Prop. 1972:67

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m.m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1972

Nr 67

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotika- missbruket, m. m.; given Stockholms slott den 10 mars 1972.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt,

dels bereda riksdagen tillfälle att yttra sig över vad föredraganden i övrigt anfört.

GUSTAF ADOLF

CARL LlDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

[ propositionen redovisas dagsläget på narkotikaområdet bl. 3. när det gäller vårdfrågorna och det internationella samarbetet.

Samtidigt läggs förslag fram om en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avsett narkotika från fängelse i sex år till fängelse i tio år samt om fortsatt giltighet till utgången avjuni 1973 av 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

I propositionen behandlas också frågor om korttidspcrmission, place- ring pä öppen anstalt och villkorlig frigivning av både narkotikabrotts- lingar och andra lagöverträdare som varit inblandade i organiserad brottslighet av särskilt samhällsfarligt slag. Riksdagen bereds tillfälle att yttra sig häröver.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att yttra sig över vad som i propositionen anförs om vissa förstärkta insatser i kampen mot narkotikamissbruket. Socialstyrelsens byrå för nykterhetsvård och narkomanvård förstärks och styrelsen får särskilda medel för information om det lokala samarbetet mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. Kostnaderna härför uppgår till 350 000 kr. Vidare beräknas 300 000 kr. för undersökningar om narkotikamissbrukets omfattning och 300 000 kr. för försöksverksamhet beträffande vård av narkotikamissbrukare.

För en förnyad informationsinsats som avser såväl narkotikamissbruk som missbruket av mellanöl och rusdrycker föreslås i särskild ordning (prop. 1972:61)ett anslag på 5 milj. kr.

Prop. 1972267

IJ

Förslag till Lag om ändring i narkotikastraftlagen ( 1968264')

Härigenom förordnas. att 3 & narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse 3 %*

Är brott som avses i l 5 att an- Är brott som avses i l 5 att an- se som grovt. skall för g r 0 v t se som grovt. skall för g r o vi narkotikabrott dömastill narkotikabrott dömastill fängelse. lägst ett och högst sex är. fängelse. lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större. omfattning eller yrkesmässigt. avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig art.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1972.

1 Senaste lydelse 1969233.

Prop. 197267 3

Förslag till Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 35 lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 äl Är varusmuggling att anse som År varusmuggling att anse som grov, skall dömas till fängelse i grov, skall dömas till fängelse i högst tvä är eller, om smugglingen högst två är eller. om smugglingen gällt narkotika. till fängelse. lägst gällt narkotika. till fängelse, lägst ett och högst sex är. ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande. myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1972.

' Senaste lydelse 196934.

Prop. 1972:67 4

Förslag till Lag om fortsatt giltighet av lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

Härigenom förordnas, att lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m., vilken enligt lag (1971 1186) gäller till utgången av juni 1972, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1973.

Prop. 1972:67 5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.

Nå'n-varande." statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, IIOLMQVIST, ASP- LlNG, NILSSON, G'ElJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning tried statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder mot narkotikamissbruket, m. m. och anför. '

1. Inledning

Med anledning av att missbruket av narkotika och andra beroende- framkallandc medel ökat, inrättades under år 1965 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande inom medicinalstyrelsen en expertgrupp för undersökning rörande detta missbruk. Expertgruppen, som började sitt arbete den 18 juni 1965, ombildades under våren 1966 och fick namnet medicinal- styrelsens narkomanvårdskommitte.

Medicinalstyrelsen överlämnade år 1967 till Kungl. Maj:t två delbe- tänkanden,itäniligen Kartläggning och vård (SOU 1967125) och Kontroll- systemet (SOU 1967141'). Efter remissbehandling av betänkandena lade Kungl. Maj:t för riksdagen fram förslag till narkotikastrafflag. m.m. (prop. 196817) vari Kungl. Maj 1t också beredde riksdagen tillfälle att avge yttrande beträffande riktlinjerna för organisationen av värden förnarko- tikamissbrukarc. Den i propositionen föreslagna särskilda narkotikastraff— lagen (1968164) samt övriga förslag till nya eller ändrade författningar antogs av riksdagen (ZLU 196811, rskr 81). Riksdagen godkände också riktlinjerna för organisationen av värden för narkotikamissbrukare. (SU ' 1968137, rskr 1968198). Beslut om statsbidrag till värdkostnaderna m. m. fattades i samband med behandlingen av statsverkspropositionen (prop. 196811 bil. 7, SU 196815, rskr 196815).

Mot bakgrund av rapporter under framför allt hösten 1968 om fortsatt ökning och spridning av narkotikamisslmtkct fastställde regeringen i december 1968 ett program i tio punkter för bekämpande av narkotika- missbruket. Programmct förutsatte samordnade ansträngningar under lång tid på en rad olika områden. I programmet ingick såväl intensifierad polis- och tullverksamhet som ökning av vårdresurserna och förstärkt information. I programmet ingick också höjning av maximistraffen för grovt narkotikabrott och för grov smuggling av narkotika från fyra till sex års fängelse (prop. 1969113, ZLU 196917, rskr 1969183). Samtidigt höjdes minimistraffet för samma brott från sex månaders fängelse till ett års fängelse.

Prop. 1972167 6

Ett annat led i dessa åtgärder utgjorde lagen ('_1969136) om telefonav- lyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. (tele- fonavlyssningslagen) (prop. 196915, lLU 1969116, rskr 196918] ). Lagen är tidsbegränsad och gäller efter förlängning är 1971 till utgången av juni 1972 (prop. 1971195, JuU 1971110, rskr 19711165).

Vidare ändrades lagen (19661293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (prop. 19691111, 2LU 1969159, rskr 19691274), för att klarlägga vilka möjligheter lagen gav att ta hand om narkotikamissbruka- re.

1 regeringens program berördes också det internationella samarbetet, som utgör ett viktigt led i bekämpandet av den illegala narkotikahante- ringen.

Slutligen tillsattes ett samarbetsorgan för bekämpande av narkotika- missbruket (SBN, S 1970129). SBN fick i uppgift att noga följa utvecklingen på narkotikaområdet och att samordna myndigheternas insatser.

Narkomanvärdskommitten avlämnade sitt slutbetänkande i november 1969 (SOU, 196915'2. Samordnade åtgärder. och SOU 1969153, Social- medicinska oeh kliniska undersökningar). Betänkandet innehåller en omfattande kartläggning av läget på narkotikaområdet och förslag till åtgärder, som omfattar både prevention och vård. Betänkandet har remissbehandlats.

Narkomanvärdskommittens förslag utgör tillsammans med regeringens program från 1968 alltjämt grundvalen för myndigheternas arbete med narkotikaproblemen. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det finns ett nära samband mellan narkornanvärdskommittens arbete och det av regeringen i december 1968 framlagda aktionsprogrammet mot drogmiss- bruket. Flera av de åtgärder som regeringen vidtog hade sälunda före- slagits av narkomanvärdskommittén vid överläggningar mellan företrädare för regeringen och kommitténs ordförande. Under de drygt två är som gått sedan narkomanvårdskommitte'n lade fram sitt slutbetänkande har mirkotikafrägan varit föremål för kontinuerlig uppmärksamhet inom berörda departement och myndigheter samt inom SBN.

Jag anser tiden nu vara inne att på nytt för riksdagen redovisa läget på narkotikaomrädet. I samband därmed avser jag att föreslå vissa ytterligare åtgärder i kampen mot narkotikamissbruket. Till den hör vidgade undersökningar om narkotikamissbrukets omfattning, s.k. frekvensun- dersökningar, förstärkning av socialstyrelsens narkomanvärdssektion, ökade insatser från socialstyrelsens sida för att aktivera det lokala samarbetet barnavårdsnämnd—polis----skola, det s.k. EPS-samarbetet, ökade möjligheter till försöksverksamhet i vårdarbetet bl. a. vid ungdomsvårdsskolorna, ökad informationsverksamhet, höjning av maxi— mistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gällt narkotika samt skärpta regler i fråga om verkställigheten av långvariga frihetsberövanden för bl. a. grova narkotikabrott.

Prop. 1972167 7

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 15 februari 1972 till chefen för justitiedepartcmentet lämnat en redogörelse för tillämpningen av telefon- avlyssningslagen under det gångna året och för det nuvarande läget betr. den illegala narkotikahanteringen samt till Kungl. Maj:ts prövning över- lämnat frägan om förlängning av telefonavlyssningslagen. Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RA), Svea hovrätt. Stockholms tingsrätt, socialstyrelsen och Sveriges advokatsarnfund. Jag avser att nu anmäla även denna fråga.

2. Gällande bestämmelser, nuvarande ordning m. m.

2.1. Narkotikastrafflagen

Enligt l & narkotikaförordningen (19621704) förstås med narkotika dels läkemedel och hälsofarliga varor som är föremål för internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse dels sådana varor som enligt förordnande av Kungl. Maj:t skall anses som narkotika.

Den internationella överenskommelse som f. n. gäller för Sveriges del är 1961 års allmänna narkotikakonvention (the Single Convention on Narcotic Drugs, 1961, intagen i sin helhet i SOU 1967141). 1 första hand omfattar alltså det svenska narkotikabegreppet de läkemedel och hälso- farliga varor som innefattas i narkotikakonventionen. Enligt beslut av Kungl. Maj:t jämställs i Sverige vissa läkemedel med narkotika. Sålunda jämställs vissa syntetiska medel såsom amfetaminpreparat och LSD med narkotika enligt skilda beslut (1959151, 19661694 och 19711230). Dessa medel omfattas av 1971 års konvention om psykotropa ämnen som Sverige undertecknat den 31 februari 1971. men som ännu inte trätt i kraft. Socialstyrelsen skall enligt 1 % narkotikaförordningen upprätta och kungöra förteckning över narkotika.

Narkotikastrafflagen (1968164) innehåller bl. a. bestämmelser om straff för den som uppsåtligen och utan att vara berättigad därtill. tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika.

De brott som här avses är indelade i tre grader, narkotikaförscelse (2 %$), narkotikabrott (l ä) och grovt narkotikabrott (3 $). Straffskalan för narkotikaförseelse omfattar endast böter. för narkotikabrott böter eller fängelse i högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse. lägst ett och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det lltglOTt led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt. avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig art.

Prop. 1972:67 8

2.2. Lagen om straff för varusmuggling

1 lagen om straff för varusmuggling (19601418) är varusmugglings- brotten indelade i tre grader. Straffet för varusmuggling är dagsböter. lägst tio, eller fängelse i högst ett är, eller om gärningen gällt narkotika som avses i narkotikaförordningen. fängelse i högst två är (1 $). Är varusmuggling med hänsyn till godsets värde och'övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömas till böter, högst trehundra kronor (2 5). Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till fängelse i högst två är. eller. om smuggling gällt narkotika som avses i narkotikaför- ordningen, till fängelse lägst ett och högst sex är (3 5).

2.3. Verkställighet av ådömd påföljd

1 den allmänna debatten har i samband med narkotikafrågan aktuali- serats frågor om verkställighet av ädömd påföljd för vissa personer som undergår långvariga frihetsberövanden, främst för grova narkotikabrott. Jag avser närmare bestämt placering i öppen anstalt, permissioner och villkorlig frigivning. [ det följande redogörs för gällande ordning i dessa ämnen. Framställningen är i huvudsak begränsad till sådana regler som har betydelse i fall då den ådömda påföljden är fängelse i minst två år eller internering med en minsta tid av två är eller mera.

2.3.1. Placering i sluten eller öppen anstalt

[ fråga om den som dömts till fängelse gäller enligt 42 & jämfört med 25% lagen (19641541) om behandling i fängvårdsanstalt (behandlings- lagen) att de intagnas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske med hänsyn till bl. a. den dömdes ålder, hälsotillstånd. sinnesbe- skaffenhet. karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning. I fråga om unga lagöverträdare och sådana personer som undergär fängelse i tre månader eller på kortare tid, från vilka kategorier bortses i de." följande. gäller vissa ytterligare föreskrifter.

Den som dömts till internering skall enligt 57 & behandlingslagen tas in i sluten anstalt. Kan det ske utan olägenhet får den som visat pålitlighet dock överföras till öppen anstalt.

Enligt 25% kungörelsen (19641630, ändrad 19651'394) med vissa före- skrifter rörande tillämpningen av lagen om behandling i fångvårdsanstalt (tillämpningskungörelsen) bestämmer kriminalvårdsdirektören i vilken anstalt i räjongen som den dömde skall tas in. Enligt 33 & kungörelsen beslutar denne också om förflyttning av intagen från en anstalt till en annan i räjongen. Kriminalvårdsstyrelsen kan enligt 625,i kungörelsen ändra vad kriminalvårdsdirektören beslutat. Dessa regler gäller såväl fängelse som internering.

Frän kriminalvärdsstyrelsen har inhämtats uppgifter om praxis när det gäller placering i sluten eller öppen anstalt av den som dömts till fängelse. Av dessa uppgifter framgår att den aktuella frågan i princip bedöms individuellt i varje särskilt fall. Överstiger strafftiden sex månader, brukar

Prop. 1972:67 9

man i allmänhet se till att den första tredjedelen av tiden kommer att avtjänas i sluten anstalt och återstoden i öppen anstalt. Stora variationeri båda riktningarna är dock vanliga. Det finns sälunda vissa grupper intagna som vårdas förhållandevis lång tid i sluten anstalt. Hit hör de som bedöms som samhällsfarliga, de som efter tidigare straffverkställighet återfallit i brott upprepade gånger och de som under pågående verkställighet misskött sig genom rymningar m.m. Beskaffenheten av det brott som påföljden avser är som regel av sekundär betydelse vid bedömningen av frågan om den dömdes placering men kan i vissa fall ge en antydan om rymningsrisken. Har den intagne gjort sig skyldig till verksamhet som kan betecknas som mera omfattande narkotikalangning och saknar han dessutom anknytning till Sverige anses detta vara förhållanden som talar för placeringi sluten anstalt.

