Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till förstärkta insatser för att förebygga och bekämpa brott och för att förbättra den allmänna ordningen.

Det föreslås sålunda att polisväsendet under budgetåret 1973/74 tillföres sammanlagt 634 nya tjänster, varav 400 polismanstjänster. l-läri är inräknade de tjänster som föreslagits i statsverkspropositionen. Som riktlinjer för en fortsatt förstärkning av de polisiära insatserna anges att polisväsendet bör tillföras 550 tjänster, varav 400 polismanstjänster, under budgetåret 1974/75 och 500 tjänster, varav 400 polismanstjänster, under budgetaret 1975/76. Förstärkningarna syftar till att i första hand söka komma till rätta med vissa slag av brottslighet som framstår som särskilt oroande. såsom välds— och narkotikabrott, tillgrepps- och skatte- brott. Avsikten är också att mera inrikta polisarbetet på direkt brottsfö- rebyggandc verksamhet, bl.a. genom ökad fotpatrullering och flera kvarterspoliser.

Samtidigt. läggs fram vissa förslag om ökade statsbidrag till kommuner- na under budgetåret 1973/74 för social jourverksamhet. vårdcentraler, behandlingshem och vård i enskilt hem för narkotikamissbrukare samt medel för nya behandlingsformer för narkotikamissbrukare.

Propositionen innehaller vidare förslag till lag om tillfälligt omhänder- tagande. I huvudsak innebär förslaget att de bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden som f. n. finns i polisinstruktionen förs över till den föreslagna nya lagen och kompletteras med vissa föreskrifter som syftar till att skapa underlag för stödjande åtgärder och klargöra hur fortsatta ordningsstörningar skall kunna förhindras. En bestämmelse

• Sida 2
•  Original

Prop. l973:l 15 2

föreslås också som ger polisen möjlighet att flytta minderåriga från skadliga eller farliga miljöer.

I propositionen föreslås även vissa lagändringar som syftar till att hindra eller försvåra rånangrepp mot banker och andra penninginrält- ningar genom effektivare säkerhetsåtgärder. Förslag läggs sålunda fram om ändring i bl. a. banklagen som ger bankinspektionen en uttrycklig rätt att meddela tvingande föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder.

I syfte att komma till rätta med den brottslighet som i vissa fall förekommer i anslutning till s. k. sexklubbar och poseringsateljéer före- slås att det i allmänna ordningsstadgan införs bestämmelser som bl. a. innebär att offentlig pornografisk föreställning inte får ges utan tillstånd av polismyndigheten.

I övrigt behandlas vissa andra frågor som rör samhällets insatser mot brott och ordningsstörningar.

• Sida 3
•  Original

PrOp. l973:l 15

1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att lSl % lagen (.19551183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F örcslagcn lydelse

151å

Där tillsynsmyndigheten så fin- ner erforderligt, må myndigheten meddela närmare föreskrifter om Sättet för förande av bankaktie- bolags räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar samt om inven- tering av dessa.

Där tillsynsmyndigheten så fin- ner erforderligt, mä myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för- förande av bankaktie- bolags räkenskaper, om förvaring och inventering av lingar samt om bror!.rförebyggan- de åtgärder.

värdehand-

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973

• Sida 4
•  Original

Prop. 1973:115

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1955z4l6) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 80 5 lagen (195514l6) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

80 a'

Tillsynsmyndigheten skall övervaka att sparbankerna i sin verksamhet. _ ställa sig till efterrättelsc denna lag och andra författningar. såvitt de hava särskilt avseende ä sparbanker, ävensom de för sparbankcrna gällande reglementena samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag. författning eller reglemente meddelats av huvudmännen eller styrelsen. Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksam- het följa sparbankernas verksamhet i den mån sa erfordras för kännedom om de förhållanden. som kunna inverka på sparbanks säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten. Tillsynen utövas med ledning av handlingar, vilka jämlikt denna lag insändas till tillsynsmyndighe-ten, ävensom upplysningar. som inhämtas vid sparbanksundersök ning eller annorledes. Sparbanksundersökning skall anställas så ofta sadan av myndigheten anses erforderlig eller av Konung-

en anbefalles.

Där tillsynsmyndighcten så fin- ner erforderligt. må myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av Sparbanks räkenskaper. om förvaring av vär- dehandlingar samt om inventering av dessa.

Där tillsynsmyndiglteten sa fin- ner erfordcrligt, ma myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper. om förvaring och in- ventering av vr't'rdr'lmncllingur samt 0 m b ro ! ! .rförc h_t'ggandc a' [gl/"rd er.

Denna lag träder i kraft den I juli 1973.

' Senaste lydelse l962:234.

• Sida 5
•  Original

Prop. [9731115

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (l9561216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 73 5 lagen ('l95612l6) omjordbrukskasserö- relsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, mä myndighe- ten meddela närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas rä- kenskaper. om förvaring av värde- handlingar samt om inventering av dessa handlingar.

735

Föreslagen lydelse

Därest tillsynsmyndighe-ten så finner erforderligt. mä myndighe- ten meddela närmare föreskrifter om sättet att föra. kreditkassas rä- kenskaper, om förvaring och- in- ventering av värdehandlingar samt om brotrsföreb yggana' e åtgärder.

Denna lag träder i kraft den ] juli-1973.

• Sida 6
•  Original

Prop. 197311 [5 6

4. Förslag till Lag om tillfälligt omhändertagande

Härigenom förordnas som följer.

1 5 Har polisstyrelse enligt särskild bestämmelse befogenhet att besluta omhändertagande av någon, får polisman omhändertaga honom i avbidan pä polisstyrelsens beslut, om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande bedömes föreligga och dröjsmål med omhändertagande finne-s innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.

2å Anträffas någon, som kan" antagas vara under femton år, under förhållanden som uppenbarligen" innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling får han tagas om hand av polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas-till föräldrar, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden.

35 Den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna skall omhändertagas av polisman, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall ske även när det fordras för att avvärja straffbelagd gärning.

45. Vid omhändertagande skall tillses att åtgärden ej orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet_

55 Polisman som verkställt omhändertagande enligt denna lag skall så skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet till sin förman. Förmannen skall omedelbart pröva om åtgärd enligt 1 eller 3 5 skall bestå. Innebär hans beslut att den som omhändertagits enligt l 5 skall kvarhållas eller har ingripande företagits med stöd av 2 5, skall han skyndsamt underrätta polisstyrelsen om omhändertagandet och skälen till detta.

6 5 Den som är omhändertagen med stöd av 1 eller 3 åskall förhöras sa snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till omhänder- tagandet.

l-lar omhändertagandet skett med stöd av 3 &, skall utredning göras beträffande den omhändertagnes personliga levnadsförhällanden i den mån behov av sådan utredning kan antagas föreligga. Utredningen skall om möjligt göras av företrädare. för social myndighet. Avsikten med utredningen skall vara att utröna. om den omhändertagne äri trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1973:115 7

7 & Polisstyrelsen skall snarast möjligt efter omhändertagandet enligt l & meddela beslut enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

85 Den som omhändertagits med stöd av 3 % skall friges så snart förhör och utredning som avses i 65 har slutförts och anledning föreligger att den omhändertagne ej längre kommer att utgöra omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet.

95 Den som omhändertagits enligt denna lag får ej underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhänderta- gandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

109” Bestämmelserna i 3 och 455 samt Så första stycket gäller i tillämpliga delar även den som utan att vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet. om ej annat framgår av förordnandet.

115 Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1973.

• Sida 8
•  Original

Prop. 19731l15 8

5. Förslag till Kungörelse om ändring i förordningen (_1959z348) med särskilda bestäm- melser om biografföreställningar m. m.

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1959348) med sär— skilda bestämmelser om hiografföreställningar m. m..

dels att 8 % skall ha nedan angivna lydelse, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf 10 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 &

Bryter nägon uppsåtligen eller Bryter någon uppsåtligen mot av oaktsamhet, som ej är att anse föreskriften i 2 5, dömas till böter som ringa, mot föreskrifterna i "2 eller fängelse i högst sex månader. eller 4 & straffes med dagsböter. Sker överträdelsen avoaktsamhet.

som ej är att anse som ringa, dömer till böter.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej iir att anse som ringa, mot föreskrift i 4 5. dömes till böter.

10 (I/J

Film och utrustning som an- vänts i strid mot 2 &" skall förkla- ras förverkade, om det ej är up- penbart obilh'gt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1973.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1973:115

6. Förslag till Kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (19561617)

l-lärigenom förordnas, att 9, lZ, _ I och "29 ;S allmänna ordningsstad- gan (.19562617) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Med offentlig tillställning avses teaterföreställning. konsert, täv— ling och uppvisning i sport och idrott, föreställning,

danstillställning, biograf- eirkusföreställning. tivoli- och marknadsnöjen, festtag samt tillställning av. annat slag. som anordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmän— na sammankomster.

rf,:

Föreslagen lydelse

Med offentlig tillställning avses teaterföreställning. konsert, täv- ling oeh uppvisning i sport och idrott. danstillställning, biograffö- reställning, pornografisk föreställ- ning, cirkusförcställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtäg samt tillställning av annat slag, som an— ordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna sammankomster.

Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning. till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse. som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller vilken eljest. såsom med avseende ä omfattningen av den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas. är attjämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

125'

A allmän plats mä offentlig tillställning ej anordnas utan tillstand av

polismyndigheten.

Sådant tillständ fordras även el- jest för anordnande av offentlig danstillställning, cirkuslöreställ— ning. tivoli- och marknadsnöjen samt därmed jämförlig nöjestill— ställning ävensom tävling och upp— visning i motorsport och profes—. sionell brottning.

'Senaste lydelse l969:6l3.

Sädant tillständ fordras även el- jest för anordnande av offentlig danstillställning. pornografisk fö- reställning, cirkusförcställning, ti- . voli- och marknadsnöjcn samt där- nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i

med jämförlig

motorsport och professionell brottning.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1973:115 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 52

Barn under femton år mä ej medverka vid offentlig tcaterföreställning. cirkusföreställning, tivoli— och rnarknadsnöjen eller därmed jämförlig offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag, om deltagandet kan anses icke menligt inverka på barnets andliga eller fysiska hälsa.

Person under aderton år får ej medverka vid offentlig pornogra- fisk föreställning. Vid sådan före- ställning fdr ej förekomma förrå- ande sexuella eller sadistiska be- teenden.

Vid offentlig tillställning mä ej förekomma hypnotiska eller därmed likartade experiment, med mindre socialstyrelsen funnit det kunna ske utan vilda.

Om biografföreställning. tävling med fordon på väg, tävling eller uppvisning med luftfartyg samt om tillställning, för vilken bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättigheter skall utgå, gälla särskilda föreskrif- ter utöver bestämmelserna i denna stadga.

29 53

Till böter dömes Till böter eller fängelse i högst

sex månader dömes

1) den som anordnar offentlig tillställning utan att hava erhållit tillstånd, där sådant erfordras, eller som anordnar offentlig tillställning i strid mot förbud enligt 1 l ä;

2) (len som fortsätter offentlig tillställning sedan beslut meddelats om dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 2205 förnyar offentlig tillställning;

3") den som anordnar offentlig tillställning, varom anmälan skall ske, utan att anmälan blivit rätteligen gjord. eller som, då polismyndigheten medgivit befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrät- telse för befrielsen stadgat villkor;

4) den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upplysning;

5) den som icke efterkommer av polismyndigheten för offentlig tillställning meddelade föreskrifter; samt

6) den som bryter mot bestäm- 6) den som bryter mot bestäm- melserna i 21 5 första eller andra melserna i 21 5 första, andra eller stycket tredje stycket.

2 Senaste lydelse l970:227. 3 Senaste lydelse 197 l 167 l.

• Sida 11
•  Original

Prop. l973:llS

Nu varande lydelse

Vid förseelsc mot 21.5 första stycket skall jämväl den som har vårdnaden om barnet straffas på sätt i första stycket denna para- graf sägs, därest han icke gjort vad på honom ankommit för att för- hindra förseelsen.

ll

Föreslagen lydelse

Vid förseelse mot 2-1 5 första eller andra stycket skall jämväl den som har vårdnaden om barnet straffas-pä sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han icke gjort vad på honom ankom- mit för att förhindra förseelsen.

Den som bryter mot bestämmelsen i 16 å andra stycket dömes, där'ej gärningen är belagd med straff i annan författning, till böter, högst

femhundra k ro nor.

Försummelse i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende ä uppgiftsskyldighct beträffande tillställning som må hållas utan tillstånd skall dock ej föranleda ansvar,

OH]

försummelsen med hänsyn till

omständigheterna kan anses ursäktlig och ej vällal någon olägenhet, samt ej heller om tillställningen icke kommit till stånd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1973.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1973:115 12

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 6 april 1973

Närvarande." Ministern för utrikes ärendena WICKMAN. statsraden STRÄNG. ANDERSSON, JOHANSSON, llOLMQVlS'l', ASPLING. Nll.SSON. LUNDKVlST. GlilJER. MYRDAL ODIlNOl—"l-"i, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LlDBOM. Fl'iLDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer. anmäler efter gemensam beredning med statsradets övriga ledamöter fräga om åtgärder för att bekämpa brr.)ttsligheten och förbättra den allmänna ordningen Och anför.

Prop. l973:115

'.») b.;

förs. Jag vill understryka att fängelsestraffet och förverkandet bara bör tillämpas vid de uppenbara brott mot nämnda bestämmelser som kom— missionen angett.

I likhet med kommissionen anserjag inte att det f. n. finns anledning att föreslå några åtgärder beträffande reklamen för scxklubbar och po- seringsateljéer.

Jag delar kommissionens uppfattning att ordningsläget på sina håll och då främst på vissa allmänna platser och kommunikationsmedel i stor- stadsområdena är otillfredsställande. Jag är också beredd att instämma i att vi i stor utsträckning har anledning att betrakta dessa företeelser som sympton på något allvarligt bakomliggande missförhållande. Det kan så- lunda förutsättas att händelser av detta slag i många fall utgör en mer eller mindre direkt följd av ett påbörjat eller utbildat missbruk av alkohol eller narkotika. Bakom detta missbruk eller annan social missanpassning ligger inte sällan sådana förhållanden som bristande fysik eller psykisk hälsa, bostadsproblcm, arbetslöshet. anpassningssvårighcter eller liknande problem som i sin tur kan ledas tillbaka till andra bakomliggande fak- torer, t. ex. uppväxt- och utbildningsförhällanden.

Även om det sålunda inte råder någon tvekan om att de åtgärder och insatser som krävs för att komma till rätta med nuvarande missförhållan- den främst faller utanför det i vedertagen mening kriminalpolitiska områ- det. måste som framgår av vad jag förut anfört samhället också med poli- sens hjälp se till att allmän ordning och säkerhet upprätthålls.

Mot bakgrund av de uppgifter och överväganden som jag har redovisat i det föregående har kommissionen lagt fram förslag till lag om tillfälligt omhändertagande. För min del vill jag understryka att en frihetsberövan- de åtgärd alltid måste betraktas som ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. [ likhet med kommissionen anser jag därför att det redan från rättssäkerhetssynpunkt finns starka skäl som talar för att förutsättv ningarna för omhändertagande och förfarandet därvid regleras i lag. Jag delar vidare kommissionens uppfattning att erfarenheterna från tillämp- ningen av nuvarande bestämmelser i polisinstruktionen så till vida är mindre tillfredsställande som det alltför ofta förekommer att den som omhändertagits på grund av ordningsstörande beteende inom kort äter— vändcr till samma plats där ingreppet skett och fortsätter att störa ord- ningen. Nya bestämmelser om omhändertagande bör ge klart stöd för in- gripanden som är tillräckliga för att förhindra sådant. Med hänsyn till vad som tidigare anförts om orsakerna till missförhållandena anser jag det önskvärt att den tid under vilken ett från ordningssynpunkt motiverat frihetsberövande sker om möjligt utnyttjas ocksä för en utredning om den omhändertagnes sociala förhållanden.

Av vad jag nu sagt framgår att jag i allt väsentligt kan ansluta mig till de synpunkter som ligger bakom kommissionens lagförslag.

Enligt 17 & polisinstruktionen skall polisman. om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt omhänderta den som ge- nom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Sådant omhändertagande skall även ske när det fordras för att av-

• Sida 33
•  Original

Prop. l973:115 33

Välja straffbelagd handling.

[ barnavårdslagen (1960297), lagen (l954:579) om nykterhetsvård, la- gen (19662293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt i utlänningslagen (l954zl93) finns bestämmelser som innebär att polissty- relse i avbidan på annan myndighets beslut kan besluta omhänderta nä- gon för att underlätta att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd vidtas. I anslutning till dessa bestämmelser finns i 18 & polisinstruktionen före- skrifter som gör det möjligt för polisman att i sådant fall göra ett tillfäl- ligt omhändertagande i avbidan på polisstyrelsens beslut, om dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.

Kommissionen har föreslagit att de förutsättningar för tillfälliga om- händertaganden som anges i nämnda båda bestämmelser i polisinstruktio- nen bibehälls oförändrade i den nya lagen. Jag ansluter mig till förslaget. Vad särskilt gäller förutsättningarna för ett omhändertagande på grund av ordningsstörande uppträdande eller handling vill jag i likhet med kommis- sionen framhälla att för tillämpningen av bestämmelsen —- liksom för all polisverksamhet — gäller den allmänna bestämmelseni 16 & polisinstruk- tionen, att polisman vid verkställande av tjänsteåtgärd inte får använda strängare medel än förhållandena kräver samt att han i första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

Vad kommissionen anfört om behovet av en särskild bestämmelse som medger att polisman i vissa nödfallsliknande situationer skall kunna om- besörja att barn som kan antas vara under 15 år skyndsamt flyttas från den skadliga eller farliga miljö där de påträffas är enligt min mening över- tygande. De av kommissionen föreslagna förutsättningarna för en sådan åtgärd liksom regeln om att polismannen i sådant fall skyndsamt skall överlämna den omhändertagne till föräldrarna, annan vårdnadshavare el- ler barnavårdsnämnden anser jag också vara lämpligt avvägda och ända- målsenligt utformade.

För de fall då omhändertagande sker på grund av ordningsstörande uppträdande eller handling eller för att avvärja straffbelagd gärning bör det enligt kommissionens mening i många fall finnas anledning att söka utnyttja den tid under vilken omhändertagandet består för att utröna huruvida den omhändertagne är i trängande behov av någon hjälp- eller stödinsats från samhällets sida. Härför krävs en närmare utredning om den omhändertagnes personliga förhållanden och aktuella situation. Det- ta utredningsarbete bör enligt kommissionens mening i så stor utsträck- ning som möjligt fullgöras av socialvårdspersonal och då helst inom ra- men för en särskild jourverksamhet i direkt anslutning till de lokaler dit den omhändertagne förs. För att underlätta tillkomsten av en sådan jour- verksamhet har kommissionen lagt fram förslag om statsbidrag till en för- söksverksamhet på detta område.

Som framgår av vad jag tidigare anfört anserjag det värdefullt om man på nu angivet sätt kan utnyttja tiden för ett omhändertagande på ett me- ningsfyllt sätt. Målsättningen bör'sälunda vara att i största möjliga ut- sträckning söka utnyttja den angivna tiden för att förbereda sådana åtgär-

• Sida 34
•  Original

Prop. 19731115 34

der eller etablera sådana kontakter som kan vara till hjälp för den omhän- dertagne. Jag biträder sålunda även denna del av kommissionens förslag. Frågan om försöksverksamheten med socialjour tas upp av chefen för so- cialdepartementet.

Enligt gällande bestämmelse i polisinstruktionen (20 5") får den som omhändertagits enligt 17 å i samma instruktion hållas i förvar endast så länge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säker- het om han frigavs. Av uppgifter från tio polisdistrikt, däribland Stock- holms, Göteborgs och Malmö, angående tillämpningen av denna bestäm- melse under föregående år framgår att medeltiden för sammanlagt 5 46.7 omhändertaganden enligt 17 & polisinstruktionen uppgick .till 1 timme 50 minuter. ,

Mot bakgrund av att det kunnat konstateras att den som. har omhän- dertagits med stöd av nämnda bestämmelse omedelbart efter frigivningen har återvänt till samma plats och fortsatt sin ordningsstörande verksam- het har kommissionen ifrågasatt om omhändertagandeinstitutet alltid har utnyttjats tillräckligt effektivt. Därtill kommer att ett infriande av mål- sättningen att omhändertagandet i görligaste män bör utnyttjas för att vidta eller förbereda eventuella stöd- och hjälpinsatser enligt kommissio- nens mening ibland kan väntas kräva en viss tid för utrednings- och kon- taktverksamhet.

Med anledning av dessa överväganden—har kommissionen föreslagit att i den nya lagen införs en regel som innebär att frigivning skall ske så snart erforderliga förhör och utredningar slutförts och anledning föreligger att den omhändertagne ej längre utgör-en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet. Vid bestämningen av den sålunda föreslagna. maximitiden för ett omhänder- tagande har kommissionen bl.a. utgått ifrån att motsvarande tidsgräns finns i "23 kap. 9 5 första stycket rättegångsbalken såvitt gäller skyldighet att kvarstanna för förhör.

[ likhet med kommissionen anser jag att det inte minst från rättssäker- hetssynpunkt finns starka skäl som talar för att frågan om frihetsberövan- dets längd blir närmare reglerad i den nya lagen. Jag delar även uppfatt- ningen att det från ordningssynpunkt i vissa fall kan finnas behov av att utsträcka ett omhändertagande under längre tid än som i dag är vanligt. Härför talar också att det i många fall kan behövas sociala s_töd- och hjälpinsatser. Den föreslagna maximitiden på sex timmar-synes vara lämp- ligt avvägd.

Övriga bestämmelser i lagförslaget överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande föreskrifter i polisinstruktionen.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att jag inte har funnit anledning till några erinringar mot kommissionens förslag till lag om tillfälligt om- händertagande eller till de i anslutning därtill gjorda uttalandena angåen- de tillämpningen av de enskilda bestämmelserna. Jag förordar därför att förslaget läggs till grund för lagstiftning. - .

År 1959 utfärdade. Kungl. Maj:t vissa cirkulär angående åtgärder i brottsförebyggande syfte m. m. I dessa understryks betydelsen av ett re.-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1973;115 35

gelbundet samarbete mellan socialvårdsmyndigheter, skola och polis samt andra berörda myndigheter och ideella organisationer. Det rekommende- rades därför att särskilda samarbetsorgan skulle bildas i kommunerna för regelbundna överläggningar om ifrågavarande problem. Nämnda cirkulär har numera ersatts av cirkuläret (l970:513) om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. Även i detta cirkulär ges re- kommendationer om att samarbetsorgan bör bildas ”såvida inte sådant organiserat samarbete uppenbarligen är obehövligt”. Det anges vidare att länsstyrelserna skall verka för att samarbetsorgan skall bildas där sådant behövs. . .

Mot bakgrund av uppgifter, som kommissionen närmare redovisar i be- tänkandet, uttalar kommissionen att syftet med deutfärdade eirkulären inte har förverkligats i den utsträckning som varit att vänta. Sålunda har samarbetsorgan inte inrättats i ett antal kommuner där behov därav torde föreligga. Det har också framkommit att samrådsorganen på vissa håll inte fungerar effektivt. Kommissionen föreslår därför att Kungl. Maj:t snarast ger länsstyrelserna i uppdrag att göra en samlad redovisning av den aktuella situationen på detta område inom länet och att Kungl. Maj:t på grundval av dessa undersökningar prövar huruvida det finns be- hov av ytterligare åtgärder för att förverkliga intentionerna bakom cirku- lär 1970:513.

I likhet med kommissionen anserjag efter samråd med statsrådet Odh- noff och chefen för utbildningsdepartementet att frågan om ett effektivt samarbete på detta område är så väsentlig att den förordade undersök- ningen bör komma till stånd. Jag vill i detta sammanhang även ansluta mig till kommissionens uttalande om det angelägna i att fritidssektorn bereds tillfälle att delta i det aktuella samarbetet.

I anledning av kommissionens synpunkter på frågan om samtjänstgö— ring mellan polis och socialarbetare vill jag betona värdet av att samråds- organen ägnar dessa frågor särskild uppmärksamhet med sikte på att söka , .

finna de mest ändamålsenliga samarbetsformerna. _

Kommissionen har i skilda sammanhang — bl. a.- i det avsnitt av be- tänkandet där kommissionen redovisat vissa allmänna synpunkter på frå- gan hur näringsidkare och enskilda själva kan skydda sig mot brott — pe- kat på några angelägna arbetsuppgifter för det blivande centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott. Det gäller bl. a. frågan om särskilda normer rörande inbrottsskydd samt behovet av ökad informa- tion och upplysning till allmänheten om riskerna för vissa brott samt om. handel med stulet gods. Jag ansluter mig till dessa uttalanden och vill re- dan nu säga att det är min avsikt att rådet skall kunna ägna sig åt de brottsförebyggande åtgärder som kommissionen sålunda förordat. .

Frågan om förhållandet mellan polisen och allmänheten blir en viktig uppgift för det centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott. I likhet med kommissionen anser jag emellertid att vissa åtgärder kan vidtas redan nu.

Jag tillstyrker kommissionens förslag att särskilda kontaktmän skall ut— ses i polisdistrikten för information till massmedia och att dessa får ut—

• Sida 36
•  Original

Prop. 1973:115 36

bildning för uppgiften. Jag biträder även kommissionens förslag att inrät- : ta tre tjänster förjournalister vid rikspolisstyrelsen med de uppgifter som kommissionen har föreslagit liksom förslaget att inrätta 50 polismans- tjänster för att öka polisens möjligheter att medverka i undervisningen i skolan. En upplysningscentral för allmänhetens telefonförfrågningar bör upprättas i Stockholms polisdistrikt. .

Av särskild betydelse när det gäller att få en bättre kontakt mellan polisen och allmänheten är en ökad fotpatrullering och en utbyggnad av kvarterspolisverksamheten. [ likhet med kommissionen anser jag därför att särskilda åtgärder bör vidtas för en utökning av denna verksamhet. Jag återkommer härtill i det följande. I detta sammanhang vill jag endast framhålla att de åtgärder som föreslås utgör ett led i strävandena till en alltmer serviceinriktad polisverksamhet.

Kommissionens förslag innehåller i övrigt betydande förstärkningar av polisverksamheten. Det gäller såväl kvalitativt som kvantitativt. Kommis- sionens förslag får här ses som fullföljande av den upprustning av polisväsendet som fortlöpande har skett med hänsyn till de senaste årens brottsutveckling. Som jag har anfört i direktiven för brottskommissionen krävs nu ytterligare kraftfulla åtgärder både för att minska brottsligheten och för att skapa bättre ordning och trivsel på allmänna platser. Jag anser att kommissionens förslag till olika åtgärder är väl avvägda med hänsyn till dessa krav.

Kommissionen anser att den höjda utbildningsnivån i samhället och de krav som allmänt sett bör ställas på en polisman i dagens samhälle motiverar en höjning av polispersonalens allmänkunskapsnivå. En sådan lösning kan enligt kommissionen inte åstadkommas inom ramen för nuvarande polisutbildning. Däremot har de antagna aspiranternas kun- skapsnivå vid antagningstillfället förbättrats så påtagligt under senare år att en höjning av antagningskraven kan övervägas. Kommissionen anser att kraven för antagning till polisaspirant bör vara samma som de krav som uppställs för s.k. allmän behörighet till högre utbildning. Detta innebär att krav bör uppställas på lägst avgångsbetyg från Z-årig gymna— sielinje i vilken ingår 2-årig utbildning i svenska och engelska eller '2-årig folkhögskoleutbildning som omfattar studier i svenska och engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan. Med hänsyn till gymnasie- skolans utbyggnadstakt föreslår kommissionen att ändringen genomföres tidigast år 1975.

Enligt min mening bör för antagning till polisaspirant gälla i huvudsak samma krav som uppställs för allmän behörighet till högre utbildning. De närmare kompetenskraven får emellertid övervägas ytterligare. Med hän- syn till att åtskilliga för polisyrket lämpliga personer saknat möjlighet att genomgå gymnasial utbildning måste även sådana som har annan utbild- ning i viss utsträckning komma i fråga vid rekryteringen. Jag vill även erinra om att kompetenskommittén enligt sina direktiv (riksdagsberättel- sen U 1973253) efter samråd med berörda myndigheter har att lägga fram erforderliga förslag om kompetensreglernas tillämpning för olika verksut- bildningar.

• Sida 37
•  Original

Prop. l973:115 37

Vad gäller rekryteringen till poliskåren vill jag framhålla att denna på- verkas av en mängd olika faktorer. Klart är emellertid att rekryterings- verksamheten bör förstärkas. Jag tillstyrker därför kommissionens förslag att nio nya tjänster.somrekryteringskonsulenter tillförs polisväsendet, häri inräknat den tjänst som föreslås i statsverkspropositionen. Jag vill särskilt framhålla att rekryteringsverksamheten bör bedrivas så att polis- verksamheten beskrivs på ett sakligt och realistiskt sätt med framhållande av såväl polisyrkets fördelar som de särskilda problem som polisverksam— hcten innebär.

Kommissionen har konstaterat att de olika tjänsterna inom polisväsen- det byter innehavare med påfallande korta intervaller. En polisman har ofta fått särskild utbildning eller förvärvat speciell erfarenhet för den tjänst som han innehar. En hög personalomsättning skapar betydande problem. Kommissionen anser att det är angeläget att man söker komma till rätta med de olägenheter som är förenade med nuvarande höga omsättning av personal på tjänsterna inom polisväsendet. ' '

Kommissionen föreslår därför att frågan tas upp till allsidig belysning i en särskild utredning. Utredningen bör kartlägga den nuvarande personal- omsättningens omfattning, orsaker och konsekvenser samt överväga vilka åtgärder som kan komma i fråga för att minska rörligheten hos polisper- sonalen. Åtgärderna bör i första hand syfta till ett system där personalens specialkunskaper för och erfarenhet av viss tjänstgöring kan utnyttjas un- der längre tid än vad som är möjligt f. n. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de befattningstyper som kräver särskilt omfattande special- utbildning eller lång tjänstgöringstid i befattningen. Utredningen bör ock- så undersöka möjligheterna till en tidigare specialisering inom olika verk- samhetsområden. Man bör eftersträva att personalen ges likvärdiga ut- vecklingsmöjligheter inom de olika grenarna av verksamheten. Utred- ningen bör överväga när en sådan specialisering kan sättas in och hur långt den kan och bör drivas med beaktande av att möjligheter att söka och erhålla tjänst inom andra verksamhetsgrenar skall föreligga även i fortsättningen.

Jag avser att inom kort inhämta Kungl. Maj:ts bemyndigande att till- kalla den av kommissionen föreslagna utredningen. Utredningen kommer att föreslås få de uppgifter som föreslagits av kommissionen.

Vad gäller behovet av personalförstärkningar anser jag i likhet med kommissionen att de krav som bör uppställas för en effektiv polisverk- samhet inte kan upprätthållas utan en väsentlig personalförstärkning och att förstärkningsbehoven avser samtliga verksamhetsgrenar.

Kommissionen har bedömt möjligheterna att tillföra polisväsendet ytterligare polismanstjänster med utgångspunkt iantaganden om rekryte- ringsundcrlagct och personalavgången. Kommissionen har därvid funnit att man bör utgå från att 400 nya tjänster skall kunna upprätthållas med färdigutbildad personal, om detta antal tillförs organisationen varje budgetår under en treårsperiod. Kommissionen pekar också på åtskilliga fördelar av praktisk art med att förstärkningarna slås ut på en treårs- period. l)ct sagda talar för att man kan tillföra polisväsendet 1200

• Sida 38
•  Original

Prop. l973:115 38

polismanstjänster under. en treårsperiod. Kommissionen påpekar att behovet av förstärkningar såsom det har kommit till uttryck i polischefer- nas och länsstyrelsernas yrkanden har angetts till några hundratal tjänster därutöver. Det är således möjligt att i huvudsak tillgodose de sålunda framförda önskemålen. om förstärkningarna fördelas på tre budgetår.

Kommissionen föreslår därför att polisväsendet tillförs 400 polismans- tjänster undcr vart och ettav de tre-närmaste budgetåren. Kommissionen förutsätter därvid att vakanssituationen i Stockholm till följd av vidtagna rekryteringsfrämjande åtgärder kommer att avsevärt förbättras under det kommande budgetåret.

Kommissionen framhåller vidare att överföringen av arbetsuppgifter från polispersonal till annan personal bör fortsätta. Härför behövs ett antal nya tjänster för framför allt kvalificerad biträdespersonal. Här- igenom friställs i stort sett ett motsvarande antal polismän för rent polisiära uppgifter, något som kommissionen bedömer som angeläget med hänsyn till det begränsade utrymme som finns att tillföra organisa- tionen ytterligare polisutbildad personal.

Kommissionen föreslår därför att 450 tjänster för annan personal inrättas under en treårsperiod. Av dessa avses 200 tjänster för budgetåret 1973/74, 150 tjänster för budgetåret 1974/75 och 100 tjänster för budgetåret 1975/76.

Utöver de 1 200 föreslagna polismanstjänsterna föreslår kommissionen inrättande av ett mindre antal tjänster vid rikspolisstyrelsen.

Jag ansluter mig till kommissionens bedömningar och tillstyrker kommissionens förslag att polisväsendet tillförs 400 polismanstjänster under vart och ett av de tre närmaste budgetåren. Med hänsyn till vidtagna och planerade åtgärder anser jag att det finns goda förutsätt- ningar för att vakanssituationen i Stockholms polisdistrikt skall avsevärt förbättras under budgetåret 1973/74. På de av kommissionen anförda skälen tillstyrker jag också förslaget att inrätta 450 nya tjänster för annan personal. Ett mindre antal nya tjänster bör också inrättas vid rikspolissty- relsen.

Kommissionen har inte ansett det vara möjligt att föreslå en preciserad fördelning av de föreslagna tjänsterna på olika tjänstegrcnar främst med hänsyn till den osäkerhet som föreligger beträffande prioriteringsbehoven under periodens senare del. Enligt kommissionen bör såväl övervaknings- som spanings- och utredningsverksamheten förstärkas. Kommissionen anser att övervakningsverksamheten bör tillföras huvuddelen av de föreslagna tjänsterna för att behovet av arbetsledning, hög utryckningsbe- redskap och dygnetruntövervakning skall kunna-tillgodoses. Kommissio- nen har dessutom särskilt pekat på behovet av en ökad preventiv och kontaktskapande övervakningsverksamhet och föreslagit ett ökat antal kvarterspoliser och en ökad fotpatrullering i kombination med bilpatrul- lering. Även för trafikövervakningen föreslås ett antal tjänster.

Spanings- och utredningsverksamheten bör enligt kommissionen för- stärkas för att så långt det är möjligt få ned arbetsbalanserna och förbättra uppklaringsprocenten. Bland de brottstyper som vid fördelning

• Sida 39
•  Original

Prop. l973:115 39

av tjänsterna skall ges prioritet framhåller kommissionen grova vålds- brott, grova narkotikabrott, koppleri och annan brottslighet som kan förekomma i anslutning till sexklubbar och poseringsateljéer, häleriverk— samhet och grova bedrägeri- och skattebrott.

Polisens brottsförebyggande och kontaktskapande insatser i skolunder— visningen bör enligt kommissionen ökas. För detta ändamål har jag redan föreslagit att polisväsendet tillförs ytterligare tjänster. Kommissionen framhåller också behovet av utökade insatser mot ungdomsbrottslighe— ten.

Jag delar kommissionens uppfattning angående inriktningen av polis— förstärkningarna.

För anskaffning av utrustning till följd av att nya tjänster har inrättats har tidigare tillämpats vissa normer, vilka i princip bör gälla även-nu. Kommissionen inskränker sig därför till att beröra vissa särskilda frågor. Kommissionen har förordat att övervakningsverksamheten i allt större utsträckning bör fullgöras genom fotpatrullering. Det är därvid bl. a. från skyddssynpunkt viktigt att polismännen utrustas med bärbara radiosta- tioner. Kommissionen föreslår därför att ytterligare 500 bärbara radiosta— tioner anskaffas. Med hänsyn till att behovet av bilar för övervaknings— verksamhet f. n. är väl tillgodosett och till att de nya tjänsterna företrädesvis bör användas för ökad fotpatrullering anser kommissionen att normerna i detta fall kan frångäs. '

Även när det gäller anskaffning av utrustning ansluter jag mig till kom— missionens förslag.

Med ledning av vad nu sagts bör medelsbehovet för budgetåret 1973/74 beräknas enligt följande.

B 1 . Rikspolisstyrelsen

1971/72 Utgift 59 162 904 1972/73 Anslag 70 000 0001 l973/74 Förslag 90 560 000

l prop. l973:l (bil. 4 s. 33) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Rikspolisstyrelsen för budgetåret 1973/74 anvisa ett förslagsanslag av 88 500 000 kr., varav 5 200 000 kr. att avräknas mot automobilskatte- medlen.

1972/73 Beräknad ändring l973/74

Dep. chefen

Personal l-landläggande personal 231 +] 1 Övrig personal 300

53] +11

' Av anslaget skall 5,4 milj. kr. avräknas mot automobilskat-temedlen.

• Sida 40
•  Original

Prop. l973:115 40

1972/73 Beräknad ändring 1973/74

Dep. chefen

Anslag Lönekostnader 38 365 000 + 4 590 000 Sjukvård 60 000 + 41 000 Resersättningar 740 000 + 60 000 Därav utrikes resor (150 000) — Lokalkostnader 12 800 000 + 2 100 000 Expenser ' 3 700 000 + 777 000 Därav engångsutgifter ' (550 000) — Radioförbindclser med utlandet 35 000 Passforlnulär m. m. 1 500 000 + 1 000 000 Kostnader för polisväsendets arbetstidsnänlnd lll. m. 20 000 Centralt anordnad utbildning rn. m. 1 300 000 + 162 000 Central löneuträkning 280 000 + 50 000 Avgifter till datamaskinfonden m.m. 11 200 000 +]! 780 000

70 000 000 +20 560 000

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 90 560 000 kr.

Under anslagsposten Lönekostnader har jag beräknat medel för tre nya handläggartjänster vid styrelsens sekretariat, två nya tjänster som polisin- tendent vid polisbyrä 1 och 11, tre handläggartjänster vid interpolsektio- nen och en ny handläggartjänst vid rekryteringssektionen. Tjänsterna vid sekretariatet är avsedda för journalister och skall ge styrelsen förbättrade möjligheter att ge polisdistrikten ökat stöd i informationsverksamheten. Tjänsterna som polisintendent är avsedda för utvidgad tillsynsverksam- het.

Jag har vidare beräknat medel för två nya handläggartjänster vid styrelsens registerbyrå. Dessa tjänster är avsedda för person- och spår- identifiering samt 5. k. inre spaning.

Under budgetåret 1973/74 bör ca 760 extra polismän antas för utbildning, vilket medför ökade utbildningskostnader. Av de medel jag har beräknat för detta ändamål har jag beräknat ca 120 000 kr. för att anställa ytterligare personal vid schemaavdelningen, expeditionen och skrivcentralen samt servicecentralen och garaget vid polisskolan Ulriksdal.

B 2. Polisverket: Inköp av motorfordon m. m.

1971/72 Utgift 37 996 575 Reservation 19 7 ll 940 1972/73 Anslag 27 000 0001 1973/74 Förslag 30 394 000

1 Av anslaget skall 20,7 milj. kr. avräknas mot automobilskattemedlen.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1973:115 41

1 prop. 197321 (bil. 4 s. 36) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Polisverket: Inköp av motorfordon m. m. för budgetåret 1973/74 anvisa ett reservationsanslag av 27 000 000 kr., varav 19 700 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

1972/73 Beräkllade kostnader 1973/74

Dep. chefen

Bilar och motorcyklar m.m. 18 350 000 21 338 000 Helikoptrar -- -- Båtar 300 000 539 000 Radioutrustning m. m. 8 150 000 8 1 16 000 Hästar och hundar 1 250 000 1 456 000 Trafikövervaknillgslllate-

riel lll. lll. 950 000 945 000 Reserverade medel -—2 000 000 —2 000 000

27 000 00!) 30 394 000

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 30 394 000 kr.

Som kommissionen har föreslagit bör de nya tjänsterna som tillförs övervakningssektionerna företrädesvis användas för att öka fotpatrulle- ringen. Detta innebär att man kan begränsa tilldelningen av fordon till dessa tjänster och således frångå tillämpade normer. Utöver de fordon som har föreslagits i statsverkspropositionen beräknar jag medel till ytterligare 10 bilar för de förstärkningar inom den lokala polisorganisa- tionen som jag förordar i det följande.

Spaningsverksamheten bör tillföras fordon utöver tillämpade normer. Anledningen härtill är främst det ökade behov av fordon som har uppstått för de polismän som alterneringstjänstgör vid spaningsenheterna. Utöver tidigare föreslagna bilar för spaningsverksamhet beräknar jag medel för ytterligare 10 bilar. Vidare beräknarjag medel för ytterligare 6 bilar för utbildningsåndamål.

[ statsverkspropositionen föreslog jag att 400 bärbara radioapparater skulle anskaffas. Vid fotpatrullering är det bl. a. från skyddssynpunkt viktigt att polismännen kan utrustas med sådana apparater. Jag beräknar därför 2.5 milj. kr. för ytterligare 500 bärbara radioapparater.

B 3. Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m.

1971/72 Utgift 47 356 015 1972/73 Anslag 57 350 000[ 1973/74 Förslag 62 100 000

' Av anslaget skall 33.4 milj. kr. avräknas mot autornobilskattemedlen.

• Sida 42
•  Original

Prop. l973:115 42

l prop. 1973:1 (bil. 4 s. 37) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m. för budgetåret 1973/74 anvisa ett förslagsanslag av 61 750 000 kr., varav 34 300 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlcn.

1972/73 Beräknad ändring 1973/"74

Dep. clleferl

Underhåll och drift av

motorfordon m. m. 30 750 000 +2 230 000 Underhåll och drift av

helikoptrar m. m. 5 550 000 +1 100 000 Underhåll och drift av

båtar 950 000 + 50 000 Underhåll och vård av

radioanlåggllingar lll. nl. 8 950 000 . + 300 000 1..'lldcr|läll och vård av fordons-

lltrustning m. m. 2 200000 + 100 000 l-"örsiikring av motorfordon 900 000 + 120 000 Underhåll och vård av

hästar lll. m. 400 000 + 70 000 Underhåll och vård av

hulldar lll. m. 1 750 000 + 250 000 Underhåll och vård av personlig

utrustning nl. lll. 4 300 000 + 100 000 Underhåll och vård av trafik-

övervakningsmatel'iel lll. m. 700 000 + 100 000 Underhåll och vård av kriminal-

teknisk utrustning m. 111. 500 000 + 100 000 Underhåll och vård av speciell

materiel m. m. 400 000 + 230 000

57 350 000 +4 750 000

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag. anslaget till 62 100 000 kr.

B 6. Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader

1971/72 Utgift 986 506 011 1972/73 Anslag 1 076 750 000] 1973/74 Förslag 1 218 510 000

[ prop. 1973:l (bil. 4 s. 52) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Lokala polisorganisatimzen: Förvaltningskostnader för budgetåret 1973/74 anvisa ett förslagsanslag av 1 196 800 000 kr., varav "275 265 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

1 Av anslaget skall 247,7 milj. kr. avräknas mot automobilskattemedlen. '

• Sida 43
•  Original

Prop. l973:115

1972/73 Beräknad ändring 1973/74 Dep. chefen

Personal Tjänstemän i poliscllefs- .

karriären 254 + 5 Övriga polismän. exklusive

personal i rekryteringskären "13 571 +400 Annan personal 2 736 +208

16 561 +613

Anslag . - Lönekostnader till tjänstemän 876 800 000 + 97 117 000 Lönekostnader till extra polis-

män (polisaspiranter) 42 150 000 + 18 000 000 Lönekostnader till övrig ext-

ra personal och till till— fällig arbetskraft 11 800 000 + 1 090 000 Ersättningar till sakkunniga 5 450 000 + 500000 Sjukvård 1 450 000 + 30 000 Reseersättningar 31 500 000 + 2 500 000 Lokalkostnader 71 850 000 + 17 900 000 Kostnader för personalvardande

och trivsclhefrämjande åtgärder 180 000 + 193 000 Expcllser 27 650 000 + 3 800 000

Därav ellgärlgsutgifter (500 000) — Kostnader för förpassning och '

för kost och sjukvård för omhändertagna personer lll. lll. 2 000 000 Kostnader för regionalt och '

lokalt anordnad utbildning 1 550 000 + 250 000 Särskilda utgifter i polis-

tjänsten 900 000 + 40 000 Ersättning för skador vid fly-

gande inspektion 20 000 Kostnader för framkallning och

kopiering av filnl lll. m. 500 000 Ersättning för skador på polis-

mans lösa egendom 100 000 — Ersättning till enskilda för -

biträde at ord ningsmakten 50 000 — Kostnader för inköp av unifor—

mer till polischefspersonal 50 000 — Kostnader för polistransporter 800 000 - + 200 000 Kostnader för trafiknälnnder 250 000 . -— . 100 000 Kostnader för företagsnämnder 200 000 + 50 000 Vissa kostnader för förunder- '

sökning m. 111. 1 050 000 + 150 000 Övriga utgifter 450 000 + 40 000

1 076 750 000 +141 760 000

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 1218 510000 kr.

| statsverkspropositionen har jag beräknat medel för 165 polisrnans- tjänster och 50 tjänster för annan personal. Jag föreslog att 155 polismanstjänster skulle fördelas mellan Stockholms, Göteborgs och

• Sida 44
•  Original

Prop. 1973:1 15 44

Malmö polisdistrikt. Kommissionen har föreslagit att sammanlagt 400 nya polismanstjänster skall inrättas under nästa budgetår. Enligt min uppfattning bör ingen ändring göras i statsverkspropositionens fördelning av tjänster till de tre största distrikten. 1 Stockholms polisdistrikt föreligger f.n. betydande vakanser. Kommissionen har uttalat att förstärkningar till Stockholms polisdistrikt utöver de som har föreslagits i statsverkspropositionen -— bör anstä till dess möjligheter föreligger att besätta de inrättade tjänsterna. Jag delar denna uppfattning uten vill ändå förorda att Stockholms polisdistrikt erhåller ytterligare ett mindre- antal tjänster.

Under anslagsposten Lönekostnader till tjänstemän har jag, utöver de personalförstärkningar som föreslagits istatsverkspropositionen beräknat medel för ytterligare 5 polissekreterartjänster och 235 tjänster för polismän samt 158 tjänster för annan personal enligt följande fördelning:

1 polischet'skarriären 5 tjänster som polissekreterare med placering i Lidingö. Ljungby, Kungälvs, Lidköpings och Piteå polisdistrikt.

Vid polismästarkans- 5 polismanstjänster. herna

För övervaknings- 102 polismanstjänster, varav ca 25 inspektörs- verksamhet tjänster och ca 35 tjänster som kva rterspoliser. För trafikövervak- 10 polismanstjänster för trafikundervisning i ningsverksamhet skolorna och 6 befälstjänster vid länstrafik-

grupper.

För spanings- och ut- 65 polismanstjänster, varav 15 för spaningsrot— redningsverksamhet lar och 5 för en särskild spaningsgrupp som

skall organiseras vid rikskriminalen samt 5 för rikskriminalens narkotikarotel.

Därutöver beräknar jag medel för ytterligare 47 extra ordinarie polismän som vikariats- och förstärkningspersonal. Jag beräknar även medel för ytterligare 8 nya tjänster som rekryteringskonsulenter. Kungl. Maj '.t bör uppdra ät rikspolisstyrelsen att tillsätta dessa tjänster och att bestämma om vilket verksamhetsområde de skall ha. För att i ökad utsträckning fortsätta överföring av vissa arbetsuppgifter som inte kräver polisutbildning från polispersonal till annan personal beräknar jag medel för ytterligare 150 tjänster för biträdespersonal och annan personal. Dessa tjänster avses främst för tjänstgöring som radioexpeditörer i de större polisdistrikten. för fordons- och materielredogörare och för bl. a. utred- ningsverksamhet.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta om fördelning av tjänsterna på polisdistrikt.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1973:115 45

B 7. Lokala polisorganisationen: Utrustning

1971/72 Utgift 14 935 596 Reservation 16 335 211 1972/73 Anslag 3 000 0001 1973/74 Förslag 14 725 000

1 prop. 1973:1 (bil. 4 s. 53) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Lokala polisorganisationen: Utrustning för budgetåret 197 3/74 anvisa ett reservationsanslag av 13 000 000 kr., varav 2 695 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

1972/73 Beräknade kostnader för 1973/74 Dep. chefen Inventarier och annan utrust- ning till nya polislokuler . 5 000 000 10 000 000 Inventarier och utrustning till . polisskolan Ulriksdal — 350 000 Möbler, kontorsmaskiner och andra inventarier 1 200 000 2 600 000 Personlig utrustning - 1 600 000 1 275 000 Övrig utrustning &) Förvaringsskåp och utrust- ning för larmskydd 600 000 450 000 b) Kriminalteknisk materiel 150 000 250 000 C) Utrustning för tjällräddi ningstjänst — 50 000 d) Kartutrustning — — e) Utbildningsmateriel 50 000 250 000 f) Speciell materiel 200 000 1 000 000 Reserverade medel —5 800 000 — 1 500 000 3 000 000 14 725 000

Med hänvisning till sammanställningen beräknarjag medelsbehovet till 14 725 000 kr. '

| Av anslaget skall 600 000 kr. avräknas mot automobilskattemedlen.

• Sida 46
•  Original

Prop. l973:115 46

]USTITIEDEPARTEMENTET Ds Ju 1973z5

ÅTGÄRDER FÖR ATT BEKÄMPA BROTTSLIGHETEN OCH FÖRBÄTTRA DEN ALLMÄNNA ORDNINGEN

Betänkande avgivet av brottskommissionen

_ivla'é's 1973

• Sida 52
•  Original

• Sida 53
•  Original

Prep.1973:115 53

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 3 januari 1973 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen förjustitiedepartementet att tillkalla en kommission, bestående av högst nio ledamöter jämte experter och sekreterare. att utreda frågan om åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen.

Samma dag förordnades som ordförande i kommissionen statssekre- teraren Ove Rainer. Den 9 januari 1973 förordnades som ledamöter departementsrädet Sven Andersson, borgarrådet Per-Olof Hanson. leda- möterna i riksdagen fil. mag. Lena Hjelm-Wallén. bostadsdirektören Ivar Högström, förbundsjuristen Astrid Kristensson och krirninalinspektören Äke Polstam, rikspolischefen Carl Persson och överförmyndaren Ingrid Segerström. Som experter förordnades samtidigt rättschefen Carl-Edvard Sturkell. kanslirådet Gösta Welander och förste ombudsmannen Sture. Wendin samt som sekreterare numera departementsrädet Per Jermsten oeh byråchefen Thorsten (_"fars.

Kommissionen antog namnet brottskommissionen. Kommissionen fär härmed överlämna sitt betänkande ”Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen”.

Kommissionens uppdrag är därmed slutfört. Stockholm den 22 mars I973.

Ove Rainer

S ren Andersson I'er-OquHanson Lena Iljelm- Wallén Ivar Högström Astrid Kristensson Åke Polstam

("ari Persson Ingrid Segerström Carl—Edvard Sturkell Gösta Welander Sture Wendin

/Per J errnsren

Thorsten Cars

• Sida 54
•  Original

• Sida 55
•  Original

Prop. 1973:115 55

lnnehåh

l Kommissionens direktiv ........................ 59 2 Kommissionens syn på sitt uppdrag ................. 63 3 Allmänna synpunkter på de. frågor som kommissionen har att

'.t-

6

7

behandla .................................. 65 3.1 Brottsligheten och åtgärder mot denna ........... 65 3.2 Upprätthållandet av allmän ordning ............. 72 3.3 Vilka krav ställs i dag på polisväsendet ........... 73 3.4 Andra brottsförebyggande åtgärder ............. 75 3.5 Vissa andra kriminalpolitiska frågor ............. 76 3.6 Avslutande synpunkter ..................... 77 Allmänhetens attityd till polisen ................... 78 Våldsbrottsliglzeten ........................... 81 5.1 Det aktuella läget ......................... 81 5.1.1 Straffbestämmelser .................... 81 5.1.2 Brottsutvecklingen .................... 82 5.1.3 Vidtagna åtgärder och pågående utredningsarbete 84 5.2 Överväganden och förslag ................... 88 5.2.1 Behovet av åtgärder ................... 88

5.2.2 Särskilda åtgärder för att förebygga och uppdaga rån .............................. 89 5.2.2.1 inredning och utrustning ........... 89 5.2.2.2 Värdetransporter ................ 90 5.2.3 Polisens övervaknings-, spanings- oeh utrednings- verksamhet ......................... 92 5.2.4 Översyn av straffbestämmelserna . .. ......... 94 5.2.5 Vissa frågor inom kriminalvården .......... 98 Sexklubbar och poseringsateljéer .................. 101 6.1 Det aktuella läget ......................... 101 6.1.1 Gällande bestämmelser ................. 101 6.1.2 Verksamheten ....................... 104 6.2 Överväganden och förslag ................... 105 6.2.1 Kontroll av verksamheten ............... 106 6.2.2 Begränsning av reklam för verksamheten ...... 109 Ordningen på allmänna platser .................... 1 12 7.1 Det aktuella läget ....................... _ . . 113 7.l.l Gällande bestämmelser ................. 112

• Sida 56
•  Original

Prop. 1973:1 15

9

7.1.l.1 Allmänt om polisens uppgifter ....... 7.1.l.'2 Polismans befogenhet att ingripa med stöd av rättegångsbalken .................... 7.1.1.3 Omhändertagande med stöd av 17 & polis- instruktionen

7.l.l.4 Polisingripande med stöd av vissa special- författningar ' 7.1.1.5 lngripande på grund av fylleri ........ 7.1.l.6 Lag (19642450) om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet ...................... 7.1.1.7 Bestämmelser i övrigt som rör ordningen på allmän plats ....................... 7.1.2 Lämnade uppgifter om rådande förhållanden. . . . 7.1.3 Vidtagna åtgärder och pågående utredningar 7.2 Överväganden och förslag ................... 7.2.1 Bakgrunden och orsaken till de rådande förhållan- dena ............................. 7.2.2 Samarbete mellan socialarbetare och polis ..... 7.2.3 Förslag till lagstiftning och dess tillämpning . . 7.2.4 Förstärkta insatser på det sociala omrädet .....

Polisen och allmänheten ........................ 8.1 Rådande förhållanden ...................... 8.2 Överväganden och förslag 8.2.1 Informationsfrägor 8.2.2 Kontaktfrägor

Förstärkning av polisrerksam heten 9.1 Organisationen i stort ...................... 9.2 Nyligen vidtagna åtgärder och framlagda förslag ..... 9.3 l'olisverksamheten och polispersonalen ........... 9.3.1 Övervakningsverksamheten' . . . . . . . . : ...... 9.3.2 Spanings- och utredningsverksamheten 9.3.3 Rekryteringen till polisväsendet ........... 9.3.4 Polisens utbildnings- och befordringsförhållanden 9.4 överväganden och förslag ................... 9.4.1 Inriktningen av förstärkningsinsatserna ....... 9.4.2 Kommissionens bedömning och förslag till åtgår"-

der ..............................

9.4.2.l Rekryteringen till polisväsendet ...... 9.4.2.2 Polismannabanan

9.4.2.3 Personalförstärkningar ............ 9.4.2.3.1 Polismanstjänster . .- ......... 9.4.2.3.1.1 Behovet av förstärkningar

9.4.2.3.l.2 Möjligheterna att öka per-

sonalen .................... 9.4.2.3.1.3 Slutsatser ...... '. . . ." .

157 157 159 161 161 165 166 168 169 169

172 172 174 175 175 175

• Sida 57
•  Original

Prop. 1973:115 57

10

11

13

14

15

9.4.2.3.1.41nriktningen av förstärk- ningarna ................... 178 9.4.2.3.2 Övriga tjänster ............. 183 9.4.2.3.2.1 Överföring av arbetsupp- gifter från polispersonal till annan per-

sonal ..................... 183 9.4.2.3.2.2 Personalförstärkningar i rikspolisstyrelsen ............. 184 9.4.2.3.3 Utrustning ............... 185 Andra brottsförebyggande insatser ............... 186 Kostnadsberäkning ............................ 189 Sammanfattning ............................. 191 Reservation ................................ 205 Särskilt yttrande ............................. 212 Bilagor: 1: Förslag till lag om ändring i lagen om bankrörelse m. m. 213 2: Förslag till kungörelse om ändring iallmänna ordnings- stadgan m. m. ........................... 215 3: Förslag till lag om tillfälligt omhändertagande ...... "218 A: Sammanfattning av undersökningsrapport om allmän- hetens kunskaper om och attityder till polisen

B: Undersökning angående tillämpningen av 33 & barna- vårdslagen och 17 å polisinstruktionen C: Promemoria av utredningen Polisen i Stockholm 1): Polisväsendets organisation 1.1.1973 E.: Rikspolisstyrelsens organisation 1.1.1973 F: Ett fullt utbyggt polisdistrikts organisation 1.1.1973 G: Personalläget vid polisväsendet vid slutet av budgetåret 1972/1973

• Sida 58
•  Original

• Sida 59
•  Original

Prop. 1973:115 59

3.2. Upprätthållandet (lv-allmän ordning

Såsom uttalas i direktiven är ordningsförhållandena- på allmänna platser och kommunikationsmedel ofta otillfredsställande. Det har påta-- lats i framställningar och uppvaktningar av enskilda, organisationer och myndigheter. Trakasserier och handgripligheter av olika slag, fylleri och narkotikamissbruk förekommer i en utsträckning som inte kan godtas. Rån. stölder. misshandel och skadegörelse ingår också i bilden. Över- drifter i skildringar av förhållandena förekommer visserligen och inger hos en del människor obefogad oro men kvar står det allmänna intrycket av vissa allvarliga brister på detta område. .

