Prop. 1970:144
('med förslag till lag om införande av fastighet sbildning slag en, m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
1
Nr 144
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
införande av fastighet sbildning slag en, m. m.; given Stockholms slott den li augusti 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll,
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om införande av fastighetsbildningslagen, 2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning,
3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning, 4) lag om ändring i byggnadslagen (1947:385),
dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kun görelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
BERTIL
Lennart Gei jer
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den av vårriksdagen antagna nya fastighetsbildningslagen föreslås genom särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1972. Promulgations- lagen innehåller vidare bestämmelser om upphävande av äldre fastighets- bildningslagstiftning. I lagen regleras också frågan om tilllämpligheten av äldre rätt på mål eller ärenden om fastighetsbildning som är anhängiga i första instans vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande. Bestämmelserna härom utgår från att den nya lagen i princip är tillämplig. Från denna grund sats görs en del undantag. Slutligen meddelas i promulgationslagen vissa bestämmelser om äldre rättsinstitut som är under avveckling.
Utöver promulgationslagen framläggs förslag till två andra nya lagar som avses skola träda i kraft samtidigt med fastighetsbildningslagen och som har 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 1H
2
anknytning till denna. Den ena lagen innehåller bestämmelser om förmåns
rätt för fordran på grund av fastighetsbildning. I den andra lagen behandlas
frågan om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning. Sistnämnda lag syftar till att säkerställa att samstämmig
het i största möjliga utsträckning kommer att råda mellan fastighetsindel
ningen och indelningen i förvaltningsområden.
Slutligen föreslås vissa ändringar i byggnadslagen och byggnadsstadgan.
Ändringarna innebär att dessa författningar anpassas till fastighetsbild
ningslagens regelsystem. Särskilt kan nämnas att det nuvarande begreppet
rättsligen bestående tomt utmönstras och att ordet tomt får beteckna en
enligt fastställd plan för bebyggelse avsedd enhet. Också ändringarna i bygg
nadslagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970
3
1) Förslag
till
Lag
om införande av fastighetslnldmngslagen (
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §
Fastighetsbildningslagen och denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2
§
Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följer
av denna lag
lagen (1909:53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående laga skif
ten i Julckasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län,
lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad,
lagen (1918:526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för
vatten till husbehovsförbrukning,
lagen (1921:379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark,
lagen (1921:380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Väster
bottens eller Norrbottens läns lappmark,
lagen (1925:102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län,
lagen (1925:222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande
av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten
att erhålla laga skifte inom vissa områden,
lagen (1926:326) om delning av jord å landet,
lagen (1926:336) om sammanläggning av fastigheter å landet,
lagen (1930:99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
m. m.,
lagen (1932:223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,
lagen (1952:152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järn-
vägsmark med angränsande fastighet m. m.,
4
lagen (1964:783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal indelning in. m,
lagen (1969:140) om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte,
vad som i annan författning strider mot fastighetsbildningslagen eller den
na lag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
3 §
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller i denna lag, skall
i stället den nya bestämmelsen tillämpas.
4 §
Vid förrättning som pågår vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande
skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlig-
het i förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn
till enskilda och allmänna intressen.
5
§
Ärende om sammanläggning, som är anhängigt vid fastighetsbildnings-
lagens ikraftträdande och som enligt äldre lag skall prövas av ägodelnings-
domaren, handlägges av inskrivningsmyndigheten. I fråga om villkoren för
sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall fastighetsbildningslagen
tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens pröv
ning, överlämnas till fastighetsdomstolen.
Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende
föres hos hovrätten genom besvär. Besvär shandlingen inges till myndig
heten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
6
§
Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i fast
ställd förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som avslutats
innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.
Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen (1917:
269) om fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och
besvären icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom
avgörande som då vunnit eller därefter vinner laga kraft.
Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten full
göra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen
den prövning, som åvilar ägodelningsrätten.
Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats eller
åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslutet
5
eller åtgärden skall föras särskilt, bedömas enligt äldre lag. Särskild talan föres genom besvär. Besvärshandlingen inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.
Bestämmelserna i 5 kap. 22 § lagen om fastighetsbildning i stad skall till- lämpas även när beslut, som där avses, meddelas sedan fastighetsbildnings lagen trätt i kraft.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
7 §
Mål eller ärende, som är anhängigt hos ägodeiningsrätten vid fastighets bildningslagens ikraftträdande, prövas av fastighetsdomstolen. Detsamma gäller sådant besvärsmål enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbild ning i stad som vid ikraftträdandet är anhängigt hos länsstyrelsen eller hos den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma kapitel.
8 §
Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol, handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rätte- gångbalkens bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.
9 §
Är mål enligt 3 § lagen (1918:526) om rätt att över annans mark fram draga ledning för vatten till husbehovsförbrukning anhängigt hos domstol vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande, skall målet handläggas och prövas enligt äldre lag.
10
§
Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med beslut vid allmän awittring innehar ströäng.
11
§
Vid tillämpning av fastighetsbildningslagen skall fordran eller annan rät tighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken behandlas som inskriven rättighet.
Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan förmån.
12
§
Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras
6
enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om till
komsten av sådan plan.
Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat
i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall
icke längre gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
13 §
Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad
stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stads-
äga som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som nu
föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomtindel
ning.
I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. It § första
stycket och 7 kap. 27 § jordabalken motsvarande tillämpning.
Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen
14 §
Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbild
ningslagen skall bestämmelserna i 6 kap. 15 § jordabalken om verkan av
att rättsägare avstår från rätt till betalning äga motsvarande tillämpning
i fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.
Särskild övergångsbestämmelse angående 7 kap. fastighetsbildningslagen
15 §
Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighets
reglering, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastig
hetsbildningslagen ej föreligger.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen
16 §
Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastig
het, som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som
är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan
tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering
av sämjedelningen eller, i fall då frågan om legalisering får prövas utan
ansökan, samtycker till åtgärden.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen
17 §
Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanläggning av fastigheter, som tillhör äkta makar, gäller ej när äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.
18 §
Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning utan rättighetshavarens medgivande.
Fastighet, som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå i sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det.
Fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, får ej sammanläggas med fastighet, som besväras av beviljad eller sökt inskrivning eller av fordran eller annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
7
Slutbestämmelse
19 §
Närmare föreskrifter för övergången till fastighetsbildningslagen medde las av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.
s
Kungl. Maj:ts proposition nr
144
år 1970
2) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighets
bildning
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan
kommun skall i fortsättningen höra till den kommunen. Detsamma gäller
när mark överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan
kommun.
2
§
Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuner, genom fas
tighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyn-
digheten bestämma att marken skall höra till en av de först angivna kom
munerna.
Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner,
skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten
skall höra.
3 §
Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras denna
enligt 1 eller 2 §, undergår församlingsgränsen motsvarande ändring. 1
annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.
4 §
I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §
fastighetsbildningslagen (
) skall länsstyrelsen verkställa behövlig
utredning.
Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär
fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen dock under
ställa ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske,
om särskilda skäl föreligger.
9
5 §
Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakt
tagas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet
för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan
föreskrivas avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att
omfatta enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas
reglering rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska
förhållanden och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelnings-
ändringen. För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan
även bestämmas att fastighet, samfällighet, eller del av samfällighet, som ej
beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller
församling.
Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf
får föras av kommun, församling och fastighetsägare som beslutet rör.
6
§
Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om
fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts
i beslut om medgivande till fastighetsbildningen.
Kungl. Maj:fs proposition nr 744 år 1970
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighets-
bildningsåtgärd, som avslutats efter fastighetsbildningslagens (
) ikraft
trädande men handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners
områden.
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
3) Förslag
till
Lag
om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen (
) bestämts
att ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har
fordran på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före
utmätning eller konkursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt
enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (
).
Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5
kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat
uttagas inom föreskriven tid.
Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses
i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen (
) att uttaga skog skall anteckning göras
i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft.
Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka
fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall
anteckning dock ej ske.
3 §
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko
nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1926:335) om
säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte
eller annan jorddelningsförrättning och lagen (1965:194) angående säker
het för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. skall upphöra att
gälla. De upphävda lagarna gäller dock alltjämt i fråga om ersättning som
bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.
Iiungl. Maj.ts proposition nr
144
år 1970
11
4) Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen (1947:385)
Härigenom förordnas i fråga om byggnadslagen (1947: 385),1 2
dels att 46 och 139 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 37—39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—69, 72, 89, 141, 153—156, 163 och 164 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 §.
Inom byggnadskvarter---------------------- till tomter. Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej fö- tomtindelning, må nybyggnad ej fö retagas å tomt som beröres därav retagas å mark som beröres därav innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats.
Utan hinder---------------------- inom kvarteret.
38 §;
Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som icke är rättsligen bestående.
Ej heller må nybyggnad ske, in nan skyldighet att anordna utfarts- väg och avlopp från tomten som en ligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit full gjord eller nöjaktig säkerhet blivit ställd.
När särskilda
Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å fastighet som icke överensstämmer med tomtindelningen.
Ej heller må nybyggnad ske, in nan skyldighet att anordna utfarts- väg och avlopp från fastigheten som enligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det bidrag till kostnad för gata som belöper å fastigheten bli vit fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit ställd.
första stycket.
1 Senaste lydelse av 46 § 1949:666
139 § » 2 Senaste lydelse 1959:611.
12
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
39 §.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 ar 19/0
Har å tomt byggnad uppförts i så
dant läge, att den skjuter in på
grannes tomt eller på gata eller an
nan allmän plats, och skulle bygg
nadens nedrivande eller förändring
medföra märklig kostnad eller olä
genhet för ägaren, vare denne ej
skyldig att avträda den intagna mar
ken förrän byggnaden rives eller
brinner ned, utan så är att den som
uppfört byggnaden verkställt in-
kräktningen med avsikt eller därvid
handlat med grov vårdslöshet och,
om fastigheten övergått till ny ägare,
denne ägde kännedom därom vid för
värvet av fastigheten. Vad nu är
sagt gäller ej om trappa som skjuter
över gatulinjen; dock äger länssty
relsen medgiva att trappan må kvar
stå under viss tid eller tills vidare.
För det intrång granne lider av bygg
nad som skjuter in på hans tomt
njute denne ersättning, om han icke
hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.
Tvist om ersättning eller lösen prö
vas av expropriationsdomstolen.
I fråga om byggnad som avses i
första stycket skall vad i 34, 38 och
158 §§ år föreskrivet ej medföra hin
der mot ändring som efter vad
Konungen därom stadgat är att hän
föra till nybyggnad. Sådan ändring
må dock ej vidtagas, med mindre
ägaren av den intagna marken med
giver det.
Skjuter trappa från fastighet in
om byggnadskvarter över gatulinjen,
äger länsstyrelsen medgiva att den
kvarstår å gatumarken under viss
tid eller tills vidare.
Har byggnad i annat fall uppförts
så att den skjuter in på angränsan
de mark och är enligt jordabalken
ägaren ej skyldig att avträda den
mark som sålunda tagits i anspråk,
skall vad i 34, 38 och 158 §§ är före
skrivet ej medföra hinder mot sådan
ändring av byggnaden som är att
hänföra till nybyggnad. Ändringen
må dock vidtagas, endast om ägaren
av den berörda marken medgiver
det.
47 §.
Har ej inom ett år efter tomtin- Tillhör enligt tomtindelning sär-
delnings fastställande ägare av tomt- skilda delar av tomt olika ägare och
del väckt talan om inlösen av åter- har ej fastighetsbildning i överens-
1 Senaste lydelse 1949:666.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 144- år 1970
(Nuvarande lydelse)
stoden av tomten eller har dylik ta lan ej lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berätti gad lösa tomten; dock må, om äga re av tomtdel före staden väckt ta lan om inlösen, stadens anspråk bi fallas allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtens förenande i en ägares hand.
50
Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter fortskrider från förut upp låten gata eller från allmän väg in om område som i väsentlig utsträck ning är bebyggt för bostads- eller in dustriändamål. Härvid skall iaktta gas, att varje gatudel som begränsas av två på varandra följande tvärga tors utdragna mittlinjer skall upp låtas, när tomter med en samman lagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock att, om dessförinnan bebyggel se föreligger tomt efter tomt i följd från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som nyss
(Föreslagen lydelse)
stämmelse med tomtindelningen kommit till stånd på grund av an sökan som gjorts senast ett år efter tomtindelningens fastställande, är staden berättigad lösa tomtdelarna.
Har ansökan om fastighetsbild ning i överensstämmelse med tomt indelningen gjorts innan staden med stöd av bestämmelserna i första styc ket väckt talan om inlösen, skall målet förklaras vilande till dess frå gan om fastighetsbildningen slutligt avgjorts. Bildas fastighet som över ensstämmer med tomtindelningen, förfaller stadens talan.
När stad väckt talan om inlösen av tomt skall domstolen ofördröjligen sända underrättelse därom till fastighetsbildning smyndigheten.
§•
Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av fastigheter, som överensstämma med tomtindelning och som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som i väsentlig ut sträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härvid skall iakttagas, att varje gatudel som be gränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer skall upplåtas, när antingen fastigheter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter eller minst en tredjedel av de fastigheter som sko la hava utgång till gatudelen be byggts i enlighet med stadsplanen,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
sagts, gatan skall upplåtas framför
sålunda bebyggda tomter.
Skall redan befintlig gata vidgas,
åligger det staden att till allmänt be
gagnande upplåta gatans nya del i
den mån tomter som enligt stads
planen hava utgång till gatan be
byggts i enlighet med planen.
51
Torg, park eller annan sådan all
män plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när tomter el
ler specialområden med en samman
lagd längd utmed platsen av minst
två tredjedelar av de därvid befintli
ga gränslinjerna för byggnadskvar-
ter och specialområden bebyggts i
enlighet med stadsplanen eller eljest
väsentligen tagits i anspråk för där
angivet ändamål.
dock att, om dessförinnan bebyggel
se föreligger fastighet efter fastighet
i följd från förut upplåten gata eller
från allmän väg inom område som
nyss sagts, gatan skall upplåtas
framför sålunda bebyggda fastig
heter.
Har fastighet i enlighet med tomt
indelning belastats med servitut för
utgång till gata, skall sådan fastig
het vid tillämpningen av första styc
ket anses som bebyggd så snart härs
kande fastighet blivit bebyggd enligt
planen.
Skall redan befintlig gata vidgas,
åligger det staden att till allmänt be
gagnande upplåta gatans nya del i
den mån med tomtindelning över
ensstämmande fastigheter som en
ligt stadsplanen hava utgång till ga
tan bebyggts i enlighet med planen.
§•
Torg, park eller annan sådan all
män plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när fastigheter,
som överensstämma med tomtindel
ning, eller specialområden med en
sammanlagd längd utmed platsen av
minst två tredjedelar av de därvid
befintliga gränslinjerna för bygg-
nadskvarter och specialområden be
byggts i enlighet med stadsplanen el
ler eljest väsentligen tagits i an
språk för där angivet ändamål.
54 §.i
Vill ägare av tomt verkställa ny
byggnad därå innan gata, till vilken
tomten enligt stadsplanen har ut-
Vill ägare av fastighet inom bygg-
nadskvarter verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken fastig-
1 Senaste lydelse 1955:316.
15
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
gång, blivit upplåten till allmänt be- heten enligt stadsplanen har utgång,
Kungl. Maj.ts proposition nr 244 år 1970
gagnande och allmän avloppsledning
anlagts, skall han anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten. I den mån staden förfogar över erforder lig obebyggd mark som enligt stads planen är avsedd till gata eller an nan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta marken nytt jas för ändamålet.
56
Ägare av tomt vid gata är skyldig att ersätta staden värdet av gatu- marken framför tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den enligt stads planen vid gatans upplåtande till all mänt begagnande tillåtna högsta hushöjden å tomten.
Är tomt belägen vid gatukors, om fattar ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket angivna gatu- markens utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första styc ket angivna hushöjden.
57
Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar, skall tomtägarens ersätt ningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatu- marken framför tomten intill gatans
blivit upplåten till allmänt begag nande och allmän avloppsledning anlagts, skall han anordna utfarts väg och nödigt avlopp från fastighe ten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark som en ligt stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats vare staden pliktig att utan ersättning låta mar ken nyttjas för ändamålet.
§■
Ägare av fastighet som är belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning är skyldig att er sätta staden värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den enligt stads planen vid gatans upplåtande till all mänt begagnande tillåtna högsta hus höjden å fastigheten.
Är fastigheten belägen vid gatu kors, omfattar ersättningsskyldighe ten tillika den del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket an givna gatumarkens utdragna gräns linjer och är belägen inom ett av stånd från fastighetens sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hushöj den.
§•
Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar, skall fastighetsägarens er sättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatu- marken framför fastigheten intill ga-
16
Kungl. May.ts proposition nr 14i år 1970
(Nuvarande lydelse)
mitt, minskad med halva arealen av
vägmärken.
Ingår vägmark som avses i första
stycket i gatukors och finnes den
areal gatumark som återstår i korset
efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av
tomterna vid korset jämlikt 56 §
andra stycket skola sammanlagt er
sätta, jämkas ersättningsskyldighe
ten för tomterna så att den samman
lagt ej överstiger värdet av nämnda
återstående areal.
Vad i---------------------- i stadsplanen.
58
Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvär
det å all gatumarken framför tom
ten eller, i fråga om gatukors, å den
mark som ingår i gatulcorset; dock
skall vägmark som avses i 57 § första
stycket icke tagas i beräkning. Vär
det av själva marken skall, efter de
grunder vilka gälla för uppskattning
av gatumark som avstås till staden,
uppskattas utan hänsyn till kostnad
som staden vidkänts för markens
iordningställande.
59
Därest så finnes lämpligt, må Ko
nungen på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på tomtägarna inom visst område
skall fördelas mellan dem efter om
fattningen av den enligt stadsplanen
å tomterna medgivna bebyggelsen el
ler efter tomternas storlek eller an
nan skälig grund.
(Föreslagen lydelse)
tans mitt, minskad med halva area
len av vägmärken.
Ingår vägmark som avses i första
stycket i gatukors och finnes den
areal gatumark som återstår i kor
set efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av
fastigheterna vid korset jämlikt 56 §
andra stycket skola sammanlagt er
sätta, jämkas ersättningsskyldighe
ten för fastigheterna så att den sam
manlagt ej överstiger värdet av
nämnda återstående areal.
Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvär
det å all gatumarken framför fastig
heten eller, i fråga om gatukors, å
den mark som ingår i gatukorset;
dock skall vägmark som avses i 57 §
första stycket icke tagas i beräkning.
Värdet av själva marken skall, efter
de grunder vilka gälla för uppskatt
ning av gatumark som avstås till
staden, uppskattas utan hänsyn till
kostnad som staden vidkänts för
markens iordningställande.
Därest så finnes lämpligt, må läns
styrelsen på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på fastighetsägarna inom visst om
råde skall fördelas mellan dem och
i förekommande fall ägarna till an
nan eller andra inom samma områ
de belägna fastigheter som ej hava
egen gräns mot gata, efter omfatt-
1 Senaste lydelse 1949: 666.
17
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ningen av den enligt stadsplanen å fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek el ler annan skälig grund.
Äro synnerliga---------- - ---------- prövas skäligt. Beslut enligt---------------------- allmänt begagnande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 19/0
60
Svarar den fördel som genom ga ta beredes tomt icke mot den ersätt ningsskyldighet som enligt 56—58 §§ eller 59 § åligger tomtens ägare,, jäm kas ersättningen med hänsyn därtill.
61
Har markägare utan lösen till sta den överlåtit gatumark framför tomt eller i gatukors, eller har staden sam tidigt varit ägare av både tomten och gatumarken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare tomtens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning in till värdet av samma mark.
§•
Svarar den fördel som genom gata beredes fastighet icke mot den er sättningsskyldighet som enligt 56—
58 §§ eller 59 § åligger fastighetens ägare, jämkas ersättningen med hän syn därtill.
§•
Har markägare utan lösen till sta den överlåtit gatumark framför fas tighet eller i gatukors, eller har sta den samtidigt varit ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och gatumarken efter det gatumarken blivit i stadsplan uppta gen såsom sådan, vare fastighetens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.
62
Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan skyldig att ersätta staden skill naden mellan de ersättningsbelopp som med tillämpning av 56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidg ningen; dock skall medelvärdet å all mark framför tomten eller i gatu- korset beräknas efter medelvärdet å den mark som erfordras för vidg ningen, och må den tomtägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyl digheten sammanlagt icke avse hög-
Skall gata vidgas, vare den som äger fastighet vid någondera sidan av gatan skyldig att ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbe lopp som med tillämpning av 56—
58 §§ åvila fastighetsägare före och efter vidgningen; dock skall medel värdet å all mark framför fastighe ten eller i gatukorset beräknas efter medelvärdet å den mark som erford ras för vidgningen, och må den fas tighetsägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt
18
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
re belopp än som motsvarar värdet icke avse högre belopp än som mot-
av sistnämnda mark.
svarar värdet av sistnämnda mark!
Vid bestämmandet---------------------- motsvarande tillämpning.
Har enligt------------------ — annorlunda förordnar.
63 §.i
Skyldighet att------------------ gatas vidgning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
Ersättningsskyldigheten skall full
göras vid anfordran. Vill tomtägare
erlägga ersättning för gatumark ge
nom avbetalningar, vare han dock
berättigad därtill, om nöjaktig sä
kerhet ställes. Avbetalning skall ske
med minst en tiondel årligen. Å ogul
det belopp skall enligt stadens be
stämmande gäldas skälig ränta från
den dag då krav på ersättning fram
ställts. Prövas nu stadgade villkor
alltför betungande för tomtägaren,
äger länsstyrelsen medgiva den lätt
nad som påkallas av omständighe
terna.
64
Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättnings
skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på
kalla fastställande av den ersättning
tomtägare skall gälda för gatumark.
Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för
värdet av gatumark, som jämlikt
56—58 §§ eller 62 § första stycket
kan komma att åläggas blivande
tomtägare inom kvarteret, skall be
stämmas, må det ske. Sedan tomtin-
delning skett, skall ersättningsbelop
pet fördelas mellan tomtägarna jäm-
Ersättningsskyldigheten skall full
göras vid anfordran. Vill fastighets
ägare erlägga ersättning för gatu
mark genom avbetalningar, vare han
dock berättigad därtill, om nöjaktig
säkerhet ställes. Avbetalning skall
ske med minst en tiondel årligen. Å
oguldet belopp skall enligt stadens
bestämmande gäldas skälig ränta
från den dag då krav på ersättning
framställts. Prövas nu stadgade vill
kor alltför betungande för fastig
hetsägaren, äger länsstyrelsen med
giva den lättnad som påkallas av
omständigheterna.
§•
Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättnings
skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på
kalla fastställande av den ersätt
ning fastighetsägare skall gälda för
gatumark.
Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för
värdet av gatumark, som jämlikt
56—58 §§ eller 62 § första stycket
kan komma att åläggas fastighets
ägare inom kvarteret, skall bestäm
mas, må det ske. Sedan tomtindel
ning skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas mellan fastighetsägarna
1 Senaste lydelse 1959:611.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
likt 56—59 §§ eller 62 § första styc ket, varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där fö reskriven jämkning skall ske.
Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om tomt och tomtägare gälla om kvartersmark och ägare av sådan mark.
66
Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av tomt eller kvartersmark, som berörts av åtgär den, bunden i samma omfattning som förre ägaren.
67
Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldig het för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatubyggnadskostnad).
Bestämmelserna skola understäl las Konungens prövning, såframt på tomtägare lägges skyldighet som ti digare icke ålegat honom.
68
Bestämmelser om bidrag till gatu byggnadskostnad skola angiva grun derna för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för er sättningens erläggande. Vid grunder-
jämlikt 56—59 §§ eller 62 § första stycket, varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven jämkning skall ske.
Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om fastighet och fastighetsägare gälla om kvar tersmark och ägare av sådan mark.
§■'
Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av kvarters mark, som berörts av åtgärden, bun den i samma omfattning som förre ägaren.
§•
Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldig het för ägare av fastighet som över- ensstämmer med tomtindelning att bidraga till kostnaden för iordning ställande av gata (gatubyggnads kostnad).
Bestämmelserna skola understäl las Konungens prövning, såframt på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.
§-2
Bestämmelser om bidrag till gatu byggnadskostnad skola angiva grun derna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens fördelning mel lan dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid grun-
Senaste lydelse 1949:666. Senaste lydelse 1955:316.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970
(Nuvarande lydelse)
nas bestämmande skall iakttagas:
1. Ersättningsskyldighet må ej
åläggas tomtägare beträffande gata
eller del därav vars anläggning på
börjats framför tomten då fråga an
gående bestämmelser om bidrag till
gatubyggnadskostnad väcktes hos
stadsfullmäktige.
2. Ersättningsskyldighet må —----
3. Å tomtägare må ej läggas kost
nad som utan motsvarande fördel
för tomts bebyggande föranledes av
att gatas höj dläge skall i väsentlig
mån avvika från markens naturliga
höj dläge eller av att gatas anlägg
ning eljest på grund av särskilda om
ständigheter ställer sig mer än van
ligt kostsam.
4. Tomtägare må icke belastas med
gatubyggnadskostnad i större om
fattning än som gäller i fråga om
honom åliggande skyldighet att er
sätta gatumark; dock må kostnad
uttagas för iordningställande av väg-
mark såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättnings
skyldighet som nyss nämnts icke
föreligger beträffande marken.
(Föreslagen lydelse)
dernas bestämmande skall iaktta
gas:
1. Ersättningsskyldighet må ej
åläggas fastighetsägare beträffande
gata eller del därav vars anläggning
påbörjats framför fastigheten då frå
ga angående bestämmelser om bi
drag till gatubyggnadskostnad väck
tes hos stadsfullmäktige.
-----------1 sägs.
3. Å fastighetsägare må ej läggas
kostnad som utan motsvarande för
del för fastighets bebyggande för
anledes av att gatas höj dläge skall
i väsentlig mån avvika från markens
naturliga höj dläge eller av att gatas
anläggning eljest på grund av sär
skilda omständigheter ställer sig mer
än vanligt kostsam.
4. Fastighetsägare må icke belas
tas med gatubyggnadskostnad i stör
re omfattning än som gäller i fråga
om honom åliggande skyldighet att
ersätta gatumark; dock må kostnad
uttagas för iordningställande av väg-
mark såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättnings
skyldighet som nyss nämnts icke
föreligger beträffande marken.
5. Utan hinder av vad under 4
sägs må den gatubyggnadskostnad,
som skulle sammanlagt belöpa å
tomtägarna inom visst område, för
5. Utan hinder av vad under 4
sägs må den gatubyggnadskostnad,
som skulle sammanlagt belöpa å fas
tighetsägarna inom visst område,
fördelas mellan dem efter omfatt
ningen av den enligt stadsplanen å
fastigheterna medgivna bebyggelsen
eller efter fastigheternas storlek el
ler annan skälig grund.
6. Är inom---- — — genomsnittliga kostnaden.
7. Till grund---------------------- i anläggning.
8. Därest nuvarande eller föregå- 8. Därest nuvarande eller föregå
ende ägare av fastighet mot vederlag
delas mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å tomter
na medgivna bebyggelsen eller efter
tomternas storlek eller annan skälig
grund.
ende ägare av tomt mot vederlag helt
21
Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970
(Nuvarande lydelse)
eller delvis vunnit befrielse från del tagande i kostnad för anläggning av gata, skall hänsyn tagas härtill.
9. Tomtägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.
(Föreslagen lydelse)
helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata, skall hänsyn tagas härtill.
9. Fastighetsägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga an språk på rättvisa och billighet.
69 §.i
Svarar den fördel som genom ga tas iordningställande beredes tomt icke mot den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag till gatu-
byggnadskostnad åvilar tomtens äga
re, jämkas ersättningen med hän syn därtill.
Svarar den fördel som genom ga tas iordningställande beredes fastig het icke mot den skyldighet som en ligt bestämmelser om bidrag till ga- tubyggnadskostnad åvilar fastighe tens ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.
Beträffande tvist
■ motsvarande tillämpning.
72
Ägare av tomt inom område, be träffande vilket förordnande enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.
89
Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i tomt ägares skyldighet att ersätta gatu mark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej gälla i det fall att vä gen efter den 1 januari 1928 byggts inom område som ingår i stadspla nen.
§•
Ägare av fastighet inom område, beträffande vilket förordnande en ligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.
§•
Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i fastig hetsägares skyldighet att ersätta ga tumark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken in går allmän väg, ej gälla i det fall att
vägen efter den 1 januari 1928 byggts
inom område som ingår i stadspla nen.
141
§.2
Bestämmelserna i------------ —-------i stadsplan.
Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning var-
1 Senaste lydelse 1949:666. 2 Senaste lydelse 1966:259.
22
Kungl. Maj ds proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
om förmäles i 46 eller 4-7 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §
andra stycket lagen om expropria
tion gälla, att till expropriationsdom-
stolen skall ingivas karta med proto
koll rörande mätning av tomten en
ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 42 § lagen om expropria
tion är stadgat om karta och beskriv
ning i stället gälla karta och proto
koll som nu sagts.
153
Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller tomt skall ock gälla om
den som innehar mark eller tomt
under sådan besittningsrätt som en
ligt lag är att hänföra till fast egen
dom.
154
Är tomt belägen vid torg, park
eller annan sådan allmän plats, skall
marken framför tomten anses som
gata till en bredd, motsvarande fem
fjärdedelar av den å tomten enligt
stadsplanen vid gatans upplåtande
till allmänt begagnande tillåtna
högsta hushöjden.
155
§•
Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller fastighet skall ock gälla
om den som innehar mark eller fas
tighet under sådan besittningsrätt'
som enligt lag är att hänföra till fast
egendom.
§■
Är fastighet belägen vid torg, park
eller annan sådan allmän plats, skall
marken framför fastigheten anses
som gata till en bredd, motsvarande
fem fjärdedelar av den å fastigheten
enligt stadsplanen vid gatans upplå
tande till allmänt begagnande tillåt
na högsta hushöjden.
§•
Vad i denna lag föreskrives om
tomt och om fastighet äger tillämp
ning även på samfällighet inom
byggnadskvarter. Med ägare av tomt
eller fastighet avses därvid ägarna
av de fastigheter som hava del i
samfälligheten. År samfälligheten ej
avsedd för bebyggelse, skall den an
ses bebyggd när den väsentligen ta
gits i anspråk för angivet ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970
23
(Nuvarande lydelse)
Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen be stående tomt enligt gällande tomt indelning, allenast sådan adminis trativt bildad tomt som är i en äga res hand. Sagda lagrum skola dock gälla jämväl annan inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå ny byggnad företagits eller skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.
(Föreslagen lydelse)
Högsta tillåtna hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastigheter som hava del i samfällighet en.
Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om fastighet som överensstämmer med tomtindelning avser även annan in om byggnadskvarter belägen fastig het, varå nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det att kvar teret intogs i stadsplanen, samt tomt som är i en ägares hand.
Vad i denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med tomtindelning skall gälla även be träffande fastighet som bildats med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena fastig hetsbildningslagen ( ).
156 §.
Går gräns —- — —--------- - samma stad. Kostnaden för gatan skall förde las mellan städerna efter den nytta de hava av gatan, med rätt för var dera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunderna av ve derbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel i kost naden som om gatan helt vore belä gen inom staden.
163
Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upplåtas till allmänt begagnande fö re denna lags ikraftträdande, skall angående skyldighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark
Kostnaden för gatan skall förde las mellan städerna efter den nytta de hava av gatan, med rätt för var dera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunderna av ve derbörande fastighetsägare i den sta den uttaga bidrag till dess andel i kostnaden som om gatan helt vore belägen inom staden.
§•
Har gata eller gatudel framför kvartersmark upplåtits eller lagli gen skolat upplåtas till allmänt be gagnande före denna lags ikraftträ dande, skall angående skyldighet för kvartersmarkens ägare att gälda er-
24
Knngl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse)
äldre lag äga tillämpning.
Vidgas gata, som upplåtits till all
mänt begagnande före ikraftträdan
det av denna lag, och har skyldighet
för ägare av tomt att ersätta staden
värdet av den gatumark, som tagits
i anspråk för gatan, enligt bestäm
melserna i äldre lag ännu icke in
trätt vid vidgningen, skall skyldighet
för tomtägaren att enligt denna lag
med anledning av vidgningen gälda
ersättning för mark icke inträda
förrän ersättningen för mark för ga
tans upplåtande enligt äldre lag för
faller till betalning.
(Föreslagen lydelse)
sättning för gatumark äldre lag äga
tillämpning.
Vidgas gata, som upplåtits till all
mänt begagnande före ikraftträdan
det av denna lag, och har skyldighet
för ägare av kvartersmark att er
sätta staden värdet av den gatumark,
som tagits i anspråk för gatan, enligt
bestämmelserna i äldre lag ännu ic
ke inträtt vid vidgningen, skall skyl
dighet för markägaren att enligt
denna lag med anledning av vidg
ningen gälda ersättning för mark ic
ke inträda förrän ersättningen för
mark för gatans upplåtande enligt
äldre lag förfaller till betalning.
164 §.
Finnes i stadsplan föreskrift ej
meddelad om den hushöjd som är
tillåten å tomt, må tomtägares skyl
dighet att bidraga till stads gatu
kostnad ej beräknas efter större ga-
tubredd än aderton meter.
Finnes i stadsplan föreskrift ej
meddelad om den hushöjd som är
tillåten å kvartersmark, må mark
ägares skyldighet att bidraga till
stads gatukostnad ej beräknas efter
större gatubredd än aderton meter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen av
tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger dock de
upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den
äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1970
25
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)
Härigenom förordnas, att 34 § 1 inom., 36 §,67 § 1 mom. och 71 § 1 mom.
byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
34
1 mom. Förslag till tomtindelning
skall upprättas av person, som är be
hörig att vara mätningsman i stad.
Förslaget skall utmärkas å karta.
Till förslaget skall ock höra beskriv
ning, i vilken för varje tomt skola
upptagas storleken av vart och ett av
de områden av vilka tomten skall
bildas, tomtens ytinnehåll och läng
den av dess särskilda sidor. Vid för
slaget skall vara fogad förteckning
över ägare av mark inom kvarteret.
Vid förslagets------ ------------ -— i
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Förslag till tomtindelning
skall upprättas av person, som är
behörig att vara mätningsman i stad.
Förslaget skall utmärkas å karta.
Till förslaget skall ock höra beskriv
ning, i vilken för varje tomt skola
upptagas storleken av vart och ett
av de områden av vilka tomten skall
bildas samt tomtens ytinnehåll. Med
tomt jämställes del av kvarter som
förutsättes skola tagas i anspråk för
viss samfällighetsbildning. På kar
tan eller i beskrivningen skall även
angivas vilka servitutsbildningar
som erfordras för att mot tomt sva
rande fastighet skall anses överens
stämma med förslaget. Vid försla
get skall vara fogad förteckning över
ägare av mark inom kvarteret.
36 §.
Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om
tomt skall gälla även annan för be- tomt gäller fastighet, samfällighet
byggande avsedd fastighet.
och annan för bebyggelse avsedd en
het.
Med gata-------—----------- allmän väg.
Angående vad------------------ —------- 75 §.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
67 §.
1 mom. Länsstyrelsen äger----------
Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällan de tomtindelning eller bygga å tomt, som icke är rättsligen bestående, må medgivande därtill lämnas av läns styrelsen, såvida åtgärden ej kan an tagas medföra hinder för ett ända målsenligt ordnande av fastighets- förhållandena inom kvarteret.
--------annan synpunkt.
Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällan de tomtindelning eller bygga å fas tighet som icke överensstämmer med tomtindelning, må medgivande där till lämnas av länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan antagas medföra hinder för ett ändamålsenligt ord nande av fastighetsförhållandena in om kvarteret.
71 §•
1 mom. över byggnadsnämnds —-------------- -—hos länsstyrelsen.
Klagan må — ——-----------149 § byggnadslagen. Har åt annan myndighet än bygg nadsnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande av säker het enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet av tomtägares skyldig het att anordna utfartsväg eller av lopp från tomt eller att utgiva bi drag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighetens be slut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över byggnads nämnds beslut.
Har åt annan myndighet än bygg nadsnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande av säker het enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet av fastighetsägares skyldighet att anordna utfartsväg el ler avlopp från fastighet eller att ut giva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighe tens beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över bygg nadsnämnds beslut.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
27
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Sofiero den 15 augusti 1969.
Närvarande: Statsministern
E
rlander, statsråden
K
ling
, H
olmqvist
, P
alme
, S
ven
-
E
ric
N
ilsson
, M
yrdal
, O
dhnoff
, W
ickman
, N
orling
.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om införande av fastighetsbildningslagen, m. m., och anför.
Inledning
Fråga om en ny fastighetsbildningslagstiftning anmäldes i statsrådet den 19 april 1968 varvid beslöts att ett inom justitiedepartementet upprättat för slag till fastighetsbildningslag (FBL) skulle remitteras till lagrådet. Gransk ningen i lagrådet är nu avslutad och lagrådet har den 2 juni 1969 avgett yttrande över förslaget.
Det remitterade förslaget till fastighetsbildningslag upptog inte förslag till övergångsbestämmelser och annan följ dlagstiftning utan jag framhöll till remissprotokollet att jag hade för avsikt att senare lägga fram förslag i dessa hänseenden.
Fastighetsbildningskommittén hade inte utarbetat förslag till följ dlag stiftning. Arbetet därmed har helt bedrivits inom justitiedepartementet. Följ dlagstiftningen till fastighetsbildningslagen spänner över betydande de lar av författningsområdet och är i skilda hänseenden av komplicerad natur. I viss utsträckning berör den annan lagstiftning som också f. n. är föremål för reformering. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att dela upp arbetet med följdlagstiftningen i etapper. Ett första avsnitt av följdlagstift- ningskomplexet har nu färdigställts och föreslås bli föremål för särskild behandling.
Inom justitiedepartementet har utarbetats fyra promemorior innefattande dels förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen (stencil Ju 1969: 7), dels förslag till lag om ändring i kommunal och ecklesiastik in delning i samband med fastighetsbildning (stencil Ju 1969: 8), dels förslag till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt fastighetsbildningslagen
(stencil Ju 1969: 9) dels ock förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) m. m. (stencil Ju 1969: 10).
Promemoriorna har remissbehandlats. Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till författningar i de ämnen som behandlats i promemoriorna. Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Som bilaga 2 bör bifogas de i promemoriorna upptagna författningsförslagen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970
1) Förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen
INLEDNING
Som förut nämnts bygger förslaget på en inom justitiedepartementet upp
rättad promemoria. Till grund för behandlingen av de i förslaget upptagna
bestämmelserna om skogsfångs- och betesservitut har även legat en fram
ställning från lantmäteristyrelsen, dagtecknad den 10 februari 1969.
Yttranden över promemorian och lantmäteristyrelsens framställning har
efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammar
kollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, bankinspektionen, länsstyrel
serna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och
Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sve
riges Iandshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska lcom-
munal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges skogs
ägareföreningars riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsamfund samt För
eningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Remissyttranden över
enbart promemorian har avgetts av lantmäteristyrelsen, planverket och
bygglagutredningen. Yttranden har dessutom avlämnats av vissa under
instanser.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Principiella synpunkter på utformningen av övergångsbestämmelserna
Promemorian. Till en början redogörs i promemorian för vissa allmänna
principer i fråga om ny lags tillämplighet i tiden. Materiella regler torde i
princip, framhålls det, vara tillämpliga endast på sådana rättsförhållanden
som uppkommit efter den nya lagens ikraftträdande (jfr lagberedningens
förslag till jordabalk, SOU 1960: 26 s. 5). På det processuella området härs
kar den principen att nya bestämmelser bör tillämpas på processuella före
teelser som inträffar efter lagens ikraftträdande. En ny processlag får så
lunda inte retroaktiv verkan. Den ändrar eller rubbar inte det processuella
läge som vid dess ikraftträdande redan inträtt eller de processuella rättighe
ter eller skyldigheter som uppstått på grund av tidigare processhandlingar.
29
Å andra sidan skall en ny processlag principiellt omedelbart tillämpas också på en rättegång som börjat redan innan lagen trätt i kraft. Alla processuella frågor som därefter uppkommer i en rättegång skall bedömas enligt den nya lagen. (Se SOU 1960: 26 s. 5 och processlagberedningens uttalanden i anslut ning till lagen den 20 december 1946, nr 804, om införande av nya rätte gångsbalken, NJA II 1947 s. 2.)
De nu angivna principerna är, sägs det vidare, inte orubbliga. Tvärtom har i olika sammanhang gjorts mer eller mindre omfattande avvikelser från dem. I promemorian hänvisas i detta sammanhang till uttalanden i lagbered ningens förslag till jordabalk (SOU 1960:26 s. 5) och processlagbered ningens förslag om promulgationslag till nya rättegångsbalken (NJA II 1947 s. 3, 6 och 33).
I promemorian ges härefter en översikt över promulgationsbestämmelser som meddelats i samband med vissa tidigare reformer på fastighetsbild- ningslagstiftningens område. Jag anser mig här kunna inskränka redogörel sen till att avse vissa bestämmelser i lagen den 18 juni 1926 (nr 327) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å lan det (JDLP).
Enligt 2 § i denna lag skall beträffande jorddelningsförrättning, som på börjats innan den nya lagen trätt i kraft, den nya lagen, där så ske kan, tillämpas på frågor som vid förrättningen förekommer till behandling efter nya lagens ikraftträdande.
Mot denna föreskrift framfördes inom lagrådet vissa invändningar. Bl. a. uttalades att det måste väcka betänkligheter att tillämpa olika lagar på olika delar av en förrättning, där de särskilda frågorna ofta hängde nära samman med varandra. Enligt lagrådet kunde detta låta sig göra när bestämmelserna i de båda lagarna endast obetydligt avvek från varandra. I ett fall som det aktuella, då de principiella olikheterna var betydande, måste man emeller tid ställa sig tveksam till lämpligheten av att låta en förrättning handläggas efter olika grunder. Man syntes böra stanna vid att de äldre bestämmelserna i regel skulle tillämpas på en redan påbörjad förrättning. Lagrådet framhöll emellertid att det måste anses önskvärt att de nya reglerna kom till använd ning, om en större förrättning nyss börjat och endast några förberedande åtgärder vidtagits. Det kunde därför sättas i fråga, om inte det avgörande borde vara att förrättningen inte fortskridit till visst stadium, t. ex. att gra- dering inte skett. Hade detta stadium passerats, skulle den äldre lagen an vändas även i fortsättningen, eljest den nya lagen. (Se NJA II 1927 s. 2.)
Departementschefen beaktade inte lagrådets invändning och åberopade som skäl härför vad lantmäteristyrelsen anfört i ett utlåtande. Styrelsen hade i detta avstyrkt ett förslag att den nya lagen inte i vidare mån än som angavs i förslaget skulle tillämpas på förrättningar som påbörjats före lagens ikraftträdande. Antagandet av en sådan bestämmelse skulle, uttalade styrel sen, medföra att man för lång tid framåt, som i vissa fall fick räknas i år-
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
30
Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1970
tionden, hade att tillämpa både nya och gamla lagen. (Se NJA II 1927 s. 3
och 7.)
I 2 § andra stycket JDLP föreskrivs att den nya lagen skall äga tillämp
ning i fråga om talan mot och fastställelse av jorddelningsförrättning som
påbörjats innan den nya lagen trätt i kraft, dock att frågan huruvida talan
får efter förrättningens avslutande föras mot åtgärd som vidtagits innan nya
lagen trätt i kraft skall bedömas enligt äldre lag.
Enligt 3 § JDLP skall mål, som före den nya lagens ikraftträdande in
kommit till ägodelningsrätt eller dess ordförande men inte dessförinnan av
gjorts, prövas enligt äldre lag av vederbörande enligt nya lagen inrättade
ägodelningsrätt eller dess ordförande.
I det till lagrådet remitterade förslaget fanns en bestämmelse enligt vilken
mål, som före ikraftträdandet handlagts men inte slutligt avgjorts av ägo-
delningsrätten eller dess ordförande, skulle slutligt handläggas av samma
rätt eller dess ordförande.
Lagrådet framhöll att denna bestämmelse innebar att den ägodelningsrätt,
som i och med den nya lagens ikraftträdande skulle ersättas av en ny skif
tesdomstol, skulle kunna i vissa fall fungera även därefter. En sådan an
ordning ansågs böra förordas endast om behov därav kunde anses föreligga.
Detta var enligt lagrådets mening inte fallet. (Se NJA II 1927 s. 9.)
Efter dessa inledande redogörelser behandlas i promemorian frågan om
utformningen av övergångsbestämmelserna till FBL. I likhet med vad som
tidigare har skett vid ändringar i jorddelningslagstiftningen torde, heter det
i promemorian, övergångsfrågorna i samband med FBL:s ikraftträdande
böra lösas huvudsakligen efter praktiska överväganden. Vid den lagtekniska
utformningen av bestämmelser i ämnet har man emellertid att utgå från de
allmänna principerna om ny lags tillämplighet i tiden. Endast undantag
från dessa principer behöver således komma till uttryck i särskilda före
skrifter.
Vid bedömningen av frågan vilka regler som bör gälla beträffande den
fortsatta handläggningen av en fastighetsbildningsförrättning, som påbör
jats före FBL:s ikraftträdande, bör enligt promemorian utgångspunkten
vara att de nya, efter tidens krav anpassade reglerna bör komma till använd
ning i så stor utsträckning som möjligt. Det är emellertid tydligt att den
nya lagen kan tillämpas bara på frågor som förekommer till behandling
efter ikraftträdandet. Vidare bör gälla att avgöranden, som träffats tidigare
under förrättningen, inte får rubbas genom att de nya bestämmelserna till-
lämpas. Detta föranleder en ytterligare begränsning i fråga om använd
ningen av den nya lagen. Olika förrättningsfrågor har nämligen ofta sådant
samband med varandra att det är omöjligt att tillämpa de nya reglerna på
en fråga när en tidigare fråga behandlats enligt äldre rätt. En användning
av den nya lagen är i andra fall inte utesluten men skulle leda till så stö
tande resultat att den med hänsyn härtill inte bör komma i fråga.
31
Vad angår de regler i FBL, som är av särskild betydelse vid förrättnings-
handläggningen, anses bestämmelserna i 3 kap. alltid böra vinna tillämp
ning, såvida inte beslut redan fattats om den nya fastighetsindelningen eller
grunderna för denna.
De i 4 kap. FBL upptagna reglerna om förrättningsförfarandet torde,
framhålls det, i allt väsentligt böra lända till efterrättelse även i fråga om
äldre förrättningar. Härav följer bl. a. att de i gällande lagstiftning upptagna
reglerna om underställning av Dast, som uppkommit vid fastighetsbildnings-
förrättning, inte bör tillämpas i fortsättningen. Om det för fastighetsbild
ningens genomförande är av betydelse att tvisten blir rättskraftigt avgjord,
får ett avgörande åstadkommas genom att sakägare väcker talan vid allmän
domstol, om frågan inte kan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning.
Hithörande frågor har behandlats mer utförligt i motiven till 4 kap. 39 §
och 10 kap. 8 g FBL (lagrådsremissen s. 313 och 677).
Utrymmet för en tillämpning av bestämmelserna i FBL om de olika för-
rättningsinstituten synes variera beroende på det institut som förrättningen
avser. De torde kunna få en vidsträckt användning när institutet har en
direkt motsvarighet i den nya lagen. Så är fallet med avstyckning och med
den form av laga skifte som innebär en uppdelning av fastighet mellan flera
delägare, s. k. klyvningsskifte. Avstyckningsinstitutet har i den nya lagen
samma beteckning som i den gamla, medan den fastighetsbildningsform
som motsvarar klyvningsskiftet kallas klyvning. De nuvarande instituten
ägoutbyte och gränsbestämning (tomtmätning) har om inte direkta så i
varje fall nära motsvarigheter i den nya lagen. Fastighetsreglering och fas
tighetsbestämning kan sålunda betecknas som utbyggda varianter av de
äldre instituten. Fastighetsregleringen ersätter också sådana äldre speciella
fastighetsbildningsformer som avsättande av mark till gemensamhetsskog,
sammanföring av samfälld vägmark eller järnvägsmark med angränsande
fastighet samt servitutsutbrytning. Även på förrättningar som avser de nu
angivna äldre fastighetsbildningsrättsliga instituten bör den nya lagen kunna
vinna tillämpning i betydande omfattning.
Beträffande det slag av laga skifte som avser omdelning av förut skiftad
mark, s. k. omskifte, är enligt promemorian läget ett annat. Denna fastig
hetsbildningsform saknar motsvarighet i den nya lagen. Genom fastighets
reglering kan man visserligen nå samma resultat som genom omskifte. Till
sin allmänna uppbyggnad skiljer sig emellertid de båda instituten helt från
varandra. Omskiftet innebär sålunda en delning av ett på förhand fixerat
skifteslag, medan fastighetsregleringen har karaktären av en reglerings
åtgärd som berör en funktionellt bestämd krets av fastigheter. Den skilda
konstruktionen av de båda instituten medför stora olikheter i fråga om för
rättningsförfarandet. Dessa olikheter föranleder i sin tur att det finns bara
ett begränsat utrymme för användning av den nya lagen på en omskiftes-
förrättning som redan påbörjats vid tiden för lagens ikraftträdande. Tydligt
Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970
32
är emelleidid att frågor om bestämmande av gränser, ägoutbyte, servituts-
utbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog bör kunna be
handlas enligt den nya lagen även när de aktualiseras i samband med ett
omskifte. Detsamma synes böra gälla andra samfällighets- och servitutsfrå-
gor samt frågor om gemensamma arbeten. Den förut påvisade olikheten i
uppbyggnaden av omskiftes- och fastighetsregleringsinstituten torde nämli
gen inte vara av någon större betydelse när det gäller handläggningen av
de nu nämnda frågorna, och det är från såväl allmän som enskild synpunkt
önskvärt att de nya och tidsenliga bestämmelserna på dessa områden kan
vinna tillämpning i så stor utsträckning som möjligt.
Att meddela regler om olika frågors behandling enligt ny eller gammal
lag synes inte ändamålsenligt. En sådan reglering skulle bli mycket inveck
lad, vartill kommer att tillämpningen skulle bli stelbent och säkerligen inte
alltid medföra från praktisk synpunkt tillfredsställande resultat. Den enk
laste och bästa lösningen synes vara att man låter den nya lagen i princip
vara tillämplig på frågor som behandlas efter lagens ikraftträdande men
samtidigt genom en allmänt hållen regel undantar de fall då en användning
av de nya bestämmelserna inte är möjlig eller lämplig. Detta överensstäm
mer med vad som skedde vid införandet av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet (JDL).
En fråga som bör uppmärksammas i detta sammanhang är, uttalas det
i promemorian, i vad mån fastighetsbildningsmyndigheten är bunden av
vad som i förrättningsansökningen angetts om sättet för genomförandet av
en önskad åtgärd. Som anförts i lagrådsremissen beträffande FBL (s. 215)
bör sådan bundenhet inte föreligga, utan myndigheten bör ha frihet att
välja det lämpligaste förfaringssättet. Detta innebär exempelvis att, om nå
gon före FBL:s ikraftträdande begärt omskifte, myndigheten i och för sig
är oförhindrad att genomföra den önskade ändringen i fastighetsindelningen
genom fastighetsreglering. Har skiftet påbörjats (jfr 3 kap. 11 § JDL) vid
tidpunkten för ikraftträdandet, är emellertid möjligheten att generellt till-
lämpa bestämmelserna om fastighetsreglering i regel utesluten. Frågan i
vad mån den nya lagen kan användas under den fortsatta handläggningen
blir att bedöma enligt de nyss berörda principerna.
I promemorian erinras om att sammanläggning f. n. sker genom ett an-
sökningsförfarande hos ägodelningsdomaren. Enligt FBL skall sammanlägg
ning liksom annan fastighetsbildning handläggas vid förrättning. Denna
olikhet mellan gammal och ny lag kräver särskilda övergångsanordningar.
En möjlighet är att man föreskriver att de ärenden som vid tidpunkten för
FBL:s ikraftträdande är anhängiga hos ägodelningsdomaren skall överflyt
tas till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning. En sådan
ordning skulle emellertid leda till tidsutdräkt och andra praktiska olägen
heter. Starka skäl talar för att prövningen av dessa sammanläggningsären-
Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1970
33
den ligger kvar hos tjänsteman vid domstol. Eftersom ägodelningsdomar- institutionen inte skall behållas, synes uppgiften böra anförtros åt inskriv ningsmyndigheten. Härigenom öppnas möjligheter att uppehålla önsk värd kontinuitet vid handläggningen av ärendena.
Uppenbart är, sägs det i promemorian, att äldre lag bör tillämpas när det gäller den formella handläggningen hos inskrivningsmyndigheten. Däremot torde de nya materiella bestämmelserna böra vinna tillämpning vid pröv ningen av sammanläggningsärendena. En sådan lösning valdes vid 1937 och 1947 års ändringar i sammanläggningsreglerna och några olägenheter därav har inte kommit i dagen. Lösningen står också i överensstämmelse med prin cipen att man bör tillämpa den nya lagen i så stor utsträckning som möjligt.
Pågår vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande avstyckningsförrättning som är kombinerad med sammanläggning, gäller de tidigare angivna prin ciperna om ny lags tillämplighet på äldre förrättningar. Detta innebär att frågan om sammanläggning skall prövas vid förrättningen och att ny lag skall tillämpas vid prövningen av de materiella villkoren för fastighetsbild ningen.
I fråga om överprövningen av fastighetsbildningsförrättningarna skiljer sig den nya lagen i väsentliga hänseenden från äldre rätt. I första hand är att märka att den nuvarande fastställelseprövningen avskaffas och regler i stället meddelas som ger företrädare för allmänna intressen rätt att över klaga förrättningsavgörandena. Enligt promemorian är det utan vidare klart att förrättningar, som avslutats efter FBL:s ikraftträdande, bör vara under kastade det nya systemet. Lika tydligt är att fastställelseprövningen måste behållas beträffande äldre förrättningar. I sistnämnda hänseende krävs en övergångsbestämmelse. Vid utformningen av denna måste beaktas att pröv ningen för fastställelse av avstyckningsförrättning som är kombinerad med sammanläggning f. n. fullgörs av ägodelningsdomaren. Eftersom inskriv ningsmyndigheten skall överta ägodelningsdomarens uppgifter i fråga om sammanläggningsärendena, bör den också få hand om fastställelsepröv ningen i de nu berörda fallen.
Enligt FBL skall ägodelningsrätterna avskaffas och deras uppgifter över tas av fastighetsdomstolarna. Också denna reform kräver, sägs det i pro memorian, vissa övergångsbestämmelser. Till en början torde böra medde las en generell bestämmelse om att mål eller ärenden, som anhängiggjorts hos ägodelningsrätten enligt äldre lag men som inte före FBL:s ikraftträ dande slutbehandlats av rätten, skall prövas av fastighetsdomstolen. Vida re måste de tidigare berörda reglerna om inskrivningsmyndighetens be fattning med sammanläggningsärenden kompletteras med en föreskrift om att ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrätten, 1 stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. Slutigen fordras eu be stämmelse om att den fastställelseprövning, som f. n. i vissa fall handhas 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 14b
Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970
34
av ägodelningsrätten och som övergångsvis skall behållas, skall fullgöras
av fastighetsdomstolen.
Vad gäller frågan huruvida de gamla eller nya fullfölj dsreglerna skall till-
lämpas är det tydligt att den bör lösas efter samma principer som frågan
huruvida fastställelseprövning skall äga rum eller inte. De nya bestämmel
serna skall således användas i fråga om förrättningar som avslutats och i
fråga om avgöranden i fastighetsbildningsärenden som träffats efter FBL:s
ikraftträdande, medan äldre lag annars är tillämplig. En sådan ordning
stämmer överens med allmänna grundsatser om processuella bestämmelsers
giltighet i tiden och behöver inte fastslås genom övergångsföreskrifter. Vissa
svårigheter kan uppkomma vid tillämpningen av de nya fullföljdsreglerna
på förrättningar, som delvis handlagts enligt äldre lag, på grund av de olik
heter i fråga om förrättningsförfarandet och förrättningsinstituten som före
ligger mellan de olika lagkomplexen. Dessa svårigheter torde dock i regel
kunna bemästras genom att bestämmelserna tolkas med beaktande av ända-
målssynpunkter. I ett speciellt fall krävs dock vissa särbestämmelser, näm
ligen när fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande med
delat beslut eller vidtagit åtgärd enligt äldre lag, vilket som nyss nämnts
undantagsvis skall kunna ske. Denna fråga behandlas närmare i special
motiveringen.
I fråga om förfarandet i fastighetsdomstolen bör enligt promemorian de
i FBL upptagna reglerna kunna lända till efterrättelse. Detsamma bör
gälla i fråga om den fortsatta handläggningen av de fastighetsbildningsmål
som vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande är anhängiga i hovrätten och
högsta domstolen. Några övergångsbestämmelser i dessa hänseenden behövs
inte.
Den materiella prövningen i fastighetsdomstolen och i högre instans torde
böra ske enligt samma regler som den lägsta prövningsinstansen haft att
tillämpa. Inte heller i detta hänseende synes några övergångsbestämmelser
vara behövliga.
Att fastställelsemyndighet skall tillämpa äldre lag vid prövning av för
rättning som avslutats före FBL:s ikraftträdande anses också i promemo
rian utan särskild bestämmelse vara klart.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
I promemorian påpekas vidare att FBL förutsätter att stadsplan och tomt
indelning inte längre skall ha någon fastighetsbildande verkan och sålunda
bli rena planinstitut. Fn sådan reform föranleder vissa ändringar i bygg
nadslagstiftningen. Förslag till sådana ändringar redovisas i en särskild
promemoria. Frågan hur man i fastighetsbildningshänseende skall behandla
stadsplaner och tomtindelningar som redan finns när den nya lagen träder
i kraft bör emellertid tas upp i förevarande sammanhang. Enligt 1 kap. 1
och 3 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad
35
(FBLS) skall stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande verkan an ses inträda i och med fastställelsen, låt vara att ytterligare åtgärder fordras för att effekten skall utlösas. Vid sådant förhållande synes det enligt pro memorian rimligt att man låter de stadsplaner och tomtindelningar som fastställts före FBL:s ikraftträdande behålla sin fastighetsbildande ver kan. För att man på ett så enkelt sätt som möjligt skall anpassa det äldre systemet för tomtbildning till FBL:s regler bör emellertid denna verkan få slå igenom omedelbart. Detta kan ske genom att man inför en övergångs bestämmelse om att i fastighetsregistret skall som fastighet redovisas så dant område som enligt en före FBL:s ikraftträdande fastställd lomtindel- ning utlagts till tomt eller tomtdel samt sådan tomtdel som enligt en före samma tidpunkt fastställd stadsplan skall uteslutas ur tomtindelning. Att man på detta sätt ibland blir tvungen att registrera enheter som i framtiden inte skall bestå som självständiga fastigheter synes, sägs det i promemorian, inte behöva ge anledning till några allvarliga betänkligheter. Det är ju här fråga om en övergångsanordning med begränsad räckvidd. De olägenheter anordningen medför torde också väga lätt i jämförelse med fördelen av att man vinner en snabb anpassning till det nya systemet för tomtbildning.