2.3.2 Perm issioner

Permission för den som undergär fängelse eller internering kan före- komma i form av korttidspermission eller längtidspermission. Sistnämnda permissionsform kan vid fängelse användas för att ge den intagne möjlighet att ordna de förhällanden i vilka han kommer att försättas vid en förestående frigivning. För att sådan permission skall kunna beviljas krävs att minst 2/3 av strafftiden har avtjänats. Den följande framställ— ningen avser därför endast korttidspermission.

I 36 & behandlingslagen föreskrivs att, om fara för missbruk inte kan anses föreligga, intagen kan få tillstånd att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning. Han kan också i annat fall, då det med hänsyn till anstaltstidens längd eller eljest finns starka skäl för det, få lämna anstalten för viss kort tid.

Enligt 34 & tillämpningskungörelsen ankommer det på kriminalvårds- direktören eller, efter dennes bemyndigande, styresmannen vid anstalten att enligt anvisningar som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen lämna intagen tillstånd till sådan permission som här avses, dvs. korttidspermis- sion.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens vårdcirkulär ('nr 2/1968 med senare ändringar) kan korttidspcrmission vara av två slag. nämligen dels regel- bunden permission som vid längre anstaltstid kan som ett led i behand- lingen komma i fråga med vissa tidsmellanrum, och dels särskild permis— sion, som oavsett anstaltstidens längd kan förekomma om starka skäl för permission föreligger.

För regelbunden permission "gäller vissa kvalifikationstider. För den som undergär fängelse vid sluten anstalt bör sådan permission beviljas tidigast efter sju månader, om strafftiden inte överstiger fyra år. Vid öppen anstalt bör regelbunden permission inte beviljas förrän efter sex månader, om strafftiden överstiger ett är sex månader men inte fyra år. Vid säväl öppen som sluten anstalt bör, när strafftiden överstiger fyra år, permission inte beviljas förrän den intagne utstått en sjättedel av strafftiden. I fråga om internering gäller längre kvalifikationstider.

Prop. 1972:67 10

[ kvalifikationstid bör enligt värdcirkuläret inräknas häktningstid. Som nyss antytts får särskild permission i regel medges endast i vissa speciella fall som närmare anges i vårdcirkuläret.

Om det föreligger, särskilt starka skäl för korttidspermission och noggrann tillsyn samtidigt behövs, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara åtföljd av bevakning.

Den författningstext som reglerar korttidspermission har varit i sak oförändrad sedan år 1945. Trots detta har antalet korttidspermissioner ökat avsevärt. Denna ökning har varit en följd av att kriminalvårdsstyrel- sens praxis fortlöpande utvidgats när det gäller att bedöma vad som skall anses vara ”starka skäl" för att en intagen skall få lämna anstalten för viss kort tid.

2.3.3. Villkorligfrigivning

Enligt "26 kap. 6 & brottsbalken får den som undergår fängelse på viss tid villkorligt friges sedan två tredjedelar av tiden eller, om särskilda skäl föreligger, halva tiden avtjänats. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten pågått minst fyra månader. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skall enligt 26 kap. 7 % brottsbalken särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasätts, hans bcredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle. komma att försättas efter frigivningen.

Fråga om villkorlig frigivning av den som undergår fängelse i mer än ett år skall prövas av kriminalvårdsnämnden (16 & brottsbalkens promulga- tionslag samt. kungörelsen (19651625) om inskränkning i övervaknings- nämnds befogenhet att pröva fråga om villkorlig frigivning).

[ förarbetena till de nu gällande bestämmelserna uttalade chefen för justitiedepartementet (prop. 1965:159,) att villkorlig frigivning bör ingå som ett regelmässigt led i behandlingen av den dömde. och att det endast undantagsvis bör få förekomma att han helt vägras villkorlig frigivning. Departementschefen förordade att för villkorlig frigivning som huvud- regel skall gälla att den dömde har avtjänat minst 2/3 av strafftiden men att sådan frigivning i begränsad omfattning skall kunna ske. efter halva strafftiden. Sistnämnda möjlighet till villkorlig frigivning torde enligt departementschefen i första hand få betydelse i fråga om unga lagöver- trädare och personer som undergär långvariga straff. Den borde dock inte gälla enbart f_ör-vissa kategorier av klientelet utan stä öppen i alla fall där en tidig frigivning är starkt motiverad från resocialiserings'synpunkt. Lagrådet fann det angeläget understryka vikten av att möjligheten till villkorlig frigivning redan efter halva strafftiden begagnas endast i begränsad omfattning, nämligen då en tidig frigivning i det enskilda fallet är starkt motiverad från resocialiseringssynpunkt.

Prop. 1972:67 1 1

2.3.4. Statistiska undersökningar

För att få närmare underlag till bedömningen av förevarande frågor rörande behovet av vissa reformer med avseende på den nu tillämpade. ordningen för placering på öppen anstalt, permissioner och villkorlig frigivning. såvitt särskilt gäller dem som dömts för grova narkotikabrott eller för annan därmed jämförbar grov samhällsfarlig brottslig verksamhet har en arbetsgrupp med representanter för justitiedepartementet, RÅ, rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen gjort vissa statistiska undersökningar. Dessa undersökningar har omfattat de personer som under tiden den 1 april 1969—den 30 juni 1971 dömts till fängelse i minst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mera. Med hänsyn till frågornas särskilda betydelse för den grova narkotikabrottsligheten har materialet särredovisats på följande två huvudgrupper:

|. Personer, vars domar omfattar grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling. enbart eller i förening med andra brott. Under den angivna tidsperioden dömdes 173 sådana personer. Samtliga dessa ingåri undersökningen.

Il. Personer, vars domar omfattar enbart andra brott än grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling. Under den angivna tidsperioden dömdes 296 sådana personer. Samtliga dessa ingår i undersökningen.

En redogörelse för undersökningsresultaten torde fä fogas till proto- kollet som bilaga 1.

På vissa punkter har, som framgår av redogörelsen, uppgifter inte kunnat fås beträffande ett mindre antal av de undersökta. Detta bortfall påverkar inte helhetsbilden av de resultat som kommit fram.

2.4. Telefonavlyssning

lngrepp i telefonhemligheten får företas endast i mycket begränsad utsträckning. Allmänna bestämmelser om telefonavlyssning finns i 27 kap. 16 & rättegångsbalken (RB). Enligt dessa bestämmelser får telefon- avlyssning medges endast när någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Sådant tillstånd får meddelas endast av domstol på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagare-n. Som förutsättning gäller att åtgärden skall vara av synnerlig betydelse för utredningen. Beslutet får avse samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller kan antas komma att begagnas av honom. 'l'illständet skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.. Beträffande granskning av uppteckning som har gjorts när samtal avlyssnats skall vad som föreskrivs i "27 kap. 12 & RB Om undersökning och granskning av enskild handling äga tillämpning. Hänvis- ningen innebär bl. a. att uppteckningen inte får närmare undersökas av annan än domstolen, undersökningsledaren eller åklagaren. Dock får sak- kunnig eller annan som anlitas för eller hörs under utredningen granska

Prop. 1972:67 13

uppteckningen efter anvisning av domstolen, undersökningsledarcn eller åklagaren. Av 27 kap. 16 & RB följer slutligen att, i den mån uppteck- ningen innehäller något som inte är av betydelse för utredningen, (len skall efter granskningen omedelbart förstöras.

Bestämmelser om telefonavlyssning finns även i 5 5 lagen (1952198) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken lag är tillämplig endast när fråga är om vissa brott mot rikets säkerhet m.m. Dessa bestämmelser bygger på RB:s bestämmelser i ämnet men gär avsevärt längre än dessa. Lagen är tidsbegränsad. Dess giltighetstid har successivt förlängts, senast till utgången av juni 1972 (prop. 1970:100. lLLl 1970146, rskr 19701266).

Telefonavtyssningslagen innebär att bestämmelserna i '27 kap. 16 & RB äger motsvarande tillämpning vid förundersökning angående grovt nar— kotikabrott eller grov varusmuggling, om smuggling gällt narkotika som avses i narkotikaförordningen (1962:7()4). trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två är. Giltighetstiden för tillstånd till avlyssning får dock bestämmas till högst en månad från den dag då tillstandet delgavs telefonanstaltens förestandare.

Vid teleft'inavlyssningslagens tillkomst uttalade föredragande departe- ment'schefen bl. a. följande. Telefonavlyssning utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och den bör användas ytterligt restriktivt. Telefomwlyssning som ett medel för att skaffa bindande bevisning mot de grövsta profitörerna inom narkotikahanteringen är emellertid inte oförenlig med denna inställning. Det är i praktiken inte fräga om nagon stor grupp av misstänkta som skulle bli föremäl för telet'onavlyssning. Det rör sig om personer som misstänks för att ha gjort sig skyldiga till brott sorti i fraga om samhällsfarlighet och hänsynslöshet är jämförliga med andra brott beträffande vilka telefonavlyssning redan nu är tilläten. Den utbredning och förgrovning av narkotikabrottsligheten som har skett och som motiverar en straffskärpning gör det också angeläget att polisen fär tillgång till sadana spaningsatgärder att de grövsta brottslingarna kan avslöjas. Lagen bör göras tidsbegränsad sa att riksdagen inom relativt kort tid får tillfälle att. pröva dess verkningar.

] samband med förlängningen av lagens giltighetstid 1971 upplystes att domstol under tiden mars l970—januari 1971 meddelat tillständ till telefonavlyssning beträffande 39 personer. Genomsnittstiden för avlyss- ningen uppskattades till tv'a manader (se prop. 1971 :95 ).

2.5. Frekvensundersökningar

N'trkomanvärdskommitten har i kapitel 2 i sitt slutbetänkande Nar- kotikaproblemet, Samordnade atgärder redogjort för de. studier om narkmikamisshnike-ts omfattning (frekvensundersökningar) som har gjorts under ären 1966—1968. Dessa undersökningar omfattar mänga olika grupper, bl. a. värnpliktiga. skolungdom. universitetsnngdom, sjuk— värdspopulationen, socialvärdspopulationen och intagna i krimimilvärds— anstalterna.

Prop. 1972:67 13

Undersökningarna beträffande de inskrivningsskyldigas narkotikamiss- brttk utförs av militärpsykologiska institutet (MPl). De har pägatt under ären 1969 -1971. Den senast slutredovisade rapporten avser de inskriv— ningsskyldiga 1968/69. MPl har emellertid under hand kttnnal lämna vissa preliminära resultat frän undersökningarna 1969/70 och 1970/71. lnoru kriminalvärdsstyrelsen har under åren 1969—1971 gjorts vissa beräkningar av antalet narkotikarnissbrukare inom kriminalvården. Beräk- ningarna avser säväl anstalterna som frivärden.

I fråga om narkotikamissbruk hos sjukvärds— och socialvärdspopula— tionen har är 1971 gjorts en undersökning inom Malmöhus län. Social- styrelsen ställer f.n. samman och analyserar uppgifter frän denna undersökning.

Skolöverstyrelsen gjorde våren 1971 en enkätundersökning om alkohol- och narkotikamissbruk bland elever i årskurserna 6 och 9 i grundskolan. Undersökningen avsåg 5 000 elever frän olika delar av landet. Den lades upp för att utgöra början till en rullande bevakning av skolungdomens alkohol— och narkotikavanor. Analysen av materialet har ännu inte färdigställts. Skolbarns missbruksvanor har i övrigt studerats vid spridda undersökningar. främst i storstäderna. Mindre undersökningar har även gjorts inom universitetskanslersämbetet beträffande studerande vid universitet och högskolor. Undersökningarna har grundat sig på uppgifter frän bl. a. studerandehälsovärden och studentkårernas kurato- rer.

2.6. Samarbete barnavårdsnämnd-skola—polis

Kungl. Maj:t utfärdade är 1970 ett cirkulär (1970:513) om intensifie- rat samarbete mellan barnavärdsnämnd, skola och polis. l cirkuläret framhälls bl. a. att samhällets resurser för att främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga Och motverka brottslighet och annan missan- passning bland barn och ungdom maste. samordnas och utnyttjas effek- tivt. För att främja planering och samordning av dessa resurser bör i kommunerna finnas samarbetsorgan mellan framför allt barnavärds- nämnd, skola och polis sävida inte sädant (_)rganiserat samarbete uppen- barligen är obehövligt. Förutom företrädare för barnavärdsnämtid. skola och polis rekommenderas att även företrädare för andra myndigheter och organisationer som berörs av verksamheten bereds möjlighet att delta i samarbetsorganets arbete allt efter ärendenas art. Vidare betonas att samarbetsorganet bör verka för att samarbetet pä fältet bedrivs i lämpliga former med bl. a. uppsökande verksamhet samt information i frågor som rör barna- och ungdomsvård. Initiativ till samarbetet bör i första hand tas av bantavärdsnämnden. Laglig skyldighet att tillsätta samarbetsorgan finns visserligen inte men det ligger i myndigheternas eget intresse att ett sådant organ tillsätts i de flesta kommuner. Kungl. Maj:t har ålagt länsstyrelserna att verka för att samarbetsorgan bildas.

Socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen har i augusti 1971 gemensamt utfärdat räd och anvisningar för hur samarbetet bör

PrOp. 1972:67 14

bedrivas (socialstyrelsens Råd och anvisningar 1971223).

Socialstyrelsen har i januari 1972 genom socialvärdskonsulenterna undersökt i vilken utsträckning samarbetet kommit till stånd. Av de lämnade uppgifterna, som hittills endast är preliminära, framgår att fast samarbete förekommer i omkring en tredjedel av landets kommuner. 1 nägra komruuner finns samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis av något annat slag än som rekommenderas i eirkuläret.

Hänvisningar till S2-6

  • Prop. 1972:67: Avsnitt 4.2

2.7. Ungdomsvårdsskolor

Enligt 64 å barnavårdslagen (196097) inrättar och driver staten ungdomsvårdsskotor. Dessa har till ändamål att bereda vard, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvärd och inskrivits som elever vid skolorna. Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskrivning av eleverna. Endast den får tas in på ungdomsvårdsskola sorti omhändertagits för samhällsvärd eller utredning av anledning som avses i 255 b samma lag, dvs. pä grund av eget beteende (36 ä'). Närmare bestämmelser om den teoretiska och praktiska utbildning som lämnas eleverna meddelas i stadgan (1960:728) för ungdornsvårdsskoloma. Stadgan omarbetas för närvarande.

Antalet elever vid ungdomsvårdsskolorna var den 1 februari 1972 1 620. Av dessa elever vårdades 730 inom skola och 890 utom skola. Av de som vårdades inom skola var 502 närvarande. Antalet platser var 741. Antalet nyintagna elever har tlnder senare är minskat. Av eleverna hade ungefär en tredjedel intagits på grund av missbruk av narkotika eller läkemedel. Fyra av skolorna har speciella resurser för vård av ungdomar med narkotikaproblem.

3. Rikspolisstyrelsens förslag i fråga om telefonavlyssning och remissytt- randen över det

3.1. Rikspolisstyrelsens framställning

Rikspolisstyrelsen framhåller inledningsvis att tillförseln till Sverige av illegal narkotika, framför allt centralstimulantia under 1969 och en stor del av 1970 kunde minskas i stor utsträckning. Efterfrågan på narkotika minskade emellertid inte. Detta medförde att priserna steg, varefter smugglingstrycket ökade. Samtidigt tvingades polisen att skära ned insatserna mot narkotikahandeln. eftersom andra angelägna polisuppgif— ter hade blivit eftersatta i samband med offensiven mot narkotikahan- deln. Som en följd härav har det under är 1971 varit gott om narkotika på den illegala marknaden. Tillgängliga undersökningar (MP1 och dr Nils Bejerot) tyder på en ny ökning av narkotikamissbruket. Polisens erfarenheter pekar i samma riktning. Rikspolisstyrelsen bedömer den rådande situationen som allvarlig. För att komma ur det nuvarande läget är det enligt rikspolisstyrelsen nödvändigt att minska efterfrågan genom

Prop. 1972:67 15

ökade vårdinsatser. En ökning av vårdresurserna samt klara riktlinjer för vårdens bedrivande är ofränkornligt om narkotikaproblemet skall kunna lösas på ett mera långsiktigt sätt.

Beträffande den hittillsvarande tillämpningen av telefonavlyssningsla- gen anför rikspolisstyrelsen att annan undersökningsledare än åklagare inte har gjort framställning om telefonavlyssning. För att i detalj följa tillämpningen av lagen och bevaka att tillämpningen blir restriktiv och likformig anmäls fortfarande samtliga ärenden om ifrågasatt telefonav- lyssning för rikspolischefen innan föredragning sker för åklagare.

Lagen har tillämpats efter samma principer och i stort sett i samma omfattning som tidigare. Under den nu aktuella redogörelseperioden — februari —december 1971 — har telefonavlyssning skett av 48 personer. Av dessa kvarstod fyra från föregående period. Under perioden har således tillstånd beviljats att avlyssna 44 personers telefoner. Vid redogörelseperiodens slut 31.12.1971 gällde fortfarande tillstånd till avlyssning av elva personer. Av dessa kvarstod endast två den 15 februari 1972.

Avlyssningstiderna har varierat i längd. Den längsta perioden har, efter domstOls förnyelse av tillståndet, omfattat ungefär sex och en halv månader. Den kortaste perioden har omfattat elva dagar. De flesta avlyssningstiderna har legat på en—tre månader.

Normalt har gången av ett ärende varit den att misstankar om grovt narkotikabrott har uppkommit mot en viss person, varefter tillstånd till avlyssning har begärts och erhållits. Genom avlyssningen har oftast framgått att även andra personer handlat med narkotika. Kretsen av avlyssnade personer har —- efter tillstånd av domstol —— undan för undan ökats.

Under perioden har med hjälp av avlyssningen ett tiotal välorganisera- de- förSäljningskedjor kunnat undanröjas. 1,några landsortsstäder har Som resultat av telefonavlyssning tillförseln av narkotika från stockholmsom- rådet i vart fall temporärt helt kunnat stoppas. Hundratalet personer har till följd av telefonavlyssning kunnat gripas oeh delges misstanke om narkotikabrott. Större delen av dessa har numera lagförts. De utdömda straffen varierar. Strängastc straffet är internering fyra år och sex månader. Flertalet tidsbestämda straff synes ligga mellan ett och tre år.

Stora kvantiteter illegal narkotika — mestadels centralstimulantia — har smugglats och/eller sålts av dem som varit föremål för telefonavlyssning eller avslöjats med hjälpav avlyssning. Det är omöjligt att ange en exakt siffra. En grov uppskattning ger vid handen att de kedjor, som har avslöjats, smugglat och/eller handlat med 700 000 —- 1 miljon kapslar centralstimulantia. dvs. 200 a 300 kg ren substans. Enbart en av kedjorna torde under 1971 ha fört in en halv miljon kapslar.

RikSpolisstyrelsen framhåller att lagen har tillämpats med synnerligen stor restriktivitet och endast i särskilt angelägna fall. Eftersom handeln med narkotika — såväl centralstimulantia som andra narkotika — blir mer OCh mer organiserad, har telefonavlyssning begärts endast i fall då man har kunnat misstänka organiserad, yrkesmässig smuggling av och handel

Prop. 1972:67 16

med narkotika. Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja storsmugglingen från utlandet och storlangningen inom landet.

Enligt rikspolisstyrelsens bedömning är det med hänsyn till det allvarliga läget inom den illegala narkotikahanteringen inte möjligt att med enbart konventionella spaningsmetoder ens något så när behålla greppet över den grova narkotikabrottsligheten. Med enbart de vanliga spaningsmetoderna skulle krävas insatser som varken kan åstadkommas inom ramen för tillgängliga resurser eller kan beräknas bli tillförda polisen utifrån. Likväl skulle. man inte komma åt de ledande profitörerna.

Även om läget är allvarligt får telefonavlyssning inte användas annat än mot mycket grov brottslighet och tillämpningen skall som hittills vara ytterligt restriktiv. Under den gångna tiden har det blivit alltmera klart att den grova narkotikabrottslighcten styrs av välorganiserade smugglings- och distributionssyndikat, som tillämpar ytterst hänsynslösa metoder. Denna handel förorsakar ett stort mänskligt lidande. Därför talar enligt rikspolisstyrelsen allt för att i nuvarande läge fortfarande godta telefonavlyssning som ett hjälpmedel i spaningsarbetet.

Självfallet måste mot samhällets intresse av att komma till rätta med den grova narkotikabrottsligheten noga vägas individens rätt till så stor integritet som möjligt. Det sätt på vilket telefonkontroll hittills har använts kan inte enligt rikspolisstyrelsens mening anses ha obehörigen kränkt individens krav på integritet.

Om en förlängning av lagen genomförs. föreslår rikspolisstyrelsen att förlängningen omfattar två är.

Hänvisningar till S3-1

  • Prop. 1972:67: Avsnitt 4.7

3.2. Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en förlängning av telefonavlyss- ningslagens giltighetstid.

JK framhåller nu liksom vid tidigare förlängning att telefonavlyssning som hjälpn edel vid utredning av brott är ett så allvarligt ingrepp i den enskildes rätt, att den endast bör få förekomma när det gäller att uppdaga allvarlig brottslighet som ej är åtkomlig med sedvanliga spaningsmetoder. Den i rikspolisstyrelsens senaste redogörelse beskrivna narkotikabrottsligheten är otvivelaktigt av allvarlig karaktär och erfarenheten torde ha visat att telefonavlyssning för närvarande inte kan ersättas med andra spaningsmetoder vid dess bekämpande. Under den tid lagen varit i kraft har JK genom upprepade inspektioner hos rikspolisstyrelsen hållit sig underrättad om det sätt på vilket telefonavlyssningen har bedrivits. Såvitt han därvid har kunnat finna har obehöriga integritetskränkningar inte förekommit.

RÅ framhåller att även om de redovisade spaningsresultaten s_vnes vara något större än under föregående period saknas anledning anta att lvångsmedlet har använts mindre restriktivt än tidigare. En bidragande orsak till de ökade spaningsresultaten kan nämligen antas vara att den kriminella aktiviteten på narkotikamarknaden har tilltagit. Alla

Prop. 1972:67 17

tillgängliga resurser behövs därför alltjämt i kampen mot narkotikabrotts- ligheten och tillgången till telefonavlyssning är därvid av väsentlig betydelse. RÅ har ingenting att erinra mot förslaget att förlängningen skall omfatta två år.

Svea hovrätt understryker sin principiella inställning att telefonavlyss- ning som spaningsmetod utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och bör användas restriktivt. När det gäller åtminstone de grövsta formerna av illegal narkotikahantering bör emellertid polisens behov av effektiva spaningsmetoder kunna ges företräde framför enskilda intressen. Även under den period som avses med rikspolisstyrelsens nu aktuella skrivelse synes telefonavlyssning ha utgjort ett värdefullt medel för bekämpande av den grova narkotikahanteringen. Mot lagens tillämpning under perioden torde inte kunna riktas några invändningar. Det anges i rikspolisstyrelsens redogörelse att tillgängliga undersökningar tyder på en ny ökning av narkotikamissbruket. Situationen i fråga om narkotikabekämpningen är uppenbarligen alltjämt sådan att polisen har starkt behov att vid förundersökningar angående grova narkotikabrott fortfarande kunna använda den spaningsmetod varom här är fråga. Hovrätten tillstyrker därför att lagen ges fortsatt giltighet. förslagsvis till utgången av juni 1974.

Stockholms tingsrätt uttalar att resultatet av telefonavlyssning inte åberopas av åklagaren som bevis i brottmål men att metoden ändå torde medföra möjlighet från polisens sida att göra ingripanden på sådan tid och plats att annan övertygande bevisning lättare än eljest kan säkerställas. Mot bakgrund av rikspolisstyrelsens redogörelse för utvecklingen av den illegala narkotikahanteringen och polisens begränsade resurser för bekämpande av denna, finner tingsrätten skäl tillstyrka att förlängningen av lagens giltighet utsträcks till att gälla två är.

Sveriges advokatsamfund förordar att förlängningen begränsas till ett år med hänsyn till lagens extraordinära och ur rättssäkerhetssynpunkt känsliga natur samt den därmed sammanhängande betydelsen av att dess tillämpning ägnas fortlöpande uppmärksamhet.

4. F Öredraganden 4.1 Utvecklingen under de senaste åren

Missbruk av narkotika blev under 1960-talet ett allvarligt samhällspro— blem i vårt land liksom i många andra länder. Mot slutet av år 1968 var missbruket spritt över så gott som hela landet. Detta föranledde ett ingripande av regeringen, som i december 1968 antog ett tiopunktspro- gram för en insats på bred front mot narkotikamissbruket. Programmet innebar skärpt kamp mot narkotikabranschens profitörer, ökade förebyggande åtgärder, förstärkta vårdinsatser och en samordning av samhällets olika insatser. Det förutsatte samordnade ansträngningar under lång tid på en rad olika områden. Som ett led i programmets genomförande har straffen för grova narkotikabrott, främst den

Prop. 1972:67 18

systematiska langningen, skärpts och polisen fått tillgång till ett nytt spaningsmedel i telefonavlyssningen. Vårdresurserna har förstärkts och värdlagstiftningen har modifierats. År 1969 ställdes särskilda medel till förfogande för en bred upplysningskampanj genom både samhällets organ och enskilda organisationer. Anslagen för fortlöpande information om narkotiska preparat och faran av narkotikamissbruk har därefter successivt höjts. Inom skolväsendet ägnas narkotikaproblcmen ökad uppmärksamhet. De ansvariga myndigheterna uppmärksammar i stigande omfattning narkotikaproblemen. Den samlade effekten av vidtagna åtgärder har blivit att missbruket kunnat begränsas till huvudsakligen Stockholms-, Göteborgs- och Malmö-regionerna. Missbruk av beroende- framkallande medel förekommer dock i växlande omfattning även på andra platser i landet, men förhållandena där är nu bättre än är 1968. I storstadsområdena är efterfrågan på narkotika fortfarande betydande och missbruket djupt rotat. Bruket av centralstimulantia synes dock ha minskat även här.

I övrigt är följande att säga om de senaste årens utveckling och dagsläget. Trots tullens och polisens ansträngningar har det inte varit möjligt att hejda spridningen av cannabis i landet. Av övrig narkotika t. ex. heroin och LSD torde endast relativt små kvantiteter vara i omlopp i Sverige. En viss ökning av tillgången på LSD och råopium har dock konstaterats under åren 1970 och 1971. Statistik över tullens och polisens beslag av narkotika torde få fogas till protokollet som bilaga 2 och 3.