Vad som framkommer är — i den mån det inte rör sig om tillfälliga förseelser — symptom på bakomliggande allvarliga missförhållanden såsom fysisk eller psykisk ohälsa, bostadsproblem, arbetslöshet och anpassningssvårigheter som kan härledas ur bl. a. uppväxt- och utbild- ningsförhällanden. En starkt bidragande orsak till de rådande förhållan- dena är här liksom-när det gäller en stor del av brottsligheten det omfattande alkohol- och narkotikamissbruket inte minst bland ungdo- men. .

Av vad som nu sagts framgår att de åtgärder och insatser som krävs för att kOmma till rätta med nuvarande missförhållanden främst faller utanför det i vedertagen mening kriminalpolitiska området. Detta gäller i särskilt hög grad det mera långsiktiga förebyggande arbetet. Men även i det kortsiktiga perspektivet har frågor om' vård och behandling samt andra socialvårdande insatser en central betydelse. För åtgärder av detta slag har enligt gällande ansvarsfördelning olika sociala myndigheter det direkta ansvaret. Av stor vikt är även att ökade ansträngningar görs från skilda håll för att bättre än i dag tillgodose ungdomars behov av meningsfull fritidsverksarnhet. .

Polisen å sin sida har till uppgift att svara för att allmän ordning" upprätthålls. Vid fullgörandet av denna uppgift kommer polisen ofta i kontakt med människor som är i behov av åtgärder från 'de sociala. organens sida. Gällande regler ger polisen rätt att omhänderta personer som stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Det är : givetvis angeläget att polisen kan begagna de medel som behövs för atti allmänhetens intresse skapa ordning-på allmänna platser och hindra fortsatt störande uppträdande från den som gjort sig skyldig därtill men det är också nödvändigt att de. åtgärder som därvid. vidtas i så stor utsträckning som möjligt förenas med insatser som syftar till att komma till rätta med den omhändertagnes personliga förhållanden.

Kommissionen har funnit att-stor oklarhet råder angående. utnytt-. jandet av omhändertagandeinstitutet. Ett klargörande av förutsätt-

• Sida 73
•  Original

Prop. l973:115 73

ningarna för omhändertagande på nu angivna grunder och förfarandet i samband därmed är nödvändigt. Det är också angeläget att polisen och de sociala organens åtgärder samordnas och att ett förtroendefullt samarbete utvecklas mellan dessa myndigheter. Kommissionen anser att ökade polisiära insatser för att åstadkomma en bättre ordning på allmänna platser och kommunikationsmedel måste kombineras med sociala stödåt- gärder i form av råd och hjälp till samt vård av den som genom sitt handlande visat sig vara i behov härav.

3.3. Vilka krav ställs i dag på polisväsendet?

Den utveckling av. brottsligheten och de förhållanden rörande det allmänna ordningsläget som kommissionen nyss har beskrivit ställer stora krav på polisväsendet. Det är kommissionens uppfattning att dessa kravi dag inte är till fullo uppfyllda.

Kommissionen vill — mot bakgrund av den bild av brottsligheten och förändringar i denna samt det allmänna ordningsläget som nyss har behandlats —— peka på några av de väsentligaste problemen inom polis- väsendet. Rent allmänt kan konstateras att arbetsläget är pressat när det gäller såväl övervaknings- som spanings- och utredningsverksamheten. Trots att övertidsarbete tillgrips i stor omfattning är det sålunda inte möjligt att bedriva preventiv övervakning i den utsträckning som krävs för att hindra brottslighet och ordningsstörningar. Detsamma gäller den spaningsverksamhet som syftar till att komma till rätta med framför allt den grövre brottsligheten. På kriminalavdelningarna är utredningsbalan- serna i många fall oacceptabla. Det förflyter ofta alltför lång tid mellan ett brotts begående och beslut om åtal. Mindre allvarliga brott blir ofta över huvud taget inte utredda. Det gäller även fall då misstänkt gärnings- man finns. Såsom framhållits i direktiven för kommissionen bör genom- gående eftersträvas att öka upptäcktsrisken för brott."

När det gäller övervakningsverksamheten framgår av vad som sagts tidigare att ökade insatser krävs för att komma till rätta med bl. a. bank- och postrånen. Det ofta förekommande väldet mot polismän ställer krav på säkerhetsåtgärder. Sampatrullering måste ske ibetydande utsträckning. Denna är personalkrävande men nödvändig för polismännens skydd och för att nödvändiga ingripanden skall kunna ske effektivt. Även narkotika- langningen kräver betydande övetvakningsinsatser på allmänna platser. Tillgreppen av varor och försäljningen av dessa mer eller mindre öppet medför att köpcentra mäste särskilt övervakas. Den ökade trafiken medför att trafikövervakningens resurser ansträngs. Vad som fram- kommit angående ordningcn på allmänna platser och de problem som sammanhänger därmed föranleder också en prövning huruvida övervak— ningsinsalserna är tillräckliga.

I detta sammanhang bör också beaktas önskemålet att ytterligare förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten. En utökning av" den s. k. kvarterspolisverksamheten är ett medel att uppnå detta. Sådan verksamhet torde också ha en allmänt brottsförebyggande effekt. Det-

• Sida 74
•  Original

PrOp. l973:115 74

samma torde uppnås om man i viss utsträckning ersätter bilpatrullering med fotpatrullering. Förbättrad radioutrsutning bör kunna skapa gynn- sammare förutsättningar härför.

På spaningsverksamheten ställs såsom framgått stora krav om man skall komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Det är väsentligt att denna verksamhet ytterligare effektiviseras, om man skall bättre kunna angripa den grova våldsbrottsligheten, narkotikalangningen. kopp- leri- och häleribrottsligheten.

lnom kriminalpolisverksamheten har man som redan framhållits utred- ningsbalanser som inte kan godtas. Dessa måste nedbringas. Det är väsentligt för allmänhetens förtroende för polisens arbete. I synnerhet bör bank- och postrån och annan grövre brottslighet av nyss angivet slag liksom våldsbrott över huvud taget och andra integritetskränkningar uppmärksammas. För utredning av skattebrott krävs ökade insatser av särskilt utbildad personal.

På samtliga nu angivna områden av polisverksamheten föreligger särskilda problem beträffande storstadsområdena. Av dessa har Stock- holms-området uppmärksammats särskilt i årets statsverksproposition. Men även Göteborg och framför allt Malmö liksom en del andra större polisdistrikt har stora problem att brottas med. För Stockholm är det särskilt problem med antalet vakanta tjänster, som f. n. uppgår till ca "200. Denna fråga måste lösas snarast.

Vad gäller rekryteringen till polisyrket har framförts kravet på gymna- sieutbildning för anställning som polisman. Sådan utbildning förekommer redan nu i betydande utsträckning. Det har också framförts önskemål att samhällsorientering och psykologi skall ges ökat utrymme i polisutbild- ningen;

Som nyss nämnts föreligger svårigheter med rekryteringen till stor- stads'tegionerna. Denna fråga är redan föremål för olika åtgärder. Effek- ten av dessa går ännu inte att överblicka. Klart är emellertid att detta problem sammanhänger med det pressade arbetsläget och olika trivsel- frägor. Problemet torde inte kunna varaktigt lösas annat än genom ett samlat grepp på hela den polisiära situationen i Stockholm.

Ett allmänt problem är också det förhållandet att polismännen ofta med korta intervaller flyttar från en tjänst till en annan. Det samman- hänger med stelheten i nuvarande lönesystem och medför att utbildning för och erfarenheter av en tjänst inte utnyttjas effektivt. Det är för polisarbetets effektivitet och av kostnadsskäl angeläget att söka komma, till rätta med detta förhållande.

Ett annat problem rör de små polisdistrikten, där det är svårt att bedriva en effektiv övervaknings- och utredningsverksamhet. Särskilt allvarligt är om — såsom är vanligt — övervakning inte kan äga rum dygnet runt.

Under senare år har åtgärder vidtagits för att överföra uppgifter från polisutbildad personal till annan personal. Arbetet härpå bör fullföljas.

Slutligen är det viktigt att man vidtar ytterligare åtgärder för att förbättra kontakten mellan polisen och allmänheten. Kommissionen redo-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1973:1 15 75

visar en nyligen gjord undersökning härom. Utöver vad redan nämnts är det här fråga om förbättrad information om polisens verksamhet och om brottsförebyggande åtgärder, deltagande av polisen iskolundervisningen, förbättrad utbildning och ökad kontaktverksamhet.

De åtgärder för förstärkning av polisverksamheten som enligt vad som sagts bör övervägas har ett starkt inbördes samband. De måste därför vidtas planenligt och samordnas inbördes. De. syftar till att förbättra arbetsförhållandena för poliskåren. Härigenom skapas _en positiv inställ- ning hos de enskilda polismännen till polisarbetet. Det är en förutsättning för en effektiv polisverksamhet.

3.4. Andra brottsförebyggande åtgärder

Det primära ansvaret för brottsförebyggande åtgärder vilar givetvis på de samhälleliga organen. Erfarenheterna visar emellertid i allt högre grad att det inte är möjligt att skydda medborgarna för brott enbart genom polisiära åtgärder eller andra kriminalpolitiska medel. Enskilda och företag måste i viss utsträckning själva skydda sig för brottslig verksam- het. Det gäller främst utrustning för. skydd mot olika slag av förmögen- hetsbrott, såsom stöldskydd, effektiva låsanordningar, larmanordningar m. m. Man måste också se till att mera värdefull egendom förvaras såatt den inte är lätt tillgänglig. Det är också angeläget att enskilda och företagare skyddar sig genom olika försäkringsanordningar.

Vad nu har sagts har framkommit inte minst vid de överläggningar som kommissionen har haft med företrädare för olika näringsidkare och deras personal. Behovet av brottsförebyggande åtgärder måste iökad utsträck- ning beaktas vid olika slag av affärsdrivande verksamhet. Kommissionen vill från början slå fast att i den mån ändringar i försäljningsmetoder eller utsträckt öppethållande av affärer medför ökade risker för tillgrepp eller annan brottslighet bör företagaren vidta de skyddsåtgärder som föranleds därav. Det går inte att uteslutande hänvisa till att uppgiften att bekämpa brott är en fråga för samhället att lösa, dvs. i första hand genom ökade polisiära insatser. Härtillkommer att det finns en gräns för vad man kan nå med polisiära insatser. Om man ser frågan från rent ekonomisk synpunkt kan sägas att företagaren kan skydda sig genom egna skydds- åtgärder eller genom försäkring. Det är en kostnadsfråga men därvid får beaktas att vilken väg man än väljer får konsumenterna bidra att täcka kostnaderna genom de påslag dessa medför på priserna. Såväl konsumen- terna som personalen torde föredra att .man satsar på åtgärder av förebyggande art. Över huvud taget bör det .stå klart att det är bättre att förhindra brott än att vara hänvisad till att ingripa sedan ett brott har begåtts.

Av det sagda framgår att ökade insatser måste göras från enskildas och företagares sida för att förhindra brott. Sådana insatser bör i så stor utsträckning som möjligt göras i nära samarbete med polisen. Från polisens sida gäller det att informera om olika skyddsåtgärder och att bidra med råd och anvisningar hur skyddet bör utformas.

• Sida 76
•  Original

Prop. l9731l15 76

Vad kommissionen har att särskilt beakta är frågan om utrustning och inredning av bank- och postlokaler till skydd mot rån. ] denna fråga har överläggningar sedan länge ägt rum mellan företrädare för rikspolisstyrel- sen samt posten och bankerna. En överenskommelse har träffats om vidtagande av olika skyddsåtgärder.

Åtgärder har hittills vidtagits endast i begränsad utsträckning. För kommissionen är det väsentligt att konstatera, att det här ofta rör sig om stora värden som är lätt tillgängliga i form av kontanter. Det är därför ett attraktivt objekt för brott. Brottsligheten innebär stor risk för allvarliga skador på personal och kunder. Det är därför särskilt angeläget att skyddsåtgärder vidtas i bank- och postlokalerna. Kostnaderna härför är enligt vad kommissionen inhämtat av en relativt blygsam storleksord- ning och måste betraktas som mera marginella i förhållande till andra kostnader för verksamhetens bedrivande än vad som är fallet beträffande annan verksamhet där brott av detta slag kan förekomma. Kommis'sionen anser därför att det bör övervägas att införa tvingande bestämmelser om skyddsanordningar, såvida åtgärder inte vidtas på frivillig väg.

En annan fråga som kommissionen har uppmärksammat i detta sammanhang är risken för rån riktade mot olika värdetransporter. Sådana förekommer i mycket stor utsträckning mellan banker, posten och riksbanken. Kommissionen anser det nödvändigt att antalet sådana trans- porter väsentligt minskas och att andra skyddsåtgärder vidtas.

3.5. Vissa andra kriminalpolitiska frågar

Som kommissionen redan framhållit måste kampen mot brottsligheten föras med medel som fortlöpande anpassas till de förändringar som kan iakttas i brottslighetens art och omfattning. Kommissionen har i det, föregående pekat på vissa problem som i dag kräver särskild uppmärksam- het och anvisat efter vilka linjer man bör överväga att lösa problemen. Eftersom resurserna är begränsade måste insatserna avvägas med hänsyn till angelägenhetsgraden.

Åtskilliga reformer och andra åtgärder har vidtagits för att styra de kriminalpolitiska insatserna dit där de bäst behövs. Sålunda har en avkriminalisering skett av vissa lindrigare brott. Vidare har handläggnings- rutinerna beträffande andra lindriga lagöverträdelser förenklats. Åtgär- derna innebär emellertid inte att samhället accepterar ifrågavarande gärningar. Det finns — med anledning av vad som inför kommissionen har framkommit angående butiksstöldernas omfattning — skäl att framhålla detta när det gäller snatteri. I övrigt vill kommissionen framhålla det angelägna i att man påskyndar det arbete som pågår i åtalsrättskom- mittén beträffande möjligheterna att underlåta åtal och förundersökning då kriminalpolitiska eller processekonomiska skäl föranleder detta. Kom- missionen anser också att från samma utgångspunkter en översyn bör ske av gäldenärsbrotten eller utredningsförfarandet beträffande dessa brott.

Som redan framhållits får kommissionen begränsa sig till åtgärder med mera omedelbar verkan. Behovet av mera långsiktiga insatser för att

• Sida 77
•  Original

Prop. l973:115 77

komma till rätta med bakomliggande sociala problem har starkt framträtt under kommissionens arbete. Den begränsning som har legat i kommissio- nens kortfristiga mandat har särskilt på denna punkt upplevts som mycket besvärande. Det är angeläget att det centrala råd för en mera långsiktig brottsbekämpning som avses bli upprättat får erforderliga resurser och snabbt kommer i arbete.

3.6. Avslutande synpunkter

Med det nu sagda har kommissionen berört de huvudfrågor som kommissionen har att ta ställning till och dragit upp de riktlinjer efter vilka de olika frågorna bör lösas. Kommissionen kommer i det följande att mera ingående behandla frågorna mot bakgrund av nu anförda allmänna synpunkter. De förslag som framläggs avser — bortsett från vissa förslag till författningsändringar — huvudsakligen åtgärder inom polis— väsendet. Kommissionen förutsätter att dessa förslag följs upp med erforderliga åtgärder inom andra delar av rättsVäsendet.

• Sida 78
•  Original

Prop. l973:115 78

5.1. De! aktuella läger 5.1.1 Straffbestämmelser

Straffbestämmelser avseende gärningar vari ingår våld eller hot om våld återfinns i olika delar av brottsbalken (BrB) allteftersom brotten riktar sig direkt mot annans kroppsliga integritet eller ingår som led i brottslig- het med annat syfte. ] detta sammanhang kan följande bestämmelser nämnas.

3 kap. innehåller stadganden om straff för brott mot liv och hälsa. Den som berövar annan livet skall enligt ] & dömas för mord till fängelse i tio år eller på livstid. Är brottet med hänsyn till de. omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt skall det enligt" 2 & rubriceras som dråp och föranleda fängelse i lägst sex och högst tio är. Med misshandel förstås att tillfoga annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att försätta honom i vanmakt eller annat sådant tillstand. Misshandelsbrotten är uppdelade i tre olika svärhetsgra— der. varav den ringa varianten och normalvarianten regleras i 5 5 medan - 6 & avser den grova formen. Straffet utgör för ringa misshandel böter, för normalfallet av misshandel fängelse i högst två är och för grov misshandel fängelse i lägst ett och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt 6 _S särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller rähet.

l 4 kap. finns bestämmelser om brott mot frihet och frid. Bland här behandlade gärningar, som inrymmer element av våld eller hot om våld. märks främst olaga tvång i 4 &. olaga hot i 5 & och ofredande i 7 5. För olaga tvång, som innebär att genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot" om brottslig gärning tvinga annan att göra, tåla eller underlåta något, utgör straffet böter eller fängelse i högst" två åt. Olaga hot beståri att lyfta vapen mot annan eller att eljest hota med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person elleregendom. Straffet härför är, liksom för olaga tvång, böter eller fängelse i högst två är. Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning. stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

8 kap. innehåller straffbestämmelser angående tillgreppsbrott. Bland dessa ingår rån, som utmärks av att gärningsmannen stjäl medelst väld ä person eller medelst hot som innebär trängande fara eller. sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sädant våld eller hot till motvärn mot den sorti vill återta det gripna. Brottet kan också bestå i att med våld eller hot av anfört slag tvinga annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den

• Sida 82
•  Original

Pmp.1973:115 82

tvungne eller någon ivars ställe denne är. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Straffet för rån är enligt 5 & fängelse i lägst ett och högst sex år. För grovt brott är straffskalan enligt 6 åå fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas. om våldet valr- livsfarligt eller om gärnings- mannen tillfogat svär kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Bland de i 9 kap. reglerade bedrägeribrottcn ingår utpressning, som uppdelas i tre svårhetsgrader. Enligt 45 skall den som medelst olaga- tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe. denne är — under förutsättning att brottet inte är att anse som rån eller grovt rån — dömas för utpressning till böter om brottet är ringa, till fängelse i högst två år om det är att anse som ett normalfall och till fängelse i lägst sex månader och högst sex år om det är grovt.

17 kap. innehåller bestämmelser om straff för brott mot allmän verksamhet. Enligt 15 är våld eller hot mot tjänsteman belagt med fängelse i högst fyra är eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet består i att med våld eller hot om våld förgripa sig på innehavare av ämbete- eller annan'befattning varmed ämbetsansvar är förenat i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller hämnas för sådan åtgärd. I 45 straffbeläggs våldsamt motstånd, som innebär att man, genom att — på annat sätt än förut sagts — sätta sig till motvärn eller eljest med våld. söker hindra utövningen av befattning, varmed ämbets— ansvar är förenat. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.

5.1.2. Brottsutvecklingen

Under senare år har skett en allvarlig utveckling av våldsbrottsligheten. Särskilt markant har varit ökningen av rån mot banker och övriga penninginrättningar samt andra förmögenhetsbrott där våld eller hot om våld ingår. Samtidigt har förmärkts en tendens till att därvid allt grövre våld används. (_lärningsmännen är allt oftare beväpnade med skjutvapen.

De absoluta talen för ifrågavarande brottslighet är inte så stora i jämförelse med förmögenhetsbrotten. men utvecklingen är likväl oroande med hänsyn bl. a. till en tilltagande brutalisering. Enligt brottsstatistiken för 1972 uppgick antalet anmälda brott mot liv och hälsa (3 kap. BrB) till 18 "268. Häri ingår omkring 200 fall av mord och dråp eller försök till sådana brott samt omkring 800 fall av grov misshandel. Vad angår rån förövades under 1968 "20 väpnade rån mot bank- och postkontor. 1969 36, 1970 52, 1971 76 och 1972 98. Under sistnämnda år var det totala antalet rån mot bank- och postkontor 100, varav alltså alla utom två begicks genom vapenhot. Det är inte ovanligt att skottlossning före- kommer vid dessa brott. I december 1970 dödades sålunda en postfunk- tionär i samband med rån mot. en postanstalt i Stockholm och under de

• Sida 83
•  Original

Prop. 1973:115 83

båda senaste åren har flera personer blivit skadade vid väpnade rån mot olika penningin rättningar.

En undersökning av 92 uppklarade. bank- och postrån under 1969-— 1971 visar bl. a. att av 120 gärningsmän var 88 svenska och 32 utländska medborgare. Av de 88 svenska medborgarna var 78 tidigare dömda för brott. Tre gärningsmän hade begått sina brott under permission från fångvårdsanstalt och 15 efter rymning från sådan anstalt.

En annan undersökning har gjorts beträffande de anmälningar om bl. a. rän som under 1972 inkom till polisen. Av undersökningen framgår följande. För rånens del uppgick antalet anmälningar till 1 862. Cirka tio procent av dessa brott begicks med användande av skjutvapen och ungefär 60 procent förövades på gator. torg och andra allmänna platser. Rån mot bank- och postkontor samt värdetransporter svarade tillsam- mans för omkring sju procent av samtliga anmälda rånbrott. Totalt tillgreps cirka tre miljoner kronor. varav ungefär "2,7 miljoner kronor vid väpnade rån mot bank— och postkontor samt värdetransporter. De flesta bank- och postränen förövades strax före stängningsdags.

Samtidigt som antalet väpnade rån mot banker och andra penningin- rättningar ökat har uppklaringsfrekvensen i fråga om dessa brott minskat. Från att tidigare ha legat på 75—80 % sjönk den sålunda under 1970— 1972 till omkring 50 ',!3.

En annan grupp av brott som ökat kraftigt i antal under senare år är fickstölder och s. k. väskryckningar. Under 1972 anmäldes sammanlagt 2 760 sådana brott. fördelade med cirka 65 procent på fickstölder och 35 procent pä väskryckningar. Stockholm svarade ensam för närmare hälften av samtliga anmälda brott. Det harvidare blivit allt vanligare att tillgrepp av varor i butiker sker helt öppet och med användande av våld eller med hot om väld mot personalen. Det förekommer också andra tillgreppsbrott, t. ex. mot åldringar och sjuka, med våld eller hot om våld. Det" är inte sällan narkotikamissbrukare som begår brott av detta slag.

Ytterligare en oroväckande tendens i de senaste årens brottsutveckling är den tilltagande användningen av våld mot polisman i tjänsteutövning. Under perioden den 1 januari 1965 -den 30 september 1966 uppgick enligt brottsstatistiken det totala antalet anmälda fall av sädant våld till 933, medan motsvarande siffra för tiden den 1 januari l969---den 30 september 1970 var 1 432. alltså en ökning med mer än 50 procent. Under hela 1970 var antalet anmälningar 843. varav 294 avsåg icke ringa fall. under 1971 857, varav 313 icke ringa fall. och under 1972 889, varav 377 icke ringa fall. I synnerhet frekvensen av icke ringa våld mot polisman har således ökat avsevärt. Kraft'igast har denna ökning varit inom Stockholms polisdistrikt. där skillnaden mellan 1971 och 1972 års siffror var cirka 45 procent. Under åren 1965—1972 sköts sammanlagt sju polismän till döds under tjänsteutövning. Det bör framhållas att denna ökning av antalet våldsbrott mot polismän skett trots att deras personliga skyddsberedskap och taktiska uppträdande med stöd av erfarenheter och anvisningar förbättrats vid sådana ingripanden där risk att mötas av våld förelegat. Den tilltagande våldsanvändningen mot

• Sida 84
•  Original

Prop. 1973:115 34

polismän har medfört att dessa tvingats till allt större aktsamhet i fältarbetet för att undgå angrepp i sin tjänsteutövning. Detta kan i längden inte heller undgå att påverka polisens förhållande till allmänhe- ten på ett negativt sätt.

I de fall av våld mot polisman som föranlett åtal har hos vissa underrätter förmärkts en tendens att bedöma även sådana former av våld som knytnävsslag och sparkar i ansiktet som ringa och förskyllande enbart böter. Denna rättspraxis, som synes mindre. väl förenlig med såväl utformningen av straffbestämmelsen i 17 kap. 1 & BrB som motivuttalan— den vid dennas tillkomst, torde dock inte överensstämrmt med överrätts— praxis.

Som redan påpekats visar erfarenheterna att grova våldsbrott ofta utförs som ett led i en organiserad och yrkesmässig brottslighet. Inom denna verksamhet förekommer också i ökad utsträckning hot om våld mot enskilda personer. som man vill påverka till visst handlande. Inom polisen har man över huvud taget ett starkt intryck av brutalisering av den yrkesmässigt bedrivna brottsligheten.

5.1.3. Vidtagna åtgärder och pågående utredningsarbete

Inom ramen för samhällets brottsförebyggande och brottsbekämpandc verksamhet i allmänhet har under senare år åtskilligt gjorts som inneburit förstärkta insatser inte minst mot våldsbrottsligheten. Vissa åtgärder har direkt riktat sig mot sådan brottslighet. Beträffande åtgärder av det sistnämnda slaget kan följande nämnas.

] samband med olika former av brottslighet har vapen kommit till användning i en oroande utsträckning. Det är vidare känt att ett t'örhållamtevis stort. antal vapen, som åtkornmits genom tillgreppsbrott eller olovligen förts in i landet. är i omlopp på den illegala marknaden. För att komma till rätta med dessa missförhållanden har straffmaximum för olaga vapeninnehav höjts till fängelse i två år. Genom denna höjning har man fått ökade möjligheter att använda skilda straffprocessuella tvångsmedel.

De. s. k, flygplanskapningarna har ökat starkt under senare år och skapat allvarliga säkerhetsproblem inom den civila luft farten. Förhållan- det har tagits upp av flera internationella organisationer. På en diploma- tisk konferens i l-laag 1970 med svenskt deltagande antogs en konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg. Enligt konven- tionen. som undertecknats av ett femtiotal stater. bland dem Sverige. förbinder sig de fördragsslutande staterna bl.a. att belägga flygplanskap— ning med stränga straff. ] brottsbalken har införts ett nytt brott., kapning av luftfartygtl3 kap. 5 a & brottsbalken). Straffet är fängelse i högst fyra år för normalfallet och fängelse i lägst ett och högst tio år om brottet är grovt. inom justitiedepartementet pågår f.n. arbete som tar sikte på att Sverige. inom kort även skall kunna ratificera en konvention angående brott mot den civila luftfartens säkerhet som antogs vid en konferens i Montreal den 23 september 1971.

• Sida 85
•  Original

Prop. l973:115 85

Med anledning av en serie grova våldsdåd med politisk bakgrund både i Sverige och utomlands under senare tid har Kungl. Maj:t i prop. 1973z37 lagt fram förslag till lagstiftning som syftar till att förebygga sådana brott.

Som framhållits tidigare har i narkotikalangningens spår följt ett ökat användande av våld. Den organiserade handeln med narkotika, som i hög grad är internationaliserad, inriktas systematiskt på länder. där en marknad finns eller lätt kan arbetas upp. där vinst utsikterna är stora och där riskerna med verksamheten bedöms som förhållandevis måttliga. Mot den bakgrunden och i beaktande av att straffhotet och den kriminalpoli- tiska behandlingen i övrigt av personer som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott är en faktor bland flera av betydelse i kampen mot den internationella narkt_)tikalrafik som är inriktad på vårt land har straff- maximum för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling höjts i en första etapp 1969 till fängelse i sex år och i en andra etapp 1972 till fängelse i tio år. Den svenska lagstiftningen har genom den sista höjningen kommit i paritet med bl. a. finsk. norsk och västtysk lagstift- ning på detta område.

En ytterligare åtgärd av betydelse i detta sammanhang är den ändrade praxis som genomförts angående beslut om permissioner. villkorlig frigivning och överföring till vård i öppen anstalt beträffande dem som dömts till fängelse i minst två år eller internering med en minsta tid av två år eller däröver. Denna nya praxis avser inte bara personer som dömts för grova narkotikaln—ott utan även sådana som gjort sig skyldiga till grov brottslighet av annat slag där skydds- och preventionssynpunkter gör sig särskilt starkt gällande.

Det har också under senare tid visat sig att illegalt äventyrligt spel om pengar. dobbleri, bedrivits i en omfattning och under sådana organiserade former att man med fog kan tala om en för svenskt vidkommande helt ny typ av brottslig verksamhet. Verksamheten har i regel drivits helt affärsmässigt och med avsevärda vinster för anordnaren. internationella intressen har förekommit i denna verksamhet och inte sällan torde det finnas ett både personellt och ekonomiskt samband mellan ifrågavarande verksamhet och annan organiserad brottslighet. Även sådana brott som misshandel, utpressning och förskingring har förekommit i samband med den illegala spelverksamheten. För att bättre kunna beivra denna form av kriminalitet har införts en grov form av dobbleri. Straffmaximum för detta brott är fängelse i två ar. Genom höjningen av straffmaximum har möjligheten att i dessa fall effektivt ingripa med straffprocessuella tvångsåtgärder väsentligt vidgats. Enligt polisens erfarenheter har detta slag av brottslighet nu minskat avsevärt.

Vidare har flera åtgärder vidtagits föratt inrikta de. brottsbekämpande organens resurser på den allvarligare brottsligheten. Sålunda har nya riktlinjer utfärdats för beivrande av lindrigare förmögenhetsbrott. Möjlig— heterna att använda strafföreläggande har vidgats. Genom att införa ett nytt institut. ordningsbot. kan personalresurserna utnyttjas mera ratio- nellt. I samma syfte har tillsatts en särskild kommitte'. åtalsrättskommit-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1973:1 15 86

ten, som bl. a. skall utreda frägor om ätalsunderlätelse och möjligheterna att begränsa förundersökningar vid lindrigare brott.

Vad särskilt gäller post- och bankränen kan" följande nämnas. Inom poststyrelsen finns sedan 1965 en säkerhetssektion med uppgift att följa brottsutvecklingen inom olika områden och vidta eller föreslä brottsförebyggande ätgärder. Ijanuari 1971 tillsattes en utredningsgrupp, vari ingår företrädare för poststyrelsen och de tre personalorganisationer- na inom postverket samt experter frän rikspolisstyrelsen och televerket. Arbetsgruppen, som tätt benämningen säkerhetsgruppen, har till uppgift att se över säkerheten i postverket särskilt vid postanstaltcrna och med huvudsaklig inriktning på ränangrepp. Gruppen har ännu inte helt slutfört sitt arbete men förslag har successivt avgetts till poststyrelsen om olika åtgärder.

I november 1971 inbjöd rikspolisstyrelsen representanter för bank- inspektionen, poststyrelsen. penninginrättningarna och försäkringsbola- gen saint berörda personalorganisationer till överläggningar om åtgärder för att försöka förebygga bank- och postrån. Vid dessa överläggningar tillsattes en särskild arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta gemensamma rekommendationer om ränföre-byggande ätgärder. Den 10 februari 1972 lade arbetsgruppen fram ett säkerhetsprogram, som alla berörda parter hade enats om.

Programmet gick ut på att penninginstituten borde tillsätta särskilda säkerhetschefer saint intensifiera och bredda säkerhetsutbildningen av personalen. Vidare borde man sträva efter att vid varje kassaplats hålla nere kontantkassorna pä lägsta möjliga praktiska nivä samt utforma kassaplatserna så att ränares möjligheter att bereda sig tillträde till dessa försvårades. I sistnämnda hänseende rekommenderades att kassaplatserna främst vid en- och tvämanskontor i storstzulsregionerna och vid nyinredda kontor säkrades mot överhoppning genom en överbyggnad av slagtäligt material, t. ex. lamellglas, till betryggande höjd, varmed i regel menades två meter över golv. Programmet förordade ocksä införande av kamera- bevakning i så stor utsträckning som möjligt iexpeditionslokalerna samt tyst larm som vid behov-kunde kompletteras med ett uppmärksamhets- larm eller motsvarande utanför lokalen. Dessutom innehöll programmet en rekommendation till penninginstituten att se över rutinerna för sina värdetransporter och att samråda med vederbörande polismyndigheter vid genomförandet av deolika åtgärderna. Slutligen framhölls att rekom- mendationerna gällde samtliga post— och bankkontor men att prioritet förordades för de minsta kontoren i storstadsregionerna.

Inom postverket har hittills följande åtgärder vidtagits i syfte att förebygga rån mot postanstalter. Vid postdirektionerna har inrättats särskilda befattningar för fortlöpande inspektion av säkerheten vid postanstalterna. Utbildning i säkerhetsfrågor finns inlagd i all schema- bunden undervisning och postpersonalen erhåller fortlöpande informa- tion av olika slag om detta ämne. Bestämmelser har sedan länge funnits om att kontantkassorna skall hällas pä lägsta möjliga nivå men poststyrel- sen har inte ansett det vara möjligt att ange nägra bestämda belopp för

• Sida 87
•  Original

Prop. 1973:1 15 87

tillåten kassahållning, eftersom förhållandena växlar mellan skilda post- anstalter och olika tider på dagen och i månaden. Bemödandena att hälla kontantkassorna nere anses dock ha varit ganska framgångsrika, vilket visat sig däri att bytet i 76 % av de 1972 begångna rånen mot postanstalter var mindre än 12 000 kronor.

Den tidigare nämnda Säkerhetsgruppen har föreslagit poststyrelsen att postanstalternas diskar och diskdörrar skall förses med schalter av fyrskikts laminerat glas till en höjd av 220 cm över golvet. Postverket har 2 500 postanstalter. Det har inte ansetts vara möjligt att omedelbart byta alla diskar eller förse dem med ny schalter. En prioritering har därför skett så att i första hand omkring 200 postanstalter inom Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdena förses med ny disk eller ny schalter, vilket beräknas vara klart under första kvartalet 1975. Genomsnittskost- naden för nyanskaffning av disk med hög schalter uppskattas till 5 400 kronor per kassaplats medan enbart byte av schalter beräknas kosta 1 500 kronor. För de närmaste tre budgetåren har poststyrelsen anslagit sammanlagt 4,4 miljoner kronor för disk- och schalterbytcn.

Postverket har hittills inte i någon större utsträckning installerat bevakningskameror i sina lokaler. Säkerhetsgruppen har uttalat. att kamerabevakning är en av de tekniska skyddsåtgärder som iframtiden bör utnyttjas som komplement till andra anordningar efter bedömningi varje enskilt fall men att det i dagsläget är mest angeläget att resurserna satsas på att ge postanstalterna rånsåkrare diskar och utrusta alla postanstalter med någon form av larm.

För att skydda postverkets värdetransporter har bl. a. en omläggning av större sådana transporter skett från natt till dag ochleveransrutiner i övrigt setts över. Vidare har överfallslarm installerats isamtliga post— verkets värdetransportbilar och vissa försök gjorts med kommunikations- radio och biltelefon. 1 Stockholm används dessutom pansrade bilar i viss utsträckning.

När det gäller de privata penninginstituten har bankinspcktionen inhämtat uppgifter om vilka säkerhetsåtgärder som vidtagits vid årsskiftet 1972/73 eller planerats för 1973. Svar'lämnades beträffande 3836 kontor ("totalt finns 3 916 kontor). En sammanställning av uppgifterna i anslutning till det tidigare nämnda säkerhetsprogrammet visar bl.a. följande. De rekommenderade åtgärder, som består i att tillsätta säker- hetschefer, säkerhetsutbilda personalen och nedbringa kassahällningcn, hade vid årsskiftet 1972/73 vidtagits vid flertalet kontor. Säkring av kassaplatserna mot överhoppning hade skett vid 189 kontor och planera- des ske vid ytterligare 349 kontor under 1973 (sammanlagt 538 eller 14 procent av hela antalet kontor beträffande vilka uppgifter lämnats). Kamerabevakning hade införts vid 604 kontor och avsågs bli införd vid ytterligare 167 kontor under 1973 (sammanlagt 771 eller 20 procent av samtliga). 2 407 kontor hade utrustats med tyst överfallslarm och ytterligare 184 beräknades få sådan utrustning under 1973 (sammanlagt 2 591 eller 68 procent av samtliga). Av de kontor som var utrustade med larmskydd hade 702 fått detta kompletterat med uppmärksamhetslarm

• Sida 88
•  Original

Prop. 1973:1 15 88

eller motsvarande utanför lokalerna och ytterligare 127 kontor planera- des erhålla sådan kompletterande utrustning under 1973.

Slutligen kan nämnas att man med anledning av den senaste tidens många post- och bankrån inom polisen har utfärdat föreskrifter om särskild övervakning av post- och banklokaler.

5.2. Övervägande/z och förslag 5.2.1 Behovet av åtgärder

Ansvaret för brottsförebyggande åtgärder kan, som tidigare fram- hållits, inte uteslutande anses åvila de samhälleliga organen. Erfarenheten visar sålunda att det inte är möjligt att förebygga brott enbart med polisiära medel. Enskilda och företag måste också själva skydda sig mot brottslig verksamhet. Detta gäller framför allt den kriminalitet som har sin grund i det sätt eller den ordning på vilken viss näringsverksamhet utövas. Penninginrättningarna och postverket får härvid anses ha ett särskilt ansvar. Flera olika omständigheter kan åberopas till stöd för denna uppfattning.

Penninginrättningarna och postverket intar en särskild ställning i samhället när det gäller hanteringen av kontanta medel. De omsätter dagligen mycket stora värden i reda pengar eller andra lätt överlåtbara tillgångar vilkas tidigare innehavare inte kan spåras. De utgör därför speciellt attraktiva mål för brottslighet av skilda slag. För att bank- och poströrelsen skall kunna erbjuda avsedd service måste verksamheten bedrivas så att den är lätt tillgänglig för allmänheten. Detta innebär att den också är särskilt utsatt för kriminella angrepp. Det är här fråga om en brottslighet som kan medföra allvarliga skador på personal och kunder.

Bankväsendets centrala betydelse för det ekonomiska livet har medfört att det är hårdare författningsreglcrat än annan näringsverksamhet. För att driva bankrörelse krävs särskilt tillstånd eller motsvarande av statlig myndighet, som vid sin prövning har att bedöma bl. a. om den tillämnade rörelsen är nyttig för det allmänna. Till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen är sådan rörelse också underkastad en fortlöpande och ingående offentlig tillsyn.

Det ligger enligt kommissionens mening helt i linje med den reglering som bankväsendet sålunda är underkastat att ställa krav på vederbörande inrättningar att själva vidta de åtgärder i brottsförebyggande syfte. som kan anses påkallade med hänsyn till deras speciella verksamhet. Det är här fråga om utgifter som får anses vara marginella i förhållande till de allmänna omkostnaderna för drivande av bankrörelse. Enligt vad kommis— sionen inhämtat utgör sälunda genomsnittskostnaden per kontor för säkring av kassadisk mot överhoppning med slagtäligt glas till minst två meters höjd 10 000 --20 000 kronor och för installation av kamerabevak- ning 5 000 -15 000 kronor.

Som framgår av föregående avsnitt godkände postverket och de olika penninginrättningarna i februari 1972 ett säkerhetSprogram som bl. a.

• Sida 89
•  Original

Prop. l973:115 89

gick ut på att kassaplatscrna främst vid en- och tvåmanskontor i storstadsregionerna och vid nyinredda kontor borde säkras mot över- hoppning genom en särskild överbyggnad samt att kamerabevakning borde införas i så stor utsträckning som möjligt i expeditionslokalerna. De uppgifter som bankinspektionen i februari 1973 låtit inhämta från de privata penninginrättningarna angående säkerhetsprogrammets tillämp- ning under föregående år samt tidigare nämnda uppgifter om postverkets installatit'mer visar att rekommenderade säkerhetsåtgärder genomförts i mycket begränsad omfattning. Den takt i vilken sådana åtgärder vidtas är enligt kommissionens mening inte tillfredsställande. Att säkerhetspro- grammet sålunda realiserats i så begränsad utsträckning synes ko mmissio- nen vara anmärkningsvärt med hänsyn till att alla berörda parter varit överens om programmets utformning och till att antalet bank- och postrån fortsatt att öka i ännu snabbare takt samt att kostnaderna för åtgårdernas genomförande får anses vara relativt låga.

Kommissitmen har den uppfattningen att samhället inte kan avvakta den fortsatta utvecklingen utan måste ingripa för att påverka denna i önskad riktning. Framför allt gäller det att förmå penninginrättningarna och postverket att i större utsträckning själva företa brottsförebyggande åtgärder.

Vidare bör polisens övervaknings— och utredningsverksamhet förstärkas och effektiviseras. Slutligen finns det anledning att undersöka om gällande straffbestämmelser behöver ändras eller andra kriminalpolitiska åtgärder vidtas.

U| 2.2 Särskilda åtgärder för att förebygga och uppdaga rån

'Jl 2.2.1 lnredningoch utrustning

När det gäller att förmå penninginrättningarna att i erforderlig omfatt- ning och takt vidta åtgärder till förebyggande av rån har enligt kommis— sionens mening hittillsvarande. erfarenheter visat. att frivilliga överens- kommelser och oförbindande rekommendationer inte haft den effekt som man kunnat förvänta sig.

Detta kan sägas gälla även postverket. Det är inte bara de stora riskerna för allvarliga personskador som gör det nödvändigt att arbetet på detta område ges en betydligt större prioritet än f. n. Som tidigare berörts finns det tecken som tyder på att bank- och postrån i ökad utsträckning börjat ingå som ett led i en organiserad och yrkesmässig brottslighet Och det finns anledning misstänka att de. tillgripna medlen inte sällan investerasi annan kriminell verksamhet". Det kan samtidigt inte heller uteslutas att den nuvarande bristen på skyddsanordningar ibland kan vara den direkt bidragande orsaken till mera impulsmässigt utförda rånkupper och på så sätt i värsta fall leda till ny eller försvårad kriminalitet. Det är därför ett väsentligt samhällsintresse att kraftfulla åtgärder vidtas för att genom en lämplig inredning av bank— och postlokaler förebygga ifrågavarande brott. För att tillgodose detta intresse krävs enligt kmnmissicmens mening en

• Sida 90
•  Original

Pr0p. l973zl15 90

författningsmässig reglering. En sådan reglering synes i möjligaste män böra anknyta till gällande- lagstiftning och sanktionsmekanismer.

Penninginrättningarnas verksamhet regleras av flera olika regel— komplex. I princip finns det en författning för varje typ av bankrörelse. Lagen (19552183) om bankrörelse innehaller sälunda bestämmelser om bankaktiebolagens eller affärsbankernas verksamhet. Vid sidan härav finns en lag ('l9551416) om sparbanker, en lag ( 1956216) om jordbruks- kasserörelsen samt en lag (1969z732) om postbanken och en kungörelse (l969:733) om tillsyn av postbanken m.m. I dessa författningar finns beträffande varje typ av bankrörelse i det närmaste likalydande bestäm- melser om rätt för tillsynsmyndigheten, dvs. bankinspektionen, att meddela föreskrifter om bl. a. förvaring av värdehandlingar. Sävitt gäller de privata penninginrättningarna äger bankinspektionen enligt respektive författningar även förelägga vite vid meddelande- av föreskrift.

Det synes inte vara lämpligt frän vare. sig praktisk eller lagteknisk synpunkt att belasta författningst'exten med en uppräkning av de kon- kreta atgärder i inrednings- och utrustningshänseende som är päkallade. Det mäste sålunda förutsättas att kraven pä de. förebyggande ätgärdernas omfattning och närmare utformning varken kan göras enhetliga eller grundas på nuvarande erfarenheter på detta område.

Den lösning som istället bör väljas är att nyssnämnda bestämmelse om rätt för tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter kompletteras sä att det inte skall behöva råda någon som helst tvekan om att tillsynsmyndig- hetens kompetens även omfattar allmänt brottsförebyggande åtgärder, exempelvis hur banklokaler bör utformas och utrustas för att hindra eller försvära rän. Det fär sedan an komma på't tillsynsmyndigheten att i samråd med rikspolisstyrelsen utarbeta de detaljföreskrifter som är erforderliga. Man torde pä detta sätt - efter samräd med berörda penninginrättningar — kunna beakta såväl det behov av differentiering som kan föreligga med hänsyn till geografisk belägenhet, kundfrekvens och andra faktorer som den fortgäende tekniska utvecklingen pä förevarande område.

De författningsändringar som päkallas av kommissionens i detta avsnitt framlagda förslag redovisas i bilaga 1.

Vad gäller postlokaler—nas inredning och utrustning föreslär kommissio- nen att Kungl. Maj:t utfärdar erforderliga föreskrifter. Det får därefter ankomma pa postverket att efter hörande av rikspolisstyrelsen genomföra de åtgärder som föranleds därav.

52.22. Värdetransporter

De rän som hittills har förövats mot svenska penninginrättningar har huvudsakligen avsett bank- och postkontor. Även om värdetransporterna alltså på det hela taget skonats anser kommissionen det vara påkallat att i detta sammanhang även beröra frågan om vad som kan göras för att förbättra säkerheten vid sådana transporter. Av utländska erfarenheter att döma kan det nämligen inte uteslutas att effektiva åtgärder till förebyggande av rån mot bank- och postlokaler får till följd att angrep-

• Sida 91
•  Original

Prop. l973:115 91

pen i stället kan komma att i ökad utsträckning riktas mot värdetranspor- ter.

Vid de överläggningar som kommissionen har haft med företrädare för riksbanken, postverket, bankinspektionen och de privata penninginrält- ningarna har framkommit att man är väl medveten om de speciella problem som värdetransporterna innebär frän säkerhetssynpunkt och att man strävar efter att lösa dem med lämpliga medel. Bl.a. pägär viss försöksverksamhet för att nedbringa antalet Värdetransporter utan att för den skull försämra den service som lämnas allmänheten. Vidare begagnas i allt större utsträckning pansrade fordon av speciell konstruktion för särskilt värdefulla transporter.

Kommissionen vill framhålla att intensifierade ansträngningar bör göras för att snarast nä fram till lösningar som innebär ett betydligt mindre ant'til men i gengäld bättre skyddade Värdetransporter än f.n. Genom en reducering av antalet transporter kan sålunda tillgängliga resurser utnyttjas pä ett effektivare sätt när det gäller att höja säkerheten. Av betydelse i detta sammanhang är givetvis ocksa att polisen härigenom fär större praktiska möjligheter att mera rutinmässigt delta i övervak- ningen av sådana transporter. Eftersom frågan är under övervägande inom bl.a. riksbanken och postverket vill kommissionen inte föreslä nägra ytterligare åtgärder men förväntar att dessa överväganden skall leda till snabba resultat.

Det är som framgått angeläget att man fortlöpande ägnar hithörande frägor stor uppmärksamhet och om möjligt finner ytterligare medel att förbättra skyddet för Värdetransporter. Som ett led i denna strävan och för att tillgodose säväl berörd personals säkerhetsintressen som polisens behov av snabb information har kommissionen undersökt möjligheten att bereda transportpersonalen tillfälle att i trängda lägen påkalla hjälp via polisradion. Polisens nya radiosystem är nämligen konstruerat så att det går att bygga ut' även för annan trafik än polisens egen.

Det nya radiosystemet beräknas vara helt utbyggt under innevarande år. Nätets basstationer kan kompletteras sa att en särskild frekvens avdelas för exempelvis larm frän banker eller transportfordon. Frekven- sen behöver inte användas för vanligt polisiärt arbete. Det föreligger därför inte någon risk för avlyssning av polisens radiotrafik. Meddelanden på denna frekvens kommer att kunna avlyssnas på cirka "200 polisstatio- ner. Anläggning som ger larm kommer automatiskt att kopplas till närmaste polisstation.

För polisens fordon behövs ingen ombyggnad-av radioutrustningen utan endast en mindre komplettering. Kostnaden för de anläggningar som inte har den utrustning som finns i polisens bilar beräknas till 4 000 kronor per fordon eller bärbar radiostation. Komplettering av radionätets basstationer med en extra frekvens beräknas kosta ungefär 2 miljoner kronor.

Kommissionen anser att det skulle vara värdefullt om flertalet värde- transporter kunde utföras under någon form av radiokontakt med polisens radionät. Kostnaderna förefaller rimliga i förhällande till de

• Sida 92
•  Original

Prop. l973:l15 92

värden det rör sig om. Pä bank- och posthäll finns intresse för en anslutning till polisens radiosystem. Kommissionen föreslår därför att rikspolisstyrelsen sedan pägäende undersökningar av förutsättningarna för utbyggnad av en frekvens avsedd för bl. a. Värdetransporter slutförts inkommer till Kungl. Maj:t med de förslag till ätgärder som utredningen kan föranleda.

1 ett tidigare avsnitt har framhällits betydelsen av att de privata näringsidkarna ser över sina rutiner för kassatjänst och insättning i bank av kassabehallningen. Kommissionen vill än en gäng understryka att detta är en viktig länk i det system av åtgärder som erfordras för att pä ett effektivt sätt förebygga ränbrottslighet.

5.2.3. Polisens övervaknings-, spanings- och utredningsve.rksamhet

När det gäller polisens möjligheter att genom sin övervakande verksam- het förebygga rän och annan brottslighet där vald eller hot om våld förekommer inställer sig till en början frågan om vilka metoder som är mest verksamma och hur dessa skall användas för att medföra bästa möjliga resultat.

Den preventiva p(:>lisverksamheten fullgörs enligt kommissionens tipp- fattning pä effektivaste sätt genom fotpatrullering. [framför allt dä det gäller att förebygga grövre brott har fotpatrulleringen en viktig uppgift att fylla. Den medger större möjligheter till iakttagelser av tecken på förestäende brott. bättre kontakt med den allmänhet som kan lämna tips och upplysningar etc.

Dä det emellertid sällan kan förutses att brott skall förövas på vissa bestämda platser eller inom vissa övervakningsomräden ställer en preven- tiv övervakning stora krav i både personellt och materiellt hänseende. Ett ökat antal fotpatruller och kvarterspolismän i tätorternas centrala delar synes vara erforderligt. Kommissionen vill i detta sammanhang erinra om att av de 1 802 rän som kom till polisens kännedom under 1972 inte mindre än 1 096 hade begåtts pä allmän plats.

Bland de övervakningsätgärder som kan komma i fräga när det gäller att förebygga rän mot bank— och postkontor är stationär bevakning givetvis att föredra. Skyddsobjekten är emellertid sä talrika att inte ens en mycket stor personalförstärkning skulle möjliggöra stationär bevak- ning vid flertalet av dem. Det är därför nödvändigt att i huvudsak begränsa övervakningen till sporadisk tillsyn. En intensifiering av denna övervakningsform har skett på senare tid. Rikspolisstyrelsen har sälunda i skrivelse den 23 mars 1972 till samtliga länspolischefer och polismästare framhällit bl.a. att post- och banklokaler, sä langt det är möjligt, bör ägnas skärpt uppmärksamhet under den allmänna övervakningstjänsten genom att polismän under cxpeditionstid gör kortvariga besök i loka- lerna. Punktinsatser med stationär bevakning har gjorts vid tillfällen dä särskilt stora penningsummor omsatts och i samband med värdetranspor- ter. Det är enligt kommissionens mening angeläget att man fortsätter på den inslagna vägen och ytterligare utvidgar denna verksamhet. Dessutom

• Sida 93
•  Original

Prop. l973:115 93

bör stationär bevakning kunna anordnas i ökad omfattning med anlitande av vaktmän pä vederbörande institutioners egen bekostnad.

Polispersonalen bör i samband med utsättning till tjänstgöring få en ingående information om de övervakningsobjekt och -områden som bör prioriteras med särskild tillsyn. Det måste vidare ankorrrrna på arbetsled- ningen i de olika polisdistrikten att genom noggrann planering och uppföljning svara för att tillgängliga resurser används på bästa sätt. Det planeringsunderlag som tillhandahålls polisdistrikten med hjälp av olika rutiner katt på ett effektivt sätt styra rnetodval och prioriteringar när det gäller att genom övervakning bekämpa rån och andra våldsbrott.

Av intresse i detta sammanhang är en av rikspolisstyrelsen för kommis- sionen redovisad sammanställning rned närmare statistiska uppgifter om de ränbrott som rapporterades till polisen under är 1973. Av detta material framgår bl. a. att de flesta ratten (i 379 av totalt 1 862) begåtts inom de tre storstadsonrrädena. Om man begränsar sig till ran rned hjälp av skjutvapen är motsvarande siffror 160 av totalt 192. En fördelning av de rapporterade brotten på olika veckodagar visar en viss övervikt för fredagar och lördagar. Av sarnmanställningen kan vidare dras vissa slutsatser om de tidpunkter på dygnet dä risken för rån av skilda slag är mest påtagliga. För bank- och postränens del framgår sålunda att flertalet av dessa brott äger rtrm strax före. stängningsdags. Bankrånen är i allmänhet koncentrerade trnder timmarna före kl. 15 och 18. medan de flesta rånen mot postlokaler sker på kvällen. Vad gäller rån på allmänna platser har en markant övervikt noterats för tiden efter mörkrets inbrott med en särskild tOpp under timmarna före midnatt.

En fortsatt insamling och analys av fakta av detta slag bör enligt kommissionens mening efter hand kunna tillföra polisen ständigt bättre och säkrare underlag för planeringen av både övervakningsverksarrtheten och den i detta sammanhang inte mindre viktiga utryckningsverksam- heten.

När det giiller utryckningsverksamheten vill kommissionen framhälla att en hög uppklaringsprocent har en stark preventiv verkan. Det gäller inte minst i fråga om rån och andra grova förmögenhetsbrott. Det bästa _ är givetvis" om gärningsmannen kan gripas på eller i omedelbar närhet av brottsplatsen. För att detta skall ktrrma ske bör tidsskillnaden från det polisen först" får kännedom om brottet och till dess en patrull är framme pa platsen vara sa kort som möjligt. Även om de faktiska förhållandena i många fall är sådan att gärningsmannen hunnit avvika har erfarenheterna visat att möjligheterna att klara trpp brottet är starkt beroende av hur snabbt polispersonal kommer till platsen och efterspaningen kan sättasi gång. Det är därför väsentligt att polisen ständigt kan hålla en tillräckligt. trög beredskap för trtrvckningar. Denna beredskap behövs givetvis inte bara för rån och annan grov brottslighet utan även för en mängd andra akuta händelser som kräver snabba polisiära ingripanden. Effektiva insatser av detta slag har inte bara en allmän preventiv verkan. I den män de bidrar till ett snabbt ingripande hindrar man sälunda gärningsmannen från fortsatt brottslighet samtidigt som man gör betydande resurshe-

• Sida 94
•  Original

Prop. l973:115 9.4

sparingar genom att spaningsarbetet kan avvaras eller nedbringas och utredningsförfarandet förenklas.

Inför kommissionen har inte gjorts gällande annat än att polisens utryckningsberedskap ligger på en acceptabel nivå när det gäller grövre våldsbrott.

1 spaningsrotlarnas arbetsttppgifter ingår brottsförebyggande observa- tion och spaning kring speciellt brottskänsliga objekt. Som ett led i denna verksamhet gör patrullerna bl. a. åvcn besök i post- och banklokaler och i vissa rånkänsliga butiker. Dessa besök ingår också som ett led i den brottsförebyggande information som polisen enligt överenskommelse skall lämna penninginrättningar. Informationen har, förutom att öka säkerheten för kassapersonalen. syftat till att få personalen att i samband med ett ränöverfall handla rationellt och att göra så goda iakttagelser som möjligt. [ informationen har därför ofta lagts in moment av signalements— lära och kunskap om olika vapentyper m. m.

De. arbetsuppgifter som ålagts spaningsrotlarna är synnerligen mång- skiftande. Tillsyn och spaning som syftar till att förebygga rån och liknande brott får därför ske i härd konkurrens med andra angelägna arbetsuppgifter.

Detsamma gäller utredningsverksarnheten. Den brottsförebyggande effekt som ligger i att förövaren av ett brott snabbt kan avslöjas och dömas är betydande-. I detta sammanhang bör understrykas att betydligt större resurser mäste sättas in för utredning då en tid förflutit efter brottet än om utredning kan göras på bred bas med tillräcklig personal omedelbart efter att brottet begåtts. Tiden verkar i detta avseende till gärningsmarmens förmån genom att spår förstörs, förhållande förändras, vittnen glömmer detaljer m. ut.

De iakttagelser kommissionen gjort beträffande polisens insatser av- seende spaning och utredning i samband med rån och liknande brott föranleder inte kommissionen att föreslå ändringar eller åtgärder beträf— fande metoder och prioriteringar.

På grund av vad nu sagts anser kommissionen att personella förstärk- ningar bör tillföras polisväsendet för övervakning. spaning och utredning när det gäller bank- och postrån och andra liknande grova brott. Kommissionen återkommer härtill i avsrtitt 9.

5.2.4 Översyn av straffbestämmelserna

Förändringar i fråga om brottsutvecklingen bör som kommissionen redan framhållit i regel mötas med andra åtgärder än straffskärpningar. Det är kommissionens uppfattning att förebyggande insatser av skilda slag i längden är ett betydligt effektivare och mera ändamålsenligt sätt att komma till rätta med brottsligheten än höjningar av gällande straffskalor. Det finns grundad anledning att anta att åtgärder som innebär att risken för upptäckt och lagföring blir väsentligt större än tidigare är ett avsevärt mera verksamt allmånpreventivt medel än ett latent hot om svårare straff. Vad nu sagts gäller i synnerhet den typ av brott som i allmänhet inte har

• Sida 95
•  Original

Prop. 1973:1 15 95

sin grund i mera tillfälliga omständigheter utan snarare karakteriseras av planläggning och beräkning. Kommissionen vill därför betona det ange- lägna i att åtgärder av det slag som behandlats i avsnitt 5.2.3 vidtas.

Här redovisade allmänna synpunktcr kan emellertid inte tas till intäkt för uppfattningen att möjligheten till straffskärpningar förlorat sin kriminalpolitiska betydelse. Lagändringar med denna innebörd kan vara motiverade såväl i kampen mot skilda brott av intellektuell natur som när det gäller att komma till rätta med nya former av missförhållanden eller förändringar i brottsutvecklingen som ter sig särskilt alarmerande frän samhällssynpunkt. Kommissionen vill i detta sammanhang endast erinra om de straffskärpningar som under senare tid genomförts på skatte- brotts-, vapen- och narkotikalagstiftningens område liksom i fråga om dobbleri.

1 överensstämmelse med vad som angetts i direktiven och med utgångspunkt frän sin egen uppfattning om behovet av att med alla lämpliga medel söka nedbringa väldsinslagen i samhället har kommissio- nen gätt igenom de bestämmelser i brottsbalken som kan vara av särskilt intresse i detta sammanhang. Kommissionens bedömning redovisas i det" följande..

