Prop. 1984/85:156

om ändring i brottsbalken (tillämpligheten av svensk lag i vissa fall)

Prop. 1984/85: 156

Regeringens proposition 1984/85: 156

om ändring i brottsbalken (tillämpligheten av svensk lag i vissa fall);

beslutad den 14 mars 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag

På regeringens vägnar OLOF PALME STEN WlCKBOM

Sammanfattning av departementspromemorian (Ds Ju 1984: 6) Folkrätt och straffansvar

[ samband med att den sovjetiska ubåten 137 i oktober 1981 grundstötte i inloppet till Gåsefjärden inom svenskt militärt skyddsområde uppkom frågan i vad mån ubåten ooh dess besättning på folkrättsliga grunder åtnjöt någon form av immunitet. Vad som särskilt debatterades var i vad mån besättningen skulle kunna göras straffrättsligt ansvarig för en eventuell olovlig underrättelseverksamhct och i anknytning därtill vilka svenska organ som hade att fatta beslut i frågan.

[ en interpellationsdebatt i riksdagen den 11 januari 1982 utlovade dåva— rande chefen förjustitiedepartementet att en närmare belysning av rättslä— get skulle ske samt att det i det sammanhanget skulle prövas om någon ändrad lagstiftning behövdes. Som en allmän utgångspunkt angav justitie— ministern att befogenheterna och handlingsramarna för de olika organ som kan få befattning med en incident av detta slag borde vara klarlagda så att någon tvekan inte skall behöva uppstå i praktiken.

Avsikten med denna promemoria är att bidra till den belysning av rättsläget som sålunda ställts i utsikt. Huvuddelen av promemorian består av en genomgång av olika folkrättsliga och internrättsliga frågeställningar som kan uppkomma när det gäller att avgöra i vad mån folkrättsliga aspekter är av betydelse i samband med frågor om straffansvar enligt svensk lag.

I promemorian läggs också fram ett förslag till lagstiftning. enligt vilket åtal för brott som en utlänning begått i fullgörande av tjänst hos. eller uppdrag för främmande stat eller mellanfolklig organisation i vissa fall inte får väckas utan att regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill meddelat förordnande om åtal.

Efter en inledning, i vilken en kortfattad orientering om incidenten med ubåt 137 och den debatt om immunitetsfrågor som uppstod i anknytning därtill lämnas. ges i kapitel 2 en närmare presentation av de aktuella problemställningarna.

Varje stat har i princip rätt att efter eget gottfinnande upprätthålla de rättsregler och utöva den makt den önskar inom sitt eget territorium. Det folkrättsliga regelsystemet innebär dock avsteg från denna princip i olika hänseenden.

Ett sådant hänför sig till den folkrättsligt grundande immunitet som kan tillkomma bl.a. vissa personer. En immun person är i något hänseende skyddad från att underkastas vistelselandets rättsordning. Straffrättslig immunitet avser skydd mot att dömas till ansvar för brott. Promemorian har i huvudsak begränsats till denna form av immunitet.

Inte bara personer utan också exempelvis vissa lokaler och föremål kan

• Sida 19
•  Original

Prop. 1984/85: 156 19

emellertid åtnjuta folkrättsligt skydd mot tvångsvisa ingrepp enligt vistel- scstatens rättsordning. Även denna form av skydd kan i praktiken innebä— ra att det saknas möjlighet att utkräva straffansvar av exempelvis en person som befinner sig på ett skyddat område och detta även om han inte personligen har något immunitetsskydd.

Folkrätten kan innebära begränsningar av möjligheten att utkräva straff- ansvar också i andra hänseenden än genom rätt till immunitet. Att immuni- tet föreligger innebär att svensk domstols behörighet är utesluten. Väcks åtal i ett sådant fall. skall talan avvisas. Folkrätten kan emellertid också. som framgår av 2 kap. 7 & brottsbalken (BrB) medföra begränsningar av svensk lags tillämplighet eller med andra ord av olika gärningars straffbar- het. En sådan begränsning innebär inte något hinder för en domstol att ta upp en ansvarstalan till prövning men om det sker. skall denna med hänsyn till folkrättsliga regler ogillas.

I samband med att ubåt 137 grundstötte aktualiserades olika problem med anknytning till frågan om möjligheterna att utkräva straffansvar i situationer av det aktuella slaget. En avsåg i vad mån besättningen som sådan var folkrättsligt skyddad mot straffansvar medan en annan gällde i vad mån själva fartyget åtnjöt folkrättsligt skydd av sådant slag att det omöjliggjorde ingripanden mot besättningen i straffprocessuellt syfte.

Vid sidan av frågan om det folkrättsliga skyddets faktiska omfattning var vidare frågan om vilka svenska organ som hade rätt att fatta beslut om att företa eller underlåta åtgärder under debatt. Enligt en uppfattning skulle beslutanderätten. bl.a. med hänsyn till den utrikespolitiska betydelsen. vara förbehållen regeringen. Enligt en annan skulle det däremot. i avsak- nad av särskild reglering. ankomma på de rättsvårdande myndigheterna att i sedvanlig ordning pröva också frågor av det aktuella slaget.

I kapitel 3 ges en översyn av olika allmänna principer för nationell straff'rättsligjurisdiktion som brukar hävdas inom folkrätten.

Frågan om den nationella kompetensen är föremål för mycket skiftande uppfattningar. Rent allmänt kan emellertid sägas att en förutsättning för att en stat skall anses ha jurisdiktionsrätt är att det i det konkreta fallet föreligger någon form av anknytning till staten. Man brukar i sammanhang- et tala om olika anknytningsprinciper som kan ligga till grund för kompe- tensen.

Den helt centrala och grundläggande av dessa är den s. k. territorialitets- principen. enligt vilken staterna har jurisdiktion över gärningar som är begångna inom den egna statens territorium. Även andra faktorer som exempelvis gärningsmannens medborgarskap eller om brottet riktat sig mot enskilt eller allmänt inhemskt intresse kan dock ligga till grund för jurisdiktion i ett visst fall.

En av de frågor där olika uppfattningar föreligger är i vad mån de folkrättsliga begränsningarna i fråga om den nationella kompetensen också är av betydelse när det gäller vad som kan utgöra brott enligt nationell lag.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1984/85: 156 20

Enligt svensk rättsuppfattning avser begränsningarna iprincip endastfrä- gott om domstols behörighet. Svensk rätt är däremot mycket långtgående när det gäller den materiella straffbarheten också av gärningar som svensk domstol inte är behörig att pröva.

På motsvarande sätt som avsaknad av anknytningsfaktum kan göra att svensk domstol saknar behörighet att bedöma en materiellt straffbar' hand- ling kan också immunitet medföra en sådan bristande behörighet. Från denna synpunkt kan immunitetsreglerna ses som undantag från de juris- diktionsregler som staterna eljest har rätt att tillämpa.

Enligt äldre teori skulle den som åtnjöt immunitet betraktas som om han befann sig utanför statens territorium. Grunden till den bristande behörig- heten skulle alltså vara densamma somförhindrar maktutövning på annan stats territorium. Detta synsätt är dock numera övergivet. Härigenom har öppnats möjligheter att avgöra immunitetsfrågor enligt en friare intressent-'- vägning där bl. a. sådana synpunkter som är av allmän betydelse för jurisdiktionsfrågan kan vägas in.

[ kapitel 4 belyses vissa av de särdrag som utmärker det folkrättsliga systemet och dess tillämpning.

Folkrättsliga regler uppkommer antingen genom internationella avtal. traktater. eller genom sedvana. I det senare fallet brukar man tala om sedvanerätt eller allmän folkrätt.

Bl.a. den bristande formalismen i rättsbildningen och avsaknaden av någon allmänt accepterad instans för avgörande av tvistefrågor har med- fört att. särskilt vad angår den allmänna folkrätten. betydande skiljaktighe- ter mellan olika stater och olika experter inte sällan föreligger angående folkrättens närmare innebörd.

Ofta ger folkrätten sålunda inte någon klar ledning för hur en stat skall handla i ett visst fall, även om detär uppenbart att folkrättsliga aspekter är av väsentlig betydelse i sammanhanget. Samtidigt som staterna bör anpas- sa sitt handlande efter de folkrättsliga principerna så vidareutvecklas prin- ciperna just genom hur staterna agerar.

Det är naturligt att dessa förhållanden. liksom den omständigheten att det är staten som sådan som är ansvarig för eventuella överträdelser av folkrätten, beaktas när det gäller hur den interna beslutsordningen i frågor av folkrättslig betydelse utformas.

I kapitel 5 behandlas frågan om i vad mån folkrätten är av betydelse/"är straffbarheten enligt svensk lag.

Enligt svensk uppfattning är det. som tidigare nämnts. en internrättslig fråga vilka förfaranden som utgör brott enligt svensk lag. Det är genom en tolkning av de svenska straffbestämmelserna som denna fråga avgörs. En annan sak är att folkrättsliga hänsyn i vissa fall kan åberopas som stöd för någon viss tolkning.

Så lär exempelvis, om särskilda skäl inte talar för annat, statlig maktut- övning från annan stats sida normalt inte vara att anse som brott enligt

• Sida 21
•  Original

Prop. 1984/85: 156 21

svensk lag även om förfarandet till synes skulle falla under en svensk straffbestämmelse.

Bedömningen kan emellertid påverkas av sådana faktorer som var hand- landet skett eller om det riktat sig mot svenskt allmänt eller enskilt intres- se.

Ett särskilt problem som kan uppkomma i ett sådant sammanhang är i vad mån den som handlat för annan stats räkning kan vara fri från ansvar med hänsyn till att han handlat påjörmans befallning (24 kap. 6 s BrB). I promemorian hävdas att utrymmet för sådan ansvarsfrihet är begränsat.