Polisens insatser åren 1965—1971 framgår av en sammanställning över anmälningar, antal hörda personer och antal polismän, som varit sysselsatta med narkotikaärenden m. ni., som torde få fogas till protokollet som bilaga 4. Den nu skisserade utvecklingen av narkotikamissbruket stöds också av den statistik över antalet domar fördelade på olika domstolar och olika missbruksmedel som torde få fogas till protokollet som bilaga 5. Av domarnas fördelning på olika domstolar framgår sålunda att den största ökningen av antalet domar åren 1968 och 1969 faller på andra domstolar än rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö men också att nästan hela minskningen i antalet narkotikadomar år 1970 faller på domstolarna utanför de tre storstäderna.

Inom kriminalvården bedömdes den 1 april 1971 av då totalt 4 695 intagna vid fångvårdsanstalterna ] 084 vara narkotikamissbrukare. Den 1 april 1968 var antalet missbrukare 995 av sammanlagt 4 969 intagna. Det innebär alltså en ökning av den relativa andelen narkotikamissbrukare bland fångvårdsklientelet från 20 till 23 %. Antalet missbrukare inom frivården ökade från 1 612 (7 % av hela antalet övervakningsfall) den 1 april 1968 till 2 584 (11 %) den 1 april 1971.

Narkotikamissbruket i skolorna ökade t. o. m. januari 1969. Att döma av gjorda undersökningar minskade efter hand antalet nyupptäckta fall. Emellertid tyder vissa preliminära resultat från skolöverstyrelsens enkätundersökning våren 1971 på att missbruket av beroendeframkallan-

Prop. 1972:67 19

de medel ökat något och trängt djupare ned i åldersklasserna.

Underhandsrapporter från militärpsykologiska institutet ('MPl) beträf- fande dess senaste, ännu ej slutredovisade undersökningar, visar samma tendens som övriga undersökningar, nämligen att cannabis är det helt dominerande missbruksmedlet, att missbruket av centralstimulerande medel minskat påtagligt i ifrågavarande åldersgrupper sedan år 1968 och att ett antal fall av heroinmissbruk nu förekommer. Thinnersniffning visar en oroande kraftig ökning. Missbruket främst av cannabis synes ha trängt ner i yngre åldersgrupper än tidigare.

Som framgår av vad jag anfört har de gångna årens insatser lett till vissa framgångar. Särskilt glädjande är att ungdomen tycks ha börjat undvika de centralstimulerande medlen, som år 1968 och 1969 nådde sin största utbredning. Jag bedömer det som sannolikt att upplysningskampanjen år 1969 här haft stor betydelse vid sidan av polisens och tullens åtgärder. Läget är emellertid alltjämt oroande. Det är uppenbart att fortsatt kamp mot missbruket är nödvändig och att den måste föras på många olika fronter. Narkotikafrågan är svår och komplicerad. Det är därför inte lätt att snabbt åstadkomma radikala förbättringar. Man ställs hela tiden inför besvärliga avvägningsproblem, där det gäller att väga nyttan av en viss åtgärd mot skadliga följdverkningar som samma åtgärd kan medföra. Det krävs tålamod och ihärdigt arbete i kampen mot missbruket. Även om läget alltjämt är allvarligt finns det skäl att varna för svartmålning och överdrifter. Det görs ibland gällande i debatten att antalet grava missbrukare, som narkomanvårdskommittén enligt sina uppskattningar för hela landet beräknade till 10 000 i slutet av år 1968, skulle fördubblas var trettionde månad. Dess bättre är det inte så illa. Det föreligger inga seriösa uppgifter till stöd för sådana antaganden. Vid rådgivningsbyrån i Stockholm för vård av läkemedelsmissbrukarc uppskattas antalet missbrukare i åldersgrupperna över 20 år i storstockholmsområdet till omkring 6 000.

Denna siffra är visserligen hög men den tyder inte på någon dramatisk ökning av missbrukamas antal sedan år 1968. Däremot visar vissa uppgifter ur MP1:s undersökningar att nyrekryteringen av grava missbrukare något ökat medan å andra sidan nyfikenhetsmissbruket avtagit.

Enligt min uppfattning bör kampen föras vidare efter de riktlinjer som drogs upp år 1968 och som riksdagen då enhälligt ställde sig bakom. Det är min förhoppning att även i fortsättningen enighet över partigränserna skall kunna vinnas om de åtgärder som behöver och kan genomföras.

Åtskilligt har gjorts för att hålla tillbaka och i största möjliga utsträckning minska missbruket av narkotika. De ansträngningar vi gör i vårt land är betydande vid en jämförelse med andra länder som har liknande problem. Mycket återstår emellertid att uträtta. Detta gäller kanske främst vårdområdet. Resurserna för förebyggande och uppsökan- de verksamhet och för eftervård är ännu otillräckliga. Jag avser att återkomma till vårdfrågoma i avsnitt 4.5.

Prop. 1972:67 20

Hänvisningar till S4

4.2. Samordningen av åtgärderna

Regeringens samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN) har som sin viktigaste uppgift att samordna myndigheternas åtgär- der i kampen mot narkotikamissbruket. Den närmare utformningen av åtgärderna vilar dock främst på de myndigheter som är representerade i SBN nämligen RÅ, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrel- sen, generaltullstyrelsen, universitetskanslersämhetet och skolöverstyrel— sen. l SBN sitter dessutom representanter för Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, som i sin tur företräder kommunerna och landstingen, vilka har huvudansvaret för vården av missbrukarna.

En särskilt betydelsefull roll spelar i detta sammanhang socialstyrelsen. Narkomanvårdskommittén ansåg det sålunda naturligt att socialstyrelsen inom landet får utöva den centrala ledningen i arbetet mot missbruk av narkotika och andra droger i fråga om bl.a. planering av vården, insamlande och bearbetning av fakta om missbrukets utbredning, behandlingsformer och vårdresultat samt information.

Socialstyrelsens anslag för hälsovårdsupplysning har successivt ökat -— i innevarande års statsverksproposition (prop. 1972zl bil. 7 5.92") föreslås en ökning av anslaget med 800 000 kr. - bl. a. för att bereda styrelsen utrymme för ökad upplysningsverksamhet i narkotikafrågan.

Socialstyrelsens byrå för nykterhetsvård och narkomanvård har sedan år 1969 en särskild sektion för narkotikafrägor. Denna sektion består av en avdelningsdircktör, en byrådirektör och en kansliskn'vare. Dessutom finns tillfällig arbetskraft med uppgift att svara för vägledande information till sjukvårdshuvudmänncn. Till sektionen är vidare knutna två specialföredragande. varav en tillfälligt med särskilda uppgifter inom narkotikaforskningens område.

Jag förordar nu efter samråd med chefen för socialdepartementet att socialstyrelsen får ökade resurser för att fullgöra sina insatser på narkotikaområdet. Bl.a. bör styrelsens byrå för nykterhetsvård och narkomanvård förstärkas med två handläggande tjänstemän samt viss biträdespersonal m. ni.

Jag anser vidare att socialstyrelsen tillfälligt bör få möjligheter att intensifiera den samordnade information som från centralt håll — socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen — behövs för att aktivera det lokala samarbete! mellan barnavårdmzämnd, .rkola och polis. Som framgår av vad jag förut anfört i avsnitt 2.6 finns i dag samarbetsorgan i enlighet med 1970 års cirkuläri omkring en tredjedel av landets kommuner. Även om man kan förutsätta att de största kommunerna och de flesta andra kommuner som haft problem med narkotika nu har sådana samarbetsorgan kan förhållandena inte anses tillfredsställande. Förekomsten av samarbetsorgan ger möjligheter bl. a. till effektivare planering och bättre utnyttjande av personella och ekonomiska resurser. En ökad information behövs om vikten av samarbetet. Socialstyrelsen har ansett att informationen bör ske bl. a. i form av regionala konferenser under medverkan av styrelsen, skolöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Dessutom har socialstyrelsen för

Prop. 1972:67 21

avsikt att utvärdera erfarenheterna av konferenserna samt att ge ut vissa trycksaker och AV-material.

Kostnaderna för de förstärkningar av socialstyrelsens resurser jag här har föreslagit uppgår till omkring 350 000 kr. och kan bestridas från femte huvudtitelns förslagsanslag Socialstyrelsen.

Hänvisningar till S4-2

4.3. Frekvensundersökningama

Kännedom om narkotikamissbrukets omfattning år en förutsättning för en god planering av insatserna. 1 olika sammanhang har undersökningar gjorts om missbrukets utbredning, huvudsakligen bland ungdom. Uppgifter som kommit fram härigenom har spelat viss roll för bl.a avvägning av vårdinsatsema. Särskilt har de undersökningar som MPl under senare år gjort om inskrivningsskyldigas narkotikamissbruk bidragit till bättre kännedom om missbrukets omfattning och art. Några undersökningar om bl. a. skolungdomens narkotikavanor har också haft betydelse.

De olika undersökningar som hittills gjorts har i stort sett utförts oberoende av varandra utan närmare samordning. Bortsett från dem som årligen har gjorts genom MPl har undersökningarna utförts punktvis och inte återkommit regelbundet. För att möjliggöra samlade insatser mot narkotikamissbruket och en riktig avvägning av hur resurserna skall fördelas behövs uppgifter som såvitt möjligt ger en totalbild av missbrukets utbredning, både geografiskt och demografiskt. Detta förutsätter att undersökningarna planeras samordnat och utförs så att deras resultat kan ställas samman och ge en samlad analys av missbrukssituationen i landet. Eftersom uppgifter om missbruket, t.ex. i fråga om frekvens och typ, kan bli inaktuella snabbt -- den hittillsvarande utvecklingen visar hur hastigt missbruk etableras, utbreds och förändras — är det angeläget att uppgifter samlas i den utsträckning som behövs för att läget fortlöpande skall kunna följas.

Flera myndigheter har utarbetat planer för nya eller fortsatta frekvensundersökningar om narkotikamissbruket, nämligen kriminal- vårdsstyrelsen, NlPl, socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen.

MPlzs undersökningar avser alla inskrivningsskyldiga. Eftersom dessa undersökningar således gäller praktiskt taget alla män i lB-årsåldern och har utförts under flera år i rad, har de ett särskilt värde för bedömningen av det aktuella narkotikamissbruket och dess utveckling. Institutets undersökningar bör enligt min mening fortsätta. Kostnaden för dem, vilken har beräknats till 100 000 kr. per år. torde. fä betalas av medel som Linder fjärde huvudtiteln står till förfogande för institutets verksamhet. För socialstyrelsens del finnerjag en fortsättning av pågående studium av icke-medicinskt bruk av narkotika inom Malmöhus län särskilt angelägen. Dessutom bör styrelsen göra närmare undersökningar i anslutning till den uppsökande verksamheten i en storstadsregion. Vidare anser jag det betydelsefullt att skolöverstyrelsen företar frekvensstudier av missbruket

Prop. 1972: 67

Ik) DJ

bland skolungdom och att universitetskanslersämbetet gör motsvarande undersökningar beträffande studerande vid högskolor och universitet.

Ifrågavarande undersökningar bör genomföras i samarbete mellan de berörda myndigheterna och med socialstyrelsen som samordnande myndighet.

Socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet kan börja sina undersökningar redan under våren 1972. Jag beräknar medelsbehovet för dessa undersökningar till 300000 kr. t. o. m.juni 1973 och har vid samråd med chefen för socialdepartementet inhämtat att detta belopp kan ställas till myndigheternas förfogande från femte huvudtitelns reservationsanslag Försöksverksamhet m. m.

4.4. Informationsfrågorna

1 det handlingsprogram mot narkotikamissbruket som regeringen antog i december 1968 utgör samhällets information till medborgarna en viktig del. Personalen i de statliga och kommunala myndigheter som i stigande omfattning varit verksamma i kampen mot narkotikamissbruket har ett behov av ständigt vidgade kunskaper om missbruksproblemens karaktär, orsaker och utbredning. Det är en viktig förebyggande åtgärd mot missbruk av detta slag att allmänheten -— i synnerhet ungdomen får upplysning om de faror för individ och samhälle som är förknippade med missbruk av narkotika. Denna upplysningsverksamhet har också inriktats på att sätta in missbruksproblcmen i deras sociala sammanhang, och vidga medvetenheten om att människors sociala svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja till solidaritet.

Narkotikainformationen har bedrivits dels av statliga och kommunala organ, dels i samverkan mellan samhället och folkrörelser och ungdomsorganisationer. Den nödvändiga samordningen mellan olika informationsinsatser har ombesörjts av SBN i samråd med företrädare för berörda statliga organ, Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Genom samarbetet med folkrörelser och ungdomsorganisationer har informationen fått en nära anknytning till det mångåriga upplysningsar— betet inom folkrörelserna rörande nykterhetsfrågor och andra samhälls- frågor.

Under år 1969 ställde Kungl. Maj:t 918 000 kr. ur allmänna arvsfonden till förfogande för 34 ungdomsorganisationer för upplysningsverksamhet bland ungdom om narkotika. Samtidigt beviljades (prop. 19692105, SU 1969:75, rskr 1969:l73) ] milj. kr. till upplysningsverksamhct. Av detta belopp ställde Kung. Maj:t sammanlagt 595 000 kr. till förfogande för 15 bildningsförbund och nykterhetsorganisationerna för motsvarande verksamhet.