Remissyttrandena. De i promemorian redovisade allmänna principerna för reglering av övergångsfrågorna har nästan genomgående vunnit anslutning vid remissbehandlingen.
Lantmäteristijrelsen hälsar med särskild tillfredsställelse att de nya efter tidens krav anpassade reglerna skall komma till användning i så stor ut sträckning som möjligt och att tillämpningen av denna princip överlåtits åt det praktiska handlandet i det enskilda fallet. Liknande uttalanden görs av hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmä tareföreningen och skogsindustriernas samarbetsutskott.
Advokatsamfundet delar i princip uppfattningen att de nya lagreglerna bör tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Enligt styrelsens mening finns det emellertid risk för stötande resultat i vissa fall, om den nya lag stiftningen skall tillämpas på äldre förrättningar. Särskilt kan detta bli följ den när förrättningen avser ägoutbyte eller gränsbestämning, vilka institut i FBL närmast motsvaras av fastighetsreglering respektive fastighetsbestäm- ning. Genom införande av dessa nya institut har, uttalar samfundet, kom munerna och det allmänna fått större möjligheter att ingripa i förfarandet än när det gäller nuvarande ägoutbytes- och gränsbestämningsförrättningar där ansökan i princip begränsar förrättningens omfattning. Samfundet anser därför att i övergångsbestämmelserna bör klargöras vilka avsnitt i FBL som inte bör tillämpas på påbörjad men vid lagens ikraftträdande ännu inte av slutad förrättning. Samfundet framhåller vidare att promemorieförslaget innebär att fastighetsbildningsmyndigheten i första hand skall bedöma frå gan vilken lagstiftning som skall tillämpas. Det torde förflyta lång tid innan
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
36
en fast praxis hunnit utbilda sig i dessa spörsmål. Detta kan enligt samfun
det komma att medföra rättsförluster för den enskilde, särskilt som han
själv måste bära sina kostnader även om domstol visar förrättningen åter
till myndigheten. Betydande svårigheter torde också vänta vid omprövningen
av en förrättning som handlagts efter såväl äldre som ny lag. Således talar
också vissa praktiska skäl för att övergångsbestämmelserna får en klar ut
formning.
Övriga remissinstanser godtar den föreslagna lösningen att man låter den
nya lagen i princip vara tillämplig på förrättningsfrågor som förekommer
till behandling efter ikraftträdandet men genom en allmänt hållen regel un
dantar de fall då en användning av de nya bestämmelserna inte är möjlig
eller lämplig. Lantbruksstyrelsen framhåller att tolkningen av en sådan regel
i vissa fall kan bli svår för fastighetsbildningsmyndigheten. Denna olägen
het måste emellertid accepteras, eftersom det knappast är möjligt att utar
beta detaljerade regler för alla olika frågors behandling enligt ny eller gam
mal lag. Lantmäteristijrelsen menar att erfarenheterna bl. a. från förrätt-
ningsverksamheten inom områden där övergång skett från JDL till FBLS
talar för att uppkommande svårigheter kan bemästras i den praktiska verk
samheten.
Med anledning av de i promemorian gjorda uttalandena om möjligheterna
i fråga om olika förrättningsinstitut att tillämpa de nya bestämmelserna
säger sig lantmäteristyrelsen inte kunna finna att de skillnader i systema
tiskt hänseende som finns mellan omskifte enligt JDL och fastighetsregle
ring utgör praktiskt hinder mot en övergång till de nya reglerna under på
gående skifte. Ett nyligen påbörjat skifte torde normalt kunna övergå till
fastighetsreglering — i förekommande fall i förening med klyvning eller
legalisering — och därigenom handläggas snabbare och med bättre resultat.
Advokatsamfundet framhåller att fastighetsbildningsmyndigheten enligt
promemorian inte skall vara bunden av vad som i förrättningsansökan an-
getts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd och att detta i vissa
fall skall gälla även om förrättningen påbörjats före FBL:s ikraftträdande.
Enligt samfundets mening skulle en sådan ordning strida mot principerna
om retroaktiv verkan hos ny lagstiftning. En påbörjad förrättning skulle
kunna komma att helt ändra karaktär. Detta skulle kunna medföra rätts
förluster för den enskilde och svårigheter vid överprövning av förrättningen.
Samfundet föreslår därför att i övergångsbestämmelserna införs en bestäm
melse om att fastighetsbildningsmyndigheten när förrättning påbörjats före
den nya lagens ikraftträdande skall vara bunden av vad som i förrättnings
ansökan angetts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd.
Lantmätareföreningen påpekar att förslaget inte tar ställning till frågan
hur länsstyrelse eller myndighet som avses i 5 kap. 21 § FBLS skall förfara
med ärenden rörande avstyckningsförrättningar. Enligt föreningens mening
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970
bör besvärsärenden rörande sådana förrättningar överlämnas till fastighets domstolen.
Det i promemorian framlagda förslaget om att vissa tomter och tomtdelar skall registreras som fastigheter har lämnats utan erinran av flertalet re missinstanser. Det tillstyrks uttryckligen av advokatsamfundet som ansluter sig till den i promemorian redovisade uppfattningen att olägenheterna med anordningen är mindre än fördelarna av en snabb anpassning till det nya systemet för tomtbildning.
Åtskilliga remissinstanser är emellertid kritiska mot förslaget. Lantmäteristyrelsen framhåller att ett upptagande i fastighetsregistret av tomter och tomtdelar på sätt som föreslagits uppenbarligen är förenat med stora olägenheter. Anledningen härtill är att fastställda men inte genomförda stadsplaner och tomtindelningar i stor utsträckning är inaktuella. Varken arbetet med revision av en plan eller genomförandet av en ny plan främjas i sådana fall av att fastighetsbildande verkan införts för plan och tomtindel ning som vid planförnyelsen automatiskt upphävs. Inte heller kan en sådan fastighetsbildande verkan uppbäras av enskilda intressen. Styrelsen anser det angeläget att stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande verkan bringas att upphöra vid FBL:s ikraftträdande även när det gäller stadsplan eller tomtindelning som fastställts före nämnda tidpunkt. Liknande syn punkter framförs av länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmätareföreningen och kommunal-tekniska föreningen. Länsstyrelsen framhåller som en ytter ligare väsentlig olägenhet hos förslaget att fastigheter som tillkommit utan initiativ av fastighetsägare ofta glöms bort vid försäljningar, arvskiften, de klarationer och liknande sammanhang. Kommunal-tekniska föreningen på pekar att ett genomförande av förslaget skulle innebära att man tillskapade självständiga fastigheter som i mycket stor utsträckning kommer att sakna bestämda gränser på marken. Även detta förhållande inger enligt föreningens mening betänkligheter.
Hovrätten för Nedre Norrland anser att förslaget inte är tillfredsställande med hänsyn till dess inskrivningsrättsliga konsekvenser.
Departementschefen. Enligt promemorian bör utgångspunkten vid bedöm ning av frågan vilka regler som bör gälla för den fortsatta handläggningen av en fastighetsbildningsförrättning, som påbörjats före FBL:s ikraftträ dande, vara att den nya lagen skall tillämpas i så stor utsträckning som möj ligt. Detta ställningstagande har vunnit gillande av en enhällig remissopi nion. Även jag ansluter mig till den grunduppfattning som kommit till ut tryck i promemorian.
Promemorian intar vidare den ståndpunkten att man inte bör meddela regler om olika förrättningsfrågors behandling enligt ny eller gammal lag. Denna lösning stämmer överens med den som valdes vid införandet av JDL.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
37
38
Även på denna punkt har promemorieförslaget fått ett gynnsamt mottagande
vid remissbehandlingen. Den enda remissinstans som anmäler avvikande
mening är advokatsamfundet som anser att det i övergångsbestämmelserna
bör klargöras vilka avsnitt i FBL som inte bör tillämpas på en äldre förrätt
ning. Som skäl härför anför samfundet att det finns risk för stötande re
sultat i vissa fall, om den nya lagstiftningen skall användas på sådan för
rättning. Särskilt anses detta gälla när förrättningen avser ägoutbyte eller
gränsbestämning. Samfundet pekar härvid på att det allmänna enligt de
motsvarande instituten i FBL, fastighetsreglering och fastighetsbestämning,
får vidgade möjligheter att ingripa i förfarandet.
Enligt min mening saknar denna invändning grund. Att representanter
för det allmänna enligt den nya lagen har rätt att i vissa fall ta initiativ till
en förrättning innebär inte att de får ställning som sakägare vid förrätt
ningen eller att de annars kan påverka sättet för dess genomförande. Det
synes över huvud taget inte behöva befaras att den i promemorieförslaget
anvisade lösningen skall medföra olägenheter från enskild synpunkt. Som
uttalats i promemorian bör den nya lagen inte tillämpas, om stötande resul
tat därigenom skulle uppkomma.
Ett annat skäl som advokatsamfundet åberopar mot promemorieförslaget
är att detta skulle kunna leda till rättsosäkerhet och att överprövningen av
en förrättning, som handlagts efter såväl äldre som ny lag, skulle försvåras.
Vad samfundet sålunda anfört kan givetvis inte frånkännas allt fog. Emel
lertid är att märka att den enskilde sakägaren ofta saknar intresse av att
vissa bestämda lagregler används vid förrättningshandläggningen och i
stället fäster avgörande vikt vid det resultat som förrättningen medför.
Överklaganden med yrkande om att ny eller äldre lag skall tillämpas på
viss förrättningsfråga kan därför antas bli ganska sällsynta, och överinstan
serna torde endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva fastig-
hetsbildningsinyndighetens ställningstagande rörande tillämpligheten av
äldre lag. De av samfundet påtalade olägenheterna torde därför i praktiken
bli av mycket begränsad räckvidd.
Att i lagen ange vilka bestämmelser i FBL som inte skall användas i fråga
om en äldre förrättning skulle som framhållits i promemorian innebära en
mycket invecklad reglering som inte alltid skulle leda till från praktisk syn
punkt tillfredsställande resultat.
På grund av vad som nu har anförts tvekar jag inte att även på denna
punkt ansluta mig till promemorieförslaget. Tillämpningen av ny eller gam
mal lag på förrättning som pågår vid FBL:s ikraftträdande bör således regle
ras genom mer allmänt hållna bestämmelser, som lämnar stort utrymme
för praktiska överväganden.
I promemorian görs vissa uttalanden om möjligheten att tillämpa skilda
avsnitt i FBL på äldre förrättningar. Jag kan i allt väsentligt godta vad som
där anförts. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att ett nyligen på
Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970
Kungl. Maj.ts proposition nr li
4
år 1970
39
börjat omskifte i regel utan svårighet bör kunna handläggas enligt bestäm melserna om fastighetsreglering. Om däremot skiftet fortskridit så långt att de för skiftesläggningen avgörande besluten redan fattats, synes en anpass ning till de nya bestämmelserna ställa sig svårare. Olikheten i uppbyggnaden av skiftes- och fastighetsregleringsinstituten i förening med principen om att redan träffade avgöranden i allmänhet inte får rubbas gör att utrymmet för en tillämpning av FBL är ganska begränsat. Frågor av mer fristående karaktär, exempelvis sådana som rör servitut och samfälligheter, bör dock även i detta fall kunna prövas enligt den nya lagen.
Enligt motiven till 4 kap. 8 § FBL skall fastighetsbildningsmyndigheten inte vara bunden av vad förrättningssökanden kan ha uppgett om sättet för genomförande av den sökta åtgärden. Advokatsamfundet föreslår i sitt re missyttrande att i promulgationslagen införs en bestämmelse om att sådan bundenhet skall föreligga, om förrättningen påbörjats före den nya lagens ikraftträdande. Att i de fall då ansökningen avser ett förrättningsinstitut som har en direkt motsvarighet i den nya lagen bestämmelserna i denna skall kunna tillämpas är enligt min mening uppenbart. Något annat torde advokatsamfundet inte heller ha åsyftat med sitt yttrande. Vidare framgår av vad jag tidigare har anfört att ett före FBL:s ikraftträdande sökt laga skifte av omskiftes natur i princip bör kunna övergå till fastighetsreglering. Att fastighetsbildningsmyndigheten i andra fall skulle finna det påkallat att låta en redan påbörjad förrättning ändra karaktär torde komma att höra till undantagen. Ett sådant läge kan emellertid inträffa när man på börjat avstyckning av ett område från en fastighet för sammanläggning med annan fastighet och det sedan visar sig lämpligare att genomföra änd ringen i fastighetsindelningen genom fastighetsreglering. Hinder bör inte föreligga att välja denna lösning. Samråd bör dock givetvis ske med sak ägarna, och största möjliga hänsyn tas till de synpunkter som därvid förs fram. Advokatsamfundets farhågor för att rättsförluster skall uppkomma i dessa fall torde vara överdrivna. Några särskilda svårigheter vid en even tuell överprövning av förrättningen synes inte heller vara att befara.
Som en remissinstans har påpekat innehåller promemorian inte något ut talande rörande den fortsatta handläggningen av sådana ärenden rörande avstyckningsförrättning som enligt 5 kap. 13, 14, 15 och 21 §§ FBLS skall prövas av länsstyrelsen eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Dessa ären den kan avse dels en ren fastställelseprövning dels en prövning av anförda besvär och, om besvären ogillats genom lagakraftägande beslut, en därpå följande fastställelseprövning (14 §). Enligt min mening är det en lämplig ordning att man övergångsvis behåller fastställelseprövningen och låter den na handhas av samma myndigheter som förut när besvär inte anförts mot förrättningen eller när anförda besvär ogillats genom avgörande som med delats före den nya lagens ikraftträdande och som då vunnit eller senare vinner laga kraft. Har besvär anförts men inte slutligt prövats före nämn
40
da tidpunkt, bör ärendet däremot överlämnas till fastighetsdomstolen för
avgörande och någon fastställelse bör sedan inte komma i fråga.
Enligt 5 kap. 22 § FBLS gäller att talan mot beslut av den som Kungl.
Maj :t förordnat att handlägga avstyckningsärenden skall föras genom be
svär hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens beslut enligt nämnda
kapitel skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Dessa fullföljdsregler
synes böra tillämpas i fråga om sådana ärenden som ifrågavarande myndig
heter enligt vad som nyss har angetts skall pröva efter den nya lagens ikraft
trädande.
Vad gäller det i promemorian framlagda förslaget att vissa tomter och
tomtdelar skall registreras som fastigheter har detta otvivelaktigt vissa för
tjänster ur principiell synvinkel. Med hänsyn till de praktiska olägenheter
som enligt vissa remissuttalanden är förenade med förslaget anser jag emel
lertid att andra lösningar bör övervägas. Vid remissbehandlingen har bl. a.
från lantmäteristyrelsens sida förordats att den fastighetsbildande verkan
som stadsplaner och tomtindelningar f. n. har skall upphöra att gälla vid
FBL:s ikraftträdande, även om fastställelse skett före nämnda tidpunkt. En
sådan ordning framstår visserligen inte som helt invändningsfri från teore
tisk synpunkt. Några reella rättsförluster synes emellertid inte kunna upp
komma, om man på detta sätt frånkänner de äldre stadsplanerna och tomt
indelningarna fastighetsbildande verkan. Tvärtom torde det innebära för
delar även för de enskilda att de nya fastighetsbildningsreglerna kan till-
lämpas vid genomförandet av planerna. Med hänsyn härtill anser jag mig
böra förorda en lösning i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag. Genom
att FBLS i sin helhet upphör att gälla samtidigt med att FBL träder i kraft
fordras inga särskilda övergångsbestämmelser för genomförande av försla
get. Den i promemorian upptagna bestämmelsen i ämnet saknar därför helt
motsvarighet i departementsförslaget.
I likhet med remissinstanserna finner jag i övrigt inte anledning till er
inran mot de principiella ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt
av promemorian.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
Vissa överväganden rörande äldre lagbestämmelser
Promemorian. I promemorian påpekas att 1 kap. 8 § fjärde stycket JDL
föreskriver att, om enligt bestämmelse i lag eller särskild författning skifte
på viss fastighet eller äga inte är tillåtet, sådant förbud skall lända till efter
rättelse. Förbud av det slag som här åsyftas har meddelats i skilda sam
manhang. Enligt 5 § lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänning-
ar skall häradsallmänning hållas oförminskad, om inte annat föreskrivs i la
gen. Denna bestämmelse innebär att häradsallmänning inte får skiftas
mellan delägarna och att mark inte får överlåtas från sådan allmänning.
Däremot har bestämmelsen inte ansetts hindra att mark som hör till härads-
41
allmänning tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande. Inte heller har bestämmelsen ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsall- männing och angränsande fastigheter. (Se prop. 1932: 10 s. 85.)
Ett förbud av samma innebörd som nyss angetts finns i 5 § lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.
Enligt lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden får laga skifte inte äga rum på samfälld husbehovsskog.
En annan författning som innehåller förbud mot skifte är lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8), innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län. Enligt 1 § denna lag skall sådant skifte i regel omfatta endast inrösningsjorden och så stor del av återstående jord som fordras för att man skall få en lämplig ägoan ordning beträffande inrösningsj orden. I 2 § anges att skifte i Jukkasjärvi socken inte får omfatta mer än hälften och i Karesuando socken inte mer än en tredjedel av skifteslagets hela areal enligt avvittringshandlingarna. En ligt 6 § får skifte på mark som enligt bestämmelserna i lagen uteslutits från delning inte äga rum utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t.
Vissa mera speciella förbud mot jorddelning har, sägs det vidare i prome morian, också meddelats. Enligt kungl. brev den 19 augusti 1823 till förvalt ningen av sjöärendena samt Kungl. Maj :ts och Rikets kammarkollegium gäller som villkor för skatteköp av kronolotshemman att sådana hemman eller lägenheter inte får klyvas och att inte heller mindre delar och tillhörig heter får avskiljas därifrån. Ett liknande förbud gäller i fråga om kronolots hemman och kronolotslägenheter enligt 2 § förordningen angående lots- hennnan och boningsplatser för lotsar den 9 juli 1862 (nr 45 s. 1). Enligt 9 § JDLP skall dessa förbud äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyck ning. I kungl. brev den 27 maj 1932 (nr 167) till kammarkollegiet och lots- styrelsen angående avskrivning eller avlösning av lotsningsbesväret in. m. har emellertid förklarats att från lotshemman och lotslägenheter får utan hinder av nyssnämnda brev och förordning genom jorddelning avskiljas sådana markområden som avses skola med äganderätt överlåtas på lots- verket eller Kungl. Maj :t och kronan.
Slutligen gäller enligt 2 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36), inne fattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs, förbud att utan Kungl. Maj :ts tillstånd dela järnväg eller avsöndra något av den mark som hör till järnväg. I 11 § samma förordning föreskrivs att mark får avsöndras från intecknad järnväg endast om det visas att den avsöndrade delen är fri från inteckning.
Fråga uppkommer nu, uttalas det i promemorian, om de förbud mot fas- tighetsbildningsåtgärder som de angivna bestämmelserna innefattar bör be hållas i framtiden. I den mån så anses böra vara fallet, inställer sig frågan 2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
huruvida några särskilda bestämmelser härom bör tas upp i promulgations-
lagen.
Vad först gäller bestämmelserna i 1952 års lagar om häradsallmänningar
och allmänningsskogar innebär dessa enligt promemorian ett allmänt förbud
att minska skogarnas ägoområden. Motiven till bestämmelserna torde vara
att söka i skogarnas betydelse för de delar av landet där de är belägna (jfr
prop. 1938: 267 s. 91). Det synes inte böra komma i fråga att i förevarande
sammanhang rubba grundsatsen om att skogarna skall hållas oförminskade.
Frågan blir då vilka konsekvenser upprätthållandet av denna princip bör få
vid tillämpningen av FBL. Till en början är härvid att märka att såväl hä-
radsallmänningarna som allmänningsskogarna numera redovisas i jord
registret som särskilda fastigheter (se SOU 1966: 63 s. 24). Detta innebär att
FBL:s regler om fastighet blir till fullo tillämpliga på häradsallmänning och
allmänningsskog.
Som tidigare nämnts anses f. n. gälla att häradsallmänning inte får skiftas
mellan delägarna. Den form av skifte som det här gäller är uppenbarligen
s. k. klyvningsskifte. Denna delningsform motsvaras i FBL av institutet
klyvning. Klyvning kan emellertid, bortsett från vissa specialfall som det här
inte är fråga om, endast ske av fastighet som innehas med samäganderätt.
Häradsallmänning är emellertid inte föremål för samäganderätt (prop.
1932: 10 s. 54). Klyvning av häradsallmänning är redan av detta skäl ute
sluten.
Enligt uttalande i förarbetena till lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om
häradsallmänningar har bestämmelsen om att häradsallmänning skall bibe
hållas oförminskad inte ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsallmänning
och angränsande fastigheter (jfr ovan s. 15). Detta uttalande, framhålls det
i promemorian, bör ses mot bakgrund av de bestämmelser om ägoutbyte
som JDL innehöll vid ifrågavarande tidpunkt. Till en början föreskrevs
i dessa bestämmelser att de ägor som gick i byte skulle vara av lika upp-
skattningsinnehåll enligt verkställd gradering. Denna regel gällde emel
lertid inte utan undantag. Vid ägoutbyte som skedde tvångsvis tilläts att
fastighets uppskattningsinnehåll minskade med högst två procent. Frivil
ligt ägoutbyte fick ske, om de ägor som skulle bytas hade väsentligen lika
uppskattningsinnehåll.
Ägoutbyte motsvaras i FBL av det nya institutet fastighetsreglering. Enligt
5 kap. 8 § gäller att fastighet som ingår i reglering inte får ändras så, att
dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att
avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Av 5 kap. 18 § första stycket
framgår att dessa begränsningar inte gäller, om fastighetens ägare medger
att avvikelse får ske. Att märka är vidare att reglerna i 8 kap. om inlösen
öppnar möjlighet att tvångsvis överföra mark från fastighet i större ut
sträckning än som är medgivet enligt 5 kap. 8 §. Speciella villkor måste
emellertid då vara uppfyllda.
43
Det torde enligt promemorian inte behöva råda tvivel om att tvångsvis överförande av mark från häradsallmänning, vare sig det sker enligt de all männa bestämmelserna om fastighetsreglering eller med stöd av inlösen reglerna, bör få ske utan hinder av föreskriften att sådan allmänning skall hållas oförminskad. Som framgår av förarbetena till 1932 års lag om hä- radsallmänningar innebär föreskriften inte hinder för att mark tas i an språk genom tvångsförfarande. Däremot kan det synas osäkert om frivillig överföring av mark från häradsallmänning i den omfattning, som kan ske enligt reglerna i FBL, är förenlig med förbudet mot minskning av härads allmänning. I detta hänseende bör emellertid beaktas att nämnda förbud inte är ovillkorligt utan att undantag tillåts i fall som särskilt anges i lagen om häradsallmänningar. Härmed åsyftas bestämmelserna i 9 §. Enligt dessa tår område som hör till häradsallmänning avyttras genom försäljning eller annorledes, om avsevärd förmån vinns för delägarna och avyttringen inte länder skogsskötseln på allmänningen till men eller om eljest synnerliga skäl föreligger till avyttringen. Rätten att besluta om sådan avyttring till kommer delägarna, men avyttringen blir giltig endast om den godkänns av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Dessa föreskrif ter bör sammanställas med reglerna i 5 kap. 18 § tredje stycket FBL som föreskriver att fastighets graderingsvärde inte får på grund av ägarens samtycke minskas utöver vad som är tillåtet enligt 8 § samma kapitel, om inte samtycket är skriftligen upprättat. I fråga om ägarens rätt att lämna sådant samtycke skall gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom.
Till grund för de sist angivna bestämmelserna ligger, sägs det i promemo rian, tanken att en marköverföring av det slag som det där är fråga om har samma reella innebörd som en avyttring av fast egendom och att den därför bör vara kringgärdad av samma villkor som gäller för sådan överlåtelse. Det synes då rimligt att man jämställer marköverföringen med en avytt ring även vid bedömningen av frågan huruvida åtgärden är tillåten enligt lagen om häradsallmänningar. Ett sådant ställningstagande ligger helt i linje med ett uttalande som föredragande departementschefen gjorde i an slutning till bestämmelserna i 5 och 9 §§ samma lag och som innebar att häradsallmänningar och allmänningsskogar inte borde inta någon särställ ning när det gällde att avstå mark för rationaliseringsändamål (prop. 1952: 15 s. 58). Den pågående rationaliseringen inom skogsbruket skulle otvivel aktigt försvåras, om reglerna om frivillig marköverföring i FBL inte skulle bli fullt tillämpliga även i fråga om häradsallmänningar.
Till stöd för den i promemorian hävdade uppfattningen kan, heter det vidare, även anföras vad som förekom vid de år 1968 vidtagna ändringarna i JDL. Enligt dessa slopades de tidigare gällande procentgränserna vid ägo- kravsjämkning i samband med ägoutbyte eller laga skifte i de fall jämk ningen grundades på överenskommelse mellan fastighetsägarna. I fråga om
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
44
fastighetsägares rätt att medge större minskning i uppskattningsinnehåll än
som är medgivet enligt tvångsreglerna skall efter lagändringen gälla samma
villkor som för avhändelse av fast egendom. Som exempel på sådana villkor
anfördes i lagrådsremissen (prop. 1967: 167 s. 108) bl. a. 9 § lagen om hä-
radsallmänningar. Man utgick således från att bestämmelsen i 5 § samma
lag i och för sig inte hindrade sådan minskning av en allmännings ägovidd
som var förenlig med bestämmelserna om ägokravs jämkning.
I enlighet med vad som nu har anförts måste det enligt promemorian an
tas att fastighetsreglering i princip kan i full utsträckning äga rum i fråga
om mark som tillhör häradsallmänning. Förut har nämnts att klyvning av
häradsallmänning inte kan ske på grund av de villkor för sådan åtgärd som
anges i FBL. Inte heller beträffande avstyckning synes några särbestämmel
ser behövas för det fall att åtgärden berör häradsallmänning. Av allmänna
rättsregler följer att den som har förvärvat mark från häradsallmänning
och vill söka avstyckning på grund av överlåtelsehandlingen måste visa att
avyttringen godkänts enligt bestämmelserna i 9 § lagen om häradsallmän-
ningar.
Enligt 8 § 1952 års lag om allmänningsskogar gäller för avyttring av mark
från sådan skog samma villkor som för avyttring av mark från häradsall
männing. Även i övrigt gäller i de hänseenden som nu är i fråga helt över
ensstämmande förhållanden beträffande allmänningsskog och häradsall
männing. Vad som nyss anförts om möjligheterna att vidta fastighetsbild-
ningsåtgärd som rör häradsallmänning äger därför full tillämpning även i
fråga om allmänningsskog.
Dessa överväganden leder till att några särbestämmelser om häradsall
männing och allmänningsskog inte behövs i promulgationslagen.
Härefter behandlas i promemorian förbudet enligt ovannämnda lag den
18 juni 1925 att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog. Angående
tillkomsten av sådana skogar anförs följande.
Enligt kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare före
skrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker skulle av skogsanslag som tillkom hemman och nybyggen viss
del läggas ut för tillgodoseende av nödigt husbehov. Sådan skog skulle läg
gas ut särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållan
de till dess mantal (särskild husbehovsskog). Om i viss trakt hinder mötte
att lägga ut all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten
av inägorna, skulle dock viss i förhållande till mantalet bestämd andel av
skogsmarken läggas ut gemensamt för två eller flera brukningsdelar (sam
fälld husbehovsskog). På grund av dessa föreskrifter utlades inom Väster
bottens läns lappmark, förutom ett stort antal särskilda husbehovsskogar,
vissa samfällda husbehovsskogar.
I fråga om vården och förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna
meddelades bestämmelser i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
45
husbehovsskogar inom vissa områden. Enligt 7 § denna lag skulle område som vid avvittringen lagts ut till sådan skog bibehållas oförminskat och för valtas enligt reglemente som efter delägarnas hörande skulle fastställas av länsstyrelsen.
I lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden stadgades förbud att verkställ? laga skifte inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lapp marker beträffande vilka avvittringsutslag vid nämnda tidpunkt ännu inte meddelats.
Genom lagen den 18 juni 1925 upphävdes 1909 års förbudslag. Samtidigt föreskrevs bl. a. att samfälld husbehovsskog inte fick tas in i laga skifte som kom till stånd inom område som avsågs i förbudslagen. Förbud meddelades också att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog som särskild förrättning.
Genom lagen den 17 maj 1938 (nr 299) om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden upphävdes 1909 års lag om husbehovsskogar. Detta innebar att förvaltning en av skogarna kom att regleras av bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga sam fällda ägor och rättigheter. Enligt föredragande departementschefen med förde lagstiftningsåtgärden också att de samfällda husbehovsskogarna kun de skiftas. Med hänsyn till de kostnader som var förenade med skiften an togs emellertid att sådana inte skulle komma till stånd i större utsträck ning. (Se prop. 1938: 27 s. 90.)
Ifrågavarande husbehovsskogar är, uttalas det i promemorian, att hänföra till samfälligheter i FBL:s mening. Enligt FBL kan klyvning av samfällighet inte ske. Någon anledning att förbjuda andra fastighetsbildningsåtgärder som berör de samfällda husbehovsskogarna torde inte föreligga. Bestämmel sen i 1925 års lag om förbud mot laga skifte på skogarna bör därför kunna upphävas.
De i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) meddelade föreskrifterna angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar har enligt promemorian haft till syfte att i så stor utsträckning som möjligt behålla skogsmarken i dessa trakter som samfälld för skiftesdelägarna och på så sätt hindra att skogskapitalet kom ur den jordägande befolkningens hand. De förhållanden som låg bakom lagen torde i dagens läge helt sakna aktualitet. Några bäran de skäl att ha kvar några särbestämmelser beträffande fastighetsbildningen i dessa trakter torde inte kunna anföras. Lagen bör därför upphävas.
Det förbud att klyva eller avskilja mark från kronolotsheinman och kronolotslägenheter som följer av 1823 års kungl. brev och 1862 års förord ning i ämnet torde inte längre ha någon praktisk betydelse (jfr prop. 1932: 166 s. 6 och 21). Förbudet bör utan olägenhet kunna sättas ur kraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr
144
år 1970
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970
Vad angår 1880 års förordning angående lagfart, inteckning och utmät
ning av järnväg har, påpekas det, inom justitiedepartementet upprättats en
promemoria vari föreslås att förordningen skall upphöra att gälla vid ut
gången av år 1971. I fråga om järnväg på vilken förordningen då är tillämp
lig skall dock gälla bl. a. att mark, som hör till järnvägen, inte får avskiljas
från denna utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Att i promulgationslagen ta upp en
hänvisning till en sådan bestämmelse torde inte vara behövligt.
I promemorian erinras vidare om att enligt 19 kap. 4 § första stycket JDL
skall de jordpolitiska villkoren i 2 och 3 §§ samma kapitel inte tillämpas vid
avstyckning inom vissa detaljplaneområden. Bestämmelsen avser bl. a. bygg-
nadsplan som fastställts efter den 1 januari 1948. Eftersom de äldre bygg-
nadsplanerna inte sällan lagts ut över orimligt stora områden utan större
hänsyn till om någon tätbebyggelse i mera väsentlig omfattning var att vänta
under överskådlig tid och jordbrukets intressen ofta inte tillmätts erforder
lig betydelse vid planernas fastställande, skall de vanliga jordpolitiska vill
koren gälla vid avstyckning inom sådana planområden (prop. 1947:232
s. 135).
Fastighetsbildningskommittén tog i sitt förslag till lag om fastighetsbild
ning i 3 kap. 11 § upp en motsvarighet till bestämmelsen i 19 kap. 4 § första
stycket JDL. Kommittén uttalade (se SOU 1963:68 s. 201) att en uttrycklig
inskränkning i den föreslagna bestämmelsens räckvidd syntes befogad när
det gällde de äldre byggnadsplanerna. Med hänsyn till att dessa planer bli
vit till eu stor del upphävda eller reviderade ansågs frågan dock vara av
underordnad betydelse. Eftersom en översyn av återstående äldre planer
dessutom kunde beräknas bli genomförd inom en nära framtid, fann kom
mittén det lämpligast att frågan reglerades i övergångsbestämmelserna.
Bestämmelsen i 19 kap. 4 § första stycket JDL har däremot, sägs det i
promemorian, ingen direkt motsvarighet i FBL. De allmänna jordpolitiska
villkoren skall i princip vara tillämpliga även vid fastighetsbildning inom
detaljplaneområden. Visserligen är fastighetsbildningsmyndigheten vid till-
lämpningen av de jordpolitiska bestämmelserna i stor utsträckning bunden
av planmyndighetens bedömning (jfr lagrådsremissen s. 123). Detta kan
emellertid gälla endast under förutsättning att planerna inte är föråldrade.
Återspeglar planen en annan jordpolitislc målsättning än den som råder vid
tidpunkten för fastighetsbildningen, strider det mot grunderna för 3 kap.
FBL att tillåta fastighetsbildning i överensstämmelse med planen. I ett så
dant läge krävs enligt 2 § samma kapitel antingen att planen ändras eller
att medgivande till avvikelse från planen inhämtas från länsstyrelsen eller
byggnadsnämnden.
Av vad som nu anförts torde enligt promemorian framgå att det inte före
ligger behov av en särskild bestämmelse om inskränkning i rätten att få till
stånd fastighetsbildning inom område med äldre byggnadsplan. Någon så
dan bestämmelse har därför inte tagits upp i promulgationslagen.
Kungl. Mcij:ts proposition nr
744
år 1970
47
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen erinrar om att det i promemorian gjorda ställningstagandet att några särbestämmelser om häradsallmänning- ar och allmänningsskogar inte behövs grundats på en diskussion vari man utgått från att dessa skogar redovisas i jordregistret som särskilda fastig heter. Styrelsen vill framhålla att det inte är säkert att detta system för re gistreringen skall bibehållas. Behövliga skyddsregler bör därför inte vara beroende av registreringssättet. Med hänsyn till de allmänna fastighets- bildningsvillkoren i 3 kap. FBL torde emellertid riskerna för en splittring av dessa enheter genom fastighetsreglering vara praktiskt taget obefintliga, även om registreringssystemet ändras.
Departementschefen. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad som har anförts i promemorian i detta avsnitt. Vad beträffar häradsallmänningarna och allmänningsskogarna delar jag lantmäteristyrelsens uppfattning att nå gon splittring av dessa skogar inte är att befara även om nuvarande registre- ringsbestämmelser ändras. Reglerna i 3 kap. FBL, särskilt 7 §, innebär ett effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark.
SPECIALMOTIVERING
Allmänna övergångsbestämmelser
1 §
Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om FBL:s ikraft trädande.
Promemorian. I promemorian framhålls att Kungl. Maj :t redan före ikraft trädandet bör kunna meddela föreskrifter med stöd av bestämmelse i FBL eller denna lag. Sådana föreskrifter kan, sägs det, behövas bl. a. för att orga nisatoriska åtgärder skall kunna genomföras i förväg. Någon uttrycklig be stämmelse som ger Kungl. Maj :t denna befogenhet anses emellertid inte nödvändig.
Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i pro memorian upptagna förslaget.
2
§
I denna paragraf anges i vilken omfattning äldre lagstiftning förlorar sin giltighet i och med att FBL träder i kraft.
Promemorian. Till en början innehåller pr om emorieför slaget en uppräk ning av vissa lagar som helt upphävs. Med dessa lagar jämställs enligt sär
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
skild föreskrift alla de ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring
eller förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen. Hit hör bl. a.
ett stort antal administrativa författningar som anknyter till ifrågavarande
lagar och som det inte ansetts behövligt att särskilt nämna. Paragrafen av
slutas med en allmän föreskrift om upphävande aA' vad som i övrigt finns i
lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i FBL eller
promulgationslagen.
De författningar som enligt paragrafen förlorar sin giltighet skall som
framgår av 4—9 §§ i begränsad omfattning tillämpas under en övergångstid.
Upphävandet av dem har därför i promemorian gjorts beroende av att annat
inte följer av övriga bestämmelser i lagen.
Som förebild till den föreslagna paragrafen har i första hand tjänat 2 §
i det den 29 november 1968 till lagrådet remitterade förslaget till lag om
införande av den nya jordabalken (JP). I sina motiv till motsvarande lag
rum (SOU 1960: 26 s. 13) diskuterade lagberedningen frågan om det behövs
regler som uttryckligen anger att upphävande av lagstiftning till vilken med
delats övergångsbestämmelser inte skall innebära att också övergångsbe
stämmelserna upphävs. Beredningen anförde följande.
Beredningen anser det ligga i sakens natur, att bestämmelser, som verk
ligen ha till uppgift att överbringa övergången mellan äldre lag och ny lag
— vare sig dylika övergångsbestämmelser hänföra sig till ett nytt lagverk
eller till ändringar i en tidigare utfärdad lag — icke skola få sin giltighet
annullerad därför att den lagstiftning, till vilken de ansluta sig, i sinom tid
upphävs. Här åsyftade bestämmelser av egentlig övergångskaraktär kunna
sägas ha tillagts en engångsfunktion som de under alla förhållanden måste
ha att fullfölja. Att lagstiftaren skulle i efterhand ingripa rubbande härvid
lag bör icke gärna ifrågasättas. Vad nu anförts har emellertid icke avseende
på sådana i vissa promulgationslagar inrymda stadganden, som egentligen
ej äro av övergångsbestämmelses beskaffenhet utan strängt taget ha en icke
tidsbegränsad uppgift att fylla; i fråga om stadganden av sist angivna slag
krävs uppenbarligen särskilt uttalande för det fall att de avses skola erhålla
fortsatt tillämpning.
Beredningen fann det alltså inte behövligt att ge särskilda regler rörande
övergångsbestämmelserna till tidigare lagstiftning. Några sådana regler har
inte heller tagits upp i JP. Denna linje har nu fullföljts.
Bland de lagar, som upphävs enligt den i promemorian upptagna para
grafen, intar JDL, FBLS och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om samman
läggning av fastigheter å landet (SML) en central plats. Att dessa lagar
helt skall upphöra att gälla i och med att FBL träder i kraft anses inte be
höva utvecklas närmare.
En annan betydelsefull lag med riksomfattande giltighet som föreslås upp
hävd är lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld
vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet in. m. Vad angår
lagens bestämmelser om överföring av samfälld mark hänvisas i promemo
49
rian till mina uttalanden i anslutning till 6 kap. 7 § FBL (lagrådsremissen s. 535), som ger vid handen att bestämmelserna inte längre har någon upp gift att fylla vid sidan av bestämmelserna om fastighetsreglering. Detsam ma gäller reglerna om sammanföring av järnvägsmark i 21—23 §§ sam- manföringslagen. Även beträffande frågan huruvida bestämmelsen i 20 § samma lag om rätt för kommun eller samhälle att i vissa fall lösa in väg- mark bör behållas hänvisas i promemorian till lagrådsremissen beträffan de FBL. Jag framhöll där (s. 64) att det behov av inlösenmöjlighet, som lagrummet avser, i stort sett tillgodoses genom marköverföring — med eller utan inlösen — enligt bestämmelserna om fastighetsreglering.
Lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning in. in. föreslås också upphävd. Bestämmelserna i denna lag motsvaras av reglerna i 13 kap. FBL, och lagen blir därför överflödig i och med att FBL träder i kraft.
I lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning in. in. meddelas före skrifter som innebär att bestämmelserna om fastighetsbildning för landet i vissa fall skall gälla även område för stad eller sådan ort på landet där stads- register förs. Redan vid lagens tillkomst förutsattes att den skulle gälla en dast för tiden fram till dess en för land och stad gemensam fastighetsbild- ningslagstiftning hunnit genomföras (NJA II 1964 s. 499). Lagen återfinns därför bland de författningar som enligt promemorian skall upphävas.
I promemorian föreslås vidare att vissa lagar med lokalt begränsade till- lämpningsområden skall upphävas. Den viktigaste av dessa är lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län (dalalagen). Denna lag, som har under kastats betydelsefulla ändringar genom lagar den 30 juni 1948 (nr 399) och den 15 december 1967 (nr 761), innehåller särbestämmelser som syftar till att förbättra fastighetsindelningen samt avhjälpa brister i fastighetsredo- visningen och lagfartsförhållandena i Kopparbergs län. Bakgrunden till la gen var den ägosplittring och ägoblandning som uppkommit inom vissa delar av länet bl. a. till följd av jordägarnas benägenhet att dela fastigheter na utan anlitande av den för fastighetsbildning bestämda ordningen (sämje- delning och andra former av privat jorddelning). Datalagen föregicks av en provisorisk lagstiftning, nämligen lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten stor- skiftade delarna av Kopparbergs län. Syftet med denna lag var endast att möjliggöra vissa provskiften som skulle ge erfarenheter till ledning för ut arbetandet av definitiva bestämmelser och även tjäna som exempel för jord ägarna på skiftenas förlopp och resultat.
Fortfarande råder, sägs det i promemorian, inom stora delar av Koppar bergs län otillfredsställande fastighetsförhållanden. Under senare år har statsmakterna emellertid genom ett flertal olika lagstiftningsåtgärder sökt
Kungl. Maj.ts proposition nr
744
år 1970
50
komma till rätta med olägenheter av detta slag. Genom lagen den 6 juni
1962 (nr 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av
fastigheter i vissa fall (ÄUL) har öppnats möjlighet att på ett enkelt och
smidigt sätt bringa reda i oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden.
I samband därmed kan också privata jorddelningar i viss utsträckning lega
liseras, dvs. vinna erkännande som lagligen gällande fastighetsbildnings-
åtgärder. Alldeles nyligen har utfärdats lagen den 29 november 1968 (nr
578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legalise-
ringslagen). Denna lag, som ersätter en provisorisk lag i ämnet från år 1953
(lagen den 17 april 1953, nr 157, om verkan som laga skifte av sämjedelning
in. in.), syftar till en allmän avveckling av existerande privata jorddelningar.
Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning
av fast egendom är sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan ver
kan. Vidare har i lagen den 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestäm
melser om förvärv av område av fastighet meddelats föreskrifter som avser
att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande en
heter bildas genom arealöverlåtelser. Meningen är att föreskrifterna i sist
nämnda två lagar, som är av provisorisk natur, senare skall ersättas av per
manenta bestämmelser (se prop. 1968: 127 s. 56).
Med hänsyn till vad som nu har anförts torde man enligt promemorian
kunna räkna med att de tilltrasslade fastighetsförhållanden som f. n. råder
i vissa delar av Kopparbergs län så småningom skall normaliseras. I varje
fall ställer de nu berörda lagbestämmelserna i förening med reglerna i FBL
betydligt effektivare instrument till förfogande för att nå detta syfte än den
tidigare särlagstiftningen. Förslaget att denna skall upphävas anses därför
vara väl motiverat.
F. n. pågår inom Kopparbergs län ett antal skiftesföretag på vilka dala
lagen är tillämplig (se prop. 1967: 167 s. 17). Frågan i vad mån dessa efter
FBL:s ikraftträdande bör handläggas enligt ny eller äldre lag är, påpekas
det i promemorian, att bedöma enligt bestämmelserna i 4 §.
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås
vidare i promemorian att lagen den 5 juni 1909 innefattande vissa bestäm
melser angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av
Norrbotten skall upphävas.
Detsamma gäller lagen den 18 juni 1925 innefattande bestämmelser med
avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande
tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden.
I lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid
ägostyckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark och lagen
samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Väster
bottens och Norrbottens läns lappmark föreskrivs vissa inskränkningar i
rätten att erhålla ägostyckning och avsöndring som berör ströängar. Enligt
11 § JDLP skall bestämmelserna i dessa lagar äga motsvarande tillämpning
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970
51
i fråga om avstyckning. Ifrågavarande bestämmelser har samband med la gen den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan och syftar till att säkerställa en sådan reglering av ströängarna som avses med denna lag (prop. 1921: 199 s. 71). Indragningen till kronan av ströängar torde emellertid enligt promemorian vara avslutad (jfr SOU 1957: 30 s. 39 och 144 samt prop. 1960: 62 s. 45). De nyssnämnda lagarna om begränsning i rätten att få till stånd ägostyckning och avsöndring anses därför kunna upphävas.
Slutligen föreslås att lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning skall upphävas. I promemorian hänvisas till motiven till 7 kap. 2 § FBL (lagråds- rcmissen s. 550). Enligt dessa bör reglerna i 1918 års lag ersättas av bestäm melserna om bildande av servitut i FBL. Har före FBL:s ikraftträdande talan väckts vid domstol om rätt att dra fram sådan ledning, bör äldre lag dock fortfarande tillämpas. En bestämmelse härom har tagits upp i 9 §.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen erinrar om att JDLP inte föresla gits upphävd. De möjligheter att fortfarande använda instituten avsöndring och ägostyckning som därigenom bibehålls torde enligt styrelsen inte ha någon uppgift att fylla vid sidan av FBL och legaliseringslagen. Institutens användning har under senare år varit obetydlig. Enstaka förekommande ärenden förorsakar dock tidsödande handläggning och fastighetsbildnings- mönstret skulle kompliceras, om möjligheterna att fastställa avsöndring och företa ägostyckning bibehålls. Styrelsen anser det därför angeläget att 13 och 14 §§ JDLP upphävs. Ett liknande uttalande görs av lantmätare föreningen.
Enligt lantmäteristyrelsens mening finns det behov av reglering enligt 7 kap. FBLS intill dess den pågående fastighetsregisterreformen genom förts. Frågorna om kostnadsansvar och organisation har sålunda ännu inte lösts. Styrelsen förordar därför att nämnda kapitel tills vidare inte upphävs eller att behövliga föreskrifter utfärdas i annan ordning.
Förslaget om upphävande av 1921 års lagstiftning angående behandling av ströängar vid ägostyckning och om förbud mot avsöndring av ströängar tillstyrks av kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen. Dessa myndigheter gör vissa uttalanden rörande de ströängar som inte berörts av förrättning för indragning av ströäng till kronan, de s. k. oreglerade ströängarna. Kolle giet framhåller att FBL kommer att öppna möjligheter att på ett aktivt sätt främja en avveckling av ströängsenklaverna. Enligt styrelsens mening krä ver dessa ströängar viss reglering i promulgationslagen. Ströängarna inne has »tills vidare», och det bör i särskilt lagrum nämnas att de kan bli före mål för fastighetsbildning på samma sätt som mark. Så bör t. ex. bestäm melserna om marköverföring i FBL göras tillämpliga på ströängarna, även sådana som finns på allmänningar och på enskild mark.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
52
Lantmäteristyrelsen ifrågasätter om inte — utöver vad som föreslagits
i promemorian —■ vissa andra lagar helt eller delvis bör sättas ur kraft.
Sålunda synes 19 a § lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar
ha ersatts av 5 kap. 3 § FBL och kunna upphävas. Detsamma gäller lagen
den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehaA^are av järnväg att påkalla
ägoutbyte. Styrelsen anser vidare att de i 13—16 §§ lagen den 2 juni 1933
(nr 269) om ägofred upptagna reglerna om upplåtelse av betesmark bör
kunna upphävas med hänsyn till de möjligheter att bilda betesservitut som
öppnas enligt FBL. Enligt styrelsens mening finns det f. ö. anledning över
väga om det numera föreligger behov av en särskild ägofredslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Departementschefen. Som lantmäteristyrelsen har anfört i sitt remissytt
rande föreligger inte längre något praktiskt behov av att använda avsöndring
och ägostyckning. Från allmän synpunkt är det uppenbarligen fördelaktigt
att dessa ålderdomliga fastighetsbildningsinstitut utmönstras. Några olägen
heter för de enskilda sakägarna torde inte heller uppkomma därigenom.
I detta sammanhang bör framhållas att legaliseringslagen öppnar möjlig
het till fastighetsbildning utan jord- eller planpolitisk prövning på grund
av arealöverlåtelse som skett före den 1 juli 1962.
Bestämmelserna i 13 och 14 §§ JDLP bör således inte gälla efter det att
FBL trätt i kraft. Någon särskild föreskrift härom synes emellertid inte
behövlig. Bestämmelserna får nämligen anses vara av sådan beskaffenhet
att de enligt det uttalande av lagberedningen som återgetts i departements
promemorian (jfr ovan s. 22) skulle ha krävt en särskild föreskrift för att
få fortsatt tillämpning.
Lantmäteristyrelsen har vidare ifrågasatt om inte bestämmelserna i 7 kap.
FBLS bör behållas i avvaktan på att frågan om fastighetsregistreringens or
ganisation löses. Denna fråga prövas f. n. av de sakkunniga som tillkallats
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965 för att utreda
organisationen av fastighetsbildnings- och mätningsväsendet m. m. Denna
utredning beräknas slutföra sitt arbete under år 1969 (se 1969 års riksdags-
berättelse under Jo 16). Innan resultatet av utredningsarbetet föreligger, är
det uppenbarligen inte lämpligt att lägga fram förslag till registreringsbe-
stämmelser utöver dem som tagits upp i 19 kap. FBL. Det är tydligt att
7 kap. FBLS, som bygger på nuvarande regler om fastighetsbildning i stad,
inte utan ganska genomgripande ändringar skulle kunna tillämpas efter
FBL:s ikraftträdande. Med hänsyn härtill har jag ansett att FBLS som före
slagits i departementspromemorian bör upphävas i sin helhet. De föreskrif
ter om fastighetsregistreringen inom FBLS:s tillämpningsområde som krävs
för genomförande av fastighetsregisterreformen torde få meddelas i särskild
ordning.
I anslutning till förslaget om upphävande aA? 1921 års lagstiftning angåen
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
53
de behandling av ströängar vid ägostyckning och om förbud mot avsöndring av ströängar har lantmäteristyrelsen understrukit behovet av att dessa ängar kan bli föremål för fastighetsbildning på samma sätt som andra markom råden. Även jag anser det angeläget att möjlighet härtill öppnas. Härigenom kan man få till stånd en smidig avveckling av de enklavbildningar som strö- ängarna innebär. Jag syftar härvid på de s. k. oreglerade ströängarna, dvs. sådana ängar som inte berörts av förrättning för indragning av ströäng till kronan. Övriga ströängar torde inte erbjuda några särskilda problem i fastig- hetsindelningshänseende (jfr SOU 1957:30 s. 45-49).
Tvekan har sedan lång tid rått i fråga om den rätt varmed de oreglerade ströängarna innehas. I sitt utlåtande över förslaget till 1921 års lag om ströängars indragande till kronan anförde lagrådet att rätten från början varit synnerligen svag men att den genom medgivande från kronans sida i viss mån vuxit sig starkare och att den vid tidpunkten för utlåtandet fick betraktas som en äganderätt som dock var inskränkt på så sätt att kronan var berättigad att återta ängarna mot vederlag i annan mark (prop. 1921: 199 s. 92). Från annat håll har emellertid gjorts gällande att ängarna inne has med en på visst sätt begränsad nyttjanderätt (SOU 1952: 13 s. 23 och 85).
I jorddelningssammanhang har ströängarna hittills behandlats som annan mark (SOU 1957: 30 s. 33). Enligt min mening bör samma ordning gälla även sedan FBL trätt i kraft. Innehavare av ströäng torde därvid böra jäm ställas med ägare av marken. För undanröjande av osäkerhet i rättstillämp ningen bör en uttrycklig bestämmelse härom meddelas. Denna har tagits upp i 10 § som innehåller motsvarande föreskrifter i fråga om den som inne har fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Den omständigheten att ströäng varit föremål för jorddelning enligt nuvarande lagstiftning har inte ansetts medföra någon ändring i den rätt som tillkom mer innehavare av ängen (se SOU 1957: 30 s. 34). Samma princip synes böra gälla även i fortsättningen.
Som lantmäteristyrelsen har påpekat bör uppräkningen i förevarande paragraf av lagar som skall upphävas kompletteras med den nyligen antagna provisoriska lagen om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte. Även 19 a § lagen om allmänna vägar bör uppenbarligen upphävas. Detta bör ske i samband med att vissa andra följdändringar görs i lagen. Frågan om ett totalt upphävande av lagen om ägofred bör inte tas upp i förevarande sammanhang. Inte heller finns det enligt min mening tillräckliga skäl att nu lägga fram förslag om upphävande av reglerna om upplåtelse av betesmark i 13—16 §§ samma lag.
Utöver vad som framgår av det anförda har promemorieförslaget jäm kats i redaktionellt hänseende. Bl. a. har det inte ansetts behövligt att sär skilt nämna att bestämmelser som innefattar ändring eller förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen också skall upphöra att gälla.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
3
§
Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om att hänvisning i lag eller
annan författning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i den nya
lagstiftningen i stället skall avse den bestämmelsen.
Promemorian. I promemorian erinras om att det i olika lagar och andra för
fattningar finns hänvisning till bestämmelser som ersätts av regler i FBL.
I åtskilliga fall kommer, sägs det, ändring att ske i dessa författningar så
att hänvisningarna kommer att gälla bestämmelser i FBL. I andra fall har
det ansetts onödigt att göra sådana ändringar. Paragrafen har utformats
med tanke på dessa fall.
Departementschefen. Departementsförslaget stämmer i sak helt överens med
vad som förordats i promemorian.
4
§
I denna paragraf regleras frågan huruvida ny eller äldre lag skall till-
lämpas på en fastighetsbildningsförrättning som pågår vid tiden för FBL:s
ikraftträdande.
Promemorian. Promemorieförslaget bygger på förutsättningen att FBL i
princip är tillämplig på förrättningar som påbörjats men inte slutförts när
FBL träder i kraft. Som undantag härifrån anges att äldre lag skall till-
lämpas, om det är nödvändigt för att undvika oenhetlighet i förrättningen.
Angående innebörden av bestämmelsen hänvisas till vad som anförts i den
allmänna motiveringen. Det synes varken möjligt eller lämpligt, sägs det i
promemorian, att närmare än som har skett ange tillämpningsområdet för
undantagsbestämmelsen. Oftast bör det utan vidare stå klart huruvida ny
eller äldre lag bör tillämpas på viss förrättningsfråga. Överinstanserna torde
endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva myndighetens ställ
ningstagande i fråga om tillämpligheten av äldre lag.
I promemorian understryks att 4 § äger tillämpning endast på sådana
frågor som efter FBL:s ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Har före
nämnda tidpunkt utlåtande i viss fråga underställts ägodelningsrättens pröv
ning, skall som antytts i den allmänna motiveringen (s. 8) även domsto
larna vid sin prövning tillämpa äldre lag.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att den föreslagna övergångsbestäm
melsen är alltför stel och inte ger tillräcklig antydan om den avvägning
mellan bl. a. förrättningstekniska synpunkter och sakägarnas eller olika
sakägargruppers intressen som inte sällan kommer att krävas vid avgörandet
av vilken lag som skall tillämpas. Regeln ger, framhåller hovrätten, över
huvud taget ringa utrymme för lämplighetsöverväganden, eftersom avsteg
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
55
från principen om ny lags tillämpning får ske endast om det finnes nöd vändigt. Genom uttrycket »oenhetlighet i förrättningen», vilket för tanken närmast till mera framträdande oformligheter i förrättningsresultatet, torde vidare regelns tillämplighet begränsas på ett ogynnsamt sätt. Fastighets- bildningslagstiftningen innehåller åtskilliga regler av materiellträttsligt in nehåll, exempelvis angående ersättning till sakägare, och övergångsfrågor med anknytning till sådana regler torde lösas bäst efter skälighetsövervä- ganden. En speciell fråga som övergångsvis sannolikt uppkommer i pågåen de laga skiften gäller, anför hovrätten vidare, vilka hänsyn som bör tas till de nya reglerna om ersättning åt nyttjanderättshavare i vissa fall och nytt- janderättshavares ställning som sakägare vid förrättning (5 kap. 7, 12 och 33—35 §§ FBL). Den föreslagna regeln ger inte någon ledning i detta hän seende. Hovrätten förordar att regeln får en utformning som bättre mot svarar dessa synpunkter. Enligt hovrättens mening bör huvudregeln att ny lag skall vara tillämplig uttryckligen slås fast, varefter det bör anges när undantag härifrån kan bli aktuella.
Hovrätten för Nedre Norrland anser att det tydligt bör komma till uttryck i lagtexten att paragrafen endast äger tillämpning på frågor som efter FBL:s ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Hovrätten påpekar vidare att den föreslagna bestämmelsen kan tolkas så, att FBL skall tillämpas endast på förrättningsförfarandet och inte på frågor av materiellträttslig art, såsom tillåtligheten av en fastighetsbildningsåtgärd. Av dessa skäl är det enligt hovrättens mening att föredra att paragrafen utformas i överensstämmelse med 2 § JDLP.
Advokatsamfundet ifrågasätter om man inte genom den föreslagna be stämmelsen alltför mycket betonar de praktiska synpunkterna. Styrelsen menar att den i 2 § JDLP använda formuleringen stämmer bättre överens med de principer som hittills gällt för ny lags tillämplighet i tiden.
Skogsindustriernas samarbetsutskott önskar att 4 § utformas så, att den mera otvetydigt ansluter sig till principen att den nya lagen bör komma till användning i så stor utsträckning som möjligt. År sakägarna vid en för rättning överens om att beslut, som redan fattats med stöd av äldre lag, skall kunna anpassas till FBL bör enligt utskottet formella hinder ej resas häremot. Fastighetsrationaliseringen inom jord- och skogsbruket har hög angelägenhetsgrad, och det ligger i alla sakägares intresse att förutsättning ar för en smidigare fastighetsbildning snarast skapas. 4 § bör därför utfor mas så, att det klart framgår att den nya lagen skall tillämpas i största möj liga utsträckning vid förrättningar som pågår vid ikraftträdandet och att vid enighet mellan sakägarna tidigare förrättningsbeslut skall kunna om prövas och den nya lagen tillämpas.
Liknande uttalanden görs också från andra håll. Länsstyrelsen och över lantmätaren i Kopparbergs län ifrågasätter sålunda om inte syftet med be stämmelsen i 4 § — att låta reglerna i den nya lagen komma till användning
56
i så stor utsträckning som möjligt — väl så bra kan tillgodoses genom den
tidigare i liknande sammanhang meddelade mer allmänt hållna regeln att
den nya lagen skall tillämpas om så kan ske. Lantmätareföreningen är av
samma uppfattning som skogsindustriernas samarbetsutskott i frågan hu
ruvida äldre förrättningsbeslut bör kunna omprövas. Lantmåteristgrelsen
menar att omprövning bör kunna ske i undantagsfall och hänvisar till fas-
tighetsbildningskommitténs uttalanden i ämnet (SOU 1963: 68 s. 268).
Departementschefen. Som uttalats i den allmänna motiveringen bör man vid
utformningen av övergångsbestämmelserna utgå från de allmänna princi
perna om ny lags tillämplighet i tiden. I fråga om förrättning som pågår
vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande leder dessa principer till att den
nya lagen skall tillämpas på frågor som därefter förekommer till behandling.
Detta gäller såväl frågor av rent förfarandemässig karaktär som frågor av
materiellträttslig innebörd. Det är emellertid tydligt att man måste göra
vissa undantag från dessa principer. Jag delar uppfattningen i promemorian
att det är endast dessa undantag som bör komma till uttryck i lag. Att som
föreslagits i vissa remissyttranden efter mönster från 2 § JDLP föreskriva
att den nya lagen skall tillämpas om så kan ske bör därför inte komma
i fråga.
