SOU 2008:55

Kustbevakningens rättsliga befogenheter

Till statsrådet Sten Tolgfors

Regeringen beslutade den 25 januari 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av regleringen av Kustbevakningens befogenheter i den brottsbekämpande och ordningshållande verksamheten samt lämna förslag till en modernare och mer ändamålsenlig författningsreglering (dir. 2007:5).

Till särskild utredare förordnades från och med den 13 februari 2007 överåklagaren Gunnel Lindberg.

Som experter att biträda utredningen förordnades den 27 mars 2007 polismästaren Gunnar Edeland, juristen Karin Engstrand, vice chefsåklagaren Katarina Johansson Welin, regionchefen Kenneth Neijnes, rättssakkunnige, numera ambassadrådet, Peter Scharmer, kanslirådet Daniel Ström och chefsjuristen Annika W. Wikingsson.

Som sekreterare anställdes från och med den 2 maj 2007 hovrättsassessorn Li Wallén.

Genom tilläggsdirektiv den 4 oktober 2007 fick utredningen i uppdrag att även utreda möjligheten att ge Kustbevakningen förundersökningsrätt när det gäller vissa fiskebrott (dir. 2007:139).

Utredningen om Kustbevakningens befogenheter överlämnar härmed betänkandet Kustbevakningens rättsliga befogenheter (SOU 2008:55). Uppdraget är därmed slutfört.

Experterna har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänkandet har därför formulerats i viform.

Stockholm i maj 2008

Gunnel Lindberg

/Li Wallén

Förkortningar

a. anförd, anförda

a.a. anfört arbete bet. betänkande

CITES Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora

dir. direktiv dnr diarienummer

Ds promemoria i departementsserien EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen, numera EG

EG Europeiska gemenskapen EU Europeiska unionen

FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet FN Förenta nationerna

FOR Förordning, norsk rätt Fö Försvarsdepartementet

HD Högsta domstolen JO Justitieombudsmannen

Jo Jordbruksdepartementet KBV FAR Kustbevakningens föreskrifter och allmänna råd

LKP lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning

NEAFC North East Atlantic Fisheries Commission (Nordostatlantiska fiskerikommissionen)

NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1 Ot. prp. Odelstingsproposition, norska regeringen

prop. proposition RH Rättsfall från hovrätterna

RP den finska Regeringens proposition till Riksdagen RPSFS Rikspolisstyrelsens författningssamling

RÅFS Riksåklagarens författningssamling skr. regeringens skrivelse

SFS Svensk författningssamling SJÖFS Sjöfartsverkets författningssamling

SKL Statens kriminaltekniska laboratorium SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk Juristtidning SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter ÅFS Åklagarmyndighetens författningssamling

Sammanfattning

Kustbevakningen behöver en ny lagstiftning

Sedan Kustbevakningen bildades år 1988 har varken myndighetens uppgifter eller kustbevakningstjänstemännens rättsliga befogenheter setts över i ett sammanhang, trots samhällsutvecklingen och att myndigheten successivt har fått nya uppgifter och ökade befogenheter. Den nuvarande befogenhetsregleringen är utspridd i ett flertal lagar, vilket försvårar tillämpningen. Vidare är den för verksamheten mest centrala författningen, lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP), både otydlig och inkonsekvent.

Rätten att ingripa mot brott varierar beroende på vilket brott ingripandet avser. Gränserna för de sakliga verksamhetsområdena är oklara. Dessutom är Kustbevakningens geografiska verksamhetsområde otydligt och oenhetligt reglerat i de olika författningarna.

Dagens reglering är ineffektiv eftersom Kustbevakningen och dess tjänstemän – med undantag för utredning av brott mot vattenföroreningslagen och rätten att utfärda ordningsbot för enstaka brott – i stor utsträckning agerar osjälvständigt och med begränsat eget ansvar som biträde åt andra myndigheter.

En inkonsekvent och otydlig lagstiftning är en nackdel inte enbart för myndighetens egen verksamhet, och de myndigheter den samverkar med, utan även för medborgarna. Otydligheterna riskerar att gå ut över både rättssäkerheten och rättstryggheten, bl.a. genom att myndighetens befogenheter och uppdrag inte överensstämmer med allmänhetens förväntningar.

De nu angivna bristerna i den nuvarande regleringen medför att Kustbevakningen behöver en helt ny lagstiftning.

Vad ska lagen omfatta?

Vi föreslår en ny lag med en samlad och enhetlig reglering av Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter som omfattar de tre områdena brottsbekämpning, ordningshållning samt kontroll och tillsyn. Den reglering som finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling berörs dock i princip inte.