Den möjlighet till ansvarsfrihet som finns i vissa fall av ringa medverkan (23 kap. 5 & BrBl kan möjligen ha ett något vidare tillämpningsområde vid utländska tjänsteförhällanden än vid svenska men är också av begränsad betydelse. Inte heller synes den som handlat i utländsk tjänst normalt kunna vinna ansvarsfrihet därför att han skulle kunna vara i en nödsitua- tion (24 kap. 4 s BrB) i så måtto att han riskerar att bestraffas av den egna staten, om han inte utför den enligt svensk lag straffbelagda handlingen.

Även om en person företagit en enligt svensk lag otillåten gärning för vilken han är personligen ansvarig och för vilken svensk domstol är behö- rig att pröva talan, är det dock inte säkert att han skall fällas till ansvar. ()lika strafjbarlzetsbetingelser. som exempelvis att preskription inte inträtt eller att gärningsmannen var minst 15 år vid brottets förövande. måste också vara uppfyllda.

I rättsfallet NJA 1946 s. 65 (von Herder-fallet) ogillades med hänvisning till folkrätten ett åtal för spioneri mot en tysk medborgare, som i fullgöran- de tjänst vid sitt hemlands krigsmakt hade utövat underrättelseverksamhet mot Sverige från norskt område som då hölls ockuperat av Tyskland.

I promemoraian antas att talan ogillades inte därför att förfarandet inte skulle ha varit brott enligt svensk lag utan därför att von Herder på folkrättsliga grunder inte tick hållas ansvarig — eller med andra ord att en strujfbarhetsbetingelse saknades.

I viss folkrättslig litteratur har antagits att det skulle vara en allmän princip att tjänstehund/ingar av en tjänsteman i en stat inte skulle kunna medföra personligt straffansvar vid en annan stats domstolar. Det skulle här vara fråga om stats/zandlingar för vilka ansvaret skulle ävila den andra staten och inte den individ som handlat för statens räkning.

En helt generell regel av detta innehåll saknar dock stöd i statspraxis. Man synes snarare under senare tid i allt högre grad ha antagit att de som handlat för annan stats räkning kan bestraffas personligen för sitt handlan— de. Rättsläget måste dock betecknas som i hög grad oklart. I promemorian antas att frågan huruvida gärningen begåtts inom domslandets territorium eller inte normalt innebär en presumtion för eller emot straffbarhet.

I likhet med andra länder har Sverige särskilda regler för främmande statsfartygs och statsluftfartygs tillträde till svenskt territorium liksom också regler om ingripanden vid kränkningar av territoriet. Fartyg som

• Sida 22
•  Original

Prop. 1984/85: 156 22 befinner sig på svenskt territorium är skyldiga att följa svenska regler. men det grundläggande skyddet består inte i hot om straffansvar. [ stället förutsätts att kränkningar. liksom brott mot svenska bestämmelser. i prin- cip skall mötas genom insatser av försvarsmakten. Oavsett den materiella straffbarheten är alltså uppenbart att straffrättsliga åtgärder åtminstone normalt, oberoende av kränkningens grovhet. inte är avsedda att följa på normbrott av det aktuella slaget.

Situationen liknar i detta hänseende den som finns vid krigstillstånd. Krigshandlingar riktade mot Sverige får enligt folkrätten (med undantag av folkrättsbrott i den mening som avses i 22 kap. ll % brottsbalken ) inte bestraffas av svensk domstol. I promemorian hävdades att detta inte utesluter att de kan utgöra brott enligt svensk lag. Om en person som inte är folkrättsligt skyddad medverkar till en ”tillåten" krigshandling, kan han alltså straffas för detta.

På motsvarande sätt hävdas att den begränsning av möjligheten att utkräva straffansvar för spioneri som enligt folkrätten finns under krigstid inte påverkar vad som kan anses som spioneribrott enligt nationell lag. I promemorian sägs vidare att de särskilda folkrättsliga reglerna om spioneri i krigstid inte kan åberopas som stöd för att spioneri i fredstid skulle vara folkrättsligt mer skyddat än andra handlingar som utförts för annan stat än domsstaten.

I kapitel 6 behandlas frågorna om' straffrättslig immunitet och okränk- barhet på folkrättsliga grunder.

Det framhålls ipromemorian att språkbruket är oprecist och skiftande när det gäller termerna immunitet och okränkbarhet. Med straffrättslig immunitet avses i promemorian ett till viss person knutet skydd som innebär att domstolarna i ett visst land helt eller i vissa hänseenden inte är behöriga att pröva frågan om straffrättsligt ansvar för denna person. Den straffrättsliga immuniteten är regelmässigt förbunden med en strajjproces- suell immunitet som innebär skydd mot straffprocessuella åtgärder. t. ex. gripande, anhållande och häktning. i fråga om gärningar som omfattas av den straffrättsliga immuniteten.

Med okränkbarhet avses i promemorian sådant skydd som kan tillkom- ma personer, lokaler, försändelser, arkiv etc. och som innebär hinder mot alla slags rättsliga åtgärder, dvs. immunitet i vidsträckt mening, men också en förpliktelse för mottagarstaten att ge skydd mot andra slags ingrepp från såväl myndighetspersoner som privatpersoner.

Den straffrättsliga immuniteten kan vara total i den meningen att utdö- mande av straffansvar mot en viss person kan vara uteslutet under alla tänkbara omständigheter. Okränkbarheten är'däremot aldrig total utan alltid inskränkt. Oberoende av rätt till okränkbarhet är en stat alltid berätti- gad att i viss utsträckning använda tvång för att upprätthålla sin rättsord- ning eller inre och yttre säkerhet. Immuniteten kan sägas innebär skydd mot repressivt: ingripanden från vistelsestaten medan okränkbarheten

• Sida 23
•  Original

Prop. 1984/85: 156 23

dessutom ger ett visst, men aldrig totalt, skydd mot att vistelsestatcn vidtar preventiva åtgärder.

Varken immunitet eller okränkbarhet innebär i och för sig någon bc- gränsning av skyldigheten att iaktta vistelsestatens rättsordning.

Principerna för immunitet och okränkbarhet har vuxit fram genom stats- praxis. Det diplomatiska skyddet är emellertid sedan 1961 reglerat genom den s. k. Wienkonventionen.

Denna är i allt väsentligt en kodifiering av vad som redan tidigare ansågs följa av allmän folkrätt. Också i fråga om internationella organisationer finns numera en rikhaltig konventionsreglering. Såväl när det gäller skyd- dets närmare omfattning som i fråga om immunitetsskydd för de grupper som inte omfattas av konventionerna är man emellertid fortfarande hänvi- sad till allmän folkrätt.

Av ålder har statsöverhuvuden som främsta representanter för en främ- mande slat ansetts åtnjuta immunitet. Också andra än de formella stats- överhuvudena. såsom exempelvis statsministrar eller partie/refer, torde vara immuna i den mån de svarar för statens faktiska ledning.

Statsövuhuvudenas immunitet är i princip total och gäller såväl offici- ellt som privat handlande. [ och med att statsöverhuvudet lämnar sin post upphör immuniteten. För gärningar som han företagit under utövande av funktionen som statsöverhuvud finns emellertid en kvardröjande immuni- tet. Ett statsöverhuvuds följe åtnjuter i princip samma skydd som han själv.

[ Wienkonventionen regleras den straffrättsliga immunitet som är för— bunden med staternas fasta diplomatiska förbindelser. Förutom de diplo- matiska företrädarna åtnjuter administrativ och teknisk personal samt dessa grUppers familjer immunitet. Även beskickningens tjänstepersonal åtnjuter skydd som dock i motsats till övriga grupper är inskränkt till åtgärder som har företagits under utövande av tjänst.

Särskilda regler finns om immunitetsskyddets början och upphörande. Sedan immuniteten upphört kvarstår dock skydd mot att ställas till ansvar för åtgärder som vidtagits under utövande av tjänsten. lllegal underrättel- severksamhet kan i princip inte anses ha skett under utövande av sådan tjänst till vilken immunitet är knuten.

Sändarstaten kan häva ett immunitetsskydd. Detta skall alltid ske ut— tryckligt. Även om immuniteten hävs kan straffbarheten vara utesluten på sådana grunder som behandlas i kapitel 5.

1 en konvention om konsulära förbindelser finns bestämmelser om kan- sulatsanställdas immunitet. Konvention har ratificerats av Sverige och torde i huvudsak överensstämma men vad som gäller enligt allmän folk- rätt. Den straffrättsliga immuniteten gäller endast åtgärder i utövandet av de konsulära funktionerna. För vissa grupper, finns emellertid ett visst straffprocessuellt skydd också vid andra brott.

Ombud, tjänstemän och experter vid internationella organ äri betydan-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1984/85: 156 24

de utsträckning tillförsäkrade immunitet enligt särskilda konventioner. Immuniteten avser i allmänhet endast åtgärder som företagits i tjänsten. I vissa fall finns dock skydd mot arrestering och kvarhållande också för andra brott. Ofta är en direkt skyldighet att häva immuniteten föreskriven. om denna skulle hindra rättvisans gång och den kan hävas utan förfång för det ändamål för vilket den medgivits.

[ vad mån s.k. ad hoc-diplomater eller olika staters delegater vid kott- gresser. konferenser etc. åtnjuter immunitet är oklart. Uppenbart är emel- lertid att de i betydande utsträckning i vart fall av courtoisie tillerkänns straffrättslig immunitet (_Jfr SFS 1983: 1000).