Något utrymme för en skärpning av påföljderna för mord — fängelse i tio år eller på livstid — dräp — fängelse lägst sex och högst tio år — och grov misshandel fängelse lägst ett och högst tio år —- synes inte finnas. Anledning att skärpa straffet för normalfallet av misshandel — fängelsci högst två är — torde inte. heller föreligga, eftersont sådana fall av misshandel där en strängare påföljd anses päkallad regelmässigt torde vara att" bedöma som grov misshandel. inte heller i fräga om ringa fall av misshandel. där påföljden är böter, förefaller en straffskärpning vara angelägen. Gränsen mellan ringa misshandel och ofredande, vilket senare brott förskyller böter eller fängelse i högst sex månader, är nämligen flytande. Sä snart" en Oprovocerad misshandel föranleder blodvite torde den av domstolarna regelmässigt bedömas som icke ringa och alltsä förskylla fängelse.

Nägot behov av att skärpa straffet för grovt olaga tvång --— fängelse i lägst sex månader och högst sex är — synes inte vara för handen. eftersom brottskonkurrcns här vanligen torde föreligga med grov misshandel och möjlighet alltsa finns att ädöma upp till tolv års fängelse. Vad gäller olaga tväng som inte är grovt, där straffskalan innehäller böter eller fängelse i högst två år. förefaller det vara önskvärt att bibehälla möjligheten att döma till böter i ringa fall där varken våld eller trot om våld förekommit.

För olaga hot stadgas böter eller fängelse i högst två är. Straffbestäm- melsen avser hot som inte används som medel för ett tvång av något slag. Om sä är fallet inträder nämligen ansvar för olaga tvång, utpressning eller rån. Olaga hot kan därför inte sägas vara ett så allvarligt brott att strängare straff än tvä års fängelse är påkallat. Å andra sidan faller under paragrafen ocksä tämligen lindriga fall. exempelvis under alkoholpäver- kan uttalade hotelser som inte är allvarligt menade men likväl är ägnade att framkalla allvarlig fruktan hos den hotade. Det synes därför vara

• Sida 96
•  Original

Prop. 1973:1 15 96

önskvärt att behälla böter i straffskalan.

För ran stadgas fängelse i lägst ett och högst sex äi. Straffet för grovt rän är fängelse i lägst fyra och högst tio är.

Nägon anledning att höja imrximistraffet för normalfallet av rän torde inte föreligga med hänsyn till att de allvarligaste gärningarna hänförs under straffbestämmelsen för grovt rän. Som exempel kan anföras att högsta domstolen nyligen fastslagit att rän mot bank eller annan penninginrättning. vid vilket ränaren hotat med skarpladdat skjutvapen. i regel bör bedömas som grovt ran oavsett om skott avlossats med vapnet. Inte heller minimistraffet för normalfallet av ran bör skärpas. eftersom straffbestämmelsen omfattar också mindre allvarliga fall som exempelvis att efter tillgripandet av ett paket cigaretter tilldela ägaren ett knytnävs- slag när denne. försöker alerta cigaretterna. Med tanke exempelvis på sadana fall skulle det enligt kommissionens mening snarast kunna vara motiverat att" överväga om inte minimistraffet för rån bör sänkas. Denna fräga bör emellertid enligt kommissionens mening lämpligen prövas i sammanhang med en mera allmän översyn av straffskalorna i BrB.

När det gäller grovt rän visar senare rättspraxis att även den övre delen av straffskalan tämligen ofta kommer till användning. Det förefallet inte finnas någon anledning att höja minimistraffet för grovt rim.

Kommissionen har diskuterat att foga ytterligare typfall till den i8 kap. 4 & andra stycket BrB giorda exemplifieringen av grovt ran — t. ex. utnyttjande av vapen, Detta skulle emellertid kunna medföra tillämp— ningssvarigheter i rättspraxis och eventuellt leda till att andra allvarliga former av rän inte bedömdes som grova därför att de inte tagits med i exemplifieringen. Det bör även beaktas. att rän exempelvis Linder knivhot inte sällan begäs i samband med alkoholförtäring av en deltagare i dryekeslaget mot en annan och att ett minimistraff pä fyra års t'ängelsei sadana fall skulle kunna verka stötande. Kommissionen vill därför inte föreslä någon sadan ändring.

Utpressning skiljer sig frän ran främst därigenom att tvänget vid utpressning vanligen är av lindrigare beskaffenlnrt än vid rän. där det krävs väld a person eller hot som innebär trängande fara. Detta motiverar att straffet för utpressning är lägre än för rån. nämligen fängelse i högst två är eller. om brottet är grovt, fängelse i lägst sex mänader och högst sex är. Det tväng som utövas vid utpressning kan emellertid bestä i hot om brottslig gärning inte bara mot den tvungne utan ocksä mot någon annan person som den tvungne är angelägen att skydda. t. ex. en nära anhörig. ] det senare fallet kan det vald som utpressaren hotar med vara av mycket allvarligt slag. Vanligen föreligger dä ocksa annat brott. exempelvis grov misshandel. människorov eller olaga frihetsberövande. och gärningsmannen kan som gemensamt straff ädömas upp till tolv ars fängelse. Någon höjning av straffskalan för utpressning synes därför inte vara päkallad. inte heller torde det vara önskvärt att ändra paföljden för ringa fall av utpressning fran böter till fängelse eftersom även mera luigatellartade gärningar faller inom straffbestämmelsens tillämpnings— omräde.

• Sida 97
•  Original

Prop. l973:1l5 97

Straffet för väld eller hot mot tjänsteman är fängelse i högst fyra är eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt väld skall ansvar ädömas i konkurrens med straffbestämmelsen för grov misshandel och som gemensamt straff kan alltsii utmätas upp till tolv ars fängelse. Någon höjning av maximistraffet lär därför inte vara erforderlig.

Däremot kan ifrågasättas om inte särbestämmelsen angäende ringa fall bör slopas så att straffskalan begränsas till fängelse. För en sådan reform talar bl. a. den omständigheten att uttrycket våld i detta sammanhang innebär att den brottslige skall bära våldsam hand på någon som därigenom utsätts för misshandel eller betvingande. Eftersom utrymmet för bötesstraff redan vid misshandel mot någon som inte åtnjuter ämbetsskydd. säsom tidigare anförts. är begränsat till de allra lindrigaste fallen. kati det synas vara rimligt att det faktum att väldet. riktats mot innehavare av befattning. varmed ämbetsansvar är förenat, föranleder att straffet inte kan sättas lägre än fängelse. Till förmän för en sådan lagändring kan ocksä anföras att en viss tendens synes ha förmärkts i underrättspraxis att bedöma även våld mot polis, som inte varit bagatell- artat, säsom ringa våld mot tjänsteman och alltså förskyllande enbart böter.

Mot en straffskärpning av de ringa fallen av våld eller hot mot tjänsteman talar ä andra sidan bl. a. att under straffbestämmelsen faller alla former av hot om våld på person och alltså inte bara hot som innebär trängande fara. Det skulle kunna verka stötande att döma till fängelse ocksä för hot om våld av ringare slag mot tjänsteman.

En lösning av problemet är att i enlighet med straffrättskommitte'ns förslag till 1948 års ändringar av strafflagen läta straffbestämmelsen i l7:l BrB omfatta. förutom väld. enbart sädant hot mot tjänsteman som innebär trängande fara. Anförda argument mot att skärpa straffet för ringa fall bortfaller dä. En annan utväg är att begränsa bötesstraffets tillämpning till ringa fall av Im! mot tjänsteman. Det bör emellertid framhällas att det finns fall av ringare våld mot tjänsteman, där omstän- digheterna exempelvis på grund av provocerande uppträdande frän tjänstemannens sida är sä mildrande att ett fängelsestraff skulle vara stötande.

Kommissionen anser därför att böter inte kan undvaras i straffskalan. Det synes emellertid vara angeläget att framhälla att böt'esstraffet endast är avsett för undantagsfall. Detta framgär tydligt av stadgandets säväl ordalydelse som motiv. Den tendens som förmärkts i underrättspraxis att bedöma även väld som inte varit bagatellartat' säsom ringa överensstäm- mer. som tidigare påpekats. inte med gällande rätt säsom den har kommit till uttryck i överrättspraxis. Rättelse av detta förhållande kräver inte lagstiftning men med hänsyn till det angelägna i att säväl polismän som andra tjänstemän i utsatt" ställning får det stöd i sin verksamhet som lagstiftarna har avsett förutsätter kommissionen, att riksäklagaren följer utvecklingen och vid behov ingriper för att upprätthålla en enhetlig praxis på detta område.

• Sida 98
•  Original

Prop. l973:115 98

Påföljden för våldsamt motstånd är böter eller fängelse i högst sex månader. Ett i praktiken vanligt fall av detta brott är att en person, som skall omhändertas för fylleri, spjärnar emot med händer och fötter eller klänger sig fast vid något föremål.

Det torde inte böra komma i fråga att i sådana fall föreskriva annan påföljd än böter. För svårare former av våldsamt motstånd torde det stadgade maximistraffet vara tillräckligt. Skäl att justera straffskalan föreligger därför inte.

5.2.5. Vissa frågor inom kriminalvården

Anstaltsbehandlingen inom kriminalvården går ut på att med tvång verkställa ett frihetsberövande samtidigt som åtgärder skall vidtas för den dömdes anpassning till ett liv i frihet. Denna dubbla uppgift ställer kriminalvården inför svåra avvägningsproblem. Vad det här rör sig om är frågor om anstaltsptacering. frigång, permission och villkorlig frigivning De beslut som fattas i sådana frågor har stor betydelse i behandlings- arbetet. Därvid måste emellertid ocksa hänsyn tas till kravet på att samhället skyddar sig mot brott.

l proposition tl972:67) med förslag till vissa åtgärder mot narkotika- missbruket m. rn. drogs upp riktlinjer för den kriminalpolitiska behand- lingen av vissa kategorier lagöverträdare som dömts till långvariga frihets— straff för brott av viss beskaffenhet. Dessa riktlinjer tog närmast sikte på den organiserade yrkesmässiga kriminalitet. ofta med internationell an- knytning. som på senare är vunnit insteg här i landet. Särskilt" nämndes den grova illegala narkotikahanteringen och den verksamhet som bedrivs av internationella bedragarligor. Det framhölls som angeläget, med hänsyn till rymningsfaran och risken för fortsatt brottslighet av speciellt samhällsfarlig natur, att dessa kategorier lagöverträdare inte beviljas permissioner eller får förmånen av vård i öppen anstalt i samma omfattning som tidigare. Även möjligheterna till villkorlig frigivning efter halva verkställighetstiden borde användas med största återhållsamhet. Riktlinje-rna godtogs av riksdagen. Genom ändringar i tillämpnings- kungörelsen till lagen (196454!) om behandling i fångvårdsanstalt överfördes beslutanderätten i frågor om sådana åtgärder från kriminal- vårdsdirektör till kriminalvårdsstyrelsen beträffande personer som dömts till fängelse i minst två är eller internering med en minsta tid av två är eller därutöver. Detta innebär. att kriminalvärdsstyrelsen har att pröva frågor om permission och anstaltsplacering beträffande samtliga långtids- dömda. oavsett om de är att hänföra till nyss nämnda kategorier av speciellt" samhällsfarliga lagöverträdare, och vid sin prövning göra den differentiering av klientelet som framgår av propositionen.

Enligt vad som upplysts från kriminalvårdsstyrelsen har nära 900 ärenden avgjorts i enlighet med de ändrade. bestämmelserna under tiden den ] juli 1972 den 31 januari 1973. Av dessa har det övervägande antalet" resulterat i bifall till ansökan om permission eller förflyttning till öppen anstalt., regelmässigt i förening med delegation av beslutanderätten

• Sida 99
•  Original

Prop. 1973:1 15 99

till kriminalvårdsdirektör beträffande den fortsatta handläggningen. De ärenden, vari avslag getts och som berört intagna vilka enligt styrelsens bedömning äsyftats i nyss nämnda proposition. uppg-är till ett drygt hundratal. Av dessa anses drygt 40 knappast kunna komma i fråga över huvud taget för permission och placering på öppen anstalt. Kriminal— värdsstyrelsen uppskattar att ytterligare 60 intagna f. 11. inte bör komma i fråga för sådana åtgärder. Till övervägande delen rör det sig här om personer som dömts för grova narkotikabrott, post- och bankrån eller omfattande tillgreppsbrott i övrigt. I åtskilliga av de fall, där prövning av permission skett enligt de nya bestämmelserna. har underrättelse om beviljad permission lämnats vederbörande polismyndighet.

Det torde ännu vara för tidigt att yttra sig om vilken brottsförebyggan- de effekt de nya principerna om differentierad tillämpning av permis- sionsbestämmelser m.m. har haft. Kommissionen vill emellertid erinra om att syftet med att överföra beslutanderätten i dessa frågor från kriminalvärtlsdirektörerna till kriminalvärdsstyrelsen var att därigenom skapa förutsättningar för en enhetlig tillämpning av bestämmelserna. Talan mot kriminalvärdsstyrelsens beslut kan fullföljas till kammarrätten och regeringsrätten, som har att bedöma säväl behandlings- som skydds- synpunkter. Talan kan dock endast fullföljas av den intagne. Enligt gällande ordning finns det således ingen myndighet som är behörig att föra talan mot beslut av detta slag. Kommissionen anser emellertid att det skulle vara av värde att kunna få tillämpningen av dessa bestämmelser prövad även på talan av företrädare för det allmänna, eftersom det här är fråga om en avvägning mellan sä skilda intressen som ä ena sidan behandlingssynpunkter å andra sidan kravet på samhällsskydd. Detta kunde komma till uttryck exempelvis genom ett partsförhällande i fullföljdsförfarandet.

Motsvarande problem föreligger inom andra delar av förvaltnings- rätten. Övervägande skäl synes tala för att hithörande frågor blir föremål för gemensam bedömning i ett sammanhang. Med hänsyn härtill anser sig kommissionen inte böra framlägga något förslag i förevarande hänseende. Kommissionen förutsätter emellertid att rikspolisstyrelsen. iavvaktan på att fullföljdsfrägan får sin lösning. i tveksamma fall bereds tillfälle att yttra sig i ärenden av här berört slag.

Kommissionen vill vidare framhålla att ett intensifierat samarbete mellan kriminalvårds— och polismyndigheter bör kunna minska brotts- frekvensen i samband med anstaltsrymningar och permissionsavvikanden. Olika praktiska åtgärder i detta hänseende har diskuterats vid överlägg- ningar med företrädare för rikspolisstyrelsen och krirninalvärdsstyrelsen. Bland sådana åtgärder kan följande nämnas. Polispersonalen bör ges särskild utbildning pä detta område, innefattande bl.a. information om vanliga rymningsmetoder och -vägar. Utbildningen bör bedrivas i sam- arbete med kriminalvårdsstyrelsens bevakningsenhet. [ de polisdistrikt där en anstalt är belägen bör utarbetas en larmplan, som utvisar sättet för polislarm, polisstyrkans storlek, ledning, fördelning av spaningsuppgifter mellan anstalts- och polispersonal, fastställande av spaningsvägar och

• Sida 100
•  Original

Prop. 1973:1 15 100

spaningspunkter m. rn. I varje polisdistrikt bör en befattningshavare utses till kontaktmän med kriminalvården. Till kontaktmannen kan kriminal- värdsmyndigheterna lämna uppgifter och tips om exempelvis rymlingars uppehällsort och kontakter.

Inom ramen för ett sälunda intensifierat samarbete mellan kriminal- vård och polis är det enligt kommissionens mening ocksä önskvärt att kriminalvärdsmyndigheterna i större utsträckning anmäler beviljad per- mission till vederbörande lokala polismyndighet. Anmälan bör göras beträffande samtliga längtidspermissioner samt korttidspermissioner för personer som dömts till internering eller ungdomsfängelse eller till fängelse i minst sex månader för brott mot annans personliga säkerhet eller för narkotikabrott. Enligt vad kommissionen inhämtat pägär arbete med att undersöka om en sådan anmälningsrutin kan införas i rätts— väsendets informationssystem (RI).

• Sida 101
•  Original

Prop. l973:115 101

6.1. Det aktuella läget 6.1.1 Gällande bestämmelser

[ brottsbalken fanns tidigare en bestämmelse som innebar att det var straflbart att sära tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller genom att saluhälla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild. Likaså var det förbjudet att på offentlig plats eller eljest offentligen i ord eller handling sära tukt och sedlighet. Straffet var böter eller fängelse i högst sex månader. [ motiven till stadgandet (16 kap. 11 g i dess lydelse före den 17 februari 1971") framhölls att uppfattningen om vad som är en tukt och sedlighetssårande framställning var avsedd att anknyta till den vid varje tidpunkt rådande uppfattningen i samhället.

Kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet föreslog i betänkandet (196938) Yttrandefrihetens gränser ändringar i bl. a. straff- bestämmelsen om särande av tukt och sedlighet. Kommittén konstatera- de att utbudet av pornografiska alster. varmed avsågs framställningar i ord eller bild som på ett ohöljt sätt behandlar ämnen med sexuell eller erotisk anknytning, blivit mycket omfattande. Med hänsyn till bristen på säkra forskningsresultat om pornografins skadeverkningar och osäker- heten beträffande (less framtida utformning var det enligt kommitténs mening motiverat att genom en straffbcstämmelse behålla en möjlighet för myndigheterna att ingripa mot vissa pornografiska framställningari olika media. Den yttersta gränsen för sådana framställningar borde. emellertid dras så snävt att den endast drabbade beskrivningar av sexuella övergrepp mot barn eller utpräglat sadistiska och förråande sexuella beteenden, Enbart det förhållandet att en fran'iställning innehåller klart sexuella motiv som samlag, homosexuella beteenden, gruppsex och sådana former av sexualitet borde enligt kommitten inte vara tillräckligt för att framställningen skulle falla inom det straffbara omrädet.

Departementscltefen framhöll i prop. 1970:125 bl. a. att en vidsträckt yttrandefrihet är nödvändig för en väl fungerande opinionsbildning och att samhället över huvud taget inte bör genom lagstiftning göra andra inskränkningar i yttrandefriheten än som är nödvändiga för att värna om andra betydande allmänna eller enskilda intressen. En viktig synpunkt är OCRSÖ. betonade. departementschefen, att den enskilde i vidaste möjliga omfattning själv bör få bestämma vilka framställningar i skrift, bild eller andra media han vill ta del av. I propositionen underströks vidare att den allmänna debatten på olika samhällsområden, inte minst på sexuallivets, numera förs med avsevärt större öppenhet än tidigare och att framställ- ningar. som bara för något tiotal år sedan av såväl den allmänna opinionen som de rättsvårdande organen bedömdes som sedlighetssäran- de. i dag betraktas som fullt acceptabla företeelser eller ibland t.o.m. som önskvärda inslag i kulturlivet. Departementschefen ville därför inte

• Sida 102
•  Original

Prop. 1973:1 15 102

biträda kommitténs förslag att bibehålla en yttersta gräns för pornogra- fiska framställningar.

På anförda skäl fattade statsmakterna år 1970 beslut om att upphäva den då gällande slraffbestämmelsen i 16 kap. 11 å BrB liksom dess motsvarighet i 7 kap. 4 & tryckfrihetsförordningen. Med utgångspunkt i den principiella uppfattningen att pornografiska framställningar inte bör påtvingas någon mot hans vilja intogs i förstnämnda paragraf i stället en straffbestämmelse om otillåtet förfarande med pornografisk bild. Brottet består i att antingen på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisa pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt eller med posten eller på annat sätt tillställa någon pornografisk bild utan föregående beställning. Med pornografisk bild förstås enligt motiven till bestämmelsen bild som utan att besitta några vetenskapliga eller konstnärliga värden på ett ohöljt och utmanande sätt återger ett sexuellt motiv. Straffskalan — böter eller fängelse i högst sex månader — har bibehållits i den nya straffbestämmelsen.

Efter lagändringen är det således inte längre straffbart att visa porno- grafiska framställningar vid exempelvis teater- och variete'föreställningar. Lagrådet framhöll i sitt yttrande över förslaget till ändring av 16 kap. 11 å BrB att det med hänsyn härtill borde övervägas om det inte i allmänna ordningsstadgan (AOst) borde införas ett förbud mot före- komsten vid offentliga tillställningar av framställningar som visar utpräg- lat förråande sexuella eller sadistiska beteenden. Departementschefen biträdde emellertid inte lagrådets förslag, eftersom ett sådant förbud enligt hans uppfattning skulle stå i strid mot grundtanken bakom förslaget att upphäva straftbestämmelsen om sårande av tukt och sedlig- het, nämligen att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar i olika media han vill ta del av. I fråga om teater- och varieteföreställningar framhöll departernentsehefen, att man i regel kan räkna med att allmänheten i förväg har fått klart för sig vad slags föreställning det rör sig om i varje särskilt fall. Departementsehefen tillade dock att frågan kunde tas upp till förnyad prövning om utveck- lingen skulle visa att lagrådets farhågor besannades.

Även om pornografiska föreställningar alltså numera i och för sig är tillåtna i full utsträckning, måste vissa ordningsföreskrifter iakttagas i den mån föreställningarna är offentliga. Med offentlig tillställning avses enligt 9 & AOst teaterföreställning. konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott. (lanstillställning. biografföreställning. eirkusföreställning, tivoli- oeh marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och som inte avses i lagen om allmänna sammankomster. Som offentlig anses också tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, om tillställningen uppen- barligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av sådana tillställningar. eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde-.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1973:115 5 103

På allmän plats får enligt 12 å AOst offcféntlig tillställning inte anordnas utan tillstånd av polisstyrelsen. För viss'a offentliga tillställningar som danstillställningar och eirkusföreställningar fordras tillstånd oberoende av var tillställningen anordnas. För anordnahde av annan offentlig tillställ- ning än sådan för vilken tillståndstvång sålunda gäller krävs enligt 13 & AOst endast att anmälan i förväg görs till polisstyrelsen. Till sistnämnda kategori brukar hänföras bl. a. teater-, revy-, variete- och kabarc'föreställ- ningar. Polisstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö, som torde ha den största erfarenheten på förevarande område, hänför också offentliga tillställningar med inslag av pornografiska uppträdanden till denna kate- gori och anser alltså förutsättningar för att kräva tillstånd inte föreligga i dessa fall. Däremot gäller här liksom vid andra offentliga tillställningar att anordnaren enligt 16 & AOst har att svara för att god ordning råder vid tillställningen och är skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polisstyrelsen meddelar.

Polisstyrelsen har enligt 19 % AOst rätt att upplösa offentlig tillställ- ning bl. a. om det vid denna förekommer något som strider mot lag, exempelvis olaga rustlrycksutskänkning. narkotikaförsäljning och dobb— leri, eller om tillställning föranleder oordning eller fara för de närvarande samt andra åtgärder visat sig vara otillräckliga. Enligt 20% AOst äger polisstyrelsen i sådana fall också förbjuda att tillställningen förnyas.

Barn under 15 år får enligt 21 % AOst inte utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen medverka vid offentlig teaterföreställning, cirkusföreställ— ning, tivoli- och marknadsnöjen eller därmed jämförlig tillställning.

1 295 AOst stadgas bötesstraff bl.a. för den som utan anmälan anordnar offentlig tillställning i sådana fall då anmälan skall ske, fortsätter offentlig tillställning sedan beslut meddelats om dess upplös— ning, förnyar offentlig tillställning i strid mot förbud enligt 20 &, underlåter att efterkomma av polisstyrelsen för offentlig tillställning meddelade föreskrifter eller utan tillstånd låter barn under 15 år medverka vid offentlig teaterföreställning och motsvarande.

Om filmförevisning förekommer som beståndsdel av offentlig tillställ- ning är förutom AOst även förordningen ('l959:348) med särskilda bestämmelser om biograf—föreställningar tillämplig. Enligt denna förord— ning fär vid offentlig biografföreställning inte förevisas film som inte dessförinnan godkänts av statens biografbyrå. Biografbyrån har enligt förordningen att vägra godkännande bl. a. av film eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt varpå händelserna skildras och det sammanhang vari de förekommer kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Den som offentligen visar film som inte godkänts av biografbyrån straffas med böter.

Hälsovårdsnämnd äger enligt 70 % hälsovårdsstadgan (1958:663) med- dela de föreskrifter som finnes erforderliga till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet av plats och lokal som allmänheten har tillträde till. För efterlevnaden av sådan föreskrift kan nämnden meddela fastighets- ägare och/eller nyttja-mderättshavare föreläggande eller förbud och därvid

• Sida 104
•  Original

Prop. 1973:1 15 104

föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse.

Den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt eller förleder den som är under 20 år till sådant levnadssätt bestraffas enligt 6 kap. 7 & BrB för koppleri med fängelse i högst fyra år eller, om brottet är grovt, lägst två och högst sex år. Med uttrycket otuktigt levnadssätt åsyftas vanemässiga utomäkten- skapliga förbindelser av tillfällig natur. [ rättspraxis har till sådana förbindelser liänförts inte bara samlag utan även andra former av könsligt umgänge, t. ex. att onanera åt annan. Det har också i flera domar under det senaste året fastslagits att med benämningen posering i allmänhet avses olika former av otukt och att företeelsen under sådana förhållanden faller under koppleribestämmelsens tillämpningsomräde. Medverkan i offentligt samlag, s. k. samlagsshow eller live show, har däremot i en hovrättsdom inte ansetts utgöra otuktigt levnadssätt. '

Den som för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsför- bindelse mellan andra skall enligt 6 kap. 7 % tredje stycket. BrB dömas för främjande av otukt till böter eller fängelse i högst sex månader. Som exempel kan anföras att någon mot vederlag som överstiger ordinär taxa upplåter rum åt personer som tillfälligt träffats för att idka könsumgänge.

Det bör framhållas att tillfälliga könsförbindelser, oavsett om de sker mot vederlag. inte är straffbara utan att så är förhållandet endast med de former av främjande och utnyttjande av tillfälliga könsförbindelser som tidigare nämnts.

6.1.2. Verksamheten

Den pornografiska verksamhet, som det här närmast är fråga om och som i Sverige hittills huvudsakligen utgjort en storstadsföreteelsc, bedrivs i tre olika former, nämligen i sexaffärer. sexklubbar och. poseringsatelje'er.

[ sexaffärerna saluförs pornografiea av skilda slag som tidskrifter, bilder, filmer, underkläder. attrapper och apparater. Eftersom en del av detta sortiment också finns att köpa i åtskilliga tobaksaffärer och tidningskiosker av mera konventionellt slag, är det svårt att närmare bestämma verksamhetens omfattning men sannolikt inbringar försälj- ningen av i synnerhet pornografiska tidskrifter och bilder betydande belopp.

Sexklubbarna är trots sin benämning inte några slutna sällskap utan de vänder sig till allmänheten. Det framgår bl.a. av att deras verksamhet i stor utsträckning fortlöpande annonseras i dagspressen och att medlems- kort, i den mån sädant erfordras för tillträde, säljs vid entrén till alla intresserade utan individuell prövning. Sexklubbarnas evenemang är därför i regel att betrakta som offentliga tillställningar enligt 9 & AOst. Föreställningarna består av uppträdanden av olika slag som striptease, samlag och andra former av könsumgänge (sex-show, live show, petting show, lesbian show etc.) samt visning av pornografisk film. Såvitt kommissionen har inhämtat innehåller uppträdandena inga förråande

• Sida 105
•  Original

Prop. 1973:115 105

eller sadistiska beteenden. Det är däremot fallet med en del av de filmer som visas och som uppenbarligen inte har godkänts av statens biografbyrå för offentlig visning. [ var och en av landets tre största städer finns för närvarande ett tjugotal sexklubbar.

Poseringsatelje'erna skiljer sig från sexklubbarna därigenom att de erbjuder sina kunder individuell service och vanligen är inrymda i bostadslägenheter eller liknande smärre lokaler. Med posering förstås i detta sammanhang inte bara att den poserande visar sig naken för kunden utan även, och kanske väsentligast, att hon - - eller han — har samlag eller utövar annat könsligt umgänge med kunden. Antalet poseringsatelje'er uppskattas i Stockholm till 200. i Göteborg till 100 och i Malmö till 25.

Det förekommer också att sexklubbarnas publik erbjuds posering i srnårum som ligger i anslutning till klubblokalerna eller i någon närbe— lägen lägenhet. Å andra sidan utvecklas poseringsatelje'erna ibland till sexklubbar genom att filmvisning och föreställningar inför publik ingåri verksamheten.

I fråga om rekryteringen av de personer som tar del i verksamheten företer sexklubbarna och poseringsatelje'erna inte några påvisbara skillna- der. l bägge fallen är det utländska inslaget förhållandevis betydande och många olika samhälls- och yrkesgrupper finns representerade. Det före- kommer både personer som ägnar sig helt åt verksamheten och sådana som har denna som en bisyssla.

Även klubbinnehavarna är i rätt stor utsträckning utländska med- borgare. De investerar vanligen betydande summor i inredning av lokaler- na och annonsering av verksamheten. Vissa omständigheter tyder på att det ibland finns ett visst organisatoriskt eller ekonomiskt samband mellan olika poseringsateljeer på samma ort. Sålunda förekommer det fastighets- ägare som har ett anmärkningsvärt stort antal klubbar och ateljeer bland hyresgästerna i sina fastigheter. Vidare har det konstaterats att åtskilliga poseringsmodeller alternerar mellan olika ateljeer enligt ett fast schema liksom att samma aktörer i stor utsträckning uppträder på flera klubbar. Det finns sannolikt också en del mindre poseringsateljeer som drivs av tnodellerna i egen regi.

6.2. Övervägande/r och förslag

Den är 1970 beslutade ändringen av bl.a. 16 kap. 11 _S BrB bygger, som tidigare berörts. på den grundtanken att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar han vill ta del av och vilka aktiviteter han vill ägna sig åt. Kommissionen har inte funnit anledning att frångå denna principiella inställning. De övervägan- den och förslag som redovisas i det följande syftar endast till att motverka den brottslighet och de missförhållanden av främst social natur som kan vara förenade med pornografi eller vissa former därav. Kommis- sionens uttalanden får därför inte uppfattas som något ståndpunktstagan— de i fråga om pornografin som sådan eller som någon värdering av den från etisk eller estetisk synpunkt.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1973:1 15 106

6.2.1 Kontroll av verksamheten

[ direktiven uttalas att sexklubbarnas verksamhet kan vara en grogrund för brottslighet av skiftande slag och att kvinnor som utnyttjas kommer- siellt i verksamheten löper stor risk för social missanpassning. Det material som har ställts till kommissionens förfogande främst från polisens sida bestyrker att sådana missförhållanden förekommer i sam- band med såväl sexklubbs- som poseringsverksamhet. Koppleri, främjan- de av otukt. olovlig rusdrycksförsäljning, narkotikabrott och häleri eller olovlig befattning med avseende på stulna eller insmugglade partier av cigaretter och spritdrycker är exempel på brott som avslöjats i samband med denna verksamhet. Även stöld, rån, misshandel och olaga hot förekommer mot både kunder och personal. Det kan vidare misstänkas att åtminstone en del av de betydande inkomster som sexklubbs- och poseringsverksaniheten_ger utnyttjas i kriminellt syfte.

Enligt vad kommittén inhämtat har motsvarande erfarenheter gjorts i Danmark sedan förbudet mot pornografiska föreställningar upphävdes 1969.

De i klubb- och ateljeverksamheten engagerade personerna löper på grund av miljön och det av verksamheten betingade levnadssättet risk att efter hand hamna i asocialitet och kriminalitet. I synnerhet poserings- ateljeernas verksamhet är ju inriktad på prostitution. Även om denna form av prostitution från vissa synpunkter kan te sig mindre motbjudan- de än gatuprostitutionen, kan man inte bortse från att utvecklingen sannolikt har lett till en väsentlig ökning av prostitutionens totala omfattning och därmed också av antalet personer som i längden löper risk för social missanpassning.

Ytterligare ett med sexklubbarna och poseringsatelje'ema förknippat missförhållande, som berörts i direktiven, är att verksamheten ofta medför betydande sanitära olägenheter för kringboende. Visserligen ger ltälsovårdsstadgan. som tidigare påpekats, hälsovårdsnämnd rätt att i sådana fall ingripa med föreläggande eller förbud och därvid isista hand föreskriva vite. Förfarandet har emellertid i praktiken visat sig vara tämligen ineffektiv. Dels brukar det genom överklaganden till högre instans dra ut på tiden. Dels måste nämndens beslut delges den i beslutet angivne fastighetsägaren eller innehavaren av ifrågavarande klubb eller ateljé. När delgivning skall ske visar det sig ofta att fastigheten eller verksamheten överlåtits på annan person. mot vilken beslutet inte gäller. Förfarandet måste då upprepas mot förvärvaren och när beslut mot denne erhållits har ny överlåtelse ägt rum osv.

De missförhållanden av olika slag som sålunda är förenade med sexklubbarnas och poseringsateljeernas verksamhet torde åtminstone i viss mån kunna motverkas inom den gällande lagstiftningens ram. Vad först beträffar prostitutionen kan man lagföra de personer, som bereder sig vinning på verksamheten genom att ställa lokaler till förfogande. förmedla kontakter eller på annat sätt främja verksamheten. för koppleri eller främjande av otukt. 1 sakens natur ligger emellertid att bevissvårig-

• Sida 107
•  Original

Prop. l973:115 107

heterna vid dessa typer av brott inte sällan är rätt betydande. För en effektiv lagföring erfordras därför f. n. i regel mycket arbete av polisen. inte minst mot bakgrund av detta förhållande framstår det som angeläget att myndigheterna får möjlighet att kontrollera den pornografiska verksam- heten på ett annat sätt än som nu kan ske.

I debatten kring sexklubbarna har på vissa häll krävts totalförbud för verksamheten. Ett sådant ingrepp skulle emellertid strida mot den förut nämnda grundsatsen om den enskildes rätt att ividaste möjliga utsträck- ning själv få bestämma vad han vill ta del av. Sannolikt skulle härigenom även skapas nya problem och negativa följdverkningar som är svära att klart överblicka. Kommissionen vill därför inte förorda en sådan lösning utan vill pröva en annan väg.

För anordnande av offentlig pornografisk föreställning krävs. som förut nämnts. endast att anmälan görs hos polisstyrelsen. Denna har i sådant fall inte befogenhet att meddela andra föreskrifter än sådana som avser ordning och säkerhet. Rätt att upplösa föreställningen och förbjuda dess förnyande föreligger visserligen om det vid föreställningen förekom- mer något som strider mot lag. Men detta måste först konstateras, vilket kan kräva omfattande utredning. Även om polisen får rätt att i förväg förbjuda pornografisk föreställning vid misstanke om brott eller av sociala skäl kommer bevissvärigheter att hämma 'en effektiv tillämpning. Däremot skulle införande av tillständstväng för pornografisk föreställning ge polisen möjlighet att efter en mera allsidig prövning av ärendet föreskriva även andra villkor för verksamheten än som direkt hänger samman med rena ordnings- och säkerhetsaspekter. Vid tillständspröv- ningen äger polisstyrelsen sålunda bl. a. bedöma sökandens person. tillställningens art samt platsens eller lokalens lämplighet. I detta sam- manhang skall hänsyn tas även till de synpunkter som andra berörda myndigheter, exempelvis de som svarar för hälsovården och brandsäker- heten. önskar få tillgodosedda. Genom särskilda föreskrifter eller villkor angäende lokalernas utformning och disponering kan man t. ex. förhindra eller åtminstone försvåra prostitution inom klubblokalerna och försäkra sig om att de inte heller i övrigt utnyttjas på ett otillbörligt eller olämpligt sätt. Skyldighet att hälla ordningsvakt kan också uppställas som förutsättning för tillstånd. Polisstyrelsen kan vid tillständspröv- ningen vidare ta hänsyn till förekomsten av liknande tillställningar inom orten och lämpligheten av att utöva ifrågavarande verksamhet inom det område som ansökan avser.

Betydande fördelar kan således uppnås genom att föreskriva tillstånd av polisstyrelse som förutsättning för anordnande av pornografisk före- ställning. Några vägande skäl synes inte kunna anföras mot en sådan lösning. Den kräver endast ringa ingrepp i gällande lagstiftning och ansluter till redan existerande rutiner. Strängt taget är det bara den i 9 & AOst intagna definitionen av offentlig tillställning liksom uppräkningeni lZå andra stycket av tillständspliktiga offentliga tillställningar som behöver kompletteras med pornografisk föreställning. Någon definition av detta uttryck synes inte behöva intagas i författningstexten med

• Sida 108
•  Original

Prop. l973:115 108

hänsyn till att ordet pornografisk redan förekommeri 16 kap. 11 % BrB och avses ha samma innebörd i AOst. Med pornografisk föreställning förstäs alltsä föreställning vid vilken sexuella situationer eller händelseför- lopp framställs pä ett ohöljt och utmanande sätt. Av begreppet ”porno- grafisk föreställning” får vidare anses framgå att det här endast är fråga om föreställningar som i huvudsak eller till övervägande delen innehåller pornografiskt material. Enstaka inslag av striptease eller liknande fram- ställningar i t.ex. en varieteföreställning kan sålunda inte medföra att föreställningen skall räknas som pornografisk. Detsamma gäller givetvisi ännu högre grad i fråga om teaterföreställningar. För rubriceringen är sälunda inte bara de sexuella inslagens karaktär och omfattning av betydelse. ] begreppet pornografisk föreställning fär även anses ingä att det primära syftet med föreställningen skall vara att förmedla pornografi. Det finns mot bakgrund av här redovisade synpunkter inte anledning till antagande att ifrågavarande gränsdragning skall välla några svårigheter i den praktiska rättstillämpningen.

[ Danmark upphävdes, som tidigare nämnts, 1969 dittills gällande straffbestämmelse angående offentligt anordnande av föredrag, föreställ- ningar och utställningar av otuktigt innehåll. Redan före lagändringen gällde emellertid enligt den danska motsvarigheten till AOst att offentliga nöjestillställningar — "forlystelser" — krävde polisens tillständ. Med utnyttjande av denna bestämmelse har polisen i Köpenhamn, enligt vad kommissionen inhämtat, under senare delen av 1972 stängt de flesta sexklubbarna i staden. Innehavaren och andra i verksamheten involverade personer såsom fastighetsägare har ålagts bötesstraff pä upp till 10 000 kronor eller. vid återfall, 15 000 kronor och inventarier i klubblokalerna och intäkter av den olovliga verksamheten har förverkats. Köpenhamns- polisen anser sig numera ha problemet med sexklubbarna under kontroll.

Pii grund av vad nu sagts föreslär kommissionen att i AOst införs bestämmelser om tillständstväng för pornografisk föreställning.

Vid tillständsprövning enligt AOst anses polisstyrelsen inte ha möjlig- het att ingå på ett konstnärligt eller estetiskt bedömande av tillställningen eller vad som skall förekomma därvid eller att göra en värdering av själva tillställningen som sädan. Av detta torde följa att styrelsen vid tillstånds- givning inte heller kan meddela några särskilda föreskrifter angående en pornografisk föreställnings innehåll. Hittillsvarande erfarenheter har som tidigare nämnts inte gett nägot belägg för att föreställningarna på svenska sexklubbar innehåller inslag som kan betraktas som förråande eller sadistiska. Då det emellertid inte kan anses helt uteslutet att konkurrens- hänsyn eller andra skäl i framtiden kan leda till en förändring på detta område, har kommitten funnit det lämpligt att i samband med förevaran- de förslag till ändringar i AOst — i likhet med vad lagrådet har föreslagit — även förorda ett tillägg i 21 5 andra stycket av innebörd att pornogra- fisk föreställning ej fär innehålla förråande sexuella eller sadistiska beteenden.

Barn under femton år får enligt 21 % första stycket AOst inte utan tillstånd av länsstyrelsen medverka vid offentlig teaterföreställning eller

• Sida 109
•  Original

Prop. l973:115 109

därmed jämförlig tillställning. Det synes vara påkallat att i fråga om pornografisk föreställning höja åldersgränsen för medverkan till aderton år och göra den absolut". Någon åldersgräns för bevistande av offentlig tillställning har inte uppställts i AOst och med hänsyn bl. a. till nyss förordade tillägg till andra stycket i samma paragraf torde det inte vara erforderligt" att i denna del införa någon specialbestämmelse i fråga om pornografisk föreställning. Om behov av åldersgräns i något fall skulle föreligga, får det ankomma pä polisstyrelsen att i tillståndsärendet meddela föreskrift härom.

Stora ekonomiska intressen gör sig gällande i pornografibranschen och förtjänsterna på verksamheten är sannolikt i många fall betydande. Som tidigare berörts byter sexklubbarna ofta innehavare på ett sätt som försvårar mymligheternas kontroll av verksamheten. Detta gäller inte minst i fråga om taxeringsmyndigheternas arbete. Tillständstväng innebär bl. a. att innehavaren inte kan dra sig undan ansvaret för verksamheten genom att. överlåta denna på annan person.

Nu nämnda konsekvenser av tillståndstvång för pornografisk föreställ- ning kan innebära frestelser att anordna sådan föreställning utan att inhämta tillstånd. Böter är med hänsyn till omsättningens storlek inte. någon tillräckligt" effektiv sanktion häremot. ] straffskalan bör därför intagas fängelse. Därigenom kan också vissa straffprocessuella tvångs- medel begagnas.

Som tidigare omtalats ingår filmförevisning ofta i pornografiska före- ställningar. Det finns anledning anta att det därvid i tämligen stor utsträckning är fråga om film som inte har godkänts för offentlig visning av statens biografbyrå och som till en del kan misstänkas innehålla sådana förråande inslag att förutsättningar för godkännande saknas. Det i gällande författning stadgade straffet för överträdelse av förbudet mot offentlig visning av ej godkänd film — böter _ torde lika litet som motsvarande sanktion i AOst för anordnande av offentlig tillställning ha tillräckligt avskräckande effekt. Det finns således en uppenbar risk för att ett bötesstraff -- i varje fall i detta sammanhang — närmast skulle betraktas som en omkostnad i verksamheten. För att göra förbudet mot visning av icke godkänd film mera effektivt synes man därför böra intaga fängelse i straffskalan oeh införa möjlighet att ta i beslag och förverka film och utrustning som används i strid mot gällande bestämmelser.

De författaingsändringar som krävs för att genomföra kommissionens i detta avsnitt framlagda förslag redovisas i bilaga 2.

6.2.2 Begränsning av reklam för verksamheten

Enligt 16 kap. 11 & BrB i dess nya lydelse är det. som tidigare nämnts. straffbart att på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisa pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt. liksom att med posten eller på annat sätt tillställa någon pornografisk bild utan föregående beställning. Eftersom tryckfri- hetsförordningen inte innehåller någon motsvarande straffbestämmelse,

• Sida 110
•  Original

Prop. l973:115 110

är det däremot_ tillåtet att offentliggöra pornografisk bild i tryckt skrift: Grundtanken bakom bestämmelsernas utformning är att den enskilde & ena sidan bör ha möjlighet att ta del av bl. a. pornografiska bilder om han så önskar men att han 51 andra sidan inte mot sin vilja skall pätvingas sådana bilder. Dessa principer kan emellertid komma i strid med varandra om pornografiska bilder publiceras exempelvis i dagspress. Även läsare för vilka bilderna är anstötliga nödgas ju då ta del av dem.

Problemet var inte aktuellt vid tiden för lagändringen men har genom sexklubbarnas och poseringsateljeernas framväxt Linder de två senaste åren blivit alltmera accentuerat. Eftersom konkurrensen är hård på pornografimarknaden överbjuder sexklubbarna varandra i utmanande bildreklam i dagspressen för att locka besökare till sina föreställningar. Det är, som framhållits i direktiven. fullt i linje med de värderingar som låg bakom den år 1970 beslutade lagstiftningen att söka skona den tidningsläsande allmänheten från sådana inslag. Men framför allt är det angeläget att tidningarna inte genom sin annonsering skapar förutsätt- ningar för brottslig verksamhet. Det gäller reklamen såväl för poserings- atelje'erna som för sexklubbarna.

Överläggningari frågan har inom kommissionen hållits med företrädare för Svenska tidningsutgivareföreningen. Föreningens styrelse rekommen- derade därefter i ett offentligt uttalande den 25 januari 1973 medlems- företagen att i eget intresse iaktta återhållsamhet med publicering av sådana annonsillustrationer som på ett utmanande sätt återger sexuella motiv. Såvitt kommissionen kunnat konstatera har denna rekommenda- tion medfört en sanering av ifrågavarande reklam. Även om texterna i annonserna kunde göras smakligare saknas enligt kommissionens mening anledning att för närvarande ingripa med lagstiftning på nu angivna grunder.

När det gäller annonsering som syftar till att förmedla kontakter mellan prostituerade och deras kunder gör sig väsentligt andra synpunk- ter gällande. Det gäller här. som redan påpekats, att tillse att tidningarna inte genom sina annonser Skapar förutsättningar för brottslig verksamhet.

Vid överläggningarna med tidningsutgivareföreningen berördes givetvis också denna fråga. I anslutning härtill konstaterade föreningens styrelse i sitt tidigare nämnda uttalande att det inte kan uteslutas att annonser om posering kan innefatta straffbar verksamhet. Styrelsen rekommenderade därför medlemsföretagen att i fortsättningen inte införa annonser som åsyftar att förmedla kontakt med ateljéer för posering och med sex- klubbar som i sin annonsering lämnar erbjudanden av samma karaktär som poseringsateljeerna. Rekonnnendaiionen har, såvitt kunnat konstate— ras. lett till att annonsering av detta slag praktiskt taget har upphört i dagspressen. Härigenom kommer sannolikt poseringsverksamheten att minska starkt i omfattning. Av tidigare anförda skäl bör detta hälsas med tillfredsställelse.

På grund av vad nu sagts och då kommissionens förslag att införa tillståndstväng för sexklubbarna torde ha en starkt brottsförebyggande och brottsbekämpande verkan anser sig kommissionen ur de synpunkter

• Sida 111
•  Original

Prop. 1973:1 15 11 l

kommissionen har att beakta inte böra framlägga några förslag i denna del. Kommissionen har därvid utgått från att den föreslagna författnings- ändringen ger tidningsutgivarna ett underlag för prövningen huruvida reklam för pornografisk föreställning skall medges.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1973:115 112

7. Ordningen på allmänna platser

7.1. Det aktuella läget 7.l.l Gällande bestämmelser

7.l.l .l Allmänt om polisens uppgifter

Enligt 25 polisinstruktionen (1972511) skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Uppgiften att upprätthålla allmän ordning innebär ansvar för att lugn råder pä allmänna platser, att trafiken kan fortgå utan störningar, att människor inte ofredas m.m. Uppgiften innebär skyldighet att i sådant syfte tillse att gällande författningar respekteras och att, om så inte sker, vidta erforderliga åtgärder, eventuellt genom att till åtal rapportera begångna överträdelser. En arbetsuppgift som av hävd anses som särskilt betydelsefull är att upprätthålla gatufri— den och att säkra ordningen och tryggheten på de allmänna kommunika- tionsmedlen.

Upprätthållandet av allmän säkerhet innebär skyldighet att avvärja faror för angrepp genom brott eller på annat sätt mot säkerheten och tryggheten för säväl enskildas person och egendom som för statens inre säkerhet. Hit hör också att tillse att meddelade skyddsbestämmelser efterlevs. Uppgiften får även anses omfatta skyldighet att ingripa hjälpan— de och skyddande vid inträffade eller befarade olyckor, naturkatastrofer och liknande. I uppgiften ingår ocksä skyldighet att, om säkerheten angripits, tillse att angreppet upphör och verka för att angriparen inte förnyar angreppet.

] 35 polisinstruktionen föreskrivs att polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheter samt andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att fortlöpande samarbeta med socialvärdsmyndigheterna och ofi'årdröjligen underrätta sådan myndighet, när polisen fär kännedom om förhållanden som bör föranleda ätgärd av myndigheten.

7.1.1 .? Polismans befogenhet att ingripa med stöd av rättegångsbalken

Rättegängsbalken (RB) ger polisman befogenhet att i vissa fall ingripa med skilda tvångsmedel mot person som är misstänkt för brott och att i övrigt säkra bevis i brottmål.

Polisman äger sälunda enligt bestämmelserna i 24 kap. RB rätt att gripa person, om skäl till anhällande föreligger men beslut av anhällnings- myndighet inte utan fara kan avvaktas, om någon begått brott på vilket fängelse kan följa och vederbörande anträffas på bar gärning eller flyende fot eller om någon är efterlyst för brott.

Beslut om anhällande meddelas av undersökningsledare eller åklagare. Anhällningsskälen är i sin tur anknutna till förutsättningarna för att

• Sida 113
•  Original

Pmp.'1973:115 113

domstol skall kunna besluta om häktning. 1 24 kap. 2 & RB föreskrivs bl. a. att den som på sannolika skäl misstänks för brott må, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är okänd och undandrar sig att uppge namn och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, eller om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han genom att bege sig frän riket undandrar sig lagföring och straff. Bestämmelsen innebär exempelvis att person, som gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende och som vägrar uppge namn och adress och som inte heller genom andra åtgärder kan identifieras. kan gripas, an hällas och häktas.

Den som gripits utan att beslut om anhällande eller häktning dessför- innan meddelats skall sä snart det kan ske inställas för förhör. Han fär inte för sådant ändamål kvarliällas längre än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt, tolv timmar. Anmälan om gripandet skall skyndsamt göras hos anhällningsmyndigheten, som har att sedan förhör hällits med den gripne omedelbart besluta om han skall anhällas eller friges.

Under förundersökning fär polisman hälla förhör med var och en som kan antas lämna upplysning av betydelse för utredningen. Den som uppehåller sig pä annan plats än där förhör skall hållas bör i regel kallas till förhöret. Den som kallats till förhör men utan giltig orsak underlåter att inställa sig får under vissa angivna förutsättningar hämtas till förhör. Den som uppehåller sig inom 50 km från den plats, där förhör skall hållas. fär i vissa fall hämtas till förhöret utan föregaende kallelse. Undersökningen skall dä avse brott, varä fängelse kan följa. Det skall ocksä skäligen kunna befaras. att han inte skulle hörsamma kallelsen eller att han i anledning av kallelse genom undanröjande- av bevis eller på annat sätt skulle försvåra utredningen. ,

Beslut om hämtning meddelas av undersökningsledaren eller, då fara är i dröjsmål. av förhörsledaren. Med förhörsledare avses polisman, som fått i uppdrag att verkställa utredningen.

Även annan än misstänkt kan hämtas till förhör. Här avses vittne eller annan som kan antas lämna upplysning av betydelse för utredningen. Hämtning av vittne eller annan mäste grundas på särskilda skäl.

Pä anmodan av polisman är den som är närvarande på plats där brott förövas skyldig att medfölja till förhör, som skall hållas omedelbart därefter. Vägrar någon att medfölja utan giltig orsak, kan han av polisman medtas till förhör. Regeln kan tillämpas beträffande person som uppehäller sig pä eller befinner sig i omedelbar närhet av en brottsplats vid brottets förövand'e och är kvar där vid polisens ankomst. Såväl misstänkt som annan kan under dessa förutsättningar av polisman medtas till förhör.

Den som inte är anhållen eller häktad kan inte kvarhällas för förhör längre än sex timmar. Den som kan misstänkas för brott kan dock hällas kvar ytterligare sex timmar. om det är av synnerlig vikt för den fortsatta utredningen. Den hörde är sedan inte skyldig att infinna sig för nytt förhör förrän efter tolv timmar. såvida inte synnerliga skäl föranleder till annat.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1973:115 114

Bestämmelser om hämtning och medtagande till förhör återfinns i 23 kap. RB.

7.1 .l.3 Omhändertagande med stöd av 17 & polisinstruktionen

Bestämmelserna i RB ger polisman möjlighet att vidta vissa tvångsåt- gärder som är erforderliga för att säkra lagföringen av den som begått brott. Däremot ger dessa stadganden inte polisman rätt att göra sådana ingripanden som uteslutande syftar till att upprätthålla allmän ordning eller hindra någon att begå brott. Polismans befogenhet i dessa avseenden regleras i 17 5 polisinstruktionen (Pl). Polisman skall enligt denna bestämmelse. om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning. tillfälligt omhänderta den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Omhändertagande skall även ske när det fordras för att aWärja straffbelagd gärning. Polismannen har att skyndsamt anmäla omhändertagande till sin förman, som omedelbart skall pröva om åtgärden skall bestå.

Bestämmelsen kan tillämpas i sådana fall där ett frihetsberövande framstår som nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, trots att den som omhändertas inte har begått något brott som motiverar ett gripande enligt RB eller över huvud taget inte giort sig skyldig till någon straffbar handling. Bestämmelsen åberopas även för ingripande på privat område när det gäller att avvärja straffbelagd gärning. Polisman har rätt att bruka nödvändigt våld för att genomföra tjänsteätgärden.

Frågan om ett visst uppträdande stör den allmänna ordningen mäste avgöras efter vad som på objektiva grunder framstår som anmärkningsvärt och störande. Vidare gäller att den omständigheten att en person vägrar ätlyda polismans tillsägelse inte i och för sig skall anses innefatta ett störande av ordningen. Bortsett från tillsägelser som ges för att tillgodose vissa särskilt reglerade syften, t.ex. för trafikens ordnande, föreligger enligt svensk rätt över huvud taget ingen ovillkorlig lydnadsplikt i detta hänseende. Möjligheten att ingripa i sådant fall blir därför beroende päi vad mån en efterrättelse av tillsägelser] utgör en direkt förutsättning för tillgodoseendet av kravet på upprätthållandet av allmän ordning.

1 de fall då ett störande av eller omedelbar fara för allmän ordning är för handen gäller som ytterligare förutsättning för omh't'indertagande att ingripandet verkligen är nödvändigt för ordningens upprätthållande. Denna förutsättning fär tolkas mot bakgrunden av en i 165 Pl intagen allmän regel om tillvägagängssättet vid genomförande av tjänsteätgärd. Enligt denna regel får polisman inte använda strängare medel än förhäl- landena kräver och bör i första hand söka vinna rättelse genom upplys- ningar oeh anmaningar. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt och i sådant fall skall polismannen använda den lindrigaste form som kan leda till avsett resultat.

I PI finns inte någon bestämd tidsgräns som anger hur länge en omhändertagen högst far hållas i förvar. Det framhålls endast i 20% första stycket att en person får hållas i förvar endast så länge han utgör

• Sida 115
•  Original

Prop. 1973:115 115

en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet. Ett frihetsberövande enligt 17 & bör enligt gängse uppfattning begränsas till en kortare tidsrymd. Som stöd för en sådan tolkning kan bl.a. åberopas ett av inrikesministern 1962 i första kammaren lämnat interpellationssvar an- gående polismyndighets rätt att ingripa vid hot om våld. Av svaret framgår att en omhändertagen i sådant fall får kvarhållas blott under en mycket begränsad tid, i allmänhet endast under några timmar.

Av 20 & Pl framgår att den omhändertagne skall förhöras så snart det kan ske. Närmare bestämmelser om sådant förhörs innehåll och omfatt— ning finns inte i P1. Prövningen av ifrågavarande omhändertaganden sker i polisdistrikten regelmässigt av vakthavande befäl (polisinspektörer). Nå— gon anmälningsskyldighet till polismyndigheten eller högre polisbefäl är inte föreskriven.

7.1 .l .4 Polisingripande med stöd av vissa speeialförfattningar

Enligt vissa specialförfattningar kan polisstyrelsen i avbidan på annan myndighets beslut omhänderta person för att underlätta insättande av lämplig vård eller vidtagande av annan åtgärd. Den enskilde polismannen kan i sådana fall enligt 18 & Pl ingripa i avbidan på polisst'yrelsens beslut, om dröjsmål med omhändertagande innebär fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.. Om sädant omhändertagande och skälen därför skall polismannen skyndsamt under- rätta polisstyrelsen. Omhändertagandet fär bestå till dess polisstyrelsen beslutar i ärendet. Vid förvaringen får den som omhändertagits inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

Den lagstiftning som åsyftas i 18 & Pl utgörs av lagen (1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom (harnavärdslagen), lagen (l954:579) om nykterhetsvärd, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt utlänningslagen (19542193).

Enligt barnavårdslagen har polisstyrelsen ålagts vissa uppgifter. Utöver polisens allmänna underrättelseskyldighet rörande förhållanden hos barn och ungdom, som bör komma till barnavårdsnämnds kännedom, har för polisens befattning med barn och ungdom 25 och 33 55 sitt särskilda intresse.

1 25 % anges indikationerna för barnavårdsnäm nds möjligheter att vidta särskilda åtgärder mot barn och ungdom. Åtgärderna kan avse vissa hjälpåtgärder. förmaning och varning, meddelande av särskilda föreskrif- ter, övervakning eller omhändertagande för samhällsvård. Barnavårds- nämnd har sålunda att ingripa bl. a. om någon som inte fyllt 20 år på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt,underlåtenhet att efter förmåga årligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrätta- förande åtgärder från samhällets sida. Har han gjort sig skyldig till brottslig gärning. fär ingripande dock inte ske efter det han fyllt 18 år,

• Sida 116
•  Original

Prop. 1973:115 ' 116

såvida inte. hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt bamavärds- lagen eller av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

Om underärigs uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning och säkerhet och sannolika skäl föreligger för att ingripande med stöd av 25 5 är påkallat mot den underärige, äger polisstyrelse enligt 33 5 första stycket på lämpligt sätt taga honom i förvar i avbidan pä barnavårdsnämndens beslut. Anmälan om omhändertagandet skall oför- dröjligen göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om den omhändertagne skall omhändertagas eller friges. Om nämnden beslutar att han skall friges kan samtidigt förordnas att han får kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare.

Påträffas underårig under sådana förhållanden, som anges i 33 5, kan polisman omhänderta honom med stöd av 185 P1. om polisstyrelsens beslut inte utan fara kan avvaktas. Rapportering sker regelmässigt till vakthavande befäl. Finner denne att omhändertagandet bör bestå, har han att ofördröjligen vidta åtgärder för att bringa ärendet under polissty- relscns prövning.

