om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna

Prop. 1978/79: 53

Regeringens proposition

1978/79: 53

om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna;

beslutad den 2 november 1978.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av

regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredra-

gandens hemställan.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN BERTIL HANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i den statliga tillsynen och köntrollen över kommunerna och landstingskommunerna. Syftet är att öka deras handlingsfrihet och därmed stärka den kommunala självstyrelsen. Enligt propositionen ändras kommunallagen så att Kommuner och landstingskommuner får ta upp lån och teckna borgen utan regeringens medgivande.

Motsvarande ändringar föreslås bewäffande kommunalförbund. Vidare

föreslås ändringar i brandlagstiftningen så att kommunernas skyldighet att underställa länsstyrelsen beslut om brandordning slopas. Ändringarna avses

träda i kraft den 1 juli 1979. Slutligen läggs fram förslag om ändringar i 1893

års mäklarcordning. Förslaget innebär bl. a. att bestämmelserna om handelsoch sjöfartsnämnd förenklas.

I Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 53

1¶Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1977:179)

Härngenom föreskrivs i fråga om kommunallagen (1977:179)

S

dels avt 4 kap. 8 § skall upphöra att gälla,

dels avi 4 kap. 7§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prch

Kommun och landstingskommun Kommun och landstuingskommun

får taga upp lån med en ådterbetal- får taga upp lån och ingd borgen.

ningstid av högst fem år samt lån, som enligt uttryckligt beslut skall användas

för betalning av äldre lån och dterbe-

talas inom de betalningsterminer som

gäller för det äldre lånet.

Vid förvärv av intecknad egendom Kommun och landstingskommun fär kommun och landstingskommun . får ej upplåta panträtt i sin exendom I UPP Pp / övertaga betalningsansvar även för till säkerhet för fordran. Vid förvärv äv sådan intecknad skuld som är ställd att egendom får kommun och landstingshetalas inom lärgre tid eller i annan kommun övertaga betalningsansvaret ordning. för lån som tidigare har tagits upp mot

säkerhet av panträtt i egendomen.

Lån i andra fall än som avses i första och andra styckena får tagas upp endast om regeringen medger det.

Bestämmelserna i första och tredje styckena gäller även borgen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979 då förordningen (1977:544) om kommuns och landstingskommuns upplåning m. m. skall upphöra att gälla.

2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1957:281) om kommunalförbund

Härigenom föreskrivs

dels att 4 8, 8 & I mom. och 16 § lagen (1957:281) om kommunalförbund! skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 20§ skall lyda ”Om besvär”.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

För kommunalförbund skall finnas förbundsordning, vilken skall innehålla bestiimmelser om

D) förbundets ändamål och medlemmar;

2) förbundets benämning och den 2) förbundets benämning och den

ort där förbundet skall hava sitt on där förbundet skall ha sitt säte: säte:

3) fullmäktiges antal och det antal 3) fullmäktiges antal och det antal ledamöter i fullmäktige varje med- ledamöter i fullmäktige som varje lem skall utse; medlem skall utse;

4) antalet ledamöter och supple- 4) antalet ledamöter och suppleanter i förbundets styrelse samt, anter i förbundets styrelse samt, om därest styrelsen jämvät skall utgöra i styrelsen även skall vara sådan särskild författning angiven nämnd, nämnd som anges i särskild författvad som skall gälla angående valbar- ning, vad som skall gälla angående

het, sättet för utseende av ledamöter valbarhet, sättet för utseende av

och suppleanter samt deras tjänstgö- ledamöter och suppleanter samt ringstid; deras tjänstgöringstid;

5) den rätt att upptaga lån eller 5) den rätt att fraga upp lån eler ingå borgen, som finnes böra medgi- ingå borgen, som medges förbundet vas förbundet, med angivande av det och det högsta sammanlagda belopp, högsta sammanlagda belopp, intill till vilket förbundet får taga upp lån

vilket lån må upptagas eller borgen eller ingd borgen;

tecknas och i vad mån lån eller borgen som ej fordrar regeringens medgivande

må förekomma; 6) den rätt till fondbildning, som 6) den rätt till fondbildning som

finnes böra medgivas förbundet; medges förbundet;

7) medlems andel i förbundets 7) medlems andel i förbundets

tillgångar samt vad i övrigt finnes tillgångar samt vad som I Övrigt erforderligt för ordnande av de eko- behövs för att ordna de ekonomiska

nomiska förhållandena mellan för- förhållandena mellan förbundet och

! Lagen omtryckt 1977:181.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivydelse bundet och dess medlemmar; dess medlemmar;

8) särskilt villkor för medlems 8) särskilt villkor för medlems

utträde ur förbundet och uppgörelse, utträde ur förbundet och om den som / anledning därav må erford- uppgörelse, som Aan behövas med ras; anledning av utträdet;

9) särskilt villkor för upplösning av förbundet;

10) grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar samt

11) vad i övrigt må vara nödigt för 11) vad som i övrigt behövs för att ordnande av förbundets förhållanden ordna förbundets förhållanden i fråi fråga Om ekonomi och förvalt- ga om ekonomi och förvaltning. ning.

Förbundsordning skall vidare in- Förbundsordning skall vidare innehålla bestämmelser om grunder nehålta bestämmelser om grunder för medlems skyldighet att tillhan- för medlems skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksam- dahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta bedri- heten och den begränsning av denna vande samt den begränsning av skyldighet som skall förekomma. I denna skyldighet som skall före- förbundsordning för förbund som komma. I förbundsordning för för- skall handha angelägenhet, som enbund som skall handhava angelägen- ligt särskild författning ankommer på het, vilken der enligt särskild författ- kommun, /äår dock inte, såvitt angår ning dligger kommun att vårda, må sådan angelägenhet, ragas in bestämdock icke, såvitt angår sådan angelä- meilse om begränsning av medlems genhet, fnmagas bestämmelse om skyldighet att ullhandahålla medel. begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla medel.

Därest förbund skall handhava Om förbund skall handha flera

flera angelägenheter, skall i för- angelägenheter, skall i förbundsordbundsordningen angivas, huruvida I ningen anges, huruvida i förbundet förbundet skall finnas endast styrel- skall finnas endast styrelse eller se eller därutöver en eller flera därutöver en eller flera nämnder. / nämnder, samt i det senare fallet det senare fallet skall också anges

vilka av förbundets angelägenheter vilka av förbundets angelägenheter som skola omhänderhavas av de olika som skall handhas av de olika förvalt-

förvaltningsorganen. ningsorganen.

Därest förbund har sitt säte inom Om förbund har sitt säte inom kommun som icke tillhör förbundet, kommun som Ante tillhör förbundet, skall i förbundsordningen angivas å skall i förbundsordningen anges på

vilken kommuns anslagstavla till- vilken kommuns anslagstavla tillkännagivande om justering av proto- kännagivande om justering av protokoll skall ske. koll skall ske.

I förbundsordningen må bestäm- I förbundsordningen får bestäm-

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse mas att suppleanter skola utses för mas alt suppleanter skall utses för

fullmäkuge. I sådant fall skall i fullmäktige. I sådant fall skall i

förbundsordningen även bestämmas förbundsordningen även bestämmas supplcanternas antal och det antal suppleanternas antal och det antal suppleanter som varje medlem skall suppleanter som varje medlem skall

utse. utse.

i”

I mom. Förbundsfullmäktige I mom. Förbundsfullmäktige och suppleanter väljas för te år, och suppleanter väljs för tre år, räknat

räknat från och med den 1 januari från och med den I januari året näst året näst efter det, då val i hela riket efter det, då val i hela riket av av kommunfullmäktige ägt rum. kommunfull mäktige och landstings-

ledamöter ägt rum.

Val av förbundsfullmäktige och Val av förbundsfullmäktige och

suppleanter förrättas vid samman- suppleanter förrättas vid första sam-

träde som avses i 2 kap. 8§ första manträdet med de nyvalda kommun-

Stycket kommunallagen (1977:179) år fullmäktige eller det nyvalda landsdå val i hela riket av kommunfull- tinget år då val i hela riket av

mäktige ägt rum. kommunfullmäktige och landstings-

ledamöter ägt rum.

16§

Bestämmelserna i 4 kap. I och 3 Bestämmelserna 1 4 kap. I och

$$, 4 tredje stycket samt 5-9 §§ och 38§, 48 tredje stycket, 5-7 och

5 kap. kommunallagen (1977:179) 9 §§ same 5 kap. kommunallagen tillämpas på motsvarande sätt i fråga (1977:179) tillämpas på motsvarande

om kommunalförbunds ckonomis- sätt i fråga om kommunalförbunds

ka förvaltning och revision. ekonomiska förvaltning och revi-

sion.

Förslag ull budget skall uppgöras Förslag ull budget skall göras upp av förbundsstyrelse. Övriga nämn- av förbundsstyrelsen. Övriga nämnder skola, inom tid som bestämmes der skall, inom tid som styrelsen av styrelsen, till denna ingiva sina bestämmer, ge in sina särskilda särskilda budgetförslag. budgetförslag till denna.

Innan förslaget till budget uppgö- Innan förslaget till budget görs res. skall förbundsstyrelsen samråda upp, skall förbundsstyrelsen samråmed förbundsmedlemmarnas styrel- da med förbundsmedlemmarnas ser. styrelser.

Vid sammanträde med förbunds- Vid sammanträde med förbunds-

fullmäktige före utgången av sSep- fullmäktige före utgången av sep-

tember månad fastställes kommu- tember månad fastställs kommunal-

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse nalförbundets budget. förbundets budget.

I nybildat förbund skall val av I nybildat förbund skall val av revisorer och revisorssuppleanter revisorer och revisorssuppleanter äga rum vid förbundsfullmäktiges äga rum vid förbundsfullmäktiges första sammanträde, och skall valet första sammanträde. Valet skall avse avse granskning av verksamheten granskning av verksamheten under under tiden från valets förrättande ull tiden från valet till dess nästa tjänstdess nästa tjänstgöringstid för revi- göringstid för revisorer och revisorssorer och revisorssuppleanter bör- suppleanter börjar. jar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

3¶Förslag till Lag om ändring i brandlagen (1974:80)

Härigenom föreskrivs att 6 § brandlagen (1974:80) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lvdelse

Länsstyrelsen får helt eller delvis Kommun får träffa avtal om att

befria kommun från skyldighet att kommunal brandkår i annan kom-

hålla brandkår med därtill hörande mun, annan brandkår eller annat

materiel, byggnader och anordningar, räddningsorgan skall sköta räddningsom kommunen har träffat avtal om tjänst i kommunen. Kommun får betryggande hjälp för räddningstjänst också besluta att annat kommunalt från kommunal brandkår i annan verk än brandförsvaret skall sköta kommun. Om kommunen har träffat räddningstjänst i kommunen. Skötseln avtal om sådan hjälp från annan av all räddningstjänst i hela kommu-

brandkår än som sagts nu eller från nen får dock överlåtas endast at

annat räddningsorgan än brandkår kommunal brandkår i annan komeller beslutat att annat kommunalt mun. Om kravet på en effektiv räddverk än brandförsvaret skall lämna ningstjänst tillkodoses genom avtalet

sådan hjälp, får länsstyrelsen delvis eller beslutet, är kommunen inte befria kommunen från skyldigheten Skyldig att hålla brandkår, materiel,

att hålla brandkår. byggnader och anordningar för rädd-

ningstjänst som avses med avtalet eller

beslutet.

Vad i denna lag föreskrives om Vad i denna lag föreskrivs om

kommunalt brandkår äger motsva- kommunal brandkår tillämpas också

rande tillämpning på brandkår, annat på brandkår, annat räddningsorgan räddningsorgan och kommunalt och kommunalt verk som avses i verk som avses i första stycket. första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

4¶Förslag till Lag om ändring i mäklareordningen (1893:51 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fråga om mäklareordningen (1893:51 s. 1)!

dels avt 15,6, 7,11, 12,21 och 22 §§ orden ”Konungens befallningshavan-

de” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”länsstyrelsen” i motsvarande

form,

dels avt i 1,15 och 22 §§ ordet ”stad” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”kommun” i motsvarande form,

dels avt i 5.21 och 22 §§ ordet ”rådhuset” skall bytas ut mot ”kommunens

anslagstavla”,

dels at 3 och 4 §8& skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ilvdelse

i”

I likhet med hvad för Stockholm I kommun, som har antagit mäkla-

genom nddiga instruktionen för nämn- re, får kommunfullmäktige tillsätta en

da stads handels- och sjöfartshämnd särskild handels- och sjöden 24 september 1867 är vordet stad- fartsnämnd för behandling av de

gadt, skola jemväl uti öfriga städer, frågor som enligt denna mäklarcordhvarest vederbörligen förordnade ning ankommer på sådan nämnd.

mäklare redan finnas, stadsfullmäk-

tige tillsätta en särskild nämnd, kalladhandels- och sjöfarts-

nämnd, för behandling af de frågor, som, enligt hvad denna

mäklareordning innehåller, böra al

särskild nämnd pröfvas och afgöras.

Äfven i stad. där mäklare ej är Även annan kommun fär tillsätta förordnad, må stadsfullmäktige eler, särskild handels- och sjöfartshämnd, der sådane ej finnas, allmänna rådstu- om fråga om antagande av mäklare

gan, i händelse fråga om mäklares uppkommer.

antagande uppstår, cgaå att, der så nödivt anses, handels- och sjöfartsnämnd för ofvannämnda ändamål utse.

Nämnden skall bestå af minst sju I kommun som avses i första eller och högst tolf ledamöter. hvilka utses andra stycket och som inte har utsett

I Senaste lydelse av 58 1964:694 218 1964:694 6 8 1964:694 22 & 1964:694 78 1964:694 11 & 1964:694 12 8 1964:694

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

för viss tid, ej öfverstikande ivd är: särskild handetls- och sjöfartsnämnd dock må afedende ledamot återväljas. skall kommunstyrelsen vara handels- Stadsfullmäktige eller allmän rådstu- och sjöfartsnämnd. Sådan kommun gå ega an, med iaknagande af hvad kan också uppdraga åt annan nämnd sålunda och i öfrigt i denna författning att vara handels- och sjötartsnämnd. om nämnden föreskrifves, för densamma meddela instruktion, som Vår vederbörande — Befallningshafvandes pröfvning underställes.

I fråga om särskild handels- och sjöfartsnämnd tillämpas bestämmel-

serna i 3 kap. 2§, 35 första stycket,

48, 5§ tredie stycket, 7 och 8 §§, 95

första stycket och 10-12 §§ kommu-

nallagen (1977:179). I annan kommun

än Stockholms kommun tillämpas

även bestämmelserna i 3 kap. 5§

första stycket och 6 § nämnda lag.

Utan hinder av 2§ 2 förvaltnings-

lagen (1971:290) tillämpas 4 och 5 §§

nämnda lag i samtliga ärenden hos

särskild handels- och sjöfartshämnd.

4 &

Den i $ 3 omförmälda nämnd äcger, Handels- och sjöfartsnämnd prövar såväl vid mäklares avgång som eljest, om ny mäklare behöver antagas. Om att pröva, om behov av ny måäklares nämnden har beslutat att mäklare antagande är för handen. Fråga skall antagas, skall nämnden utfärda härom må ej hos nämnden företagas, kungörelse därom. I kungörelsen skall med mindre underrättelse därom varit anges när och var ansökan om att vid kallelsen till sammanträdet med- antagas till mäklare skall inges. delad och minst hälften av det för Kungörelsen skall anslås på kommunämnden bestämda antal ledamöter nens anslagstavla och införas i de är tillstädes. Uppstå i frågan skiljak- tidningar i vilka tillkännagivanden tiga meningar, gälle den, som av de som avses i 2 kap. ID $ tredje stycket flesta närvarande ledamöterna omfat- kommunallagen (1977:179) införs. tas. Bliva rösterna lika, förfalle frågan. Har nämnden beslutit, att mäklare antagas skall, utfärde nämnden kungörelse därom med underrät-

I Senaste lydelse 1964:694.

Nuvarande Iedelse Föreslagen lydelse else, inom vilken tid och varest ansökning att värda till mäklare antagen bör ingivas. Denna kungörelse skall anslås å börs eller, där sådan ej finnes, å rådhuset samt införas i den eller de tidningar. vari kommunala meddeltanden för staden införas.

Sedan den utsatta tiden tillända- När ansökningstiden har gått ut.

gått, sammanträde nämnden ånvo för antar nämnden mäklare.

ätt, efter pröfning af ansökningarne, mäklare antaga. Ei må dervid någon

såsom antagen anses, derest ej mer än

hälften af det för nämnden bestämda antal ledamöter om honom sig förenat. Erhåller ingen af' de sökande sådant röstetal, må omröstningen kunna genast eller vid annat samman-

träde förnyas: men vinnes ej heller då sådant röstetal, anses frågan om

mänklares antagande hafva för den

gången förjallit. Då mäklare blivit äv nämnden anta-

gen, göres anmälan därom hos Komuwgens befallningshavande, som har att för den antagne förordnande utfärda.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. De nya bestämmelserna

tillimpas dock redan dessförinnan i fråga om val av särskild handels- och sjöfartsnämnd för tid efter utgången av år 1979.

2. Löpande tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i särskild handels- och sjöfartsnämnd upphör vid utgången av år 1979.

Utdrag

KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1978-11-02

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo. Wirtén. Huss, Rodhe. Wahlberg.

Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix. Cars, Gabriel Romanus.

Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Hansson

Proposition om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna

I Inledning

Under senare år har på olika områden genomförts reformer som syftar till att minska den statliga detaljregleringen och kontrollen av kommunerna och landstingskommunerna och därigenom stärka den kommunala självstyrelsen. Det senaste exemplet utgör de beslut som fattades vid 1976/77 års riksmöte med anledning av prop. 1976/77:1 om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m. m. (KU 1976/77:25. rskr 148).

Hfebruari 1977 tillkallades en kommitté (Kn 1976:06) för att göra en samlad översyn av statens tillsyns- och kontrollfunktioner gentemot kommunerna och landstingskommunerna. Kommittén!, som har antagit namnet statskon-

trollkommittén, har hittills lagt fram tre delbetänkanden och en forsknings-

rapport. I det följande kommer de båda första delbetänkandena, som överlämnats i december 1977. att behandlas. Det tredje delbetänkandet (Ds Kn 1978:3) Ökat kommunalt ansvar för barnomsorgen handläggs inom socialdepartementet.

I delbetänkande I (Ds Kn 1977:7) Minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna, Underställning av beslut om lån och borgen

föreslår kommittén att kommunallagen (1977:179) ändras så att kommunernas och landstingskommunernas skyldighet att underställa regeringen beslut om att ta upp lån eller ingå borgen tas bort. Motsvarande ändringar föreslås beträftande kommunalförbund. Betänkandet bör fogas till proto-

! Kommunalrådet Åke Norling. ordförande, kommunalrådet Roland Agius. mellanstadieläraren Charlotte Branting. landstingsledamoten Olov Lekberg, rättschefen Erik Neerpgaard, länsrådet Nils Thyreen och kommunalrådet Claes Ånstrand.

kollet i detta ärende som bilaga 1.

Delbetänkande H(Ds Kn 1977:8) Minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna, Underställning av brandordning innehåller förslag till ändringar i brandlagen (1974:80, ändrad senast 1977:493) och brandstadgan (1962:91. omiryckt 1974:81. ändrad senast 1977:925). Kommittén föreslår bl. a. att kommuns skyldighet att underställa länsstyrelsen beslut om brandordning slopas. Betänkandet bör fogas till protkollet i detta ärende som bilaga 2.

I en inom kommundepartementct tidigare upprättad promemoria (Ds Kn

1975:6) Minskad statlig detaljreglering av kommunerna, PM III, Övriga

specialreglerade nämnder m. m. framlades förslag till enhetliga och förenklade regler för vissa specialreglerade kommunala nämnder. Bl. a. föreslogs

ändringar i mäklareordningen (1893:51 s. I, ändrad senast 1973:752) beträf-

fande handels- och sjöfartsnämnd. Promemorian remissbehandlades och ingick därefter i det material som låg tull grund för den proposition om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m. m. som jag har nämnt tidigare. Frågan om ändringar i mäklarcordningen återstår dock att behandla. I fråga om gällande rätt och promemoricförslagen hänvisas till promemorian, som fogats som bilaga 2 till prop. 1976/77:1.

Efter remiss har yttranden över delbetänkande I avgetts av allmänna pensionsfonden (första, andra och tredje fondstyrelserna), statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings. Bickinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län, decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01), kommunalbesvärskommittén (Kn 1977:05), fullmäktige I Sveriges riksbank, landstingskommunerna 1 Stockholms. Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län, Botkyrka, Haninge. Norrtälje, Eskilstuna, Katrineholms, Nyköpings, Jönköpings, Karlskrona, Ronneby, Landskrona, Lunds, Falkenbergs, Halmstads, Laholms, Göteborgs, Mölndals, Uddevalla, Lidköpings, Mariestads, Karlstads, Kristinehamns, Falu, Bergs,

Härjedalens, Östersunds, Gällivare, Kalix och Luleå kommuner, Landstings-

förbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Föreningen Sveriges kommunalekonomer. Länsstyrelserna har bifogat yttranden, länsstyrelsen i Stockholms län från Södertälje kommun.

länsstyrelsen i Jönköpings län från Svenska kommunförbundets länsavdel-

ning i länet och länsstyrelsen i Blekinge län från Karlshamns och Sölvesborgs kommuner. Yttranden har dessutom inkommit från Järfälla. Stockholms, Enköpings. Tingsryds, Borgholms. Mörbylånga, Torsås, Årjängs. Ånge,

Skellefteå och Umeå kommuner.

Över delbetänkande II har efter remiss yttranden avgetts av rikspolissty-

relsen, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen. statens järnvägar, luftfartsverket, riksrevisionsverket, statens naturvårdsverk, statens strålskyddsinstitut, generaltullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, statens brandnämnd, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar. Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbouens lin, decentraliseringsutredningen, Enköpings, Uppsala, Östhammars. Finspångs. Norrköpings, Åtvidabergs, Markaryds, Växjö. Emmaboda. Öskarshamns, Gotlands. Kristianstads,

Ängelholms, Bengtsfors, Borås. Hallsbergs, Kumla, Örebro. Fagersta, Sura-

hammars, Visterås, Gävle, Härnösands, Sundsvalls, Örnsköldsviks och Umeå kommuner, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, TCO. Brandminnens riksförbund,

Svenska brandbefilets riksförbund, Sveriges skorstensfojaremästares riksför-

bund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och försäkringsbolaget Folksam. Länsstyrelserna har bifogat yttranden. länsstyrelserna i Uppsala,

Östergötlands och Kristianstads lin från Svenska kommunförbundets läns-

avdelning i resp. län och länsstyrelsen i Kalmar län från Borgholms, Hubhsfreds, Högsby, Mönsterås, Nybro, Torsås, Vimmerby och Västerviks kommuner. Yttranden har dessutom inkommit från Järfälla, Ronneby och Vellinge kommuner samt Svenska kommunförbundets länsavdelning i Jönköpings län.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas ull protokollet i detta ärende som bilaga 3. Remissyitrandena över promemorian Minskad statlig detaljreglering av kommunerna. PM III. Övriga specialreglerade nämnder m. m. redovisades i bilaga 5 till prop. 1973/76:1.

Jag har i detta ärende samrått med chefen för ekonomi- och budgetdepar-

tementen.

2¶Föredragandens överväganden

2.1 Allmän bakgrund

Den kommunala självstyrelsen är av stor betydelse för vårt lands styrelseskick. En förstärkning av kommunernas och landstingskommunernas roll i beslutsfattandet är av stor vikt för att samhällsverksamheten skall kunna utformas nära de enskilda människorna. Från demokratisk synpunkt är det en angelägen uppgift att öka den kommunala handhingsfriheten och därmed ge den kommunala självstyrelsen ct större reellt innehåll.

Under de senaste decennierna har förutsättningarna för att öka kommunernas och landstingskommunernas ansvar i hög grad förbättrats. Kommunerna och landstingskommunerna har numera resurser att i större utsträckning än tidigare självständigt handha de uppgifter som lagts på dem. I takt med den kommunala verksamhetens utbyggnad har förvallningsorganisa-

tionen tillförts sakkunskap på olika områden. Den service som kommunförbunden lämnar sina medlemmar har också i betydande utsträckning

medverkat till effektivitet och enhetlighet i den kommunala och landstings-

kommunala verksamheten.

Förhållandet mellan stathga och kommunala organ måste präglas av

samverkan på skilda områden och i olika former. Detta är en förutsättning för

att gemensamma samhälleliga mål skall kunna uppnås. Eftersom statsmakterna har det övergripande ansvaret för samhällsutvecklingen, måste de dock bl. a. genom lagar och förordningar kunna ange ramar för kommunernas och landstingskommunernas befogenheter. De utövar vidare viss tillsyn och

kontroll över den kommunala verksamheten. Det sker bl. a. genom att

kommunala beslut efter överklagande eller underställning prövas av statlig

myndighet, förvaltningsdomstol eller regeringen. Vidare utfärdar centrala

statliga myndigheter föreskrifter. anvisningar och råd för vissa kommunala verksamhetsområden. Statliga myndigheter, främst länsstyrelserna, utövar

också en allmän tillsyn över kommunal verksamhet. Vid utformningen av

den statliga tillsvnen och kontrollen över kommuner och landstingskommuner är det nödvändigt att göra en avvägning mellan olika intressen. Önskemålen om ökat lokalt inflytande måste vägas mot exempelvis medborgarnas krav på rättssäkerhet och lika tillgång till samhällsservice.

Ansvarsfördelningen mellan olika samhällsorgan har successivt föränd-

rats. Regeringen och riksdagen har vid skilda tillfällen uttalat att behovet av

statlig tillsyn och detaljreglering har minskat. I samband med bestut om

reformer på olika samhällsområden har förändringar I statskontrollen gjorts.

Ett kännetecken för 1977 års kommunallagsreform (prop. 1975/76:187, prop. 1976/77:1, KU 25, rskr 148) är att lagstiftningen lämnar största möjliga frihet för kommunerna och landstingskommunerna att anpassa sina arbetsformer till de lokala förhållandena. Det har vidare i direktiven för vissa kommittér angetts att även frågan om den statliga tillsynen skall prövas under utredningsarbetet. Regeringen har också ansett det angeläget att göra en samlad översyn av statens tillsyn och kontroll över kommunerna och landstingskommunerna. En särskild utredning — statskontrollkommittén

(Kn 1976:06) — tillsattes i februari 1977. Under utredningsarbetets gång har kommittén haft kontakter med

kommuner och landstingskommuner. Dessa har framfört synpunkter och

förslag till förenklingar. Det är enligt min mening väsentligt att kommu-

nernas och landstingskommunernas kunskaper och erfarenheter tas till vara i ett översynsarbete av detta slag. Den kartläggning av aktuella problem som kommittén genomfört har enligt vad jag har erfarit lett till kontakter med andra kommittéer, vilkas uppdrag berör kommuner och landstingskommuner. Som statskontrollkommittén har framhållit i en skrivelse till dessa kommittéer är det betydelsefullt att samma principiella betraktelsesätt läggs på utformningen av den statliga tillsynen inom olika kommunala verksamhetsområden.

En betydande del av statskontrollen över kommunerna och landstingskommunerna sker genom myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd. I direktiven för statskontrollkommittens arbete framhöll min företrädare att

de statliga myndigheternas föreskrifter m. m. borde uppmärksammas från

kommunal självstyrelsesynpunkt. Kommittén har i en skrivelse till rogeringen anfört att en mer systematisk medverkan från de statliga myndigheternas sida är nödvändig. Mot den bakgrunden har regeringen den 26 oktober 1978 på mitt förslag beslutat att ge de centrala statliga myndigheterna i uppdrag att se över föreskrifter, anvisningar och råd i syfte att öka den kommunala självstyrelsen. Myndigheterna skall i första hand pröva de

förslag till förändringar som har förts fram av kommuner och landstings-

kommuner. Översynen skall bedrivas i samarbete med bl. a. kommunförbunden och redovisas till kommundepartementet.

Vissa beslut av kommuner och landstingskommuner prövas och fastställs av regeringen eller annan statlig myndighet efter underställning. Enligt min uppfattning bör den grundläggande utgångspunkten vara all denna ingripande statliga kontrollform skall användas endast i speciella undantagsfall. Normalt sker statlig kontroll av kommunala och fandstingskommunala organs sätt att fullgöra sina uppgifter först sedan kontrollåtgärder har påkallats genom besvär eller när något missförhållande har uppstått eller kan befaras. Det utmärkande för underställningsinstitutet däremot är att det kommunala eler landstingskommunatla besiutet blir gällande bara om det godkänns av statlig myndighet. Jag anser att denna typ av generell statskontroll mindre väl stämmer överens med en modern syn på samspelet mellan å ena sidan statliga och å andra sidan kommunala och landstingskommunala organ.

Kommuns och landstingskommuns skyldighet att underställa statlig

myndighet beslut för fastställelse har avskaffats på en rad områden.

Samspelet mellan statliga och kommunala organ har i stället utvecklats på annat sätt. De statliga myndigheterna har exempelvis i större utsträckning än tidigare fått till uppgift att genom allmänna råd underlätta för kommunerna och landstingskommunerna att fullgöra sina uppgifter. En likartad utveckling bör enligt min mening komma till stånd också på andra verksamhetsområden.

Mot bakgrund av den grundsyn som jag nu har gett uttryck för kommer jag i det följande att behandla två förslag om slopad underställningsskyldighet som statskontrollkommitién har lagt fram. Det gäller beslut om lån och borgen samt brandordning. Jag avser vidare att ta upp vissa förslag som gäller handels- och sjöfartsnämnd.

2.2 Underställning av beslut om lån och borgen

I 4 kap. kommunallagen, som handlar om ekonomisk förvaltning, finns bestämmelser om kommuns och landstingskommuns rätt att ta upp lån och

teckna borgen. Enligt 4 kap. 7§ får kommun och laändstuingskommun utan regeringens medgivande ta upp lån med en återbetalningstid av högst fem år samt lån som skall användas för betalning av äldre lån och äterbetalas inom de betalningsterminer som gäller för det äldre lånet. Vid förvärv av intecknad egendom får kommun och landstingskommun överta betalningsansvar även för sådan intecknad skuld som är ställd att betalas inom längre ud än fem år.

Dessa bestämmelser anger gränserna för den allmänna underställningsfria lånerätten. I andra fall får kommun och landstingskommun ta upp lån endast om regeringen medger det. Bestämmelserna om lån gäller i huvudsak också i fråga om borgen.

I 4 kap. 8§ behandlas den rätt regeringen har att befria kommuner och ländstingskommuner från underställning i fråga om speciella lån och

borgensåtaganden. Regeringen kan föreskriva att kommunerna celler landstingskommunerna utan särskilt medgivande får ta upp lån av statsmedel, som beviljas av statlig myndighet. och lån för särskilt angivna ändamål. Genom sådana föreskrifter kan kommunerna också få rätt att åtaga sig

ansvarighet gentemot staten för lån som av statsmedel beviljas annan än resp. kommun och att ikläda sig borgensansvar för lån av visst slag. Närmare bestämmelser om deta finns i förordningen (1977:544) om kommuns och landstingskommuns upplåning m. m.

I fråga om kommunalförbund tillämpas enligt 16 § lagen (1957:281) om

kommunalförbund (omtryckt 1977:181) bestämmelserna i 4 kap. 7 och 8 8§

kommunallagen om kommuns och landstingskommuns lånerätt på motsva-

rande sätt. Dessutom gäller enligt 4§ 5 lagen om kommunalförbund att

förbundsordning skall innehålla bestämmelser om den rätt att ta upp lån eller ingå borgen som medlemmarna ger förbundet och i vad mån lån eller borgen

som inte fordrar regeringens medgivande får förekomma.

I propositionen om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m. (prop. 1975/76:187) uttalade dåvarande chefen för kommundepartementet att det

utredningsmaterial som då förelåg närmast gav vid handen att den statliga

kontrollen över kommunernas och landstingskommunernas upplåning inte utgjorde något ändamålsenligt instrument vare sig för att trygga en sund kommunal ekonomi eller för att tillgodose statens behov av överblick och

inflytande över kreditmarknaden. Han ansåg emellerud att frågan om hur

reformbehovet borde tillgodoses inte tillförlitligen kunde bedömas med

ledning av det utredningsmaterial som då förelåg. Det kunde därför inte då

komma i fråga att helt avskaffa eller på ett genomgripande sätt ändra den statliga lånekontrollen.

Nu har statskontrollkommittén redovisat en utredning av frågan om

underställning av kommunala och landstingskommunala beslut om lån och borgen. Kommittén har funnit att den statliga lånekontrollen numera saknar betydelse när det gäller att skydda kommunernas och landstingskommu-

nernas förmögenhet och tillgodose statens intresse av stabiliseringspohtisk

samordning. Den särskilda kontroll av lånebeslutens kompetensenlighet som

förekommer vid regeringens tillståndsprövning är enligt kommittén inte nödvändig, om underställningen tas bort. Kommittén finner inte heller i övrigt några skäl som talar för att underställningsskyldigheten bör behållas.

Kommittén föreslår att underställningsskyldigheten avskaffas. Bostiimmelserna i 4 kap. 7 och 8§§ kommunallagen om att kommun och landstingskommun i andra fall än som anges i lagen får ta upp lån och ingå borgen endast om regeringen medger det tas enligt kommitténs förslag bort. De ersätts med en allmänt hållen bestämmelse av innebörd att komnrun och landstingskommun får ta upp lån och ätaga sig boörgensansvar och ansvarighet i övrigt för lån. Ändringen föreslås gälla även för kommunalförbund. Kommittén föreslår att 4 § 35 lagen om kommunaitörbund ändras i enlighet härmed.

Kommittén anser vidare att kommunala och landstingskommunala borgensåtaganden bör redovisas på ett lätullgängligt sätt i samband med att kommuns resp. landstingskommuns budget och bokslut upprittas. Några bestämmelser om sådan redovisning behöver dock enligt kommittén inte tas

ini kommunallagen. Kommittén utgår från att kommunförbunden verkar för

att den rekommenderade ordningen tillämpas. Kommitténs förstag innebär slutligen att förordningen om kommuns och landstingskommuns upplåning m. m. upphävs.

Samtliga remissinstanser, så när Som på en som inte tar ställning, tillstyrker kommitténs förslag att underställningsskyldigheten i fråga om lån och borgen avskaffas eller lämnar det utan erinran. Flertalet remissinstanser instämmer i vad kommittén anför till stöd för förslagen. Några remissinstanser föreslår på vissa punkter andra lösningar än de som kommittén förordar eller kompletteringar till kommitténs förslag.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att den statliga kontrollen genom underställningsprövning av den kommunala och landsungskommunala upplåningen inte längre behövs. Jag kan i allt väsentligt instämma i de överväganden som ligger till grund för kommitténs förslag. I fortsättningen kommer jag att begränsa mig tull att behandla de synpunkter och förslag i vissa delfrägor som några remissinstanser har framfört.

LO anser att man med hänsyn till osäkerheten om konsekvenserna av den föreslagna reformen bör överväga utt införa en lagbestämmelse om fullmakt för regeringen att i särskilda fall upphäva den underställningsfria lånerätten. Denna bestämmelse skulle enligt LÖ tillämpas i krislägen och då ett förutsett missförhållande bara kan rättas till genom finansåtstrumning. För egen del anser jag att ett sådant bemyndigande inte behövs. Det finns inom ramen för

den ekonomiska politiken mera effektiva medel än underställningsskyvldig-

heten att använda för att påverka den kommunala upplåningen i krislägen av

det slag som LO avser.

Riksrevisionsverket anser att tvingande bestämmelser om redovisning av kommunernas och landstingskommunernas borgensåtaganden bör införas i 2 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 353

kommunallagen. Som jag har nämnt udigare anser kommittén att sådana bestämmelser inte behövs. Kommittén utgår från att kommunförbunden verkar för att kommuner och ländsuingskommuner redovisar sina börgensåtaganden på lämpligt sätt. För egen det ansluter jag mig till kommitténs uppfattning. Bestämmelser om redovisning av böorgensätaganden i samband med att budget och bokslut upprättas är för övrigt detaljregler av det slag som inte har sin plats i kommunallagen. Där anges mycket kortfattat endast grunddragen av vad budgeten skall innehålla. Om bokslutets innehåll finns inga bestämmelser alls i kommunallagen.

Några remissinstanser tar upp frågan om kommuns och fandstingskommuns befogenhet att upplåta panträtt i fast egendom ull säkerhet för lån.

Regeringen meddelar inte tillstånd för lån mot säkerhet i form av panträtt i

kommuns eller landsuingskommuns fasta egendom. När en kommun eller landsungskommun förvärvar intecknad egendom får den dock överta betalningsansvar för intecknad skuld. Detta framgår indirekt av 4 kap. 7-8 andra stycket kommunallagen. Regeringens praxis går tillbaka på ct avgörande från 1920-talet (Kungl. Maj:ts beslut den 7 februari 1924 med anledning av ansökan om lånetillstånd från Flens municipalsamhälle). I detta

fall avgav Svenska stadsförbundets finansråd yttrande över låncansök-

ningen. Finansrådet framhöll att det enligt en oskriven men inte desto mindre allmänt iakttagen regel gällde att en kommun inte får pantsätta någon egendom till viss fordringsägare utan skall svara med samtliga sina tillgångar och hela sin skattekraft för varje låneförbindelse.

Ett slopande av regeringens läånekontroll innebär enligt kommitténs mening ingen ändring i rättsläget. Två av de tre remissinstanser som yttrar sig särskilt på denna punkt, nämligen Hallands läns landstingskommun och Göteborgs kommun, utgår i sina yttranden också från att någon ändring inte skall ske i nuvarande praxis. Kristinehamns kommun anser däremot att det inte finns skäl att behålla praxis på deuta område. Enligt min mening bör man inte överge principen att kommuner och landstingskommuner inte får upplåta panträtt i sin fasta egendom till säkerhet för lån som de har tagit upp. Den verkliga säkerheten för kommunala och fandstingskommunala lån utgörs dels av all den fasta och lösa egendom som kommunen eller Jandstingskommunen äger, dels av kommunens eller landstingskommunens

hela skattekraft. För ulltron till kommunerna och landstingskommunerna som låntagare är det väsenthgt att långivarna kan utgå från att krediten kar

baseras på båda dessa faktorer. Även om en kommun eller landstingskommun kanske i enstaka fall tillfälligt skulle kunna skaffa sig lån på bättre villkor genom att upplåta panträtt I fastighet, kan dock kommunernas och landstingskommunernas möjligheter att erhålla kredit i längden bli lidande om långivarna börjar räkna med möjligheten att kommunerna och landstingskommunerna tillgodoser vissa långivare genom att anvisa särskild

säkerhet. Det förhållandet att kommunerna och landstingskomniunerna inte får upplåta panträtt i fastighet ull säkerhet för lån kan alltså antas bidra till att

långivarnas förtroende för kommunerna och landstuingskommunerna som

låntagare upprätthålls.

Göteborgs kommun anser att det bör övervägas om lagförslaget i

förtydligande syfte bör kompletteras med eu uttryckligt förbud för kommun

att pantförskriva fäst erendom utom när det gäller redan intecknad egendom. Som skäl anför kommunen att nuvarande praxis vilar på ett avgörande långt tillbaka i tiden. Denna lagstltninestråga har varit aktuell vid ett tidigare tillfälle. I promemorian (SOU 1936:35) angående ändring av bestämmelserna rörande kommuns underställningsfria lånerätt anfördes att pantsättning som säkerhet för kommunala lån i allmänhet inte är förtjänt av statsmakternas gillande. En remissinstans ifrågasatte om inte förbud borde föreskrivas för kommun att stilla särskild säkerhet för visst lån. I propositionen med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna om den kommunala låneräuen (prop. 1937:169) förklarade töredraganden utan närmare motivering att han inte var beredd att förorda ett uttryckligt förbud för kommuner och landstingskommuner att ta upp lån mot säkerhet.

Kommittén anser att det inte behövs något pantsättningsförbud i kommunallagen. För egen del vill jag anföra följande. Visserligen är det vägledande avgörandet av ganska gammalt datum. Men principen att kommunerna och landstingskommunerna inte får upplåta panträtt i sin egendom är ändå fast rotad. Den innebär att kommunerna och landstingskommunerna inte får ta upp lån mot säkerhet av panträtt i fasughet. Däremot får de, som jag har nämnt förut, vid förvärv av intecknad egendom överta betalningsansvaret för intecknad skuld. Det är upplåtandet av panträtt genom överlämnande av pantbrev som i princip är otillåtet. Det finns däremot inget hinder mot att en kommun eller landsungskommun tar ut pantbrev i sin fasta egendom. Inskrivningsmyndigheten får inte avstå en ansökan om inteckning på den grunden att fastigheten ägs av en kommun eller landstingskommun (Nytt Juridiskt arkiv 1975 s. 110). Liksom andra fastighetsägare kan nämligen en kommun eller landstingskommun i samband med försäljning av en fastighet behöva ta ut pantbrev till säkerhet för ogulden köpeskilling. Kommunerna har också ett intresse av att kunna ta ut pantbrev tull säkerhet för ett avtalsvite som skall säkerställa att en köpare av en obebyggd småhusfastighet inom en viss tid låter bebygga fastigheten. Möjligheten för kommunerna att redan före en försäljning av en fastighet ta ut pantbrev i fastigheten att ställas som säkerhet för den blivande köparens lån kan också ha praktisk betydelse.

Principen att kommuner och landstingskommuner inte får upplåta panträtt i sin fasta egendom har hittills kommit till klart uttryck endast i regeringens praxis i ärenden om lånetillstånd. Regeringen har därvid vägrat att ge tillstånd att ta upplån mot säkerhet av inteckning i fast egendom. Sävitt jag har kunnat utröna har regeringen emellertid inte i dessa sammanhang som grund för beslutet uttryckligen hänvisat till någon allmin rättsregel eller rättsgrundsats om att kommuner och landstingskommuner inte får upplåta panträtt i sin fasta egendom. Några uttalanden i förarbetena till kommunallagstiftningen

eller nägra avgöranden av regeringsriätten 1 kommunalbesvärsmål som stadfäster en sådan regel finns inte heller. Kommiuéns uppfattning att den princip som har kommit ull uttryck I regeringens praxis i ärenden om lånetillstånd bör upprätthållas, iven om underställningsskyldigheten tas bort, har föranlett erinringar från endast en remissinstans. Som framgår av det föregående delar jag kommitténs uppfattning. Jag anser emellertid att ett borttagande av underställningsskyldigheten kan befaras leda till osäkerhet om rättsläget och att det därför bör övervägas om inte ett uttryckligt förbud mot upplåtelse av panträtt i kommunernas och landstingskommunernas fasta egendom bör tas in it kommunallagen.

Eftersom principen aut kommunerna och ländstingskommunerna inte får upplåta panträtt i sin fasta egendom har följts hittills, behöver det enligt min mening knappast befaras att on uttrycklig lagregel med denna principietta innebörd skulle medföra praktiska svårigheter för kommunerna och landstingskommunerna. Av 59 § lagen (19535:183) om bunkrörelse tändrad senast 1977:693) och 28 § lagen (1955:416) om sparbanker tändrad senast 1977:694) följer att bankaktieboltag och sparbanker får lämna lån utan säkerhet till bl. a. kommuner och landsungskommuner. I författningar som rör lån av statliga medel föreskrivs, där kommuner eller landstingskommuner kan vara låntagare, regelmässigt att lån lämnas utan säkerhet eller att kommun eller landstingskommun inte behöver ställa sådan säkerhet i form av panträtt i fast egendom som krävs av andra låntagare. Exempel på sådana bestämmelser är 8 § kungörelsen (1962:538) om förbättringslån (omtryckt 1976:789, ändrad senast —1977:336), 4 § tomträttslånekungörelsen —(1965:905, omtryckt

1976:793). 12 § bostadslånekungörelsen (1967:552, omiryckt 1973:534,

ändrad senast 1977:334), 5 § kungörelsen (1968:227) om markförvärvslån till kommun (omtryckt 1976:792, ändrad senast 1977:2475, 14 § kungörelsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler (omtryckt 1976:794, ändrad senast 1977:337), 18 § bostadsfinansieringsförordningen (1974:946, omitryckt 1976:788, ändrad senast 1977:1180). 5 § förordningen (1976:257) om lån för förvärv av egnahemsfastighet i vissa fall och 12 § förordningen (1977:332) om statligt stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus m. m. (ändrad 1977:1184). Här kan vidare nämnas att stadshypotekstörening enligt 31 § lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar (omtryckt 1974:261, ändrad senast 1978:213) får lämna lån till kommun utan inteckningssäkerhet. Lån ull kommun får dock lämnas endast för bebyggelse som finansieras med stöd av statligt bostadslån eller statligt lån för anordnande av allmän samlingslokal. Sparbankernas inteckningsakticbolag och Svensk bostadsfinansiering AB BOFAB har motsvarande möjlighet att lämna lån till kommun tprop. 1975/76:158 s. 14). Fit uttryckligt förbud för kommuner och landstingskonmuner att ta upp lån mot säkerhet i form av pantbrev i fast egendom kan alltså inte antas försvåra

för kommunerna alt finansiera bostadsbyggande m. m.

Vad jag nu har anfört avser fast egendom. Såvitt jag har kunnat utröna

finns der varken I förarbetena ull kommunallagsuftningen eller i avgöranden av regeringen, annan myndighet eller domstol nägra uttalanden som rör befogenhet för kommunerna och landstingskommunerna att upplåta panträtt i lös egendom. Denna fråga torde också sakna praktisk betydelse utom

möjligen beträffande panträtt i fartyg. Med hänsyn ull principen att

kommunerna och Jandstingskommunerna svarar för sina förbindelser med all sin egendom och hela sin skattekraft bör enligt min mening en föreskrift om förbud mot pantsättning gälla också för lös egendom. För en sådan ordning talar också att osäkerhet om rättsläget annars lätt skulle uppkomma.

Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att det i kommunallagen 1as in en uttrycklig föreskrift om förbud för kommunerna och landsungskommunerna att upphkita panträtt i sin egendom. Det synes inte vara nödvändigt all medge några undantag från en sådan bestämmelse. Eu förbud mot pantsättning hindrar inte au kommunerna och landstingskommunerna vid

förvärv av egendom övertar betalningsansvaret för lån som redan tidigare har

tagits upp mot säkerhor av panträtt i egendomen. För tydlighetens skull anser jag dock att detta bör uttryckligen anges i lagtexten.

En följd av den bestämmelse om pantsättningsförbud som jag förordar blir att ett beslut i strid mot bestämmelsen kommer att upphävas. om kommunalbesvär anförs mot beslutet. Om det upphävda beslutet redan har verkställts, blir kommunen eller landstingskommunen vidare enligt 7 kap. 6 Ykommunallagen skyldig att vidta åtgärder för rättelse av verkställigheten i den mån detta är möjligt. Jag anser att det inte är lämpligt att införa några bestämmelser i lag om de civilrättsliga konsekvenserna av ett kommunalt beslut som har fattats i strid mot förbudet eller av att ett Sådant bestut blir upphävt efter kommunalbesvär. Det är enligt min mening knappast möjligt

att utforma sådana bestämmelser så att en tillfredsställtande lösning i det

enskilda fallet kan uppnås. Liksom när det gäller de civilrättsliga konsekvenserna av kommunala beslut i övrigt som strider mot författningsföreskrifter eller kommunalräusliga grundsatser måste det därför överlämnas ät rättstilllämpningen att lösa de tvistefrågor som kan uppkomma.

Enligt Svenska bankföreningen kunde övervägas att i den lånebestämmelse som kommitténs föreslår göra det tillägget att lånerätten gäller för sådana angelägenheter som kommun och landstingskommun enligt I kap. 48 kommunallagen själva får vårda eller som annars ankommer på dem. Kommun och landstingskommun får självfallet inte ta upp lån eller ingå

borgen för andra ändamål än sådana som ligger inom den kommunala

kompetensen. Bestämmelserna 1 4 kap. kommunallagen om ekonomisk förvaltning vilar på den förutsättningen att de inkomster av olika slag varmed kommuner och landstingskommuner finansierar sin verksamhet används för angelägenheter som är kompetensenliga. Detta behöver enligt min mening inte sägas ut I en bestämmelse som endast syftar till att reglera den kommunala lånerätten som säcdan och att undanröja den eventuella oklarhet

om kommuns och landstingskommuns länerätt som kan uppstå när de nuvarande lånebestämmelserna tas bort.

Kommunalbesvärskommittén anför i sitt remissyttrande att det i 4 kap. 7 8 kommunallagen bör sägas uttryckligen att kommun eller landstingskommun inte får ta upp lån för att täcka driftkostnader. Annars kan enligt kommunälbesvärskommitténs uppfattning ett kommunalt beslut att ta upp län för driftändamål inte upphävas efter kommunalbesvär. om 4 kap. 7 § får den avfatltning som föreslås i betänkandet. Utgångspunkten för kommunalbesvärskommitténs förslag är att det bedöms lämpligt att lånerätten är begränsad så att lån inte får tas upp för driftändamål.

Statskontroilkommittén fäster i betänkandet uppmärksamheten på att lån

för bestridande av driftkostnader inte är förenliga med bestämmelsen i 4 kap.

1 § kommunallagen om att kommuns och landstingskommuns egendom bör

förvaltas så att förmögenheten inte minskas. Kommittén tillägger att det inte

finns något hinder att ta upp ullfälliga lån för att erhålla rörelsemedel.

För egen del vill jag framhålla att avsikten med bestämmelsen i 4 kap. I 8 om den kommunala förmögenhetstförvaltningen är att slå fast en princip. Att bestämmelsens rättsliga verkningar således är begränsade kommer till uttryck genom ordet ”bör”. Bestämmelsens ändamål är inte att skapa ett för

alla situationer kategoriskt förbud mot förmögenhetsminskning. Bestim-

melsen innefattar ett principiellt förbud mot upplåning för driftändamål. Kommuner och landstingskommuner anses dock ha rätt att ta upp ullfälliga lån för att skaffa rörelsemedel och att i en besvärlig ekonomisk situation täcka driftkostnader med kortfrisuga lån.

Det principiella förbudet mot att ta upp lån för driftändamäl. vilket härleds

ur bestämmelsen i 4 kap. 1§ om den kommunala förmögenhetsförvaltningen, är allmänt erkänt bland kommuner och landsungskommuner. Det är en viktig norm för dessas ekonomiska förvaltning. Det är enligt min mening angeläget att den står fast. Jag anser däremot inte att det finns anledning att skriva in eu uttryckligt förbud mot uppläning för driftändamäl i kommunallagen. Det är knappast motiverat att just i detta fall precisera och skärpa

principen om förmögenhetsskyddet. Den nya bestämmelsen i 4 kap. 7 § om

lånerätt slår helt allmänt fast att kommuner och landsungskommuner har befogenhet att ta upp lån, något som tidigare inte sagts uttryckligen i

kommunallagen. Liksom tidigare får den allmänna låncrätten vidkännas

vissa begränsningar. En av dessa är som jag tidigare har nämnt att län inte får

tas upp för ändamål som faller utanför området för den kommunala

kompetensen. En annan är den som följer av den allmänna regeln om förmögenheisskyddet. Vad det principiella förbud mot upplåning för driftändamål som härleds ur 4 kap. I $ innebär för utgången i kommunalbesvärsmål om kommunal upplåning har jag ingen anledning at gå in på här. Det fär i hikhet med frågan om räckvidden i övrigt av regeln om förmögenhetsskyddet överlämnas åt rättspraxis. Även om det — som jag nyss har sagt — är viktigt att upprätthålla principen att upplåning för driftändamål inte får ske. anser jag

således inte utt någon föreskrift om förbudet bör tas in i 4 kap. 78. Det är för övrigt svårt att formulera huvudregeln och undantagen från denna så att bestämmelsen får någon substans.