Enskilda militärer som vistas påen annan stats territorium kan naturligt- vis åtnjuta immunitet pä sådana grunder som nämnts här ovan. I övrigt har de inte i sig något särskilt skydd. Huruvida krigsmanskap som ingår i en främmande stats militära styrkor åtnjuter straffrättslig immunitet är emel- lcnid föremål för mycket delade uppfattningar. Enligt vissa skulle de vara absolut immuna om inte annat avtalats, medan andra menar att vistelsesta- ten i ett sådant fall skulle ha fullständigjurisdiktionsrätt.

I de fall där avtal slutits angående krigsmanskap som befinner sig på främmande stats territorium är det vanligt att sändarstaten behållerjuris— diktionsrätten i fråga om brott under tjänsteutt'ivning och brott mot sändar- staten eller annan medlem i styrkan, medan vistelsestaten har jurisdik- tionsrätt i övriga fall.

Även om rättsläget är mycket oklart, torde det kunna antas att vistelse- staten normalt iakttar en motsvarande begränsning av sinajurisdiktionsan- språk också i avsaknad av avtal. I samband med flottbesök och liknande torde det också vara vanligt att vistelsestaten inte heller gör gällande några straffanspråk för överträdelser av ordningsförseelsekaraktär.

När frågan om krigsmanskaps immunitet behandlas i den folkrättsliga litteraturen begränsas framställningen i allmänhet till situationer där själva vistelsen är lovlig.

Det mest flagranta fallet av olovlig vistelse på främmande territorium äri samband med krig. En grundläggande folkrättslig princip i sådana sam- manhang är att enskilda soldater inte kan göras individuellt straffansvariga för sina krigshandlingar. Denna princip bygger dock inte på det betraktel- sesättet att immunitet skulle föreligga.

Inte heller vid olovlig vistelse på främmande territorium under fredstid torde det normalt föreligga någon immunitet. Beror vistelsen på en nödsi- tuation eller hänger olovligheten ihop med att någon föreskrift av i huvud- sak formell karaktär förbisetts. torde dock sedvanlig immunitet böra iakt- tas. Oberoende av immunitet kan emellertid straffbarhet vara utesluten med hänsyn till att gärningen är att tillskriva den främmande staten.

Alla personer som är immuna i något hänseende är inte okränkbara. Däremot åtnjuter. med den terminologi som används i promemorian, alla okränkbara personer i princip också immunitet.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1984/85: 156 25

Som tidigare påpekats utesluter inte okränkbarheten all användning av våld eller tvång mot en skyddad person. Privatpersoner har helt klart rätt att utöva nödvärn även mot folkrättsligt skyddade personer och anledning saknas att anta att offentliga myndigheter skulle ha en mer begränsad rätt. Polisens skyldighet och rätt att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att förhindra brott gäller vidare även i förhållande till personer som åtnjuter okränkbarhet och ger uppenbarligen en vidare ingreppsrätt än vad som tillkommer enskilda personer. En annan sak är att det folkrättsliga skyddet måste beaktas särskilt och att mer ingripande åtgärder därför förutsätter att dessa är nödvändiga för att skydda intressen av mycket hög dignitet. Frihetsberövanden av mer påtaglig karaktär torde endast kunna komma ifråga i extrema undantagsfall.

Okränkbarheten innebär emellertid inte något hinder mot exempelvis att med tvång avbryta en pågående misshandel eller stöld. förhindra en beru- sad bilförare att köra eller att avföra en person från ett område där han vistas olovligen.

Beskickningslokaler och diplomatbostäder är de viktigaste lokaler som enligt folkrätten är okränkbara. Tillträde och åtgärder inom lokalerna för vistelsestatens myndigheter förutsätter uttryckligt samtycke från beskick- ningschef eller bostadsinnehavare. I motsats till vad som gäller beträffande konsulat finns i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser inte före- skrivet något undantag för nödsituationer då man skulle ha rätt att ingripa på grundval av s.k. hypotetiskt samtycke. ] promemorian antas att en sådan rätt ändå kan föreligga. om ingreppet avser att skydda sändarstatens intressen. exempelvis att hindra att beskickningslokalen förstörs eller att beskickningspersonal skadas. Att man kan ha rätt att åberopa hypotetiskt samtycke som grund för ingrepp avsedda att skydda andra intressen. som exempelvis egna medborgares liv eller egendom. framstår som mindre troligt.

I vissa sammanhang har antagits att en ingreppsrätt oberoende av verk- ligt eller hypotetiskt samtycke också skulle föreligga. Det är emellertid uppenbart att en sådan rätt i vart fall är mycket begränsad.

Vid sidan av olika lokaler åtnjuter även olika former av egendom okränkbarhet, i princip oberoende av var den är. Detta gäller exempelvis diplomatiska företrädares egendom. Okränkbarheten innebär emellertid inte att diplomater vad gäller egendom skulle vara fritagna från att följa vistelsestatens lagar. Om viss egendom inte får innehas eller endast inne- has under vissa förutsättningar. får vistelsestaten se till att skyddade personer följer dessa bestämmelser. Polisen lär exempelvis inte vara för- hindrad att ta hand om narkotika som olovligen innehas av en diplomat.

Att örlogsfartyg normalt är okränkbara enligt folkrätten står helt klart. Alla former av tvångsingripanden mot eller på fartyget är därmed i princip uteslutna. Vad som tidigare sagts angående ingripanden mot eller inom beskickningslokaler m. m. gäller i allt väsentligt även i fråga om örlogsfar- tyg.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1984/85: 156 26

Under vissa förutsättningar är det dock helt klart att främmande örlogs- fartyg kan utsättas för mycket ingripande åtgärder. I den s.k. lKFN- förordningen ( 1982: 756) regleras frågan om försvarsina/(tens ingripanden mot bl. a. örlogsfartygi samband med kränkningar av Sveriges territorium eller andra brott mot svenska bestämmelser. Förordningen ger endast stöd för preventiva åtgärder men dessa kan å andra sidan vara betydligt mer ingripande än sådana repressiva åtgärder som svensk rätt medger. Ytterst får vapenmakt användas. Denna reglering är i full överensstämmelse med folkrätten. Vilka åtgärder som får vidtas i ett konkret fall kan emellertid inte anges generellt. Ju grövre kränkningen är desto mer ingripande kan också motåtgärderna vara.

Den normala reaktionen vid en kränkning är att fartyget avvisas. Det torde emellertid stå klart att hänsynen till rikets yttre säkerhet i vissa fall kan göra att det framstår som nödvändigt att en närmare utredning görs om bakgrund och anledning till en kränkning och att ett örlogsfartyg i samband därmed kan få kvarhållas och undersökas.

Olika faktorer kan vara av betydelse för om sådana åtgärder får vidtas. Om fartyget överskridit svenska territorialgränsen olovligt liksom om det påträffas eller uppehållit sig på inre vatten eller inom skyddsområde. kan givetvis vara av stor vikt vid bedömningen. Frågan måste dock avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Även om en stat kan vara folkrättsligt berättigad att genomföra en närmare utredning om en gränskränkning. innebär inte detta att repressiva åtgärder av straffprocessuell eller straffrättslig innebörd är tillåtna. Att straffansvar utkrävts i situationer av det aktuella slaget är ytterligt ovan- ligt. I den s. k. U f.,-affären dömdes piloten på ett amerikanskt spaningsplan för spionen" i Sovjetunionen utan att någon immunitetsinvändning gjordes gällande. Från amerikansk sida betecknades dock planet som civilt och obeväpnat, och piloten bar inte uniform.

I den s.k. Pueblo-affären där Nordkorea uppbringade och kvarhöll ett amerikanskt örlogsfartyg och dess besättning vidtogs inga straffrättsliga åtgärder. Från amerikansk sida hävdades att sådana inte heller kunde komma i fråga bl. a. med hänsyn till att fråga var om en operativ enhet av ett lands väpnade styrkor och att ett tillfångatagande av dessa innebar att en sådan väpnd konflikt förelåg att de tillfångatagna hade rätt att behandlas som krigsfångar.

Det framstår emellertid som i hög grad oklart i vilken omfattning och under vilka omständigheter som militär personal kan underkastas straff- rättsligt ansvar. Frågan torde kunna påverkas av exempelvis vilken form av brottslighet som är aktuell, av om personalen uppträtt i trupp och av om den burit uniform.

En förutsättning för att ett örlogsfartyg skall vara okränkbart är att det verkligen är i främmande stats tjänst och står under befäl av en ansvarig officer. Något hinder mot att göra ingripanden på ett fartyg vars besättning

• Sida 27
•  Original

Prop. 1984/85: 156 27

begått myteri eller som _l'o'rlist och övergivits av sin besättning föreligger inte.

I kapitel 7 behandlas den svenska beslutmrdningen i de aktuella sam- manhangen.

Den fråga som framställningen i denna promemoria främst behandlar är folkrättens betydelse för möjligheten att utkräva ansvar för brott enligt svensk lag. Den yttersta och slutliga prövningen av straffansvarsfrågor ankommer på de allmänna domstolarna. Är en sådan fråga föremål för domstolsprövning, saknar regeringen i princip möjlighet att påverka ut- gången. Sedan ansvarsfrågan är avgjord har regeringen emellertid möjlig- het att av nåd efterge påföljd som dömts ut.

En förutsättning för att domstol skall få ansvarsfrågan under sin pröv- ning är dock att åtal väcks. I allmänhet är åklagare skyldig att väcka åtal för brott som ligger under allmänt åtal. I vissa fall förutsätter emellertid åtal också att åklagare eller annan myndighet efter en prövning funnit att åtal bör väckas. I några fall är det föreskrivet att det är regeringen som skall göra denna prövning. Detta gäller bl.a. i samband med den många gånger folkrättsligt tveksamma frågan om straffansvar för olika brott som förövats utom riket.