I promemorieförslaget har undantagsbestämmelsen fått den avfattningen
att äldre lag skall tillämpas om det är nödvändigt för undvikande av oen
hetlighet i förrättningen. Vid remissbehandlingen har olika meningar ut
talats rörande innebörden av förslaget. Svea hovrätt har den åsikten att
regeln ger för litet utrymme åt lämplighetsöverväganden, medan advokat
samfundet hävdar att bestämmelsen överbetonar de praktiska synpunkterna.
För egen del vill jag ansluta mig till hovrättens uppfattning. Som hovrätten
framhållit kan man av bestämmelsens formulering få det intrycket att vid
avgörande av frågan vilken lag som skall tillämpas hänsyn skall tas endast
till intresset av att oformligheter i förrättningsresultatet inte uppkommer.
Detta är uppenbarligen inte meningen. Även lämplighets- och skälighets-
synpunkter bör få spela en inte oväsentlig roll i sammanhanget. Det synes
vara av värde att detta kommer till uttryck i lagtexten. I departementsför-
slaget har därför som förutsättning för att äldre lag skall få tillämpas an-
getts att det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i förrättningen
eller att det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till enskilda och
allmänna intressen. Jag vill understryka att man vid den lämplighetsbedöm-
ning som förslaget sålunda ger möjlighet till har att beakta såväl enskilda
som allmänna intressen. Även om det från enskild synpunkt framstår som
i hög grad angeläget att äldre lag används kan i vissa fall hänsynen till all
männa inlressen leda till att så inte bör ske.
Den av Svea hovrätt berörda frågan i vad mån de i 5 kap. FBL upptagna
reglerna om nyttjanderättshavare bör tillämpas vid pågående laga skifte
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
57
torde få bedömas med ledning av de synpunkter som nyss har anförts. Bestämmelserna bör således vinna tillämpning i den utsträckning som är möjlig med hänsyn till det skede vari förrättningen befinner sig och till de beslut som redan fattats.
Några remissinstanser har tagit upp frågan i vilken omfattning äldre för- rättningsbeslut bör kunna omprövas efter den nya lagens ikraftträdande. Enligt gällande rätt anses förrättningsmännen kunna ompröva tidigare under förrättningen meddelade beslut, även lagakraftvunna sådana, när ändrade förhållanden föranleder det (jfr NJA 1932 s. 364). Det betraktas vidare som tillåtet för förrättningsmännen att frångå besluten, om samtliga berörda sakägare är ense och allmänt intresse inte motverkas. Samma prin ciper torde få anses fastslagna när det gäller tillämpningen av FBL (lag- rådsremissen s. 266). Enligt min mening bör dessa grundsatser gälla även i det fall att efter FBL:s ikraftträdande fråga uppkommer att ompröva ett beslut som meddelats med stöd av äldre lag. Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att närmare avgöra när omprövning bör tillåtas.
Utöver vad som framgår av vad som tidigare har anförts har promemorie- förslaget jämkats i redaktionellt hänseende i syfte att klargöra att paragra fen äger tillämpning endast på sådana frågor som efter FBL:s ikraftträdan de uppkommer vid förrättning och att den sålunda inte skall tillämpas vid överprövning av förrättningsbeslut som meddelats före nämnda tidpunkt.
5 §
Paragrafen behandlar frågan vilken lag som skall tillämpas i fråga om sammanläggningsärende som är anhängigt vid den nya lagens ikraftträ dande.
Promemorian. Under hänvisning till vad som anförts i den allmänna moti veringen föreslås i promemorian att ärende som inkommit till ägodelnings- domaren före FBL:s ikraftträdande men som då inte slutbehandlats av denne skall prövas av inskrivningsmyndigheten. Vidare föreslås att de i FBL upptagna bestämmelserna om villkor för och verkan av sammanlägg ning skall tillämpas. I promemorian framhålls att hänvisningen till samman- läggningsvillkoren i FBL avser inte bara de speciella bestämmelserna härom i 12 kap. utan också de allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. Sam tidigt understryks att jordpolitisk kontroll inte behöver ske i varje samman läggningsärende av det slag som det här är fråga om. När sammanläggning genomförs i samband med jorddelning, skall enligt nuvarande bestämmelser den jordpolitiska bedömningen göras i jorddelningsärendet. Har med till- lämpning av dessa bestämmelser förrättningsmännens avgörande i jorddel ningsärendet redan överprövats eller sker en sådan prövning i anslutning till sammanläggningen, behövs uppenbarligen ingen ytterligare jordpoli tisk prövning i sammanläggningsärendet, och någon tillämpning av 3 kap.
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1970
58
FBL blir i sådant fall inte aktuell (jfr Henkow och von Schultz, Avstyck
ning och sammanläggning beträffande fastigheter å landet s. 214).
I fortsättningen av förslaget meddelas bestämmelser som innebär att äldre
lag i princip skall tillämpas i fråga om den formella handläggningen av
sammanläggningsärende av ifrågavarande slag. Givetvis skall, sägs det i
promemorian, härvid gälla de modifikationer som följer av att inskrivnings
myndigheten i stället för ägodelningsdomaren handlägger ärendet. Reglerna
om inhämtande av yttrande från inskrivningsdomaren och om underrättel
ser till denne blir sålunda inte tillämpliga.
I några hänseenden har kompletterande föreskrifter ansetts behövliga.
Enligt nuvarande regler skall ägodelningsdomaren i vissa fall hänskjuta
sammanläggningsärende till ägodelningsrättens prövning. Eftersom ägodel-
ningsrätterna skall avskaffas, har i en särbestämmelse angetts att ärendet
i stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. En annan särbestämmelse
behandlar frågan om talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sam
manläggningsärende. Enligt denna bestämmelse skall talan fullföljas i hov
rätten genom besvär som skall inges till myndigheten inom fyra veckor
från den dag då beslutet meddelades. I promemorian framhålls att i fråga
om rätten att fullfölja talan och om förfarandet i hovrätten skall enligt
principerna om ny processlagstiftnings tillämplighet i tiden bestämmelserna
i 17 kap. FBL lända till efterrättelse vid sidan av allmänna processrättsliga
regler. Av bestämmelsen i 21 § rättegångsbalkens promulgationslag följer
att det åligger inskrivningsmyndigheten att pröva huruvida besvärstalan
fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid.
Remissyttrandena. Förslaget att de nya materiella bestämmelserna i FBL
skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid lagens
ikraftträdande berörs i några remissyttranden. Lantbruksstgrelsen fram
håller att antalet sådana ärenden kan väntas vara betydande. I många fall
har yttrande från överlantmätaren redan inhämtats. En prövning enligt de
materiella villkoren i FBL skulle i vissa fall kunna leda till betydande tids-
utdräkt. Olägenheterna av att äldre lag tillämpas är enligt styrelsens mening
inte så påtagliga att de motiverar ett sådant merarbete. Styrelsen förordar
därför att prövningen sker enligt äldre lag.
Skogsindustriernas samarbetsutskott har inte något att erinra mot för
slaget på denna punkt men förutsätter att det inte skall behöva föranleda
särskild tidsutdräkt, t. ex. i form av förnyat remissförfarande från inskriv
ningsmyndighetens sida. Ett liknande uttalande görs av lantmätareför
eningen.
Svea hovrätt riktar en invändning mot avfattningen av den föreslagna
bestämmelsen. Hovrätten erinrar om att ansökan om sammanläggning di
rekt hos ägodelningsdomaren i regel inte behövs när sammanläggningen
utgör förutsättning för att avstyckningsförrättning skall kunna fastställas
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr H4- år 1970
59
och ägaren av de områden, som skall läggas samman, vid förrättningen an hållit om sammanläggning. Handlingarna skall då enligt 21 kap. 43 § andra stycket JDL av överlantmätaren lämnas till ägodelningsdomaren. Uppen barligen skall, säger hovrätten, sammanläggningsärende som anhängiggjorts på detta sätt prövas enligt 5 § i förslaget, även om ärendet inkommer till ägodelningsdomaren efter nya lagens ikraftträdande. Hovrätten hem ställer att lagtexten jämkas så, att detta klart framgår.
Departementschefen. Förslaget att de materiella bestämmelserna i FBL skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid tidpunkten för lagens ikraftträdande har nästan genomgående godtagits av remissin stanserna. Även jag ansluter mig till förslaget. De farhågor om att en sådan reglering skulle leda till betydande tidsutdräkt vid handläggningen som kommit till uttryck i ett remissyttrande synes överdrivna. Om överlantmä taren tidigare avgett yttrande i sammanläggningsärende och därvid till styrkt åtgärden, torde det i regel^inte vara nödvändigt att efter FBL:s ikraft trädande begära nytt yttrande. I de allra flesta fall bör det nämligen utan vidare stå klart att sammanläggningen är tillåten även enligt de nya bestäm melserna. Om inskrivningsmyndigheten undantagsvis skulle finna att ett nytt yttrande behövs, synes ett sådant kunna avges utan större dröjsmål, eftersom överlantmätaren redan är insatt i ärendet.
Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i sitt remissyttrande har lag texten jämkats så, att det klart framgår att paragrafen alltid skall tillämpas när sammanläggning utgör villkor för fastställelse av avstyckningsförrätt- ning som enligt 6 § skall prövas av inskrivningsmyndigheten.
6
§
Denna paragraf behandlar frågan i vad mån gällande bestämmelser om fastställelseprövning och om fullföljd av talan mot förrättning skall äga tillämpning på äldre förrättningar.
Promemorian. Promemorieförslaget inleds med en föreskrift att de nuva rande reglerna om fastställelse av förrättning och om rättelse i fastställd förrättning fortfarande skall tillämpas på fastighetshildningsförrättning som avslutats innan FBL trätt i kraft. Enligt en tilläggsregel skall inskriv ningsmyndigheten och fastighetsdomstolen fullgöra den fastställelsepröv ning som f. n. åvilar ägodelningsdomaren resp. ägodelningsrätten. Av all männa principer om ny processlagstiftnings tillämpning i tiden följer, sägs det i promemorian, att de äldre fullföljdsbestämmelserna likaledes skall till- lämpas i fråga om sådan förrättning som nyss angetts. Uppenbarligen skall dock efter FBL:s ikraftträdande fullföljd inte ske till ägodelningsrätten utan till fastighetsdomstolen. Några uttryckliga bestämmelser i dessa hän seenden har inte ansetts behövliga.
60
I promemorieförslagets andra stycke föreslås en särbestämmelse för det
fall att fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande med
delat beslut eller vidtagit åtgärd med tillämpning av äldre lag. Vissa av
dessa avgöranden skall enligt gällande rätt överklagas särskilt (21 kap. 19 §
JDL). Denna reglering bör enligt promemorian behållas under övergångs
tiden. Det har därför föreskrivits att frågan huruvida talan skall föras sär
skilt mot beslut eller åtgärd av detta slag skall bedömas enligt äldre lag.
Vidare har angetts att särskild talan förs genom besvär som skall inges till
fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades
eller åtgärden vidtogs.
Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna
har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De har därför utan
ändring i sak förts över till departementsförslaget.
I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har para
grafen i departementsförslaget kompletterats med bestämmelser som regle
rar frågan om fastställelse av sådan avstyckningsförrättning enligt 5 kap.
FBLS som avslutats före den nya lagens ikraftträdande och om fullföljd av
talan mot beslut som med stöd av bestämmelserna i samma kapitel med
delats av länsstyrelse eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Bestämmelsen
om fastställelseprövningen har tagits upp i andra stycket, och fullfölj ds-
regeln har fått sin plats i femte stycket.
7 §
I paragrafen meddelas bestämmelser om överflyttning av vissa mål och
ärenden till fastighetsdomstol.
Promemorian. Promemorieförslaget innehåller en föreskrift som innebär
att mål eller ärende som enligt någon av de nu upphävda lagarna anhängig-
gjorts hos ägodelningsrätten men som inte före FBL:s ikraftträdande hunnit
slutbehandlas av denna rätt skall överlämnas till fastighetsdomstolen och
prövas av denna enligt bestämmelserna om fastighetsbildningsmål. Denna
reglering medför, framhålls det i promemorian, att fastighetsdomstolen
övergångsvis kommer att fungera som första instans i vissa mål som den i
fortsättningen endast skall handlägga som överinstans i förhållande till
fastighetsbildningsmyndigheten. Några betänkligheter mot en sådan anord
ning torde inte behöva hysas, eftersom parterna alltid äger rätt att få sin
sak prövad i ytterligare en instans (hovrätten).
Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen har i princip inget att
erinra mot den föreslagna bestämmelsen men ifrågasätter om inte undantag
bör göras för särskilt omfattande mål, där vederbörande ägodelningsdomare
och nämndemän lagt ner omfattande arbete i form av inläsning, förunder
sökningar, syn in. m. Enligt föreningens mening är det i sådana fall inte
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
Kungl. Maj:ts proposilion nr 144 år 1970
61
rationellt att målet överlämnas till annan domstol med helt ny personsam mansättning.
Departementschefen. Av såväl principiella som praktiska skäl anser jag det uteslutet att ägodelningsrätterna efter den nya lagens ikraftträdande skall få fortsätta att fungera vid prövningen av vissa inte klart avgränsade kate gorier av mål. Det är emellertid uppenbarligen angeläget att ägodelnings rätterna i största möjliga utsträckning avgör de där anhängiga målen före ikraftträdandet. Särskilt viktigt är detta givetvis när det gäller mål på vil kr ett omfattande förberedelsearbete utförts.
På grund av vad som nu anförts har den i promemorieförslaget upptagna bestämmelsen utan ändring i sak förts över till departementsförslaget. 1 överensstämmelse med vad jag har uttalat i den allmänna motiveringen har paragrafen i departementsförslaget kompletterats med en föreskrift om alt fastighetsdomstolen skall överta också sådana ärenden angående besvär över förrättning enligt 5 kap. FBLS som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängiga hos länsstyrelsen eller hos den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma kapitel.
Det torde utan särskild föreskrift stå klart att fastighetsdomstolen skall överta ägodelningsrättens uppgifter i fråga om mål eller ärende som efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande återförvisas till eller eljest skall las upp till förnyad behandling i den lägsta domstolsinstansen.
8
§
Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsdomstolens handlägg ning av mål och ärenden som den har att pröva enligt promulgationslagen.
Promemorian. Enligt promemorian bör mål eller ärende som enligt bestäm melserna i 5—7 §§ skall prövas av fastighetsdomstol handläggas i den ord ning FBL föreskriver för fastighetsbildningsmål. En regel härom har tagits upp i första stycket i promemorieförslaget.
I promemorian framhålls att vissa av de mål, som f. n. prövas av ägodel- ningsrätt, anhängiggörs genom stämning. Uppenbarligen bör, sägs det vidare, bestämmelserna i 42 kap. rättegångsbalken om stämning i tvistemål till- lämpas på dessa mål. Någon särskild föreskrift härom synes inte nödvän dig, eftersom rättegångsbalkens bestämmelser är subsidiärt tillämpliga vid all handläggning i fastighetsdomstolen. Yad angår parts utevaro i stäm- ningsmål torde övervägande skäl tala för att rättegångsbalkens regler för indispositiva mål görs tillämpliga i stället för bestämmelserna i 16 kap. 6 och 7 §§ FBL. Paragrafen har kompletterats med en föreskrift härom.
Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, har utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.
62
Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970
9 §
Paragrafen innehåller en specialbestämraelse rörande fortsatt handlägg
ning av vissa vid allmän domstol anhängiga mål.
Promemorian. I promemorieförslaget har tagits upp en bestämmelse som
tar sikte på det fall att talan som avses i 3 § 1918 års lag om rätt att över
annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning är
anhängig vid tiden för FBL:s ikraftträdande. I promemorian erinras om att
1918 års lag föreslås upphävd i 2 §. För att rättegången skall kunna slutföras
föreslås nu att lagen fortfarande skall tillämpas vid målets handläggning
och prövning.
Departementschefen. Departementsförslaget är i sak identiskt med prome
morieförslaget.
10
§
I paragrafen meddelas bestämmelser som innebär att innehavare av vissa
äldre besittningsrätter vid tillämpningen av FBL skall jämställas med fastig
hetsägare.
Promemorian. I promemorian erinras om att 1 kap. 5 § i fastighetsbild-
ningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning innehåller en bestäm
melse om att innehavare under ständig besittningsrätt till mark eller fastig
het skall jämställas med ägare. Vidare föreslås i samma paragraf att vad
som enligt lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas bl. a. på den
som innehar fastighet med fideikommissrätt. Dessa bestämmelser har an
setts ha sin rätta plats i promulgationslagen. De har därför med vissa re
daktionella jämkningar tagits upp i 10 § i promemorieförslaget.
Med ständig besittningsrätt åsyftas, sägs det vidare i promemorian, både
sådan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom och
annan ständig besittningsrätt, bl. a. stadgad åborätt.
Remissyttrandena. Kammarkollegiet påpekar att det i äldre tid genom pri
vata förfoganden uppkommit vissa med stadgad åborätt till kronohemman
jämförbara ständiga eller ärftliga besittningsrätter till skatte- eller frälse
hemman. En ärftlig besittningsrätt kan någon gång vara svagare än en
ständig besittningsrätt och bör då inte hänföras till 10 §. Enligt kollegiets
mening bör paragrafen inte heller tillämpas på den som på grund av s. k.
ändamålsupplåtelse innehar ett område av publik jord. Den publika fastig
hetens ägare torde enligt kollegiet inte genom en nyttjanderättsupplåtelse av
detta slag få anses ha blivit avhänd rätten att vid fastighetsbildningsförrätt-
ningar föra talan för fastigheten som ägare. Däremot menar kollegiet att
fortfarande bestående brukningsrätter till s. k. landgillejordar i Skåne, Hal-
land och Blekinge är jämförbara med ständig besittningsrätt som avses i
§.
Departementschefen. Bestämmelsen i promemorieförslaget, som inte föran lett någon erinran vid remissbehandlingen, har oförändrad förts över till departementsförslaget. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande gjort vissa uttalanden om tolkningen av begreppet ständig besittningsrätt. Jag kan ansluta mig till vad som sålunda anförts.
Av skäl som jag närmare har utvecklat vid 2 § har i ett tillägg till den av kommittén föreslagna bestämmelsen föreskrivits att med ägare av fastighet skall jämställas också den som enligt beslut vid allmän avvittring innehar ströäng. Av denna formulering torde framgå att bestämmelsen avser endast de s. k. oreglerade ströängarna, dvs. sådana ängar som inte berörts av för rättning för indragning av ströäng till kronan. Som jag har anfört vid 2 § kräver övriga ströängar ingen särreglering i detta sammanhang.
11
§
Paragrafen innehåller bestämmelser som kompletterar de i FBL upptagna reglerna om skydd för innehavare av sakrätt.
Promemorian. I promemorian erinras om att FBL innehåller ett flertal be stämmelser som syftar till att skydda innehavare av sakrätt i fastighet som berörs av fastighetsbildning. Enligt fastighetsbildningskommitténs förslag jämställs i dessa bestämmelser med inskriven rättighet sådan fordran eller annan rättighet som har förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § äldre jordabalken. Någon motsvarighet till denna förmånsrätt finns inte i det till lagrådet re mitterade förslaget till jordabalk (JB). Med hänsyn härtill har frågan om skydd för innehavare av sådan förmånsrätt ansetts inte böra regleras i FBL.
I 5 § JP har tagits upp en bestämmelse enligt vilken rättsägare som nyss nämnts skall behålla sin tidigare företrädesrätt under vissa förutsättningar. Uppenbarligen bör, sägs det i promemorian, sådan rättsägare beredas sam ma skydd söm enligt FBL tillkommer innehavare av inskriven rättighet. En föreskrift härom har tagits upp i första stycket av promemorieförslaget.
Kretsen av skyddade salcrättshavare torde enligt promemorian böra ut vidgas ytterligare. I likhet med vad som gäller om institutet förmånsrätt för ogulden köpeskilling skall institutet avkomsträtt avskaffas enligt JB, men de före balkens ikraftträdande upplåtna avkomsträtterna skall enligt 8 § JP fortfarande i princip gälla på samma sätt som förut. Innehavare av så dan äldre avkomsträtt bör jämställas med den som har fordran i fastig heten. Andra stycket i promemorieförslaget innehåller en bestämmelse härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
63
Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt i överens
stämmelse med promemorieförslaget som lämnats utan erinran vid remiss
behandlingen.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
12
§
I paragrafen regleras frågan om den fortsatta giltigheten av avstycknings-
planer och avstyckningsförbud.
Promemorian. I promemorian erinras om att 19 kap. 1 § JDL enligt dess
lydelse före den 1 januari 1948 föreskrev att avstyckning av ett flertal mind
re lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som inte lagts under
stadsplan eller byggnadsplan, ej fick ske utan att länsstyrelsen godkänt
plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området. Vid upp
görande av sådan plan (avstyckningsplan) skulle iakttas att möjlighet öpp
nades att anordna dels lämpliga trafikleder samt öppna platser och utfarts-
vägar, dels behövliga ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och
för avlopp med reningsanordningar. Fordrades avstyckningsplan för visst
område, kunde länsstyrelsen förordna att i avvaktan på planens upprättan
de avstyckning inte fick ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande stad
samt område på landet för vilket skulle föras stadsregister gällde enligt
5 kap. 8 a § FBLS liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad godkändes
av magistraten, om sådan fanns, och annars av länsstyrelsen.
I samband med 1947 års reformering av avstyckningsreglerna och bygg
nadslagstiftningen avskaffades avstyckningsplaneinstitutet. Det behov som
institutet tidigare fyllt ansågs i fortsättningen böra tillgodoses genom stads-
plane- och byggnadsplaneinstituten (prop. 1947:131 s. 139). De avstyck-
ningsplaner som godkänts före den 1 januari 1948 förlorade emellertid,
påpekas det i promemorian, inte därmed all betydelse. Genom övergångs
bestämmelserna till ändringarna i JDL och FBLS jämställdes sådana av-
styckningsplaner, som vid den nya lagens ikraftträdande var gällande, i
vissa hänseenden med byggnadsplan. Bl. a. skulle vad som föreskrevs om
byggnadsplan i 19 kap. 13 § 2—4 mom. JDL samt i 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 §
FBLS äga motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Enligt särskilda
föreskrifter skulle ändring av avstyckningsplan i fortsättningen få ske på
samma sätt som tidigare. Den äldre lagen saknade visserligen uttryckliga
regler om ändring av avstyckningsplan, men ändring hade ansetts kunna
ske med tillämpning av bestämmelserna om tillkomsten av ny avstycknings
plan. Detta förfaringssätt skulle användas vid ändring av avstyckningsplan
även efter den nya lagens ikraftträdande. (Se prop. 1947: 232 s. 200.)
Också byggnadslagstiftningen tillmäter, framhålls det vidare i promemo
rian, avstyckningsplanerna betydelse i skilda hänseenden. Enligt 168 § första
stycket byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) (BL) får sålunda utan
hinder av vad som eljest föreskrivs i lagen tätbebyggelse äga rum inom om-
65
råde med avstyckningsplan, om inte Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, förordnar annorlunda. I andra stycket av samma paragraf anges att bestämmelserna i 110 § BL skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om avstyckningsplan. Detta innebär att nybyggnad inte får företas i strid mot avstyckningsplan. Länsstyrelsen eller enligt Kungl. Maj :ts bestämmande annan myndighet kan dock medge undantag härifrån när särskilda skäl finns och nybyggnaden inte avsevärt försvårar markens an vändning för avsett ändamål. Avstyckningsplan medför vidare rätt för läns styrelsen att förordna att nybyggnad inom det planlagda området inte får ske utan särskilt tillstånd, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp an ordnats i behövlig omfattning. Länsstyrelsen kan också i den utsträckning som föranleds av omständigheterna förbjuda schaktning, fyllning, trädfäll ning eller liknande åtgärd inom området.
En annan viktig rättsverkan av avstyckningsplan följer av bestämmelsen i 83 § byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) (BS) som före skriver att avstyckningsplan skall i de hänseenden som anges i 5 kap. BS jämställas med byggnadsplan, om inte länsstyrelsen förordnar annorlunda. Detta innebär bl. a. att det föreligger skyldighet att söka byggnadslov inom område med avstyckningsplan.
Vid tidpunkten för BL:s ikraftträdande fanns, sägs det i promemorian, ett stort antal godkända avstyckningsplaner. Det förutsattes visserligen att dessa, i den mån de ansågs olämpliga, skulle bli föremål för översyn och att de därvid skulle ersättas med byggnadsplan (prop. 1947:131 s. 302). Fortfarande torde emellertid åtskilliga avstyckningsplaner vara gäl lande. Frågan huruvida dessa skall avvecklas och på vad sätt avvecklingen i så fall skall ske bör inte tas upp till prövning i detta sammanhang. I likhet med vad som skedde vid 1947 års reform av fastighetsbildningslagstiftningen bör i stället meddelas övergångsbestämmelser om att avstyckningsplan skall jämställas med byggnadsplan.
FBL innehåller bestämmelser om byggnadsplan i 3 kap. 2 § (fastighets bildnings överensstämmelse med plan), 3 § (motverkande av olämplig be byggelse inom område där plan saknas), 4 kap. 15 och 24 §§ samt 14 kap. 2 § (underrättelse till byggnadsnämnd om förrättning och förrättningssam- manträde), 7 kap. 3 och 4 §§ (ändring och upphävande av servitut som hindrar fastighets användning enligt plan), 14 kap. 1 § (rätt för byggnads nämnd att påkalla fastighctsbestämning inom planområde) samt 15 kap. 7 och 8 §§ (rätt — i vissa fall exklusiv rätt — för byggnadsnämnd att inom planområde fullfölja talan mot tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut på det allmännas vägnar).
Samtliga dessa bestämmelser synes böra göras tillämpliga även i fråga om avstyckningsplan. I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf föreskrivits att bestämmelserna i FBL om byggnadsplan skall äga motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. 3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 744
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
66
I fortsättningen av samma stycke har tagits upp en föreskrift som gör det
möjligt att även i fortsättningen ändra avstyckningsplan på samma sätt som
tidigare.
FBL saknar motsvarighet till bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. andra
stycket JDL ocli 5 kap. 8 § 2 mom. andra stycket FBLS om rätt för läns
styrelsen att utfärda avstyckningsförbud i avvaktan på att detaljplan upp
rättas eller ändras. Det synes, uttalas det i promemorian, lämpligt att i före
varande sammanhang ta upp frågan huruvida de nu gällande avstycknings-
förbuden bör förlora sin verkan i och med att FBL träder i kraft.
Fastighetsbildningskommittén föreslog att systemet med avstycknings
förbud skulle slopas i den nya lagen. Som skäl härför anförde kommit
tén i huvudsak följande (SOU 1963: 68 s. 214). Erfarenheterna visade
att förbuden var utan betydelse för länsstyrelsernas bevakning av planin
tressena i fastighetsbildningssammanhang. Planmyndigheterna fick vidare
enligt kommitténs förslag vidsträckta befogenheter att få till stånd över
prövning av fastighetsbildningsförrättningar. Härtill kom att den nya lagens
regler om villkor för fastighetsbildning skulle vara generellt tillämpliga på
alla slags fastighetsbildningsåtgärder och att det inte kunde komma i fråga
att meddela förbud som avsåg också andra åtgärder än avstyckning.
Dessa skäl kan enligt promemorian med i stort sett oförändrad styrka
åberopas till stöd för att avstyckningsförbuden helt avvecklas. Några om
ständigheter som pekar i motsatt riktning synes knappast kunna anföras.
De nu gällande avstyckningsförbuden bör därför inte äga giltighet efter
FBL:s ikraftträdande. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i
andra stycket av promemorieförslaget.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att en avveckling av samtliga
nu gällande avstyckningsplaner bör komma till stånd. Mycket skulle enligt
styrelsens mening vara att vinna, om avvecklingen skedde i anslutning till
FBL:s ikraftträdande. Motsvarande utrensning bör samtidigt ske i bygg
nadslagstiftningen. Samma åsikt framförs av länsstyrelsen i Norrbottens lån
och av lantmätareföreningen.
Departementschefen. Tydligt är att skäl talar för att avstyckningsplanerna
avvecklas. Som framgår av promemorian skulle emellertid ett upphävande
av samtliga nu gällande avstyckningsplaner förutsätta ganska omfattande
ingrepp i byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till det utredningsuppdrag
som anförtrotts åt bygglagutredningen bör emellertid i detta sammanhang
göras endast sådana ändringar som oundgängligen behövs för att samordna
byggnadslagstiftningen med FBL. Enligt min mening har den nu ifrågasatta
reformen inte denna karaktär. För den händelse planerna är så föråldrade
att de hindrar en rationell fastighetsindelning, kan de ersättas med bygg-
nadsplaner eller ändras. Länsstyrelsen bör givetvis i sin egenskap av regio-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
67
hal planmyndighet verka för att åtgärder i detta syfte vidtas snarast möj ligt.
Som föreslagits i promemorian bär däremot en omedelbar avveckling av avstyckningsförbuden nu ske.
På grund av vad som nu har anförts har departementsförslaget i sakligt hänseende utformats helt i överensstämmelse med promemorieförslaget. .
13 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om upplösning av det samband som i vissa fall råder mellan tomt och annan mark.
Promemorian. Enligt promemorian uppkom i våra städer tidigt bruket att upplåta den mark som begagnades som jordbruk, dvs. åker och äng, till enskilt nyttjande. Vanligen skedde detta på så sätt att marken fördelades mellan borgarna. I äldre tid gjordes fördelningen ofta mellan borgarna per sonligen. När en borgare dog eller flyttade från staden, blev jordlotten ledig och kunde av stadens styrelse överlämnas till annan borgare. Denna upp låtelseform övergavs emellertid så småningom. På 1700-talet blev det i stället vanligt att marken fördelades på tomterna i staden och sedan följde dessa. Vid fördelning av jord på tomterna iakttogs tidigt den regeln att den varje tomt tilldelade jordlotten inte fick skiljas från tomten. En allmän föreskrift härom finns i resolutionen på städernas besvär den 29 mars 1647, punkt 14. Detta förbud tillämpades både på donationsjord och på annan jord i stad (s. k. odaljord). För att oskiljaktighet skall anses föreligga torde dock nu mera fordras en uttrycklig bestämmelse vid fördelningen eller i varje fall beträffande den särskilda staden (NJA 1945 s. 229, Prawitz, Tomter och stadsägor, andra upplagan, s. 32).
Jordens oskiljaktighet med vederbörande tomt bär, påpekas det vidare i promemorian, ansetts kunna upplösas av Kungl. Maj :t. Beslut härom har meddelats antingen för vissa jordlotter eller generellt för en hel stad. Har sådant medgivande lämnats, fordras inte avstyckning enligt 5 kap. FBLS för att avskilja jordlotten från tomten. Inte heller krävs en ny register beteckning på lotten. Denna är redan förut en stadsäga och skall ha registre rats som en sådan.
Enligt 14 § kungörelsen den 14 september 1875 (nr 70 s. 1) huru lag farts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras skall på upplägg i fastighetsbok för tomt antecknas areal av jord som är förenad med tomten. Härav har dragits den slutsatsen (Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i stad, andra upplagan, s. 35) att sådan jord inte skall tas upp på särskilt upplägg. Vidare har det ansetts att de beslut om lagfart eller inteckning som meddelats beträffande tomten skall omfatta den därmed förenade jor den, även om det inte uttryckligen angetts i besluten.
Av 3 § lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighets-
böcker för landet, jfrd med 7 kap. 9 och 10 §§ FBLS, framgår att jord av-
nyss angivet slag såsom utgörande en för sig bestående stadsäga skall redo
visas på eget upplägg. Enligt 9 § kungörelsen den 18 november 1932 (nr
519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola
inrättas och föras skall emellertid hänvisning ske från det ena upplägget
till det andra (jfr 12 § sjunde st
3
rcket och 18 § femte stycket förordningen
den 12 maj 1917, nr 281, med närmare föreskrifter om fastighetsregister för
stad). Jorden torde dock oberoende av att den redovisats på eget upplägg
omfattas av de beslut om lagfart och inteckning som meddelats beträffande
tomten (justitiedepartementets anvisningar för uppläggande av nya fastig
hetsböcker för landet II s. 28).
Det förhållandet att ett område är oskiljaktigt förenat med en tomt har
också vissa andra konsekvenser än de nu angivna. Sålunda torde tomtindel
ning som berör sådant område kunna fastställas, endast om det visas att
samhörigheten upphört eller, när tomtindelningen fastställts av Kungl.
Maj :t, att samhörigheten uttryckligen hävs. Så länge samhörigheten hestår
torde vidare området kunna sammanläggas endast med annat område som
är oskiljaktigt förenat med samma tomt. Område av detta slag anses slut
ligen inte kunna införas i tomtboken utan att det visas att det inte längre
är förenat med tomt. (Se fastighetsregisterkommissionens meddelanden I
s. 47 och XIX s. 141.)
Vad som sålunda har anförts visar enligt promemorian att anordningen
med områden som är oskiljaktigt förenade med tomter medför komplika
tioner både från inskrivningsrättsliga och fastighetsbildningsrättsliga syn
punkter. Detta talar för att man avvecklar anordningen. Eu sådan avveck
ling skulle också stå i överensstämmelse med den utjämning av olikheterna
mellan städer och landskommuner som skett under senare tid. Den nya
fastighetsbildningslagen enligt vilken enhetliga regler skall gälla för fastig
hetsbildning i stad och på landet utgör ett betydelsefullt led i denna utveck
ling.
Starka skäl kan således, uttalas det i promemorian, anföras för att man
genom lagstiftning upplöser den samhörighet som i vissa fall finns mellan
en tomt och en stadsäga. Omständigheter som pekar i motsatt riktning torde
knappast kunna påvisas. Något allmänt intresse av att behålla sambandet
mellan de olika fastigheterna kan numera inte anses föreligga. Inte heller
från enskild synpunkt synes några olägenheter kunna uppstå, om samban
det bryts. För fastighetsägaren måste det vara enbart till fördel att han får
fritt förfoga över varje fastighet för sig. För innehavare av panträtt och
andra begränsade sakrätter bör samhörighetens upplösning tilläggas samma
verkan som en delning av fastigheten. Reglerna i 6 kap. 18 § första stycket
och 7 kap. 26 § JB bör således göras tillämpliga, och de torde ge ett fullt
tillfredsställande skydd åt berörda rättsägare.
En situation som i viss mån liknar den nyss behandlade uppstår när en
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
69
till tomt hörande andel i samfällighet bryts ut genom laga skifte på sam- fälligheten. Den utbrutna marken kan då inte ingå i tomten utan måste registreras som en stadsäga (7 kap. 10 § 7 FBLS). Inskrivningsrättsligt tor de den emellertid tillsammans med tomten utgöra en fastighet (Prawitz, Tomter och stadsägor, s. 174). Starka skäl talar enligt promemorian för att man även i detta fall genom lagstiftning häver sambandet mellan tomten och stadsägan så att registerenheten också inskrivningsrättsligt blir att be handla som särskild fastighet.
För att inteckningshavares och liknande rättsägares intressen inte skall förnärmas, bör i fråga om verkningarna av sambandets brytande gälla samma regler som vid upphävande av oskiljaktighet mellan tomt och stads äga.
På grund av dessa överväganden har i promemorieförslaget föreskrivits att det rättsliga samband som i de båda angivna fallen råder mellan tomt och stadsäga skall upphöra och att bestämmelserna i 6 kap. 18 § första stycket och 7 kap. 26 § JB skall äga motsvarande tillämpning i fråga om verkan av sambandets upphörande. Genom ett tillägg har bestämmelserna gjorts tillämpliga även för det fall att tomten uteslutits ur tomtindelning och registrerats som stadsäga.
Remissyttrandena. Promemorieförslaget tillstyrks uttryckligen av kammar kollegiet och lantmäteristgrelsen. Kollegiet påpekar dock att det kan tänkas att tomt uteslutits ur tomtindelning för att övergå till område som skall tas upp i bihang C i fastighetsregistret. Med anledning härav bör i första styc kets sista mening uteslutas orden »och registrerats som stadsäga».
Departementschefen. Departementsförslaget ansluter sig i sakligt hänseen de helt till promemorieförslaget. Vid utformningen av lagtexten har beaktats vad kammarkollegiet anfört i sitt remissyttrande.
Brytandet av sambandet mellan tomt och annan mark föranleder vissa ändrade föreskrifter i fråga om redovisningen i fastighetsbok och fastighets register. Frågan härom torde få övervägas i annat sammanhang.
Kungl. Maj:is proposition nr iU år 1970
Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen
14 §
Paragrafen innehåller specialbestämmelser rörande behandlingen av av- komsträtt vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § FBL.
Promemorian. I promemorian påpekas att 11 § andra stycket innehåller en allmän bestämmelse varigenom innehavare av avkomsträtt vid tillämpningen av FBL jämställs med den som har fordran i fastighet. Dessa rättighetsha-
70
vare kräver emellertid uppmärksamhet även i ett mer speciellt samman
hang. Enligt 5 kap. 16 § första stycket FBL skall ersättning som utgår vid
fastighetsreglering, i vissa fall inbetalas till myndighet. I andra stycket av
samma paragraf meddelas föreskrifter om fördelning av nedsatta medel. I
fråga om ordningen för och verkan av fördelningen hänvisas till bestämmel
serna om expropriationsersättning. Att märka är emellertid att fastighets
ägare tillkommande expropriationsersättning fördelas endast mellan honom
och innehavare av fordringsinteckningar. Innehavare av avkomsträtt får
ingen del i denna ersättning, eftersom särskild ersättning bestäms för sådan
rättighetshavare. När fastighetsreglering äger rum, fastställs endast undan
tagsvis särskild ersättning för rättigheten. Genom en särbestämmelse mås
te därför sörjas för att innehavare av avkomsträtt får del i den ersättning
som i andra fall utgår för fastigheten. I promemorieförslaget har därför fö
reskrivits att sådan rättighetshavare skall, om särskild ersättning inte be
stämts, erhålla betalning efter de grunder som gäller när fast egendom för
säljs enligt utsökningslagen utan förbehåll om rättighetens bestånd.
Remissyttrandena. Svea hovrätt erinrar om att en motsvarighet till den
föreslagna bestämmelsen finns i 5 kap. 16 § första stycket i fastighetsbild-
ningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning och att hovrätten i
sitt yttrande över detta förslag uttalat att bestämmelsen kan leda till olämp
ligt resultat. Den mest framträdande olägenheten är att en avkomsträtt kan
bringas att upphöra utan att någon regleringsåtgärd i och för sig föranleder
därtill. Hovrätten har i sitt nyssnämnda remissyttrande för undvikande av
denna olägenhet föreslagit att rättighetshavaren skall kunna avstå från be
talning med påföljd att rättigheten fortfarande kommer att gälla i fastig
heten.
Departementschefen. I likhet med Svea hovrätt anser jag att innehavare av
avkomsträtt i fastighet som är berättigad till ersättning enligt reglerna i
5 kap. FBL bör kunna avstå från rätten till betalning och därigenom åstad
komma att rättigheten fortfarande gäller i fastigheten. En sådan ordning
synes enklast kunna genomföras på så sätt att de i 6 kap. 14 § andra styc
ket JB upptagna bestämmelserna om rätt för inteckningshavare att avstå
från betalning förklaras skola äga motsvarande tillämpning i fråga om in
nehavare av avkomsträtt. En bestämmelse med denna innebörd har tagits
upp i andra stycket i departementsförslaget.
Jag vill erinra om att lagrådet i sitt yttrande över FBL föreslagit att den
i 5 kap. 16 § andra stycket upptagna hänvisningen till bestämmelserna i la
gen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation (ExL) skall bytas ut mot
direkta regler angående ordningen för och verkan av fördelningen av er
sättning vid fastighetsreglering. Lagrådets förslag innebär bl. a. att reg
lerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970
71
skall äga motsvarande tillämpning vid fördelningen. Om förslaget genom förs, blir den i första stycket av departementsförslaget upptagna bestäm melsen överflödig.
Kungl. Maj. ts proposition nr 144- år 1970
Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen
Promemorian. Till en början påpekas i promemorian att det i FBL har förutsätts att reglerna i 7 kap. om ändring och upphävande av servitut skall vara fullt tillämpliga också på upplåtelseservituten. För att denna tanke helt skall förverkligas fordras vissa övergångsbestämmelser som fastslår att de i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut (ServL) upptagna reglerna i ämnet inte längre skall tillämpas. De sålunda behövliga över gångsbestämmelserna bildar huvudinnehållet i den paragraf som inleder detta avsnitt i promemorieförslaget.
7 kap. i fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbild ning innehåller vissa bestämmelser som syftar till en avveckling av beståen de servitut avseende skogsfång och bete. Bestämmelserna innebär i huvud sak att servituten successivt skall upphävas och att vederlag i mark därvid i princip skall utgå från den tjänande till den härskande fastigheten. I an slutning härtill har i 6 kap. 2 § tredje stycket i förslaget tagits upp en regel om att markvederlag för skogsfångsservitut under vissa förutsättningar skall tas in i gemensamhetsskog. Samtliga dessa bestämmelser har ansetts vara av övergångsnatur och därför inte böra ha sin plats i FBL (lagrådsre- missen s. 525 och 538). De har i stället efter viss överarbetning tagits upp i detta avsnitt av promemorieförslaget.
Som skäl för en avveckling av skogsservituten åberopas i fastighetsbild ningskommitténs förslag att dessa servitut medför olägenheter från skogs- vårdssynpunkt. Enligt kommittén lägger skogsfångsrättigheterna inte sällan hinder i vägen för ett rationellt brukande av skogen över huvud taget. Vad gäller betesservituten framhålls att skogsbetet numera allmänt anses vara en olämplig betesform, främst av jordbruksekonomiska skäl. Förekomsten av skogsservituten inverkar vidare menligt på möjligheterna att genomföra omregleringar i skogsmarken. Slutligen leder servitutsförhållandena lätt till konflikter mellan de olika fastighetsägarna.
Samtidigt som olägenheterna med skogsservituten med tiden blivit mera framträdande har, uttalar kommittén, behovet av servituten som komplette ring av ofullständiga jordbrukslägenheter efter hand minskat. Ett flertal av de servitutsberättigade fastigheterna torde sålunda inte längre brukas på sådant sätt att servituten är jordpolitiskt motiverade. I vissa andra fall har fastigheterna genom yttre rationalisering kunnat tillföras skog i tillräcklig omfattning för det egna behovet.
Med hänsyn till det anförda och eftersom det kvarstående rationaliserings-
72
behovet beträffande servitutsfastigheterna kan förutsättas bli tillgodosett
med tillämpning av fastighetsbildningslagen, har kommittén funnit tiden
vara mogen för en allmän avveckling av skogsservituten. Enligt kommitténs
mening kan en sådan inte gärna ske annorledes än successivt genom att
servituten efter beslut vid fastighetsbildningsförrättning upphävs i varje
särskilt fall, varvid en ekonomisk uppgörelse kommer till stånd. I samband
därmed bör den härskande fastigheten vid behov tillföras mark som kom
pensation för de servitutsbefogenheter fastigheten får avstå.
Vid remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs förslag ifråga
sattes på några håll lämpligheten av att markvederlag skulle utgå vid upp
hävande av skogsservituten. De erinringar som därvid framfördes mot för
slaget tas upp till diskussion i promemorian. Invändningen att förslaget
skulle leda till en skadlig splittring av skogsmark är enligt promemorian
knappast något skäl att helt slopa systemet med markvederlag. Frågan i
vad mån intresset av att skogsmarken inte parcelleras skall kunna hindra
en marköverföring bör här liksom annars bedömas med ledning av de all
männa fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap.
Vid bedömande av frågan i vad mån möjlighet till markvederlag bör fin
nas synes man, sägs det i promemorien, böra utgå från de i 5 kap. 8 § FBL
upptagna grundläggande bestämmelserna till skydd mot ej önskvärda änd
ringar av fastighet som ingår i fastighetsreglering. Enligt denna paragraf
får fastigheten inte ges sådan sammansättning och utformning att den i
mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är
avsedd att användas. Fastigheten får inte heller ändras så, att dess grade-
ringsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd
olägenhet uppkommer för ägaren. Dessa bestämmelser torde äga full till-
lämpning på sådan servitutsåtgärd som det här är fråga om.
Av vad som nu har anförts framgår, hävdas det i promemorian, att man
inte kan upphäva ett skogsfångs- eller betesservitut som är av någon på
taglig betydelse för den härskande fastigheten utan att denna samtidigt
tillförs mark som kompensation. Det får anses naturligt att denna mark
i första hand tas från den tjänande fastigheten. Kommitténs uppfattning
att markvederlag skall kunna utgå vid upphävande av skogsfångs- och betes
servitut anses därför välgrundad.
I enlighet med vad som sålunda anförts har i 16 § i promemorieförslaget
tagits upp en särbestämmelse om upphävande av servitut avseende skogs-
fång eller bete. I 17—20 §§ i förslaget har meddelats regler om markveder
lag och om dettas intagande i gemensamhetsskog.
Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Efter det att de
partementspromemorian upprättats har lantmäteristyrelsen i skrivelse den
10 februari 1969 hemställt att i promulgationslagen inte skall tas upp sär
skilda bestämmelser om markvederlag vid upphävande av skogsservitut.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
73
Styrelsen framhåller att utvecklingen medfört att utläggande av markve derlag bara undantagsvis torde stå i överensstämmelse med nu rådande jordbruks- och skogspolitiska värderingar. De fördelar markvederlaget innebär för den fastighet som får marken överväger i allmänhet inte de olägenheter som utbrytningen medför. Den reella effekten av de bestäm melser om markvederlag som fastighetsbildningskommittén föreslagit skulle bli att markvederlag knappast någon gång kommer att kunna läggas ut. Enligt styrelsens mening skulle det därför inte innebära någon nämnvärd saklig ändring, om bestämmelserna om markvederlag fick utgå. Principiellt bör, säger styrelsen, lagen få en sådan konstruktion att dess reella innebörd framgår så klart som möjligt. Det behov av yttre rationalisering av fastig heter med skogsservitut som kan föreligga bör enligt styrelsen kunna till godoses med tillämpning av de allmänna reglerna om fastighetsreglering i FBL.
Som tidigare nämnts har styrelsens framställning remissbehandlats sam tidigt med departementspromemorian.
Remissyttrandena. Förslaget om en avveckling av skogsservituten har ge nomgående godtagits av remissinstanserna som understrukit olägenheterna med servituten från skogsvårds- och rationaliseringssynpunkt.
Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå är remissopinionen splittrad. De flesta instanser som uttalat någon bestämd åsikt har anslutit sig till lantmäteristyrelsens uppfattning att promulgationslagen inte bör innehålla regler om markvederlag. Till den gruppen hör Svea hovrätt, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands och Norr bottens län, lantmälareföreningen, lantbruksförbundet och skogsägareför eningarnas riksförbund samt skogsindustriernas samarbetsutskott.
Dessa remissinstanser hänvisar i huvudsak till de synpunkter lantmäteri- styrelsen anfört. Lantbruksstyrelsen uttalar att bestämmelserna om veder- lagsmark knappast är förenliga med de nu gällande principiella grunderna för strukturrationaliseringsverksamheten. Skogsstyrelsen menar att utveck lingen inom skogsbruket gjort ett utläggande av små skogsskiften som ve- derlagsmark än mer oförsvarligt än tidigare. Styrelsen framhåller att antalet fastigheter för vilka skogsfångsservitut är av större betydelse har fortsatt att minska och att möjligheterna att genom strukturrationaliserande åtgär der öka arealunderlaget för de få fastigheter som kan byggas upp till be stående jordbruksfastigheter har förbättrats avsevärt. Skogsindustriernas samarbetsutskott uttalar att den fortsatta uppdelning av skogsmarken, som skulle bli en följd av bestämmelserna om markvederlag, står i uppenbar strid mot den nödvändiga strukturrationalisering som med stora insatser från det allmännas sida bedrivs inom skogs- och jordbruksnäringarna.
Promemorieförslaget tillstyrks av hovrätten för Nedre Norrland, kammar kollegiet, hypoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet. Hov-3* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970
74
rätten anser det vara av värde att institutet servitutsutbrytning behålls och
att man under övergångstiden får möjlighet att med beaktande av omstän
digheterna i det särskilda fallet pröva, i vad mån servitutsberättigad fastig
het vid upphävande av servitutet kan beredas kompensation i form av veder-
lagsmark. Skulle systemet med vederlagsmark helt slopas, kan den risken
inte uteslutas att fastighet för vars bestånd ett skogsservitut kan vara av
vital beydelse inte kompenseras på annat sätt än genom penningersättning.
Kammarkollegiet säger sig inte dela lantmäteristyrelsens uppfattning att det
behov av yttre rationalisering av fastigheter med skogsservitut, som kan
föreligga, bör tillgodoses med tillämpning av de allmänna reglerna om fas
tighetsreglering. Enligt kollegiets mening är det rimligt att en upplösning
av det privaträttsliga förhållande mellan fastigheter som ett servitut utgör
i första hand blir ett mellanhavande mellan de berörda fastigheterna och
att utanför rättsförhållandet stående fastigheter inte dras in i regleringen i
andra fall än när det behövs med hänsyn till de allmänna villkoren för fas
tighetsbildning. Iigpoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet
ansluter sig till motiveringen i promemorian.
En förmedlande ståndpunkt intas av RLF. Förbundet ifrågasätter om
inte servitutshavaren bör beredas möjlighet att inom viss tid, förslagsvis
två år från FBL:s ikraftträdande, begära utbrytning av servitutet. Om han
inte gör det, skall han anses ha godtagit ersättning i pengar. En fördel med
en sådan ordning skulle vara att man efter en kort övergångstid skulle
kunna tillämpa den nya lagen generellt. Skulle detta förslag inte anses
genomförbart, har förbundet inte något att erinra mot att vederlag utgår
endast i pengar.
Departementschefen. Som anförts i promemorian bör i promulgationslagen
tas upp vissa bestämmelser som fastslår att reglerna i ServL om ändring
och upphävande av servitut inte skall tillämpas efter FBL:s ikraftträdande.
Det i promemorian framlagda förslaget om en allmän avveckling av skogs-
fångs- och betesservituten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samt
liga remissinstanser. Även jag ansluter mig till förslaget.
Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå vid upphävande av
servituten är meningarna delade bland remissinstanserna. Lantmäteristyrel
sens uppfattning att markvederlag inte bör komma i fråga har dock fått ett
ganska kraftigt stöd av remissinstanser med särskild sakkunskap på jord
brukets och skogsbrukets områden.
För egen del anser jag det vara av vikt att fastslå att reglerna i 3 kap.
FBL innebär ett effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark.
Regler om markvederlag skulle därför knappast innebära risk för sådana
skadeverkningar.
Vad som enligt min mening talar mot promemorieförslaget är i stället att
utvecklingen inom skogsbruket och jordbruket medfört att det av jordpoli
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
75
tiska skäl endast undantagsvis kan komma i fråga att utlägga markvederlag. Att då införa regler som i princip ger servitutshavaren rätt till sådant veder lag skulle kunna inge den enskilde en oriktig uppfattning om lagens verk liga innebörd. Detta i sin tur skulle kunna verka tyngande på förrättnings- verksamheten och ge upphov till meningslösa överklaganden.
Vad gäller sådan servitutshavare som har ett verkligt behov av servitutet och som således skulle kunna tilldelas markvederlag, för den händelse regler härom infördes, är att märka att reglerna i 5 kap. 8 § PBL innebär ett full gott skydd mot att lians fastighet försämras. Som framhållits i promemorian kan ett upphävande av servitutet i sådant fall inte ske utan att fastigheten tilltörs mark som kompensation. Principiella skäl kan visserligen anföras till stöd för att den behövliga marken tas från den tjänande fastigheten. Från praktiska synpunkter är det emellertid uppenbarligen att föredra att tastighetsbildningsmyndigheten har fria händer vid bedömningen vilken eller vilka fastigheter som skall avstå marken.
På grund av vad som nu har anförts har jag beslutat att frångå promemo- rieförslaget i fråga om markvederlag. De i 17—20 §§ i förslaget upptagna reglerna saknar därför motsvarighet i departementsförslaget.
15 §
I paragrafen meddelas föreskrifter om den fortsatta tillämpningen av vissa bestämmelser i ServL.
Promemorian. I promemorian påpekas att bestämmelserna i 7—15 kap. JB enligt 31 § JP inte äger tillämpning i fråga om rättighet som upplå tits före balkens ikraftträdande, om inte annat anges i fortsättningen av lagen. Detta innebär bl. a. att servitut, som tillkommit före nämnda tid punkt, i allmänhet skall vara underkastade regelsystemet i ServL. I 4 § andra stycket ServL finns bestämmelser om begränsning av utövningsom- rådet för servitut, i 5 § om förflyttning av servitut och i 7 § om upphävande av sådan rättighet. Motsvarighet till dessa bestämmelser har tagits upp i 7 kap. FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL uttalades (s. 545) att de föieslagna reglerna om ändring och upphävande av servitut borde göras fullt ut tillämpliga också på upplåtelseservituten. Därvid torde ha åsyftats, inte bara servitut som tillkommit efter ikraftträdandet av FBL utan också äldre servitut. Det ligger nämligen i sakens natur att man med stöd av FBL skall få ingripa i bestående rättsförhållanden oavsett när dessa uppkommit.
I enlighet med det nyss angivna ställningstagandet innehåller JB inte några bestämmelser om ändring och upphävande av servitut. I konsekvens härmed bör enligt promemorian reglerna i 4 § andra stycket samt 5 och 7 §§ ServL helt sättas ur kraft.
Enligt 5 a § ServL kan domstol beträffande servitut, som innefattar rätt att ta vindfallen eller torr skog, på yrkande av ägaren till den härskande
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
76
fastigheten under vissa förutsättningar besluta om sådan ändring av servi
tutet att det skall omfatta rätt att ta annat virke. Någon motsvarighet till
denna bestämmelse har inte tagits upp i FBL. Detta hänger samman med
att skogsfångsservituten ansetts böra avvecklas med hänsyn till bl. a. de
olägenheter som de medför från skogsvårdssynpunkt. I överensstämmelse
härmed bör 5 a § ServL inte få tillämpas i fortsättningen.
Bestämmelsen i 6 § ServL som hänvisar till äldre bestämmelser om ut
brytning av servitut bör, sägs det i promemorian, uppenbarligen också sättas
ur kraft i och med FBL:s ikraftträdande.
I fråga om upplåtelseservitut i allmänhet anses gälla att fastighetsägarna
har frihet att genom enskilda rättshandlingar ändra och upphäva rättig
heten. Beträffande skogsfångs- eller betesservitut, som inte är tidsbegränsat
och söm varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928
genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, gäller
emellertid enligt 7 a § ServL att medgivande av fastighetens ägare att servi-
tutet helt eller delvis skall upphöra är utan verkan, om medgivandet inte
godkänts
av domstol. Sådant godkännande kan lämnas endast i följande
fall.
1. Servitutet ersätts med annat servitut som medför samma fördel för
den härskande fastigheten.
2. Servitutet ersätts med äganderätt till ett område som kan läggas sam
man med den härskande fastigheten och som svarar mot den förmån som
servitutet innebär.
3. Servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den tjänande
fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden, och det är uppen
bart att inteckningshavare och liknande rättsägare inte lider skada.
Syftet med bestämmelserna i 7 a § ServL var, uttalas det i promemorian,
att slå vakt om sådana skogsfångs- och betesservitut som var av vital bety
delse för de härskande fastigheterna eller med andra ord att hindra upp
komsten av ofullständiga jordbruksfastigheter (NJA II 1937 s. 840). Även
i dagens läge är det angeläget att man inte försämrar befintliga jordbruks
fastigheter. Det är visserligen sant att skogsfångs- och betesservitutens be
tydelse för de härskande fastigheterna minskat under senare år. Ofta be
drivs inte längre något jordbruk på fastigheterna, och i dessa fall finns det
uppenbarligen från jordbrukspolitik synpunkt inte något hinder mot att
servituten upphör. Det är vidare med hänsyn till bl. a. skogsvårdens intres
sen önskvärt att en avveckling av skogsfångs- och betesservituten kommer
till stånd. Det kan emellertid knappast förnekas att dessa servitut i vissa fall
är av sådan vikt för de fastigheter till vilkas förmån de gäller att det skulle
vara otillfredsställande, om ägarna fick fritt förfoga över dem. övervägande
skäl synes därför tala för att man även i fortsättningen begränsar avtals
friheten på området.
Den bedömning som bör ske när det gäller att avgöra om ett servitut ar
Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970
77
förevarande slag skall upphöra är enligt promemorian huvudsakligen av jordpolitisk natur. Prövningen bör därför handhas av de myndigheter som i allmänhet har att avgöra spörsmål av detta slag, dvs. i första instans av fastighetsbildningsmyndigheten. Uppenbarligen bör det härvid åligga myn digheten att undersöka om det finns förutsättningar att som kompensation för servitutsrättigheten tillföra den härskande fastigheten mark från den tjänande fastigheten eller annan fastighet. Denna fråga kommer att beröras närmare i det följande. En sådan ordning kan åstadkommas genom att man sätter 7 a § ServL ur kraft och samtidigt föreskriver att medgivande av den härskande fastighetens ägare att servitutet skall upphöra är utan annan verkan än som följer av den i 7 kap. 6 § FBL upptagna regeln om rätt för sakägarna att komma överens om ändring eller upphävande av servitut genom fastighetsreglering.
Enligt 8 § ServL skall bestämmelserna i 4, 5, 5 a, 7 och 7 a §§ om begräns- ning, förflyttning, förändring och upphörande av servitut lända till efter rättelse, även om annat förbehåll skett vid upplåtelsen. Eftersom de sist angivna bestämmelserna inte längre skall tillämpas, bör, heter det i prome morian, också 8 § ServL sättas ur kraft. I stället bör den förut behandlade föreskriften om inskränkning i rätten att avtala om upphörande av vissa servitut förses med ett tillägg som anger att föreskriften är tvingande.
De bestämmelser som nu har ansetts behövliga har tagits upp i första och andra styckena av promemorieförslaget. I tredje stycket har meddelats en undantagsregel som anger att äldre lag skall tillämpas i de fall då talan om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut väckts töre FBL:s ikraftträdande. Bestämmelsens syfte är enligt promemorian att göra det möjligt att slutföra en redan pågående domstolsprövning i sådana mål.
Departementschefen. De i promemorian upptagna bestämmelserna har läm nats utan erinran av remissinstanserna. Inte heller jag har någon invänd ning att anföra mot dem. De har därför utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.
16 §
Paragrafen innehåller en särbestämmelse om upphävande av skogsfångs- och betesservitut.
Promemorian. Fastighetsbildningskommittén uttalar i sitt förslag att det bör tillses att inga onödigt hämmande villkor ställs upp för skogsservitutens upphävande och att de ekonomiska verkningarna blir sådana att fastighets ägarna skall finna det fördelaktigt att påkalla ett upphävande. På grund härav föreslås den bestämmelsen att servitut angående skogsfång eller bete skall få upphävas, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 §
Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970
78
i kommittéförslaget inte är för handen. Denna bestämmelse har sedan utan
ändring i sak tagits upp i promemorieförslaget.
När skogsservitut upphävs kommer, anför kommittén, vinstfördelnings
problemen att spela en framträdande roll, eftersom stora differenser kan
förekomma mellan servitutens positiva och negativa värden. Detta gäller
särskilt skogsfångsservitut som innefattar fullständiga husbehovsrättigheter
och inte är bundna av bestämmelser om uttag efter anvisning. Någon norm
som kan binda vinstfördelningen anser sig kommittén inte kunna fastslå.