Enligt 4 kap. 6 § kommunallagen får medel ur kapivalfond tas i anspråk för driftändamäl endast om regeringen medger det. Bestämmelsen fick sin nuvarande Ivdelse vid kommunallagens tillkomst år 1977. Ronneby kommun anser att kommunfullmiäkuge självständigt bör få besluta om användning av kapitalfond för annat ändamål än det som fonden avser. Statskontrollkommittén har i sitt betänkande inte berört den form av underställning som behandlas i 4 kap. 6 §. Jag förutsätter att Kommittén, som enligt direktiven har att ägna särskild uppmärksamhet åt underställning av

kommunala beslut, behandlar frågan 1 sitt forisatta utredningsarbete. Ett par remissinstanser berör bestämmelserna i lagen (1961:436) om

församlingsstyrelse tomiryckt 1976:500) om underställning av de kyrkliga kommunernas beslut om lån och borgen. Jag delar uppfattningen att denna fråga bör tas upp. Den omfattas emellertid inte av statskontrollkommitténs

uppdrag. Däremot görs f. n. en översyn av lagen om församlingsstyrelse av en

särskild utredare (Kn 1977:04). Syftet med översynen ir enligt direktiven av bringa lagen i överensstämmelse med den nya kommunallagen i den mån olikheter inte är sakligt beungade.

Mot bakgrund av vad jag har anfört i det föregående förordar jag att

bestämmelserna i kommunallagen om underställning av beslut om lån och borgen tas bort och ersätts av en bestämmelse 14 kap. 7 § omatt kommun och landstingskommun får ta upp lån och ingå borgen. Enligt min mening finns det med hänsyn till innebörden av begreppet borgen inte anledning att, som kommittén föreslår, därutöver ange att kommuner och landstingskommuner får åtuga sig ansvarighet i övrigt för lån. Den bestämmelse om pantsättningsförbud som jag har förordat i det föregående bör också tas in I paragrafen.

De bestämmelser om kommunernas och landstingskommunernas rätt att ta upp län och ingå borgen och om pantsättningsförbud som jag har förordat bör gälla också för kommunalförbund. Eftersom 16 8 lägen om kommunalförbund innehåller en hänvisning till 4 kap. 7. $ kommunallagen, föranleder detta, utom en redaktionell ändring i 16 § lagen om kommunalförbund, endast en följdändring 14 § 5.

I 85 I mom. andra stycket lagen om kommunalförbund finns f.n. en bestämmelse om att val av förbundsfullmäktige och suppleanter förrättas vid sammanträde som avses I 2 kap. 8 § första stycket kommunallagen. Denna hänvisning är missvisande. Bestämmelsen bör enligt min mening ändras så att det klan framgår när fullmäktige och suppleanter skall väljas. Enligt mitt förslag skall valet förrättas vid första sammanträder med de nyvalda kommunfullmäktige eller det nyvalda landstinget. Därigenom blir det

möjligt för förbundsfullmäktige att hinna med att utse styrelse och övriga

nämnder i kommunalförbundet före årsskiftet. I 4§, 8§ I mom. och 16 § lagen om kommunalförbund bör dessutom göras vissa språkliga justeringar.

Rubriken före 20 8 lagen om kommunalförbund lyder f. n. ”Om besvär och underställning”. Efter de ändringar i paragrafen som gjordes i samband med kommunallagsreformen år 1977 handlar den endast om besvär. Rubriken bör därför ändras så at den lyder ”Om besvär”.

De lagändringar som jag har förordat i det föregående bör träda i kraft den I juli 1979. Förordningen om kommuns och landstingskommuns uppläning m. m. bör upphöra att gälla när ändringen i kommunallagen träder i kraft.

När bestämmelserna om underställning av beslut om lån och borgen har tagits bort. finns inte längre någon grund för regeringens fastställelsepröv-

ning. Det innebär att regeringen efter utgången av juni 1979 inte längre kan

pröva frågor om tillstånd att ta upp lån eller ingå borgen. Detta gäller naturligtvis också i fråga om tillståndsärenden som har kommit in till regeringskanshet tidigare men som ännu inte är avgjorda den I juli 1979. De beslut i tillståndsärenden som regeringen har fattat före lagändringarnas ikraftträdande den 1 juli 1979 är enligt allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser i och för sig giltiga även efter denna tidpunkt. Från formell synpunkt är det emellertid inget som hindrar att en kommun eller landstingskommun. som har fått tillstånd att ta upp ett lån, efter ikraftträdandet beslutar att ta upp lånet på andra villkor än de som regeringen har förutsatt i tillståndsbeslutet. Om lånet redan har tagits upp. förutsätter en ändring av villkoren självfallet i regel långivarens medgivande. Eu nytt beslut krävs naturligtvis allud för att ändring skall kunna ske i förhållande till kommunens eller landstingskommunens tidigare bestut. Några särskilda bestämmelser torde inte behövas för att lösa de övergångsfrågor som kan uppkomma i samband med att underställningsskyldigheten tas bort.

2.3 Underställning av brandordning

Kommunerna har det primära ansvaret för såväl räddningstjänst som förebyggande åtgärder mot brand. För dessa uppgifter skall kommunen hålla ett brandförsvar som tillfredsställer skäliga anspråk på effektivitet. Bestämmelser härom finns i 28 brandlagen. I lagen finns också bestämmelser om bl. a. det kommunala brandförsvarets organisation, ledningen av räddningstjänsten, ingrepp i annans rätt. tjänsteplikt, skyldighet för enskilda att vidta vissa förebyggande åtgärder och corsättning till den som har deltagit i

räddningstjänst. Närmare bestämmelser om bl. a. det kommunala brandför-

svaret samt bestämmelser om brandsyn. sotning, eldning utomhus och ullsyn över brandförsvaret finns i brandstadgan.

Med räddningstjänst avses enligt I $ brandlagen verksamhet som syftar till att vid brand. oljeutflöde. ras. översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön, under förutsättning att det med hänsyn ull behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt. kostnaderna för räddningsåtgärderna och omständigheterna i övrigt kan anses påkallat att staten eller kommun svarar för att sådana

åtgärder vidtas. Begreppet räddningstjänst omfavtar däremot inte sjukvård,

sjuktransporter eller umbulansflygtjänst. Brandlagen är inte hetier ullämplig

på skyddsåtgärder vid atomolvekor eller på sjöräddning eller fjällräddning.

För att handha förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall det varje kommun finnas en brandstyrelse (3 §). Kommun får ullsätta särskild brandstyrelse eller uppdra åt annan nämnd att vara brandstyrelse. Om så inte har skett. är kommunstyrelsen också brandstyrelse. I kommuns brandförsvar skall enligt 4 § ingå brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av en brundehef, en eller flera vice brandehefer. brandkår samt, om det behövs, brandvärn grundat på tjänsteplikt. För kommun skall också finnas en eller Nera skorstensfejarmiästare.

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålta materiel. byggnader och andra anordningar som behövs för brundförsvaret samt att sörja för ullgång till vatten för släckning, allt dock endast I den mån oskälig kostnad inte åsamkas kommunen (5 §).

I vissa Fall får länsstyrelsen enligt 6 § helt eller delvis befria kommun från skyldigheten att hälla brandkår med därull hörande materiel, byggnader och anordningar. Befrielsen kan avse kommunen i dess helhet och all räddningstjänst, om kommunen har träffat avtal om bewvggande hjälp för räddningstjänst från kommunal brandkär i annan kommun. Om avtal har träffats om

sådan hjälp från brandkår som inte är kommunal (t. ex. industribrandkår)

eller från annat räddningsorgan än brandkår (t. ex. oljesaneringsföretag) eller om kommunen har beslutat att annat kommunalt verk än brandförsvaret skall lämna sådan hjälp, kan kommunen befrias från skyldigheten att hålla brandkär för viss del av kommunen eller för visst slag av räddningstjänst.

Vid nödläge. som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt samordnande ledningsorgan behövs. skall länsstyrelsen överta ledningen och förordna särskild befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen (12 8). I sådana falt får länsstyrelsen förordna att också kommunal brandstyrka i kommun inom länet där räddningsåtgärder inte behöver vidtas skall delta i

räddningstjänsten. Även i vissa andra fall kan enligt 8§ skyldighet

uppkomma för kommunal brandkår att lämna hjälp till annan kommun.

Regeringen har genom 278 brandlagen bemyndigats att meddela ytterligare förskrifter i de hänseenden som avses i lagen och att överlåta ät kommun eller förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter. Härigenom har det blivit möjligt för regeringen att överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter som enligt brandstadgan skall tas in i brandordning. T 18 brandstadgan föreskrivs att det för varje kommun skall finnas en brandordning. Idenna tas in de bestämmelser - som utöver föreskrifterna i brandlagen och brandstadgan —- behövs för brandförsvaret i kommunen. Brandordning

fär inte innehålla bestimmelse om förhållande som regleras genom annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan. Inte heller får bestäm-

melse i brandordning innebära onödigt tväng på allmänheten eller obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Brandordning skall enligt brandstadgan innehålla bestämmelser om bl. a. den kommunala brandstyrkans organisation, det lägsta antalet övningar som skall hållas med brandstyrkan. den kompetens som fordras för kommunens brandbefäl, alarmeringscentral, sotningsfrister och sotningsdistrikt. Av brandordning skall dessutom framgå om kommunen skall ha brandehef eller vice brandehef gemensamt med annan kommun. Om läinsstyretsen helt eller

delvis har befriat kommunen från att hålla brandkår, skall av braändordningen framgå i vilken utsträckning och inom vilka områden som räddninagstjänsten

skall ombesörjas av annan än kommunens brandkår. I fråga om hamn vid kusten, Vänern och Milaren skall anges det område i vattnet. inom vilket kommunen svarar för åtgärder för att av värja eller begränsa skada till följd av

utflöde av olja eller annat som är skadligt. I brandordning skall vidare anges

den tid inom vilken första utryckning för räddningstjänst skall kunna ske och INtas bestämmelser om det lägsta antal brandbefäl och brandmän som krävs för denna beredskap.

I brandordning får också meddelas föreskrifter om åligganden för skor-

stensfejarmästare och om skyldighet för den som vill göra upp eld utomhus på plats där elden lätt kan sprida sig och medföra brandfara att anmäla det vill brandehefen. Det kan slutligen föreskrivas I brandordningen att överträdelse

av bestämmelse i denna skall leda ull ansvar... Straffet för sådan förseelse är

enligt 27 § brandstadgan böter eller i vissa fall dagsböter.

12 8 brandstadgan finns bestämmelser om antagande och fastställelse av

brandordning. Brandordning antas av kommunfullmäktuge. Den blir dock

inte gällande förrän fullmäktiges bestut har underställts länsstyrelsens

prövning. Vid denna fastställelseprövning har länsstyresen att antingen fastställa brandordningen utan andra ändringar än redaktionella justeringar,

som inte har saklig betydelse. eller aut vägra fastställelse. Länsstyrelsens

beslut kan överklagas hos regeringen. Om kommunfullmiäktige inte antar brandordning med innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt, får länssty-

relsen själv besluta om sådan brandordning. Länsstyrelsens beslut skall

underställas regeringen. När brandordning har fastställts, skall länsstyrelsen

införa beslutet om brandordningen i länets förtattningssamling. Eu exemplar

av brandordningen skall sändas ull statens brandnämnd.

Som mativ för länsstyrelsens fastställelseprövning har i olika sammanhang nämnts behovet av kontroll des av att kommunen på et godtagbart sätt

fullgör sin skyldighet att hålla et effektivt brandförsvar, dels av att

brandordningen inte innehåller några obehöriga föreskrifter. 1. ex. sådana som lägger onödigt tvång på allmänheten. dets av straftsanktionerade bestämmelser it brandordningen. Av dessa tre funktioner har den först nämnda ansetts vara den viktigaste.

Länsstyrelsens prövning av de kommunala brandordningarna utgör bara en del av den statliga tillsynen över kommunernas brandförsvar. Enhigt 245 brandstadgun skall länsstyrelsen tillse att brandförsvaret inom länet är

tillfredsställande ordnat. Vid denna tillsyn får länsstyrelsen förelägga

kommun vite. Däremot får vitesföreläggande inte ultlgripas för att förmå en kommun ut anta brandordning med visst innehåll. Som udigare sagts kan länsstyrelsen i stället själv besluta om sådan brandordning. Till länsstyrelsens uppgifter hör också att svara för planläggningen av räddningstjänsten vid sådana olyckor dir länsstyrelsen skall överta ledningen.

Länsstyrelserna utövar alltså ullsyn över brandförsvaret på regional nivå. Brandnämnden har som central myndighet tillsyn över brandförsvaret i hela riket. Nämnden har ull ledning för kommunerna bl. a. utfärdat anvisningar med exempel på brandordning. Vidare lämnar nämnden råd och anvisningar i fråga om brandförsvarets uppbyggnad och dimensionering m. m.

I samband med behandlingen av underställningstrågor i prop. 1976/77:1 Minskad stathg detaljreglering av kommunerna m. m. berördes även underställningsskyldigheten i fråga om brandoöordning. Hen av de departemenispromemorior som låg till grund för regeringens förslag anfördes att understillningsskyldigheten beträffande de lokala förordningarna inte kan slopas utan en mer omfattande utredning. Häremot invände Hera remissinstanser att kommunernas brandordningar i huvudsak innehäller föreskrifter som det bör ankomma på kommunerna att besluta om. Föredraganden förklarade sig för sin del vara beredda att tannat sammanhang överväga formerna för kontrollen av att räddningstjänstorganisationen tillfredsställer skäliga anspråk på etfektivitet (prop. s. 102).

Statskontrollkommitteén har nu föreslagit att kommunernas skyldighet att underställa länsstyrelsen bestut om brandoördning tas bort. Detsamma gäller länsstyrelsens möjlighet att själv besluta om brandordning för kommun. Kommittén har prövat om det är möjligt att slopa underställningen utan att därmed åsidosätta det allmänna skyddsintresset. Därvid har kommittén funnit att kommunerna har byggt upp en brandförsvarsorganisation som fungerar väl både i fråga om insatsberedskapen och i övrigt. Kommittén anser därför avi det är fullt möjligt att öka kommunernas handlingstrihet på detta område. Även om fastställelseprövningen slopas. har länsstyrelserna tillsammans med brandnämnden enligt kommiucn tillräckliga möjligheter att vid sin allmänna tillsyn kontrollera att kommunerna häller en acceptabel standard på brundförsvarsorganisationen.

Om underställningen avskaffas, ter det sig enligt kommittén inte följdriktigt att hävda att länsstyrelsen även i fortsättningen måste pröva om et avtal eller beslut om räddningshjälp kan föranleda att en kommun heh eller delvis befrias trån skyldigheten att hålla brandkär. Denna prövning görs f.n. i samband med fastställelsen av kommunens brandordning. Det är enligt kommittén svårt att se hur en sådan prövning skall kunna ske separat. Ett beslut om befrielse skulle kanske behöva ändras. om kommunen ändrar sin brandlörsvarsorganisation på ett sätt som påverkar förutsättningarna för

befrielsen. Kommittén föreslår därför att 6 8 brandlagen ändras så att

kommun, som har träffat avtal eler fattat bestut om räddningshjälp. skall utan att inhämta länsstyrelsens medgivande kunna helt eller delvis underlåta

att hålla egen brandkår med diäruill hörande materiel, byggnader och anordningar.

Som en följd av förslaget att skyldigheten av underställa brandordning skall slopas, förestår kommittén att länsstyrelsen skall bestämma det vattenområde i hamn inom vilket kommunen skall svara för åtgärder för att avvärja eller begränsa skada tull följd av utflöde av olja eller annat som är

skadligt. Vidare föreslår kommittén att de straffsanktionerade föreskrifter om

eldning utomhus som nu finns i brundnämndens exempel på brandordning arbetas in I brandstadgan.

Kommiuéns förslag att underställningsskyldigheten skall slopas är enhälligt. Två ledamöter anför emellertid i en reservation att ett påtryckningsmedel behövs. om kommun underlåter att anta brandordning eller inte vill anta brandordning med det innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt. Reservanterna föreslår att linsstyrelsen far befogenhet att i sadana fall förelägga kommunen vite. De anser dessutom att en motsvarighet till den nuvarande prövningen av räddningstjänstavial m. m. bör behållas. även om underställningsskyldigheten tas bort.

Flertalet remissinstanser har i princip ställt sig positiva till kommitténs förslag. Till de instanser som tillstyrker förslaget hör nio av de tolv länsstyrelser som har vitrat sig. Ytterligare en länsstyrelse vill under vissa förutsättningar inte motsätta sig att underställningsskyldigheten slopas. Klart positiva är Svenska kommunförbundet och Landstingstförbundet samt i stort sett alta de kommuner som har vurat sig.

Flera remissinstanser betonar vikten från säkerhetssynpunkt av att den statliga tillsynen över det kommunala brandförsvaret blir effektiv, även om

underställningsförfarandet slopas. Några förordar i likhet med reservanterna i kommittén att länsstyrelsen ges befogenhet att förelägga vite. om kommun underlåter att anta brandordning eler inte vill anta brandordning med det innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt. Ett par remissinstanser bitriider också reservanternas förslag om att länsstyrelsens prövning av räddnings-

tjänstavtal m. m. skall behållas.

Fit tiotal remissinstanser avstyrker kommitténs förslag. Till dessa instanser hör brandnimnden och två länsstyrelser. Även brandpersonalens organisationer är negativa till förslaget. Flera av de kriuska remissinstanserna

framhåller att en kontroll behövs i fråga om insatsberedskapens standard och brandbefilets kompetens. Några remissinstanser betonar att den tekniska

utvecklingen har medfört ökade risker för komplicerade olyckor, där räddningsinsatserna måste bygga på samverkan mellan flera kommuner.

Enligt en del remissinstanser sker kontrollen av brandförsvarets effektivitet

främst genom fastställelseprövningen. En granskning i efterhand skulle

innebära ett tungrout och mindre effektivt förfarande. Några remissinstanser ger vidare uttryck för farhågor för att kommuner av kostnadsskäl kan frestas

vill nedskärningar av brandpersonalstyrkan.

För egen det vill jag anföra följande.

Brandfagstiftningen har karaktär av ramlagstiftning med allmänt hällna bestämmelser. Dessa ger kommunerna stor frihet att utforma brandförsvaret på det sätt som de finner lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena. Lagstiftningen bygger på en avvägning mellan kommunal självstyrelse och statens övergripande ansvar i frågor som rör medborgarnas säkerhet. Statens ansvar kommer till uttryck bl. a. genom olika former av kontroll av det kommunala brandförsvarets effektivitet. Au brandförsvaret kan göra eftekviva Insatser vid bränder och andra olyckor och att den verksamhet som syftar

till att förebygga brand håller en hög standard är självfallet av största vikt såväl för människornas säkerhet till liv, hälsa och egendom som för

miljöskyddet. Betydelsen av statliga kontrollmöjligheter i fråga om det kommunala brundförsvaret bör emellertid enligt min mening inte överskattas. Jag är övertygad om att kommunerna känner sitt ansvar för dessa frågor och haren positiv vilja att uppfylla de krav som statsmakterna har gett uttryck för I brandlagen och brandstadgan. Den statliga kontrollen bör därför inte

vara mer omfattande än som behövs för att komma till rätta med de brister i brandförsvarsorganisationen som undantagsvis kan förekomma.

Kommittén har funnit att kommunerna har byggt upp en brandförsvars-

organisation som fungerar väl både i fråga om insatsberedskapen och t övrigt. Kommittén anser det därför fullt möjligt att öka kommunernas handlings-

frihet inom detta område. Denna uppfattning biträds eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser har dock anmärkt att kommittén har dragit alltför vittgående slutsatser av den personalökning som har skett. Ökningen måste enligt dessa remissinstanser ställas i relation till den arbetstidsförkortning som har genomförts för såväl heltids- som deludsanställd personal. Jag kan i och för sig instämma i; detta. Erfarenheter från senare år visar emellertid enligt min mening att kommunernas

brandförsvarsorganisation som helhet uppfyller skäliga krav på effektivitet.

Jag delar därför kommitténs uppfattning att statskontrollen bör kunna begränsas.

Kravet att brandordningarna måste prövas och fastställas av länsstyrelsen

innebär ett betydande ingrepp i kommunernas rätt att, inom de ramar som dras upp i brandlagen och brandstadgan, själva bestämma hur brundförsvarsorganisationen skall utformas. Å andra sidan är det helt klart att flera av de frågor som skall regleras i brandordningarna har avgörande betydelse för brandförsvarets effektivitet. Av särskilt intresse i detta sammanhang är bestämmelserna 1 brändordningarna om den kompetens som fordras för kommunens brandbeftiäl, det lägsta antalet brandbefäl och brandmiin som ständigt skall finnas i beredskap, den tid inom vilken utryckning skall kunna ske och det fägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan. För att fastställelseprövningen skall kunna tas bort mäste det enligt min mening

krävas att man kan räkna med att brandförsvarets effektivitet i bl. a. de

hänseenden som jag nu har nämnt ändå kommer att upprätthällas.

178 brandstadgan finns tämligen ingående kompetensföreskrifter för såväl

heltidsanställt som deltidsanställt brandbefäl. Bestämmelserna ger länsstyrelsen viss möjlighet att medge avsteg från de kompetenskrav som anges som huvudregel. Fråga om sådant medgivande prövas, utom när det gäller vissa vikariat, i samband med att länsstyrelsen fastställer brandordning för en kommun. Även om fastställelseprövningen slopas, bör länsstyrelsens medgi-

vande krävas för att avvikelse skall få ske från de kompetenskrav som anges

som huvudregel.

Brandstadgan innehåller inte några bestämmelser om valet mellan hehids-

anställt och deltidsanställt brandbefäl. F.n. torde länsstyrelsen emellertid kunna vägra att fastställa en brandordning, om länsstyrelsen anser att t. ex.

brandchefen bör vara heltidsanställd och inte dettidsanställd, som anges i den underställda brandordningen. Om fastställelseprövningen avskaffas, kan det inträffa avi länsstyrelsen får möjlighet att framföra sina erinringar först sedan

brandehefen har anställts. Det är uppenbart att en ändring på detta stadium skulle medföra allvarliga olägenheter för både kommunen och den anställde.

Med hänsyn härtill skulle det kunna övervägas att, om fastställelse prövningen slopas, i brandstadgan föreskriva att länsstyrelsens medgivande krävs

för att brandbefäl skall få anställas på deltid. Jag anser emellertid att det åtminstone f. n. inte finns skäl att införa en sådan regel. Jag beaktar därvid

bl.a. att flertalet kommuner har heltidsanställt brandbefäl och att det

knappast kan bli aktuellt att en kommun övergår från en organisation med heltidsanstiällt brandbefäl till en organisation med deltidsanställt brandbe-

fäl.

Brandnämnden har nyligen utarbetat nya riktlinjer för dimensionering av styrkor i beredskap. Riktlinjerna har överlämnats till regeringen för prövning enligt 1 § kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd tomtryckt 1977:629). Riktlinjer av detta slag — liksom de anvisningar och råd i övrigt som brandnämnden utfärdar i enlighet med sin instruktion — blir, om faststälfelseprövningen avskaffas, av än större betydelse än i dag för brandförsvarets effektivitet. Jag vill framhålla att de är att betrakta inte bara som ett inslag i den statliga kontrollen utan väl så mycket som ett hjälpmedel för kommunerna. Enligt min mening är det alltså angeläget att riktlinjer för dimensionering av beredskapsstyrkor utfärdas. Även om riktlinjerna inte blir bindande, kan

man enligt min mening utgå från att kommunerna kommer att följa dem, i den mån inte särskilda lokala förhållanden föranleder annat. I fråga om Övningsverksamheten sägs i brandstadgan (45) endast att

bestämmelser om det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan skall tas in i brandordningen. Tämligen konfattade bestämmelser om antalet övningar finns i brandnämndens exempel på brandordningar. Att

övningar hålls i tillräcklig omfattning är givetvis av stor betydelse för brandstyrkans effektivitet. Jag anser dock i likhet med kommittén att risken för att en kommun åsidosätter intresset av en tillräckligt omfattande övningsverksaumhet är ringa. Om detta skulle inträffa i något enstaka fall. bör

länsstyrelsen inom ramen för den allmänna tillsynsverksamheten kunna komma tillrätta med problemet.

Det bör i princip inte ankomma på kommunerna att självständigt besluta om straftisanktionerade föreskrifter. En förutsättning för att fastställelseprövningen skall kunna tas bort är därför att, som kommittén har föreslagit. 27 § brandstadgan ändras så att det inte längre blir möjligt att straffbelägga

förseelser mot brandordning. Detta förutsätter i sin tur atten motsvarighet ull

bestämmelserna i exemplet på brandordningar om eldning utomhus tas in : brandstadgan. Några ytterligare straftsanktionerade föreskrifter finns inte i exemplet på brandordningar.

Enligt 4 a § brundstadgan skall i brandordningen anges det vattenområde i hamn inom vilket kommunen svarar för oljebekämpning m.m. Vid länsstyrelsens prövning av brandordningen övervägs om kommunen har avgränsat området på ett lämpligt sätt. Enligt kommittén kan det inte gärna anförtros åt kommun att ensidigt bestämma hur gränsen mellan kommunens och tullverkets ansvarsområden skall dras i det enskilda fallet. Den lämpligaste ordningen, om underställningsskyldigheten beträffande brandordning tas bort, är enligt kommittén att länsstyrelsen får bestämma inom vilket område som kommunen skall svara för oljebekämpning m. m. Jag delar kommituéns uppfattning.

Jag återkommer i det följande till frågan om länsstyrelsens medgivande

alltjämt bör krävas för att en kommun som har ingått räddningstjänstavtal

skall kunna underlåta att hålla egen brandkår för räddningstjänst i hela eller

del av kommunen eller för visst slag av räddningstjänst. Redan nu vill jag säga att kravet på länsstyrelsens medgivande enligt min mening bör tas bort, om fastställelseprövningen avskaffas.

Brandordningen ger inte en fullständig bild av en kommuns brandförsvarsorganisation. I brandordningen intas nämligen inga bestämmelser om den räddningsutrustning som skall finnas. Fastställelseprövningen utgör därför ingen fullständig garanti för att organisationen är tillräckligt effektiv.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att det varken av effekuivitetsskäl eller av andra skäl är nödvändigt att behålla fastställetseprövningen beträffande brandordning.

Kommuns beslut att anta brandordning kan f.n. överklagas genom

kommunalbesvär. Länsstyrelsens beslut om fastställelse av brandordning får

överklagas genom förvaltningsbesvär hos regeringen. Om underställningen tas bort, blir kommunalbesvär det enda medel med vilket ett beslut om brandordning kan angripas. Några remissinstanser har anmärkt att besvärs-

möjligheten inte kan bli särskilt verkningsfull, eftersom den förutsätter att enskilda tar initiativ och eftersom endast de formella kommunalbesvärsgrun-

derna blir tillämpliga. Jag vill för egen del understryka att en princip i svensk kommunalrätt är att beslut av kommunfullmäktige får överklagas bara genom kommunalbesvär. Förvaltningsbosvär på det kommunala området

förekommer huvudsakligen i ärenden där enskild är part, t.ex. byggnads-

ärenden och sociala ärenden. När det gäller beslut om brandordning kan det

givetvis inte komma i fråga att införa förvaltningsbesvär. Den statliga

kontrollen av att kommunerna, inom de ramar som statsmakterna har lagt fast i brandlagen och brandstadgan, har utformat brandförsvaret på ot

lämpligt sätt bör ske genom länsstyrelsens allmänna tillsyn över brandförsvaret. Avgörande för min bedömning att fastställelseprövningen inte är

nödvändig är att jag anser att man kan hysa tilltro till kommunernas vilja och förmåga att Med stöd av brundnämndens anvisningar och länsstyrelsernas allmänna tillsyn se till att brandförsvaret uppfyller kravet på effektivitet. Som

kommittén och flera remissinstanser har framhållit medför slopandet av

fastställelseprövningen en smidigare och mer rationell handläggningsord-

ning. Jag förordar i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser en

ordning som innebär att kommunfullmäktige antar brandordning och att

denna blir gällande utan länsstyrelsens fastställelse. Jag vill framhålla att

kommunerna med några få undantag har brandordningar som har utformats i

enlighet med de anvisningar som brandnämnden har utfärdat. Det finns enligt min mening inte skäl au befara att den ordning som jag förestår skulle

medföra en minskning av brandförsvarets effektivitet.

F.n. kan länsstyrelsen själv förordna om brandordning för kommun som underlåter att anta brandordning eller inte vill anta brandordning med innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt. Denna möjlighet bör som

kommittén har framhållit tas bort. om underställningsskyldigheten slopas.

Jag har övervägt om detta ställningstagande bör leda till att länsstyrelserna

ges andra sanktionsmöjligheter vid sin ullsyn över brandförsvaret i kommu-

nerna. En möjlighet är att, som reservanterna I kommittén och några remissinstanser har föreslagit, ge länsstyrelsen möjlighet att förelägga vite, om en kommun inte vill anta brandordning med det innehåll som länsstyrelsen anser sig böra kräva. Jag har dock stannat för att inte föreslå en sådan utvidgning av länsstyrelsens möjlighet att tillgripa vitesföreläggande. Läns-

styrelsen kan i dag förelägga vite för att förmå en kommun att vidta konkreta åtgärder för att stärka sitt brandförsvar. Denna möjlighet utnyttjas mycket

sällan. På brandförsvarets område liksom på andra områden där stat och kommun här ett gemensamt ansvar bör samarbetet dem cmellan präglas av ett ömsesidigt förtroende. Ytterligare sanktionsmedel för länsstyrelsen skulle kunna äventyra förutsättningarna för ett sådant samarbete. Man bör kunna utgå från att kommunerna följer befogade påpekanden frän länsstyrelsen om

innehållet i brandordningarna. Kommittén har utgått från att kommunerna fortlöpande informerar de

statliga tillsynsmyndigheterna om förändringar i brandförsvarets organisa-

tion m. m. genom att översända avskrift av antagen eller ändrad brandord-

ning. Kommittén föreslår att bestiimmelser därom tas in i brandstadgan. Jag ansluter mig till det förslaget. Enligt min mening bör vidare eu samrådsförfarande mellan kommun och länsstyrelse regelmässigt äga rum, innan

kommunen ändrar sin brandordning. Det kan övervägas om uttryckliga bestämmelser om obligatoriskt samråd "bör införas i brandstadgan. Jag kan dock inte se att en sådan reglering skulle vara nödvändig. Man bör kunna förutsätta att kommunerna bereder länsstyrelsen tillfälle att lämna synpunk-

ter, innan någon ändring görs i brandordning beträffande insatsberedskap,

antalet övningar eller andra förhållanden som kan påverka brandförsvarets effektivitet.

Enligt 6 § brandlagen prövar länsstyrelsen om räddningstjänstavtal m. m.

kan föranleda att kommun helt eller delvis kan befrias från skyldigheten att

hålta brandkår. Prövningen görs i samband med att länsstyrelsen fastställer brandordning enligt vilken räddningstjänsten i kommunen helt eller till vissa delar skall skötas av annan än kommunens brandkår. Kommittén anser att slopandet av fastställelseprövningen bör föranleda att kommun, som har

träffat räddningstjänstavtal eller beslutat att annat kommunalt verk än brandförsvaret skall svara för viss del av räddningstjänsten, själv får avgöra

om och I vad mån det är möjligt att underlåta att hålla egen brandkår utan att

kravet på en effektiv räddningstjänst efterges. Kommittén motiverar detta

ställningstagande med att prövningen av sådant avtal eller beslut inte kan ske annat än i samband med fastställelse av brandordning. Ett par remissinstanser anser i likhet med en minoritet i kommittén att länsstyrelsernas prövning av räddningstjänstavtal m. m. bör behållas, även om underställningsskyldigheten i fråga om brandordning tas bort. I minoritetens reserva-

tion påpekas utt ett enskilt räddningsorgan, som inte står under någon offentlig kontroll, kan genom avtal få ansvaret för all räddningstjänst i stora

delar av en kommun eller för flertalet räddningsuppgifter i hela kommunen. Även om deua räddningsorgans befälhavare står under brandchefens

ledning, kommer han, framhålls det, i praktiken att få vittgående befogen-

heter enligt brandlagen.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs bedömning att det inte är följdriktigt att behålla länsstyrelsens prövning av avtal och beslut om räddningshjälp, när underställningen tas bort. Om denna prövning behålls. skulle detta indirekt innebära att också fastställelseprövningen behålls till en del. För att kunna ta ställning till ett avtal eller beslut om räddningshjälp måste länsstyrelsen nämligen ha kännedom om hur kommunen i övrigt ämnar organisera brandförsvaret. Kommunerna bör enligt min mening ges möjlighet att självständigt i ett sammanhang ta ställning till hur hela brandförsvarsorganisationen skall byggas upp. Jag kan inte dela de farhågor som har anförts mot en sådan ordning. Om ett enskilt räddningsorgan som

genom avtal har fått ansvaret för viss del av räddningstjänsten i något undantagsfall inte kan anses uppfylla skäliga anspråk på effektivitet, bör

länsstyrelsen vid den allmänna tillsynen kunna förelägga kommunen att ordna sitt brandförsvar på annat sätt. Jag vill understryka att räddningstjänstavtal med enskilda räddningsorgan är ytterst ovanliga.

Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att 6 § första stycket

3 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 53

brandlagen ändras enligt följande. En kommun får träffa avtal om att kommunal brandkår i annan kommun, annan brandkår eller annat räddningsorgan skall sköta räddningstjänst i kommunen. Kommunen får också besluta att annat kommunalt verk än brandförsvaret skall sköta räddningstjänst i kommunen. Skötseln av all räddningstjänst i hela kommunen får dock

överlåtas endast åt kommunal brandkår. Om kravet på en effektiv räddnings-

tjänst tillgodoses genom avtalet eller beslutet, är kommunen inte skyldig att hålla brandkår, materiel, byggnader och anordningar för räddningstjänst som avses med avtalet eller beslutet. Jag vill framhålla att den nya lydelsen inte innebär någon annan saklig ändring än att kravet på länsstyrelsens medgivande tas bort. Bortsett härifrån kommer en kommun alltså att under samma förutsättningar som nu kunna uppdra åt annat organ än egen kommunal brandkår att ombesörja räddningstjänst.

Vissa bestämmelser om sotning i brandordningarna bör enligt min uppfattning kunna föras över ull brandstadgan. Det gäller i första hand de bestämmelser som rör sotningstrister m. m. Kommittén har med hänsyn utt att bestämmelserna är mycket detaljerade ansett att det inte är lämpligt att de förs över till brandstadgan. Flera remissinstanser har dock förordat att

bestämmelserna om sotningsfrister tas in i en författning som beslutats av regeringen. Jag delar denna uppfattning. Bestämmelserna rör direkt en stor

allmänhet. De är vidare i stort sett identiska i nästan alla kommuner. Från säkerhetssynpunkt är det angeläget att så blir fallet även i framtiden. Det finns beträffande dessa bestämmelser inte något behov av anpassning till lokala förhållanden. Som brandnämnden har framhållit bör bestämmelserna kunna omarbetas så att de innebär mindre detaljreglering.

Den nya ordningen bör gälla fr. o. m. den I juli 1979. Beträffande det fåtal kommuner som ännu inte har antagit brandordning enligt de nya bestämmelserna i 1974 års brandlagstiftning och fått brandordningen fastställd bör

dock kravet på fastställelseprövning gälla till dess så har skett.

Vad jag nu har anfört föranleder, utöver ändring i 6 § brandlagen, även vissa ändringar t brandstadgan. Det ankommer på regeringen att besluta om ändringar i brandstadgan. Jag anser emellertid att det är lämpligt att riksdagen bereds tillfälle att yttra sig över vad jag har anfört om den statliga kontrollen

av kommunernas brandförsvar. Om riksdagen inte har något att invända mot

vad jag har anfört, ämnar jag föreslå regeringen att brandstadgan ändras på

det sätt som framgår av vad jag har sagt förut.

2.4¶Handels- och sjöfartsnämnd

Bestämmelser om handels- och sjöfartsnämnd finns i mäklareordningen (1893:51s. 1). Enligt I 8 får mäklare antagas i städerna för att biträda vid köp

och försäljning av varor, fastigheter, fartyg eller andelar däri, växlar och andra

värdepapper samt vid uppgörande av avtal om försträckning, hyra, arrende och försäkring och av andra liknande avtal. I kommun där stadsmäklare har

förordnats skall fullmäktige tillsätta en särskild nämnd, handels- och sjöfartsnämnd, för behandling av de frågor som anges i mäklareordningen.

Där mäklare saknas får handels- och sjöfartsnämnd utses, om fråga

uppkommer om antagande av mäklare (3 §). I mäklareordningen finns vissa bestämmelser om handels- och sjöfartsnämnds verksamhetsformer.

Handels- och sjöfartsnämnd fanns den I juli 1977 i 16 kommuner.

Stockholms kommuns handels- och sjöfartsnämnd avvecklades vid utgången av år 1977. Flertalet av de uppgifter som enligt mäklarcordningen

och andra författningar tidigare ankom på stadsmäklare eller på handels- och sjöfartsnämnd fullgörs numera av andra organ. Det torde dock förekomma

att kommunerna har uppdragit åt handels- och sjöfartsnämnd att även sköta vissa uppgifter inom ramen för den allmänna kommunala kompetensen.

I promemorian (Ds Kn 1975:6) Minskad statlig detaljreglering av kommunerna, PM II, Övriga specialreglerade nämnder m. m. föreslås bl. a. att mäklareordningen ändras så att det inte längre i något falt blir obligatoriskt för kommun att inrätta särskild handels- och sjöfartsnämnd. Enligt promemorian kan det inte komma i fråga att slopa kommunernas möjlighet att inrätta

handels- och sjöfartsnämnd. Utvecklingen får visa om handels- och sjöfarts-

nämnden har överlevt sig själv.

I promemorian föreslås vidare att bestämmelserna i mäklareordningen om

handels- och sjöfartsnämnds verksamhetsformer ändras så att de avser särskild handels- och sjöfartsnämnd och anpassas till kommunallagens motsvarande regler om kommunstyrelsen. Förslaget innebär också att skyldigheten att underställa länsstyrelsen instruktion för nämnden slopas. Jävsbestämmelserna i 4 och 588 förvaltningslagen (1971:290) görs enligt förslaget tillämpliga på samtliga ärenden hos särskild handels- och sjöfartsnämnd.

I promemorian övervägs även om bestämmelsen i 4 § mäklareordningen om att mäklare, som har antagits av handels- och sjöfartshämnd. skall förordnas av länsstyrelsen bör tas bort. Någon sådan ändring föreslås emellertid inte med hänvisning till att bestämmelsen numera har ringa eller ingen tillämpning.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslagen om

handels- och sjöfartsnämnd i promemorian. Sundsvalls kommun sätter dock behovet av handels- och sjöfartsnämnd i fråga. Svenska kommunförbundet anser att motiv saknas att behålla bestämmelsen om att mäklare, som har

utsetts av handels- och sjöfartsnämnden, skall förordnas av länsstyrelsen. Promemorian Minskad statlig detaljreglering av kommunerna, PM III,

Övriga specialreglerade kommunala nämnder m. m. låg tillsammans med bl.a. promemorian (Ds Kn 1975:3) Minskad statlig detaljreglering av kommunerna, PM II, Nämndorganisationen, underställning m. m. ull grund för prop. 1976/77:1 om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m. m.

I propositionen föreslogs att bestämmelserna om de kommunala och

landstingskommunala specialreglerade nämnderna skulle göras enklare och

mera enhetliga än tidigare. Flertalet särregler och detaljföreskrifter i specialförfattningarna om nämndernas organisation och arbetsformer togs bort.

Kommunerna skulle också få större frihet att bestämma vilka nämnder de

skall inrätta. Propositionen, som inte innehöll några förslag om handels- och sjöfartsnämnd, godtops av riksdagen (KU 1976/77:25, rskr 148). Reformen omfattade alla kommunala specialreglerade nämnder utom denna nämnd.

Jag anser att den nya enhetliga regleringen av de kommunala nämndernas organisation och arbetsformer bör göras tillämplig även på handels- och sjöfartsnämnd. Det bör alltid vara frivilligt för kommun att inrätta särskild

handels- och sjöfartsnämnd. Jag håller med Sundsvalls kommun om att det

är tveksamt om handels- och sjöfartsnämnd behövs. Det kan emellertid enligt min mening inte i detta sammanhang komma i fråga att helt slopa handels- och sjöfartsnämnd som specialreglerad kommunal nämnd.

Däremot bör mäklareordningen i enlighet med förslagen i promemorian ändras så att kommunerna själva får bestämma om särskild handels- och

sjöfartsnämnd skall finnas eller ej. Förslagen innebär att kommunstyrelsen biir handels- och sjöfartsnämnd och handlägger de uppgifter som eventuellt kan bli aktuella för sådan nämnd, om kommunen avvecklar den särskilda

handels- och sjöfartsnämnden och fullmäktige inte uppdrar åt annan nämnd att vara handels- och sjöfartsnämnd. Jag ansluter mig även i övrigt till förslagen i promemorian. Jag förordar att

kommunallagens regler om kommunstyrelsen, i likhet med vad som gäller i fråga om alla andra kommunala nämnder, görs i huvudsak tillämpliga på särskild handels- och sjöfartsnämnd. Detta bör ske genom hänvisning i mäklareordningen tull kommunallagen. Hänvisningsregeln bör följa den enhetliga hänvisningsregel som gäller för de andra specialreglerade nämn-

derna. En sådan ändring innebär i huvudsak att antalet ledamöter i handelsoch sjöfartsnämnd skall vara minst fem i stället för mellan sju och tolv, att det

blir obligatoriskt att utse suppleanter, att mandattiden skall vara tre år i stället

för högst två år och att omröstningsreglerna anpassas till vad som gäller för

andra nämnder. Dessutom slopas underställningsskyldigheten i fråga om instruktion för nämnden. Vissa mindre ändringar bör göras i förhållande till förslagen i promemorian i syfte att anpassa bestämmelserna om handels- och sjöfartsnämnd till de enhetliga nämndregler som finns i de övriga specialför-

fattningarna. I likhet med Svenska kommunförbundet anser jag att det inte finns

anledning att behålla bestämmelsen i4 § fjärde stycket mäklareordningen om

alt länsstyrelsen skall förordna miklare som handels- och sjöfartsnämnden har antagit. Jag förordar att bestämmelsen tas bort.

Jag anser slutligen att vissa språkliga ändringar bör göras i de paragrafer i mäklareordningen som jag har behandlat i det föregående.

Eftersom de ändringar i mäklarcordningen som jag har förordat innebär bl. a. att mandattiden för handels- och sjöfartshämnd samordnas med den allmänna treåriga mandatperioden, bör de träda i kraft den 1 januari 1980 då

en ny mandatperiod börjar. De nya bestämmelserna bör dock ullämpas redan före ikraftträdandet i fråga om val av särskild handels- och sjöfartsnämnd som skall förrättas hösten 1979 för uden efter utgången av deta år. Det kan förekomma att mandattiden för handels- och sjöfartsnämnd som har valts enligt äldre bestämmelser löper ut först efter den 31 december 1979. För den skull behövs en övergångsbestämmelse, som skär av löpande tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i särskild handels- och sjöfartsnämnd vid utgången av är 1979. En följd av mit förslag blir att särskild handels- och sjöfartsnämnd kan avvecktas vid årsskiftet 1979-1980.

3¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommundepartementet upprättats förslag ull

1. lag om ändring t kommunallagen (1977:179),

h lag om ändring ! lagen (1957:281) om kommunalförbund.

ww lag om ändring i brandlagen (1974:80), RB lag om ändring i mäklareordningen (1893:51 s. 1).

Förslagen under 1,2 och 4 har upprättats i samråd med chefen för ekonomioch budgetdepartementen.

4¶Hemställan

Jag hemställer att regeringen dels föreslår riksdagen att antaga förslagen,

dels bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad jag hur anfört om

den statliga kontrollen av kommunernas brandförsvar.

5¶Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Bilaga 1 Minskad statskontroll över kommunerna och

landstingskommunerna

Underställning av beslut om lån och borgen

Delbetänkande I av statskontrollkommittén Ds Kn 1977:7

Till statsrådet och chefen för kommundepartementet

Genom beslut den 22 december 1976 bemyndigade regeringen chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att utreda frågan om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 23 februari 1977 såsom ledamöter kommunalrådet Åke Norling (m) ordförande, kommunalrådet

Roland Agius (c), landstingsmannen Olov Lekberg (5), expeditionschefen/

rältschefen Erik Neergaard och kommunalrådet Claes Ånstrand (s) samt den 29 mars 1977 mellanstadieläraren Charlotte Branting (fp) och länsrådet Nils Thyreen. Såsom sakkunniga förordnades den 23 februari 1977 förste sekreteraren Kjell Ericsson. Candstuingsförbundet, länsrådet Arne Fröjd, numera direktören Göte Jonsson, Svenska kommunförbundet, och kansli-

rådet. Carl-Gunnar Peterson. Såsom experter förordnades den 18 april

departementssekreteraren Bo Jonsson och numera kammarrättsrådet

Lennart Nordbeck. Till sekreterare förordnades den 21 april numera depar-

tementssekreteraren Åke Lewensjö och den I september 1977 sekreteraren

Ingvar Persson för tiden t.o.m. den 31 december 1977.

Kommundepartementet har tull kommittén överlämnat Svenska kom-

munförbundets skrivelse av den I6 februari 1973. I denna hemställer

förbundsstyrelsen att reglerna om underställning i fåneärenden utmönstras ur kommunallagen.

I föreliggande delbetänkande föreslår kommiuén att kommun, landsungskommun och kommunalförbund får ta upp lån och teckna borgen utan att inhämta regeringens medgivande. Förslagen läggs efter samråd med 1976 års kommunalekonomiska utredning (F1 1976:06) och kapitalmarknadsutredningen (Fi 1969:59). Underlaget för kommiuéns ställningstaganden har utarbetats av experten Bo Jonsson.

Kommittén har i etw annat delbetänkande (Ds Kn 1977:8) föreslagit att kommuns underställningsskyldighet i fråga om brandordning slopas. En

rapport (Ds Kn 1977:9) har också utarbetats om forskning rörande statskon-

troll av kommunerna och landstingskommunerna. Redovisningen och analvsen har på kommitténs uppdrag giorts av fil. dr. Björn Beckman,

Stockholm i november 1977

Åke Norling

Roland Avius Charlotte Branting Olov Lekberg

Erik Neergaard Nils Thyreen Claes Anstrand

Bilageförteckning

UtredningsdirekliV. .sossserserersrersererrsr rr reses ere rensa 2 -Kommunalrättskommittens redovisning av den statliga lånekon-

[176145

3 — Svenska kommunförbundets framställning år 1973!

4 Uppgifter om under år 1976 avgjorda ärenden om lån och

DOTECN ooo e see ere rer reser ere rer rr rr sr e ss e srt rer ers

5¶Fördelning av låne- och borgenstullstånden på ändamål åren 1967-1976

6 Något om förutsättningarna för den kommunala upplåningen i

andra nordiska länder

8 Förslag tll lag om ändring i lagen (1957:281) om kommunalför-

TER RT

IBilagan har uteslutits här

Sammanfattning

Kommunernas och laändstingskommurnernas verksamhet har vidgats till att omfatta allt fler områden. Av den offentliga sektorns utgifter används i dar ungefär två tredjedelar för kommunala och tlandstingskommunala angeläigenhöter.

De statliga myndigheterna mövar tillsyn och kontroll över kommunerna och ländstingskommunerna I olika former. Det sker genom lagar och andra författningar. besvär, understillning. resurstuilldelning, föreskrifter. anvisningar och råd samt genom effoktivitetskomroll och allmän tillsyn.

Förutsättningarna för att öka kommunernas och ländstingskommunernas handlingsfrihet har under de senaste decennierna i hög grad förbättrats. Det är mot den bakgrunden som regeringen tillsatt en särskild kommitté för att göra en samlad översyn av statens tillsvns- och kontrollfunktioner. Svfiet med utredningsarbetet är att pröva vilka ändringar som kan göras för att öka den kommunala handlingsfriheten och ge den kommunala stälvstyrelsen et större reellt innehåll.

Kommitténs uppdrag kan i princip beröra alla kommunala och landstingskommunala verksamhetsområden. Det övergripande målet med översynen

skall vara att mönstra ut sådana statliga föreskrifter som med hänsyn ull de

kommunala och landsuingskommunala organens resurser inte kinere är

nödvändiga.

I direktiven preciseras uppdraget och utredningsarbetets uppläggning.

0¶Olika former av statlig tillsyn och kontroll skall behandlas.

0 Särskild uppmärksamhet bör ägnas beslut som kräver fastställelsepröv-

ning av statliga myndigheter. 0 Kommittén skall pröva om myndigheternas anvisningsverksamhet över

kommunerna och landstingskommunerna kan begränsas.

9¶I första hand bör förändringar övervägas som är särskilt angelägna och som

kan göras oberoende av överväganden inom andra kommittéer.

0¶Samråd skall ske med andra kommittéer som behandlar kommunala och landstingskommunala frågor.

En första uppgift för kommittén har varit att göra en kartläggning av aktuella problem. Detta utredningsarbete har bedrivits i nära kontakt med statliga myndigheter, kommunförbunden, kommuner och landstingskommuner. Mängden av framförda synpunkter och förslag gör det nödvändigt att

1 utredningsarbetet prioritera vissa frågor och verksamhetsområden. I

direktiven anges att särskild uppmärksamhet bör ägnas beslut som kräver fastställelseprövning av statliga myndigheter. Mot denna bakgrund har kommittén valt att i två delbetänkanden ta upp underställning av beslut om lån och borgen resp. brandordning. I detta betänkande behandlas statskonwollen över kommunernas och landstingskommunernas beslut om lån och borgen.

Nuvarande lånerättsbestämmelser i kommunallagen innebär i princip att kommunerna och landstingskommunerna underställningsfriu får ta upp lån med en återbetalningstid av fem år samt vissa längre lån enligt bestämmelser i särskild förordning. Därutöver får lån upptas endast om regeringen medger

det. Motsvarande förhållanden gäller borgen. Kommittén föreslår att bestämmelserna i kommunallagen (1977:179) om

att regeringens medgivande, utom i vissa fall, behövs för att kommun och landstingskommun skall få ta upp lån och teckna borgen mönstras ut. Detta innebär att 4 kap. 8 § utgår och att 7 §i nämnda kapitel får en ny lydelse med allmänt hållna bestämmelser om den kommunala och landstingskommunala låne- och borgensrätten.

För kommunalförbund innebär kommitténs förslag att 4 § lagen (1957:281)

om kommunalförbund (omtryckt 1977:181) ändras som cen följd av ändringen 1 kommunallagen.

Kommitténs förslag får vidare till konsekvens att förordningen (1977:544) om kommuns och landstingskommuns upplåning m. m. inte längre kommer

att fylla någon funktion. Förordningen föreslås därför upphöra. I fråga om borgen anser kommittén att kommunerna och ländstingskom-

munerna bör ägna dessa åtaganden ökad uppmärksamhet när den statliga kontrollen upphör. Kommittén anser sålunda att det finns behov av att på ett lättillgängligt sätt redovisa borgensåtagandena i budget och bokslut. De förtroendevalda och medborgarna i övrigt får därigenom bättre möjligheter till information om åtagandenas omfattning. Några bestämmelser i lag anses inte erforderliga utan kommittén förutsätter att kommunförbunden verkar för att den rekommenderade ordningen tillämpas.

1¶Utredningsuppdraget

1.1 Allmänna utgångspunkter

I direktiven för kommittén uttalas att den kommunala självstyrelsen är av stor betydelse för vårt lands styrelseskick. Kommunministern hävdar att förutsättningarna för att öka kommunernas och landstuingskommunernas ansvar och handlingsfrihet i hög grad har förbättrats. Mot den bakgrunden anses det vara en angelägen uppgift att ge den kommunala självstyrelsen ett större reellt innehåll.

Till ledning för kommitténs arbete gör departementschefen bl. a. följande principiella uttalande:

Det finns enligt min mening flera mouv för att på deva sätt decentralisera ansvar och befogenheter. Statsförvaltningen kan avlastas arbetsuppgifter och får bävtre ud för planering och andra övergripande frågor. Från demokratisk synpunki är en förstärkning av kommunernas och ländsungskomniunernas roll i beslutsfattandet av stor vikt för att samhällsverksamheten skall kunna utformas nära de enskilda människorna, I utredningsarbetet bör synpunkter av detta slag väga tungt. Samtidigt måste självfallet kraven på samordning

och likformighet i samhiällsarbetet beaktas. Det är exempelvis nödvändigt att statsmakterna meddelar bestämmelser av olika slag för att uppnå övereripande mål i fråga om rättssäkerket. sysselsättning och lika ullgång ull samhällsservice. Vid utformningen av den svathga utlsynen och kontrollen över kommuner och blandsuinegskommuner måste enhet min mening en avvägning mellan delvis motstridiga intressen göras i varje särskilt fall.