Regeringen får inte i övrigt bestämma hur åklagarmyndighet skall beslu- ta i en viss brottmålsfråga. I vad mån regeringen har rätt att på eget ansvar ta över handläggningen av viss brottmålsfräga från åklagare är däremot mer oklart. Sådan rätt torde dock endast föreligga i speciella undantagsfall. Ett sådant kan vara vissa situationer när frågan är av betydelseför rikets förållande tillfrämmana'e makt. Åklagarmyndigheterna liksom andra myn- digheter är alltid, när frågor av denna karaktär uppkommer. enligt en uttrycklig bestämmelse i regeringsformen skyldiga att hålla regeringen underrättad.

Tar regeringen över bedömningen av en åtalsfråga är den skyldig att följa vad som föreskrivits i lag. Saknas särskilda regler om åtalsprövning eller annat lagligt stöd, får alltså regeringen i princip inte avgöra en åtalsfråga efter en allmän lämplighetsbedömning. Föreligger synnerliga skäl får dock regeringen meddela abolition, vilket innebär att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra brottslig gärning inte skall äga rum.

I sin brottsutredande verksamhet har poliser: sådana rättstillämpande uppgifter där regeringen inte får bestämma hur polisen skall besluta i ett enskilt fall. I fråga om regeringens möjlighet att träda in i dessa frågor gör sig samma synpunkter gällande som beträffande åklagarnas befattning med brottmålsfrågor.

Vad gäller de viktiga uppgifter av faktisk natur som åvilar polisen till följd av deras uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har polisen däremot i princip lydnadsplikt gentemot regeringen ocksåi konkre- ta frågor. Detta torde exempelvis i allt väsentligt gälla i fråga om sådana preventiva åtgärder vars tillåtlighet enligt folkrätten tidigare behandlats.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1984/85: 156 28

Också militären har i sin operativa verksamhet lydnadsplikt gentemot regeringen.

Det står helt klart att vissa kränkningar av territoriet kan mötas med vapenmakt. Om en situation liknande den med ubåt 137 åter skulle inträffa. är vidare givetvis en av de åtgärder som omedelbart kan bli aktuell att regeringen beodrar' en närmare utredning genom försvarsmaktens försorg. En sådan kan uppenbarligen förutsätta att fanyg och besättning tvångsvis lui/Is kvar. Som tidigare framgått kan sådana åtgärder i samband med grova kränkningar vara förenliga med folkrätten. Internrättsligt måste befogenheten att företa de åtgärder som behövs för att trygga rikets yttre säkerhet anses följa av den styrande makt som enligt regeringsformen tillkommer regeringen under konstitutionellt ansvar. Bl. a. är bestämmel- sen i 10 kap. 9si tredje stycket regeringsformen om att regeringen får bemyndiga försvarsmakten att i enlighet med internationell rätt och sed- vänja använda våld för att hindra kränkning av rikets territorium i fred ett uttryck för en sådan princip.

I den mån utkrävande av individuellt straffansvar inte anses kunna komma ifråga kan emellertid tvångsåtgärder mot fartyg och besättning inte sträcka sig längre än vad som framstår som nödvändigt för att genomföra den utredning som är påkallad för att tillgodose intresset att effektivt kunna värna om rikets territorialhöghet.

I kapitel 8 lämnas förslag till en särskild åtalspro'vningsregel enligt vilken åtal i vissa fall inte får väckas för brott som utlänning begått i fullgörande av tjänst Itos eller uppdrag för främmande stat eller mellan- folklig organisation utan att regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill meddelat förordnande om åtal.

Genom en bestämmelse av det slag som förslaget innebär skapas garanti- er för att regeringen får möjlighet att pröva de åtalsfrägor som i praktiken torde kunna vara mest känsliga ur folkrättslig och utrikespolitisk synvin- kel. Därmed tillgodoses det intresse av en samlad bedömning och av ett handlingsutrymme för regeringen som konstitutionsutskottet har pekat på i anslutning till ubåt l37-affären (KU 1981/82: 35 s. 20).

Bestämmelsen tar endast sikte på frågan om väckande av åtal. Den innebär inte något hinder mot att polis- och åklagarmyndigheter inleder utredning i de aktuella fallen och inte heller mot att straffprocessuella tvångsmedel används. Sådana åtgärder kan i vissa fall vara en förutsätt- ning för att regeringen skall få underlag för beslut i åtalsfrågan. Självfallet bör emellertid åtgärder i utredande syfte hanteras med urskillning. Står det klart att något åtal inte kommer i fråga. saknas normalt anledning till vidare utredningsåtgärder.

Den prövning som enligt den föreslagna bestämmelsen ankommer på regeringen inskränks i princip till ett lämplighetsavgörande utifrån sådana synpunkter som motiverat bestämmelsen — dvs. folkrättsliga och utrikes- politiska överväganden. Vad gäller förutsättningarna för åtal i övrigt ålig-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1984/85: 156 29

ger det åklagare att under självständigt ansvar pröva i vad mån dessa föreligger.

Regeringens beslut i ätalsfrägan binder inte heller domstolarna. Finner domstol att dess behörighet eller den svenska lagens tillämplighet är ute- sluten på folkrättsliga grunder. skall den oavsett regeringens beslut avvisa eller ogilla talan.

Något förordnande om åtal krävs enligt förslaget inte om gärningsman- nen genom vilseledande uppgifter. förklädnad eller på annat sätt sökt dölja i vilken funktion han uppträtt. Vid hemlig undcrrättelseverksamhet av traditionellt slag krävs således inte något åtalsförordnande.

Förslaget innebär vidar att något förordnande om åtal inte krävs under beredskapstillständ eller om riket är i krig.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1984/85: 156 30

Promemorians lagförslag

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att i brottsbalken skall införas en ny paragraf. 2 kap. 7 a 5. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP. 7 a 5

Har en utlänning begått brott i fullgörande av tjänst hos eller upp- drag för främmande stat eller mel- lanfolklig organisation får äta! för brottet endast väckas efter förord- nande av regeringen eller den rege- ringen bemyndigat därtill. Vad som har sagts nu gäller dock inte under beredskapstillstånd eller då riket är ikrig eller om gärningsmannen ge- nom vilseledande uppgifter, för- klädnad eller på annat sätt sökt dölja i vilken funktion han uppträtt.

Denna lag träder i kraft den [januari 1985.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1984/85: 156 3]

Sammanställning av remissyttranden över departements- promemorian (Ds Ju 1984: 6), Folkrätt och straffansvar

Remissinstanser

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK). hovrätten för Övre Norrland. kammarrättcn i Stockholm, riksåkla- garen (RÅ). rikspolisstvrelsen (RPS). överbefälhavaren. beredskapsnämn- den för psykologiskt försvar. generaltullstyrelsen. justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO). Sveriges domareförbund samt Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer som avgett ett gemen- samt yttrande.

RPS har överlämnat ett yttrande av polismyndigheten i Karlskrona.

1 Allmänt om promemorian

Promemorians huvuddel upptas av en probleminventering och analys av olika frågor som berör folkrättens betydelse för straffansvar och straff- processuella åtgärder. Remissinstanserna har i allmänhet ansett denna del av promemorian vara värdefull och i allt väsentligt godtagit de slutsatser och ställningstaganden som där redovisas.

Justitiekanslern

Händelserna i samband med att den sovjetiska ubåten 137 i oktober 1981 grundstötte i inloppet till Gåsefjärden och debatten därefter om bl. a. immunitetsfrågor visade att rättsläget i många avseenden var osäkert. Genomgången i promemorian av olika folkrättsliga och internrättsliga frä- gor när det gäller att avgöra i vad mån folkrättsliga aspekter är av betydelse i samband med frågor om straffansavar enligt svensk lag är enligt min mening mycket klarläggande och väl ägnad att läggas till grund både för de rättstillämpande myndigheternas hantering i framtiden av hithörande frå- gor och för lagstiftning inom det begränsade område där en sådan föreslås.

Hovrätten för Övre Norrland förklarar sig i allt väsentligt godta prome- morians redovisning av rättsläget.

K amnrarrätten i Stockholm

Det är värdefullt att ett försök har gjorts att kartlägga gällande rätt på området för att så långt som möjligt undanröja oklarheten hos berörda offentliga organ om vem som har rätt resp. skyldighet att besluta och handla i en konkret situation. En oklar kompetensfördelning kan leda till

• Sida 32
•  Original

Prop. 1984/85: 156 32

handlingsförlamning och är i vart fall ägnad att öka risken för misstag. Kartläggningen bör följas upp med handlingsmallar som arbetas ut för olika allvarliga situationer.

Promemorian ger vid handen att betydande osäkerhet räder om vad som gäller på området, inte minst i frågan om ett främmande statsfartyg be— håller sin immunitet när det utan tillstånd och utan att ha anlänt till följd av en nödsitutation e. !. uppehåller sig i en annan stats vatten.

Allmänt sett ter det sig mest naturligt att ett främmande statsfartyg. som utan tillstånd och utan att vara i nödlägc i hemlighet tränger in på annan stats vatten, förlorar sin immunitet och inte återvinner den genom exem- pelvis att — med anledning av grundstötning e. dyl. — där vara försatt i ett sådant läge eller annars ur funktion. Motsvarande gäller främmande luft- fartyg med angiven status. Enligt kammarrättens mening föreligger starka skäl att från svensk sida hävda denna ståndpunkt på det internationella planet. En ordning av innebörd att ett främmande statsfartyg. som i uppen- bart fientligt syfte och i hemlighet trängt långt in i annan stats vattenterrito- rium. behåller sin immunitet skulle bl.a. missgynna klart fredsinn'ktade länder, särskilt mindre sådana. till fördel för aggressiva stater. Den måste också ge andledning till svåra gränsdragninsproblem.