Servitutets värde har emellertid med stöd av rättsfallet NJA 1933 s. 193 ofta
■satts lika med värdet av ett med normalskogsbestånd bevuxet område som
haft sådan omfattning att det avkastat den kubikmassa virke som ägaren
av den härskande fastigheten varit berättigad till. Ett så bestämt servituts-
värde leder i allmänhet till att vinsten av utbrytningsåtgärden blir fördelad
på ett skäligt sätt, när det är fråga om fullständiga, fria och äldre servitut.
Vid värdering av skogsfångsservitut bör enligt kommittén värdet av out
tagna skogsprodukter åtminstone till viss del inräknas i servituts värde och
göras till föremål för likvid.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag riktades kritik mot dess
uttalanden om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångsservitut.
Särskilt gällde detta kommitténs uttalande att vinsten av servitutsåtgärden
när det gäller fullständiga, fria och äldre servitut i allmänhet får anses för
delad på ett skäligt sätt, om principerna i rättsfallet NJA 1933 s. 193 till-
lämpas.
Enligt promemorian torde kritiken inte kunna avvisas som obefogad.
Kommitténs uttalande på denna punkt måste betecknas som alltför onyan
serat. Endast i de fall då den härskande fastighetens behov av servitutet
kvarstår oförändrat kan den förordade värderingsmetoden anses vara ägnad
att leda till godtagbara resultat. Om behovet minskat, torde såväl servitutets
positiva som dess negativa värde vara mindre än kommittén antagit. Över
huvud taget bör det lämnas tämligen stort utrymme för att vid värderingen
ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Målet bör här liksom
eljest vid fastighetsreglering vara att man skall nå en skälig fördelning av
regleringsvinsten.
Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Styrelsen berör i
sin skrivelse frågan om värdering vid utbrytning av skogsfångsservitut och
erinrar om fastighetsbildningskommitténs uttalanden i anslutning till rätts
fallet NJA 1933 s. 193. Enligt styrelsens mening är det inte uteslutet att de
numera avsevärt ändrade förutsättningarna leder till att tidigare tillämpade
värderingsprinciper inte längre äger giltighet. Det bästa skulle därför vara,
Om
det överlämnades åt rättstillämpningen att lösa värderingsfrågorna. De
allmänna principerna för likvidvärdering enligt FBL bör därvid givetvis
tillämpas.
Kimgl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970
79
Remissyttrandena. Lanlmäteristyrelsens uttalanden i fråga om värdering vid upphävande av skogsfångsservitut har vunnit anslutning från flera re missinstanser, bl. a. iantbruksstijrelsen, skogsstyrelsen, lantmätareförening en, lantbruksförbundet, skogsägareföreningarnas riksförbund, skogsindu striernas samarbetsutskolt och RLF. Lantbruksstyrelsen anser att värde ringen bör ske på sådant sätt att båda parter får del av rationaliseringsvins ten och sålunda blir intresserade av att servitutet upphävs. Enligt lantmäta- reföreningen bör värderingen grundas på den härskande fastighetens fak tiska möjlighet att ekonomiskt utöva servitutet. Skogsindustriernas sam- arbetsutskott understryker att de värderingsgrunder som tillämpats i rätts fallet NJA 1933 s. 193 inte längre har något stöd i servitutens nuvarande värde och inte heller någon anknytning till det sätt varpå servituten i dag utnyttj as.
Departementschefen. Den i promemorian upptagna särbestämmelsen om upphävande av skogsfångs- och betesservitut har inte mött någon invänd ning vid remissbehandlingen. Också jag finner bestämmelsen ändamåls enlig. Den har därför utan ändring i sak förts över till departementsförslaget.
Vad gäller frågan om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångs servitut instämmer jag i den uppfattning som kommit till uttryck såväl i promemorian som i lantmäteristyrelsens framställning och flera remiss yttranden, nämligen att en värdering enligt de principer som tillämpats i rättsfallet NJA 1933 s. 193 numera endast undantagsvis skulle leda till god tagbara resultat. Som understrukits i promemorian bör målet vid ifråga varande värdering liksom eljest vid likvidvärdering vara att man skall nå en skälig fördelning av regleringsvinsten. Tydligt är att stor vikt bör fästas vid den härskande fastighetens behov av servitutet och dess möjligheter att ekonomiskt utnyttja detta. Hänsyn bör givetvis också tas till den faktiska belastning servitutet innebär för den tjänande fastigheten.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen
17 §
Paragrafen, som motsvarar 21 § i promemorieförslaget, innehåller be stämmelser om klyvning av sämjedelad fastighet.
Promemorian. I promemorian erinras om att 11 kap. PBL behandlar den form av fastighetsdelning som kallas klyvning och som avser en uppdelning av fastighet som till särskilda kvotdelar ägs av flera gemensamt. I 1 § uppställs som villkor för klyvning att fastigheten innehas med samägande rätt. Paragrafen stämmer på denna punkt överens med vad fastighetsbild- ningskommittén bär föreslagit. 2 § tredje stycket i kommittéförslaget inne håller emellertid en bestämmelse om att klyvning inte får äga rum för ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
80
brytning av andel för vilken särskild lott redan har utlagts genom sämje-
delning, om delägare begär att sämjedelningen tillerkänns verkan som laga
delning. Bestämmelsen förutsätter att sämjedelad fastighet i princip skall
kunna klyvas. Denna ståndpunkt torde vara välmotiverad (jfr lagrådsre-
missen beträffande PBL s. 683). Samäganderätt föreligger emellertid inte
mellan delägarna i sämjedelad fastighet. På grund härav krävs en särbe
stämmelse om klyvning av sådan fastighet. En bestämmelse med denna
innebörd har fått inleda promemorieförslaget. I promemorian understryks
att bestämmelsen bl. a. innebär att, när klyvning sker av sämjedelad fastig
het, till grund för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastig
heten. Detta stämmer överens med vad som enligt bestämmelserna i 9 kap.
JDL i regel skall gälla när sämjedelad fastighet underkastas laga skifte.
I fortsättningen av promemorieförslaget behandlas frågan om förhållan
det mellan klyvning och legalisering av sämjedelning. Det bör enligt pro
memorian inte råda något tvivel om att legalisering i princip bör ha före
träde framför klyvning. Emellertid måste beaktas att delägarna i en sämje
delad fastighet bär möjlighet att träffa avtal om återgång av sämjedelning
en. Om ingen av delägarna senast i samband med klyvningsförrättningen
ger uttryck för sin vilja att få till stånd legalisering av sin sämjelott, synes
rättsläget böra vara detsamma som om avtal om återgång slutits. Från dessa
utgångspunkter är det tydligt att klyvning inte bör få komma till stånd, om
en delägare gjort ansökan om förrättning enligt legaliseringslagen. Viss
tveksamhet kan däremot råda i sådana fall då frågan om legalisering tagits
upp ex officio (jfr 4 § andra stycket legaliseringslagen samt 8 § andra styc
ket och 12 § ÄUL). Emellertid är att märka att sakägarna i dessa fall lik
som annars i förrättningssammanhang bör få tillfälle att yttra sig i saken
(jfr 4 kap. 14 § tredje stycket FBL). Om någon av dessa därvid förklarar
sig samtycka till att legalisering sker, bör detta naturligen jämställas med
att han ansökt om legaliseringsförrättning. I andra fall synes klyvning inte
böra hindras av att fråga om legalisering ex officio tagits upp till prövning.
I enlighet härmed har i förslaget angetts att klyvning inte får ske, om del
ägare begärt eller samtyckt till att sämjedelningen erkärms som fastighets
bildning och slutligt avgörande i denna fråga inte föreligger.
Remissyttrandena. Enligt lantmäteristyrelsens mening talar flera praktiska
skäl mot en konstruktion i enlighet med promemorieförslaget. Om möjlig
het att klyva sämjedelad fastighet införs, måste man lösa dels problemet
i vilka fall andelstalet resp. innehavet skall vara delningsgrund (jfr 9 kap.
3 § JDL, som har olika innebörd för skilda delar av landet), dels problemet
om likvidvärdering (jfr 14 kap. JDL, som anger skilda lösningar för olika
slag av likvider). Styrelsen anser det vidare inte tillfredsställande att del
ägare skall kunna vänta med att ta ställning till om han skall begära lega
lisering ända till slutskedet av en klyvningsförrättning. Har tillståndsbeslut
Ilungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
81
meddelats vid förrättningen, synes det rimligt att sämjedelningen inte får utgöra hinder mot klyvningen.
Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län ansluter sig till grundtankarna i promemorieförslaget men anser att man vid utformningen av bestämmelserna bör ta hänsyn till att förrättningsprövning av väckt fråga om legalisering nästan undantagslöst resulterar i att legalisering kommer till stånd. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten av att befint liga sämjelotter snarast möjligt omvandlas till reguljära fastigheter för ordas bestämmelser av följande innebörd. Klyvning av sämjedelad fastighet får inte ske, om någon av delägarna förklarar sig vilja få till stånd legalise ring. Förekommer sådan viljeyttring skall fastighetsbildningsmyndigheten, oavsett om skriftlig ansökan föreligger eller inte, pröva frågan om legalise ring. Sådan prövning behöver dock inte ske, om legaliseringsfrågan redan tagits upp enligt 4 § andra stycket legaliseringslagen eller om fastigheten är belägen inom område beträffande vilket utfärdats förordnande enligt 1 §
ÄUL eller 4 § sista stycket legaliseringslagen.
Departementschefen. Förslaget att klyvning i princip skall kunna ske även av sämjedelad fastighet har godtagits av samtliga remissinstanser med un dantag av lantmäteristyrelsen. Med anledning av vad styrelsen har anfört vill jag erinra om att bestämmelserna i 11 kap. FBL om klyvning av fastighet som innehas med samäganderätt skall tillämpas vid sådan klyvning som nu är i fråga. Som understrukits i motiven innebär detta att till grund för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastigheten (jfr 4 §). I fråga om likvidvärderingen skall enligt 8 § reglerna i 5 kap. FBL gälla. Tillämpningen av dessa regler torde knappast erbjuda några särskilda svå righeter när det gäller klyvning av sämjedelad fastighet.
I likhet med vad som skett i promemorian vill jag vidare betona att syf tet med förslaget endast är att, i de fall då ingen av delägarna i samband med klyvningsförrättningen ger uttryck för sin vilja att få till stånd le galisering, åstadkomma samma rättsläge som om avtal slutits om återgång av sämjedelningen. Enligt min mening medför en sådan reglering bl. a. för- rättningsmässiga fördelar, och jag tillstyrker därför att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län har förordat vissa jämkningar i bestämmelserna i syfte att underlätta handläggningen och att främja legaliseringsverksamheten. Jag anser förslaget vara välgrundat. Det har därför beaktats vid utformningen av departementsförslaget. Av skäl som åberopats i lantmäteristyrelsens remissyttrande har förslaget vidare kompletterats med en föreskrift enligt vilken önskemål om legalisering inte får framställas hur sent som helst under förrättningen. Efter det att till stånds- eller fastighetsbildningsbeslut har meddelats, skali enligt denna före skrift klyvningen genomföras utan hinder av sådant önskemål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 köp. fastighetsbildningslagen
18 §
Paragrafen, som motsvarar 22 § i promemorieförslaget, innehåller en un
dantagsbestämmelse som innebär att reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sam
manläggning av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre
giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.
Promemorian. I promemorian erinras om att 12 kap. 1 § FBL som villkor
för sammanläggning uppställer att fastigheterna skall ha samme ägare och
innehas med lika rätt. 2 § i samma kapitel innehåller vissa avsteg från dessa
villkor. Fastigheter som tillhör äkta makar var för sig eller innehas med
olika rätt i äktenskapet får sålunda sammanläggas, under förutsättning att
makarna träffat avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom samman-
läggningen. Som förebild för dessa bestämmelser har fått tjäna föreskrif
terna i 7 § dalalagen.
I dalalagen ges särskilda bestämmelser för det fall att äldre giftermåls-
balken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Några mot
svarigheter till dessa bestämmelser finns inte i FBL. I lagrådsremissen (s.
725) har förutsatts att hithörande frågor skall regleras i promulgationslagen.
Det kan, sägs det i promemorian, synas ligga nära till hands att till pro
mulgationslagen överföra nyssnämnda specialbestämmelser i dalalagen.
Dessa innebär att fastighet får bildas genom sammanläggning av enskild
egendom med samfälld eller av egendom som tillhör vardera maken enskilt,
om genom avtal mellan makarna bestäms att fastigheten skall utgöra sam
fälld egendom. Vid tillkomsten av dessa bestämmelser yppades emellertid
en del betänkligheter mot dem. Inom lagrådet (prop. 1939: 29 s. 23) fram
hölls sålunda att vissa ogynnsamma verkningar skulle kunna uppkomma
för den ene eller den andre makens borgenärer, om egendom från viss för
mögenhetsmassa i boet sammanblandades med egendom från en förmögen
hetsmassa med annat gäldsansvar. Det ansågs också uppenbart att en sam
manläggning av fastigheter enligt de föreslagna bestämmelserna kunde med
föra rubbning i gäldsansvaret till men för borgenärerna. Faran för missbruk
bedömdes emellertid som ringa, eftersom anordningen inskränkts till att
gälla sammanläggning i samband med laga skifte. Det underströks emeller
tid att ett annat läge skulle inträda, om en liknande anordning skulle lag
fästas i syfte att inom riket i dess helhet underlätta sammanläggningar av
makars fastigheter utan samband med laga skifte.
Man kan enligt promemorian inte bortse från att viss risk för missbruk
skulle uppkomma, om makar i äldre äktenskap skulle ges en allmän rätt att
vid sammanläggning träffa sådana avtal som är tillåtliga enligt dalalagen.
Visserligen kan det sägas att problemet har en mycket begränsad räckvidd
med hänsyn till att antalet äldre äktenskap numera är ringa. Emellertid är
83
det från principiell synpunkt knappast försvarbart att öppna möjlighet för äkta makar att träffa avtal som kanske direkt syftar till att skada den enes eller den andres borgenärer. Det förhållandet att antalet äldre äktenskap numera är obetydligt synes i stället böra föranleda att specialreglerna om sammanläggning av makars fastigheter inte görs tillämpliga när äldre gifter- målsbalken gäller i fråga om makars förmögenhetsförhållanden. En sådan reglering torde inte behöva ge upphov till några större olägenheter för de makar som är underkastade äldre giftermålsbalken. Till en början är att märka att reglerna i 12 kap. 1 § FBL inte lägger hinder i vägen för samman läggning av fastigheter som ingår i den äktenskapliga egendomsgemenska- pen (jfr prop. 1939: 29 s. 5). Vidare bör uppmärksammas att makarna har vissa möjligheter att genom avtal göra nya giftermålsbalken tillämplig på sina förmögenhetsförhållanden (se 5 § 7 och 8 mom. lagen den 11 juni 1920, nr 406, om införande av nya giftermålsbalken) och på så sätt få till stånd sammanläggning med stöd av bestämmelserna i 12 kap. 2 § FBL.
På grund av dessa överväganden har i promemorieförslaget tagits upp en bestämmelse enligt vilken reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sammanläggning av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.
Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt i överens stämmelse med promemorieförslaget, som lämnats utan erinran vid remiss behandlingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
19 §
Paragrafen, som motsvarar 23 § i promemorieförslaget, innehåller sär bestämmelser om sammanläggning av fastigheter till vilka är knutna vissa äldre rättigheter.
Promemorian. I 12 kap. 3 § första stycket FBL bär, framhålls det i prome morian, tagits upp särskilda bestämmelser för det fall att någon av de fastig heter som ingår i sammanläggning besväras av en genom rättshandling till kommen rättighet att återta eller lösa fastigheten. Motsvarighet till dessa bestämmelser finns i 12 kap. 3 § första stycket i fastighetsbildningskommit- téns förslag. Detta stycke innehåller vidare en föreskrift om att fastighet som är föremål för återköpsrätt inte får ingå i sammanläggning utan medgivan de av återköpsrättens innehavare. I lagrådsremissen beträffande FBL utta lades (s. 730) att denna bestämmelse borde tas upp i promulgationslagen, eftersom lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom kunde komma att upphävas. Så har numera skett enligt lag den 29 novem ber 1968 (nr 688). Tidigare gjorda upplåtelser av återköpsrätt skall dock fortfarande gälla. Behov av den i kommittéförslaget upptagna bestämmel
84
sen föreligger därför övergångsvis. Den har fått bilda första stycket i pro-
memorieförslaget.
I nyssnämnda remiss (s. 730) berördes i anslutning till 12 kap. 3 § även
frågan om en begränsning av möjligheten att sammanlägga fastighet som
utgörs av rätt till ofri tomt i stad med annan fastighet. Bestämmelserna i 4
kap. 6 § äldre jordabalken om lösningsrätt till byggnad på ofri tomt skall en
ligt 4 § JP gälla även i fortsättningen. Denna lösningsrätt medför vissa kom
plikationer vid sammanläggning. Lösningsrätten anses även efter samman
läggning begränsad till den del av den nybildade fastigheten där den tidigare
gällt (se SOU 1960: 25 s. 602). Härav följer, sägs det i promemorian, att.
lösningsrätten kan utövas endast om nämnda del av fastigheten får avstyc
kas till särskild fastighet. Det finns emellertid med hänsyn till de allmänna
fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. FBL risk för att en sådan avstyckning
inte tillåts. I överensstämmelse med vad som gäller enligt de nyss berörda
bestämmelserna i 12 kap. 3 § FBL har därför i andra stycket i promemorie-
förslaget angetts att fastighet, som utgörs av besittningsrätt till ofri tomt
i stad, får ingå i sammanläggning endast om den som har lösningsrätt en
ligt 4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det.
Enligt 12 kap. 3 § andra stycket i fastiglietsbildningskommitténs förslag
får fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte sammanläggas med annan
fastighet i vilken förekommer rättighet som skulle utgöra hinder för in
skrivning av vattenfallsrätten i fastigheten. Denna bestämmelse hänger
enligt promemorian samman med att vattenfallsrätten själv skall kunna
vara objekt för rättigheter av olika slag. För att vattenfallsrätten skall kun
na fylla denna uppgift krävs att den fastighet, i vilken rättigheten gäller, är
fri från andra gravationer. Inskrivning av vattenfallsrätt får därför inte ske
i fastighet som är besvärad av sökt eller beviljad inteckning (2 och 17 §§
lagen den 14 juni 1907, nr 36 s. 27, om inskrivning av tomträtt och vatten
fallsrätt samt av fång till sådan rätt). I fastighet som besväras av inskriven
vattenfallsrätt får inte heller meddelas inteckning för fordran eller annan
rättighet (16 § andra stycket, 42, 54, 55, 58 och 58 a §§ förordningen den 16
juni 1875, nr 42 s. 12, angående inteckning i fast egendom). Som en självklar
konsekvens av dessa bestämmelser bör på sätt kommittén har föreslagit
gälla att fastighet som belastas med vattenfallsrätt inte får sammanläggas
med annan fastighet, om inte denna är gravationsfri.
Enligt JB skall upplåtelser av vattenfallsrätt inte längre få ske. I 11 §
JP föreskrivs emellertid att äldre lag i princip fortfarande skall tillämpas
på tidigare gjorda upplåtelser av sådan rätt.
På grund av det anförda har i tredje stycket av promemorieförslaget an
getts att fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte får sammanläggas
med fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.
Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att bestämmelsen i andra styc
ket av promemorieförslaget innebär ett försök till lösning av problemet med
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
85
sammanläggning av fri och ofri grund efter delvis andra linjer än som följ des av fastighetsbildningskommittén (SOU 1963: 68 s. 599 och 610) eller av lagberedningen i dess år 1960 framlagda förslag till ändring i FBLS
(SOU 1960: 26 s. 254). Om meningen är att den lösningsberättigades med givande till sammanläggningen skall innebära att lösningsrätten efterges, medför förslaget ett steg i rätt riktning mot en avveckling av de ofria tom terna. Om medgivandet inte anses innefatta ett sådant eftergivande, kvar står även efter ett genomförande av förslaget de i skilda sammanhang på talade olägenheterna med sammanläggning av ofri tomt och fri grund. Hov rätten finner det angeläget att rättsverkningarna av sammanläggningsmed- givandet klarläggs.
Enligt hovrätten för Nedre Norrland bör bestämmelsen i tredje stycket förses med ett tillägg som anger att fastighet, som besväras av vattenfalls- rätt, inte får sammanläggas med fastighet, som svarar för fordran eller annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § JP.
Departementschefen. Mot bestämmelsen i första stycket av promemorieför slaget har inte riktats någon invändning vid remissbehandlingen. Den har utan ändring i sak förts över till departementsförslaget.
Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i anslutning till andra stycket i promemorieförslaget vill jag framhålla att frågan om ett eftergivande av lösningsrätt till ofri tomt som läggs samman med annan fastighet ofta torde komma att uttryckligen regleras i samband med att medgivande lämnas till sammanläggningen. När så inte sker, får det bedömas från fall till fall om medgivandet kan anses innebära ett avstående från lösningsrätten. Jag vill påpeka att frågan om en avveckling av institutet ofri tomt i stad över vägs inom justitiedepartementet. De problem, som är förknippade med den na rättsbildning, torde få ägnas fortsatt uppmärksamhet i samband därmed. Jag tillstyrker därför att bestämmelsen i andra stycket utan saklig ändring upphöjs till lag.
I enlighet med vad hovrätten för Nedre Norrland föreslagit har bestäm melsen i tredje stycket av promemorieförslaget kompletterats så, att det klart framgår att fordran eller rättighet med företrädesrätt enligt 5 § JP skall jämställas med inskriven rättighet också i förevarande sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Slutbestämmelse
20
§
Paragrafen, som motsvarar 25 § i promemorieförslaget, innehåller en be stämmelse som ger Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestäm mer rätt att meddela de närmare föreskrifter som behövs i samband med övergången till FBL. Möjligheten för Kungl. Maj:t att delegera befogenheten att meddela föreskrifter har införts vid departementsbehandlingen.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
2) Förslaget till lag om ändring i kommunal ock ecklesiastik indelning
i samband med fastighetsbildning
INLEDNING
Även till grund för detta förslag ligger en inom justitiedepartementet upp
rättad promemoria.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, plan
verket, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Väster-
norrlands län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Sveriges lantmätareförening samt Svenska kommunal-tekniska föreningen.
Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Gällande rätt. F. n. gäller att gränserna mellan förvaltningsområdena kan
vara av två olika slag. Det vanligaste är att gränserna är beroende av fastig
hetsgränser så, att en ändring i fastighetsindelningen automatiskt medför
en motsvarande ändring i förvaltningsområdenas gränser. Emellertid före
kommer det också gränser för förvaltningsområden som inte är på angivet
sätt beroende av fastighetsgränser utan som i stället är fastlåsta i visst
läge på marken. (Angående bakgrunden till denna olikhet se Förvaltnings-
rättslig Tidskrift 1948 s. 301 och SOU 1966: 63 s. 132.)
De regelkomplex som behandlar frågor om fastighetsbildning över gräns
för förvaltningsområde innehåller dels ett flertal bestämmelser som in
skränker möjligheterna till sådan fastighetsbildning, dels en föreskrift som
har till syfte att anpassa indelningen i förvaltningsområden efter en redan
genomförd fastighetsbildningsåtgärd.
Den mest betydelsefulla regeln om inskränkning i rätten till fastighets
bildning över indelningsgräns torde vara 5 § SML. Enligt denna paragraf
ar sammanläggning inte tillåten beträffande fastigheter som hör till skilda
socknar eller andra förvaltningsområden.
Med socken förstas i SML jordebokssocken eller numera, när jordebok
inte längre förs, jordregistersocken. Varje fastighet som redovisas i jord
register hänförs till en bestämd socken, vilken således består av samtliga
de fastigheter som redovisas dit. Lagens mening är att fastigheter som i
jordregistret redovisas i skilda socknar inte får läggas samman.
Från joidregistersocken har man att skilja den borgerliga kommunen
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
87
och kyrkoförsamlingen. Den bundenhet som tidigare rådde mellan dessa tre olika slag av indelningar torde i princip ha blivit upplöst genom införan det av lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och eckle siastik indelning (1919 års lag). Denna lagstiftning innebär att ändring i en av indelningarna inte nödvändigtvis behöver följas av en motsvarande änd ring i de andra. Möjligheten att genomföra fristående indelningsändringar har utnyttjats bl. a. i samband med kommunindelningsreformerna.
Det i 5 § SML använda uttrycket »andra förvaltningsområden» avser, som framgår av lagens förarbeten (se NJA II 1927 s. 72), inte borgerlig kommun eller kyrkoförsamling utan förvaltningsområden av högre ordning. Under förarbetena hade föreslagits ett förbud också mot sammanläggning av fastigheter som tillhörde olika borgerliga kommuner och församlingar, men på grund av anmärkning från lagrådets sida togs detta förbud inte upp i den slutliga lagtexten.
Fastigheter i en jordregistersocken kan inte läggas samman med fastig heter som redovisas i fastighetsregister för stad (stadsregister). För den senare gruppen av fastigheter gäller nämligen inte reglerna i SML utan i stället bestämmelserna i 3 och 4 kap. FBLS.
Inom områden där stadsregister förs torde inte förekomma några socken- eller kommungränser men däremot ibland församlingsgränser. Frågan blir då om sammanläggning får ske över sådan gräns.
I 3 kap. FBLS behandlas sammanläggning av områden som enligt fast ställd tomtindelning utgör tomt. Kapitlet innehåller inte något krav på att områdena skall höra till samma församling. I en kommentar till lagen fram hålls att, om ett sådant villkor skulle ha uppställts, det måste ha föreskrivits redan beträffande tomtindelning, vilket av lätt insedda skäl inte ansetts böra komma i fråga (Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i stad, 2 upph, s. 140), I praxis torde i regel inte heller det förhållandet att tomt skärs av församlingsgräns hindra sammanläggning. Församlingsgränsen rubbas inte och tomten anses höra till flera församlingar.
Det förekommer i vissa samhällen och områden på landet att stadsplan upprättats men att man i stället för stadsregister har jordregister med tomt bok. Sådana samhällen och områden kan omfatta flera socknar eller delar av socknar. Sammanläggning av särskilda delar av tomt skall i dessa fall ske med tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. FBLS. Eftersom kapitlet inte innehåller något förbud mot sammanläggning över sockengräns, torde den omständigheten att en sådan gräns skär tomten inte hindra samman läggning.
I 4 kap. FBLS finns regler om sammanläggning av stadsägor. Enligt 1 § andra stycket är sammanläggning inte tillåten, om fastigheterna hör till skilda församlingar. Förbudet har enligt förarbetena tillkommit för att hindra rubbning i den administrativa indelningen.
Begränsningar i möjligheten att företa fastighetsbildningsåtgärd som
88
berör skilda förvaltningsområden föreskrivs också i JDL. Enligt 8 kap. 7 §
och 20 kap. 6 § får ägoutbyte som innebär att bebyggd mark eller fastighets
hela ägovälde flyttas över från ett förvaltningsområde till ett annat inte ske
utan att Kungl. Maj:t efter underställning prövat huruvida och under vilka
villkor utbytet får äga rum. Denna föreskrift skall enligt 13 kap. 23 § äga
motsvarande tillämpning vid laga skifte.
Av de nu angivna bestämmelserna följer att ägoutbyte eller laga skifte i
vissa fall får ske över gräns för förvaltningsområde utan att tillstånd därtill
krävs. Är sådan gräns beroende av fastighetsgräns, medför fastighetsbild
ningen automatiskt en indelningsändring. Om däremot gränsen för förvalt
ningsområdet inte är beroende av fastighetsindelningen, blir följden av fas
tighetsbildningen att fastighet kommer att få ägor inom olika förvaltnings
områden. 1 denna situation kan det komma i fråga att tillämpa kungörelsen
den 27 juni 1919 (nr 386) med vissa bestämmelser för undanröjande av ge
nom ägoutbyte av jord inom särskilda förvaltningsområden uppkommen
hinderlig oregelbundenhet i administrativ indelning. I denna kungörelse
föreskrivs nämligen att sedan fastställelse meddelats på ägoutbyte av jord
inom särskilda förvaltningsområden mellan vilka finns bestämd, av fastig
hetsgränserna oberoende gräns skall förrättningslantmätaren anmäla detta
till länsstyrelsen som, om den finner hinderlig oregelbundenhet i administra
tiv delning ha uppkommit genom ägoutbytet, har att vidta åtgärder för att
undanröja oregelbundenheten.
Promemorian. När det gäller att i samband med införande av en ny, för
hela landet gällande fastighetsbildningslag ta ställning till frågan om fastig
hetsbildning över gräns för förvaltningsområde, är det enligt promemorian
uppenbart att nuvarande bestämmelser inte kan läggas till grund för en
efter moderna förhållanden anpassad lagstiftning i ämnet. I synnerhet fram
står gällande rättsregler om sammanläggning av fastigheter inom olika för
valtningsområden som otidsenliga. Förbudet i 5 § SML mot sammanlägg
ning över sockengräns medför som framhållits i skilda sammanhang bety
dande olägenheter för rationaliseringsverksamheten inom jordbruket och
skogsbruket. Att de i FBLS intagna bestämmelserna i ämnet inte heller är
ändamålsenliga synes också utan vidare klart.
Även de regler som f. n. gäller i fråga om ägoutbyte och laga skifte över
gräns för förvaltningsområde är mindre lämpliga. En olägenhet är att de
leder till olika förfaranden när indelningsgränsen är beroende av fastighets
gräns och när så inte är förhållandet. Det måste därför i samband med
fastighetsbildningen utredas vilketdera fallet som föreligger. Att detta ver
kar tyngande på förrättningsverksamheten är tydligt. Härtill kommer att
invändningar också i sakligt hänseende kan riktas mot bestämmelserna.
Att Kungl. Maj :ts medgivande till fastighetsbildningen alltid krävs när be
byggd mark eller fastighets hela ägovälde flyttas över från ett förvaltnings
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
89
område till ett annat men inte i något annat fall, hur stort och värdefullt det överflyttade området än är, kan inte anses tillfredsställande.
Utgångspunkten när det gäller att konstruera ett nytt regelsystem synes, sägs det i promemorian, böra vara att största möjliga samstämmighet skall råda mellan indelningen i förvaltningsområden och fastighetsindelningen. Av särskild betydelse torde härvid vara att fastighetsindelningen och indel ningen i borgerliga primärkommuner stämmer överens. Om man kan åstad komma en sådan ordning, vinner man också att fastighetsindelningen bara undantagsvis kommer i strid mot indelningen i förvaltningsområden av högre ordning, eftersom denna indelning i regel ansluter sig till den kom munala. I detta sammanhang erinras om att statsmakterna nyligen beslutat att indelningen i primärkommuner skall vara grundläggande för den fram tida indelningen i fastighetsregisterområden (prop. 1968: 1 bil. 4 p. A12, 3LU 5, rskr 80).
För att åstadkomma den eftersträvade överensstämmelsen mellan indel ningen i förvaltningsområden och fastighetsindelningen fordras inte bara bestämmelser som reglerar frågan om fastighetsbildning över gräns för för valtningsområde utan också regler som syftar till att anpassa fastighets indelningen efter sådana ändringar i indelningen i förvaltningsområden som sker genom beslut på administrativ väg. Bestämmelser med sist angivna in nebörd finns i 13 kap. FBL.
Indelningen i förvaltningsområden måste, uttalas det i promemorian, präg las av ett visst mått av stabilitet. Ändringar i indelningen bör därför inte ske utan att enskilda eller allmänna intressen av påtaglig betydelse fordrar det. Härav följer i sin tur att det inte kan komma i fråga att tillåta fri fastig hetsbildning över kommungräns. Sådan fastighetsbildning leder ju alltid, om man upprätthåller principen om samband mellan fastighetsindelningen och kommunindelningen, till ändring i den kommunala indelningen.
Den motsatta ordningen innebär att man helt förbjuder fastighetsbildning över kommungräns. Med hänsyn till att kommunerna i framtiden kan vän tas bli förhållandevis stora skulle ett sådant förbud inte verka lika besvä rande för fastighetsbildningsverksamheten som det nu rådande förbudet mot sammanläggning över sockengräns. Emellertid torde det också i fortsätt ningen föreligga ett påtagligt behov, särskilt från rationaliseringssynpunkt, att företa fastighetsbildningsåtgärder som berör flera kommuners områden. Särskilt viktigt synes det vara att man inte hindrar bildande av större samfälligheter, exempelvis gemensamhetsskogar, som sträcker sig över kommungräns.
Om man alltså finner att fastighetsbildning över kommungräns i vissa fall bör vara tillåten, uppstår enligt promemorian frågan hur sambandet mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen skall kunna upprätthållas. I de fall då den senare indelningen är beroende av den förra uppstår inga problem, eftersom kommungränsen automatiskt anpassar sig
Kungl. Maj:ts proposition nr iH år 1970
90
Kungl. Maj.ts proposition, nr 1H år 1970
till den nya fastighetsgränsen. Om däremot kommungränsen är bestämd i
sitt läge på marken, krävs ett särskilt beslut på administrativ väg för att
sambandet mellan de olika indelningarna skall återställas. Som tidigare an
tytts förekommer i gällande rätt båda slagen av kommungränser. Om man
vill behålla en sådan ordning, måste — på sätt redan nu sker vid ägoutbyte
och laga skifte — i samband med fastighetsbildning över kommungräns ut
redas vilket slag av gräns man har att göra med. Att detta verkar tyngande
på fastighetsbildningsverksamheten har redan påpekats. Det måste anses
otänkbart att tillämpa ett sådant system efter införande av FBL. En nära till
hands liggande lösning på dessa problem förefaller vara att man gör samt
liga kommungränser beroende av fastighetsgränserna. Den nuvarande upp
delningen i olika slag av kommungränser synes inte grundad på rationella
överväganden utan torde åtminstone i viss utsträckning vara en följd av
tillfälligheter (se härom närmare Förvaltningsrättslig Tidskrift 1948 s. 301
och SOU 1966: 63 s. 138).
Det hittills förda resonemanget leder, framhålls det i promemorian, till
att fastighetsbildning över kommungräns i princip bör vara tillåten och att
sådan fastighetsbildning alltid skall medföra ändring i den kommunala
indelningen. Med hänsyn till betydelsen av stabilitet i indelningen i förvalt
ningsområden bör uppställas vissa villkor för att en fastighetsbildnings-
åtgärd av angivet slag skall få ske. Det är emellertid tydligt att också andra
intressen än det allmänna intresset av stabilitet i indelningen i förvaltnings
områden kräver uppmärksamhet i detta sammanhang. En fastighetsbild-
ningsåtgärd som medför att en indelningsgräns ändras kan leda till för
svagat skatteunderlag eller annat men för kommun eller ge upphov till
olämplig indelning i förvaltningsområden. Visserligen kan man komma till
rätta med dessa olägenheter genom att göra en ny indelningsändring enligt
föreskrifterna i 1919 års lag. Ett beslut om sådan indelningsändring kräver
emellertid ett omständligt och tidsödande administrativt förfarande. Härtill
kommer att indelningsändringen ibland måste efterföljas av fastighetsbild-
ningsåtgärd för att fastighetsindelningen skall stämma överens med den
nya indelningen i förvaltningsområden. Att en sådan ordning inte är ända
målsenlig synes uppenbart. Den enda rimliga lösningen torde vara att be
hövlig administrativ prövning av den ändrade fastighetsindelningens lämp
lighet sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet.
I promemorian diskuteras härefter frågan vilken myndighet som skall
handha denna prövning. Det är, sägs det, av största vikt att prövningen kan
ske så snabbt och smidigt som möjligt. Denna synpunkt talar för att av
görandet bör tillkomma en lokal myndighet. Av inte ringa betydelse är att
nödig sakkunskap i hithörande frågor står till myndighetens förfogande.
Eftersom länsstyrelsen enligt 1919 års lag har att ta befattning med frågor
om indelningsändring, synes det naturligt att prövningen i första hand för
läggs till länsstyrelsen. Denna bör dock få möjlighet att i vissa fall hän-
skjuta avgörandet till Kungl. Maj:t.
91
En obligatorisk prövning av länsstyrelsen i alla de situationer då en fastig hetsbildning berör flera förvaltningsområden skulle emellertid, heter det vidare i promemorian, onödigtvis tynga fastighetsbildningsverksamheten. När det gäller byte av obetydliga markområden mellan fastigheter i skilda kommuner eller liknande fall framstår det utan vidare som klart att några olägenheter i indelningshänseende inte kan uppkomma. Att prövning av länsstyrelsen ändå måste komma till stånd kan inte anses ändamålsenligt. Det är dock svårt att i en lagregel uttömmande ange i vilka situationer en administrativ prövning är nödvändig och när den kan undvaras. Det åter står då inte annat än att lita till en bedömning i det enskilda fallet om fastig- hetsbildningsåtgärden kan komma att ha sådan verkan på indelningen i förvaltningsområden att en särskild prövning är behövlig. I första hand synes bedömningen böra anförtros åt fastighetsbildningsmyndigheten. Med hänsyn till det speciella intresse som kommunerna och därmed jämställda sammanslutningar kan ha i ärenden av detta slag torde de emellertid böra få en ovillkorlig rätt att påkalla särskild prövning av fastighetsbildnings- frågan. I de fall då sådan prövning skall komma till stånd, bör fastighets bildningen göras beroende av att Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen lämnar medgivande till åtgärden.
Den administrativa prövningen synes i första hand böra inriktas på frå gan om fastighetsbildningsåtgärden medför olämplig indelning i förvalt ningsområden eller om någon mera påtaglig olägenhet uppkommer för kom mun. När en sådan ogynnsam effekt inte kan konstateras, skall åtgärden uppenbarligen medges. I motsatt fall bör å andra sidan medgivande inte omedelbart vägras. En sådan ordning skulle nämligen inte vara tillfreds ställande, eftersom enskilda eller allmänna intressen av betydande vikt kan tala för att fastighetsbildningen genomförs. I stället bör det åligga pröv- ningsmyndigheten att söka undanröja olägenheterna med fastighetsbild ningen. För detta ändamål bör myndigheten utrustas med befogenhet att besluta i vissa indelningsfrågor och ekonomiska spörsmål. Om myndigheten utnyttjar dessa befogenheter, torde förutsättningar i regel kunna skapas för fastighetsbildningens genomförande.
En lagstiftning rörande frågan om fastighetsbildning över gräns för för valtningsområde i enlighet med de nu angivna riktlinjerna bör enligt pro memorian i systematiskt hänseende genomföras så, att i FBL tas upp be stämmelser som anger de särskilda villkor som skall gälla för fastighets bildning av ifrågavarande slag samt de situationer när administrativ pröv ning skall äga rum. I det till lagrådet remitterade förslaget finns bestäm melser av denna innebörd i 3 kap. 11 §. Övriga regler torde böra föras sam man Lill en särskild lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning.
Remissyttrandena. Kammarkollegiet ansluter sig till förslagen om att alla kommungränser skall vara beroende av fastighetsgränser och att behövlig
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970
92
administrativ prövning av fastighetsbildnings lämplighet från indelnings-
synpunkt sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet. Beträffande
frågan vilken myndighet som skall handha den administrativa prövningen
har kollegiet däremot en annan uppfattning än den som kommit till uttryck
i promemorieförslaget. Kollegiet framhåller att utredning i indelningsären-
de jämlikt 25 § 1919 års lag verkställs under kollegiets inseende, an
tingen inom verket eller genom särskild av kollegiet förordnad utrednings
man, såvida inte kollegiet överlämnar åt länsstyrelse att verkställa utred
ningen. Detta sistnämnda har hittills skett i helt ringa utsträckning, främst
på den grund att länsstyrelserna vid förfrågan oftast förklarar sig inte ha
tillgång till personer som är både villiga och lämpliga att ta på sig ett ut
redningsuppdrag. I de få fall där kollegiet överlämnat åt länsstyrelse att
verkställa utredning, har den av länsstyrelsen förordnade utredningsmannen
i allmänhet vänt sig till kollegiet för att få direktiv för utredningen. Då vi
dare i detta sammanhang förutsätts att indelningsändringarna skall kunna
bli av sådan omfattning att både ekonomiska uppgörelser och andra vill-
korsbestämmelser skall kunna aktualiseras, är det av vikt att enhetliga nor
mer för hela riket följs, så att inte praxis kommer att skifta från län till län.
Risken härför är särskilt stor på ett ämnesområde som detta, där de i 1919
års lag uppdragna riktlinjerna för ekonomisk reglering är mycket all
mänt hållna och den närmare tillämpningen av dem är beroende av praxis.
Kollegiet föreslår därför att den administrativa prövningen i dessa ärenden
skall handhas av kollegiet.
Kollegiet anser det vidare inte tillfredsställande att det överlämnas åt
fastighetsbildningsmyndigheten, vars sakkunskap avser lantmäteritekniska
frågor, att avgöra om en fastighetsbildningsåtgärd får sådana konsekvenser
i andra hänseenden att en prövning av administrativ myndighet bör ske. När
det är fråga om mera obetydliga ändringar, kan medgivande till åtgärden
lämnas omedelbart av administrativ myndighet.
Departementschefen. De ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt
av promemorian har nästan genomgående godtagits vid remissbehandlingen.
Kammarkollegiet har riktat invändningar mot att den administrativa pröv
ningen av fastighetsbildningsåtgärds lämplighet från indelningssynpunkt i
första hand skall ombesörjas av länsstyrelsen. Enligt min mening har kolle
giet överdrivit svårighetsgraden hos de ärenden som det här gäller. Ofta
torde dessa vara av ganska okomplicerad natur och inte kräva någon mera
vidlyftig utredning. Om ärendet är mera svårbedömt eller av större prin
cipiell betydelse, bör det underställas Kungl. Maj :ts prövning. Ärenden i
vilka en ekonomisk reglering kan bli aktuell bör alltid underställas. I un
derställda ärenden torde yttrande praktiskt taget alltid inhämtas från kam
markollegiet vars sakkunskap härigenom kommer att utnyttjas i behövlig
omfattning. Genom alt Kungl. Maj :t prövar sådana ärenden skapas också
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
93
vägledande praxis som länsstyrelserna har att beakta. Jag har därför inte funnit skäl att frångå promemorieförslaget på denna punkt.
Detsamma gäller förslaget att fastighetsbildningsmyndigheten skall pröva frågan huruvida en fastighetsbildningsåtgärd medför sådan inverkan på in delningen i förvaltningsområden att en administrativ prövning behövs. Att som kammarkollegiet synes mena föreskriva att administrativ myndighets medgivande alltid skall inhämtas när fastighetsbildning medför ändring i den kommunala indelningen är enligt min mening inte lämpligt. En sådan ordning skulle tynga fastighetsbildningsförfarandet och förorsaka onödig tidsutdräkt och omgång vid ärendenas handläggning.
Även i övrigt vill jag ansluta mig till de lösningar som föreslagits i pro memorian. Vissa av de frågor som där behandlas har jag f. ö. redan tagit ställning till i samband med remissen till lagrådet av FBL. De i 3 kap. 11 § FBL upptagna reglerna bygger nämligen på de principer som redovi sas i promemorian.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
SPECIALMOTIVERING
1 och 2 §§
I dessa paragrafer fastslås principen att kommungräns är beroende av fas tighetsgräns.
Promemorian. I promemorian framhålls att en samordning bör ske mellan bestämmelserna om fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde och de regler i 13 kap. FBL som syftar till att anpassa fastighetsindelningen efter sådana ändringar i indelningen i förvaltningsområden som beslutats på administrativ väg. I sist angivet hänseende ges olika regler för det fall då fastighets enskilda mark ligger på båda sidor om kommungräns och det fall då samfällighet delas av sådan gräns. I det första fallet skall fastighets indelningen alltid ändras så, att man får överensstämmelse med den kom munala indelningen, medan den bristande samstämmigheten mellan de olika indelningsformerna i det andra fallet skall undanröjas bara om det kan ske med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren. En samfällighet kan således enligt dessa regler komma att bli belägen inom flera kommuners områden. Det förutsätts emellertid att de til! olika kommuner hörande de larna av samfälligheten kommer att redovisas särskilt i fastighetsregistret.
När det gäller att till lagtext överföra principen om att kommungränsen är direkt beroende av fastighetsindelningen har man sålunda, sägs det i promemorian, att utgå från att fastighets enskilda mark före den aktuella fastighetsbildningsåtgärden i sin helhet är belägen inom samma kommun. I fråga om samfällighet har man att räkna med att den kan delas av kom-
»■mungräns men att de olika delarna i så fall åsatts skilda registerbeteckning
94
ar. Med dessa utgångspunkter synes de situationer då fastighetsbildning bör
leda till ändrad kommunindelning kunna beskrivas på följande sätt.
1. Fastighet eller sådan samfällighet, som i sin helhet är belägen inom en
kommun, tillförs genom fastighetsreglering mark från annan kommun.
2. Genom fastighetsreglering får samfällighet, som ligger inom flera kom
muners områden, mark från annan kommun.
3. Från samfällighet som nyss nämnts avstyckas mark, som delas av
kommungräns, för att bilda särskild fastighet.
4. Fastighet bildas genom sammanläggning av mark från flera kommu
ner.
5. Av mark från flera kommuner bildas samfällighet genom fastighets
reglering.
I fall 1 synes man enligt promemorian kunna uppnå överensstämmelse
mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen genom en
regel som innebär att den överflyttade marken i fortsättningen skall höra
till samma kommun som den fastighet eller samfällighet som tillförts mar
ken. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i 1 §.
I fallen 2—5 torde det inte vara möjligt att åstadkomma en liknande auto
matiskt verkande reglering. I fall 2 synes principen att kommungränsen är
beroende av fastighetsgräns böra leda till att den överförda marken hänförs
till någon av de kommuner inom vilkas områden samfälligheten är belägen.
I fallen 3—5 bör samma grundsats föranleda att den nybildade fastigheten
eller samfälligheten skall höra till en av de kommuner varifrån mark häm
tas. I inget av de nu berörda fallen är det möjligt att i en lagbestämmelse
direkt reglera frågan om kommuntillhörigheten. Det bör därför överlämnas
åt fastighetsbildningsmyndigheten att efter bedömande av omständigheterna
i varje särskilt fall besluta i frågan. 2 § har utformats i enlighet med dessa
överväganden.
Att närmare ange de omständigheter som bör beaktas vid prövningen av
frågan om kommuntillhörigheten är enligt promemorian vanskligt. I fall 2
torde den överförda markens belägenhet oftast få tillmätas avgörande be
tydelse. I fallen 3—5 synes hänsyn böra tas till storleken och värdet av de
olika områden som ingår i den nybildade fastigheten eller samfälligheten.
Också andra faktorer bör emellertid beaktas, exempelvis att något av om
rådena är bebott. Riktmärket bör i samtliga situationer vara att åstadkom
ma en så lämplig kommunindelning som möjligt. Fastighetsbildningsmyn-
dighetens handlingsfrihet är emellertid beskuren, och man kan inte alltid
räkna med att på detta sätt få till stånd en godtagbar kommunindelning.
Huvudsyftet med reglerna i 1 och 2 §§ är ju att fastslå principen om kom
mungränsens beroende av fastighetsgräns. Intresset av en ändamålsenlig
kommunindelning tillgodoses främst genom bestämmelserna om administra
tiv prövning av fastighetsbildningsfrågan i 3 kap. 11 § FBL och 4—6 §§
denna lag.
Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970
95
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen föreslår att 1 § kompletteras med en regel som öppnar möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att be sluta om fastighets kommuntillhörighet även vid fastighetsreglering. Behov av att avvika från regeln i 1 § kan, påpekas det, förekomma exempelvis när viss ändring i fastighetsindelningen bekvämast löses genom att ett större område tillförs en mindre fastighet men detta medför en olämplig kommu nal indelning. Om motsvarande åtgärd genomförs genom avstyckning och sammanläggning, skall enligt 2 § andra stycket fastighetens kommuntill hörighet bestämmas. :— Ett liknande uttalande görs av lantmätareför eningen.
Lantmäteristyrelsen och lantmätareföreningen förordar vidare att bestäm melsen i 2 § första stycket ändras så, att fastighetsbildningsmyndigheten får rätt att besluta att mark som tillförs samfällighet skall delas upp på olika kommuner.
Departementschefen. Det av bl. a. lantmäteristyrelsen framlagda förslaget till ändring i 1 § skulle innebära att fastighetsbildningsmyndigheten fick behörighet att besluta om överflyttning av fastighet från en kommun till en annan för att en olämplig kommunindelning inte skall uppkomma till följd av fastighetsbildning. En sådan ordning skulle helt strida mot grund tankarna i förslaget enligt vilka det ankommer på administrativ myndighet att avgöra frågor av detta slag. Att fastighetsbildningsmyndigheten i fall som avses i 2 § fått rätt att besluta om kommuntillhörigheten beror på att det i dessa fall inte är möjligt att åstadkomma en automatiskt verkande reglering. Som framhållits i promemorian tillgodoses intresset av en ända målsenlig kommunindelning också i nyssnämnda situationer främst genom bestämmelserna om administrativ prövning av fastighetsbildningsfrågan.
Vad som nu har anförts äger i huvudsak tillämpning också på förslaget om att fastighetsbildningsmyndigheten skall få rätt att besluta om uppdel ning mellan olika kommuner av mark som tillförs samfällighet.
På grund härav anser jag mig inte kunna tillstyrka de vid remissbehand lingen föreslagna ändringarna i promemorieförslaget. Inte heller i övrigt finner jag anledning till erinran mot detta. De däri upptagna bestämmelser na har därför utan saklig ändring förts över till departementsförslaget.
3 §
Paragrafen reglerar frågan i vad mån församlingsgräns bör vara beroende av fastighetsgräns.
Promemorian. Som framgår av 13 kap. FBL och motiven därtill (lagråds- remissen s. 767) har man, sägs det i promemorian, inte ansett möjligt att kräva att fastighetsindelningen skall anpassas efter sådana ändringar i för samlingsindelningen som grundar sig på administrativa beslut. Någon full
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
96
ständig överensstämmelse mellan dessa olika slag av indelningar kommer följaktligen inte att föreligga. Redan på grund härav framstår det som mind re angeläget att fordra att församlingsindelningen alltid skall ändras, om fastighetsbildning berör flera församlingars områden. Inte heller eljest synes några tvingande skäl kunna anföras till stöd för en sådan ordning. Möjligen kan anföras att folkbokföringen försvåras genom den bristande överensstämmelsen mellan fastighetsindelningen och församlingsindelning en. Olägenheterna härav är dock av begränsad räckvidd och väger lätt i för hållande till de svårigheter som skulle uppstå i fastighetsbildningshänseen- de, om församlingsgränserna gjordes beroende av fastighetsgränserna.
På grund härav bör enligt promemorian församlingsgräns i princip inte påverkas av fastighetsbildning. Emellertid synes ett undantag böra göras från denna regel. I de fall då församlingsgräns sammanfaller med kommun gräns kräver nämligen intresset av ordning och reda i indelningshänseende att församlingsgränsen ändras, om kommungränsen ändras genom fastig hetsbildning.
Remissyttrandena. Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser med undantag av kammarkollegiet, som förordar att församlingsgräns helt jämställs med kommungräns. Enligt kollegiets mening kommer olägenheterna av att fastighetsgränser och för- samlingsgränser inte stämmer överens att bli väsentliga inte bara i fråga om indelningen i valkretsar och valdistrikt utan också för taxerings- och folkbokföringsmyndigheterna liksom för vederbörande fastighetsägare. Kol legiet framhåller att många av de indelningsärenden som hittills handlagts har haft till syfte just att undanröja bristande överensstämmelser mellan fastighetsgräns och församlingsgräns.
Departementschefen. Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande föreslagit att församlingsgräns skall göras beroende av fastighetsgräns på samma sätt som kommungräns. En sådan reglering förutsätter att bestämmelsen i 3 kap. 11 § FBL kompletteras så, att vid fastighetsbildning samma hänsyn skall tas till församlingsgräns som till kommungräns. Vidare kräver följdriktig heten att också reglerna i 13 kap. FBL ändras så, att fastighetsindelningen anpassas till ändringar i församlingsindelningen. Att en sådan ordning skulle verka tyngande på fastighetsbildningsverksamheten och även kun na motverka en lämplig fastighetsindelning ligger i öppen dag.
Enligt min mening har kollegiet också överbetonat de olägenheter som en bristande överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och församlings indelningen kan medföra.
Departementsförslaget har därför utformats i överensstämmelse med promemorieförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
97
4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av ärenden om medgivande till fastighetsbildning och om beslutanderätten i sådana ären den.
Promemorian. I promemorian erinras om att 3 kap. 11 § FBL innehåller en föreskrift att fastighetsbildningsmyndigheten skall anmäla ärendet hos läns styrelsen när medgivande till fastighetsbildningen skall inhämtas. Enligt 1919 års lag åligger det länsstyrelsen att i viss utsträckning utreda frågor om indelningsändring. Det synes lämpligt att länsstyrelsen verkställer ut redningen även i de ärenden som avses i denna paragraf. I fråga om sådan utredning torde bestämmelserna i 1919 års lag höra lända till efterrättelse, b öreskrift härom har tagits upp i första stycket av promemorieförslaget.
Av skäl som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen bör, heter det vidare i promemorian, den administrativa prövningen i regel hand has av länsstyrelsen, som emellertid i vissa fall skall hänskjuta avgörandet till Kungl. Maj :t.
Att i lagen uttömmande ange de fall då hänskjutande bör ske är enligt promemorian inte lämpligt. Det bör dock uttryckligen anges att underställ ning skall ske, om fastighetsbildningen innebär ändring av länsgräns. I övrigt synes man i lagen böra nöja sig med att föreskriva att ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning när särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl kan vara att ärendet är av särskilt invecklad eller kontrover siell natur eller att utgången har principiell betydelse. En annan situation då underställning bör ske är den som uppkommer när länsstyrelsen finner skäl tala för att annan ändring i den administrativa eller judiciella indel ningen bör ske än den som bär direkt samband med den aktuella fastighets bildningen. Det är uppenbarligen till fördel om de olika indelningsfrågorna avgörs i ett sammanhang.
Remissyttrandena. Lantmäleristyrelsen anser förslaget om att länsstyrelsen skall ha ansvaret för utredningen i ärende om medgivande till fastighets bildning välgrundat. Härigenom vinns, påpekar styrelsen, att ärendena kan avgöras snabbare. Utredningen behöver ofta inte bli särskilt omfattande. En ovillkorlig skyldighet att göra sådan utredning som avses i 1919 års lag kan därför ibland leda till onödigt arbete. Ibland torde utredning vara mer eller mindre obehövlig. Styrelsen föreslår därför att bestämmelsen får den avfattningen att länsstyrelsen åläggs att i erforderlig omfattning verkställa utredning.
Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är ärenden om medgivande till fastighetsbildning ofta av ganska okomplicerad
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144
98
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970
natur. Det synes därför mindre ändamålsenligt att ålägga länsstyrelsen
skyldighet att i alla ärenden verkställa utredning av den art och omfattning
som anges i 1919 års lag. Jag tillstyrker därför lantmäteristyrelsens förslag
att i lagen endast bör föreskrivas att länsstyrelsen skall verkställa behövlig
utredning. Jag förutsätter dock att utredningar i de ärenden som skall
underställas Kungl. Maj:t sker i huvudsaklig överensstämmelse med be
stämmelserna i 1919 års lag.
Bestämmelserna i andra stycket av promemorieförslaget har utan änd
ring i sak tagits upp i departementsförslaget.
5 §
I paragrafens första stycke anges vissa riktlinjer för den administrativa
prövningen av fastighetsbildningsfrågan. Andra stycket innehåller regler
om besvär över länsstyrelsens beslut i sådana ärenden.
Promemorian. Som anförts i den allmänna motiveringen bör, uttalas det i
promemorian, länsstyrelsen och Kungl. Maj :t vid prövningen av fråga om
medgivande till fastighetsbildning söka undanröja de olägenheter i indel-
ningshänseende som kan vara förenade med fastighetsbildningen.
Ett av de medel som för detta ändamål bör ställas till prövningsmyndig-
hetens förfogande bör enligt promemorian vara att myndigheten får rätt att
föreskriva att fastighetsbildningen skall medföra annan verkan i fråga om
indelningen i förvaltningsområden än som följer av reglerna i 1 och 2 §§.
Emellertid är det tydligt att full frihet härvid inte bör föreligga utan att
myndigheten måste vara bunden av de principer som bär upp reglerna i 13
kap. FBL. Sålunda bör den inte kunna meddela föreskrift som innebär att
fastighet med sin enskilda mark kommer att ligga inom mer än en kommun.
Denna begränsning i handlingsfriheten är av sådan vikt att den bör komma
till uttryck i lagtexten. Av grunderna för 13 kap. följer vidare att kommun
gräns i regel inte bör dela samfällighet men att vissa avsteg härifrån skall
kunna medges. Det torde kunna överlämnas till myndigheten att efter fritt
skön avgöra om skäl till undantag från huvudregeln föreligger.
Prövningsmyndigheten bör vidare få befogenhet att förordna att fastighet
eller samfällighet, som inte berörs av fastighetsbildningen, skall överflyttas
till annan kommun eller församling. Härigenom öppnas möjlighet att kom
pensera kommun eller församling för mark som förloras genom fastighets
bildningen. Vidare kan befogenheten utnyttjas för att indelningsgränserna
skall få en så regelbunden sträckning som omständigheterna tillåter. Några
betänkligheter att tillerkänna länsstyrelsen ifrågavarande befogenhet synes
inte föreligga. Att märka är nämligen att bara indelningsändringar, som
direkt föranleds av fastighetsbildningen, får beslutas i denna ordning. Läns
styrelsens beslutanderätt är således inskränkt till att gälla indelningsänd
ringar av mindre räckvidd.
99
Att med tillämpning av de nu berörda befogenheterna alltid åstadkomma full kompensation åt kommun eller församling för skattebortfall och andra förluster med anledning av fastighetsbildningen torde, sägs det i promemo rian, inte vara möjligt. I likhet med vad som kan ske vid indelningsändring- ar enligt 1919 års lag bör därför i hithörande ärenden en reglering kunna ske beträffande berörda kommuners och församlingars ekonomiska förhål landen. Givetvis bör beslutsmyndigheten också äga rätt att meddela andra föreskrifter med anledning av indelningsändringen.
De befogenheter som sålunda bör tillkomma den administrativa myndig heten har angetts i första stycket av promemorieförslaget. Som allmän rikt linje för prövningen har vidare i samma stycke föreskrivits att det skall iakttas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägen het för kommun inte uppkommer.