1.2 Utredningsupprifter

I direktiven anges att en samlad översyn skall göras av ståtens tillsyns- och kontrottfunktioner gentemot kommunerna och landstineskommunerna. I vissa avseenden preciseras kommitténs uppgifter.

0 Syftet med översynen skall vara avt mönstra ot sådana devaliföreskrifter

söm med hänsyn till de kommunala och lndstuneskommunala organens

resurser inte längre är nödvändiga. Ö I första hand skall sådana förändringar övervägas som framstår som

särskilt angelägna och som kan göras oberoende av överviganden om

andra förändringar inom ot visst sakområde. 0 Särskild uppmärksamhet skall ägnas beslut som kräver fastställelsepröv-

ning av regeringen eller statlig myndighet. e Kommiuen skall behandla de statliga myndigheternas ullsyn och kontroll

i syfte att avveckla föreskrifter. anvisningar och råd som inte längre kan

anses behövliga. Ö Förstår ull förfättningsändringar skall utarbetas.

Utredningsdirekviven återfinns som bilaga 1.

1.3 Utredningsarbetets uppläggning

En första uppgift för kommitnen har varit att kartlägga de problem som finns rörande förhållande mellan statliga och kommunala myndigheter. I enlighet med vad som framhålls i direktiven har kommuner och landstingskommuner under arbetets gång beretis ullfälle avt framföra synpunkter och önskemål om förenklingar. Som ett led i devua kartläggningsarbete kommer kommittén fortlöpande att ha överläggningar med förtroendevalda och tjänstemän inom såväl svatliga som kommunala orvan.

Kommittén har ansett det angeläget att iutredningsarbetet prioritera vissa

frågor. Dessa är

e Underställning av kommunala och landstingskommunala beslut hos

statlig myndighet

9¶Statsbidragsförfattningar

0 Statskontrollen i fråga om

- barnomsorg

- äldrevård

= långtdssjuk vård.

De sistnämnda tre områdena sammanfaller med de verksamheter som har prioriterats i överenskommelsen mellan regeringen och kommunförbunden om den kommunala ekonomin år 1978.

2¶Olika former av statskontroll

I utredningsdirektiven anges att stäatsmakterna har det övergripande unsvaret för samhällets utveckling och uppgifter. Ramar måste därför anges för kommunernas och tandstingskommunernas befogenheter. Staten kan därvid använda sig av olika vägar. I det följande kimnas en översiktlig redovisning av olika förmer av stätskonitrolt.

2.1 Eagar och andra författningar

Hregeringsformen (RF) regleras kommunerna i tre hänseenden, nämligen i

fråga om den kommunala indelningens struktur, innebörden av den kommunala självstyrelsen och den därmed förenade beskatuningsrätten samt formerna för den kommunala verksamheten. Redan i det inledande kapitlet (1 kap. I $) slås fast att den svenska folkstyrelsen förverkligas bl. a. genom kommunal självstyrelse och att denna bygger på allmän och lika rösträtt. IRF anges t1 kap. 6 Statt det i riket fions primärkommuner och landstingskommuner. aut beslutanderätten utövas av valda försandHingar och att båda kommuntyperna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Vidare föreskrivs (8 kap. 5§) att grunderna för ändring i rikets indelning i kommuner, för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestäms i tag samt att I lag också meddelas föreskrifter om kommunernas befogenheter I övrigt och om deras åligganden.

I kommunallagarna finns bestämmelser om bl.a. kommunernas och landstingskommunernas s. k. allmänna kompetens. Uppgifterna är enligt

denna i princip frivilliga. Den kompetens som regleras i olika specialförfatt-

ningar innebär däremot i de flesta fall att uppgifterna är obligatoriska. Genom

sådan lagstiftning har kommunerna ulldelats betydande ansvar inom plan-

och byggnadsväsendet, bostadsförsöriningen, socialvården och skolväsendet

samt landstingskommunerna inom hälso- och sjukvårdsområdet. Speciallagstiftningen innehåller ofta bestämmelser som tämligen ingående reglerar den

kommunala och landstingskommunala verksamheten.

2,2 Besvärsinstituten

Det mest vidsträckta vllämpningsområdet har den staätskontroll. som utlöses på enskilds initiativ genom besvär över ett kommunalt beslut. Syftet med besvärsprövningen är avi få utt stånd en kontrott av att kommunen och landsungskommunen använder sma maktbefogenheter i enlighet med dessas ändamål och inte i strid med allmänna eller andra berättigade intressen. Besvär, som anförs med stöd av kommunallagarna, s. k. kommunalbesvär, är den kontrollform som innebär det lindrigaste ingreppet i den kommunala självstyrelsen. En mer ingående kontroll kommer till stånd

genom s.k. förvaltningsbesvär, som anförs med stöd av specialförfatt-

ningar.

Kommunfullmäktiges beslut överklagas enligt 7 kap. I $ kommunallagen (1977:179) med något undantag genom kommunalbesvär. Detsamma gäller för beslut av kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd, om inte annat är särskilt föreskrivet (7 kap. 2 §). Prövningen av sådant kommunalt beslut ankommer på länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut kan överklagas till regeringsrätten. Besvär över landstuingskommunernas beslut anförs hos regeringsrätten.. Kommunalbesvär kan anföras enbart av medlem av kommunen resp. landstingskommunen.

Vid kommunalbesvär kan som grund för talan åberopas endast att beslutet

inte har tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller annan författning, på annat sätt överskrider kommunfullmäktiges, landstingets eller nämndens befogenhet, kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund. Om besvärsmyndigheten finner att någon av dessa besvärsgrunder är tillämplig, upphävs det överklagade beslutet. Myndigheten kan däremot inte, som vid förvaltningsbesvär, ändra beslutets innehåll.

I den mån specialförfattningarna innehåller särskilda bestämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning gäller inte reglerna om kommunalbesvär. I stället blir de allmänna reglerna om förvaltningsbesvär tillämpliga. Detta innebär bl. a. att besvärsräu tillkommer den som beslutet angår, om det har gått honom emot, att besvärsprövningen är allsidig och inte begränsad till laglighetsfrågan och att besvärsmyndigheten kan göra ändringar i det överklagade beslutets innehåll.

2.3 Underställning

Vissa kommunala beslut måste för att bli gällande underställas regeringen eller statlig myndighet för prövning och fasiställetse. Initiativer ull fastställelseprövningen ullkommer det kommunala organet. Bestämmelser om underställning finns både i kommunallagarna och ioölika special författningar. Enligt kommunallagarna skall underställning sko bl. a. I vissa låne-. borgensoch föndärenden. Enhigt olika speetulörfatiningar krävs länsstyrelsens fastställelse av beslut om antagande av kommunala stadgor, 1. ex. lokala

ordningsstadgor (23 § allmänna ordningsstadgan, 1956:617), hamnordningar (förordningen, 1874:26 s. 11, angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i riket), brandordningar (2 § brandstad-

gan, 1962:91) och hälsovårdsordningar (68 § hälsovårdsstadgan. 1958:663).

Vissa beslut om kommunala avgifter 1. cx. taxor för gatumarksupplåtelser

skall fastställas av länsstyrelsen. Vidare krävs statlig myndighets fastställelse

av fMertalet kommunala — planläggningsbeslut enligt byggnadslagen

(1947:385).

I ett underställningsmål skall en allsidig prövning av det underställda

beslutet företas. Prövningen avser inte bara beslutets laglighet utan även dess lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet. Underställningsmyndigheten

skall antingen fastställa eller ogilla det underställda beslutet och den kan i regel inte ändra beslutets innehåll.

Underställningsmyndigheten har enligt några specialförfattningar rätt att besluta i kommunens ställe. Om fullmäktige inte antar lokal ordningsstadga med innehåll som länsstyrelsen anser nödvändig, kan länsstyrelsen själv

besluta om lokal ordningsstadga för kommunen. Länsstyrelsens beslut skall i

sådant fall underställas regeringen. Motsvarande gäller i fråga om hamnord-

ning, brandordning och hälsovårdsordning.

Ett underställt kommunalt beslut bör i princip inte fastställas förrän det har

vunnit laga kraft, eftersom fastställelsen skulle förlora sitt objekt, om det

kommunala beslutet upphävs efter besvär. Vid underställning enligt kommunallagarna har endast kommunen rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut att vägra fastställelse. Vid underställning enligt specialförfatt-

ning gäller enligt 11 § förvaltningslagen (1971:290) att den som beslutet angår

har rätt alt besvära sig över länsstyrelsens beslut att meddela eller vägra fastställelse, om beslutet gått honom emot. Bevär över länsstyrelsens beslut i underställningsmål prövas av regeringen.

2.4 Resursfördelning

Eu mycket långtvående styrningsinstrument utgör statens möjlighet att inom vissa verksamhetserenar bestämma över resurstilldelningen till kommunerna och landstingskommunerna. Därid används såväl

administrativa som ekonomiska styrmedel. Till den första gruppen hör bl. a.

lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m. m. Exempel på ekonomiska styrmedel utgör investeringsavgifter, statsbidrag till kommunalt och lands-

tingskommunalt byggande samt fastställda ramar för vissa byggnadsinves-

teringar såsom sjukvårdsbyggnader, ålderdomshem, skolor och icke statsbelånade bostadshus.

En ckonomisk kontroll från statens sida sker också, som tidigare har

redovisats, genom att vissa kommunala och landstingskommunala borgens-, låne- och fondbeslut måste underställas regeringen. Eu annat ckonomiskt

styrinstrument utgör de statsbidrag som har till syfte att stimulera tillkomsten av viss verksamhet. Det är också så att statsbidragsförfattningarna

brukar föreskriva, att statsbidrag får beviljas endast om vissa villkor är uppfyllda och att bidraget skall upphöra eller återbetalas om villkoren inte uppfylls.

2.5 Föreskrifter, anvisningar och råd

Cenom lagstiftningen anger statsmakterna huvudmålen för den verksamhet. som är föremål för reglering. Mer preciserade målangivelser redovisas i olika författningar, som regeringen utfärdar. I deva sammanhang ges ofta centrala ämbetsverk befogenhet avt utfärda uttämpningsföreskrifter. Denna anvisningsverksamhet är på vissa områden av betydande omfattning och utgör ett väsentligt statligt styrinstrument över kommunerna och laändstingskommunerna.

En begränsning av myndigheternas räv härvidlag har införts genom en

särskild kungörelse (1970:641, ändrad 1977:629). I denna föreskrivs, att

myndighet inte utan regeringens medgivande får ge ändrade eller nya föreskrifter. anvisningar eller råd, som kan påverka gällande standard eller vllämpade normer och som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar. Myndigheten skall utreda de kostnadsmässtva

konsekvenserna samt höra företrädare för dem som förutses slutligt få bära de

ökade kostnaderna. Om den statliga myndigheten därvid blir överens med kommunernas eller läandsuingskommunernas representanter behöver frågan inte underställas regeringen.

2.6 Effektivitetskontroll och allmän tillsyn

På de kommunala och landstingskommunatka verksamhetsområden som regleras enbart av kommunallagarna finns det inte utrymme för några sådana statliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen som innebär att ett annat beslut sätts I ett överklagat besluts ställe eller att statlig myndighet ålägger kommunen resp. landsungskommunen att handla på visst sätt. Effektivitetskontroll äger däremot runt med stöd av olika specialförfattningar som älägger kommunerna att svara för vissa förvaltningsuppgifter och föreskriver statlig tillsyn över att uppgifterna fullgörs på eu uillfredsställande sätt. Exempet på sådan reglering erbjuder hälsovårdsstadgan (3, 68 och 81 SS) och

brandstadgan (2 och 24 §5).

Den statliga tillsvn och kontrolb av kommunal och ländstingskommunal förvaltning som utövas enligt specialförfauningar åvilar olika statliga organ på såväl central som regional nivå. De centrala verken bevakar i enlighet med sina instruktioner var för stig sin verksamhetssektor ofta med bistånd av egna regionala organ och/eller av länsstyrelse. Så t. ex. utövar socialstyrelsen en

4 Riksdauen 1978/79. 1 saml. Nr 53

central ullsyn och kontroll inom olika vårdsektorer och biträds därvid av sina

länsorgan: fänskäkarorganisationen. fänsnykterhetsnämnden och sociktt-

värdskonsulenten. Samtidigt äfigger det länsstyrelsen att inom sitt län tillse att kommunerna fullgör sina olika uppgifter inom barnavård och åldrinesvärd.

Länsstyrelsen utövar en allmän ullsyn över kommunerna och ländstingskommunerna. Enligt 58 läinsstyrelsetnstruktionen (1971:460, omtyckt 1976:892) ankommer det på länsstyrelsen atv inom si verksumhetsområde övervaka att vad som enhet lag eler annan författning ähgger ståtlig myndighet. kommun. fandstingskommun eller enskild blir behörigen fullgjort. Denna bestämmelse ger inte länsstyrelsen nagra maktmedel utöver dem som anges I resp. spectulförfatining.

Som exempel på bestämmelser som ger käinsstyrelsen tullsynsuppgifter på särskitda kommunala verksamhetsområden kan nämnas 3 § hälsovårdsstadran. Där föreskrivs att fänsstyrelsen skall vaka över allmänna hälsovården i länet. När länsstyrelsen får kännedom om missförhällande i hälsovårdshänseende, skall länsstyrelsen tillse, att fämpliga åtgärder vidtas för att undanröja dessa.

Olika medel står en tillsvnsmyndighet till buds när det gäller atv vinna

rättelse. Myndigheten kan t.ex. lämna det kommunala organet råd och

anvisningar. Tillsvnsmyndighetens befogenheter kan emelleruid sträcka sig längre. Det kommunala organet kan i vissa fall åläggas att vidta viss ätgärd. I 52 § andra stycket socialhjälpslagen (1956:2) föreskrivs ati länsstyrelsen får åligga kommun att lämna socialhjälp. Den stattiga myndigheten kan även själv förordna om åtgärd som det kommunala organet har försummat att vidta. Länsstyrelsen får t. ex. eniigt 52 § tredje stycket socialhjälpstagen vidta den åtgärd som anses nödvändig för att avhjälpa missförhållandet. Som exempel kan vidare nämnas att länsnykterhetsnämnd. om rättelse inte vinns genom nämndens råd och anvisningar, har ati vidta åtgärder son annars skulle ha ankommit på det kommunala organet ($$ 3 mom. nykterhetsvårdslagen, 1954:579).

Sedan år 1957 har vidare riksdagens ombudsmän (10) vissa tillsvnsbefo-

genheter gentemot kommunerna och landstingskommunerna. JO kan inte ändra ett kommunalt beslut eller ålägga cn kommun att handla på ott visst sätt. Han kan emelleruid väcka åtal mot den som begår fel. göra erinran mot beslutet eller göra ett principuttalande.

Utöver dessa mera formbundna styrinstrument kan staten påverka kommunernas och landstingskommunernas beteende och agerande genom att I. ex. ta fram kunskapsunderlag, förmedla erfarenheter, sprida information om utredningsresultat, idéer och utvecklingstendenser, anordna konferenser och utbildningsseminarier. Den anmälnings- och uppgiftsskyldighet

som föreskrivs i olika författningar ger också statliga myndigheter vissa möjligheter att utöva uppsikt över kommunala och landstingskommunala organ.

3¶Några genomförda åtgärder för minskad statskontroll

Regering och riksdag har vid olika Gllfällen uttala att behovet av statskontroltöver kommunerna och ländstingskommunernas sätt att fullgöra sina uppgifter har minskat. Begränsningar i statens ullsyns- och kontrölluppgifter har därför gjorts i samband med bestut om reformer på olika områden. I det följande redovisas några av de förändringar som har vidtagis för att öka de kommunala och tandstingskommunala orgånens handlingsfrihet. Intresset ägnas I första hand åt reformer som syftar ull av skapa en ramlagstilftning eller till att begränsa skyldigheten att underställa beslut statlig myndtehets prös ning.

3.1 Ändringar i kommunallagstiftningen

Vid 1969 och 1972 års riksdagar fattades bestut om att begränsa kommuns underställningsskyldighet : vissa ärenden. Vid det förstnämnda tillfället gavs kommunerna rätt att utan understätltning besluta om reglemente för andra kommunala nämnder än besvärsnämnder och om plan beträffande hushåll-

ning med stads donatuionsijord tprop. 1969:63. KU 1969:44, rskr 1969:405).

Det underställningsplikuga området reducerades ytterligare år 1972. På grundvalav bla. kommunalrävskommiuéens betänkande XMHDs C 1970:2) Kommuns och andra kommunala menigheters skyklighet att underställa statlig myndighet vissa beslut slopades den 1 juli 1972 underställningsskyldigheten I fråga om reglemente för besvärsnämnd och kommuns beshui om placering av penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetal-

ningar, samt beträffande vissa offenilierävisliga avgifter, nämligen torgavgit-

ter, gatuhandelsavgifter m. m.. parkeringsavgifter och sotningsavgifter (prop.

1972:12, KU 1972:11, rskr 1972:45).

Riksdagens beslut under våren 1977 om en ny kommunallag innebar en betydande förändring av kommunallagstiftningen (prop. 1975/76:187, KU

1976/77:25, rskr 1976/77:148). Genom reformen har lagstiftningen fr. o. m.

den I juli 1977 blivit enklare och mera enhetlig samt anpassats till utvecklingen i kommunal praxis. Karaktären av ramlag med minskad detaljreglering innebär att kommunernas och landstingskommunernas handlingsfrihet ökar liksom möjligheterna att anpassa verksamhetsformerna

efter lokala förhållanden och till den framtida utvecklingen.

Den nya kommunallagen innebär att en mängd statliga detaljföreskrifter slopas. Exempel härpå utgör följande förändringar. e Underställningsskyldigheten i fråga om anslag som skall täckas genom

utdebitering under mer än fem år utgår. 9 Underställningsskyldigheten för fondavsävtningar och fondanvändningar

tas med något undantag bort.

0 Underställningsskyldigheten i fråga om lån och borgen blir inte längre

beroende av skatteunderlagers storlek och kravet på årliga avbetalningar

tas bort. 0 Kommunfullmäktige och landsunget får själva bestämma mandatperio-

dens kingd för nämndernas ordförande. Ö Länsstyrelsens rätt att förordna om sammanträde med kommunfullmiäk-

tige slopas. ee Kommuntfullmäktige och landstinget ges frihet att bestämma när riken-

skaperna skall vara avslutade. 9 Bestämmelserna om hur kommun och landstingskommun får använda

vederlag för en anlägeningstillgång etter försäkringsersättning för sådan

uillvång slopas.

3.2 Ändringar i speciallagstiftningen

I samband med kommu naltagsreformen beslutade riksdagen om ändringar i et 25-al olika speeialförfatiningar tprop. 1976/77:1, KU 1976/77:25. eskr

1976/77:148). Även i deua fill var syftet att öka kommunernas och

landstingskommunernas möjligheter att anpassa organisation och arbets-

former efter skiftande lokala förhållanden och behov. Genom förändringarna

skapas större enhetlighet och enkelhet I nämndorganisationen efter mönster av den nya kommunallagen med eu minimum av särregler och doetaliföreskrifter.

0 Flertalet särbestäämmelser i specialförfauningarna om nämndernas orga-

nisation och arbetsformer slopas. Detta innebär bl. a.

- att frågan om nämndernas sammansättning och utomståendes närva-

rorätt vid nämndsammanträde heh överlämnas ull kommunerna och

landstingskommunerna

- att kommunerna och landsungskommunerna får större frihet att

bestämma vilka nämnder som skall inrättas och uppgifternas fördelning

mellan nämnderna. ee Kommunernas skyldighet att underställa statlig myndighet beslut begrän-

sås. Således upphör skyldigheten att underställa bestut som avser = plan för byggande av ålderdomshem

= reglemente för ålderdomshem, som drivs av två etter flera

kommuner -- byggnadsnämnds- och hälsovårdsnämnds delegationsbeslut - reglemente angående burskap

- förordnande av miklare som handels- och sjöfartsnämnd har antagit. Ö De statliga myndigheternas möjlighet atv mot kommuns vilja inrätta

kommunalförbund för skola upphör. 0 Vissa bestiimmelser om statlig detatjkonirolt beträffande kommunalför-

bund för bostadsförmedling utgår.

På barnomsorgens område har kättnader i den statliga uillsvnen åstadkommits bl.a. genom att den statliga ritningsgranskningen har slopas vid

prövning av svanrsbidrag till daghemshyggande (19734207). Den statliga kontrollen omfattar numera endast en allmän bedömning av lokalernas tämplighet för förskoleändamål och aut vissa krav på mininuvtor är uppfyllda.

Exempel på utvecklingen mot minskad statlig styrning utgör vissa

ändringar i skolförordningen (1971:235). Kommunerna kan numera själva

besluta om skölfastieherernas förvaltning OKU 1969:30. rskr 1969:3141 och om personaltjänstens organisation boträffande viss skolpersonal (prop. 1972:14. UbU 1972:8, rskr 1972:97). I fråga om skolområdet skall det också erinras om statsmakternas beslut år 1973 om förenklad handläggning av skolbygenads-

ärendentyprop. 1973-174, Ubl 1973:55, rskr 1973:332). Denna reform innebar

bl. a. att fökalbehovsprövringen för grundskolan numera är en kommunal angelägenhet, att själva handläggningsförfarandet har förenklats och att den statliga avsyningen har slopas.

En minskning av den statliga kontrollen har gjorts i fråga om avgifter hos byggnadsnämnd. Genom ändringar i byggnadsstadgan (1959:612) och förord-

ningen (1961:568) om brandfarliga varor behöver kommun numera ine

underställa linsstyrelsen beslut om nämnda avgifter (prop. 1975:107, CU 1975:29, rskr 1975:220. SFS 1975:462 resp. 1975:821).

4¶Underställning av beslut om lån och borgen

4.1¶Gällande bestämmelser

Den kommunallag som trädde i kraft den I juli 1977 är gemensam för kommunerna och landstingskommunerna. Lånerätten regleras i 4 kap. 7 och 2 SE(1977:179). Dessa paragrafer har följande lydelse.

78 Kommun och fåndstingskommun får taga upp lån med en återbetalningstid av högst fem år samt lån, som enligt uttryckligt bestut skall användas för betalning av äldre tån och återbetalas inom de betalningsterminer som gäller för det äldre lånet.

Vid förvärv av intecknad egendom får kommun och tandstingskommun

övertaga betalningsansvar även för sådan intecknad skuld som är ställd att

betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Lån i andra fall än som avses i första och andra styckena får tagas upp endast om regeringen medger det.

Bestämmelserna i första och tredje styckena gäller även borgen.

DN Regeringen kan föreskriva att kommun eller fandstingskommun utan

särskilt medgivande får taga upp lån av statsmedel, som beviljas av statlig myndighet, och lån för särskilt angivna ändamål samt att kommun får åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån som av statsmedel beviljas annan än kommunen och ikläda sig borgensansvar för lån av visst slag.

För kommunerna innebär 1977 års kommunallagsreform att den beloppsmässtga inskränkningen i den understvältninegstria fånerävven är borttagen. Likaså har kravet på ärlig återbetalning av sädana lån slopats i de nya bestämmelserna. Även för landstingskommunerna medför den nya kommunallagen en vidgning i så måtto att möjlighet ges att ta upp län som skall användas för betalning av äldre lån och att överta fån vid fastighetsförvärv.

De kungörelser (1962:581, 1969:681) som reglerade vissa detar av kommunernas och landstuingskommunernas underställningsfria lånerätt ersattes vid införande av den nya kommunallagen med en gemensam förordning

(1977:544). I denna preciseras villkoren för viss underställninesfri låneverk-

samhet och för vissa ansvarighetsåtaganden från kommunens och landsungskommunens sida. I förordningen ges bl. a. möjligheter att underställninasfritt ta upp statliga bostadslån. mark förvärvslån. tomträttslån. lån från staten till altmänna samlingslokaler, lån från staten tull energibesparande åtgärder I bostadshus. bottenlån till bostadsbyggande som finansieras med stöd av statliga bostadstån. lån för vatten- och avloppsanläggningar samt lån av säljare vid förvärv av ”saneringsfastigheter”.

4.2 De nuvarande bestämmelsernas framväxt

Svfer med en stattig kontroll av den kommunala upplåningen är flerfaldigt. Ft grundläggande motiv är att åstadkomma ett skydd för den kommunala förmögenheten. Första gången lånekontrotl infördes var genom IS62 års kommunalförordningar. Då tillkom bestämmelser som reglerade såväl underställningsfri som underställningspliktig låneraätt. Den enda begränsningen i den fria lånerätten för kommunerna var villkoret att länen skulle löpa på högst två år. För Stockholms kommun var motsvarande begränsning fem år. Landstingskommunernas underställninesfria lånerätt omfattade enligt 1862 års landstingsförordning upptagande av lån med högst fem års återbetalningstid. Några beloppsbegränsningar fanns således inte och inte heller något lagstadgat hinder för kommunala borgensåtaganden.

För kommunerna infördes beloppsbegränsningar år 1913 i den fria lånerät-

ten. Syftet härmed var att ställa denna i förhållande till resp. kommuns

ekonomiska bärkraft. d.v.s. skatteunderlag och skatteuttag. Samuidigt slopades tidsbegränsningen, vilket medgav att kommunerna kunde utnyttja

den fria lånerätten för såväl korta som långa lån. I den lånepraxis som

utbildades tillämpades dock den reveln att underställningsfria lån inte togs

upp med längre vid än fom är. Den fria låneräven avsågs i första hand

användas för de ullfälliga lånen, i synnerhet för tillvodoseende av behovet av kassaförlar.

Genom 1930 års kommunalstyretselazar (1930:251, 252) uillkom bestämmelser om att ingående av borgen skulle jämställas med upptagande av Jån. I övrigt skedde inte några förändringar i här berört avseende.

Fn ingående revidering giordes är 1937 av lånebestänmmelserna för kommunerna. De regler som då infördes för den underställningstria lånerätten kan sammanfattas på följande sätt (1937:498, 499. 502).

En uppdelning av den understältningsfria fånerätten skedde på dels en rät att efter skatteunderlagets storlek ta upp lån med högst eu års äterbetalningstid. dels en rätt att efter skatteunderlag och utdebiteringshöjd ta upp lån, som årligen skulle avbetalas, med högst fem års återbeualningstid. Denna utformning av den underställningsfria lånerävten angavs tillgodose såvil kommunernas behov av kassaförlag som behov av medel för finansiering av ”företag” med viss varakughet.

Revideringen innebar vidare att en bestämmelse infördes om att kommun

vid förvärv av intecknad egendom fick ta över betalningsansvar även för

sådan inteckningsskuld som var ställd att betalas inom längre ud än fom år eller i annan ordning. Kommunerna fick också möjlighet aut ta upp lån som enligt uttryckligt beslut skulle användas för att betala äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer. som gällde för det äldre lånet.

Fn annan förändring i lånebestämmelserna var att utnyttjande av fond-

medel (från andra fonder än kassaförlagsfond) skulle anses som tanspråkta-

gande av kommunens underställningsfria lånerätt.

För landsungskommunernas del jämställdes fr. o. m. år 1938 ingående av borgen med upptagade av lån (1937:500. Dessutom infördes bestämmelser för både kommuner och landsungskommuner att av Konungen meddelat beslut att bevilja lån av statsmedel också skulle anses innefava tillstånd att ta upp lånet.

Vidgad underställningsfrihet beträffande kommunala åtaganden för tån på bostadförsörjningens område infördes år 1939 (1939:77, 78, 79). Kommunerna

fick då möjligheter att gentemot staten åtaga sig ansvarighet för Jån som av

statsmedel beviljats bl. a. allmännyttiga bostadsföretag. År 1949 vidgades något möjligheterna att ingå borgen enligt denna bestämmelse.

Den 1 juli 1953 ändrades låncerättsbestämmelserna för kommunerna efter förslag från kommunallagskommittén om utvidgning av kommunernas under-

ställningsfria lånerätt. De nya bestämmelserna (1953:433, 434, 435) innebar i

huvudsak att den beloppsmässiga begränsningen vidgades, att beroendet till utdebiteringen slopades samt att lån med högst fem års löptid kunde tas upp. Kommunerna erhöll också vid detta tillfälle möjlighet att utnyttja fondmedel

utan att den underställningfria lånerätten därför skulle anses tagen i

anspråk.

anslutning tll de nya bestämmelserna I kommunallagarna för kKommunerna utfärdades en kungörelse t1952:4327) med vissa bestämmelser angdende kommuns upptagande av fän m.m. I denna föreskrovs att kommun kunde ta upp lån utan Kungl. Majs prövning utöver de möjligheter som gavs i kommunallagarna. Enligt kungörelsen medgavs kommunerna dels att i viss utsträckning gupp lån I anslutning till bostadsfinansieringen och finansieringen av kollektuiva tvätterier, dels att i vissa fall ingå borgen i anslutning vill

bostadsfinansieringen.

1 1953 års kommunallag (1953:753), som trädde i kraft år 1955, återfanns de bestämmelser som gillde fr.o.m IF juli 1953. Dev kan bara noteras att lånebestämmelserna placerades i drätselkapivuet i kommunallagen. mot att tidigare återfunnits under kapitlet Underställning och besvär.

Underställningsfrihet infördes år 1961 i kommunatlagen för lån till varrenoch avloppsanläsgningar (1961:139. 140). Den ovan nämnda kungörelsen med vissa bestämmelser att tå upp lån ändrades med hänsyn härtill (1961:141). År 1962 skedde viss förändring i kungörelsen i fråga om kommunernas möjligheter att ta upp lån och ingå borgen vid bostadsfinansieringen (1962:35811.

Den I januari 1975 vidgades den underställningfria låneräven enligt

kommunallagen ull att omfatta även lån vid förvärv av fast egendom som behövs för rärhebyggelse m.m. (1974:941, 942). Den nämnda kungörelsen

ändrades med hänsyn härtill (1974:961).

För landstingskommunerna skedde ingen förändring beträffande lånerätten vid införande av 1954 års landstingslag. Fr. o. m. år 1970 gavs dock

landstingskommunerna möjligheter att underställningsfrivt ta upp lån för

hostadsbyggnadsföretag som godkänts för statlig belåning (1969:214).

Dessutom hikställdes fr. o. m. detta år kommuner och landstingskommuner

när det gäller upptagande av lån som beviljats av statlig myndighet. Tidigare

behövde landstingskommunerna Kungl. Majas ullstånd även för att ta upp

sådana lån.

I samband med att tlandstingskommunerna fick möjligheter att underställ-

ningsfritt ta upp lån för bostadsbyggnadsföretag infördes en kungörelse (1969:68S1) om landstingskommuns upplåning där dessa möjligheter närmare reglerades.

Den IF januari 1975 fick Stockholms läns Tandstingskommun möjlighet (1974:943) att i likhet med kommunerna underställningsfrit ta upp län vid förvärv av fast egendom som behövs för tätbebyggelse m. m.

4.3 Tidigare utredningsförslag m. m.

Låncbestämmelserna för kommuner och landsungskommuner har vid

flera tillfällen behandlats av olika statliga kommittéer. I det följande redovisas förslag och motiv som förts fram 1 skilda utredningssammanhang.

I en promemoria år 1940 lade 1929 års kommunlånesakkunniga fram vissa

synpunkter och förslag i fråga om den kommunala upplåningens begränsning

med hänsyn ull krisförhålandena. De sakkunniga föreslog en individuell prövning av de kommunala anläggnings- och lånebehoven under beaktande av angeligenhetsgraden m. m. Faktorer som borde beaktas var penningpolitiken. knapphet på material, kostnadsförhöjningar och inträdd räntestegring

samt då rådande osäkra politiska förhållanden. Med anledning av kommun-

lånesakkunnigas promemoria utfärdade regeringen en skrivelse till länsstv-

relserna vari framhölls "att den centrafa granskningen av låneansökningar för närvarande måste vöras mera sine än vad tidigare varit erforderligt”. Därmed markerades att lånekonptrötlen i ökad omfattning skulle tillgodose statliga intressen.

Grunderna för den kommunala lånepotitiken var rubriken på eu betänkande (SOU [942:60)1, som kommunlånesakkunniga avgav år 1942. Värdet av en klar och enhetlig bokföring som kan visa hur låne- och budgetpolitiken påverkar förmögenhetsställningen framhölls. Man föreslog att regeringen skulle kunna ge en kommun rät ul "Er gäldsförvaltome” En sådan skulle medge att kommunen tog upp län med andra lånetider och amorteringsvillkor än de som man utgick ifrån i lånevillståndet. varvid vid lånetillståndet förutsätta annuiteter skulle fonderas och foöndmedlen användas för bestridande uv faktiskt avralade amorteringar. Betänkandet föranledde inte nägra ändringar i länerättsbestämmelserna

I skrivelse år 1951 lade 1949 dry investeringskommitté fråm förslag om de kommunala investeringarna. Man erinrade bl. a. om att staten hade möjlighet att huvudsakligen genom kontrollen över den kommunala upplåningen påverka investeringarna. I högkonjunkiurlägen ansåg man det nödvändigt alt viss del av investeringarna uvskrevs omedelbart med skattemedel och att lånemedgivandena skulle inskränkas till endast en del av investeringsbeloppet. Kravet på ökad självfinansiering skulle verka återhållande på den kommunala investeringsverksamheten. Ett system med direkt skatiefinansiering av en viss del av den kommunala investerinzsverksamheten kunde enligt kommittén utformas på olika sätt och anpassas efter konjunkturläget och kommunernas ekonomiska bärkraft. Utöver den individuella pröv-

ningen ifrågasatte kommitten om inte det skulle vera möjligt att lånekon-

trollen för vissa kommuner i stället mera inriktades på dess koniunkturpolitiska uppgifter så att lånebehoven kunde prövas I ett sammanhang för en kommun.

I samband med att investeringskommiuéns förslag anmäldes i proposition till riksdagen år 1951 (prop. 1951:206) tillsattes en utredning, kommunlåneut-

redningen, som skulle närmare utforma de åtgärder som föreslagits av investeringskommittén. Riksdagen, (BaU 1951:33:. anslöt sig efter viss

tveksamhet till regeringens uppfattning i propositionen att åtgärder behövdes för att i då rådande läge begränsa lånefinansieringen av de kommunala

investeringarna. Utskottet ansåg dock att ställningstagandet till förslaget som

investeringskommittén framfört borde anstå i avvaktan på resultatet av den

utredning som ullsatts för den närmare utformningen av åtgärderna. I betänkandet Förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skatte-

finansering av kommunala investeringar (SOU 1951:24) förordade Aommuumlaveurednmsen all regeringen skulle + särskilt beslut ullkännege vissa prineiper för prövningen av frågor om länetvillstånd under extraordinära förhållanden på kapnttalmarknaden. Län borde därvid få tas upp till högst 75 26 av kostnaderna för ett visst objekt. En total låncfinansiering skulle dock

vara ulläten när det gällde markförvärv. uppförande av bostadshus för allmänna marknadens behov och anläggande av gåtor. vägar samt vattenoch avloppsledningar mom nya bostadsområden. Kommun med hög utde-

bitering skulle dock vara undantagen från skauefinansieringskraven och

undantag skulle också kunna göras vid särskilda skäl. De förslag som utredningen förde fråm realiserades inte. Statsmakterna valde i stället att genom kreditpolitiska åtgärder reglera kommunernas upplåning. Pet kan noteras att samtliga kommuner och fandstingskommuner villställdes utredningens förslag "för att finnas tillgänghet vid uppgörandet av utgifts- och inkomsistater för år 19527.

Kommunalrättskommittén angav 4 betänkandet Kommunala bolag (SOU

1965:40) allmänna riktlinjer för de ätgärder som kunde behöva vidtas med anledning av den ökade bolagsdriften för kommunal verksamhet.

Kommituen tog därvid särskilt upp lånerättsbestämmelserna I kommunatlagen och den betydelse begränsning i lånerätten kunde ha för utvecklingen mot ett ökat anande av bolagsformen.

Ffier en ingående redovisning av hur fånekomrotlen fungerade (se bilaga 2)! förordade kommittén att tånerävsbestämmelserna underkastades en

ecenomeripande reform och att läneullständsprövningen helt avskaffudes.

Enligt kommitten borde lånräusbestämmelserna inordnas i svstematiskt uppbyggda bestimmelser om kommunernas kapitalförvaltning.

Kommittén ansåg att der bästa skvddet för den kommunala förmögenheten låg tet klart och överskådliet hudrvetsystem. Om kommunerna fölide vad kommunförhunden härvidlag rekommenderat, medförde deua bätre

garantier för en god ekonomisk hushållning än eu fånekontrollsystem

någonsin kunde skapa. Några fullständiga garantier för en allmän och noögarann eherföljd av berörda rekommendationer kunde naturfigtvis aldrig uppnäs enligt kommittén. Man framhöll att inte ens lagreglering av fundamentala principer för budget och finansiering gav mera fullständiga

garantier för en god hushållning.

De konkreta förslag kommittén redovisade innebar bl. a. att bestämmelsen om förmögenhetsskyddet gavs en större precisering med anknytning tll det moderna kommunala budget- och räkenskapssvstemet. Budgetbestämmelsen skulle utformas med uppdelning på kapivtal- och driftbudget och därjämte reglera frågor om avskrivningar och överföringar I övrigt från driftbudget till kapivalbudget samt frågor om överskott och underskott. reservationer och anslagsförskovt. Även frågor om tilläggsstat skulle regleras i denna bestämmelse. Länerättsbestämmelserna skulle moördnas I detta system varvid kravet på underställning helt skulle tas bort. Låneriättsbestämmelserna

skulle förenklas och kommunerna föreslogs få rätt att ta upp dels investe-

rineslån tanläggningstån. dels rörelsemedet. Bestämmelserna i förslaget om budget. lånerätt och fonder skulle ge kommunerna möjlighet ull s.k. fri

I Bilagan har utesluts här.

gäldsförvaltning, där man utan en ingående bundenhet ull de särskilda ankiggningarna och deras livslängd ser den kommunala investeringsekonomin som en helhet.

Rätten att ingå borgen och eljest ikläda sig ansvar för annans lån ansåg kommittén alltjämt skulle finnas. Den ansåg det som en brist att inga krav uppställdes på en samlad redovisning i den kommunala bokföringen av borgensåtagandena. En särskild bestämmelse om detta borde därför införas i kommunallagen ansåg kommittén. De särskilda regler om borgensåtagande som kunde vara nödvändiga t. ex. inom bostadsförsörjningens område kunde ges I en särskild författning.

Kommunalrättskommitténs förslag att slopa underställningsskyldigheten i låne- och borgensärenden tillstyrktes av de flesta remissinstanserna. Förslaget har dock ime föranlett några lagsufiningsåtgärder.

I betänkandet Storlandstingets författning (SOU 1968:35) berördes lånerätts-

förhållandena för storlandstingskommunen. En motsvarighet ull huvudre-

geln i landstingslagen föreslogs. En viss utvidgning av den fria lånerätten skulle enligt förslaget bli möjlig efter föreskrifter från regeringen. Förslagen

om lånerätten föranledde inte någon lagstiftning då det ansågs att dessa frågor borde övervägas i annat sammanhang för alla landstingskommuner (prop.

1969:112). Den underställningsskyldighet som följde enligt 58 §i 1953 års kommunallag i fråga om lån i samband med fastighetsförvärv behandlades i

byggkonkurrensutredningens betänkande Konkurrens i bostadsbyggandet (SOU 1972:40). Enligt utredningen motverkade bestämmelserna i 58 X

strävandena att underlätta för kommunerna att förvärva mark för tätbebyg-

gelseändamål. Mot den bakgrunden föreslogs ändringar i 58 8 så att lån i intecknad egendom som kommunen övertog vid förvärv av egendomen samt lån som kommunen tog upp genom att som betalning utge köpeskillingsrevers inte skulle inkräkta på utrymmet för kommunens underställningsfria lånerätt. Vidare föreslogs att det undantag från bestämmelserna om femårig lånetid och årliga amorteringar som görs för Jån som kommunen övertar vid förvärv av egendom utvidgades till att avse även köpeskillingsrevers som utgavs som likvid för fastighetsförvärv.

Dessa förslag fick ctt positivt mottagande av remissinstanserna.

Föredragande departemenischefen konstaterade emellertid att enligt utredningens förslag skulle de ändrade bestämmelserna komma att avse samtliga Kommunala förvärv av fast egendom. En så långtgående förändring

av bestämmelserna var han inte beredd att föreslå. Han förordade en sådan

ändring att lån i intecknad egendom, som kommun övertar vid förvärv av egendomen samt lån som kommun upptar genom att som betalning för fast egendom utge köpeskillingsrevers, inte inkräktar på utrymmet för kommu-

nens underställningsfria lånerätt i de fall förvärvet avser sådan fast egendom

som med hänsyn till den framtida utvecklingen erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Motsvarande skulle gälla vid

förvärv av fast egendom som behöver rustas upp. De ändrade bestämmelserna skulle i tillämpliga delar gälla även Stockholms läns landsungskommun. Bestämmelserna infördes fr. o. m. år 1975 (prop. 1974:150, CU 36, rskr

372). I sitt betänkande Budgetreform (SOU 1973:43) laude budgetutredningen fram förslag som syftade ull att göra den statlig budgeten till et så cetfekiivt

instrument som möjligt för att styra användningen av de ekonomiska resurserna och för stabiliseringspolitiken. Samordningen med kommunerna togs upp till särskild behandling och man ansåg det angläget aut en ökad

kommunal medverkan 1 stabiliseringspoliuiken kommer till stånd. Utredningen uttalade att handlingsfriheten är så stor för kommunerna att man inte

funnit anledning att föreslå ändringar i kommunallagen i stabiliseringspolitiskt sylie.

Utredningen berörde lånekontrollen. Man ansåg att denna inte var utformad med syfte att kunna användas som stabiliseringspolitiskt medel. Statsmakternas påverkan på den kommunala upplåningen sker enligt utredningen via kreditpolitiken. Men med en god likviditet kan dock

kommunerna bli mer eller mindre okänsliga för den kortsiktiga kreditpolitiken, Så länge som kreditåtstramningen varar kan kommunerna dra på sin

likviditet. När kreditåtstramningen släpper kan kommunerna snabbt låna upp medel för att stärka likviditeten inför nästa åtstramningsperiod. Därigenom kan enligt utredningen kreditpolitiken förlora möjligheterna att på kort sikt påverka kommunernas utgiftspolitik. Möjligheterna att bedriva en stabiliseringspolitiskt motiverad kreditpolitik gentemot kommunerna som skiljer sig från den allmänna kreditpoliuken är enligt utredningen starkt begränsade med hänsyn till att kommunernas upplåning är fördelad på så många låneinstitut.

Utredningen menade att det således föreligger vissa problem när det gäller alt styra den kommunala upplåningen. En möjlighet att effektivare styra upplåningen angavs vara att påverka nyupplåningen från låntagarsidan i stället för från långivarsidan. Den nuvarande lånekontrollen skulle enligt utredningen eventuellt kunna omformas och utnyttjas för stabiliseringspoli-

tiska syften. Man förde därvid också fram tanken på att införa särskilda

nyupplåningstak som sätter bestämda gränser för varje kommuns nyupplåning.

Dessutom diskuterades höjning av kostnader för att hålla stora likvida tillvängar, belägga övernormal likviditet med en avgift samt att förelägga kommunerna att hålla kassa- eller Bkviditetskvoter.

Utredningen franHörde avslutningsvis att även upplåningsmöjligheter och kommunal likviditet I alla händelser borde ägnas uppmärksamhet vid den stabiliseringspolitiska samordningen med kommunerna men att det lår utanför utredningens uppgifter att förestå kredivpolitiska åtgärder. Man föreslog i stället att kreditpolitiska atgärder som syftar ull stabiliseringspoltisk påverkan på kommunerna skulle prövas av den är 1971 ullsatta

kommunalekonomiska utredningen.

I den proposition tprop. 1976/77:130) som följde på budgetutredningens förslag erinras om att 1976 års kommunalekonomiska utredning (P1 -1970:06) bl. a. har fått i uppdrag att beakta eventuella stabiliseringspoliuiska aspekter på de olika ätvärder som kommiven förordar.

Det kan i detta sammanhang noteras att stabiseringsutredmnsen. som i betänkandet Mål och medel i stabiliseringspotiuken (SOU 1961:42) redovisade olika medel som kunde stå tl buds för den ekenomiska politiken. inte 102 upp länekontrollen som eu medel i stabiliseringspolitiken.

4.4 Framställningar från kommunförbunden

Kommunförbunden har vid olika tillfällen väckt frågan om ev slopande av underställningsskyldieheten i fråga om lån och borgen. Fen gemensam skriveke år 1963 till regeringen anhöll de dåvarande tre kommunförbunden om översyn av kommunaltlagarnas lånerävsbestämmelser. Fskrivelsen framhötls bl.a. atteman på kommunalt håll inte sällan ansåg den centrala lånekontrollen mindre tidsenlig mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen I kommunerna och nte minst den omfattande investerinesverksamheten. Man ifrågasatte om det över huvud taget förelåg något behov av underställninegsplikt i bla. fäncärenden. Det allmännas intresse av att den kommunala förmögenheten skyddas ansågs vara tillgodosett genom andra lagbostäimmelser och genom de regler för kommunernas kapnalredovisning. som utarbetats av kommunförbunden och vifka vunna allmän tillämpning i kommunerna. Eu slopande av den centrala tånekontrollen skulle enligt förbunden betyda en administrativ förenkling met besparingar i tid och arbete och medföra påtagHea praktiska fördelar för kommunerna. Skrivelsen

föranledde dock inte nagon åtgärd.

Svenska kommunförbundet gjorde dr 1973 en förnvad framställning vn regeringen (se bilaga 2)! Förbundet hävdade bl.a. att utvecklingen givit viterligare bekigg för att låneullståndsprövningen knappast kunde tillmätas någon betydelse som ekonomiskt styrmedel från statens sida. Kommunerna hade sedan lång tid tillbaka beviljats lånetillstånd i be:ydligt större omfattning än vad man på grund av kreditmarknadsläget kunnat låna upp. Outnyttjade låncullstånd fanns därför till sammanlagt mycket tetydande belopp.

Enligt förbundsstyrelsen hade de faktorer som talar för ct slopande av

underställningsreglerna växt i styrka sedan år 1965 då kommunalrättskom-

mittén lade fram sina förslag. BL. a. anfördes att kommunernas budget- och

redovisningssystem ytterligare förbättrats, att kommunsammanläggningarna gjort kommunerna både administrativt och resursmässigt bättre rustade alt möta sina finansicringsproblem samt att kommunerna i allt större omfattning gått in för en mera långsiktig planering av sin ekonomi.

I Bilagan har utestutits här.

Vid en sådan planering är enligt framställningen frågan om finansiering av en viss investering av ringa intresse och betydelse. Det väsentliga är huruvida kommunens samtliga planerade investeringar får en från olika synpunkter lämplig finansiering. Den kommunala verksamhetens ständigt ökade omfattning men även inriktning på vissa områden exempelvis markanskaftning, engagemang i värmeverk m. m. angavs innebära att kommunerna har ett varierande behov av krediter av olika längd från tid tillannan. Även de på senare tid ökade behoven av insatser för att bekämpa arbetslöshet genom att med kort varsel sätta igång byggnads- och anläggningsarbeten framhölls

ställa stora krav på kommuneras likviditet och ökat behov av såväl kortsiktiga

som mer långsiktiga krediter.

I skrivelsen pekade förbundsstyrelsen även på den omständigheten att tullskott av skatteunderlag från staten inte inräknades i underlaget för den beloppsmässigt begränsade underställningsfria lånerätten. Kommuner med betydande tillskott av skatteunderlag angavs därför ha en i jämförelse med mera skattekraftiga kommuner starkt begränsad underställningsfri lånerätt. Detta torde enhgt förbundsstyvrelsen stå i dålig överensstämmelse med skatteutjämningens syfte.

Förbundsstyrelsen ansåg att klara belägg fanns för att kommunallagens lånerättsregler är dåligt anpassade till den kommunala verksamheten och till

kommunernas kreditbehov för bedrivande av ändamålsenlig verksamhet.

Underställningstvånget för kommunerna i låncärenden borde och kunde därför avvecklas. Som lämplig tidpunkt för avvecklingen angavs årsskiftet 1973/74, då kommunindelningsreformen skulle vara genomförd. Man erinrade i sammanhanget om att statsmakterna vid flera ullfällen gjort uttalanden med innebörden att de större och mer bärkraftiga kommunerna skulle ges större frihet i här berörda avseende.

Förbundsstyrelsen anhöll således ”att reglerna om underställning i låneärenden utmönstras ur Kommunallagen och kommunallagen för Stockholm fr. 0. m. nämnda årsskifte”.

4.5 1977 års kommunallagsreform

En ny kommunallag trädde som förut nämnts i kraft den I juli 1977 (prop.

1975/76:187. KU 1976/77:25, rskr 1976/77:148). Till grund för reformen låg

Kommunallagsutredningens betänkande Enhewig kommunallag (SOU 1974:99). Utredningen delade den uppfattning som framförs av både kommunalrättskommittén och kommunförbunden nämligen att den nuvarande lånekontrollen är överflödig och att bestämmelserna därför i första hand borde utgå. Man ansåg det inte ligga inom ramen för utredningens uppdrag att föreslå så omfattande materiella ändringar i kommunallagarna. Lånerättsbestäämmelserna kunde nämligen ses som ett — låt vara bristfälligt

fungerande — element i statsmakternas ekonomiska politik. Et syfte med reglerna hade enligt utredningen ansetts vara att bereda statsmakterna möjligheter till överblick och samordning på det ekonomiska området. Dessutom menade man att frågan om lånerättsbestämmelserna kunde antas komma att behandlas äv den kommunalekonomiska utredningen.

Utredningen ansåg dock å andra sidan inte at man borde lämna lånereglerna orubbade. Dels angavs behov föreligga av en det miaterielta ändringar inom lånerättsbestämmelsernas ram, dels borde de olika reglerna i kommunallagen och landstingslagen kunna göras enhethga. Utredningen föreslog därför att de beloppsmässiga begränsningarna och kravet på årlig avbetalning skulle slopas i fråga om lån med en återbesalningstid av högst fem

år. När det gällde kommunernas jämfört med landsungskommunernas

vidare underställningsfrihet i fråga om lån på vissa områden och i fråga om övertagande av lån vid fastighetsförvärv borde enligt utredningen denna kvarstå. För landstingskommunerna borde dock gälla samma regel i fråga om lån för fastighetsförvärv.

I fråga om underställningsfriheten på de områden som reglerades 1 1962 års kungörelse föreslog kommunallagsutredningen att dessa skulle kvarstå för kommunerna. Den olikhet som här kunde föreligga mellan kommuner och landstingskommuner behövde inte hindra att enhetliga regler infördes i en gemensam enhetlig kommunallag. Förutsättningen var dock ati en allmänt hållen bestämmelse, som ger regeringen befogenhet att släppa sin lånekontroll på vissa avgränsade områden infördes.

Vid remissbehandlingen berörde ett åttiotal remissinstanser frågan om underställningsskyldighet för lån och borgensåtaganden. Med några få undantag Wtllstyrkte dessa remissinstanser eller lämnade utan erinran förslaget att beloppsbegränsningen för den underställningsfria lånerätten

skulle tas bort.

Länsstyrelsen i Kalmar län, Hallands läns landstingskommun, Svenska kommunförbundet, Föreningen Sveriges kommunalekonomer och nästan 50 kommuner förordade att man skulle gå längre än vad utredningen föreslog och helt avskaffa underställningsskyldigheten. Flertalet av dessa remissinstanser hävdade att underställningsskyldigheten numrera är onödig från såväl kommunalekonomiska som nationalekonomiska synpunkter. Det inflytande som staten kunde behöva ha över kommunal upplåning kunde utövas inom ramen för statens imflytande över kreditmarknaden i allmänhet. Några kommuner menade avt man i stället för underställningsskyldigheten skulle kunna införa en skyldighet för kommunerna att anmila behovet av tån för viss tid eller för visst investeringsobjekt. En av dessa kommuner ullade at det under alla omständigheter är otidsenligt att knyta underställningskontrollen ull varje enskilt lån. En landstingskommun ansåg att den underställningsskyldighet som borde vara kvar skulle anknyta oll kommunens kapnalbudget. En kommun var inne på liknande tankegångar och menade att en kvarstående lånekontroll borde ske årsvis i efterskott och avse kommunens

totala upplåning. En annan kommun ansåg att man i samband med att underställningsskyldigheten avskalfades borde anordna en kontroll över kommunernas borgensätaganden.