Riksåklagaren

Som framhållits från många håll i diskussionen efter händelserna i sam- band med ubåtskränkningen i Gåsefjärden i oktober 198! är det viktigt att klarhet så långt möjligt föreligger i fråga om de befogenheter och hand- lingsramar som gäller för olika organ som kan komma att beröras av händelser av detta slag. För åklagarväsendets del är det positivt att de hithörande frågorna med straffrättslig och straffprocessuell anknytning har blivit föremål för en analys. Den föreliggande promemorian belyser på ett överskådligt och så långt den aktuella materien tillåter det lättillgängligt sätt de förutsättningar som med hänsyn till folkrätten gäller för rättstill- lämpningen på ifrågavarande område. Det är ofrånkomligt att åtsklliga frågor av central betydelse därvid måste lämnas helt eller delvis obesvara- de.

RPS anser att departemenspromemorian behandlar ett angeläget rätts- område och innehåller en bra och välbehövlig inventering av olika begrepp inom folkrättens område. [ promemorian klargörs på ett övetygande sätt rättsläget i frågor kring olika mellanfolkliga relationer.

Polsimyndigheten i Karlskrona anser att promemorian fyller ett stort behov men att utvecklingen på området gått så långt, såväl vad gäller antalet incidenter som när det gäller förekomsten av miniubåtar och grod- män, att ytterligare överväganden och klarlägganden skulle behövas.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1984/85: 156 33

(')rrerhtfällravaren

Promemorian behandlar. på ett förtjänstfullt sätt, några rättsfrågor av grundläggande folkrättslig betydelse.

För ÖB:s del är det väsentligt att ha en möjlighet att omgående företa en undersökning. enligt [KFN—förordningen (1982: 756). av främmande ubåt (motsv) som påträffas inom svenskt inre vatten. Promemorian ger stöd för ett sådant förfaringssätt.

ÖB vill särskilt framhålla vad som i promemorian nämns under p. 7.6. Nämligen att både enligt folkrätten och svensk lag är det helt klan att vissa kränkningar av territoriet kan mötas med vapenmakt. Det anges också att om en situation som liknar händelsen med ubåt 137 inträffar igen är givetvis en närmare undersökning genom försvarsmaktens försorg. an- gående anledning till och omständigheterna kring kränkningen. en av de åtgärder som omedelbart kan bli aktuell. ÖB delar detta synsätt att för- svarsmakten vidtar preventiva åtgärder enligt lKFN-förordningen i syfte att kartlägga de närmare omständigheterna kring en inträffad kränkning. Motåtgärderna kan också vara mer ingripande ju grövre kränkningen är.

Enligt ÖB:s uppfattning är det av stort värde att promemorian anger att de utredningsåtgärder som kan aktualiseras under fredstid även gäller andra situationer än vid ubåtskränkningar. Såsom exempel anges främ- mande statsluftfartyg och spaningsförband som kränkt territoriet.

Promemorian klarlägger flera folkrättsliga frågor och problemområden på ett sätt som ger regeringen och i vissa fall ÖB stor handlingsfrihet vid kränkning av aktuellt slag. De civila myndigheter som samverkar med försvarsmakten i frågor som rör lKFN-ärenden kommer självfallet att fortsättningsvis inta en betydande roll inom ramen för det samarbete som sedan lång tid är etablerat i dessa frågor. Det förslag till förändring av brottsbalken som ges i promemorian ändrar inte detta förhållande.

Beredskapsnämnden fär psykologiskt järn-'är

Frågan om straffansvar för folkrättsliga överträdelser kan få en stor betydelse vid incidenter både i fred och i krig. Beredskapsnämnden anser det därför vara av stort värde. att rättsläget klargjorts på så sätt. som skett i departementspromemorian.

En fast och konsekvent handläggning hos myndigheter på alla nivåer är av stor betydelse. när det gäller att upprätthålla trovärdigheten av svensk utrikes— och säkerhetspolitik i samband med brott mot folkrätten. En sådan hållning är också positiv för försvarsvilja och motståndsanda.

Generaltyllstyrelsen anser att den samlade genomgången av rättsområ- det är av stort värde.

3 Riksdagen 1984/85. ! saml. Nr 156

• Sida 34
•  Original

Prop. 1984/85: 156 34

JO

Promemorian. som är föranledd av affären U 137, innehåller en värdefull probleminventering och analys av skilda frågor kring folkrättens betydelse för straffanasvar och straffprocessuella åtgärder. Ämnet är vidlyftigt och jag tar i det följande främst upp de frågorjag haft under behandling i ett den 1 1 mars 1982 avgjort ärende (JO 1982/83 sid 34) med anledning av klagomål mot riksåklagaren för dennes uttalande att förutsättningar för inledande av förundersökning saknades emedan besättningen på U 137 under rådande förhållanden t'rck anses åtnjuta immunitet på folkrättsliga grunder. Den allmänna debatten i samband med affären U 137 kretsade i hög grad kring detta uttalande. vars riktighet från olika håll sattes i fråga. Bland kvalifice- rade bedömare rådde delade meningar. Man hade att göra med ett pro- blemkomplex som i första hand innefattade dels de folkrättsliga frågorna om personlig immunitet för de ombordvarande och om det skydd som kunde följa av att fartyget var ett främmande statsfartyg med därmed följande immunitet eller okränkbarhet. dels den internrättsliga frågan om kompetensfördelningen mellan svenska myndigheter med avseende på ingripanden varigenom anspråk på sådant skydd för fartyget sattes åsido.

Med avseende på de folkrättsliga frågorna fann jag för min del att de ombordvarande inte kunde anses åtnjuta personlig straffrättslig immunitet samt att ett fartygs egenskap av örlogsfartyg knappast kunde under alla förhållanden åberopas till skydd mot ingripanden av judiciella myndighe- ter. Jag kan inte finna att promemorian innehåller något som kommer i konflikt med detta. Framställningen belyser emellertid på ett förtjänstfullt sätt frågornas komplicerade natur och vittnar om den osäkherhet som ofta måste följa av folkrättens allmänna natur och om svårigheterna att dra en klar gräns mellan rättsliga resonemang och utrikespolitiska överväganden.

En fråga som också kom upp till diskussion vari vad mån straffbarheten av gärningar som kunde ha begåtts av de ombordvarande kunde vara inskränkt eller utesluten på grund av folkrättsligt grundade hänsyn. [ promemorian behandlas tämligen utförligt också denna fråga, varvid fråge- ställningen utvidgats till att avse även frågor om ansvasrsfrihet på grund av förmans befallning. Mot den analys av det s.k. von Herderfallet (NJA l946:65) som framläggs i promemorian eller vad i övrigt däri anföres i dessa delar har jag i och för sig knappast något att invända. Frågan om straffbarheten är emellertid en materiell fråga och lämpar sig väl för dom— stolsprövning. Jag anser nu liksom tidigare att frågorna om straffbarheten ligger bredvid de särskilda problem affären U 137 aktualiserade och kan egentligen inte finna att några särskilda ställningstadanden därvidlag är motiverade av denna affär eller annan anledning.

[ den internrättsliga frågan kom jag till uppfattningen att konstitutionella skäl talade för att det inte kunde ankomma på judiciella myndigheter att ta ställning till huruvida folkrättsligt grundade anspråk på skydd för fartyget skulle respekteras. Ståndpunktstagandet grundades, kort uttryckt. på svå-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1984/85: 156 35

righeten att lösgöra bedömningar rörande ett främmande örlogsfartygs immunitet från sådana utrikespolitiska bedömningar som ankommer på regeringen samt att den maktanvänding som kunde erfordras för ingripan- den utan samtycke mot ett sådant fartyg och där ombordvarande icke i första hand var en polisiär utan en militär uppgift. Jag konstaterade dock att det inte tydligt framgick av lag i vilka former en fråga om folkrättsligt skydd för ett främmande örlogsfartyg skulle prövas. Inte heller i dessa delar uppstår någon konflikt mellan vad som anföres i promemorian och de synpunkter jag anlagt. Jag vill emellertid med anledning av vissa resone- mang i promemorian (främst sid 148 ff) poängtera attjag icke anser enbart ett beslut att inleda förundersökning kunna innebära ett överträdande av några folkrättsliga förpliktelser. Någon kritik kunde emellertid inte i sak riktas mot att förundersökning inte inleddes. när de åtgärder som normalt skulle erfordras vid en sådan — husrannsakan. beslag. personella tvångs- medel — icke stod till buds. Ej ens förhör med misstänkta kunde äga rum. Den frågeställning som redovisas på sid 148 6 i promemorian är sålunda inte helt rättvisande. Jag menar mig heller inte ha gjort något som helst uttalande om regeringens befogenheter att utan särskilt stöd i lag ta över uppgifter som eljest tillkommer åklagare (jfr sid 150 st 2). Än mindre har jag uttalat något av innebörden att regeringen äger en exklusiv behörighet att besluta i åklagarfrågor i situationer som den ifrågavarande.

Sveriges domareförbund

Promemorian. som föranletts av affären med den grundstötta sovjetiska ubåten 137. innehåller en värdefull översikt över de i huvudsak oskrivna regler som anses gälla beträffande folkrättslig immunitet och okränkbar- het. Av naturliga skäl har inom detta rättsområde på åtskilliga punkter olika meningar gjort sig gällande. I den mån dessa inte presenteras i promemorian hänvisas i en bilaga till andra uttalanden i ämnet.