Utfallet av prövningen kan i åtskilliga fall få ej oväsentliga återverkning ar, bl. a. i ekonomiskt hänseende, för berörda kommuner och församlingar. Dessa bör därför, hävdas det i promemorian, tillerkännas rätt att överklaga beslut som meddelas av länsstyrelsen. Eftersom också enskildas rättsställ ning kan i skilda hänseenden påverkas av besluten, bör klagorätt tillkomma även dem. Föreskrifter med detta innehåll har tagits upp i andra stycket av promemorieförslaget. Den som vill utnyttja besvärsrätten har att iaktta be stämmelserna i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Remissyttrandena. Kammarkollegiet avstyrker förslaget att det vid pröv ning av medgivande till fastighetsbildning skall kunna föreskrivas att fas tighet, samfällighet eller del av samfällighet, som inte berörs av fastighets bildningen, skall överflyttas till annan kommun eller församling. Enligt kollegiet är motivet till detta förslag att den kommun som gör förlust ge nom fastighetsbildningen skall kunna kompenseras härför. Kollegiet fram håller att detta är ett skäl till indelningsändring som är helt främmande för 1919 års lag och som, när det i indelningsärende åberopats ensamt för sig, alltid föranlett avslag på framställningen om indelningsändring. Kolle giet betonar vidare att de förluster för kommuner och församlingar som kan uppstå i denna typ av indelningsärenden måste vara förhållandevis små.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser att bestämmel sen i 5 § första stycket första punkten bör kompletteras så, att det klart framgår att även olägenhet för församling skall beaktas vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning.
Departementschefen. Som framhållits i motiven till 3 kap. 11 § FBL är en av de omständigheter, som skall beaktas vid bedömningen huruvida ad ministrativ myndighets medgivande till fastighetsbildning skall inhämtas,
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
100
att skatteunderlaget förändras för kommun eller församling. Det synes
följdriktigt att samma förhållande skall kunna beaktas vid den administra
tiva prövningen. Som kammarkollegiet har anfört bör emellertid kompen
sation för sådan förlust inte ske genom att mark, som inte berörs av
fastighetsbildningen, flyttas över till kommunen eller församlingen. Kom
pensation bör i stället ske uteslutande genom ekonomisk reglering. Där
emot bör marköverflyttning kunna genomföras i syfte att ge indelnings-
gräns en mer regelbunden sträckning.
Vad som nu anförts har föranlett vissa ändringar i promemorieförslaget.
Även en del andra jämkningar har vidtagits. Bl. a. har i första stycket ut
tryckligen slagits fast att även olägenhet för församling skall beaktas vid
den administrativa prövningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
6
§
Paragrafen reglerar frågan om ikraftträdandet av sådan indelningsänd-
ring som sker enligt bestämmelserna i lagen.
Promemorian. I regel är enligt promemorian den naturliga ordningen att
indelningsändring, som föranleds av fastighetsbildning, träder i kraft sam
tidigt med att denna blir slutligt gällande. Enligt 1 kap. 2 § FBL inträder
denna effekt i och med att fastighetsbildningsåtgärden antecknats i fastig
hetsregistret. Undantagsvis kan det emellertid vara lämpligt att indelnings-
ändringen träder i kraft senare, exempelvis vid början av påföljande kalen
derår. Promemorieförslaget ger därför prövningsmyndigheten möjlighet
att i beslut om medgivande till fastighetsbildning förordna om avvikelse
från huvudregeln.
Vissa olägenheter som kan tänkas uppkomma i samband med ikraftträ
dandet av indelningsändring enligt denna lag har berörts av fastighets
registerutredningen i dess betänkande »Fastighetsregistrering» (SOU 1966:
63 s. 146). Frågan huruvida särskilda åtgärder är påkallade för undan
röjande av dessa olägenheter torde, sägs det i promemorian, få övervägas
i annat sammanhang.
Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser att olägenheterna av att en in
delningsändring enligt lagen inte träder i kraft vid årsskifte inte är särskilt
stora. Kollegiet anför i detta hänseende.
Till att börja med är att märka att dessa slag av indelningsändringar ald
rig lärer kunna bli av sådan omfattning att de kan karakteriseras som större
ändringar.
Anledningen till att indelningsändringar enligt indelningslagen skall träda
i kraft vid årsskifte och — fr. o. in. år 1958 — inte tidigare än åtta månader
efter beslutet om ändringen är i huvudsak hänsyn till taxering, folkbok
föring, budgetarbete och upprättande av röstlängd.
101
För fysiska personer spelar det ur taxeringsarbetets synpunkt ingen roll om de byter kommun mitt under ett år, ty de skall taxeras i den kommun där de var mantalsskrivna 1 november året före taxeringsåret.
Om fastighet skall byta kommun mitt under ett år måste med hänsyn till bestämmelserna i 47 § kommunalskattelagen om garantibelopp för fas tighet och 56 § samma lag om beskattningsort regler ges rörande vilken kommun, som fastigheten skall taxeras i. En lösning är att fastigheten skall taxeras i den kommun till vilken den hört större delen av året och att alltså halvårsskiftet blir den avgörande gränsen i detta hänseende.
För de kommunala enheternas budgetarbete torde de rubbningar i skatte underlag som kan uppkomma genom dessa slags indelningsändringar vara av så ringa betydelse att det inte kan anses spela någon roll om en indel- ningsändring skulle träda i kraft vid annan tidpunkt än årsskifte.
Ej heller ur folkbokföringens synpunkt torde det ha någon betydelse om en dylik indelningsändring träder i kraft vid årsskifte eller under ett år.
I beslut om indelningsändringar, som avsåg bebodda områden meddelades tidigare vissa bestämmelser om fördelningen mellan de berörda kommuner na av deras förpliktelser mot personerna på överflyttningsområdet i fråga om socialhjälp (fattigvård), barnavård, folkpensionering och vissa bidrag till barn. Efter skedda lagändringar anses dessa bestämmelser inte längre påkallade i besluten (jfr kommunalförbundskommitténs bet. SOU 1956: 19 s- 1^4—176). Det torde ligga i sakens natur att, om indelningsändringar enligt denna lag kommer att träda i kraft under ett år, de kommunala för pliktelserna skall fördelas efter den tid som personen i fråga tillhört den avlämnande och den mottagande kommunen. Någon särskild bestämmelse härom i de blivande besluten torde inte vara behövlig.
Vad slutligen angår röstlängden upprättas denna varje år och förhållan dena 10.6. är avgörande (3 kap. kommunala vallagen). Om kommun delas jämlikt reglerna i indelningslagen skall röstlängden enligt 16, 20 och 40 §§ i lagen upprättas med en särskild längd för varje del; den särskilda delen överlämnas till inkorporeringskommimen och de röstberättigade som är bosatta på överflyttningsområdet får alltså rösta i sin nya kommun. Så blir inte förhållandet för den person som flyttar till annan kommun efter 10.6.; han får rösta i sin gamla kommun om han vill utöva sin rösträtt. Samma skulle förhållandet bli beträffande person, som är bosatt på område vilket efter 10.6. överflyttas till annan kommun enligt denna lag. Detta torde emellertid inte behöva föranleda någon ändring i gällande röstningsregler.
Enligt kollegiets mening bör man sålunda kunna utgå ifrån att flertalet indelningsändringar enligt denna lag skall kunna träda i kraft samtidigt som uppgift om fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret.
Emellertid har kollegiet inte något att erinra emot att för säkerhets skull möjligheten hålles öppen att låta indelningsändringen träda i kraft först vid årsskifte.
Departementschefen. Jag tillstyrker lagstiftning i enlighet med promemorie- förslaget. Vid bedömande av frågan huruvida indelningsändringen bör träda i kraft vid annan tidpunkt än registreringsdagen synes den av kammarkolle giet gjorda analysen kunna tjäna till ledning.
Kimgl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
Övergångsbestämmelserna
Promemorian. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den
tidpunkt då FBL beräknas kunna sättas i tillämpning.
Vidare föreslås att bestämmelserna i 1—3 §§ skall äga motsvarande till-
lämpning när fastighetsbildningsåtgärd, som avslutas efter nämnda tid
punkt och som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners
områden.
Frågan huruvida övriga bestämmelser i lagen skall vinna tillämpning
beträffande fastighetsbildningsförfarande som pågår vid lagens ikraftträ
dande kräver enligt promemorian ingen reglering i detta sammanhang.
Uppenbart är nämligen att bestämmelserna skall gälla i samma utsträck
ning som föreskrifterna i 3 kap. 11 § FBL. Spörsmålet om sistnämnda reg
lers giltighet i tiden faller inom ramen för promulgationslagen till FBL.
Departementschefen. De föreslagna övergångsbestämmelserna har lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något att invända
mot dem. De har därefter utan saklig ändring förts över till departements-
förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
103
3) Förslaget till lag om förmånsrätt för fordran på grund av
fastighetsbildning
INLEDNING
Över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har ef ter remiss yttranden avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norr land, lantmäteristyrelsen, bankinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska spar banksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lands- hypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tek- niska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksför- bund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Riksförbundet Lands bygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsam fund samt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.
Gällande rätt
Enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken åtnjuter den som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egen dom företräde till betalning ur egendomen »i vems hand den vara må». Förmånsrätten, som kan åberopas både vid utmätning och i konkurs, gäller enligt särskild föreskrift endast under förutsättning att avgälden inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Detta innebär att ford ringen inte får ha förfallit till betalning tidigare än ett år före utmät ningen eller konkursansökningen. Det bör understrykas att förmånsrätten avser endast de periodiskt förfallande beloppen. Rätten till avgäld som så dan påverkas inte av exekutiva åtgärder eller frivilliga överlåtelser utan består orubbad.
Till de sålunda angivna bestämmelserna om förmånsrätt anknyter lagen den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersätt ningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning. Sam ma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom skall nämligen enligt denna lag åt njutas av delägare vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning för utflyttnings-, odlings- eller hävdeersättning eller ersättning för minskad avkastning eller ersättning enligt 14 kap. 8 § JDL eller annan ersättning enligt JDL som skall betalas av annan delägare. Som villkor för förmåns
104
rätten anges också här att fordringen inte stått inne mer än ett år efter för-
fallodagen. Betalningsrätten skall vidare enligt uttrycklig föreskrift gälla
även om jorden kommit i annans hand. Av 21 kap. 46 § JDL framgår att
anteckning skall göras i fastighetsbok om ersättning som vid jorddelnings-
förrättning bestämts skola utgå från ägolott. För detta ändamål skall, sedan
förrättningen blivit genom lagakraftägande beslut fastställd, ägodelnings-
domaren eller, när beslutet meddelats av överlantmätaren, denne ofördröj-
ligen underrätta inskrivningsdomaren om beslutet.
Även lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning
enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark
med angränsande fastighet in. m. anknyter till bestämmelserna i 17 kap.
6 § första stycket första punkten handelsbalken. Har vid förrättning enligt
sammanföringslagen bestämts att ägare av fastighet med vilken mark sam
manförts skall utge ersättning för marken och har den ersättningsberättiga-
des fordran inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen, äger denne
med samma förmånsrätt som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom erhålla betalning nr fastigheten,
även om den kommit i annans hand.
Kungl. Maj.ts proposition nr
144
år 1970
Ersättningssystemet i fastighetsbildningslagen
Enligt FBL kan ägare av fastighet förpliktas att utge ersättningar av
skilda slag. En form av ersättning som skall utgå vid varje förrättning
är förrättningskostnaderna. Härmed avses enligt 2 kap. 6 § taxeavgifter,
ersättning till sakkunnig och syssloman, utgifter för hantlangning som ej
ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada som uppstått i samband med
fältarbeten under förrättningen. Vid avstyckning, sammanläggning och fas-
tighetsbestämning förekommer endast detta slags ersättning. Vid fastighets
reglering och klyvning kan även andra ersättningar bli aktuella. De grund
läggande bestämmelserna härom finns i tredje avdelningen av lagen som
handlar om fastighetsreglering. Vissa av dessa bestämmelser blir på grund
av hänvisning i 11 kap. 8 § tillämpliga även vid klyvning.
En central plats bland ersättningsreglerna i tredje avdelningen av FBL
intar bestämmelsen i 5 kap. 10 § som innebär att skillnaden i värde mellan
vad en fastighet avstår och vad den erhåller vid fastighetsreglering skall ut
jämnas genom ersättning i pengar och att även ägare av byggnad eller an
läggning på annans mark skall få ersättning för värdet av byggnaden eller
anläggningen, om denna genom fastighetsreglering övergår till annan äga
re. Värdeförändring som föranleds av servitutsåtgärd skall utjämnas på
samma sätt.
Vid sidan av den nu nämnda regeln om allmän likvid gäller flera sär
bestämmelser om ersättning vid fastighetsreglering. I 5 kap. 11 § meddelas
föreskrifter som gör det möjligt att jämka resultatet av den ekonomiska
105
uppgörelsen enligt 5 kap. 10 § när detta av särskilda skäl anses påkallat. 5 kap. 12 § innehåller bestämmelser om ersättning för personlig skada när en fastighetsreglering innebär att ingripande sker i bebyggelse- eller arren deförhållanden. Ersättning enligt dessa bestämmelser kan utgå till såväl ägare som vissa rättighetshavare.
Sker i samband med fastighetsreglering inlösen av fastighet eller del av fastighet, skall enligt 8 kap. 5 och 6 §§ särskild ersättning bestämmas att idgå till ägaren av den inlösta egendomen och till innehavare av rättighet som upphör till följd av inlösenåtgärden.
Vid fastighetsreglering kan i vissa fall beslutas om rivning av byggnad och om flyttning av byggnad eller anläggning. Den som tvingas avstå en byggnad för rivning har rätt till ersättning för det byggnadskapital som han förlorar (5 kap. 24 §). I fråga om flyttning gäller att den flyttande kan få ersättning för de kostnader som åtgärden orsakar honom (5 kap. 27 §).
Om tillträde inte sker samtidigt beträffande all egendom som ingår i fas tighetsreglering och detta innebär väsentlig olägenhet för sakägare, har denne enligt 5 kap. 30 § rätt till skälig ersättning härför.
I 5 kap. 31 § tas upp en bestämmelse om att den som avträder skogbevux- en mark kan berättigas att under viss tid tillgodogöra sig utstämplad skog. Om han hindras att ta ut skogen inom den bestämda tiden, skall ersättning i pengar betalas av markens ägare för vad som inte kunnat avverkas.
5 kap. 13 § behandlar frågan om fördelning av regleringskostnader. Här avses inte bara förrättningskostnader i den bemärkelse som anges i 2 kap. G § fjärde stycket utan alla utgifter för arbeten, anläggningar och liknande åtgärder som utförs vid regleringen eller som annars förutsatts vid den all männa likvidberäkningen. I lagrummet anges som huvudregel att kostna derna skall betalas av sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta som varje sakägare har av regleringen. Kostnadsför delningen kommer härigenom att spela en viktig roll när det gäller att åstadkomma ekonomisk rättvisa mellan sakägarna. Att märka är att de i 5 kap. 13 § angivna grunderna för kostnadsfördelning skall tillämpas även beträffande ersättning för rivnings- och flyttningskostnader (5 kap. 24 § andra stycket och 5 kap. 27 § tredje stycket).
Enligt 5 kap. 15 § skall vid fastighetsreglering upprättas avräkning som utvisar vad sakägarna har att ta emot och ge ut i ersättningar. Avräkningen skall i princip omfatta alla de likvider som förekommer vid regleringen. Däremot har det inte ansetts möjligt att låta regleringskostnaderna mera allmänt ingå i avräkningen (se lagrådsremissen s. 430). Kostnad som av ses i 5 kap. 13 § skall dock tas in i avräkningen, om och i den mån så lämp ligen kan ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligen bestämt genom godkännande eller på annat sätt. För belopp, som skall utgå enligt avräkningen, skall förfallodag bestämmas. Vid behov kan betalningsskyldigheten fördelas på längre tid. Förfalloda- 4* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
106
garna skall därvid avpassas så, att minst en femtedel av beloppet erläggs
årligen. Om det med hänsyn till omständigheterna är påkallat, skall den
betalningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som inte är be
talt.
Slutligen bör nämnas att förskott kan krävas beträffande vissa ersätt
ningar. Sålunda skall enligt 8 kap. 8 §, om tillträde av inlöst mark ägt rum,
på yrkande av den som avstått mark föreskrivas att förskott skall utgå i av
räkning på den slutliga inlösenersättningen. I beslutet om förskott skall
anges vilka sakägare som skall betala förskottet. Vidare meddelas i 9 kap.
3 § bestämmelser som innebär att kostnader för gemensamt arbete, som
ombesörjs av syssloman, vid behov skall förskotteras av sakägarna enligt
en preliminär kostnadsfördelning.
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Promemorian. Sedan lång tid tillbaka har gällt att vissa ersättningar som
utgått med anledning av jorddelningsförrättning varit förenade med för
månsrätt. Det har härvid varit fråga om ersättningar som skall betalas av
en sakägare till en annan. Att sådana ersättningar tillerkänts förmånsrätt
synes naturligt. Kravet på rättvisa mellan olika sakägare vid en jorddel
ningsförrättning kan inte anses tillgodosett, om inte den som tillerkänts
ersättning av annan sakägare för minskning i fastighets värde eller för
annan förlust till följd av förrättningen erhåller tillfredsställande säkerhet
för sin fordran. Denna synpunkt har full tillämplighet även i fråga om för
rättning enligt FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL har också förutsatts
att förmånsrätt skall tillkomma vissa av de ersättningar som anges i lagen
(s. 430, 438, 482, 566 och 568).
F. n. gäller att ersättning med anledning av jorddelningsförrättning är
förenad med samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, dvs. enligt
17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken. Detta innebär att
fordringen skall utgå ur den förpliktades fastighet och att den därvid har
företräde framför fordran på grund av inteckning. För att den ersättnings-
berättigade skall få behövlig säkerhet torde det vara ofrånkomligt att ford
ran på ersättning enligt FBL tillerkänns motsvarande förmånsrätt. Det bör
i detta sammanhang nämnas att lagberedningen lagt fram förslag till lag
om förmånsrättsordning (SOU 1969: 5) som i 8 § innehåller regler om för
månsrätt i fast egendom. Sådan förmånsrätt tillkommer enligt lagbered
ningens förslag 1) fordran enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar i enlighet med vad som särskilt föreskrivs
därom och fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning
ur egendomen enligt denna punkt, 2) panträtt på grund av inteckning i egen
domen. Av 11 § i förslaget framgår att förmånsrätt enligt 8 § 1 ger rätt till
betalning före förmånsrätt enligt 8 § 2. Enligt en övergångsbestämmelse
107
skall avgäld som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handels- balken och som tillkommer enskild ha förmånsrätt enligt 8 § 1 nya lagen och detsamma skall gälla fordran vilken enligt annan äldre lag är förenad med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken. Den förmånsrätt som enligt vad nyss anförts bör följa med fordran på ersättning enligt PBL bör enligt promemorian uppenbarligen anknytas till 8 § 1 i lagberedningens förslag.
Som redan har nämnts är enligt nuvarande ordning endast sådana ersätt ningar förenade med förmånsrätt som skall utges av en sakägare till en annan. Förmånsrätt följer sålunda inte med fordran på lantmäteriarvode (jfr NJA 1888 s. 236). En liknande begränsning av förmånsrätten torde böra gälla även i fortsättningen. De rättvisesynpunkter som enligt vad som tidigare har anförts motiverar en förmånsrätt av det slag som det här gäller kan inte åberopas till stöd för att annan än sakägare kommer i åtnjutande därav. I övrigt bör emellertid förmånsrätt vara förenad med alla de skilda slag av ersättningar som enligt beslut vid fastighetsbildningsförrättning skall utges av ägare av fastighet till annan sakägare. Av den tidigare lämnade redogörelsen för ersättningssystemet i FBL torde framgå vilka ersättningar som sålunda skall vara förenade med förmånsrätt. Även förskott på inlösen ersättning enligt 8 kap. 8 § FBL bör vara förenat med förmånsrätt. Däremot torde förmånsrätt inte böra föreligga för förskott som sakägare har att utge till syssloman enligt bestämmelserna i 9 kap. för finansiering av dennes verksamhet.
Enligt 21 kap. 46 § JDL gäller att anteckning skall göras i fastighetsbok om ersättning som enligt beslut vid jorddelningsförrättning skall utgå från ägolott. Syftet med bestämmelsen är att ge publicitet åt den förmånsrätt som är förenad med ersättning av detta slag. Behov av en liknande bestäm melse anses enligt promemorian föreligga också i fortsättningen. Med hän syn till att de ersättningsbelopp som fastighetsägarna har att utge med an ledning av en fastighetsbildningsförrättning ibland kan uppgå till betydande belopp skulle det vara i hög grad otillfredsställande om belastningarna inte framgick av fastighetsboken och av utfärdade gravationsbevis. En viss begränsning i fråga om anteckningsskyldigheten torde dock böra uppställas. Det är nämligen från skilda synpunkter angeläget att i fastighetsböckerna inte införs anteckningar som framstår som mer eller mindre betydelselösa (jfr prop. 1968: 89). Endast om den förmånsberättigade fordringen uppgår till sådant belopp att den kan antas påverka bedömningen av fastighetens värde som kreditsäkerhet, synes anteckning böra ske.
Departementschefen. De i promemorian redovisade allmänna principerna har genomgående vunnit anslutning vid remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig till de i promemorian gjorda övervägandena och anser att de bestämmelser som behövs för att genomföra den där skisserade ordningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
bör tas upp i en särskild lag om förmånsrätt för fordran på grund av fas
tighetsbildning.
Jag vill redan nu anmärka att på grundval av lagberedningens förslag i
ämnet (SOU 1969: 5) förslag till lag om förmånsrättsordning f. n. förbereds
inom justitiedepartementet och avses kunna remitteras till lagrådet i bör
jan av nästa år. Jag räknar med att någon saklig ändring av lagberedning
ens förslag såvitt nu är i fråga inte blir aktuell, men jag måste givetvis
reservera mig för den möjligheten att en ändring av formell natur kan
komma att företas i förhållande till lagberedningens förslag.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
SPECIALMOTIVERING
1
§
Denna paragraf innehåller de materiella bestämmelserna om förmåns
rätten.
Promemorian. Första stycket i promemorians förslag behandlar den situa
tionen att det vid förrättning beslutas att ägare av fastighet skall utge er
sättning till annan sakägare. Bestämmelsen har utformats i enlighet med
vad som har anförts i den allmänna motiveringen.
Enligt 5 kap. 15 § FBL skall mellan ägarna av de fastigheter som ingår
i fastighetsreglering upprättas avräkning som visar vad var och en har att
ta emot och ge ut i ersättning. Berör ersättningsbeslut annan än fastighets
ägare, skall avräkningen avse även honom. Dessa bestämmelser äger lik
som övriga föreskrifter om ersättning mellan sakägare vid fastighetsregle
ring motsvarande tillämpning vid klyvning (jfr 11 kap. 8 § FBL). Bestäm
melserna i 5 kap. 15 § innebär att en särskild handling angående avräk
ningen i regel skall upprättas och att i denna skall för varje fastighet anges
det belopp som efter verkställd avräkning återstår att uppbära eller erlägga.
I promemorian uttalas att den nu aktuella förmånsrätten uppenbarligen
bör avse de belopp som efter avräkningen skall utgå från de fastighetsägare
som är skyldiga att utge likvid. De förmånsberättigade fordringarna kom
mer följaktligen att direkt framgå av den handling som upprättas vid avräk
ningen. Det har förutsatts att man i vissa fall skall kunna undvara en sär
skild handling (se lagrådsremissen s. 430). Vidare är att märka att vissa
ersättningar — t. ex. flyttningsersättning enligt 5 kap. 27 § FBL och förskott
på inlösenersättning —- skall utgå i ett så tidigt skede av förrättningen att
en allmän avräkning inte kan göras i det sammanhanget. De uppgifter som
behövs för att visa de förmånsberättigade fordringarna får då i stället tas
in i ersättningsbeslut eller på annat sätt tillföras förrättningsprotokollet.
I fråga om förmånsrättens innehåll har av skäl som i promemorian an-
getts i den allmänna motiveringen en anknytning skett till 8 § 1 i lagbered
109
ningens förslag till lag om förmånsrättsordning. Av 2 § i nämnda förslag framgår att en sådan förmånsrätt som det här är fråga om (särskild för månsrätt) skall gälla vid både utmätning och konkurs. Enligt samma para graf gäller samtliga förmånsrätter även för ränta, om inte annat är före skrivet. Något skäl att här meddela en sådan avvikande föreskrift synes inte föreligga.
I saklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller i fråga om fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handels- balken har i första stycket av förevarande paragraf som villkor för förmåns rätten angetts att fordringen inte förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkurs. Detsamma skall enligt lagberedningens för slag gälla beträffande de fordringar som f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken och som övergångsvis skall ha motsvarande förmånsrätt (andra punkten tredje stycket i de i lag beredningens förslag upptagna övergångsbestämmelserna).
Enligt 5 kap. IG § tredje stycket FBL får fastighetsbildningsmyndigheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av fastighetsreglering, skall ske genom myndighets förmedling. Av moti ven till bestämmelsen (s. 438) framgår att likvider och sådana kostnader som omfattas av avräkningen enligt 5 kap. 15 § skall kunna förskjutas av statsmedel. Har så skett, består likväl förmånsrätten för fordringen. Stats verket kan därför göra gällande förmånsrätten när fordringen skall indri vas (jfr 3 § i lagberedningens förslag).
Enligt 5 kap. 31 § tredje stycket FBL kan den som vid fastighetsreglering avträder skogbevuxen mark berättigas att under viss tid på marken ta ut skogsprodukter till ett särskilt angivet värde. Om han hindras att tillgodo göra sig skogen inom den bestämda tiden på grund av något förhållande som han inte råder över, skall markens ägare betala ersättning i pengar för vad som inte kan tas ut. En avverkningsrätt som nyss sagts torde liksom andra vid fastighetsbildning tillskapade rättigheter åtnjuta bästa rätt i den besvärade fastigheten och sålunda stå helt utanför förmånsrättsordningen. Fordran på ersättning i pengar för skog som den avverkningsberättigade inte kunnat tillgodogöra sig (5 kap. 31 § tredje stycket andra punkten FBL) bör däremot enligt promemorian få samma förmånsrätt som om er sättningen bestämts direkt vid fastighetsregleringen. En föreskrift härom har tagits upp i andra stycket av paragrafen.
Remissyttrandena. Svea hovrätt tar upp frågan om tidsbegränsning av för månsrätten. Hovrätten anser det tveksamt om en så snäv begränsning som ett år är påkallad. Hovrätten framhåller att likviderna vid fastighetsregle ring kan komma att uppgå till betydande belopp. Detta torde särskilt gälla skogslikvider och likvider vid reglering inom stadsområden. Bortsett från möjligheten att i viss mån tidsfördela likviderna (5 kap. 15 § andra stycket
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
no
FBL) är likviderna engångsbetalningar och utgörs inte, såsom avgäld av
äldre typ, av periodiska betalningar. Hovrätten menar att vederbörande
fordringshavare kan, om tiden sätts för kort, bli tvungen att söka utmät
ning i fall då han eljest skulle ha varit villig lämna anstånd. Det synes hov
rätten böra övervägas att sätta tiden för åtnjutande av förmånsrätt för lik
vider längre än till ett år.
Departementschefen. Det i promemorian upptagna förslaget har vid remiss
behandlingen inte mött annan erinran än att Svea hovrätt ifrågasatt att
tiden för åtnjutande av förmånsrätt för likvider bör sättas längre än till
ett år. Helt visst är det riktigt som hovrätten påpekar att likviderna kan
tänkas uppgå till betydande belopp i många fall. Om det därför är behövligt
att fördela betalningsskyldigheten på längre tid, har fastighetsbildnings-
myndigheten — såsom hovrätten anmärkt — möjlighet att med stöd av
regeln i 5 kap. 15 § andra stycket FBL föreskriva avbetalning under högst
fem år. Enligt min mening bör denna ordning vara till fyllest för att tillgo
dose sakägarnas intresse i förevarande hänseende. Jag anser det inte önsk
värt att en förmånsrätt av den typ som det här gäller belastar en fastighet
under någon längre tid. Om likviderna undantagsvis uppgår till så höga
belopp att fastighetsägaren inte kan betala dem under den vid förrätt
ningen bestämda tiden, bör finansieringen av markförvärvet i stället ske
på annat sätt, t. ex. mot säkerhet i inteckning. Den föreslagna tidsfristen får
anses tillräcklig för att fastighetsägaren skall hinna ordna kreditfrågan på
sådant sätt. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkt som intagits i pro
memorian.
Även i övrigt godtar jag promemorians förslag.
2
§
I denna paragraf upptas bestämmelser om anteckning i fastighetsbok.
Promemorian. Till en början innehåller paragrafen en föreskrift om an
teckning av skyldighet att utge ersättning enligt 1 § första stycket. En sådan
anteckning bör innefatta uppgift om det belopp som skall utgå med för
månsrätt ur fastigheten. Som anförts under 1 § skall beloppet direkt kunna
utläsas ur avräkningshandlingen eller förrättningsprotokollet. Avskrift här
av bör därför tillställas inskrivningsmyndigheten när ersättningsbeslutet
vunnit laga kraft. I allmänhet skall sålunda inskrivningsmyndigheten under
rättas genom fastighetsbildningsmyndighetens försorg, men om beslutet
överklagats ankommer det på vederbörande domstol att skicka underrättel
se. Närmare föreskrifter i detta hänseende torde böra meddelas av Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
I promemorian föreslås vidare en föreskrift om att anteckning i fastig-
hetsboken skall göras angående sådan rätt att ta ut skog som regleras i 5
Kungl. Maj:ts proposition nr
/44
år 1970
in
kap. 31 § tredje stycket första punkten FBL. Denna anteckning skall tjäna till upplysning om den förmånsrätt som enligt 1 § andra stycket är förenad med ersättning i pengar för skog som inte kunnat tas ut inom föreskriven tid. För att ge viss ledning för bedömande av den ersättning som kan komma att utgå med förmånsrätt ur fastigheten torde anteckningen böra innehålla uPPgift om värdet av den skog som skall tillhandahållas. För att inskriv ningsmyndigheten skall kunna fullgöra anteckningsskyldigheten krävs att den får tillgång till kopia av förrättningsbeslutet i frågan. Föreskrifter här om bör meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t be stämmer.
I den allmänna motiveringen har framhållits att endast sådana förmåns- berättigade fordringar bör antecknas i fastighetsboken som kan antas på verka bedömningen av fastighetens värde som kreditsäkerhet. Av såväl prak tiska som principiella skäl torde det inte böra komma i fråga att överlämna åt inskrivningsmyndigheten att från fall till fall pröva huruvida anteckning bör ske. Den enda rimliga lösningen synes vara att det direkt i lagen slås fast att endast fordringar som uppgår till visst belopp skall antecknas. Av hänsyn till kreditlivets intressen bör detta belopp sättas förhållandevis lågt. Enligt vad som föreslås i promemorian skall anteckning inte göras, om ford ringens kapitalbelopp understiger ettusen kronor. Härigenom torde man hålla sig inom den felmarginal som en kreditgivare alltid måste räkna med vid bedömningen av en fastighets värde som kreditsäkerhet.
Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen gäller endast anteckning om sådan ersättning som avses i 1 § första stycket. Vad beträffar anteck ning om skyldighet att tillhandahålla skog skulle det i och för sig vara tänkbart att föreskriva att anteckning skall ske endast om värdet av skogen uppgår till det nyss angivna beloppet, ettusen kronor. En sådan bestäm melse skulle emellertid knappast fylla någon funktion, eftersom anordning en med naturaersättning i regel torde komma att tillämpas bara när det är fråga om mera betydande skogsvärden (jfr lagrådsremissen s. 485).
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att det ligger närmare till hands att besked om rätt till skogsuttag antecknas i fastighetsregistret än i fastighetsboken. Styrelsen godtar dock av praktiska skäl den i promemo rian föreslagna lösningen. Lantmätareföreningen anser att den föreslagna regeln om anteckning av rätt till skogsuttag är oklar i så måtto att det inte tydligt framgår att anteckningen skall ske beträffande den fastighet vars ägare är skyldig att avstå skogen och inte på den fastighet vars ägare har rätt att uttaga skogen.
Bestämmelsen i andra stycket om begränsning av anteckningsskyldigheten godtas i princip av lantmäteristyrelsen, lantmätareföreningen och hypoteksombudsmannaföreningen. Lantmäteristyrelsen påpekar att det kan inträffa att en fastighetsägare skall betala ersättning till flera sakägare. Enligt sty
Kungl. Maj:ts proposition nr
IM
år 1970
112
relsens mening bör regeln ha den innebörden att det sammanlagda beloppet
av ersättningar skall vara avgörande för om anteckning skall ske. Samma
mening uttalas av hypoteksombudsmannaföreningen. Denna framhåller vi
dare att för det fall att flera fastigheter med samma ägare berörs av er
sättningsskyldighet och dessa fastigheter är gemensamt intecknade, måste
det villkoret förutsättas gälla att undantaget från anteckningsskyldigheten
blir tillämpligt endast om sammanlagda beloppet för ägarens alla fastigheter
inte uppgår till 1 000 kronor. Lantmäteristyrelsen anser att det synes lämp
ligt att 1 000-kronorsgränsen får gälla också för rätten att ta ut skog. Några
praktiska svårigheter kan enligt styrelsen knappast uppstå eftersom rätten
att ta ut skog enligt uttrycklig föreskrift alltid skall värderas till visst
penningbelopp.
Departementschefen. Som framhållits i promemorian är det nödvändigt att
ge publicitet åt den belastning som förmånsrätten innebär för den fastighet
i vilken den gäller. Skyldigheten att tåla uttag av skog utgör också en be
lastning för fastigheten, som bör bringas till kännedom på liknande sätt.
Lämpligaste sättet för publicering är såsom föreslagits i promemorian att
anteckning sker i fastighetsboken. Givetvis skall anteckningen ske på upp
lägget för den belastade fastigheten.
Den i promemorian föreslagna begränsningen av anteckningsskyldigheten
till sådana fall, då ersättningen uppgår till eller överstiger 1 000 kronor, har
godtagits av remissinstanserna. För egen del anser jag att den föreslagna
regeln innefattar en lämplig avvägning. Såsom framhållits i några remiss
yttranden måste det angivna beloppet hänföra sig till den sammanlagda
ersättning som ägaren av en fastighet kan ha att beträffande denna utge
till en eller flera sakägare. Detta bör tydligt framgå av lagtexten.
Med anledning av vad hypoteksombudsmannaföreningen uttalat om an-
teckningsskyldighetens innebörd beträffande fastigheter som är gemensamt
intecknade vill jag framhålla att fastigheter vid reglering skall behandlas
individuellt. Det gäller också i förevarande sammanhang. Den föreslagna
lydelsen av bestämmelsen tillåter inte en sådan tolkning som föreningen
förutsatt. Enligt min mening finns inte heller skäl att frångå förslaget
i detta hänseende.
Som framhållits i promemorian skulle en regel om begränsning av an
teckningsskyldigheten beträffande rätt till skogsuttag knappast fylla någon
funktion, eftersom värdet av sådant uttag undantagslöst torde komma att
uppgå till högre belopp än 1 000 kronor. Jag är därför inte beredd att till
mötesgå lantmäteristyrelsen beträffande dess förslag att 1 000-kronors-
gränsen skall gälla även för rätten till skogsuttag.
3 §
I denna paragraf föreslås att det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller
Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970
Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1970
113
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen.
Övergångsbestämmelserna
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den tidpunkt då FBL beräknas kunna sättas i tillämpning. De äldre lagarna på förevarande område skall dock alltjämt gälla i fråga om ersättning som bestämts en ligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.
114
Kiingl. Maj ds proposition nr
144
år 1970
4) Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385)
Den inom justitiedepartementet upprättade promemoria som ligger till grund för förslaget behandlar även en följdändring till JB och vissa änd ringar i BS.
Yttranden över departementspromemorian har efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen, planver ket, bankinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, bygglagutredningen, Svenska kom munförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, För eningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sve riges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads- domare samt Sveriges advokatsamfund. Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.
ALLMÄN MOTIVERING
Departementspromemorian
Inledning
Bland de av lagberedningen framlagda förslagen till följ dlagstiftning till JB finns ett förslag om ändring av 39 § BL. Ändringen innebär att vissa privaträttsliga bestämmelser rörande byggnad eller annan anläggning som uppförts över fastighetsgräns flyttas från BL till JB.
Enligt promemorian aktualiserar det remitterade förslaget till FBL åt skilliga följdändringar i byggnadslagstiftningen. Här nämns bl. a. de prob lem som hänger samman med tomtindelningens ändrade karaktär och med de nuvarande skilda tomtbegreppen (administrativt bildad tomt och rätts ligen bestående tomt). Möjligheten att bilda samfällighet inom detaljplane- lagt område är en annan nyhet i FBL som återverkar på byggnadslagstift ningen. Regler i FBL om inlösen konkurrerar delvis med liknande bestäm melser i BL. Fråga om vissa ändringar i byggnadslagstiftningen har även uppmärksammats i samband med fastighetsregisterutredningens arbete. Ett skissartat utkast till vissa ändringar i BL har redovisats i utredningens delbetänkande Fastighetsregistrering (SOU 1966: 63).
115
Det anmärks vidare att en parlamentarisk utredning för översyn av byggnadslagstiftningen numera har tillkallats (bygglagutredningen). Av utredningsdirektiven, givna den 29 mars 1968, framgår bl. a. att utredning ens uppdrag är omfattande och att det krävs viss tid innan ny lagstiftning kan väntas träda i kraft. Det anges därför att utredningen i ett tidigt skede också bör överväga i vad mån speciellt angelägna reformer kan med mindre ändringar eller kompletteringar av gällande lagstiftning byggas in i denna. De förslag som en sådan prövning ger anledning till bör utredningen sna rast framlägga.
FBL och JB är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972. Anledning föreligger till antagande att det reformarbete på byggnadslagstiftningens område som inletts av bygglagutredningen då ännu ej hunnit slutföras. Det är enligt promemorian dessutom klarlagt att utredningen ej har för avsikt att ta upp nu aktuell följ dlagstiftning till särskild behandling inom ramen för direktivens uttalande om angelägna provisoriska ändringar i byggnadslagstiftningen.
Mot bakgrund av nämnda förhållande framstår det enligt departements promemorian som uppenbart, att de ändringar i byggnadslagstiftningen som nu kan komma i fråga bör starkt begränsas och göras så lite ingripande som möjligt. Varje föreslagen ändring skall i princip endast syfta till att BL, BS, FBL och JB under en övergångstid skall kunna tillämpas och fun gera jämsides på ett så smidigt och ändamålsenligt sätt som är tänkbart utan att byggnadslagstiftningens nuvarande innehåll ändras. Undantag från dessa riktlinjer bör kunna komma i fråga bara när en saklig ändring är helt oundgänglig eller när ett avsteg från gällande ordning utgör en nöd vändig förutsättning för att från allmän eller enskild synpunkt betydelse fulla nyheter i FBL skall kunna tillvaratas redan från denna lags ikraft trädande. I sistnämnda fall bör dock alltid uppställas de oavvisliga villko ren att den tänkta ändringen i byggnadslagstiftningen varken kan befaras komma att stå i strid med de riktlinjer eller lösningar som den pågående utredningen sedermera lägger fram eller i övrigt kan hindra och föregripa utredningen i dess arbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
Tomtindelning och begreppen administrativt bildad tomt och rättsligen be stående tomt
Gällande rätt
I promemorian lämnas under denna rubrik till en början följande redo görelse för nuvarande ordning.
Enligt 28 § BL skall byggnadskvarter indelas till tomter så att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Tomtindel ning sker på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens initiativ (31 § BL). Det åligger nämnden att vaka över att tomtindelning kommer till stånd när sådan fordras (32 § BS). Den bestämmelse som sannolikt mest
116
verksamt bidrar till att framtvinga tomtindelningar inom byggnadskvarter
är dock förbudet i 37 § första stycket BL mot nybyggnad på mark som ej
blivit indelad till tomter.
Dispens från nämnda förbud kan meddelas av Kungl. Maj:t eller länssty
relsen (37 § tredje stycket BL jämfört med 67 § 1 mom. BS). Om så prövas
lämpligt får länsstyrelsen förordna att samma befogenhet även skall till
komma viss byggnadsnämnd.
Enligt FBLS bildas tomt administrativt genom tomtindelning. För att en
sådan tomt (= planenhet) även skall anses som rättsligen bestående (= fas
tighet) krävs att den blivit införd i tomtboken eller att i erforderliga fall
sammanläggningsbeslut har meddelats (1 kap. 2 §).
Framgår av fastställd stadsplan att del av tomt inte längre ingår i bygg
nadskvarter, skall tomtdelen under vissa förutsättningar anses ha blivit av
styckad från tomten när stadsplanen fastställdes (1 kap. 1 § andra stycket
FBLS). Söker någon lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå
i tomt eller begär ägare till markområde som omfattar tomt att denna införs
i tomtboken, skall tomtdelen eller tomten anses ha blivit avstyckad genom
fastställelsen av tomtindelningen (1 kap. 3 §).
Enligt 16 § andra stycket kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 379) om upp
läggande av nytt fastighetsregister, m. m., skall en på nyss nämnt sätt ge
nom tomtindelning avstyckad tomtdel i fortsättningen tas upp som särskild
fastighet i stadsägoboken eller jordregistret. Tidigare blev tomtdelen i prin
cip inte registrerad som fastighet. Avstyckningen noterades endast i stam
fastighetens rum i registret.
I 2 kap. FBLS finns bestämmelser om tomtmätning och gränsbestämning.
Den som ansöker om sammanläggning av tomt är skyldig att förete protokoll
och karta från tomtmätning (3 kap. 2 §). Enligt 141 § andra stycket BL
behövs tomtmätning även som en förberedelse för inlösen av tomtmark med
stöd av 46 eller 47 § samma lag. Vid expropriation av mark som ingår i
lomtindelning krävs däremot endast att karta och beskrivning upprättats
under iakttagande i tillämpliga delar av vad som är stadgat för tomtmätning
(26 § ExL). Blir sammanläggning senare aktuell, måste emellertid tomt
mätning genomföras i vanlig ordning. Tomtmätning kan aktualiseras även
till följd av bestämmelserna i 8 § femte stycket lagen den 18 juni 1925 (nr
334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjan
derätt upplåtet område. Anpassas fastighetsindelningen efter tomtindel-
ning genom ägoutbyte eller laga skifte behövs inte särskild tomtmätning.
Ej heller krävs tomtmätning när administrativt bildad tomt som motsvarar
en redan bestående fastighet införs i tomtboken. Tomtmätning kunde där
emot tidigare bli nödvändig även på grund av bestämmelserna i 9 § första
stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 92 s. 1) angående lagfart å fång
till fast egendom i dess lydelse före den 1 juli 1968 (jfr prop. 1968:89
s. 37).
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
117
Avstyckning genom fastighetsbildningsförrättning får inte beröra tomt indelat område (5 kap. 1 § FBLS och 19 kap. 13 § 1 mom. JDL). Däremot kan sådant område ingå i laga skifte eller ägoutbyte. För att detta skall bli möjligt fordras emellertid att åtgärden främjar tomtindelningens genom förande (6 kap. 11 och 12 §§ FBLS samt 1 kap. 24 § och 8 kap. 6 § JDL).
I fastighetsregister för stad redovisas tomter i tomtboken och övriga fastigheter inom staden i stadsägoboken (7 kap. 1 § FBLS). Närmare be stämmelser angående den tidpunkt då tomt skall införas i tomtboken ges i 7 kap. 3 § FBLS. Tomter som ännu inte blivit införda i tomtboken skall tas upp i tomtbildningslängden (bihang A till registret).
Fastställs tomtindelning för område som redovisas enligt förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister skall särskild tomtbok läg gas upp och föras som en del av jordregistret (37 §).
Med undantag för vissa särbestämmelser som hänger samman med tomt indelnings och stadsplans avstyckande verkan görs från inskrivningsrättslig synpunkt inte längre någon skillnad mellan tomter och andra fastigheter.
Den mja fastighetsbildningslagen
En grundläggande tanke bakom föreliggande förslag till FBL är enligt promemorian att nå fram till en överskådlig och lättillämpad, för land och stad enhetlig fastighetsbildningslagstiftning. Alla i JDL och FBLS nu upp tagna fastighetsbildningsinstitut liksom flertalet övriga i gällande special lagstiftning reglerade fastighetsbildningsformer har i förslaget förts sam man till fyra institut — fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sam manläggning (2 kap. 1 §). Fastighetsreglering avser samtliga åtgärder som syftar till ändring av en bestående fastighet i något avseende. En sådan åt gärd kan innefatta bl. a. överföring av mark — mot vederlag i annan mark eller i pengar — ändringar med avseende på rätt till samfälld mark eller i fråga om servitut samt utförande av vissa gemensamma arbeten (5—9 kap.). Nybildning av fastighet skall däremot genomföras inom ramen för något av instituten avstyckning (10 kap.), klyvning (H kap.) eller sam manläggning (12 kap.). I stället för de olika former som nu gäller för fast ställande av fastighetsindelningens beskaffenhet har slutligen tillskapats ett nytt institut, fastighetsbestämning (14 kap.).
Även vid utformningen av lagförslagets detaljbestämmelser har kraven på enhetlighet tillmätts stor betydelse. Särregler till följd av fastighets läge i förhållande till tätort eller glesbygd eller på grund av dess nuvarande eller framtida användning har undvikits i så stor utsträckning som möjligt.
Om FBLS upphävs och ersätts med FBL, bortfaller stadsplans och tomt indelnings avstyckande verkan. Samtidigt försvinner även de nuvarande särbestämmelserna om tomtmätning. Tomtindelning liksom stadsplan blir i fortsättningen ett rent planinstitut (jfr lagrådsremissen s. 63). All fastig
118
hetsbildning skall ske genom förrättning i den ordning FBL föreskriver och
inom ramen för ett eller flera där upptagna fastighetsbildningsinstitut.
Bland de i 3 kap. FBL givna allmänna villkoren för fastighetsbildning
finns särskilda regler för fastighetsbildning inom vissa planområden. Såvitt
avser bl. a. mark som berörs av fastställd tomtindelning anges därvid som
huvudregel, att fastighetsbildning skall ske i överensstämmelse med planen
(2 § första stycket). Bestämmelsen ger med andra ord uttryck för den redan
f. n. vedertagna uppfattningen, att fastställda planer enligt BL i princip skall
vara bindande vid prövningen av efterföljande fastighetsbildningsåtgärder.
Undantag från huvudregeln kan när särskilda skäl föreligger medges av
länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnadsnämnden (2 § tredje
stycket första punkten). Har särskilt tillstånd givits till nybyggnad eller
därmed jämförlig åtgärd — t. ex. i form av dispens enligt BL — föreligger
i vissa fall möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att genomföra en
fastighetsbildning som inte står i överensstämmelse med gällande tomt
indelning (2 § fjärde stycket). Slutligen kan mindre avvikelse från tomtin
delning ske, om åtgärden är förenlig med planens syfte (2 § tredje stycket
andra punkten). Beträffande sistnämnda föreskrift anmärks i promemo
rian att det i motiven betonats att den givetvis bör tillämpas med försiktig
het och att fastighetsbildningsmyndigheten i tveksamma fall bör sainråda
med vederbörande byggnadsnämnd (se lagrådsremissen s. 125).
De i 6 kap. FBL föreslagna särskilda bestämmelserna om samfällighet är
till skillnad från närmast motsvarande regler i gällande rätt tillämpliga även
inom detaljplanelagt område. F. n. kan samfällighetsbildning — som inte
avser bildande av s. k. gemensamhetsskog —- förekomma endast i samband
med delningsåtgärd och sker då i den formen att viss mark undantas från
delningen. Enligt FBL kan däremot fråga om bildande av samfällighet prö
vas såväl i anslutning till annan fastighetsbildningsåtgärd som vid en för
det aktuella ändamålet särskilt påkallad fastighetsreglering.
I fråga om servitut anmärks slutligen att FBL (7 kap.) bl. a. medför den
nyheten att fastighetsbildningsservitut skall få bildas inte bara som hittills
i samband med ändringar i fastighetsindelningen utan också vid fristående
förrättning. Även reglerna för ändring och upphävande av servitut har i för
slaget fått ett innehåll som väsentligt avviker från närmast motsvarande
bestämmelser i gällande rätt.
FBL:s inverkan på tomtbegreppen
Det nuvarande systemet för fastighetsbildning inom tomtindelat område
är enligt promemorian uppbyggt med tanke på att det i princip skall före
ligga identitet mellan den administrativt bildade tomten och den rättsligen
bestående tomten.
Denna princip anses ha inverkat på den nuvarande användningen av be
greppet tomt i byggnadslagstiftningen. I de allra flesta fall framgår väl av
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970
119
sammanhanget vilken av de båda betydelserna — administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt — som avses i de lagregler där endast beteckning en tomt förekommer. Det saknas emellertid enligt promemorian inte exem pel på bestämmelser där frågan om beteckningens rätta innebörd är mer eller mindre oklar eller i vart fall kan ge anledning till viss osäkerhet (jfr t. ex. 31 § första och tredje styckena, 38 § andra stycket och 54 § BL).
Redan en översiktlig redogörelse för FBL:s bestämmelser om fastighets bildning inom detaljplanelagt område visar enligt vad som framhålls i pro memorian, att det efter FBL:s ikraftträdande av flera skäl och på olika grunder kan bildas fastigheter inom tomtindclat område som i större eller mindre utsträckning avviker från motsvarande administrativt bildade tomt. Oavsett om fastighetsbildning inom tomtindelat område sker i överensstäm melse med planen eller om den sker med avvikelse från denna, måste emel lertid de i 3 kap. 1 § uppställda generella villkoren för fastighetsbildning vara uppfyllda. Ett medgivande från länsstyrelse eller byggnadsnämnd till viss fastighetsbildning fritar sålunda i princip inte fastighetsbildningsmyn- digheten från skyldigheten att pröva om den tillämnade fastigheten upp fyller lämplighetskraven. I detta sammanhang bortses då från de speciella förhållanden som råder vid successiva fastighetsbildningsåtgärder.
Efter FBL:s ikraftträdande kommer enligt departementspromemorian det i fastighetsbildningshänseende inte att finnas annat som skiljer en inom tomtindelat område bildad fastighet från övriga enligt FBL bildade fastig heter än det förhållandet att de särskilda villkor, som angett ramen för fas tighetsbildningen och från vilka villkor i vissa fall medgetts undantag eller avvikelse eljest skett, återfinns i en detaljplan med beteckningen tomtindel ning. I FBL:s lagtext nämns för övrigt tomt och tomtdel endast i 8 kap. 4 §. De bestämmelser som där föreslås motsvarar 46 § BL. Det kan sålunda inte råda någon tvekan om att begreppet tomt i detta sammanhang avser plan enheten (en administrativt bildad tomt).
I det till lagrådet remitterade förslaget till JB görs ingen skillnad mellan tomter (rättsligen bestående) och andra fastigheter.
BL innehåller ingen definition av begreppet rättsligen bestående tomt. Upphävs FBLS (1 kap. 2 §), saknar beteckningen anknytning till annan gällande central lagstiftning.
Fastighetsregisterreformens inverkan på tomtbegreppen
I promemorian anmärks till en början att den av fastighetsregisterutred ningen (FRU) inledda översynen av reglerna om fastighetsregistrering fort farande pågår. Mot bakgrund av utredningens delbetänkande Fastighets registrering (SOU 1966:63) har statsmakterna emellertid redan godkänt vissa riktlinjer för det fortsatta reformarbetet (prop. 1968: 1 bil. 4 A 12, 3LU 5, rskr 80). Dessa riktlinjer innebär i huvudsak, att de nuvarande skilda typerna av register — jordregister och fastighetsregister för stad —
Kungl. Maj.ts proposition nr
144
år 1970
120
ersätts av ett för land och stad enhetligt register, att fastighetsbeteckning-
arna i det nya registret utformas på i princip samma sätt som det system
som f. n. används i jordregistret, att kommunerna blir registerområden
samt att registrets tekniska utformning grundas på ADB. Uppgiften att ge
nomföra registerreformen har — med vissa begränsningar — lagts på en
för ändamålet särskilt inrättad nämnd, centralnämnden för fastighetsdata.
En övergång till ett enhetligt fastighetsregister med enhetliga register
beteckningar får bl. a. till fÖljd att tomtböckerna helt försvinner och att
ordet tomt inte längre kommer att ingå i någon fastighetsbeteckning. Den
nuvarande skillnaden mellan jordregisterfastigheter, tomter och stadsägor
upphör. Alla dessa registerenheter kan sammanfattas under beteckningen
fastigheter (registerfastigheter).
Enligt departementspromemorian har FRU konstaterat att en utmönst-
ring av begreppet rättsligen bestående tomt utgör en nödvändig förutsättning
för möjligheten att åstadkomma ett rationellt fastighetsregister.
Efter en närmare redogörelse för en del av de överväganden om tomt
begreppet som finns intagna i FRU:s delbetänkande (s. 163) noteras vidare
att utredningen under sitt förberedande arbete även ansett sig böra bedöma
de konsekvenser för byggnadslagstiftningen som en ändring i fråga om
tomtbegreppet medför. Resultatet av denna undersökning redovisas i be
tänkandet främst i form av ett skissartat utkast till ändringar i denna lag
stiftning.
Utkastet avser ändringar i 33, 37, 38, 54, 141 och 155 §§ BL samt 23, 32, 36
och 67 §§ BS (se betänkandet s. 166). I sakligt hänseende innebär förslaget
bl. a. att det nuvarande kravet att nybyggnad inom byggnadskvarter inte får
ske förrän marken blivit tomtindelad (37 § första stycket BL) har borttagits.
Under remissbehandlingen av FRU:s delbetänkande har utkastet till änd
ringar i byggnadslagstiftningen enligt departementspromemorian inte till
dragit sig något närmare intresse. De yttranden som berör därmed samman
hängande frågor är förhållandevis fåtaliga och parentetiska.
Hovrätten för Nedre Norrland är inte helt ense med utredningen om att
en utmönstring av begreppet rättsligen bestående tomt framstår som ound
viklig. Enligt hovrättens mening lär det fastmer förhålla sig så, att detta
begrepp åtminstone f. n. inte kan undvaras. Såväl enligt gällande rätt som
enligt fastighetsbildningskommitténs förslag måste åtskillnad göras på tomt
som föreligger endast enligt tomtindelning (administrativt bildad tomt)
och sådan som på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen föreskriver ut
lagts såsom särskild fastighet (rättsligen bildad tomt).
Byggnadsstyrelsen konstaterar att den framlagda skissen torde bli före
mål för närmare överväganden i samband med en kommande översyn av
byggnadslagstiftningen. Skulle fastighetsregisterreformens genomförande
göra en partiell ändring nödvändig bör den dock kunna vidtas i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens skiss.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
121
Kammarkollegiet biträder utredningens mening, att det inte längre finns något behov att behålla fastighetstypen rättsligen bestående tomt i bygg nadslagstiftningen, om utredningens fastighetsregisterförslag genomförs.
Fastighetsregisterföraren i Stockholm anser att förslaget om upphävande av kravet på tomtindelning är olämpligt. Stadsplan och tomtindelning är skilda institut och bör t. ex. kunna överklagas var för sig. Vidare torde stadsplaneförfattaren ofta inte ha möjlighet att bedöma planförslagets in verkan på fastighetsindelningen.
Liknande kritiska synpunkter framför även fastighetsregisterföraren i
Borås som tillägger att erfarenheten visar att en gemensam prövning i en kommunal nämnd är att föredra framför den styckvisa prövning av aktuella fastigheter som blir följden av utredningens förslag.
Kommunal-tekniska föreningen går inte in på någon närmare bedömning av utkastet men noterar likväl att detta förefaller att i huvudsak täcka det behov av ändringar som uppstår genom registerreformen. Föreningen fram håller dock att konsekvenserna av de föreslagna ändringarna måste noga övervägas och att vissa kompletteringar synes vara nödvändiga.
Svenska arkitekters riksförbund anser att den synbarligen nödvändiga utmönslringen av begreppet rättsligen bestående tomt är välkommen från praktiska synpunkter.
Promemorians förslag i fråga om tomtbegreppen i bijggnadslagstiftningen
Begreppen tomt, tomtdel och tomtägare förekommer f. n. enligt promemo rian i 35 av BL:s 170 paragrafer. Det har redan anmärkts att dessa begrepp inte på alla ställen är helt entydiga. I stort sett kan emellertid för varje särskild bestämmelse orden tomt, tomtdel och tomtägare direkt hänföras till antingen administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt. Normalt avses med rättsligen bestående tomt endast tomt enligt gällande tomtindel ning (se beträffande 38 § första stycket BL prop. 1947: 131 s. 206 samt i övrigt 155 § BL).
I materiellt hänseende kan de bestämmelser i BL som endast avser rätts ligen bestående tomt emellertid indelas i två olika grupper. Till följd av
155 § skall sålunda vad som i 56, 62 och 67 §§ föreskrivs om tomt, avse för utom rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning, även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet på vilken nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det kvarteret intogs i stadsplan liksom administra tivt bildad tomt i en ägares hand. Av förarbetena till 155 § framgår att re geln inte bara avser angivna bestämmelser om gatumark och gatubygg- nadskostnader utan även skall tillämpas i fråga om bestämmelserna i 38 § andra stycket och 54 §. Reglerna i 50 och 51 §§ angående stads skyldighet att upplåta gata och allmän plats gäller däremot enbart rättsligen beståen de tomter.
I promemorian framhålls vidare att det redan klargjorts att en fortsatt
122
användning av dubbla tomtbegrepp inte är nödvändig eller ens önskvärd för
tillämpningen av FBL och JB eller för fastighetsregisterreformen. Vill man
göra så obetydliga ingrepp som möjligt i BL — i såväl materiellt som syste
matiskt avseende —• lär det emellertid bli oundvikligt att åtminstone i denna
lag behålla skillnaden mellan planenheten, å ena sidan, och en motsvarighet
till det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt, å andra sidan.
I promemorian anges därför att övervägande skäl talar för att beteckning
en tomt i enlighet med FRU:s förslag i fortsättningen reserveras för bety
delsen administrativt planlagd (bildad) tomt. Det terminologiska samban
det mellan FBL och BL blir då fullt klart.
När det gäller att finna en beteckning eller beskrivning som kan ersätta
uttrycket rättsligen bestående tomt eller ordet tomt med denna betydelse,
framträder enligt promemorian flera svårigheter. Av den översiktliga redo
görelsen för en del av FBL:s bestämmelser framgår, att det i fortsättningen
inte kommer att finnas någon direkt motsvarighet till den klart avgränsade
grupp av fastigheter som nu betecknas rättsligen bestående tomter. I över
vägande antalet fall kommer givetvis de enligt FBL bildade fastigheterna
att vara identiska med motsvarande administrativt planlagda tomter. Det
måste emellertid förutsättas att de fall där den färdigbildade fastigheten i
mer eller mindre hög grad saknar överensstämmelse med planen inte blir
helt ovanliga. Särskilt kan fastighetsbildning med stöd av sådana medgivan
den som avses i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena tänkas förekomma i
jämförelsevis stor omfattning och då kanske framför allt när planerna är
gamla. Begreppet rättsligen bestående tomt bör därför enligt vad som fram
hålls i promemorian ersättas med en beteckning som innefattar inte bara
de fastigheter som nu betecknas som rättsligen bestående tomter utan alla
inom tomtindelat område med stöd av gällande eller nya fastighetsbildnings-
regler färdigbildade enheter. De enheter som skulle omfattas av beteckning
en är enligt promemorian följande: 1. rättsligen bestående tomt som bildats
före FBL:s ikraftträdande och fortfarande överensstämmer med gällande
tomtindelning, 2. fastighet som vid alltjämt giltig tomtindelning efter nämn
da tidpunkt i befintligt skick utlagts som administrativt planlagd tomt
samt 3. fastighet inom tomtindelat område som färdigbildats eller ändrats
enligt föreskrifter i 3 kap. 2 § FBL, med eller utan där avsedda avvikelser
från fastställd plan. (Reglerna om successiv fastighetsbildning är införda i
3 kap. 9 § FBL.)