År 1963 fogades till 33 5 ett tredje stycke, som ger polisstyrelse eller, i avbidan på dess beslut, polisman rätt att ta den som kan antas vara under 18 är i förvar även i sädant fall då den underäriges uppträdande och levnadssätt inte innebär fara för allmän ordning och säkerhet men sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 % ändå föreligger. Förutsätt- ningen är att vederbörandes nanm eller bostad inte kan utrönas, och omhändertagandet får inte vara längre än till dess utredning vunnits i detta hänseende. Bestämmelsen ger polisman befogenhet att tillfråga underärig, som kan antas vara under 18 är, om nanm, födelsetid och adress. såvida vederbörande anträffas under sådana omständigheter, att polismannen anser sannolika skäl föreligga för ett ingripande frän barnavårdsnämndens sida med stöd av 25 å.

Vid bestämmelsens tillkomst framhölls bl. a. att identifieringen skulle ske med vänlighet utan att erforderlig fasthet eftersattes. Polismannen skulle försöka vinna den unges förtroende och framhålla, att åtgärden vidtas till vederbörandes bästa. Orsaken till identifieringen skulle medde- las. Den unge skulle fä klart för sig att barnavårdsnämnden skulle komma att underrättas. Vid vägran att lämna uppgifter skulle den unge upplysas om att han kunde tas i förvar till dess utredning vunnits om hans namn och adress. Om polismannen däremot erhöll tillfredsställande uppgifter skulle dessa antecknas och någon ytterligare åtgärd inte vidtas. Den unge skulle. inte vara skyldig att legitimera sig och därigenom styrka sin identitet.

Den omhändertagne fär i avbidan pä identifiering inte förvaras i arrest. Misslyckas försök med identifiering underställs ärendet i regel polisstyrel- sen.

[ direktiv som utfärdats av polismästaren i Stockholm för den praktiska polisverksamhetens utformning pä ifrågavarande område be—

• Sida 117
•  Original

Prop. l973:115 117

tonas att i varje särskilt fall situationens skadlighet för den unge bör bedömas med hänsyn till dennes ålder och tidigare gjorda iakttagelser. Om den unge bedöms vara under 15 år, får enligt nämnda direktiv identifiering ske även om det rör sig om iakttagelser av enska företeelser.

Samhällets möjligheter att ingripa mot personer, som är hemfallna ät alkoholmissbruk, regleras i lagen om nykterhetsvård. Lagen är inte tillämplig på person som missbrukar narkotika.

Polis- och äklagarmyndighet, som får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall enligt 105 ofördröjligen göra anmälan därom till nykterhetsnämnden, som har att besluta om vilka åtgärder som skall vidtas. 1 kvalificerade fall kan nämnden ansöka hos länsrätten om tvängsintagning pä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Om det föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen ät alkoholmissbruk och farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv samt" att faran är så överhängande att länsstyrelsens beslut om tvångsin- tagning inte utan vada kan avvaktas, skall polisstyrelsen enligt 21% ofördröjligen på lämpligt sätt tillfälligt omhänderta vederbörande. Sam- ma är förhällandet om det föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen ät alkoholmissbruk och utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv samt kommer att avvika från orten innan länsrätten prövat ansökan om tvängsintagning. Polisstyrelsen får också tillfälligt omhänderta den beträffande vilken sannolika skäl föreligger för att han är hemfallen ät alkoholmissbruk och på grund av oförmåga att ta värd om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård. Polisman äger med stöd av 185 P1 omhänderta vederbörande, om polisstyrelsens beslut enligt nyss nämnda stadgande inte utan fara kan avvaktas.

Föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polisstyrelse enligt 7 5 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård omhänderta honom om fara är i dröjsmål. Polisstyrelsen skall därefter genast föranstalta om läkarundersökning av den omhändertagne och om värdintyg utfärdas ansöka om hans intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk värd. Om polisstyrelse enligt 355 ta vederbörande i förvar eller ställa honom av 18 & Pl omhänderta vederbörande.

Utlänning som ankommer till Sverige får i de fall som anges i 18 och 19 Så utlänningslagen avvisas. Beslut om avvisning meddelas i regel av polisstyrelse. Utlänning som uppehåller sig i Sverige kan i vissa fall som regleras i 22—34 åå samma lag förpassas, förvisas eller utvisas ur riket. Beslutande-rätten tillkommer i dessa fall andra myndigheter än polissty- relse. men om det skäligen kan befaras att utlänningen avviker får polisstyrelsen enligt 35 & ta vederbörande i förvar eller ställa honom under uppsikt.

Polisman äger att interimistiskt omhänderta utlänning med stöd av 18 & Pl om polismannen bedömer att förutsättningar föreligger för att polisstyrelsen skall kunna förordna om utlänningens tagande i förvar och att styrelsens beslut inte kan inhämtas utan att därvid uppkommande dröjsmål innebär fara för att utlänningen avviker.

• Sida 118
•  Original

Prop. l973:115 118

7.1.1.5 lngripande på grund av fylleri

Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat medel — exempelvis narkotika — så att det framgår av hans åtbörder eller tal skall enligt 16 kap. 15 % brottsbal- ken dömas för fylleri till högst 500 kronors böter.

Enligt förordningen (1841158) emot fylleri och dryckenskap skall den som anträffas överlastad av starka drycker på väg eller gata tas i förvar till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Även den som i berusat tillstånd för oljud eller förnärmar annans fred och säkerhet på näringsställe eller annan allmän plats skall enligt förordningen omhändertas. Med stöd av 2 & P1, som bl. a. ålägger polisen att lämna allmänheten skydd och annan hjälp, anses polisman kunna omhänderta en berusad person också på enskilt omräde, exempelvis i en trappuppgäng eller taxibil, om veder- börande inte på annat sätt kan beredas vård eller tillsyn. I samtliga fall skall den omhändertagne försättas på fri fot när han åter blivit nykter, vilket normalt brukar ta fyra till sex timmar.

7.1.1.6 Lag ( 1964z450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Lagen är enligt förarbetena avsedd som ett medel i kampen mot brottsligheten. Om inte samhällsskyddet kan tillgodoses genom att samhällsfarligt asociala individer som fyllt "20 år lagförs för brott eller bereds socialvärd eller sjukvård får de enligt lagen intas i arbetsanstalt. Lagen blir således subsidiär i förhållande till straff— och vårdlagstiftning- en. Som samhällsfarligt asocial anses enligt lagen den som underlåter att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning och säkerhet.

Det ankommer på domstol att på talan av allmän åklagare förordna om intagning i arbetsanstalt. Är någon skäligen misstänkt att föra ett sådant asocialt liv som kan föranleda intagning i arbetsanstalt, får han anhållas av polisstyrelsc eller åklagare. Polisman äger inte rätt att utan beslut av anhållningsmyndighet gripa den mot vilken skäl till anhällande förekom- mer.

Under de senaste fyra åren har inte förekommit något fall i hela landet som lett till anhällande eller dom enligt förevarande lag.

7.1.1.7 Bestämmelser i övrigt som rör ordningen på allmän plats

1 allmänna ordningsstadgan (l956:617) finns vissa bestämmelser som avser ordningen på allmän plats. Om ytterligare föreskrifter anses erfor- derliga för kommun eller del därav i avseende på den allmänna ordningen, kan sådana bestämmelser med stöd av 7 % meddelas i lokal ordnings- stadga, som antas av kommunfullmäktige och fastställs av länsstyrelsen.

Av betydelse i förevarande sammanhang är allmänna ordningsstadgans bestämmelser angående offentliga tillställningar. 1 16 & stadgas bl. a. att anordnaren har att svara för att god ordning råder vid tillställningen samt

• Sida 119
•  Original

Prop. 19731115 119

är skyldig att ställa sig till efterrättelse. de föreskrifter med avseende på ordning och säkerhet som polisstyrelsen meddelar. Den som åsidosätter sådan föreskrift kan avvisas. Polisstyrelsen äger enligt 19 & upplösa offentlig tillställning bl. a. om vid denna förekommer något som strider mot lag eller om tillställningen föranleder oordning eller fara för de närvarande samt andra åtgärder visat sig vara otillräckliga för att förebyg- ga fortsatt lagstridigt förfarande. återställa ordningen eller bereda skydd för de närvarande.

Enligt 22 5 får i lokal ordningsstadga bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhet skall meddelas beträffande tillträde till offentlig tillställning och den ordning som skall iakttas vid sådan tillställning.

Med stöd av allmänna ordningsstadgan har särskilda föreskrifter mcd- delats i ardningsstadga för tunnelbanetrafiken iStockholm. Enligt 13 å i denna stadga äger den som är synbart berusad icke mot trafikpersonalens tillsägelse vinna tillträde till stationsområde eller påstiga eller medfölja vagn. Trafikpersonal äger vidare med stöd av 14 å istadgan anmoda den som bl. a. uppträder i strid mot bestämmelserna i 13 5 att avstiga vagn samt lämna tunnelbanans inhägnade område. Samma åtgärd får vidtas mot den som eljest stör ordningen eller äventyrar säkerheten på vagnen eller inom stationsområdet. Trafikpersonalen på tunnelbanan anses inte åtnjuta s. k. ämbetsskydd och äger inte befogenhet att använda våld för att genomföra tjänsteåtgärd.

Enligt kungörelsen (1970:561) om upprätthållande av ordning och säkerhet inom Järnvägsområde äger järnvägstjänsteman befogenhet att från järnvägens område avlägsna den som uppträder berusad eller stör ordningen eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten ijärnvägs- driften. Han får i trängande fall ta sådan person i förvar men skall ofördröjligen underrätta polisman. Förvar får bestå till dess polisman kommer tillstädes eller behovet av förvar eljest upphör. Beträffande våldsanvändning vid genomförande av tjänsteåtgärd av anfört slag gäller samma regler som i 16 & Pl stadgas för polismans bruk av våld och som tidigare berörts i samband med 175 P1. Järnvägstjänsteman åtnjuter samma skydd som polisman.

7.1.2. Lämnade uppgifter om rådande förhållanden

[ framställningar och uppvaktningar av enskilda personer och organisa- tioner av olika slag har framhållits att förhållandena under det senaste året på många platser framför allt i storstadsområdena blivit sådana att man där inte längre kan känna sig säker till person och egendom. Fylleri, narkotikamissbruk, langning, trakasserier, rån, stölder och skadegörelse sägs utgöra vardagliga inslag. l'olisledningen i Stockholm och polischefer- na i andra stora distrikt framhåller att särskilt ungdomars beteenden karakteriseras av ökad hänsynslöshet och tilltagande missbruk av alkohol och narkotika.

Stockholms köpmannaförbund lät 1971 verkställa en undersökning — benämnd Oroshärdar i stockholmsregionen första halvåret 1971 — an-

• Sida 120
•  Original

Prop. l973:115 120

gående förekomsten av viss brottslighet och annan störande verksamheti anslutning till detaljhandclsbutiker i stockholmsområdet. Sammanlagt omkring 2 500 detaljhandclsföretag deltog i undersökningen. Denna visade bl. a. att under perioden totalt drygt 3 500 tillgrepp avslöjats på dagtid i nära 1 000 av de ifrågavarande butikerna, att övergrepp mot personalen noterats i 187 butiker och antastanden av kunder i 339 butiker, att fylleriförscelser förekommit någon gång i närheten av varannan butik samt att man i 458 butiker konstaterat eller haft anledning förmoda att handel med stulna varor förekommer.

En motsvarande undersökning gjordes hösten 1971 inom örebro län och gav likartat resultat.

Kommissionen har haft överläggningar i frågan med representanter för olika näringsidkare och deras personal samt för polisen och Stockholms lokaltrafik. Från såväl företagar— som arbetstagarsidan uppgavs därvid att butiksstölderna ökat i antal och samtidigt förändrat karaktär. Medan de tidigare begicks i smyg blir det numera allt vanligare att de förövas helt öppet av mindre grupper av personer —- ej sällan narkotikapåverkade — som opererar tillsammans och hotar butiksinnehavare och expediter om dessa försöker hindra tillgreppen. Åtskilliga fall av våld har förekommit och det har också inträffat att personalen hotats med repressalier efter arbetets slut. Man påtalade vidare från nåringsidkarnas sida att handel med stulna varor pågår helt öppet på allmänna platser i Stockholms centrum. Från de anställdas sida framhölls att olägenheterna delvis sammanhänger med sent öppethållande, sättet att saluföra varorna och begränsade personalresurser.

Från AB Stockholms lokaltrafik framhölls att ordningsförhållandena är särskilt svåra i tunnelbanan. En förutsättning för att trafiken där över huvud taget skall kunna upprätthållas är den särskilda polisstyrka för tunnelbanans bevakning som funnits sedan 1967. Styrkan omfattar numera 120 man men har visat sig vara otillräcklig. Antalet ingripanden ökade från cirka 7 000 år 1970 till nära 14 000 är 1972. Det har också förmärkts en ökad tendens till våld mot personalen. Antalet överfall och knivhot var 19 under andra halvåret 1971 och 45 under andra halvåret 1972. På vissa stationer är situationen sådan att det inte går att rekrytera spärrvakter på frivillig väg utan personal mäste kommenderas till tjänst- göring dag för dag. När trafiken upphör på natten mäste dessa stationer stängas med hjälp av ordningsvakter och personalen måste ofta eskorteras hem. Kvällstid innebär ungdomsgårdarnas stängning ofta svåra ordnings- problem för intilliggande stationer. Man har sett sig nödsakad att byta till pansarglas i biljetthytterna och att stänga för allmänheten avsedda toaletter och ta bort soffor på perrongerna m.m. Skadegörelsen på bolagets egendom kostade 1971 cirka en miljon kronor och 1972 omkring 3.6 milj. kronor.

Fran polisens sida vitsordades de uppgifter om ordningsförhållandena i Stockholm och dess tunnelbana som lämnats kommissionen av detalj— handelns och AB Stockholms lokaltrafiks representanter. Man uppgav dock att situationen i city blivit något bättre sedan man ioktober 1972

• Sida 121
•  Original

Prop. l973:115 121

inrättat en särskild polisstyrka för detta område och intensifierat patrul- leringcn där. I gengäld har ordningshällningen försämrats pä andra häll i Stockholm. framför allt i förorterna. Det framhölls också att de personer som omhändertagits enligt 335 barnavårdslagen eller 175 Pl vanligen släpps efter en kort stund och snart är tillbaka på samma plats och fortsätter att störa ordningen.

Sistnämnda iakttagelse. bekräftas av en av rikspolisstyrelsen utförd undersökning angående tillämpningen Linder 1972 av 33 & barnavårds- lagen och 17 & P1 i tolv olika polisdistrikt, däribland de tre största (Bilaga B). Undersökningen visar att det första stadgande-t sä gott som uteslutan- de tillämpades i Stockholm och Göteborg och att antalet omhändertagan- den var mycket lågt, 71 i Stockholm och 42 i Göteborg. lngripanden med stöd av 17 & Pl förekom i betydligt större utsträckning. Genomsnitts- tiden för frihetsberövandenas längd uppgick till en timme och 50 minuter. [ Stockholm var tiden en timme och 26 minuter medan den i Göteborg var 47 minuter.

7.1.3. Vidtagna åtgärder och pågående utredningar

År 1959 utfärdade Kungl. Maj:t vissa cirkulär angående åtgärder i brottsförebyggande syfte m.m. (l959:474, 492 och 604). Däri under- ströks betydelsen av ett regelbundet samarbete mellan socialvardsmyndig- heter, skola och polis samt andra berörda myndigheter och ideella organisationer. Man rekommenderade därför i cirkulären att särskilda samarbetsorgan skulle bildas i kommunerna för regelbundna överlägg- ningar om ifrågavarande problem.

År 1964 inrättades ett centralt samarbetsorgan för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. En i samarbetsorganet ingående arbetsgrupp fick i uppdrag att överväga förutsättningarna för ett bättre brottsförebyggan- de samarbete på det lokala planet. Arbetsgruppen lät genomföra en landsomfattande undersökning. Denna visade att de i 1959 ars cirkulär lämnade rekommendationerna inte hade följts i önskvärd utsträckning. Undersökningen redovisades i promemorian Samarbete i brottsförebyg- gande syfte tstencil. justitiedepartementet 196912"). [ promemorian kon- staterade man också att samhället undergått viktiga förändringar sedan cirkulären utfärdats och pekade bl.a. på den fortgående urbaniserings- processen och arbetstidsförkortningen samt det missbruk av narkotika. thinner och mellanöl som börjat göra sig gällande bland ungdomen. Enligt arbetsgruppens mening var det därför motiverat att ersätta cirkulä- ren med en författning, som innebar skyldighet att tillsätta samarbets- organ i tätorter över viss storlek.

Med upphävande av 1959 ärs cirkulär utfärdade Kungl. Maj:t 1970 ett cirkulär till socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen. samtliga länsstyrelser, polismyndigheter, länsskolnämnder, barnavårdsnämnder och skolstyrelser om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd. ' skola och polis (197025 1 3"). [ cirkuläret fram hälles att samhällets resurser för att främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga och

• Sida 122
•  Original

Prop. 1973:1 15 1 DJ k")

motverka brottslighet och annan missanpassning bland barn och ungdom måste samordnas och utnyttjas effektivt. För att främja planering och samordning av dessa resurser rekommenderas därför att samarbetsorgan bildas i kommunerna mellan framför allt barnavårdsnämnd, skola och polis såvida inte sådant organiserat samarbete uppenbarligen är obehöv- ligt. lnitiativ till att samarbetsorgan bildas bör enligt cirkuläret i första hand tas av barnavårdsnämnden och länsstyrelserna åläggas att verka för att samarbetsorgan bildas där sådant behövs. Det framhålles att samar- betsorganet bör verka för att samarbetet på fältet bedrivs i lämpliga former med bl. a. uppsökande verksamhet samt information i barna- och ungdomsvårdande frågor.

Socialstyrelsen, skolöverstyrclsen och rikspolisstyrelsen har i enlighet med vad som föreskrives i 1970 års cirkulär gemensamt utarbetat räd och anvisningar för hur det intensifierade samarbetet mellan barnavårds- nämnd, skola och polis bör bedrivas (intagna i nr 23/71 av socialstyrel- sens Råd och anvisningar). [ dessa anvisningar framhålles att uppsökande verksamhet är en av de viktigaste aktiviteterna i det förebyggande arbetet. Härom sägs bl. a. följande.

Den sociala barna— och ungdomsvården och polisen bedriver såVäl en egen som en gemensam uppsökande verksamhet. På vissa häll har barnavårdsnämnden inrättat särskilda tjänster, t. ex. fältassistenter, som vid sin utetjänst tar kontakt med enskilda ungdomar och ungdomsgrup- per och ger råd och hjälp; ofta följs detta upp genom olika sociala åtgärder. Denna fältverksamhet har stor betydelse för att nämnden tidigt skall få kontakt med ungdomar som är utsatta för risker av olika slag. Assistenterna har ofta kontakt med polisen, även om de inte deltar i polisens patrullering. Även nykterhetsnämnden bedriver en egen uppsö- kande verksamhet.

Sampatrullcring av representanter för socialvärd och civilklädd polis förekommer på många håll och kan vara organiserad på olika sätt. På vissa orter deltar en representant frän socialvården i sådan patrullering en gång i veckan, på andra håll flera gånger i veckan efter en turlista. lbland sker sampatrullering mera sporadiskt dä behov föreligger. På andra håll har barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden jourhavande, som finns tillgängliga men inte deltar i patrullering.

Gemensam uppsökande verksamhet blir främst av betydelse på större orter. Den kan ske säväl under nätter som under dagtid. Frekvensen och arbetssättet blir beroende på ortens storlek och problemens art. Genom polisens observationer och tillgång till information om olämpliga miljöer och företeelser samt polisens tekniska resurser kan detta samarbete betraktas som ett viktigt led i det förebyggande arbetet. Hur den uppsökande verksamheten bäst bedrivs — genom socialvården, genom polisen och gemensamt - beror i hög grad på lokala förhållanden, på resurserna, på de personer som engageras i verksamheten och på vad man kan och har möjlighet att åstadkomma i fråga om efterföljande åtgärder. [ mänga fall är en samlad insats nödvändig. Det blir således inte fråga om "antingen-eller” utan ”både-och”. när problemens omfattning och karak- tär motiverar detta. Huvudsaken är att ett samarbete sker, baserat på ett ömsesidigt förtroende och att vattentäta skott mellan de olika förvalt- ningarnas verksamhet undviks.

Svårigheterna att anordna en gemensam uppsökande verksamhet kan delvis bero på personalbrist, men också på att de olika myndigheterna har

• Sida 123
•  Original

Prop. l973:115 1'2-3

olika inriktning i sitt arbete och skilda referensramar. Medan barnavårds- nämndens funktion främst är att vara ett serviceorgan, har polisen en starkare kontrollfunktion. Den sociala och brottsförebyggande verksam- heten har nu fått högre prioritet än tidigare i polisens arbete. För att erhålla en bättre samordning och ett effektivare utnyttjande av de gemensamma resurserna bör samarbetet i den uppsökande verksamheten förstärkas.

Erfarenheterna av den praktiska verksamheten ute i kommunerna är skiftande. 1 de tidigare samarbetscirkulären var det polisen som hade ålagts att ta initiativet till att bilda samarbetsorgan och vidta åtgärder i den gemensamt bedrivna verksamheten. 1 en rad kommuner hade samar- betet normaliserats efter dessa riktlinjer och fungerade väl. l vissa kommuner har verksamheten fortsatt på ungefär samma sätt som tidiga- re. I andra kommuner har samarbetet upphört. eftersom polisen inte längre har initiativet och några åtgärder inte har vidtagits från den sociala sidan. 1 många fall råder stor osäkerhet omsamarbetets former och innehåll.

Våren 1972 gav Svenska kommunförbundet ut en promemoria angåen- de allmänt förebyggande barn- och ungdomsvård (Samarbete socialvård- skola-fritid m.fl.). 1 promemorian konstateras att en allmän osäkerhet råder beträffande ansvar och organisation inom den allmänt förebyggan- de ungdomsvärdens område och att många problem kan elimineras genom ett meningsfullt samarbete på olika nivåer mellan berörda sam- hällsorgan. [ detta syfte redovisas i promemorian en modell för sam- verkan mellan de nämnder som på ett eller annat sätt handlägger barn- oeh ungdomsfrågor i kommunen. Genom modellen skapas organ dels för planeringsarbetet på förtroendemannanivi'in (programgruppenl dels för samverkan på tjänstemannaplanet (planeringsgruppen). Under erinran om 1970 års cirkulär om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd. skola och polis framhålles vidare i kommunförbundets promemoria att man för att undvika dubbelarbete bör eftersträva att så långt möjligt samordna programgruppens och det i cirkuläret rekommenderade sam- arbetsorganets arbetsuppgifter liksom planerings- och samarbetsgrupper- nas uppgifter, varvid cirkulärets intentioner bör kunna uppfyllas.

Från polisens sida hävdas att kommunförbundets promemoria har fått den praktiska konsekvensen att det redan tidigare bristfälliga samarbetet mellan de kommunala organen och polisen ytterligare har försvagats. Man har sålunda i en hel del kommuner kommit att prioritera eller uteslutan- de tillämpa de i promemorian rekommenderade samarbetsformerna medan polisen istort sett har lämnats utanför.

1 ett ännu inte godkänt förslag till gemensamt uttalande av berörda statliga myndigheter — rikspolisstyrelsen. skolöverstyrelsen och social- styrelsen samt kommunförbundet framhålles att Oklarheterna vid tillämpningen av 1970 års cirkulär och kommunförbundets promemoria föranletts av att inrättande av samarbetsorgan rekommenderas i bägge dokumenten. Det understrykes att ett" vanligen mycket frekvent samar- betsbchov gäller förhållandet mellan de kommunala organ, som fullgör uppgifter inom bama— och ungdomsvården. och polisväsendet samt att

• Sida 124
•  Original

Prop. 1973:115 124

det för både de kommunala organens och polisväsendets verksamhet är av stor betydelse att man fortlöpande hålls orienterade om varandras planer. [ åtskilliga fall. heter det vidare i det föreslagna uttalandet. torde en lämplig lösning kunna vara att företrädare för polisväsendet fortlöpande deltar i arbetet inom ”planeringsgrupp" och "programgrupp", där kom- munförbundets samverkansmodell tillämpas, medan det i andra fall kan vara mest ändamålsenligt att bibehålla ett sådant fast samarbetsorgan som avses i cirkuläret.

N'arkomanvärdskommitten har i sitt betänkande (SOU 196915?) Nar- kotikaprohlemet del lll berört frågan i vad mån polispersonal skall ingäi den på narkotikamissbrukare inriktade uppsökande verksamheten. Enligt kommittén kan vissa omständigheter anföras till stöd för en sådan organisation. Sålunda har polisen, framhålls det i betänkandet, kontinuer- lig tillgang till information om missbrukarmiljöerna och bekväm tillgång till sådana tekniska hjälpmedel som underlättar verksamheten. Övervä- gande skäl talar dock enligt kommitténs uppfattning för att värdorganen organiserar en uppsökande verksamhet som i och för sig är skild från polisens men som iviss utsträckning sker i samarbete med skyddspolisens brottsförebyggande verksamhet. Det betonas att genomförandet av so- cialvårdens verksamhet inte bör innebära att den direkt kan utlösa en lagföring, vilket skulle motverka ändamålet med den uppsökande verk— samheten.

Frågan om samarbete mellan polis och uppsökande verksamhet be- handlas också i den av socialstyrelsen ijanuari 1973 utgivna skriften ”Behandling av narkotikamissbrukare. Erfarenheter och rekommendatio- ner". Det konstateras här att sampatrullering tidigare förekommit i Malmö och Uppsala men sedermera upphört. Anledningen till denna utveckling anges av företrädare för socialförvaltningarna i nämnda korn— muner vara att många missbrukare drar sig för att ta kontakt med en sådan gemensam uppsökande verksamhet. Från Göteborg, som för närvarande är den enda plats där polispersonal deltar i den på narkotika- missbrukare inriktade uppsökande verksamheten, redovisas däremot posi- tiva erfarenheter av detta samarbete som såvitt man kunnat märka inte medfört någon negativ reaktion från missbruknrnas sida. Socialstyrelsen uttalar inte någon egen uppfattning i frågan.

[ Stockholm har de rådande förhållandena föranlett socialborgarrädet Sören ("'arlson att i en promemoria till kommunstyrelsen den 18 januari 1973 föreslå en förstärkning av de kommunala socialorganens insatser och en utökad samverkan med polisen. [ promemorian redovisas inled- ningsvis de åtgärder som redan vidtagits för att söka komma till rätta med de svärlösta sociala frågor som kan sammanfattas som den s. k. citypro- blematiken. Bl. a. pekas på den satsning. som sedan början av 1960-talet ägt rum för att rehabilitera bostadslösa, ofta gravt socialt handikappade människor. samt inrättandet — utöver den reguljära barnavårdsbyrå- och ungdmnsgardsverksamheten —- av speciella lokaler och enheter för direkt arbete med cityungdomen och dess problem. Vidare omtalas att nya resurser under [973 tillkommer för det sociala arbetet i city. exempelvis

• Sida 125
•  Original

Prop. 1973:1 15 125

en social dygnsjour för personer över 30 år med resurser att även kunna bistå polisen i fall av sociala nödsituationer, ett nytt rådgivnings- och kontaktcentrum som direkt förstärkning av det fältarbete som barna— vårdsnämnden bedriver samt nya behandlings- och inackorderingshem jämte en fältstation som bas för det uppsökande arbetet inom ramen för nykterhetsnämndens narkomanvård. Utöver dessa redan beslutade eller planerade reformer föreslås i promemorian att det redan existerande samarbetet mellan barnavård, polis och skola utvidgas till att omfatta även äldre åldersgrupper genom att social- och nykterhetsvårdsförvalt- ningarna integreras i samarbetet. Vidare förutskickas tillsättandet av en expertgrupp med företrädare för social-, barnavårds- och nykterhetsvårds— förvaltningarna, finansledningen. polisen och skolan. Gruppens uppgift skall vara att samordna insatserna och utarbeta ett handlingsprogram för fortsatta samordnade åtgärder i city.

7.2. Örerräganden och förslag 7.2.I Bakgrunden och orsaken till de rådande förhållandena

Som framgår av redovisningen i tidigare avsnitt är ordningsläget på allmänna platser och kommunikationsmedel otillfredsställande. För att helt komma till rätta med missförhållandena krävs en fullständig kunskap om orsakerna till den aktuella situationen. Någon sådan kunskap har vi inte. Kommissionen vill emellertid helt kort redovisa sin egen uppfattning om bakgrunden till det rådande läget. Det är här fråga om problem av sådan storlek och svårighetsgrad och med beröringspunkter till så många skilda områden och företeelser, att man svårligen kan undvika vissa förenklingar och generaliseringar.

Bland den typ av brottslighet och ordningsstörning som det här är fråga om finns säkerligen en del som i mer eller mindre hög grad kan betecknas som tillfällighetsförseclscr. Det kan gälla enstaka fylleriförseel— ser eller av andra särskilda omständigheter utlösta impulshandlingar av skilda slag. I ett övervägande antal fall är emellertid förhållandena enligt kommissionens mening annorlunda. llär avses inte bara fall då det finns skäl anta att gärningsmannen har utbildat eller är på väg att utbilda ett missbruk av alkohol eller narkotika utan alla de fall där det inträffade kan uppfattas som ett symptom på något bakomliggande. allvarligt missförhållande. Som exempel kan nämnas bristande fysisk eller psykisk hälsa. bostadsproblem, arbetslöshet, anpassningssvärigheter eller liknande. problem som många gånger i sin tur kan härledas tillbaka till andra bakomliggande faktorer, t. ex. uppväxt- och utbildningsförhållanden.

Kommissionen har som tidigare nämnts uttalat som sin uppfattning om gat'ufridsproblemets yttersta orsaker att de åtgärder och insatser som krävs för att komma till rätta med nuvarande missförhållanden främst faller utanför det i vedertagen mening kriminalpolitiska området. Detta gäller i särskilt hög grad det mera långsiktiga. förebyggande arbetet. Det är i det sammanhanget av stort värde att man satsar på ökade och

• Sida 126
•  Original

Prop. 1973:1 15 126

målinriktade- insatser för fritidsverksamheten. Men även i det kortsiktiga perspektivet har frågor om vård och behandling samt andra socialvårdan- de insatser en central betydelse. Vad det här är fråga om är åtgärder som syftar till att förbättra bl.a. sjuk- och socialvårdens möjligheter att effektivt hjälpa människorna med deras problem. Av stor betydelse i sammanhanget är den förebyggande och uppsökande verksamheten. Man bör sålunda sträva efter att de myndigheter och organ, som genom konstruktiva insatser av skilda slag har de bästa förutsättningarna att bryta en negativ utveckling eller att åstadkomma en varaktig rehabilite- ring. så skyndsamt som möjligt kan komma i kontakt med de personer som behöver deras hjälp. Kommissionen vill här erinra om att det enligt gällande lagstiftning i första hand åligger barnavårdsnämnderna att i fråga om barn och ungdomar utöva de tvångsbefogenheter som kan vara nödvändiga för att skydda den unge själv eller andra människor mot skadliga följder av hans beteende.

Polisens medverkan i dessa sammanhang är under överskådlig tid ett värdefullt medel när det gäller att söka infria tidigare angivna målsätt- ning. Det är sålunda ofrånkomligt att polisen i allmänhet har goda förutsättningar att i sin verksamhet göra iakttagelser och samla informa- tion som är av stort värde för bl. a. de socialvårdande myndigheterna. Som kommissionen redan framhållit är det inte minst av detta skäl nödvändigt att det ömsesidiga samarbetet mellan polisen och socialvår- dens organ blir så friktionsfritt och effektivt som möjligt. Polisens arbete kan inte betraktas som artskilt från den verksamhet sotn bedrivs av andra samhällsorgan, däribland skola och socialvård.

Av redogörelsen för gällande bestämmelser i avsnitt 7.1.1 framgår att polisen genom föreskrifter i skilda författningar har tillagts befogenhet att under vissa, Särskilt angivna förutsättningar ingripa mot eller omhän— derta en person av annat skäl än att denne har begått eller kan misstänkas ha gjort sig skyldig till brott.

Kommissionen har i enlighet med vad som angetts i direktiven sökt bilda sig en uppfattning om hur den praktiska tillämpningen av dessa författningar har kommit att gestalta sig. De. bestämmelser sotn därvid varit mest aktuella är reglerna i 17 och 18 åå polisinstruktionen (P1) om enskild polismans möjligheter att göra tillfälliga omhändertaganden. [ förstnämnda paragraf anges under vilka förutsättningar ett omhänderta- gande får ske för att upprätthålla allmän ordning eller för att avvärja straffbelagd gärning. Reglernai 18 å gäller ingripanden med sikte på en efterföljande tillämpning av vissa bestämmelser om omhändertaganden i skilda specialförfaltningar. främst 33ä barnavårdslagcn (BVL). 21 & nykterhetsvårdslagen och 75 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Som underlag för sin bedömning av tillämpningen av ifrågavarande författningsbestämmelser har kommissionen tagit del av skilda utredning- ar och sammanställningar som verkställts av bl.a. rikspolisstyrelsen. Frågan om de praktiska erfarenheterna har vidare blivit närmare belyst vid de sammanträden som kommissionen hållit med olika representanter

• Sida 127
•  Original

Prop. 19732115 127

för bl. a. socialvården och polisen.

En sammanställning av uppgifter från tio polisdistrikt. däribland Stockholm, Göteborg och Malmö, om antalet omhändertaganden enligt 17 å P1 och 33 & BvL under år 1972 (Bilaga B) visar bl. a. att antalet ingripanden enligt sistnämnda lagrum är mycket lågt vid en jämförelse med ingripandena mot ungdom under 20 år enligt 17 & P1, nämligen 115, fördelade på fyra distrikt, mot 2 863. Det totala antalet ingripanden enligt 17 & Pl i berörda tio polisdistrikt uppgick till 5 467. l medeltal har dessa frihetsberövanden varat 1 timme 50 minuter. För Stockholm, Göteborg och Malmö redovisas den genomsnittliga tiden till 1 timme 26 minuter, 47 minuter respektive 1 timme 35 minuter.

Skälen till att ett omhändertagande enligt 17 å P1 i regel blir mycket kortvarigt bör i första hand sökas i berörda bestämmelser och i den praxis som utbildats på detta område inte minst genom skilda uttalanden av justitieombudsmannen. Enligt 20 & Pl får den som omhändertagits enligt 17 & hållas i förvar ”endast så länge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet om han frigavs”. [ praktiken anses denna föreskrift innebära att frihetsberövandet måste begränsas till en kortare tidsrymd. Som stöd för en sådan tolkning har bl. a. åberopats ett av inrikesministem år 1962 i första kammaren lämnat interpellationssvar angående polismyndighets rätt att ingripa vid hot om våld. Av svaret framgår att en omhändertagen i sådant fall får kvarhållas blott under en mycket begränsad tid. i allmänhet endast under nägra timmar.

Av nyss redovisade uppgifter sammantagna med skilda uttalanden inför kommissionen framgår till en början att tillämpningen av 18 & P1 och 33ä BvL numera i det närmaste har upphört. Dessa iakttagelser bestyrks av svaren på de förfrågningar angående erfarenheterna av tillämpningen av nämnda bestämmelser i BvL som socialstyrelsen under januari 1973 inhämtat från barnavårdsnämnderna inio olika kommuner.

Det finns säkerligen ett flertal faktorer som har medverkat till denna utveckling. Kommissionen vill i detta sammanhang endast peka på några av dessa förhållanden. Det mest betydelsefulla är sannolikt de förändring- ar i fråga om barnavårdsnämndernas tillämpning av bestämmelserna om ingripanden och åtgärder med stöd av 25 & BvL som har ägt rum och som torde ha sin grund i en behandlingsideologi där principen om frivillig medverkan tillmäts en allt större betydelse. Eftersom polisinyndighetens befogenhet. enligt 33 % BvL kringgärdas av villkoret att det i det enskilda fallet skall ”föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 & är påkallat" ligger det i sakens natur att en förändring i fråga om tillämpningen av nyss angivna bestämmelse måste få återverkningar för tolkningen av 33 5. Den osäkerhet som därvid har uppkommit vid bedömningen av möjligheterna till ingripande kommer naturligtvis i hög grad att öka svårigheterna för den enskilde polismannen när det gäller för honom att under sin dagliga verksamhet snabbt kunna avgöra om ett omhändertagande enligt 18 & Pl kan vara motiverat. Kommissionen har skäl att tro att hithörande problem vid den praktiska tjänsteutövningen till en del kan ha sin grund i bristande information angående barnavårds-

• Sida 128
•  Original

Prop. 1973:1 15 128

myndigheternas åtgärder i de fall då ingripanden har gjorts. Det bör därvid beaktas att ingripande med stöd av 25 å BvL inte förutsätter ett sannolikt beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt "29 &" BvL utan även innefattar sådana mindre ingripande men förebyggande åtgär- der som avses i 26 & BvL. exempelvis hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd. samt omhändertagande för utredning enligt 30 & BvL.

Vad gäller tillämpningen av 17 & Pl har kommissionen till en början observerat att det totala antalet ingripanden med stöd av denna bestäm- melse under år 1972 i Göteborg uppgick till 2 653 medan motsvarande siffror i Stockholm och Malmö var 1 941 respektive 384. Skillnaderna är påfallande, inte minst mot bakgrund av vad som sagts om ordningsläget i Stockholm. Det kan i detta sammanhang finnas skäl notera att i Göteborg samtliga omhändertagna under 20 år (1 885) har överlämnats till socialförvaltningen för vidare åtgärder. Kommissionen har inte haft tillgång till motsvarande andel för Stockholms del men det finns anledning anta att siffrorna är lägre för Stockholms del.

Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är givetvis polisens resurser. Till bilden bör också att ett frihetsberövande enligt 17 & P1 som regel är mycket kortvarigt och att den polisman som har företagit ingreppet inte sällan har kunnat konstatera att vederbörande omedelbart därefter återvänt till samma plats och fortsatt sin ordningsstörande verksamhet. Vidare bör beaktas att — i den mån det är fråga om ungdomar eller personer med uppenbara alkohol- eller narkotikabesvär — berörda social- värdsorgan regelmässigt fär underrättelse om omhändertagandet, medan polismannen ofta saknar information om i vad mån hans åtgärd följs upp genom positiva insatser. Detta kan medföra att polismannen i många situationer tror att ett ingripande enligt 17 å Pl skulle vara meningslöst.

Det kan också med skäl ifrågasättas om de mycket korta omhänderta- ganden som nu sker ger ett resultat. säväl när det gäller att hindra ordningsstörande verksamhet som framför allt när det gäller positiva åtgärder för att lösa den omhämlertagnes problem.

Kommissionen har. som tidigare nämnts, den uppfattningen att de förhållanden som ligger bakom gatufridsstörningarna och möjligheterna att komma till rätta med dessa i betydande utsträckning är ett problem som bör lösas med andra insatser än polisiära ingripanden. Åtgärder som t. ex. förstärkningar av olika värdorgans uppsökande verksamhet liksom inrät- tandet av sociala jourorgan bör redan på kort sikt kunna verksamt bidra till bättre förhållanden i dessa avseenden. Kommissionen är emellertid medveten om att det under överskådlig tid likväl kommer att finnas ett jämförelsevis stort behov av en befogenhet för polisen att tillfälligt omhänderta den som stör eller hotar den allmänna ordningen och säkerheten.

Å andra sidan bör man inte betrakta ett omhändertagande av det slag det här är fråga om som en i huvudsak rcpressiv åtgärd. Frånsett syftet att hindra den som stör ordningen från att fortsätta med det bör sålunda frihetsberövandet ge möjlighet till närmare utredning av den omhänder— tagnes sociala förhållanden och i många fall ge ett värdefullt tillfälle till

• Sida 129
•  Original

Prop. l973:115 129

omedelbara insatser av förebyggande eller rehabiliterande natur. För att denna målsättning skall kunna uppnäs torde det redan i samband med det inledande förhöret kunna visa sig betydelsefullt att möjlighet föreligger till kontakter eller direkt samarbete med olika tjänstemän inom socialvår- den. 1 den mån det sedan visar sig att det i ett enskilt fall finns ett akut behov av särskilda stödinsatser eller behandlingsätgärder blir värdet av ett sädant intimt och väl fungerande samarbete ännu mera uppenbart.

För att meningsfyllda insatser skall kunna göras såväl för att åstadkom- ma en bättre ordning på allmänna platser som för att söka lösa de. bakomliggande sociala problemen krävs ett effektivt och förtroendefullt samarbete på olika nivåer mellan polisen och de sociala myndigheterna. Kommissionen behandlar denna fråga i följande avsnitt (7.2.2). Därefter tar kommissionen upp frägan hur bestämmelserna om omhändertagande av ordningsstörande personer m.m. bör utformas för att tillgodose de nyss nämnda tvä syftena (7.2.3). Vidare behandlar kommissionen frågan om förstärkta insatser för att söka komma till rätta med de sociala problem som ligger bakom flertalet av de ordningsstörande beteenden som vi kan iaktta (7.2.4). Slutligen behandlas vissa lokalfrågor (7.2.5).

7.2.2. Samarbete mellan socialarbetare och polis

Människors sociala missanpassning tar sig ofta uttryck i brottslighet och ordningsstörande uppträdanden. Det är polisens uppgift att förebyg- ga och beivra brott och att svara för att allmän ordning upprätthålls. Åtgärder för att komma till rätta med de bakomliggande problem på vilka brottslighet och ordningsstörande är ett symptom ankommer på de sociala myndigheterna och befattningshavarna. Det är självklart att samhällets insatser av nu angivet slag måste samordnas. Det förutsätter ett effektivt och förtroendefullt samarbete mellan socialarbetare och polis.

Eftersom det till en betydande del är fråga om ungdomar blir frågan om samarbetet mellan barnavårdsnämnd och polis särskilt aktuellt. ] mänga fall rör det sig om personer med akuta alkohol- eller narkotika- problem. ()m man utgår från de aktuella personernas skilda situationer och levnadsförhällanden stär det över huvud taget klart att behovet av samarbete inte bara omfattar nu nämnda organ utan i praktiken berör hela socialvärden, sjukvården, skolan. arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter och organisationer.

För kommissionen har intresset i detta sammanhang främst kommit att inriktas pä frågan om en effektivare samverkan mellan socialvården och polisen. Detta ställningstagande grundas inte bara på det förhållandet att en stor del av det förebyggande eller rehabiliterande arbete som behöver sättas in i anslutning till skilda polisiära ingripanden enligt gällande ansvarsfördelning samhällsorganen emellan skall ombesörjas eller initieras genom socialvärdens försorg. Det finns många andra nära beröringspunkter mellan dessa båda samhällsorgan. Polisens verksamhet ger sålunda ofta kunskaper och erfarenheter som kan vara av stort värde

• Sida 130
•  Original

Pr0p. l973:115 130

för de sociala myndigheterna. Detta gäller inte minst möjligheterna att genom snabba kurativa insatser eller andra åtgärder förhindra en hotande kriminalisering eller annan social missanpassning.

När man här talar om samarbete mellan socialvården och polisen är det i praktiken egentligen fråga om två delvis olika former för samverkan. Det gäller sålunda såväl den mera övergripande och plancrande verksam- heten som de mera vardagliga yrkeskontakterna mellan polismän och socialarbetare.

Den naturliga ramen för förstnämnda form av samarbete- är det samarbetsorgan mellan framför allt barnavårdsnämnd, skola och polis, som avses i Kungl. Maj:ts cirkulär 1970:513. Rekommendationer om bildande av sådana samarbetsorgan hade dessförinnan gjorts i vissa år 1959 utfärdade cirkulär. Samarbetsorganets uppgift är att se till att samhällets resurser för att främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga och motverka brottslighet eller annan missanpassning samord- nas och utnyttjas effektivt.

Vid de överläggningar som kommissionen har haft med företrädare för socialvården, polisen och skolöverstyrelsen har framkommit att erfaren- heterna från det aktuella samarbetet är mycket skiftande. Inom vissa kommuner har samarbetet sålunda fungerat bra. I andra fall däremot har avsikten bakom cirkuläret inte kunnat förverkligas. Det har sålunda uppgetts att det finns många exempel på kommuner där något samarbets- organ över huvud taget inte har bildats eller där verksamheten blivit - mycket sporadisk och begränsad eller inskränkts till en ren formsak.

Enligt cirkuläret 1970:513 bör samarbetsorganen varje år före den 1 mars lämna en berättelse om sin verksamhet under föregående år till socialstyrelsen och länsstyrelsen.

År 1972 inkom till socialstyrelsen sådana berättelser för verksamheten är 1971 frän "290 av landets 464 kommuner. Vissa av dessa berättelser har varit mycket kortfattade och i många fall endast innehållit en uppgift om att ett samarbetsorgan finns inrättat. Det är därför svårt att med ledning enbart av dessa berättelser dra några säkra slutsatser beträffande omfatt- ningen och inriktningen av samarbetet. Det bör emellertid påpekas att bland de l74 kommuner som underlåtit att lämna någon redogörelse finns ett tiotal kommuner som har ett innevånareantal som överstiger 20000. Av de "290 ingivna verksamhetsberättelsema framgår bl.a. att 90 kommuner inte har haft något formellt samarbetsorgan. [ flertalet av dessa fall har uppgivits att de informella kontakterna har varit så goda att inrättandet av ett särskilt samarbetsorgan har framstått som onödigt. ] de återstående "200 kommunerna fanns samarbetsorgan i vilka berörda myndigheter i allmänhet företräddes av personer i chefsställning. Fasta samarbetsorgan fanns i 46 kommuner. Tillfälliga samarbetsorgan var sällsynta.

Av de 138 verksamhetsbcrättelserna för år 1972 som hitintills inkom- mit till socialstyrelsen framgår bl. a. att 36 nya samrådsorgan har bildats under föregående år. Flera kommuner har i sina rapporter vitsordat att

• Sida 131
•  Original

Prop. 1973:115 131

samarbetet upplevs som mycket positivt. Dessa omdömen häri en del fall även gällt erfarenheter av samtjänstgöring mellan polis och socialarbetare.

Materialet synes enligt kommissionens mening ge tillräckligt belägg för slutsatsen, att intentionerna bakom cirkulär 1970:513 och i anslutning därtill utfärdade råd och anvisningar i varje fall på vissa håll i landet ännu inte har förverkligats på det sätt eller i den utsträckning som man haft grundad anledning att förvänta sig. Det är sannolikt flera faktorer som har medverkat härtill.

Genomförda kommunsammanslagningar och andra organisatoriska för- ändringar är exempel som nämnts i detta sammanhang. Det har vidare gjorts gällande att det i en del fall över huvud taget inte ansetts föreligga något praktiskt behov av ett fast samarbetsorgan antingen därför att det- informella samarbetet redan fungerar helt tillfredsställande eller på grund av kommunens förhållandevis ringa befolkningsunderlag eller allmänna struktur. Till bilden hör emellertid även en viss oklarhet beträffande samarbetsorganets roll och ställning i förhållande till andra liknande samarbetsorgan. Härtill har bidragit att Svenska kommunförbundet under föregående år utfärdad ett cirkulär angående samarbetsformer inom den kommunala förvaltningen, vari samarbetet med polisen nämns endast i förbigående (Cirkulär 64/72 angående samarbete mellan socialvård, skola och fritid m. fl.). Till svårigheterna att få igång det samarbete som avses i Kungl. Maj:ts cirkulär torde också ha bidragit att det har rätt delade meningar om värdet av ett sådant fast och organiserat samarbete som avses i cirkuläret.

Kommissionen anser att ett effektivt och väl fungerande samarbete mellan framför allt polisen och de sociala organen är en grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt resultat när det gäller att lösa de problem som sammanhanger med brottsligheten och den bristande ordningen. Det är därför oroande att svårigheter av skilda slag i så pass stor utsträckning som synes vara fallet-har lagt hinder i vägen för ett förverkligande av de intentioner som ligger bakom cirkulär 1970:513. Det är angeläget att dessa svårigheter undanröjs. ] det syftet har en del åtgärder vidtagits.

En central ledningsgrupp med representanter för socialstyrelsen. skol- överstyrelsen och rikspolisstyrelsen har till uppgift att följa verksamheten på detta område och att verka för att cirkulärets intentioner uppfylls. Denna ledningsgrupp har under föregående år bl. a. anordnat fyra länskonferenser om samarbetsfrågorna. Till dessa konferenser inbjöds representanter för länsstyrelsen. länsskolenämnden, länspolischefen och kommunförbundet saint socialvårdskonsulenten och barnavårdskonsulen- ten. Avsikten har varit att genom muntlig information stimulera länsorga- . nen att verka för bildandet av samarbetsorgan i kommunerna.

Ledningsgruppen har vidare tagit initiativet till att gemensamt med länsstyrelsen. socialt-'årdskonsulenten och kommunförbundets länsavdel- ning anordna en gemensam konferens för samtliga kommuner i ett län. i Västernorrlands län hölls en sådan konferens i mars 1973. Avsikten är att liknande konferenser skall hållas i övriga län. I

• Sida 132
•  Original

Prop. l973:115 132

Ledningsgruppen har även utarbetat ett omfattande informationsmate- rial som via länsstyrelserna skall sändas ut till kommunerna under våren 1973. Detta informationspaket innehåller bl.a. ljudbildband. overhead- material, förkortade Råd och anvisningar. idekatalog med verksamhets- förslag. grupparbetsuppgifter. broschyrrnallar, förslag till arbetsordning för lokala samarbetsgrupper, konferensförslag. informationslista över institutioner och material.

Vid kontakter som kommissionen har haft med kommunförbundet angående det läge som uppstått till följd av tidigare nämnda cirkulär 64/72 har representanter för förbundet betonat att det fastare organisera- de samarbete inom den kommunala förvaltningen som förbundet rekom— menderat inte syftat till att avbryta samarbetet med andra, t.ex. polisväsendets företrädare. Tvärtom har kommunförbundet med försla- gen i sitt cirkulär avsett att öka kommunernas möjligheter att effektivt fullgöra sin del av samarbetet enligt Kungl. Maj:ts cirkulär 1970:513. En skrivelse till samtliga kommuner i detta ämne förbereds f. n.

Kommissionen vill för sin del framhålla följande. Som framgått har Kungl. Maj:t redan år 1959 i olika cirkulär framhållit betydelsen av ett effektivt samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis och år 1970 har Kungl. Maj:t utfärdat nytt cirkulär om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. Kommissionen har funnit att syftet med de utfärdade cirkulären inte har förverkligats i den utsträckning som varit att vänta. Sålunda har samarbetsorgan inte inrättats i ett antal kommuner där behov därav torde föreligga. Det har också framkommit att samrådsorgan på vissa håll inte fungerar effektivt.

Enligt kommissionens mening är det angeläget att föreliggande brister i samarbetet snarast undanröjs. Kommissionen vill i detta sammanhang även framhålla det angelägna iatt fritidssektorn bereds tillfälle att delta i samarbetet. Cirkuläret 1970:513 ålägger länsstyrelserna att verka för att samarbetsorgan bildas där sådant behövs. Mot bakgrund av vad nyss sagts är det angeläget att varje länsstyrelse snarast gör en samlad redovisning av läget inom länet. Länsstyrelsen bör undersöka anledningen till att samarbetsorgan inte har bildats. Länsstyrelsen bör också i de. fall då samrådsorgan har bildats bedöma om arbetet har fått en ändamålsenlig utformning.

Undersökningarna bör därefter redovisas till Kungl. Maj :t. På grundval härav bör Kungl. Maj:t pröva huruvida det finns behov av ytterligare åtgärder för att förverkliga intentionerna bakom cirkuläret.

Kommissionen föreslår att Kungl. Maj:t vidtar de åtgärder som föran— leds av vad nu har sagts.

För ett gott samarbete mellan polis och socialarbetare är det angeläget att ta till vara alla möjligheter att genom ökade eller förbättrade utbildnings— och informationsinsatscr vidga kunskaperna om och därmed även förståelsen för den inriktning och målsättning som kännetecknar respektive verksamhet. Men det mest väsentliga i detta sammanhang är de kontakter och det ömsesidiga förtroende som kan skapas inom ramen för ett närmare. samarbete på fältet.

• Sida 133
•  Original

Prop. l973:115 133

Eftersom polisen i sin uppsökande verksamhet ofta kommer i kontakt med personer som är i behov av social omvårdnad, finns skäl som talar för att en ökad samtjänstgöring skulle vara ett smidigt och ändamålsenligt sätt att lösa mänga av de problem det här är fråga om. En sådan'ordning skulle inte bara öka socialarbetarnas möjligheter till tidiga kontakter med ifrågavarande klientel. Av minst lika stor betydelse är att man på detta sätt kan undvika ett annars sannolikt ofrånkomligt polisiärt ingripande.

Frågan om samtjänstgöring har sedan länge varit föremål för uppmärk- samhet och debatt. Rekommendationcr om en ökad samtjänstgöring har bl. &. giVits i Råd och anvisningar till cirkulär 1970:513 (23/1971).

Av tidigare nämnda verksamhetsberättelser för år 1971 framgår att gemensam, uppsökande verksamhet i någon form och omfattning har förekommit i endast 17 kommuner. I vissa av dessa kommuner har sådan verksamhet bedrivits endast vid enstaka tillfällen eller kontinuerligt en eller två gånger per månad.

En enkätundersökning som genomfördes av samarbetsorganet för åtgärder mot ungdornsbrottslighet och som avsåg förhållandena våren 1965 visade en avsevärt större aktivitet beträffande gemensam. uppsökan- de verksamhet i form av samtjänstgöring. Under denna tid bedrevs sålunda någon form av sarntjänstgöring i mer än 50 polisdistrikt. Tendensen till en minskad samtjänstgöring framgår också i vad avser den uppsökande verksamhet som bedrivs i fråga om narkotikamissbrukare av socialstyrelsen nyligen utfärdade riktlinjer för behandlingen av narkotika— missbrukare.

Frän polishåll framhålls att polisens erfarenheter från denna form av praktisk samverkan på fältet är odelat positiva. Från dess sida är man därför angelägen om att vidareutveckla denna verksamhet.

Enligt vad som uppgivits inför kommissionen bottnar föreliggande tveksamhet bland socialarbetarna gentemot sarntjänstgöring i en utbredd uppfattning att en sådan form av direkt fältsamverkan lätt skulle kunna missuppfattas av klienterna. Från socialvårdshåll pekar man på att erfarenheter har visat att sådana misstankar inte bara kan spoliera tidigare mödosamt uppnådda resultat utan även allvarligt försvåra möjligheterna till det förtroende och tillit som utgör en grundläggande förutsättning för att det sociala arbetet skall leda till avsett resultat. Vad närmast gäller den uppsökande verksamhet som bedrivs i fråga om narkotikamissbruka— re uttalar socialstyrelsen i nyss nämnda riktlinjer för behandlingen av narkotikamissbrukare att det är uppenbart att en åtskillnad måste upprätthållas i de fall då ett samarbete bedöms riskera den uppsökande verksamhetens kontaktskapande och behandlingsmotiverade funktioner.

Med anledning av socialstyrelsens uttalande att ett samarbete inte får riskera den uppsökande verksamhetens kontaktskapande och behand- lingsrnotiverade funktion vill kommissionen framhålla att det när det gäller att komma till rätta med narkotikamissbruket inte bara är fråga om att förbättra behandlingsarbetet utan också att förhindra missbrukets spridning genom effektiva polisiära insatser mot narkotikalangningen. Kommissionen anser vidare att även om socialvårdens resurser för

• Sida 134
•  Original

Prop. l973:115 134

uppsökande verksamhet byggs ut avsevärt i förhållande till nuläget är det orealistiskt att tro att socialvården inte skulle vara i behov av de kunskaper som polisen får genom sin omfattande och effektiva spanings- verksamhet. Det är därför angeläget att — med beaktande av de problem som kan föreligga i dessa sammanhang — söka ta till vara de ömsesidiga fördelar som ett intensifierat fältsamarbete kan ge. Enligt kommissionens mening bör därför samrådsorganen ägna dessa frågor särskild uppmärk- samhet med sikte på att söka finna de mest ändamålsenliga formerna för en sådan samverkan.

En annan form av direkt samarbete mellan polis och socialvärd som berörts i socialstyrelsens, skolöverstyrelsens och rikspolisstyrelsens råd och anvisningar till cirkulär 1970:513 är polisens behov av att i sin verksamhet ha möjlighet att nattetid, vid helger eller vid särskilda ungdomsarrangemang kunna kontakta förtroendeman eller tjänsteman i ansvarig ställning inom barnavården för samråd och beslut. Verksamhets- berättelserna innehåller inga uppgifter om i vilken utsträckning denna målsättning har infriats. I samband med en av rikspolisstyrelsen nyligen företagen undersökning angående tillämpningen av 33 & barnavårdslagen har emellertid flera polischefer, främst i större polisdistrikt, betonat behovet av en social jourverksamhet för akuta fall som rör barnavård eller nykterhetsvärd. .

En speciell form av samarbete mellan polis och socialarbetare förekom- mer i en del större polisdistrikt. Lokaler har där ställts till främst barnavärdsnämndens förfogande i anslutning till polisens kriminalavdel- ning.

1 Stockholms polisdistrikt har sålunda en särskild socialbyra bestående av sju tjänstemän från socialförvaltningen placerats i kriminalavdelning- ens lokaler. Sampatrullcring sker med personal från denna byrå och från spaningsroteln. En tjänsteman frän byrän fullgörjourtjänst måndag fre- dag kl. 17.00—02.00,.lördagar kl. 14.00--02.00 och söndagar under tiden l0.00—-0'2_00. Enligt samstämmiga uppgifter har denna jourtjänstgöring visat sig mycket värdefull. [ Göteborgs polisdistrikt har på motsvarande sätt organiserats en socialbyrä med sju tjänstemän från socialförvaltningen. En socialassistent finns alltid tillgänglig under tiden 08.00—01.00. Resten av dygnet kan en tjänsteman alltid kontaktas i sitt hem. Till polisens narkotikarotel har dessutom knutits fyra socialassistenter från socialförvaltningens narkoti- kasektion. Lokaler för dessa socialarbetare har ställts till förfogande vid kriminalavdelningen. Redan år 1949 placerades en barnavårdsassistent i polishuset iMalmö med uppgift att fullgöra barnavårdsnämndens åligganden enligt förunder- sökningskungörelsen. Erfarenheterna frän denna försöksverksamhet blev mycket goda, vilket ledde till att ytterligare bam-avårdsassistenter succes- sivt placerades i polishuset samtidigt som deras verksamhetsomräde utvidgades att omfatta även arbete på fältet. Från början av 1957 och fram till slutet av är 1967 medföljde säledes någon av barnavårdsassisten- terna vid två till tre tillfällen per vecka nattetid polisens bilar. Samarbetet

• Sida 135
•  Original

Prop. l973:115 135

innebar dagliga kontakter, ständiga informationsutbyten och gemensam- ma insatser i skilda sammanhang. År 1971 behövde joursektionen större utrymme och då detta inte kunde ställas till förfogande inom polishuset, flyttades sektionen till lokaler utanför polishuset. Därigenom har samar- betet försvårats.