Erfarenheterna av denna informationsverksamhet är goda. Allmänhe- tens kännedom om narkotikaproblemens karaktär, orsaker och omfattning har på senare år ökat väsentligt. Folkrörelsernas engagemangi

Prop. 1972:67 23

dessa frågor och deras samverkan med samhället torde härvid ha varit av utomordentlig betydelse.

Vid en allmän förstärkning av samhällets åtgärder mot missbruk av narkotika är det därför enligt min mening av stor betydelse att folkrörelser och ungdomsorganisationer ges resurser att även i fortsättningen göra insatser på detta viktiga område. Härigenom kan även framdeles informationen på detta område anknytas till föreningslivets verksamhet inom andra områden, t. ex. nykterhetsfrågor, social information m. m.

Narkotikamissbruket är ett bland flera problem med social bakgrund. Motsvarande problem erbjuder sålunda missbruket av mellanöl och rusdrycker samt sniffandet av thinner och liknande preparat. Den kommande informationen bör anpassas med hänsyn härtill. Den bör särskilt inriktas på ungdomen.

Riktlinjerna för stödet till organisationcmas upplysningsverksamhet har dragits upp av chefen för finansdepartementet i prop. ("1972:61) med förslag till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen(1961:159)m. m.

Vid bifall till de förslag som läggs fram i nämnda proposition ställs under en tvåårsperiod 5 milj. kr. till förfogande för ett upplysningsarbete rörande alkohol- och narkotikaproblemen förankrat i den verksamhet som bedrivs av folkrörelser och ungdomsorganisationer. Ansvaret för denna verksamhet anförtros statens ungdomsråd och verksamheten skall liksom hittills bedrivas i nära samverkan mellan statliga och kommunala organ och det fria föreningslivet.

4.5. Vårdfrågoma

De av riksdagen år 1968 antagna riktlinjerna för bekämpande av narkotikamissbruket innebär att vården av narkotikamissbrukare skall ordnas inom ramen för befintlig socialvård och sjukvård. I vårdorganisa— tionen skall ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt fortsatt behandling och eftervård.

Riksdagen slog också fast att vården av narkotikamissbrukare är en uppgift för landstingen och de landstingsfria kommunerna och att denna uppgift måste lösas i intim samverkan med kommunemas uppsökande socialvård. För att underlätta utbyggnaden av vårdinsatserna har särskilda statsbidrag införts. Sålunda utgår anordningsbidrag och driftbidrag till behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare. Bidrag ges också till driften av vårdcentraler för unga narkotikamissbrukare. När narkotikamissbrukare får vård vid alkoholpolikliniker och inackorderings— hem, utgår statsbidrag enligt samma regler som gäller vid vård av alkoholmissbrukare. Till organisationer för stöd och hjälp ät läkemedels- missbrukare samt för viss konvalescentvård för narkotikamissbrukare utgår bidrag från bl.a. anslaget Bidrag till Länkrörelsen m.m., med för innevarande budgetår 800 000 kr.

Uppsökande verksamhet med särskild inriktning på narkotikamissbru- kare finns nu eller planeras i ett antal kommuner och landsting. 1 de större städerna finns bl.a. en verksamhet som är helt inriktad på och

Prop. 1972167 24

uppbyggd för kontakt med narkotikamissbrukare. En väsentlig del av den öppna vården ges vid de omkring 200 psykiatriska mottagningar som finns i hela landet. Dessutom finns omkring 15 öppna mottagningar som är speciellt avsedda för narkotikamissbrukare. Några av dessa har jour- verksamhet och korttidsplatser. Vård av halvöppen karaktär bedrivs vid inackorderingshem. Dessa hem utgör en skyddad bostads- och fritidsmiljö för både yngre och äldre narkotikamissbrukare. En förutsättning för att dessa hem skall fungera är att de som bor där har arbete eller studier utanför hemmet. Behandlingshem är en vårdform av mer sluten karaktär. Sådana hem används även för eftervård. li. n. finns det sammanlagt ett hundratal platser på bchandlings— och inackorderingshem. Statsbidrag har emellertid funnits tillgängliga för anordnande av ett väsentligt större antal platser. Dessa hem är dock inte avsedda för missbrukare som befin- ner sig i ett akut missbruksskede.

Sluten vård av narkotikamissbrukare som alltså kan föregå vård på behandlingshem ges i allmänhet på psykiatriska kliniker. [ viss utsträckning sker sluten vård också på specialavdelningar vid psykiatriska sjukhus och på toxikomanavdelningar. Platsantalet på sådana avdelningar är omkring 470 i hela landet. Unga narkotikamissbrukare vårdas också vid ungdornsvärdsskolor, barn- och ungdomshem samt bam- och ung- domspsy kiatriska kliniker.

Vårdmöjligheterna för narkotikamissbrukare har byggts ut under de senaste åren. Antalet vårdenheter är dock tämligen begränsat och det torde också finnas ett behov av nya vårdformer som kan vara alternativ till dem som nu bjuds.

Vården av narkotikamissbrukare erbjuder flera svåra problem. Missbruk av narkotika och andra beroendeframkallande medel kan betraktas som i första hand ett socialt och socialpsykologiskt problem utlöst av att individens samspel med övriga människor och företeelser i vederbörandes vanliga miljö inte längre fungerar tillfredsställande. De som är missbrukare kan sägas ha detta bristande samspel gemensamt men gruppen ä ' i övrigt inte enhetlig. Behov. intresseinriktning och personlighetsdrag varierar. Med hänsyn till detta är det angeläget att behandlingsmöjlighetema är mångsidiga.

De behandlingsformer som efterfrågas och som kan erbjudas narkotikamissbrukare spänner över ett brett register. Det" kan vara fråga om rådgivning, poliklinisk och klinisk vård, sociala hjälp- och stödåtgärder avseende t.ex. personligt stöd i krissituationer. hjälp till bostad, utbildning, arbete eller fritidsaktiviteter.

Behandlingsarbetet får inte enbart gälla åtgärder som avser att avhjälpa symptomet och att temporärt förändra klientens materiella förhållanden. Den värdbehövande måste också få delta i vårdens planering, pröva egna resurser, träna förmåga att ta ansvar och fungera i ett socialt sammanhang där kraven är någorlunda i paritet med hans förutsättningar.

Vården bör i första hand bygga på frivillighet. Åtskilliga narkotikamissbrukare efterfrågar eller tar emellertid inte frivilligt emot behandling. Det måste finnas vissa legala möjligheter att få sådana

Prop. 1972:67 "25

missbrukare under vård även mot deras vilja. När det gäller personer, som inte fyllt 20 år, kan barnavårdslagen tillämpas och de unga beredas vård vid bl. a. ungdomsvårdsskolor. Missbrukare kan under vissa förutsättning- ar tas om hand på sjukhus med stöd av lagen (1966293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Lagen ändrades år 1969 ( prop. 19691111, ZLU 1969z59, rskr 19691274) i syfte att klargöra att den skall kunna utnyttjas för vård även av narkotikamissbrukare både i ett akut behandlingsskede och för att bereda vederbörande eftervård. [ samband med lagändringen uttalades bl. a. att utskrivning på försök bör kunna användas som ett led i rehabiliteringen av narkotikamissbrukare. De möjligheter till tvångsåtgärder som lagen öppnar torde emellertid användas mycket sparsamt. En bidragande orsak torde bl.a. vara att många läkare är tveksamma till värdet av vård som anordnas mot patientens vilja.

[frågan om utvidgning av möjligheterna att bereda narkotikamissbruka- re vård mot deras vilja har allt oftare tagits upp i debatten under senare tid. Kravet på ökat inslag av tvångsåtgärder har kommit bl. a. från anhöriga till narkotikamissbrukare. Det är lätt att första att dessa i sin känsla av förtvivlan och vanmakt ibland kräver åtgärder som åtminstone tillfälligt kan ge både missbrukarna och dem själva ett andrum.

Jag tror för min del inte att man kan lösa missbruksproblemen i samhället genom en radikal omläggning av principerna för vården. Användningen av tvång i stor skala är knappast någon effektiv metod att lösa vårdproblem med psyko-social bakgrund. Grundlinjen i vården måste vara frivillighet. Tillgängliga erfarenheter framför allt från tillämpningen av barnavårdslagen, synes emellertid visa att det kan finnas skäl att i ökad utsträckning använda de möjligheter att ingripa med tvång mot narkotikamissbrukare som den nuvarande lagstiftningen ger. Det kan föreligga situationer där ingripande på ett relativt tidigt stadium med stöd av barnavårdslagen är det enda alternativet till ett fortsatt missbruk och kriminalitet som förr eller senare måste leda till ingripande av polis och åklagare och sluta med långvarigt frihetsberövande inom kriminalvården.

Narkotikamissbruket uppvisar både som socialt problem och som individuellt behandlingproblem betydande likheter och samband med andra problem såsom alkoholmissbruk, kriminalitet och psykosociala störningar. Bakgrund och brister i den sociala miljön är mestadels desamma för grupper som uppvisar olika symptom på sociala störningar. Vid en analys av problemens orsaker. förlopp och yttringar synes det därförvara föga meningsfullt att särbehandla olika symptom. Motsvarande gäller också beträffande delfrågan om avvägningen mellan frivillighet och tvång i behandlingsarbetet. Inom socialutredningen (S 196929) pågår f. n. ett brett upplagt utredningsarbete i dessa frågor. Utredningen kommer under innevarande år att i ett principbctänkande redovisa sin syn på rnål och medel i socialvärden samt ange principerna för de organisatoriska frågornas lösning. [ principbetänkandct kommer en rad komplicerade frågor som även rör behandlingen av narkotikamissbruket att övervägas.

Prop. 1972:67 26

'Kriminalvärdsberedningen (Ju 1972z57) har tillkallats i syfte att skapa möjligheter till ett samlat grepp om de aktuella kriminalvårdsfrågorna. Beredningen skall bl. a. pröva nya vägar när det gäller att ge. lagöverträt'lare bättre möjligheter att anpassa sig till samhällslivet. [ beredningens direktiv hänvisas till bl. a. att narkomanvårdskommittén i sitt slutbetänkande (SOU 196925'2) föreslagit bl. a. inrättande av särskilda vårdenheter inom kriminalvården för omhändertagande av drogmissbru- kare som har begått brott. Beredningen bör enligt direktiven redovisa resultatet av sitt arbete under första halvåret 1972.

Utredningsförslagen bör kunna ge ett vidare underlag för att bedöma förutsättningarna för förbättrad vård av narkotikamissbrukare.

I avvaktan härpå finner jag det angeläget att vidga möjligheterna till försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare. Både bland kommuner och inom olika ideella organisationer har tagits en rad initiativ för att bereda bl. a. narkotikamissbrukare vård under former som delvis skiljer sig från den traditionella institutionsvården. 1971 års riksdag (SoU 197115, rskr 1971183) har också uttalat sig för att olika frivilliga insatser på bl. a. narkotikaområdet bör kunna komma i fråga för samhällets stöd inte minst då de tar sig uttryck i experiment med nya behandlingsformer. Mot bakgrund härav förordarjag — efter samråd med chefen för soeialdepartcmentet — att ett belopp av högst 300 000 kr. från femte huvudtitelns rescrvationsanslag Försöksverksamhet ställs till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare. Frågan om denna medels- anvisning torde få anmälas för Kungl. Maj:t i ett senare sammanhang. Som ett inslag i försöksverksamheten bör socialstyrelsen ges tillfälle att efter samråd med socialutredningen på försök använda tillgängliga utrymmen på ungtlomsvårdsskolorna för frivillig vård av i första hand narkotikamissbrukande ungdomar. Den nuvarande organisationen torde ge utrymme för att ett begränsat antal elever kan tas emot för sådan vård på några ungdomsvårdsskolor. Kostnaderna för sådan frivillig vård bör bestridas med medel som finns anvisade för driften av ungdomsvårdssko- lorna.

I detta sammanhang bör också anmälas att Stockholms kommun uttryckt intresse att för vården av narkotikamissbrukare få disponera vissa anläggningar inom nykterhetsvårds- och ungdomsvärdsskolesektorn, bl. a. Morängens yrkesskola.

Hänvisningar till S4-5

  • Prop. 1972:67: Avsnitt 4

4.6. Kriminalpolitiska åtgärder 4.6.1 Narkotikastrafjlagen och varurmugg/ingslagen

Narkotikastrafflagen ändrades så sent som är 1969. Då höjdes straffen avsevärt. Det högsta straffet för grovt narkotikabrott bestämdes till fängelse i sex är.

Det finns knappast något behov av att nu, endast tre år senare, överväga en allmän skärpning av straffen. Av skäl, som jag strax skall

Prop. 1972:67 27

redovisa, vill jag emellertid ta upp frågan om en lagändring av begränsad räckvidd. Jag har i denna del samrått med cheferna för justitie-, social- och finansdepartementen.

Narkotikahanteringen är i hög grad internationaliserad. Den organiserade handeln med narkotika inriktas systematiskt på länder där en marknad finns eller lätt kan arbetas upp, där vinstutsikterna är stora och där riskerna med verksamheten bedöms som förhållandevis måttliga. Mot den bakgrunden har nyligen genomförts eller planeras i flera länderi Norden ochi Västeuropa höjningar av straffen för grova narkotikabrott. I Finland har maximistraffet för sådana brott med verkan fr. o. m. den 1 februari i år höjts till tukthus i tio år. I Norge har lagts fram en proposition med förslag om höjning av maximistraffet till fängelse i tio år. Fr.o. m. den 10 april 1972 blir i Förbundsrepubliken Tyskland straffmaximum frihetsstraff i tio år. I England är maximistraffet f. n. fängelse i tio år. Enligt en lag, som träder i kraft inom kort, höjs maximistraffet till fängelse i fjorton år. Straffmaximum i Frankrike har nyligen höjts till fängelse i tjugo år. I Schweiz, där det högsta straffet nu är fängelse i fem år, finns ett förslag att höja Straffmaximum till fängelse i tjugo år.