Olika sätt att lösa beteckningsfrågan är tänkbara. En terminologisk ny
bildning (t. ex. »tomtfastigheter») synes dock enligt promemorian inte böra
komma i fråga. Det anses i stället vara mer lämpligt att beteckningen rätts
ligen bestående tomt eller ordet tomt med denna innebörd ersätts med ut
trycket »fastighet som överensstämmer med gällande tomtindelning» eller
enbart ordet »fastighet». Genom en generell bestämmelse bör vidare anges
att vad som i lagen föreskrivs om sådan fastighet skall gälla även fastighet
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970
123
som bildats med stöd av 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena FBL.
Enligt promemorian kan denna lösning vid ett första påseende synas ge upphov till lagregler som blir både otympliga och mångordiga. En genom gång av berörda paragrafer i BL visar emellertid att det längre uttrycket eller därmed överensstämmande formuleringar behöver användas endast i 7 av de 35 paragrafer där ordet tomt nu förekommer. Beteckningen tomt behöver samtidigt behållas bara i 7 paragrafer. De praktiska fördelarna av en ändring med detta resultat bör enligt vad som framhålls i prome morian inte underskattas. Den nuvarande osäkerheten beträffande tomt begreppets innebörd i vissa paragrafer blir därigenom helt undanröjd. I de sammanhang där det i fortsättningen talas om tomt eller tomtdel behöver det sålunda inte råda någon tvekan om att det är fråga endast om plan enheten eller del därav. Huvudreglerna om bebyggande, om gatumark och om gatubyggnadskostnader kommer däremot genomgående att vara direkt anknutna till de klara och på faktiska förhållanden baserade begreppen fastighet och fastighetsägare och inte till sådana abstraktioner som plan enhet och ägare till sådan enhet eller andra likartade beteckningar.
Kravet på tomtindelning
I promemorian anmärks att det särskilt i äldre förarbeten till gällande byggnadslagstiftning i olika sammanhang har betonats att dispensinstitutet enligt 37 § tredje stycket BL skall handhas med stor försiktighet. I samband med 1959 års reform av byggnadslagstiftningen gjorde emellertid dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet följande i promemorian återgivna uttalande (prop. 1959: 168 s. 106).
De erfarenheter, som numera vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom områden med byggnadsplan, visar emellertid att det i många fall är möjligt att åstadkomma en lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskarak tär på annat sätt än genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som fastighetsbildningsmyndigheterna torde numera ha en betydligt säkrare blick för dylika frågor än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes. Att något lätta på förbudet att bygga på icke tomtindelad mark behöver där för icke innebära någon fara för oreda i fastighetsbildningen.
I praktiken lär enligt vad som anges i promemorian dessa successivt vid gade dispensmöjligheter utnyttjas i högst varierande omfattning. Skillnad föreligger således inte bara mellan olika länsstyrelsers benägenhet att med dela förordnanden enligt 67 § andra stycket BS utan även i fråga om resp. dispensmyndighets principiella inställning till tomtindelningens värde och betydelse för en ändamålsenlig och smidig fastighetsindelning.
Varje försök till en mer allmän bedömning av fördelar och nackdelar med tomtindelning i jämförelse med fastighetsbildning utan sådan plan är enligt vad som vidare anförs i promemorian ytterst vanskligt. Det finns en hel mängd varierande förhållanden att ta hänsyn till. Stadsplanens kvalitet och
124
ålder, sanering eller nyexploatering, den tillämnade bebyggelsens art, om
fång och karaktär liksom mark- och äganderättsförhållanden är några exem
pel på frågor och uppgifter som otvivelaktigt bör tillmätas stor betydelse vid
en bedömning av det enskilda fallet. Även sådana mera svårbedömbara om
ständigheter som det ömsesidiga förtroendet och samarbetet mellan plan
myndighet och fastighetsbildningsmyndighet anses kunna ha betydelse i
detta sammanhang.
Från teoretisk synpunkt tänkbara fall då tomtindelning enligt promemo
rian ofta skulle kunna underlåtas utan olägenhet föreligger t. ex. när all
i kvarteret ingående mark är i en ägares hand (och då i synnerhet om kom
munen är ägare), när all fastighetsbildning inom kvarteret skall genomföras
på en gång samt när fastighetsbildning berör del av kvarter och det är
uppenbart att den inte kommer att påverka en kommande ändring av fastig
hetsindelningen inom resten av kvarteret.
I jämförelse med gällande fastighetsbildningslagstiftning erbjuder, sägs
det i promemorian, FBL onekligen betydligt ökade möjligheter att inom
ramen för en och samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis en
kelt sätt komma till rätta med åtskilliga problem i samband med fastig
hetsindelningen. Därtill kommer de nya bestämmelserna om servituts- och
samfällighetsbildningar, vilka regler ju i full utsträckning skall kunna till-
lämpas även inom stadsplanelagt område. Enligt 5 kap. 3 § ges byggnads
nämnd rätt att begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyg
gelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid. På åtskilliga ställen
i förarbetena till FBL har överhuvudtaget betydelsen av nära och förtroende
fullt samråd och samverkan mellan fastighetsbildnings- och planmyndig
heter kraftigt betonats varvid särskilt framhållits vikten av att samrådet
sker ömsesidigt. En direkt föreskrift om samråd med de myndigheter vilkas
verksamhetsområden berörs av en fastighetsbildningsåtgärd har även inta
gits i lagen (4 kap. 25 §). F. n. finns vissa liknande bestämmelser i gällande
lantmäteriinstruktion.
Mot bakgrund av dessa förhållanden finns enligt promemorian skäl för
antagande att FBL kommer att göra det möjligt att i framtiden företa fas
tighetsbildning utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang
och i annan omfattning än f. n.
Enligt departementspromemorian råder emellertid trots detta inte någon
tvekan om att tomtindelning i en hel del fall kommer att framstå som en
nödvändig och ofrånkomlig åtgärd även efter FBL:s införande. Här kan
som exempel främst nämnas saneringsmogna byggnadskvarter med splitt
rade äganderättsförhållanden och höga markvärden.
Ett slopande av kravet på tomtindelning — vilket ifrågasatts av FRU —
anses därför inte böra komma i fråga i det begränsade lagstiftningssamman-
hang som promemorian behandlar. Samtidigt konstateras att, om nu gällan
de dispensmöjligheter används på ett riktigt sätt, man inte behöver befara
Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
125
att kravet på tomtindelning skall utgöra något hinder för att de fördelar som FBL medför vid fastighetsbildning inom byggnadskvarter skall kun na utnyttjas i önskvärd omfattning.
Förslag till ändrade bestämmelser om tomtindelning
Tomtindelning eller ändring därav antas av byggnadsnämnden men blir inte giltig förrän den fastställts av länsstyrelsen (33 § BL). Indelningen skall utmärkas på karta. Till denna skall finnas beskrivning i vilken för varje tomt redovisas storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor (34 § 1 mom. BS).
Nämnda bestämmelser torde enligt promemorian ha medverkat till åt! man på sina håll anser att tomtindelningsinstitutet i sin nuvarande utform ning är alltför omständligt och tidskrävande och därför inte helt förenligt med de krav som bör ställas på fastighetsbildningen i ett dynamiskt och expansivt samhälle med snabb teknisk och ekonomisk utveckling. Eftersom de nuvarande reglerna om tomtindelning åtminstone delvis är motiverade av hänsyn till planens avstyckande verkan, uppkommer fråga om det inte nu är möjligt att förenkla det gällande systemet för utformning och an tagande av sådan plan.
Enligt lantmäteristyrelsens med stöd av 76 § BS meddelade och av Kungl. Maj :t den 15 september 1960 och den 12 januari 1963 fastställda föreskrifter angående karta, beskrivning och markägareförteckning till tomtindelnings- förslag, skall tomtindelningskarta upprättas med den omsorg som föranleds av kartans ändamål och kravet på rättssäkerhet vid fastighetsbildningsåt- gärder (1 §). Noggrannhetskraven är anknutna till vad som i mätningsför- ordningen den 17 december 1920 (nr 850) sägs om finmätning (2 §). Nor malt skall kartan upprättas i skala 1:400 (3 §). På kartan skall upptas kvarters- och andra områdesgränser enligt gällande stadsplan samt grän ser för fastigheter, samfälligheter, andra i fastighetsregistret särskilt redo visade områden, sämjedelningslotter, servitutsområden och, om inte sär skilda skäl föreligger, administrativt bildade tomter. Vidare skall på kar tan utmärkas byggnader, hägnader, stödmurar, elektriska högspännings- ledningar, järnvägsspår, vägar, slänter, diken och polygonpunkter (4 §).
I promemorian påpekas att en i enlighet med nu nämnda och i föreskrif terna i övrigt upptagna detaljerade bestämmelser om bl. a. utmärkning och redovisning av de föreslagna tomterna (5 §) upprättad tomtindelningskarta motsvarar högt ställda krav på noggrannhet och tillförlitlighet. Det kan därför ifrågasättas om det vid sidan av en på detta sätt upprättad karta längre finns något självständigt behov av en så utförlig tomtindelnings- beskrivning som nu krävs. På kartan finns sålunda alla de uppgifter som enligt 34 § 1 mom. BS skall lämnas i beskrivningen. Enligt tillämpnings föreskrifterna skall beskrivningen därutöver innehålla endast en kortfattad
Kungl. Maj. ts proposition nr
144
år 1970
126
redogörelse för de förhållanden som är av betydelse för förslagets upprät
tande och bedömande (11 §).
Mot bakgrund av dessa förhållanden konstateras i promemorian att ett
borttagande av kravet att längden av tomtens särskilda sidor även skall
redovisas i beskrivningen synes kunna medföra en viss rationaliseringsvinst.
De nuvarande reglerna om fastställelse av tomtindelning anses däremot
inte böra ändras i avvaktan på resultatet av den pågående översynen av
^y§§nadslagstiftningen. En tänkbar reform vore här annars en föreskrift
om att fastställelse behövs endast om sakägare eller kommunmedlem inom
viss tid anför besvär mot eller missnöje med byggnadsnämnds beslut om
antagande av tomtindelning. Den bestående ordningen för fastställelse av
tomtindelning överensstämmer emellertid helt med motsvarande bestämmel
ser angående stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser (149 §
BL) och bör enligt promemorian inte nu lösgöras från detta samband.
Beträffande de krav på ändringar av tomtindelningsinstitutet som aktua
liseras av FBL:s bestämmelser om samfälligheter anförs i promemorian
efter en redogörelse för gällande rätts och FBL:s bestämmelser om sam-
fällighetsbildning bl. a. följande.
Genom att FBL skall omfatta hela riket kommer till skillnad mot vad som
nu gäller samfällighetsbildning i princip att bli tillåten även inom byggnads-
kvarter. Det torde inte råda någon tvekan om att en brist i den nuvarande
lagstiftningen härigenom undanröjs. En samfällighet kan sålunda i en hel
del fall vara den lösning som möjliggör att kvartersmarken kan utnyttjas
mest rationellt och ekonomiskt.
Genom tomtindelning skall byggnadskvarter indelas till tomter så att
kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen
(28 § BL). Man skall därvid sträva efter att indelningen blir enkel och redig.
Varje fastighet skall ha erforderlig förbindelse med gata (33 § BS).
Dessa bestämmelser vilar enligt promemorian på den gamla uppfattning
en att kvarteret normalt utgör ett rektangulärt område omgivet av fyra
gator efter vilka byggnader alltid får uppföras och till vilka utfart får tas.
Indelningen till tomter skapar därvid sällan några större svårigheter. Mo
derna planer ger emellertid allt oftare exempel på kvarter som med hänsyn
till bl. a. storlek, form och läge intill trafikleder i hög grad avviker från den
nämnda kvarterstypen. Förändringarna hänger vanligen samman med den
tekniska och ekonomiska utvecklingen. Inte sällan har de emellertid sin
direkta grund i trafiksäkerhetssynpunkter eller andra miljö- och trivsel
faktorer.
F. n. kan byggnadskvarter indelas endast till tomter. I fall där planmyn
digheterna anser att det föreligger ett verkligt behov av någon gemensam
anläggning — t. ex. värmecentral, parkeringsutrymme eller lekplats —
finns det emellertid inte något hinder mot planföreskrifter som mer eller
mindre styr utvecklingen i önskad riktning. En plan kan sålunda ges en
Kungl. Maj:ts proposition nr 1
44
år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970
127
sådan utformning att visst ändamål i praktiken aldrig kan tillgodoses på annat sätt än genom samverkan mellan en grupp fastigheter.
Tomtindelning genomförs ibland även på sådant sätt att en eller flera av enheterna inom ett byggnadskvarter uttryckligen eller underförstått avsätts till »gemensamhetstomt» eller »kommunikationstomt». Eftersom ordet »tomt» från såväl rättshistorisk som språklig synpunkt avser ett avgränsat markområde omkring en byggnad eller ett område som i vart fall är avsett för bebyggelse och en »gemensamhetstomt» i många fall enligt planerna över huvud taget inte får tas i anspråk för nämnda ändamål, lär detta till vägagångssätt enligt promemorian knappast stå i överensstämmelse med byggnadslagens grunder.
För att lösa de praktiska och juridiska problem som en »gemensamhets tomt» innebär har man tillgripit olika konstruktioner. Oavsett metoden har man emellertid aldrig lyckats uppnå någon fastare sakrättslig anknytning mellan byggnadstomterna och »gemensainhetstomten».
Lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggning- ar är ett exempel på statsmakternas strävan att komma till rätta med en del av de problem som möter i dessa sammanhang. Detsamma kan sägas om institutet samfällighetsrätt i det till lagrådet den 20 januari 1967 remit terade delförslaget till ny jordabalk.
Lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall tillämpas i fråga om färdigbildade fastigheter. Institutet överensstämmer därvidlag med vad som enligt 6 kap. FBL skall gälla om överföring av mark till samfällighet. Vid förrättning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall emeller tid det för den gemensamma anläggningen nödvändiga området eller ut rymmet upplåtas endast med begränsad, servitutsliknande rätt. Den ian- språktagna marken hör alltså från fastighetsindelningssynpunkt fortfaran de till den eller de upplåtande fastigheternas enskilda ägoområden. Det för utses emellertid att frågan om dispositionsrätten till det för den gemen samma anläggningen erforderliga utrymmet även kan lösas utan tillämp ning av upplåtelsereglerna i 3 §. Rätten till utrymme kan sålunda tryggas genom fastighetsbildningsservitut eller samfällighetsbildning. I en del fall är det vidare tänkbart att samfällighet, som avses i lagen om vissa gemen samhetsanläggningar och enligt 22 § andra stycket fått ställning som juri disk person, förvärvar det aktuella området med äganderätt.
Skall mark avsättas till samfällighet enligt FBL eller vill anläggnings- samfällighet enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar förvärva ett område med äganderätt uppstår, sägs det vidare i promemorian, fråga om detaljplanernas betydelse. Har den gemensamma anläggningen varit förut sedd redan vid planläggningen, kan tydligen i vissa fall därför behövligt markutrymme enligt på sina håli nu tillämpad praxis ha indelats till en självständig enhet (»gemensamhetstomt»). Bildas sedan enligt 6 kap. FBL samfällighet av området, är visserligen planens syfte helt tillgodosett men
128
»tomten» motsvaras dock inte av någon fastighet. Planen för fastighets
indelningen blir på denna punkt aldrig förverkligad, men däremot uppstår
risk för diverse komplikationer genom att samfälligheten trots allt kan bli
betecknad som tomt eller bli jämställd med sådan fastighet.
Har planmyndigheterna inte förutsett behovet av en gemensamhetsan-
läggning eller visar det sig att ett sådant ändamål kräver ett annorlunda
beläget eller utformat område än som antagits vid tomtindelningen kommer
en tillämnad fastighetsbildningsåtgärd — vare sig den avser bildande av
samfällighet enligt 6 kap. PBL eller avstyckning med anledning av försälj
ning till anläggningssamfällighet — tydligen att strida mot huvudregeln
i 3 kap. 2 § första stycket PBL om fastighetsbildning inom planlagt område.
Vidgade former för samverkan mellan enskilda fastigheter medför som
tidigare nämnts betydande möjligheter till förändringar och planmässigt
nyskapande med avseende på såväl bebyggelsens struktur, utformning och
gruppering inom byggnadskvarter som enskilda byggnadstomters storlek
och läge i förhållande till såväl varandra som till trafikleder och andra i
stadsplanen angivna allmänna platser. Om man bortser från de eventuella
problem som kan ligga just i avvägningen mellan kommuns och fastighets
ägarnas ansvar för denna typ av anläggningar lär ifrågavarande utveckling
från markägarens synpunkt till övervägande del vara fördelaktig. »Gemen-
samhetstomter» och »kommunikationstomter» får ses som ett försök till en
planmässig anpassning till denna gradvis förändrade situation. Från plan-
synpunkt kan det emellertid, enligt vad som framhålls i promemorian, inga
lunda vara likgiltigt hur en gemensamhetsfråga skall lösas. Behövs endast
en servitutsrätt eller liknande begränsad rätt till visst utrymme bör planen
måhända utformas på ett helt annat sätt än om anläggningen t. ex. kräver
ett så fullständigt utnyttjande av ett större markområde att den kvarbli
vande förfoganderätten inte synes ha något självständigt värde för eller
naturligt samband med fastigheten i övrigt. I vissa fall kan emellertid en
gemensam äganderätt visa sig bli mycket betydelsefull för berörda fastig
heter, t. ex. i samband med framtida planändringar. Väljs i dessa fall lös
ningen med »gemensamhetstomt» föreligger alltid viss risk för att ägan
derätten till det ianspråktagna området kan komma att behållas av någon
i förhållande till ägarna av kvarterets byggnadstomter utomstående, t. ex.
den ursprunglige markexploatören (jfr lantmäteristyrelsens meddelande
1966: 7 med råd och anvisningar rörande tillämpningen av lagen om gemen-
samhetsanläggningar, s. 18).
Enligt vad som vidare anförs i promemorian kan det förutsättas att sam-
fällighetsbildningar många gånger blir aktuella under förhållanden där det
bör finnas tämligen goda möjligheter att enligt 37 § tredje stycket BL medge
undantag från kravet på tomtindelning. I sådant fall ger samfällighetsbild-
ningen inte upphov till några särskilda problem. Med ömsesidigt samråd
mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden torde i stäl-
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
129
let förutsättningarna för en ändamålsenlig och smidig planlösning här ofta bli särskilt gynnsamma.
För fall åter där tomtindelning redan genomförts eller anses vara ound gänglig skulle enligt promemorian eventuellt kunna intas den ståndpunkten att varje samfällighetsbildning som inte kan genomföras med stöd av undan tagsbestämmelsen i 3 kap. 2 § tredje stycket andra punkten FBL bör föregås av sådan dispensprövning som avses i första punkten av nämnda stycke. En sådan ordning är emellertid av flera skäl otillfredsställande. Den medför sålunda ofta praktiska olägenheter i form av bl. a. tidsspillan och merarbete för berörda parter och myndigheter. De allvarligaste anmärk ningarna mot ett sådant system är emellertid att den aktuella prövning en regelmässigt inte kommer att ske i det från alla synpunkter mest än damålsenliga sammanhanget, nämligen vid detaljplanläggningen av helt kvarter eller del därav, och kanske inte heller av samma myndighet som i första hand bär ansvaret för denna planering, dvs. byggnadsnämnden. Frå gor om olika former av samverkan mellan blivande fastighetsägare inom ett område bör därför enligt promemorian normalt tas upp på ett så tidigt sta dium som möjligt i exploateringsprocessen. Planbestämmelserna om mar kens användning och byggnadernas utformning hänger ju ofta växelvis sam man med just dessa avgöranden.
Önskar man undanröja de teoretiska och praktiska brister som är för knippade med »gemensamhetstomter» och skall den nyskapade möjlighe ten att bilda samfällighet även inom detaljplanelagt område inte reduceras till en mer eller mindre fiktiv företeelse, fordras alltså en ändring av gäl lande bestämmelser om tomtindelning. Ändringen bör syfta till att ge plan myndigheterna befogenhet att vid tomtindelning inte bara indela kvarteret i tomter avsedda för bebyggelse utan att även reservera viss kvartersmarlc för från plansynpunkt önskvärda samfälligheter.
Planläggning av en samfällighet måste på vanligt sätt följas av en fastig- hetsbildningsåtgärd. Det blir här fråga om fastighetsreglering enligt FBL:s bestämmelser. Det är vid sådant förhållande tänkbart att planmyndigheter na i något fall skulle kunna ha vissa svårigheter att bedöma om samtliga i FBL uppställda förutsättningar för en från plansynpunkt önskvärd sam fällighetsbildning verkligen kommer att bli infriade vid den framtida för rättningen. Ett nära samråd i dessa frågor mellan berörda myndigheter framstår emellertid som så naturligt att riskerna för eventuella komplikatio ner bör vara mycket obetydliga. Skulle det trots allt i något enstaka fall visa sig att tomtindelningen inte kan genomföras på sätt som förutsatts vid plan läggningen, finns alltid dispensmöjligheten och i sista hand utvägen att änd ra tomtindelningen.
Det från såväl systematisk som lagteknisk synpunkt mest lämpliga och enkla sättet att i BL införa nyheten om att kvartersmark vid tomtindelning får indelas till samfällighet torde enligt vad som anförs i promemorian 5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 144
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
130
nås genom en generell bestämmelse av innebörd att vad som i BL sägs om
tomt (i betydelsen administrativt planlagd enhet avsedd för bebyggelse)
skall äga tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter.
Skyldighet att utge ersättning för gatukostnader (avseende såväl gatu-
mark som gatubyggnadskostnader) är enligt gällande bestämmelser knutna
till den på varje tomt tillåtna högsta hushöjden (56 § och 68 § 4 BL). Med
hänsyn härtill lär kommuner f. n. i många fall inte kunna göra gällande
någon rätt till sådana bidrag från ägare till »gemensamhetstomt» som ej är
avsedd för bebyggelse. Enligt promemorian kan detta förhållande tänkas
medverka till en viss strävan att göra sådan tomts gräns mot allmänt om
råde så kort som möjligt. Härigenom hindras ibland en från andra synpunk
ter mer rationell planlösning. En sådan ordning kan inte accepteras. Det
skulle emellertid vara lika otillfredsställande om markägarna genom det
inflytande som tillkommer dem, framför allt vid fullständig enighet, kunde
nedbringa sina skyldigheter i fråga om dessa kostnader genom att välja en
motsatt planlösning.
En i förhållande till det nuvarande — i och för sig redan svårtillämpade
systemet — mer rättvis och ändamålsenlig lösning på dessa problem uppnås
enligt promemorian med bestämmelsen att samfällighet i förevarande hän
seende skall vara jämställd med fastighet som överensstämmer med gällan
de tomtindelning. För samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse bör
vidare föreskrivas att högsta tillåtna hushöjden skall antas vara medel
talet av vad som i detta hänseende gäller för de inom kvarteret vid gatan
belägna tomterna.
Förhållandet mellan inlösenbestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen
och vissa bestämmelser i 8 kap. fastighetsbildningslagen
Enligt vad som framhålls i promemorian är det ett allmänt intresse att i
gällande detaljplaner förutsatta fastighetsbildningar blir genomförda inom
rimlig tid efter det planen fastställts. Eftersom särskilda delar av en tomt
emellertid ofta tillhör olika ägare behövs då bl. a. bestämmelser som anger
hur den mark som skall ingå i fastigheten sammanförs i en ägares hand.
I BL föreskrivs att ägare av del av administrativt bildad tomt är berättigad
att lösa återstoden av tomten. Vill flera ägare begagna sig av samma rätt
har den som äger den värdefullaste tomtdelen företräde. Har flera tomtdelar
samma värde, blir tidpunkten för väckt talan om inlösen avgörande för frå
gan om företrädet (46 § första stycket). Fullföljer inte en tomtdelägare
inlösenförfarandet genom att erlägga fastställd löseskilling, äger annan
tomtdelägare under vissa förutsättningar överta och fullfölja en motsvaran
de lösningsrätt (46 § andra stycket). Har en markägare väckt talan om in
lösen, fordras inte någon ny stämning om ägare av annan del av tomten vill
framställa samma anspråk (139 § första stycket). Den som genom inlösen
får avträda mark skall ha full ersättning för vad han avstår. I fråga om
Kungl. Maj:ts proposiiion nr 1H år 1970
131
närmare bestämmelser angående bl. a. förfarandet vid inlösen, bestämman det av ersättning samt om dess utgivande innehåller 137 § en allmän hän visning till ExL. Därutöver gäller för de aktuella inlösenfallen även vissa speciella bestämmelser om skyldighet för domstolen att sätta särskilda vär den på samtliga i tomten ingående delar, sålunda även på kärandens egen del (139 § andra stycket), om rätt till förhandstillträde (140 §), om hinder mot anspråk på att inlösen skall omfatta även restfastighet (141 § första stycket), om de handlingar som skall inges till domstol i mål angående in lösen enligt 46 § (141 § andra stycket) samt om undantag från ExL:s be stämmelser om rätt till återlösen (145 §).
Har ägare av tomtdel inte väckt talan om inlösen enligt 46 § BL inom ett år efter det tomtindelningen blev fastställd eller har sådan talan inte fått till resultat att tomten förenats i samme ägares hand, har staden rätt att lösa hela tomten. Av enskild tomtägare framställt yrkande om inlösen har emel lertid även efter nämnda tidpunkt företräde framför en av staden senare väckt talan om inlösen (47 §).
Bland bestämmelserna om inlösen i 8 kap. FBL finns även regler om in lösen för det fall att delar av tomt tillhör olika ägare (4 §).
Angående fastighetsbildningskommitténs motiv till förslaget och remiss yttrandenas innehåll hänvisas i promemorian till kommitténs betänkande
(SOU 1963: 68) s. 508 och till lagrådsremissen s. 604. Följande uttalande av kommittén bör särskilt uppmärksammas.
Med det förslag till inlösen av tomtdel till förmån för enskild som nu fram- lägges uppställer sig spörsmålet, om motsvarande stadgande i byggnadslagen skall bibehållas eller upphävas. Visserligen är kommittén av den uppfatt ningen att stadgandet kommer att förlora avsevärt i betydelse genom att möjlighet öppnas att som en fastighetsreglerande åtgärd besluta om toint- delslösen. Det är dock ej uteslutet att sakägare någon gång kan ha grundad anledning att låta en inlösenfråga prövas omedelbart av domstol, och det har därför synts kommittén opåkallat att utesluta ett sådant förfaringssätt.
Departementsförslaget till FBL innebär enligt promemorian i förhållande till kommitténs förslag bl. a. att frågor om inlösen enligt FBL skall prövas vid en förrättning mot vilken talan sedan i princip får föras vidare till fas tighetsdomstol, hovrätt och högsta domstolen. Med denna ordning torde inlösenfrågorna vid förrättning normalt kunna handläggas på ett så för hållandevis snabbt, smidigt och ändamålsenligt sätt som är avsett, inte minst av hänsyn till kostnaderna. Uppkommer tvist, som föranleder mer omfattande partsutredning och bevisning, förutsätts att denna skall kon centreras till fastighetsdomstolen. I departementsförslaget har vidare upp tagits en regel om förskott på den ersättning som slutligen skall faststäl las vid inlösen (8 kap. 8 §).
Det i promemorian slutligen redovisade ställningstagandet till frågan hu ruvida reglerna i 46 § BL bör behållas eller upphävas i samband med att
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970
132
Kungl. Maj:ts proposition nr Hb år 1970
särskilda inlösenbestämmelser för tomtdel införs i FBL har i huvudsak ba
serats på uttalanden som jag gjort i lagrådsremissen angeånde FBL (s. 609).
Jag konstaterade därvid bl. a. att det inte kan råda någon tvekan om att det
skulle vara olämpligt att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt
samma syfte men som inte är parallella. Detta gäller särskilt när värderings
reglerna enligt de olika lagarna — såsom i detta fall — inte är enhetligt ut
formade. Jag förklarade därför att jag hade kommit till motsatt uppfattning
mot kommitténs och att jag i samband med följdlagstiftningen hade för av
sikt att föreslå att 46 § BL upphävs och att 47 § jämkas.
Enligt promemorian kan stads rätt till inlösen enligt 47 § BL inte längre
göras beroende av om enskild sakägare inom angiven tid väckt talan om in
lösen av återstoden av tomt. Rätten till inlösen bör i stället anknytas till den
omständigheten att ansökan om behövlig fastighetsbildningsåtgärd inte
gjorts inom behörig tid.
Av bestämmelserna i 4 kap. 8 § FBL framgår bl. a. att ansökan om fastig
hetsbildning skall göras skriflligen samt att i ansökan skall anges den
åtgärd som sökanden önskar få genomförd. Under pågående förrättning kan
även muntlig ansökan godtas. I sådant fall krävs emellertid att den väckta
frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning. Enligt reglerna i 5 kap.
3 § FBL har i vissa fall även annan än fastighetsägare rätt att påkalla fastig
hetsreglering, t. ex. byggnadsnämnd, länsstyrelse och överlantmätare.
Mot bakgrund av dessa bestämmelser bör, sägs det vidare i promemorian,
som villkor för inträde av stads rätt till inlösen av tomt i 47 § BL föreskrivas
att fastighetsbildning i överensstämmelse med tomtindelningen inte har
kommit till stånd efter ansökan som gjorts senast ett år efter tomtindelning
ens fastställande. För att en ansökan om fastighetsbildning skall kunna
beaktas i detta sammanhang måste alltid uppställas det kravet att den verk
ligen avser bildande av fastighet som överensstämmer med tomt enligt gäl
lande tomtindelning. Det bör däremot inte ha någon betydelse om ansökan
gjorts av fastighetsägare eller av annan som är berättigad därtill.
Eftersom inlösen av tomtdelar i fortsättningen kan aktualiseras på två
olika sätt och hos skilda myndigheter fordras även särskilda regler i stället
för bestämmelserna i 47 § sista punkten om talan som väckts efter ettårs-
fristens utgång. F. n. gäller i sådant fall att stads talan om inlösen inte får
bifallas förrän det konstaterats att av enskild tomtdelägare tidigare väckt
talan inte lett till att tomten förenats i en ägares hand.
I analogi med vad som sålunda gäller f. n. bör en i vederbörlig ordning
påkallad förrättning för bildande av fastighet i överensstämmelse med tomt
indelning ha företräde framför en av stad vid expropriationsdomstol väckt
talan om inlösen. Motsvarigheten till bestämmelserna i 47 § sista punkten
bör därför enligt promemorian innehålla såväl den processuella regeln att
stads talan om inlösen inte får tas upp till prövning innan dessförinnan
gjord ansökan om fastighetsbildning har slutligt prövats som den mate
riella bestämmelsen att ett bifall till denna ansökan medför att stadens talan förfaller.
Upphävs 46 § och ändras 47 § på angivet sätt, torde det inte längre finnas något behov av bestämmelserna i 139 § om talan av annan delägare utan ny stämning (första stycket) eller om skyldighet för expropriationsdomstol att för varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt värde. Enligt den i promemorian föreslagna lydelsen till 47 § avser ju stadens inlösenrätt tomtdelarna och således inte tomten i dess helhet. Det kan vid sådant förhållande inte råda någon tvekan om att varje tomtdel skall åsättas särskilt värde, vilket kan ha betydelse vid fördelning av inlösenersättningen.
dill följd av tomtmätningsinstitutets bortfall måste även särbestämmel serna i 141 § andra stycket om karta och beskrivning vid inlösen av tomt mark enligt reglerna i BL ändras. Någon särskild bestämmelse om kartå och beskrivning behövs uppenbarligen inte i BL utan frågan därom kan lösas genom en föreskrift i ExL.
Slutligen anmärks i detta avsnitt av promemorian att expropriationsdoin- stolarnas uppgifter — enligt vad jag uttalat i samband med tillkomsten av förslaget till lag om fastighetsdomstol — torde komma att övertas av fastig hetsdomstol, dvs. samma domstol som har att pröva besvär över förrätt- ningsmannens beslut i bl. a. inlösenfrågor enligt FBL.
Förslag till följdändring till nya jordabalken
I 39 § BL finns bestämmelser för fall där byggnad uppförts i sådant läge att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan allmän plats. Paragrafens första stycke innehåller närmare regler om de förutsättningar under vilka byggnader får stå kvar på sålunda intagen mark samt om er sättning för intrång till grannen när denne inte föredrar att avstå marked mot lösen. Dessa regler gäller dock inte trappa som skjuter över gatulinje. För sådant fall finns den särskilda bestämmelsen att länsstyrelsen kan med ge att trappan får stå kvar under viss tid eller tills vidare.
I andra stycket föreskrivs att tvist om ersättning eller lösen skall prövaå av expropriationsdomstolen. !
Enligt reglerna i 39 § tredje stycket skall vad i 34 och 38 §§ sägs om för bud mot nybyggnad i strid mot stadsplan och tomtindelning inte utgöra hin der mot sådan ändring av en över tomtgräns uppförd bj^ggnad som enligt 158 § skall anses som nybyggnad. Däremot måste ägaren till den intagna marken alltid samtycka till ändringen.
En motsvarighet till de i 39 § första stycket första punkten BL intagnä privaträttsliga bestämmelserna om byggnad som uppförts över fastighets gräns återfinns i 3 kap. 7 § JB. I sakligt avseende förelägger främst de skillnaderna i förhållande till gällande bestämmelser att de nya reglerna har generell räckvidd och inte är begränsade till tomtindelat område samt att de inte medger att den intagna marken kan lösas. Angående motiven
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970
133
134
till och den närmare utformningen av 3 kap. 7 § JB hänvisas i promemorian
till lagrådsremissen den 11 febr. 1966 s. 117 (jfr lagberedningens förslag
SOU 1960: 25 s. 72 och jordabalksutredningens betänkande SOU 1963: 55
s. 169).
Lagberedningens förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § BL (se SOU
1960: 24 s. 259 samt motiv SOU 1960: 26 s. 262) har följande lydelse.
Skjuter trappa från tomt över gatulinjen, äger länsstyrelsen medgiva att
den må kvarstå på gatumarken under viss tid eller tills vidare.
Där i annat fall på tomt uppförd byggnad skjuter in på angränsande tomt
eller på gata eller annan allmän plats samt ägaren enligt vad därom är stad
gat i jordabalken ej är skyldig att avträda den intagna marken, skall med
avseende å byggnaden vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hin
der mot ändring som enligt vad Konungen därom stadgat är att hänföra till
nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas med mindre ägaren av den
intagna marken medgiver det.
Enligt promemorian bör lagberedningens allmänna riktlinjer för en änd
ring av 39 § BL godtas. I fråga om detaljutformningen av paragrafens nya
lydelse påtalas emellertid att de tidigare berörda skilda tomtbegreppen ger
anledning till vissa särskilda överväganden.
Enligt promemorian torde ordet »tomt» i 39 § första stycket BL avse
såväl administrativt bildad som rättsligen bestående tomt. Det anges sålunda
att det i varje fall är svårt att förstå varför möjligheten att få länsstyrelsens
medgivande att bibehålla trappa utanför gatulinje skulle tillkomma bara
ägare av viss sorts fastighet (rättsligen bestående tomt). Behovet av sådant
medgivande är enligt promemorian lika stort och lika berättigat för ägare
av fastighet på vilken nybyggnad företagits med stöd av dispens, t. ex. enligt
38 § tredje stycket BL. Förarbetena till 155 § BL ger emellertid ingen an
tydan om att 39 § verkligen är tillämplig på annat än rättsligen bestående
tomt (jfr stadsplancutredningens betänkande SOU 1945: 15 s. 463 och prop.
1947: 131 s. 298). Av rättspraxis synes endast kunna dras den slutsatsen
att här avsett medgivande kan lämnas bara för trappa som tillkommit efter
tomtindelning (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslagstiftning
en, 4 uppl. s. 165).
Även om det praktiska behovet av en regel med förevarande innehåll
redan är litet och säkerligen i fortsättningen blir ännu mindre torde det
enligt promemorian inte finnas någon anledning att bär längre göra skill
nad mellan olika typer av fastigheter. Möjlighet att lämna medgivande bör
sålunda föreligga så snart trappa från byggnadslcvarter skjuter över gatu
linje. En sådan ordning kan uppnås genom att ordet »tomt» i lagbered
ningens förslag till 39 § första stycket ersätts med »kvartersmark».
FBL innebär goda möjligheter att komma till rätta med de problem som
inkräktanden i samband med byggnadsåtgärder skapar. Vid sådant för
hållande skulle det i och för sig kunna ifrågasättas om det verkligen
finns skäl att tillåta att en byggnad som inkräktar på annans mark änd-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
135
las innan det klarlagts att inte inkräktandet lämpligen bör föranleda en justering av fastighetsindelningen eller en servitutsbildning. Det torde emel lertid kunna förutsättas att part i sådant fall normalt inte kommer att dra sig för att ansöka om behövlig förrättning enligt FBL. I andra fall åter kan omständigheterna vara sådana att det från varken enskild eller allmän syn punkt finns något intresse för en så fast bestämd och varaktig lösning som en fastighetsreglering medför, t. ex. fall när en helt ändrad indelning av kvarteret är nära förestående eller när det av annat skäl kan antas att den aktuella frågan med större fördel bör avgöras i ett senare sammanhang. Därtill kommer att i vart fall en servitutsbildning inte ändrar det faktum att det vid tillämpning av 34, 38 och 158 §§ BL fortfarande måste konstate ras att den aktuella nybyggnaden strider mot stadsplan och tomtindelning.
Mot bakgrund av dessa överväganden konstateras sammanfattningsvis att en regel med samma innebörd som lagberedningens förslag till 39 § andra stycket kan behövas också efter FBL:s ikraftträdande. Med tanke på de s. k. dispensfastigheterna — inte minst de som bildats till följd av enligt 37 § BL medgivet undantag från kravet på tomtindelning — och av samma skäl som i promemorian anförts i anslutning till 39 § första stycket förordas slutligen att även ordet »tomt» i andra stycket i beredningens förslag byts ut mot »kvartersmark».
Ändringar i byggnadsstadgan
I promemorian anges att där tidigare redovisade överväganden huvud sakligen berört BL. I vissa fall har dock problemen även haft direkt anknyt ning till BS. Detta gäller främst frågorna om kravet på tomtindelning och utformningen av tomtindelningsinstitutet.
Enligt 1 § BS, som innehåller allmänna föreskrifter om byggnadsnämnd och dess funktion, åligger det sådan nämnd bl. a. att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och bygg- nadsväsen samt att i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de fram ställningar som finns påkallade. I denna verksamhet har fastighetsbildning en givetvis en central betydelse. Nämndens möjlighet till inflytande på des sa frågor tillgodoses i FBL genom särskilda lagbestämmelser och fram hävs i åtskilliga motivuttalanden. Bland direkta lagregler kan nämnas 4 kap. 24 § (underrättelse till nämnden om sammanträde under förrättning som avser planområde), 5 kap. 3 § tredje stycket (nämndens rätt att ta ini tiativ till fastighetsreglering inom område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid) samt 15 kap. 7 § (nämndens rätt att föra talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom planområde).
En annan bestämmelse som har stor betydelse i detta sammanhang är 4 kap. 25 § första stycket sista punkten FBL. Där föreskrivs, att fastighets-
Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1970
136
bildningsmyndigheten vid behov skall samråda med de myndigheter vilkas
verksamhetsområden berörs av den aktuella åtgärden. Samrådsprincipen
gäller inte bara när myndigheten prövar fråga om tillstånd till fastighets
bildning utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur
den nya fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genom
föras (jfr lagrådsremissen s. 58 och 263).
En motsvarighet till den nämnda regeln om samråd är för byggnads
nämnds del intagen i 1 § BS. Enligt denna bestämmelse åligger det sålunda
nämnden att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör
nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämn
dens verksamhet.
Enligt promemorian finns goda skäl för påståendet att det redan etable
rade, ömsesidiga samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheter och
byggnadsnämnder i allmänhet är mycket gott. FBL framhäver ytterligare
betydelsen av ett sådant samarbete och ställer ökade krav på dess omfatt
ning och art. Det är emellertid inte nog härmed. Förslaget betonar i högre
grad än tidigare nödvändigheten av att samrådsförfarandet utformas på ett
så smidigt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Ett nära samråd lär sålunda
behövas såväl vid alla mer omfattande fastighetsregleringar som vid många
av de förrättningar där fråga uppstår om samfällighets- eller servitutsbild-
ning eller om smärre avvikelser från fastställda planer. I en del fall torde de
krav som en sådan utveckling kan aktualisera redan ha tillgodosetts genom
att företrädare för fastighetsbildningsmyndigheten antingen är direkt knu
ten till nämnden i egenskap av ledamot eller sekreterare eller regelbundet
kallas till nämndens sammanträden och får rätt att ta del i dess överlägg
ningar. En sådan ordning har enligt vad som uttalas i promemorian stort
praktiskt värde och synes vara en lämplig form för samarbete och informa
tionsutbyte. Med hänsyn till den pågående utredningen om en översyn av
byggnadslagstiftningen har det emellertid inte ansetts föreligga tillräckliga
skäl att i det begränsade sammanhang som det nu gäller framlägga något
förslag till ändring av BS:s bestämmelser om byggnadsnämnd.
Från terminologisk synpunkt föreligger flera olikheter mellan BL och
BS. I 12 och 29 §§ BS används beteckningen »tomtplats» som saknar mot
svarighet i BL. Därmed avses varken administrativt bildad tomt eller
rättsligen bestående tomt utan en för bebyggande avsedd enhet. Detta
framgår i varje fall i fråga om 29 § BS direkt av sammanhanget eftersom
denna paragraf gäller utomplansbestämmelser. Vid sådant förhållande kan
ett bibehållande av uttrycket tomtplats i BS inte ge anledning till några
missförstånd.
5 kap. BS innehåller bestämmelser om byggande. I princip är dessa be
stämmelser tillämpliga endast inom område med fastställd generalplan eller
med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (35 §). Undan-
Kungl. Maj.ts proposition nr 1-H år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
137
tagen gäller vissa mer omfattande byggnadsföretag utanför nyss angivna områden (65 §).
I ett flertal paragrafer i 5 kap. BS betecknas det markområde på vilket nybyggnad eller som sådan åtgärd betraktad ändring skall företas med ordet »tomt». För tillämpningen av 5 kap. finns därför bland de inledande be stämmelserna (36 § första stycket) följande definition: »Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande avsedd fastighet». Ordet »annan» liksom huvudregeln i 38 § första stycket BL skulle kunna tyda på att »tomt» här närmast avser rättsligen bestående tomt. Vid till- lämpningen har emellertid även administrativt bildad tomt ansetts utgöra »för bebyggande avsedd fastighet» (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslagstiftningen, 4 uppl. s. 406). över huvud taget är fastighetsbe- greppet här inte fast knutet till gällande registreringsbestämmelser. Även område som berörs av ännu ej beslutad sammanläggning eller ännu ej fast ställd jorddelningsförrättning torde sålunda kunna inrymmas i den givna definitionen.
I FBL avser beteckningen »fastighet» enhet som införts eller skall in föras som fastighet i fastighetsregistret (jfr lagrådsremissen s. 79). Vid si dan om sådana enheter förutsätts finnas endast samfälligheter (1 kap. 3 §).
Vid tillämpning av byggnadslagstiftningen efter de i promemorian före slagna ändringarna kan nybyggnad i framtiden tänkas förekomma på bl. a. följande »tomtplatser»: a) fastighet eller samfällighet som överensstämmer med gällande stadsplan och tomtindelning, b) fastighet eller samfällighet inom ej tomtindelat byggnadskvarter (med stöd av dispens enligt 37 § BL) eller på område utanför stadsplan, c) ett sammanhängande område som be står av två eller flera fastigheter som överensstämmer med gällande tomt indelning (dispens från regeln »ej i strid mot tomtindelning» i 38 § första stycket BL), d) två eller flera fastigheter som ej överensstämmer med tomt indelning (38 § första stycket BL) även om de måhända tillsammans mot svarar en därvid utlagd enhet samt e) visst område av fastighet inom tomt indelat kvarter (38 § första stycket BL), inom ej tomtindelat kvarter (37 § BL) eller utanför stadsplan.
Nu nämnda exempel visar enligt promemorian att den grupp av bebygg- bara enheter som skall omfattas av bestämmelserna i 5 kap. BS inte så lätt kan fångas in under en kortfattad samlingsbeteckning. Med hänsyn till att de föreslagna ändringarna i BL syftar till att ordet »tomt» i fortsättningen reserveras för betydelsen administrativt planlagd fastighet kan det givetvis ligga nära till hands att nu söka utmönstra samma ord också från BS i den mån det har avvikande betydelse. Ett sådant ingrepp skulle emellertid bli tämligen omfattande vilket med tanke på den pågående översynen av bygg nadslagstiftningen helst bör undvikas. Dessutom bygger redan den nuva rande ordningen på en särskild definition av tomtbegreppet för 5 kap. BS.
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144
138
Det bör enligt promemorian vid sådant förhållande vara naturligt att över
gångsvis dra nytta av den nuvarande lagtekniska lösningen och i görligaste
mån begränsa frågan om anpassningen till FBL till den i 33 § första stycket
BS givna tillämpningsregeln.
Med utgångspunkt från vad som tidigare i promemorian anförts om fas-
tighetsbegreppet i FBL och ändringen i fråga om tomtbegreppet i BL anses
det inte kunna komma i fråga att behålla 36 § i helt oförändrad lydelse och
överlämna åt rättstillämpningen att lösa anpassningen till FBL efter ungefär
samma grunder som de nuvarande obestämda betydelserna av begreppen
tomt och fastighet gett upphov till.
En ändring av 36 § första stycket BS synes enligt promemorian alltså inte
kunna undvikas. Det föreslås att den nuvarande tillämpningsbestämmel-
sen ersätts med en definition som fastslår att vad som i 5 kap. sägs om
tomt gäller fastighet, samfällighet eller annan för bebyggelse avsedd enhet.
Även en på detta sätt utformad bestämmelse kan måhända ge anled
ning till viss osäkerhet. Det skulle då främst gälla frågan om betydel
sen av ordet »enhet». Därmed avses såväl visst bestämt område av re
gisterfastighet eller av samfällighet som flera fastigheter eller fastighet
och område tillsammans eller, uttryckt på ett annat sätt, varje »tomt
plats» som inte motsvarar en register fas tighet eller en hel samfällighet.
En sådan tolkning bör vara så näraliggande att den praktiska tillämpningen
inte kan vålla några svårigheter. Möjligen fordras en särbestämmelse med
tanke på för bebyggelse avsedd mark som innehas med nyttjanderätt. Det
bör emellertid kunna förväntas att de problem som sammanhänger med ett
sådant fall även i fortsättningen kommer att lösas efter samma grunder
som nu tillämpas (jfr Bexelius in. fl. s. 407).
Den förut i promemorian berörda möjligheten att utlägga kvartersmark
till samfällighet föranleder viss ändring även av bestämmelserna i 34 § BS
om tomtindelning. Det föreslås därför att i 1 mom. införs det tillägget, att
vad som där sägs om tomt gäller även för tomter utlagd samfällighet. I sam
ma moment bör enligt promemorian tas in även en föreskrift om att i be
skrivningen till tomtindelning skall anges servitut som avses skola bildas.
I promemorian behandlas vidare vissa frågor angående behörighet att
ansöka om byggnadslov för vid fastighetsreglering beslutad flyttning eller
rivning av byggnad. Därvid anförs bl. a. följande.
Det är inte osannolikt att en vid fastighetsreglering beslutad rivning eller
flyttning någon gång tillkommer i strid mot enskild sakägares vilja. Oenig
het eller skilda önskemål beträffande tidpunkten för genomförandet av en
sådan åtgärd kan även förekomma. Fordras då byggnadslov för det beslu
tade företaget kan byggnadens ägare av tredska eller i förhalande syfte tän
kas underlåta att medverka till att föreskriven ansökan om sådant tillstånd
inges till byggnadsnämnden.
Rivning skall normalt genomföras som en gemensam fullföljdsåtgärd (se
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
139
lagrådsremisser! s. 468 och 473). Flyttning skall visserligen i allmänhet
utföras av byggnadens ägare men kan även utföras som gemensamt ar
bete om ägaren begär det eller det annars är lämpligt. Kan sakägarna inte
träffa överenskommelse om att åtgärden skall företas av dem själva, skall
arbetet och vad därmed sammanhänger ombesörjas av en eller flera sysslo-
män. Sysslomän utses på begäran av sakägare eller när fastighetsbildnings-;
myndigheten finner att det behövs en sådan företrädare för sakägarna (9
kap. 2 § och 4 kap. 36 § FBL).
Vägrar enskild sakägare att på ett eller annat sätt medverka till beslutad
rivning eller flyttning, föreligger uppenbarligen ett sådant fall där en eller
flera sysslomän bör utses. Uppdragets omfattning framgår av det i fastig-
hetsbildningsbeslutet upptagna beslutet om åtgärden (5 kap. 29 §). Vid så
dant förhållande torde det inte råda någon tvekan om att sysslomans be
hörighet att företräda sakägarna automatiskt inbegriper rätt att när så be
hövs ansöka om byggnadslov.
I promemorian anges slutligen att tidigare berörda beteckningsändringar
i BL motiverar viss terminologisk anpassning även i 67 § 1 mom. och 71 § BS.
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
Remissyttrandena
Promemorian med därtill fogade förslag till ändringar i BL och BS får
ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.
Med anledning av vad inledningsvis anförts om den allmänna mål
sättningen för det aktuella följ dlagstiftningsarbetet görs bl. a. föl
jande uttalanden.
Lantmäteristyrelsen har inget att erinra mot de i promemorian redovisade
principerna beträffande omfattningen m. in. av föreslagna ändringar. Sam
ma uppfattning har enligt vad styrelsen anger även kommit till uttryck i
särskilda yttranden från flera överlantmätare. Bygglagutredningen säger
sig vilja understryka vad som i promemorian uttalats om att sakliga änd
ringar i byggnadslagstiftningen bör ske med försiktighet och endast när
det är direkt behövligt för tillämpningen av den nya lagstiftningen. Liknan
de synpunkter redovisas även i planverkets yttrande och av lantmätare^ör
eningen.
Förslaget om att slopa termen rättsligen bestående tomt
och att i stället införa beteckningar som anknyter till fastighetsbegreppet
har inte mött några principiella invändningar. Svea hovrätt konstaterar att
en utmönstring ur BL av ifrågavarande begrepp onekligen skulle bidra till
att göra denna lagstiftning klarare och enklare.
I bygglagutredningens yttrande anges, att det mot bakgrund av fastighets
registerreformen och terminologin i FBL och JB synes vara mindre lämpligt
att bibehålla två olika tomtbegrepp i byggnadslagstiftningen. Det bör emel
140
lertid enligt utredningens mening inte komma ifråga att helt slopa den
dubbla innebörden i begreppet. Utredningen anför vidare.
Lösningar som kan hindra eller föregripa bygglagutredningens arbete bör
rimligen undvikas. Den i promemorian föreslagna lösningen att i byggnads
lagstiftningen reservera beteckningen tomt för betydelsen administrativt
planlagd (bildad) tomt och ersätta uttrycket tomt i betydelsen rättsligen
bestående tomt med beteckningen »fastighet» eller »fastighet som överens
stämmer med gällande tomtindelning» synes däremot vara acceptabel. Häri
genom erhålles ett terminologiskt samband mellan byggnadslagstiftningen,
fastighetsbildningslagen och den nya jordabalken. Byggnadslagstiftningen
skulle härigenom även vinna i klarhet. Möjligen skulle dock i stort sett
samma resultat kunna uppnås genom att det i byggnadslagstiftningen in
föres en bestämmelse, som under hänvisning till olika lagrum preciserar
innebörden av begreppet tomt. Vinsten härav skulle vara, att antalet änd
ringar i lagtexten skulle kunna inskränkas, något som med hänsyn till den
relativt korta övergångstid det här är frågan om får anses vara av värde.
Hur bestämmelsen bör konstrueras och utformas och om detta förfarande
överhuvud är till fullo lagtekniskt genomförbart har utredningen emellertid
inte haft möjlighet att närmare penetrera.
Fastighetsägareförbundet anför att begreppet tomt enligt förbundets er
farenhet har sådan hävd att det bör föreligga starka skäl för en ändring.
Förbundet vill dock inte motsätta sig den föreslagna reformen.
Fördelarna med att beteckningen tomt i BL enligt promemorians förslag
i fortsättningen endast kommer att avse administrativt bildad tomt (plan
enhet) har bl. a. vitsordats av advokatsamfundet och lantmätareföreningen.
I anslutning till de i departementspromemorian redovisade övervägandena
angående kravet på tomtindelning anför lantmäteristyrelsen till
en början följande.
I promemorian har framhållits att den reform av förrättningsförfarandet
som FBL kommer att medföra gör det möjligt att i framtiden genomföra
fastighetsbildning utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang
och i annan omfattning än f. n. Det har vidare konstaterats att de genom
1959 års reform vidgade dispensmöjligheterna utnyttjats i högst varierande
omfattning. Enligt lantmäteristyrelsens mening skulle det mot denna bak
grund vara motiverat att genom en ändring av 28 och 30 §§ BL klarlägga,
att tomtindelning lämpligen bör ske endast då den har en reell funktion
samt att det bör tillkomma byggnadsnämnden att avgöra om så är fallet.
Med hänsyn härtill synes stadgandena i 28 och 30 §§ BL böra ges följande
huvudsakliga innebörd:
Om byggnadsnämnden finner det erforderligt skall byggnadskvarter in
delas till tomter på sådant sätt att det kan ändamålsenligt bebyggas i över
ensstämmelse med stadsplanen.
De allmänna riktlinjer som enligt styrelsens mening bör kunna bli väg
ledande vid en sådan prövning sammanfattas på följande sätt. Tomtindel
ning bör normalt alltid ske dels när planläggning av olika tomter kan be
höva ses i ett sammanhang och fastighetsbildning aktualiseras bara för del
av kvarteret, t. ex. när många fastigheter med skilda ägare berörs och mar
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
141
ken är obyggd, dels när byggnadsnämnden finner nödvändigt att fastighets- förhållandena inom ett kvarter uppordnas men markägarna visat sig sakna intresse eller förmåga härtill. Tomtindelning bör i regel kunna avvaras dels när all erforderlig fastighetsbildning inom kvarteret sker på en gång i sam ma förrättning, dels när fastighetsbildning berör del av kvarter och uppen barligen inte påverkar en kommande ändring av fastighetsindelningen inom resten av kvarteret. Tomtindelning bör normalt inte förekomma när all mark är i en ägares hand. — Lantmäteristyrelsen framhåller slutligen att det bör övervägas om det i förevarande sammanhang inte finns skäl att slopa markägares möjlighet att föranstalta om tomtindelning. Det legitima krav, som en markägare kan ha att få fastighetsindelningen i ett kvarter prövad på en gång, kan enligt styrelsens mening normalt förutsättas sam manfalla med byggnadsnämndens önskemål om att tomtindelning skall ske. Dessutom kommer markägare i fortsättningen alltid att ha möjlighet att få en fråga om ändrad fastighetsindelning prövad vid fastighetsreglering.
Förslag om ändring av bestämmelserna i 28 § BL i den riktning att kravet på tomtindelning inte blir obligatoriskt framförs också av överlantmätaren i
Norrbottens län. Lantmätareföreningen redovisar liknande överväganden.
Mot bakgrund av vad i promemorian anförts om att denna fråga bör tas upp i ett vidare lagstiftningssammanhang nöjer sig föreningen emellertid med att understryka betydelsen av att gällande dispensmöjligheter kommer till användning på ett sådant sätt att FBL:s förrättningsformer kan utnyttjas i önskvärd omfattning.
Att frågor angående kravet på tomtindelning och fastställelseförfarandet inte bör tas upp i förevarande sammanhang betonas av bl. a. bygglagutred ningen och fastighetsägareförbundet.
Kommunal-tekniska föreningen understryker värdet av att tomtindel- ningsinstitutet bibehålls. Föreningen konstaterar därvid att tomtindelning i många fall utgör en önskvärd och ibland nödvändig åtgärd för det fastig- hetsbildningsmässiga och bebyggelsemässiga genomförandet av stadsplan.
När det gäller kvarter vars mark är i en ägares hand bör dock tomtindelning undvikas. I övrigt anser föreningen att den tidrymd som förflyter innan ett upprättat förslag vinner giltighet genom fastställelse bör nedbringas.
I departementspromemorian framlagt förslag om borttagande av kravet på att uppgifter om längden på tomts särskilda sidor även skall redovisas i beskrivningen till tomtindelningen har kommenterats av lantmäteristyrelsen som finner ändringsförslaget motiverat och ända målsenligt. Styrelsen framhåller emellertid samtidigt att en sådan reform skärper kraven på kartans innehåll och noggrannhet, eftersom kartan mer än f. n. blir det grundläggande dokumentet beträffande tomtindelningsför- slagets innehåll och mening.
De förslag i departementspromemorian som går ut på att kvartersmark
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
142
vid tomtindelning skall kunna reserveras för samfällighetsbild-
ningar har mötts med principiella erinringar endast från fastighetsäga
reförbundet. Förbundet kan från planteknisk synpunkt dela uppfattningen
att byggnadskvarter skall kunna indelas till både fastigheter och samfäl-
ligheter. När det gäller frågan om ansvaret för de ändamål som dessa sam-
fälligheter skall tillgodose synes emellertid utvecklingen enligt förbundets
mening ha kommit in på en linje som inneburit en successiv överflyttning
av ansvaret från kommunen till den enskilde markägaren eller exploatören.
Detta gäller inte blott frågor rörande kostnader för gatunätets utbyggnad
och underhåll utan även andra tekniska anläggningar av olika slag som
behövs för att exempelvis ett bostadsområde skall fungera. Mot bakgrund
av dessa förhållanden anser sig förbundet böra uppställa det förbehållet
för ett godtagande av den föreslagna lösningen att kommunerna inte från
går den ansvarsfördelning som kommit till uttryck i grunderna för hittills
gällande regler på ifrågavarande område.
Förbundet har i sitt remissyttrande även ägnat särskild uppmärksamhet
åt departementspromemorians förslag att inom byggnadskvarter bildade
sanifälligheter i princip skall bli jämställda med fastighet i fråga om skyl
dighet att utge ersättning för gatumark och gatubygg-
nads kostnader. Enligt fastighetsägareförbundets erfarenhet har
samfällighetsbildningar för utfartsgator och liknande anordningar av tra
fikteknisk natur tillkommit för att nedbringa stadens kostnader för stads
planens genomförande. Staden kan genom sådana anordningar undgå att
bygga ut gatunätet på det sätt som skulle skett enligt grunderna för gäl
lande byggnadslagstiftning. Med hänsyn härtill och då de föreslagna lag
reglerna för beräkning av ersättningens storlek enligt förbundets mening
skulle kunna föranleda betydande tolkningssvårigheter anser förbundet
att ersättning för gatukostnader inte skall utgå i de fall då samfällighet
eller gemensamhetstomt saknar bebyggelserätt.