Domareförbundet vill endast i ett hänseeende kommentera den redovi- sade granskningen av rättsområdet. I promemorian fastslås. att ett främ- mande statsfartyg. som kränker vån lands territorium. skall genom för- svarsmakten avvisas samt att försvarsmakten därvid får använda de medel som behövs. i sista hand t.o.m. vapeninsats. Grunden till detta — vilken inte synes ha berörts i promemorian — är uppenbarligen den folkrättsligt erkända rätten till självförsvar. I det aktuella fallet upptäcktes inte ubåten i tid för att kunna avvisas utan först när den stod på grund inom landets inre territorialvatten och t.o.m. inom ett militän skyddsområde. Det framstår då som ett naturligt utflöde av självförsvarsprincipen att strandstaten i en sådan situation har rätt att undersöka fartyget och utfråga besättningen för att klargöra anledningen till och de närmare omständigheterna vid kränk- ningen (jfr s. 22). Ubåten torde kunna kvarhållas för att säkerställa sådana undersökningar. Med detta synsätt behöver man överhuvud taget inte komma in på de regler om fartygets immunitet som diskuteras i promemo-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1984/85: 156 36

rian. Vad angår dessa regler torde det inte vara folkrättsligt möjligt för strandstaten att häva det främmande statsfartygets immunitet. En sådan åtgärd kan vidtas endast av den sändande staten.

Föreningen S reriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer

Promemorian innehåller en värdefull genomgång av gällande rättsläge och praxis inom ett svårtillgängligt och svåröverskädligt område. De syn- punkter på förhållandet mellan olika samhällsorgan. inte minst beträffande polisens lydnadsförhållande gentemot regeringen. som framlagts i prome- morian. är av stort värde sett mot bakgrunden av den osäkerhet beträffan- de gränsdragningen mellan olika myndigheters befogenheter. som kunnat konstateras i samband med olika incidenter under de senaste åren. För- eningarna har inte något att erinra mot promemorians innehåll.

2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Med undantag av JO har remissinstanserna tillstyrkt eller förklarat sig inte ha något att erinra mot en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Vissa remissinstanser har emellertid lämnat olika syn- punkter på lagstiftningens närmare utformning. Bl. a. har JK. Kammarrät— ten i Stockholm och RÅ förordat vissa begränsningar eller preciseringar av lagens tillämpningsområde. Flera remissinstanser har tagit upp frågan om hur personeri grodmansdräkt bör behandlas. JO. som inte motsätter sig att förslaget läggs till grund för lagstiftning. anser att vad som närmast skulle erfordras är en bestämmelse av innebörd att åtgärd för utredande eller lagföring av brott. som begåtts på utländskt statsfartyg. ej får vidtas utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat.

JK

Jag hari stort sett inte funnit anledning till erinran mot de slutsatser som dras i promemorian eller mot den föreslagna lagändringen. Jag vill emeller- tid här anföra följande.

Jag delar den i promemorian uttalade uppfattningen att det skulle vara av värde om en auktoritativ avgränsning av immunitetens omfattning kunde åstadkommas. Det måste dock beaktas att Sverige inte ensidigt kan förfoga över immunitetsfrågor i strid mot folkrättens regler. Vidare är det onekli- gen så att immunitetsbegreppet i sig är så komplicerat att några klara. lätt tillämpliga regler för alla situationer inte kan skapas. Vad man däremot bör söka åstadkomma är en handläggningsordning där man så långt som möj- ligt undanröjer tveksamheter rörande den formella gången för prövningen av uppkommande immunitetssituationer. Lagförslaget i promemorian tar sikte på en mycket viktig sådan situation nämligen när någon begår brott i utövningen av tjänst eller uppdrag hos en främmande stat eller mellanfolk- lig organisation.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1984/85: 156 37

En utgångspunkt för bedömningen av förslaget är vilken befattning regeringen i allmänhet får anses ha med uppkommande immunitetsspörs- mål av det slag som aktualiserades i samband med ubåt l37:s grundstöt- ning.

Jag har i mitt beslut den 26 januari 1982 angående riksåklagarens hand- lande i ubåtsatfären uttalat att frågan om ingripande mot ett främmande statsfartyg knappast kan få ankomma på olika underordnade myndigheter. vare sig dessa är centrala, regionala eller lokala och att avgörandet måste få ankomma på regeringen. Beträffande besättningsmedlemmarnas im- munitet har jag menat att regeringen får anses ha stöd i statspraxis för att utnyttja immunitetsbegreppet som ett instrument för att åt sig själv förbe- hålla avgörandet av frågor som kan få utrikespolitiska konsekvenser.

I promemorian (s. 150 f) pekas på att det inte kan uteslutas att situationer uppkommer där regeringens ställningstagande inte kan avvaktas och beslut därför måste fattas av en enskild tjänsteman. Det torde enligt promemorian inte vara möjligt att utan en ingående författningsreglering på ett menings- fullt sätt dra gränserna för hur långt en exklusiv behörighet för regeringen skulle sträcka sig när det gäller att avgöra immunitetsfrågor. Jag har inte något att erinra mot dessa uttalanden. som ju inte utesluter att det slutliga ställningstagandet till immunitetsfrågan. innan åtal väcks, tillkommer rege- ringen.

Lagförslaget i promemorian syftar till att förhindra att åtal i strid mot folkrätten väcks mot enskilda medlemmar av främmande styrkor. Det bör enligt promemorian stå klart att det ankommer på regeringen att inom ramen för vad folkrätten tillåter och utifrån den föreliggande situationen bedöma huruvida åtal bör väckas. Jag har inte något emot att denna fråga klarläggs genom en särskild lagbestämmelse och att denna utformas såsom en regel om åtalsförordnande. Såsom det sägs i promemorian utgör en sådan föreskrift inte något hinder mot ingripanden i utredningssyfte eller mot användning av vanliga straffprocessuella tvångsmedel. I enlighet med min grundläggande uppfattning om regeringens behörighet i dessa frågor utgör en regel om åtalsförordnande inte heller något hinder för regeringen att i enskilda fall besluta exempelvis att tvångsmedel inte skall användas eller att användningen av sådana skall avbrytas.

Jag har i princip inte någon erinran mot förslaget till en ny paragraf i 2 kap. brottsbalken. Beskrivningen av de fall då åtalsförordnande inte be- hövs förefaller mig dock från lagteknisk synpunkt mindre lyckad. Jag ifrågasätter om det åsyftade undantaget för ”spionsituationer” enklare skulle kunna framgå genom att det i första meningen markeras att det skall vara fråga om. exempelvis "öppet" eller "officiellt” fullgörande av tjänst eller uppdrag. I allt fall bör det generella undantaget för beredskapstill- stånd eller krig anges självständigt och inte i samma mening som det mera speciella på gärningsmannen inriktade undantaget för spionsituationer.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1984/85: 156 38

Hovrätten för Övre Norrland

Hovrätten godtar i allt väsentligt den redovisning som i promemorian lämnas av rättsläget. Hovrätten delar även uppfattningen att det i en situation som den beträffande ubåt 137 måste ankomma på regeringen att, utöver att besluta om preventiva åtgärder. också avgöra om repressiva åtgärder skall vidtagas. Såsom framgår av promemorian får det anses oklart hur det ur internrättslig synpunkt förhåller sig med regeringens möjlighet att besluta om repressiva åtgärder. Det synes tveksamt om regeringen utan direkt lagstöd kan fatta ett sådant beslut utifrån en allmän lämplighetsprövning, som tillåter att hänsyn tas till utrikespolitiska aspekter. Det föreligger därför behov av en reglering. Genom promemo- rians förslag till en ny lagregel bringas. enligt hovrättens uppfattning. klarhet i fråga om beslutsordningen samtidigt som regeringen ges ett så— dant handlingsutrymme som den rimligen måste ha. Lagförslaget passar också väl in i brottsbalkens systematik.

Kammarrätten i Stockholm

När det gäller frågan om besättningens immunitet finner kammarätten lämpligt att. som föreslås, det i en ny 7 a & i 2 kap. brottsbalken anges att regeringen i första hand skall bedöma immunitetsstatusen och därmed vilka åtgärder som måste eller bör vidtas med anledning av intrånget. Kammarrätten vill särskilt understryka betydelsen av vad som sägs i promemorian om att. även om regeringen har förordnat att åtal får väckas, det ändå ankommer på åklagare och domstolar att i vanlig ordning pröva om förutsättningar'för åtal resp. fällande dom föreligger.

Det föreslagna lagrummet avser utlänning som begått brott ”i fullgöran- de av tjänst hos eller uppdrag för" främmande stat m.fl. I vissa stater. t.ex. statshandelsländerna, anses befattningshavare i de mest skilda ställ- ningar och verksamhetsområden vara i vederbörande stats tjänst. Lagrum- met synes därför kunna få en väl vidsträckt tillämpning. Det är sålunda önskvärt att exempelvis den som är anställd i en statlig industri och som är på affärsbesök här i riket faller utanför särregleringen. Kammarrätten föreslår att lagrummet begränsas till vad som enligt svenskt språkbruk betecknas som allmän tjänst ("—- — — fullgörande av allmän tjänst eller motsvarande uppdrag för — — -—”). Vidare vill domstolen sätta i fråga om inte i paragrafen bör anges att den gäller brott som utlänning har begått här i riket (jfr 2 kap. 5 5 andra stycket brottsbalken).

RÅ

Jag har tidigare i olika sammanhang gett uttryck för uppfattningen att det bör ankomma på regeringen att avgöra huruvida ett straffrättsligt ingripan- de skall få ske vid en händelse som den i Gåsefjärden. Vad som redovisats i promemorian ger inte anledning till annan ståndpunkt i detta hänseende. Mot bakgrund härav är jag positiv till att en lagreglering kommer till stånd.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1984/85: 156 39

Starka skäl talar för att denna, såsom skett i förslaget, bör utformas som en kompetensregel enligt vilken åtal inte får väckas utan förordnande av regeringen.