Eu antal remissinstanser godtog utredningens förslag men ansåg i princip att underställningsskyldigheten borde avskatfos hel. En del speciella synpunkter och yrkanden framfördes också. Däribland fanns exempelvis att underställningsskyldigheten endast skulle gälla tån med längre återbetalningstid än to år. Motsvarande konstruktion skulle gälla för borgensåtaganden. Endast en kommun hivdade att beloppsgränserna borde bibehållas. Några renvissinstanser pekade vidare på att det partiella avskatfandet av understuällningsskyldigheten kunde fresta kommunerna till ökad korttristig uppläning.

I propositionen framhöll föredraganden att den statliga kontrollen över kommunernas och laändstingskommunernas upplåning inte utgjorde något ändamålsenligt instrument vare sig för att trygga en sund kommunal ekonomi eller för att tillgodose statens behov av överblick och inflytande över kreditmarknaden. Han ansåg dock att man inte med föreliggande utredningsmaterial som grund kunde på et genomgripande sätt ändra den statliga kontrollen. Några hinder mot att genomföra kommunatlagsutredningens förslag förelåg däremot inte. I propositionen föreslogs därför att underställningskraven i fråga om lån och borgen mjukades upp genom att beloppsbegränsningen och kravet på årliga återbetalningar slopades i fråga om

underställningsfria lån. Riksdagen godtog regeringens förslag. I konstnutionsutskoltets betänkande (1976/77:25) framhölls att frågan om att på ect genomgripande sätt ändra eller eventuellt heh avskaffa den statliga

konmrollen över kommunernas och Jandsungskommunernas upplåning

avsågs bli föremål för fortsatt utredning.

4.6 Den kommunala och landstingskommunala upplåningens omfattning

Kommunerna och landsuingskommunerna finansierar I regel större kapitalutgifter med långfristiga lån vilka redovisas som kapitalinkomsier. För att möta tillfälliga likviditetsproblem upptar man dessutom tillfälliga lån med kort amorteringstid. Denna upplåning budgeteras inte och redovisas i

räkenskaperna endast i form av en balanspost under kort frisuga skulder. Från

finansieringssynpunkt är det nvupplåningen, de långa lånen, som är av störst INUWesSse.

I tabell I nedan redovisas hur lånefimansieringen utvecklats sedan år 1960

för kommuner och landstingskommuner.

Tabell 1: Nya lån 1960-1976 i kommuner och landstingskommuner samt andel av externa inkomster (milj. kr)

(Källa: Statistiskt meddelande (Sm)N nr 1976:25, SmMN 1977:17 samt räkenskapsammandrag från SCB)

Av tabellen framgår att upplåningen i kommunerna är av en helt annan omfattning än i landstingskommunerna. Det framgår också att lånens andel av de externa inkomsterna håller sig relativt konstant.

Kommunerna har under de i tabellen angivna åren finansierat mellan en tredjedel och hälften av bruttoinvesteringarna med lån. Motsvarande andel

för landstingskommunerna har utvecklats från drygt 10 96 i början av 1960talet till inemot 40 96 år 1975. I tabell 2 visas bl. a. lånens andel av nettoinvesteringarna (bruttoinveste-

ringar minus investeringsbidrag m. m.) för kommuner och landstingskom-

muner tillsammans).

Tabell 2: Nettoinvesteringar och upplåning i kommuner och landstingskommuner perioden 1970-1976 (milj. kr.)

(Källa: Uppgifter från Svenska kommunförbundet)

I genomsnitt för perioden utgjorde upplåningen 48 24 av nettoinvestering-

arna.

Utredningen om kommunernas ekonomi har i betänkandet Kommu-

nernas ekonomi 1960-1972 (SOU 1976:45) jämfört upplåningen i olika

5 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 53

kommuntyper. Därvid har framkommit att under perioden 1968-1972 den långfristiga nyupplåningen per invånare i stort sett ökar med kommunstorlek. Den högsta lånefinansieringsgraden, ca 57 26, har kommuner med över 100 000 invånare. För kommungruppen med 20 000-49 999 invånare redo-

visas dock, trots lägre investeringar, en nettoupplåning (nyupplåning minus

amorteringar) som är större än för kommungruppen med 50 000-99 999 invånare.

I fråga om kommungrupper med olika befolkningsutveckling kan konstateras för perioden 1968-1972 att den största långfristiga nyupplåningen och

nettoupplåningen äger rum i de kommuner som ökat invånarantalet med mer

än 10926. De befolkningsminskande kommunerna redovisar den lägsta

lånefinansieringsgraden. Såväl den långfristiga nyupplåningen som nettoupplåningen ökar med ökad skattekraft.

Om landsungskommunerna indelas i storleksgrupper visar de olika grupperna endast små skillnader i lånefinansieringsgrad. Vid indelning efter befolkningsstruktur blir skillnaderna större. De landstingskommuner som

har låg andel personer i förvärvsarbetande åldrar redovisar en lånefinansie-

ringsgrad på över 27 96. För landstingskommuner med stor andel personer i förvärvsarbetande åldrar är lånefinansieringsgraden endast 15 96.

De tillfälliga lånen har för kommunerna ökat från 430 milj. kr. år 1962 vill

2 140 milj. kr. år 1972. Det innebär en genomsnittlig årlig ökning med 17 96 (i löpande priser). Landstingskommunernas tillfälliga lån har under samma period ökat från 10 milj. kr. till 280 milj. kr. De tillfälliga lånen varierar

emellertid kraftigt mellan olika år. (Källa: Kommunernas ekonomi 1960-1972, SOU 1976:45). Låneskulden (summan av långfristiga och tillfälliga lån) var år 1960 873 kr. per invånare för kommunerna (inkl. kommunalförbund) mot 3 528 kr. per invånare år 1975. Låneskulden har ökat i en jämn takt under perioden. För

landstingskommunerna var låneskulden motsvarande år 31 kr. resp. 589 kr. per invånare. Också här har en relativt jämn ökning skett. (Källa: Kommunernas finanser 1975).

4.7 Lånetillståndsgivningens omfattning

Under år 1976 lämnade regeringen tillstånd till kommunal upplåning till ett

sammanlagt belopp av 3 124 milj. kr. Detta framgår av tabell 3 nedan. Det

innebär en ökning med 236 milj. kr. jämfört med föregående år. Eftersom ett lånetillstånd inte innebär någon garanti för att kommunen eller ländstings-

kommunen kan låna upp det betopp som tillståndet avser redovisas också i tabellen de lån som tagits upp under resp. år (redovisningen innefattar även underställningsfri upplåning).

Tabell 3: Lånetillståndsgiv ningens omfattning 1966-1976 (milj. kr)

(Källa: Material från budgetdepartementets kommunala enhet)

Under år 1976 fattade regeringen beslut i I 021 låneärenden, en ökning med

104 jämfört med år 1975. Fördelningen på olika kommuner m. m. framgår av

bilaga 4 och fördelningen på ändamål (inkl. borgen) av bilaga 5. Någon statistik som visar hur stor del av tillstånden som utnyttjas finns inte.

Redovisningen i Kommunernas finanser över besluted men inte verkställd

upplåning ger dock en mycket grov bild av storleksordningen för kommunernas del. För år 1975 redovisas 4083 milj. kr. som beslutad men inte verkställd upplåning. Motsvarande siffra för år 1973 var 4 380 milj. kr. I dessa belopp ingår bl. a. lån till vatten- och avloppsanläggningar som beslutats men inte verkställts liksom upplåning som beslutats men som man ”ännu” inte

sökt tillstånd till. Uppgifterna måste därför tolkas med största försiktighet.

För landstingskommunerna särredovisas i statistiken inte uppgifter om beslutad men inte verkställd upplåning.

Tillstånd för teckning av borgen lämnades år 1976 i 204 särskilda beslut till ett sammanlagt belopp av 1 379 milj. kr. Utvecklingen av tillståndsgivningen för borgensåtaganden framgår av tabell 4. Tabell 4: Utveckling av tillståndsgivningen för borgensteckning 1966-1976 (milj. kr)

(Källa: Material från budgetdepartementets kommunala enhet)

Av bilaga 4 framgår hur ullstånden att teckna borgen fördelar sig på olika kommuner m. m.

Antalet avgjorda ärenden i fråga om lån och borgen uppgick till 1 150 år 1975 och ill I 242 år 1976. Reduceringar i begärda belopp har gjorts i 177 ärenden år 1976 mot 189 år 1975.

Antalet avslag för de båda åren var tillsammans 54. Det var således endast i 2.26 av ärendena som avslag meddelades.

4.8 Lånetillståndsprövningens syfte och tillämpning

Det huvudsakliga syftet med lånekontrollen kan anges vara att åstadkomma ett skydd för den kommunala förmögenheten och att ge statsmakterna möjlighet till överblick och samordning på det ekonomiska området.

Vid regeringens behandling av ansökan om lån och borgen görs en formell prövning. Denna omfattar kontroll av att alla formalia är iakttagna samt att ansökan är komplett. Det gäller således avi i första hand se till att ett i laga ordning fattat kommunalt beslut föreligger samt att detta vunnit laga kraft.

Vidare undersöks bl. a. att beslutet innehåller uppgifter om lånebeloppets

storlek, amorteringstid och ändamål, hur eventuella kostnader utöver lånet

skall täckas (en finansieringsplan), att identitet mellan beslut och ansöknings-

handlingar föreligger, att behöriga personer skrivit under ansökan samt att erforderliga tillstånd bifogats från olika myndigheter, exempelvis statsbidragsbeslut. En sammanställning över kommunens och landstingskommunens ekonomiska ställning skall bifogas varje ansökan.

En annan sida av den formella prövningen gäller frågan om det ändamål

som lånet eller borgen avser faller inom ramen för den kommunala kompetensen. I de flesta ärenden är denna fråga självklar exempelvis när det gäller vatten- och avloppsanläggningar, skolor, bostäder m. m. I andra fall kan kompetensen ifrågasättas exempelvis t fråga om kommunala engage-

mang i enskilda näringsföretag eller ansökningar om lånetillstånd för

ändamål som ankommer på annat samhällsorgan att ombesörja. Uppfylls inte de kommunala kompetrensvillkoren avslås ansökningen. I 19 fall (både lån

och borgen)av de sammantagt 54 ärenden som avslogs åren 1975 och 1976 var

bristande kompetens motiv för avslag.

I den formella prövningen har även utbildats en praxis med villkorsbestämmelser. Sådana bestämmelser förekommer numera i mycket begränsad omfattning. Et exempel på villkorsbestämmelse är att borgen får tecknas för

en förening eller ett företag under förutsättning att kommunen utser en

revisor i föreningen resp. bolaget.

I lånetillstånden angavs fram till den 1 juli 1977 att riksbankens yttrande skulle inhämtas angående lånevillkoren. Tidigare begärdes också in uppgifter om verkställd upplåning, lånetider, räntor och långivare. Någon kontroll av

att upplånade medel används för avsett ändamål sker inte.

Ansökan om lån blir också föremål för en materiell prövning. Därvid

kontrolleras att lånemedlen avser utgifter för varaktiga tillgångar såsom fast egendom. kommunala affärsverk, vägar, maskiner m. m. Driftkostnader får således inte bestridas med Jlånemedel. Under år 1975 och är 1976 avslogs 11 ärenden på denna grund. I eu speciellt fall har dock avsteg gjorts från den principen. Tidigare när kommunstrukturen var en annan lämnades i regel inte heller lånetillstånd för utgifter till varaktiga tillgångar om utgifterna

ingick i en förvaltningsgrens normala årsbehov. Likaså hade man som princip

att upplåning inte borde ske i sådan omfattning att den försämrade kommunens kredit eller inskränkte kommunens framtida rörelsefrihet. Skyddet för den kommunala förmögenheten har varit huvudprineipen vid den materielia prövningen.

Principen att upplånade medel skall användas till varaktiga tillgångar medverkar till att amorteringstuiden inte får bestämmas längre än tll ifrågavarande anläggnings livstid. Amoneringstiden brukar dock sättas kortare än den beräknade livslängden. Allmänt kan sägas att lån med längre

löptid än 15 år ofta inte kan placeras även om lånetillstånden avser

amorteringstider på 20-30 år. Såullvida utgör således i allmänhet inte den i tillståndet begränsade amorteringstiden någon reell restriktion.

Enligt utbildad praxis ges i regel inte ullstånd till amorteringstria lån, eftersom de inte ökar förmögenheten. Kommun och landstingskommun får enligt regeringens praxis inte heller tillstånd att ta upp lån mot inteckning i sina fastigheter eller för utlåning.

Om en fråga som är av betydelse för ullståndsprövningen har prövats av

statlig myndighet i annat sammanhang beaktas myndighetens bedömning. Exempel härpå är att lånetillstånd inte beviljas för kostnader som överstiger det av länsbostadsnämnden fastställda pantvärdet eller skolöverstyrelsens

bedömning av skäliga kostnader vid beslut om statsbidrag. Till skolbygg-

nader som uppförs utan statsbidrag beviljas i regel inte lånetillstånd. Et motiv för detta är att staten i samband med upprättande av förteckning över projekt, som skall vara berättigade till statsbidrag, också sätter en ram för investeringar i skolbyggnader. Uppförs skolbyggnader utan statsbidrag kommer ramen att sprängas. Regeringen kan därför inte medverka till deta genom att bevilja lånetillstånd till sådana projekt. Av sådana skäl har två framställningar om lånetillstånd avslagits under åren 1975 och 1976. Avslag meddelades under samma tid i; 18 ärenden som avsåg kostnader utöver

fastställt pantvärde.

Lånetillståndsprövningen har vissa tider använts som eu medel i den ekonomiska politiken. Exempel på konjunkturpolitiska bedömningar finns från viden för det första och det andra världskriget samt början av 1930- och

1950-talen. Det har sålunda i första hand varit under krigs- och kristider som

låneullståndsprövningen använts utifrån sådana aspekter. Som ett uttryck för att allmänt konjunkturpolitiska synpunkter beaktats vid bedömningen av låneärenden under första delen av 1950-talet kan i viss mån betraktas de beslut där avslag meddelats eller där begärda lånebelop reducerats på grund

av alt en anläggning ansetts vara för omfattande eller för dyrbar.

Under de senaste decennierna har inte några uppgifter framkommit som pekar på att lånekontrollen använts som ett medel i den ekonomiska

politiken. Det förhållandet att meddelade tillstånd inte kunnat utnyttjas på

grund av svårigheter att placera lånen är också ett uttryck härför. Det kan i sammanhanget nämnas att man i fråga om lånetillståndens giltighet i praxis ullämpar en gräns på fem år.

4.9¶Ärendegång vid ansökan om lånetillstånd

174 § 1953 års kommunallag föreskrevs att beslut som skall underställas

regeringens prövning skulle insändas till länsstyrelsen, som hade att överlämna handlingarna jämte eget yttrande till regeringen. För landstingskommunerna fanns inte någon motsvarande bestämmelse. Sådana bestämmelser finns inte heller i den nya kommunallagen.

I praktiken inger dock kommunerna alltjämt sina ansökningar om lån och borgen till länsstyrelserna. Dessa gör i huvudsak en formell granskning.

Detta förfaringssätt anses numera inte vara erforderligt varför budgetdepar-

1tementet fr. o. m. den I januari 1978 avser att slopa kravet på att yttrande från länsstyrelsen generellt skall inhämtas.

4.10 Riksbankens roll

När lån inte togs upp hos statlig myndighet krävdes tidigare i lånewvillstånden att riksbankens yttrande om lånevillkoren inhämtades. Riksbanken granskade därvid låncansökningarna med avseende på räntenivå och ibland också i fråga om lånens längd. Vid fullgörande av denna uppgift hade riksbanken inte några möjligheter till bindande reglering i den kommunala upplåningen. Sålunda hände det ganska ofta att riksbanken avstyrkte de offererade räntevillkoren utan att sedan kunna ha något inflytande över vilken faktisk ränta som avtalades vid själva upplåningen. Denna typ av granskning ansågs inte fylla någon funktion eftersom andra möjligheter finns

att kontinuerligt få information om bankernas räntenivåer. Mot den

bakgrunden slopades under år 1977 kravet om yttrande från riksbanken vid

kommunal upplåning i lånetillstånden och i den särskilda förordning som

innehåller bestämmelser om viss undeställningsfri lånerätt.

En helt annan roll har riksbanken när det gäller emission av obligationer. I detta fall gör riksbanken en mycket ingående bedömning av kommunens och landstingskommunens ekonomiska situation samt läget på kreditmarknaden innan man ger sitt tillstånd. Riksbankens emissionskontroll innebär i praxis att det endast är tre kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö samt

Stockholms läns landstingskommun som får ge ut obligationer. Dessa fyra

använder inte reverslån. Övriga kommuner och landstingskommuner emit-

terar obligationer endast genom kommunlåneinstituten.

Aven i fråga om kommunernas utlandsupplåning krävs riksbankens tillstånd. Sedan några år tillåts inte kommunerna och landstingskommunerna, förutom de tre storstadskommunerna och Stockholms läns landstingskommun, att själva låna utomlands utan att man får göra detta via

kommunlåncinstituten.

I övrigt har inte riksbanken några styrmedel som direkt används för att särskilt reglera kommunernas och landstingskommunernas upplåning på kreditmarknaden.

(Källa: Uppgifter från företrädare för riksbanken)

5 Kommitténs överväganden och förslag

5.1 Allmänna utgångspunkter

Av den offentliga sektorns utgifter används i dag ungefär två tredjedetar för

kommunala och landstingskommunala angelägenheter. Statsmakterna har dock det övergripande ansvaret för utveklingen av samhällsverksamheten.

De måste därför ange ramar för kommunernas och landstingskommunernas

befogenheter. Denna statskontroll kommer till uttryck i olika former t. ex. genom lagstiftning, besvär, underställning, anvisningar och ekonomiska styrmedel.

Förutsättningarna att öka kommunernas och landstuingskommunernas ansvar och handlingsfrihet har under de senaste gecennierna 1 hög grad

förbättrats. Särskilt kommunindelningsreformens fullföljande och samhälls-

verksamhetens kraftiga utbyggnad gör det väsentligt att åtgärder vidtas för att stärka den kommunala självstyrelsen. Därigenom kan fördelarna med en decentraliserad samhällsförvaltning tas tillvara och vårt demokratiska samhälle ytterligare utvecklas.

I direktiven för kommittén anges Mera motiv för att decentralisera ansvar

och befogenheter. Den centrala statsförvaltningen kan avlastas arbetsupp-

gifter och få bittre tid för planering och andra övergripande frågor. Det är

vidare från demokratisk synpunkt angeläget att besluten utformas nära de enskilda människorna. Därigenom skapas de bästa möjligheterna att anpassa verksamheten efter skiftande tokala förhållanden. I direktiven sägs dock samtidigt att kraven på samordning och likformighet i samhällsarbetet måste beaktas. Bestämmelser av olika slag har tillkommit för att uppnå övergripande mål i fråga om exempelvis rättssäkerhet, sysselsättning och samhiällsservice. Med dessa delvis motstridiga utgångspunkter måste kommittén enhgt direkuven vid ställningstagande till olika statskontrollfrågor göra en avvägning mellan skilda intressen.

Frågan om förhållandet mellan statliga och kommunala organ är inte ny.

Den har övervägts vid olika tillfällen och förändringar har successivt

genomförts. Ett kännetecken för 1977 års kommunallagsreform (prop. 1975/ 76:187, KU 1976/77:25, rskr 1976/77:148) är aut lagstiftningen lämnar största möjliga frihet för kommunerna och landstingskommunerna att anpassa sina

arbetsformer till de lokala förhållandena. Dessa principer har också kommit vill uttryck i speciallagsuiftningen för olika kommunala verksaumhetsområden. En förändring kan också iakuas när det gäller statskontrollens former.

Kommuns och landstingskommuns skyldighet att underställa statlig

myndighet beslut för fastställelse har sålunda i betydande utsträckning begränsats. Samspelet mellan statliga och kommunala organ har i stället utvecklats på annat sätt.

En första uppgift för statskontrolkommittén har varit att göra en

kartläggning av aktuella problem. Detta utredningsarbete har bedrivits i nära kontakt med statliga myndigheter, kommunförbunden, kommuner och landstingskommuner. Mängden av framförda synpunkter och förslag har gjort det nödvändigt att i utredningsarbetet prioritera vissa frågor och verksamhetsområden. I direktiven anges att särskild uppmärksamhet bör

ägnas beslut som kräver fastställelseprövning av statliga myndigheter. En

annan utgångspunkt för kommitténs arbete är att sådana förändringar i första hand skall övervägas, som framstår som särskilt angelägna och som kan göras oberoende av överväganden inom ett visst sakområde.

5.2¶Kommunallagens bestämmelser om lån och borgen

I det föregående har en genomgång gjorts av bestämmelserna om den kommunala låncerätten och rätten att teckna borgen samt av de ändringar som genom åren har gjorts i dessa bestämmelser. En redovisning har även lämnats

över framförda förslag till reformer och förhållanden i övrigt som är av betydelse för bedömning av frågan om underställning av beslut om lån och

borgen.

I 4 kap. den nya kommunallagen (1977:179) finns gemensamma lånerättsoch burgensbestämmelser för kommunerna och landstingskommunerna. Dessa bestämmelser innebär att lån med en löptid av högst fem år kan tas upp underställningsfritt utan beloppsbegränsningar och utan krav på årlig avbetalning. För sådana lån får kommunerna och landstiingskommunerna teckna borgen utan underställning. De får också ta upp lån som skall

användas för betalning av äldre lån och överta betalningsansvar vid förvärv av intecknad egendom med de villkor som gäller för resp. lån. I andra fall får kommunerna och landstingskommunerna ta upp lån och teckna borgen

endast om regeringen medger det. I förarbetena till den nya kommunallagen

anförde föredraganden (prop. 1975/76:187, sid. 514) bl. a. att den statliga kontrollen över kommunernas och landstingskommunernas upplåning, som

den utformats och tillämpats inte utgjorde något ändamålsenligt instrument

vare sig för att trygga en sund kommunal ekonomi eller för att tillgodose

statens behov av överblick och inflytande över kreditmarknaden. Enligt

föredraganden förelåg inte tillräckligt utredningsmaterial för att man skulle

kunna bedöma hur reformbehovet borde tillgodoses. Därvid hänvisades också till den kommunalekonomiska utredningens (Fi 1971:08) uppdrag och

till budgetutredningens (SOU 1973:43) uttalanden om att den statliga konjunktur- och stabiliseringspolitiken kunde påverkas av kommunernas och landstingskommunernas uppträdande på kreditmarknaden. Mot denna

bakgrund ansåg föredraganden att man då inte helt kunde avskaffa den

statliga kontrollen över kommunernas och landstingskommunernas upplåning eller på ett genomgripande sätt ändra denna kontroll.

Förutom det utredningsmaterial som presenteras i förelggande betän-

kande har kommittén vid sin bedömning av underställningsfrågan tagit del av de överväganden som har gjons inom 1976 års kommunalekonomiska utredning (Fi 1976:06) och kapitalmarknadsutredningen (Fi 1969:59). Jäm-

fört med förhållandena när ställning togs ull bestämmelserna om lån och borgen i den nya kommunallagen föreligger således nu ett bättre bedöm-

ningsunderlag.

5.3¶Motiven för statskontroll i fråga om lån och borgen

5.3.1 Skydd för den kommunala förmögenheten

Ett av de två mera grundläggande motiven för en lånekontroll är

önskemålet att åstadkomma ett skydd för den kommunala och landstings-

kommunala förmögenheten. Vid flera ullfällen har detta motiv satts i fråga. Därvid har bl.a. anförts att moderna budget- och redovisningssystem

automatiskt ger ett verksamt förmögenhetsskydd. Kommunalrättskom-

mittén framhöll i betänkandet Kommunala bolag (SOU 1965:40) att det i en balanserad budget saknar intresse vilka resurser som tas i anspråk för olika individuella investeringar. Underlåtna eller fördröjda amorteringar kan enligt kommunalrättskommitén inte leda till någon minskning av förmögenheten om kapitalbudgeten hålls balanserad. Det bästa skyddet för den kommunala

förmögenheten skulle således ligga i ett klart och överskådligt budgetsystem.

Säväl statsmakterna som Svenska kommunförbundet har vid flera tillfällen framhållit att kommunerna genom kommunindelningsreformen har blivit bättre rustade såväl administrativt som resursmässigt. Utvecklingen av den kommunalekonomiska flerårsplaneringen har inneburit att långsiktiga ställningstaganden numera görs när beslut tas om finansieringen av den kommunala verksamheten. Vid en sådan planering har enligt kommunförbundet frågan om finansieringen av varje investering för sig ringa intresse och beiydelse. Det väsentliga är huruvida en kommuns samtliga planerade

investeringar får en från olika synpunkter lämplig finansiering. Budget- och redovisningssystem samt statlig finansstatistik (både på utfalls- och prognos-

sidan) är numera så väl uppbyggda att de ursprungliga motiven för lånekontrollen enligt Svenska kommunförbundet inte längre är aktuella. Förbundet har också anfört att den mycket omfattande skattefinansieringen av investeringarna (i genomsnitt 40 926 av bruttoinvesteringarna) som

kommunerna uppvisar innebär att förmögenheten under alla omständigheter

är skyddad.

Några vägande skäl för att behålla lånekontrollen från förmögenhets-

skyddssynpunkt har inte anförts under senare tid. Tvärtom har utvecklingen gjort att argumenten för ett slopande förstärkts. Kommunerna och landstingskommunerna har numera både administrativa och andra resurser. Den ekonomiska långtudsplaneringen möjliggör bättre avvägningar av finansieringen. Budget- och redovisningssystemen är väl utvecklade liksom även den statliga fnansstatistiken. Mot den bakgrunden anser komittén att den statliga låne- och borgenskontrolten från här berörd synpunkt ine längre är erforderlig. Bestämmelserna i 4 kap... I $ kommunallagen (1977:179), som säger att fast eller lös egendom som ullhör kommun eller landstingskommun bör förvaltas så att förmögenheten inte minskas, utgör således enligt kommitténs mening en tillräcklig reglering av kommunernas och landstingskommunernas bestut på detta område. I sammanhanget vill kommittén också fästa uppmärksamhet på att lån för att bestrida driftkostnader inte är

förenligt med denna bestämmelse. Detta har också slagits fast vid regeringens

länetillståndsprövning. Något hinder att ta upp ullfälliga lån för avi erhålla rörelsemedel finns naturligtvis inte. Ett slopande av underställningen innebär inte några ändringar i här berörda avseenden.

En kommuns och en landsungskommuns borgensåtaganden kräver inte

anslag och blir därigenom inte föremål för automatisk kontroll it. ex. budget och räkenskaper. Det kan därför vara motiverat att ett slopande av den

statliga kontrollen leder till att borgensfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet av kommuner och landstingskommuner. I likhet med vad som gäller för upptagna lån bör enligt kommitténs mening en redovisning över borgensåtagandena göras lätt tillgänglig i samband med att budget och bokslut upprättas. Det finns här anledning att även peka på vikten av att de kommunala revisorernas verksamhet underlättas genom sådana redovisningar. Härigenom skapas bättre möjligheter för revisorerna att erhålla en helhetsbild av kommunens resp. landstingskommuncens ekonomiska situa-

tion.

5.3.2 Ekonomisk politik m. m.

Det andra huvudsyftet med lånekontrollen är att ge statsmakterna

möjlighet till överblick och samordning på det ekonomiska området. Även detta motiv har varit föremål för uppmärksamhet vid olika ullfällen. Den redovisning av tillståndsprövningens användning som kommituén har kimnaut visar att bedömningar av långärendena med utgångspunkt i allmänt konjunkturpolitiska aspekter i första hand har förekommit i krigs- eler

kristider. Några uppgifter om att lånekontrollen använts som ett led i den ekonomiska politiken under de senaste decennierna finns det däremot inte. I början av 1940-talet och i början av 1950-talet fördes förslag fram om

skärpning av lånetillståndsprövningen med hänsyn ull samhällsekononin och extraordinära svårigheter på kapitalmarknaden. Några förändringar i lånerättsbestämmelserna föranledde dessa förslag inte. I stället för en reformering av lånerättsbestämmelserna valde statsmakterna att reglera kommunernas och landstingskommunernas upplåning genom allmänna kreditpoliviska åtgärder. En viss skärpning av praxis skedde dock under andra världskriget, då också reglering av byggandet skärptes.

Stabiliseringsutredningen, som I betänkandet Mal och medel i stabilise-

ringspolitiken (SOU 1961:42) redovisade olika medel som kunde stå ull buds för den ekonomiska politiken, tog inte upp lånekontrollen som eu sådant medel. Budgetutredningen diskuterade i betänkandet Budgetretorm (SOU 1973:43) ingående möjligheter till stabiliseringspolitisk samordning med kommunerna och landstingskommunerna. Därvid framhöll utredningen bl. a. att den nuvarande lånekontrollen eventuellt skulle kunna omformas och utnyttjas i stabiliseringspolitiska syften. Några förslag lades emellertid inte fram utan man hänvisade till dåvarande kommunalekonomiska utredningens uppdrag.

1976 års kommunalekonomiska utredning har bl. a. belyst olika metoder för att åstadkomma en begränsning i den kommunala utgiftsexpansionen.

Utredningen framhåller i sit nyligen avgivna slutbetänkande KOMMU- NERNA — Utbyggnad, Utjämning, Finansiering (SOU 1977:78) att behovet

av en fortsatt statlig lånekontroll kan ifrågasättas och att det är statskontrollkommittén som behandlar frågan om lånekontrollens roll.

Av intresse I deta sammanhang är även kapitulmarknadsutredningens bedömning. Statskontrollkommittén har inhämtat att kapitalmarknadsutredningen har kartlagt finansieringsmönster och lånemöjligheter på kapitalmarknaden. Utredningen har därvid konstaterat att lånekontrollen saknar betydelse när det gäller att reglera kapitalströmningen tull den kommunala sektorn samt att underställningsplikten kan avskaffas från de synpunkter utredningen företräder.

Statskontrollkommittén anser att tillräckligt underlag nu föreligger för att ta ställning till lånekontrollens funktion i den eckenomiska politiken. Den lämnade redovisningen ger vid handen att det från stabiliseringspolitisk utgångspunkt inte finns några motiv som talar för eu bibehållande av lånekontrollen. Statsmakterna kan med andra och mer generellt verkande åtgärder i tillräcklig omfattning påverka den kommunala upplåningen.

Generella åtgärder är enligt kommitténs mening at föredra framför selektiva

av den typ som den nuvarande lånekontrollen utgör. För en sådan bedömning talar också bl. a. det förhållandet att kommunerna och landstingskommunerna har fått ökad betydelse i sysselsättningspolitiken. En snabb igångsättning av byggnads- och anläggningsarbeten ställer stora krav på likviditet och ökar behovet av krediter av såväl kortsiktig som mera

långsiktig natur.

5.3.3 Kompetensprövning

Vid regeringens prövning av ansökningar om tillstånd att tå upp lån prövas

också om de ändamål som skall tillgodoses genom lånet faller inom

kommunens resp. landstingskommunens kompetensområde. En motsvarande prövning sker i fråga om borgensåtaganden. Av den redovisning som har lämnats i det föregående framgår att 54 ansökningar avslogs under åren 1975 och 1976 och att anledningen till avslaget i 19 fall var att kommunens

resp. landstingskommunens beslut inte ansågs kompetensenligt. Dessa 19 ärenden utgjorde mindre än 1 26 av det totala antalet ärenden som avgjordes under dessa år.

Som tidigare har redovisats tillämpar regeringen vid sin kompetensprövning samma bedömningsnormer i här angivna sammanhang som regeringsrätten gör vid kommunalbesvärsprövningen.

Den grundsyn som präglar kommitténs överväganden gör det naturtigt att låta de numera bärkraftiga kommunerna och landstingskommunerna i högre grad än nu själva få ta ansvar för att deras beslut att ta upp lån eller teckna borgen ligger inom ramen för den kommunala resp. landstingskommunala

kompetensen. Någon kompetenskontroll av det slag som förekommer vid

regeringens tillståndsprövning anser kommittén inte nödvändig. Kompe- 1ensenligheten bör prövas på samma sätt som gäller för andra beslut som

kommuner och landstingskommuner fattar. För kommunmedlemmarna

utgör möjligheten att anföra kommunalbesvär ett väsentligt kontrollinstrument. Det är här fråga om ärenden som behandlas av kommunfullmäktige och landsting. Detta utgör den bästa garantin för att kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska åtaganden sker under allmän insyn och debatt. Det är således inom ramen för en väl fungerande kommunal demokrati med kontrollmöjligheter för medborgarna som de kommunala och landstingskommunala beslutens ändamålsenlighet bör bedömas. Kommitén vill i detta sammanhang erinra om att den nya kommunallagen innebär möjligheter till en fördjupad kommunal demokrati bl. a. genom ökad insyn för kommunmedlemmarna i den löpande verksamheten.

3.3.4 Övriga förhållanden

Vid nuvarande tillämpning av lånetillståndsgivningen följs i förekom-

mande fall den prövning som i annat sammanhang har gjorts av statlig

myndighet. Som exempel kan nämnas att lånetillstånd inte beviljas för

kostnader som överstiger det av länsbostadsnämnden fastställda pantvärdet

för en byggnad. Lånetillstånd beviljas som regel inte heller för skolbyggnad

som skall uppföras utan statsbidrag. Motivet härför är att ramen för investeringar i skolbyggnader annars skulle överskridas. Det förhållandet att

andra statliga myndigheters beslut av det slag det här är fråga om beaktas vid tillståndsprövningen utgör enligt kommitténs mening inte något skäl att

behålla denna prövning.

Kommittén kan inte finna att riksbankens verksamhet med avseende på kommunernas och landstingskommunernas uppträdande på kreditmark-

naden skulle påverkas om regeringens tillståndsprövning avskaffades. Riks-

banken följer sålunda kontinuerligt ränteutveckling2n för kommunlån och utövar genom cmissionskontrollen ewu direkt inflytande över obligationsmarknaden. Dessutom erfordras riksbankens tillstånd för utlandslån.

De regler som olika kreditinstitut tillämpar vid utlåning till kommunerna och landstingskommunerna baseras främst på låncrättsbestämmelserna i

kommunallagen. Eu borttagande av tillståndsprövningen i fråga om beslut om lån och borgen medför enligt uppgifter från företrädare från kreditinstitut

förenklingar. Någon ökad reglering från kreditinstitutens sida torde därför

inte bli aktuell om lånetillståndsprövningen slopas. I exempelvis lagen om

bankrörelse (1955:183) anges också att bankerna får lämna ut lån utan särskild säkerhet till bl. a. staten, kommunerna och landstirgskommunerna.

Kommunerna och landstingskommunerna är enligt vedertagen praxis i låneärenden inte befogade aut ta upp lån mot säkerhet i form av pantbrev i sin fasta egendom. Förtroendet till kommunerna och landstingskommunerna som låntagare vilar på den principen att kommunens resp. landstingskom-

munens alla tillgångar och hela skattekraft svarar som säkerhet för upptagna

lån. (fr Kaijser, Kommunallagarna H, Stockholm 1975, sid. 309 samt även

Högsta domstolens dom i NJA 1975, sid. 110). Uncantag från den angivna principen föreligger vid förvärv av intecknad egendom. Då får kommun resp.

landstingskommun överta betalningsansvar för intecknad skuld. t övrigt ger rättspraxis inget underlag för uttalanden i detalj om principens räckvidd i olika avseenden. Ett slopande av regeringens lånekontroll innebär enligt

kommitténs mening ingen ändring i rättsläget. Några bestämmelser som reglerar denna fråga i kommunallagen anser kommittén inte nödvändiga. Det kan i sammanhanget noteras att det enligt bouenlåneinstitutens

bolagsordningar inte krävs inteckningssäkerhet vid lån till kommunala byggnader med statlig belåning 1. ex. barnstugor. Även stadshypoteksföreningar har fått möjlighet att lämna lån till kommun utan inteckningssäkerhet.

Statskontrollkommittén har vid sina överväganden om slopande av underställningen inte gjort åtskillnad mellan beslut att ta upp lån och beslut att teckna borgen. Kommittén anser inte att de skillnader som finns mellan lån och borgen motiverar olika ståndpunktstaganden i fråga om slopande av underställningen. Det finns inte heller anledning att behandla kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund olika i detta hänseende.

5.4 Kommitténs förslag

Statskontrollkommittén har funnit att den statliga kontrollen i fråga om

kommunernas och landstingskommunernas beslut att ta upp lån eller teckna

borgen numera saknar betydelse när det gäller förmögenhetsskyddet och

intresset av stabiliseringspolitisk samordning. Kommittén föreslår mot

denna bakgrund att bestämmelserna I kommunallagen om att kommun och ländstingskommun i andra fall än som anges i lagen får ta upp lån och teckna borgen endast om regeringen medger det tas bort. Den nuvarande regleringen bör ersättas med allmänt hållna bestämmelser om kommunernas och landstingskommunernas lånerätt. Den föreslagna förändringen bör gälla också för kommunalförbund.

Kommittén har uppmärksammat att behov finns av att borgensåtagandena

redovisas på ett lättillgängligt sätt i budget och bokslut och föreslår att så bör ske. Därigenom får förtroendevalda och andra intresserade kommunmedlemmar större möjligheter att erhålla information om dessa frågor. Några

bestämmelser om sådan redovisning torde dock inte behöva tas in i kommunallagen. Kommittén utgår från att kommunförbunden verkar för en utveckling i nämnt avseende.

Komminén föreslår att 4 kap. 8 § kommunallagen upphävs och att det i 4

kap. 7 5 föreskrivs att kommun och landstingskommun får ta upp lån och

åtaga sig borgensansvar och ansvar i övrigt för lån. Med dessa allmänt hållna bestämmelser, som väl passar in i den karaktär av ramlag som kännetecknar kommunallagen, ges kommuner och landstingskommuner stor frihet att inom ramen för den kommunala kompetensen självständigt fatta beslut i

dessa frågor. Det torde därvid vara en självklarhet att kommunerna och

landstingskommunerna vid sin upplåning följer på kapitalmarknaden gällande principer.

Kommitténs förslag innebär att den särskilda förordningen (1977:544) om

kommuns och landstingskommuns upplåning m. m. inte längre fyller någon funktion och att den därför kan upphöra att gälla.

Kommittén föreslår vidare att 4 § lagen (1957:281) om kommunalförbund (omtryckt 1977:181) ändras som en följd av ändringen i kommunallagen.

Förslag till ändring I kommunallagen redovisas i bilaga 7.

Förslag till ändring i lagen om kommunalförbund redovisas i bilaga 8.

Bilaga I

Utredning om minskad statskontrollöver kommunerna och landstingskommunerna

Direktiven för statskontrollkommitten meddelades av regeringen den 22

december 1976 och har följande lydelse.

Den kommunala självstyrelsen är av stor betvdelse för vårt lands styrelseskick. Genom att väsentliga samhiällsuppgifter decentraliseras till kommunerna och landstingskommunerna kan former skapas för eu akuvt medborgarinflytande. Det är mot den bakgrunden angeläget att åtgärder vidtas för att stärka kommunernas och tandstingskommunernas roll i samhället.

Statsmakterna har det övergripande ansvaret för samhätlets utveckling och uppgifter. De måste därför ange ramarna för kommunernas och landstingskommunernas befogenheter. Statlig tillsyn och kontroll kan inte heller undvaras. Utvecklingen gick under lång tid i riktniag mot en allt starkare statlig detaljstyrning. På detta sätt urholkades den kommunala självstyrel-

sen.

Under de senaste decennierna har förutsättningarna för att öka kommunernas och landstingskommunernas ansvar och handlingsfrihet i hög grad förbättrats. De har numera resurser att självständigt handha de uppgifter som har lagts på dem. Det är därför en angelägen uppgift att öka den kommunala handlingsfriheten och därmed ge den kommunala självstyrelsen ett större reellt innehåll.

Under senare år har reformer genomförts på olika områden för att minska

den statliga detaljregleringen. Exempel härpå utgör teslut vid 1969 och 1972

års riksdagar om att begränsa kommuns underställningsskyldighet i vissa

ärenden (prop. 1969:63, KU 1969:44, rskr 1969:405 och prop. 1972:12, KU

1972:11, rskr 1972:45). Inom kommundepariementet har eu fortlöpande översynsarbete bedrivits i syfte att mönstra ut sådana föreskrifter om statlig tillsyn och kontroll som inte längre behövs. Som ett led i detta arbete har ien proposition (1976/77:1) lagts fram förslag som avses öka kommunernas och landstingskommunernas möjligheter att anpassa Organisation och arbetsformer efter skiftande lokala förhållanden och behev.

Det är enligt min mening angeläget att en samlad översyn nu görs av statens öllsyns- och kontrolfunktioner gentemot kommunerna och landstingskommunerna. Jag vill därför förestå att en xommité tillsätts med uppgift att pröva vilka vierligare förändringar som kan göras för att i detta avseende stärka den kommunala självstyrelsen.

Syftet med översynen bör vara att mönstra ut sådana detaljföreskrifter som med hänsyn till de kommunala och landstingskommunala organens ställning och resurser inte längre är nödvändiga. Det finns enligt min mening flera motiv för att på detta sätt decentralisera ansvar och befogenheter. Statsförvaltningen kan avlastas arbetsuppgifter och få bättre tid för planering och andra övergripande frågor. Från demokratisk synpunkt är en förstärkning av kommunernas och landstingskommunernas roll i beslutsfattandet av stor vikt för att samhällsverksamheten skall kunna utformas nära de enskilda människorna. I utredningsarbetet bör synpunkter z.v detta slag väga tungt.

Samtidigt måste självfallet kraven på samordning och likformighet i

samhällsarbetet beaktas. Det är exempelvis nödvändigt att statsmakterna

meddelar bestämmelser av olika slag för att uppnå övergripande mål i tråga om rättssäkerhet, sysselsättning och lika tillgång till samhällsservice. Vid utformningen av den statliga tillsynen och kontrollen över kommuner och landstingskommuner måste enligt min mening en avvägning mellan delvis motstridiga intressen göras i varje särskilt fall.

Kommittén bör göra det möjligt för kommuner och landstingskommuner att under arbetets gång framföra synpunkter och önskemål om förenklingar. Det är väsentligt att de kommunala självstyrelseorganens kunskap och erfarenKeter av kontakter med statliga tillsynsmyndigheter tas till vara i

utredningsarbetet. Med utgångspunkt häri bör kommittén kartlägga och

behandla olika former av statlig tillsyn och kontroll. Särskild uppmärksamhet bör ägnas beslut som kräver fastställelseprövning av regeringen eller statlig myndighet. I prop. 1976/77:1 har en genomgång i detta hänseende gjorts

beträffande kommunerna och förslag lagts fram om begränsningar i underställningsskyldigheten. Förutsättningar finns enligt min bedömning för att i ökad utsträckning låta de kommunala självstyrelseorganen avgöra frågor i

vilka beslutanderätten f.n. är delad mellan statliga och kommunala etter landstingskommunala myndigheter.

Frågor som rör stora delar av kommunernas och landstingskommunernas verksamheter utreds av olika statliga kommittéer. I direktiven för vissa

kommittéer anges att omfattningen av den statliga tillsynen och kontrollen på resp. område skall prövas med syfte att föreslå begränsningar. Utrednings-

uppdrag med denna inriktning har bl. a. Utredningen (U 1972:06) om skolan. staten och kommunerna, hälsovårdsstadgeutredningen (S 1974:08) och hälso-

och sjukvårdsutredningen ($S 1975:04). Vidare har utredningen (Fi 1976:06)

om kommunernas ekonomi i uppdrag att behandla frågan om övergång till mera generella former för statsbidragsgivningen. Frågan om förhållandet

mellan statliga och kommunala myndigheter bör normalt prövas i samband

med att sakområdet utreds. Den kommitté som jag har förordat i det föregående bör därför i första hand överväga förändringar som framstår som särskilt angelägna och som kan göras oberoende av överväganden om andra förändringar inom ett visst sakområde. Kommittén bör självfallet samråda med de kommittéer som utreder särskilda kommunala och landstingskommunala verksamhetssektorer. Ett fortlöpande samråd bör ske med

decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01).

En betydande del av den statliga tillsynen och kontrollen av kommunerna och landstingskommunerna sker ecenom de statliga myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd. Grunden för myndigheternas befogenheter i deua avseende finns bl. a. i resp. myndighets instruktion samt i lagar och andra författningar som reglerar olika kommunala och landstingskommunata verksamhetsområden. En begränsning av myndigheternas rätt härvidlag har

införts genom en särskild kungörelse (1970:641). I denna föreskrivs att

myndighet inte utan regeringens medgivande får ge ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd som kan påverka gällande standard eller tillämpade normer och som i väsentlig grad kan leda ull direkta eller indirekta kostnadsökningar. Det ankommer på riksrevisionsverket att inom ramen för den förvaltningsrevision som verket bedriver följa de verksumheter som berörs av kungörelsen samt därvid bedöma de kostnadsmässiga konseckvenserna. Det är enfigt min mening också angeläget att ägna myndigheternas

föreskrifter m. m. uppmärksamhet från kommunal självstyrelsesynpunkt.

Kommittén bör därför behandia de stathga myndigheternas tillsyn och kontroll av kommuner och landstuingskommuner i syfte att avveckla

föreskrifter, anvisningar och råd som inte längre kan anses behövliga.

Kommittén bör lägga fram förstag ull de författningsändringar som föranleds av kommitténs överväganden. Det bör dock inte vara en uppgift för kommittén att utarbeta förslag till ändringar av myndigheternas föreskrifter m. m.

6 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 53

Prop. 1978/79 53

Bilaga 4

13 insag e1UR cCit

I CU HOJ ävugjdda YXSPURRN EU

PRIJAG IN[Saq pUuoj) BINJEA

£tS ts I

LUO -SBWIUWURN -ANdVNPYS

INISag BrIpIg

r6 P6

000 000 000 - 955 190 005 007 LIS

2 090 S8L 067 LYS 810 916 Ivf 8LO

ddojag UITOG £61 v8 L OLL £81 II 6ll BLT

I

PUy InNjsaq 9 L € - 98 +8 L 1 FÖL

LIE 000 b8E - 181 091-108 001 BLY ULS HOLE

'4y Civ pb18 L6L 088 L8T 119 687 SSO

dudojag Budpualae LE ZIZ £6 001 679 6t 85 V6 TTC

ugT I

Epuofsar

[Bluy in][sag 8c 6C - Pet tSt Or LL 61 IC 1c0

9,6] I

sIpun Ja) UR

000 APU PIPUR Pau (15 JJUNWWOYSBUNSPURT ap | (IS RJ spuaegue JJUNLULOY 99) 8 JaUNUWLWUOY Je CIS 430 AdUNUULUOY PW PW JÖJ "AL LD TE) IPÅUINWURPSIOJ JJUNUWOY JJUNLUWOY 1WURSUIWUIDN Ute AL FLOQ30D OO0 "Au frådd;] purenony BULUNS

OWIPW PINAO

42015 OE 000 000 "PILSNY SBRIS UR OC

Prop. 1978/79 53 83

Bilaga 5

9161 68 vi LI CLÉ CLI [05 bi LI 91 ST 96L

DO

nn

SL6I [0 90c €t SOI LI LES +b

(19

vLeI 90€ Cbe [474 le 88 SS LET ST LOC vn

fJAD

ud3urugiddn

£L6I 6€ 8 dl! 897 981 St €S 9 LT Ib rn OO

CL6I 05 90L bST 981 9 67 IZI 81 8Tz 86

paw

i

uagwspus

IL61 Se 8 26 [8z 1 cs Iz 9ct Op

susrsddn

0£61 6I€ ILz ec [43 09 [4] 608 bit

ap

6961 Oc S$8I 09 +91 OrI I€ I€ 81

9461-4961

8961 98 9 6p8 c0l [43 Se 665 S8I

UI

ISPUN

L961 tl [4 6€L 9 bv 8 §19 97 001 Ol Li £9 0 6bE 65 V

USpUuR)sSJINsSuaZ10oG 3SjP33A4qaqunnuaa

"IOLIOIEU2IY 'u83ejuesBuu3drepfjo

IPFOYS "'qQlesgumarrojdxa

UI

401 "tastejd

IEISOQaUOL "Xa Jastejdsafou

-PIPOW JSPMOF 18

"We PIBAPUPIN[OJ I 450

UASDASBUIMPIO JPFUIUFBE]ULIWUIBAHBI 1313Uy8nsejssuuaieojdxg YIO POIS -SSUIUBBDJUD

LI2UYFNSPJSFUIU]|PAIOJ (UuaSBpAURJd

"IEPIBBONJÄN "Wu "we

BuluNDMUOfsIdYy3nNsD II13UBNSeJSKNIQpsof s33ULINE1SA -SddojAR

d3pue33AGOJ 'SNUSHOdA 1UNI33]

I BuruflosIojspersog "W YIO ”[A39

[PawIOJspersog 'tafexojsFuureg Y3O

SNyYSFUNWEesIOJ LUaYSIBUOISUIJ 'SNYSYaAIUPH IEWepur [BLUPpUR

"UNDMOf PIRABUIeQ "tTejuun) -JUB]|

"IPPIRFISEId 10J 13ANSBULIRU Y30 JOE "NISAUINLA

JEJONS 1PUUP YJO NIJASBUIUDI

YJO "MSPLUA 'SNUSPPIS "JOYIÄY "YU3NSP4

AV '"fJ20H -SJUMIUDIg JaYWDSYLDA -Speu38Ag) "JIP3RA

"Utljy -SHYDY eIPuUy "IPOlg EIPUy JUIUjdPIO 1UIES 1UUeS

YIO YIO PIG

I

'Y BP

ÖNA sb Ts ]

Prop. 1978/79 53 84

9L61 cIE 0 S0Z 851 FIS i9 vr I 91 2 [NAN HI 0 § 8 cl 8

SL6I 807 0 LEF 69€ 60T [ [ST 8c 901 F LBC tl 0 i 0 801 cl

pLÖI €LI I SI [4X4 8Ic 0 OI Fc föl [ OCC LE c 6 l fi !

€L6l 6€C € [Al [be c6t 0 Ol cc F8 [ $9c c0l 0 L c 8 St

CL6I [4:59 S1 LJ StI sis 6C Oc t[ ty l ste rul Ö [EN | 001 LÅ

I£61 Sbr Oc Op (4! 0 59 60 s8 Ire C Ott Lu 0 Fr S It] 91

0L61 Sik LI SL 00IT Ber br 09 r Ir I Lrt sö 0 OS 9 9s1 6t

6961 081 I 99 v8I LST rt rel te t8 0 LUP 901 0 l Ol stl c

8961 €81 § 6F 09 L98 I ct Fr LF 0 L8r 001 0 ct 0 sol cr

£961 S$8 0 Lv ct 8LC [4 69 L Oc [Uj ger $9 u cc 0 10c |

-SFUIUTR "BUUURIQLOJdOS JEBUUNRJUMIEAT JOUWIDSNIJASBUWIUP "JP1BQ1OS30g ""AUIPf) (12s1ejd344) URAO JeSSNIS SYN -UdRg

"NIDAOHY "JENBUYISUOY HIJAYPIY PEPPAYS JJÖ (We JU) "LUdJYWEG -S4DÅJD "Be1310JSUONeNIUNWWOY NOLL JJENERVISUAOSÅ "JafeUey dare JOJ IRFUIUPISER "sOfrRj "ALUSTAJOPUN JO] "IEFUUPI "IPUPDPJAJ YI0 UPSOUR LU I rutosiojsprisog-g

DApPUD "YIJASBUIUNBYVDY Re ”JJaSNLu 40 IG CU JSpRISNIDA "Jafey 43STEJÄSNOAPE UU PADAYHUS JIPRISOQJISURTT JBLUPPUR JaprisogarsuRf] Jewrpur "WOYSLUOPJap]Yy feturpur "tsessnq "UpPJOUB fåd0 LU SNYPPGUUPA UPJONSPUNIA BULUNBSJOSSAÄS 420 "PRYSYNL JOJO NiJA [I "tsauomuod HOTBMJ -SBUIUSIANIOPU;) "NIJASED) "IeULUPH IB ”HFdlO4gig -DjJHLISHNpPUf "FrIAjT Snyynig ”Atgds YdO FOP uPuuy NSSONSA "JOBN]S NORA PIPUYy JRRAN Piapuy PAPADNOS TIpuy SPUDMAP -OSIDJJ YO UDUQJE "AN "TI

PB "q 2 Pp PR 4 PR q 12 CP PR q 12 Pp a CP 4

”G 9 8 6

Prop. 1978/79 53

9L6I 6l t5 SOS

b SLol fr ST $98

bLöl s 0 Sl6T

£Lel [a 0 SLE

CLI 61 0 IpL

€ IL61 el 0 LBC

061 9 0 106

t 6961 9 0 198

Zz 8961 (| 0 LTOS

£961 II 0 O9r

£

""ASIOJPUPBIQ

ADBUMIJDMONDIOdS

(WUNISPPÅXS)

KUIBAUISY)

(BumiDpaofsupurg)

eEWUWNS

”ASIOJ[NMAT?