En liknande verksamhet har pågått i Lunds polisdistrikt sedan 1966. En socialarbetare finns sålunda alltid tillgänglig på polisstationen eller socialförvaltningen under 40 timmar i veckan. Denna tjänstgöring har bedömts vara till stor nytta både för polis och socialförvaltning. Polis- chefen i distriktet har emellertid framhållit att det därutöver finns behov av en socialjour, främst under veckosluten.

Mot bakgrund av här redovisade uppgifter och vad som i övrigt framkommit vid kommissionens överläggningar med representanter för socialvärd och polis har kommissionen blivit övertygad om att betydande fördelar kan uppnås genom den form av integrerad verksamhet som det här är fråga om. Redan förekomsten av en lokalmässigt helt fristående allmän socialjour är ett mycket stort framsteg. Det är likaledes en klar vinst med ett arrangemang som innebär att polisen har möjlighet att vid akuta behov komma i kontakt med viss beslutsfattare eller tjänsteman inom socialvården. Förslag och planer angående en utbyggnad av ifråga- varande verksamheter har presenterats under senare tid, bl. a. för Stock- holms del av socialborgarrådct.

Kommissionen återkommer i det följande till hur från statsmakternas sida stöd kan ges till socialjourverksamhet.

7.2.3. Förslag till lagstiftning och dess tillämpning

Mot bakgrund av tidigare redovisade uppgifter om tillämpningen av gällande regler och de synpunkter och principer som enligt kommissio- nens mening bör vara vägledande vid utformningen av ett institut för tillfälliga omhändertaganden på grund av mera besvärande angrepp eller hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten har kommissionen funnit det påkallat att företa en översyn av berörda föreskrifter i polisinstruktionen. Syftet med denna översyn är inte att söka utvidga möjligheterna till omhändertagande av det slag som det här är fråga om. Kommissionen utgår sålunda ifrån att de kriterier som finns intagna i gällande bestämmelser i 17 och 18 55 P1 i allt väsentligt är lämpligt avvägda. Översynen bör därför i första hand inriktas på reformer som kan innebära att det nuvarande institutet får större stadga och kan utnyttjas mera meningsfullt än f. n. Kommissionens intresse har därvid kommit att koncentreras kring frågorna om frihetsberövandets varaktighet och möj— ligheterna att utnyttja det på ett för den omhändertagne mera positivt sätt.

En frihetsberövande åtgärd måste alltid betraktas som ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Redan av detta skäl framstår det som angeläget att såväl förutsättningarna som ordningen härför reglerasi lag. Behovet av en reform som innebär att nuvarande bestämmelser i

• Sida 136
•  Original

Prop. [973115 136

17—18 55 Pl överförs till en ny lag om tillfälliga omhändertaganden blir särskilt påtagligt om man som kommissionen förutsätter bör sträva efter att ge det nuvarande institutet en sådan utformning att det kan bättre tillgodose förebyggande och rehabiliterande atgärder.

Tidigare redovisade erfarenheter från tillämpningen av framför allt 17% Pl har visat att ifrågavarande. frihetsberövanden i allmänhet är mycket kortvariga. Det kan — som redan- framhållits — med fog ifrågasättas om denna ordning alltid är effektiv vare sig från ren ordningssynpunkt eller när det gäller att söka utnyttja den uppkomna situationen på ett i övrigt meningsfullt sätt. Vad angår de rena ordnings- synpunkterna har kommissionen därvid inte kunnat undgå att ta intryck av de uppgifter som lämnats från skilda håll om den utsträckning i vilken en omhändertagen f.n. inom kort återvänder till samma plats där ingreppet ägt rum och vilka negativa följder ett sådant förhållande kan ha såväl för ordningen i det enskilda fallet som för ordningssituationen i stort. Kommissionen har därtill som tidigare nämnts kommit till den uppfattningen att den uppsökande verksamhet som polisen utövar och som av ordningsskäl leder till ett omhändertagande i görligaste man även bör utnyttjas för att vidta eller förbereda eventuellt behövliga förebyg- gande eller rehabiliterande insatser. F,tt infriande av denna målsättning kan ibland väntas kräva mera tid för utrednings- och kontaktverksamhet än som i dag vid tolkningen av 20 & P1 i allmänhet anses tillrådligt när det gäller att kvarhålla den som omhändertagits med stöd av 17 å i samma instruktion.

Kommissionen är medveten om svårigheterna att på förhand söka fastställa vissa bestämda tidsgränser. Förhållandena i de enskilda fallen är som regel mycket olika. Det finns emellertid skäl anta att den osäkerhet som i dag föreligger på sina håll beträffande tillämpningen av framför allt 17 & P1 och de lokala skillnader i praxis som kunnat iakttas till en del kan ha sin grund i det förhållandet att 20 ;S Pl inte innehåller någon sådan gräns. Med hänsyn härtill och då det tillika inte minst från rättssäkerhets- synpunkt måste anses föreligga mycket starka skäl för att frågan om frihetsberövandets längd blir närmare reglerad i en författningsbestäm- melse förordar kommissionen, att den nya lagen skall ange vid vilken tidpunkt efter gripandet som en frigivning senast bör ske. Vid bestäm— ningen av denna tidsfrist har kommissionen funnit övervägande skäl tala för en lösning som nära anknyter till vad som enligt 23 kap. 9 % första stycket" RB gäller om skyldighet att kvarstanna för förhör. Den aktuella bestämmelsen bör sålunda föreskriva att frihetsberövandet inte får överstiga en tid av sex timmar. Kommissionen vill i detta sammanhang betona att det här är fråga om en maximitid. Kommissionen har syftat till att inom ramen för en från rättssäkerhetssynpunkt betryggande ordning skapa förutsättningar för effektiva åtgärder för att komma till rätta med de problem som föranlett omhändertagandet.

För att lyckas med målsättningen att kunna utnyttja den tid under vilken omhändertagandet består på ett ändamålsenligt sätt är det enligt kommissionens mening av väsentlig betydelse att man kan skapa former

• Sida 137
•  Original

Prop. l973:115 137

för och vidareutveckla ett nära och förtroendefullt samarbete mellan polisen och företrädare för skilda vård— och behandlingsorgan. Eftersom den typ av omhändertagande som det här är fråga om i betydande utsträckning sker på kvällstid och under veckoslut eller helger har hittills svårigheter förelegat för ett mera omfattande sådant samarbete.

Det råder ingen tvekan om att en utökad allmän jourverksamhet frän de sociala myndigheternas sida skulle innebära en mycket stor fördel i detta sammanhang. Det kan emellertid på goda grunder ifrågasättas om man inte för i varje fall de största städernas del bör sträva efter en lösning som i ännu högre grad kan underlätta och effektivisera det aktuella samarbetet. Kommissionen har i detta sammanhang tagit fasta på de erfarenheter man har från den försöksverksarnhet som bl. a. bedrivs i Stockholm och som innebär att en grupp av socialnämndens tjänstemän kontinuerligt har sin tjänstgöring förlagd till kriminalpolisens lokaler. En liknande integrerad verksamhet förekommer även i(löteborg. Företräda- re för såväl polisen som socialvården har inför kommissionen samstäm— migt framhållit vilka stora praktiska fördelar som denna fasta samarbets- form har givit. Det har även betonats att ifrågavarande verksamhet inte minst har bidragit till en ökad förtrogenhet med och förståelse för ömse sidors arbetsmetoder och insatser. Kommissionen har mot bakgrund av bl. a. dessa erfarenheter ansett det angeläget lägga fram förslag om åtgärder som möjliggör att socialvårdspcrsonal i betydligt större omfatt- ning än f. n. kan finnas disponibel för det utredande och kurativa arbete som enligt kommissionens mening bör kunna sättas in omedelbart efter ett (.nnhändcrtagande på grund av ordningsstörning. Kommissionen åter- kommer närmare till detta förslag i avsnitt 7.2.4.

Vid utformningen av den nya lagens bestämmelser om de förutsätt- ningar som måste vara infriade för att ett från ordningssynpunkt motiverat omhämiertagande skall få ske har kommissionen till en början övervägt i vad mån rådande, förhållanden eller här föreslagna ändringari det. nuvarande institutet motiverar någon ändring av de kriterier som anges i 17 % Pl. Det skäl som måhända skulle kunna åberopas för en skärpning av villkoren är den del av förslaget som innebär att ett omhändertagande kan bli något mera långvarigt än f.n. Mot detta talar emellertid att ett omhändertagande med därpå följande möjligheter till en omedelbar utredning och snabba förebyggande insatser också av hänsyn till den omhändertagne kan vara den mest adekvata åtgärden även när det är fråga om en förhållandevis mind re svårartad störning.

Kommissionen har härvid i första hand tänkt på fall då ungdomar uppträder under inflytande av alkohol, thinner eller narkotika. Om mani sådant fall. på grund av miljö. sällskap eller andra förhållanden, har grundad anledning räkna med att det inte är fråga om något tillfälligt missbruk och att exempelvis en fortsatt ölförtäring sannolikt leder till ett direkt lagbrott, torde de samlade preventiva och humanitära synpunkter- na kunna tillmätas en sådan avgörande betydelse att ett omhändertagan- de kan komma i fråga. Avfattningen av 17 & Pl lägger enligt kommissio- nens mening inte hinder i vägen för en sådan tillämpning. Mot bakgrund

• Sida 138
•  Original

Prop. l973:115 138

av bl. a. denna uppfattning har kommissionen, som tidigare nämnts, inte ansett det motiverat att frångå de kriterier som nämnda bestämmelser innehåller.

Vid genomgången av det material och de uppgifter om tillämpningen av [8 5 Pl som kommissionen har tagit del av har intresset i allt väsentligt kommit att koncentreras till de omhändertaganden som kan ske med stöd av 33 S' barnavårdslagen. Det har därvid visat sig att antalet ingripanden mot ungdomar i fall som avses i dessa bestämmelser är förhållandevis lågt och i allt större utsträckning tenderar att bli rena undantagsfall.

Det finns ett flertal faktorer som kan antas ha medverkat till denna utveckling. 'till dessa hör som tidigare nämnts inte minst de tillämpnings- svårigheter som följer av kravet att bedöma om det i det enskilda fallet föreligger sannolika skäl för ett ingripande med stöd av 25 & barnavårds- lagen. För ett ställningstagande på denna punkt fordras sålunda en inte obetydlig förtrogenhet med berörda lagbestämmelsers innehåll och tillämpning.

Det räder enligt kommissionens mening ingen tvekan om att ungdomar i skilda åldersgrupper utgör en mycket betydande del av det klientel som stör ordningen på allmänna platser och kommunikationsmedel. Med utgångspunkt från kommissionens tidigare redovisade uppfattning om de djupare orsakerna till flertalet av dessa företeelser liksom hur man i första hand bör söka komma till rätta med dessa problem, vill kommissioneni detta sammanhang ånyo betona vilken vikt den fäster vid en fortsatt utbyggnad av socialvårdens uppsökande verksamhet. Malsättningen bör sålunda vara att förebyggande och rehabiliterande insatser av skilda slag skall kunna sättas in iett så tidigt skede att polisen över huvud taget inte skall behöva ingripa. En sådan ordning är naturligtvis särskilt eftersträ- vansvärd när det gäller barn och ungdom. En ökad samtjänstgöring kan ibland vara ett praktiskt och ändamålsenligt sätt att realisera denna målsättning.

Oavsett vilka insatser som görs på detta område kommer det emellertid med nödvändighet alltid att finnas fall då polisen under sin tjänsteutöv- ning får kontakt med barn eller ungdom som befinner sig i en akut brydsam eller farlig situation. Det kan här vara fråga om barn som uppehåller sig i s.k. knarkarkvartar eller som hittas omtöeknade av thinnet i t. ex. en rivningsfastighet. Det kan vidare gälla unga flickor som påträffas på hotellrum tillsammans med äldre. asociala personer eller som i övrigt befinner sig i en sådan situation att man kan befara att de kommer att bli otillbörligt utnyttjade.

Det har från polisens sida gjorts gällande att den nuvarande osäker- heten beträffande den rätta tolkningen av 18 % P1 och 33 %& BvL i nyss nämnda eller liknande ömmande fall upplevts som mycket besvärande. ] den mån den enskilde polismannen i en sådan situation inte kan räkna med en omedelbar insats av någon företrädare för barnavårdsnämnden tvingas han ofta till en passivitet som han själv uppfattar som ett klart misslyckande och som ofta kan vara till stor skada för den unge.

• Sida 139
•  Original

Prop. l973:1l5 139

Som tidigare nämnts anser kommissionen att osäkerheten angående möjligheterna till ingripanden med stöd av 33 & BvL till en del kan bero på en bland polismän förhållandevis allmänt spridd missuppfattning om vad som innefattas i uttrycket "åtgärd med stöd av 25 &" thL). Det bör sålunda kunna_ förutsättas att en barnavårdsnämnd mycket ofta kan ha anledning att vidta någon hjälpinsats eller annan förebyggande åtgärd enligt "26 & BvL i sådana fall som det här närmast är fråga om, dvs. när barn eller ungdomar i de lägre tonåren påträffas under förhållanden vilka måste betecknas som uppenbart riskabla.

För ett omhändertagande enligt 33 & BvL krävs emellertid inte bara att det föreligger sannolika skäl för att nämnden skall ingripa med stöd av 25 5. Det krävs vidare att den underåriges uppträdande eller levnadssätt innebär "fara för allmän ordning eller säkerhet" ("335 första stycket BvL) eller att den som kan antagas vara under aderton år vägrar att lämna godtagbara uppgifter om sitt namn eller sin bostad (33 & tredje stycket. BvL).

Dessa bestämmelser inskränker otvivelaktigt polisens möjligheter att ingripa med ett från individualpreventiv synpunkt motiverat omhänder- tagande. Det måste sålunda förutsättas att det i en del av nyss åsyftade fall varken kan göras gällande att det föreligger en akut fara för den allmänna ordningen eller ett behov av en närmare identifiering.

Det kan sägas att sistnämnda fall av omhändertaganden inte ligger helt inom vad kommissionen har att behandla. Frågan har emellertid ett direkt samband med polisens verksamhet att upprätthålla ordningen. Med hänsyn härtill och då dessa frågor författningsmåssigt bör regleras i ett sammanhang anser sig kommissionen böra ta upp även denna fråga.

Frågan om användningen av tvångsmedel inom socialvården har sedan länge varit föremål för en mycket intensiv debatt. Även om det därvid ingalunda saknats exempel på kraftiga meningsbrytningar torde det inte råda någon tvekan om att man allmänt är negativ till tvångsåtgärder inom vårdarbetet. För denna inställning har åberopats såväl behandlingsmeto— diska skäl som principiella synpunkter. Frågan om avvägningen mellan frivillighet oeh tvång i detta sammanhang kan knappast isoleras från de generella ställningstaganden angående socialvårdens framtida inriktning som kan bli aktuella när den pågående socialutredningen slutfört sitt arbete. Mot bakgrund härav och då en lösning av hithörande problem endast indirekt och därtill i mycket begränsad omfattning kan få någon betydelse för ordningssituationen i stort —- har kommissionen inte ansett sig böra föreslå någon ändring i 33 % BvL.

Kommissionen har vid detta ställningstagande varit medveten om att den starkt minskade tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser inte i första hand har sin grund i alltför snävt uppställda kriterier eller i den från praktisk synpunkt sett tämligen besvärliga lagtekniska konstruktio- nen. Av väsentligt större betydelse i detta sammanhang är sannolikt inträffade förändringar i barnavårdsnämndei-nas tillämpning av 25 % BvL och bristande informationer från nämndernas sida om de åtgärder som vidtagits då omhändertaganden ägt rum.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1973:1 15 140

För kommissionen är det emellertid angeläget att fästa uppmärksam- heten pa behovet av närmare råd och anvisningar till berörd polispersonal angående tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Det är givetvis önskvärt att frågan om innehållet i sådana anvisningar kommer att bli föremål för samråd mellan rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen samt att rikspolisstyrelsen och framför allt de lokala polisstyrelscrna i detta sammanhang kan få tillgång till utförliga uppgifter om den praxis beträf— fande tillämpningen av 25 % BvL som utbildats inom skilda barnavårds- nämnder.

I enlighet med här redovisade överväganden föreslår kommissionen att en bestämmelse som motsvarar 185 PI förs in i den nya lagen, vars samband med barnavårdslagen, nykterhetslagen, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och utlänningslagen därigenom kommer att bli exakt detsamma som enligt gällande ordning.

Som redan anförts har emellertid av de uppgifter och erfarenheter från polisens spaningsverksamhet som redovisats inför kommissionen fram- gått. att det ibland förekommer fall då mycket starka humanitära skäl kan åberopas för en åtgärd som innebär att ett barn omedelbart avlägsnas från en för dess hälsa eller utveckling uppenbart farlig miljö men där kriterierna i gällande föreskrifter inte ger möjlighet därtill. Kommissionen har som tidigare nämnts den principiella uppfattningen att problem av detta slag så långt är möjligt bör lösas på annat sätt än genom direkta polisingripanden. Det kan emellertid inte förnekas att det finns tecken som tyder på att även barn i de lägre tonåren iökad utsträckning har börjat frekventera sådana platser där personer som missbrukar narkotika eller alkohol företrädesvis samlas.

Med tanke på dessa fall och andra situationer då mycket unga personer påträffas under omständigheter som är klart alarmerande har kommissio- nen kommit till den slutsatsen att det jämte bestämmelserna i 33 % BvL finns behov av en särskild föreskrift som gör det möjligt för polisen att under vissa nödfallsliknande förhållandet) tillfälligt omhänderta den som kan antas vara under femton år. För en sådan åtgärd kan inte bara anföras rent humanitära skäl. litt ingripande kan många gånger även vara betingat från brottsförebyggande synpunkt, nämligen när det finns uppenbar risk för att barnet eljest kan bli utsatt för något övergrepp. Avsikten med ett omhändertagande i nu avsedda fall får endast vara att se till att barnet sa skyndsamt som möjligt kommer bort från den skadliga miljön. Den omhändertagne bör utan vidare omgång överlämnas till sin vårdnadshavare. om detta kan anses vara en lämplig lösning. eller i annat fall till någon företrädare för barnavårdsnämnden. Det förordade nya institutet -—- som i allt utom åldersgränsen kan baseras på det under förarbetena till 335 tredje stycket BvL av socialstyrelsen framlagda lagförslaget - bör sålunda endast uppfattas som ett yttersta komplement till socialvårdens egen uppsökande verksamhet.

Mot" bakgrund av här redovisade överväganden och ställningstaganden har kommissionen utarbetat ett förslag till lag om tillfälligt omhänder- tagande (Bilaga 3).

• Sida 141
•  Original

Prop. l973:115 141

Vad först angår grunderna för ett omhändertagande har kommissionen som tidigare nämnts kommit till den uppfattningen att den nya lagen bör innehålla exakt samma kriterier som i 17 och 18 åå l'l.

Kommissionen föreslår därför att i lagen tl &) anges, att polisman -- i avbidan på polisstyrelses beslut enligt de särskilda bestämmelser som gäller - i vissa fall skall ha befogenhet att göra tillfälliga omhändertagan- den. För sådan åtgärd krävs att polismannen bedömer att de förutsätt- ningar som i varje särskilt fall finns angivna för polisstyrelsens befogen- heter föreligger samt att ett dröjsmål med omhändertagandet finnes innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.

Bortsett från vissa redaktionella jämkningar motsvarar denna paragraf helt 18 & P1. De. särskilda bestämmelser angående polisstyrelsens befogen- heter som åsyftas i paragrafen är 33 & BvL, "21 &" nykterhetsvärdslagen. 7 5 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt 35 & utlänningslagen.

Kommissionen är medveten om att denna lagtekniska lösning, som överensstämmer med gällande ordning, inte är helt idealisk om man enbart ser till polisens arbetsförhållanden. Tillämpningen av bestämmel- sen förutsätter sålunda cn viss kunskap och förtrogenhet med nyssnämn- da lagbestämmelser. Polismannen kan som tidigare påpekats ibland känna tvekan. huruvida han har grund för ett ingripande. Det skulle emellertid ställa sig mycket svårt att söka bryta ut alla de bestämmelseri de angivna lagarna som rör polisens medverkan och föra över dem till den nya lagen. Eftersom det dessutom är fråga om fyra olika författningar med sinsemel- lan olika uppbyggnad och innehåll skulle en sådan lösning föranleda en mycket omfattande och relativt svårövcrskådlig lagtext. Till detta kom- mer även rent principiella och systematiska betänkligheter. Kommissio- nen har bl. a. av dessa skäl avstått från en sådan lösning. De praktiska svårigheter som den nuvarande ordningen medför bör enligt kommissio- nens mening kunna undanröjas genom särskilda föreskrifter och anvis- ningar och genom information och utbildning.

Mot bakgrund av tidigare redovisade överväganden angående behovet av en föreskrift som medger att polisen i vissa nödfallsliknande situatio- ner skall kunna ombesörja att en ungdom skyndsamt kommer bort från den skadliga eller farliga miljö där han påträffas, föreslår kommissionen att en särskild bestämmelse därom tas in i följande paragraf i den nya lagen (2 $). Kriterierna för ett ingripande i ett sådant fall bör vara att någon som kan antagas vara under 15 år anträffas under förhållanden vilka uppenbarligen innebär en överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. Eftersom syftet med ingripandet uteslutande skall vara att undanröja ett farornoment bör i bestämmelsen vidare anges att den som verkställt åtgärden skyndsamt skall överlämna den omhänder- tagne till föräldrarna. annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden.

Kommissionen har som tidigare nämnts förutsatt att denna bestämmel- se skall tillämpas endast i undantagsfall och i sädana sammanhang där den aktuella situationen inte kan lösas på annat sätt, exempelvis genom att

• Sida 142
•  Original

Prop. 1973:1 15 142

polismannen kan förmå vederbörande att" självmant återvända till sitt hem eller genom en omedelbar kontakt med någon representant för barnavårdsnämnden. Kommissionen har emellertid inte ansett det nöd— vändigt att införa en uttrycklig bestämmelse därom i lagtexten. Det mäste här bli fråga om en rätt grannlaga prövning i varje särskilt fall. Av begreppet "skyndsamt” skall vidare framgå att den polisman som verkställt omhändertagandet utan onödig omgång skall överlämna den unge till hans föräldrar eller vårdnadshavare. För den händelse den omhändertagne vägrar att uppge sitt namn eller adress eller om det av andra skäl uppstår tvekan om det lämpligaste fortsatta förfaringssättet, t.. ex. därför att föräldrarna inte är hemma eller kan väntas reagera på ett inte önskvärt sätt eller det av andra skäl inte är lämpligt att föra honom till bostaden, bör polismannen i första hand föra honom direkt till barnavårdsnämndens lokaler eller till någon plats där socialjourverksam- het pågår. Uppehåll på någon polisstation bör sålunda inte komma i fråga annat än i nödfall och då endast mycket tillfälligt.

Förutsättningarna för omhändertagande på grund av inträffad eller omedelbart förestående ordningsstörning liksom för att avvärja straffbe- lagd gärning i kommissionens lagförslag (3 5.) är till alla delar helt likalydande med motsvarande kriterier i 17% Pl. Kommissionen vill framhålla att vid tillämpningen av 3 & i förslaget gäller - liksom vid all polisverksamhet vad som sägs i 16 & Pl. Däri föreskrivs att polisman vid verkställande av tjänsteåtgärd inte får använda strängare medel än förhållandena kräver samt att han i första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

Angående det sätt på vilket ett omhändertagande skall genomföras bör den nya lagen innehålla bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med 19 & P1 som anger att den polisman som verkställer åtgärden är skyldig tillse att denna inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte. Dessa bestämmelser hari förslaget tagits in i 4 &.

Vad gäller beslutsförfarandef ankommer givetvis det primära beslutet på den polisman som under sin tjänsteutövning fär anledning att tillämpa någon av bestämmelserna i 1—3 Sä. Av rättssäkerhetsskäl men med tanke även på vad som tidigare nämnts beträffande de praktiska svårigheter som ibland kan tänkas uppstå vid tillämpningen av l &; bör en överprövning av polismannens beslut om omhändertagande enligt 1 eller 3 & ske så skyndsamt som möjligt. Denna prövning bör göras av polismanncns förman i tjänsten. dvs. i allmänhet det vakthavande befälet på stationen. Med anledning härav behövs en föreskrift om att den som verkställt ett omhändertagande enligt den nya lagen så skyndsamt som möjligt skall anmäla detta till sin förman (5 %$ första stycket).

llar omhändertagamle skett skall förmannen pröva om den underord- nade polismannens beslut skall bestå eller om den omhändertagne omedelbart skall friges. Skall beslutet bestå uppkommer behov av en skyndsam underrättelse till polisstyrelsen i fall då omhändertagandet ägt rum med stöd av l ä. dvs. på grund av indikationer i någon vårdlag eller i

• Sida 143
•  Original

Prop. l973:l 15 143

utlänningslagen, eftersom omhändertagandet i sådant fall endast är interimistiskt i avbidan på polisstyrelsens beslut. Bestämmelser om de skyldigheter som enligt vad som nu sagts bör äligga förmannen har i kommissionens lagförslag tagits upp i 5 5 andra stycket.

Har ingripandet skett med stöd av 2 &, dvs. mot den som kan antagas vara under 15 år och som anträffats i en nödfallsliknande situation, bör anmälningsskyldigheten normalt inte fullgöras förrän i efterhand. Polis- mannens uppgift i detta sammanhang är ju att så snart som möjligt överlämna den omhändertagne till hans vårdnadshavare eller till en företrädare för barnavärdsnämnden. Det kan därför inte bli fråga om någon överprövning av beslutet. Det synes emellertid med hänsyn till den ömtåliga situationen det här är fråga om lämpligt att polisstyrelsen genom särskild underrättelse fär närmare vetskap om varje enskilt fall då bestämmelserna har tillämpats. Bestämmelsen i 55 första stycket bör därför gälla ocksä omhändertagande enligt 2 5.

Den första åtgärd som bör vidtas sedan det står klart att omhänder- tagandet skall bestå är att förhör hälls med den omhändertagne. Detta bör ske sa skyndsamt som möjligt. Den omhändertagne bör senast i detta sammanhang underrättas om skälen till den vidtagna ätgärden. Bestäm- melser med denna innebörd har förts samman i (lä första stycket i förslaget. [ fall då den omhändertagne är kraftigt påverkad av alkohol eller narkotika eller då ett förhör av annan orsak tills vidare framstår som meningslöst bör nu nämnda atgärder givetvis anstä till dess förutsättning— arna förbättrats. Om omhändertagandet skett med stöd av 1 & bör förhöret endast betraktas som en inledning till den närmare utredning som polisstyrelsen kan behöva för sitt ställningstagande. De förhör som det här är fråga om hålls av polispersonal.

Kommissionen har som tidigare nämnts den uppfattningen att ord- ningsstörningar i stor utsträckning mäste antas utgöra ett symptom på bakomliggande svårigheter av skilda slag. Det kan här vara fråga om alkohol- eller narkotikamissbruk, bostadsproblem. svårigheter i hem eller skola. arbetslöshet eller andra liknande förhållanden som påkallar särskild värd, hjälp eller stöd eller andra förebyggande insatser frän samhällets sida. För att utnyttja den tid under vilken omhändertagandet bestär pä ett så meningsfullt sätt som möjligt bör nyss nämnda förhör om de faktiska omständigheter som föranlett omhändertagandet kompletteras med en utredning beträffande den omhändertagnes levnadsförhällanden. Denna utredning bör om möjligt verkställas av en tjänsteman vid socialvarden. Det är ju här fraga om rent kurativa atgärder. En primär uppgift i detta sammanhang är således att utröna om den omhändertagne är i trängande behov av någon hjälp- eller stödinsats frän samhällets sida. I dessa fall bör tiden utnyttjas för att initiera eller förbereda sådana åtgärder eller för att etablera eller motivera sädana kontakter med andra myndigheter. vårdorgan. organisationer eller enskilda som bedöms kunna vara till nytta för den omhändertagne.

Kommissionen föreslär mot bakgrund av här redovisade synpunkter att i 6 5 andra stycket införs bestämmelser som anger att den omhändertag-

• Sida 144
•  Original

Prop. 1973:1 15 144

nes personliga levnadsftfn'hällanden i nu avsedda fall skall utredas i erforderlig utsträckning samt avsikten med denna utredning skall vara att utröna huruvida han är i trängande behov av hjälp eller stöd.

Kommissionen har redan påpekat att det aktuella utredningsarbetet bör ombesörjas av socialvårdens personal och då helst inom ramen för en särskild jourverksamhet i direkt anslutning till de lokaler dit den omhändertagne förs. Kommissionen återkommer närmare till denna fråga i följande avsnitt. Med tanke särskilt pä mindre orter där ett genomföran— de- av en sådan ordning av praktiska skäl inte alltid kan utgöra ett realistiskt alternativ har kommissionen emellertid vid utformningen av den aktuella bestämmelsen varit tvungen förutse, att ifrägavarande utredningsarbete i en del fall kommer att utföras eller ivarje fall inledas av polispersonal. Samarbetet med socialvården kan uppnäs inom ramen för en på annat häll bedriven jourverksamhet eller genom telefonkontak- ter. Med hänsyn till att förhållandena sålunda kan tänkas växla från fall till fall har kommissionen inte ansett det möjligt att upställa en direkt föreskrift om att utredningsarbetet alltid skall ombesörjas av socialarbeta- re. [ lagbestämmelsen bör i stället anges att utredningen om möjligt skall göras av företrädare för social myndighet.

Det mäste förutsättas att förhållandena ibland kan vara sådana att det inte framstår som nödvändigt eller meningsfullt. att företa den form av utredningsverksamhet som det här är fräga om. Kommissionen tänker här i första hand pä fall då det framstår som uppenbart att den omhändertag- ne inte befinner sig i en situation som påkallar särskild uppmärksamhet i detta sammanhang. Det är vidare troligt att det inte så sällan kommer att visa sig att den omhändertagne helt nyligen varit föremål för samma åtgärder. Med tanke pä dessa eller liknande fall krävs en bestämmelse som anger att utredning skall göras dä behov därav kan antas föreligga.

För de fall dä omhändertagandet skett med stöd av l &, dvs. i avbidan pä polisstyrelsens beslut", finns särskilda bestämmelser om förfarandet. Enligt kommissionens mening framstår det som sa väsentligt att nu avsedda beslut meddelas snarast möjligt att en erinran därom bör tas in i den nya lagen. Denna föreskrift har i förslaget fått sin plats i 7 5.

Med utgångspunkt frän kommissionens tidigare redovisade synpunkter angående tidpunkten för frigivning av den som omhändertagits med stöd av 3 & föreslår kommissionen en regel som innebär att frigivning skall ske sa snart förhör och utredning som avses i (& 5 har slutförts och anledning föreligger till antagande att den omhändertagne ej längre utgör en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet. dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet (b' 5).

Kommissionen har i det föregående redan betonat att avsikten med införandet av sextirnmarsgränsen inte är att åstadkomma nägon generell höjning av tiden för omhändertagandena. Det är sålunda här endast fråga om en maximiregel vilken i första hand syftar till att undanröja den osäkerhet som motsvarande bestämmelse i Pl (30 5 första stycket.) visat sig ge upphov till i den praktiska tillämpningen. Denna osäkerhet har sannolikt medverkat till att omhändertagandeinstitutet i 17 %; Pl ibland

• Sida 145
•  Original

Prep. l973:115 145

visat sig mindre effektivt. Kommissionen har i detta sammanhang särskilt beaktat den från många håll redovisade erfarenheten att de som omhän- dertagits på grund av ordningsstörningar inte sällan efter mycket kort tid äter befinner sig på samma plats och i samma sällskap. Detta är otillfredsställande säväl frän ordningssynpunkt som med hänsyn till behovet av att lösa den omhändertagnes personliga problem.

Förutom sextimrnarsgränsen skiljer sig den föreslagna regeln från motsvarande bestämmelser i 20 5 första stycket PI främst däri att som förutsättning för frigivning även krävs att erforderliga förhör och utred— ningar har hunnit slutföras. 3 5 är inte avsedd att tillämpas vid fylleri. Det finns därför normalt inte anledning räkna med att förhöret skall behöva uppskjutas någon längre tid på grund av att den omhändertagne är alltför påverkad eller orntöcknad. Den del av förfarandet som ibland kan beräknas bli förhållandevis nie-ra tidskrävande är den efterföljande utredningen. Det bör emellertid förutsättas att utredningsarbetet i regel bör kunna slutföras inom en eller ett par timmar. Vissa variationer torde dock vara ofränkomliga på grund av såväl den omhändertagnes situation som exempelvis tidpunkten för omhändertagandet, den allmänna arbets- belastningen, förekomsten av socialjour etc.

Det kan inte utslutas att utredningsarbetet av nu nämnda skäl eller av annan anledning ibland inte hinner slutföras inom den angivna tidsfristen. I den mån det i sådant fall på grund av vårdbehov eller eljest framstår som väsentligt att den omhändertagne inte omedelbart försätts på fri fot får övervägas om någon av de bestämmelser om interimistiska omhänder- taganden som finns i skilda värdlagar bör tillämpas. '

Den nya lagens bestämmelser om förvaringen av den omhändertagne bör enligt kommissionens mening utformas i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 20% tredje stycket Pl. I förslaget har dessa bestämmelser tagits in i 9 &.

I 21 å Pl anges att de bestämmelser i denna instruktion som avser omhändertagande på grund av bl. a. ordningsstörningi tillämpliga delar även gäller den som utan att vara polisman förordnas att fullgöra polisverksamhet, om annat ej framgår av förordnandet. Kommissionen föreslår att en motsvarighet till nämnda bestämmelse i P] tas in i den nya lagen ( 10 å).

Kommissionen har slutligen förutsatt att det finns behov av närmare föreskrifter angående tillämpningen av den nya lagen (11 å).

Kommissionen har i det föregående framhållit önskvärdheten av att socialarbetare i så stor utsträckning som möjligt tjänstgör i de lokaler till vilka omhändertagna förs för att på så sätt det utredande och kurativa arbete som ofta skall sättas in efter ett omhändertagande snabbt skall kunna påbörjas. Det samarbete mellan polisen och de sociala myndighe- terna sorn kommissionen har förordat förutsätter givetvis att lokalfrågan kan lösas. Regelbunden tjänstgöring i sådana lokaler förefaller med hänsyn till de sociala myndigheternas resurser endast vara möjlig om omhändertagna förs till och förvaras på en eller högst ett par platser i varje polisdistrikt. lO Riksdagen 1973. ] saml. Nr 115

• Sida 146
•  Original

Prop. 1973:1 15 146

Vad gäller Göteborgs och Malmö polisdistrikt är polisens lokalförhäl- landen sådana att några'ytterligare åtgärder inte är påkallade i dessa distrikt. Detsamma torde vara förhällandet i andra större polisdistrikt. I Stockholms polisdistrikt är utrymmena för omhändertagande av berusade och ordningsstörande personer f. n. otillräckliga. En förutsättning för att den nya lagen skall kunna tillämpas praktiskt i" Stockholms polisdistrikt är att distriktet får tillgång till en större central lokal för omhändertagan— de av berusade och ordningsstörande personer. Kommissionen har haft kontakter med företrädare för Stockholms kommun, vilka har förklarat, att kommunen är villig att ställa mark till förfogande för uppförande av en byggnad för sådant ändamål. [ avvaktan på att denna byggnad uppförs har möjligheterna undersökts att föra de personer som tas omhand enligt den nya lagen till en enda plats. Första vaktdistriktets lokaler, som fyller modern standard och även i övrigt synes mest lämpade för den verksam- het som det här är fråga om, bör utnyttjas för detta ändamål. Andra lokaler kan om det visar sig nödvändigt användas för omhändertagande av berusade personer.

7.2.4. Förstärkta insatser på det sociala omrädet

Kommissionen har den uppfattningen att vårdorganens resurser på sikt bör byggas ut eller disponeras om så att den allmänt förebyggande verksamheten så långt möjligt gör polisens ingripanden i de situationer som här avses överflödiga. Över huvud taget är det angeläget att man satsar på allmänt förebyggande verksamhet i vidaste bemärkelse. Inte bara samhällsorganen bör öka sina insatser på detta område. Också organisationer och sammanslutningar av olika slag bör uppmuntras och stödjas i den verksamhet de bedriver. Inte minst angeläget är det att stärka de enskilda samhällsmedlemmarnas insikt om nödvändigheten att göra egna insatser till nytta för sig själva och andra.

De överväganden som det nu sagda för fram till måste emellertid sesi ett långsiktigt perspektiv. Kommissionen måste begränsa sig till att lägga fram vissa förslag beträffande socialvårdens insatser på områden som anknyter till kommissionens uppdrag.

För det första gäller det den sociala jourverksamhet som kommissio- nen behandlat i avsnitt 7.2.2 och 7.2.3.

Enligt bestämmelserna i socialhjälps- och .barnavärdslagama finns en allmän skyldighet för kommunerna att bedriva uppsökande verksamhet och att vidta de åtgärder som därvid befinns nödvändiga. l åtskilliga kommuner bedrivs också sedan länge olika former av uppsökande verksamhet. Som kommissionen tidigare framhållit förhåller det sig trots detta så att det är polisen som i sin allmänt brottsförebyggande verksamhet kommer i kontakt med personer, inte minst barn och ungdomar, som av olika skäl är i behov av stöd-och hjälp. Genom det fortlöpande samarbetet mellan polis och barnavärdande myndigheter får därmed också de sociala myndigheterna och i synnerhet barnavårdsnämn- derna kännedom om förhållanden som bör föranleda åtgärder från deras

• Sida 147
•  Original

Prop. 1973:115 147

sida. Särskilt under icke ordinarie arbetstid föreligger det behov av sociala insatser i samband med polisingripanden, eftersom det bör ankomma på de sociala myndigheterna att bedöma vilka åtgärder som bör vidtas i det enskilda fallet. Sådan verksamhet bedrivs redan på flera håll i landet som kommissionen tidigare redovisat.

Mot bakgrund av den rådande ordningssituationen anser kommissionen det synnerligen angeläget att barnavårdsnämnderna/sociala centralnämn- derna ställer ökade personella resurser till förfogande för att bl. a. samverka med polisen i dess arbete bland barn och ungdomar under icke ordinarie arbetstid. För att snabbt göra det möjligt att initiera, pröva och utvärdera olika former av sådan social jourverksamhet bör särskilda statliga medel ställas till socialstyrelsens förfogande för bidrag till kommunerna. Statens insatser på omrädet bör ha formen av en försöks- Verksamhet. De socialarbetare som deltar i jourverksamheten bör bl.a. kunna ägna sig åt uppsökande verksamhet i den mån deras huvuduppgif- ter länmar utrymme för detta.

Kommissionen föreslår att 4 milj. kr. ställs till förfogande för det nyss angivna ändamålet. Socialstyrelsen bör av dessa medel kunna lämna full ersättning för kommunernas kostnader för'verksamheten. Försöksverk- samheten bör bedrivas under minst två budgetår. Det bör ankomma på de närmast berörda centrala ämbetsverken, socialstyrelsen och rikspolissty- relsen att successivt utvärdera försöksverksamheten.

Ett annat område där kommissionen anser sig kunna ta ställning för omedelbara ytterligare insatser från statens sida är narkomanvården. Narkotikamissbruket har framför allt i de största kommunerna en Väsentlig del i uppkomsten av brottslighet och ordningsstörande förhål- landen. Kommissionen har därför övervägt vissa åtgärder till stöd för kommunens insatser på detta område. Vad det här kan bli fråga om är förenklade bidragsregler och ökade möjligheter till statsbidrag till vård- centraler för narkotikamissbrukare, ökade driftbidrag till behandlingshem för narkotikamissbrukare, nytt statsbidrag till vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare samt ökade bidrag till organisationer som sysslar med rehabilitering av narkotikaskadade personer.

Narkomanvärdskommittén föreslog i sitt första betänkande (SOU 196725) att man i storstäderna borde inrätta särskilda mottagningar för unga narkotikamissbrukare, vårdcentraler. Man ansåg att dessa öppna mottagningar helst borde. ha anknytning till sjukhus för att få en nära Samordning med den slutna vården. Som ett ytterligare önskemål angav kommittén att mottagningen borde vara bemannad dygnet runt eller ha någon form av jourhänvisning. Vid vårdcentralen skulle akutfall kunna omhändertas under en kortare period för att möjliggöra en kvalificerad preliminärbedörnning och differentiering som underlag för senare över- förande till lämplig vårdform. Kommittén föreslog att denna diagnostice— rande och fördelande vårdcentral främst skulle avses för unga missbruka- re.

Socialministern förordade i enlighet med förslaget (prop. 1968zl bil. 7 S. 203) att viss verksamhet vid Mariapolikliniken i Stockholm skulle anses

• Sida 148
•  Original

Prop. 1973:115 148

som en sådan vårdcentral och erhålla statsbidrag med 75 % av kostnader- na för denna verksamhet. Riksdagen beslutade (SU 5, rskr 5) att även vårdcentraler som enligt mönster av Mariapolikliniken inrättades i andra kommuner skulle kunna få motsvarande statsbidrag.

Statsbidrag till vårdcentral utgår från anslaget till kommunala nykter- hetsnämnder. Bidrag kan utgå till landstingskommun eller annan kom- mun. l tillämpliga delar gäller grunderna för bidrag till kommunal nykterhetsnämnd för driften av alkoholpoliklinik. Vårdcentral skall huvudsakligen vara avsedd för yngre narkotikamissbrukare. I statsbidrags- bestämmelserna har begreppet ”yngre” fixerats genom angivande av åldersgränsen 25 år. Vårdcentralens akutvårdplatser kan vara förlagda vid något sjukhus och jouren kan samordnas med annan jourverksamhet. 1 dag utgår statsbidrag till fyra vårdcentraler.

Erfarenheten har visat att kraven på akutvårdplatser och jourverksam- het i praktiken varit svåra att upprätthålla, särskilt om primärkommun är huvudman. Ur statsbidragssynpunkt kan det vidare vålla svårigheter att avgränsa vårdcentralen gentemot barnavårdsnämndens, nykterhetsnämn- dens och socialnämndens ansvarsområden. Eftersom man vill ge vård- centralen en betydande flexibilitet och möjlighet till anpassning efter lokala förhållanden är det svårt att ange en klar definition utöver att vårdcentralen bör vara'en öppen mottagning för narkotikamissbrukare. Den beskrivning på en värdcentrals uppgifter som ges idet följande är därför att se som en allmän ram för verksamheten i en storstad.

1 den allmänna målsättningen strävar man efter en integration mellan narkomanvården och samhällets övriga sjuk- och socialvård. Tanken på en helt separat värdorganisation för narkotikamissbrukare har avvisats av riksdagen. På kort sikt föreligger emellertid behov, huvudsakligen i de större kommunerna. av särskilda behandlingsenheter för narkotikamiss- brukare även om en stor andel av narkotikamissbrukarna behandlas vid öppna mottagningar inom allmän social- och sjukvård, såsom barnavårds- eller socialvårdsbyråer. psykiatriska mottagningar för ungdomar och vuxna, alkoholpolikliniker m. m. Vårdcentralernas uppgift är att genom speciella, målinriktade insatser komplettera och förstärka denna verksam- het, inte att ersätta eller överta den. Självfallet bör vårdcentralen ha ett nära samarbete med samhällets olika sociala organ liksom med sjukvårds- organisationcn. Värdeentralens personal bör söka behålla kontakten med klienten även under den period då han t. ex. erhåller vård på sjukhus eller behandlingshem.

Kommissionen föreslår att bidragsreglerna för vårdcentralerna ändras så att kravet på akutvärdplatser och "ZS-årsgränsen utgår ur statsbidrags- villkoren liksom anknytningen till reglerna för alkoholpoliklinik. Kravet på jourverksamhet bör dessutom modifieras. Kommissionen föreslår att grunderna för statsbidragsgivningen anges enligt följande.

Med vårdcentral bör förstås en av kommun eller landsting organiserad öppen mottagning som helt eller till övervägande del är inriktad på narkotikamissbrukare, huvudsakligen yngre. Vårdcentralen skall ha flexi- belt öppethållande med viss jourverksamhet, som dock inte behöver

• Sida 149
•  Original

Prop. 1973:1 15 149

omfatta hela dygnet. Vårdcentralen skall stå öppen för narkotikamissbru- kare som söker sig dit eller hänvisas dit. Den bör genom fältarbete bedriva uppsökande verksamhet, bl. a. för att vidmakthålla redan etable- rade kontakter.

Vårdcentralen bör fungera som en basstation i nära samarbete med andra vårdinstanser. Den bör samverka med sjukhus för vård av akutfall och med behandlings- och inackorderingshem. Den bör fungera som sluss till socialbyrå och andra samhällsinstitutioner och ha möjlighet att placera missbrukare i enskilt hem.

Vårdcentralen bör ha resurser att göra en medicinsk och social bedömning av missbrukare. Den bör aktivt medverka till att lösa sociala nödlägen och planera akut och mera långsiktig behandling.

Vårdcentralens behandlande verksamhet bör ha en huvudsaklig social inriktning. I dess verksamhet bör ingå rådgivning. gruppverksamhet. viss gruppterapi, lägerverksamhet och olika insatser för att aktivera missbru- karen och motivera honom att själv söka förbättra sin situation. Vård- centralen bör hålla nära kontakt med missbrukarens familj och sörja för Ett mera långsiktigt uppföljningsarbete. Vårdcentralen bör på lämligt sätt informera om sin verksamhet.

Det ökade medelsbehovet för budgetåret 1973/74 som föranleds av den föreslagna ändringen av grunderna för statsbidragsgivningen beräknar kommissionen till 500 000 kr.

Beträffande behandlingshemmen föreslog narkomanvårdskommitte'n i sitt första betänkande att den slutna vården av narkomaner borde kompletteras med utskrivningshem där man övergångsvis skulle ge fort- satt terapi. Vidare föreslogs inackorderingshem med skyddad miljö för mindre avancerade fall.

Riksdagen beslutade år 1968 (prop. l968:l bil. 7 s. "201, SU 5, rskr 5) att statsbidrag skulle utgå till anordnande och drift av behandlingshem för narkotikamissbrukare. Från år 1969 har benämningen varit behand- lingshem och inackorderingshem. Bidragsbestämmelserna ansluter sig till vad som gäller för nykterhetsvårdens institutioner. Bidrag till driftkostna- der kan utgå med belopp motsvarande högst 75 % av styrkta nettokostna- der. dock — fr. o. m. den 1 juli 1973 — med högst 23 000 kr. per plats och år.

Utbyggnaden av vårdresurser vid behandlingshem/inackorderingshem har inte skett i den takt som beräknats. Åtstramningen i den kommunala ekonomin torde här ha spelat en stor roll. Då det är angeläget att denna form av vård förstärks bör möjligheter öppnas att ge högre statsbidrag. Kommissionen föreslår därför att den nuvarande gränsen — högst "23 000 kr. per plats -—- höjs och att statsbidrag utgår med högst 35 000 kr. per plats. dock högst med 75 %- av nettokostnaden.

Merkostnaden för budgetåret 1973/74 beräknar kommissionen till i runt tal 1.5 milj. kr.

Placering av missbrukare i enskilt hem förekommer i viss utsträckning. Som regel är dessa missbrukare under "20 år. De flesta torde vara omhändertagna enligt. barnavårdslagen. På längre sikt syftar placeringen i

• Sida 150
•  Original

Prop. l973:115 . 150

familjevård till att missbrukaren skall kunna återgå till sin tidigare hemmiljö eller till arbete eller studier på annat håll. För att placering i enSkilt hem skall ge gott resultat krävs dels att placeringen förbereds väl, dels att utplacerande organet håller en god kontakt med den unge och med familjevårdarna. Så snart som möjligt bör förberedelser vidtas för tiden efter familjevården beträffande arbete, omskolning, studier e. d.

Omhändertagande av ungdomar för vård i enskilt hem sker i flertalet fall enligt barnavårdslagen. Orsakerna är skiftande men missbruk av alkohol och narkotika torde ofta ingå i bilden. För att främja ett ökat utnyttjande av familjevård för unga narkotikamissbrukare bör statsbidrag utgå för en del av kommunens kostnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare som efter vård på institution eller efter bedömning av vårdcentral anses bäst kunna övervinna sitt missbruk i- en sådan vårdform. Statsbidraget bör utgå med en fast summa per plats, beräknad att täcka ca 75 % av skillnaden mellan normal fosterlön och den högre fosterlön som beräknas behövlig för att man skall kunna placera ungdo- mar med uttalat narkotikamissbruk. Skillnaden kan enligt uppgifter från olika kommuner beräknas till ca 400 kr. i månaden. På grund av vad nu sagts föreslär kommissionen att statsbidrag utgår till kommunens kostnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare med'3OO kr. i månaden per plats. Bidraget bör utgå såväl vid frivillig placering som vid omhänder- tagande enligt barnavårdslagen under en tid av högst två år för en och samma vårdtagare.

Medelsbehovet för budgetåret 1973/74 kan beräknas till (75 % x 400 kr./mån. x 500) eller i runt tal 1,8 milj. kr.

I enlighet med förslag av Kungl. Maj:t i proposition 1972167 har ett belopp av högst 300 000 kr. ställts till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och behandlingsformer för narkotika- missbrukare. l årets statsverksproposition förordas att möjlighet skall öppnas att från anslaget Bidrag till Länkrörelsen m. m. ge'bidrag inte bara till organisationer som tidigare fått bidrag där ifrån utan också till andra organisationer som sysslar med rehabilitering av narkotika— och alkohol- skadade personer främst för försök med nya behandlingsformer.

Kommissionen förordar att ytterligare 500 000 kr. anvisas för bidrag till organisationer som sysslar med rehabilitering av narkotikaskadade personer och att även kommuner kan få stöd från anslaget för behand- lingsförsök. .

Det sammanlagda medelsbehovet för kommissionens förslag beräknas till drygt åtta milj. kr. för budgetåret 1973/74.

Vad kommissionen nu har föreslagit beträffande förstärkta insatser på det sociala området kan endast få en mycket begränsad effekt när det gäller att komma till rätta med de sociala missförhållanden som ligger bakom bl. a. den brottslighet och de ordningsstöranden som förekom- mer. Samhällets insatser för att lösa dessa problem måste ske från en bredare bas, och med en långsiktig planering som innefattar bl. a. föräldraskolning. skolans roll och utformningen av människornas livs- miljö i sin helhet. Men också i det.kortsiktiga perspektivet krävs ett

• Sida 151
•  Original

Prop. l973:115 , 151

samlat grepp när det gäller samhällets ansvar för de människor som av olika skäl inte passar in i vårt sociala mönster. Att stå utanför den mänskiliga och samhälleliga gemenskapen måste innebära stora psykiska påfrestningar och leder ofta till självdestruktivitet i form av alkohol- och drogmissbruk, med åtföljande brottslighet och för omgivningen störande uppträdande. Dessa människor är i direkt behov av vård men också av andra former av stöd och hjälp från samhället.. Samhällets insatser måste ta sikte på en rehabilitering där krav också ställs på den vårdbehövandes eget ansvar i sin situation. Närmast är det socialutredningens uppgift att överväga inriktningen och samordningen av de sociala insatserna. Kom— missionen har förvissat sig om att'dess begränsade förslag ligger ilinje med socialutredningens intentioner.

Det har inför kommissionen uppgivits att i varje fall beträffande storstadsområdena är det ett begränsat antal personer med stora miss- bruksproblem, framför allt ungdomar, som i huvudsak uppehåller sigi citykärnan och som där skapar ständiga oroshärdar. Även om det kan antas att flertalet av dessa personer är föremål för något. slag av åtgärder från sociala eller sjukvårdande myndigheter, synes dessa åtgärder inte innebära tillräckligt stöd för att de skall orka ta sig ur den nedbrytande miljö de lever i. Kommissionen är medveten om att man inte kan lösa sociala problem genom att använda tvång i stor skala och att man här har att göra med grundläggande problem inom hela" social- och sjukvården som det inte ankommer på kommissionen att ta ställning till. Kommissio- nen vill dock understryka att från samhällets, men framför allt från de vårdbehövandes egen synpunkt måste vårdinsatserna för dessa människor effektiviseras.

Kommissionen vill också fästa uppmärksamheten på de stora grupper barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen för en asocial livsföring. Inte minst i storstadsområdena återfinns stora grupper ungdomar som har svårigheter att anpassa sig till de samlevnadsregler som gäller. Samhällets insatser för att stoppa denna olyckliga utveckling måste också intensifie- ras. Ett effektivt stöd till ungdomsorganisationerna skulle ge dessa bättre möjligheter att erbjuda meningsfylld fritidssysselsättning. Kompletterad med olika verksamheter inom kommunernas egen fritidsverksamhet har man här ett medel, som rätt utnyttjat kan bidra till ungdomarnas eget engagemang i samhällsutvecklingen i stället för passiv sysslolöshet. En förutsättning härför är att även den fritidsverksamhet som kommunerna erbjuder ungdomarna har en målsättning och ett innehåll som i ökad utsträckning bygger på självverksamhet. Kommunala ungdomslokaler. där öldrickande, sniff och haschrökning inte bara tillåts, utan ivissa fall underlättas är enligt kommissionens mening helt oacceptabelt-.

Kommissionen utgår ifrån att vad som anförts kommer att vägas in i de samlade bedömningar som socialutredningen har att göra när det gäller inriktningen och samordningen av de sociala insatserna.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1973:1 15 15

[J

8. Polisen och allmänheten

8.1. Råda/ide förhållanden

[ direktiven för kommissionen framhålls nödvändigheten av att polisen har allmänhetens stöd. Förhållandet mellan polisen och allmänheten förutsätts i ett "mera långsiktigt perspektiv komma att behandlas av det blivande centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott. Brottskomrnissionen har emellertid att överväga vilka åtgärder. som redan nu kan vidtas från samhällets sida när det gäller samarbetet mellan polisen och allmänheten.

Förhållandet mellan polis och allmänhet har studerats av utredningen Polisen i Stockholm (Ds Ju 1972133). Utredningsrnannen har den 7 februari 1973 redovisat sina erfarenheter och förslag till kommissionen. Utredningen är därmed slutförd. Utredningens promemoria 1973-02-07 är intagen som bilaga C.

På initiativ av utredningen genomfördes under februari 1973 en opinionsundersökning i syfte att undersöka allmänhetens attityd till polisen (se avsnitt 4 och bilaga A).

Av undersökningen drar kommissionen den slutsatsen att polisen förefaller att ha den breda allmänhetens stöd men att åtgärder främst av informativ och kontaktskapande art erfordras för att ytterligare förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten.

8.2. Överväganden och förslag

8.2.1 lnformationsfrågor

Det underlag som har ställts till kommissionens förfogande tyder på att det krävs en utökad information till allmänheten. Detta gäller såväl den information som behövs för att skapa ytterligare förståelse för polisens arbete som den brottsförebyggande informationen. Inte mindre än 77 procent av dem som har svarat i attitydundersökningen anser sålunda att de får otillräcklig information om polisen och polisverksam- heten. lnformationsbehovet är särskilt framträdande inom ungdomsgrup- pen. Undersökningen visar också att 80 procent önskar mera information om hur man kan skydda sig mot brott. Kommissionen anser det angeläget att polisväsendet har resurser för att kunna tillgodose detta informations- behov. Härigenom kan man både nå en brottshärnmande effekt och skapa bättre förutsättningar för polisens verksamhet.

Enligt den tidigare berörda opinionsundersökningen anser allmänheten i förhållandevis stor utsträckning att den bild av polisen som vissa massmedia ger är missvisande. Med hänsyn till massmedias stora genom- slagskraft är det enligt kommissionen väsentligt att deras belysning av skilda samhällsproblem sker på ett allsidigt och rättvisande sätt. Allmän- hetens redovisade uppfattning understryker behovet av föbättrad mass- mediaservice från polisens sida och en på alla nivåer förbättrad kontakt

• Sida 153
•  Original

Prop. l973:115 153

mellan polisen och massmedia. Utredningen Polisen i Stockholm har framhållit att man bör eftersträva

— långsiktig central planering för den brottsförebyggande informationen i samråd med andra myndigheter och samhällsorgan, - förbättrad samhällskontakt bl.a. i form av ett systematiserat samar- bete med andra samhällsorgan, —— förbättrade möjligheter att både centralt. och lokalt bedriva ett nära samarbete med massmedia och att därvid genom särskilt utbildade kontaktmän öka utflödet av från massmcdiasynpunkt attraktivt mate- rial, utökad medverkan av polispersonal i skolundervisningen säväl beträf- fande rekryteringsinfortnation som trafikundervisning och undervis- ning i lag och rätt, - fortsatta centrala och lokala kampanjer i brottsförebyggande syfte samt deltagande i utställningar och andra evenemang, -— en sådan organisationoch inriktning på polisarbetet att allmänhetens behov av information och service kan tillgodoses utan dröjsmål.

Kommissionen delar utredningens uppfattning om målsättningen för informationsverksamheten. Kommissionen vill emellertid framhålla att spörsmålet om förhållandet mellan polisen och allmänheten och därmed sammanhängande informationsproblem är en fråga om åtgärder på lång sikt. Det bör därför ankomma på det blivande centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott att göra en mera övergripan- de. och samlad bedömning av behovet av åtgärder på detta område. Kommissionen begränsar sig därför till att behandla vissa frågor beträf- fande vilka mera omedelbara åtgärder kan vidtas. Vad utredningen i övrigt har föreslagit får tas upp i det centrala rådet.