Av anförda skäl tillstyrker jag i princip den föreslagna lagregeln i 2 kap. 7 a & BrB. Enligt min mening har bestämmelsen emellertid i förslaget utformats så att dess tillämpningsområde skulle bli alltför vidsträckt. Jag anser att avgränsningen bör göras betydligt snävare. I detta hänseende vill jag framhålla följande.

1 promemorian (s. 165) anförs både praktiska skäl och allmänna lämp- lighetsskäl för att regeringens befattning med frågor av hithörande slag bör begränsas till rena undantagsfall. Jag vill här särskilt peka på tyngden av de argument som hänför sig till tilltron till rättsväsendets självständighet och intresset av att inte genom en alltför vid och allmänt formulerad befogen- het för regeringen i känsliga situationer öka riskerna för utrikespolitiska förvecklingar. I promemorian framhålls det också som angeläget att för- ordnande av regeringen görs till en generell förutsättning för åtal endast i den omfattning som ett av folkrätten och utrikespolitiska hänsyn klart motiverat behov av handlingsutrymme föreligger. Vidare betonas det vä- sentliga i att de fall där åtalsförordnande krävs anges på ett sådat sätt att onödiga tillämpningsproblem inte uppkommer. Jag delar helt de sålunda i promemorian uttalade synpunkterna på vilka grundkrav som bör ställas på en lagreglering och anser det angeläget att dessa tillgodoses. Mot denna bakgrund menar jag att en särreglering bör omfatta endast situationer som till sin typ är så särpräglade att det framstår som nödvändigt att andra hänsyn måste kunna tas vid bedömningen av åtalsfrågan än sådana som kan beaktas vid en ordinär åtalsprövning. Det bör röra sig om fall som har en sådan särskild dimension att det för gemene man ter sig naturligt att ställningstagandet till om åtal skall få ske förs upp till den högsta statsled— ningen. Det är belysande för problemställningen att lagstiftningsfrågan först aktualiserats som en följd av något så helt exceptionellt som händel- sen med ubåt 137 och den därpå följande diskussionen rörande den rätts- liga hanteringen av ett sådant fall. Den föreliggande promemorian inriktas också -— förutom de avsnitt som tar upp mera alldagliga immunitetsfrågor vid diplomatiska kontakter m.m. — i stort på de rättsliga och utrikespoli- tiskt betingade problem som kan aktualiseras i — åtminstone för fredstida förhållanden — mera extrema situationer.

Något mera konkretiserat menar jag att en begränsning av den föreslag- na särregleringens tillämpningsområde lämpligen bör ske på det sättet att den i huvudsak inriktas på fall där en utlänning begått brott i samband med tjänst i militär eller annan sådan befattning hos främmande stat som har att göra med utövandet av funktioner vilka enligt vårt synsätt är av officiell karaktär och fypiskt sett är ett uttryck för statlig maktutövning. Med en sådan avgränsning skulle man enligt min mening i erforderlig utsträckning fånga upp fall som är av den särpräglade arten att de — trots att de gäller

• Sida 40
•  Original

Prop. 1984/85: 156 40

gärningar som begåtts på svenskt territorium — kan aktualisera sådana folkrättsligt komplicerade eller av utrikespolitiska hänsyn betingade över- väganden som bör ske på regeringsnivå.

Med en snävare utformning av särregleringen enligt de riktlinjerjag här skisserat skulle från tillämpningsområdet utmönstras bl.a. fall där brott begåtts av utlänning som visserligen handlat i fullgörande av tjänst hos främmande stat men där tjänsten varit knuten till verksamhet av exempel- vis kommersiell, teknisk. vetenskaplig eller kulturell natur som enligt vårt sätt att se det typiskt inte framstår som statliga funktioner. Tillämpnings- området skulle därmed inte komma att omfatta fall av t. ex. olaga fiske i samband med yrkestiske som bedrivs i statlig regi, tratikövenrädelser m.m. vid internationell fordonstrafik i sådan regi och brott i samband med försäljning av och service på utrustning som levererats av statliga industri- er och som sköts av leverantörens personal. Likaså skulle från tillämpningsområdet utmönstras exempelvis spioneribrott som sker under täckmantel av sådana funktioner som här nämnts. Den här förordade snävare avgränsningen skulle också bidra till att undvika sakligt sett omoti- verade skillnader i hanteringen av brottmålsfrågor som annars kan bli en följd av att främmande stater med mycket olika ekonomiska och politiska system berörs.

Oavsett om man väljer att ge den föreslagna paragrafen den avgränsning som föreslås i promemorian eller en sådan snävare avgränsning som jag här förordat bör undantagsregeln för fall då gärningsmannen sökt dölja i vilken funktion han uppträtt få en annan utformning än enligt promemorie- förslaget. Den där föreslagna lydelsen inriktar sig alltför direkt på fall där gärningsmannen aktivt sökt dölja att han uppträtt i en funktion hos främ- mande stat. Enligt min mening är ett undantag från huvudregeln i paragra- fen lika befogat i fall där gärningsmannen genom att underlåta att upplysa om att han har en funktion hes främmande stat eller att på annat sätt visa detta kunnat agera här i landet på samma villkor som om han aktivt dolt sin funktion. Svårigheterna att uppdaga förhållandet torde ofta vara lika stora som i fall av mera aktivt vilseledande. Enligt min mening bör bestämmel- sen därför ges en sådan utformning att undantag från huvudregeln om krav på åtalsförordnande får gälla alla gärningsmän som inte genom att bära uniform eller annat tydligt kännetecken eller genom direkt upplysning om sin tjänst hos främmande stat klargjort förhållandet.

Med en sådan begränsning av tillämpningsområdet för en regel om krav på åtalsförordnande som jag här förespråkat torde något utrymme knap- past finnas för bemyndigande för annan än regeringen att meddela förord- nande. I detta sammanhang vill jag emellertid allmänt framhålla att en reglering som ger utrymme för att låta annan än regeringen få bemyndi- gande att företa de hithörande lämplighetsbedömningarna redan härige- nom framstår som alltför omfattande utifrån de allmänna utgångspunkter som redovisats i promemorian. Fall som inte är av dignitet att kräva

• Sida 41
•  Original

Prop. 1984/85: 156 41

regeringsförordnande bör enligt min mening lämnas utanför en sådan regle- ring som det här är fråga om.

RPS tillstyrker förslaget till lag om ändring i brottsbalken och anför vidare:

Den debatt som följde i den sovjetiska ubåtens kölvatten präglades av stor oenighet i fråga om stratfrättslig immunitet avseende ubåten och dess besättning. Riksåklagaren redovisade en uppfattning medan justitiekans- lern och justitieombudsmannen intog en annan. Flera företrädare inom doktrinens område intog också skilda ståndpunkter. Av detta följer att en uttrycklig reglering av frågan synes behövlig.

Rikspolisstyrelsen biträder den uppfattning som utredningen ger uttryck för, nämligen att vid grova olovliga kränkningar av svensk territorialgräns immunitetsskyddet bör förverkas. Eftersom det enligt regeringsformen är regeringen som har det yttersta ansvaret för vårt lands mellanfolkliga relationer torde det vara lämpligt att frågan om väckande av åtal avgörs av regeringen.

Polismyndigheten i Karlskrona tillstyrker i princip förslaget till lag om ändring i brottsbalken och anför vidare:

Av förslagets sista sats framgår att förordnande av regeringen inte krävs om gärningsmannen genom bl.a. "förklädnad eller på annat sätt sökt dölja i vilken funktion han uppträtt". ] och för sig krävs givetvis en statsmakts resurser för aktiviteter med miniubåtar och grodmän. vilket skulle kunna föranleda till slutsatsen att förordnande av regeringen skulle krävas för åtal. Med hänsyn till det sätt. på vilket miniubåtarna uppträder och sanno- likheten av att grodmännen helt saknar militära identitetsbeteckningar får det anses rimligt anta att farkosterna inte bedöms som örlogsfartyg med därav följande immunitet. Än mindre torde grodmännen böra kunna påräk- na immunitet. Det kan vara en tidsfråga innan en liknande malör. som ubåten 137 råkade ut för träffar även en miniubåt eller att en grodman grips.

Arbetshypotesen vid den senaste incidenten från polisens och åklagar- myndighetens sida var att verksamheten skulle bedömas som spioneri. Detta medförde att i instruktioner till personalen betonades de författningsenliga följderna av detta resonemang vid eventuellt bruk av vapen. gripande, etc.

Polismyndigheten anser sålunda att promemorian inte tillräckligt klar- läggande tagit upp dessa frågor, vilket i och för sig sålunda är förklarligt med tanke på den snabba händelseutvecklingen.

Ett klarläggande på denna punkt skulle också vara ägnat att föregripa motstridiga åsikter mellan militära och civila myndigheter om vem som skall omhänderta. förvara och förhöra besättningar på miniubåtar eller fritt opererande grodmän. I begreppet omhändertagande ingår givetvis ansva-

• Sida 42
•  Original

Prop. 1984/85 : 156 42

ret för de omhändertagna och att de inte skadar sig själva och/eller andra.

Som framgår av inledningen har polismyndigheten tillstyrkt förslaget. Orsaken härtill är att det politiska läget. när ett uppbringande sker, från realpolitisk synpunkt kan vara så pressat att regeringens handlande inte i onödan bör kompliceras av en sådan tolkning av undantagsbestämmelsen, som ovan angivits. Om denna uppfattning är riktig. kan anledning finnas att göra undantagsskrivningen tydligare. Kan exempelvis ordet ”förkläd- nad" tillämpas på grodmans- eller annan speeialdräkt. som förmodligen bärs av besättning på miniubåt?

Överbdi'ilhuvaren tillstyrker förslaget till ändring i brottsbalken.