IPASIOH

vä)

"OT "LI

Bilaga 6

Något om förutsättningarna för den kommunala upplåningen i andra

nordiska länder

Danmark

I Danmark har överläggningar om en önskvärd utveckling av den kommunala ekonomin ägt rum mellan staten och kommunerna sedan i början av 1970-talet. Resultatet av överläggningarna har blivit att investe-

rings- och låneramar för kommunerna fastlagts. Grunden för låneramarna

har varit kommunallagarna som föreskriver att kommunstyrelsens beslut om upptagande av lån eller överlåtelse av lån eller ändring av lånevillkor kräver ullsynsmyndighetens samtycke. Kommunstyrelsen kan dock utan 'tillsynsmyndighetens tillstånd disponera över begränsade kassakrediter samt uppta

kortfristiga lån på vissa villkor. Utgångspunkten för låneramarna, som fastställdes för första gången

räkenskapsåret 1971/72 för både kommuner och amtskommuner, var

kommunernas egna uppgifter om sitt lånebehov. Det gjordes dock en generell

nedskärning i förhållande till det uppgivna lånebehovet. Möjligheter till

dispenser har förelegat. Fram till den 1 april 1976 omfattade låneramarna inte de kommunala bolagen. Detta förhållande anses ha varit orsak till att antalet kommunala bolag steg kraftigt under de senaste åren. Följande regler har gällt för kommunernas självfinansiering räkenskapsåret 1976/77.

—- Investeringsutgifter upp till 3 26 av kommunens skatteunderlag berättigar

inte till att ta upp lån

— Investeringsutgifter mellan 3 och 4 96 av beskattningsunderlaget kan lånefinansieras med 60 96

— Investeringsutgifter mellan 4 och 5 96 av beskattningsunderlaget kan

lånefinansieras med 80 96

— Investeringsutgifter över 5 96 av beskattningsunderlaget kan lånefinan-

sieras fullt ut.

Det danska kommunförbundet har i sin kritik av systemet gjort gällande att reglerna borde ta hänsyn till de skiftande ekonomiska förutsättningarna i kommunerna, varför kraven på självfinansiering borde varieras med hänsyn till kommunernas bärkraft och de ekonomiskt svaga kommunerna tillåtas en

högre lånefinansicring av sina investeringar.

Den kommunala lånefinansieringen har mycket kraftigt reducerats fr. o. m. år 1972 jämfört med tidigare. I slutet av 1960-talet låg nettoupplåningen på över 2000 milj. dkr. per år medan den under senare år legat omkring 300 milj. dkr. per år.

(Källa: PM inom 1976 års kommunalekonomiska utredning)

Norge

I Norge hade kommunsektorn som helhet en negativ nettoupplåning åren 1961 och 1962. Sedan dess har den varit positiv och stadigt, förutom för år 1970, ökat sin andel av kommunernas externa inkomster.

Skattetaket i Norge gör att upplåningen använts som ”ventil” i inkomst-

förstärkande syfte enstaka år. Det finns en statlig kvotering av upplåningen

från de statliga bankerna och en räntereglering på övrig upplåning. Trots detta anses det att den statliga regleringen av kommunernas upplåning inte varit

någon bindande restriktion. Den snabbt ökande nettoupplåningen under

senare är och kommunernas snabbt ökade skuldsättning påtalas som et allvarligt problem i det senaste långtidsprogrammet för kommunsektorns utveckling. Avsikten är att enligt detta program begränsa behovet av vidare upplåning genom bl. a. ökade överföringar från statsbudgeten.

I den tillsvn som utövas över kommunerna ingår att kommunal- og arbejdsdepartementet granskar kommunernas upplåning. Bl.a. krävs att kommunerna kan visa att finansiering av investeringarna är säkrad innan arbeten påbörjas. Annars kan rätten att ta upp lån förvägras.

(Källa: PM inom 1976 års kommunalekonomiska utredning)

Finland

I sitt förslag till ny kommunallag föreslog kommunalförvaltningskommittén (betänkande 1973:60) att regeln om underställning av lån och borgen i

108 § finska kommunallagen skulle utgå. I en särski:d proposition föreslogs att underställningsskyldigheten för upptagande av lån togs bort. Så skedde också fr. o. m. år 1974.

Hösten 1975 lade regeringen i proposition till riksdagen fram förslag till ny kommunallag där även bestämmelsen om underställning av borgen var

borttagen. Den finska riksdagen godkände vid sin tredje behandling förslaget

till ny kommunallag hösten 1976. Därigenom har fr. o. m. år 1977 även reglerna om underställning av borgen tagits bort.

(Källa: Finska inrikesministeriet)

Bilaga 7

Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1977:179)

Härigenom föreskrives i fråga om kommunallagen (1977:179) dels avt 4 kap. 8 5 skall upphöra att gälla, dels avt 4 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

758 Kommun och landstingskommun Kommun och landstingskommun får taga upp lån med en återbetal- får taga upp lån och åtaga sig borgens-

ningstid av högst fem år samt lån, som ansvar och ansvarighet i övrigt för enligt uttryckligt beslut skall användas lån.

för betalning av äldre lån och återbe-

talas inom de betalningsterminer som

gäller för det äldre lånet.

Vid förvärv av intecknad egendom får kommun och landstingskommun övertaga betalningsansvar även för

sådan intecknad skuld som är ställd att

betalas inom längre tid eller i annan

ordning.

Lån i andra fall än som avses i första och andra styckena får tagas upp endast om regeringen medger det.

Bestämmelserna i första och tredje Styckena gäller även borgen.

Bilaga 8

Förslag till Lag om ändring i lagen (1957:281) om kommunalförbund

Hiärigenom föreskrives av 4§ Jagen (1957:281) om kommunalförbund! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

45 För kommunalförbund skall finnas förbundsordning, vilken skall innehälla bestämmelser om

1; förbundets ändamål och medlemmar:

2) förbundets benämning och den ort där förbundet skall hava sitt säte;

31 fullmäktiges antal och det antal ledamöter i fullmäktige varje medlem skall utse:

4) antalet ledamöter och suppleanter i förbundets styrelse sumt, därest styrelsen jämväl skall utgöra I särskild författning angiven nämnd, vad som skall gälla angående valbarhet, sättet för utseende av ledamöter och suppleanter sumt deras tjänstgöringstid:

5) den rätt att upptaga län elter 5) den rätt att upptaga lån eller ingå borgen, som finnes böra medri- ingå borgen, som finnes böra medgivas förbundet, med angivande av det vas förbundet, med angivande av det högsta sammanlagda belopp, intill högsta sammanlagda belopp, intill vilket fån må upptagas eller borgen vilket lån må upptagas eller borgen tecknas och i vad mån lån eller borgen tecknas: som ej fordrar regeringens medeivande må förekomma;

6) den rätt till fondbildning, som finnes böra medgivas förbundet:

7) medlems andel i förbundets tillgångar samt vad i övrigt finnes erforderligt för ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet

och dess medlemmar:

8) särskilt villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse, som i anledning därav må erfordras;

9) särskilt villkor för upplösning av förbundet; 10) grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar samt

11) vad i övrigt må vara nödigt för ordnande av förbundets förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning. Förbundsordning skall vidare innehålla bestämmelser om grunder för

medlems skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande samt den begränsning av denna skyldighet

I bagen omiryckt 1977:181.

som skall förekomma. I förbundsordning för förbund som skall handhava angelägenhet, vilken det enligt särskild författning åligger kommun att värda, må dock icke, såvitt angår sådan angelägenhet, intagas bestämmelse om begränsning av medlems skyldighet att ullhandahålla medel.

Därest förbund skall handhava flera angelägenheter, skall i förbundsordningen angivas, huruvida i förbundet skall finnas endast styrelse eller

därutöver en eller flera nämnder, samt i det senare fallet vilka av förbundets

angelägenheter som skola omhänderhavas av de olika förvaltningsorga-

nen. Därest förbund har sitt säte inom kommun som icke tillhör förbundet, skall

i förbundsordningen angivas å vilken kommuns anslagstavla tillkännagivande om justering av protokoll skall ske.

I förbundsordningen må bestämmas att suppleanter skola utses för

fullmäktige. I sådant fall skall i förbundsordningen även bestämmas

suppleanternas antal och det antal suppleanter som varje medlem skall

utse.

Bilaga 2

Minskad statskontroll över kommunerna och

landstingskommunerna

Underställning av brandordning

Delbetänkande II av statskontrollkommittén Ds Kn 1977:8

Till statsrådet och chefen för kommundepartementet

Genom beslut den 22 december 1976 bemyndigade regeringen chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att utreda frågan om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunernu.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 23 februari 1977 såsom ledamöter kommunalrådet Åke Norling (m) ordförande, kommunalrådet

Roland Agius (0), landstingsmannen Olov Lekberg (5), expeditionschefen/ rättschefen Erik Necrgaard och kommunalrådet Claes Ånstrand (s) samt den 29 mars 1977 mellanstadieläraren Charlotte Branting (fp) och länsrådet

Nils Thyreen. Såsom sakkunniga förordnades den 23 februari 1977 förste

sekreteraren Kjell Ericsson, Landstingsförbundet, länsrådet Arne Fröjd, numera direktören Göte Jonsson, Svenska kommunförbundet och departementsrådet Carl-Gunnar Peterson. Såsom experter förordnades den 18 april

departementssekreteraren Bo Jonsson och numera kammarrättsrådet Lennart Nordbeck. Till sekreterare förordnades den 21 april numera departementssekreteraren Åke Lewensjö och den 1 september 1977 sekreteraren Ingvar Persson för tiden t. o. m. den 31 december 1977.

I föreliggande delbetänkande föreslår kommittén att kommuns skyldighet att underställa brandordning länsstyrelsens granskning slopas. Kommittén

har även tagit ställning till vissa följdfrågor i anslutning ull detta förstag.

Underlaget för kommitténs ställningstaganden har utarbetats av experten Lennart Nordbeck.

Kommittén har i ett annat delbetänkande (Ds Kn 1977:7) föreslagit att kommun, landstingskommun och kommunalförbund får ta upp lån och weckna borgen utan att inhämta regeringens medgivande. En rapport (Ds Kn 1977:9) presenteras också om forskning rörande statskontroll av kommu-

nerna och landstingskommunerna. Redovisningen och analvsen har på

kommitténs uppdrag gjors av fil.dr. Björn Beckman.

Reservation har avgivits av ledamöterna Erik Neergaard och Nils

Thyreen.

Stockholm i december 1977

Åke Norling

Roland Avius Charlotte Branting Olov Lekberg

Erik Neergaard Nils Thyreen Claes Ånstrand

Il Åke Lewensjö

Ingvar Persson

Innehåll

SammanfattNiNg. ..sossseoerseresserererrrr rer rr rester rss rst

I — Utredningsuppdragetl ssssosssssssreererrrer es rr rer rr rr rna

1.1¶Allmänna utgångspunkter ssosssss.sersssserese er ra rss

1.2 — Utredningsuppgifter..ssossseess rr reser re er rer rr rr rna 1.3 — Utredningsarbetets uppläggning. ...sosssss.rssrr rar ra

2 Olika förmer av statsköntrolllissssssssrsrr ers iris ere rese aa 2.1 Lagar och andra författniNgål. sssssss ss rrsr rer ere ers

2.3 — UnderställfniNg ..sssssssssrssrrrersrrrrrrrr er rr rr rr rs

24 — Resursfördelfifg. oosoososrsrser rr rrrrr se rr reser rer rea

2.5 — Föreskrifter, anvisningar och råds sssssssssssss rosor oas 26 — Effektivitetskomroll och allmän ullsyn «=. ssoos000 000...

3.1 — Ändringar i kommunallagstiftningen «=. ...oosoo000 ss.

3.2 — Ändringar i speciallagstiftningen ss ssooosssssss sienna

4 Gällande bestämmelser om underställning av brandordning... 98 41 Brandlagen och brandstaCgån oosososssssssrrssser resa

42 Övriga bestämmelser ..sssoossssserrersesssss siren eta

Myndigheter och organisationer verksamma nom räddnings- LJÄMSECIN oossereerere esse esse reser r ss sr rs rss ses ses set 103

SI AMÄnoosoossssr esse eee sees see ee ss sees ses ses sa 103

5.2 Den kommunala OrganisationCN sssssssssosssssss iso ooa 103

5.3 — Statliga MYyNdighetel ssoooosssserr sees reses esse issn 105

54 Svenska kommunförbundet ...sssessrsssssssses ess na 106

Erfarenheter av underställningsskyldigheten . 107

6.1 — HiStOrik sosssosssesseerersreserss sr ss ss rss ss sen sa 107

6.1.1 ATT RH ooo ee ere ee re rr errr reses rss reser sne 107

6.1.2 1734 års lag och 1874 års brandsadga 107

6.1.3 1923 års brandstaddgå oossssssoosssss sover sa 108

6.1.5 = 1944 års brandlag och brandstagga 110

6.1.6 1954 års brandlagsrevision 111

6.1.7. 1962 års brandlag och brandstaaga 113

lAvsniuer har uteslutits här (se bilaga Ii propositionen)

6.2 — Brandnämndens och länsstyrelsens granskning 116 6.3 — Regeringens besvärspfrÖvVNiNg. .ssosssesssss ess sortera 117 6.4 — Tidigare förslag om slopande av underställningsskyldig-

119 Kommitténs överväganden och förslag 121 7.1 Allmänna utgångspunkter -sssssssssssssrs ess esse rr ra 121 7.2 — Statskontroll över brandförsvaret 122 7.3 Fastställelseprövningens syfte 123 7.4 —- Framförda synpunkter på fastställelse av brandordning . 124 7.5 Fastställelseprövningens betydelse med hänsyn till

SKyddSIntreSSCt oosoosseerrererrererr rr e sr ss ser resa 125

7.5.1 — Vissa allmänna frågOr sossossssssssssss ss seas 125

7.5.4 — Räddningsavtalssssssssesosssssss rss r roses sa 129

7.5.7 — Länsstyrelsens sanktionsmöjligheter 132

7.6 - Kommitténs förslag 132

8 Specialmotivering 135

9¶Lagförslag 137

Bilageförteckning

1¶Utredningsdirektivefllisssssesssseseeesrrrsessssse rss es erna

2 Statens brandnämnds meddelande 1975:6 ”Exempel på brand- [018619] 01 142 Reservation av ledamöterna Erik Neergaard och Nils Thyreen 153

'Bilagan har uteslutits här (se bilaga I i propositionen)

Sammanfattning

Kommunernas och landstingskommunernas verksamhet har vidgats till

att omfatta alli fler områden. Av den offentliga sektorns utgifter används I

dag ungefär två tredjedelar för kommunala och landstingskommunala angelägenheter.

De statliga myndigheterna utövar tillsyn och kontroll över kommunerna och landstingskommunerna i olika former. Det sker genom lagar och andra författningar, besvär, underställning, resurstilldelning. föreskrifter, anvisningar och råd samt genom effektivitetskontroll och allmän tillsyn.

Förutsättningarna för att öka kommunernas och landstingskommunernas handlingsfrihet har under de senaste decennierna i hög grad förbättrats. Det är mot den bakgrunden som regeringen tillsatt en särskild kommitté för att göra en samlad översyn av statens tillsyns- och kontrollfunktioner. Syftet med utredningsarbetet är att pröva vilka ändringar sem kan göras för att öka den kommunala handlingsfriheten och ge den kommunala självstyrelsen ett större reellt innehåll.

Kommitténs uppdrag kan i princip beröra alla kommunala och landstingskommunala verksamhetsområden. Det övergripande målet med översynen skall vara att mönstra ut sådana statliga föreskrifter som med hänsyn till de kommunala och landstingskommunala organens resurser inte längre är nödvändiga.

I direktiven preciseras uppdraget och utredningsarbetets uppläggning. GO Olika former av statlig tillsyn och kontroll skall behandlas. 9 Särskild uppmiärksamhet bör ägnas beslut som kräver fastställelseprövning

av statliga myndigheter. e Kommittén skall pröva om myndigheternas anvisningsverksamhet över

kommunerna och landstingskommunerna kan begränsas. 0 I första hand bör förändringar övervägas som är särskilt angelägna och som

kan göras oberoende av överväganden inom andra utredningar. 0 Samråd skall ske med andra kommittéer som behandlar kommunala och

landstingskommunala frågor.

En första uppgift för kommittén har varit att göra en kartläggning av aktuella problem. Detta utredningsarbete har bedrivits i nära kontakt med statliga myndigheter, kommunförbunden, kommuner och landstingskommuner. Mängden av framförda synpunkter och förslag gör det nödvändigt att i utredningsarbetet prioritera vissa frågor och verksamhetsområden. I direktiven anges att särskild uppmiirksamhet bör ägnas boslut som kräver fastställelseprövning av statliga myndigheter. Mot denna bakgrund hur kommittén valt att i två delbetänkanden ta upp underställning av brandordning samt av beslut om lån och borgen. 1 detta betänkande behandlas statskontrollen över kommunernas brandförsvar i form av underställning av brandoördning.

Enligt bestämmelserna i brandstadgan skall det i varje kommun finnas en brandordning. I denna tas in de bestämmelser som utöver föreskrifterna i brandlagen och brandstadgan behövs för ordnande av brandförsvaret i kommunen. Brandordning antas av kommunfullmiäktige. Fullmäktiges beslut skall underställas länsstyrelsernas prövning. Om kommun underlåter

att anta brandordning av innehåll som länsstyrelsen anser erforderligt, får länsstyrelsen förordna i ämnet. Länsstyrelsen skall i så fall underställa st

beslut regeringens prövning.

I sina överväganden har kommittén funnit att kommunerna har byggt upp

en väl fungerande brandförsvarsorganisation. Det är därför möjligt att öka

kommunernas handlingsfrihet på detta område.

Kommittén föreslår att underställningsskyldigheten slopas liksom länsstyrelsernas möjlighet aut utfärda brandordning. Som en följd av detta ställ-

ningstagande föreslår kommittén vidare att länsstyrelsen får besluta om det

område i vatten. inom vilket kommun skall svara för åtgärder för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Vidare föreslår kommittén att de föreskrifter om eldning utomhus som nu finns i brandnämndens exempel på brandordning inarbetas i brandstad-

gan.

I Utredningsuppdraget! 2 Olika former av statskontroll! 3 Några genomförda åtgärder för minskad statskontroll'

PAvsnittet har uteslutits här (se bilaga I i propositionen) 7 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 53

4¶Gällande bestämmelser om underställning av brandordning m. m.

4.1 Brandlagen och brandstadgan

Grundläggande bestämmelser om räddningstjänsten finns i brandlagen (1974:80) och brandstadgan (1962:91, omtryckt 1974:81). Med räddningstjänst

förstås enligt brandlagen verksamhet som syftar till att vid brand. oljeutflöde,

ras, översvämning eller annat nödläge avvärla eller begränsa skada på människor eller egendom eler i miljön, under förutsättning att det med hänsyn till behovet av eu snabbt ingripande. det hotade intressets vikt, kostnader för räddningsåtgärderna och omständigheterna I övrigt kan anses påkallat att staten eller kommunen svarar för avt sådana åtgärder vidtas.

Begreppet räddningsvänst anses inte omfatta sjukvård. sjuktransporter eller ambulansflygtjänst. Brandlagen är alltså ie ullämplig på sådan verksamhet. Den är enhigt uttryckhg föreskrift i F$ inte heller ullämplig på skyddsåtgärder vid atomolyckor eller på sjöräddning etter fjälträddning.

Räddningstjänst i brandlagens mening ankommer i första hand på kommunerna.

Kommunerna svarar enligt brandlagen också för den brandförebyggande

verksamheten. Ansvaret grundläggs genom en föreskrift i 2 § om att varje kommun skall hålla ett brandförsvar, som tillfredsstätler skäliga anspråk på effektiv räddningstjänst sumt på förebyggande åtgärder mot brand. Enligt 5 § brandstadgan åligger det kommun att hålla sådan beredskap att första utryckning för räddningstjänst ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållande godtagbar tid.

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den kommunala nämnd, som kommunfullmäktge bestämmer (brandstyretse)r. I kommunens brandförsvar skall ingå brandsterka av betryggande storlek och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av en brandehef, en eller flera vice brandehefer, brandkår samt. om det behövs, brandvärn, grundat på tjänsteplikt (3 och 4 §§ brandlagen).

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel. byggnader och andra anordningar som behövs för brandförsvaret samt att sörja för tillgång till vatten för släckning av brand. allt dock endast i den mån oskälig kostnad inte äsamkas kommunen (5 § brandlagen). För kommuns brandförsvar skall finnas en ständigt bemannad alarmeringscentral. Vid centralen skall tarm kunna mottas och från centraten skall den kommunala brandkåren kunna inkallas (11 § brandstadrgan).

Trätfar kommun avra! om beirvggande hjälp för räddningstjänst från kommunal brandkår i annan kommun. kan kommunen av länsstyrelsen heh eller delvis befrias från skyldigheten av hålla brandkår med därull hörande materiel. byggnader och anordningar. Ciänsstyrelsen kan dessutom detvis

befria kommun från skyldigheten att hålla brandkår. om kommunen träffar

avtal om sådan hjälp från brandkår, som inte är kommunal, (1. ex. industri-

brandkår) eller från annat räddningsorgan än brandkår, (t. ex. oljesaneringsföretag) eller om kommunen beslutar att annat kommunalt verk än

brandförsvaret skall limna sådan hjälp (6 § brandfagen). Om det i samband med verksamhet i exempelvis en fabrik, lageranläggning, hamn e d. hanteras varor på vilken lagen t1§73:329) om hiälso- och

miljöfarliga varor äger tillämpning, får länsstyrelsen efter samråd med produktkontrollnämnden ålägga anläggningens ägare att hålla beredskap med pesonal och utrustning, om det finns risk för utflöde av varor som kan orsaka skada på människor eller i miljön (15 § brandlagen).

När kommunens brandstyrka delar i räddningsarbete ultsammans med annat räddningsorgan + brandkår i annan kommun, industribrandkär, flveplatsbrändkår e d. - som inte är bunden av ovan nämnt avtal om räddnineshjälp, är det brandehefen eller hans ställföreträdare som utövar befälet 149 § brandlagen). Den som utövar befälet vid räddningstjänst får

ineripa I annans rätt om det är nödvändigt med hänsyn till fara för liv, hälsa

eller egendom eller för skada i miljön (11 § brandltagen). Han kan bl. a. ge personal som medverkar i räddningsarbetet ullträde ull fastighet. avspiärra olveksplats, nyttja brunn, vattenledning, telefon, redskap. arbetsmaskiner, hästar, fordon och fartyg, fälla träd. anlägga moteld, börtforsla sand. grus eller jord samt riva eller undanskaffa byggnad.

Vid nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att en ledningsorganisation ovunför det tokala planet behövs för bl.a. samordning av resurserna. skall kinsstyrelsen överta ledningen och förordna särskild befälhavare för räddningsarbetet på olveksplatsen (128 brandlagen). Länsstyrelsen får vid sådant nödläge förordna att också kommunal brandstyrka i

kommun inom Liner där räddningsåtgärder inte behöver vidtas skall delta i

räddningstjänsten.

Vid skogsbrandstickning, oljebekämpning ull havs och i kustvatten samt vid sanering av olja som har flutit i land från havet eller kustvattnen är kommunen berätvigad ull ersätming av statsmedel för kostnaderna (218 brandlagen). Kommunerna har vidare allmänt en möjlighet att vid ett nödläge som har medfört särskilt höga kostnader för et räddningsingripande få ersättning av statsmedel. Sådan ersättning beslutas av regeringen i varje särskilt fall.

I kommun skall hållas brandsva och verkställas soming. Kommun kan utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller ingå i sådant distrikt ullsammans med annan kommun. I varje somingsdistwikt skall finnas en skorstensfejarmästare (4 och 7 §§ brandlagen samt 16 § brandstadgan).

För varje kommun skall det finnas en brandordning. I denna tas in de bestämmelser som, utöver föreskrifterna i brandtagen och brandstadgan. behövs för ordnande av brandförsvaret i kommunen. Brandordning får inte innehålla bestämmelse om förhållande som regleras genom annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan. Genom bestämmelse i brand-

ordning får inte fäggas onödigt tvång på allmänheten eller eljest göras obefogad inskränkning i den enskildes frihet F$ brandstadgan).

Enligt brandstadgan skall brändordning innehålla bestämmelser om = den kommunala brandstyrkans organisation (4 §). = et lägsta antalet övningar som skall hållas med brandstyrkan (4 §). = den kompetens som fordras för kommunens brandbefäl €7 § 3 mom... = ulärmeringscentral och andra anordningar för alarmering samt de övriga

anordningar som behövs för brundförsvaret i kommunen (11 5. = den tid som får förflyta från en soming ull nästa (15 §) samt = huruvida kommunen skall utgöra et eller flera sotningsdistrikt elter jämte

annan kommun ingå I sådant distrikt t16 §).

Av brandordning skall dessutom enigt brandstadgan framgå om kommunen skall ha brandehef eller vice brandehef gemensamt med annan kommun f4 5). Har kommun av fkinsstyrelsen heh eller delvis befriats från skyldigheten att hålla brandkår skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning och inom vilka områden som räddningstjänsten i kommunen skall ombesörjas av annan än kommunens brandkår enligt särskilt avtal eller beslut (49). I fråga om hamn vid kusten. Vänern och Miilaren skall i brandordning anges det område i vattnet, inom vilket kommunen svarar för åtgärder för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eHer annat som är skadligt (a $) I brandordning skall vidare anges den vid. inom vilken första utryckning för räddningstjänst skall kunna ske, och intas bestämmelser om det käesta antal brundbefäl och brandmiän. som erfordras för denna beredskap (5 §).

F brandstadgan anges vuerligare att brandordning får innehålla bestämmelser om åligganden för skorstensfejarmästare samt, om så erfordras, föreskrift om skyldighet för den. som vill göra upp eld utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra brandfara, att anmäla det till

brandchefen (19 § 2 mom. och 22 §).

I brandordning kan föreskrivas att överträdelse av bestämmelse i brand-

ordningen skall föranleda ansvar. I sådant fall döms gärningsmannen enligt

278 brandstadgan, om inte gärningen är belagd med straff i annan författning, ull böter. högst 500 kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller okigenhet, är

straffet dagsböter.

Brandordning antas av kommunfullmäkuge. Fullmäktiges bestut skall underställas fäinsstyrelsens prövning (24 brandstadgan) Vid fastställelseprövningen har Kinsstyrelsen att antingen fastställa brandordningen utan andra ändringar än redaktionella justeringar, som saknar saklig betydelse, eller att vägra fastställelse. Talan mot länsstyrelsens beslut : fråga om fastställelse av brandordning förs genom besvär hos regeringen. Om fullmäktige inte antar brandordning av innehåll som länsstyrelsen anser erforderligt. får länsstyrelsen själv förordna i ämnet. F sådant fall skall

länsstyrelsens beslut underställas regeringens prövning (2 § brandstadgan).

När brandoördning har fastställts skall länsstyrelsen införa beslutet och brandordningen i länets förfåttningssamhng. Ett exemplar av brandordningen skall sändas till stätens brandnämnd. Det åligger kommunstyrelsen

att ombesörja att kungörelse om fastställelsen anslås och införs i den eller de

tidningar. där kommunala meddelanden tas in, sanit att tryckta exemplar av brandordningen finns av utgå för allmänheten (2 8 brandstadgan).

4.2 Övriga bestämmelser

Förutom i brandlagen och brandstadgan finns bestämmelser av bertvdelse för räddningstjänsten i en rad andra författningar. De bestämmelser som i första hand reglerar allmänna brandförebyggande åtgärder redovisas kort-

fattat i det följande.

Byggnadsstadgan (1959:612, omtrvckt 1972:776) och Svensk Byggnorm 1975 (SBN 1975)

I] 44 § byggnadsstadgan anges att byggnad skall med avseende på konstruktion och inredning utföras så att faran för brand inte blir större än som beungas av hänsvn till dess ändamål. angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. F paragrafen anges vidare vad som gäller med hänsyn ull brandskyddet för tak och taktäckningsmaterial, byggnader av olika storlek och avsedda för olika aktiviteter. vindsutrymmen, utrymningsvägar. eldstäder, rök- och ventilationskanaler ev. Besvimmelserna är ullämpliga både på nybyggnad och ändring av byggnad. I 508 stadgas att byggnad skall underhållas så att fara för brand inte uppkommer.

Statens planverk utfärdar i Svensk Byggnorm 1975 (SBN 1975) föreskrifter, råd och anvisningar avseende tillämpningen av byggnadsstadgans

bestämmelser om byggande. Ett särskilt kapitel behandlar brandskydd. Där

anges vissa allmänna förutsättningar beträffande bl. a. brandteknisk klassindelning. Vidare anges anordningar för utrymning vid brand, anordning för begränsning av brand som brandceHindelning, brandt2knisk dimensionering, beklädnad och ytskikt, sektionering, brandmur, taktäckning etc, Dessutom finns föreskrifter, råd och anvisningar avseende anordningar för brandsläckning.

Förordningen (1961:568) om brandfarliga varor med tillämpningsbestämmelser

Förordningen om brandfarliga varor med utlämpningsbestämmelser anger vad som ziller för förvaring, hantering, transport samt försäljning av brandfarlig vara. Bla. krävs tillstånd eller särskild anmälan. Det åligger byggnadsnämnd att pröva ansökan om ullstånd. Deua skall ske med

utvängspunki ide närmare föreskrifter som utfärdats av kommerskollegium. Brandehef skall motta anmälan som sägs i förordningen.

Förordningen (1949:341) om explosiva varor med tillämpningsbestämmelser

I förordningen med dess ullämpningsbestämmelser anges vad som gäller i samband med tillverkning. förpackning och miirkning, handel, innehav. förvärv, förvaring och transport av explosiva varor.

Lagen (1902:71, s. I) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlävg- Hmingar

I 58 lagen anges att innehavare av starkströmsanläggning skall vidta erforderliga åtgärder vid sin anläggning för att förebygga att denna vållar skada på person eller anläggning. För framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning fordras särskilt tillstånd. Statens industriverk meddelar tillstånd (liniekoncession eller områdeskoncession).

Arberarskyddslagen (1949:1) och arbetarskyddskungörelsen (1949:208)

I 7 § arbetarskvddslagen sägs att arbetsgivare är skyldig att iaktta allt som

skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom anställd arbetstagare

drabbas av olycksfall i arbetet. Detaljerade bestämmelser om skyddsåtgärder finns i 31-47 §§ arbetarskyddskungörelsen. BI. a. skall enligt 43 § verksamt brandlarm finnas. Vidare hänvisas i 43 § ull bestämmelser i brandlagen, brandstadgan och bvggnadsstadgan beträffande åtgärder mot skada på grund av brand.

5¶Myndigheter och organisationer verksamma inom räddningstjänsten

5.1 Allmänt

Skilda samhällsorgan har ålagts att ingripa för att avvärja eller begränsa

person- och egendomsskador när olyckor inträffar. Av central betydelse i sammanhanget är den räddningstjänst som ankommer på det kommunala brandförsvaret.

Till begreppet räddningstjänst hänförs även de insatser som vid nödläigen görs av vissa statliga organ 1. ex. polisen. luftfartsverkets flygplatsbrandkårer

och personal från SJ:s hjälpberedskap. Fit hör också iullverkets åtgärder för

att avvärja ellor begränsa skada till följd av utflöde av olja eler annat skadligt ämne. Det åhegger länsstyrelserna att vid behov sanordna räddningsinsatserna I katastrofsituationer.

Statens brandnämnd har som central myndighet tillsyn över brandförsvaret. Det finns vidare en rad andra statliga myndigheter med uppgifter i fråga om skydd mot brand. Bland dessa kan nämnas statens planverk. statens industriverk med sprängämnesinspektionen och elektriska inspekuonen. arbetarskyddsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen. statens provningsanstalt och traäfiksäkerhetsverket.

Landsungskommunerna svarar för sjukvård och sjuktransporter i anslutning till olyckshiindelser.

Utöver de statliga och kommunala organisationerna finns det eu antal frivilliga organisationer som är verksamma inom räddningstjänst- eller brandskyddsområdet. Bland dessa märks Svenska försäkringsbolagens riksförbund. Svenska brandförsvarsföreningen, Svenska kommunförbundet och brandförsvarets personalorganisationer.

5.2 Den kommunala organisationen

Som tidigare redovisats ges i brandlagen och brandstadgan de grundläggande reglerna för den kommunala brundförsvarsorganisationen. Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter handhas av den kommunala nämnd kommunfullmäktige bestämmer. Flertalet kommuner i landet har

tillsatt en särskild brandstvrelse. Brandstyrkan skall bestå av brandeheft, en

eller flera vice brandehefer. brandkår samt om det behövs, brandvärn grundat på tlänsteplikt. Särskilda kompetensföreskrifter för brandbefäl finns i brand-

stadgan (7 §) Länsstyrelsen kan medge vissa undantag från dessa föreskrif-

ter.

Sedan kommunerna i och med att den nya brandlagstiftningen genomfördes år 1974 även fick huvudansvaret för räddningstjänsten, har kommunerna byggt ut sin brandförsvarsorganisation. Enligt uppgifter från kommun-

förbundet ökade antalet heludsanställda brandbefät från 378 st år 1973 ull 425 st år 1976. Motsvarande siffror för heltidsanställd brandpersonal är 3 852 st resp. 4289 st. Kommunernas nettodriftkostnader för brandförsvaret ökade

från 471 milj. kr. år 1974 ull ca 784 milt. kr. år 1977 eller med ca 65 ”.. Tar man

hänsyn till penningvärdesförsämringen så som den kommer till uttryck i konsumentprisindex, var ökningen av nettodriftkostnaderna ca 22 76.

Den erforderliga brandkårsorganisationen inom en kommun bestäms med

ledning av bedömningar av bebyggelsens typ och koncentration samt med utgångspunkt från gatunitets utformning (körtiden). Statens brandnämnd har I meddelande 1975:6 angivit erforderliga insatstider ur brandteknisk synpunkt. Insatskraven, enligt meddelandet. skall även täcka in annan räddningstjänst än brand. Hänsyn tas även till möjligheterna att genom avtal samverka med angränsande kommuner eller med annan organisation 1. ex. industribrandkår. Relationerna mellan brandkårens utnyttjande för brandsläckning resp. annan räddningstjänst är en annan faktor att ta hänsyn ull. En nyligen genomförd undersökning av kommunförbundet visar att den

fördelning av arbetstiden på olika nödlägen som Räddningstjänstutredningen

(SOU 1971:50) kom fram tull vid en undersökning år 1966 i stort sett gäller fortfarande. Kommunförbundet redovisar följande siffror:

- brand i byggnad ca 45 - skogs-, gräsbrand ca 190 ca 714 - övrig brand vt 16 - okynneslarm, fel på alarmanläggning etc. ca 143

- trafikolycka ca IG

- oljeutflöde på vatten ca Jo - kemikalie-, radiakolycka ca 38 ca Tä 74 - ras. Översvämning ca 270 - övriga nödlägen ca 60

Den kommunala organisationen hur en såväl funktionell som geografisk struktur. Funktionellt delas organisationen ofta in i brandehefsorganisation, insatsorganisation och matericlvårdsorganisation. Geografiskt delas organi-

sationen in i olika brandstationers insatsområden. Den geografiska organi-

satlonen bestäms bl. a. med hänsyn ull rekommenderade insastider.

Brandehefsorganisationen består av brandehef samt en eller Acera vice brandehefer som svarar för förebyggande åtgärder (brandsyn. besiktningar, byggnadslovsärenden etc.), utbildnings- och övningsverksamhet, brand- och övrig räddningstjänstplanering, planering och ledning av materielvården samt administration.

Insatsorganisationen består dels av en beredskap för första utryckning, dels av personella och materiella hjälpenheter som kan rekvireras/uppbådas från närliggande företag etc.

Beredskapen för första utryckning utgörs av kommunens brandpersonal

samt i förekommande fall av särskilt brandvärn. Avgörande för insatsorga-

nisationens effekuivitet är frågor som persoönalstyrkans storlek och utbildningsnivå, anspänningstid, alarmerinessystenr. personhe skyddsutruswning. fordon/miateriel och sambandsutrustning.

I materielorganisationen ingår kommunens brandmän samt I vissa fall

även personal från andra kommunala förvaltningar. Ofta har gåtukonmtorets fordonsverkstad sådana resurser att huvuddelen av reparation och service av brandförsvarets fordon utförs där. Arbetsuppgifterna för maternielvårdsorganisationen är kontroll, underhåll och service av fordon. fast och lös fördonsutrustning avsedd för räddningstjänst. andningsskyddsutrustning och övrig förrådshållen räddningsmateriel samt slanzvård.

Som tidigare redovisats har kommun också möjlighet att, genom avtal med annan kommunal brandkår etler räddningsorganisation som industribrandkår eller oljesaneringsföretag, minska sin brandförsvarsorganisation såväl personellt som när det gäller viss utrustning. I vissa fall kan kommunerna helt befrias från skyldigheten att hålla brandkår. Avtalet kan

avse I. ex. ansvaret för förstahandsinsatsen inom en del av kommunen eller

för ullhandahållande av reserystyrka. Det kan vidare avse möjligheterna att få disponera viss spectalutrustning för oljebekämpning o.d. Till tedning för kommunerna har statens brandnämnd i samråd med Svenska kommunförbundet sammanställt exempel på sådana avtal (Meddelande från statens brandnämnd. 1975:8).

5.3 Statliga myndigheter

Statens brandnämnd

Tillsyn över brandförsvaret utövas centralt av statens brandnämnd 124 8 brandstadgan). Enligt gällande instruktion (1974:408) åligger det nämnden särskilt att

I. lämna rad och anvisningar till Kinsstyrelser, kommuner och enskilda i frågor rörande sådan räddningstjänst som ankommer på kommunerna och

rörande förebyggande åtgärder mot brand,

2. biträda länsstyrelserna vid handläggning av ärenden om sådan räddningstjänst som ankommer på kommunerna och om förebyggande åtgärder mot brand,

3. verka för att brandförsvaret i olika delar av rikat ordnas ändamålsen-

liga,

4. göra framställning hos länsstyrelsen i den mån åtgärder behövs för att stärka brandförsvaret inom visst län,

5. verka för standardisering av brandförsvarets utrustning.

Brandnämnden har iilHledning för kommunerna utfärdat anvisningar med exempel på brandordningar. Exemplet återfinns I bilaga 2.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsen skall enligt 24 8 brandstadgan ultse att brandförsvaret mom länet är tillfredsställande ordnat. Uppgifterna omfattar I huvudsak allmän tvilisyn av olika slag samt fastställelse- och besvärsprövning av kommunala beslut. Vid sm iullsyn över att kommuner. brandsyneförrättare och särskilda befauningshavare fullgör sina åligganden med avseende på räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand får länsstyrelsen förelägga vie.

Länsstyrelsen skall vidare svara för den planläggning som behövs för

katastrofberedskap och för ledningen av räddningstjänsten vid katastrofer. Till grund för länsstyrelsernas arbete i detta avseende skall ligga den lokakat planläggning som ankommer på brandeheferna.

5.4 Svenska kommunförbundet

Svenska kommunförbundet är en sammanslutning av landets kommuner med uppgift att ullvarata deras gemensamma intressen, främja samverkan

dem emellan samt bistå dem i deras verksamhet. Intressebevakning och service till kommunerna är alltså förbundets huvuduppgift.

Kommunförbundets aktivitet när det gäller räddningstjänsten är omfat- '

tande. Inom förbundskansliets kommunalpolitiska avdelning I finns en

särskild brandsektion som svarar för intressebevakning och service när det gäller räddningstjänst, ambulansfrågor, sotningsväsende, alarmeringsfrågor.

oljeskadeskydd m. m. Vidare svarar sektionen för tolkning och tillämpning av brandlag och brandstadga, ersättningsfrågor. materielfrågor, utbildnings-

och rekryteringsfrågor. Sektionen genomför även organisationsutredningar inom räddningstjäinstområdet.

Vidare finns det vid kommunförbundets kinsavdelningar särskilda branddelegationer som utses av länsavdelningens styrelse. Till de flesta branddelegationerna har som expert knutits en kommunal brandehef eller vice brandehef som är verksam inom länet. Branddelegationerna svarar bl. a. för viss utbildning av brandpersonal och har till uppgift att ta initiativ till

samordning av brandförsvarsfrågor på länsplanet.

6¶Erfarenheter av underställningsskyldigheten

6.1 — Historik

6.1.1 Allmän

Författningsregler om brandordning torde ha meddelats första gången år

1874 i en då utfärdad brandstadga för rikets städer. Redan i denna stadga

föreskrevs att brandordning skulle underställas länsstyrelsens prövning.

Underställningsskyldigheten har gällt alltsedan dess.

Ett försök har gjorts att klarlägga de skäl på vilka underställningsskyldig-

heten har grundats. 1874 års brandstadga utfärdades emellertid utan

riksdagens hörande, varför tillgängliga motivuttalanden saknas. Vid en

genomgång av förarbetena till senare ändringar i brandlagstiftningen har några uttalanden, som direkt syftar till att motivera underställningsskyldigheten, inte kunnat återfinnas. Det förefaller som om underställningsskyldig-

heten har ansetts utgöra ett mer eller mindre självklart inslag i den statliga kontrollen av att kommunerna fullgör sina författningsenliga skyldigheter på brandskyddets område. Vissa allmänna uttalanden, som har gjorts om

statskontrollen i samband med olika ändringar i brandlagstiftningen, kan

dock sägas vara av intresse I sammanhanget. Dessa uttalanden redovisas här i anslutning till en redogörelse för brandlagstiftningens historiska utveckling.

6.1.2 1734 års lag och 1874 års brandstadga

I 1734 års lag gavs i byggningabalken föreskrifter om skogseld och om

vådeld i by. Bestämmelser om brandsläckning m. m. i städerna saknades däremot i 1734 års lag. Sådana bestämmelser meddelades först genom 1874 års brandstadpa för rikets städer.

1574 års brandstadga utgick från — som någonting självklart — att städerna var skyldiga att vårda sig om brandsläckning m. m. Enligt stadgan skulle det för varje stad finnas en brandordning, innehållande de bestämmelser, som

utöver föreskrifterna i brandstadgan behövdes för ett fullständigt och

ändamålsenligt ordnande av stadens brandväsende. Brandordningen skulle antas av stadens beslutande myndighet och underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen hade att fastställa brandordningen utan ändring eller att vägra fastställelse. Enligt brandstadgan skulle länsstyrelsen vaka över att städerna hade sit brandväsende omsorgsfullt ordnat och att de hade brandordningar, som upprättats i överensstämmelse med stadgan.

I brandordning skulle enligt brandstadgan finnas föreskrifter om sotning,

om brandvakt, om beredande av tillräcklig vattenullgång vid eldsvåda. om brundberedskap och räddningsredskap, om brandstyrka och om förfarandet vid eldsvåda. Genom brandordningen kunde städernas innevånare åläggas

1. ex. att ingå i brandstyrka. att hålla föreskrivna brundredskap och att på olika sätt medverka vid bekämpning av brand.

Bestämmelserna i 1874 års brandstadga gällde i tillgängliga delar för köping

och för annan ort med större samrnanträngd befolkning, om länsstyrelsen förordnade därom genom beslut, som skulle underställas Kungl. Majts prövning. Stadgan gällde alltså inte för den egentliga landsbygden. Krav på lagstiftning för att få ull stånd ett bättre brandskydd på lundsbygden restes emellertid från tid till annan bl. a. genom motioner i riksdagen. Önskemålen tillmötesgicks i viss mån år 1913 genom cen ändring i 74 8 förordningen om kommunalstyrelse på landet. Genom ändringen öppnades en möjlighet för

landskommunerna att anta kommunalstadgar till främjandet av skyddet mot brand. En sådan stadga skulle underställas länsstyrelsens godkännande. Genom fastställelsen blev ordningsföreskrifterna i stadgan bindande. Även

landsbygdsbefolkningen kunde därefter åläggas av hålla brandredskap och att medverka vid eldsläckning.

v

6.1.3 1923 års brandstadga

Sedan riksdagen år 1915 hemställt att Kungl. Maj:t skulle låta utarbeta och för riksdagen lägga fram förslag till föreskrifter om brandväsendets ordnande

på landsbygden, tillkallades särskilda sakkunniga — brundskvddskommissionen — för att revidera gällande bestämmelser om skydd mot brand. Kommis-

sionen avlämnade 1921 ett betänkande med förslag till lag angående brandväsendet i riket och till brandstadga för riket. Brandskyddskommissionen föreslog att alla kommuner i lag skulle åläggas

att hålla ett brandförsvar, som kunde tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. Lager föreslogs också innehålla regler om den enskildes skyldighet att delta i eldsläckning och om statskontrollen, som närmast skulle ankomma på länsstyrelserna. Förslaget till brandstadga innehöll mycket detaljerade bestämmelser i olika hänseenden. Anledningen härtill var kommissionens uttalade strävan att i stadgan reglera allt som kunde sägas vara allmänpiltigt för kommunerna. Enligt kommissionen

uteslöt emellertid inte denna strävan att enskildheter. som måste bero av de

lokala förhållandena, även i fortsättningen reglerades i kommunala brandordningar, som underställts länsstyrelsens prövning.

Vid remissbehandlingen av brandskyddskommissionens betänkande riktades en stark kritik mot de framlagda förslagen. Dessa omarbetades

därför, varvid uppdelningen i brandlag och brandstadga föll bort. Anspråken

på kommunerna modifierades dessutom i väsentlig grad. Det omarbetade förslaget till brandstadga förelades riksdagen genom prop. 1923:123. I

propositionen framhöll departementschefen att brandskyddskommissionens förslag till brandstadga innehöll alltför många detaljbestiimmelser och att det för de mindre samhällena skulle medföra större utgifter än vad som skäligen kunde åläggas dem. Det hade därför. när förslaget arbetades om, framstått

som Önskvärt att begränsa brandstadgans omfång och att modifiera dess

föreskrifter så att de inte blev alltför betungande. Departementschefen ansäg det inte nödvändigt att som kommissionen hade föreslagit införa alla

föreskrifter av allmängiltig beskaffenhet i brandstadgan. De kunde likaväl ha sin plats i de lokala brandordningarna.

Sedan det omarbetade förslaget i huvudsak godkänns av riksdagen,

utfärdades »v brandstadga (1923:173). | brandstadgan drogs upp vissa

riktlinjer, efter vilka brandviäsendet skule ordnas. Det överlämnades alltså åt

de orter där stadgan gällde att inom den av stadizan uppdragna ramen organisera sitt brandväsende på det sätt som kunde vara lämpligast med hänsyn till ortsförhållandena. Länsstyrelsen skulle dock se ull att brandvä-

sendet blev tillfredsställande ordnat. I fråga om brandväsendet i stad föreskrevs att varje stad skulle hålla ett

brandväsende som tillfredsställde skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. För stad skulle finnas brandordning, som upptog de föreskrifter som utöver de i brandstadgan eller eljest meddelade bestämmelserna behövdes för

ett fullständigt och ändamålsenligt ordnande av brandväsendet. Brandordningen skulle antas av stadsfullmäktige och fastställas av länsstyrelsen.

Brandstadgans bestämmelser för stad skulle i tillämpliga delar gälla även för köping samt för annan tätare befolkad ort, när det påkallades av omständigheterna och länsstyrelsen förordnade därom. Linsstyrelsens beslut skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Även på landsbygden var brandstadgan tillämplig först efter förordnande av länsstyrelsen. Sådant förordnande kunde meddelas efter framställning av

landskommun celler när länsstyrelsen ansåg det nödvändigt med hänsyn till byggnadstäthet, förekomsten av eldfarliga inrättningar eller andra liknande

omständigheter. Om kinsstyrelsen hade förordnat om brandstadgas tillämp-

ning inom landskommun, skulle det finnas en av kommunen antagen och av länsstyrelsen fastställd brandordning.

6.1.4 1914 och 1937 års skogseldlag

De ålderdomliga föreskrifterna om skogseld i 1734 års lag ersattes år 1914 av en lag om förekommande och släckning av skogseld m. m. (1914:281). I den nya lagen slogs skyldigheten att delta i släckning av skogsbrand fast som en allmän medborgerlig plikt. Skogsbrandförsvaret, vars organisation var grundad på en indelning i brandrotar, var närmast en kommunal angelägenhet. Kommun gavs enligt lagen rätt att besluta om de ytterligare ordningsföreskrifter till förekommande eller släckning av skogseld som behövdes utöver lagens bestämmelser. Sådana ordningsföreskrifter blev gällande först sedan de hade godkänts av länsstyrelsen.

Eftersom det ansågs nödvändigt att ytterligare stärka skogsbrandskyddet, utfärdades år 1937 en ny lag om förekommande och släckning av skogseld, som ersatte 1914 års lag. Genom den nya lagen utvidgades kommunernas

skyldigheter beträffande skogsbrandförsvaret. Varje brandrote — i princip

motsvarande en kommun —- var enligt lagen skyldig att vidmakthålla ett skogsbrandväsende. som kunde anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld. Med hänsyn till de växlande ortsförhållandena ansågs det inte möjligt att närmare ange kommunernas åligganden i lagen. 1 prop. 1937:16. varigenom den nya lagen förelades riksdagen,

förklarade departemenischefen att det var tillräckligt att i tagen slå fast en

allmän skyldighet för kommun att vidmakthålla ett betryggande skogsbrandväsende samt att låta det ankomma på kommunen att under länsstyrelsens

överinseende utfärda närmare bestämmelser i ämnet. På grund av det allmännas intresse av ett effektivt skogsbrandväsende borde nämligen

kommun enligt departemenischefen vara underkastad länsstyrelsens övervakning.

De närmare bestämmelser, som behövdes till förekommande och stäckning av skogseld, skulle enligt lagen meddelas i skogsbrandordningar. Sådana var obligatoriska. De skulle underställas länsstyrelsens prövning. Härigenom kunde man enligt departementschefen förutsätta ”att nödig tillsyn utövas därå, att brandordningarna givas det innehåll, som med hänsyn till omstän-

digheterna är i varje särskilt fall skäligt och lämpligt.” 1 sista hand borde avgörandet i sådana ärenden, framhöll departementschefen, tillkomma Kungl. Maj:t. Genom 1937 års skogseldlag ålades länsstyrelsen uttryckligen att vaka över att skogsbrandväsendet var tillfredsställande ordnat. Om brandrote uppenbarligen åsidosatte sina skyldigheter enligt lagen, skulle länsstyrelsen hos brandroten göra framställning om rättelse. Vidtog brandroten inte erforderlig

åtgärd, fick länsstyrelsen förordna därom och förelägga roten lämpligt vite.

6.1.5 1944 års brandlag och brandstadga

1923 års brandstadga och 1937 års skogseldlag gällde intill utgången av år 1944, då ny brandlagsuftning trädde i kraft. Till grund för den nya lagstiftningen låg 1941 års brandförsvarsutrednings betänkande (SOU 1942:10)

med förslag ull brandlag och brandstadga m. m. Utredningen ansåg att omsorgen om ett effektivt brandskydd på landsbygden krävde att även

landskommunerna ålades som en plikt att tillse att både släckningsväsendet och det förebyggande brandskyddet var ordnade på ett betryggande sätt och

föreslog att alla kommuner skulle vara skyldiga att vidmakthålla ett brandförsvar som kunde anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot

skada av brand.