Straffhotet och den kriminalpolitiska behandlingen i övrigt av personer som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott är en faktor bland flera av betydeISe i kampen mot den internationella narkotikatrafik som är inriktad på vårt land. Då vi senast ändrade vår narkotikalagstiftning skedde det efter kontakter med de övriga nordiska länderna, och hänsyn togs till förhållandena både igrannländerna och på andra håll. Skälen för att undvika stora skillnader i fråga om den straffrättsliga värderingen av narkotikabrott mellan Sverige och andra länder i vår närhet, gentemot vilka vi har öppna gränser, ärinte mindre starka nu än de var år 1969. Enligt min mening bör det med hänsyn till den utveckling som ägt rum utanför våra gränser övervägas att höja maximistraffet för grova narkotikabrott så att svensk lagstiftning kommer i paritet med finsk, norsk och västtysk lagstiftning. Enligt vad jag har inhämtat är det inte uteslutet att även den danska lagstiftningen kommer att ändras isamma riktning. I Danmark är Straffmaximum liksom hos oss f. n. fängelse i sex år.

Man får naturligtvis samtidigt se till att straffskalan för grovt narkotikabrott inte blir så vid att maximistraffet ter sig orimligt högt i jämförelse med straffen för andra från kriminalpolitisk synpunkt likvärdiga brott i vårt rättssystem. Enligt min uppfattning blir detta emellertid inte fallet om man bestämmer sig för en höjning av maximistraffet till fängelse i tio år. Lika stränga eller strängare straff förekommer för flera brott, som ärjämförbara med grova narkotikabrott, t. ex. spridande av gift eller smitta, mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse. För samtliga dessa gärningar är det högsta straffet fängelsei tio år eller på livstid, när brottet är grovt.

RÅ, rikspolischefen och chefen för kriminalvårdsstyrelsen har samtliga vid överläggningar med företrädare för justitie- och socialdepartementen

Prop. 1972:67 28

tillstyrkt den av mig här diskuterade höjningen av maximistraffet för grovt narkotikabrott till fängelse i tio år. Jag föreslår att narkotikastraff— lagen ändras i överensstämmelse härmed.

Jag har redan sagt att jag inte ser något behov av en allmän höjning av straffsatserna för narkotikabrott av olika grader. Inte heller finnerjag det önskvärt med en generell skärpning av domstolarnas praxis. Den lagändring som jag nu har föreslagit är avsedd att få effekt endast beträffande den farligaste brottsligheten inom den kategori av förbrytelser som lagtekniskt hör hemma under rubriken grovt narkotikabrott.

Av detta följer också att jag inte heller vill kombinera en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott med en höjning också av det lägsta straffet för sådant brott. Minimistraffet bör även i fortsättningen vara fängelse i ett år.

Varusmugglingslagcn bör ändras på motsvarande sätt som narkotika- strafflagen. Minimistraffet för grov varusmuggling, som avser narkotika, bör alltså oförändrat vara fängelse i ett år och maximistraffet bör bestämmas till fängelse i tio år.

4.6.2. Verkställighet av (idömd påföljd

På senare tid har uppmärksammats vissa fall då personer som dömts till långvariga frihetsstraff under pågående verkställighet av påföljden avvikit i samband med permission från anstalt där de varit intagna eller också rymt från anstalten. Det har därvid inte sällan varit fråga om personer som saknat anknytning till Sverige. Många av dem har gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott av yrkesmässig karaktär eller annan organiserad brottslighet och det finns anledning anta att de genast begagnar sin frihet till fortsatt brottslighet av samma slag som tidigare. Ibland har också förekommit att personer som dömts för grova narkotikabrott och som saknar hemvist i landet frigctts villkorligt redan efter det att halva strafftiden avtjänats.

Dessa förhållanden aktualiserar frågan om en mer restriktiv tillämpning av bl. a. reglerna om permissioner och placering i öppen anstalt isådana fall då det är frågå om brottslighet av särskilt allvarlig och samhällsfarlig karaktär. Eftersom frågan har särskild betydelse för bekämpandct av den grova narkotikabrottsligheten här i landet, anser jag det lämpligt att den tas upp i nu förevarande sammanhang.

Vid frågans beredning har överläggningar hållits med riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen.

För att belysa tillämpningen av gällande regler om placering på öppen anstalt, permission och villkorlig frigivning såvitt avser dem som dömts för grövre brott har en arbetsgrupp bestående av representanter för justitiedepartcmentet. riksåklagaren. rikspolisstyrelsen och kriminalvårds- styrelsen gjort vissa statistiska undersökningar. Undersökningarna har omfattat det klientel som under tiden den I april 1969 den 30juni 197] dömts till fängelse i minst två år eller till internering med en minsta

Prop. 1972:67 29

tid av två år eller mera. De personer som dömts för grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, enbart eller i förening med andra brott, har därvid redovisats i en särskild grupp. Eftersom undersökningarna omfattat endast påföljdstidcr från två år och uppåt samt straffminimum vid de angivna typerna av narkotikabrott är fängelse i ett år, har utanför undersökningarna fallit de. personer som dömts för grovt narkotikabrott till mindre än två års fängelse eller till internering med en minsta tid av mindre än två år. Den undersökta gruppen utgör en klart mindre del av det totala antalet personer som under den aktuella tiden dömts för grova narkotikabrott.

I fråga om undersökningsresultatet hänvisas i första hand till bilaga I. Här skall endast framhållas några väsentliga förhållanden.

Drygt en tredjedel av det undersökta klientelet har dömts för grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, enbart elleri förening med andra brott. Av dessa narkotikabrottslingar saknade nästan en tredjedel hemvist i Sverige. Endast undantagsvis vari de sistnämnda fallen de grova narkotikabrotten kombinerade med andra slag av brott. "Bland de personer som dömts för enbart andra brott var inslaget av personer utan hemvist i Sverige mindre än en tiondel.

Det stora flertalet av de personer som ingått i undersökningarna har fått permissioner enligt gängse praxis. Även det klientel som dömts för grova narkotikabrott och som saknade hemvist i Sverige har i betydande utsträckning beviljats permissioner. I regel har dock permissionerna i dessa fall medgetts'i ett något senare skede av verkställigheten än för andra intagna.

Av de grova narkotikabrottslingar som beviljats permission har inte mindre än en tredjedel avvikit i samband med permission. Motsvarande andel bland dem som dömts för enbart andra brott var en femtedel.

ÖverfIyttning från sluten till öppen anstalt har förekommit i ganska stor omfattning bland det undersökta klientelet. Detta gäller även dem som dömts för grova narkotikabrott och som saknade hemvist i Sverige. I dessa fall har dock tillämpningen varit något mer restriktiv än för övriga.

litt jämförelsevis stort antal har beviljats villkorlig frigivning redan efter halva strafftiden. Detta gälleri viss omfattning även dem som dömts för grova narkotikabrott. En viss restriktivitet har iakttagits i fråga om de narkotikabrottslingar som saknade hemvist i Sverige. men även bland dessa har s. k. hälftenfrigivning förekommit i några fall.

Sammanfattningsvis kan konstateras att personer som dömts till långvariga frihetsberövanden inte sällan missbrukat förmånen av permissioner eller placering i öppen anstalt genom att avvika och på så sätt undandra sig fortsatt verkställighet av påföljden. Det rör sig här ofta om personer som i vinningssyfte gjort sig skyldiga till omfattande, grova narkotikabrott. En del av dessa brottslingar saknar hemvist i Sverige. De senare har så småningom gripits i utlandet i samband med fortsatt brottslighet, eller också inte alls anträffats trots efterlysning. De relativt nyligen införda reglerna om villkorlig frigivning redan efter halva strafftiden har i icke ringa omfattning tillämpats även beträffande

Prop. 1972:67 30

personer inom nu ifrågavarande kategori.

Undersökningsresultaten ger, sedda i ett vidare kriminalpolitiskt sammanhang, anledning till följande överväganden.

Gällande regler erbjuder förhållandevis vida möjligheter till vård i öppen anstalt, permissioner och villkorlig frigivning även för personer som undergår längre tids fängelsestraff. Sålunda kan allt efter omständigheterna en stor del av påföljden komma att avtjänas i öppen anstalt. Permissionsinstitutet har utvecklats till ett tämligen normalt inslag i anstaltsvården. Detsamma gäller villkorlig frigivning efter halva eller högst två tredjedelar av strafftiden. Att en intagen behöver avtjäna hela eller så gott som hela straffet är undantag.

Det är av stor betydelse för de intagnas anpassning till normalt samhällsliv efter frigivningen att möjligheterna till differentiering och uppmjukning av verkställigheten finns och tillvaratas. Ökade insatser krävs för att förbättra förutsättningarna att utnyttja dessa möjligheter på ett meningsfullt sätt.

Klart är emellertid att permissioner och överföring från sluten till öppen anstalt bör komma till användning endast i fall då det finns utsikter att det primära syftet med åtgärderna, dvs. den dömdes resocialisering, kan förverkligas. Så torde vara förhållandet beträffande den ojämförligt största delen av de intagna. Men på våra fångvärdsanstal- ter finns ett begränsat antal personer som har begått grova brott och som måste antagas utnyttja förmåner av detta slag för att avvika och snarast möjligt fortsätta med lönande brottslig verksamhet. För dem kan reglerna om permissioner och vård i öppen anstalt inte rimligen tillämpas lika liberalt som för övriga intagna.

De skäl som alltså i vissa fall talar för en restriktivare tillämpning av reglerna om permission och placering på öppen anstalt synes även böra beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om villkorlig frigivning, framför allt då reglerna om frigivning efter halva strafftiden. Risken för fortsatt brottslig verksamhet är uppenbarligen särskilt stor bland dem som tidigare ägnat sig åt en organiserad och inkomstbringande grov brottslighet. Detta bör särskilt beaktas vid bedömningen av förutsättning- arna för resocialiseringen. 5. k. hälftenfrigivning torde därför endast i undantagsfall vara motiverad beträffande dem.

De här diskuterade kriminalpolitiska frågorna har fått ökad aktualitet främst genom att nya former av grov brottslighet under senare år har vunnit insteg här i landet. Utmärkande för denna kriminalitet är att den i många fall bedrivs yrkesmässigt och utgör led i en organiserad verksamhet, att den ofta begås av personer som saknar annan anknytning till Sverige än som följer av att de begår brott här och att brottsligheten även i övrigt är av mer eller mindre internationell karaktär. Den grova illegala narkotikahanteringen, som i stor skala förser den svenska marknaden med narkotika, intar en framträdande plats i det sammanhanget. Hit hör också internationella bedragarligor som för kortare eller längre tid förlägger sin verksamhet till Sverige.

De som är djupast involverade i den typ av kriminalitet som jag här

PrOp. 1972:67 31

syftar på tillhör en grupp av brottslingar som i mänga avseenden Skiljer sig från majoriteten av dem som vi återfinner på våra fångvårdsanstalter. Det är personer som i planeringen av sin brottsliga verksamhet noga kalkylerar med såväl riskerna för upptäckt som möjligheterna att genom avvikande undandra sig verkställigheten av det frihetsberövande som väntar om de blir upptäckta. Många är till skillnad från det övriga brottslingsklientelet inte åtkomliga för en aktiv kriminalvård, baserad på sociala stödåtgärder m.m. Med hänsyn till deras bestämda attityd till fortsatt brottslig verksamhet är förutsättningarna för en positiv påverkan genom skilda kriminalvårdsåtgärder i dessa fall över huvud taget ytterst begränsade. Det är därför från kriminalpolitiska synpunkter i allmänhet av mindre betydelse om de kommer i åtnjutande av vård i öppen anstalt, permissioner och tidig villkorlig frigivning i samma utsträckning som annars bör vara normalt. Ett väsentligt syfte med att döma dessa personer till långvariga frihetsberövanden måste därför vara —- förutom att tillgodose allmänpreventiva hänsyn — att för avsevärd tid hindra dem att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Frihetsberövandet mäste med andra ord i första hand få karaktären av en skyddsåtgärd.

Mot denna bakgrund vill jag understryka det angelägna i att lagöverträdare som ägnat sig åt en organiserad eller systematisk kriminell verksamhet och beträffande vilka samhälleliga stödåtgärder inte kan förväntas ha någon effekt, inte beviljas permissioner eller får förmånen av vård i öppen anstalt i samma omfattning som hittills. [ fråga om denna kategori av intagna bör man vara särskilt uppmärksam på rymningsfaran och risken för fortsatt brottslighet av speciellt samhällsfarlig natur. Att riskerna är särskilt påtagliga när den dömde saknar egentlig anknytning till Sverige är uppenbart. Vad jag sagt om placering på öppen anstalt gäller även i fråga om korttidspermission som sker utan betryggande bevakning.