Kommissionen vill först fästa uppmärksamheten på möjligheterna till ökad information via massmedia med hänsyn till dessas stora spridning och genomslagskraft. Svårigheter föreligger f.n. att få spaltutrymme. i tidningarna och sändningstid i radio och TV för information om polisens verksamhet och om brottsförebyggande åtgärder. Det beror sannolikt till stor del på att polisen inte har kunnat erbjuda ett från journalistisk synpunkt intressant material. För att förbättra informationen bör man i ökad utsträckning knyta personer med journalistisk utbildning och erfarenhet till polisväsendet. Enligt kommissionens bedömning kan det totala informationsbehovet bäst tillgodoses genom att rikspolisstyrelsen tillförs 'ett antal tjänster för erfarna journalister. Därigenom kan rikspolisÅ styrelsens informationsmöjligheter förbättras samtidigt som polisdistrik— ten kan ges ökat stöd i sin informationsverksamhet. Kommissionen bedömer att uppgifternas omfattning motiverar inrättande av tre nya tjänster vid rikspolisstyrelsen. [ polisdistrikten bör enligt kommissionens mening utses särskilda polismän att svara för kontakten med massmedia. De bör vara placerade i centrala befattningar inom polisdistrikten. Kontaktmännen bör ges viss utbildning i massmediaservice och nyhetsvär- dering.

• Sida 154
•  Original

Prop. l973:115 154

Kommissionen anser — med ledning bl. a. av opinionsundersökningens resultat att informationsverksamheten i första hand bör syfta till att belysa polisen och dess verksamhet i samhällets tjänst. Informationen bör när det är möjligt utformas så att den har nyhetsvärde. Uppmärksamhet bör ägnas polisens brottsförebyggande och sociala arbetsuppgifter, poli- sens befogcnheter, reglerna för användande av våld och behovet av" allmänhetens stöd vid ingripande av polisen. Dessutom är det angeläget att alla möjligheter till vidgad information i brotts- och olycksförebyg- gande syfte tillvaratas.

Omfattande information torde ocksä krävas för att följa upp nyheter och ändringar i lagar och författningar. Som exempel på detta vill kommissionen nämna de nya riktlinjerna för handläggning av vissa butikssnattericr. En relativt utbredd uppfattning tycks vara att butiks- snatteri inte är straffbart så snart det stulnas värde är mindre än tjugo kronor. Det är angeläget att man genom information kan rätta till detta och andra liknande missförstånd.

På grund av vad sålunda anförts föreslär kommissionen, att tre nya tjänster tillförs polisväsendet för nyss angivna uppgifter och att medel ställs till rikspolisstyrelsens förfogande för viss utbildningi massmedia- service och nyhetsvärdering.

Enligt opinionsundersökningens resultat är informationsbehovet sär- skilt stort bland ungdomen. Kommissionen anser att resultatet motiverar en satsning på målinriktad information både av allmän och brottsförebyg- gande art till olika ungdomsgrupper. Det är viktigt att ökade insatser görs för att ge barn och ungdom bättre kunskaper om och förståelse för polisen och dess roll i samhällets tjänst. i första hand bör enligt kommissionen ifrågakomma en utökad medverkan i skolan och i olika ungdomsorganisationcr.

Polisens medverkan i skolan omfattar enligt gällande läroplan för grundskolan.

Lågstadiet .r'ilellanstadiet' [lågstadiet Trafikunder- visning 4 tim. 3 tim. ' 1 tim. Lag och rätt — 2 tim. 2 tim.1

Medverkan sker f.n. inte helt i enlighet med denna förutsättning. Trafikundcrvisningen, vilken i huvudsak bedrivs i form av praktisk undervisning, har hittills kunnat genomföras till ca 75 procent. Undervis— ning i lag och rätt har under 1971/72 ägt rum i sammanlagt 9 800 klasser av de ca 11 400, där medverkan enligt anvisningarna skulle ha skett. Härutöver gavs föräldrainformation vid ungefär 500 sammankomster t. ex. i Hem- och Skolaföreningar. Totalt innebär polisens medverkan i skolan f. n. en arbetsinsats motsvarande ungefär 65 årsarbetskrafter.

Kommissionen anser att polisens medverkan i skolan bör säkerställasi

' ()m resurserna så medger därutöver en timma i årskurs 9.

• Sida 155
•  Original

Prop. 1973:1 15 155

den omfattning som är förutsatt i läroplanen. Trafikundervisningen sätts in redan i de lägsta klasserna och fullföljs sedan i mellan- och högstadiet. Den bedrivs till övervägande delen i form av praktisk utbildning. Denna undervisning är värdefull frän samhällets synpunkt både genom att den medverkar till att skapa säkrare trafikbeteenden och genom att den kan grundlägga ett förtroendefullt förhållande mellan ungdomen och polisen. Kommissionen anser därför att man bör tillföra polisväsendet de resurser som förutsätts för att kunna genomföra läroplanen. Enligt rikspolisstyrel- sen krävs för detta ytterligare ca "25 polismanstjänster. Kommissionen vill dessutom framhålla att positiva effekter erfarenhetsmässigt har uppnåtts i de fall då uniformerad polis har gjort korta besök vid förskolor och barndaghem. I viss utsträckning bör förskolornas och barndaghemmens önskemål om polismedverkan kunna tillmötesgäs inom ramen för den nyss angivna förstärkningen.

Kommissionen föreslär på nu anförda skäl att 25 polismanstjänster inrättas för trafikundervisning i skolorna.

Undervisningen i lag och rätt omfattar dels en presentation av polisen och polisverksamheten och dels en brottsförebyggande information om samhällets lagar. Den bedrivs huvudsakligen i lektionsform. För planering och genomförande av denna undervisning utnyttjas i första hand personal vid spaningsrotlar. Med hänsyn bl. a. till denna undervisnings brottspre- ventiva effekt vill kommissionen förorda en utökning av antalet undervis- ningstimmar i vilka polisen medverkar. En sådan utökning bör dock inte belasta enbart personalen vid spaningsrotlarna. Också stadsdelspoliser och lämpliga polismän i lokalvaktomräden böri möjlig utsträckning utnyttjas för uppgiften. Härigenom möjliggörs sannolikt ett fortsatt personligt förtroendefullt förhållande. mellan ungdomen och den lokala polisen. Polisväsendet bör tilldelas erforderliga resurser för undervisningen i lag och rätt i form av ytterligare polispersonal. Målsättningen bör enligt kommissionen vara att polisens medverkan i lag och rätt utökas i all den utsträckning som kan bedömas vara meningsfull med hänsyn till läropla- nen. Enligt kommissionen bör en fördubbling av polisens medverkan eftersträvas. För detta skulle krävas ytterligare högst 25 årsarbetskrafter.

Stockholms polisstyrelse har i skrivelse till chefen för justitiedeparte- mentet föreslagit att en informationscentral för telefonförfrägningar inrättas -i Stockholms polisdistrikt. Polisstyrelsen har framhållit att servicen till allmänheten därigenom skulle förbättras och att belastningen på övrig polispersonal skulle minska. Enligt vad kommissionen har erfarit tillämpas systemet sedan år 1939 i Köpenhamn..Erfarenheterna av denna upplysningstjänst är mycket goda. För en sådan upplysningscentral med öppethållande under dagtid behövs två polismän. Kommissionen tillstyr- ker polisstyrelsens förslag. Om erfarenheterna blir gynnsamma bör det komma i fråga att inrätta sådana upplysningscentraler även i Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

• Sida 156
•  Original

Prop. l973:115 156

8.2.2. Kontaktfrågor

Den information som behövs bl. a. för att skapa ökad förståelse. och stöd för polisens arbete i samhället. förutsätter att polisväsendets kon- taktyta mot samhället i övrigt är stor. Man torde av opinionsunder- sökningens resultat kunna dra slutsatsen att kontakterna för näryarande inte är tillräckliga. Det är därför önskvärt att polisens samhällskontakter utvidgas genom att man på ett systematiskt sätt söker utveckla samarbe- tet med samhället i övrigt. Detta torde gälla för alla nivåer — även för den enskilde polismannen.

Goda relationer med massmedia bedöms vara en av förutsättningarna för att saklig information skall kunna nå ut till den enskilde medborga- ren. lntresseväckande. vardagsnära reportage om olika former av brotts- lighet och andra samhällsproblem och om polisens uppgifter och arbets- metoder är vad som bör eftersträvas.

Kommissionen har överlagt med chefen för Sveriges radio i frågan om relationerna mellan polisen och Sveriges radio. Radiochefen har därvid förklarat att man på Sveriges radio är beredd till fortsatta överläggningar på såväl riksplanet som det lokala planet om informations- och samar- betsproblem. Det får bli en uppgift för rikspolisstyrelsen att ta initiativ till sådana fortsatta överläggningar. Enligt kommissionens uppfattning är ett mera organiserat samarbete önskvärt mellan polisen ä ena och Sveriges radio och tidningarna ä andra sidan. Det bör vara en uppgift för det centrala rådet att närmare överväga formerna för ett sädant samarbete.

På det lokala planet bör kontakten mellan polis och massmedia kunna ' förbättras genom tillkomsten av särskilda kontaktmän i varje polisdi- strikt. Kommissionen föreslär vidare i det följande en utökning av antalet fotpatrullerande polismän och kvarterspoliser. I detta sammanhang vill kommissionen peka på den ökade kontakt mellan polis och allmänhet som möjliggörs genom en ökad insats av polismän i yttre tjänst och på den allmänt brottsförebyggande effekt som denna arbetsform kan bc— dömas ha. Likaså är den föreslagna utökningen av resurserna för polisens medverkan i skolan värdefull. Kontakter mellan polismän och elever samt mellan skolledning/lärare och polisen har stort värde när det gäller det brottsförebyggande arbetet.

Slutligen vill kommissionen framhälla den kontaktverksamhet som redan nu bedrivs i stor omfattning i form av utställningar, polisens dag samt genom skolans studiebesöks- och kontaktverksamhet. Det stora intresse från allmänhetens sida som därvid kommer till uttryck visar att denna verksamhet fyller en viktig funktion.

• Sida 157
•  Original

Prop. l973:115 157

9. Förstärkning av polisverksamheten

9.1. Organisationen istort

Den 1 januari 1965 förstatligades det svenska polisväsendet. Polisverk- samheten hade dessförinnan varit en kommunal angelägenhet. Det för- statligade polisväsendet fick en helt ny organisation (se Bilaga D).

I samband med förstatligandet av polisväsendet inrättades ett centralt polisorgan, rikspolisstyrelsen, som närmast under justiticdepartementet har överinseendet över polisväsendet. Rikspolisstyrelsen leds av en sär- skild styrelse. Den består av rikspolischefen, som är ordförande. överdi- rektören, som är vice ordförande, samt sex andra av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Genom att dessa regelmässigt även är ledamöteri riksdagen är arbetet inom styrelsen parlamentariskt förankrat. Styrelsens organisation framgår av Bilaga E.

Rikspolisstyrelsen skall genom inspektioner hälla sig underrättad om polisväsendets tillstånd och behov samt genom allmänna råd och anvis- ningar verka för planmässighet. samordning, enhetlighet och rationalise- ring inom polisväsendet. Vidare åligger det styrelsen att i vissa hänseen- den meddela föreskrifter för lägre polismyndigheter och att inom särskilt angivna områden utöva den direkta ledningen av polisverksamheten. Styrelsen har att svara för den omfattande förvaltningen av hela organisa- tionen. Styrelsen bedriver vidare teoretisk och praktisk polisutbildning vid polisskolorna.

Styrelsens operativa ledningsuppgifter avser bl. a. den särskilda polis— verksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m. m.. trafikövervakning som berör två eller flera län och som kräver samordning och samverkan över länsgränserna, övervakningsverksamhet till sjöss och i luften samt efterspaning angående brott. som kräver riksomfattande spaning, såsom mord och andra grova våldsbrott, illegal narkotika- och sprithantering. valutabrott, varusmuggling, kassaskäpsin— brott samt förmögenhetsbrott i samband med post— och godsbefordran.

Rikspolisstyrelsen är dessutom chefsmyndighet för statens kriminal— tekniska laboratorium samt ansvarar vidare för olika centrala register- funktioner. 1. ex. polisregistren, som sköts med automatisk databehand- ling.

Länsstyrelsen är högsta polismyndighet i länet. [ varje län utom i Gotlands län finns en länspolischef.l Länspolischefen utövar inom länsstyrelsen ensam beslutanderätten rörande polisens verksamhetsformer och har ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet. Denna funktion fullgörs främst genom utfärdande av föreskrifter och anvisning- ar till polisdistrikten samt genom samordning av polisverksamheten mellan polisdistrikten i länet.

' [ årets statsverksproposition föreslås att Jämtlands län och Västernorrlands län skall bilda ett gemensamt verksamhetsomräde.

• Sida 158
•  Original

Prop. l973:115 158

När särskilda förhållanden föranleder det eller då kravet på enhetlig ledning inom länet är särskilt framträdande äger länsstyrelsen helt eller delvis överta ledningen av polisdistriktens polisstyrkor. Som exempel härpä kan nämnas trafikövervakningsverksamhct, ordningshällning vid större tillställningar och sammankomster, katastrofer eller andra omfat- tande olyckor samt spanings- och efterforskningsverksamhet som berör flera av länets polisdistrikt. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan länsstyrelsen begära tillfällig polisförstärkning från annat län och beordra förstärkning till annat län.

Den regionala trafikövervakande verksamheten bedrivs av särskilda länstrafikgrupper. Anvisningar om de uppgifter som företrädesvis bör ombesörjas av länstrafikgrupp meddelas av rikspolisstyrelsen.

Antalet länstrafikgrupper är 35 och storleken varierar mellan länen. Gotlands län saknar länstrafikgrupp.

Länstrafikgrupp ombesörjer trafikövervakning över polisdistriktsgrän- serna. Om mer än en länstrafikgrupp finns inom samma län, bestämmer länsstyrelsen de områden inom vilka de olika grupperna främst skall tjänstgöra.

På den lokala nivån är landet uppdelat i 119 polisdistrikt. lndelnings- grunden är kommun- eller kommunblocksgränserna, varvid. en eller flera kommuner eller kommunblock utgör ett polisdistrikt. För ledningen av verksamheten i ett polisdistrikt finns en polisstyrelse bestående av polischefen och sex till åtta av landstinget eller i vissa fall av kommunfull- mäktige valda ledamöter. Polischefen utövar ensam polisledningen i polisdistriktet och avgör dessutom det övervägande antalet av de ärenden som förekommer. Polisstyrelsen i plenum avgör ärende som angår viktigare organisationsfrågor, petitafrägor, vissa tjänstetillsättningsfrägor. viktigare informationsfrägor samt andra frågor, som polischefen hänskju- ter till plenum. Ärende som innebär utövande av polisledning får inte tas upp till avgörande i plenum. Polischefen får inte heller hänskjuta andra ärenden till plenum än sådana som rör polisväsendets administrativa eller allmänna riktlinjer för polisens verksamhet. Ett normaldistrikt är organi— serat med ett kansli, en ordningsavdelning och en kriminalavdelning. Ordningsavdelningen är i de större distrikten uppdelad på en övervak- ningssektion och en trafiksektion. Kriminalavdelningen beståri de större distrikten av sex rotlar. Dessa utgörs av spaningsrotel, allmän utrednings- rotel, teknisk rotel, stöldrotel, bedrägerirotel samt väldsrotel. [ övriga distrikt har rotlar i viss utsträckning förts samman.

Huvuddelen av polisstyrkan är placerad i polisdistriktets centralort med ett särskilt ansvarsområde, centralvaktomräde. Därutöver finns i vissa tätorter arbetsgrupper vars ansvarsområde utgörs av ett lokalvakt- omrade. Vissa mindre orter har även s. k. polisposteringar med ensamsta- tionerade polismän. .

Organisationen i ett fullt utbyggt polisdistrikt framgår av Bilaga F. Enligt personaltabläerna för polisväsendet finns f.n. 13 562 tjänster för polispersonal utom chefskarriären. Av dessa är 6 34] avsedda för allmän övervakning, ] 358 för trafikövervakning. 897 för'spaning och

• Sida 159
•  Original

Prop. 1973:115 159

3 086 för utredningsverksamhet. 1 768 tjänster avser vikariatpersonal. Den 2 januari 1973 var 1 014 tjänster vakanta ("Bilaga G). Antalet extra polismän som tjänstgör i organisationen men som av skilda anledningar ännu inte sökt eller erhållit någon på personaltablå upptagen extra ordinarie tjänst uppgick vid samma tidpunkt till I 005.

9.2. Nyligen vidtagna åtgärder och framlagda förslag

Som ett led i en allmän strävan efter ökad effektivitet och rationell användning av tillgängliga resurser har man inom polisväsendet sedan flera är systematiskt arbetat på att föra över arbetsuppgifter som inte kräver polisiära kunskaper till annan personal. Rikspolisstyrelsen har vidare i en skrivelse till Kungl. Maj:t den "20 februari 1969 fäst uppmärksamheten på en rad arbetsuppgifter, vilka inte bedömdes ha något samband med den egentliga polisverksamheten och som därför ansågs böra föras över till andra samhällsorgan. Rikspolisstyrelsens önskemål har tillgodosetts i betydande utsträckning genom författnings- ändringar och genom anvisningar till länsstyrelserna.

Den överföring av arbetsuppgifter som sålunda kontinuerligt fortgår inom polisväsendet har medverkat till att fler polismän har kunnat utnyttjas för rent polisiära uppgifter. Bland de arbetsuppgifter som i allt större omfattning utförs av annan personal än polismän kan nämnas ambassadbevakning, som fullgörs av ABAB. polismyndighetsärenden och enklare utredningar, som handläggs av kvalificerad biträdespersonal. Överföringstakten begränsas emellertid bl. a. av tillgången på kvalificera— _de biträden. I en del fall har man dock kunnat föra över ytterligare arbetsuppgifter genom att utnyttja vakansmedel för inrättande av tillfäl— liga tjänster för lämplig nyrekryterad biträdespersonal.

Kraven på den enskilde polismannens utbildning, erfarenhet och allmänna lämplighet för sina skiftande uppgifter har blivit allt större. Dessa krav gäller inte minst den yttre tjänsten i vilken den nye polismannen regelmässigt är engagerad under de första åren av sin yrkesverksamhet. Med hänsyn ltärtill och för att förbättra organisatio— nens effektivitet och stabilitet infördes i mars 1972 s.k. alternerings— tjänstgöring. Denna innebär att polismannen efter genomförd grundut— bildning inte längre far en omedelbar placering i yttre tjänst. En sådan placering kommer i fortsättningen inte att bli aktuell förrän den nye polismannen har hunnit tjänstgöra åtminstone ett är vid kriminalavdel- ning och ett är vid ordningsavdelning. Under båda dessa år sker tjänstgö- ringen under erfaren polismans handledning. Den unge polismannen ges på detta sätt en möjlighet att växa in i de många gånger mycket svåra uppgifterna i den yttre tjänsten. Först efter två års allsidig tjänstgöring fullgör han eller hon sålunda självständigt polisarbete. Systemet medför att ordningsavdelningarna under tiden januari 1972 till mars 1973 inte har kunnat tillföras någon ny polispersonal. Fördelarna med att den nytillkomna personalen i yttre tjänst är några år äldre och mera allsidigt utbildad har dock bedömts överväga de tillfälliga svårigheter som över—

• Sida 160
•  Original

Prop. 1973:1 15 160

gången till denna ordning har medfört. Den polisiära grundutbildningens innehåll och längd ändrades våren 1972. En anpassning skedde därvid till behovet av utökad utbildning i skilda ämnen och till den nya tjänstgö- ringsgången i syfte att säkerställa största möjliga utbyte av alternerings- tjänstgöringen.

För att öka effektiviteten i polisarbetet pågår anskaffning av en förbättrad radioutrustning — det s.k. System 70. Detta nya system ger förbättrade sambandsmöjligheter. Lednings- och rapporteringsmöjlighe- terna förbättras. Därigenom förbättras också den personliga säkerheten för de polismän som är verksamma i yttre tjänst. Systemet medger sålunda bl. a. att man från varje polisbil kan nå en polisstation var man än befinner sig i landet. Systemet är vidare enhetligt och kan därför användas var som helst i landet. '

Som ett led i rationaliseringsarbetet har en del arbetsgrupper och polispostcringar dragits in eller slagits samman. 1 flertalet fall har dessa förändringar endast berört smä enheter belägna relativt nära någon centralort. Ändringarna har skett i samråd med regionala och kommunala myndigheter samt berörda personalorganisationer. Dessa organisations- ändringar har förbättrat förutsättningarna för ett effektivt personalut- nyttjande inom distrikten. Antalet stationeringsorter för polispersonal är f. n. ca 410.

En avsevärd förändring i distriktens organisation skedde den 1 juli 1971. Nya normer började då att tillämpas för indelning i rotlar och kommissioner vid kriminalavdelningarna. Indelningen grundades på per- sonalstyrkan. 1 ca 100 distrikt upprättades spaningsrotlar, vilka ersatte de tidigare skyddssektionerna vid ordningsavdelningarna. För ledningen av den yttre tjänsten tillkom nya tjänster för yttre befäl.

[ Stockholms polisdistrikt vidtogs under våren 1972 en genomgripande organisationsförändring. Den innebar i huvudsak att antalet vaktdistrikt minskade från 13 till 6, att de centrala styrkorna — radiobilavdelningen, piketen och hundstyrkan - fördelades på vaktdistrikten och att till- ståndsverksamheten centraliserades till kansliavdelningen i polishuset. Dessutom samimtnfördes utredningstjänsten helt till kriminalavdelningcn. Personalen fördelades därvid på en centralstyrka för spaning och utred- ning samt sex kriminalrotlar och sex spaningsrotlar, vilka stationerades i vart och ett av vaktdistrikten. Omorganisationen syftade till att skapa möjligheter dels för en ökad yttre verksamhet, dels för en rationalisering av utredningsverksamheten.

Vidare har 1972 års riksdag beslutat en begränsad sammanslagning av polisdistrikt. Några distriktsindelningsändringar har ännu inte genomförts med stöd av detta beslut.

llörstatligandet av polisväsendet har möjliggjort en större rörlighet vid polisinsatsernainom landet. Tillfälliga behov av förstärkningar har kunnat tillgodoses genom centralt beordrade förstärkningar. På detta sätt tillförs årligen vissa polisdistrikt med stor turisttillströmning — t. ex. i Dalarnai samband tried midsommar och på västkusten under semesterperioden - en momentan ökning av personalresurserna. En tillfällig förstärkning av

• Sida 161
•  Original

Prop. 1973:1 15 . 161

Stockholms polisdistrikt har med hänsyn till personalläget bedömts vara nödvändig under vinterhalvåret 1972/73. På grund härav har 200 polis- män kcnnmenderals att tjänstgöra i Stockholm under tiden den 1 oktober 1972— den 31 mars 1973.

I arets statsverksproposition föreslås för polisväsendets del bl. a. 215 nya tjänster (varav 165 polismanstjänster). nyinköp av 400 bärbara radioapparater, en intern TV"-anläggning för Stockholms polisdistrikt. medel för utprovning av ett personradiosystem samt medel för ytterligare 39 bilar. Av de 165 polismanstjänsterna är 100 avsedda för Stockholm, 20 för vardera Malmö och Göteborg, 15 för flygplatsbevakning och 10 för övriga behov.

De förstärkningar av polisväsendet som har föreslagits i statsverkspro- positionen tillgodoser i stor utsträckning de förslag som i denna del framförts av en särskild utredningsman i betänkandet Polisen i Stock- holm (Ds Ju 197333). Utredningsmannen föreslog även andra åtgärder som kan förbättra polisverksamheten i Stockholm. Dessa har beaktats i annan ordning. Vissa förenklingar i tillsättningsförfarandet beslutades av Kungl. Maj:t den "28 december 1972. Vidare har medgivande lämnats att för tiden den 1 januari—den 30 juni 1973 vid kriminalavdelningarna i Stockholms. Göteborgs och Malmö polisdistrikt inrätta sammanlagt 96 (60+24+12) göromålsförordnanden. Särskilda förhandlingar har den 6 februari 1973 påbörjats mellan statens avtalsverk och TCO-S med anledning av vissa av utredningsmannens förslag. Dessa förhandlingar har slutförts och avtal har undertecknats den 19 mars 1973.

Medel för en undersökning av allmänhetens attityd till polisen har ställts till förfogande av nämnden för samhällsinformation. Undersök- ningen har genomförts i rikspolisstyrelsens regi ttnder februari 1973. Den redovisas i avsnitt 4.

Utredningen Polisen i Stockholm har i en särskild promemoria den 7 februari 1973 till kommissionen redovisat sin syn på förhällandet polis-allmänhet och på de åtgärder som enligt utredningens mening kan vara ägnade att förbättra dessa relationer. Förslaget redovisas närmare i avsnitt 8.

9.3. Polisverksamheten och polis-personalen 9.3.1 Övervakningsverksamheten

Övervakningsverksamheten omfattar polisens uppgift att förebygga brott, att hindra att ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt samt att lämna allmänheten skydd. upplysning och annan hjälp. Uppgiften att förebygga brott och andra störningar av samhällsord— ningen måste betraktas som en grundläggande uppgift för allt polisarbete. Däri ingår att upprätthålla gatufriden och att säkra ordningen, tryggheten och trivseln på allmänna platser och kommunikationsmedel. Den hjälpan- de verksamheten ingär även som ett väsentligt moment i övervaknings- tjänstcn och har stor betydelse för relationerna mellan polisen och

• Sida 162
•  Original

Prop. 1973:115 16”

..

allmänheten. Övervakningstjänsten karakteriseras av att den skall fortgå oberoende av om viss händelse eller företeelse påkallar någon åtgärd frän polisens sida.

Övervakningsverksamheten fullgörs vid ordningsavdelningarna. Dessa är i de större distrikten uppdelade på en övervakningssektion och en trafikscktion. l flertalet distrikt ingår den trafikövervakning inom distrik- tet som inte utövas av länstrafikgrupp i övervakningssektionens arbets- uppgifter.

Närmast under polischefen utövas ledningen av övervakningsverksam- heten av chefen för ordningsavdelningen samt av vakthavande och yttre befäl. Det vakthavande befälet ansvarar i polisledningens frånvaro för polisverksantheten i hela polisdistriktet (.vaktdistriktet) och skall under sådana förhållanden besluta om de omedelbara åtgärder som fordras för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Vakthavande befälet har sålunda ålagts särskilda beslutsuppgifter av kvalificerad natur i vissa författningar och genom distriktens arbetsordningar. Han skall bl.a. pröva om det i ett enskilt fall föreligger lagliga förutsättningar för frihetsberövande.

Vid planläggningen av övervakningsverksamheten, som är mycket mångskiftande, är det väsentligt att nå en lämplig avvägning mellan den allmänna yttre övervakningen och behovet av en tillräcklig utrycknings- beredskap.

1 den yttre övervakningstjänsten, som i princip bör fortgå dygnet om, används en rad olika metoder, för vilka rikspolisstyrelsen har utfärdat närmare anvisningar. Styrelsen har bl. a. framhållit att det är av största betydelse att fotpatrullering förekommer i all den utsträckning som är möjlig och att 5. k. gruppatrullering bör användas först efter en omsorgs- full behovsprövning. Polisdistrikten uppmanas att i samband med verk— samhetsplaneringen noggrant pröva under vilka former verksamheten Skall utföras under olika tider. Av anvisningarna framgår vidare att den bilburna polispersonalen inte fär användas som en beredskaps- eller utryckningsstyrka som endast skall träda i verksamhet på order från polisstationen. Sä snart det är möjligt och lämpligt bör polismännen variera tjänsten genom att med bil förflytta sig mellan olika områden och patrullera till fots på lämpliga platser. Polismannen bör härvid vara försedd med bärbar radio.

Utryckningrverksamhet är den verksamhet som fullgörs med anledning av att det har inträffat ett brott eller en händelse som påkallar ett ingripande frän polisman sä skyndsamt som möjligt. Det är i första hand fråga om vissa grova brott, i synnerhet sådana med våldsinslag. Och ett stort antal andra akuta händelser av allvarlig art såsom lägenhetsbräk. trafikolyckor, ofredanden etc. Eftersom allmänheten i dessa eller liknan- de fall då något allvarligt inträffat har ett berättigat krav på snabba ingripanden och då möjligheterna att klara upp brott inte sällan är beroende av snabbt vidtagna åtgärder har det visat sig vara nödvändigt att hålla en hög utryckningsberedskap.

För att kunna analysera utryckningsverksamhetens innehåll och för att

• Sida 163
•  Original

Prop. l973:115 163

få ett underlag för att bestämma målinriktning och resursanvändning har rikspolisstyrelsen under 1972 genomfört en särskild rutin, som medger att vissa tidsuppgifter m. m. angående utryckningsverksamheten databe- handlas och redovisas polisdistriktsvis på maskinlistor. På detta sätt får man tillgång till uppgifter om bl. a. tidsåtgång för olika utryckningsupp- drag, uppdragens fördelning på olika händelser samt uppdragens geogra- fiska och tidsmässiga spridning. Dessutom kommer tjänstgöringstidens fördelning på faktisk personalinsats, stationstjänst, yttre tjänst, objekt- bevakning, utryckningstid, ingripandetid och preventiv övervakningstid att kunna redovisas när rutinen har utvecklats och närmare erfarenheter har vunnits.

Av en preliminär sammanställning av uppgifter från fjärde kvartalet 1972 framgår att tiden för stationstjänst i deistörsta polisdistrikten uppgått till mellan 35 och 44 procent av den totala arbetsinsatsen för övervakningsverksamhet. ] de minsta distrikten har motsvarande tid uppgått till över 50 procent. Stationstjänsttiden i genomsnitt för hela landet med undantag av Stockholms polisdistrikt utgjorde 47,1 procent av personalinsatsen. Detta innebär att en påfallande stor del av ordnings- polisens resurser går åt för göromål inne på polisstationerna. l stations- tjänstgöringen ingår vakthavande befälets arbete, receptionstjänst, arres- tantbevakning och förbindelsetjänst. Relationen stationstjänst — yttre tjänst påverkas till fördel för den yttre tjänsten i sådana polisdistrikt där särskilda administrativa tjänster har inrättats för receptionister,-arrestant- vakter eller för förbindelsetjänst.

En grundläggande förutsättning för en effektiv och ändamålsenlig övervakningsverksamhet är att tjänsten vid polisdistriktens övervaknings- sektioner pågår dygnet om. Målsättningen måste därför vara att polissta- tionerna i allmänhet alltid skall vara bemannade och att en viss grad av utryckningsberedskap ständigt finns i samtliga polisdistrikt. Övervak- ningstjänsten är därför mycket personalkrävande. Detta kan iviss mån belysas av följande uppgifter. Bruttoarbetstiden för en polisman har beräknats till 2080 timmar om året. Om man tar hänsyn till den arbetstid som faller bort på grund av semester, sjukdom eller annan ledighet och för deltagandei utbildning kan den tid som en polisman kan tas i anspråk för direkta operativa eller administrativa uppgifter beräknas uppgå till i genomsnitt 1 600 timmar om året. Detta innebär att det behövs ca 5,5 tjänster för att kunna uppehålla en och samma funktion dygnet om.

Som förut nämnts använder man sig inom övervakningsverksamheten av en rad olika patrulleringsmetoder, såsom patrullering till fots, med bil, med båt eller till häst.

Fotpatrullering är en övervakningsmetod som av olika skäl har blivit något eftersatt. Den ökade rörligheten bland brottslingar, tendensen till grövre brottslighet och förekomsten av andra akuta händelser har som tidigare nämnts gjort det nödvändigt att hålla en hög utryckningsbcred- skap. Vid den avvägning som sålunda har fått göras mellan kravet på hög utryckningsberedskap och en mera utpräglat preventiv övervakning ge-

• Sida 164
•  Original

Prop. l973:115 164

nom fotpatrullering har sistnämnda verksamltct inte kunnat tillgodoses i den utsträckning som varit önskvärd. För en viss prioritering av utryck- ningsverksarnhcten talar sålunda bl. a. den erfarenheten att snabba utryckningar inte sällan innebär att gärningsmannen katt gripas .i samband med gärningen. Ett sådant förhållande inverkar positivt på uppklarings- procenten och imtebär också att spaningsåtgärder inte behöver sättas in och att utredningsarbetet förenklas. En hög utryckningsberedskap har också betydelse för förhållandet till allmänheten. Rikspolisstyrelsen har emellertid i olika sammanhang påtalat nödvändigheten av att även patruller som förfogar över motorfordon ägnar sig åt fotpatrullering så snart inte utryckningsuppdrag tar tjänstgöringstiden i anspråk.

Rikspolisstyrelsen har i skilda sammanhang till polismyndigheternai landet framfört behovet av ökad fotpatrullering. [ skrivelse den 30 november 1971 till samtliga länspolischefer och polismästare uppmana— des sälunda polischeferna att uppta samråd med representanter för personalen angående övervakningsmetoderna och särskilt överväga i vad mån en ökad patrullering till fots kunde medföra en bättre polisiär service på allmänna platser. Resultatet av överläggningarna redovisades till länspolischeferna som med eget yttrande har vidarebefordrat'dessa till styrelsen. De inkomna yttrandena redovisade över lag en positiv inställ- ning till en ökad fotpatrullering.

En annan gren av ordningsavdelningarnas arbete som enligt kommissio- nens mening i detta sammanhang påkallar särskild uppmärksamltet är kvarterspolisverksamheten.

Erfarenheterna av kvarterspolisverksamheten visar att tjänstgöringsfor- men med dess speciella brottsförebyggande inriktning lämpar sig bäst i bostadsområden och då i synnerhet i förortsområden med stort inslag av barn och ungdom. I vissa fall, särskilt i de största polisdistrikten, är verksamheten motiverad även i mera centrala delar.

Särskilda tjänster som enligt tjänstetablä är avsedda för kvarterspoliser finns f. n. endast i Stockholms. Göteborgs och Malmö polisdistrikt till ett antal av 41 respektive 32 och 14. Dessutom har i några polisdistrikt organiserats liknande verksamhet på försök utan att tjänsterna har tagits upp i tjänstetablä. [ årets statsverksproposition har medel beräknats för ytterligare 42 kvarterspolismän i Stockholm. 4 i Göteborg och 7 i Malmö.

Om kvarterspolisverksamheten skall ge avsett resultat bör samme polisman tjänstgöra inom ett område under en längre tid. Det mest ändamålsenliga är att han får möjlighet att följa en generation inom området från de tidigare barnaåren och upp genom tonåren. Kvarters- polisverksamheten ställer också speciella krav på den enskilde polisman- nen. Det har visat sig att de polismän som är mest lämpade för tjänst som kvarterspolis i allmänhet är väl lämpade också för befälstjänst Och att de i allmänhet väljer befälstjänst före tjänst som kvarterspolis. Detta förhäl- lande har ofta medfört den olägenheten att en polisman tjänstgör som kvarterspolis endast en tätnligen kort tid innan han befordras till en befälstjänst. En väsentlig tanke bakom kvarterspolisverksamheten har därigenom förfelats.

• Sida 165
•  Original

Prop. 1973:115 165

För att en kvarterspolis skall kunna bedriva sin verksamhet på ett framgångsrikt sätt är det nödvändigt att ltan skaffar sig en ingående lokal- och personkännedom. Han bör knyta så många kontakter som möjligt med innevånarua i området och på det hela taget söka skapa förtroende för honom själv och för polistjänsten som sådan. Den som av polisman— nen ertappats med brottslig verksamhet får vidare klart för sig att risken för upptäckt i fortsättningen är stor eftersom polismannen dagligen tjänstgör i samma område. Härigenom ernås en betydande preventiv effekt. Erfarenheten visar också att i den mån allmänheten inom området lär känna polismannen och får förtroende för denne-, ökar villigltelen att lämna upplysningar om förövade brott och om personer som kan tnisstänkas för brott.

Polisens trafikövervakning fullgörs vid ordningsavdelningarnas trafik- sektioner och vid länstrafikgrupperna. Självfallet ingår övervakning av trafiken som en del även .i den allmänna övervakningsverksarnheten. Lika naturligt är det att de trafikövervakande polismännen fullgör vissa uppgifter som normalt hör hemma på övervaknings- eller utredningssidan.

Trafiksektionerna svarar dessutom för polisens medverkan vid trafik- undervisningen i skolorna.

9.3.2. Spanings- och utredningsverksamheten

Spanings- och utredningsverksarnheten omfattar huvudsakligen den del av polisens arbete som går ut på att förebygga och uppdaga brott. Framför allt spaningsverksamheten har klart brottspreventiva inslag.

Spanings— och utredningsverksarnheten fullgörs vid krirninalavdcl- ningarna. Organisationen i Stockholms. Göteborgs och Malmö polisdi- strikt är anpassad till de speciella förhållanden som råder i storstäderna. [ övrigt består krirninalavdelningarna i de största distrikten av sex rotlar, nämligen spaningsrotel, allmän utredningsrotel. teknisk rotel. stöldrotel, bedrägerirotel och våldsrotel. Teknisk rotel finns i allmänhet endast i ett distrikt i varje län. i vissa distrikt har stöld- och bedrägerirotlarna förts samman till en rotel och i andra distrikt äter har stöld—, bedrägeri— och våldsrotlarna förts samman till en rotel. De minsta krirninakn'delningarna slutligen består av en spaningsrotel och en odelad utredningsrotel.

Den nuvarande arbetssituationen vid kriminalavdelningarna skall bely- sas något i det följande.

[ fråga om vissa brottstyper har den senaste tidens brottsutveckling berörts i tidigare avsnitt. Det är klart att vissa brottslmlksbrott ltar ökat väsentligt under de senaste åren. Det har givetvis tnedfört en ökad arbetsbörda vid krirninalavdelningarna. Åtskilliga åtgärder har vidtagits för att möta den ökade arbetsbördan. Personalförstärkningar har succes- sivt tillförts kriminalpolisverksamheten. Detta har skett dels i form av nya polismanstjänster, dels i form av tjänster för kvalificerade biträden. som har övertagit arbetsuppgifter som tidigare fullgjorts av polispersonal. Dessutom ltar en rad rationaliseringsätgärder vidtagits i syfte att förenkla utredningsarbetet. Rationaliseringsarbetet pågår fortlöpande. Bl. a. kom-

• Sida 166
•  Original

Prop. l973:115 166

mer en central godsregistrering att genomföras för att underlätta identi- fiering av stöldgods.

Det kan emellertid konstateras att arbetsbalanserna vid kriminalavdel- ningarna inte är acceptabla. Den 1 oktober 1972 uppgick antalet balanserade utredningsärenden till ca 140 000. Därvid bör beaktas att utredningen i ett ärende som inte ltar klarats upp inom tre månader skall -- enligt rikspolisstyrelsens anvisningar -- läggas ner om spaningsåtgärder eller mera omedelbara utredningsåtgärder inte har gett något resultat. Ett sådant ärende skall givetvis tas upp på nytt så snart anledning föreligger till det. Åtskilliga anmälningar om brott måste emellertid avskrivas från vidare handläggning utan att några egentliga utredningsåtgärder har vidtagits.

Uppklaringsprocenten för brottsbalksbrotten tyder också på att kri- minalavdelningarna har blivit mer belastade. Statistik i fråga om uppkla- ringsprocenten föreligger endast t. o. rn. år 1969. För detta år var uppklaringsprocenten 24,88 såvitt avsåg under året anmälda och uppkla- rade brottsbalksbrott. Uppklaringsprocenten för de brott som anmälts under åren 1965—1969 och som klarats upp t. o. m. är 1969 var 34,10. Statistiken för år 1969 utvisar en lägre uppklaringsprocent än för de närmast föregående åren.

Det brottsutredande arbetet har i hög grad kommit att inriktas på olika former av förtursmål. Som förtursmål behandlas bl. a. mål med häktade. olika slag av militärmål och mål som handläggs enligt lagen om unga lagöverträdare. Vissa andra grupper av mål, t. ex. grövre våldsbrott. måste givetvis också ges en hög prioritet. Detta medför rubbningar i den löpande utredningsverksarnheten.

9.3.3. Rekryteringen till polisväsendet

Av de villkor som har uppställts för antagning till polisaspirant är. kraven på skolunderbyggnad av särskilt intresse. En allmän förutsättning är att den sökande har visat sig besitta förmåga till kvalificerade studier. Minimikravet i fråga om skolunderbyggnad är slutbetyg från grundsko- lans årskurs 9, teoretisk linje, med lägst betyget 3 i svenska, engelska. matematik och samhällskunskap. Annan utbildning som godtas är polisiär yrke-sskollinje, realexamen eller minst två årskurser vid folkhögskola.

Under senare är har en allt större del av de antagna haft studentexa- men eller genorngått 3-årig linje vid gymnasium. Även antalet aspiranter som genomgått fackskola har ökat.

• Sida 167
•  Original

Prop. 1973:115 167

Skolunderbyggnaden hos de aspiranter som har antagits under de senaste budgetåren framgår av följande sammanställning.

Skolundcrbyggnads- 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72 Sept Febr grupp 72 73 (prel.)

Gymnasiekompetens/ studentexamen 2,9 5.4 11,4 12,4 26,3 39,6 47,5 Fackskola 2,3 5,7 8,1 10,1 10,7 13,1 16 9 Polisiär yrkesskol-

linje 13,2 11,1 10,8 14,6 12,3 11,8 5,6 . Grundskola, teore- tisk linje 8.6 14,4 10,2 12,8 13,3 9,3 11,2 Realexamen 41.1 33.0 27,3 17 1 15,2 8,9 8.8 Folkhögskola. minst 2 årskurser 29.0 28,6 25.8 27,4 20,2 16,9 8,8 Underbefalsskola — 0,9 1,5 2,9 1,5 — 0.6 Kompletteringskurscr 1.1 0,1 2,9 — 0.2 -— — Övrig utbildning 1.8 0.8 "2.0 2,7 0,3 0,4 0,6

Som framgår av sammanställningen hade ca 26 procent av de aspiranter som antogs under budgetåret 1972/73 genomgått 3-årig gymnasielinje och ea 43 procent '.!—årig mera teoretiskt inriktad gymnasielinje eller motsvarande (dvs. fackskola eller polisiär yrkesskollinje — kursplanernai de allmänbildande ämnena i denna linje har anslutits till faekskolans eller minst '.!-årig folkhögskola, som från 1972 under vissa förutsättningar ger s. k. allmän behörighet för studier vid universitet). Gymnasial utbild- ning frän lägst 2-årig teoretiskt inriktad linje redovisas sålunda av något fler än två tredjedelar av samtliga antagna.

Av de 400 aspiranter som hittills har antagits under innevarande budgetår har ca 43 procent betyg från 3-ärig gymnasiclinje och ca 35 procent har genomgått en 'Z-ärig mera teoretiskt inriktad gymnasieutbild- ning.

Rekryteringen av polisaspiranter under de senaste åren framgår av följande sammanställning.

Budgetår Antal sökande Antal antagna aspiranter 1967/68 2 661 559 1968/69 "2 120 742 1969/70 1 530 666 1970/71 1 161 485 1971/72 1451 573 1972/73 13751 400'

' Siffrorna avser anställning av aspiranter vid två tilltällen. Ytterligare en omgång aspiranter skall sålunda anställas under innevarande budgetår.

Sammanslällningen visar att det har förelegat vissa svårigheter att rekrytera polisaspiranter under de senaste åren. Kungl. Maj:t hade medgett rikspolisstyrelsen att anställa högst 600 aspiranter under budget- året 1970/71 och högst 700 under budgetåret 1971/72. Dessa antal uppnäddes emellertid inte. Vid de båda antagningstillfällena hittills under

• Sida 168
•  Original

Prop. l973:115 168

innevarande budgetår i september 1972 och februari 1973 har läget dock förbättrats. Sammanlagt har 400 aspiranter antagits. fördelade på 240 i september och 160 i februari. Dessa siffror tyder på att det svåra rekryteringsläge, som rådde under budgetåren 1970/71 och 1971/72 och som i första hand kan antas ha berott pa de utdragna löneförhandlingarna och en omfattande publicitet av rekryteringshämmande karaktär. nu tycks ha brutits.

Rekryreringsverksamheten inom polisväsendet organiserades om under budgetåret 1967/68 och centraliserades då i viss utsträckning till rikspo- lisstyrelsen. Rekryteringssektionen vid styrelsen svarar nu för annonse- ring, utgivning av trycksaker och information till sökande. Sektionen svarar också för registrering av de sökande, registerkontroll. granskning av lämplighetsutredningar och läkarintyg samt kontroll av de sökandes formella behörighet. Även urval. antagningsbeslut och löneklassplacering sker centralt.

På det lokala planet handläggs rekryteringsfrägorna av särskilt utsedda polismän — rekryteringsmännen. Dessa svarar för praktisk direktinforma- tion om polisyrket vrd bl. a. skolor, värnpliktst'örband och arbetsförmed- lingar. För Stockholms polisdistrikt föreslås i årets statsverksproposition att en tjänst som rekryteringskonsulenl skall inrättas med hänsyn till de särskilda rckryteringsproblemen i distriktet. Polisstyrclserna och länssty- relserna yttrar sig över de- sökandes lämplighet. Till grund för dessa yttranden ligger lokala registerkontroller. rcferensundersökningar, kon- troll av betygsavskrifter och körkort, personintervjuer och yttranden från bl. a. företagsnämnderna.

9.3.4. Polisens utbildnings- och befordringsförhållanden

Den nyantagne extra polismannen (polisaspiranten) påbörjar omedel— bart sin grundutbildning. Den är förlagd till polisskolan Ulriksdal och pågår under 40 veckor. Sedan grundutbildningen har avslutats vidtar den s.k. alterncringstjänstgöringen. Den omfattar två år, varav ett år vid kriminalavdelning och ett år vid ordningsavdelning. Alterneringstjänst— göringen syftar till att befästa och fördjupa de kunskaper som polisman- nen har tillägnat sig under grundutbildningen. Den ger honom emellertid möjlighet att fullgöra praktiskt polisarbete under överinseende av äldre, erfarna kollegor.

Varje polisman som har börjat sin grundutbildning efter den 1 juli 1967 skall komplettera sin grundutbildning vid polisskolan med en högre poliskurs. Denna kurs skall han genomgå 3—5 år efter grundutbildningens avslutande.

Systemet med alterneringstjänstgöring påbörjades i mars 1972 och det dröjer alltså ännu omkring ett år innan den första omgången har avslutat sin alterneringstjänstgöring.

• Sida 169
•  Original

Prop. l973:115 169

Den nyutbildade polismannen placeras f. n. regelmässigt vid ordnings- avdelningen. Den första tiden tjänstgör han som extra polisman och har sedan möjlighet att söka extra ordinarie och ordinarie polismanstjänst. Han är behörig till extra ordinarie tjänst 3 är efter antagningen till polisaspirant och ordinarie tjänst 5 år efter antagningen. De extra ordinarie tjänsterna avser tjänster för vikariats- och förstärkningspersonal. Dessa tas i anspråk i första hand för övervakningsverksamheten. Vika- riatsbehovct pä kriminalavdelningarna tillgodoses i regel genom att mera erfaren personal vid ordningsavdelningarna förs över till kriminalavdel- ningarna. Den normala karriären för en polisman är att han först får en extra ordinarie tjänst och därefter en ordinarie tjänst vid ordningsavdel- ningen. Därefter kan han söka antingen befälstjänst vid ordningsavdel- ningen eller tjänst som kriminalinspektör.

Den polisman som har fått en tjänst som polis- eller kriminalinspektör erhäller vidareutbildning i form av en inspektörskurs. I den reguljära polisutbildningen vid polisskolan ingår dessutom en andra inspektörskurs för tjänstemän som placeras i vissa arbetsledande funktioner och en kommissariekurs för polis- och kriminalkommissarier.

För personal inom särskilda verksamhetsgrenar förekommer dessutom en lång rad specialkurser i central regi avsedda för polismän som fullgör särskilda funktioner. För personal vid ordningsavde[ningarna kan nämnas olika kurser i motortjänst med tyngdpunkt i trafikövervakningsverksam— heten, hundtjänst. helikoptertjänst och sjöpolistjänst. Av den special- utbildning som fi.")rekommer för kriminalpolispersonal kan nämnas kurser i kriminalteknik, kriminalpolistjänst och för utredning av skatte-. för- mögenhets— och gäldenärsbrott. Förutom de kurser som anordnas centralt bedrivs en kontinuerlig fortutbildning inom länen och polisdistrikten.

Utbildningen inom polisorganisationen är mycket omfattande. F.n. bedöms ungefär var tionde polisman vara ledig frän sin tjänst för att delta i central, regional eller lokal utbildning.

Det förekommer ganska ofta att" personal som har specialutbildats eller har särskild erfarenhet av viss tjänstgöring efter befordran flyttar till sädan tjänst där hans speciella utbildning och erfarenhet inte kan utnyttjas.

9.4. Örervägandcn och förslag 9.4.1 Inriktningen av förstärkningsinsatserna

l direktiven för kommissionen uttalas att förhållandena nu är sädana att kraftfulla åtgärder behövs för att minska brottsligheten och för att skapa bättre ordning och trivsel pa allmänna platser. Vidare understryks samhällets strävan att ge polisen ett" starkt stöd i dess verksamhet. Kommissionen har att pröva hur de polisiära insatserna kan förstärkas för att komma till rätta med den rädande situationen. Det kan härvid inte bli

• Sida 170
•  Original

Prop. 1973:115 170

fråga om någon genomgripande översyn av polisverksamhetens inriktning, arbetsformer och organisation.

Efter förstatligandet av polisväsendet har inom ramen för gällande organisation åtskilliga åtgärder vidtagits för effektivisering av polisverk- samheten och förstärkning av dess. resurser. Sålunda har kvalitativa förbättringar uppnåtts genom en reformerad polisutbildning. l kvantita- tivt avseende har ett väsentligt antal tjänster tillförts polisväsendet. De förstärkningar som nu krävs bör bygga på nuvarande organisation och ha samma syften som hittills genomförda partiella reformer.

En fråga som därtill har särskilt intresse är möjligheterna att ytterliga- re höja utbildningsnivän och därmed poliskårens genomsnittliga standard. Polisverksamheten har nämligen komplicerats allt mer. Detta har fört med sig krav på mera djupgående kunskaper hos polismännen i olika avseenden. Den höjda allmänbildningsnivän i samhället medför också att större krav ställs på polismannens allmänna kunskaper.

De förhällanden som nu har berörts aktualiserar frågan om en översyn av kraven i fråga om skolunderbyggnad för anställning som polisaspirant. Den utbyggnad som pägär av gymnasieskolan gör en sadan översyn påkallad. Den fortlöpande höjningen av den allmänna utbildningsnivån bland dagens ungdom, som kommer att bli särskilt markant när gymna- sieskolan är fullt utbyggd, mäste enligt kommissionens mening påverka kraven för antagning till polisaspirant.

En höjning av antagningskraven för också med sig att polisutbild- ningen i högre grad kan inriktas mera på de speciella problem som polisarbetet i allt större utsträckning uppvisar. Utan att öka polisens utbildningsresurser kan man alltsä få en bättre utbildad poliskär.

En förutsättning för att få så god rekrytering som möjligt är en bra rekryteringsorganisation. Den nuvarande organisationen bör anpassas till de nya krav som ställs på den.

Vissa problem föreligger också med nuvarande befordringssystem inom polisväsendet. Specialutbildad personal eller personal med särskild erfarenhet flyttas ofta i samband med befordran eller eljest till tjänst där erhällen utbildning eller förvärvad erfarenhet och vana inte kommer till sin rätt. Ett sådant system medför nackdelar för effektiviteten i polis- arbetet och innebär dessutom en belastning av utbildningsorganisationen. Åtgärder för att komma till rätta med dessa förhållanden bör därför övervägas.

Åtgärder av nu angivet slag syftar till att effektivisera polisarbetet genom ett bättre utnyttjande av tillgänglig personal. För att uppfylla de krav som brottsligheten och ordningsförhällandena ställer på polisväsen- det bchövs dessutom personalförstärkningar. En förstärkning av polis- rcsurserna bör inriktas pä att förbättra förutsättningarna för polisens brottsförebyggande arbete. Detta arbete bör bedrivas i nära samarbete med de myndigheter och organ i samhället. som har att svara för barnavård. nykterhetsvärd och andra socialt inriktade insatser. Polisens verksamhet för förebyggande av brott bör bättre samordnas med samhäl- lets stödjande och hjälpande verksamhet.

• Sida 171
•  Original

Prop. l973:115 l7l

Polisverksamhetcn måste i större utsträckning ta sikte pä det brotts- förebyggande och det direkt brottsförhindrande arbetet. Dessutom mäste ökad uppmärksamhet ägnas ät möjligheterna att uppdaga och utreda brott, framför allt den allvarligare brottsligheten. En högre uppklaring av begångna brott har en väsentlig brottsförebyggande effekt. Allmänhetens förtroende för polisen är ocksä ihög grad beroende av polisens möjlig- heter att lösa sina uppgifter i såväl det brottsförhindrande som det brottsutredande arbetet.

Kommissionen har i föregående avsnitt pekat på nya inslag i brottslig- heten och ordningsförhällandena som föranleder förstärkta polisiära insatser. Vi har sålunda fått en utveckling av den s. k. intellektuella brottsligheten som inte kan godtas. Vi har ocksä fält en organiserad brottslighet som kräver särskilda insatser. Olika slag av brott kräver skilda slag av åtgärder. Det gäller våldsbrott, narkotikabrott, koppleri, till— greppsbrott. häleri och skattebrott. Ett effektivare bekämpande av denna brottslighet förutsätter förstärkta resurser säväl när det gäller övervak- nings— som spanings- och utredningsverksamhet. Utvecklingen av trafik- brotten kräver ökade insater i trafikövervakningen. ()rdningsläget är sådant att polisens övervakningsresurser bör förstärkas. I fråga om kriminalpolisverksamheten över huvud taget mäste utredningsbalanserna nedbringas och en snabbare handläggning av ärendena eftersträvas. inte heller det kan ske utan en förstärkning av de "personella resurserna. De insatser som bör göras bör i första hand inriktas på åtgärder för att komma till rätta med angivna problem. Genom att tillföra polisväsendet väsentligt ökade personella resurser skapas också ett gynnsammare arbetsklimat inom polisväsendet. vilket i och för sig måste vara ägnat att öka effektiviteten i polisarbetet i dess helhet.

Kommissionen anser således andet-föreligger ett behov av väsentliga personalförstärkningar till polisen. l—"örstärkningsbehoven avser samtliga verksarnhctsgrenar. Kommissionen har den uppfattningen att praktiskt taget samtliga polisdistrikt har behov av ytterligare personal. Det gäller främst polisutbildad personal.

lnom polisorganisalionen finns vidare ca "2 700 tjänster för annan personal än polispersonal. Under de senaste. ären har man strävat efter att föra över arbetsuppgifter frän polispersonal till annan personal. Det har varit fräga om sädana—arbetsuppgifter. som arrestantbevakning, delgiv- ningar. tillsyn och skötsel av fordon och annan materiel och skötseln av radiokonmiunikationer men också rena kansligöromal. handläggning av vissa polismyndighetsärenden och enklare utredningar. För detta ändamål har medel ställts till förfogande för inrättande av tjänster. Dessutom har rikspolisstyrelsen med utnyttjande av vissa vakansmedel kunnat inrätta tillfälliga extra tjänster i viss utsträckning. [ den män vakanserna kommer att fyllas kan dessa tillfälligt inrättade extra tjänster komma att dras in. Enligt kommissionens uppfattning är det synnerligen angeläget att polis— män i sä stor utsträckning som möjligt befrias från sådana göromäl som lämpligen kan skötas av annan personal. Strävandena att föra över arbetsuppgifter frän polispersonal till annan personal bör därför fortsätta.

• Sida 172
•  Original

Prop. 1973:1 15 173

9.4.2. Kommissionens bedömning och förslag till åtgärder 9.4.2.l Rekryteringen till polisväsendet

Kommissionen har tidigare. framhällit att polisarbetets alltmer kom- plicerade karaktär och de ökade. krav som av andra skäl kan ställas pä polismannens utbildning och allmänna kunskaper aktualiserar frågan om en översyn av kraven i fråga om skolunderbyggnad för antagning till polisaspirant.

De minimikrav som f. n. gäller är att sökanden skall ha genomgätt teoretisk linje vid grundskola med lägst betyget 3 i svenska. engelska, matematik och samhällskunskap. Vissa andra utbildningsvägar av motsva- rande art godtas också. En mycket stor delav de aspiranter som antas har väsentligt bättre skolunderbyggnad än som krävs. Sålunda har 75440 procent av de aspiranter som hittills har antagits under detta budgetår gymnasiekompetens eller motsvarande.

Ett sätt att tillgodose kravet på ökade kunskaper är att bygga ut polisens grundutbildning. För att kunna öka polisens allmänna kunskaps- nivä inom polisskolans ram krävs emellertid en väsentlig förlängning av utbildningstiden. En sådan åtgärd för med sig betydande kostnader. Med hänsyn till att så mänga aspiranter redan nu har gymnasiekompetens eller motsvarande synes en förlängning av polisutbildningen - som således skulle vara behövlig endast för en mindre del av aspiranterna -- inte vara den lämpliga lösningen.

Kommissionen har i stället valt att undersöka om det är möjligt att höja antagningskraven. l—In höjning av antagningskraven maste bedömas mot bakgrund av den utbyggnad av gymnasieskolan som pågår f. n.

Den nya gymnasieskolan består av de tidigare skolformerna gymna- sium och fackskola samt yrkesskola. Sammanlagt finns ett "EO-tal linjer och ett stort antal speeialkurser av varierande längd. för att komma in i gymnasieskolan fordras i regel att man har gått igenom grundskolan. Den nya skolorganisationen innebär inte nägra förändringar för de 3-äriga linjerna och den 4-äriga tekniska linjen vilka motsvarar det hittillsvarande gymnasiet. För den tidigare faekskolans linjer har vissa ändringar gjorts bl. a. i fråga om grenindelningen. lför intagning pä de 3- och 4—äriga linjerna samt på de Z-äriga linjer som motsvarar den gamla fackskolan krävs ett större teoretiskt kunskapsmätt än som i regel är nödvändigt-för att börja på yrkesinriktad linje.