Brandförsvarsutredningen föreslog att de centrala reglerna om kommunernas och de enskilda medborgarnas skyldigheter skulle ges i en brandlag. Mera detaljerade bestämmelser borde tas in i brandstadgan. Föreskrifterna i brandlagen och brandstadgan kunde dock enligt utredningen inte i detalj

reglera kommunernas brandorganisation utan utgjorde i många hänseenden

bara en ram, inom vilken kommunerna kunde bygga upp den brundorgani-

sation som var lämpligast med hänsyn till de lokala förhållandena.

De bestimmelser som — utöver vad I lag, brandstadgan eller eljest föreskrivits — behövdes för ordnande av brandförsvaret skulle enligt utred-

ningsförslaget tas in i brandordning. som skulle finnas för varje kommun.

Brandordningen skulle antas av kommunens fullmäktige och underställas länsstyrelsen.

Brandförsvarsutredningen gav uttryck för uppfattningen att även om kommunerna som regel med hänsyn till egen säkerhet kunde förväntas tillämpa föreskrifterna i brandlagen och brandstadgan på et sådant sätt att en betryggande brandorganisation uppehölls, så visade dock erfarenheten att en statlig tillsyn hade en utomordentlig viktig uppgift att fylla. Om brandorga-

nisationen utsträcktes till att obligatoriskt omfatta också landsbygden, blev

enligt utredningen behovet av tillsyn uppenbarligen större än vad som förut hade varit fallet. Enligt utredningens förslag skull? statstillsynen liksom tidigare utövas av länsstyrelserna och i sista hand Kungl. Maj:t.

För att tillsynen skulle bli effektiv krävdes emellertid enligt vad erfaren-

heterna ansågs visa att tillsynsmyndigheterna hade tillgång till brandteknisk sakkunskap. En riksbrandsinspektör och länsbrandsinspektör borde därför

enligt utredningen tillsättas. De borde ha till uppgift att bl. a. granska förslag till brandordningar. Brandförsvarsutredningen föreslog att länsstyrelsen som tilsynsmyndighet skulle få väsentligt större befogenheter än tidigare. Om en

kommun åsidosatte sina skyldigheter enligt brandlagen, föreslogs länsstyrelsen kunna förordna om rättelse och, om förordnandet inte efterkoms,

förelägga lämpligt vite. I prop. 1944:265 följde departementschefen utredningens förslag i nu refererade delar. Riksdagen hade intet att erinra såvitt nu är i fråga (andra

särskilda utskottet 1944:3 och rskr 1944:476). 1944 års brandlagstiftning —

brandlag (1944:521) och brandstadga (1944:522) — avfattades i enlighet

härmed.

6.1.6 1954 års brandlagsrevision

1944 års lagstiftning innebar att väsentligt ökade krav på åtgärder till

förebyggande och släckning av brand kom att ställas på kommunerna. Snart växte på kommunalt håll fram en allmänt omfattad åsikt att en reform borde

genomföras i syfte att begränsa kommunernas kostnader för brandväsendet genom att utforma detta på ett ur ekonomisk synpunkt mer ändamälsenligt sätt. Efter hemställan av riksdagen tillkallades /954 års brandlagsrevision för att göra en översyn av brandlagsuftningen och brandförsvarets organisation. Brandlagsrevisionen redovisade sitt arbete i betänkandet (SOU 1960:34) Reviderad brandlagstiftning, som innehöll förslag till ny brandlag och ny brandstadga.

Enligt brandlagsrevisionen borde brandlagstiftningen vara en ram, inom

vilken kommunerna bereds största möjliga frihet att anpassa brandförsvaret

efter de lokala förhållandena. Brandlagstiftningen föreslogs visserligen

innehålla gemensamma bestämmelser för alla kommuner men detta innebar enligt brändlagsrevisionen inte att alla kommuner skulle ha samma eller likartat brandförsvar. Brandlagsrevisionen ansåg tvärtom att det var angeliiget att brandförsvaret inte gjordes vidivftigare eller mer kostnadskrävande än som föranleddes av förhållandena i det särskilda fallet. Brandförsvaret

borde därför utformas efter varje enskild kommuns behov.

Brandlagsrevisionen föreslog att det liksom tidigare för varje kommun skulle finnas en brandordning, som innehöll bestiimmelser om kommunens brandförsvar. Brandordningen skulle enligt utredningsförslaget antas av

kommunens fullmäktige och underställas länsstyrelsen, som hade att pröva

såväl de beslutade föreskrifternas laglighet som deras lämplighet ävensom

huruvida eljest skäl förelåg att vägra fastställelse. Först i och med länssty-

relsens lagakraftvunna beslut blev brandordningen gällande. Vid fastställelseprövningen hade länsstyrelsen att utan ändring fastställa eller också vägra

fastställa den underställda brundordningen. Brandlagsrevisionen framhöll att det inte tillkom länsstyrelsen att göra

ändringar i en antagen brandordning. Undantag gjordes dock för redaktionella ändringar utan saklig betydelse. Om fastställelse vägrades. skulle skälen därtill anges. Om fullmäktige, sedan länsstyrelsen vägrat fastställa en av kommunen antagen brandordning, inte fattade ett nytt beslut i ärendet och

länsstyrelsen ansåg en ifrågasatt föreskrift i brandordningen erforderlig,

föreslogs länsstyrelsen själv få förordna i ämnet. Eftersom ett sådant förordnande innebar ett visst ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, vilket hade sin grund i en skiljaktighet mellan länsstyrelsen och kommunens fullmäktige, föreslog brandlagsrevisionen att förordnandet skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. I detta hänseende innebar förslaget en nyhet i brandlagstiftningen. Enligt då gällande brandlag kunde länsstyrelsen, om en kommun åsidosatte sina skyldigheter, förordna om rättelse och om förordnandet inte efterkoms förelägga lämphgt vite. Vites-

förläggande skulle alltså enligt förslaget inte längre få tillämpas, när det gällde att förmå kommun att anta brandordning eller ändring däri. Däremot ansåg brandlagsrevisionen att länsstyrelsen borde få behålla befogenheten att förelägga kommun vite, när det var fråga om att tvinga fram en faktisk åtgärd.

Brandlagsrevisionen föreslog också en uttrycklig bestämmelse att länsstyrelsen fick förelägga vite vid sin tillsyn över att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter enligt lagen.

I fråga om brandordningarnas innehåll föreslog brandlagsrevisionen att det liksom dittills i brandordningarna borde finnas bestämmelser om brandstyrka

och brandbefäl. om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar samt om brandsyn och sotning jämte sotningstrister. Dessutom föreslogs brand-

ordning innehålla bestämmelser om brandstyrkans utryckningsberedskap och om den kompetens som fordrades av kommunens brandbefäl.

| 113

Enligt brandlagsrevisionens förslag fick brandordning inte imnehålla bestämmelse om förhållande som regleras genom annan allmän författning. Vid meddelande av bestimmelse i brandordning skulle vidare tillses att därigenom inte lades onödigt tvång på allmänheten eller eljest gjordes obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

6.1.7 1962 års brandlag och brandstadga

E prop. 1962:12 med förslag till brandlag och brandstadga följdes brandlagsrevisionens förslag i nu refererade delar. Departementschefen gjorde dock vissa uttalanden om brandordning och tillsynen över brandförsvaret som är av intresse i detta sammanhang. Sålunda förklarade departementschefen att brandordningarna borde underställas länsstyrelsen för fastställelse, eftersom detta är den viktigaste formen för tillsyn över det kommunala brandförsvarets effektivitet.

I fråga om formerna för fastställelseprövningen uttalade departementschefen att det inte var nödvändigt att riksbrandsinspektören granskade alla brandordningar. Emellertid borde riksbrandsinspektören för att få kännedom om brandförsvaret i riket och för att kunna verka för enhetlighet och ändamålsenlighet inte helt ställas utanför arbetet med brandordningarna. Det borde också undvikas att den centrala brandmyndighetens uppfattning i tveksamma fall kom till tals först efter det fastställelseprövning skett i länsstyrelsen. Departementschefen ansåg det därför vara önskvärt att riksbrandsinspektören gavs tillfälle att granska brandordningar för sådana kommuner där brandfaran var särskilt stor eller där stridiga intressen gjort sig gällande. Likaså borde vurande givetvis inhämtas, om de kommunala myndigheterna och länsbrandsinspektören hade skilda meningar.

I vissa fall av avvikelser från de exempel på brandordningar, som utarbetades av dåvarande statens brandinspektion, kunde det också enligt departementschefen finnas anledning att inhämta yitrande. Departementschefen förutsatte att länsstyrelserna utan särskild föreskrift därom inhämtade yttranden i de fall så kunde anses erforderligt.

I remissyttrande över brandlagsrevisionens förslag hade skogsstyrelsen yrkat att skogskommuns skyldighet att organisera ett godtagbart skogsbrandvärn borde närmare preciseras i brandlagen eller brandstadgan. Med anledning härav uttalade departementschefen att det i brandordning borde anges om skogsbrandvärn skulle förekomma, vilken personal, inbegripet befäl, som skulle ingå däri, samt de platser där brand värnet skulle vara stationerat m. m. Eftersom brandordningen skulle underställas länsstyrelsens prövning, ansåg departementschefen att skogsstyrelsens önskemål var tillgodosett.

Departementschefen avvisade ett av flera remissinstanser framfört förslag att kommunala beslut om tillsättning av tjänst som brandchef och vice brandcehef även i fortsättningen skulle underställas länsstyrelsen. Kompetenskraven för dessa tjänster skulle anges i brandordning och blev därmed

8 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 53

prövade av länsstyrelsen i samband med fastställelsen av brandordningen. Om de formella kompetensbestämmelserna iakttogs, förelåg därför enligt

departementschefen inte skäl att med hänsyn till intresset att till sådana

tjänster förvärva tillräckligt kunniga och erfarna personer låta länsstyrelsen överpröva tillsättningsbesluten.

I fråga om den stattiga tillsynen framhöll departementschefen bl. a. att länsstyrelsens tillsyn över att det kommunala brandförsvaret hade skälig

effektivitet skedde dels genom att länsstyrelsen kontrollerade att brandord-

ningar med erforderligt innehåll antogs av Kommunerna, dels genom kontroll

att kommunerna fattade beslut om och vidtog faktiska verkställighetsåtgärder för tryggheten mot brand, dvs. i huvudsak att de efterlevde brandordningarna. I det förstnämnda fallet fick vitesföreliggande mot

kommun inte förekomma. Om kommunfullnriktige undertit att anta

brandordning av innehåll. som länsstyrelsen ansåg erforderligt. fick länssty-

relsen i stället förordna i ämnet och underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning. I det senare fallet däremot fick länsstyrelsen förelägga kommunen vite, om mot förmodan de kommunala uppgifterna inte rätteligen skulle fullgöras och andra åtgärder inte var ullfyllest.

Riksdagen hade inte något att erinra Mot propositionen i nu ifrågavarande

delar (L3U 1962:11). Härefter utfärdades brandlag (1962:90) och brandstadga

(1962:91).

År 1972 gjordes en ändring i brandstadgan (1972-103), som innebar att kravet på underställning av sotningstaxa slopades. Frågan om underställning av brandordning berördes emellerud inte i detta sammanhang.

61.8 1974 års revision av brändlagsuiftningen

På grundval av förslag som fagts fram av räddninsstjänstutredningen A betänkandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst utfärdades en ny brandlag och ändrades 1962 års brandstadga I åtskilhga hänseenden år 1974. Genom den nva brandlagen lades samhällets ansvar för räddningstjänsten fast, Ansvaret för räddningstjänsten tades i första hand på det kommunala brandförsvaret. Komunernas ansvar vidgades alltså till att omfatta också annan räddningstjänst än släckning av brand. I anslutning utt dessa författningsändringar inrättades statens brandnämnd genom sammanläggning av statens brandin-

spektion och statens brandskola. Länsbrandsinspektörsorganisationen avskaffades.

Frågan om underställning av brandordning diskuterades inte under förarbetet till 1974 års revision av brandlagstiftningen. I prop. 1973:185 med förslag till brandlag m. m. gjorde dock departementschefen vissa uttalanden som rör statskontröllens former.

Räddningstwänstutredningen hade föreslagit att räddninegstjänsten - med hänsyn till vikten av att denna organiseras och vidmakthålls så att rimliga anspråk på effektivitet tilluvodoses — skulle ingå i samma tillsvnssystem som

gällde för det kommunala brandförsvaret. Departementschefen biträdde förslaget och förordade alltså an stulig tillsyn över den kommunala verksamheten skulle utövas dels av länsstyrelserna och dels av en central

myndighet. De föreskrifter som utöver bestämmelser i författning behövdes

för räddningstiänsten i varje kommun borde —- i enlighet med vad som dittills

hade gillt i fråga om brandförsvaret — tas in i en kommunal brandordning.

Som utredningen föreslagit borde brandordning enfigt departementischefen understillas länsstyrelsen.

I yttrande över räddningstjänstutredningens betänkande hade statens brandinspektion anfört att det hade visat sig att både sakliga och formella

felaktigheter ganska ofta fanns I brandordningarna. Sådana felaktigheter

skulle enligt brandinspektionen kunna undvikas genom en förhandsgranskning av brandinspektionen. Brandinspektionen föreslog att det skulle föreskrivas att yttrande skall inhämtas från brandinspektionen, innan länsstyrelsen beslutar om fastställelse av brandordn.ng. Med anledning av förslaget anförde departementschefen följande.

Enligt vad jag har föreslagit i det föregående skall det även i fortsättningen vara en uppgift för den centrala myndigheten — statens brandnämnd-— att till Iedning för kommunerna utarbeta exempel på brandordningar. En viktig

uppgift för de tjänstemän hos brandnämnden som enligt mitt förslag skall

ersätta länsbrandinspektörerna blir att biträda länsstyrelserna i ärenden om fastsvällelse av brandordning eller av väsentlig ändring av brandordning. För dessa tjänstemäns medverkan bör självfallet inte krivas att ärendet remitteras till brandnämnden. Jag anser att länsstyrelserna liksom hittills bör kunna avgöra om därutöver formellt yttrande från den centrala myndigheten bör inhämtas. Anledning att inhämta sådant yttrande kan föreligga t. ex. när de tjänstemän som delar i beredningen hos länsstyrelsen på någon väsentlig punkt har olika uppfattning om vad brandordningen bör innehålla. På grund av det anförda har det inte ansetts nödvändigt eller lämpligt att i 2 § föreskriva att yitrande från brandnämnden skall inhämtas i ärende om fastställelse av brandordning.

Fanslutning till behandlingen av några frågor, som föreslogs bli reglerade i brandordning, framhöll departementschefen särskilt att länsstyrelsen vid fastställelseprövningen hade att pröva kommunens ställningstagande. Det gäller dels frågan om avgränsning av hamnområde, inom vilket kommunen skall svara för oljebekimpning, dels frågan vilka kompetenskrav som bör ställas på brandbefilet och dels frågan om alarmeringscentral. Departementschefen framhöll sålunda att prövningen av om kommunen hade avgränsat hamnområdet på ett kimpligt och rimligt sätt kom att ingå i länsstyrelsens prövning av om en underställd brandordning kan fastställas. Beträffande frågan om alarmeringscentral betonade departementschefen att det var angeläget att länsstyrelserna vid prövningen av brandordningarna övertygar sig Om att Kommunen har ordnat alarmeringen på ett betryggande sätt. Detta gällde enligt departemenischefen särskilt för tiden int Il dess länsalarmeringscentral hade inrättats i länet och kommunerna genomgående hade anslutit sig till det nya alarmeringssystemet.

Riksdagen hade inte något att erinra mot propositionen i nu ifrågavarande

delar (CU 1973:38, rskr 1973:341).

År 1975 gjordes en ändring i brandstadgans föreskrifter om brandoördning

(SES 1975:423). Ändringen innebar att bestämmelser om det lägsta antal

befattningshavare som skall finnas vid brandkår och om det lägsta antalet frivilliga eller tjänstepliktiga 1 brandvärn inte längre behövde anges i brandordning.

6.2 Brandnämndens och länsstyrelsens granskning

Vidgningen av kommunernas uppeifter till av omfatta också annan

räddningstjänst än brandstäckning medförde avi nya brandordningar måste

antas och fastställas för samtliga kommuner. Till ledning för kommunerna utarbetade brandnämnden i samråd med Svenska kommunförbundet exempel på sådana brandordningar (meddelande trån statens brandnämnd

1975:6).

Förslag till nya brandordningar skulle antas av kommunerna och underställas kinsstyrelserna före den 1 januari 1976. Enligt uppgift från brand-

nämnden har hittills (1977-11-17) fastställts 245 nva brandordningar. Ny brandordning saknas för 32 kommuner. När en av kommun antagen ny

brandordning har inkommit till länsstyrelsen för fastställelseprövning torde den undantagslöst ha remitterats tll brandniämnden. Statskontrotlkommittén har gått igenom nämndens viranden i sådana ärenden som har avgivits 1. 0. m. den 9 maj 1977. Dessa vuranden har berört 251 kommuner.

Genomegången har gjorts för att få fram en allmän bild av fastställelseprövningens karaktär och betydelse. Någon strävan efter vetenskaplig exakthet

har inte funnits. De siffror som anges I det följande måste därför betraktas

som ungefärliga.

Ibland har brandnämnden avgett nytt viurande, sedan en granskad brandordning arbetats om av kommunen. Från sådana förnyade vitranden har bortsetts vid genomgången. eftersom statskontrollkommittén ansett det

vara eu primärt intresse att studera brandnämndens förstagångsgranskning,

som bedömts bäst avspegla underställningens betydelse för brandordningarnas innehåll och utformning. Det har inte varit möjligt att följa upp kommunernas och länsstyrelsernas reaktioner på bräandnämndens yttranden. Man torde dock kunna utgå från att brandnämndens önskemål i de allra flesta fall har tillmötesgåtts.

Genomgången omfattar som nyss nämnts yttranden över 251 brandord-

ningar. Av dessa har ungefär hälften (128) ansetts kunna fastställas i befintligt

skick. I fråga om 27 brandordningar har fastställelse ullstyrkts utan kommentar, medan fastställelse i 101 fall har ullstyrkts med olika kommentarer. Dessa

har inte sällan bestått av uttalanden om kommunens insatsberedskap eller

brandbefälets kompetens, som anseus vara mindre tillfredsställande men ändå godtagbar av olika skäl. Brandnämnden har ibland påpekat att viss första

insatsstyrka varit för liten för att självständigt kunna göra en rökdykarin-

Sats.

Nära hälften (123) av de granskade brandordningarna har inte ansetts kunna fastställas I oförändrat skick. 1 fråga om 67 brandordningar har fastställelse avstyrkts medan fastställelse i 56 fall tillstyrkts under förutsätt-

ning att brandordningen ändras i ett eller flera hänseenden. Au det inte ansetts möjligt att godta en brandordning har t de flesta fall berott på

otillräcklig insatsberedskap (48 fall) eller otillfredsstvillande kompetens hos brandbefälet (26 fall). Andra, återkommande skäl har varit otillräcklig övningsverksamhet. alltför långa sotninesfrister och lagstridigt innehåll.

Formella påpekanden har gjons i ett mycket stort antal (168) yttranden. Påpekandena har ibland rört formuleringar, som kunnat vålla olägenheter, men har ännu oftare rört ganska bagatellartade frågor, t. ex. en pararcrafs numrering och indelning i stycken. ett val mellan två tämligen lik värdiga ord. Skälet härull torde vara brandnämndens uppenbara strävan att få brandordningarna så likformiga som möjligt. De exempel på brandordningar. som brandnämnden har utfärdat. har därvid tjänat som riktmärke. Det förefaller som om brandnämnden påpekat varje förekommande formell avvikelse från dessa exempel. Ofta har brandnämnden föreslagit att länsstyrelsen skulle undanröja påtalade avvikelser från de utgivna exemplen genom att utnyttja sin rätt alt göra redaktionella ändringar I brandordningarna.

6.3 Regeringens besvärsprövning

Över länsstyrelsens beslut i ärende om fastställelse av brandordning anförs besvär hos regeringen. Statskontrollkommittén har gått igenom regeringens beslut i sådana besvärsärenden under tiden efter kommundepartementets

tillkomst den 1 januari 1974.

Endast åtta ärenden har prövats av regeringen under denna tid. Av dem är två av särskilt intresse. eftersom det i dessa är kommunen som har klagat över att länsstyrelsen vägrat fastställa av kommunen antagen brandordning. I övriga sex ärenden har besvär anförts av enskilda personer (varav några synes vara anställda i berörd kommuns brand- eller sotningsväsende) över länsstyrelsens beslut att fastställa brandordning. Regeringsbesluten i dessa ärenden lär inte ha något större intresse i detta sammanhang, eftersom det inte har förelegat någon meningsmotsättning mellan kommunen och de statliga tillsvnsmyndigheterna. För fullständighetens skull redovisas de dock här.

Beslut den 25 januari 1974 på besvär av Lennart Landin. Länsstyrelsen i

Norrbottens län fastställde brundordning för Överkalix kommun. Landin

ansåg att vaktstyrkorna I Landsjärv och Jockfall borde vara större än vad brandordningen angav. Vaktstyrkornas storlek hade bestämts med beaktande av föreliggande svårigheter att rekrytera större styrkor. Sedan dessa svårigheter försvunnit, medgav kommunen att det var skäligt med en viss av

statens brandinspektion förordad ökning av vaktstyrkorna. Regeringen vägrade dirför - med ändring av länsstyrelsens beslut — att fastställa brandordningen.

Beslut den 29 maj 1975 på besvär av John Bystedt och Folke Andersson. Länsstyrelsen i Västernorrlands tån fastställde brandoräning för Sundsvalls kommun. Bystedt och Andersson klagade över att brandkåren i Indal borde dragits in i samband med kommunsammanläggning. (Enligt tidigare gällande brandordning för Indals-Lidens kommun fanns det inte någon brandstyrka utan endast en materieldepå för brandvärn i Indal. Besvären lämnades utan bifall.

Beslut den 3 juli 1975 på besvär av Borgholms kommun. Linsstyrelsen i Kalmar län vägrade fastställa en av kommunen antagen brandordning. Skilet härtill var att brandordningens föreskrifter om brandposter och vattentag ansågs vara otillfredsställande. Brandordningen avvek från de av statens brandinspektion utarbetade exemplen på brandordningar såtillvida att den inte föreskrev att brandposter skulle finnas till erforderligt antal och att vattentag skulle hållas Jätt tillgänghgt. Härigenom ansågs brandordningen inte ”överensstämma med brandlagens syfte och bestämmelser vad avser kommuns skyldighet att sörja för nödig vattentillgång”. Besvären lämnades utan bifall.

Beslut den 16 oktober 1975 på besvär av brandmästaren Lennart Eklund m. fl. Länsstyrelsen i Västmanlands län fastställde brandordning för Sala kommun. Klagandena ansåg att brandstyrkan var otillräcklig. Besvären lämnades utan bifall.

Beslut den 13 november 1975 på besvär av Laholms kommun. Länsstyreisen i Hallands län vägrade fastställa en av kommunen antagen brandordning. Anledningen härtill var dels att det ansågs otillräckligt med ett heltidsanställt brandbefäl i kommunen och dels att brandordningen innehöll ett förbud mot eldning i naturen, vilket ansågs vara olagligt. Besvären lämnades utan bifall.

Beslut den 22 januari 1976 på besvär av Göran Lindgren m. f). Länsstyrelsen i Stockholms län fastställde brandordning för Lidingö kommun. Klagandena ansåg att den i brandordningen angivna personalorganisationen var otillräcklig. Besvären lämnades utan bifall.

Beslut den 29 januari 1976 på besvär av tf skorstensfejarmästaren Karl E. Rydgren. Länsstyrelsen i Västernorrlands län fastställde en ändring av brandordningen för Sundsvalls kommun. Besvären avsåg kommunens indelning i sotningsdistrikt och lämnades utan bifall.

Beslut den 20 maj 1976 på besvär av skorstensfejaren Bertil Nilsson. Länsstyrelsen i Malmöhus län fastställde en ändring av brandordningen för Malmö kommun. Genom fastställelsen upphävdes en bestämmelse om att det i kommunen skulle finnas jourhavande skorstensfejare. Nilsson ville behålla denna ordning. Besvären lämnades utan bifall.

6.4 Tidigare förslag om slopande av underställningsskyldigheten

I remissyttranden över en inom kommundepartementet upprättad prome-

moria om minskad statlig detaljreglering av kommunerna (PM II Nämndor-

ganisation. underställning m. m.. Ds Kn 1975:3) gav flera remissinstanser uttryck för uppfattningen att underställningstvånget beträffande brandordning kan slopas. Länsstyrelsen i Stockholms län framhöll bl. a. följande.

Utan att ta ställning till i vad mån kommunerna bör få större frihet generell

på detta område vill länsstyrelsen här framhålla att fastställelseprövningen av

brandordning kan slopas efter en mindre justering i brandstadgan. Det finns

endast ett exempel på straffsanktionerade bestämmelser i statens brandnämnds ”exempel på brandordningar”. Det gäller 8 § som stadgar anmilningsskyldighet vill brandehef vid bränning utomhus. Utmiätning av straff sker enligt 27 § brandstadgan. Eftersom bestämmelsen förmodligen har. och i varje fall bör ha, riksgiltighet är det enhet länsstyrelsens mening riktigare att den införes + brandsiadgan. För länsstyrelsens det innebär det eu icke obetydligt arbete att granska kommunernas brandordningar. Genom svår personalbrist och stora ärendebalanser i kinsstyrelserna är det inte ovanligt att brandordningarna tvingas ligga åtskilliga månader i avvaktan på att de kan prövas för fastställelse med den nackdel vidsutdräkten får för kommunerna. Eftersom kommunerna numera efter kommunindelningsreformens fullföljande har bättre personella resurser även på det juridiska området, finns det enligt länsstyrelsens mening inga ullräckliga skäl att behålla understiällningsplikten vad det gäller den kommunala brandordningen.

Svenska kommunförbundet och eu par kommuner gav utryck för

liknande tankegångar. Kommunförbundet framhöll att en slopad statsuppsikt skulle innebära en smidigare och rationellare handkiggningsordning eftersom brandordningen ständigt måste anpassas efter de förändringar som ökade eller minskade risker medför genom en kommuns befolkningsutveck-

ling och industriella utveckling.

Eskilstuna kommun framförde bl. a. följande synpunkter.

Stor tveksamhet måste dessutom anses föreligga, huruvida statsuppsikten

genom länsstyrelseprövningen av brandordning skal kunna utgöra någon form av effektivnetskontroll på kommunernas huvudmannaskap för brandförsvaret. Länsstyrelsens prövning av antagna förstag ull brandordningar kan därför ej bli annat än en ren ”pappersbedömning”. Denna får genomföras utan större kännedom om de lokala påverkansfakörer som kommunens organ använt för sina bedömningar för att konkretisera brandförsvarets organisation och ambitionsnivå.

Det bör även framhållas. att en slopad statlig fastställelseprövning av brandordningar skulle förenkla handläggningsrutinerna. Den kommunala

brandöordningen kan nämheen ej anses utgöra en statiskt oföränderlig förordning. Brandordningen måste nämligen dynamiskt anpassas efter de förändringar, som ökade eler minskade brandrisker medför genom en kommuns befolknings- och bland annat industriella utveckling.

Statens brandnämnd och länsstyrelsen i Gävleborgs län kunde däremot inte biträda att underställningsförfarandet slopas.

Departementschefen anförde följunde i prop. 1976/77:1 om minskad statlig detaljrealering av kommunerna m. m.

Enligt 6 § brandlagen kan länsstyrelsen heh eller delvis befria kommunen från skyldigheten att hålla brandkår. om kommunen har träffar avtal om hjälp

från brandkår i annan kommun. Om kommunen har träffat avtal om sådan hjälp från annan brandkår (1. ex. industribrandkår) eller från annat räddnings-

organ än brandkår (1. ex. oljesaneringsföretag) får länsstyrelsen delvis befria

kommunen från skyldigheten att hålla brandkår. Har kommunen helt eller

delvis befriats från sådan skyldighet skall enligt 4 § brandstadgan av brandordningen framgå i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall ombesörjas enligt avtal som avses 16 §

brandlagen. I brandordningen skall också tas in andra bestämmelser som rör

den kommunala brandstyrkans organisation. Av vad jag nu har sagt framgår

att brandlagstiftningen ger kommunerna stor frihet i fråga om den kommu-

nala räddningstjänstorganisationens uppbyggnad. Kontrollen av att rädd-

ningstjänstorganisationen tillfredsställer skäliga anspråk på effektivitet sker

genom att brandordningen prövas av länsstyrelsen. Även om skäl alltså kan anföras för en viss statlig tillsyn, är jag beredd att i annat sammanhang

överväga formerna för denna kontroll.

7 Kommitténs överväganden och förslag

7.1 Allmänna utgångspunkter

Av den offentliga sektorns utgifter används i dag ungefär 1vå tredjedelar för kommunala och ländstingskommunala angelägenheter. Statsmakterna har

dock det övergripande ansvaret för utvecklingen av samhällsverksamheten.

De måste därför ange ramar för kommunernas och ländsungskommunernas

betogenheter. Denna statskontrol kommer till uttryck i olika former 1. ex.

genom lagstiftning, besvär. underställning, anvisningar och ekononviiska styrmedel.

Förutsättningarna att öka kommunernas och landstingskommunernas ansvar och handlingsfrihetr har under de senaste decennierna i hör grad förbättrats. Särskilt kommunindelningsreformens fullföljande och samhällsverksamhetens kraftiga utbyggnad gör det väsenthet avt åtgärder vidtas för att stärka den kommunala självstyrelsen. Därigenom kan fördelarna med en decentraliserad samhällsförvaltning tas tillvara och värt demokratiska samhälle viuerligare utvecklas.

I direktiven för kommittén anges flera motiv för att decentralisera ansvar och befogenheter. Den centrala statsförvaltningen kan avlastas arbetsuppgifter och få bättre tid för planering och andra övereripande frågor. Det är vidare från demokratisk synpunkt angeläget att besluten utformas nära de enskilda människorna. Därigenom skapas de bästa möjligheterna att anpassa

verksamheten efter skiftande lokala förhållanden. I direktiven sägs dock

samtidigt att kraven på samordning och likformighet i samhillsarbetet måste beaktas. Bestämmelser av olika slag har ullkommit för att övergripande mål i fråga om exempelvis rättssäkerhet, sysselsättning och samhällsservice skall

kunna uppnås. Med dessa delvis motstridiga utgångspunkter måste

kommittén enligt direktiven vid ställningstagande till olika statskontrollfrågor göra en avvägning mellan skilda intressen.

Frågan om förhållandet mellan statliga och kommunala organ är inte ny.

Den har övervägts vid olika tillfällen och förändringar har successivt genomförts. Ett kännetecken för 1977 års kommunallagsreform (prop. 1975/ 76:187, KU 1976/77:25, rskr 1976/77:148) är att lagstiftningen lämnar största möjliga frihet för kommunerna och landstingskommunerna att anpassa sina arbetsformer till de lokala förhållandena. Dessa principer har också kommit

till uttryck i speciallagstiftningen för olika kommunala verksamhetsområ-

den. En förändring kan också iaktuas när dei gäller statskontrollens former. Kommuns och landstingskommuns skyldighet att underställa statlig

myndighet beslut för fastställelse har sålunda i betydande utsträckning begränsats. Samspelet mellan statliga och kommunala organ har i stället

utvecklats på annat sätt.

En första uppgift för statskontrollkommittén har varit att göra en

kartläggning av aktuella problem. Detta utredningsarbete har bedrivits i nära

kontakt med statliga myndigheter. kommunförbunden. kommuner och landstingskommuner. Mängden av framförda synpunkter och förslag har gjort. det nödvändigt att i utredningsarbetet prioritera vissa frågor och verksamhetsområden. I direktiven anges att särskild uppmärksamhet bör ägnas beslut som kräver fastställelseprövning av statliga myndigheter. En annan utgångspunkt för kommitténs arbete är att sådana förändringar i första hand skall övervägas, som framstår som särskilt angelägna och som kan göras oberoende av överväganden inom eu visst sakområde.

7.2 Statskontroll över brandförsvaret

Enligt 2 § brundlagen skall varje kommun svara för räddningstjänst och för förebyggande åtgärder mot brand I kommunen. Som framgår av avsnitt 4.1 förstås med räddningstjänst enligt brandlagen verksamhet som med hänsyn till vissa förutsättningar syftar ull att vid brand, oljeutflöde. ras. översvimning eller annat nödläge avvärja eler begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. För dessa uppgifter skall kommunen i enlighet med föreskrifter i brandlagen och brandstadgan hålla ett brandförsvar som

ullfredsställer skäliga anspråk på effektivitet. Föreskrifterna i brandlagen och

brandstadgan är tilkimpliga på alla kommuner och är därför allmänt formulerade. Mot bakgrund av dessa generella föreskrifter bestäms för varje kommun genom en kommunal brandordning hur brandförsvaret skall vara

organiserat. Brandordning antas enligt 2 § brandstadgan av kommunfull-

mäktige.

För att bli gällande måste en av kommunfullmiäktige antagen brandordning fastställas av länsstyrelsen. Vid fastställelseprövningen har Käinsstyrelsen at antingen fastställa brandordningen utan andra ändringar än redaktionella justeringar utan saklig betydelse eller att vägra fastställelse. Vid fastställelseprövningen är det vantigt att länsstyrelsen samråder med statens brandnämnd. Den granskning som företas av nämnden och länsstyrelsen sker med utgångspunkt i de exempel på brandordning som brandnämnden har utarbetat i samråd med Svenska kommunförbundet.

Länsstyrelsernas fastställelseprövning utgör et led i den statliga kontrollen över kommunernas brandförsvar. Sådan kontroll utövas emellerud inte bara ecnom länsstyrelsernas prövning av brandordningen. Länsstyrelserna har också en allmän skyldighet av vaka över att brandförsvaret inom länet är

villtredsställande ordnat. Vid sin tillsyn över att kommuner och andra fullgör

sina åligganden med avseende på räddningstjänst och förebyggande åtgärder

mot brand får länsstyrelsen förelägga vile.

Även statens brandnämnds allmänna tillsyn över brandförsvaret i riket samt de rekommendationer i fråga om brandförsvarets uppbyggnad m. m. som lämnas av nämnden utgör en effektivitetskontroll av kommunernas brandförsvar.

Nämnda två former av statskontrofl kompletteras av hesvärsförfarandet.

Över kommunfullmäktiges beslut att anta brandordning kan kommunmedlem anföra kommunalbesvär. Länsstyrelsens beslut att fustställa eler att vägra fastställa brandordning kan däremot överprövas genom förvaltningsbesvär. Även länsstyrelsens beslut i den allmänna tillsynsverksamheten kan överprövas efter förvaltningsbesvär.

Förutom den statskoniroll som utövas med stöd av brandlagen och brandstadgan utövar staten kontroll över skyddet mor brand med stöd av en rad andra författningar och genom olika organ. Det a har redovisats I avsnitt 4.2 och 5.1.

7.3 Fastställelseprövningens syfte

Brandlagstiftningen är utformad som en ramlagstiftning. Föreskrifterna anger kommunernas skyldigheter tallmänna formuleringar och utgör en ram, inom vilken kommunerna kan bygga upp den brandförsvarsorganisation som är lämpligast med hänsyn ull lokala förhållanden. Det har ansetts vara varken möjligt eHer önskvärt att i detalj reglera kommunernas brandförsvar i brandlag eller brandstadga. I prop. 1973:1851s. 137) framhåller departementschefen att det, även om enhethghet är en fördel från organisatorisk svnpunkt, är angeläget att varje kommun kan anpassa sin organisation efter behovet och förhållandena it övrigt inom kommunen. Kommunerna har därför geus stor frihet när det gäller att i brandordning eller i övrigt bestämma organisationens uppbyggnad och utformning.

I prop. 1962:12 (s. 37) uttalade departemenischefen att underställelsepröv-

ning var den viktigaste formen för tillsvnen över det kommunala brandför-

svaret. Grundtanken framgår klart av ett uttalande av 1941 års brandförsvarsutredning som framhöll aut, även om kommunerna som regel med hänsyn ull egen säkerhet kunde förväntas ullämpa föreskrifterna i brandlagen och brandstadgan på ett sådant sätt att en betryggande brandorganisation. uppehölls, visade dock erfarenheten att en staulig villsyn hade en

utomordentligt viktig uppgift att fylla. Fastställelsen kan sägas ha en trefaldig

funktion nämligen

dets som kontroll över att kommunen på eu godtagbart sätt fullgör sin skyldighet att hålla eu effekuvi brandförsvar

dels som kontroll över att brandordningen inte innehåller några obehöriga föreskrifter, t. ex. sådana som lägger onödigt tvång på allmänheten samt

dels som konfirmation av straffsanktionerade föreskrifter.

Av dessa tre funktioner har den först nämnda ansetts vara den viktigaste. Däri innefattas kontroll av den kommunala brandförsvarsorganisationens uppbyggnad, brandbefälens komperens ete. Brandnimndens vyuranden över antagna brandordningar antyder också att fastställelseprövningen i första hand är koncentrerad på insatsberedskapen och brandbefälens kompetens.

7.4 Framförda synpunkter på fastställelse av brandordning

Som har redovisats I avsnitt 6.4 riktade några remissinstanser kritik mot underställningsskyldigheten i sina vttranden över en inom kommundepartementet upprävtad promemoria om minskad statlig detaljireglering av kommunerna (PM IE Nämndorganisationen, underställning m. m. Ds Kn 1975:3). Statskontrollkommitteén har särskilt uppmiirksammat följande uttalanden.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhöll att kommunerna numera hade sädana personella resurser att det inte fanns tillräckliga skäl att behålla underställningsskyldigheten. Vidare framhöll länsstyrelsen att till följd av

svår personalbrist och störa ärendebalanser i länsstyrelserna är det inte

att de kan prövas för fastställelse med den nackdel tidsutdräkten får för kommunerna.

Även Svenska kommunförbundet uttalade sig över fastställelseprövningen i sit vitrande. Det enda exemplet på straftsanktionerande bestämmetser i statens brandnämnds ”Exempel på brandordningar” återfinns 18 § som stadgar anmälningsskyldighet vid bränning utomhus. Om denna bestämmelse infördes i brandstadgan ansåg koramunförbundet att det inte

fanns några skäl att behålla fastställelseprövningen. Kommunförbundet

anförde vidare att övervägande delen av de brandordningar som antas av kommunerna är utformade i enlighet med de rekommendationer som har

utfärdats av statens brandnämnd i samråd med kommunförbundet. Bedöm-

ningen av erforderlig brandförsvarsorganisation har gjorts av kommunens ansvariga som är de som bäst känner de lokala förutsättningarna. Slopad

statsuppsikt skulle enligt förbundet innebära en smidigare och mera rationell handläggningsordning, eftersom brandordningen ständigt måste anpassas efter de ökade eller minskade risker som en kommuns befolkningsutveckling

och industriella utveckling medför.

Eskilstuna kommun framhöll i sitt yttrande över departementspromemorian att länsstyrelsernas prövning genomförs utan större kännedom om de lokala faktorer som kommunens organ har använt vid bestämning av brandförsvarets organisation och ambitionsnivå. Kommunen ansåg liksom kommunförbundet att en slopad statlig fastställelseprövning skulle innebära förenklad administration. eftersom brandordningen ständigt måste anpassas efter de ökade eller minskade brandrisker som en kommuns befolkningsut-

veckling och industriella utveckling medför. I detta sammanhang vill statskontrollkommittén framhålla att Kommitténs genomgång av brandnämndens yttranden — vilken har redovisats i avsnitt 6.2

= visar att det även under senare tid har funnits anledning att rikta anmärkningar mot kommuners förslag till brandordning. Frågan är om dessa

anmärkningar samti de skäl för fastställelseprövning som har redovisats tidigare är så tungt vägande att underställningsskyldigheten trots kritiska

aa 12 tin

synpunkter måste behållas eller om övriga former för statskontroll är ullräckliga.

7.5 Fastställelseprövningens betydelse med hänsyn till skyddsintresset

I syfte att komma till klarhet i frågan om underställningsskyldighetens betydelse med hänsyn till det allmänna skyddsintresse som staten har att bevaka har kommittén granskat dels statens brandnämnds meddelande

1975:6 "Exempel på brandordningar” (se bilaga) dels de sanktionsmöjligheter

som länsstyrelserna har gentemot kommunerna enligt nuvarande regler.

7.51] Vissa allmänna frågor

Flera paragrafer i brandnämndens exempel på brandordning rör formella frågor eller är så allmänt hållna att de knappast kan bli föremal för

sakeranskning vid fastställelseprövningen. Det gäller 1. 5,6, 7.9 och 14 §§. 1

fråga om dessa paragrafer torde granskningen främst vara av förmell natur och i huvudsak innebära kontroll av at de frågor som regleras t dessa paragrafer tas upp i brandordningen och regleras på ett sätt som I huvudsak stämmer överens med regleringen I brandnämndens exempel. Faststillelseprövningen har alltså när det gäller dessa paragrafer en vimligen begränsad betydelse. Detsamma torde gälla i fråga om 10-13 §§ 1 brandniämndens exempel.

I 1 § brandordningen skallenhigt brandniämndens exempel anges huruvida kommunen skall ha särskild brandstyvrelse eller annan nämnd skall vara brandstyrelse (jfr 3 X brandlagen).

Bestämmelsen i 5 § brandnämndens exempel utgår från 4 § brandstadgan där det föreskrivs att brandordningen skall innehålla bestämmelser om det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan. I exemplet ges vissa normer för antalet övningar. Att brandstyrkan övar i tillräcklig utsträckning är självfallet av grundläggande betydelse för styrkans effektivitet. Kommittén anser emetlertid att risken för att en kommun åsidosätter intresset av en tillräckligt omfattande övningsverksamhet är ringa. Därtill kommer att en föreskrift i brandordning om antalet övningar inte gärna kan bli annat än en tämligen onvanserad minimiregel. Met denna bakgrund anser kommiuén av statlig kontroll genom underställning av brandordning inte är

erforderlig I fråga om antal övningar för brändstyrkan.

I IS brandstadgan anges bl. a. att en ständigt bemannad alarmeringscentral skall finnas för Kommunens brandförsvar. Paragrafen är utformad så att alarmeringen skall kunna handhas av en länsalarmeringscentral. De rekommendationer om hur alarmerinesfrågorna skall ordnas som finns 16 5 exempel på brandordning är delvis ganska allmänt hållna. I prop. 1973:1851s. 206) framhöll departementschefen att det är angeläget aut länsstyrelserna vid prövningen av brandordningarna övertygar sig om att kommunen har ordnat

alarmeringen på ett betryggande sätt. Departementseheten framhöll vidare

att deta gäller särskilt för tiden intill dess kinsalarmeringscentral har inrättats

1 länet och kommunerna genomgående har anslutit sig till det nva alarmeringssvstemet.

Statsmakterna har beslutat (prop. 1972:129. TU 1972:20, rskr 1972:329) om godkännande av ett avtal mellan ieleverket. Svenska kommunförbundet och

Landstngsförbundet om bildande av et särskilt bolag, SOS Alarmering AB,

för alt bygga upp och driva alarmeringscentraler för alarmering av i första hand kommunala och landstingskommunala hjälporgan. Enligt uppgifter

från SOS Alarmerings AB finns det f.n. tolv länsalarmeringscentraler.

Ytterligare två kommer att 1as I drift före utgången av februari 1978. Man kan enligt bolaget räkna med att ca 20 länsalarmeringscentraler kommer att vara i drift inom några år och att samtliga landets kommuner därmed skall ha möjlighet att ansluta sig till alarmeringscentral i SOS Alarmering AB:s regi.

Det anförda visar att kommunerna känner ansvar för att alarmeringsfrågorna

ordnas på ett betryggande sätt. Även i detta fall finns det därför enligt kommitténs mening inte några vägande skäl som kan motivera eu under-

ställningsförfarande. Enligt 5 § brandlagen är kommunen skyldig att sörja för tillgång till vatten

för släckning av brand. De regler i anslutning till denna bestämmelse som finns i 7 § bruandnämndens exempel är allmänt hållna. Det är angeläget att kommunens brandförsvar samarbetar med den kommunala förvaltning som handhar utbyggnaden av vattenledningar. Till ledning för kommunens planering I detta avseende har Svenska vatten- och avloppsverksföreningen utarbetat rekommendationer för vattenverks anordnande för brandstkickning. Kommittén kan inte finna att fastställelseprövningen skulle behövas för att säkerställa att kommunerna fullgör skyldigheten att sörja för tillgång till vatten för brandsläckning.

I 9-13 §§ brandnämndens exempel på brandordning finns bestvimmelser om sotning som anknyter till 15 och 16 §§ samt 19 § 2 mom. brandstadgan.

Från säkerhetssynpunkt synes endast bestämmelserna i 10 och 11 §§ om

sotningsfrister m. m. ha betydelse. Det skulle kunna övervägas att föra över dessa bestämmelser till brandstadgan. Med hänsyn till att bestämmelserna är mycket detaljerade anser kommittén att detta inte är en implig lösning. Den kontroll som länsstyrelsen — med ledning av brandnämndens exempel på brandordning - kan utöva i den allmänna tillsynsverksamheten får enligt kommitténs mening anses ullräcklig.

Ansvarsbestämmelserna i 14 -$ brandnämndens exempel på brandordning

behandlas I avsnitt 7.5.7.

- 7.5.2 Brandförsvarets insatsberedskap

Enligt 5 8 brandstadgan skall kommun hålla sådan beredskap, att första

utryckning för räddningstjänst ständigt kan ske inom en efter kommunens

förhållanden godtagbar tid. I brandordningen skall den tiden anges och bestämmelser intas om det lägsta antal brandbefäl och brandmän som erfordras för beredskapen.

I prop. 1962:12s. 69) framhöll departemenischefen att utryckningsberedskapen var on avgörande faktor vid bestämmande av det totala personalbehovet i den kommunala brandstyrkan. Redan av denna orsak, fortsatte departemenischefen. förelåg starka skäl att i varje kommun noga pröva vilken utrvckningsberedskap som med hänsyn till de rådande förhållandena

krävdes och kunde åstadkommas utan oskälig kostnad.

Brandnämnden har utarbetat riktlinjer för dimensionering av beredskapsstyrkor. Riktlinjerna, som är så utformade att de skall kunna tillämpas I kommuner av olika storlek, har förbereus av en arbetsgrupp med förevrädare för Svenska kommunförbundet, Svenska brandbefälets riksförbund. Svenska kommunidarbetareförbundet, Brandmännens riksförbund och brandnämnden. Avsikten är att de skall utfärdas under år 1978, sedan de har understiällts regeringens prövning.

Insatsberedskapen är. som har framhållns i dov föregående, av stor betydelse vid statsmakternas kontroll av brandförsvarets effektivitet. Länsstyrelserna har genom underställningsförfarandet direkta möjligheter att påverka den kommunala brandförsvarsorganisationen. Om underställningsskyldigheten slopas. kvarstår dock länsstyrelsens allmänna tillsyn för kontroll av insatsberedskapens standard. Länsstyrelsen måste självfallet ha möjlighet att bevaka förändringar i insatsberedskapen. Detta kun ske genom alt kommunerna åläggs att översända avskrift av antagen brandordning till länsstyrelsen. Länsstyrelsen får då möjlighet att kontinuerfigt följa förändringar I brandförsvarsorganisationens uppbyggnad i länet. Detta innebär att den svatliga tllsynen inriktas mera på efterhandskontroll än på ingripande i den kommunala beslutsprocessen.

Kommunerna har överlag byggt upp en brändförsvarsorganisation som har goda möjligheter att klara de uppgifter som brandlagsuftningen äfägger dem. Räddningstjänstutredningen (SOU 1971:50) kom. i samband med förslaget att ansvaret för även annan räddningstjänst än brandsläckning skulle läggas på kommunerna, fram till att personalstyrkorna i det kommunala brandförsvaret i regel inte behövde förstärkas, trots att utredningsförslaget innebar ökade arbetsuppgifter. Brandnämnden har vid överläggningar med kommittén framhällit att kommunsammanläggningarna har medfört att kommunerna har fått ökade möjligheter att rationalisera brandförsvaret i effekuivitetshöjande syfte. Dessutom har kommunerna, sedan den nva brandfagstiftningen genomfördes år 1974. byggt ut brandförsvarsorganisa- Goönen I betydande utsträckning. Detta framgår av redovisningen tavsnitt 5.2. Om hänsyn tas ull penningvärdeförsämringen som den kommer till uttryck i konsumeniprisindex, har ökningen under de senare åren varit omring 35 milj. kr per år räknat i 1974 års penningvärde. Räddningstjänstutredningen beräknade kostnadsökningarna för kommunerna med anledning av det

ökade ansvaret för räddningsvänsten ull 2,5 mil. kr per är i 1973 års penningvärde. Kommunerna har således byggt ut sim brandförsvarsorganisatton I betydligt större utsträckning än vad räddninestjänstutredningen antog skulle vara nödvändigt.

Fänsstyrelsernas utlsynsuppgifter i fråga om insatsberedskapen bör under sådana förhållanden kunna inskränkas till en bevakning av att kommunerna vidmakihåller sin personalstyrka eller vidtar de åtgärder som behövs i samband med ändringar i bebyggelsestrukturen m. m. Dimensioneringsanvisningarna från brandnämnden kan väntas bli ett värdefullt hjälpmedel i tullsynsverksamheten. Om tillsynen inskränks på det sätt som nu har angetts,

får den samma karaktär i fråga om insatsberedskapen som de delar av det

kommunala brandförsvarets verksamhet som avser t. ex. materielorganisation och planläggning beträffande personal och materiel som kan rekvireras eller uppbådas från företag m. m.

7.5.3 Brandbefälens kompetens

I 75 I och 2 mom. brandstadgan finns kompetensföreskrifter för heltidsanställt resp. deltidsanställt brandbefäl. Bestämmelserna innebär att viss angiven utbildning krävs för behörighet till tjänst som brandehef, vice

brandchef osv. Länsstyrelsen kan emellertid i viss utsträckning medge undantag från vad som krävs enligt huvudregeln i 7 § I och 2 mom. Sådant medgivande lämnas genom att länsstyrelsen fastställer en brandordning som innehåller en enligt paragrafen tillåten avvikelse från huvudregeln. Om särskilda omständigheter föranleder att en person anställs som brandbefäl trots att han saknar även sådan utbildning som länsstyrelsen kan godta vid prövningen av brandordningen, krävs regeringens dispens.

Även om skyldigheten au underställa brandordning slopas, bör enligt kommitténs mening länsstyrelsens medgivande krävas för att avsteg skall få göras från vad som krävs enligt huvudregeln i7 § I och 2 mom. Medgivandet bör, liksom hittills, gälla viss kommun och tjänst, inte viss person. Innan kommunen beslutar om brandordning som innebär ett enligt paragrafen möjligt avsteg från huvudregeln, måste alltså länsstyrelsens medgivande

inhämtas.

Vad gäller kommuner med deltidsanställt brandbefäl inträder vissa problem. om underställninasskyldigheten tas bort. Enligt 7. $-2 mom. brandstadgan skall deltidsanställd brandehet ha avlagt brandingenjörs- eller brandmästarexamen eller ha genomgått brandbefälskurs A. Det synes allså som om kommunen skulle ha full frihet att utan kinsstyrelsens medgivande välja vilken som helst av dessa möjligheter. Enligt 7 5 3 mom. skall emellertid brandordningen innehålla bestämmelser om den kompetens som fordras för kommunens brandbefäl. Det innebär att länsstyrelsen kan vägra alt fastställa en brandordning som föreskriver t. ex. att brandmästarexamen skull vara tillräcklig utbildning för brandehefen, medan länsstyrelsen anser

alt. brandingenjörsutbildning bör krävas. Länsstyrelsen torde emellertid kunna vägra fastställelse, även om länsstyrelsen inte har något att invända mot brandordningens krav på genomgången utbildning men anser att brandehefen bör vara heltidsanställd i stället för deluidsanställd. Moisvarande torde gälla i fråga om övrigt brandbefiäil. Om fastställelseprövningen slopas blir länsstyrelsernas allmänna tillsyn den enda formen för statlig tillsyn i dessa avseenden.