Genomförandet av en mera restriktiv praxis i fråga om permissioner och placering på öppen anstalt för vissa intagna innebär att det måste ske en differentierad bedömning som i enskilda fall kan ställa den beslutande myndigheten inför mycket grannlaga avgöranden. Det är angeläget att en ändrad tillämpning följer så långt möjligt enhetliga riktlinjer. Med hänsyn härtill anser jag att frågor om placering i öppen anstalt och om kortt'idspermission för det nu ifrågavarande klienteleti fortsättningen bör handläggas av kriminalvårdsstyrelsen och inte. som f.n. av kriminalvårds- direktör (eller beträffande permission i vissa fall styresman för anstalt). Att formellt genom författningsbestämmelser begränsa de uppgifter. som sålunda hör anförtros kriminalvärdsstyrelscn, till enbart det klientel för vilket en strängare bedömning är påkallad, synes emellertid praktiskt ogörligt. Den enda praktiskt genomförbara lösningen är att föreskriva att det skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att besluta i frågor om korttidspermission och placering i öppen anstalt beträffande alla som har dömts till frihetsberövande påföljd av viss minsta varaktighet. Gränsen bör enligt min mening lämpligen sättas vid fängelse i två år eller internering med en minsta tid av två år eller däröver. Samtidigt bör

Prop. 1972:67 3 2

emellertid kriminalvårdsstyrelsen ges möjlighet att beträffande enskilda intagna delegera beslutanderätten till krirninalvårdsdirektör.

Ett genomförande av en sådan ordning kräver inte någon lagstiftning men förutsätter ändringar i kungörelsen (19641630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om behandlingi fångvårdsan- stalt. Fråga om sådan ändring torde senare få anmälas för Kungl. Maj:t.

Också när det gäller villkorlig frigivning är det angeläget att möjligheterna till frigivning efter halva verkställighetstiden tillämpas med största återhållsamhet i fråga om lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätti organiserade former bedriven kriminell verksamhet. Särskilt gäller detta lagöverträdare som saknar fast anknytning till Sverige. Jag anser mig kunna förutsätta att kriminalvårdsnämnden, som är ensam behörig att pröva frågor om villkorlig frigivning för det klientel jag här åsyftar, kommer att beakta de av mig framförda synpunkterna vid sin tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning och särskilt då reglerna om s. k. "hälftenfrigivning". Någon ändring av gällande författningsbeståmmelseri ämnet behövs inte.

Den nya ordningen för prövning av vissa ärenden om placering på öppen anstalt och permission kommer att medföra en ökad belastning på kriminalvårdsstyrelsens administrativa resurser. lifter samråd med chefen för justitiedepartementet föreslår jag därför att en förstärkning av styrelsen sker med en tjänst som avdelningsdircktör och viss biträdespersonal. Kostnaderna härför uppgår till omkring 150 000 kr. och kan bestridas från andra huvudtitelns förslagsanslag Kriminalvårdsstyrel— sen.

4. 6. 3 Telefona vlysrningcn

Som ett särskilt medel för att bekämpa den illegala narkotikahante- ringen antog riksdagen år 1969 telefonavlyssningslagen, som medger att telefonavlyssning används under förundersökning, när det finns skälig misstanke mot någon för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som har avsett narkotika. Lagens giltighetstid har förlängts och gäller nu till utgången avjuni 1972.

Av den redogörelse som rikspolisstyrelsen nu har lämnat framgår, att lagen har tillämpats efter samma principer som under föregående år. Under tiden februari —- december 1971 har domstol beviljat tillstånd att avlyssna 44 personers telefoner. Avlyssningstiderna har i allmänhet varat mellan en och tre månader. Under perioden har med hjälp av avlyssningen ett tiotal välorganiserade försäljningskedjor kunnat sprängas. I några landsortsstäder har som resultat av telefonavlyssning tillförseln av narkotika från stockholmsområdet temporärt så gott som helt kunnat stoppas. Hundratalet personer har till följd av telefonavlyssning kunnat gripas och delges misstanke om narkotikabrott. Större delen av dessa har numera lagförts och dömts för brotten.

Det framgår vidare av rikspolisstyrelsens redogörelse att stora

Prop. 1972:67 33

kvantiteter illegal narkotika - mestadels centralstimulantia — har smugglats och/eller sålts av dem som varit föremål för telefonavlyssning eller avslöjats med hjälp av avlyssning. F,n grov uppskattning ger vid handen att de kedjor, som har avslöjats. smugglat och/eller handlat med 700 000 — 1 000 000 kapslar centralstimulantia, dvs. 200 21 300 kg ren substans.

Rikspolisstyrclsen bedömer fortfarande den rådande situationen som svärbemästrad. Under den gångna tiden har det blivit allt mera klart att den grova narkotikabrottsligheten styrs av välorganiserade smugglings- och distributionssyndikat. F.nligt rikspolisstyrelsen talar allt för att man även i fortsättningen kommer att behöva telefonavlyssning som ett hjälpmedel i spaningsarbetet.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en förlängning av lagens giltighetstid.

Vad som har anförts i rikspolisstyrelsens framställning och Linder remissbehandlingen visar enligt min mening att möjligheten till telefonavlyssning använts restriktivt och med urskiljning och att tillämpningen står väl i överensstämmelse med vad som förutsattes vid lagens tillkomst.

Av rikspolisstyrelsens skrivelse framgår att telefonavlyssningen har bidragit till att en rad organiserade smugglings- och försäljningsligor har kunnat avslöjas. Konventionella spaningsmetoder kan inte anses ge tillräckliga möjligheter att kontrollera den grova narkotikabrottsligheten. Ansträngningarna att spåra finansiärerna och de största langarna på narkotikamarknaden är fortfarande av största betydelse. Jag förordar därför att telefonavlyssningslagens giltighetstid förlängs på ett är, alltså till utgången avjuni 1973.

4.7. Internationellt samarbete

Den illegala handeln med narkotika är i stor utsträckning internationell. Detta belyses klart i rikspolisstyrelsens framställning för vilken jag redogjort tidigare i avsnitt 3.1.

[ bekämpandet av den illegala narkotikahanteringen är en av de mest angelägna uppgifterna därför att bygga ut det internationella samarbetet. Från svensk sida satsas också hårt på detta. lin fristående konvention i ["N-regi (1971 års konvention om psykotrnma ämnen) som vidgar den internationella narkotikakontrollen till att omfatta bl. a. centralstimule- rande medel och LSD har utarbetats under aktiv medverkan från svensk sida. Konventionen har hittills undertecknats av närmare 40 stater, däribland Sverige. Inom socialstyrelsen förbereds f.n. förslag till de åtgärder som behövs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Dessa åtgärder torde kunna genomföras under första halvåret i år.

Vid en diplomatisk konferens som just pågår i Geneve diskuteras förslag till ändringar i 1961 års allmänna narkotikakonvention. Ändringsförslagen syftar bl.a. till att skärpa den internationella

Prop. 1972:67 34

kontrollen över produktionen av de narkotiska ämnen som omfattas av konventionen.

Sveriges första bidrag, 100000 kr., till en nyinrättad l—"N-fond för kontroll av beroendeframkallande medel betalades in under mars 1972. I årets statsverksproposition (prop. 197211 bil. 75.207) har lagts fram förslag om en fördubbling av detta belopp för nästa budgetår.

I Europarådets regi kommer under tiden den 20- 24 mars 1972 ett tvärvetenskapligt symposium om narkotikaberoende att hållas. Sverige har aktivt deltagit i förberedelserna för symposiet och en svensk kommer att vara generalrapportör.

Inom Interpol och Internationella tullsarnarbetsrådet har Sveriges representanter arbetat för att höja dessa organisationers aktivitet när det gäller att bekämpa den illegala handeln med beroendefrarnkallande medel. Ett svenskt initiativ till nya samordnade insatser inom Interpol har föranlett lnterpols generalsekreterare att lägga fram ett förslag i enlighet med det svenska initiativet för övriga europeiska medlemsstater. Förslaget har numera genomförts. Tullsamarbetsrådet har förra året — likaså på svenskt initiativ — utfärdat en rekommendation till medlemsländernas tullmyndigheter om utbyte av upplysningar beträffan- de olaga trafik med narkotika och psykotropa ämnen. Mellan de nordiska ländernas polis- och tullmyndigheter pågår ett dagligt samarbete som fungerar både smidigt och effektivt.

Narkotikafrågan har också tagits upp i anslutning till Nordiska rådets senaste session i Helsingfors under februari 1972. Därvid diskuterades mellan de nordiska justitieministrarna frågan om hur man gemensamt skall kunna bekämpa den grova internationella brottsligheten, däribland den illegala narkotikahandeln, och man beslöt att undersöka möjligheterna att ytterligare förstärka och samordna de nordiska polisresurserna.

De nordiska kontaktmän som representerar resp. lands samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk har sammanträtt i Oslo den 17 januari 1972. Därvid beslutades att det nordiska samarbete beträffande narkotikaforskning, som t.v. skall bedrivas i form av samnordiska symposier, skall inledas med ett symposium i Uppsala i oktober 1972. Detta symposium skall avse utvärdering av olika former av vård och behandling av narkomaner.

Hänvisningar till S4-7

5. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställerjag att Kungl. Maj:t dels föreslår riksdagen att antaga 1) inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i narkotikastraffiagen (1968.'64),

2) inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (l960.'418) om straff för varusmuggling,

3) inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (196936) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.,

dels bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande 4) med anledning av vad jag har anfört om verkställighet av ådömd påföljd och om förstärkning av krirninalvårdsstyrelsens resurser,

5) med anledning av vad jag har anfört om förstärkning av socialstyrelsens resurser, om frekvensundersökningar samt om försöks- verksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar I-Ians Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly- delse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gylleniten

_lUSTlTlEDEPARTEMENTET 1972-03-08

PM

[ syfte att belysa vissa kriminalpolitiska frågor rörande det grövre brottslingsklientelet har en arbetsgrupp bestäende av representanter för justitiedepartementet. riksaklagaren, rikspolisstyrelsen oeh kriminalvårds— styrelsen giort vissa statistiska undersökningar rörande personer som under tiden den I april 1969 — den 30juni 1971 dömts till j"a"ngelse [ minst två är eller till internering med en minsta tid av två år eller mera.]

Undersökningarna omfattar tva huvudgrupper som särredovisas. näm— ligen:

l. Personer. vars domar omfattar grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, enbart eller i förening med andra brott. Under den angivna tidsperimlen dömdes 173 sådana personer. Samtliga dessa ingäri undersökningen. De kallas i det följande 'Narkotikagmppen”.

ll. Personer. vars domar omfattar enbart andra brott än grovt nar- kotikabrott eller grov narkotikasmuggling. Under den angivna tidsperio- den dömdes 396 sädana personer. Samtliga dessa ingår i undersökningen. De kallas i det följande ”Lt/lmängruppen".

Narko ti kagrn pp en A ll mängru ppen ( 173 personer) (206 personer")

1 Nationalitet och hemvist

Av de [73 personerna i narkotikagruppen Av de 296 personerna i allmängruppen var var 82 (471-53) utlänningar. Av utlänningarna 76 (26 %) utlänningar. Av utlänningarna var var inte mindre än 55 (2/3 av alla utlän— 26tli3) utan hemvist i Sverige. ningarna) utan hemvist i Sverige.

2- Påföljder

'l'ill fängelse dömdes 153 pers. (881714 Till fängelse dömdes 240 pers. ("8l iii-) Till internering dömdes _20_pers. _I( I 3 _'._)_ Till internering dömdes _ 56 pers. ' HS (100 'å'/Fl 296 Av de 20 som dömdes till internering var Av de 56 som dömdes till internering var lå svenskar. 55 svenskar.

l Uppgifterna i denna PM grundas pa bearbetningar och sa mmanstiillningar gjorda av amanuensen Nils Wickberg (RA) i samarbete med bl. a. förste assistenten Sve-n 'l'hrnnberg och kriminalinspektören 'l'orsten Gradin (RPS).

Pr0p. 1972:67

3 Påföljdstider

3: 109 personer (63 %)

3 är men ej 4: 38 personer (22 'if-' 25 personer (15 %)

____l __ _ _ 173

2 är men ej

4 är men ej 7: 7 är eller mer

(100 92.1

Anmärkning: De personer som för grovt narkotikabrott eller grov narl-cotikasmuggling dömts till 1 armen ej 2 år var är 1971 unge— fär 200 och är 1970 ungefär lika manga.

4 Enbart narkotikabrottslighet i domen

Av de 118 personer (svenskar och utlän- ningar) som hade hemvist i Sverige. dömdes 48 för enbart grovt narkotikabrott och/eller grov narkotikasnniggling. Av de 55 personer som var utan hemvist i Sverige dömdes näs- tan samtliga, eller 51, för enbart dessa brott.

37

2 är men ej 3: 206 personer (70 '.???) 3 år men ej 4: 46 personer (15 'Fc: 7: 33 personer (11 %) 7 år eller mer 11 '

296

4 år men €.]

5 Överflyttning till öppen anstalt (eller öppen avdelning). Rymningar

Dessa förhallanden har följts tipp till mit- ten/slutet av februari 1972. En del av de dömda har börjat verkställigheten vid så sen tidpunkt att de vid uppföljningstidens slut ännu inte ifrågakommit till placering i öppen anstalt. De redovisade siffrorna är därför för låga för att vara rättvisande.

Följande antal personer har öt-'erj7_.i-'ttats till öppen anstalt:

Med hemvist: 32 av 112] (29 97.) Utan_hemvisti__9 av 452 po '

41 av 157 Sammanlagt: (20 %)

' Av sammanlagt 118 personer med hemvist var 112 beräkningsbara.

? Av sammanlagt 55 personer var 52 beräk- ningsbara. Av dessa hade 6 överförts till annat nordiskt land och 1 till mentalsjukhus.

Dito

Följande antal personer har överflvttats till öppen anstalt:

Med hemvist: 913 av 1984 (46 %) Utan hemvist: _4 __ _av 1715 (24_'-,'-':.)

(44 'if.)

Sammanlagt: 95 av "215

311iiri har inräknats 2 personer som började avtjäna straffet pä öppen anstalt.