De största ändringarna i den nya gymnasieskolan gäller den tidigare yrkesskolan. Alla linjer som ersätter yrkesskolan är "?.-äriga. Ytterligare en det linjer av yrkeskaraktär har inordnats i gymnasieskolan säsom i regel l—äriga specialkurser. [ vissa fall torde det vara möjligt för elever i de yrkesbetonade linjerna att läsa viktiga allmänna ämnen --— t. ex. svenska och engelska -- fram till den nivå som motsvarar Z-ärig f. d. fackskole- linje.

Med hänsyn till den höjda utbildningsnivån i samhället och till de krav som allmänt sett bör ställas på en polisman i dagens samhälle anser kommissionen att kraven pä skolunderbyggnad för anställning som

• Sida 173
•  Original

Prop. l973:115 173

polisaspirant bör höjas. Kommissionen föreslär att de krav som uppställs för s.k. allmän behörighet till högre utbildning skall gälla även för antagning till polisaspirant. Detta innebär att krav bör uppställas pä lägst avgångsbetyg från Z-ärig gymnasielinjc i vilken ingär Z-ärig utbildningi svenska och engelska eller Zvärig folkhögskoleutbildning som omfattar studier i svenska och engelska motsvarande två årskurser i gymnasiesko- lan.

Den föreslagna höjningen av rekryteringskraven medför att rekryte— ringsunderlaget kommer att minska. Under de senaste ären beräknas ca 90 000 av de elever som ärligen har lämnat grundskolan ha varit formellt behöriga för anställning i polisväsendet vad avser skolunderbyggnad. En övergång till de krav som kommissionen föreslär medför att rekryterings- underlaget minskar till ca 50 000 av varje årskull. Den nya gymnasie- skolan är ännu inte fullt utbyggd. I vissa kommuner infördes den i sin nya form under läsäret 1971/72.

Kommissionen anser att de höjda kraven i fråga om skolunderbyggnad för antagning till polisaspirant bör tillämpas först när flertalet av de årskullar inom vilka rekryteringen företrädesvis sker har fått tillfälle att erhålla gymnasieutbildning. Kommissionen föreslår därför att de höjda formella kraven tillämpas tidigast frän är 1975.

Av betydelse när det gälller att få lämpliga aspiranter är också den rekryteringsverksamhet som bedrivs. Centralisering av rekryteringsverk- samheten genomfördes under budgetåret 1967/68. Det har medfört vissa fördelar. Sälunda blev handläggningen av ärendena mera enhetlig. Möjlig- het har införts att efter utbildningen placera polismännen i områden med svag rekrytering.

Den centrala verksamheten kan dock inte helt ersätta de regionala och lokala insatserna. Rekryteringssektionen vid rikspolisstyrelsen har för verksamhet på fältet en rekryteringskonsulent. Dennes uppgift äri första hand att leda de lokala rekryteringsmännens verksamhet. De lokala insatserna beror därför helt pä rekryteringsmännens intresse och fallenhet för uppgiften. ] mänga fall görs mycket goda insatser. [ andra fall har resultatet blivit sämre. [ viss män kan detta bero på att vederbörandes ordinarie uppgifter är så omfattande att rekryteringsverksamheten har blivit lidande.

Rekryteringen har under vissa tider varit otillt'redsställande. Som tidigare har nämnts föreslås i årets statsverksproposition att Stockholms polisdistrikt tillförs en rekryteringskonsulent. Det torde enligt kommis— sionens mening vara möjligt att avsevärt förbättra den utätriktade verksamheten även i övriga polisdistrikt genom liknande ätgärder. Den informativa delen av rekryteringsmännens uppgifter skulle kunna föras över pä särskilt anställda rekryteringskonsuienter. En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt innebära en aktivering av den utåtriktade informationeni skolor och andra institutioner och därigenom vara rekryteringsbet'rämjan- de. En konsulent bör kunna svara för det informalionsbehovet i ett eller flera län. Enligt kommissionens bedömning skulle. åtta heltidsanställda rekryteringskonsulenter behövas för de informativa uppgifter som nu ävilar rekryteringsmännen.

• Sida 174
•  Original

Prop. l973:115 174

Kommissionen föreslär därför att nio nya tjänster som rekryterings- konsulenter inrättas inklusive de som i statsverkspropositionen föreslagits för Stockholms polisdistrikt. 'l'ill tjänsterna bör företrädesvis ifrägakom- ma för ändamälet särskilt lämpade polismän. Det bör ankomma pä rikspt')lisstyrelsen att bestämma om vilket verksamhetsomrädc de skall ha.

9.4.2.2 Polismannabanan

Kommissionen har under sitt arbete kunnat konstatera att de olika tjänsterna inom polisväsendet byter innehavare med påfallande korta intervaller. Varje polisman är i princip berättigad att söka varje ledig högre tjänst även i andra polisdistrikt och inorn andra avdelningar än den vid vilken han tjänstgör. För den tjänst som han innehar har han ofta fått särskild utbildning eller förvärvat speciell erfarenhet. En hög personal- omsättning skapar pä sätt närmare skall beröras i det följande betydande problem när det gäller flyttningar säväl mellan som inom distrikt. ] detta sammanhang vill kommissionen närmast beröra den omsättning av perso- nalen som äger rum inom polisdistrikten.

Samhällets och brottslighetens utveckling har för polisväsendets del bl. a. medfört behov av och krav pä en ökad specialisering hos personalen i allt flera befattningar. Tjänsten kräver sälunda iallt större utsträckning bättre kunskaper och vidare. erfarenheter. Den förutsätter god vana och gott handlag. Byte av personal medför därför dels nya utbildningsbehov. dels försämrad kontinuitet i enhetens arbete.

Kursverksamheten inom polisväsendet är omfattande. Utöver den utbildning som är obligatorisk eller följer på befordran genomförs ca 100 centrala kurser om äret vilkas syfte i de flesta fall är att ge viss grundläggande specialutbildning för skilda tjänster och i övriga fall fortut- bildning. Eiiligt kommissionens bedömning är nackdelarna med den stora rörligheten sä betydande att det av såväl effektivitetsskäl som ekonomis- ka skäl är angeläget att nä fram till en bättre ordning. Ompersonalom- sättningen kan minskas bör det vara möjligt att reducera befattningsut- bildningen. Det är ocksä angeläget att sä länge som möjligt kunna ta tillvara den arbetskapacitet som består däri att polismannen har förvärvat vana och erfarenhet i sin tjänst. En minskad o111sättningsfrekvens skulle därför verka säväl effekthöjande som personal- och kostnadsbesparande.

Kommissionen anser det vara angeläget att man söker komma till rätta med de olägenheter som är förenade med nuvarande höga omsättning av personal pä tjänsterna inom polisväsendet. Man ställs här inför problem som i grunden berör hela polisverksamheten och dess inriktning. Frågan bör därför tas upp till allsidig belysning i en särskild utredning. Med hänsyn till frägornas arbetsrättsliga aspekter bör i utredningen ingä företrädare för avtalsparterna. .

Utredningen bör kartlägga den nuvarande personalomsättningcns om- fattning, orsaker och konsekvenser. Mot bakgrund härav bör utredningen överväga vilka ätgärder som kan komma i fråga för att minska rörligheten hos polispersonalen. Åtgärderna bör i första hand syfta till ett system där.

• Sida 175
•  Original

Prop. l973:l15 175

personalens specialkunskaper för och erfarenhet av viss tjänstgöring kan utnyttjas under längre tid än vad som är möjligt för närvarande. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de befatt'ningstyper som kräver särskilt omfattande specialutbildning eller läng tjänstgöringstid i befattningen.

Utredningen bör undersöka möjligheterna till en tidigare specialisering inom olika verksamhetsomräden. Det bör därvid eftersträvas att persona- len ges likvärdiga utveeklingsmöjligheter inom de olika grenarna av verksamheten. Utredningen bör överväga när en sådan specialisering kan sättas in och hur långt den kan och bör drivas med beaktande av att möjligheter att söka och erhälla tjänst inom andra verksamhetsgrenar skall föreligga även i fortsättningen.

Omsättningen av personal päverkas av metodiken för lönesättningen. Utredningen bör till de avtalsslutande parterna överlämna sitt material med synpunkter därpä och med hemställan om att synpunkterna bör beaktas i kommande avtalsuppgörelser.

Kommissionen föreslär sålunda att en särskild utredning tillsätts med nu angivna uppgifter och sammansättning.

9.413. Personalförstärkningar 9.4.3.3.l Polismanstjänster 9.4.2.3.1.l Behovet av förstärkningar

Kommissionen har i det föregående redogjort för de förhällanden som särskilt påkallar förstärkta polisiära insatser. Kommissionen har därvid- uttalat att det föreligger ett behov av flera poliser för att bemästra situationen och att förstärkningsbehoven avser samtliga verksamhets- grenar. .

Som bakgrund till kommissionens ställningstaganden är det av intresse att redogöra för de bedömningar av personalbehovet som polischeferna och länsstyrelserna gjorde i sina förslag till beräknande av utgifter för den lokala polisorganisationen för budgetåret 1973/74. Deras förslag framgår av följande sammanställning.

l'olischefernas Länsstyrelser- förslag nas förslag 'I'rufikövervakning 187 198 Utredning 300 291 Spaning 93 84 0vcrvakningm.n1. 822 773 Kanslierna 51 53 Vikariatspersonal 25 33 Summa 1478 I 432

Polischeferna har sålunda bedömt det sammanlagda behovet av ytter- ligare polismanstjänstcr till 1478 medan länsstyrelsernas bedömning ligger något lägre. ] 432 tjänster.

• Sida 176
•  Original

Prop. 1973:1 15 176

Säväl polischeferna som länsstyrelserna har ansett att de kraftigaste förstärkningarna behövs för övervakningsverksamhet.

Rikspolisstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgctäret 1973/74 yrkat 760 nya polismanstjänster. Enligt kommissionens mening är det totala personalbchovet på längre sikt avsevärt större.

lnnan kommissionen går in pä frågan om personalförstärkningarnas omfattning och pä vilka verksamhetsomräden de i första hand bör sättas in och andra liknande frågor mäste en bedömning göras av de faktiska möjligheterna att tillföra polisväsendet personal.

9.4.2.3.1.2 Mi'ijligheterna att öka personalen

Den nya färdigutbildade personalen skall i första hand ersätta den som avgår. Först sedan detta skett kan man bestämma hur mänga av de. nyrekryterade- som kan placeras pä nya tjänster. Möjligheterna att tillföra polisväsendet mera personal är alltså beroende av vilket tillskott av färdigutbildad personal som rekryteringsunderlaget medger och av hur stor personalavgängen är.

Rekryteringen till polisyrket påverkas av många olika faktorer som verkar i olika riktningar. Av dessa kan nämnas antagningskrav, arbetsupp- gifter, tjänstgöringsförhållanden. lön och befordringsutsikter. Sannolikt har också sådana faktorer som allmänhetens inställning till polisen sin betydelse liksom även polismännens inställning till sitt yrke. Flera av dessa faktorer kan påverkas genom information dels genom massmedia, dels di- rekt till den krets av ungdomar som kan väntas ha intresse för polisyrket. Kommissionen har tidigare föreslagit atgärder föratt förbättra informatio- nen i dessa avseenden. Rekryteringsbefrämjande ätgärder av annan art kan ocksä komma i fråga. Mycket stor betydelse för möjligheterna att rekrytera polisaspiranter har givetvis ocksa den allmänna situatir.)nen'pä arbetsmarknaden.

Vad nu sagts visar att en bedömning av möjligheterna att rekrytera personal är vansklig att göra. Flera av de faktorer som styr utvecklingen kan förändras pa ganska kort tid i den ena eller andra riktningen.

Under de senaste budgetåren har i genomsnitt ca 600 aspiranter rekryterats. Högst ca 650 aspiranter beräknas kunna rekryteras under detta budgetår.

Vid den bedömning av rekryteringsmöjligheterna som kommissionen måste göra anser sig kommissionen inte kunna uttala sig mera bestämt än att 550 -800 aspiranter kan antagas under vart och ett av de kommande tre budgetåren.

Vad gäller personalavgängen har hittills ansetts att arligen ca 350 man avgår med pension eller av annan anledning. Pcnsionsavgängcn kan beräknas relativt exakt. Under de kommande tre budgetåren är pensions- avgangen mindre än föregående är. Hur stor avgängen blir av andra skäl är svårt att" beräkna. Rätt stora variationer" har funnits under senare är. Nägon närmare bestämning av personalavgängen under de kommande tre

• Sida 177
•  Original

Prop. l973:115 177

åren kan inte. göras än att denna kommer att uppgå till 200—350 man.

Av betydelse för bedömningen av möjligheterna att tillföra polisväsen- det ytterligare personal är också att erfarenhetsmässigt 150—200 färdig- utbildade extra polismän fortlöpande bör finnas att tillgå för att tillsättningsförfarandet skall löpa smidigt.

Av vad nu sagts framgår att rätt stora variationer föreligger ide olika faktorer som skall vägas in vid bedömningen av möjligheterna att tillföra polisväsendet mera personal. Till viss ledning kan vara att för vardera av de tre faktorerna räkna fram medeltalet av de angivna siffrorna. Det blir 675, "275 resp. 175 och ger för ett budgetår följande- sammanställning.

färdigutbildade extra polismän vid budgetårets början 175 Tillskott av färdigutbildade extra polismän under budgetåret 675

Summa 850

Avgångar 275 l-"ärdigutbildade extra polismän vid budgetarcts slut 175

Nya tjänster _ _ _. _40(_]_ Summa 850

Som framgått är bedömningarna av möjligheterna att tillföra polis— väsendet personal osäkra. Den framräknade siffran 400 tjänster per år kan dock vara till viss ledning för ett ställningstagande. eftersom den är resultatet av en genomsnittlig bedömning av de olika faktorer som påverkar situationen. Så mycket kan sägas att det antal-nya tjänster som kan komma i fråga är varken avsevärt högre eller avsevärt lägre än 400. Vad gäller budgetåret 1973/74 kan konstateras att siffran inte kan bli högre än 400 eftersom rekryteringsunderlaget i stor utsträckning redan är givet. Kommissionen anser det därför — i avsaknad av säkrare underlag för bedömningen — att man bör utgå från att 400 nya tjänster skall kunna upprätthållas med färdigutbildad personal, om detta antal tillförs organisationen varje budgetår under en treårsperiod.

9.4.2.3.l.3 Slutsatser

Det nyss sagda talar för att de erforderliga personalförstärkningarna tillförs polisväsendet under en treårsperiod. Genom en sådan lösning uppnäs i övrigt väsentliga fördelar. Antagningen av aspiranter kan anpassas till rekryteringsunderlaget så att kravet på kvalificerade sökande kan upprätthållas. Rekryteringsvcrksamheten kan bedrivas planenligt. Bclastningen pä utbildningsorganisationen blir relativt konstant. Budget- och planeringsarbetet kan på olika nivåer bedrivas inom en fastställd ram och begränsas till en bedömning av var de fastställda personalförstärk- ningarna skall sättas in. Härigenom sparas ätskilligt arbete och personalen kan utnyttjas för andra arbetsuppgifter, såsom rationaliserings- och inspektionsverksamhet.

• Sida 178
•  Original

Prop. 1973:115 178

Enligt vad som anförts tidigare bör det vara möjligt att tillföra polisväsendet färdigutbildad personal i sådan omfattning att ytterligare 1 200 polismanstjänster kan inrättas under en treårsperiod. Behovet av förstärkningar såsom det har kommit till uttryck i polischefernas och länsstyrelsernas yrkanden har angetts till några hundratal tjänster därut- över. Det är således möjligt att i huvudsak tillgodose de sålunda framförda önskemålen, Om förstärkningarna fördelas på tre budgetår.

Kommissionen föreslår därför att polisväsendet tillförs 400 polismans- tjänster under vart och ett av de tre närmaste budgetåren. Kommissionen förutsätter därvid att vakanssituationen i Stockholm till-följd av vidtagna rekryteringsfrämjande ätgärder kommer att avsevärt förbättras under det kommande budgetåret.

9.4.2.3.l.4 Inriktningen av förstärkningarna

Det är inte ändamålsenligt att nu göra en slutlig bedömning i fråga om hur tjänsterna i detalj bör fördelas. Ändrade förhållanden kan inträffa under de tre år förslaget avser och omdispositioner kan behöva göras. Kommissionen begränsar sig därför till att ange vissa allmänt hållna riktlinjer som bör ligga till grund för det fortsatta arbetet. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om tjänsternas placering efter förslag av rikspolisstyrelsen.

Tjänster i polischefskarriären. Kommissionen har i flera sammanhang betonat betydelsen av en stark arbetsledning och en noggrann planering av polisarbetet. Det" yttersta ansvaret för de. arbetsledande och planerande funktionerna i ett distrikt ävilar givetvis polisledningcn. Polismyndighets- ärenden och kamerala arbetsuppgifter kräver en stor arbetsinsats i flertalet distrikt. [ distrikt som saknar polisintendent eller polissekreterare får dessa uppgifter skötas av polismästaren och av cheferna för ordnings- och kriminalavdelningarna. Detta förhållande inverkar givetvis menligt pä polismästarens möjlighet att ägna sig ät planering och ledning av arbetet och på avdelningschefernas möjlighet att leda den egentliga polisverksam- heten. Behovet av personal i polischefskarriären för att biträda polis- mästaren är relativt väl tillgodosett. Det finns emellertid ett antal polisdistrikt som inte har någon tjänst som polisintendent eller polis- sekreterare. Kommissionen anser att tjänster i polischefskarriärcn under den nu aktuella treärsperioden bör tillföras ytterligare nägra polisdistrikt i vilka det finns sammanlagt mer än 50 tjänster. Kommissionen föreslär att 8 --10 tjänster i polischefskarriärcn inrättas. .

Tjänster vid polismästarkanslierna. Arbetsuppgifterna vid polismästar- kanslierna är omfattande och mångskiftande. Tjänstemän vid kansliet skall bl.a. biträda polisledningen med planeringsarbetet i distriktet. bereda tillsättningsi-irenden, handlägga ärenden om semesterplanering. tjänstgöringsuppgifter. informations- och rekryteringsärcnden samt per— sonalvärdsärenden. Av de övriga grupper av ärenden som handläggs vid kansliet kan nämnas beredning av polismyndighetsärenden. Åtskilliga av arbetsuppgifterna kräver polisiär sakkunskap. Vid de största distrikten

• Sida 179
•  Original

Prop. 1973:115 179

bör det därför i viss utsträckning finnas polispersonal vid kanslierna. I vissa distrikt finns det också tjänster inrättade för detta ändamål. Under den närmaste treårsperioden bör ytterligare ett antal "distrikt tillföras polismanstjänster för placering vid kanslierna.

Övervakningsverksamheten. Kommissionen är övertygad om att en effektiv, smidig och konsekvent genomförd övervakningsverksamhet har stor brottsförebyggande effekt. Omfattningen av de arbetsuppgifter som ankommer på andra enheter inom polisväsendet blir — ivart fall på sikt — i hög grad beroende på effekten av övervakningstjänsten. En effektiv och ändamålsenlig övervakningsverksamhet har positiva återverkningar även på andra samhällsområden. Redan detta förhållande talar för" att en stor del av förstärkningarna bör avse övervakningsverksamheten. Kommis— sionen anser det vara av särskild vikt att polisens övervakande verksamhet allt mer koncentreras på det preventiva arbetet. För att denna målsätt— ning skall kunna infrias krävs att övervakningen bedrivs målmedvetet och planmässigt, att personalen fördelas efter det behov som föreligger vid olika tidpunkter och på olika platser samt att polismännens uppmärksam- het ständigt inriktas pä förhållanden, som kräver andra ingripanden från polisens sida än användningen av skilda tvångsmedel. Kommissionen vill i detta sammanhang poängtera vikten av att den övervakande verksamhe- ten i så stor utsträckning som möjligt fär sådant innehåll och utformning att den främjar goda relationer mellan polis och allmänhet. Av särskild vikt är här en förtroendefull och naturlig kontakt mellan polis och ungdom i olika åldrar.

Enligt kommissionens uppfattning är en noggrann planläggning av övervakningsverksamheten och en intensiv arbetsledning under verksam- hetens utförande av stor betydelse. Det är en nödvändig förutsättning för att kravet på en rationell och ändamålsenlig övervakningsverksamhet skall kunna tillgodoses. Kommissionen förutsätter att de möjligheter som den nyligen införda datarutinen i fråga om vissa uppgifter angående utryck- ningsverksamheten m. ni. kan ge tas till vara i all möjlig utsträckning. Den vidare utveckling av rutinen som väntas måste kunna vara till stor hjälp för planläggningen av övervakningsverksamheten.

Varje polisman bör vid utsättning till tjänstgöring anvisas så konkreta arbetsuppgifter som möjligt. En klart angiven inriktning av arbetet medför ett ökat intresse hos den enskilde polismannen för uppgiften och skapar ökad trivsel i arbetet.

Erfarenheterna av den förstärkta arbetsledning som har kommit till stånd genom inrättande av särskilda tjänster för yttre befäl under de senaste åren är enligt vad kommissionen har erfarit mycket goda. [ vissa distrikt föreligger ytterligare behov av tjänster som vakthavande befäl. En större del av dygnet eller hela dygnet bör täckas. Den yttre befälsorgani- sationen bör byggas ut efter hand som övervakningssektionerna tillförs mera personal. '

Av särskilt intresse när det gäller övervakningstjänstens utformning är fotpatrulleringen och den verksamhet som bedrivs av kvarterspolisema.

Det är en samstämmig uppfattning att den preventiva övervaknings-

• Sida 180
•  Original

Prop. l973:115 180

uppgiften bäst fullgörs genom fotpatrullering. Allmänheten känner också större trygghet om man mera regelbundet ser en fotpatrullerande polis- man och vet att man vid behov har möjlighet att få kontakt med denne.

Fotpatrulleringen är emellertid mycket personalkrävande. Från skyddssynpunkt anses fotpatrulleringen ofta böra ske i form av dubbel- patrull. Det är obestridligt att ordningsförhållandena ivissa fall är sådana att dubbelpatrull måste användas för att polismännens säkerhet inte skall äventyras. I syfte att få fotpatrulleringen att täcka så stora områden som möjligt, anser kommissionen emellertid att enkelpatrullering måste efter- strävas. Så långt det är möjligt bör den fotpatrullerande polismannen få hålla sig till ett och samma eller i varje. fall ett starkt begränsat antal områden, som han därigenom har möjlighet att lära känna mera ingående. De möjligheter som finns att öka polismannens säkerhet vid enkelpatrul- lering bör tillvaratas. En åtgärd är att förse polismannen med en bärbar radioapparat. Polisens behov av bärbara radioapparater är ännu inte täckt och kommissionen anser att ytterligare ett antal radioapparater bör anskaffas. [ årets statsverksproposition föreslås att medel anvisas för ett försök med personradiosystem i stordistrikten. Om detta system kan byggas ut kommer det otvivelaktigt att innebära ett ökat skydd för den enskilde polismannen. Kommissionen utgår från att medel anvisas för en utbyggnad av systemet så snart de tekniska förutsättningarna föreligger.

Möjligheterna att kombinera bilpatrullering med fotpatrullering bör också tillvaratas så långt det är möjligt. En svårighet i detta avseende är att den personal som patrullerar i bil ofta måste stå i omedelbar kontakt med polisstationen för att kunna ingripa omgående då behov uppstår. ] annat fall skulle utryckningsberedskapen eftersättas på ett sätt som inte är försvarbart. Genom att utnyttja möjligheterna till radiokommunika- tion med polisstationen antingen via bilradio eller direkt med en bärbar apparat kan dessa svårigheter i viss mån elimineras.

Frågan om att komplettera bilpatrullering med fotpatrullering ärinte endast ett tätortsproblem. Det gäller också glesbygdsdistrikten. I dessa måste patrulleringen av naturliga skäl oftast ske med utnyttjande av bil. Det borde emellertid vara möjligt och från flera synpunkter mycket angeläget att polismännen vid besök i mindre tätorter och samhällen lämnar bilen och patrullerar till fots för att ge allmänheten möjlighet att komma till tals med polisen.

Kommissionen vill således rekommendera att fotpatrullering används i betydligt större utsträckning än f. n. Det förutsätter personella förstärk- ningar pa övervakningssektionerna.

Även en utökning av kvarterspolisverksamheten är påkallad. De. goda erfarenheter som finns av denna verksamhet talar härför. Den utbyggnad som föreslås i årets statsverksproposition av kvarterspolisverksamheten i Stockholm, Göteborg och Malmö torde tillgodose. de mest påtagliga behoven av sådana tjänster i dessa distrikt. Kommissionen anser emeller- tid att denna verksamhet är så värdefull såväl från brottsförebyggande synpunkt som för att tillgodose allmänhetens behov av bättre kontakt med polisen att antalet tjänster för denna verksamhet ytterligare bör ökas

• Sida 181
•  Original

Prop. 1973:115 181

i de tre största distrikten. Systemet med kvarterspoliser förekommer f. n. i andra distrikt endast försöksvis och i tämligen sporadisk omfattning. Kvarterspoliser är en form av polisverksamhet som bör vara lämpad även för andra större tätorter och i bostadsområden i-närheten av sådana orter. Kommissionen föreslår därför att tjänster för kvarterspoliser under de närmaste tre budgetåren inrättas i varje fall i vissa större polisdistrikt.

Kvarterspolisverksamhcten bör organiseras på sådant sätt att kontak- ten med dem som bor inom området underlättas. Det bör exempelvis finnas en lokal inom området där polismannen är anträffbar för allmän- heten på bestämda tider. Om lämplig lokal inte finns att tillgå kan en möjlighet vara att använda en bil som tillfällig mottagningslokal. Denna kan förses med lämplig kontorsutrustning och fungera som ambulerande polisstation. En sådan bil skulle kunna användas för Hera områden med olika expeditionstider och dessutom för betjäning av allmänheten i mindre samhällen som saknar fast stationerad polis.

Kvarterspolismannen bör ha kontakt med de sociala organen. Han bör beredas tillfälle att delta i distriktets fortlöpande samarbete med dessa organ. Allmänheten inom området bör informeras om polismannens verksamhet och om var och när han kan träffas m. rn. Kvarterspoliserna bör ges relativt stor frihet att själva föreslä hur arbetstiden skall förläggas.

Kommissionen anser att huvuddelen av de "polismanstjänster som kommissionen har föreslagit bör tillföras övervakningsverksamheten. Som tidigare har framhållits anser sig kommissionen inte böra komma med nägra detaljförslag om var tjänsterna skall placeras.

För Stockholms polisdistrikt har i årets statsverksproposition föresla- gits att 73 nya polismanstjänster"skall inrättas vid övervakningssektionen. Göteborgs och Malmö polisdistrikt föreslås-få vardera 14 nya tjänster för övervakningsverksamhet. Behoven av förstärkningar vid ordningsavdel- ningarna kan inte anses vara helt tillgodosett därmed. Dessa distrikt bör därför under den kommande treårsperioden tillföras ytterligare ett antal tjänster. [ Stockholms polisdistrikt föreligger f.n. betydande vakanser. Förstärkningar till Stockholms polisdistrikt utöver de som föreslagits i årets statsverksproposition bör därför anstä till dess möjligheter föreligger att besätta de inrättade tjänsterna.

Trafikövervakning. Med hänsyn till den väsentliga roll som polisens trafikövervakning spelar i trafiksäkerhetsarbetet måste även denna verk- samhet uppmärksammas närdet gäller fördelningen av de föreslagna resursförstärkningarna. Särskilt betydelsefullt är att verksamheten pä fältet kan följas upp i ökad omfattning.

Kommissionen föreslår att länstrafikgrupperna och trafiksektionerna tillförs ett antal tjänster för de närmaste tre budgetåren. De förstärk- ningar som kommissionen tidigare har förordat för trafikundervisningen i skolorna bör inrymmas i den förstärkning som tillförs trafikenheterna. Det bör undersökas om en förstärkning av befälsorganisationen behövs för att förbättra ledning och planering av verksamheten.

Spanings— och utredningsverksamheten. Det föreligger enligt kommis— sionens mening ett behov av att förstärka kriminalavdelningarna för att så

• Sida 182
•  Original

Prop. l973:115 182

långt det är möjligt få ner arbetsbalanserna och för att förbättra- uppklaringsprocenten. Kommissionen har tidigare berört vissa brotts- typer, där behovet av förstärkningar av utrednings- och spaningsverksam- heten har bedömts vara särskilt framträdande. Dit hör de grova vålds- brotten, den grova narkotikabrottsligheten, koppleri och annan brottslig verksamhet som kan förekomma i anslutning till sexklubbar och pose- ringsateljeer, häleriverksarnhet och grova bedrägeri- och skattebrott. Dessa typer av brott ingär ofta i den organiserade brottsligheten, som måste. ses som ett mycket allvarligt och oroande inslag i dagens brottslig- het. Bl. a. torde- ett utvidgat internationellt samarbete inom ramen för den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol vara nödvändigt.

Det är från samhällets synpunkt viktigt att åtgärder vidtas för att bekämpa ungdornsbrottsligheten. Ju tidigare lämpliga åtgärder kan sättas in i det enskilda fallet desto bättre. ökade möjligheter att utreda brott — även av mindre allvarlig karaktär — måste tillmätas en väsentlig betydelse genom att man därvid kan bryta en utveckling mot grövre brottslighet. Kommissionen menar alltså att de ökade resurserna pä kriminalpolisens område i viss mån bör användas för att angripa problemen med ungdoms- brottsligheten. .

Det bör också skapas bättre förutsättningar för en intensivare bekämp- ning av de grövre brottstyper som förövas som ett led i en mera yrkesmässigt bedriven brottslighet. Det är främst ett problem för de stora och medelstora distrikten. Stora anspråk ställs i-detta sammanhang på spaningsverksamheten. Denna erhöll för ett par år sedan en nyorganisa- tion och relativt kraftigt ökade resurser, främst genom omflyttning av personal inom polisdistrikten. Situationen är emellertid nu sådan att även spaningsverksamheten bör tillföras ett antal tjänster.

[ avsnittet om polisen och allmänheten har föreslagits att polisens deltagande i undervisningen om lag och rätt skall ökas. Spaningsrotlarna bör — inom ramen för ovan angivet behov —: tillföras tjänster för denna undervisning. .

En fråga som förtjänar särskild uppmärksamhet i detta sammanhang är spaningsverksamheten i anslutning till den brottsutredande verksamhet som bedrivs av den till rikspolisstyrelsen anknutna rikskriminalen. Bland rikspolisstyrelsens operativa ledningsuppgifter ingår efterspaning i fråga om vissa brott som kräver riksomfattande spaning, såsom mord- och andra grova våldsbrott, illegal sprit- och narkotikahantering, valutabrott, varusmuggling, kassaskäpsinbrott samt förmögenhetsbrott i samband med post- och godsbefordran. Rikskriminalen är uppbyggd på vissa rotlar med särskilda arbetsuppgifter. Det finns emellertid varken inom rikskrimina- len eller annorstädes inom polisorganisationen någon grupp av spanare som är helt friställd från annan polisverksamhet för att kunna samla informationer om de mest avancerade yrkesförbrytarna som är verk- samma här i landet och följa upp deras verksamhet och deras kontakter. Detta är ett utomordentligt svårt polisarbete, som inte kan fullgöras på ett tillfredsställande sätt genom tillfälliga insatser. Det krävs ett långsik- tigt, väl planlagt och tålmodigt arbete. Kommissionen anser att denna

• Sida 183
•  Original

Prop. l973:115 183

brist nu bör botas genom att en särskild spaningsgrupp organiseras. Gruppen synes lämpligen böra anknytas till rikskriminalen.

Ett annat område som kräver särskild uppmärksamhet är narkotika- brottsligheten. Vad det här gäller är att angripa den centralt ledda och organiserade stordistributionen av narkotika. Ansvaret för de insatser som där krävs åvilar i första hand rikskriminalen som utöver de riksom- fattande uppgifterna även ansvarar för den lokala narkotikaspaningen i Stockholms polisdistrikt. Den personalstyrka som rikskriminalen förfogar över för bekämpningen av narkotikabrottsligheten måste mot bakgrund av den senaste tidens utveckling anses vara för liten. Detta förstärknings- behov bör enligt kommissionens mening tillmätas hög prioritet vid fördelningen av de tjänster som kommissionen föreslär. Läget mäste bedömas på likartat sätt när det gäller insatserna mot langningen av narkotika i mindre skala.

Förstärkta insatser mot skattebrotten är också nödvändiga i främsta rummet. Stockholms. Göteborgs och Malmö polisdistrikt föreslås i årets statsverksproposition få ett antal tjänster för dessa ändamål. Under den nu aktuella treårsperioden synes dock ytterligare förstärkningar böra ske för utredning av skattebrott och andra kvalificerade förmögenhetsbrott. Förutom storstadsdistrikten bör därvid även rikskriminalens behov upp- märksamrnas.

Våldsrotlarnas behov av personalförstärkning hör också till de frågor som kommissionen anser bör övervägas. Det gäller särskilt de stora och medelstora distrikten.

Av de brottstyper som kommissionen i övrigt har nämnt särskilt finns det anledning att peka på den organiserade häleribrottsligheten och den olagliga verksamhet som kan förekomma i anslutning till sexklubbar och poseringsateljéer.

Genom de synpunkter som nu har framförts har kommissionen velat rikta uppmärksamhet på de delar i kriminalavdelningarnas arbete som i första hand bör tillgodoses. Detta får emellertid inte undanskymma det förhållandet att allmänna förstärkningsbehov som behöver tillgodoses kan föreligga på andra områden. De brottstyper som har nämnts utgör problem som är särskilt markanta för de stora och medelstora distrikten. Övriga distrikt kan givetvis ocksä behöva tillföras ytterligare personal.

Kommissionen ätcrkomrner till vissa frågor om förstärkning av inter- polsektionen vid rikspolisstyrelsen för att den internationella brottslig- heten skall kunna bekämpas.

Tjänster för vikariats- och förstärkningspersonal bör tillföras polis- väsendet enligt de normer, som hittills har tillämpats för sådana tjänster. Detta innebär en sådan tjänst på fem ordinarie tjänster.

9.4.2.3.2 Övriga tjänster

9.4.2.3.2.l Överföring av arbetsuppgifter från polispersonal till annan personal

Under de senaste åren har ätgärder vidtagits i syfte att föra över arbetsuppgifter från polispersonal till annan personal. Det finns möjlighet

• Sida 184
•  Original

Prop. 1973:1 15 184

att föra över ytterligare arbetsuppgifter som inte kräver polisutbildning och poliserfarenhet. Beredning av polismyndighetsärendcn, receptions- göromål, fullgörande. av vissa enklare utredningsgöromäl och tjänstgöring i sambandscentraler utgör exempel på sådana arbetsuppgifter. Ett annat område där överföring av arbetsuppgifter från polispersonal till annan personal med fördel kan ske är verksamheten som material- och fordons- redogörare. Sådana tjänster bör efter hand inrättas i samtliga de polis- distrikt där fordonsantalet är så stort att det kräver heltidsarbete. Även uppgifter som bör ankomma på t.ex. expeditions-, telefonist-, vakt-. delgivnings-, foto-, garage- och förrädspersonal torde kunna överföras.

De nu angivna behoven att överföra arbetsuppgifter från polispersonal till annan personal kan tillgodoses genom att polisväsendet tillförs ett antal tjänster för biträdespersonal och annan personal. Härigenom friställs i stort sett ett motsvarande antal polismän för rent polisiära uppgifter, något som kommissionen bedömer som angeläget med hänsyn till det begränsade utrymme som finns att tillföra organisationen ytter- ligare polisutbildad personal. Kommissionen anser att antalet tjänster av angivet slag bör bestämmas till 450. Tillgången på lämplig biträdesper- sonal medger dock inte att dessa tjänster inrättas iett sammanhang. Det är därför lämpligt att även dessa tjänster inrättas under en treårsperiod. Kommissionen bedömer att personaltillgången medger besättande av 200 biträdestjänster under budgetåret 1973/74. Av återstående 250 tjänster bör 150 inrättas under budgetåret 1974/75.

På grund av vad som ovan anförts föreslår kommissionen att 450 tjänster för annan personal än polispersonal inrättas under en treårs- period. Av dessa föreslås 200 tjänster inrättas under budgetåret 1973/74. I detta antal ingår de 50 tjänster som föreslås i statsverkspropositionen. Enligt kommissionen bör det stora flertalet av tjänsterna avse kvalificera- de biträden.

9.4.2.3.2.2 Personalförstärkningar i rikspolisstyrelsen

l rikspolisstyrelsens uppgifter ingår bl. a. att genom allmänna råd och anvisningar verka för planmässighet, samordning, enhetlighet och rationali- sering inom polisväsendet. I viss utsträckning har styrelsen bemyndigats att ge föreskrifter för polismyndigheter.

Vidare åligger det styrelsen att hålla sig underrättad om polisväsendets tillstånd och behov samt att tillse att verksamheten bedrivs rationellt och effektivt.

Styrelsen har utfärdat en rad anvisningar i syfte att förenkla och rationalisera polisverksamheten. Däremot har styrelsen inte möjlighet att i tillräcklig omfattning följa upp tillämpningen i distrikten om dessa anvisningar. 1 den mån det har kunnat ske har det visat sig att man genom påpekanden och rättelser uppnått avsevärda besparingar och åstadkom— mit att personalen i flera fall har kunnat utnyttjas bättre. Man har också fått uppslag till ytterligare förenklingar.

För att kunna utvidga denna tillsynsverksamhet behöver såväl polis- byrå 1 som polisbyrå 11 vid rikspolisstyrelsen förstärkas. Kommissionen

• Sida 185
•  Original

Prop. 1973:1 15 185

föreslär att vardera byrän tillförs en tjänst som polisintendent.

Den ökade internationaliseringen av polisverksamheten har tidigare påtalats av kommissionen. Det internationella samarbetet bedrivs huvud- sakligen inom ramen för den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol. Rikspolisstyrelsens interpolsektion fullgör de uppgifter som ankommer på styrelsen i dess egenskap av interpolorganisationens svens- ka centralbyrä.

Med hänsyn därtill föreslär kommissionen att sektionen tillförs ytter- ligare tre tjänster.

Datatekniken har medfört väsentligt förbättrade tekniska möjlig- heter till bl. a. person- och späridentifiering samt s. k-. inre spaning med användande av manuella och maskinella system. För att de tekniska resurserna skall kunna-utnyttjas helt k-rävs visserligen betydande personal- insatser men dessa kostnader måste betraktas som marginella i förhållan- de till den stora effekt som erhålls. Enligt vad kommissionen erfarit kan en betydande effektökning uppnås vid rikspolisstyrelsens registerbyrä genom en begränsad personalökning. Kommissionen föreslår därför att registerbyrän tillförs tvä handläggartjänster.

Arbetet med antagning av polisaspiranter och annat rekryteringsarbete kan förväntas öka avsevärt. Resurserna vid styrelsens rekryteringssektion är redan i dag ansträngda. Kommissionen föreslär att denna sektion tillförs en handläggartjänst.

9.4.2.3.3 Utrustning

För anskaffning av utrustning till följd av att nya tjänster har inrättats har efter hand utvecklats vissa normer. Dessa bör när det gäller kommis- sionens förslag frängås i följande avseenden.

Behovet av bilar för övervakningsverksamheten fär f. n. anses vara väl tillgodosett. De nya tjänsterna som tillförs övervakningssektionerna bör företrädesvis användas för att öka fotpatrulleringen. Kommissionen föreslår därför att antalet bilar till övervakningsverksamhctcn begränsas till ca 20.

Kommisionen anser vidare att spaningsverksamheten bör tillföras ett mindre antal fordon utöver tillämpade normer. Anledningen härtill är främst det ökade behov av fordon som har uppstått åt de polismän som alterneringstjänstgör vid spaningsenheterna.

Vid fotpatrullering är det från skyddssynpunkt viktigt att polismännen kan utrustas med bärbara radioapparater. Kommissionen föreslår att 500 bärbara radioapparater anskaffas utöver de 400 som har föreslagits i statsverkspropositionen.

• Sida 186
•  Original

Prop. l973:115 186

10. Andra brottsföre byggande insatser

Kommissionen har tidigare framhållit att ansvaret för brottsförebyg- gande åtgärder inte uteslutande kan anses åvila de samhälleliga organen utan att företag och enskilda i viss utsträckning själva måste skydda sig mot brottslig verksamhet. Vilka särskilda anspråk man i detta hänseende kan ställa på penninginrättningarna har berörts i avsnitt 5. Kommissionen kommer i det följande att anföra vissa allmänna synpunkter på frågan om hur näringsidkare och enskilda själva kan skydda sig mot brott.

Vad först beträffar brottsförebyggande insatser från näringsidkarnas sida har kommissioneninledningsvis slagit fast att i den mån ändringari försäljningsmetoder eller utsträckt öppethållande av affärer medför ökade risker för tillgrepp eller annan brottslighet bör ansvaret för de ytterligare skyddsåtgärder som kan erfordras primärt ligga på företagaren. Vid de överläggningar som kommissionen har haft med företrädare för olika näringsidkare och deras personal har flera uppslag till sådana brottsförebyggande åtgärder presenterats. Det har sålunda framhållits att personalstyrkan bör vara anpassad inte bara med hänsyn till kravet på kundbetjäning utan också så att ett tillfredsställande självskydd erhålles. Viktigt är också att larmanläggningar och annan teknisk bevakningsut- rustning byggs ut och förbättras. Kameror och TV liksom särskild vaktpersonal bör i ökad utsträckning komma till användning i större försäljningsenheter inte minst där lätt tillgripbara kapitalvaror saluhålls. Som minimistandard i fråga om skyddsutrustning bör för alla försälj- ningSenheter, inklusive kiosker av olika slag, gälla _att telefon finns. tillgänglig. Personalingångar bör om möjligt förläggas mot större gator och öppna platser samt hållas väl upplysta.

Särskilt viktigt är att rutinerna för kassatjänst och banktransporter ses över. Sålunda bör kassorna hållas låsta och behållning utöver erfordera lig växel samlas in flera gånger om dagen och förvaras i andra lokaler än sådana dit allmänheten har tillträde till dess det blir aktuellt att exempelvis göra en insättning på bank. För den händelse detär fråga om stora belopp rekommenderas vidare att banktransporter om möjligt företas vid mer än ett tillfälle per dag samt att tidpunkterna härför - varieras. Kvällstransporter bör om möjligt undvikas. Om inte särskilt utbildad personal sköter insamling av kassabchållning och banktranspor- ter. vilket torde kunna förutsättas åtminstone vid varuhus och andra större försäljningsställen. bör bankärenden i regel uträttas av minst två personer tillsammans.

Under polisens spaning och utredning av brott har möjligheterna till identifiering av gods en mycket stor betydelse. Om föremålen har en bestämd och varaktig identitetsbeteckning i form av tillverkningsnum- mer. gravyr eller annat unikt kännemärke. kan de härledas till viss brottsplats och målsägare. Brotten kan härigenom klaras upp och det stulna återställas till rätt ägare. En tillfredsställande märkning av stöldbe-

• Sida 187
•  Original

Prop. 1973:1 15 187

gärliga varor är alltså en brottsförebyggande åtgärd av allra största vikt. Märkningen medför att stöldgodset blir svårare att hantera för tjuvar och hälare genom att risken för upptäckt ökar. Enbra godsmärkning kan från bevissynpunkt ofta vara av lika stort värde som ett fingeravtryck. Godsspaning anses också-vara en av de mest resultatgivande verksamhets- grenarna inom kriminalpolisarbetet när det gäller att utreda förmögen- hetsbrott. Varumärkningens betydelse har ytterligare ökat sedan riks- polisstyrelsen beslutat inrätta ett godsregister i ADB-system. Förutsätt- ningen för registrering av stulet gods i detta system är givetvis en tillfredsställande märkning.

[ syfte att motverka den omfattande häleriverksamheten och därmed indirekt även tillgreppsbrotten bör därför stöldbegärliga varor inom olika områden märkas med tillverkningsnummer eller annan identitetsbeteck- ning. Märkningen skall göras med stansning eller på annat varaktigt sätt och inte exempelvis med påklistrade lappar som är lätta att ta bort. Enligt polisens erfarenhet är vissa varugrupper särskilt stöldbegärliga och bör i första hand förses med identitetsbeteckning. Hit hör varor inom radio-, foto-, ur- och juvelerarbranscherna samt kontorsmaskiner, båt- motorer, verktygsutrustning, pälsar och tobaksvaror.

Rikspolisstyrelsen har sedan flera år samarbetat med vissa branschorga- nisationer för att åstadkomma bättre märkning och förteckning av stöldbegärligt gods. Som ett resultat av detta samarbete har vissa överenskommelser träffats. Den praktiska effekten härav har emellertid varierat inom olika branscher och mycket torde ännu återstå att göra. Med försäkringsbolagens medverkan synes också bättre resultat kunna uppnås. Sålunda bör det inte vara uteslutet att genom lägre försäkrings- premier kompensera företagarna för de merkostnader som följer med godsmärkningen. I sista hand skulle försäkring kunna vägras för varor som saknar föreskriven märkning. Att följa och driva på utvecklingen inom detta område synes vara en betydelsefull uppgift för det blivande centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott.

Den enskildes möjligheter att skydda sig mot brott består främst i att i ökad omfattning skaffa sig mekaniska inbrottsskydd av olika slag som lås och galler. Kungl. Maj:t har den 20 oktober 1972 bcmyndigat chefen för handelsdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda behovet av utökat konsumentskydd beträffande lås och låsinstallation. Vidare pågår inom statens planverk arbete med att utforma särskilda byggnormer rörande inbrottsskydd. Det bör enligt kommissionens me- ning övervägas att på sikt göra dessa byggnormer tvingande genom att i byggnadsstadgan införa uttrycklig föreskrift om att byggnad skall uppfyl- la särskilda krav till skydd mot inbrott.

En ökad information till allmänheten om riskerna för inbrotts—. väsk- och fickstölder synes också vara angelägen, eftersom polisens möjligheter att utreda dessa brott i regel är begränsade och det enda effektiva sättet att förebygga dem torde vara att öka den enskildes aktsamhet. En annan angelägen åtgärd i detta sammanhang är att genom ökad upplysning försvåra handeln med stulet gods.

• Sida 188
•  Original

Prop. 1973:1 15 188

Det är kommissionens uppfattning att det blivande centrala rådet kan göra betydelsefulla insatser också när det gäller att initiera och samordna åtgärder för en effektivare informationsverksamhet av berört slag.

På grund av vad sålunda anförts vill kommissionen förorda, att det centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott får sådana resurser och en sådan organisation att det även kan verka för brottsföre- byggande (itgiirder av nu angivet slag.

• Sida 189
•  Original

Prop. l973:115 189

l ] Kostnadsberäkning

Polisväsendet

Kommissionen har föreslagit att polisväsendet under en treårsperiod tillförs ytterligare 1200 polismanstjänster. Kommissionen har vidare föreslagit att 450 tjänster inrättas för biträdespersonal och övrig personal.

Dc tjänster som därutöver föreslås av kommissionen fördelar "sig sålunda:

Rikspolisstyrelsen: 3 tjänster vid informationsavdelningen, ?. polisintendentcr (polisbyrå ! och II), 3 tjänster vid interpolsektionen, ] tjänst vid rekryteringssektionen, "2 tjänster vid registerbyrän.

Lokala polisorganisationen: 8 tjänster i polischefskarriärcn, 9 tjänster för regional rekryteringsverksamhet.

Kostnaderna för den personal och utrustning som har föreslagits beräknas enligt följande:

Lönerl (inklusive sjukvård, reseersättning, trivsel- befrämjande åtgärder och utbildning) 1 "200 tjänster för polismän 70 000 000 450 tjänster för kontorspersonal och övrig personal 20 850 000 "28 tjänster (rikspolisstyrelsen.

polischefskarriärcn rn. m..) 1 900 000

Bilar 2 ()00 000 Drift och underhåll av bilar 1 000 000 500 bärbara radioapparater 2 500 000 Personlig utrustning ] 000 000 'l'jänsterum ("möbler-) 2 870 000 Kontorsmaskiner 4320—099 104 "240 000

Härtill kommer att utbildningskostnaderna ökar något. I årets stalsverksproposition föreslås bl. a. att polisväsendet tillförs 165 nya polismanstjänster och 50 tjänster för övrig personal. Dessa tjänster ingår i de I "200 + 450 som kommissionen nu föreslår. l2 860 000 kr. hänför sig till de kostnader för tjänster jämte utrustning som tas upp i

1 1973 ärslöncr (5-ort) inkl. lönetillägg 18 ?i- (biträdespersonal 5 %) och lönekost- nadspålägg 26 %.

• Sida 190
•  Original

Prop. l973:115 ' 190

statsverkspropositionen. De sammanlagda kostnaderna för de förstärk- ' ningar som kommissionen föreslår för polisväsendets del blir således

104 240 000

91 380 000

Kostnaderna för polisväsendets del för budgetåret 1973/74 blir följan-' de:

Löner 400 tjänster för polismän 23 300 000

200 tjänster för kontorspersonal och övrig personal 9 200 000 28 tjänster (rikspolisstyrelsen, polis- ehefskarriären m. m.) 1 900 000 Bilar 970 000 Drift och underhåll av bilar 350 000 500 bärbara radioapparater 2 500 000 Personlig utrustning 350 000 Tjänsterum (möbler) 960 000 Kontorsmaskiner 410 000 39 940 000 .

De ökade kostnaderna för budgetåret 1973/74 med anledning av kommissionens förslag blir

39 940 000 — 12 860 000

27 080 000

Kostnader för sociala åtgärder

Social jourverksamhet 4 000 000 Vårdcentraler ' 500 000 Behandlingshem 1 500 000 Vård i enskilt hem 1 800 000 Försök med nya vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare 500 000

8 300 000

• Sida 191
•  Original

Prop. l973:115 191

12. Sammanfattning

Kommissionens uppdrag är att utreda frågan om åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. Arbetet skulle enligt direktiven bedrivas så skyndsamt att resultatet därav kunde redovisas under loppet av några månader. Kommissionen, som höll sitt första sammanträde den 11 januari 1973, framlägger nu sitt betänkande. Betänkandet innehåller förslag till åtgärder i samtliga frågor som omfattas av uppdraget. Detta är därmed slutfört.

Kommissionen föreslår väsentligt förstärkta polisiära och sociala insat- ser för att förebygga och bekämpa brott och för att förbättra den allmänna ordningen.

Polisväsendet tillförs under de— kommande tre åren 1 200 polismans- tjänster och ca 480 tjänster för övrig personal. De ökade kostnaderna härför beräknas till 91 milj. kr. sammanlagt, varav 27 milj. kr. avser nästa budgetår. En särskild utredning föreslås för att komma till rätta med olägenheterna av den nuvarande personalomsättningen inom poliskåren. Kraven för antagning till poliskåren skärps. Rekryteringsfråmjande åt- gärder föreslås. Åtgärder föreslås också för att ytterligare förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten.

De ökade sociala insatserna avser statsbidrag till kommunerna för social jourverksamhet, vårdcentraler. behandlingshem och vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare samt medel för nya behandlingsformer för narkotikamissbrukare. Kostnaderna härför beräknas till 8,3 milj. kr. per budgetår. '

Kommissionen föreslår en särskild lag om tillfälligt omhändertagande. Förutsättningarna för omhändertagande bibehålls oförändrade. Vissa bestämmelser angående förfarandet tillkommer för att skapa underlag för stödjande åtgärder och för att klargöra hur fortsatta ordningsstörningar skall kunna förhindras.

Åtgärder föreslås särskilt mot våldsbrottsligheten. ökade säkerhetsåt- gärder måste vidtas av bankerna och postverket för att förhindra bank- och postrån. Kommissionen föreslår därför att bankinspektionen får en uttrycklig rätt att meddela tvingande föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder. Beträffande postlokalerna föreslås att Kungl. Maj:t" utfärdar föreskrifter. Kommissionen föreslår vidare att polisens resurser förstärks särskilt för bekämpande av våldsbrotten. Några straffskärpningar föreslås inte.

För att komma till rätta med den brottslighet som förekommer i anslutning till sexklubbar och poseringsateljéer föreslår kommissionen bestämmelser som föreskriver att pornografiska föreställningar inte får ges utan tillstånd av polismyndigheten. Kommissionen avvisar tanken på ett förbud mot sådana föreställningar. Kommissionen avvisar också tanken på ett förbud mot reklam för denna verksamhet.

• Sida 192
•  Original

Prop. 1973:115 192 Kommissionens syn på sitt uppdrag

Den tid som har stått till kommissionens förfogande har inte tillåtit några mera omfattande analyser när det gäller uppkomsten av brottslig- het och förändringar i denna. Orsakerna till de brister som kan iakttas på de olika områden som ligger inom ramen för kommissionens uppdrag är i betydande utsträckning av sådan art att de inte kan angripas med kriminalpolitiska medel. Några mera övergripande kriminalpolitiska över— väganden kan inte komma ifråga. Kommissionen har därför fått begränsa sig till vad som inom den angivna tiden varit möjligt att arbeta fram när det gäller konkreta åtgärder för att komma till rätta med de rådande förhållandena.

Främst har det härvid varit fråga om att fullfölja den del av kriminal- politiken som syftar till att förstärka den direkt brottsförebyggande och den brottsbekämpande verksamheten i första hand genom förstärkning och effektivisering av polisverksamheten. Men detär också av största vikt- att denna verksamhet i ökad utsträckning kombineras med åtgärder som syftar till att lösa de bakomliggande sociala problemen. Det gäller inte minst de åtgärder som primärt går ut på att förebygga och förhindra brott och ordningsstörande händelser. Det är fullt klart att problemet att förbättra den allmänna ordningen inte kan få någon bestående lösning enbart genom polisiära insatser. Om inte andra åtgärder samtidigt vidtas skjuter man i regel endast problemet framför sig. Kommissionen har därför också tagit upp vissa frågor som rör förstärkta sociala insatser.

Allmänna synpunkter

Kommissionen anför inledningsvis en del allmänna synpunkter på de frågor som kommissionen har att behandla. Även om någon mera ingående analys inte kan göras av brottsligheten och dess orsaker pekar kommissionen på vissa drag i brottslighetens utveckling som bör beaktas när det gäller att bedöma vilka brottsförebyggande och brottsbekämpan- de åtgärder som skall vidtas. Det är enligt kommissionen vissa typer av brottslighet som förtjänar särskild uppmärksamhet. Det är våldsbrott. narkotikabrott. koppleri. tillgreppsbrott. häleri, skattebrott och trafik— brott. Även de med ungdomsbrottsligheten förenade problemen påkallar särskilt intresse. Detsamma gäller den internationella brottsligheten. Kommissionen framhåller att de nu angivna slagen av brottslighet måste mötas med olika kriminalpolitiska medel. Kommissionen anger inrikt- ningen och arten av de åtgärder som kan komma i fråga. Det är mot bakgrund av den bild av brottsligheten i dag som kommissionen har fått som förslagen skall ses.

När det gäller ardningslnillningen framhåller kommissionen att. de brister som kan iakttas i stor utsträckning utgör symptom på bakomlig- gande allvarliga missförhållanden av olika slag. De åtgärder och insatser som krävs för att komma till rätta därmed åvilar i första hand olika sociala myndigheter. De ökade polisiära insatser som krävs för att. åstadkomma en åsyftad bättre ordning på allmänna platser och kontinu-

• Sida 193
•  Original

Prop. 1973:1 15 193

nikationsmedcl måste därför kombineras med sociala stödåtgärder i form av råd och hjälp till samt vård av dem som genom sitt handlande visat sig vara i behov härav.

Kommissionen framhåller att brottsutvecklingen och ordningshållning— en ställer ökade krav på polisväsendet. Det gäller saväl övervaknings- som utrednings- och spz'xningsverksamheten. Det är också önskvärt att ytterli- gare förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten. Vidare behövs åtgärder för att förbättra rekryteringen till polisväsendet och för att minska personalomsättningen inom poliskåren.

Kommissionen slår också fast att även om ansvaret för brotts- förebyggande åtgärder vilar på de samhälleliga organen, måste enskilda och företag också själva skydda sig mot brott.

A ttitydundersc'ikning

Kommissionen offentliggör en i februari 1973 genomförd undersök- ning om allmänhetens kunskaper om och attityder till polisen. Undersök- ningsresultatet visar enligt kommissionen att förhållandet mellan allmän- heten och polisen på det hela taget är mycket gott men att det föreligger ett behov av ökad information om polisens verksamhet inte minst hos ungdomen.

Väldsbrortsligheten

Vad gäller våldsbrottsligheten konstaterar kommissionen att det under senare år har skett en fortlöpande ökning av antalet rån mot banker och övriga penninginrättningar och andra förmögenhetsbrott där våld eller hot om våld ingår. Också användningen av våld mot polisman i tjänsteut- övning har tilltagit. Samtidigt med denna utveckling har förmärkts en allmän tendens mot. allt grövre våld.

Vid särskilt gäller post- och bankrånet: redovisas ett av företrädare för rikspolisstyrelsen, bankinspektionen. poststyrelsen. penninginrättningar- nu och försäkringsbolagen den 10 februari 1972 framlagt säkerhets- program. Kommissionen har tagit del av redogörelser för de åtgärder som postverket har genomfört och som planeras samt av en av bankinspektio- nen gjord undersökning om vilka säkerhetsåtgärder som vidtagits av de privata penninginrättningarna vid årsskiftet 1972/73 eller planeras för år 1973. På grundval härav konstaterar kommissionen att rekommenderade säkerhetsåtgärder genomförts i mycket begränsat! omfattning.

Kommissionen påpekar att alla berörda parter varit överens om programmets utformning och att antalet bank- och postrån fortsatt att öka. Kostnaderna för åtgärdernas genomförande får vidare anses vara relativt låga. Med hänsyn härtill anser kommissionen det anmärkningsvärt att säkerhetsprogrammet inte har realiserats i större utsträckning.