I det föregående har kommittén konstaterat att kommunerna har byggt upp

en tillfredsställande brandförsvarsorganisatton. Fet system där underställningen slopas skall kommunerna enligt det förut anförda förvlöpande informera länsstyrelserna om förändringarna i brandförsvarsorganisationen genom att översända avskrift av antagen eller ändrad brandordning. Enligt Svenska kommunförbundets statistik över bl. a. centrala tjänstemannaan-

ställningar för tiden t.o.m. mars 1976 hade 207 kommuner heltidsanställt

brandhbefäl. I de återstäcnde 70 kommunerna hade brandbefäten således en annan anställningsform.

Som udigare nämnis har brandnämnden utarbetat riktlinjer för dimensionering av bercdskapsstyrkor. F dessa riktlinjer finns även vissa kompetenskrav för räddningsbefälhavare och särskilt befäl i beredskap angivna. Kompetenskraven utgår från kommunens invånarantal i tusental.

Mot bakgrund av att Pertalet kommuner har heltidsanställt brandbefaäl och med hänsyn ull at brandnämndens rekommendationer kan väntas bli vägledande sedan de prövats av regeringen anser kommittén att underställ-

ningsskyldigheten kan slopas. Kommittén utgår då från att det knappast blir

aktuellt att en kommun övergår från en organisation med heltidsanställt brandbetät till en organisatton med deludsanställt brandbefäl och från att kommunerna inte utan att överkigga med länsstyrelsen tillsätter deltidstjänster med personal som har lägre kompetens än som krävs enligt de nyligen fastställda brandordningarna.

7.3.4 Räddningsavtal

Enligt 6 § brandlagen får länsstyrelsen helt eller delvis befria kommun från

skyldigheten att hålla brandkår med därull hörande materiel, byggnader och anordningar. om kommunen har träffat avtal om betryggande hjälp för räddningstjänst från kommunal brandkår i annan kommun. Om kommunen har träffat avtal om sådan hjälp från brandkår, som ine är kommunal. eller från annat räddningsorgan än brandkår eller besluta: att annat kommunalt verk än brandförsvaret skall lämna sådan hjälp. får länsstyrelsen delvis befria kommunen från skyldigheten att hålla brandkår.

Har en kommun erhällit sådan befrielse som nu har sagts. skall enligt 4 § brandstacdgan av kommunens brandordning framgå I vilken utsträckning och inom vilka områden som räddningstjänsten i kommunen skall ombesörjas av annan än kommunens egen brandkår enhe särskilt avtal eller kommunalt

9 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 53

beslut. Sådant avtal resp. beslut skall enhet brandnämndens exempel redovisas + brandordningen. Av redovisningen skall framgå bl.a. vilken utryckningsberedskap som hiälplämnande brandkår eHer annat räddningsorgan skall hålla

Länsstyrelsens prövning av om betrielse från skyldigheten av hålla brandkår m. m. kan medges kommunen görs i samband med fastställelsen av kommunens brandordning.

Möjligheten att befria kommun från skyldigheten att hålla brandkår har öppnats för att des brandtförsvarskostnaderna skall kunna begränsas, dels

räddningsorganens effektivitet inom samverkansområdet i dess helhet skall

kunna ökas. Det är angeläget att alla tillfällen vill kostnadsbesparande samverkan mellan kommunerna tillvaratas så fänge detta kan ske utan att skäliga anspråk på en effektiv räddningstjänst behöver efterges. Under samma förutsättning bör givetvis en kommun kunna få dra nytta av tillgänghga räddningsresurser hos annan kommunal förvaltning än brandkåren eller hos annat räddningsorgan inonr kommunen. I den mån betryggande räiddningshjälp säkerställs genom avtal eller kommunalt beslut kan anspråken på kommunens egen brandkår mildras. I prop. 1973:185 15. 140) påpekar emellertid departemenischefen att ett sådant beslut inte bör kunna föranleda avsteg från principen att brandstyrelsen handhar förvaltningen i fråga om räddninestjänsten i dess helhet och att ledningen närmast under brandstyvrelsen utövas av brandeheten.

Underställningsskyldigheten gör det möjligt för länsstyrelsen att. innan et

avtal får giltighet. pröva om brandkår i annan kommun, industribrandkår.

oljesanerinesföretag ce. d. har sådana resurser när det gäller 1. ex. dimensioneringen av Insatsstyrkor och personalens kompetens att kommunen helt eller delvis kan befrias från skyldigheten att hålla egen brandkår.

Det förtiänar att understrykas att 6 § brandlagen ger kommunen en stor frihet när det gäller att bygga upp räddningstjänstorganisationen och brandförsvaret i övrigt. Som framgår av det föregående är det av både effekuvitetsskäl och kostnadsskäl angeläget att en sådan frihet kan behätlas.

För en kommun torde det te stig naturligt att 1 eu sammanhang ta ställning

vill hur hela dess brandförsvar bör vara organiserat. I den mån ställningsta-

gandet innebär beslut om räddningshiälp enligt 6 § brandlagen och en

däremot svarande anpassning av den kommunala brandkårens organisation

får det formen av en antagen brandordning och ett eller flera avtul etter bestut om räddnineshjälp. Även om förfarandet med underställning av brandordning slopas. bör det således i denna anges i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall ombesörjas enligt avtal eler genom beslut om samverkan med annan kommunal förvaltning än brandkären.

755 Oljebekämpning m.m. i hamn

Åteärder ull havs eller i kustvatinen, Vänern eller Mälaren + syfte av avvärla eller begränsa skada till följd av utflöde av oa eller annat som är skadligt ankommer på tullverket. Åtgärder av detta slag i hamn ankommer dock på kommunen (1 och 2 §§ brandlagen).

Enligt 4 a 8 brandstadgan skall i fråga om hamn i brandordningen anges det

område i vattnet inom vilket kommunen svarar för oljebekämpning m. m. I länsstyrelsens prövning av brandordningen övervägs om kommunen har avgränsat området på ett lämpligt och rimligt sätt.

Om underställningsskyldigheten beträffande brandordning slopas, kan det

inte gärna anförtros åt kommunen att ensidigt bestämma hur gränsen mellan

kommunens och tullverkets ansvarsområde skall dras i det enskilda fallet.

Den lämpligaste ordningen är enligt kommitténs mening att länsstyrelsen får bestämma inom vilket område som kommunen skall svara för oljebekämpning m. m.

7.3.6 Eldning utomhus

Enligt 22 § andra stycket brandstadgan får i brandordning föreskrivas

skyldighet för den som vill göra upp eld utomhus på psats, där elden lät kan

sprida sig och medföra brandfara, att anmäla det till brandehefen. En sådan

föreskrift finns 18 § brandnämndens exempel på brandordning. Där anges

också att brandechefen får förbjuda sådan eldning utomhus som bedöms

medföra avsevärd brandfara. Kommunernas brandordningar torde med få

undantag innehålla motsvarande föreskrifter.

Enligt 27 § brandstadgan kan den som bryter mot bestimmelse i brandordning dömas till penningböter eller, i svårare fall, dagsböter. En förutsättning är dock att brandordningen innehåller föroskrift om att förseelse kan medföra straff. I 14 § brandnämndens exempel på brandordning finns sådan föreskrift beträffande förseelse mot anmälningsplikten och eldnings-

förbudet. Enligt vad som har framhållits i avsnitt 7.3 har fastställelsen även en funktion som konfirmation av straffsanktionerade föreskrifter. Mot tanken

att slopa fastställelseprövningen skulle det kunna invändas att kommunerna

inte självständigt bör få besluta om straffsanktionerande föreskrifter.

Brandnämndens exempel på brandordning innehåller emellertid inte några

ytterligare straffsanktionerade föreskrifter. Kommittén saknar anledning att anta att några ytterligare sådana föreskrifter skulle behövas. Kommittén

anser därför att motsvarigheter till 8 och 14 §§ brandnämndens exempel bör kunna tas in i brandstadgan. Om så sker, finns det från den synpunkt som nyss har nämnts inte något att invända mot att underställningsskyldigheten slopas.

7.5.7 Länsstyrelsens sanktionsmöjligheter Länsstyrelsens tillsyn över att det kommunala brandförsvaret har skälig effektivitet sker som tidigare har framhållits, genom att länsstyrelsen kontrollerar dels att brandordning med erforderligt innehåll antas av

kommunerna, dels att kommunerna vidtar faktiska åtgärder för att bygga upp

ett effekuvt brandförsvar, dvs. i huvudsak att de efterlever resp. brandordning. Länsstyrelsen kan inte vid vite förelägga en kommun att anta brandord-

ning med visst innehåll fr SOU 1960:34 s. 301 och prop. 1962:12 s. 163). Om

en kommun underlåter att anta brandordning av innehåll som länsstyrelsen

anser erforderligt, får länsstyrelsen enligt 2 § andra stycket brandstadgan

förordna i ämnet. Länsstyrelsen skall dock i så fall underställa sitt beslut regeringens prövning. Om en kommun inte följer brandordningen, kan länsstyrelsen enligt 24 § brandstadgan förelägga kommunen vite. Vilesföreläggande bör naturligtvis användas endast om andra åtgärder inte kan anses tillräckliga. Om fastställelseprövningen slopas ter det sig inkonsekvent att behålla rätten för länsstyrelsen att utfärda brandordning när en kommun underlåter att anta brandordning — över huvud taget eller med innehåll som länssty-

relsen anser sig behöva kräva. Om en sådan situation undantagsvis skulle

inträffa, skulle kommunen för övrigt när som helst kunna ändra den

brandordning som länsstyrelsen utfärdat. Den statliga tillsynen minskar i effektivitet, om fastställelseprövningen slopas och länsstyrelsen fråntas rätten att i de fall som nyss nämnts själv

utfärda brandordning. En lösning på problemet skulle kunna vara att komplettera 24 § brandstadgan så att det blir möjligt för länsstyrelsen att

förelägga vite mot kommun som inte antar brandordning av det innehåll som

länsstyrelsen anser nödvändigt. Till denna fråga återkommer kommittén i

nästa avsnitt.

7.6. Kommitténs förslag

Kännetecknande för dagens samhällsförvaltning är det ömsesidiga beroendet mellan statliga och kommunala åtgärder. Detta beroendeförhållande måste emellertid ständigt prövas i takt med samhällets utveckling. De synpunkter som från bl. a. kommunalt håll har framförts på underställnings-

skyldigheten i fråga om brandordning har också utgått ifrån att kommunerna

numera har sådana personella resurser att det kan ifrågasättas om det finns skäl att behålla denna skyldighet. En slopad fastställelseprövning anses på

kommunalt håll innebära en smidigare och mera rationell handläggningord-

ning, eftersom brandordningen ständigt måste anpassas till förändringar i de lokala förhållandena.

Kommittén har som allmän utgångspunkt för sitt arbete en strävan att

finna lösningar som ökar kommunernas och landstingskommunernas hand-

lingsfrihet. Samtidigt gäller det dock för kommittén att lägga fram förslag som

inte eftersätter möjligheterna för statsmakterna att ta det övergripande ansvaret för samhiällsverksamheten.

Länsstyrelsens prövning av brandordningarna utgör ett led i statens bevakning av det allmänna skyddsintresset. Kommittén har därför noggrant prövat om det är möjligt att slopa underställningen utan att därmed åsidosätta det allmänna skyddsintresset.

Kommittén har funnit att kommunerna har byggt upp en väl fungerande

brandförsvarsorganisation såväl när det gäller insatsberedskapen som när det gäller standarden i övrigt. Det får därför anses vara fullt möjligt att öka kommunernas handlingsfrihet inom detta område.

Även om fastställelseprövningen slopas, har länsstyrelsen enligt kommit-

téns mening tillräckliga möjligheter att vid sin allmänna tillsyn kontrollera att

kommunerna vidmakthåller en acceptabel standard på brandförsvarsorganisationen. Kommittén har då utgått från att brandnämnden har att lämna råd och anvisningar rörande räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand ull bl. a. länsstyrelser och kommuner, att brandnämnden har att biträda länsstyrelsen i sådana frågor och att kommunerna fortlöpande informerar de statliga tillsynsmyndigheterna om förändringar i brandförsvarets organisation m. m. genom att översända avskrift av antagen eller ändrad

brandordning. Effektivieten i statsmakternas tillsyn är beroende på vilka sanktionsmöjligheter som tillsynsmyndigheten har. Slopas underställningsskyldigheten,

är det enligt statskontrollkommitténs uppfattning inte motiverat att behålla länsstyrelsens nuvarande rätt att utfärda brandordning i det fall en kommun av någon anledning helt underlåter att anta brandordning eliter inte vill anta brandordning med det innehåll som länsstyrelsen anser sig böra kräva. En på detta sätt ändrad ordning kan emellertid medföra att den statliga tillsynen förlorar + effektivitet. För att kompensera detta kan det övervägas att komplewuera föreskrifterna i 24 § brandstadgan så att det blir möjligt för länsstyrelsen att vid vite förelägga kommun att anta brandordning med det innehåll som länsstyrelserna anser nödvändigt. Enligt statskontrollkommitténs uppfattning kan man emellertid utgå ifrån att det finns en positiv vilja hos såväl kommunerna som länsstyrelserna att finna samförståndslösningar som tillgodoser de krav som statsmakterna har gett uttryck för i brandlag och

brandstadga. I prop. 1973:185 uttalade departementschefen (s. 147) att

samråd mellan länsstyrelse och kommun är av vikt inte bara för katastrofberedskap utan också för länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Han framhöll också att ett samråd mellan länsstyrelsen och den branddelegation som är knuten till kommunförbundets länsavdelning kan i hög grad främja samord-

ningen av räddningstjänsten i Jänet. De möjligheter som f. n. finns att med

stöd av brandlagen förelägga kommun vite utnyttjas enligt vad kommittén har inhämtat mycket sällan.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommivuén att underställningsskyl-

digheten slopas Jiksom länsstyrelsernas möjlighet att utfärda brandordning när kommunen underlåter att anta brandordning eller inte antar brandord-

ning med det innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt. Som framgår av

det föregående vill kommittén inte föreslå att vitesföreläggande skall kunna användas för att förmå kommun att anta brandordning med visst innehåll.

Mot bakgrund av kommitténs uppfattning att man kan anförtro åt

kommunerna att själva bestämma om sitt brandförsvar och dess utrycknings-

beredskap och att det därför inte längre är nödvändigt att låta länsstyrelsen fastställa brandordning ter det sig inte följdriktigt att hävda att länsstyrelsen

även i fortsättningen måste pröva om ctt avtal eller beslut om räddningshjälp

kan föranleda att kommunen helt eller delvis befrias från skyldigheten att hålla egen brandkår. Det är svårt att se hur en sådan prövning skall kunna ske separat utan samband med fastställelse av brandordning. Ett beslut om sådan befrielse skulle kanske behöva ändras, om kommunen ändrar sin brandförsvarsorganisation på ett sätt som påverkar förutsättningarna för befrielsen.

Komminén föreslår därför att kommun som har träffat avtal eller fattat beslut om räddningshjälp skall utan att inhämta länsstyrelsens medgivande kunna

helt eller delvis underlåta att hålla egen brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar.

Som en följd av kommitténs ställningstagande att skyldigheten att

underställa brandordning kan slopas, föreslår kommittén att länsstyrelsen får bestämma det vattenområde i hamn inom vilket kommunen skall svara för åtgärder för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Vidare föreslår kommittén att de föreskrifter om

eldning utomhus som nu finns i brandnämndens exmepel på brandordning arbetas in i brandstadgan.

8¶Specialmotivering

De förstag som kommittén har redovisat i det föregående innebär följande ändringar I brandlagen och brandstadgan.

6 8 brandlagen

Förslaget av kommun som har träffar avtal eter fattat beslut om räddninegshjöälp skall utan Finsstyrelsens medgivande kunna hel eller detvis underlåta avt hålla brandkår med därull hörande materiel, byggnader och anordningar föranleder ändring i 6§ brandlagen. Som förutsättning för

lättnad i skyldigheten att hålla brandkår föreskrivs att kravet på en eftekuv

räddningstjänst imie oftersätts.

2 § brandstadgan

Förslagen att underställningsskyldigheten berräffande brandordning och länsstyrelsens befogenhet att. vid underlåtenhet från kommunens sida, själv förordna om brandordning skall slopas medför utt 2 § andra stycket brandstadgan kan tas bort.

Vissa fölidändringar blir nödvändiga i 2 § tredje stycket. som nu innehåller

regler om bl. a. kungörande av fastställd brandordning. I stället för dessa

föreskrifier föreslås en bestämmelse som ålägger kommun att till Jänssty-

relsen och statens brandnämnd översända avskrift av kommunfullmiäktiges beslut att anta brandoördning och av den antagna brandordningen. Frågan hur ett beslut att anta brandoördning i övrigt skall ullkännages hänger samman

med frågan i vilken ordning sådana beslut skall kunna överklagas. I det

följande föreslås av det skall ske genom kommunalbesvär. I konsekvens härmed bör beslut att anta brandordning uttkännages endast enligt bestäimmelserna I 2 kap. 25-$ kommunallagen (1977:179) om tullkännagivande på kommunens anslagstavla av justeringen av fullmäktiges protokoll. av det ställe där protokollet finns tillgängligt och av uppgift om dagen då anstaget skedde. Den nuvarande bestämmelsen att brandordn ng skall införas i länets

författningsamling bör alltså utgå. Föreskriften att kommunstyrelsen skall

ombesörta att kungörelse om käinsstyrelsens fastställelsebeslut anslås och förs in Ii den eller de tidningar där kommunala meddetanden tas in bör också slopas. En motsvarande föreskrift avseende fullmäktiges antagningsbeslut synes imte nödvändig. Med den svn som numera råder i fråga om villkännagivande av kommunala författningar synes det vidare vara obehövligt att behålla föreskriften att kommunen skall hålla tryckta exemplar av brandoördningen tullgäneliga för allmänheten.

4 5 brandstadegan

Förslaget om ändring 16. $ brandlagen föranleder en tormetl jämkning av 4 § tredje stycket brandstadgan.

4 a § brandstadgan

Förslaget att länsstyrelsen skall bestämma inom vilket område i hamn kommunen skall svara för oljebekämpning m. m. föranleder ändring i 4 a 8 brandstadgan. I sådant ärende bör yttrande inhämtas från kommunen och generaltullstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut bör givetvis besvär kunna

anföras hos regeringen.

22 § brandstadgan

Enligt 8 § brandnämndens exempel på brandordning skall den som ämnar

företa hygges-, halm- eller annan mera omfattande bränning utomhus i god

tid göra anmälan därom till brandchefen. Där finns också en bestämmelse om

att brandchefen får förbjuda sådan eldning utomhus som bedöms medföra avsevärd brandfara. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås att motsvarighet till dessa bestämmelser tas in i 22 § brandstadgan.

27 8 brandstadgan

I 27 8 brandstadgan finns en bestämmelse som gör det möjligt att

straffsanktionera föreskrifter i brandordning. Denna möjlighet utnyttjas numera endast för att straffsanktionera de föreskrifter som rör eldning utomhus. I övrigt har inte framkommit något behov av en sådan möjlighet.

Om bestämmelserna om eldning utomhus arbetas in i 22 §, bör 27 § ändras.

Den ändring som kommittén föreslår innebär att den som bryter mot

eldningsförbud som har meddelats med stöd av 22 § tredje stycket döms till böter (dvs. dagsböten, medan den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 22 § andra stycket döms till böter, högst 500 kronor.

29 § brandstadgan

De ändringar i brandstadgan som har redovisats i det föregående föranleder vissa jämkningar i 29 §, som innehåller bestämmelser om besvär över beslut av brandcehef och länsstyrelse. F. n. kan länsstyrelse komma att fatta vissa

beslut på grund av brandordning. Denna möjlighet bortfaller med de

ändringar som föreslås i fråga om brandordningarnas innehåll. Som cn följd härav föreslår kommittén att 29 § tredje stycket utgår och att en mindre jämkning görs i 29 § fjärde stycket.

9¶Lagförslag

Förslag till Lag om ändring i brandlagen (1974:80)

Härigenom föreskrives att 6 § brandlagen (1974:80) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

6 §

Länsstyrelsen får helt eller delvis Kommun, som har träffat avtal om befria. kommun från skyldighet att hjälp för räddningstjänst från kommuhålla brandkår med därtill hörande nal brandkår i annan kommun, får

materiel, byggnader och anordningar, helt eller de!vis underlåta att hålla

om kommunen har träffat avtal om brandkår med därtill hörande matebetreggande hjälp för räddningstjänst riel, bvgenader och anordningar, om från kommunal brandkår i annan det kan ske utan att kravet på en kommun. Om kommunen har träffat effektiv räddningstjänst eftergives. avtal om sådan hjälp från annan Under samma förutsättning får kombrandkår än som sagts nu eller från mun, som har träffat avtal om sådan annat räddningsorgan än brandkår hjälp från annan brandkår än som eller beslutat att annat kommunalt sagts nu eller från annat räddningsverk än brandförsvaret skall lämna organ än brandkår eller beslutat att

sådan hjälp. får länsstyrelsen delvis annat kommunalt verk än brandförbefria kommunen från skyldigheten svaret skall lämna sådan hjälp. delvis att hålla brandkår. underlåta att hålla brandkår.

Vad I denna lag föreskrives om kommunal brandkår äger motsvarande tillämpning på brandkår, annat räddningsorgan och kommuanlt verk som avses i första stycket.

Förslag till

Förordning om ändring i brandstadgan (1962:91)

Härigenom föreskrives att 2,4,4a. 22,27 och 29 §§ brandstadgan!(1962:91)

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivydelse Föreslagen lydelse

28 Brandordning antages av kom- Brandordning antages av kom-

munfullmäktige. munfullmäktige.

Beslut om antagande av brandordning skall underställas länsstyrelsens

prövning. Vägras fastställelsen skola skälen därtill angivas. Underlåta full-

mäktige att antaga brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, har länsstyrelsen att förordna i ämnet men skall i så fall underställa — sitt beslut regeringens prövning.

Då brandordning fastställts skall Då brandordning antagits, skall

länsstyrelsen på kommunens bekost- avskrift av beslutet och brandord-

nad ofördröjligen införa beslutet och ningen sändas till länsstyrelsen och brandordningen i länets författnings- statens brandnämnd. samling, Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens brändnämnd. Det åligger kommunstyrelsen att ombesörja, att kungörelse om fastställelsen anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala

meddelanden intagas, och att tryckta

exemplar av brandordningen finnes att tillgå för allmänheten.

I Brandstadgan omtryckt 1974:81. 2 Senaste lydelse 1976:748.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i eller villägg till brandordning.

4 8

I brandordning skola intagas bestämmelser om den kommunala brundstyrkans organisation och om det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.

Om kommun skall hava brandcehef eller vice brandehef gemensamt med

annan kommun, skall detta framgå av brandordningen.

Har kommun jämlikt 6 § brand- Av brandordningen skall framgå i lagen (1974:80) helt eller delvis vilken utsträckning och inom vilka

befriats från skyldigheten att hålla områden räddningstjänsten i kom-

brandkår, skall av brandordningen - munen skall ombesörjas enligt avtal framgå i vilken utsträckning och = eller beslut som avses i 6 § brandinom vilka områden räddningstjän- = lagen (1974:80). sten i kommunen skall ombesörjas enligt avtal eller beslut som avses I nämnda paragraf.

I fråga om hamn som avses i 1 § I fråga om hamn som avses i I $ tredje stycket brandlagen (1974:80) tredje stycket brandlagen (1974:80)

skall i brandordningen angivas det — bestämmer länsstyrelsen det område i område i vattnet inom vilket kom- = vattnet inom vilket kommunen svamunen svarar för åtgärder för att — rar för åtgärder för att avvärja eller avvärja eller begränsa skada till följd — begränsa skada till följd av utflöde av av utflöde av olja eller annat som är = olja eller annat som är skadligt. Innan skadligt. beslut meddelas, skall länsstyrelsen

höra kommunen och generaltullstvrel-

Sen.

3 Senaste lydelse 1975:423.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

2285 Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller hyggesbränning eller ock

svedja eller bränna gräs, halm, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra brandfara, åligger honom att dessförinnan, genom grävning eller på annat sätt, vidtaga de särskilda åtgärder, som kunna anses erforderliga för att hindra eldens

spridning. Sådan eld må ej övergivas, förrän den blivit fullständigt släckt.

I brandordning må om så erfordras Den som ämnar uppgöra eld av föreskrivas skyldighet för den som vill Större omfattning på plats, som avses i uppgöra eld på plats, som avses i första stycket, skall i god tid anmäla

första stycket, art anmäla det till det till brandcehefen. brandcehefen.

Brandcehefen får förbjuda eldning

utomhus. när sådan eldning kan

medföra avsevärd brandfara.

27§

Bryter någon mot bestämmelse i Den som underlåter att fullgöra

brandordning och skall förseelsen anmälningsskyldighet enligt 22 § andenligt stadgande däri föranleda an- ra stvcket dömes ull böter, högst svar, dömes, om ej gärningen är femhundra kronor. Den som bryter belagd med straff i annan författning, mot förbud, som har meddelats med till böter, högst femhundra kronor. stöd av 22. $ tredje stycket, dömes till Har förseelsen avsett åliggande av böter. större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, dömes till böter.

29 N &4

Över beslut vid brandsyn samt Över beslut vid brandsyn samt

över brandchefs beslut jämlikt 15 § över brandchefs beslut jämlikt 15 § andra stycket sista punkten och 17 § andra stycket sista punkten, 17 §

andra punkten må besvär anföras andra punkten och 22 § tredje stvcket hos länsstyrelsen. må besvär anföras hos länsstyrel-

sen.

+ Senaste lydelse 1975:423.

Nuvarande tvdelse Förestagen lydelse

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende som avses i första stycket eller

rörande vitesföreläggande enligt 24 § mot annan än kommun föres hos

kammarrätten genom besvär.

Mot beslut som länsstyrelse på

grund av brandordning meddelat i särskilt fall angående tillstånd, förbud eller föreläggande, föres likaledes talan hos kammarrätten genom be-

svär, om ej fråga är om åliggande för

kommunen på grund av dennas ansvar för räddningstjänsten eller för förehyggande åtgärder mot brand.

I övrigt föres talan mot beslut, som Lövrigt föres talan mot beslut, som

länsstyrelse meddelat på grund av länsstyrelse meddelat på grund av

denna stadga eller brandordning, hos denna stadga, hos regeringen genom regeringen genom besvär. besvär.

Bilaga 2

Exempel på brandordningar

Den 1 juli 1974 trädde brandlagen (1974:80) i kraft. Kungörelsen (1974:81)

om ändring i brandstadgan (1962:91), som trädde i kraft samma dag, redovisar

brandstadgans nya lydelse i dess helhet.

1 28 brandstadgan anges att brandordning antas av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Enligt övergångsbestämmelserna till kungörelsen om ändring i

brandstadgan skall förslag till brandordning med innehåll som föranleds av

brandlagen och brandstadgan ha underställts länsstyrelsens prövning före den 1 januari 1976.

I propositionen (1973:185) rörande den nva brandlagsstiftningen anges att statens brandnämnd har att till ledning för kommunerna utarbeta exempel på brandordningar. I enlighet härmed har brandnämnden sammanställt och i

plenum 1975-05-27 antagit de exempel på brandordningar vilka införts i föreliggande meddelande. Anvisningarna är gällande från 1975-07-01.

I fråga om dimensionering av kommuns styrkor i beredskap hänvisas — i avvaktan på resultatet av pågående omarbetning av förutvarande statens brandinspektions anvisningar härom — till Anm 1 till 6 § i statens brandinspektions meddelande 1963:3 och till statens brandinspektions meddelande

1965:7.

Detta anvisningsmeddelande utges efter samråd med svenska kommunförbundet och efter hörande av civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, kinsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, brandcheferna i Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner, svenska hamnförbundet, svenska brandförsvarsföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska brandbefälets riksförbund, brandmännens riksförbund, svenska kommunalarbetareför-

bundet, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och svenska skorstens-

fejeriarbetareförbundet.

Stockholm 1975-05-27

STATENS BRANDNÄMND

Swen Hultqvist

/ Hans Ohlsson

Summary in English

The National Board of rescue and fire services

Informative recommendations 1975:6 (replaces I.R. 1963:3 and 1974:3)

Model Communal Fire Regulations

In accordance with the now fire laws, which came into föree 1974-07-01. each communal administration is required 10 submit a draft ot new fire regulations for the approval of ihe county administration betore 1976-01-

01.

IS Communal board of rescue and fire services.

28 Area of responsibility for ihe communal fire services.

385 Organization of ihe communal fire services.

45 Readiness för instant action. SS Training specifications for the communal fire services and levv

personal. 68 Alarm central and alarm speciHications. 75 Water supplies, hydrants and emergency basins.

85 Fire safety preseriptions för burning outdoors.

9-13 §§ Chimney swecping. Allowed intermediate periods etc. 145 Penalty regulations.

Transitional regulations

Anvisningstext Kommentar

Brandstyrka

385 Kommunens brandstyrka skall utgöras av a) en brandehef. som skall vara heltidsanställd (deltidsanställd) alt 1) och ha avlagt brandingenjörsexamen alt 2) och ha avlagt lägst brandmästarexamen

alt 3) (och ha genomgått lägst brandbefälskurs AD.

Brandchefen skall enligt avtal Eventuellt tillägg.

Brandehef är enligt avtal Eventuellt tillägg.

by en (... vice brandechef-et) som skall vara I brandstyrkan kan ingå flera (förste, andre etc)

heltidsanställd(-a) (deltidsanställdt-a). vice brandchefer med olika kompetens. alt 1) och ha avlagt brandingenjörsexamen Om brandchef och vice brandchef är gemenalt 2) och ha avlagt lägst brandmästarexamen samma för två eller flera kommuner, bör hänsyn

alt 3) (och ha genomgått lägst brandbefälskurs hänill tas vid fastställande av kompetenskra- ÅA). ven.

Vice brandchefen(-erna) skall enligt avtal vara Eventuellt tillägg.

Vice brandchefl-er) är enligt avtal vice brandehe- Eventuellt tillägg. fen(-efMa l.ooooosossssoss oss ss ssa kommun. c) brandkår bestående av 1) hos kommunen anställd brandpersonal till Enligt 6 § första stycket brandlagen kan läns-

lägst det antal och med lägst den kompetens som styrelsen helt eller delvis befria kommun från

erfordras för den i 4 § angivna beredskapen skyldighet att hålla egen kommunal brandkår.

Då kommun till följd av avtal/beslut (jfr paragraf

3 c punkt 2) helt befriats från sådan skyldighet

utgår redovisningen under c punkt 1 samt 48

första stycket med tabell. 2) personal som enligt avtal (bilaga 0) eller enligt Här åsyftas avtal/beslut rörande hjälp från kommunens beslut (bilaga 0) skall ingå i kommunal brandkår i annan kommun, annan kommunens brandstyrka, samt brandkår, annat räddningsorgan celler från kom-

munalt verk och med sådan verkan som avses i

6 § brandlagen första och andra styckena.

Bilagda avtal eller beslut skall mot bakgrun-

den av vad brandordningen skall reglera i

tillämpliga deiar innehålla uppgift om

1) vilka slag av räddningstjänst och/eller

geografiska områden insats skall omfatta 2) rätten att alarmera 3) hur alarmering skall ske

4) insatsstyrkans/insatsstyrkornas numerär

och sammansättning

5) insatsstyrkans/insatsstyrkornas anspän-

ningstid(-er)

6) den förstahandsutrustning insatsstyrkan

skall medföra

10 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 53

7) övrig utrustning som skall hållas disponibel för insats

8) övning och annan utbildning

9) intervall för fortlöpande samråd mellan ansvariga företrädare för parterna/organen

3) övrig personal som därutöver kan fordras för

alarmeringstjänsten, verksamhetens planlägg-

ning, för förebyggande åtgärder mot brand samt

för brandstyrkans övning.

d) brandvärn Brandvärn upprättas, då så bedöms erforder-

Varav MINSt soosssosssssss ss oss oss förmän för att inom skärgårds-. fjäll- och liknande

områden minska den tid inom vilken räddningstjänstinsats kan ske. Behov av brandvärn kan även föreligga i sådana delar av en kommun där skogen är av väsentlig betydelse som brandrisk. Observeras bör att brandvärn inte kan organiseras eller tas i anspråk för annan verksamhet än sådan som är att hänföra till räddningstjänst.

Beredskap 458 Avgörande för vilken anspänningstid som Utryckning skall ständigt kunna ske med minst erfordras är vilka krav som ställs på insatstiden den/de styrka/styrkor inom den/de tid(-en, vid brand. Insatstiden (D, dvs den tid, som

räknat från det personalen inkallas till dess förflyter från det ögonblick insatsstyrkan inkal-

styrkans första fordon utgår (anspänningstid), las till dess denna påbörjat det egentliga räddsom anges nedan. ningsarbetet, är sammansatt av anspänningstiden

(SK körtiden (K) brandstation — objekt och

angreppstiden (G).

1=S+K+G

Frfarenhetsmissigt och med hänsyn till eko- Brandstation Styrka Längsta ansp nomiska faktorer bör /insatstiden (1) normalt i kommundelen minst tid min uppgå högst till följande värden: Grupp I Brandfarlig tätortsbebyggelse; kon-

centrerad centrumbebyggelse med

butiker, varuhus, kontor och sam-

lingslokaler; tät trähusbebyggelse;

större vårdanläggning; större indu-

stri, industriområde; större brandfar-

ligt upplag; hamn; bostadsbebyg-

gelse i 4 våningar och högre

- 10 minuter Grupp II Flerfamiljshus lägre än 4 våningar;

villa-, radhus- och kedjehusområ-

den; större byar och gårdar, mindre

industrier

— 20 minuter.

Grupp III Enstaka byggnader och gårdar,

mindre byar: koncentrerad fritidsbe-

bygpgelse

- 30 minuter.

Lokala förhållanden kan motivera, att (vid

enstaka friliggande objekt) längre insatstid än

den angivna måste accepteras.

Körtiden brandstation — objekt. vilken i första

hand är beroende av körsträckans längd och

: vägens beskaffenhet, beräknas från fall till fall

med hänsyn till lokala förhållanden. Körhastig-

hetens medelvärde för väg kan normalt sättas till

I km/minut.

Det förutsätts att insatsstyrkan förfogar över

ändamålsenlig räddningsutrustning. I sådant fall

kan angreppstiden genomsnittligt sättas till en

minut. Förkortningar i tabellen: Tabellen ifvlis i tillämpliga delar enligt BI = brandbefäl med brandingenjörsexamen följande exempel: BM = brandbefäl med lägst brandmästar- 1 BI examen I BI or BF = hrandbefäl med lägst brandförmans- I BM+I1BF+4Bm 5 examen I BF+4 Bm A = brandbefäl med lägst A-kurs IC +4Bm Brr B = brandbefäl med lägst B-kurs Vid bestämning av storlek, sammansättning C = brandbefäl med lägst C-kurs och fördelning av kommuns styrka/styrkor i Bm = lägst brandman beredskap samt dennas/dessas anspänningstid-

(-er) skall möjligheterna till förstärkning av

styrkan/styrkorna i första utryckning uppmärk-

sammas.

Alternativt kan förekommande särskild be-

fälsberedskap redovisas i text enligt tex

följande:

"Därutöver skall minst

befäl med sosoooosoossessersersss ser s rea

examen vara ständigt anträffbart (per tele-

kommunikationsmedel) och kunna träda i

tjänst på brandstation, insatsplats eller i... .

INOM sossosseser sa minuter.”

Beredskapen avseende den personal som enligt kommunens beslut eller enligt avtal skall ingå i kommunens brandstyrka redovisas i bilaga (jfr paragraf 3 c punkt 2).

Utöver de i tabellen angivna brandstationerna skall materialdepd(-er) för brandvärn finnas i

Övningar 5§ Varje övning bör normalt omfatta 1ivå Med all personal som avses i paragraf 3 c punkt I timmar. skall övningar hållas i den omfattning brand- Föreskriften medger att övningar koncenchefen bestämmer, dock genomsnittligt med treras till vissa perioder. heltidsanställd personal minst en övning per Med begreppet övning förstås här både teore-

vecka och med deltidsanställd personal minst tusk och praktisk utbildning i räddningstjänst. två övningar per månad.

Med personal ullhörande brandvärn skall

övningar hållas minst två gånger årligen.

Alarmering

65 Alarmeringscentral för kommunens brandför- 11 3 brandstadgan har utformats så att alarmesvar är ringen skall kunna handhas av länsalarmerings-

alt 2) anordnad vid sssssoososssososssso sno nn. i anknytas övergångsbestämmelse.

kommundelen s.sssoosoossssssss ones.

(INOM mosooresssee essens. kommun). Särskilda anordningar för allmänhetens alarme- Samtalsautomater med SOS-knapp får bedöring av brandstyrkan, tex hjälptelefon eller mas som tillfyllest. brandskåp, skall finnas inom industri-. kontors-, hamn- och upplagsområden samt andra områden inom kommunen av motsvarande karaktär där alarmeringsmöjligheterna inte ständigt är tillfyllest.

Särskild alarmeringsanordning skall finnas vid

varje brandstation som inte är ständigt bemannad. Under den mörka delen av dygnet skall alarmeringsanordning vara markerad genom särskild belysning.

Vatten för brandsläckning

7§ Om så är nödvändigt för att förhindra olycks-

För försörjning med vatten för släckning av händelser skall branddamm eller annat vattenbrand skall finnas erforderligt antal brandposter tag förses med erforderliga skyddsanordningar. anslutna till vattenledningsnätet. Brandpos- Det förutsätts att gällande Svenska Vattenternas antal och placering bestäms efter samråd och Avloppsverksföreningens anvisningar för med brandchefen. vattenverks anordnande för brandsläckning

tillämpas. Där så erfordras skall branddammar eller andra Markeringen utföres lämpligen enligt svensk vattentag anordnas. Brandposter och vattentag standard för varselmärkning. skall vara tydligt markerade. Brandposter och vattentag skall vara lättillgäng-

liga och i brukbart skick. Underhåll och skötsel

av brandpost och vattentag som tillhör kommunen ankommer på

(byggnadskontor etc).

Brandchefen skall underrättas när vattenledning till brandpost avstängs och åter öppnas samt när

ny brandpost anordnats.

Förebyggande åtgärder mot brand

Eldning utomhus

8§ Syftet med anmälan är att bereda brandchefen Den som ämnar företa hygges-, halm- eller tillfälle att ange vilka säkerhetsåtgärder som annan mera omfattande bränning utomhus skall måste vidtas eller att förbjuda bränningen.

i god tid göra anmälan därom till brandehefen. Förbud kan vara betingat av rådande väder-

leksförhållanden, spridningsrisk etc. Beslut om/

upphävande av förbud skall anslås på kommu-

nens anslagstavla samt införas i en eller flera

ortstidningar. Då eldning utomhus bedöms medföra avsevärd Jfr dåvarande statens brandinspektions medbrandfara får brandchefen förbjuda sådan delanden 1964:4 Hyggesbränning, 1967:8 Bräneldning. ning på tomt och 1973:6 Halmbränning. Anm. Anmälan enligt första stycket befriar ej

från skyldighet att söka sådant undantag från

behandlingsförbud som enligt lokal hälsovårds-

ordning kan fordras för bränning.

Sotning

9”

Alt I

strikt skall i brandordningen anges distriktens Alt 2

gränser (lämpligen på karta i bilaga). Kommunen jämte

Jfr förslag till övergångsbestämmelse.

utgör ett sotningsdistrikt.

10§ Tiden från en sotning till nästa (sotningsfrist) får icke utsträckas längre än

I fem veckor Departementschefen har i proposition 1962:12 a) för köksspis, ugn eller annan jämförlig eldstad (s 89) uttalat, att sotningsfristerna i princip bör jämte ullhörande rökkanal, såvida eldning äger vara lika långa för en viss anläggning oavsett om rum i större omfatining än för enskilt hushålls- denna är belägen i tätort eHer glesbebyggelse, behov, såsom i hotell, restaurang, bageri, char- samt att i den mån icke de särskilda anläggningkuteri, rökert, rosteri, snickeri och annan därmed arnas skick och eldningssättet föranleder annat, jämförlig inrättning, likformighet mellan kommunernas sotnings-

frister bör eftersträvas.

b) för värme-, varmvatten-, varmlufi- och

Med i punkt I b) angiven olja — jämförlig med ångpanna jämte tillhörande rökkanal, såvida

vissa vedbränslen ur sotbildningssynpunkt —eldning sker med ved, torv, stenkol eller därmed

avses eldningsolja 3, 4 eller 5. ur sotbildningssynpunkt jämförlig olja eller

Med i punkt 3 a) omnämnd annan kanalanannat bränsle.

sluten förbränningsanordning avses exempelvis

destruktionsanordning för avfall av typ som 2 tio veckor

används vid sjukhus etc. a) för tvättpanna i bostadshus jämte ullhörande

Sotningsfristen för pannor, som är avsedda att

rökkanal, såvida tvättpannan är avsedd att

kunna eldas med så väl fast som flytande bränsle. användas av mer än fem hushåll,

bestäms av det använda bränslet. Om sålunda

b) för värme-, varmvatten-, varmluft- och exempelvis vedbränsle kommer ull användning

ångpanna jämte tillhörande rökkanal, som ej är i från sotbildningssynpunkt nämnvärd omfatt-

att hänföra under punkt 3 b), såvida eldning sker ning, skall fristen under punkt 1 b) gälla.

uteslutande med koks, antracit eller därmed ur Med i punkt 5 a) angiven större värmecentral sotbildningssynpunkt jämförlig olja eller annat avses en i regel friliggande värmecentral, som

bränsle. producerar värme och/eller kraft för exempelvis

en större industrianläggning eller för byggnader

3 femton veckor inom hvyreshusområde, militäranläggning eller

a) för kökspis eller annan jämförlig eldstad. sjukhusanläggning. vilkas byggnader vanligen såvida eldning äger rum endast för enskilt har separata värmeanläggningar. hushålls behov, samt för annan kanalansluten förbränningsanordning jämte tillhörande rökkanaler; sotningsfrist omfattande merparten av månaderna juni-augusti utsträcks till tjugotvå veckor, b) för värme- och varmvattenpanna med en värmeeffekt icke överstigande 50 Mcal/h (—60 kW)jämte tillhörande rökkanal i småhus, såvida eldning sker uteslutande med koks, antracit eller därmed ur sotbildningssynpunkt jämförlig olja eller annat bränsle; sotningsfrist omfattande merparten av månaderna juni-augusti utsträcks

till tjugotvå veckor.

4 tre månader för imkanal hörande till större kök, t ex restaurangkök, gatukök eller grillbar.

5 ett år Med kvalificerad driftledare avses maskin-

a) för värme-, varmvatten- och ångpanna eller befäl eller person med motsvarande kompeannan jämförlig eldstad jämte tillhörande rökka- tens. nal i större värmecentral, vilken står under

kontinuerlig övervakning av kvalificerad driftle-

dare och vars skorsten (-ar) icke till någon del gränsar till andra utrymmen än sådana som ingår i värmecentralen, b) för värmepanna med fotogeneldad insatsbrännare av förångningstyp jämte tillhörande rökkanal, c) för kakelugn, kamin för fast eller flytande

bränsle, annan öppen spis än sådan som avses i punkt 6 b) samt övriga eldstäder och förbrän-

ningsklosett jämte tillhörande rökkanal,

d) för annan tvättpanna i bostadshus än sådan som avses i punkt 2 a) jämte tillhörande rökkanal,

e) för frånluftskanal från bageriugn, tvättinrättning och liknande anläggning.

6 två är a) för andra imkanaler än sådana som avses i punkt 4, b) för öppen spis eller annan eldstad jämte tillhörande rökkanal i utrymme, som normalt uppvärms av annan uppvärmningsanordning,. 0) för köksspis. öppen spis, kamin för fast eller flytande bränsle och liknande eldstad samt förbränningsklosett jämte tillhörande rökkanal i

fritidshus och därmed jämförliga byggnader,

vilka icke används som stadigvarande bostad.

HN Har eldning ej sket efter senaste sotning, behöver ny sotning inte utföras. Eldstad som inte använts under två år får inte tas i bruk förrän den kontrollrensats.

Vid övergång från et bränsleslag till ett annat Avsikten med anmälan är au få klarlagt om

bör. då fråga är om i 10 § punkterna 1 b, 2 b och eldstad och rökkanal är lämpade för det nya 3b avsedda objekt, anmälan därom göras till bränslet, om övergång till annat bränsle motidistriktets skorstensfejarmästare. Samma skyl- verar ändring av sotningsfristen eller om den dighet gäller när sådan eldstad som anges i första obrukade eldstaden är tillförlitlig ur brandstycket skall tas i bruk. skyddssynpunkt.

Brandcechefen avgör efter skorstensfejarmästarens hörande till vilken av de i 103 nämnda grupperna viss eldstad och kanal är att

hänföra.

Utan medgivande av byggnads ägare får eldstad och rökkanal inte rengöras genom sk urbrän-

ning.

128 Anvisningar angående askutrymme finns Ägare eller innehavare av byggnad och lägenhet intagna i Svensk Byggnorm. med rensningspliktig eldstad skall, om inte särskilt askutrymme finns anordnat, svara för att obrännbart och i övrigt lämpligt kärl finns tillgängligt för uppsamling av sot och aska.

138 Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt skall vidtaga sådana åtgärder att för honom avsedda tjänstemeddelanden kan lämnas per telefon.

Ansvar

JAN Den som bryter mot bestämmelserna i 8 § första stycket denna brandordning eller överträder förbud enligt 8 § andra stycket dömes på sätt

som anges I 27 § brandstadgan.

Övergångsbestämmelser

Intill dess kommunen anslutits ull länsalarmeringscentral är alarmeringscentral för komi KOMMUNdCIEN sossoreoseseerssss esse ss na Intill dess 19 § angiven indelning i sotningsdistrikt är genomförd, skall kommunen vara

indelad i sotningsdistrikt enligt följande

setet ere rer sees ers ena blir vakanta, skall dessa sammanläggas med distrikt oo0oo0000000 0...

in '

]

Bilaga 3

Reservation

av ledamöterna Neergaard och Thyreen om vitesföreläggande mot kommun m m. Av flera skäl som anförs i direktiven för kommittén och i kommitténs

överväganden är det angeläget att onödig statlig kontroll över kommunerna

och landstingskommunerna tas bort. Frågan är emellertid hur långt dessa

skäl bär när det gäller den statliga tillsynen över det kommunala brandför-

svaret.

Brandlagstiftningen kan betecknas som en allmänt hållen ramlagstiftning. Den ger kommunerna stor frihet att bygga upp och utforma brandförsvaret på det sätt som de själva finner lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena.

Det är från både effektivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt väsentligt att denna frihet kan behållas. Om man ser till intresset av att den kommunala

självstyrelsen inte inskränks onödigtvis, är det angeläget att ett slopande av

underställningsskyldigheten i fråga om brandordning inte föranleder att

allmänt hållna författningsbestämmelser ersätts med stelare regler.

Underställningsskyldigheten är formellt sett ett betydande ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Från praktisk synpunkt kan underställningsförfarandet emellenid ses som ett smidigt sätt att, innan kommunen har

slutgiltigt bundit sig för en viss organisation, få till stånd ett meningsutbyte

med de statliga tillsvnsmyndigheterna. Finns det anledning till detaljanmärkningar mot brandordningen, kan bristfälligheterna rättas till på ett enkelt sätt.

Även om brandordningen ger anledning till allvarliga farhågor i fråga om den

kommunala brandförsvarsorganisationens effektivitet, kan länsstyrelsen påpeka detta under hand och brandordningen ändras före den formella fastställelseprövningen. Från kommunens synpunkt kan det för övrigt vara fördelaktigare att fastställelse vägras än att länsstyrelsen ingriper först när kommunen har inrättat sin brandförsvarsorganisation efter en brandordning som kommunen självständigt har beslutat om.

Brister i brandförsvarsorganisationen är inte påtagliga på samma sätt som

brister i fråga om t. ex. barnomsorgen, skolan. eller åldringsvården, där standarden kan bestämmas efter ett fortlöpande behov, som kan bedömas

med ganska god säkerhet. Brandförsvaret däremot måste dimesioneras med

utgångspunkt i en bedömning av risken för att bränder eller andra olyckor av

en viss svårighetsgrad inträffar. Det material som kommittén har lagt fram

ger vid handen att det inte sällan funnits anledning till kritik mot brandordningar som har underställts länsstyrelsens prövning. Invändningarna har ofta rört detaljfrågor men ibland har anmärkning riktats mot regleringen i brandordningen av frågor som har grundläggande betydelse för brandförsvarets effektivitet, t. ex. beredskapsstyrkornas storlek. den tid inom

vilken utryckning skall kunna ske eller brandbefälets kompetens. Vad gäller deltidsanställt brandbefäl är att märka att 7 § 2 mom. brandstadgan ger vida ramar för den utbildning som skall krävas för behörighet till deltidstjänst som

brandehef, vice brandehef osv. Eftersom brandordning enligt 3 mom. skall

innehålla bestämmelser om den kompetens som fordras för kommunens brandbefäl, ger fastställelseprövningen länsstyrelsen möjlighet att reagera om länsstyrelsen anser att kompetenskraven har satts för lågt.

Det hittills anförda talar närmast för att underställningsskyldigheten bör behållas. Vi har emellertid stannat för att ansluta oss till kommitténs förslag att den skall tas bort. Vid detta ställningstagande har vi särskilt beaktat att brandordningarna främst reglerar den kommunala brandförsvarsorganisationens utformning och verksamhet. Brandordningarna innehåller sålunda, till skillnad mot t. ex. en lokal ordningsstadga, i regel bara någon enstaka bestämmelse som direkt rör de enskilda kommunmedlemmarna. Vidare rör bara en det av innehållet i brandordningarna frågor i vilka en effektiv statlig tillsyn kan anses väsentlig. Detta gäller i fråga om 1. ex. beredskapsstyrkorna

och brandbefälets kompetens. Att en kommun har ett effektivt brandförsvar är emellertid av betydelse även för t.ex. grannkommunerna. Om en

kommun har en särskilt svag organisation, kan grannkommunerna få lämna hjälp enligt 8 § brandlagen i stor utsträckning utan att själva kunna räkna med motsvarande bistånd.

Vi utgår från att kommunerna, även om underställningsskyldigheten slopas, regelmässigt kommer att beakta befogade påpekanden från länsstv-

relsen och statens brandnämnd i fråga om innehållet i brandordning. För de

fåtaliga fall när så inte sker behövs ett påtryckningsmedel. Vi föreslår därför att länsstyrelsen får befogenhet att förelägga en kommun vite. om kommunen underlåter att anta brandordning eller inte vill anta brandordning med det innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt. Mot länsstyrelsens beslut bör kommunen kunna anföra besvär hos regeringen.

Vi anser vidare att en motsvarighet till den nuvarande prövningen av räddningstjänstavtal m. m. bör behållas. även om underställningsskyldigheten tas bort. Bestämmelsen i 6 § brandlagen ger kommunerna en stor frihet när det gäller att bestämma hur brandförsvarsorganisationen skall byggas upp. Ett enskilt räddningsorgan som inte står under någon offentlig kontroll kan genom avtal få ansvaret för all räddningstjänst i stora deltar av en kommun eller för flertalet räddningsuppgifter 1 hela kommunen. Detta räiddningsorgans befälhavare kommer, även om han står under brandehefens ledning, i praktiken att få vittgående befogenheter enligt t.ex. 9-11 §§ brandlagen. Liksom hittills bör länsstyrelsens prövning avse frågan om kommunen kan — helt eller delvis — befrias från skyldighet att hålla egen brandkår. Prövningen bör ske med utgångspunkt I det räddningsavtal som kommunen vill träffa och den ändring av brandordningen som föranleds av avtalet. Besvär över länsstyrelsens beslut bör kunna anföras hos regeringen. Ett beslut om befrielse från skyldighet att hålla brandkår bör kunna ändras när omständigheterna ger anledning till det.