Gen(Iralmllstyrelsen har inte något att erinra mot det förslag som fram- läggs i promemorian.

JO

Med särskilt betonande därav. att det i affären U 137 handlade om ett främmande örlogsfartyg. instämmer jag emellertid helt i bedömningen (sid 154) att denna affär visade på behövligheten av att regeringen förfogar över vilka utredningsåtgärder som skall vidtas och av att den kan avvakta med ett mera slutligt ställningstagande till immunitetsfrågor till dess att utfallet av dessa åtgärder står klart. Eftersom det också är min uppfattning att åklagarmyndigheterna då annat ej är föreskrivet skall fullt självständigt företa på dem ankommande rättsliga bedömningar. anser jag det lämpligt att formerna för prövningen av ett främmande örlogsfartygs anspråk på skydd gentemot ingripanden på straffrättslig grund regleras i lag. Jag finner detta så mycket mera angeläget som promemorian synes visa att det kan uppkomma situationer där —- i motsats till vad som hittills varit fallet — såväl fartyg som besättning helt står under svenska myndigheters kontroll till följd av ett av regeringen beordrat ingripande mot fartyget, men där det likafullt är ovisst om det skulle kunna kvardröja ett skydd mot straffrättsli- ga ingripanden (avsnitt 6.3.6.3). Även för andra fall. som rör främmande statsfartyg synes en sådan lagreglering erforderlig.

I promemorian framläggs nu förslag till ny bestämmelse i 2 kap. brotts- balken, enligt vilken regeringen skulle få en rätt långtgående befogenhet att skönsmässigt pröva frågor om åtal för brott som begåtts av utlänningar i fullgörande av tjänst eller uppdrag för främmande stat eller mellanfolklig organisation. Bestämmelsen gör ej ändring i det förhållandet att det an- kommer på åklagarmyndighet att självständigt pröva om förundersökning skall inledas. Inte heller innebär den något hinder för ingripaden i utred- ningssyfte eller mot användningen av vanliga straffprocessuella tvångsme- del. Tvärtom skall enligt promemorian (s. 163) regeringens ställningstagan- de i åtalsfrågan i princip föregås av förundersökning. Bestämmelsen inne- bär sålunda inte någon lösning på det problem affären U 137 enligt det

• Sida 43
•  Original

Prop. 1984/85: 156 43

tidigare sagda framför allt aktualiserade. Vad som sktrlle erfordras för att befogenheterna och handlingsramarna för de judiciella organ som kan få befattning med en liknande incident skulle vara helt klarlagda (jfrjustitic- ministerns interpellationssvar ll.l.l982) vore enligt min mening närmast en bestämmelse av innebörd att åtgärd för utredande eller lagföring av brott, som begåtts på utländskt statsfartyg. ej får vidtas utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat.

Jag har svårt att se att de särskilda synpunkter som kan anläggas på åtgärder som riktar sig mot främmande statsfartyg skulle göra sig gällande på samma sätt i andra situationer där utlänning begått brott i fullgörande av tjänst hos eller uppdrag för främmande stat eller — i all synnerhet — mellanfolklig organisation. I betraktande av den redan nu gällande regeln i 2 kap. 7 &” brottsbalken med därtill anslutande föreskrifter, det samråd som garanteras genom föreskriften i 10 kap. 8 #$ regeringsformen samt de möj- ligheter som regeringen har att förordna om abolition enligt ll kap. l3 & 2 st. regeringsformen när synnerliga skäl föreligger. ärjag inte övertygad om att en sådan bestämmelse som den föreslagna behövs. En sådan kan knappast ha betydelse annat än för gränsfall av mindre vikt för rikets förhållande till andra stater.

Jag vill i och för sig inte motsätta mig den föreslagna regeln om den skulle anses behövlig. I så fall vill jag emellertid ifrågasätta de i andra punkten uppställda undantagen. Om bestämmelsen skulle behövas i freds- tid så borde den kunna fylla en desto viktigare funktion vid beredskapstill- stånd och krig. En annan fråga är vad som skall gälla t. ex. i förhållande till länder med vilka riket befinner sig i krig. Utformningen i övrigt av andra punkten är mindre lycklig och måste leda till svårigheter vid tillämpningen. Det går knappast att avgöra huruvida paragrafen vore tillämplig i situation liknande affören U 137. Om det egentliga syftet med undantaget blott är att förtydliga det förhållandet att det tjänste- eller uppdragsförhållande som avses med paragrafen skall vara av officiell karaktär bör detta — försåvitt det inte skall anses ligga i sakens natur — enligt min mening ske på annat sätt.

Sveriges domareförbund

Mot det förslag till ändring i brottsbalken som framläggs i promemorian har domareförbundet ingen erinran. Det beaktar i erforderlig grad såväl domstolarnas självständighet som regeringens behov av handlingsfrihet på detta känsliga område. Det måste dock framhållas att en utlänning som begått brott i fullgörande av tjänst hos eller uppdrag för främmande stat eller mellanfolklig organisation i princip kan åtnjuta straffrättslig och straffprocessuell immunitet, om han inte genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat sätt sökt dölja i vilken funktion han uppträtt. Utrymmet för regeringens åtalsprövning är alltså snävt. Med hänsyn till folkrättens reciproka natur kan det leda till olyckliga konsekvenser att

• Sida 44
•  Original

Prop. 1984/85: 156 44

tillåta ett genombrott av immunitetsreglerna. Säkerligen kan också intri- kata frågor uppkomma om förklädnad, t.ex. om en grodman kan anses iförd uniform eller motsvarande.

Föreningen Sveriges länspoliselzefer och Föreningen Sveriges polischefer

Förslaget om införande av en ny paragraf 7 a i 2 kap. brottsbalken angående viss åtalsprövning tillstyrks av föreningarna. Möjligen skulle det vara av värde om begreppen vilseledande uppgifter och förklädnad kunde något preciseras. Med hänsyn till erfarenheterna från Karlskrona skärgård kan t. ex. tveksamhet råda huruvida en grodmansdräkt utgör uniformering eller förklädnad.

3 Övriga frågor

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om vidare åtgärder för att klarlägga handläggningsordningen.

Som redan tidigare redovisats anser Kammarrätten i Stockholm att den kartläggning som nu genomförts bör följas upp med handlingsmallar som arbetas ut för olika allvarliga situationer.

RPS

Avslutningsvis vill rikspolisstyrelsen peka på de frågor som kan upp- komma och de beslut som skall tas på lokal nivå innan regeringens beslut i åtalsfrågan är fattat. Behovet av vägledning i dessa situationer synes vara angeläget. Enligt styrelsens mening skulle därför t. ex. en ätgärdskatalog. utarbetad på central nivå, kunna vara de lokala myndigheterna till hjälp i sådana situationer. Rikspolisstyrelsen är beredd att medverka i ett sådant arbete.

Föreningen Sveriges länspulischefer och Föreningen Sveriges polischefer Det skulle emellertid vara av värde om från regeringens sida utfärdades närmare anvisningar angående i promemorian behandlade förhållanden till vägledning för berörda myndigheter. Behovet av sådana anvisningar får bedömas vara stort.

RPS och Överbefälhavaren tar upp frågan om den närmare kompetens- fördelningen mellan polisiära och militära myndigheter.

RPS

Rikspolisstyrelsen saknar en redovisning av kompetensfördelning med därtill hörande beslutsbefogenheter vad avser förhållandet mellan polisiära och militära myndigheter. Däremot är kompetensfördelningen mellan po- lis, åklagare och domstol klart reglerad i bl.a. rättegångsbalken och med- för därför inga problem i detta avseende.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1984/85: 156 45

Överbefälhavaren

I promemorian anges en närmare utredning om kränkningen som folk- rättsligt berättigad även om detta inte innebär att repressiva åtgärder av straffprocessuell eller straffrättslig innebörd är tillåtna. Frågan är då om polis- och åklagarmyndigheten kan anses berättigad att inleda utredning. Promemorian besvarar denna fråga endast delvis genom att nämna att den föreslagna åtalsprövningsregeln inte innebär att något hinder mot att polis- och åklagarrnyndigheter inleder utredning eller mot att straffprocessuella

tvångsmedel används.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1984/85: 156 46

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-03-13

Närvarande: f.d. justitierådet Hult. regeringsrådet Björne. justitierådet Gregow.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av docenten Dag Victor. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1984/85: 156 47

Utdrag

J USTlTIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringsammanträde 1985-03- 1 4

Närvarande: statsministern Palme. ordförande, och statsråden Lundkvist. Feldt. Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén. Boström, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Thunborg, Wick- bom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i brottsbalken (tillämpligheten av svensk lag i vissa fall)

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om änd- ring i brottsbalken.

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat förslaget utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra- ganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 28 februari 1985.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1984/85: 156 48

Innehåll Propositionen ................................................ l Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... ] Propositionens lagförslag

Lag om ändring i brottsbalken ............................... 2 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1985 3 1 Inledning .................................................. 3 2 Allmän motivering 3

2.1 Bakgrund .............................................. 3 2.2 Behovet av reglering .................................... 6 2.3 Regleringens avgränsning ................................ 10 3 Upprättat lagförslag ........................................ 15 4 Specialmotivering .......................................... 16 5 Ikraftträdande .............................................. 16 6 Hemställan ................................................ 16 7 Beslut .................................................... 17 Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (Ds Ju 1984: 6) Folkrätt och straffansvar ................... 18 Bilaga 2 Promemorians lagförslag .......................... 30 Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över promemorian 31 Bilaga 4 Det remitterade lagförslaget (bilagan har uteslutits här) Utdrag av lagrådets protokoll den 13 mars 1985 .................. 46 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1985 . . . 47

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985