Kustbevakningens geografiska verksamhetsområde

Utgångspunkter

En viktig utgångspunkt för våra förslag är att Kustbevakningen och dess tjänstemän ska verka på platser där det är naturligt med hänsyn till deras kompetens och resurser. Verksamhetsområdet ska utformas efter samhällets och medborgarnas behov och med sikte på att myndigheternas samlade resurser ska användas effektivt. Samtidigt måste hänsyn tas till internationella överenskommelser om användningen av havet och dess resurser.

Kustbevakningens verksamhet har sin naturliga tyngdpunkt till sjöss och myndighetens huvuduppgifter rör verksamhet som bedrivs på vatten; främst i det kustnära sjöterritoriet, på territorialhavet och i den ekonomiska zonen. Vi anser att denna ordning i princip ska vara oförändrad och att verksamhetsområdet ska regleras så enhetligt som möjligt.

Avgränsningen inom svenskt sjöterritorium

Den geografiska avgränsningen av verksamhetsområdet måste av rättssäkerhetsskäl vara tydlig. Därför krävs det detaljerade regler.

Med dessa utgångspunkter har vi avgränsat Kustbevakningens verksamhetsområde såvitt avser områden inom svenskt sjöterritorium så att detta, utöver vid kusterna belägna bukter och vikar samt sådant inre vatten som utgörs av vattenområden innanför och mellan öar, holmar och skär, omfattar

  • insjöarna Vänern och Mälaren,
  • Trollhätte kanal och Södertälje kanal och de övriga vattenområden som förbinder Vänern med Västerhavet och Mälaren med Östersjön,
  • vissa kortare sträckor på andra älvar och vattendrag där Kustbevakningen i dag bedriver verksamhet och som särskilt anges i författning, samt
  • hamnars vattenområden.

Avgränsningen utanför svenskt sjöterritorium

Kustbevakningens uppdrag sträcker sig i dag i flera avseenden utanför det svenska sjöterritoriet. Utvecklingen internationellt påverkar myndigheten i hög grad och har lett till att Kustbevakningen fått nya uppgifter utanför det svenska sjöterritoriet. Verksamhetsområdets avgränsning har utformats med hänsyn till dessa faktorer. I den nya lagen bör det tydligare än i dag framgå att Kustbevakningen bedriver verksamhet och därför har befogenheter:

  • inom Sveriges ekonomiska zon,
  • på den svenska delen av kontinentalsockeln,
  • när detta följer av en internationell överenskommelse som ingåtts efter riksdagens godkännande eller en EG-rättsakt som är bindande för Sverige och som ger behörig svensk myndighet rätt att utöva myndighet i annan stats sjöterritorium, ekonomiska zon, angränsande zon eller annat område, eller på fartyg som befinner sig i ett sådant område, samt Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman har pekats ut som behörig, och
  • på vissa områden utanför svenskt sjöterritorium när detta följer av den särskilda regleringen i fiskelagen, jaktlagen, sjötrafikförordningen och lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.

Områden på land

Kustbevakningen har i dag i viss utsträckning till uppdrag att verka på land dels i anslutning till sjöterritoriet, dels i svensk ekonomisk zon. Det finns vidare några författningar som uttryckligen ger Kustbevakningen uppgifter på land. Detta gäller i första hand transport av farligt gods, hamnskydd och inre utlänningskontroll.

Även om Kustbevakningens verksamhet på land är starkt begränsad så har vi urskiljt vissa situationer där Kustbevakningen i

dag bedriver sådan verksamhet och bör göra det även i framtiden. Detta gäller

  • där rätten att verka på land följer av en särskild författningsreglering, eller en författningsenlig överenskommelse med en annan myndighet avseende kontroll och tillsyn, och
  • om den händelse som är grunden för ingripandet ligger inom

Kustbevakningens geografiska verksamhetsområde och det är nödvändigt för att kunna fullgöra uppgiften att ingripandet påbörjas eller avslutas på land.

Ett exempel på det förstnämnda är åtgärder under en förundersökning, tex. att hålla kompletterande förhör. Vidare kan det bl.a. av säkerhetsskäl vara nödvändigt att utföra en uppgift på land i stället för från ett fartyg. Som exempel kan nämnas hastighetsmätning med laser, där det ibland kan vara lämpligare att mäta från land ut mot vattnet om hastighetsbegränsningen t.ex. avser en trång passage. Ett annat exempel är fiskerikontroller som ibland, efter det att fartyg inbringats till hamn, kan medföra att åtgärder vidtas i hamnars landområden.