Penninginrättningarna och postverket får enligt kommissionens mening anses ha ett särskilt ansvar när det gäller att skydda sig själva mot brottslig verksamhet. Penninginrättningarna och postverket intar en

• Sida 194
•  Original

Prop. 1973:115 194

särskild ställning i samhället när det gäller hanteringen av kontanta medel. De omsätter dagligen mycket stora värden i reda pengar eller andra lätt överlåtbara tillgångar vilkas tidigare innehavare inte kan spåras. De utgör därför speciellt attraktiva mål för brottslighet av skilda slag. För att bank- och poströrelsen skall kunna erbjuda avsedd service måste verksamheten bedrivas så att den är lätt tillgänglig för allmänheten. Detta innebär att den också är särskilt utsatt för kriminella angrepp. Det är här fråga om en brottslighet som kan medföra allvarliga skador på personal och kunder.

För att driva bankrörelse krävs särskilt tillstånd eller motsvarande av statlig myndighet, som vid sin prövning har att bedöma bl. a. om den tillämnade rörelsen är nyttig för det allmänna. Till skydd för säväl allmänna som enskilda intressen är sådan rörelse också underkastad en fortlöpande och ingående offentlig tillsyn.

Det ligger enligt kommissionens mening helt i linje med den reglering som bankväsendet sålunda är underkastat att ställa krav på vederbörande inrättningar att själva vidta de åtgärder i brottsförebyggande syfte som kan anses påkallade med hänsyn till deras speciella verksamhet. Det är här fråga om utgifter som får anses vara marginella i förhållande till de allmänna omkostnaderna för drivande av bankrörelse. På grund av vad nu sagts föreslår kommissionen att de bestämmelser, som ger tillsynsmyndig- heten, dvs. bankinspektionen. rätt att meddela föreskrifter om bl.a. förvaring av värdehandlingar, kompletteras så att tillsynsmyndighetens kompetens även omfattar allmänt brottsförebyggande åtgärder, exempel- vis hur banklokaler bör utformas och utrustas för att hindra eller försvåra rån. I fråga om utrustning och inredning bör samråd äga rum med rikspolisstyrelsen och berörda penninginrättningar. Vad gäller postloka- lernas inredning och utrustning föreslår kommissionen att Kungl. Maj:t utfärdar erforderliga föreskrifter.

När det gäller polisens möjligheter att genom sin övervakande verksam- het förebygga tån och annan brottslighet där våld eller hot om våld förekommer framhåller kommissionen som sin uppfattning att fotpatrul- lering är det effektivaste sättet att nå detta syfte. Ett ökat antal fotpatruller i tätorternas centrala delar synes därför vara erforderligt. Det betonas också att hög uppklaringsprocent har en starkt preventiv verkan inte minst i fråga om rån och andra grova förmögenhetsbrott. Eftersom möjligheterna att klara upp sådana brott erfarenhetsmässigt är starkt beroende av hur snabbt polispersonal kommer till platsen och efterspa— ningen kan sättas i gång, är det väsentligt att polisen ständigt kan hålla en tillräckligt hög beredskap för utryckningar liksom att utredningsverksam- heten kan bedrivas så effektivt att förövaren snabbt kan avslöjas.

På grund av vad nu sagts anser kommissionen att personella förstärk- ningar bör tillföras polisväsendet för övervakning. spaning och utredning när det gäller bank- och postrån och andra liknande grova brott.

Kommissionen har i uppdrag att se över straffskalarna för våldsbrot- ten. En genomgång av dessa har gjorts. Kommissionen föreslär inte några straffskärpningar.

• Sida 195
•  Original

Prop. l973:115 195

Kommissionen framhåller också att ett intensifierat samarbete mellan kriminalvårds- och polismyndigheter bör kunna minska brottsfrekvensen i samband med anstaltsrymningar och permissionsavvikanden. Kommis- sionen föreslär vissa praktiska åtgärder i detta syfte.

Sexklubbar och poseringsateljéer

Kommissionen har vidare haft till uppgift att bedöma vad som förekommer i den verksamhet som bedrivs i och i anslutning till sexklubbar och poseringsateljéer. Det är här väsentligen fråga om att söka förhindra brottslighet och annan asocialitet i dessa miljöer.

rllissfr'irhållanden av detta slag förekommer i samband med såväl sexklubbs- som poseringsverksamhet. Koppleri, främjande av otukt, olovlig rusdrycksförsäljning, narkotikabrott och häleri eller olovlig befatt- ning med avseende på stulna eller insmugglade partier av cigarretter och spritdrycker är exempel på brott som har avslöjats i samband med sådan verksamhet. Även stöld, rån. misshandel och olaga hot förekommer mot både kunder och personal. De i klubb- och ateljéverksamheten engagera- de personerna löper risk att efter hand hamna i asocialitet och kriminali- tet. Utvecklingen har sannolikt lett till en väsentlig ökning av prostitutio- nens totala omfattning och därmed också av antalet personer som i längden löper risk för social missanpassning. De personer som bereder sig vinning pä verksamheten genom att ställa lokaler till förfogande, förmed- la kontakter eller pä annat sätt främja verksamheten gör sig skyldiga till koppleri eller främjande av otukt. Sexklubbarnas och poseringsateljéernas verksamhet medför också ofta sanitära olägenheter för kringboende.

Mot bakgrunden av dessa missförhållanden är det angeläget att myn- digheterna får bättre möjlighet att kontrollera den pornografiska verk- samheten än som nu kan ske. Kommissionen har enligt direktiven haft att pröva frågan om ett förbud av pornografiska föreställningar. Kommissio— nen anser emellertid att ett totalförbud skulle strida mot grundsatsen om den enskildes rätt att i vidaste möjliga utsträckning själv få bestämma vad han vill ta del av. Sannolikt skulle vidare härigenom endast skapas nya problem och negativa följder som är svåra att överblicka. Om polisen skulle få rätt att i förväg förbjuda pornografisk föreställning vid miss- tanke om brott skulle bevissvärigheter ofta hindra en effektiv tillämpning av bestämmelser härom.

För närvarande krävs enligt allmänna ordningsstadgan polisstyrelsens tillstånd för anordnande av offentlig danstillställning. eirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen och uppvisning i professionell brottning. Kommissionen föreslår att tillståndstväng införes även för pornografisk föreställning. Därmed kan polisstyrelsen bl. a. bedöma sökandens person, tillställningens art och platsens eller lokalens lämplighet. Hänsyn kan även tas till de synpunkter som andra berörda myndigheter. exempelvis de som svarar för hälsovården och brandsäkerheten. önskar få tillgodo- sedda. Genom särskilda föreskrifter eller villkor angående lokalernas utformning och disponering kan man förhindra eller åtminstone försvåra

• Sida 196
•  Original

Prop. 1973:1 15 196

prostitution inom klubblokalerna och försäkra sig om att de inte. helleri övrigt utnyttjas på ett otillbörligt eller olämpligt sätt.

Kommissionen föreslår vidare att person under aderton ärinte får medverka vid offentlig pornografisk föreställning och att sådan föreställ- ning inte fär innehålla förråande sexuella eller sadistiska beteenden.

Stora ekonomiska intressen gör sig gällande i. pornografibranschen och förtjänsterna på verksamheten är sannolikt i många fall betydande. Tillståndstvång sanktionerat endast med böter torde därför inte vara tillräckligt effektivt. Därför föreslås att fängelse intas i straffskalan.

När det gäller reklam för sexklubbar och poseringsateljeer har överlägg- ningar inom kommissionen hållits med företrädare för Svenska tidnings- utgivareföreningen. Föreningens styrelse har därefter rekommenderat medlemsföretagen att i eget intresse iaktta återhållsamhet med publice- ring av sådana annonsillustrationer som på ett utmanande sätt återger sexuella motiv. Styrelsen har vidare konstaterat att det inte kan uteslutas att annonser om posering kan innefatta straffbar verksamhet. Styrelsen har därför rekommenderat medlemsft'åretagen att i fortsättningen inte införa annonser som åsyftar att förmedla kontakt med ateljéer för posering och med sexklubbar som i sin annonsering lämnar erbjudanden av samma karaktär som poseringsateljéerna. Rekommendationen har, såvitt kunnat konstateras. lett till att annonsering för poseringsateljéer praktiskt taget har upphört i dagspressen.

På grund av vad salunda har förekommit och då kommissionens förslag att införa tillståndstvång för sexklubbarna torde ha en starkt brottsföre- byggande och brottsbekämpande verkan har kommissionen inte ansett sig böra framlägga några förslag i fråga om pornografireklamen. Kommissio- nen har därvid utgått från att den föreslagna författningsändringen ger tidningsutgivarna ett underlag för prövningen huruvida reklam för porno— grafisk föreställning skall medges.

Ordningen pa" allmänna platser

Det framgår av skilda undersökningar och uttalanden att ordningslaget på allmänna platser och kommunikationsmedel är otillfredsställande framför allt i storstadsomrädena. Särskilt ungdomars beteenden karakte- riseras av ökad hänsynslöshet och tilltagande missbruk av alkohol och narkotika. Butiksstölderna har ökat i antal och förövas allt oftare helt öppet av personer som hotar personalen om man söker hindra tillgrep- pen. Handel med stulna varor pägär öppet på allmänna platser. 1 Stockholm är ordningsförhållandena särskilt svara i tunnelbanan.

Kommissionen framhziller att den brottslighet och de ordningsstörning- ar som det här är fråga om i ett övervägande antal fall kan uppfattas som ett symptom på något bakomliggande, allvarligt missförhållande, såsom bristande fysisk eller psykisk hälsa. bostadsproblem, arbetslöshet, anpass- ningssvårigheter eller liknande problem. De åtgärder och insatser som krävs för att i grunden komma till rätta med nuvarande missförhållanden faller utanför det i vedertagen bemärkelse kriminalpolitiska omrädet.

• Sida 197
•  Original

Prop. l973:115 197

Detta gäller i särskilt hög grad det mera långsiktiga, förebyggande arbetet. Även i det kortsiktiga perspektivet har frågor om vård och behandling samt andra socialvärclandc insatser en central betydelse. Men givetvis behövs polisiära insatser för att skapa bättre ordning på allmänna platser. Kommissionen har funnit att effektivare insatser krävs från polisens sida för att hindra brottslighet och ordningsstörningar på och i anslutning till allmänna platser och kommunikationsmedel. Men dessa insatser bör i större utsträckning än för närvarande kombineras med åtgärder som syftar till att komma till rätta med de personliga och sociala problem som är orsaken till den rådande situationen. Vad det gäller är att få till stånd ett smidigt och effektivt samarbete mellan de olika myndigheter och befattningshavare som arbetar med dessa problem.

Beträffande samarbetet mellan polis och socialarbetare behandlar kommissionen dels samarbetet på planerings- och ledningsnivå, dels samarbetet ute pa fältet.

I syfte att underlätta samarbetet har Kungl. Maj:t är 1970 utfärdat cirkulär om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. Däri rekommenderas att kommunala samarbetsorgan inrättas.

Kommissionen har funnit att intentionerna i cirkuläret inte har fullföljts i den utsträckning som varit att vänta. Bl.a. har samarbetsorgan inte upprättats i vissa kommuner där behov av sådana torde föreligga. En del samarbetsorgan synes inte heller fungera tillfredsställande.

Kommissionen påpekar att länsstyrelserna enligt cirkuläret skall med- verka till att samrådsorgan upprättas och föreslär att Kungl. Maj:t snarast beslutar att en undefsökning kommer till stånd genom länsstyrelsernas försorg och att de ätgärder vidtas när det gäller upprättandet av samrådsorgan och dessas arbete som denna undersökning föranleder.

Beträffande samarbetet på fältet diskuterar kommissionen frågan om samtjänstgöring mellan polis och socialarbetare. Vissa socialarbetare har uttalat sig bestämt mot sädan samtjänstgöring medan en del företrädare för ansvariga kommunala organ har uttalat sig till förmän därför. Pä polishäll är man positiv till samtjänstgöring.

Kommissionen anser för sin del att det är naturligt att — med beaktande av de problem som föreligger — söka ta till vara de ömsesidiga fördelar som 'ett intensifierat fältsamarbete kan ge. Samrådsorganen bör därför ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet med sikte pä att finna de mest änrlainalsenliga formerna för samverkan.

Frågan om omhändertagande av personer som stör ordningen regleras i olika värdlagar och i polisinstruktionen. Kommissionen har fått en mycket splittrad bild av tillämpningen av dessa bestämmelser. Stor osäkerhet räder om vilka befogenheter polisen har och hur dessa befogenheter i praktiken bör utnyttjas. Kommissionen föreslär inte. någon ändring i värdlagstiftningen men för att skapa en fast och enhetlig tillämpning av de regler som gäller för polisens tillfälliga omhändertagan- den föreslär kommissionen att de viktigaste bestämmelserna härom intas i en särskild lag. Förutsättningarna för omhändertagande på grund av ordningsstöramle beteende har bibehållits (.)förändrade och det erinras

• Sida 198
•  Original

Prop. l973:115 198

om att polisman inte bör använda strängare medel än förhållandena kräver och att han i första hand fär söka vinna rättelse genom upplysning- ar och anmaningar. Vissa bestämmelser angående förfarandet har tillkom- mit för att skapa underlag för hjälpande och stödjande ätgärder och för att klargöra hur fortsatta ordningsstörningar skall kunna förhindras.

De väsentligaste nyheterna i förhållande till gällande rätt är att föreskrifter ges om hur den tid som omhändertagandet varar skall användas, att den längsta tiden för frihetsberövandet blir närmare reglerad samt att polisen får möjlighet att flytta minderåriga från skadliga eller farliga miljöer.

Vad först beträffar utnyttjandet av tiden för frihetsberövandet inne- ' häller den föreslagna lagen en bestämmelse om att erforderlig utredning skall göras beträffande den omhändertagnes personliga levnadsförhållan- den när omhändertagande har skett på grund av ordningsstörande uppträdande. Utredningen skall om möjligt göras av företrädare för socialmyndighet. För att skapa bättre förutsättningar härför föreslås att statsbidrag skall utgå för socialjourverksamhet. Avsikten med utredning- en skall vara att utröna huruvida den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida.

Vid bestämningen av den längsta tid som frihetsberövandet får vara bör beaktas att hjälpande och stödjande åtgärder kan behövas. Med hänsyn till de olika förhållanden som kan föreligga kan tiden inte sättas kortare än sex timmar. Denna tid kan i vissa fall även behövas för att hindra fortsatt ordningsstörande. verksamhet.

Kommissionen föreslår vidare en bestämmelse om omhändertagande av barn under femton år som av polisen anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär en överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. Kommissionen har med denna bestämmelse avsett exempelvis sådana fall då barn uppehåller sig i s. k. knarkarkvartar eller hittas omtöeknade av berusningsmedel i rivningsfastigheter. Det kan vidare gälla ungdomar som påträffas på hotellrum tillsammans med äldre, asociala personer eller som i övrigt befinner sig i en sådan situation att man kan befara att de kommer att bli otillbörligt utnyttjade. Det föreskrivs att barnet efter omhändertagandet skyndsamt skall överlämnas till föräldrarna. annan vårdnadshavare eller företrädare för barnavårds- nämnd.

Kommissionen framhäller att socialarbetare i så stor utsträckning som möjligt bör tjänstgöra i de lokaler dit omhändertagna förs för att på så sätt det utredande och kurativa arbete som ofta skall sättas in efter ett omhändertagande snabbt skall kunna påbörjas. Vad kommissionen syftar till med sina förslag är att de polisiära och sociala insatserna skall samordnas så att man på ett effektivare sätt skall kunna lösa de problem som förorsakar de rådande förhållandena.

I detta syfte framlägger kommissionen vissa förslag till förstärkta insatser på det sociala området.

Mot bakgrund av den rådande ordningssituationen anser kommissionen det synnerligen angeläget att barnavårdsnämnderna/sociala centralnämn-

• Sida 199
•  Original

Prop. l973:115 199

derna ställer ökade personella resurser till förfogande för arbete bland barn och ungdomar under icke ordinarie arbetstid. För att snabbt göra det möjligt att initiera, pröva och utvärdera olika former av sådan social jourverksamhet föreslår kommissionen att 4 milj. kr. ställs till socialsty- relsens förfogande för bidrag till kommunerna i form av en försöksverk- samhet.

Ett annat område där kommissionen ansett sig kunna ta ställning för omedelbara ytterligare insatser från statens sida är narkomanvården. Narkotikamissbruket har framför allt i de största kommunerna en Väsentlig del i uppkomsten av brottslighet och ordningsstörande förhål- landen. Kommissionen föreslär därför till stöd för kommunala insatser på detta område förenklade bidragsregler och ökade möjligheter till statsbi- drag till vårdcentraler för narkotikamissbrukare. ökade driftbidrag till behandlingshem för narkotikamissbrukare samt nytt statsbidrag till vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare. Medelsbehovet härför beräknas till 3.8 milj. kr. Vidare föreslås att ytterligare 500 000 kr. ställs till Socialstyrelsens förfogande för viss försöksverksamhet med särskilda vårdformer.

Som framgår beräknas kostnaderna för de föreslagna åtgärderna på det sociala området till 8,3 milj. kr. per budgetår.

Vad kommissionen har föreslagit beträffande förstärkta insatser på det sociala området kan endast få en mycket begränsad effekt när det gäller att komma till rätta med de sociala missförhållanden som ligger bakom bl. a. den brottslighet och de ordningsstöranden som förekommer. Samhällets insatser för att lösa dessa problem måste ske från en bredare bas, och med en långsiktig planering som innefattar bl.a. föräldraskol- ning, skolans roll och utformningen av människornas livsmiljö i sin helhet. Men också i det kortsiktiga perspektivet krävs ett samlat grepp när det gäller samhällets ansvar för de människor som av olika skäl inte passar in i vårt sociala mönster. Samhällets insatser måste ta sikte på en rehabilitering där krav också ställs på den vårdbehövandes eget ansvar i sin situation. Närmast är det socialutredningens uppgift att överväga inriktningen och samordningen av de sociala insatserna. Kommissionen har förvissat sig om att dess begränsade förslag ligger i linje med socialt!tredningens intentioner.

Det har inför kommissionen uppgivits att i varje fall beträffande storstadsområdena är det ett begränsat antal personer med stora miss- bruksproblem. framför allt ungdomar. som i huvudsak uppehåller sigi citykärnan och som där skapar ständiga oroshärdar. Även om det kan antas att flertalet av dessa personer är föremål för något slag av åtgärder från sociala eller sjukvardande myndigheter, synes dessa åtgärder inte innebära tillräckligt stöd för att de skall orka ta sig ur den nedbrytande miljö de lever i. Kommissionen är medveten om att man inte kan lösa sociala problem genom att använda tvång i stor skala och att man här har att göra med grundläggande problem inom hela social— och sjukvården som det inte ankommer på kommissionen att ta ställning till. Kommissio- nen vill dock understryka att ur samhällets. men framför allt ur de

• Sida 200
•  Original

Prop. l973zl15 300

vårdbehövandes egen synpunkt. mäste vårdinsatserna för dessa människor effektiviseras.

Kommissionen utgår ifrån att vad som anförts kommer att vägas in i de samlade. bedömningar som socialutredningen har att göra när det gäller inriktningen och samordningen av de sociala insatserna.

Polisen och allmänheten

Kommissionen förutsätter att förhållandet mellan polisen och allmän- heten i ett mera långsiktigt perspektiv kommer att behandlas av det blivande centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott. Vissa åtgärder kan emellertid redan nu vidtas. Därvid kan viss ledning hämtas i den tidigare nämnda opinionsundersökningen. Denna visar på ett ökat behov av information till allmänheten.

För informationen till massmedia föreslår kommissionen att särskilda kontaktmän utses i polisdistrikten. Dessa bör ges en viss utbildning för uppgiften. För den centrala informationsverksamheten föreslås att tre tjänster för journalister inrättas vid rikspolisstyrelsen. Dessa befattnings- havare förutsätts ocksä kunna biträda polisdistrikten. Kommissionen föreslär vidare att polisväsendet tillförs 25 polismanstjänster för trafik- undervisning i skolorna och 25 polismanstjänster för undervisning i lag och rätt. '

Utöver de nu föreslagna åtgärderna framhåller kommissionen behovet av mera kontaktskapande verksamhetsformer i polisarbetet. Särskild vikt läggs därvid bl. a. på en utökning av antalet fotpatrullerande polismän och på en ökning av antalet kvarterspoliser. Kommissionen tillstyrker också ett förslag från polisstyrelsen i Stockholm att en upplysnings- central för allmänhetens telefonförfrågningar upprättas i Stockholms polisdistrikt.

Förstärk n ing a v polisverksamh eten

Kommissionen behandlar först frågan om kraven för antagning som polisaspirant.

Med hänsyn till den höjda utbildningsnivån i samhället och till de krav som allmänt sett bör ställas på en polisman i dagens samhälle anser kommissionen att kraven på skolunderbyggnad för anställning som polisaspirant bör höjas. Kommissionen föreslär att de krav som uppställs för s.k. allmän behörighet till högre utbildning skall gälla även för antagning till polisaspirant. Detta innebär att krav bör uppställas på lägst avgångsbetyg från 'Z—årig gymnasiclinje i vilken ingår 'Z-ärig utbildning i svenska och engelska eller 2-årig folkhögskoleutbildning som omfattar studier i svenska och engelska motsvarande två årskurser i gymnasiesko- lan.

De höjda kraven föreslås bli tillämpade tidigast från är 1975. Av betydelse när det gäller att få lämpliga aspiranter är också den rekrj'teringsverksamhet som bedrivs. Kommissionen föreslår att nio nya

• Sida 201
•  Original

Prop. l973:l15 201

tjänster som rekryteringskonsulenter inrättas. 'l'ill tjänsterna bör företrä- desvis ifrågakomma för ändamålet särskilt lämpade polismän. Det bör ankomma på rikspolisstyrelsen att bestämma om vilket verksamhetsom-. råde de skall ha.

Beträffande polismännens utbildning och befordran har kommissionen kunnat konstatera att de olika tjänsterna inom polisväsendet byter innehavare med påfallande korta intervaller. För den tjänst som polis— mannen innehar har han ofta fått särskild utbildning eller förvärvat speciell erfarenhet. En hög personalomsättning skapar betydande pro- blem när det gäller flyttningar säväl mellan som inom distrikt.

Samhällets och brottslighetens utveckling har för polisväsendets del bl. a. medfört behov av och krav på en ökad specialisering hos personalen i allt flera befattningar. Tjänsten kräver sålunda iallt större. utsträckning bättre kunskaper och vidare erfarenheter. Byte av personal medför därför dels nya utbildningsbehov, dels försämrad kontinuitet i enhetens arbete.

Kursverksamheten inom polisväsendet är omfattande. Utöver den utbildning som är obligatorisk eller följer på befordran genomförs ca 100 centrala kurser om året vilkas syfte i de flesta fall är att ge. viss grundläggande specialutbildning för skilda tjänster och i övriga fall fortutbildning. Om personalomsättningen kan minskas bör det vara möjligt att reducera befattningsutbildningen. Det är också angeläget att så länge som möjligt kunna tillvarata den arbetskapacitet som består däri att polismannen har förvärvat vana och erfarenhet i sin tjänst. En minskad omsättningsfrekvens skulle därför verka såväl effekthöjande som personal- och kostnadsbesparande.

På grund av vad nu sagts föreslår kommissionen att en särskild utredning tillsätts för att lösa dessa problem. Utredningen bör undersöka möjligheterna till en tidigare specialisering inom olika verksamhetsom- råden. Det bör därvid eftersträvas att personalen ges likvärdiga utveck- lingstnöjligheter inom de olika grenarna av verksamheten. Utredningen bör överväga när en sådan specialisering kan sättas in och hur långt den kan och bör drivas med beaktande av att möjligheter att söka och erhålla tjänst inom andra verksamhetsgrenar skall föreligga även i fortsättningen.

Omsättningen av personal påverkas av metodiken för lönesättningen. Det är en fråga för de avtalsslutande parterna. Utredningen bör lägga fram sina synpunkter på personalomsättningen för dessa.

När det gäller bedömningen av behovet av persana[förstärkningar tar kommissionen sin utgångspunkt framför allt .i de nya inslagi brottslig- heten och ordningsförhällandena sorti har framkommit. Kommissionen anser att det föreligger ett behov av flera poliser för att bemästra situationen och att förstärkningsbehoven avser samtliga verksamhetsgre- nar.

Kommissionen har i det föregående redogjort för de förhållanden som särskilt påkallar förstärkta polisiära insatser. Kommissionen har därvid uttalat att det föreligger ett behov av flera polismanstjänster för att bemästra situationen och att förstärkningsbehoven avser samtliga verk— samhetsgrenar.

• Sida 202
•  Original

Prop. 1973:115 202

Som bakgrund till kommissionens ställningstaganden är det av intresse att redogöra för de bedömningar av personalbehovet som polischeferna och länsstyrelserna gjorde i sina förslag till beräknande av utgifter för den lokala polisorganisationen för budgetåret 1973/74. Polischeferna har bedömt det sammanlagda behovet av ytterligare polismanstjänster till 1 478 medan länsstyrelsernas bedömning ligger något lägre. 1 432 tjäns- ter.

Såväl polischeferna som länsstyrelserna har ansett att de kraftigaste förstärkningarna behövs för övervakningsverksamhet.

Rikspolisstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret l973/74 yrkat 760 nya polismanstjänster. Enligt kommissionens mening är det totala personalbehovet på längre sikt avsevärt större.

lnnan kommissionen går in på frågan om personalförstärkningarnas omfattning och på vilka verksamhetsornråden de i första hand bör sättas in och andra liknande frågor måste en bedömning göras av de faktiska möjligheterna att tillföra polisväsendet personal. l-"ör överblickens skull bör denna bedömning avse en treårsperiod.

Den nya färdigutbildade personalen skall i första hand ersätta den som avgår. Först sedan detta skett kan rrrarr bestämma hur nrånga av de nyrekryterade som kan placeras på nya tjänster. Möjligheterna att tillföra polisväsendet mera personal är alltså beroende av vilket tillskott av färdigutbildad personal som rekryteringsunderlaget medger och av hur stor personalavgången är.

Rekryteringen till polisyrket påverkas av många olika faktorer som verkar i olika riktningar. Av dessa kan nämnas antagningskrav, arbetsupp- gifter, tjänstgöringsförhållanden, lön och befordringsutsikter. Sannolikt har också sådana faktorer som allmänhetens inställning till polisen sin betydelse liksom även polismännens inställning till sitt yrke. Flera av dessa faktorer kan påverkas genom information dels genom massmedia, dels direkt till den krets av ungdomar som kan väntas ha intresse för polisyrket. Kommissionen har tidigare föreslagit åtgärder för att förbättra informationen i dessa avseenden. Rekryteringsbefråmjande åtgärder av annan att kan också komma i fråga. Mycket stor betydelse för möjlig— heterna att rekrytera polisaspiranter har givetvis också den allmänna situationen på arbetsmarknaden.

Vad nu sagts visar att en bedömning av möjligheterna att rekrytera personal är vansklig att göra. Flera av de faktorer som styr utvecklingen kan förändras på ganska kort tid i den ena eller andra riktningen.

Även personalavgången varierar från år till år. Vid bedömningen av möjligheterna att tillföra polisväsendet ytterligare personal bör också beaktas att ett visst antal färdigutbildade extra polismän for'tli'ipande bör finnas att tillgå för att tillsättningsförfarandet skall löpa smidigt.

Av vad nu sagts framgår att rätt stora variationer föreligger i de olika faktorer som skall vägas in vid bedörrrningen av möjligheterna att tillföra polisväsendet mera personal. Vid denna avvägning har kommissionen funnit att det antal nya tjänster som kan komma i fråga är varken avsevärt högre eller avsevärt lägre än 400. Kommissionen anser därför att

• Sida 203
•  Original

Prop. l973:l15 203

rrran bör utgå från att 400 nya tjänster skall kunna upprätthållas med färdigutbildad personal, om detta antal tillförs organisationen varje budgetår under en treårsperiod.

Slutsatsen av det nyss sagda är att de erforderliga personalförstärkning- arna bör tillföras polisväsendet under en treårsperiod. Genom en sådan lösning uppnås i övrigt väsentliga fördelar. Antagningen av aspiranter kan anpassas till rekryteringsunderlaget så att kravet på kvalificerade sökande kan upprätthållas. Rekryteringsverksamlrcten kan bedrivas planenligt. Belastningen pä utbildningsorganisationen blir relativt konstant. Budget- oeh planeringsarbetet kan på olika nivåer bedrivas inom en fastställd ram och begränsas till en bedömning av var de fastställda personalförstärk- ningarna skall sättas in. Härigenom sparas åtskilligt arbete och personalen kan utnyttjas för andra arbetsuppgifter. såsom rationaliserings- och inspektionsverksamlret.

Enligt vad som anförts tidigare bör det vara möjligt att tillföra polisväsendet färdigutbildad personal i sådan omfattning att ytterligare 1 300 polismanstjänster kan inrättas under en treårsperiod. Behovet av förstärkningar såsom det har kommit till uttryck i polischefernas och länsstyrelsernas yrkanden har angetts till några hundratal tjänster därut- över. Det är således nröjligt att i huvudsak tillgodose de sålunda framförda önskemålen, om förstärkrringarna fördelas på tre budgetår.

Kommissionen föreslår därför att polisväsendet tillförs 400 polismans- tjänster under vart och ett av de tre närmaste budgetåren. Kommissionen förutsätter därvid att vakanssituationen i Stockholm till följd av vidtagna rekryteringsfrämjande åtgärder kommer att avsevärt förbättras under det kommande budgetåret.

Kommissionen anser att överföringen av arbetsuppgifter från polis- personal till annan personal bör fortsätta. l-lårför erfordras ett antal nya tjänster för framför allt kvalificerad biträdesperstmal. Härigenom friställs i stort sett ett motsvarande antal polismän för rent polisiära uppgifter. något som kommissionen bedömer som angeläget med hänsyn till det begränsade utrymme som finns att tillföra organisationen ytterligare polisutbildad personal.

Kommissionen föreslår därför att 450 tjänster för annan personal inrättas under en treårsperiod. Av dessa avses 200 tjänster för budgetåret 1973/74, 150 tjänster för budgetåret l974/75 och 100 tjänster för budgetåret 1975/76.

Utöver de 1 200 föreslagna polisrrranstjänsterrra föreslår kommissionen inrättande av ett mindre antal tjänster vid rikspolisstyrelsen.

För anskaffning av utrustning till följd av att nya tjänster har inrättats har tidigare tillämpats vissa normer, vilka i princip bör gälla även nu. Kommissionen inskränker sig därför till att beröra vissa särskilda frågor. Kommissionen har förordat att övervakningsverksamheten i allt större utsträckning bör fullgöras genom fotpatrullering. Det är därvid bl. a. från skyddssynpunkt viktigt att polismännen utrustas med bärbara radiosta- tioner. Konrmissionen föreslår därför att ytterligare 500 bärbara radiosta- tioner anskaffas. Med hänsyn till att behovet av bilar för övervaknings-

• Sida 204
•  Original

Prop. 1973:1 15 204

verksamhet f. n. är väl tillgodosett och till att de nya tjänsterna företrädesvis bör användas för ökad fotpatrullering anser kommissionen att normerna i detta fall kan frångäs.

Andra brotts förebyggande insatser

Kommissionen anför vissa allmänna synpunkter på frågan om hur näringsidkare och enskilda själva kan skydda sig mot brott.

Beträffande brottsförebyggande insatser från näringsidkarnas sida framhålls bl.a. att personalstyrkan bör vara anpassad inte bara med hänsyn till kravet på kundbetjäning utan också så att ett tillfredsställande självskydd erhålles. Viktigt är också att larmanläggningar och annan teknisk bevakrringsutrustnirrg byggs ut och förbättras liksom att rutinerna för kassatjänst och banktransporter ses över. Vidare är en tillfredsställan- de märkning av stöldbegårliga varor en brottsförebyggande åtgärd av stor vikt.

Den enskildes möjligheter att skydda sig mot brott består främst i att i ökad omfattning skaffa sig mekaniska inbrottsskydd av olika slag som lås och galler. Korrrmissioncn hänvisar i detta sammanhang till pågående utredningar angående utökat konsumentskydd beträffande lås och läs- irrstallation samt särskilda byggnormer rörande inbrottsskydd. En arrge— lägen åtgärd är att genom ökad upplysning försvåra handeln med stulet gods.

Kostnadsberäkningar

De ökade kostnaderna för de av kommissionen föreslagna förstärkning- arna av polisorganisationeri beräknas för de närmaste tre budgetåren till 9l.3 milj. kr. Härav belöper sig 27 milj. kr. på budgetåret 1973/74. l-"ör förstärkta insatser på det sociala området beräknas kostnaderna till 8,3 milj. kr. per budgetår.

• Sida 205
•  Original

(';) 0 '_n

Prop. 1973:1 15

13. Reservation av fru Astrid Kristensson

Normbildn ingen

All lag grundas på normer och värderingar som måste vara någorlunda allmänt omfattade om respekten för lagen skall kunna upprätthållas. Om den grundläggande värdegemcnskapen saknas återstår endast övervakning och straffhot som medel att trygga laglydnaden. Men ett demokratiskt samhälle varken vill eller kan skärpa kontroll och straff därhän att en tillfredsställande åtlydnad uppnås av lagar som inte uppbärs av ett allmänt rättsmedvetande.

Samhällsutvecklingen i Sverige har skett på grundval av värderingar med rötter i kristendom och humanism. Svensk rätt är ännu i långa stycken en tillämpning av den kristna etiken. När dessa värderingar sätts i fråga. när tidigare allmänt erkända normer upplöses titan att ersättas av nya. då blir följden oundvikligen osäkerhet och otrygghet och en tilltagande laglösbet.

Samhället är och bör vara neutralt i tros— och livsåskådningsfrägor, men neutraliteten får inte innebära att samhället förhåller sig likgiltigt eller passivt till de normer och värderingar på vilka rättsordningen vilar. Dessa normer och värderingar måste i alla sammanhang aktivt hävdas. Här vilar ansvaret särskilt på hem och skola men varken hem eller skola kan fullfölja sin fostrande uppgift utan aktivt stöd av samhällets politiska ledning.

[ detta hänseende har det förelegat uppenbara brister under de senaste åren. En normupplösning synes ha blivit följden. gränserna mellan rätt och orätt är på väg att suddas ut. Det måste vara en primär uppgift för samhället att återställa respekten för rättsordningen och hävda de normer och regler som denna traditionellt vilat på. Önskemålet om att föräldra— ansvaret stärkes och att familjens ställning i samhället förbättras borde kommissionen ha kunnat ansluta sig till.

Ungdomspro blemen

Vad skolan beträffar utgör de ökande disciplinproblenren och det tilltagande skolket enligt min mening en stor fara. Även om förhällande- na skiftar i olika delar av landet är situationen i storstadsområdena och på vissa andra håll oacceptabel. Ett i system satt skolkande leder till att många skolungdomar kan komma i riskzonen och dras in i en asocial livsföring. Det är därför väsentligt att skolan får möjligheter att bemästra disciplinproblemen och att exempelvis vidtaga åtgärder för att komma till rätta med skolket, Enligt min mening bör därför övervägas att konsekvent återinföra närvarolistor samt målsrnansintyg om elevs frånvaro.

Kommissionen framhåller under olika avsnitt i betänkandet att brotts- lighet ocl'r ordningsstörande är symptom på social rnissanpassning. En

• Sida 206
•  Original

Prop. 1973:1 15 206

dålig uppväxtmiljö utgör självklart en belastning. Enligt min mening är dock detta inte det avgörande skälet till den tilltagande ungdomsbrotts- ligheten. Tvärtom utgör enligt min bedömning myndigheternas under- låtenhet att i tid vidtaga åtgärder för att hejda en begynnande brottslig- het en grundläggande orsak till att så mänga ungdomar hamnar i en asocial livsföring. Mänga kan begå brott efter brott i en lång kedja utan annan reaktion från de sociala myndigheternas sida än att utredning företages. När kommissionen säger att effektivisering av polisverksam- heten i ökad utsträckning mäste kombineras med ätgärder som syftar till att lösa bakomliggande sociala problem blir detta helt verkningslöst om inte samhället samtidigt vidtar effektiva ätgärder för att ingripa pä ett tidigt stadium mot ungdomar som börjar begå brott.

Det finns i detta sammanhang anledning att fästa uppmärksamheten på de allvarliga missförhållanden som föreligger på vissa häll i landet speciellt när det gäller barnavårdsnämndernas sätt att arbeta. Det bör understrykas att bland socialarbetarna mänga, ja kanske flertalet utför ett utomordent- ligt engagerat och positivt arbete, präglat av personligt intresse för uppgiften. Detta undanskymmer inte det faktum attlpä vissa håll. framför allt inom Stockholms kommun, rent exempellösa förhållanden är rädande. Mänga socialarbetare ägnar huvuddelen av sin arbetstid att att bland klientelet underblåsa mer eller mindre revolutionära aktiviteter. ] vissa av barnavärdsnämndens lokaler har särskilda rum s. k. flumrum avdelats för haschrökande ungdomar, vilket är något som barnavårds- nämnden inte är omedveten om, men som inte föranleder någon barnavårdsnämndens ätgärd. Detta förhallande är såsom kommissionen också framhåller helt oacceptabelt. Kommissionen hade därtill bort klargöra att det självfallet ej kan accepteras att barnavårdsnämnderna i sin tjänst har personer som-på sä flagrant sätt överträder säväl gällande lagstiftning som de syften som barnavärdslagen har att tillgodose. Enligt min mening måste det klargöras att dessa barnavärdsnämndens tjänste- män ej längre bör tillåtas att fortsätta sådan verksamhet. Anställd personal som arbetar i strid mot gällande lagstiftning bör självfallet avskedas. I den män tydliga instruktioner saknas för den anställda personalen bör säd-ana utarbetas och överträdelser mäste beivras. Jag föreslär ocksä att Kungl. Maj:t ger socialstyrelsen i uppdrag att skynd- samt utreda huruvida barnavärdsnänmdernas verksamhet står i överens- stämmelse med gällande barnavårdslag och särskilt undersöka huruvida skilda tjänstemän medvetet bryter mot densamma.

Likartade problem finns inom skolväsendet där vissa skolkuratorer och psykologer -- lät vara ett litet fätal — exempelvis accepterar haschrök- ning. Det är nödvändigt att en gemensam målsättning vidmakthälles mot narkotikamissbruk. inkluderande haschmissbruk.

Nar/co tikaprUblemet

Gjorda undersökningar visar att narkotikabrottslighcten svarar för ca 50 procent av all brottslighet. Därtill kommer den säkerligen betydande

• Sida 207
•  Original

Prop. l973:115 - 207

andel som är att hänföra till alkohol- och mellanölsmissbruk. Missbruks- problemet mäste ägnas en väsentligt ökad uppmärksamhet. Ett stort problem utgör de mänga unga narkomanerna. Samtidigt som ett ökande missbruk bland ungdom av mellanöl, sprit och narkotika kan iakttagas har barnavårdsnämndernas beslut om omhändertagande för samhällsvärd minskat i antal. Detta gäller i varje fall Stockholms kommun. l—"all efter fall kan påvisas då ungdomar tilläts begå brott i långa serier. Först när häktningsframställning gjorts kan ingripande frän barnavårdsnämnden påräknas. Både frän polis- och äklagarhäll har allvarlig kritik riktats mot. vissa barnavårdsnämnder och JO har vid upprepade tillfällen framfört sin oro över de växande ungdomsproblemen i våra större städer i synnerhet i Stockholm.

Stor oenighet råder om vilken värdpolitik som skall föras. Det kan med visst fog anföras att brottskommissionen ej har med denna fråga att göra. Enligt min mening bottnar emellertid de svåra ordningsproblemen i våra storstäder i en släpphänthet från de sociala myndigheternas sida när det gäller vården av narkotikaskadade ung- domar. Att de som frivilligt efterfrågar värd skall ha dylik är en självklarhet. Problemet gäller de många narkomaner — och de utgör flertalet -— som saknar sjukdomsinsikt och ej är värdmotiverade. Enligt min mening bör samhället ha en värdskyldighet mot dessa. Kommissio- nen säger sig vara medveten om att man inte kan lösa sociala problem genom att använda tvång i stor skala. Enligt min mening bör tvångsåtgär- der höra till sällsyntheterna när det gäller att lösa sociala problem. Vad det här är fråga om är emellertid ett giftberoende som det gäller att även tvångsvis hjälpa vederbörande ut ur. Av den som saknar sjukdomsinsikt kan inte rimligen begäras att han självmant skall söka vård.

Riksåklagaren har i cirkulär C 74 tagit upp narkotikabrottsligheten. Efter en genomgång av de senare årens praxis av påföljdsval framhäller RÅ vikten av att i möjligaste mån sädan päföljd väljs som tillgodoser föreliggande vårdbehov. Jag delar riksäklagarens uppfattning att det är vårdbehovet som är det väsentliga, men riksäklagarens rekommendation innebär också att ökade krav ställs på barnavårdsnämnderna och de sociala myndigheterna när det gäller att tillse att värdbehovet verkligen blir tillgodosett. Denna riksåklagarens rekommendation utgör enligt min uppfattning ytterligare stöd för kravet på en värdskyldighet.

Socialstyrelsens nyligen utgivna digra betänkande angående behandling av narkotikamissbrukare, som karakteriseras som en vägledande informa- tion är enligt min mening inte tillräckligt klarläggande. Fortfarande räder alltför stor oklarhet rörande barnavårdsnämndernas handlande. Socialsty— relsen bör därför tä i uppdrag att utarbeta entydiga, kortfattade råd och anvisningar till dessa.

Kommissionen föreslär vissa höjningar av nu utgående statsbidrag för narkomanvård liksom vissa nya statsbidragsformer. Enligt min mening är det klart motiverat att staten bidrar till kommunala kostnader för narkomanvärden. då narkotikaproblemet nu fått sådan omfattning att kommuner och landsting inte rimligen ensamma kan bära kostnaderna.

• Sida 208
•  Original

Prop. 1973:115 208

Förutsättningen för anslagshöjningarna bör dock enligt min mening vara att samhällets vardskyldighet klart" dokumenteras. Annars riskerar vården att bli meningslös och ett slöseri med skattebetalarnas medel. Jag accepterar de ändrade grunderna för statsbidragsgivningcn till värdcentra- lerna men yrkar att som förutsättning för bidraget skall anges den av mig ovan angivna vårdskyldigheten. Samma förutsättning bör gälla höjningen av statsbidraget till behandlingshem samt höjningen av anslaget till försök med olika nya vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare.

I detta sammanhang bör framhållas att socialstyrelsen enligt min bedömning uppställer alltför strikta krav för utbetalande av statsbidrag till behandlingshem och till försök med nya värd- och behandlingsformer. Det förefaller som om kraven på inredning och utrustning av lokaler vore väsentligare än kvalifikationerna hos den personal som kan beräknas stå till förfogande för verksamheten. linligt min mening är det angeläget att socialstyrelsen mera förutsättningslöst prövar seriösa förslag till olika behandlingsakt'ivitet'er för narkomaner, även okonventionella sadana. Som villkor för de ökade anslagen bör därjämte uppställas krav på en systematisk utvärdering av behandlingsresultaten vid ifrågavarande be— handlingshem m. m. Därest detta önskemål liksom kravet pä värdskyldig— het ej accepteras föreslär jag att anslagshöjningarna under ifrågavarande avsnitt i stället överförs till en ytterligare höjning av bidraget. till familjevä rd för unga narkotikamisshrukare. Denna vårdform har nämligen erfarenhetsmässigt gett de bästa behandlingsresultaten.

Kortvarigt frihetsberövande

Det är en nackdel att svenskt päföljdssystem inte. känner till någon form av kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare. Ett sådant reaktionssystem finns i flera andra länder och borde övervägas också hos oss. Ett tidigt. insatt: kortvarigt frihetsberövande skulle i mänga fall enligt min mening vara en mera htunan och mindre skadlig ätgärd än fängelse. Att utan närmare utredning ange hur ett dylikt kortvarigt. frihetsberövamle skulle utformas är inte möjligt. Jag inskränker mig därför till att föreslå att en utredning tillsättes för att med ledning av internationella erfarenheter framlägga förslag härom.

Vissa frågor inom kriminalwirden

Under detta avsnitt hänvisar kommissionen till riksdagens beslut 1972 angäende den kriminalpolitiska behandlingen av vissa kategorier lagöver— trädare som döms till långvariga frihetsstraff. Beslutet innebar att beträffande personer som dömts till fängelse i minst tvä är eller internering med en minsta tid av två år eller därutöver kriminalvårdssty- relsen skall pröva frågor om permission och anstalt'splacering samt att lagöverträdare som ägnat sig åt grov illegal narkotikahantering eller annan organiserad eller systematisk kriminell verksamhet inte skulle beviljas permission eller förmånen av vård i öppen anstalt i samma omfattning

• Sida 209
•  Original

Prop. 1973:1 15 209

som tidigare. Även möjligheterna till villkorlig frigivning efter halva strafftiden borde användas med största återhållsamhet.

Enligt min mening är det nu. trots att lång tid ej förflutit sedan beslutet trädde i kraft, skäl att öppna möjligheter för samma restriktiva bedömning beträffande personer tillhörande ovannämnda kategorier brottslingar oaktat de inte dömts till så stränga straff som två års fängelse. Härigenom kan åstadkommas en differentiering i större. ut- sträckning av kriminalvårdsklientelet, vilken är nödvändig om man skall kunna bibehålla en human" grundsyn beträffande kriminalvården. Jag föreslår således att den nu uppställda gränsen vid två års fängelse jämkas så att också personer tillhörande ifrågavarande kategori brottslingar som dömts till kortare straff än två års fängelse kan ifrågakomma för den mera restriktiva kriminalvården.

Förstärkning av polisverksam heten

Den skrämmande ökning av brottsligheten som vi upplevt i vårt land under senare är har gjort det angeläget att vidta alla tänkbara åtgärder för att bryta brottskurvan. Det är beklagligt att hittills sä ringa förståelse förelegat frän riksdagsmajoritetens sida till de krav på resursförstärkning- ar som rikspolisstyrelsen och de borgerliga partierna i flera är begärt. Läget har nu blivit så allvarligt att drastiska ätgärder mäste tillgripas för att bryta den negativa utveckling som med större förutseende hade kunnat undvikas. Jag bedömer tillsättandet av brottskommissionen som ett sent men välkommet. initiativ från regeringens sida. De förslag kommissionen presenterar är i allt väsentligt uttryck för ett nytänkande. från regeringspartiet som måste hälsas med tillfredsställelse. Jag ansluter mig helt till tanken på att under en treårsperiod förstärka polisens resurser. Detta ger möjlighet till en bättre planering såväl i fråga om utbildningskapacitet som rekryteringsunderlag.

I förhållande till statsverkspropositionens förslag, som innebar ett tillskott av 165 nya polismanstjänster, varav endast 10 skulle. tillföras landsorten ter sig kommissionens förslag om 400 nya tjänster som ett väsentligt framsteg. Enligt min bedömning innebär kommissionens sam— manlagda förslag uttryck för en helt annan och mer positiv inställning till brottsförebyggande ätgärder än den regeringen tidigare gett uttryck för. Man bör dock ha klart för sig att kommissionens förslag i varje fall för det första budgetåret inte torde ge utrymme för någon som helst förstärkning av polismanstjänsterna för flertalet distrikt.

Som kommissionen framhållit är det svårt att säkert bedöma det ur utbildnings- och rekryteringssynpunkt möjliga antalet nya tjänster. Kom- missionens förslag om 400 nya tjänster för ett vart av de tre kommande budgetåren är framför allt uttryck för en politisk och ekonomisk bedömning. Att antalet" utbildningsplatser i och för sig ej lägger hinderi vägen för beslut om en större ökning av antalet polismanstjänster än vad kommissionen föreslagit är helt klart. Kvar står frågan om den möjliga rekryteringen. Uppgifter från polisen tyder dock på att antalet kompe-

• Sida 210
•  Original

Prop. 19732115 210

tenta sökande till polisutbildningen i dag väsentligt överstiger antalet utbildnirigs'platser. Till detta kommer att anledning finns att räkna med att polisens lönevillkor genom nu pågående förhandlingar ytterligare kommer att förbättras. Kommissionens förslag om särskilda rekryterings— konsulenter måste bedömas få en positiv effekt på rekryteringen. Det finns därför fog för påstående att rekryteringsfrägan i och för sig inte. utgör hinder för förslag om ytterligare ökning av antalet polistjänster.

Utgångspunkten för kommissionens bedömning av behovet av perso- nalförstärkningar är framför allt de nya inslag i brottsligheten och den förändring i ordningsförhållandcna som framkommit. Enligt min mening är detta ett alltför snävt betraktelsesätt. Det gäller inte bara att — som kommissionen i flera sammanhang understryker — prioritera åtgärder mot den grövre brottsligheten av typ bank- och postrån. Samhällets självklara målsättning måste dessutom vara att polisen skall ha resurser att fullgöra sin allmänt brottsförebyggande funktion. Enligt min mening är det lika angeläget att förhindra exempelvis rän eller överfall som riktar sig mot enskilda personer, många gånger äldre människor, som att komma tillrätta med de i och för sig mera dramatiska bank- och postrånen.

Den nuvarande läga uppklaringsprocenten beträffande brottsbalksbrot- ten är helt oacceptabel och måste huvudsakligen tillskrivas knappheten på polispersonal. Risken för upptäckt är för närvarande så låg att polisens preventiva funktion väsentligt urholkats. De allvarliga missförhållanden som under läng t'id fått räda inom våra storstadsområden kräver maxima- la insatser. Tunnelbanebevakning och insatser i storstädernas cityområ- den är några av de angelägna åtgärderna. De mycket alarmerande rapporter som kommissionen fått från representanter för näringslivets organisationer har gjort ett starkt intryck. Av största betydelse för att främja rekryteringen till storstadsområdena är ett ökat antal befordrings- tjänster för storstadspolisen.

Polisbristen är emellertid inte enbart ett storstadsproblern. Den är kännbar även i mindre städer och på landsbygden. Både när det gäller att fullgöra servicefunktionerna och att i praktiken fungera brottsförebyg- gande mästc polis kunna komma till platsen inom rimlig tid. Detta måste gälla för hela landet. Många människor känner idag osäkerhet därför att avståndet till närmaste polisstation väsentligt ökat.

i samband med debatten om sammanslagning av vissa polisdistrikt har riksdagen uttalat att en ändrad distriktsimielning inte får leda till att allmänheten i vissa områden får en sämre polisiär service än för närvaran- de och at't en förstärkning av polisens resurser borde övervägas som ett alternativ i varje särskilt fall då en distriktssammanslagning ifrågasätts. Ett iakttagande av den av riksdagen anbefallda restriktiviteten mäste således, om detta uttalande skall få något verkligt innehåll, leda till en förstärkning på många håll av poliskåren.

Det upplevs som alltmer besvärande att polisen inte längre har möjlighet" till personlig kontakt med medborgarna såsom fallet var i den tidigare polisorganisat'ionen. Det är därför ett önskemål, vilket kommis-

• Sida 211
•  Original

Prop. 1973:1 15 "211

sionen också ansluter sig till, att polisen i större utsträckning får" möjlighet till fotpatrullering och att ett—ökat antaltjänster som kvarters- poliser inrättas. På landsbygden bör en liknande personlig anknytning kunna åstadkommas mellan polis och allmänhet genom att polismännen får sig tilldelade vissa ansvarsområden med tjänstgöringen förlagd i första hand till dessa. Även till detta senare önskemål hade kommissionen bort kunna ansluta sig. Ett förverkligande av dessa önskemål kräver också ett icke obetydligt ökat antal polismanstjänster. Även om det, som .kommis- sionen framhåller, kan begäras av medborgarna att de själva vidtar åtgärder i brottsförebyggande syfte måste samhället bära det primära ansvaret för brottsbekämpningen. Det är nödvändigt att respekten för rättsordningen så snart som möjligt återställs och att samhället nu satsar de resurser som är möjliga för att bryta-den negativa utvecklingen. Även mot bakgrund av den ökande internationella brottsligheten är det viktigt - att vårt land skärper ordningshållningen så att Sverige inte längre framstår som ett attraktivt område för denna brottslighet.

Med hänsyn till det anförda föreslårjag att polisväsendet för komman- de treårsperiod förstärks med 1 500 polismanstjänster fördelade på 500 per budgetår. Fördelningen på de olika budgetåren bör inte låsas vid det angivna antalet utan bör kunna anpassas efter rådande förhällanden. Även totalantalet bör kunna anpassas på motsvarande sätt.

Sammanfattningsvis föreslärjag

att polisväsendet för kommande 3-ärsperiod förstärkes med I 500 polismanstjänster fördelade på 500 per budgetår

att för att komma till rätta med det tilltagande skolket i skolan närvarolistor och mälsmansintyg om elevs frånvaro konsekvent återinförs

att instruktioner utarbetas för hos barnavårdsnämnderna anställd personal och att överträdelser beivras

att Kungl. Maj:t ger socialstyrelsen i uppdrag att skyndsamt utreda huruvida barnavårdsnämndernas verksamhet står i överensstämmelse med barnavårdslagens intentioner

att samhällets värdskyldighet mot de narkomaner som saknar sjuk- domsinsikt fastlägges

att som förutsättning för statsbidragshöjningarna till vårdcentralerna och behandlingshemmen m. m. värdskyldigheten fastslås och en systema- tisk utvärdering av behandlingsresultaten kommer till stånd

att om dessa förutsättningar ej uppfylls dessa anslagshöjningar överförs till bidrag till familjevård förunga narkotikamissbrukare

att utredning tillsättes med uppdrag att framlägga förslag till någon form av kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare .

samt att kriminalvårdsstyrelsen ges möjlighet att för lagöverträdare som dömts till vissa grövre brott tillämpa de nya riktlinjer som 1972 års- riksdag beslöt angående placering i öppen anstalt och permission m.m. även om strafftiden understiger 2 år.

• Sida 212
•  Original

Prop. 1973:1 15

14. Särskilt yttrande

av herrar Per-Olo f Hanson och Åke Polstam

(O ["O

Vi har för vår del biträtt kommissionens förslag i dess helhet men vill i fråga om personalstaten inom polisväsendet anföra följande.

Som framgår av kommissionens betänkande skall den förutsedda ökningen av den kvalificerade biträdespersonalen under trcårsperioden få sin tyngdpunkt i periodens början med hänsyn till de på flera håll svåra förhållandena. I den mån rekryterings- och utbildningsläge gör detta möjligt hade det varit önskvärt att största möjliga andel av de för treårsperioden föreslagna 1 "200 polismanstjänsterna hade inrättats i periodens första del. Härigenom skulle nuvarande besvärande personal— läge ytterligare kunna lättas.

Såväl i fråga om polismanstjänster som kvalificerad biträdespersonal gäller självfallet att det samlade resursbehovet för periodens senare del får bedömas utifrån då rådande förhållanden. Vi utgår även ifrån att de ökade resurserna sätts in där situationen är svårast så att tvångskommen- deringar blir onödiga.

De olika åtgärder som skall vidtagas för att förbättra polisens personal— läge i storstadsområdena torde innebära ökade utsikter att fylla behovet. Huruvida de sålunda vidtagna åtgärderna är välavvägda och tillräckliga får erfarenheterna utvisa. Utfallet måste därför följas med vaksamhet så att ytterligare åtgärder kan sättas in utan dröjsmål, såvitt detta framstår som påkallat för att säkra en säväl kvalitativt som kvantitativt tillfredsställan- de personaltillgang.

Härutöver vill vi framhålla följande. I olika sammanhang har kommissionen haft anledning konstatera att narkotika- och alkoholmissbruket spelar en olycklig roll för uppkomsten av kriminalitet och ordningsstörningar. För vår del vill vi kraftigt markera det förhållandet att alkoholmissbruket -— vilket som socialt problem är av betydligt större omfattning än det i och för sig mycket allvarliga narkotikaproblermt — mycket ofta är en utlösande faktor vid brott eller för förekomsten av elakartade ordningsstörningar och trakasserier t. ex. på offentliga kommunikationsmedel. Ett akut delproblem i samman- hanget utgör det omfattande missbruket av mellanöl bland yngre ålders- grupper. Bl.a. har skolöverstyrelsen nyligen betonat vilket omfattande och allvarligt problem mellanölsrnissbruket utvecklat sig till bland skol- ungdom och i skrivelse till regeringen krävt åtgärder för att stoppa skolungdomens mellanölsköp och att åldersgränsen upprätthålles.

Vi vill mot denna bakgrund framhålla angelägenheten av att alkohol- politiska utredningens slutbetänkande med all möjlig skyndsamhel fram- lägges. Vi förväntar oss att däri skall ingå konkreta förslag i syfte att skydda utsatta ungdomsgrupper.

• Sida 213
•  Original

Prop. 1973:1 15

15. Bilagor

Föreslagen lydelse

Där tillsynsmyndigheten så fin- ner erforderligt, må myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av bankaktie- bolags räkenskaper, om förvaring och inventering av värdehandling- ar samt om brottsförebyggande åt- gärder.

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom förordnas att 80 5 lagen (19551416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Tillsynsmyndigheten — —- — -— -— —— anbefalles.

Där tillsynsmyndigheten så fin- ner erforderligt, må myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper. om förvaring av vår- dehandlingar samt om inventering av dessa.

Denna lag träder i kraft den

Där tillsynsmyndighcten så fin- ner erforderligt, må myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring och in- ven tering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder.

• Sida 214
•  Original

Pr0p. 1973:1 15

Föreslagen lydelse

Därest tillsynsmyndighcten så finner erforderligt, mä myndighe- ten meddela närmare föreskrifter ' om sättet att föra kreditkassas rä- kenskaper, om förvaring och in- ventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder.-

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1969:733) om tillsyn av postbanken m. m."

Härigenom förordnas att 45 kungörelsen (l_969:733) om tillsyn av postbanken m. m. skall ha nedan angivna lydelse-. ' '

Nuvarande lydelse

Bankinspektionen har rätt att meddela närmare föreskrifter om hur postbankens räkenskaper skall föras. Föreskrifter får meddelas också om förvaring och invente- ring av värdehandlingar.

Denna kungörelse träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Bankinspektionen har rätt att

_ meddela närmare föreskrifter om

sättet att föra postbankens räken— skaper, om förvaring och inventel' ring av värdehandlingar samt om bra ttsföre byggande ätgärder.

• Sida 215
•  Original

Prop. 1973:1 15

l . Förslag till

(J 'JI