153 Bilaga 3

Remissyttrandena

Sammanställning av remissyttrandena

I Statskontrollkommitténs delbetänkande 1, Underställning av beslut om lån och borgen

Samtliga remissinstanser, så när som på en som inte tar ställning tillstyrker förslaget att underställningsskyldigheten beträffande beslut om lån och borgen skall tas bort eller kimnar det utan erinran. I flertalet fall ansluter sig remissinstanserna till kommitténs motiveringar. I några remissyttranden

lämnas synpunkter och förslag i vissa delfrågor. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att kommunindelnings-

reformerna under senare tid har syftat till att ge kommunerna bärkraftigt ekonomiskt underlag för insatser på samhällsbyggandets skilda områden. Det är, anför länsstyrelsen, logiskt att kommunernas möjligheter i detta avseende får slå igenom också i fråga om befogenhet ull skuldsättning för sådan expansion som är önskvärd från allmän synpunkt, t. ex. i fråga om skolanläggningar, barnstugor. idrotsanläggningar, offentliga byggnader, gatunät m. m. Sedan länge har för övrigt I etapper ägt rum en utveckling mot ökad frihet från statlig kontroll av kommunal skuldsättning. Tiden synes enligt länsstyrelsen mogen för att statens kontroll över kommunernas låneoch borgensbeslut inskränks till en laglighetsprövning inom ramen för besvärsmöjligheterna enligt kommunallagen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att kommitténs förslag är ett naturligt steg I strävandena att decentralisera beslutanderätten och decentraliseringsutredningen framhåller att förslagen stämmer överens med utredningens

principer för ökat lokalt inflytande i den offentliga verksamheten.

Ett slopande av kravet på statlig lånekontroll medför enligt länsstyrelsen i Södermanlands län av det administrativa arbetet förenklas för såväl kommuner och landstingskommuner som statliga myndigheter. Liknande synpunkter anför bl. a. bostadsstvrelsen, Svenska sparbanksföreningen samt Lunds, Mölndals, Uddevalla och Lidköpings kommuner.

Kommitténs förslag med allmänt hållna bestämmelser om lån och borgen passar enligt Malmöhus läns landstingeskommun och Skellefieå kommun väl in i den karaktär av ramlag som kännetecknar den nya kommunallagen.

Kommunerna ges stor frihet att inom ramen för den kommunala kompetensen självständigt fatta beslut i dessa frågor. Ronneby kommun anför bl. a. att kommunerna i dag har en betydande sakkunskap till sitt förfogande inom såväl förtroendemanna- som tjänstemannaleden för bedömningen av låncvillkor och långivare. Kalix kommun, som heh instämmer i kommitténs

motiveringar, anser att förslagen bör genomföras fortast möjligt. Flera kommuner har samma uppfattning.

TCO. som också helt ansluter sig till kommitténs överväganden och

förslag, framhåller att den kommunala demokratin sedan länge är djupt rotad i vårt land. Den vid internationella jämförelser långtgående decentraliseringen av det politiska beslutsfattandet representerar enligt TCO:s uppfatt-

ning eu betydande demokratiskt värde. Utifrån denna uppfattning anser

TCO att staten i första hand bör ange riktlinjerna och ramarna för den

kommunala verksamhetens totala omfattning och inte omfattande detaljregler för skilda sektorer av verksamheten.

Remissinstanserna delar i allmänhet kommitténs uppfattning att den statliga kontrollen i fråga om kommunernas och landstingskommunernas beslut att ta upp lån eller teckna borgen numera saknar betydelse när det gäller både det kommunala förmögenhetsskyddet och statens intresse av stabiliseringspoliusk samordning.

Riksrevisionsverker framhåller att kommunal administration, budget- och redovisningssystem samt ekonomisk långtidsplanering har utvecklats i enlighet med moderna principer efter kommunindelningsreformen. Denna

utveckling innebär enligt verkets bedömning att kravet på skydd för den

kommunala förmögenheten är väl tillgodosett. När det gäller att påverka kommunala investeringar av konjunkturpolitiska skäl har staten tillgång till andra och mera effektiva medel än lånekontrollen. Det gäller t. ex. riksbankens kontroll över kreditmarknaden samt kontrollen över byggverksamheten. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län, som

vidare nämner att 1976 års kommunalekonomiska utredning har föreslagit att

de hittillsvarande frivilliga överläggningarna mellan staten och kommunerna

rörande utdebiteringsbegränsningar m. m. utvecklas till ett fast förhandlings-

system för hela det kommunala området. Detta skulle enligt länsstyrelsen ytterligare förbättra möjligheterna till ett samordnat agerande inom det ekonomiska området.

Svenska kommunförbundet, som delar kommitténs uppfattning att kommunallagens allmänna bestämmelse om förmögenhetsförvaltningen är en tillräckhg reglering på detta område, anser vidare att frågan om hur en enskild investering finansieras är av ringa betydelse. Av väsentligt större intresse är enligt förbundet om kommunens samtliga planerade investeringar

får en från olika synpunkter lämplig finansiering. Ifråga om lånekontrollens syfte att vara ett led i den ekonomiska politiken anför förbundet att sådana

bedömningar hittills har förekommit bara under krigs- och kristider.

Kommunerna har också sedan lång tid tillbaka beviljats lånetillstånd i större

omfattning än vad de på grund av läget på kreditmarknaden har kunnat utnyttja.

Inte heller Sveriges riksbank anser att underställningsskyldigheten kan fylla uppgiften som ekonomiskt-politiskt instrument. Riksbanken pekar på förekomsten av en stor mängd outnyttjade lånetillstånd och på möjligheterna för kommunerna att finansiera sin verksamhet med andra lån än sådana som kräver underställning. Om det bedöms som önskvärt att ge staten större kontroll över expansionen av kommunernas utgifter och verksamhet, får enligt riksbanken andra medel utnyttjas och, om det behövs, nya instrument konstrueras. I ett par avseenden nämns riksbanken i betänkandet. Enligt

banken har lånetillstånden ingen reell funktion att fylla när det gäller

emissionskontrollen och valutakontrollen. Avgörandena i emissions- och valutaärenden kan klaras dem förutan.

Umeå kommun, som helt ansluter sig till kommitténs förslag, anför att det inte har varit lyckligt att knyta lånetillstånd till särskilda objekt. Detta gäller specielt i fråga om expanderande kommuner. Botkyrka kommun anför som

en risk att konkurrensen mellan kommunerna om utrymmet för långfristiga lån kan hårdna, eftersom icke expansiva kommuner som tidigare har saknat lånetillstånd och därmed varit utestängda från möjligheten till långfristiga

krediter kan komma att efterfråga sådana i större utsträckning. Enligt kommunen är möjligheten att bedöma denna risk i dag mycket liten. Om

låneinstituten även i fortsättningen gör den bedömningen att man i första

hand vill knyta utlåningen till anläggningar med bestående värde, bör

förslaget inte medföra svårigheter att finansiera sådana anläggningar, anför

kommunen. Halmstads kommun anser att riksbanken noga bör följa ränteutvecklingen så att inte bankerna i oskälig grad ökar räntemarginalen på kommunernas upplåning.

LO är mer tveksam i fråga om lånekontrollens roll i den ekonomiska politiken. LO anser att frågan berör det mycket viktiga sambandet mellan kommunal planering och demokrati samt statens samordnande och styrande

uppgifter beträffande viss allmän ekonomisk och social utveckling. Frågan om regeringens låneprövning är dock bara en detalj i detta sammanhang. Man kan enligt LO knappast avgöra om den föreslagna lagändringen är väsentlig

eller saknar praktisk betydelse. Vidare anför LO bl. a. följande.

I samband med den ekonomiska politiken är det en påtaglig erfarenhet från senare År att statsmakternas faktiska inflytande över investeringar och konsumtionsåtaganden inom den offentliga sektorn är måttligt. För cko-

nomisk stabilisering på kort sikt finns ibland otillräcklig samordning och fölisamhet mellan den centralt önskade politiken och den sammantagna

kommunala verksamheten. Å andra sidan finns fall, då den kommunala sektorn varit konjunkturstödijande på ett lämpligt sätt utan att detta varit direkt åsyftat. Man måste dock konstatera att det finns behov av mer friktionsfri samordning mellan stabiliseringspolitiska ambitioner och den kommunala sektorns verksamhet. Om det inte sker genom låneprövningen bör rimligtvis andra system övervägas och utvecklas.

Väsentligt är också att den kommunala servicens innehåll och omfattning blir jämförbar mellan olika kommuner och landsting. Detta är en rättvisefråga, för vars lösning staten också har ett klart ansvar. LO delar uppfatt-

ningen att låneprövningen kanske inte är väl lämpad för den uppgiften.

Rådande problem måste emellertid minskas på något sätt. Beträffande olika

slags service finns vid sidan om jämlikhetskravet frågan om den samman-

tagna effektiviteten för vissa verksamheter. Denna kan värderas på olika sätt.

Ett exempel är hälso- och sjukvårdsväsendets kapacitet och innehåll i olika

avseenden. Statsmakterna har ett ansvar för att fortlöpande ge riktlinjer för hög effektivitet och lämplig inriktning, där det parlamentariska inflytandet

måste vara utslagsgivande.

LO säger sig inte vilja resa invändningar mot kommitténs förstag. Med hänsyn till osäkerheten om konsekvenserna av den föreslagna reformen anser dock LO att man bör överväga om inte en lagbestimmelse med fullmakt för regeringen atv I särskilda fall upphäva den fria lånerätten bör införas. Den skulle användas i krislägen och när ett förutsett missförhållande kan rättas till bara genom finansåtstramning. Redan gällande borgensåtaganden skulle inte beröras.

I fråga om lånekontrollens syfte att ge staten möjligheter att pröva om

ändamålet med lånet faller inom den kommunala kompetensen anser de remissinstanser som har yttrat sig därom i likhet med kommittén att en sådan särskild kompetensprövning inte behövs.

Svenska kommunförbundet påpekar att kompetensprövningen blir slumpartad, eftersom den omfattar endast en mindre del av kommunernas investeringar. Den stämmer dessutom inte överens med strävandena I övrigt att minska den statliga detaljkontrollen över kommunerna. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län synes kommunmedlemmarna i dag följa kommunens

göranden och låtanden på eu helt annat sätt än tidigare. De utnyttjar i allt högre grad sin möjlighet att utlösa den offentlighetskontroll som kommunalbesvärsprövningen utgör. Man kan således skönja en tendens till förstärkt

medborgarkontroll av de kommunala besluten. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför dock att möjligheten att anföra kommunalbesvär inte alltid uppmärk-

sammas. Kommitténs förslag skulle därför kunna medföra vissa risker för att

lånebeslut som faller klart utanför kommunens kompetens leder till ekonomiska åtaganden, som binder kommunen för lång tid framåt. Detta kan enligt länsstyrelsen synas mindre tillfredsställande. Sådana beslut kan

emellertid fattas på en rad andra områden utan att det finns annan möjlighet

för rättelse än kommunalbesvär. Mot bakgrund av de skäl som kommittén har redovisat för ett slopande av underställningen anser länsstyrelsen dessa risker vara av underordnad betydelse. Sveriges riksbank anför liknande synpunkter i fråga om utnyttjandet av besvärsmöjligheten. Det skulle enligt riksbanken kunna ifrågasättas om inte en ny typ av kompetensprövning borde ersätta underställningen. Denna utgör nämligen inte någon effektiv kompetenskontroll. Kompetensfrågan är, anför banken, självfallet lika viktig i fall då finansieringen ordnas utan lån eller med underställningsfria lån som då den ordnas med lån som kräver underställning. Endast i sistnämnda fall ger underställningsskyldigheten regeringen kännedom om frågan och bara då blir det alltså möjligt för regeringen att göra en kompetensprövning. Riksbanken, som säger sig inte helt dela kommitténs åsikter i kompetensfrågan, anser således att underställningsskyldigheten i dess nuvarande form

inte är ett tillfredsställande instrument för kompetensprövning.

Flera remissinstanser tar upp kommitténs förslag att kommuns borgens-

åtaganden bör redovisas på ett lättillgängligt sätt i budgeten och bokslutet. Kommittén, som utgår från att kommunförbunden verkar för en sådan

utveckling, anser att det inte behövs särskilda bestimmelser därom i

kommunallagen. Remissinstanserna delar i allmänhet denna uppfattning. Bland de remissinstanser som uttryckligen har angett sin positiva inställning till förslaget om redovisning av borgensåtaganden kan nämnas länsstyrelserna i Hallands, Skaraborgs och Jämtlands län. landstinasskommunerna i Hallands och Kopparbergs län, Botkyrka, Stockholms, Nyköpings, Tingsrvds, Ronneby,

Laholms och Göteborgs kommuner samt LO och TCO. Enligt Jönköpings och

Göteborgs och Bohus läns landstingskommuner villämpas i dessa landstingskommuner redan en sådan redovisning. Katrineholms och Uddevalla kommuner uppger att en sådan redovisning torde vara regel i kommunerna. Landstingsförbundet säger sig genom råd och anvisningar komma att verka för en enhetlig och öppen redovisning av upptagna lån och borgensförbindel-

ser.

Även riksrevisionsverket anser det vara av stor vikt att förtroendevalda och

övriga kommunmedlemmar får en rättvisande bild av kommunens borgensåtaganden. Detta gäller enligt verket speciellt i de fall där kommunen har gått

i borgen för lån som 1as upp av t.ex. allmännyttiga bostadsföretag och kommunala energibolag, eftersom dessa borgensåtaganden kan vara både riskfyllda och stora. Dessa frågor är enligt riksrevisionsverkets mening av sådan vikt och ställer sådana krav på likformighet i tillämpningen att de bör regleras rättsligt. Krav på redovisning av borgensförbindelser finns i fråga om bokföringspliktiga i 19 5 bokföringslagen (1976:125). En sådan redovisning anses tillhöra god redovisningssed. Kommuner är undantagna från bokfö-

ringslagen men kommunallagen fyller motsvarande funktion. Riksrevisions-

verket anser därför i motsats till kommittén att tvingande bestämmelser om redovisning av kommunernas borgensåtaganden bör införas. Detta kan enligt verket ske t. ex. genom tillägg till 4 kap. 7§ kommunallagen.

Några remissinstanser redovisar speciella synpunkter.

Kristinehamns kommun anser att det inte finns skäl att behålla den praxis som innebär att kommunerna saknar befogenhet att ta upp lån mot säkerhet i form av pantbrev i sin fasta egendom. Vid förvärv av fast egendom kan, anför kommunen. i vissa situationer en sådan belåning övergångsvis vara av praktiskt värde i avvaktan på placering i andra låneformer. Av förarbetena

eller på annat sätt bör därför enligt kommunens mening framgå att

hittillsvarande praxis inte längre skall gälla. Hallands läns landstingskommun

utgår däremot i likhet med kommittén från att nuvarande praxis inte skall

ändras. Samma inställning har Göteborgs kommun, som anser att det bör

övervägas om lagförslaget i förtydligande syfte bör kompletteras med förbud

för kommunen att pantförskriva kommunal fast egendom utom när det gäller förvärv av redan intecknad egendom. Som skäl anför kommunen att

nuvarande praxis vilar på ett avgörande långt tillbaka i tiden, ett förhållande

som bedöms vara mindre tillfredsställande.

Svenska bankföreningen nämner att enligt den föreslagna nya lydelsen av 4 kap. 7 § kommunallagen får kommun och landstingskommun ta upp lån och

åtaga sig borgensansvar och ansvarighet i övrigt för lån. Denna ändrade

lydelse är inte avsedd att innebära någon utvidgning eller ändring av den kommunala kompetensen sådan den bestäms i I kap. 4§ kommunallagen och i särskilda författningar om kommunala angelägenheter. I klarhetens intresse kunde därför enligt föreningen övervägas att i den nya lydelsen av 4 kap. 7 § göra det tillägget att rätten att ta upp lån och åtaga sig borgensansvar m.m. gäller för sådana angelägenheter som kommun och landstings-

kommun enligt I kap. 4§ själva får vårda eller som annars ankommer på

dem.

Ronneby kommun anser att kommunfullmäktige bör få besluta självständigt om nyttjande av kapitalfond för annat ändamål. Det väsentliga synes enligt kommunen vara att förmögenheten totalt förvaltas så att den inte

minskar. Den kommunala verksamheten är av sådan an att behovet av lån för längre och kortare tider varierar från tid till annan. Kommunen erinrar om exempelvis markanskaffning, markexploatering för bebyggelse, skolbyggna-

tion och annan byggnation för fullföljande av skyldigheter inom den

kommunala kompetensen. Vidare betonas kommunernas ökade insatser för att bekämpa arbetslösheten. I samarbete med de statliga myndigheterna inom detta område behöver byggnads- och anläggningsarbeten ofta sättas igång

med kort varsel för att förbättra sysselsättningen.

Även kommunatlbesvärskommittén har uppmärksammat att behovet av att behålla underställningsplikten beträffande beslut om ianspråktagande av medel ur kapitalfond för driftändamål inte berörs i betänkandet. I visst samband härmed står emellertid enligt Kommittén uttalandet i betänkandet alt bestämmelsen i 4 kap. 1 § kommunallagen om den kommunala förmögenhetsförvaltningen gör upptagande av lån för att bestrida driftkostnader otillåtet. Statskontroltkommitén tillägger att något hinder att ta upp tillfälliga

lån för att erhålla rörelsemedel ”naturligtvis” inte finns. Kommunalbesvärs-

kommittén tar inte ställning till om kommunernas kompetens ; fråga om

upptagande av lån bör vara begränsad på detta sätt. Om så bedöms lämpligt,

synes emellertid enligt kommittén den föreslagna regleringen vara otillräcklig. Enligt kommunalbesvärskommitténs mening kan 4 kap. I $ kommunallagen inte utgöra stöd för att efter kommunalbesvär upphäva ett kommunalt beslut om upptagande av lån för driftändamål, om 4 kap. 7§ får den avfattning som föreslagits i betänkandet. Den föreslagna lydelsen ger sammanställd med 4 kap. 2 § kommunallagen utrymme för tolkningen att kommunens medelsbehov. av vad slag det vara må, får fyllas genom upplåning, så att skatteuttaget kan begränsas i motsvarande mån. Principen

alt upplånade medel inte får användas för driftändamål kan snarare anses

komma till uttryck i bestämmelsen i 4 kap. 6 § om rätten att ta kapitalfond i anspråk för driftändamål. För au kommunens kompetens i fråga om upplåning skall bli klart angiven bör enligt kommunalbesvärskommittén i 4 kap. 7 X uttryckligen sägas att kommun eller läandstingskommun inte får ta

upp lån för att täcka kommunens eller landstingskommunens driftkostnader. Vidare bör enligt kommittén föreskrivas att detta inte utgör hinder för att ta

11 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 33

upp ullfällgt lån för att erhålla rörelsemedel. Kommittén anser vidare att den närmare gränsdragningen mellan oullåtna lån för att täcka driftkostnader och ullåtna lån av ullfällig natur för att erhålla rörelsemedel bör preciseras. i varje

fall i motiven.

Kommunalbesvärskommittén tar också upp en redaktionell detalj som gäller förslaget till ändring i lagen om kommunalförbund. Ingen ändring föreslås i betänkandet beträffande 16 §, som, i form av hänvisning till kommunallagens motsvarande bestämmelser, innehåller grundläggande bestämmelser om kommunalförbunds rätt att ta upp lån och ingå borgen.

Eftersom 4 kap. 8§ kommunallagen föreslås bli upphävd, bör enligt kommunalbesvärskommitténs mening i vart fall den ändringen göras att hänvisningen till denna paragraf i 16 § lagen om kommunalförbund tas

bort.

Ett par remissinstanser berör bestämmelserna i lagen (1961:436) om

församlingsstyrelse (omtryckt 1976:500) om de kyrkliga kommunernas lånerätt. Bostadsstyrelsen anser att dessa bör bli föremål för motsvarande

överväganden som i betänkandet har gjorts beträffande de borgerliga

kommunerna. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, som inte tar

uttrycklig ställning till förslagen beträffande de borgerliga kommunerna,

anser att resultatet av den pågående stat-kyrkaremissen bör avvaktas, innan ställning tas till reglerna i församlingsstyrelselagen om lånetillstånd.

Förbundet anser att denna fråga bör behandlas av utredningen (Kn 1977:04)

om översyn av lagen om församlingsstyrelse.

2 Statskontrollkommitténs delbetänkande II, Underställning av brandordning

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget att underställningsskyldigheten beträffande brandordning skall slopas eller lämnar det utan erinran. Till dessa remissinstanser hör rikspolisstyrelsen, överbefälhava-

ren, statens järnvägar, statens strålskyddsinstitut, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Örebro, Västmanlands. Gävleborgs och Västernorrlands län, decentraliseringsutredningen, TCO, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och i stort sett samtliga kommuner som har yttrat sig.

Ett antal remissinstanser är i stort sett positiva till förslaget men ger uttryck för viss tveksamhet eller tillstyrker förslaget med förbehåll. Dessa remissinstanser är riksrevisionsverket, arbetarskyddsstyrelsen, industriverket, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads och Västerbottens län, sju kommuner, Svenska försäkringsbolags riksförbund och försäkringsbolaget Folksam.

Negativa till kommitténs förslag är luftfartsverket, naturvårdsverket, brand-

nämnden, länsstyrelserna i Östergötlands och Älvsborgs län, Norrköpings,

Åtvidabergs och Emmaboda kommuner, Svenska kommunalarbetareförbundet.

Brandmännens riksförbund, Svenska brandbefälets riksförbund och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund.

Länsstyrelsen i Kalmar län detar kommitténs uppfattning att den kommunala självstyrelsen är av stor betydelse och att kommunerna numera har resurser som gör det möjligt för dem av självständigt handlägga frågor i större omfattning än tidigare. Kommunerna har byggt ut brandförsvaret så att det tillgodoser skäliga krav på beredskap mot olyckor och nödlägen. Det finns enligt länsstyrelsen inte längre några motiv för att behålla länsstyrelsens prövning av kommunernas brandordningar.

Länsstvrelsen i Kronobergs län säger sig ha genomgående mycket goda erfarenheter av samarbetet med kommunerna på brandförsvarets område. Arbetet med upprättandet av nya brandordningar för kommunerna har resulterat i samförståndslösningar som innebär att brandförsvaret i länet får anses ha en fullt acceptabel standard. Länsstyrelsen betonar också att länsstyrelsen regelbundet har samarbete och diskussioner med brandcehe-

ferna i länet. Länsstyrelsen har den erfarenheten att kommunerna är väl

medvetna om sitt ansvar för räddningstjänsten och med hänsyn till det goda samarbete som förekommer mellan kommunerna och länsstyrelsen har länsstyrelsen inte något att invända mot att underställningsskyldigheten i fråga om brandordning slopas liksom länsstyrelsens möjlighet att själv

besluta om brandordning. Länsstyrelsen förutsätter att samråd skall äga rum

mellan kommunen och länsstyrelsen, innan brandordning antas.

Enligt decentraliseringsutredningen ligger kommitténs förslag i linje med utredningens principer för ökat lokalt inflytande.

Enköpings kommun anför att kommunerna måste förutsättas vara kapabla

att leva upp till det ansvar som brandlagen ålägger dem. Kommunerna har

ålagts det ekonomiska ansvaret för verksamheten och måste därför också

förutsättas kunna bestämma hur de skall organisera sitt brandförsvar. Enköpings kommun anser att kommitténs förslag att kommunfullmäktige skall besluta om brandordning utan underställningsskyldighet och utan att föreskrifter införs om ingripanden av länsstyrelsen eller andra statliga organ är ett riktigt uttryck för synen på hur kommunerna skall fungera i samhället.

Flera av de remissinstanser som tillstyrker kommitténs förslag framhåller att ett slopande av fastställelseprövningen skulle leda till en smidigare och mer rationell handläggningsordning. Till dessa remissinstanser hör bl. a. Örebro kommun och TCO. Om underställningsskyldigheten slopas, vinner man enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län både en ökad smidighet vid handläggningen hos kommunerna och en minskad arbetsbelastning hos

länsstyrelserna. Länsstyrelsen anser i likhet med kommittén att den

allmänna tillsynsverksamhet som nu utövas av brandnämnden och länsstyrelserna är en tillräcklig kontroll av att effektiviteten hos kommunernas

brandförsvar inte eftersätts. Kommitténs förslag att kommun till länssty-

relsen skall översända ett exempelar av antagen eller ändrad brandordning kommer dessutom att öka denna kontrollmöjlighet. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Västerås kommun nämner att kommuner i ett trängt ekonomiskt läge kan vilja göra besparingar med följd att brandförsvarets resurser inskränks. Kommunen räknar dock med att dessa risker skall kunna undanröjas genom förslaget att brandnämnden liksom hittills skall utarbeta normalförslag till brandordningar. Medvetenheten hos politiska beslutsfattare om att ett effektivt brandförsvar är nödvändigt bör också vara en garanti för att brandförsvaret tillförs de resurser och det kunnande som behövs. Fagersta kommun anser att ett slopande av understiällningsskyldigheten beträffande brandordning inte skulle komma att negativt påverka effektiviteten hos kommunens brandförsvar. Tvärtom anser kommunen att en sådan åtgärd skulle kunna underlätta för kommunen att i framtiden smidigt anpassa brandordningen till kommunens utveckling.

Genom sin insyn i den kommunala verksamheten har allmänheten enligt Sundsvalls kommun tillfredsställande möjligheter att se till att brandförsvarets kvalitet upprätthålls, även om underställningsförfarandet slopas. Personalen har också förutsättningar att bl. a. genom medbestämmandeavtal verka för att brandförsvaret är fullgott.

Svenska kommunförbundet framhåller att brandordningen över huvud taget inte berör räddningstjänstplaneringen och de resurser som genom samverkan kan ingå i brandförsvaret. Statlig tillsyn i form av fastiställelseprövning synes därför numera ha fått ett mera begränsat värde. Utvecklingen

av brandförsvaret, liksom den allmänna utvecklingen med minskad statlig

detaljreglering och ökad kommunal självbestämmanderätt, motiverar enligt

förbundet att fastställelseprövningen beträffande brandordning slopas.

Kommunernas brandordningar är utom i två hänseenden i princip avskrifter av det exempel på brandordning som brandnämnden har gett ut. De två undantagen är föreskrifterna om kompetenskrav beträffande brandehef och vice brandchef och om den brandpersonal som ständigt skall finnas i beredskap. Genom den senaste kommunindelningsreformen har erhållits betydligt större kommuner, som bl.a. inom brandförsvaret har mera kompetent personal än vad många mindre kommuner tidigare kunde ha. En grundtanke bakom reformen var att kommunerna självständigt skulle

hantera en så stor del som möjligt av sina uppgifter. Enligt kommunförbundets mening har kommunerna numera goda förutsättningar att själva

bedöma vilka kompetenskrav som bör ställas upp när det gäller brandehef och

vice brandchef och hur beredskapsstyrkan bör dimensioneras.

Landstingsförbundet framhåller att kommittén på ewt klargörande sätt har påvisat att effekterna med fastställelseprövningen kan uppnås genom en annan ordning. Förbundet tillstyrker förslaget som anses vara ett led i utvecklingen av den kommunala självstyrelsen.

TCO anser att samtliga kommuner f. n. har en väl fungerande brandförsvarsorganisation. Det ursprungliga syftet med underställningsprövningen anses därmed vara uppfyllt. TCO framhåller att flertalet kommuner har antagit en brandordning som nära ansluter till brandnämndens exempel på

brandordning. Om den straffsanktionerade bestämmelsen i fråga om anmälningsskyldighet vid bränning utomhus införs i brandstadgan, bortfaller enligt TCO det enda återstående skälet för en underställning av brandordningar.

Behovet av kontroll över det kommunala brandförsvaret kan enligt TCO:s mening tillgodoses genom länsstyrelsens allmänna tillsyn.

Några av de remissinstanser som i princip tillstyrker att underställnings-

skyldigheten slopas ger uttryck för viss tveksamhet. En del av dessa

remissinstanser ställer upp förbehåll av olika slag eller har invändningar i

detaljfrägor.

Arbetarskyddsstyrelsen, som ime tar bestämd ställning ull förslaget att

underställningsskyldigheten skall tas bort. framhåller att riskerna för olycksfall måste anses vara betydligt högre vid räddningsarbete än vid de flesta

andra arbeten. De bestämmelser i brandordningarna som är av avgörande betydelse från arbetarskyddssynpunkt är föreskrifterna om den kommunala brandstyrkans organisation, om det lägsta antalet övningar som skall hållas och om den kompetens som fordras för kommunens brandbefäl. Styrelsen framhåller vikten från arbetarskyddssynpunkt av att det säkerställs att kommunerna. när brandordning fastställs. följer de krav som brandnämnden ställer upp i fråga om beredskapsstyrkornas storlek och sammansättning.

Industriverket erinrar om att brandordning inte får innehålla bestämmelser om förhållande som regleras i annan författning än brandlagen och brandstadgan. Av intresse i detta sammanhang är 1. ex. förordningarna om brandfarliga och explosiva varor och de tillämpningsföreskrifter som utfärdas

av industriverket. Om understiällningsskyldigheten slopas, kan det enligt

verket befaras att åtskilliga brandordningar kommer att uppta regler som rätteligen inte får finnas där. Verkets erfarenhet är att kommunala organ, som av någon anledning bedömer cn statlig regel vara otillfredsstvällande från säkerhetssynpunkt, inte sällan verkar för en ordning som skärper den statliga regeln. Det måste då vara frestande för det kommunala organet att försöka få in den avvikande regeln i brandordningen. Om så sker, kommer allmänheten att uppfatta regeln som bindande. Den som är missnöjd med innehållet i brandordningen har små möjligheter att få sakfrågan prövad, eftersom länsstyrelsens prövning bara avser spörsmål av formell natur. Industriverket

föreslår därför att brandstadgan — enligt förebild från hälsovårdsstadgan —

kompletteras med en bestämmelse om att föreskrift i brandordning inte får utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från en av regeringen eller

brandnämnden fastställd normalbrandordning.

Flera remissinstanser betonar att en statlig tillsvn över det kommunala brandförsvaret är av vikt från säkerhetssynpunkt. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län kan kommitténs uttalanden och förslag i denna del behöva preciseras.

Riksrevisionsverket, som i princip är positivt till att underställningsskyldigheten tas bort, vill dock inte ullstyrka att ullsynsmyndigheternas sanktionsmöjligheter slopas helt. Enligt verket talar bl. a. risken för att brandförsvaret

eftersätts i konkurrens med andra kommunala verksamheter för att någon

form av sanktionsmöjligheter måste behållas. Härtill kommer att risken för

storbränder och andra större olyckor och de olycksrisker som föreligger vid avlägset belägna industrier m. m. måste beaktas, när brandförsvaret dimensioneras. Fastställelseprövningen kan försvåra för kommunerna att fortlöpande anpassa brandförsvarsorganisationen till förändrade förhållanden. Verket föreslår att länsstyrelserna i stället ges befogenhet att förelägga kommunerna att vidta konkreta åtgärder för att brandförsvaret skall uppfylla

skäliga anspråk på effektivitet. För att den statliga tillsynen skall bli effektiv bör kommunerna också åläggas att göra förhandsanmälan om visentliga

förändringar i brandförsvarsorganisationen. Med en sådan ordning torde endast sådana avvikelser från brandnämndens exempel på brandordning och dimensioneringsan visningar som är av väsentlig betydelse för brandförsvarets effektivitet föranleda ingripanden från tillsyvnsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Uppsala län vill inte motsätta sig att underställningsskyl-

digheten slopas, även om starka skäl talar för att den behålls. I fråga om

kommun som har uppenbara brister i sin brandförsvarsorganisation måste länsstyrelsen dock ha formella möjligheter att föreskriva särskilda bestämmelser.

Innan underställningsskyldigheten slopas, bör enligt Bords kommun de

riktlinjer för dimensioneringen av beredskapsstyrkor som brandnämnden har utarbetat ha prövats av regeringen och utfärdats. Dessa riktlinjer kan väntas leda till en någorlunda enhetlig bedömning av beredskapsstyrkornas storlek i

jämförbara kommuner.

Kristianstads kommun beronar vikten av att brandnämndens dimensioneringsregler följs och att den statliga tillsynen blir effektiv. Gävle kommun föreslår att det i brandstadgan tas in en bestämmelse om att yttrande skall inhämtas från brandnämnden i ärende om antagande av brandordning.

Uppsala kommun påpekar vikten av att brandnämnden ges tillräckliga resurser och befogenheter så att nämnden kan biträda länsstyrelserna och kommunerna i frågor rörande räddningstjänst och förebyggande åtgärder

mot brand. Högsby, Mönsterds och Umeå kommuner anför liknande

synpunkter.

Vellinge kommun föreslår att den kontrollfunktion som länsstyrelsen

utövar genom fastställelseprövningen ersätts av en frivillig uppföljning av brandförsvaret i kommunerna så att effektiviteten inte försämras. Denna

uppföljning kan enligt kommunen samordnas och verkställas av kommunförbundets länsavdelningars branddelegationer.

Några av de remissinstanser som tillstyrker kommitténs förslag förordar i

likhet med reservanterna i kommittén att länsstyrelsen ges befogenhet att förelägga vite. om kommun underlåter att anta brandordning eller inte vill anta brandordning med det innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt. Till

dessa remissinstanser hör länsstyrelserna i Gotlands och Kristianstads län samt

Markaryds och Gävle kommuner. Svenska försäkringsbolags riksförbund och

försäkringsbolaget Folksam, som har samma uppfattning, förordar dessutom i enlighet med reservanternas förslag att en motsvarighet till den nuvarande prövningen av räddninpstjänstavtal behålls. Enligt riksförbundet talar starka

skäl för att underställningsskyldigheten behålls. Riksförbundet, som fram-

håller att anledning till erinringar mot kommunernas brandordningar inte

sällan har förelegat, vill dock inte motsätta sig förslaget att underställningsskyldigheten skall tas bort. En sådan ändring förutsätter att länsstyrelserna vid den allmänna tillsynen kontrollerar att kommunernas räddningstjänst-

organisation har en godtagbar standard och att kommunerna samråder med

tillsynsmyndigheterna, innan brandordning antas.

Civilförsvarsstyrelsen anser det viktigt att nuvarande möjligheter till

kontroll av den fredstida räddningstjänsten behålls och ställer sig därför tveksam till förslaget att underställningsskyldigheten skall tas bort. Ett definitivt ställningstagande till förslaget kan dock enligt styrelsens uppfattning ske först sedan riksdagen har beslutat om civilförsvarets framtida

utformning. Regeringen har gett styrelsen i uppdrag att utreda möjligheterna och konsekvenserna av att civilförsvaret knyts närmare till den kommunala verksamheten.

Luftfartsverket erinrar om att länsstyrelsen enligt 12 § brandlagen i vissa fall

skall överta ledningen av räddningstjänsten på olycksplats och förordna

särskild befälhavare. Detta skall ske vid nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet. Eftersom länsstyrelsen enligt 24 § brandstadgan har att svara för

den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten vid nödläge som avses i 12 8 brandlagen, anser luftfartsverket det vara av betydelse att

kommunernas brandordningar underställs länsstyrelsen.

Enligt naturvårdsverket är den efterhandskontroll av insatsberedskapens

standard som kommitténs förslag skulle leda till helt otillräcklig bl. a. när det

gäller att bygga upp beredskapsåtgärder för att begränsa olyckor vid olje- och

kemikalietransporter. Beredskapen inför sådana olyckor måste ofta byggas upp med hjälp av brandförsvaret i flera kommuner och på regional bas. Den utrustning som behövs vid olyckor där giftiga eller vådliga kemikalier har kommit lös är många gånger så speciell att varje kommuns brandförsvar inte rimligen kan förfoga över exakt den utrustning som behövs vid varje tänkbar olycka. Naturvårdsverket anser därför att länsstyrelsen bör ha möjlighet att på förhand påverka utformningen av beredskapen och att verka för en allsidig planering och bedömning.

Flera av de remissinstanser som avstyrker kommitténs förslag betonar vikten av att insatsberedskapens standard och brandbefälets kompetens kontrolleras. Brandnämnden erinrar inledningsvis om att produkter som medför risk för brand eller annan skada numera förekommer i allt större

omfattning. Utvecklingen på transportområdet ökar risken för stora och

komplicerade olyckshändelser. Kontrollen av att det kommunala brandför-

svaret uppfyller skäliga anspråk på effektivitet sker enligt nämnden främst i samband med att brandordningarna prövas. Nämnden anför vidare bl. a. följande.

Majoriteten av landets kommuner uppvisar I dagsläget brandförsvar som

tillfredsställer skäliga anspråk på effektivitet. Enligt brandnämndens uppfatt-

ning torde underställningsskyldigheten för dessa kommuner inte innebära något allvarligare intrång i den kommunala självbestämmanderätten eller

särskilt arbetsbetungande rutiner varken för kommunerna eller för tillsyns-

myndigheterna. De sista årens besvärliga ekonomiska situation samt alltmer tilltagande svårigheter att rekrytera deltidsanställd persona! kan emellertid medföra att det fåtal kommuner som f. n. uppvisar brister i sitt brandförsvar kan komma att bli fler. Brandnämnden har konstaterat att vissa kommuner

på senare tid beslutat vidta betänkliga nedskärningar. BI. a. har övningsverk-

samheten för deltidanställd brandpersonal av ekonomiska skäl minskats och ej kunnat ges det innehåll som är förutsättningen för effektiva räddningstjänstingripanden. Enligt brandnämndens mening skulle med utredningens

förslag risken för vtterligare försvagning av brandförsvaret öka bl. a. mot

bakgrund av kommande i princip redan avtalade arbetstidsförkorningar för

den heltidsanställda brandpersonalen. Erfarenhetsmässigt kan förutses att

kommunerna åtminstone till viss del kommer att söka kompensera därmed ökade personalkostnader genom bl. a. nedskärning av styrkorna i beredskap.

Utredningen framhåller att kommunerna sedan de 1974 fick huvudan-

svaret för räddningstjänsten på ett betydande sätt byggt ut sin brandförsvars-

organisation. Nettodriftkostnadsökningen uppges uppgå under åren 1974-77

till ca 22 tv. Enligt brandnämndens mening måste denna siffra ställas i relation till den under jämförelseperioden förändrade personalsituationen

inom brandförsvarets område. Den heltidsanställda brandpersonalen har

niimligen under denna period erhållit arbetstidsförkortning. För den deltidsanställda personalen har i stor utsträckning införts beredskapstidsförkortning med beredskapstjänst var fjärde i stället för var tredje vecka. En eventuell personell effektivitetsökning kan inte utläsas ur totalsumman av antalet nyanställd hel- respektive deltidsanställd personal. Avgörande i detta sammanhang är storleken av styrkorna i beredskap. Dessa ha — med få undantag — under ovannämnda tidsperiod reducerats.

Inom brandnämndens kansli pågår f. n. slutbearbetning av ett förslag till riktlinjer för dimensionering av och kompetenskrav för kommuns insats-

styrkor i beredskap. Ett tillämpande av dessa riktlinjer kan i flera kommuner

leda till vissa kostnadsökningar. Anvisningarna kommer, i enlighet med förordningen (1977:629) om ändring i kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd, att under-

ställas regeringen. Utredningen synes utgå ifrån att dimensioneringsanvis-

ningarna kommer att få utfärdas och bygger till stor del sina slutsatser om insatsberedskapens standard vid ett eventuellt slopande av underställningsplikten på nämnda riktlinjer. Skulle regeringen finna att anvisningarna inte

bör utfärdas mot bakgrund av de ckonomiska konsekvenserna, bortfaller,

enligt brandnämndens mening, ett av utredningens tyngsta motiv för ett slopande av underställningsplikten. Det bör i sammanhanget även observeras att nämnda anvisningar inte kan bli av tvingande natur.

Insatsberedskapens standard är i dagens läge i icke ringa utsträckning avhängig av personal och materiel som genom avtal eller beslut knutits till de

kommunala brandkårerna. Understiällningsskyldigheten gör det möjligt för

länsstyrelsen att. innan sådant avtal/beslut får giltighet. pröva dess kvalitelsmässiga innehåll. Enligt brandnämndens mening kan ett borttagande av underställningsplikten medföra att många avtal/beslut i efterhand kan tvingas att hävas och omarbetas i samband med att länsstyrelsen vid sin allmänna tillsvn finner att de inte säkerställer betryggande räddningshjälp. En sådan procedur framstår som besvärlig och tidsutdragen jämfört med den ordning som gäller i dag.

Utredningen föreslår inte någon ändring av kompetensföreskrifterna i 7 § brandstadgan. Avsteg från huvudregeln i paragrafens I och 2 mom. förutsätts

även fortsättningsvis kräva länsstyrelsens medgivande. Brandnämnden vill dock i detta sammanhang peka på svårigheterna för tillsvnsmyndigheterna

alt — sedan en kommun cventuellt fastslagit att 1. ex. brandchefen skall vara deludsanställd — i efterhand söka åstadkomma en ändring till krav på heltidsanställning. vilket kan ha blivit motiverat av kommunens storlek. invånarantal och räddningstjänsuopograni.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att fastställelseprövningen har haft positiva effekter och inte varit betungande för kommunerna. Om den slopas, kan en effektiv statlig tillsyn av att brandförsvaret uppfyller skäliga krav på styrka och insatsberedskap inte komma till stånd. Länsstyrelsen anför att

besvärsmöjligheten inte kan bli särskilt verkningsfull som kontroll av

insatsberedskapens standard, eftersom den förutsätter att enskilda tar initiativ och eftersom endast de formella kommunalbesvärsgrunderna kan åberopas. Eftersom länsstyrelserna inte föreslås få några sanktionsmöjligheter finns, anför länsstyrelsen, stor risk att den något opraktiska tillsyn som länsstyrelsen kan bedriva i efterhand blir verkningslös. Slopandet av

underställningsskyldigheten kan enligt länsstyrelsen på sikt medföra en viss

risk för att brandförsvaret försvagas och att skillnaderna i standard mellan olika kommuner blir större än vad som är fallet f. n. Länsstyrelsen avstyrker i

första hand kommitténs förslag. Om förslagen ändå skulle genomföras, anser

länsstyrelsen aut 24 § brandstadgan bör kompleueras så att länsstyrelserna får möjlighet att förelägga vite i tillsynsverksamheten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att kommitténs förslag måste ifrågasät-

tas. Att den statliga tillsynen inriktas på efterhandskontroll medför olägenheter för bl. a. kommunerna. Ett avtal kant. ex. behöva ändras till följd uv et föreläggande mot en kommun. Ett föreläggande i efterhand mot en kommun kan. anför länsstyrelsen, innebära att ett deltidsanställt brandbefäl med otillfredsställande kompetens måste sägas upp. Detta kan medföra komplikationer för såväl kommunen som arbetstagaren. Länsstyrelsen delar inte

kommitténs uppfattning att handläggningsordningen skulle bli smidigare och mer rationell, om fastställelseprövningen togs bort. Länsstyrelsen

påpekar vidare att brandförsvaret i kommunerna kan ingå som integrerade delar av den regionala räddningstjänstorganisationen. Eftersom en brandordning ständigt måste anpassas efter ändrade förhållanden, blir länsstyrelsens

tillsynsuppgift svårare, om underställningsskyldigheten slopas. Vissa para-

grafer i brandnämndens exempel på brandordning är dock enligt länssty-

relsen av sådant slag att de inte kan bli föremål för sakgranskning vid fastställelseprövningen. Detta gäller I $ om brandstyrelse, 7 § om vatten för brandsläckning och 9 § om sotningsdistrikt. Länsstyrelsen föreslår att dessa

frågor undantas från fastställelseprövning.

Bland kommunerna är det endast Norrköpings, Åtvidaberus och Emmaboda

kommuner som avstyrker kommitténs förslag. Som skäl för att underställ-

ningsskyldigheten bör behållas anför dessa kommuner bl. a. att det från säkerhetssynpunkt är viktigt att brandordningarna får en likartad lydelse i likvärdiga kommuner. Åtvidabergs kommun framhåller att en kommun med ett svagt brandförsvar är en belastning för sina grannkommuner, vilka är skyldiga att sända hjälp när det begärs. Kommunen anser dock att

fastställelseprövningen bör ankomma på brandnämnden i stället för på

länsstyrelsen. Enligt Norrköpings kommun har underställningsskyldigheten inte varit till men för den kommunala självbestämmanderätten eller medfört andra nackdelar för kommunerna. Eu slopande av underställningsskyldig-

heten kan medföra risk för att standarden blir ojämn och för att räddningshjälpen får en ensidig inriktning.

Även Svenska kommunalarbetareförbundet ser den statliga tillsynen som en

garanti för ett kvalitativt högtstående brandförsvar. Det är enligt förbundet

inte trots den statliga kontrollen utan tack vare denna som standarden på

brandförsvaret har kunnat höjas generellt i landet. Förbundet ifrågasätter starkt om denna nivå kan vidmakthållas, om fastställelseprövningen tas bort.

Antalet övningar, utryckningsberedskapen och personalstyrkans dimensio-

nering är enligt förbundet av avgörande betydelse för ett effektivt brandför-

svar. Eftersom brandnämndens anvisningar inte är tvingande, finns enligt förbundet ingen som kan beivra en underdimensionering, om fastställelseprövningen slopas.

Brandmännens riksförbund, som också är kritiskt till kommitténs förslag, framhåller att även om den heltidsanställda personalen totalt sett har ökat under de senaste åren torde kommunernas beredskap för räddningstjänst i allmänhet ha minskat. Detta antagande styrks enligt förbundet av den

kraftiga stegring av brandskadorna som har skett under senare år och som till en del måste bero på det kommunala brandförsvarets små styrkor. Riksför-

bundet anser att de organisationsutredningar för kommunernas brandförsvar som har upprättats hos kommunförbundet ofta har lett till förslag till

brandordningar som inte har kunnat motsvara de krav som medborgarna har

rätt att ställa. Det är enligt förbundet ytterst tveksamt om kommunerna, själva eller genom Svenska kommunförbundet, är lämpade att utan prövning av statlig myndighet organisera brandförsvaret. Länsstyrelsens allmänna tillsyn kommer att bli ett alltför svagt instrument som dessutom kommer att kunna sättas in först sedan den kommunala organisationen har beslutats och

genomförts.

Normalt bör enligt riksförbundets uppfattning en kommunal brandordning inte ändras, om inte väsentliga ändringar har skett i kommunens inre

förhållanden eller struktur (bebyggelseform, industrilokalisering etc.). Om sådana ändringar inte har skett, bör brandordningen lämpligen ses över vart tionde år eller när det behövs p. g. a. lagändring. En förbättring av beredskapen behöver inte leda till att brandordningen ändras. Den minskning av det administrativa arbetet som kan väntas, om underställningsskyldigheten slopas, torde därför vara obetydlig, anför förbundet.

Slutligen framhåller riksförbundet att de riktlinjer för dimensionering av beredskapsstyrkorna som brandnämnden har utarbetat inte bör tillmätas

alltför stor betydelse, innan de har fastställts av regeringen. Förbundet hemställer att kommitténs förslag avvisas. För den händelse brandlagen och

brandstadgan ändras i enlighet med förslaget anser förbundet att i vart fall

brandordningarnas bestämmelser om brandstyrka, beredskap och övningar (3, 4 och 3 88) bör understillas länsstyrelsens och statens brandnämnds prövning.

Svenska brandbefälets riksförbund, som också avstyrker kommitténs förslag, befarar att brandförsvaret kommer att försämras I många kommuner och att en annan följd av förslaget kommer att bli ett oändligt bollande av uppgifter och argument mellan brandchefer, personalorganisationer, politiska partier, industriintressenter m. fl.

Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund begränsar sitt yttrande till att avse frågorna om sotning. Förbundet anser inte att de skäl som kommittén

anför till stöd för sitt förslag har någon bärighet när det gäller brandordningarnas bestämmelser om sotningsfrister. Alla utredningar och all erfarenhet

visar enligt förbundet att frågans svårighetsgrad kräver att bestämmelserna

om sotningsfrister utfärdas under den form av statskontroll som nu tillämpas eller att de utfärdas direkt av statsmakterna. Kommunerna förfogar inte över personal med kunskaper inom det specialområde som det här gäller. Frågan

om sotningsfrister har ingen anknytning till speciella lokala förhållanden i övrigt för brandförsvaret. Kommunalbesvär är enligt förbundet en helt otillräcklig form av statskontroll i detta avseende. Kommitténs mening att

länsstyrelsens allmänna tillsyn skulle vara tillräcklig kan förbundet inte dela. Det finns, anför förbundet, uppenbara risker att den enhetlighet beträffande sotningsfristerna som har grundats på brandskyddsskäl kommer att raseras, om underställningsskyldigheten tas bort. Härtill kan läggas betänkligheter från bl. a. juridiska synpunkter med hänsyn till sotningsfristernas anknytning till brandlagens och brottsbalkens regler om förrättningsmans rätt till tillträde. Sotningsfristerna är därtill bestämmelser som direkt rör en stor allmänhet. Av bl. a. dessa skäl avstyrker förbundet kommitténs förslag. Om underställningsskyldigheten ändå skulle slopas, är det av utomordentlig betydelse främst av säkerhetsskäl att sotningsfristerna regleras i brandstadgan eller i en särskild förordning.

Brandnämnden. länsstyrelsen i Älvsborgs län samt Borås och Umeå

kommuner förordar också att bestämmelserna om sotningsfrister tas in i brandstadgan. Brandnämnden anser att bestämmelserna därvid bör omar-

betas så att de blir mindre detaljerade än f. n. Umeå kommun framhåller att det är betydligt enklare att ändra några paragrafer i brandstadgan än att ändra samtliga kommuners brandordningar.

Bara några få remissinstanser går in på kommitténs förslag att länsstyrelsen skall bestämma det område i vattnet (hamnområde) inom vilket kommunen skall svara för åtgärder för att avvärja och begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. För att onödig byråkrati skall undvikas föreslår Svenska kommunförbundet att kommunen i samråd med generaltullstyrelsen skall bestämma haumnområdets utsträckning. Endast när enighet inte uppnås bör frågan avgöras av länsstyrelsen. Samma inställning har Örnsköldsviks kommun. Generaltullstyrelsen tillstyrker däremot kommitténs förslag i denna del. Styrelsen anser att förslaget ull ändrad lydelse av 4 a § brandstadgan innebär klarare linjer för handläggning av frågor om gränsdragning mellan kommunens och tullverkets ansvarsområden vid hamn.

Några remissinstanser behandlar reglerna om eldning utomhus. Örnsköldsviks kommun erinrar om att kommitténs förslag till ändring i 29 § brand-

stadgan innebär att möjlighet införs att anföra besvär över brandchefs beslut att förbjuda uppgörande av eld utomhus. Kommunen ifrågasätter om möjlighet att anföra besvär bör införas. Brandchefens rätt att förbjuda eldning

tillgrips endast när det föreligger uppenbar fara för brands spridning, t. ex. vid

blåst eller torka. Att besvära sig över et1 beslut om eldningsförbud torde enligt

kommunen inte vara realistiskt. eftersom eldningsförbudet i praktiken torde vara upphävt, innan länsstyrelsen har behandlat besvären. Sundsvall kommun efterlyser en närmare precisering av vad som skall förstås med uttrycket ”eld av större omfattning” i 22 § brandstadgan, medan länsstyrelsen i Uppsala län och Uppsala kommun föreslår att denna paragraf förenklas och moderniseras språkligt.

Innehåll [80001 21955 18 01 4 HR Propositionens huvudsakliga innehåll -ooossooss ess ere r reses resa — lupförSsläg sosse er rer reser rer er rer ere s er rr rr rer tr Kreta ha

Förslag till lag om ändring i lagen (1957:281) om kommunalför-

DUNCA. sosse e ser ere er rer ere ser rr er rer rr r rt rr rr rr rr rek stt

Förslag till lag om ändring i mäklareordningen (1893:51 s. 1)..

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 oktober 1978 H | FAUST TTT 1 2 — Föredragandens överväganden ssssososssserrreerrs rr ere rss 13

21 Allmän bakgruUnd.ssoooes sosse sessrrr rer ere rer rr rr rt 13

2.3. Underställning av brandoördning .ssosossessss sees sera 24

2.4 — Handels- och sjöfartsnämnd ssssosssrssssress see sena 34

3 — Upprättade lagförSsläg ssosssosssssrrerese sr er rr reas r rer esta 37

NR a fa SN ETTET 37 SR 310] [1] 37

Bilagor

| Statskontroltkommitténs delbetänkande I,

2 — Statskontrollkommitténs delbetänkande II,

Underställning av brandordnifg...s.ssssssssesersssssss ses sa

3 — RemissSyttrandeNa sossssssosssossesersrssrrr sr rer esse esta