Kritik mot departementspromemorians förslag om att beräkningen av
gatukostnadsersättningarna för ej bebyggbara sanifälligheter skall ske med
ledning av medeltalet av högsta tillåtna hushöjden för de inom samma kvar
ter vid gatan belägna tomterna har även framförts av bl. a. planverket och
kommunal-tekniska föreningen. Svea hovrätt har i detta sammanhang på
pekat att det i ytterområden till tätorter ingalunda är ovanligt att en sam
fälld parkeringsplats eller liknande förlagts på motsatt sida av gatan mot
bebyggelsen. Hovrätten fäster därutöver uppmärksamheten på de problem
som uppstår om samfällighet omfattar helt kvarter.
Departementspromemorians förslag om upphävande av 46 § BL
med anledning av införandet av motsvarande inlösenbestämmelser i 8 kap.
4 § FBL medför enligt lantmäteristgrelsen klara systematiska fördelar. Kri
tik mot förslaget framförs av fastighetsägarförbundet som anser att nuvaran
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
143
de system för inlösen av tomtdelar bör bibehållas och regleras enbart i BL.
Advokatsamfundet riktar likaledes kritik mot inlösenbestämmelserna i
FBL. Där föreslagna bestämmelser kan enligt samfundet komma att med föra olägenheter för sakägarna på grund främst av att avgörandet i första instans skall träffas vid förrättning för fastighetsreglering där möjlighet saknas såväl att ta upp muntlig bevisning som att besluta om ersättning till sakägare för utredningskostnader. Samfundets yttrande i denna fråga ut mynnar därför i förslag om att det vid tomtinlösen skall bli möjligt att på yrkande av sakägare få ärendet behandlat av fastighetsdomstol såsom för sta instans varvid sakägare, som avstår mark, enligt 16 kap. 14 § FBL får gottgörelse för sina kostnader oberoende av utgången i målet. Med en så dan lösning slipper man enligt vad förbundet vidare anför även olägenhe ten av bevisbegränsning i första instans jämfört med överinstanserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
Departementschefen
By§gnadslagstiftningen är f. n. föremål för en omfattande översyn av bygglagutredningen. Mot bakgrund härav bör målsättningen för nu aktuella följdändringar till FBL och JB enligt departementspromemorian i princip vara att endast se till att byggnadslagstiftningen, sedan FBL och JB trätt i kraft, under en övergångstid skall kunna tillämpas på ett så smidigt och ändamålsenligt sätt som är tänkbart utan att dess nuvarande innehåll i något väsentligt hänseende ändras. Sakliga ändringar i gällande rätt bör därför i görligaste mån undvikas.
De sålunda uppställda riktlinjerna för byggnadslagstiftningens omedel bara anpassning till FBL och JB har inte mött några principiella invänd ningar vid remissbehandlingen. Gjorda uttalanden bl. a. från planverket och bygglagutredningen har tvärtom ytterligare understrukit betydelsen av att de sakliga ingreppen i gällande ordning blir så begränsade och lite in gripande som möjligt. Jag kan för egen del helt ansluta mig till denna upp fattning.
I BL förekommer f. n. två skilda tomtbegrepp nämligen administrativt bildad tomt och rättsligen bestående tomt. Med administrativt bildad tomt avses en vid detaljplanläggning i form av tomtindelning utlagd bebyggelse enhet. Tomten utgör i detta fall den mall efter vilken fastighetsbildningen skall genomföras. För att underlätta tillskapandet av en sådan mot en ad ministrativt bildad tomt svarande rättsligen bestående tomt tillmäts tomt indelningen f. n. även viss fastighetsbildande verkan. Söker någon lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå i tomt eller begär ägare till markområde som omfattar tomt att denna införs i tomtboken, skall tomt delen eller tomten anses ha blivit avstyckad genom fastställelsen av tomt indelningen. Motsvarande gäller när det av fastställd stadsplan framgår att
144
del av tomt inte längre ingår i byggnadskvarter. Avstyckningen anses då ha
skett när stadsplanen blev fastställd (1 kap. 1 och 3 §§ FBLS).
Införandet av FBL innebär bl. a. att tomtindelning liksom stadsplan helt
förlorar fastighetsbildande verkan. Fastighetsbildning inom tomtindelat om
råde skall i fortsättningen verkställas av fastighetsbildningsmyndighet inom
ramen för ett eller flera av de fastighetsbildningsinstitut som står till buds
enligt FBL —- oberoende av om marken är belägen inom stad eller på landet
— nämligen fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sammanlägg
ning. Vidare medför FBL att de nuvarande särskilda reglerna i 2 kap. FBLS
om tomtmätning slopas och att frågor angående en rättsligen bestående
tomts gränser och beskaffenhet i övrigt skall prövas inom ramen för det
för alla fastigheter gemensamma institutet fastighetsbestämning.
Bland FBL:s allmänna villkor för fastighetsbildning finns på sätt när
mare utvecklats i promemorian vissa bestämmelser som skall utgöra ga
ranti för att de plansynpunkter vilka är redovisade i skilda typer av fast
ställda planer blir vederbörligen beaktade. Som huvudregel gäller därvid att
fastighetsbildningen skall ske i överensstämmelse med planen, t. ex. tomt
indelningen. I vissa fall kan emellertid avvikelse ske från planen bl. a. efter
medgivande av länsstyrelse eller byggnadsnämnd.
Införandet av FBL och upphävandet av FBLS får sålunda inte bara till
följd att tomtindelningen omvandlas till ett rent planinstitut utan leder
även till att principen om identitet mellan de administrativt bildade och de
rättsligen bestående tomterna blir mindre allmängiltig än f. n.
Enligt departementspromemorian kommer det i fastighetsbildningshän-
seende efter FBL:s ikraftträdande inte att finnas annat som skiljer en inom
tomtindelat område bildad fastighet — motsvarighet till rättsligen beståen
de tomt — från övriga enligt FBL bildade fastigheter än det förhållandet
att de särskilda villkor, som angett ramen för fastighetsbildningen och från
vilka i vissa fall medgetts undantag eller avvikelse annars skett, återfinns
i en detaljplan med beteckningen tomtindelning.
Av departementspromemorian framgår vidare att det dubbla tomtbegrep
pet inte längre har någon självständig betydelse i annat sammanhang än i
byggnadslagstiftningen. För den fastighetsregisterreform, om vilken beslut
angående vissa riktlinjer redan fattats vid 1968 års riksdag, utgör ett slo
pande av begreppet rättsligen bestående tomt en nödvändig förutsättning.
Begreppen tomt, tomtdel och tomtägare förekommer f. n. i 35 av BL:s
170 paragrafer. I allmänhet framgår väl av sammanhanget om därmed avses
administrativt bildad eller rättsligen bestående tomt. Enligt departements
promemorian saknas emellertid inte exempel på stadganden där frågan om
de aktuella beteckningarnas rätta innebörd är mer eller mindre oklar eller
i varje fall kan orsaka viss osäkerhet.
Flertalet av de bestämmelser i BL som gäller rättsligen bestående tomt
Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970
145
avser enligt 155 § även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet på vilken nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det kvarteret intogs i stadsplan liksom administrativt bildad tomt i en ägares hand. Reglerna i 50 och 51 §§ om stads skyldighet att upplåta gata och allmän plats gäller där emot enbart rättsligen bestående tomter.
Med utgångspunkt från att ändringarna i gällande rätt bör bli så föga in gripande som möjligt —• i såväl materiellt som systematiskt avseende — synes det enligt departementspromemorian inte vara möjligt att i BL tills vidare helt undvara en motsvarighet till det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt.
Departementspromemorians förslag till lösning av dessa övergångspro- blem i avvaktan på en kommande reform av byggnadslagstiftningen inne bär, att begreppet tomt i BL i enlighet med bl. a. fastighetsregisterutred ningens önskemål reserveras för betydelsen administrativt planlagd enhet samt att beteckningen tomt i betydelsen rättsligen bestående tomt genom gående ersätts med uttrycket »fastighet som överensstämmer med gällande tomtindelning» eller enbart ordet »fastighet». Med denna lösning uppnås enligt promemorian inte bara ett direkt terminologiskt samband mellan FBL och BL utan undanröjs även de oklarheter som den nuvarande använd ningen av de dubbla tomtbegreppen kan ha medfört.
Departementspromemorians förslag om en utmönstring av begreppet rättsligen bestående tomt ur BL har inte mött några principiella invändning ar under remissbehandlingen utan i allmänhet fått ett positivt gensvar.
För egen del kan jag i allt väsentligt instämma i de överväganden som ligger bakom det i promemorian sålunda framlagda förslaget.
Beträffande den lagtekniska lösningen har bygglagutredningen i sitt remissyttrande ifrågasatt om det inte är möjligt att i stort sett nå samma resultat som åsyftas med promemorians förslag genom att i BL införa en bestämmelse som under hänvisning till olika lagrum preciserar innebörden av begreppet tomt.
Vad utredningen här avser torde vara en motsvarighet till eller utbyggnad av nuvarande 155 § BL. En generell tolkningsregel med antytt innehåll skulle visserligen på sätt utredningen framhållit få till följd att antalet paragrafer som behöver ändras blir väsentligt lägre än enligt den lagtekniska lösning som förordats i promemorian. Dessa ändringar är emellertid som regel endast av terminologisk natur och föga ingripande. Vidare torde det inte kunna bestridas att den nuvarande användningen av ordet tomt i BL inte bidrar till att göra denna lagstiftning särskilt lättillämpad. Att då sam tidigt som tomtbegreppet försvinner ur annan lagstiftning eller där förlorar sin självständiga betydelse fortfarande i ett flertal av BL:s centrala para grafer behålla två tomtbegrepp med skiftande innebörd och såvitt avser rättsligen bestående tomt även med delvis helt ny definition är enligt min
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
146
mening endast ägnat att göra denna lagstiftning mer svåröverskådlig och
oklar än som är nödvändigt. Jag ansluter mig därför till den lagtekniska
lösning som föreslagits i promemorian.
De bestämmelser i gällande BL som avser tomter har i såväl materiellt
som systematiskt hänseende utformats mot bakgrund av förutsättningen
att byggnadskvarter i princip alltid skall tomtindelas. Undantag från för
budet att bygga på mark som inte är tomtindelad förekommer numera i be
tydligt större utsträckning än tidigare. Vad som främst bidragit till denna
utveckling är de ändringar i byggnadslagstiftningen som genomfördes år
1959 och vilka bl. a. innebär att länsstyrelserna fått befogenhet att ge viss
i)y§Sna<lsnämnd rätt att meddela dispens från tomtindelning skravet. I pro
positionen angående dessa lagändringar (1959: 168 s. 106) framhölls att
erfarenheterna hade visat att det i många fall är möjligt att åstadkomma en
lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt
än genom tomtindelning samt att det därför inte behövde innebära någon
fara om man lättade något på förbudet mot att bygga på mark som inte är
tomtindelad.
Enligt promemorian kan införandet av PBL, med dess i förhållande till
gällande lagstiftning betydligt ökade möjligheter att inom ramen för en och
samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis enkelt sätt lösa före
kommande fastighetsbildningsfrågor, väntas få till följd att fastighetsbild
ning utan föregående tomtindelning blir aktuell även i andra sammanhang
och i annan omfattning än f. n. Det torde emellertid finnas fall där tomt
indelning fortfarande blir nödvändig. Med tanke härpå bör enligt prome
morian den av fastighetsregisterutredningen aktualiserade frågan om ett
slopande av kravet på tomtindelning inte tas upp till avgörande i föreva
rande begränsade sammanhang.
Remissinstansernas inställning till detta i promemorian redovisade ställ
ningstagande är något splittrad. I de yttranden som berör frågan framförs
sålunda från en del håll synpunkter som snarast kan sägas vara ägnade att
understryka vikten av att det principiella kravet på tomtindelning tills vi
dare bibehålls oförändrat medan det i ett par fall framförs förslag i motsatt
riktning. Bland sistnämnda remissinstanser märks lantmäteristyrelsen som
anser att tomtindelning lämpligen bör ske endast då sådan planläggning har
en reell funktion samt att byggnadsnämnden bör få avgöra om så är fallet.
Jag vill inte bestrida att införandet av FBL ger frågan om ett fortsatt
bibehållande av kravet på tomtindelning som huvudregel i BL ytterligare
aktualitet liksom att det skulle vara beklagligt om ifrågavarande lagtek
niska lösning leder till att de fördelar som kan vinnas genom fastighetsbild
ning utan föregående tomtindelning inte blir tillräckligt utnyttjade. Vad
i promemorian anförts om den skiftande grad i vilken föreliggande dispens
möjligheter hitintills använts synes tala för att farhågorna för en sådan
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
147
mindre gynnsam utveckling inte är helt obefogade. Ett borttagande av det principiella kravet på tomtindelning liksom ett slopande av markägarnas initiativrätt till sådan detaljplanläggning är emellertid så ingripande åt gärder, med delvis svåröverskådliga konsekvenser, att de lämpligen bör prövas inom ramen för bygglagutredningens fortsatta arbete med en över syn av hela byggnadslagstiftningen. Jag delar därför den i promemorian och av åtskilliga remissinstanser — däribland bygglagutredningen -— i den na fråga redovisade uppfattningen. Mot bakgrund av vad bl. a. lantmäteri- styrelsen anfört finner jag emellertid samtidigt angeläget ytterligare un derstryka betydelsen av att berörda plan- och fastighetsbildningsmyndig- heter genom ömsesidigt samråd och samverkan verkligen söker ta till vara alla de ökade möjligheter till tids- och kostnadsbesparingar och ibland även till mer ändamålsenliga resultat, t. ex. vid samfällighets- eller servi- tutsbildningar, som fastighetsbildning utan föregående tomtindelning efter FBL:s ikraftträdande kan väntas medföra. Den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om rätten att meddela dispens från tomtindelningskravet torde här bli av mer allmänt intresse och få större principiell betydelse än f. n.
I fråga om tomtindelningsinstitutet förordas i promemorian den förenk lingen att uppgifter om längden av varje tomts särskilda sidor inte vida re skall behöva redovisas i den till tomtindclningsförslaget fogade beskriv ningen. Motsvarande uppgifter framgår alltid av den karta på vilket för slaget är utmärkt.
I likhet med lantmäteristyrelsen finner jag detta ändringsförslag ända målsenligt. Det öppnar möjlighet till vissa rationaliseringsvinster och synes inte kunna ge anledning till några olägenheter.
FBL:s bestämmelser om samfälligheter innehåller flera betydelsefulla nyheter. Enligt FBL är fråga om samfällighetsbildning en fastighetsregle- ringsåtgärd som kan tas upp till prövning såväl i samband med andra åt gärder som helt självständigt. Samfällighet kan, i motsats till vad som f. n. gäller, bildas också inom detaljplanelagt område.
I departementspromemorian uttalas att en samfällighetsbildning inom byggnadskvarter i en hel del fall kan vara den lösning som möjliggör att marken utnyttjas mest rationellt och ekonomiskt. Vid sidan av 1966 års lag om vissa gemensamlietsanläggningar och institutet samfällighetsrätt i JB kan ifrågavarande bestämmelser i FBL sålunda sägas underlätta en praktisk anpassning till moderna plansynpunkter, med beaktande av såväl den tekniska och ekonomiska utvecklingen som trafiksäkerhets- och and ra miljöfrågor.
Enligt promemorian finns skäl anta att samfällighetsbildning inom bygg nadskvarter inte sällan blir aktuell under förhållanden där det bör finnas
Kungl. Maj:ts proposition nr
744 år
1970
148
goda förutsättningar att medge undantag från kravet på tomtindelning. Med
ömsesidigt samråd mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna kan
möjligheterna till en ändamålsenlig och smidig planlösning i dessa fall vän
tas bli särskilt gynnsamma.
Med tanke på de fall åter då detaljplanläggning inte kan undvaras före
slås emellertid i promemorian den ändringen i gällande bestämmelser om
tomtindelning att planmyndigheterna i fortsättningen inte bara skall kunna
indela kvarteret i tomter utan även skall få befogenhet att reservera viss
mark för från plansynpunkt önskvärda samfällighetsbildningar. I detta
syfte har i förslaget till ny lydelse av 155 § BL införts en generell bestäm
melse av innebörd att vad som i BL sägs om tomt (i betydelsen administra
tivt planlagd enhet avsedd för bebyggelse) skall äga tillämpning även på
samfällighet inom byggnadskvarter.
Den i promemorian sålunda förordade lösningen grundas bl. a. på upp
fattningen att frågor om olika former av samverkan mellan blivande fastig
hetsägare inom ett område normalt bör tas upp i ett så tidigt skede som
möjligt av en exploateringsprocess. Ifrågavarande avgöranden är ju i all
mänhet av central betydelse för kvartersmarkens användning och bebyggel
sens utformning.
Mot denna bakgrund finner jag det helt naturligt att de myndigheter som
bär ansvaret för detaljplanläggningen, dvs. i första hand byggnadsnämn
derna, redan i samband med tomtindelningen får möjlighet att utöva infly
tande över framtida samfällighetsbildningar genom att reservera viss kvar-
tersmark för sådant ändamål. Nämnda befogenhet bör närmast ses som ett
komplement till den styrning av utvecklingen i önskad riktning som plan
myndigheterna redan f. n. kan åstadkomma genom särskilda planföreskrif
ter, exploateringsavtal eller på annat sätt.
En nyhet i FBL som från plansynpunkt måhända kan visa sig bli ännu
mer betydelsefull än bestämmelserna om samfälligheter är möjligheterna
att bilda, ändra eller upphäva servitut genom fastighetsreglering. På mot
svarande sätt som gäller beträffande samfälligheter kan angivna frågor så
lunda i fortsättningen tas upp till prövning även utan samband med annan
fastighetsbildningsåtgärd. Till skillnad mot JDL innehåller FBL vidare inte
någon särskild uppräkning av tillåtna servitutsändamål. Det torde inte råda
någon tvekan om att servitutsinstitutet härigenom blir betydligt mer an
vändbart än f. n. Särskilt märkbart blir detta inom tomtindelade byggnads
kvarter där förrättningsservitut nu i regel inte kan bildas. Här angivna för
hållanden gör att servitutsbildning i framtiden kan väntas tilldra sig ett
vida ökat intresse och inte sällan kommer att erbjuda den från plansyn
punkt mest ändamålsenliga lösningen på skilda fastighetsbildningsproblem.
Mot bakgrund av dessa överväganden vill jag redan i detta sammanhang
klargöra att jag ansluter mig till departementspromemorians förslag om en
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
149
ändring av 34 § BS •—- som innehåller närmare bestämmelser om tomtindel- ning — så att därav klart framgår, att i tomtindelningsförslag skall anges även vilka servitut som skall bildas inom det tomtindelade området.
Fastighetsägareförbundet har i sitt remissyttrande gett uttryck åt viss oro inför möjligheten att befogenhet för planmyndigheterna att vid tomt indelning reservera kvartersmark för samfällighetsbildningar skall få till följd att kommunernas ansvar för samfärdsleder och andra gemensamma anordningar i ökad utsträckning kommer att övervältras på de enskilda markägarna.
I anslutning härtill finner jag angeläget understryka, att planmyndighe ternas bedömningar och ställningstaganden i fråga om önskvärda samfällig- hets- liksom servitutsbildningar aldrig har annan funktion än att ytterligare precisera hur fastighetsindelningen från plansynpunkt slutligen bör vara beskaffad inom ett visst område. Eftersom själva planläggningen inte kom mer att ha någon fastighetsbildande verkan måste därvid framkommande önskemål om såväl samfällighets- som servitutsbildningen alltid bedömas mot bakgrund av de fastighetsbildningsrättsliga bestämmelserna i FBL. Detta innebär att det vid den kommande fastighetsregleringen måste kon stateras t. ex. att en aktuell servitutsbildning verkligen är av väsentlig bety delse för den härskande fastighetens ändamålsenliga användning. Därutöver gäller givetvis också den förutsättningen att den tillämnade fastighetsregle ringen inte står i strid mot de i 3 kap. FBL för all fastighetsbildning uppställ da allmänna lämplighetsvillkoren.
Nu angivna förhållanden leder till att planmyndigheterna inte torde ha några faktiska möjligheter att med hopp om framgång kunna meddela plan föreskrifter om samfällighets- eller servitutsbildningar för ändamål som en ligt vedertagen uppfattning inte skall tillgodoses inom fastighetsbildningens ram. I sista hand föreligger ju dessutom alltid möjlighet för enskild sak ägare att framställa anmärkningar mot utställt förslag eller erinringar mot kommunal myndighets beslut om antagande av tomtindelning samt att föra talan mot länsstyrelsens fastställelsebeslut i den mån där framställda yrkan den helt eller delvis lämnats utan bifall.
För att ytterligare understryka vilka samfällighets- eller servitutsbild ningar som det bör tillkomma planmyndigheterna att ta ställning till i sam band med tomtindelningen har 34 § BS i departementsförslaget getts en ut formning som syftar till att bättre än promemorians förslag klargöra att i tomtindelningsförslaget skall anges endast de samfällighets- eller servituts bildningar som från plansynpunkt bedöms vara så väsentliga att de utgör en nödvändig förutsättning för att fastighet skall anses överensstämma med tomtindelningsförslaget.
Enligt gällande rätt är markägares skyldighet att utge ersättning till kom mun för gatumark och gatubyggnadskostnader knutna till den på resp.
150
tomt högsta tillåtna hushöjden. Genom införandet av FBL och här re
dan berörda följdändringar i byggnadslagstiftningen uppkommer emellertid
enligt departementspromemorian behov av regler som medför att även ägar
na till de fastigheter som har del i samfällighet som är belägen inom bygg-
nadskvarter i princip blir skyldiga att utge gatukostnadsersättningar. I pro
memorian föreslås därför en bestämmelse som anger att samfällighet i före
varande hänseende skall vara jämställd med fastighet vilken överensstäm
mer med gällande tomtindelning. För det fall att samfälligheten inte får
bebyggas föreslås i promemorian tillika att högsta tillåtna hushöjden skall
antas vara medeltalet av vad som här gäller för de inom samma kvarter vid
gatan belägna tomterna.
Förslaget att delägare i samfällighet i princip skall bli skyldiga att utge
ersättning för gatukostnader har under remissbehandlingen inte mött in
vändningar från mer än ett håll. Fastighetsägareförbundet säger sig ha gjort
den erfarenheten att samfällighetsbildningar för utfartsgator och liknande
anordningar av trafikteknisk natur tillkommit för att nedbringa stadens
kostnader för stadsplanens genomförande. Förbundet avstyrker bl. a. på
grund härav att samfällighet som saknar bebyggelserätt belastas med er
sättningsskyldighet för gatukostnader.
Nuvarande bestämmelser om gatukostnadsersättningar är föråldrade och
svårtillämpade. Det är emellertid enligt min mening helt uteslutet att i detta
begränsade sammanhang söka komma till rätta med de delvis mycket be
svärliga problem som aktualiseras vid en ändring av gällande system. Av
vad tidigare anförts framgår att det finns skäl anta att samfällighetsbild-
ningar i framtiden kan bli aktuella inom byggnadskvarter i en helt annan
utsträckning än f. n. Enligt promemorian skulle det vara otillfredsställande
om de möjligheter till planmässiga fördelar som en sådan utveckling kan
erbjuda hämmas på grund av hänsynstaganden till gällande gatukostnads-
bestämmelser. Utformningen av en detaljplan bör naturligtvis i princip vara
helt oberoende av hur exploateringskostnaderna sedan skall fördelas mellan
kommunen och de enskilda markägarna inom kvarteret. Mot denna bak
grund delar jag uppfattningen att BL nu bör kompletteras med en bestäm
melse som i aktuellt avseende likställer samfällighet inom byggnadskvarter
med där belägen fastighet. Jag har i annat sammanhang redan uttalat, att
jag anser att det inte föreligger någon risk för att samfällighetsbildning
ar inom byggnadskvarter skall medföra att på enskilda markägare övervält
ras ansvar och kostnader för anordningar som inte rätteligen bör utföras
av fastighetsägarna inom kvarteret eller som inte oundgängligen är nöd
vändiga för att de aktuella fastigheterna skall kunna tas i anspråk för av
sedda ändamål. Vid sådant förhållande finner jag inte skäl att här göra
någon skillnad mellan olika typer av samfälligheter. Detta ställningstagan
de står för övrigt bäst i överensstämmelse med grunderna för nuvarande
system, som torde ha byggts upp med utgångspunkt från antagandena
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
151
att hela kvarteret utgör tomtmark och att alla tomter har gränslinjer mot gator eller därmed jämställda allmänna platser.
De i promemorian föreslagna reglerna för beräkning av gatukostnadser- sättningar för samfällighet utan bebyggelserätt har kritiserats av en del remissinstanser. Det har därvid bl. a. påpekats att förslaget inte täcker det fall då en samfällighet t. ex. är belägen efter kvarterets hela gräns mot viss gata.
Med anledning av dessa berättigade anmärkningar innehåller departe- mentsförslaget i denna del en annan lösning. Jag föreslår sålunda att den sökta högsta hushöjden skall beräknas med ledning av medeltalet av vad som i detta hänseende gäller för de fastigheter som har del i samfälligheten. En sådan bestämmelse torde inte bara undanröja risken för tolkningssvårig- heter med anledning av samfällighetens läge utan synes även i övrigt kun na bli förhållandevis lättillämpad eftersom det finns skäl anta att sarnfäl- lighetsbildningar i stor utsträckning blir aktuella inom kvarter med lik artad bebyggelse. Skulle tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse i nå got enstaka fall tyckas leda till ett uppenbart obilligt resultat, finns alltid möjligheten för de enskilda sakägarna att begära jämkning av ersättningen enligt 60 § BL.
I 8 kap. 4 § FBL finns bestämmelser om inlösen för fall då särskilda delar av administrativt planlagd tomt tillhör olika ägare. Dessa bestämmelser utgör sålunda en motsvarighet till gällande regler i 46 § BL. Det föreligger emellertid flera betydande skillnader mellan dessa skilda system för att förena eu tomt i en ägares hand. Inlösen enligt BL handläggs sålunda av expropriationsdomstol i huvudsak med stöd av ExL:s bestämmelser. En ligt FBL är fråga om inlösen av tomtdel däremot en fastighetsregleringsåt- gärd som i första hand skall avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten genom fastighetsbildningsbeslut.
I departementspromemorian föreslås att 46 § BL upphävs i samband med införandet av FBL. Detta ställningstagande baseras i allt väsentligt på de överväganden i denna fråga som jag redovisat i lagrådsremissen angående FBL (s. 609).
Promemorians förslag bär i allmänhet lämnats utan erinran av remiss instanserna. Den kritik och de ändringsförslag som på denna punkt fram förts av fastighetsägareförbundet och advokatsamfundet avser ytterst det redan remitterade förslaget till FBL. Vid sådant förhållande vill jag i före varande sammanhang endast ånyo understryka, att det skulle vara olämp ligt att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt samma syfte men som inte är helt parallella. Departementsförslaget överensstämmer därför i denna del med promemorians förslag.
I JB finns i 3 kap. 7 § vissa privaträttsliga bestämmelser om byggnad eller annan anläggning som uppförts så, att den skjuter in på angränsande
152
mark. Dessa bestämmelser utgör en motsvarighet till vissa av de regler som
f. n. är intagna i 39 § BL. Departementspromemorians förslag till ändring
av nämnda paragraf innebär i huvudsak att ifrågavarande privaträttsliga
regler utmönstras från BL. Förslaget bygger på de riktlinjer som angetts av
lagberedningen i dess förslag till följdändringar till JB.
Remissyttrandena liksom departementsbehandlingen av nämnda änd
ringsförslag ger mig inte anledning till några principiella erinringar mot de
överväganden och ställningstaganden som i denna fråga redovisats i prome
morian. Detsamma gäller där i övrigt framlagda förslag till ändringar i BL
och BS.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
SPECIALMOTIVERING
Ryggnadslagen
37 §.
Promemorian. Ändringen innebär endast att ordet »tomt» byts ut mot
»mark». Nybyggnad kan inte längre företas på tomt, i betydelsen planenhet.
Mark är då ett lämpligare uttryck som ger regeln oförändrat materiellt inne
håll.
Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i
promemorian upptagna förslaget.
38 §.
Promemorian. I första stycket har begreppet rättsligen bestående tomt
ersatts med det något vidare men i övrigt liktydiga begreppet »fastighet
som överensstämmer med tomtindelning». Att det här endast är fråga om
gällande tomtindelning bör enligt promemorian vara självklart (jfr prop.
1947: 131 s. 206). Det nya begreppet avser att täcka såväl av ålder beståen
de tomter (159 § BL jfrd med 80 § stadsplanelagen den 29 maj 1931, nr
142) och övriga fastigheter vilka vid FBL:s ikraftträdande är eller skulle
ha varit införda i tomtboken som alla med tillämpning av 3 kap. 2 § FBL
inom tomtindelat område bildade fastigheter. Till ifrågavarande grupp hör
även vissa med ledning av FBL:s övergångsbestämmelser inom sådant om
råde färdigbildade fastigheter. De registerfastigheter som uppstår till följd
av fastighetsbildningsåtgärder enligt 3 kap. 9 § FBL (successiva fastighets
bildningar) eller på grund av regler om självständig registrering av från
plansynpunkt ofullständiga enheter omfattas däremot inte av detta be
grepp. Dessa registerfastigheter överensstämmer ju enligt promemorian in
te med tomtindelningen. Detsamma kan visserligen sägas även om en del
av de fastigheter som bildats med tillämpning av 3 kap. 2 § FBL men för
dessa uppställs en särskild tolkningsregel i 155 § tredje stycket.
I materiellt hänseende innebär de ändrade bestämmelserna en viss utvidg
153
ning av antalet byggnadsgilla enheter. Medgivanden som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket FBL fritar sålunda från skyldighet att söka dispens enligt tredje stycket i förevarande paragraf, om det inte undantagsvis är fråga om bebyggelse »i strid mot tomtindelningen», dvs. över fastighetsgräns. Med hänsyn till vad som anförts i motiven till 3 kap. 2 § FBL (s. 125) om att där avsett dispensförfarande bör anpassas efter grunderna för dispens enligt byggnadslagstiftningen samt att byggnadsnämndens mening alltid bör inhämtas när dispensfrågan avgörs av länsstyrelsen kan en sådan ordning enligt promemorian inte ge anledning till några betänkligheter. Det måste tvärtom vara rationellt att i så stor utsträckning som möjligt undvika all onödig dubbelprövning.
I andra stycket har »tomten» utbytts mot »fastigheten». Det tomtbegrepp som här avses är givetvis rättsligen bestående tomt. Av förarbetena till 155 § framgår emellertid att vad som i detta stycke sägs om tomt gäller även i nämnda paragraf angivna andra fastigheter samt administrativt bildad tomt i en ägares hand (jfr stadsplaneutredningens förslag SOU 1945: 15 s. 463 och departementschefens uttalande i prop. 1947: 131 s. 298).
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att paragrafen skulle bli tydligare — framförallt vid en jämförelse med 155 § — om ordet »gällande» infogas framför »tomtindelning» i första stycket. Advokatsamfundet ifrågasätter om inte uttrycket »fastighet som överensstämmer med tomtindelningen» lämpligen kan ersättas med den av FRU föreslagna beteckningen »fastighet som motsvarar tomt».
Departementschefen. Ifrågavarande paragraf har en mycket central bety delse i byggnadslagstiftningen. De ändringar som nu företas bör därför vara så föga ingripande som möjligt. Under hela den tid BL varit i kraft har med »tomtindelning» i första stycket endast avsetts gällande tomtindelning. Vid sådant förhållande anser jag inte att det finns skäl att vare sig i denna paragraf eller i andra liknande sammanhang särskilt ange att det är fråga om gällande tomtindelning.
Det i promemorian förordade uttrycket »fastighet som överensstämmer med tomtindelningen» har vid jämförelse med andra tänkbara alternativ den uppenbara fördelen att det terminologiskt knyter an till huvudregeln i 3 kap. 2 § första stycket FBL om fastighetsbildning inom vissa planom råden. Vidare kan t. ex. beteckningen »fastighet som motsvarar tomt» må hända rikta uppmärksamheten främst på de i tomtindelningsförslaget an givna gränslinjerna och därigenom i viss mån undanskymma det faktum att i förslaget angivna samfällighets- eller servitutsbildningar också måste ha genomförts innan den aktuella fastigheten kan betecknas som byggnads- gill.
Departementsförslaget till ändringar i denna paragraf har därför helt baserats på promemorians förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr
444
år 1970
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år WTO
39 §.
Promemorian. Denna paragraf har i huvudsak utformats med ledning av
lagberedningens förslag till följdändring till JB (SOU 1960: 24 s. 259). Ordet
»tomt» har emellertid bytts ut mot »fastighet inom byggnadskvarter».
Detta innebär i sakligt hänseende den nyheten att paragrafen i fortsätt
ningen blir tillämplig inte bara inom tomtindelat område utan inom alla
genom fastställd stadsplan utlagda byggnadskvarter. Med anpassning till
3 kap. 7 § JB har beskrivningen »angränsande tomt eller på gata eller an
nan allmän plats» ersatts med det sammanfattande uttrycket »angränsan
de mark» (jfr lagrådsremissen beträffande JB den 11 februari 1966 s. 118).
Remissyttrandena. Planverket anser att uttrycket »annan anläggning» i
andra stycket av paragrafen kan ge anledning till vissa tolkningssvårigheter.
Departementschefen. Med »byggnad» i paragrafens andra stycke avses
givetvis den betydelse detta begrepp har i BL. Vid sådant förhållande be
hövs ingen särskild föreskrift om anläggning.
Departementsförslaget är i övrigt grundat på promemorieförslaget.
47 §.
Promemorian. Första stycket innehåller bestämmelser om den tidpunkt
vid vilken stad får rätt att väcka talan om inlösen av den mark som ingår i
en administrativt planlagd tomt som ägs av flera personer. Huvudregeln är
att lösningsrätten aldrig inträder förrän ett år gått från det tomtindelningen
blev fastställd. Har inte ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången
av denna tid, kan stad väcka talan vid expropriationsdomstol om inlösen av
tomtdelarna. Därmed avses all i den planlagda tomten ingående mark. Är
däremot frågan om fastighetsbildning anhängig hos fastighetsbildningsmyn-
digheten vid ettårsfristens utgång, förskjuts tidpunkten för inträdet av sta
dens rätt att väcka talan om inlösen till dess det slutligt konstaterats att
den genom ifrågavarande ansökan inledda förrättningen ej lett till fastig
hetsbildning i överensstämmelse med tomtindelningen. Vid prövning om
sådant förhållande föreligger skall regeln i 155 § tredje stycket beaktas.
Andra stycket innehåller regler om konkurrens mellan ansökan om fastig
hetsreglering och talan om inlösen som staden väcker vid expropriations
domstol efter ettårsfristens utgång. I denna konkurrenssituation gäller att
stadens talan skall förklaras vilande till dess en tidigare inledd fastighets-
bildningsförrättning slutförts. Leder sådan förrättning i fråga om tomten
till avsedd fastighetsbildning, skall stadens talan avskrivas som förfallen.
Tillämpningen av såväl första som andra stycket kräver enligt prome
morian i de allra flesta fall ett informationsutbyte mellan expropriations-
domstolen och fastighetsbildningsmyndigheten. Framgår sålunda inte direkt
Kungl. Maj.ts proposition nr
744
år 1970
155
av handlingarna att ettårsfristen efter tomtindelningens fastställande ännu ej gått till ända eller att av staden väckt talan av annat skäl uppenbarligen skall avvisas eller förklaras vilande, måste expropriationsdomstolen infordra uppgift från vederbörande fastighetsbildningsmyndighet huruvida det vid den tidpunkt då staden väckte sin talan hade inletts någon fastighetsbild- ningsförrättning med syfte att bilda en fastighet som överensstämmer med ifrågavarande tomt. Det är därvid i och för sig likgiltigt om ansökan varit skriftlig eller muntlig, om den gjorts av ägare av del av den aktuella tomten eller av annan behörig sökande eller om den avsett enbart den aktuella tomten eller ett större regleringsområde. Vad som fordras är sålunda bara att sådant initiativ har tagits som enligt FBL utgör formell förutsättning för att fastighetsbildningsmyndigheten inom ramen för den aktuella för rättningen skall kunna komma fram till ett beslut om den avsedda fastig hetsbildningen.
Att stad väckt talan om inlösen av i tomt ingående mark utgör enligt vad som vidare anförs i promemorian i och för sig inget hinder mot att marken senare kan bli indragen i en förrättning enligt FBL. Teoretiskt sett skulle en sådan förrättning även kunna avse inlösen av återstod av tomt enligt 8 kap. 4 §. En sådan ordning är dock inte lämplig. I något enstaka fall är det emel lertid tänkbart att det på grund av t. ex. servituts- eller samfällighetsbild- ningar kan finnas ett beaktansvärt intresse av att en fastighetsbildning kan genomföras utan onödig tidsspillan som ett led i en mer omfattande fastig hetsreglering. Det bör därför inte komma i fråga att uppställa något ovill korligt förbud mot varje form av fastighetsbildande åtgärd rörande mark som omfattas av ett pågående inlösenförfarande. I allmänhet torde det dock knappast råda någon tvekan om att sådana åtgärder bör anstå till dess sta den fått kvalificerat förhandstillträde till tomtdelarna (39 § ExL) eller inlösenfrågan slutligt avgjorts genom laga kraft ägande dom.
Det finns enligt promemorian skäl att iaktta restriktivitet i fråga om fastighetsbildningsåtgärder avseende mark som berörs av pågående pröv ning i mål om inlösen enligt 47 § BL. I vissa fall föreligger sannolikt hinder mot sådan åtgärd redan på grund av de allmänna bestämmelserna om fastig hetsreglering i 5 kap. FBL. I andra fall åter kan fastighetsbildningsmyndig heten med stöd av 4 kap. 39 § förklara förrättningen vilande i avbidan på inlösenmålets slutliga avgörande. Av stor betydelse är säkerligen även fas- tighetsbildningsmyndighetens möjligheter att genom upplysning och rådgiv ning förmå sakägarna att inta en rationell inställning till hithörande frågor. Under alla förhållanden är det emellertid nödvändigt att fastighetsbildnings myndigheten omgående får underrättelse från expropriationsdomstolen om att stad enligt 47 § BL väckt talan om inlösen av tomt. Föreskrift härom har upptagits i ett tredje stycke av paragrafen.
Remissyttrandena. Enligt kommunal-tekniska föreningen bör stads lös
156
ningsrätt omfatta även eventuella servitut, som enligt tomtindelningen
skall utnyttjas för tomtens räkning. Härigenom torde enligt föreningens
mening en snabbare handläggning av fastighetsbildningsärendet kunna upp
nås i många fall.
Lantmätareföreningen konstaterar att det i viss mån är främmande för
fastiglietsbildningsmyndigheten att göra officialanteckningar på grund av
underrättelser av den typ som avses i tredje stycket i denna paragraf.
Föreningen föreslår därför att avsedd underrättelse även skall sändas till
fastighetsregisterföraren för anteckning i fastighetsregistret.
Departementschefen. Inlösen av tomtdelar enligt förevarande paragraf ut
gör enbart en förberedelse till en senare fastighetsbildningsåtgärd enligt
FBL. Därvid aktualiseras givetvis även frågor om servitutsbildningar. Det
torde under sådant förhållande inte finnas anledning att söka införa ett
system som medger att denna prövning delvis föregrips i inlösenärendet.
En sådan ordning skulle enligt min mening i många fall snarast kunna leda
till onödiga komplikationer.
Det finns skäl anta att inlösen enligt förevarande paragraf kommer att
företas i så pass ringa omfattning att frågan om fastighetsbildningsmyndig-
heternas befattning med de i tredje stycket av promemorians förslag avsedda
underrättelserna inte bör vålla några större praktiska problem. En enkel
minnesanteckning eller arkivering av underrättelsen i anslutning till myn
dighetens handlingar om tomtindelningen torde i allmänhet vara en fullt
tillräcklig och betryggande åtgärd. Vid sådant förhållande bör det enligt
min mening inte komma ifråga att också belasta fastighetsregistret med
motsvarande uppgifter.
I övrigt ger varken remissyttrandena eller departementsbehandlingen an
ledning till några erinringar mot promemorians förslag.
50 och 51 §§.
Promemorian. I gällande lydelse avser 50 § endast rättsligen bestående
tomter. 155 § BL gäller sålunda inte de här upptagna bestämmelserna om
stads skyldighet att upplåta gata till allmänt begagnande (jfr NJA 1946
s. 561). För att undvika en större saklig ändring har ordet »tomter» i första
stycket första punkten ersatts med uttrycket »fastigheter, som överensstäm
ma med gällande tomtindelning». Därigenom uppkommer visserligen den
materiella skillnaden att även de med stöd av undantagsreglerna i 3 kap.
2 § FBL bildade fastigheterna kan utlösa skyldighet för stad att upplåta
gata. På sätt anförts i den allmänna motiveringen i promemorian är emeb
lertid en sådan ordning fullt naturlig.
Till följd av den föreslagna ändringen i 155 § första stycket kommer även
samfällighet som bildats i överensstämmelse med tomtindelningen (här är
även tredje stycket av nämnda paragraf tillämpligt) att vara jämställd med
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1970
157
nuvarande rättsligen bestående tomter. Inträdet av stadens skyldigheter är såvitt avser samfällighet, som ej skall bebyggas, enligt en särskild bestäm melse knutet till att samfälligheten väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål (jfr vad som gäller beträffande specialområden enligt 51 §). Med denna lösning undanröjs den i varje fall teoretiska risken för att bildandet av obebyggda »gemensamhetstomter» kan tänkas få inte avsedda konsek venser på frågan när skyldighet att upplåta viss gata inträtt eller skall anses inträda.
I 50 § första stycket andra punkten, som innehåller närmare tolknings- regler till första punkten, har orden »tomt» och »tomter» genomgående ut bytts mot »fastighet» och »fastigheter». Därmed avses givetvis endast fastig heter (och samfälligheter) som överensstämmer med tomtindelningen.
I 50 § andra stycket har däremot för att varje missförstånd skall vara uteslutet uttryckligen angetts att stads skyldighet att upplåta vidgad del av befintlig gata likaledes är beroende av att med tomtindelningen överens stämmande fastigheter (samfälligheter) har bildats.
Ändringen i 51 § står helt i överensstämmelse med motsvarande ändring i 50 § första stycket första punkten.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anger att utfart med stöd av ser vitut i framtiden kan väntas bli en väsentligt vanligare företeelse än f. n. En sådan utveckling bör enligt styrelsens mening föranleda en omprövning av de i 50 § första stycket givna förutsättningarna för kommuns skyldighet att upplåta gata. »Tredjedelsregeln» kan inte anses vara tillfredsställande när kanske närmare halva antalet av de fastigheter som har utfart till en gatudel får anslutning genom servitutsområden.
Liknande synpunkter framförs av kommunal-tekniska föreningen.
Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att de i departementspromemorian föreslagna ändringarna i 50 § inte är tillräckligt genomgripande eftersom de inte ger någon säker vägledning ifråga om de skilda förhållanden som uppkommer när fastigheters behov av utfart till gata tillgodoses genom servitut. Detsamma gäller för övrigt det fall då t. ex. ett större antal i kvarteret belägna fastigheter har utfart till viss gata över samfällighet.
F. n. gäller den huvudregeln att gata skall upplåtas när fastigheter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid belägna kvartersgränserna bebyggts i enlighet med stadsplanen.
För att komma till rätta med de särskilda problem som servituts- och samfällighetsbildningar orsakar i detta sammanhang har nämnda huvud regel i departementsförslaget kompletterats med en ny, alternativ föreskrift av innebörd att gatan i varje fall skall upplåtas så snart en tredjedel av de fastigheter som enligt gällande planer skall ha utgång till gatan har blivit
158
planenligt bebyggda. Ifrågavarande bestämmelse är visserligen något sche
matisk och grovhuggen men har likväl den fördelen att den någorlunda val
låter sig infogas i det nuvarande systemet. I materiellt avseende vilar den
för övrigt på ungefär samma grund som huvudregeln, vilken har till ut
gångspunkt att alla i kvarteret belägna fastigheter gränsar mot den gata
till vilken de skall ha utfart.
I sin nuvarande lydelse innehåller 50 § första stycket sista punkten emel
lertid vidare den subsidiära bestämmelsen att gata även skall upplåtas i den
mån fastighet efter fastighet bebyggs i följd från förut upplåten gata eller
allmän väg.
Med tanke på de fall då t. ex. en inom kvarteret belägen fastighet bebyggs
före den fastighet över vars område utfart tillförsäkrats den förstnämnda
fastigheten genom servitut har i ett nytt andra stycke i departementsförsla-
get införts en särskild tillämpningsbestämmelse. Enligt denna bestämmelse
skall en vid gata belägen tjänande fastighet alltid anses som bebyggd så
snart den härskande fastigheten utnyttjats för samma ändamål. Ifrågava
rande regel torde kunna få betydelse även vid tillämpningen av huvudregeln
i första stycket.
Departementsförslaget överensstämmer i övrigt med promemorians för-
slag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
54 §.
Promemorian. Enligt förarbetena till 155 § är denna paragraf f. n. tillämp
lig så snart en inom byggnadskvarter belägen fastighet skall bebyggas (jfr
hänvisningarna under 38 §). »Tomt» har därför genomgående ersatts med
»fastighet inom byggnadskvarter». Därigenom klargörs att bestämmelsen
inte gäller fastighet inom specialområde.
Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med det i
promemorian upptagna förslaget. I lagtekniskt hänseende innebär den så
lunda förordade ändringen att man vid tillämpningen av paragrafen inte
längre behöver använda sig av de i 155 § intagna särskilda tolkningsreglerna
i andra fall än såvitt avser samfälligheter. Även innehavare av administra
tivt bildad tomt är ju samtidigt alltid ägare av fastighet inom kvarteret.
56—64 och 66—69 §§.
Promemorian. Till en början anges att dessa paragrafer innehåller bestäm
melser om gatumarks- och gatubyggnadskostnadsersättningar. »Tomt» av
ser här enligt promemorian rättsligen bestående tomt enligt gällande tomt
indelning, men bestämmelserna är därutöver även tillämpliga på de enheter
som anges i nuvarande lydelse av 155 §.
Ändringarna går i princip ut på att tomtbegreppet genomgående bytts ut
mot fastighetsbegreppet. Genom i 56 § första stycket första punkten och
159
67 § första stycket intagna huvudregler anges emellertid att det här uteslu tande är fråga om fastigheter som överensstämmer med gällande tomtindel ning. En motsvarighet till nuvarande 155 § återfinns enligt promemorians ändringsförslag i ett nytt andra stycke till nämnda paragraf. Till följd av första stycket i samma paragraf kommer reglerna om gatukostnader dess utom att bli tillämpliga på samfälligheter som bildats i överensstämmelse med gällande tomtindelning.
61 § innehåller bl. a. regler om befrielse för markägare från skyldighet att utge ersättning för gatumark när stad samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken efter det gatumarken upptagits som sådan i stadsplan. Ersätts »tomten» här med ordet »fastigheten» skulle den, som av stad för värvat den i tomten ingående marken innan fastighetsbildningen fullbor dats, enligt ordalagen inte kunna göra anspråk på sådan befrielse. För att undvika detta har »tomten» i promemorians förslag ersatts med uttrycket »den i fastigheten ingående kvartersmarken». Därmed avses all till fastig hetens enskilda ägovidd hörande mark. Har ett förvärv från staden om fattat endast en del av den blivande fastigheten, kan sålunda någon be frielse inte komma i fråga. Förslaget överensstämmer därvid helt med gäl lande rätt. Ett fall där regeln måhända skulle kunna leda till ett inte för utsett resultat är enligt promemorian att fastighetens hela ägovidd genom fastighetsreglering överförs från en fastighet som tillhör stad till en av enskild ägd fastighet. Risken för att stad på detta sätt skall lida förlust är emellertid så obetydlig att den inte behöver beaktas.
Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen påpekar i anslutning till 56 § att frågan om det ansvar för gatumarkersättning som åvilar fas tighet med servitutsutfart är oklar.
Liknande överväganden synes till en del ligga bakom lantmäteristyrelsens yttrande med anledning av gällande bestämmelser i 59 § om möjlighet att efter Kungl. Maj :ts beslut fördela gatumarksersättning enligt andra grun der än som anges i 56—58 §§. Styrelsen anmärker att de nya principerna för tomt- och fastighetsbildning torde få till följd att sådan särskild för delning blir väsentligt vanligare än f. n. En sådan utveckling skulle enligt styrelsens mening kunna motivera en förenkling av tillståndsprövningen, eventuellt genom delegering av beslutanderätten till länsstyrelse, eller in förande av möjligheten som ett normalt alternativ.
Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna angående markägares skyldighet att svara för gatukostnader är som jag tidigare nämnt föråld rade och svårtillämpade. Det torde emellertid inte kunna komma ifråga att i nu aktuellt sammanhang genomföra några mer betydande ändringar i detta omfattande och komplicerat uppbyggda system. Huvudreglerna om att ansvaret för dessa kostnader åvilar de fastigheter och, efter i den allmänna motiveringen av mig redan tillstyrkt ändringsförslag, även de samfällig-
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970
160
heter som är belägna vid byggnadskvarterets gränser mot gatan bör sålunda
tills vidare bibehållas i oförändrat skick.
Jag vill emellertid inte bestrida att en fördelning av gatukostnaderna efter
dessa huvudregler i många fall kommer att framstå som mer otillfreds
ställande eller rent av obillig än f. n. Detta torde i synnerhet gälla för kvarter
i vilka en eller flera fastigheter tillförsäkrats utfart genom servitut eller
över en samfällighet med jämförelsevis kort gräns mot gata.
Från principiell utgångspunkt lär det i allmänhet inte finnas några bä
rande skäl för en särbehandling av fastigheter med t. ex. servitutsutfart.
Om man i detta sammanhang bortser från förhållandena i centrum av en
tätort eller där affärsläge eller liknande omständigheter annars ger anled
ning till en motsatt bedömning synes gatufrågorna vara lika betydelsefulla
för alla inom det närmaste området belägna fastigheter, oberoende av om
de från plansynpunkt getts en utformning som gör att deras gränslinjer
inte på någon enda punkt sammanfaller med en kvartersgräns.
En tänkbar möjlighet att inom ramen för gällande system för gatukost-
nadsersättningar skapa visst utrymme för en enligt nyssnämnda övervä
ganden mer rättvis och skälig fördelning av de enskilda markägarnas skyl
digheter är att i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag förenkla till
ståndsprövningen i 59 § och därigenom vidga denna paragrafs tillämpnings
område. Eftersom 59 § emellertid avser endast en annan fördelning mellan
ägarna till de inom det aktuella området belägna fastigheter som enligt
huvudregeln i 56 § är skyldiga att utge ersättning för gatumark är en så
dan ändring inte tillräcklig för angivet ändamål.
I departementsförslaget har därför i 59 § första stycket införts ett tillägg
som gör det möjligt att i beslut om särskild fördelning av gatumarksersätt-
ningar i förekommande fall även ta med ägare till annan inom samma
område belägen fastighet som ej har egen gräns mot gata. Med gata avses
här även torg, park eller sådan annan allmän plats som enligt 154 § är
jämställd med gata.
Det förefaller sannolikt att de förändringar i fråga om detaljplanlägg
ning och fastighetsbildning som FBL och här redan föreslagna följdänd
ringar i byggnadslagstiftningen medför, kommer att aktualisera en tillämp
ning av 59 § i betydligt större omfattning än f. n. Vid sådant förhållande
anser jag det vara ändamålsenligt att beslutanderätten i dessa frågor pri
märt överflyttas på länsstyrelsen.
I övriga delar överensstämmer departementsförslagen med de i promemo
rian upptagna förslagen till ändringar i nu aktuella paragrafer.
72 och 89 §§.
Departementschefen. Båda dessa paragrafer rör gatumarksersättning.
Enligt vad som anförs i promemorian innebär ändringarna bara en ter
minologisk anpassning till 56—64 §§.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
161
155 §.
Promemorian. I första stycket första punkten anges, att vad som i denna
lag sägs om tomt och om fastighet skall äga tillämpning även på samfällig
het inom byggnadskvarter.
Av den allmänna motiveringen framgår, enligt vad som vidare framhålls
i promemorian, att ordet »tomt» i fortsättningen endast skall ha betydelsen
administrativt planlagd enhet. När det här föreskrivs att vad som på andra
ställen i lagen sägs om tomt gäller även samfällighet inom byggnadskvarter
åsyftas framför allt bestämmelserna om tomtindelning i 28, 29, 31 och 37
§§. Meningen är att del av byggnadskvarter skall kunna utläggas som en
för flera tomter avsedd samfällighet. Med samfällighet avses här sålunda
inte i något fall äldre samfällighet som endast till följd av stadsplanlägg
ningen blivit belägen inom byggnadskvarter.
Den nuvarande lydelsen av 28 § grundas enligt promemorian på förutsätt
ningarna att hela kvarteret skall indelas till tomter och att tomt är en enhet
som är avsedd för bebyggelse. Också en samfällighet kan naturligtvis vara
avsedd för bebyggelse men kommer säkerligen minst lika ofta att utnyttjas
för andra ändamål (parkering, lekplats, gemensam gårdsplan eller trädgård,
vägar o. d.). Utläggs en sådan samfällighet vid tomtindelning, främjas vis
serligen ingen bebyggelse inom det avsatta området, men det lär dock knap
past råda någon tvekan om att åtgärden ytterst syftar till att kvarteret skall
kunna ändamålsenligt bebyggas. Vid sådant förhållande torde det inte vara
nödvändigt att företa en i och för sig väl tänkbar ändring av 28 §, nämligen
att byta ut ordet »bebyggas» mot »utnyttjas» (jfr 31 § tredje stycket).
Hänvisningen i 155 § första stycket gäller även reglerna i 31 §. Det kan i
detta fall göras gällande att ett bibehållande av ordet tomt i första stycket
såtillvida är mindre lämpligt som det i fortsättningen knappast längre är
adekvat att begagna uttryckssättet »bebyggelsen å två eller flera tomter».
Tomt är ju endast en planenhet, som inte utan vidare får bebyggas. Denna
omständighet bör emellertid inte hindra att den nuvarande lydelsen får
kvarstå oförändrad. Regeln kan knappast ge anledning till några missför
stånd.
I anslutning till 31 § bör emellertid enligt promemorian en annan fråga
uppmärksammas. Genom att samfällighet inom byggnadskvarter enligt 155 §
första stycket skall jämställas med tomt sker en viss ändring i det materiella
rättsläget. Förnyelse av bebyggelse på en samfällighet och endast en tomt
kan sålunda räcka för ändring av tcmtindelning. Med hänsyn till övriga
villkor i 31 § första stycket — nämligen att förnyelsen inte lämpligen kan
ske annat än i ett sammanhang och att den bestående tomtindelningen ut
gör hinder för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvartersmarken — torde
den angivna utvidgningen av bestämmelsens tillämpningsområde bli av
ringa praktisk betydelse. Eftersom en enligt tomtindelning bildad samfällig-
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr IM
162
het i vissa fall skall kunna bebyggas, framstår det t. o. m. som naturligt och
konsekvent att den även i förevarande sammanhang behandlas som andra
bebyggbara planenheter.
Att samfällighet inom byggnadskvarter jämställs med fastighet har enligt
promemorian betydelse för tillämpningen av bl. a. åtskilliga andra bestäm
melser, 38, 50, 51, 54, 56 och 67 §§. I fråga om 38 § första stycket, 50, 51, 56
och 67 §§ krävs tillika att samfälligheten har färdigbildats i överensstäm
melse med tomtindelningen. Regeln i 155 § tredje stycket är givetvis till
lämplig även på samfällighet. Detsamma gäller för övrigt bestämmelserna i
samma paragrafs andra stycke.
Första styckets andra punkt berör särskilt tillämpningen av 31, 56 och
67 §§. Tredje punkten avser främst bestämmelserna i 50, 51, 56 och 67 §§.
Sista punkten slutligen skall ses i relation till 56 §, 68 § 4 och 154 §.
Andra stycket utgör en motsvarighet till nuvarande 155 §. Av förarbetena
framgår att där givna bestämmelser gäller tillämpningen av 38 § andra styc
ket, 54, 56—68, 72 och 154 §§ (jfr hänvisningarna under 38 §). Eftersom
»tomt» i fortsättningen genomgående skall ha en enda betydelse behöver det
inte särskilt anges att det här är fråga uteslutande om planenhet i en ägares
hand.
Genom tredje stycket klarläggs slutligen enligt promemorian att fastighet
(eller samfällighet) som tillkommit efter dispens eller som på annat sätt
bildats med avvikelse från gällande tomtindelning vid tillämpningen av BL
skall ha samma ställning som den direkta motsvarigheten till det nuvarande
begreppet »rättsligen bestående tomt», dvs. fastighet som överensstämmer
med tomtindelningen.
Remissyttrandena. Lantmäteristijrelsen anser att den föreslagna termen
»samfällighet vid tomtindelning» är mindre lämplig med hänsyn till risken
för förväxling med samfällighet enligt FBL. Enligt styrelsens mening är be
teckningen »samfällighetstomt» eller »gemensamhetstomt» mer logisk mot
bakgrund av den innebörd som föreslås för begreppet tomt.
Liknande åsikter framförs av bl. a. planverket, lantmätareföreningen
och kommunal-tekniska föreningen. Sistnämnda förening påpekar även att
samfällighet som tillkommit enligt reglerna i äldre lagstiftning och som
vid tomtindelning prövats böra bestå som samfällighet bör omfattas av
förevarande paragraf.
Departementschefen. Den i promemorian föreslagna lagtekniska lösningen
för en anpassning av BL till FBL:s bestämmelser om samfälligheter förut
sätter att med ordet samfällighet i denna paragrafs första stycke första
punkt skall kunna förstås såväl en planenhet som en fastighetsbildnings
enhet. Vid tillämpningen av t. ex. 28 § avses sålunda planenheten — vid
tomtindelningen redovisat ställningstagande angående en blivande samfällig-
hetsbildning — medan samfällighet i andra fall, bl. a. i fråga om bestäm
Kungl. Maj:ts proposition nr 1
44-
år 1970
163
melserna angående gatukostnader, gäller det såsom självständig registeren het redovisade resultatet av en fastighetsbildningsåtgärd, dvs. samfällig het enligt FBL.
Redan på grund av detta förhållande uppkommer svårigheter om man i törevarande sammanhang söker införa någon särskild beteckning, t. ex. ge- mensamhetstomt, för betydelsen planenhet. Med tanke på bygglagutredning ens pågående arbete synes vidare terminologiska nyskapelser böra undvikas om inte absolut tvingande skäl talar för annat.
I den allmänna motiveringen har jag redan förutskickat att departements- föi slaget till ändringar i 34 § RS getts en utformning som syftar till att tyd ligare än promemorians förslag klargöra vad som avses med samfällighet i plansammanhang. I nämnda paragraf förekommer överhuvudtaget inte ordet samfällighet utan anges endast att med tomt jämställs del av kvarter som förutsätts skola tas i anspråk för viss samfällighetsbildning.
Mot denna bakgrund synes den dubbla innebörden av ordet samfällighet i 155 § första stycket BL knappast böra ge anledning till några missförstånd eller tolkningssvårigheter.
En av remissinstanserna har påpekat att det inte torde vara helt uteslutet att en samfällighet som bildats före FBL:s ikraftträdande någon gång kan komma att godtas vid efterföljande tomtindelning. Det skulle därvid när mast kunna vara fråga om samfällighet som utlagts inom detaljplanlagt område i plangenomförande syfte.