4 Av sammanlagt "270 personer var 207 beräk— ningsbara. Av dessa hade 9 överförts till annat nordiskt land. 5 Av sammanlagt 26 personer hade 9 överförts till annat nordiskt land.

Prop. 1972:67

Överflyttning till öppen anstalt har skett efter följande antal månader (häktningstid inräknad):

Med hemvist Utan hemvist

38

Överflyttning till öppen anstalt har skett efter följande antal månader ('.'häktningstid inräknad):

Med hemvist Utan hemvist

1— 3 1 ( 3%) 181 (20%) 4--- 6 4 (12%) 16 (18 %) 7 __ 9 9 (28 %) 20 (22 %) 10-- 12 5 (16%) 5 16 (18%) 2 13—15 6 (19 %) 13 (14 %) 1 16---18 6 (19%) . 1 6 (6%) 19—21 1 ( $%) 2 ( 2%) 22—24_ 1 __ _ __ _ 1 S:a 32 (100 %) 9 91 (100%) 4

1Häri har inräknats 2 pcrsoncr som började avtjäna straffet på öppen anstalt.

Följande antal personer. som överflyttats till öppen anstalt1 , har rymt:

Följande antal personer, som överflyttats till öppen anstaltl , har rymt:

Med hemvist: 3 av 32 Med hemvist: 5 av 91 Utan hemvist: 2 av 9_ _ Utanhemvjst: _ 0 av 4 _ Sammanlagt: 5 av 41 Sammanlagt: 5 av 95

Från sluten anstalt har rymt 4 personer med hemvist och 6 personer utan hemvist.

Från sluten anstalt har rymt 14 personer med hemvist och 3 personer utan hemvist.

Prop. 1972:67

6 Permissioner

Permissionerna har följts upp till mitten/ slutet av februari 1972. En del av de dömda har börjat verkställigheten vid så sen tidpunkt att de vid uppföljningstidens slut ännu inte ifrågakommit till permission. De redovisade siffrorna är därför för låga för att vara rättvisande..

Följande antal personer har beviljats per- mission :2

108 av 1 18 (91 %) 21 av 55_(38_%)

129 av 173 (75 %)

Med hemvist: Utan hemnet:

Sammanlagt:

1De personer som överförts till öppen anstalt har genomsnittligt vistats avsevärt kortare- tid på sådan anstalt än på sluten anstalt.

2 Beledsagad oeh bevakad permission har inte medtagits.

Första permission har beviljats efter föl- jande antal månader (häktningstid inräkmtd):

Med hemvist Utan hemvist

Dito

Följande antal personer har beviljats per— mission:2

Med hemvist: 216 av 270 (80 %) Utan he_n1vist:___ 13 av 26 (50311) Sammanlagt: 229 av 296 (77 %)

Första permission har beviljats efter föl- jande antal månader (häktningstid inräknad.):

Med hemvist Utan hemvist

1-—3 3(3%) 6 (3%) 4 6 13 (12%) 2 59 (27%) 7— 9 50 (46%) 4 59 (27 %) 1 10—12 20 (19%) 5 57 (27%) 7 13—15 11 (10%) 8 22 (10%) 1 16—18 7 (6%) 1 5 (2%) 2 1922 3(3%) 1 4 (2%) 1 23 __1_( l%) 4 ( 2%) 1____ _ S:a 108 (100%) 21 216 (10096) 13

,,, . . . 1 . l-oljande antal personer har avvikit 1 samband med permission:

Med hemvist: 35 av 108 (32 %) Utan hemvist: 7 av_ 21 (33 %) Sammanlagt: 42 av 129 (33 %)

] Förse-nad återkomst inte medräknad.

.. . . . 1 . Följande antal personer har avvzkit 1 samband med permission:

Med hemvist: 50 av 250 ("20 %) Utan hemvist: 9 av 13 (69 %)

59 av 263 (22 %)

Sammanlagt:

Prop. 1972:67

7 Villkorlig frigivning Halva tiden

Antalet personer som frigivits efter ca halva tiden. i förhållande till hela det antal personer som uppnatt halva strafftiden (vid uppföljningstidens slut i mitten/slutet av februari 1972):

Med hemvist: 21 av 57 (37 %) Utan hemvist: 5 av 201252?-

Sammanlagt: 26 av 77 (34 ';';-)

Två lrc'd/edelstiden

Antalet personer som frigivits efter ca 2/3 av tiden. i förhallande till hela det antal personer som uppnått 2/3 av tiden (vid uppföljningstidens slut .i Imitten/slutet av februari 1972):

Med hemvist: 10 av 14 Utan hemvist: 4 av. ()

Sammanlagt: 14 av 20 ("70 ';';-I

Halva tiden

Dito

Med hemvist: Utan hemvist:

Sammanlagt:

40

()6 av 144 (46 '&'/Z, 4 av 1_() (40 '.-"f-.:_)__ 70 av 154 (45 (.it-')

'1'1'å'lredjet1els[iden

Dito

Med hemvist: Utan hemvist:

Sammanlagt:

43 av 58 (74 %) 2 av .3

45 av 61 (74 (.:-:.."

Prop. 1972:67

41

Antal beslag 32 22 41 145 277 638 457 Beslagtagen narkotika Cannabis: '

gram "20 7 446 11624 45 4201 33118,8 126 445,9 111059,56 milliliter antal tabl Opium:

gram 112 16,4 1 120 119,1 1 103,8 2559,15 milliliter antal tabl 80 Morfinprep:

gram 0,3 16.8 milliliter 16 7 1 antal tabl 710 8 l-leroin:

gram 0.748 milliliter antal tabl Amfetamin:

gram 4 302,63 77,45 1 7085 3,57 1,26 milliliter 1 25 antal tabl 1848 424 4 427 3 125 5 926 4 054 4 314 Fenmetralin:

gram 2 228,1 4 387,5 4 217 milliliter antal tabl 15 101 40 666 124 675 76 454 1 715 6 069 1492 Metylfenitlat:

gram milliliter antal tabl 10 050 354 412 126 467 275 102 129 LSD:

mierogram 100 13 650 milliliter 13 antal tabl. 1614 3654 2 589 STP (gift):

gram 0,7 Meskalin:

gram 8.7 antal tabl 13

Prop. 1972:67 42

Bilaga .?

RlKSPOLlSSTYRELSEN Polisbyrå 11

13.1.1972

Beslagtagen narkotika av polisen i Sverige Linder åren 1969. 1970 och 1971.

År 1969 Rad Ämnen/preparat etc Kvantitet Artnr Gram Milliliter Antal tabl 18 Cannabis/Cannabisharts 109 850 2 3 19 Amfetamin 17 140 2 016 3 231 Motsv tills ca 3 463 800 tabl 20 l"enmetralin (Preludin) 12 413 37 172 500 Motsv tills ca 669 000 tabl Metylt'enidat 21 (Ritalina, "beng-rita") 404 I 391 19 694 Motsv tills ca 63 300 tabl Opium 4 670 19 — 22 Morfinpreparat -- 490 630 LSD 251 9 5 442 5 k "tripper" (tabl, bitar m m) 23 Heroin 280 — — STP 11 — 1 000 S k "tripper". ca 5 000 doser 24 Okända preparat 1 794 1 148 2 555 lnsiinda för analys 1 mikrogram År 1970 Rad Ämnen/preparat ete Kvantitet Anm

Gram Milliliter Antal tabl

18 (”annabis/Cannabisharts 198174

19 Amfetamin 3 348 42 457 Motsv tills ea 670 700 tabl

20 l"e.nmetra11n (Preludin) 28 401 67 23 836 Motsv tills ca 1 160 100 tabl Metylfenidat 21 (Ritalina. ”beng-rita") 0,3 — 11 699 Motsv tills ca 11 700 tabl Opium 1 1.72 1 088 100

22 Morfinpreparat -- 5 — LSD 11 174] 10 8 810 Tabl, kapslar 111 m ("sk '”tripper'f)

23 Heroin — 1 7

24 Okända preparat 31 422 615 Insända för analys

1 mikrogram

Prop. 1972:67

År 1971

43

Rad Ämnen/preparat etc

17 18

19

Antal be- Sammanlagd kvantitet Anm slagstillfällen _ gällande Gram Milliliter Antal tabl Cannabis/Cannabisharts 1 342 125 739,7 — — + 1 935 marihuanaeig Amfetamin 130 2 469,6 307,2 4 035 Motsv tills ea 502 850 tabl 1-'enmetra11n (Preludin) 779 36 345,1 272 864 ea 1 455 250 tabl Metylfenidat (Ritalina. "beng-rita") 5 4 — 49 ca 450 tabl Heroin 1 12 — Opium 38 421,4 102 . pulvert'orm ); _ x 93,9 — * Varav 52,5 meskalin LSD mikrogram xx 126 ” 2 856,7 — * 3 753'6 Därav 19,17 g m—bas Morfinpreparat 26 77,77 37 Okända preparat 14 17 1,3 16 244

Prop. 1972:67

RlKSPOLlSSTYRELSEN

Anmälningar, spaningsuppslag m. nr.

44

Uppgiften avser åren 1965— 1971

Rad Uppgiftens art 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971

]

(U

10

11 17

13 14

15

16

17

Ärenden (anmälningar) i balans vid årets början Under året inkomna ärenden (anmäl- ningar)

Ärenden (anmälningar) i balans vid arets slut

Sparringsuppslag (tips) i balans vid årets början

Under aret inkomna spaningsuppslag (tips) Obearbetade sparringsuppslag (tips) vid ärets slut

Hörda personer, misstänkta för tillv/ salu lr/överl

Därav utlänningar

llörda personer, misstänkta för enbart innehav

Därav utlänningar Arrhallrra personer

Därav utlänningar Häktade personer

Därav utlänningar

Antal beslag av narkotika (beslags- tillfällen)

Därav ("annahis/("Tannabisharts (beslags- tillfällen)

Antal polismän som varit sysselsatta med spaning/utredning i narkotika- ärenden (manadsarbetskrafter)

— 94 124 261 543 822 1661 4 279 94 124 261 654 — 88 296 4 121 2 260 4 072 7 237 12 773 88 "296 4 121 6 430 903 1027 2 680 5 496 47 100 246 515 Antalet ingår i uppgif— -— ten rrnder rad 7 resp. 8. 189 217 641 1 546 63 106 268 748 300 337 935 1958 18 62 292 902 31 44 76

117

6 400

6 430

14 341

1 669

4 583 437

6 684 287 2 930 409 1 072 213

541 512

(x)

Domar rörande olaga befattning nred narkotika fördelade på år och vissa domstolar. 1964—1970.

Stoeklrolnrs Göteborgs Malmö Övriga 'l'otalt rådhusrätt rådhusrätt rådhusrätt donrstolar 1.964 152 22 8 53 235 1965 140 85 9 80 314 1966 132 87 17 45 279 1967 192 99 42 200 533 1968 509 149 118 617 1393 1969 713 248 238 1952 3151 1970 599 310 299 1063 2 271. 1971 2 200 (ca)

Domarnas fördelning på medelstyper. 1966—1970.

Missbruksmedel 1966 och 1967 1968 1969 1970

Opium (Op) 6 114 32 17 ('Tentralstimulantia (CS) 512 554 995 576 Cannabis (Carin) 193 550 1534 1 243 Op + ("S 8 12 18 5 Op + ("ann 18 14 28 25 Op + ('.S + ("ann 4 6 16 4 CS + Canrr 39 1 11 394 120 LSD ] 5 14 68 LSD i kornb. 15 38 58 185

Prop. 1972:67

lnnehållsförteckning

Propositionen ................................... Propositionens huvudsakliga innehåll .................... Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (196864) ..... Förslag till lag om ändring i lagen (l960:418) om straff för varusmuggling ................................. Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1969:36) om telefon- avlyssning vid förundersökrring angående grovt narkotikabrott

m. m. ....................................... Utdrag av statsrädsprotokollet den 10 mars 1972 ............ 1 Inledning .................................... 2 Gällande bestämmelser, nuvarande ordning m. rn. .......... 2.1 Narkotikastrafflagen . . . . . . . . . . . . . . . ........... 2.2 Lagen om straff för varusmuggling . . . . , ............ 2.3 Verkställighet av ådönrd påföljd . , ................ 2.3.1 Placering i sluten eller öppen anstalt ........ , . .

2.3.2 Permissioner ... . .... ... .... ............

2.3.3 Villkorlig frigivning ......................

2.3.4 Statistiska undersökningar . . . . .............

2.4 Telefonavlyssning . . . . . . . . . . . . ................ 2.5 Frekvensundersökningar ....................... 2.6 Samarbete barnavårdsnämnd-skola-polis ............ 2.7 Ungdomsvärdsskolor .......... , ..............

3 Rikspolisstyrelsens förslag i fråga om telefonavlyssning och re- missyttranden över det ........................... 3.1 Rikspolisstyrelsens framställning .................. 3.2 Remissyttrandena ...........................

4 Föredraganden ................................

4.1 Utvecklingen under de senaste ären ................

4.2 Samordningen av åtgärderna ..................... 4.3 Frekvensundersökningar ....................... 4.4 lnfornrationsfrägorna ......................... 4.5 Värdfrågorna ............................... 4.6 Kriminalpolitiska atgä rder ...................... 4.6.1 Narkotikastrafflagen och varusrrrugglingslagen ..... 4.6.2 Verkställighet av adömd påföljd .............. 4.6.3 Telefonavlyssningen ...................... 4.7 Internationellt samarbete .......................

5 Hemställan ...................................

Bilago r

46

Sid.

((J—___-

bs")