Jag vill inte göra gällande att en sådan situation är helt otänkbar men anser likväl uteslutet att det i praktiken skall visa sig förekomma fall där full överensstämmelse mellan radande förhallanden och tomtindelningen föreligger inte bara i fråga om samfällighetens gränser utan även beträffan de avsett ändamål och fördelningen av andelstalen. Jag förutsätter således att en fastighetsreglering alltid kommer att bli aktuell även i dessa fall.
Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen i anslutning till viss remisskritik mot promemorians förslag om att i princip jämställa samfällig het med fastighet i fråga om skyldighet att utge ersättning för gatukostna der, har promemorians förslag till bestämmelser angående antaganden om högsta tillatna hushöjden pa samfällighet utan bebyggelserätt ändrats vid departementsbehandlingen. Ändringen innebär att sådan samfällighet skall anses ha den bebyggelserätt som i medeltal tillkommer delägande fastig heter.
I övrigt ger varken remissyttrandena eller den fortsatta departements behandlingen anledning till några särskilda erinringar mot promemorians förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
163 §.
Promemorian. Denna paragraf innehåller övergångsbestämmelser angåen de tomtägares skyldighet att utge gatumarksersättning. Med hänsyn till att bestämmelserna hänvisar till stadsplanelagen och ännu äldre författningar
,164
lär den nuvarande terminologin inte behöva ge anledning till några direkta
komplikationer eller missförstånd. I andra stycket nämns dock även skyldig
het för »tomtägaren» att utge ersättning »enligt denna lag». För att få
största möjliga klarhet och bästa anpassning till den i övrigt föreslagna ter
minologin har därför »tomt» och »ägare av tomt» genomgående ersatts med
»kvartersmark» och »ägare av kvarter smark». Dessa ändringar har givetvis
ingen materiell betydelse.
Departementschefen. Departementsförslaget stämmer helt överens med
vad som förordats i promemorian.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
164 §.
Promemorian. Här givna bestämmelser reglerar det fall då gällande stads
plan inte lämnar besked om högsta tillåtna hushöjden inom byggnadskvar-
ter. Paragrafen har sålunda direkt anknytning till bestämmelserna om gatu
kostnader, såväl nyare som äldre. Med hänsyn därtill bör »tomt» utbytas
mot »kvartersmark» och »tomtägare» mot »markägare». Det terminologiska
sambandet med 56—69 § § och med 163 § blir då fullt tydligt.
Departementschefen. Departementsförslaget bygger även i denna del på
promemorians förslag.
Övergångsbestämmelserna
Promemorian. Dagen för ikraftträdandet är givetvis direkt anpassad till
gällande planer för FBL:s och JB:s ikraftträdande.
Här ges i övrigt endast föreskrifter som tillgodoser att mål om inlösen
med stöd av 46 § eller 47 § som anhängiggjorts vid expropriationsdomstol
före ändringarnas ikraftträdande skall handläggas och slutföras enligt nu
gällande ordning.
Departementschefen. Varken remissyttrandena eller departementsbehand-
lingen ger i denna del någon anledning till erinran.
Byggnadsstadgan
34 §.
Departementschefen. Motiven för här föreslagna ändringar liksom deras
innebörd har redovisats såväl i den allmänna motiveringen som under 155 §
BL. Det torde vid sådant förhållande vara tillräckligt att i förevarande sam
manhang understryka, att kriteriet »som erfordras för att mot tomt svaran
de fastighet skall anses överensstämma med förslaget» gäller inte bara ser-
vitutsbildning utan även samfällighetsbildning.
165
Redovisningen av sålunda i ett tomtindelningsförslag planlagda servituts- eller samfällighetsbildningar torde i regel inte erbjuda några svårigheter. Tänkta gränslinjer för samfälligheter liksom för servitutsområden utmärks på kartan medan övriga nödvändiga uppgifter, t. ex. om delaktighet eller servitutsändamål, lämpligen antecknas i den till kartan hörande beskriv ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
36 §.
Departementschefen. Med ordet »enhet» avses i denna paragraf på sätt framhållits i promemorians allmänna motivering varje bebyggbar »tomt plats» som inte motsvarar en registerfastighet eller en i fastighetsregistret redovisad samfällighet.
67 och 71 §§.
Departementschefen. Ändringarna i dessa paragrafer utgör endast en ter minologisk anpassning till ändringarna i BL.
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
5) Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen in
hämtas över förslagen till
1) lag om införande av fastighetsbildningslagen den ... (nr .. .),
2) lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning,
3) lag om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning,
4) lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni i 1947 (nr 385).
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.
Ur protokollet:
Margit Edström
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
167
168
lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.,
lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående
fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m.,
lagen den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehavare av järnväg att på
kalla ägoutbyte,
vad som i övrigt finns i lag eller annan författning som strider mot fas
tighetsbildningslagen eller denna lag.
3 §
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller denna lag,
skall i stället den bestämmelsen tillämpas.
4 §
Vid förrättning som pågår vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande
skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlig
het i förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn
till enskilda och allmänna intressen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
5 §
Ärende om sammanläggning, som är anhängigt vid fastighetsbildnings
lagens ikraftträdande och som enligt äldre lag skall prövas av ägodelnings-
domaren, handlägges av inskrivningsmyndigheten. I fråga om villkoren för
sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall fastighetsbildningslagen
tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelsrättens pröv
ning, överlämnas till fastighetsdomstolen för handläggning.
Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende
föres hos hovrätten genom besvär. Besvärshandlingen inges till myndighe
ten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
6
§
Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i
fastställd förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som av
slutats innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.
Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen om
fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och besvären
icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom avgöran
de som då vunnit eller därefter vinner laga kraft.
Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten full
169
göra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen den prövning, som åvilar ägodelningsrätten.
Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats el ler åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslu tet eller åtgärden skall föras särskilt, bedömas enligt äldre lag. Särskild ta lan föres genom besvär. Besvärshandlingen inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.
Bestämmelserna i 5 kap. 22 § lagen om fastighetsbildning i stad skall till- lämpas även när beslut, som där avses, meddelas sedan fastighetsbildnings lagen trätt i kraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
7
§
Mål eller ärende, som är anhängigt hos ägodelningsrätten vid fastighets bildningslagens ikraftträdande, prövas av fastighetsdomstolen. Detsamma gäller sådant ärende angående besvär över förrättning enligt 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad som vid ikraftträdandet är anhängigt hos läns styrelsen eller hos den som fått förordnande med stöd av 21 § i samma ka pitel.
8
§
Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol, handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rätte gångsbalkens bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.
9 §
Är mål enligt 3 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning anhängigt hos domstol vid fastighets bildningslagens ikraftträdande, skall målet handläggas och prövas enligt äldre lag.
10
§
Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med be slut vid allmän avvittring innehar ströäng.
11
§
Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om inskriven rättighet äger motsvarande tillämpning på fordran eller annan rättighet med företrädes rätt enligt 5 § lagen den om införande av den nya jordabalken.
Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet svarar för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan förmån. 6* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144
170
Kungl. Maj:ts proposition nr
144
år 1970
12
§
Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger
motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras
enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om till
komsten av sådan plan.
Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat
i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall
icke längre gälla.
13 §
Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad
stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stads-
äga som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som
nu föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomt
indelning.
I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. 18 § första
stycket och 7 kap. 26 § jordabalken motsvarande tillämpning.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 5 kap. fastighetsbildningslagen
14 §
Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbild
ningslagen skall, om ej särskild ersättning för rätt till avkomst eller annan
förmån fastställts, innehavare av sådan rättighet erhålla betalning efter de
grunder som gäller när fast egendom säljes enligt utsökningslagen utan
förbehåll om rättighetens bestånd.
Bestämmelserna i 6 kap. 14 § andra stycket jordabalken om verkan av att
rättsägare avstår från rätt till betalning äger motsvarande tillämpning i
fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 7 kap. fastighetsbildningslagen
15 §
Bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5—8 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 25) om servitut skall icke längre äga tillämpning.
Om servitut, som avser skogsfång eller bete och som ej är tidsbegränsat,
varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal
i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, är medgivande av
fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan annan
verkan än som följer av föreskrifterna i fastighetsbildningslagen. Detta
gäller oberoende av vad som bestämts vid upplåtelsen.
171
Är mål om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av ser vitut anhängigt hos domstol vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande, skall målet utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena handläggas och prövas enligt äldre lag.
16 §
Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsregle ring, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbild ningslagen ej föreligger.
Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970
Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen
17 §
Bestämmelserna ill kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastig het, som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering av sämjedelningen eller, när frågan om legalisering får prövas utan ansökan, samtycker till åtgärden.
Särskilda övergångsbestämmelser angaende 12 kap. fastighetsbildningslagen
18 §
Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanlägg ning av fastigheter som tillhör äkta makar gäller ej när äldre giftermåis- balken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.
19 §
Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning utan rättighetshavarens medgivande.
Fastighet, som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad, får ingå i sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det.
Fastighet, som besväras av vattenfallsrätt, får ej sammanläggas med fas tighet, som besväras av beviljad eller sökt inskrivning eller av fordran eller annan rättighet med företrädesrätt enligt 5 § lagen om införande av den nya jordabalken.
Slutbestämmelse
20
§
Närmare föreskrifter för övergången till fastighetsbildningslagen meddelas av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
2) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan
kommun skall i fortsättningen höra till denna. Detsamma gäller när mark
överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan kommun.
2
§
Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuners områden,
genom fastighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbild-
ningsmyndigheten bestämma att marken skall höra till en av de först an
givna kommunerna.
Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner,
skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten
skall höra.
3 §
Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras till
följd av 1 eller 2 § sistnämnda gräns, undergår även församlingsgränsen
motsvarande ändring. I annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastig
hetsbildning.
4 §
I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §
fastighetsbildningslagen den ... (nr ...) skall länsstyrelsen verkställa be
hövlig utredning.
Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär fas
tighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen underställa
ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske, om sär
skilda skäl föreligger.
5 §
Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakt
173
tagas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan före skrivas avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att omfatta enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas reglering rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhål landen och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelningsänd- ringen. För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan även bestämmas att fastighet, samfällighet eller del av samfällighet, som ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun el ler församling.
Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får föras av kommun, församling och enskild person som beslutet rör.
6 §
Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om fas tighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i beslut om medgivande till fastighetsbildningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighets- bildningsåtgärd, som avslutats efter fastighetsbildningslagens ikraftträdan de men som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners områden.
174
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
3) Förslag
till
Lag
om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Ilar vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen den . . . (nr . . .) bestämts att ägare av fastighet skall till annan sakägare utge ersättning och har den ersättningsberättigades fordran icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, har denne rätt att få betalning ur fastigheten med förmånsrätt enligt 8 § 1 lagen den . . . (nr . . .) om förmånsrättsordning.
Samma förmånsrätt tillkommer den som enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen är berättigad till ersättning i pengar för skog som ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.
2
§
Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fas tighetsbildningslagen att uttaga skog skall anteckning göras i fastighets- boken när beslutet vunnit laga kraft.
Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall an teckning dock ej ske.
3 §
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om samman- föring av samfälld vägmark och av järnvägsmarlc med angränsande fastig het m. m. skall upphöra att gälla. De upphävda lagarna gäller dock allt jämt i fråga om ersättning som bestämts enligt äldre lagstiftning om fas tighetsbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr
744
år 1970
175
4) Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, dels att 46 § och 139 § byggnadslagen den 30 juni 1947» skall upphöra att gälla, dels att 37-—39, 47, 50, 51, 54, 56—64, 66—- 69, 72, 89, 141, 153—156, 163 och 164 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 §.
Inom byggnadskvarter —■ — — —-------till tomter. Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej fö- tomtindelning, må nybyggnad ej fö retagas å tomt som beröres därav retagas å mark som beröres därav innan frågan slutligt prövats. innan frågan slutligt prövats.
Utan hinder —------ —------------- inom kvarteret.
38
Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som icke är rättsligen bestående.
Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten som enligt denna lag åligger ägaren eller att ut giva det bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit full gjord eller nöjaktig säkerhet blivit ställd.
När särskilda------------------- - — först
§•
Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å fastighet som icke överensstämmer med tomt indelningen.
Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från fastigheten som en ligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det bidrag till kostnad för gata som belöper å fastigheten bli vit fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit ställd.
. stycket.
39 §.
Har å tomt byggnad uppförts i så- Skjuter trappa från fastighet inom dant läge, att den skjuter in på byggnadskvarter över gatulinjen,
1 Senaste lydelse av 39, 46, 58, 66, 69 och 139 §§ se 1949: 666, av 54 och 68 §§ se 1955: 316,
av
38 och 63 §§ se 1959: 611 samt av 141 § se 1966: 259.
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970
(Nuvarande lydelse)
grannes tomt eller på gata eller an
nan allmän plats, och skulle bygg
nadens nedrivande eller förändring
medföra märklig kostnad eller olä
genhet för ägaren, vare denne ej
skyldig att avträda den intagna mar
ken förrän byggnaden rives eller
brinner ned, utan så är att den som
uppfört byggnaden verkställt in-
kräktningen med avsikt eller därvid
handlat med grov vårdslöshet och,
om fastigheten övergått till ny ägare,
denne ägde kännedom därom vid
förvärvet av fastigheten. Vad nu är
sagt gäller ej om trappa som skjuter
över gatulinjen; dock äger länssty
relsen medgiva att trappan må kvar
stå under viss tid eller tills vidare.
För det intrång granne lider av bygg
nad som skjuter in på hans tomt
njute denne ersättning, om han icke
hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.
Tvist om ersättning eller lösen
prövas av expropriationsdomstolen.
I fråga om byggnad som avses i
första stycket skall vad i 34, 38 och
158 §§ är föreskrivet ej medföra
hinder mot ändring som efter vad
Konungen därom stadgat är att hän
föra till nybyggnad. Sådan ändring
må dock ej vidtagas, med mindre
ägaren av den intagna marken med
giver det.
47
Har ej inom ett år efter tomtindel
nings fastställande ägare av tomtdel
väckt talan om inlösen av återsto
den av tomten eller har dylik talan
ej lett till tomtens förenande i en
ägares hand, vare staden berättigad
lösa tomten; dock må, om ägare av
(Föreslagen lydelse)
äger länsstyrelsen medgiva att den
kvarstår å gatumarken under viss
tid eller tills vidare.
Har byggnad i annat fall uppförts
så att den skjuter in på angränsan
de mark och är ägaren enligt vad
därom är föreskrivet i jordabalken
ej skyldig att avträda den mark som
sålunda tagits i anspråk, skall vad i
34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej
medföra hinder mot sådan ändring
av byggnaden som år att hänföra
till nybyggnad. Ändringen må dock
vidtagas, endast om ägaren av den
berörda marken medgiver det.
§•
Tillhör enligt tomtindelning sär
skilda delar av tomt olika ägare och
har ej fastighetsbildning i överens
stämmelse med tomtindelningen
kommit till stånd på grund av an
sökan som gjorts senast ett år efter
tomtindelningens fastställande, är
177
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse)
tomtdel före staden väckt talan om inlösen, stadens anspråk bifallas allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtens förenande i en äga res hand.
50
Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter fortskrider från förut upp låten gata eller från allmän väg in om område som i väsentlig utsträck ning är bebyggt för bostads- eller in dustriändamål. Härvid skall iaktta gas, att varje gatudel som begränsas av två på varandra följande tvärga tors utdragna mittlinjer skall upp låtas, när tomter med en samman lagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock att, om dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut upplåten gata eller från all män väg inom område som nyss sagts, gatan skall upplåtas framför sålunda bebyggda tomter.
(Föreslagen lydelse)
staden berättigad lösa tomtdelarna.
Har ansökan om fastighetsbildning i överensstämmelse med tomtindel ningen gjorts innan staden med stöd av bestämmelserna i första styc ket väckt talan om inlösen, skall målet förklaras vilande till dess frå gan om fastighetsbildningen slutligt avgjorts. Bildas fastighet som över ensstämmer med tomtindelningen, förfaller stadens talan.
När stad väckt talan om inlösen av tomt skall domstolen ofördröjligen sända underrättelse därom till fastighetsbildning smyndigheten i den ort, där tomten är belägen.
§•
Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av fastigheter, som överensstämma med tomtindelning och som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som i vä sentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Här vid skall iakttagas, att varje gatudel som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlin jer skall upplåtas, när antingen fas tigheter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredje del av de därvid befintliga gränslin jerna för byggnadskvarter eller minst en tredjedel av de fastigheter som skola ha utgång till gatudelen bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock att, om dessförinnan bebyggel se föreligger fastighet efter fastighet i följd från förut upplåten gata eller
178
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
från allmän väg inom område som
nyss sagts, gatan skall upplåtas
framför sålunda bebyggda fastighe
ter.
Har fastighet i enlighet med tomt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Skall redan befintlig gata vidgas,
åligger det staden att till allmänt be
gagnande upplåta gatans nya del i
den mån tomter som enligt stads
planen hava utgång till gatan be
byggts i enlighet med planen.
51
Torg, park eller annan sådan all
män plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när tomter eller
specialområden med en sammanlagd
längd utmed platsen av minst två
tredjedelar av de därvid befintliga
gränslinjerna för byggnadskvarter
och specialområden bebyggts i enlig
het med stadsplanen eller eljest vä
sentligen tagits i anspråk för där an
givet ändamål.
54
Vill ägare av tomt verkställa ny
byggnad därå innan gata, till vilken
tomten enligt stadsplanen har ut
gång, blivit upplåten till allmänt be
gagnande och allmän avloppsledning
anlagts, skall han anordna utfartsväg
och nödigt avlopp från tomten. I den
indelning belastats med servitut för
utgång till gata skall sådan fastighet
vid tillämpningen av första stycket
anses som bebyggd så snart härskan
de fastighet blivit bebyggd enligt
planen.
Skall redan befintlig gata vidgas,
åligger det staden att till allmänt be
gagnande upplåta gatans nya del i
den mån med tomtindelning över
ensstämmande fastigheter som en
ligt stadsplanen hava utgång till ga
tan bebyggts i enlighet med planen.
§•
Torg, park eller annan sådan all
män plats skall till den del den icke
är att anse som gata upplåtas till
allmänt begagnande, när fastigheter,
som överensstämma med tomtindel
ning, eller specialområden med en
sammanlagd längd utmed platsen av
minst två tredjedelar av de därvid
befintliga gränslinjerna för bygg
nadskvarter och specialområden be
byggts i enlighet med stadsplanen
eller eljest väsentligen tagits i an
språk för där angivet ändamål.
§•
Vill ägare av fastighet inom bygg
nadskvarter verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken fastig
heten enligt stadsplanen har utgång,
blivit upplåten till allmänt begag
nande och allmän avloppsledning an
lagts, skall han anordna utfartsväg
179
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
män staden förfogar över erforderlig obebyggd mark som enligt stads planen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.
56
Ägare av tomt vid gata är skyldig att ersätta staden värdet av gatu- marken framför tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöj den å tomten.
Är tomt belägen vid gatukors, om fattar ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket angivna gatu- markens utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första styc ket angivna hushöjden.
57
Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar, skall tomtägarens ersätt ningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatu- marken framför tomten intill gatans mitt, minskad med halva arealen av vägmärken.
Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den areal gatumark som återstår i korset
och nödigt avlopp från fastigheten. I den mån staden förfogar över er forderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats vare staden plik tig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.
§•
Ägare av fastighet som är belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning är skyldig att er sätta staden värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den enligt stads planen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden å fastigheten.
Är fastigheten belägen vid gatu kors, omfattar ersättningsskyldighe ten tillika den del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket an givna gatumarkens utdragna gräns linjer och är belägen inom ett av stånd från fastighetens sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hus höjden.
§•
Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar, skall fastighetsägarens er sättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatu marken framför fastigheten intill ga tans mitt, minskad med halva area len av vägmärken.
Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den areal gatumark som återstår i korset
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
(Nuvarande lydelse)
efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av
tomterna vid korset jämlikt 56 §
andra stycket skola sammanlagt er
sätta, jämkas ersättningsskyldighe
ten för tomterna så att den samman
lagt ej överstiger värdet av nämnda
återstående areal.
(Föreslagen lydelse)
efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av
fastigheterna vid korset jämlikt 56 §
andra stycket skola sammanlagt er
sätta, jämkas ersättningsskyldighe
ten för fastigheterna så att den sam
manlagt ej överstiger värdet av
nämnda återstående areal.
Vad i-------------------------- i stadsplanen.
58
Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvär
det å all gatumarken framför tomten
eller, i fråga om gatukors, å den
mark som ingår i gatukorset; dock
skall vägmark som avses i 57 § första
stycket icke tagas i beräkning. Vär
det av själva marken skall, efter de
grunder vilka gälla för uppskattning
av gatumark som avstås till staden,
uppskattas utan hänsyn till kostnad
som staden vidkänts för markens
iordningställande.
59
Därest så finnes lämpligt, må Ko
nungen på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på tomt ägarna inom visst område
skall fördelas mellan dem efter om
fattningen av den enligt stadsplanen
å tomterna medgivna bebyggelsen
eller efter tomternas storlek eller an
nan skälig grund.
Äro synnerliga-------
Beslut enligt -----------
§•
Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvär
det å all gatumarken framför fastig
heten eller, i fråga om gatukors, å
den mark som ingår i gatukorset;
dock skall vägmark som avses i 57 §
första stycket icke tagas i beräkning.
Värdet av själva marken skall, efter
de grunder vilka gälla för uppskatt
ning av gatumark som avstås till
staden, uppskattas utan hänsyn till
kostnad som staden vidkänts för
markens iordningställande.
§•
Därest så finnes lämpligt, må läns
styrelsen på framställning av staden
besluta, att gatumarksersättning som
enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper
på fastighetsägarna inom visst om
råde skall fördelas mellan dem och
i förekommande fall ägarna till an
nan eller andra inom samma område
belägna fastigheter som ej hava egen
gräns mot gata, efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å fastig
heterna medgivna bebyggelsen eller
efter fastigheternas storlek eller an
nan skälig grund.
------— prövas skäligt.
------- allmänt begagnande.
181
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
60
Svarar den fördel som genom gata beredes tomt icke mot den ersätt ningsskyldighet som enligt 56—58 §§ eller 59 § åligger tomtens ägare, jäm kas ersättningen med hänsyn därtill.
61
Har markägare utan lösen till sta den överlåtit gatumark framför tomt eller i gatukors, eller har staden sam tidigt varit ägare av både tomten och gatumarken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare tomtens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning in till värdet av samma mark.
§•
Svarar den fördel som genom gata beredes fastighet icke mot den er sättningsskyldighet som enligt 56—
58 §§ eller 59 § åligger fastighetens ägare, j ämkas ersättningen med hän syn därtill.
§•
Har markägare utan lösen till sta den överlåtit gatumark framför fas tighet eller i gatukors, eller har sta den samtidigt varit ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och gatumarken efter det gatumarken blivit i stadsplan upp tagen såsom sådan, vare fastighetens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.
62
Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan skyldig att ersätta staden skill naden mellan de ersättningsbelopp som med tillämpning av 56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidg ningen; dock skall medelvärdet å all mark framför tomten eller i gatu- lcorset beräknas efter medelvärdet å den mark som erfordras för vidg ningen, och må den tomtägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyl digheten sammanlagt icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.
Vid bestämmandet —■ — Har enligt -— ---------- - —
Skall gata vidgas, vare den som äger fastighet vid någondera sidan av gatan skyldig att ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbe lopp som med tillämpning av 56—
58 §§ åvila fastighetsägare före och efter vidgningen; dock skall medel värdet å all mark framför fastighe ten eller i gatukorset beräknas efter medelvärdet å den mark som erford ras för vidgningen, och må den fas tighetsägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp än som mot svarar värdet av sistnämnda mark.
—- — —- motsvarande tillämpning, annorlunda förordnar.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
63 §.
Skyldighet att------------------------ gatas vidgning.
Ersättningsskyldigheten skall full
göras vid anfordran. Vill tomtägare
erlägga ersättning för gatumark ge
nom avbetalningar, vaie han dock
berättigad därtill, om nöjaktig säker
het ställes. Avbetalning skall ske mer'
minst en tiondel årligen. Å oguldet
belopp skall enligt stadens bestäm
mande gäldas skälig ränta från den
dag då krav på ersättning fram
ställts. Prövas nu stadgade villkor
alltför betungande för tomtägaren,
äger länsstyrelsen medgiva den lätt
nad som påkallas av omständighe
terna.
64
Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättnings
skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på
kalla fastställande av den ersättning
tomtägare skall gälda för gatumark.
Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för vär
det av gatumark, som jämlikt 56—
58 §§ eller 62 § första stycket kan
komma att åläggas blivande tomt
ägare inom kvarteret, skall bestäm
mas, må det ske. Sedan tomtindel
ning skett, skall ersättningsbeloppet
fördelas mellan tomtägarna jämlikt
56—59 §§ eller 62 § första stycket,
varefter, om fall som avses i 60 eller
61 § är för handen, där föreskriven
jämkning skall ske.
Vid bestämmande av ersättning
enligt andra stycket första punkten
Ersättningsskyldigheten skall full
göras vid anfordran. Vill fastighets
ägare erlägga ersättning för gatu
mark genom avbetalningar, vare han
dock berättigad därtill, om nöjaktig
säkerhet ställes. Avbetalning skall
ske med minst en tiondel årligen. Å
oguldet belopp skall enligt stadens
bestämmande gäldas skälig ränta
från den dag då krav på ersättning
framställts. Prövas nu stadgade vill
kor alltför betungande för fastighets
ägaren, äger länsstyrelsen medgiva
den lättnad som påkallas av omstän
digheterna.
§•
Sedan stadsplan blivit fastställd,
äger staden, ändå att ersättnings
skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på
kalla fastställande av den ersättning
fastighetsägare skall gälda för gatu
mark.
Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, staden
att den ersättningsskyldighet för vär
det av gatumark, som jämlikt 56—
58 §§ eller 62 § första stycket kan
komma att åläggas fastighetsägare
inom kvarteret, skall bestämmas, må
det ske. Sedan tomtindelning skett,
skall ersättningsbeloppet fördelas
mellan fastighetsägarna jämlikt 56—
59 §§ eller 62 § första stycket, var
efter, om fall som avses i 60 eller
61 § är för handen, där föreskriven
jämkning skall ske.
Vid bestämmande av ersättning
enligt andra stycket första punkten
183
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
(Nuvarande lydelse)
skall vad eljest stadgas om tomt och tomtägare gälla om kvartersmark och ägare av sådan mark.
66
Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av tomt eller kvartersmark, som berörts av åtgär den, bunden i samma omfattning som förre ägaren.
67
Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldig het för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatubyggnadskost- n a d).
Bestämmelserna skola understäl las Konungens prövning, såframt på tomtägare lägges skyldighet som ti digare icke ålegat honom.
68
Bestämmelser om bidrag till gatu- byggnadskostnad skola angiva grun derna för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersätt ningens erläggande. Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:
1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller del därav vars anläggning på börjats framför tomten då fråga an gående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väcktes hos stadsfullmäktige.
2. Ersättningsskyldighet må — —
(Föreslagen lydelse)
skall vad eljest stadgas om fastighet och fastighetsägare gälla om kvar tersmark och ägare av sådan mark.
Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av kvarters mark, som berörts av åtgärden, bun den i samma omfattning som förre ägaren.
§•
Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldig het för ägare av fastighet som över ensstämmer med tomtindelning att bidraga till kostnaden för iordning ställande av gata (gatubygg nadskostnad).
Bestämmelserna skola understäl las Konungens prövning, såframt på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.
§•
Bestämmelser om bidrag till gatu- byggnadskostnad skola angiva grun derna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersätt ningens erläggande. Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:
1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas fastighetsägare beträffande gata eller del därav vars anläggning påbörjats framför fastigheten då frå ga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väcktes hos stadsfullmäktige. ---------------- 1 sägs.
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970
(Nuvarande lydelse)
3. Å tomtägare må ej läggas kost
nad som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes av att
gatas höjdläge skall i väsentlig mån
avvika från markens naturliga höjd
läge eller av att gatas anläggning
eljest på grund av särskilda omstän
digheter ställer sig mer än vanligt
kostsam.
4. Tomtägare må icke belastas
med gatubyggnadskostnad i större
omfattning än som gäller i fråga om
honom åliggande skyldighet att er
sätta gatumark; dock må kostnad
uttagas för iordningställande av väg-
mark såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättnings
skyldighet som nyss nämnts icke
föreligger beträffande marken.
5. Utan hinder av vad under 4 sägs
må den gatubyggnadskostnad, som
skulle sammanlagt belöpa å tomt
ägarna inom visst område, fördelas
mellan dem efter omfattningen av
den enligt stadsplanen å tomterna
medgivna bebyggelsen eller efter
tomternas storlek eller annan skälig
grund.
6. Är inom------- - -— genomsnittliga kostnaden
7. Till grund — — — —------- i anläggning.
3. Å fastighetsägare må ej läggas
kostnad som utan motsvarande för
del för fastighets bebyggande föran
ledes av att gatas höjdläge skall i
väsentlig mån avvika från markens
naturliga höjdläge eller av att gatas
anläggning eljest på grund av sär
skilda omständigheter ställer sig mer
än vanligt kostsam.
4. Fastighetsägare må icke belas
tas med gatubyggnadskostnad i stör
re omfattning än som gäller i fråga
om honom åliggande skyldighet att
ersätta gatumark; dock må kostnad
uttagas för iordningställande av väg-
mark såsom gata eller av gatumark
som avses i 61 §, oaktat ersättnings
skyldighet som nyss nämnts icke
föreligger beträffande marken.
5. Utan hinder av vad under 4 sägs
må den gatubyggnadskostnad, som
skulle sammanlagt belöpa å fastig
hetsägarna inom visst område, för
delas mellan dem efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å fastighe
terna medgivna bebyggelsen eller
efter fastigheternas storlek eller an
nan skälig grund.
(Föreslagen lydelse)
8. Därest nuvarande eller föregå
ende ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från del
tagande i kostnad för anläggning av
gata, skall hänsyn tagas härtill.
9. Tomtägarnas åligganden skola
städse motsvara skäliga anspråk på
rättvisa och billighet.
8. Därest nuvarande eller föregå
ende ägare av fastighet mot vederlag
helt eller delvis vunnit befrielse från
deltagande i kostnad för anläggning
av gata, skall hänsyn tagas härtill.
9.
Fastighetsägarnas åligganden
skola städse motsvara skäliga an
språk på rättvisa och billighet.
Svarar den fördel som genom ga
tas iordningställande beredes tomt
69
Svarar den fördel som genom ga
tas iordningställande beredes fastig-
185
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse)
icke mot den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag till gatu- byggnadskostnad åvilar tomtens ägare, jämkas ersättningen med hän syn därtill.
Beträffande tvist —------- —--------
(Föreslagen lydelse)
het icke mot den skyldighet som en ligt bestämmelser om bidrag till ga- tubyggnadskostnad åvilar fastighe tens ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill, motsvarande tillämpning.
72
Ägare av tomt inom område, be träffande vilket förordnande enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.
89
Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i tomt ägares skyldighet att ersätta gatu mark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej gälla i det fall att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område som ingår i stadspla nen.
§•
Ägare av fastighet inom område, beträffande vilket förordnande enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.
§•
Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i fastig hetsägares skyldighet att ersätta ga- lumark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej gälla i det fall att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område som ingår i stadspla nen.
141 §.
Bestämmelserna i----------------------- -i stadsplan.
Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning var om förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 26 § andra stycket lagen om expropria tion gälla, att till expropriationsdomstolen skall ingivas karta med proto koll rörande mätning av tomten en ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; och skall vad i 42 § lagen om expropria tion år stadgat om karta och beskriv ning i stället gälla karta och proto koll som nu sagts.
186
Kungl. Maj:ts proposition nr Hk år 1970
(Nuvarande lydelse)
153
Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller tomt skall ock gälla om
den som innehar mark eller tomt
under sådan besittningsrätt som en
ligt lag är att hänföra till fast egen
dom.
§•
Vad i denna lag sägs om ägare av
mark eller fastighet skall ock gälla
om den som innehar mark eller fas
tighet under sådan besittningsrätt
som enligt lag är att hänföra till fast
egendom.
(Föreslagen lydelse)
154 §.
Är tomt belägen vid torg, park Är fastighet belägen vid torg, park
eller annan sådan allmän plats, skall eller annan sådan allmän plats, skall
marken framför tomten anses som marken framför fastigheten anses
gata till en bredd, motsvarande fem som gata till en bredd, motsvarande
fjärdedelar av den å tomten enligt fem fjärdedelar av den å fastigheten
stadsplanen vid gatans upplåtande enligt stadsplanen vid gatans upp
till allmänt begagnande tillåtna låtande till allmänt begagnande till-
högsta hushöjden.
låtna högsta hushöjden.
155 8.
Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om
tomt avser, förutom rättsligen be
stående tomt enligt gällande tomt
indelning, allenast sådan administra
tivt bildad tomt som är i en ägares
hand. Sagda lagrum skola dock gälla
jämväl annan inom byggnadskvarter
belägen fastighet, varå nybyggnad
Vad i denna lag föreskrives om
tomt och om fastighet äger tillämp
ning även på samfällighet inom
byggnadskvarter. Med ägare av tomt
eller av fastighet avses därvid ägar
na av de fastigheter som har del i
samfällighet en. Är samfällighet en ej
avsedd för bebyggelse skall den anses
bebyggd när den väsentligen tagits i
anspråk för angivet ändamål. Högs
ta tillåtna hushöjden antages därvid
vara medeltalet av vad som i detta
hänseende gäller för de fastigheter
som hava del i samfällighet eu.
Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om
fastighet som överensstämmer med
tomtindelning avser åven annan
inom byggnadskvarter belägen fas
tighet, varå nybyggnad företagits el
ler skall äga rum efter det att kvar
teret intogs i stadsplanen, samt tomt
som är i en ägares hand.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
187
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
företagits eller skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.
Vad i denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med tomtindelning skall gälla även be träffande fastighet som bildats med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena fastighets bildningslagen den (nr ).
Går gräns---------------------- - samma Kostnaden för gatan skall fördelas mellan städerna efter den nytta de hava av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunderna av veder börande tomtägare i den staden ut taga bidrag till dess andel i kostna den som om gatan helt vore belägen inom staden.
163
Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upplåtas till allmänt begagnande fö re denna lags ikraftträdande, skall angående skyldighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark äldre lag äga tillämpning.
Vidgas gata, som upplåtits till all mänt begagnande före ikraftträdan det av denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden värdet av den gatumark, som tagits i anspråk för gatan, enligt bestäm melserna i äldre lag ännu icke in trätt vid vidgningen, skall skyldighet för tomt ägaren att enligt denna lag med anledning av vidgningen gälda ersättning för mark icke inträda
5 §. stad.
Kostnaden för gatan skall fördelas mellan städerna efter den nytta de hava av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunderna av veder börande fastighetsägare i den staden uttaga bidrag till dess andel i kost naden som om gatan helt vore belä gen inom staden.
§•
Har gata eller gatudel framför kvartersmark upplåtits eller lagligen skolat upplåtas till allmänt begag nande före denna lags ikraftträdan de, skall angående skyldighet för kvarter smarkens ägare att gälda er sättning för gatumark äldre lag äga tillämpning.
Vidgas gata, som upplåtits till all mänt begagnande före ikraftträdan det av denna lag, och har skyldighet för ägare av kvartersmark att ersät ta staden värdet av den gatumark, som tagits i anspråk för gatan, en ligt bestämmelserna i äldre lag ännu icke inträtt vid vidgningen, skall skyldighet för markägaren att enligt denna lag med anledning av vidg ningen gälda ersättning för mark ic-
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
förrän ersättningen för mark för
gatans upplåtande enligt äldre lag
förfaller till betalning.
164
Finnes i stadsplan föreskrift ej
meddelad om den hushöjd som är
tillåten å tomt, må tomtägares skyl
dighet att bidraga till stads gatu
kostnad ej beräknas efter större
gatubredd än aderton meter.
ke inträda förrän ersättningen för
mark för gatans upplåtande enligt
äldre lag förfaller till betalning.
§•
Finnes i stadsplan föreskrift ej
meddelad om den hushöjd som är
tillåten å kvartersmark, må mark
ägares skyldighet att bidraga till
stads gatukostnad ej beräknas efter
större gatubredd än aderton meter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen
av tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger
dock de upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket
samt den äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr
744
år 1970
189
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)
Härigenom förordnas, att 34 § 1 mom., 36 §, 67 § 1 mom. och 71 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
34 §.
(Föreslagen lydelse)
1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är behörig att vara mätningsman i stad.
Förslaget skall utmärkas å karta. Till förslaget skall ock höra beskriv ning, i vilken för varje tomt skola upptagas storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tomtens ytinnehåll och läng den av dess särskilda sidor. Vid för slaget skall vara fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret.
Vid förslagets
1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är behörig att vara mätningsman i stad.
Förslaget skall utmärkas å karta. Till förslaget skall ock höra beskriv ning, i vilken för varje tomt skola upptagas storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bil das samt tomtens ytinnehåll. Med tomt jämställes del av kvarter som förutsattes skola tagas i anspråk för viss samfällighetsbildning. På kartan eller i beskrivningen skall även angivas vilka servitutsbildningar som erfordras för att mot tomt svarande fastighet skall anses över ensstämma med förslaget. Vid för slaget skall vara fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret, i frågan.
36 §.
Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för be- tomt gäller fastighet, samfällighet byggande avsedd fastighet. och annan för bebyggelse avsedd en het.
allmän väg.
Med gata — — Angående vad
75 §.
190
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1970
(Nuvarande lydelse)
1 mom. Länsstyrelsen äger
Föreligga särskilda skäl att någon
vid nybyggnad tillätes frångå gällan
de tomtindelning eller bygga å tomt,
som icke är rättsligen bestående, må
medgivande därtill lämnas av läns
styrelsen, såvida åtgärden ej kan an
tagas medföra hinder för ett ända
målsenligt ordnande av fastighets-
förhållandena inom kvarteret.
annan synpunkt.
Föreligga särskilda skäl att någon
vid nybyggnad tillätes frångå gällan
de tomtindelning eller bygga å fas
tighet som icke överensstämmer med
tomtindelning, må medgivande där
till lämnas av länsstyrelsen, såvida
åtgärden ej kan antagas medföra
hinder för ett ändamålsenligt ord
nande av fastighetsförhållandena
inom kvarteret.
(Föreslagen lydelse)
67 §.
71
1 mom. över byggnadsnämnds-----
Klagan må------------—--------- 149 §
Har åt annan myndighet än bygg
nadsnämnd uppdragits att pröva
ärenden rörande ställande av säker
het enligt 38 § byggnadslagen för
fullgörandet av tomtägares skyldig
het att anordna utfartsväg eller av
lopp från tomt eller att utgiva bidrag
till kostnad för gata, skall om be
svär över den myndighetens beslut
i sådant ärende gälla vad ovan stad
gats om besvär över byggnads
nämnds beslut.
§•
---------- — — hos länsstyrelsen.
byggnadslagen.
Har åt annan myndighet än bygg
nadsnämnd uppdragits att pröva
ärenden rörande ställande av säker
het enligt 38 § byggnadslagen för
fullgörandet av fastighetsägares
skyldighet att anordna utfartsväg el
ler avlopp från fastighet eller att ut
giva bidrag till kostnad för gata,
skall om besvär över den myndighe
tens beslut i sådant ärende gälla vad
ovan stadgats om besvär över bygg
nadsnämnds beslut.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 14& år 1970
191
Bilaga 2
Promemoriefårslagen
1) Förslag
till
Lag
om införande av fastighetsbildningslagen
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna övergångsbestämmelser
1 §•
Den nu antagna fastighetsbildningslagen samt bestämmelserna i denna lag
träder i kraft den 1 januari 1972.
2
§.
Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följei
av bestämmelserna i denna lag
lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angå
ende laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län;
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad;
lagen den 28 juni 1918 (nr 526) om rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning;
lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägo
styckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark;
lagen samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmark;
lagen den SO april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på
bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Koppar
bergs län;
lagen den 18 juni 1925 (nr 222) innefattande bestämmelser med avseende
å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vi
dare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden;
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;
lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;
lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i
rikets indelning m. m.;
lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län;
192
lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m.;
lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående
fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m.;
alla de särskilda ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring eller
förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen;
vad som i övrigt finns i lag eller särskild författning stridande mot be
stämmelserna i fastighetsbildningslagen eller denna lag.
3 §.
Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum som
ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller denna lag, skall
i stället den bestämmelsen tillämpas.
4 §.
I fråga om förrättning som påbörjats innan fastighetsbildningslagen trätt
i kraft skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av
oenhetlighet i förrättningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1-H år 1970
5 §.
Ärende om sammanläggning, som före fastighetsbildningslagens ikraft
trädande inkommit till ägodelningsdomaren prövas av inskrivningsmyndig
heten. I fråga om villkoren för sammanläggning och verkan av sådan åtgärd
skall bestämmelserna i fastighetsbildningslagen tillämpas. I övrigt skall
äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av föl
jande särskilda bestämmelser.
1. Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens
prövning, överlämnas till fastighetsdomstolen för handläggning.
2. Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende
fullföljes i hovrätten genom besvär som skall inges till myndigheten inom
fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
6
§.
Äldre lags bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i
fastställd förrättning skall fortfarande tillämpas i fråga om fastighetsbild-
ningsförrättning som avslutats innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.
Inskrivningsmyndigheten skall fullgöra den prövning, som åvilar ägodel
ningsdomaren, och fastighetsdomstolen den prövning som åvilar ägodel-
ningsrätten.
Har efter den nya lagens ikraftträdande beslut meddelats eller åtgärd vid
tagits enligt äldre lag, skall frågan huruvida talan mot beslutet eller åtgärden
skall föras särskilt bedömas enligt äldre lag. Särskild talan föres genom
193
besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades eller åtgärden vidtogs.
7 §.
Mål eller ärende som enligt äldre lag anhängiggjorts hos ägodelnings- rätten men som icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande slutligt avgjorts av samma rätt, prövas av fastighetsdomstolen.
8
§.
Mål eller ärende som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdomstol handlägges i den ordning som är föreskriven för fastighetsbildningsmål. I stämningsmål gäller dock om föreläggande för part och parts utevaro rätte gångsbalkens bestämmelser angående sak varom förlikning ej är tillåten.
9 §.
Har före fastighetsbildningslagens ikraftträdande talan väckts vid domstol enligt 3 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning, skall målet handläggas och prövas enligt äldre lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
10 §.
Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.
11
§.
Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om inskriven rättighet skall äga motsvarande tillämpning på fordran eller annan rättighet med före trädesrätt enligt 5 § lagen den om införande av den nya jorda balken.
Vad som enligt fastighetsbildningslagen gäller för det fall att fastighet svarar för fordran skall tillämpas även när fastigheten besväras av rätt till avkomst eller annan förmån.
12
§.
Vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivits om byggnadsplan äger motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Avstyckningsplan får ändras enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om till komsten av sådan plan.
Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall icke längre gälla. 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 1H
194
13 §.
Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad
stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stads-
äga som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som
sålunda föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur
tomtindelning och registrerats som stadsäga.
I fråga om verkan av sambandets upphörande äger bestämmelserna i
6 kap. 18 § första stycket och 7 kap. 26 § jordabalken motsvarande till-
lämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen
14 §.
Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbild
ningslagen skall, om ej särskild ersättning för rätt till avkomst eller annan
förmån fastställts, innehavare av sådan rättighet erhålla betalning efter de
grunder som gäller när fast egendom försäljes enligt utsökningslagen utan
förbehåll om rättighetens bestånd.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 6 och 7 kap. fastighetsbildningslagen
15 §.
Bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5, 5a, 6, 7, 7a och 8 §§ lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut skall icke längre äga tillämpning.
Om servitut, som avser skogsfång eller bete och som ej är tidsbegränsat,
varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal
i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, är medgivande
av fastighetens ägare att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan annan
verkan än som följer av 7 kap. 6 § fastighetsbildningslagen. Detta gäller
även om annat bestämts vid upplåtelsen.
Har före fastighetsbildningslagens ikraftträdande talan väckts vid dom
stol om begränsning, förflyttning, förändring eller upphörande av servitut,
skall målet utan hinder av bestämmelserna i första och andra stycket hand
läggas och prövas enligt äldre lag.
16 §.
Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsregle
ring, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastighetsbild
ningslagen ej föreligger.
17 §.
Upphäves betesservitut, som icke är ömsesidigt, eller skogsfångsservitut
utan att de i 7 kap. 4 § fastighetsbildningslagen angivna förutsättningarna
195
föreligger, skall den tjänande fastigheten avstå ett mot servitutet svarande vederlag i mark till den härskande fastigheten. Denna skall dock ej tillföras mer mark än som fordras för att dess behov av de nyttigheter som servitutet avser skall tillgodoses.
Om bestämmelserna i 3 kap. fastighetsbildningslagen hindrar att mark överföres till den härskande fastigheten enligt första stycket, skall veder laget jämkas i behövlig omfattning. Motsvarande jämkning skall ske, om det är av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten och till gagn för näringsförhållandena i orten.
Efter överenskommelse mellan sakägarna får, med den begränsning som följer av 5 kap. 18 § andra stycket fastighetsbildningslagen, markvederlaget understiga vad som skall utgå enligt första och andra styckena.
18 §.
Bestämmelserna i 17 § om markvederlag vid upphävande av skogsfångs- eller betesservitut skall tillämpas även när fråga om upphävande av servi tutet genom fastighetsreglering väckts under servitutets giltighetstid men frågan därefter förfallit på grund av att tiden utgått.
19 §.
Upphäves skogsfångsservitut mot vederlag i mark, skall vederlaget över föras till befintlig gemensamhetsskog eller sådan skog bildas av vederlaget och den mark som i övrigt kan avsättas för detta ändamål, om olämplig splittring av skogsmarken därigenom motverkas.
20
§.
Vid förrättning för upphävande av skogsfångsservitut skall utan ansökan upptagas fråga om upphävande av annat sådant servitut som besvärar den tjänande fastigheten eller fastighet som sambrukas med den tjänande fas tigheten och har samme ägare som denna, om ett samtidigt upphävande av servituten medför att gemensamhetsskog kan bildas enligt 19 §.
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970
Särskild övergångsbestämmelse angående 11 kap. fastighetsbildningslagen
21
§.
Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastig het som innehas med samäganderätt skall tillämpas även på fastighet som är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare begärt eller samtyckt till att sämjedelningen erkännes som fastighetsbildning och slutligt avgörande i denna fråga icke föreligger.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap. fastighetsbildningslagen
22
§.
Bestämmelserna i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen om sammanlägg
ning av fastigheter som tillhör äkta makar gäller ej när äldre giftermåls-
ballcen är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.
23 §.
Är fastighet föremål för återköpsrätt, får den ej ingå i sammanläggning
utan rättighetshavarens medgivande.
Fastighet som utgöres av besittningsrätt till ofri tomt i stad får ingå i
sammanläggning, endast om den som har lösningsrätt enligt 4 kap. 6 §
äldre jordabalken medger det.
Fastighet som besväras av vattenfallsrätt får ej sammanläggas med
fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 it år 1970
Särskild övergångsbestämmelse angående 19 kap. fastighetsbildningslagen
24 §.
Har område genom tomtindelning som fastställts innan fastighetsbild
ningslagen trätt i kraft utlagts till tomt eller tomtdel, skall området redo
visas såsom fastighet i fastighetsregistret. Detsamma gäller tomtdel som
enligt före nämnda tidpunkt fastställd stadsplan skall uteslutas ur tomt
indelning.
Slutbestämmelse
25 §.
De närmare föreskrifter som fordras för övergången till fastighetsbild'
ningslagen meddelas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr ltt år 1970
197
2) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan kommun skall i fortsättningen höra till denna. Detsamma gäller när mark överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan kommun.
2
§.
Tillföres samfällighet som är belägen inom flera kommuners områden genom fastighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbild- ningsmyndigheten bestämma att marken skall höra till en av de först an givna kommunerna.
Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner, skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten skall höra.
3 §.
Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras till följd av 1 och 2 §§ sistnämnda gräns, undergår även församlingsgränsen motsva rande ändring. I annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighets bildning.
4 §.
I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 § fastighetsbildningslagen åligger det länsstyrelsen att verkställa sådan utred ning som avses i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
Innebär fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Underställning skall även eljest ske, om särskilda skäl föreligger. Ärende, som ej skall underställas, avgöres av länsstyrelsen.
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
5 §.
Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iaktta
gas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet
för kommun ej uppkommer. För sådant ändamål kan föreskrivas avsteg
från 1 och 2 §§, dock ej så att fastighet kommer att omfatta mark inom mer
än en kommun. Vidare kan bestämmas att fastighet, samfällighet eller del
av samfällighet, som ej beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till
annan kommun eller församling. Slutligen kan fastställas reglering rörande
kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska förhållanden samt
meddelas andra nödiga föreskrifter med anledning av indelningsändringen.
Över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf får besvär
anföras hos Kungl. Maj :t av kommun, församling eller enskild person som
beslutet rör.
6
§.
Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om
fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts i
beslut om medgivande till fastighetsbildningen.
Denna lag träder i kraft den 1 janari 1972.
Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighets-
bildningsåtgärd, som avslutats efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande
men som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners om
råden.
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970
199
3) Förslag
till
Lag
om förmånsrätt för vissa fordringar enligt fastighetsbildningslagen den
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen bestämts att ägare av fastighet skall till annan sakägare utge ersättning och har den ersättnings- berättigades fordran icke förfallit tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, äger denne erhålla betalning ur fastigheten med förmåns rätt enligt 8 § 1) lagen den om förmånsrättsordning.
Samma förmånsrätt tillkommer den som enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen är berättigad till ersättning i pengar för skog som ej kunnat uttagas inom föreskriven tid.
2
§.
Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen att uttaga skog skall anteckning göras i fastighets- boken när beslutet vunnit laga kraft.
Uppgår kapitalbeloppet av ersättning som avses i 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.
3 §.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning och lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. upphör att gälla. Sistnämnda lagar gäller dock alltjämt i fråga om ersätt ning som bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 144- år 1970
4) Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas dels att 46 §, 139 § och 141 § andra stycket bygg
nadslagen den 30 juni 1947 skall upphöra att gälla dels att 37, 38, 39, 47,
50, 51, 54, 56—64, 66—69, 72, 89, 153—156, 163 och 164 §§ nämnda lag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
37 §.
Inom byggnadskvarter —--------------------- till tomter.
Är fråga väckt om ändring av Är fråga väckt om ändring av
tomtindelning må nybyggnad ej fö- tomtindelning må nybyggnad ej fö
retagas å tomt som beröres därav retagas på mark som beröres därav
innan frågan slutligt prövats.
innan frågan slutligt prövats.
Utan hinder----------- — --------inom kvarteret.
38
Nybyggnad må ej företagas i strid
med tomtindelning eller å tomt som
icke är rättsligen bestående.
Ej heller må nybyggnad ske, in
nan skyldighet att anordna utfarts-
väg och avlopp från tomten som
enligt denna lag åligger ägaren eller
att utgiva det bidrag till kostnad för
gata som belöper å tomten blivit
fullgjord eller nöjaktig säkerhet bli
vit ställd.
När särskilda------- — ------- — först
§.
Nybyggnad må ej företagas i strid
med tomtindelning eller på fastighet
som icke överensstämmer med tomt
indelningen.
Ej heller må nybyggnad ske, in
nan skyldighet att anordna utfarts-
väg och avlopp från fastigheten som
enligt denna lag åligger ägaren eller
att utgiva det bidrag till kostnad för
gata som belöper på fastigheten blivit
fullgjord eller nöjaktig säkerhet bli
vit ställd,
i stycket.
39 §.
Har å tomt byggnad uppförts i Skjuter trappa från fastighet inom
sådant läge, att den skjuter in på byggnadskvarter över gatulinjen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970
201
(Nuvarande lydelse)
grannes tomt eller på gata eller an nan allmän plats, och skulle byggna dens nedrivande eller förändring medföra märklig kostnad eller olä genhet för ägaren, vare denne ej skyldig att avträda den intagna mar ken förrän byggnaden rives eller brinner ned, utan så är att den som uppfört byggnaden verkställt inkräktningen med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, om fastigheten övergått till ny ägare, denne ägde kännedom därom vid för värvet av fastigheten. Vad nu är sagt gäller ej om trappa som skjuter över gatulinjen; dock äger länsstyrelsen medgiva att trappan må kvarstå un der viss tid eller tills vidare. För det intrång granne lider av byggnad som skjuter in på hans tomt njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.
Tvist om ersättning eller lösen prövas av expropriationsdomstolen.
1 fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hin der mot ändring som efter vad Ko nungen därom stadgat är att hän föra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken med giver det.
(Föreslagen lydelse)
äger länsstyrelsen medgiva att den får kvarstå på gatumarken under viss tid eller tills vidare.
Har byggnad eller annan anlägg ning i annat fall uppförts så att an läggningen skjuter in på angränsan de mark och är ägaren enligt vad därom är föreskrivet i jordabalken ej skyldig att avträda den mark som sålunda tagits i anspråk, skall vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hinder mot sådan ändring av anläggningen som är att hänföra till nybyggnad. Ändringen får dock vidtagas, endast om ägaren av den berörda marken medgiver det.
47 §.
Har ej inom ett år efter tomtindel nings fastställande ägare av tomtdel väckt talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten; dock må, om ägare av tomt-
Tillhör enligt tomtindelning sär skilda delar av tomt olika ägare och har ej fastighetsbildning i överens stämmelse med tomtindelningen kommit till stånd på grund av ansö kan som gjorts senast ett år efter tomtindelningens fastställande, är
7* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 144
202
Kungl. Maj.ts proposition nr
744
år 1970
(Nuvarande lydelse)
del före staden väckt talan om inlö
sen, stadens anspåk bifallas allenast
såframt ägarens talan ej leder till
tomtens förenande i en ägares hand.
50
Ny gata skall upplåtas till allmänt
begagnande i den mån bebyggandet
av tomter, som enligt stadsplanen
hava utgång till gatan, kvarter efter
kvarter fortskrider från förut upp
låten gata eller från allmän väg inom
område som i väsentlig utsträckning
är bebyggt för bostads- eller industri
ändamål. Härvid skall iakttagas, att
varje gatudel som begränsas av två
på varandra följande tvärgators ut
dragna mittlinjer skall upplåtas, när
tomter med en sammanlagd längd ut
med gatudel en av minst en tredjedel
av de därvid befintliga gränslinjerna
för byggnadskvarter bebyggts i en
lighet med stadsplanen, dock att, om
dessförinnan bebyggelse föreligger
tomt efter tomt i följd från förut
upplåten gata eller från allmän väg
inom område som nyss sagts, gatan
skall upplåtas framför sålunda be
byggda tomter.
(Föreslagen lydelse)
staden berättigad lösa tomtdelarna.
Har ansökan om fastighetsbildning
i överensstämmelse med tomtindel
ningen gjorts innan staden med stöd
av bestämmelserna i första stycket
väckt talan om inlösen, skall dom
stolen förklara målet vilande till dess
frågan om fastighetsbildningen slut
ligt avgjorts. Bildas fastighet som
överensstämmer med tomtindelning
en, förfaller stadens talan.
När stad väckt talan om inlösen av
tomt skall domstolen ofördröjligen
sända underrättelse därom till fas-
tighetsbildningsmyndigheten i den
ort, där tomten är belägen.
§.
Ny gata skall upplåtas till allmänt
begagnande i den mån bebyggandet
av fastigheter, som överensstämma
med gällande tomtindelning och som
enligt stadsplanen hava utgång till
gatan, kvarter efter kvarter fortskri
der från förut upplåten gata eller
från allmän väg inom område som i
väsentlig utsträckning är bebyggt för
bostads- eller industriändamål. Här
vid skall iakttagas, att varje gatudel
som begränsas av två på varandra
följande tvärgators utdragna mitt
linjer skall upplåtas, när fastigheter
med en sammanlagd längd utmed
gatudelen av minst en tredjedel av de
därvid befintliga gränslinjerna för
byggnadskvarter bebyggts i enlighet
med stadsplanen, dock att, om dess
förinnan bebyggelse föreligger fas
tighet efter fastighet i följd från
förut upplåten gata eller från allmän
väg inom område som nyss sagts,
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970
203
(Nuvarande lydelse)
Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt be gagnande upplåta gatans nya del i den mån tomter som enligt stadspla nen hava utgång till gatan bebyggts i enlighet med planen.
51
Torg, park eller annan sådan all män plats skall till den del den icke är att anse som gata upplåtas till allmänt begagnande, när tomter eller specialområden med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområden bebyggts i enlig het med stadsplanen eller eljest vä sentligen tagits i anspråk för där an givet ändamål.
(Föreslagen lydelsej
gatan skall upplåtas framför sålun da bebyggda fastigheter.
Skal! redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt be gagnande upplåta gatans nya del i den mån med gällande tomtindelning överensstämmande fastigheter som enligt stadsplanen hava utgång till gatan bebyggts i enlighet med planen.
§.
Torg, park eller annan sådan all män plats skall till den del den icke är att anse som gata upplåtas till all mänt begagnande, när fastigheter, som överensstämma med gällande tomtindelning, eller specialområden med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområden bebyggts i enlighet med stadsplanen eller eljest väsentligen tagits i an språk för där angivet ändamål.
54 §.
Vill ägare av tomt verkställa ny byggnad därå innan gata, till vilken tomten enligt stadsplanen har ut gång blivit upplåten till allmänt be gagnande och allmän avloppsledning anlagts, skall han anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark som enligt stadspla nen är avsedd till gata eller annan allmän plats vare staden pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.
Vill ägare av fastighet inom bygg nadskvarter verkställa nybyggnad därå innan gata, till vilken fastighe ten enligt stadsplanen har utgång blivit upplåten til! allmänt begagnan de och allmän avloppsledning an lagts, skall han anordna utfartsväg och nödigt avlopp från fastigheten. I den mån staden förfogar över er forderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats vare staden plik tig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
56 §.
Ägare av tomt vid gata är skyldig
att ersätta staden värdet av gatu-
marken framför tomten intill gatans
mitt, dock ej till större bredd än
fem åttondelar av den enligt stads
planen vid gatans upplåtande till all
mänt begagnande högsta hushöjden
å tomten.
Är tomt belägen vid gatukors, om
fattar ersättningsskyldigheten tillika
den del av gatukorset som inneslutes
av den i första stycket angivna gatu-
markens utdragna gränslinjer och är
belägna inom ett avstånd från tomts
sida eller hörn, motsvarande fem
åttondelar av den i första stycket an
givna hushöjden.
Ägare av fastighet som är belägen
vid gata och som överensstämmer
med gällande tomtindelning är skyl
dig att ersätta staden värdet av gatu-
marken framför fastigheten intill ga
tans mitt, dock ej till större bredd än
fem åttondelar av den enligt stads
planen vid gatans upplåtande till all
mänt begagnande högsta hushöjden
å fastigheten.
Är fastigheten belägen vid gatu
kors, omfattar ersättningsskyldighe
ten tillika den del av gatukorset som
inneslutes av den i första stycket an
givna gatumarkens utdragna gräns
linjer och är belägen inom ett av
stå