De rättsliga befogenheterna

Brottsbekämpning

Den brottsbekämpande verksamheten är i första hand en uppgift för polisen och åklagarväsendet. Eftersom vi inte föreslår några ändringar i detta avseende är deras huvudansvar oförändrat. Vi anser emellertid att Kustbevakningen, som redan i dag bedriver förundersökning om vissa brott, i ökad uträckning bör utnyttjas som en resurs vid brottsbekämpning. Syftet med detta är att effektivare utnyttja samhällets samlade resurser och att fler brott ska kunna beivras. Kustbevakningen bör därför få en utökad självständig rätt att ingripa mot sådana brott som har ett naturligt samband med myndighetens uppdrag att bedriva sjöövervakning. Kustbevakningens ansvar för brottsbekämpningen ökar därigenom. Samtidigt ska myndigheten och dess tjänstemän liksom i dag kunna biträda andra myndigheter med brottsbekämpande uppgifter.

Detta motiverar enligt vår mening att man delar in Kustbevakningens verksamhet i två skikt.

  • Ett direkt verksamhetsområde som inrymmer Kustbevakningens självständiga brottsbekämpande uppgifter med möjlighet att ingripa direkt, utan någon annan myndighets inblandning. Verksamheten ska bestå av att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, ingripa vid misstanke om brott, utreda brott och beivra brott. Inom detta verksamhetsområde ska Kustbevakningen ha rätt att inleda och också bedriva förundersökning om vissa brott av enkel beskaffenhet.
  • Ett indirekt verksamhetsområde inom vilket Kustbevakningen och dess tjänstemän kan biträda en annan myndighet. När Kustbevakningen faktiskt befinner sig på eller i närheten av en brottsplats ska myndigheten, som biträde åt en annan myndighet och med denna myndighets samtycke, kunna göra omedelbara ingripanden mot brott som annars ligger utanför Kustbevakningens självständiga verksamhetsområde. Myndigheten och dess tjänstemän ska också kunna biträda förundersökningsledare i större utsträckning än i dag.

Vilka brott ska Kustbevakningen självständigt kunna ingripa mot?

Kustbevakningens rätt att inleda förundersökning och, i fråga om brott av enkel beskaffenhet, också bedriva förundersökning omfattar enligt vårt förslag främst brott som myndigheten upptäcker när den bedriver sjöövervakning och som man redan i dag kan ingripa mot antingen självständigt eller i egenskap av biträde.

Det rör sig till stor del om brott där utredningen normalt kan påbörjas och slutföras på brottsplatsen eller i nära anslutning till brottet.

Kustbevakningens rätt att inleda förundersökning omfattar enligt förslaget främst ”sjörelaterade brott”, dvs. brott med en uppenbar anknytning till vatten och trafik på eller i anslutning till vatten. Vi har också särskilt vägt in om en kustbevakningstjänsteman enligt nuvarande regler får utfärda ordningsbot för brottstypen. Vid urvalet har vi vidare tagit hänsyn till brottens straffvärde. Ett brott som bestraffas med böter är vanligtvis lättare att utreda och utredningen kan oftast helt eller till största delen genomföras direkt på plats. Bötesbrott preskriberas dessutom redan efter två år. Med hänsyn till den korta preskriptionstiden måste utredningsarbetet och det efterföljande arbetet fram till lagföringen vara effektivt och koncentrerat. Slutligen har vi sett till andra faktorer, såsom kust-

bevakningstjänstemännens särskilda kompetens att utreda t.ex. fiskebrott.

Kustbevakningens rätt att inleda förundersökning ska enligt vårt förslag omfatta

  • vattenförorening och vissa andra brott som rör miljölagstiftningen,
  • brott som rör sjötrafik, sjösäkerhet och sjöfartsskydd,
  • brott mot smugglingslagen och sådana författningar som denna lag hänvisar till,
  • brott som rör fiske- och jaktlagstiftning m.m.,
  • brott mot regler om särskilt skyddsvärda områden,
  • brott som berör Sveriges ekonomiska zon och den svenska delen av kontinentalsockeln,
  • samt några andra udda brottstyper, bl.a. transport av farligt gods. När Kustbevakningen bedriver förundersökning ska samma regler gälla för myndigheten som för en polismyndighet och samma regler för en kustbevakningstjänsteman som för en polisman.

Åklagare ska överta ledningen av förundersökningen så snart saken inte är av enkel beskaffenhet eller om det annars finns särskilda skäl.

En kustbevakningstjänstemans befogenheter

Utgångspunkten är att kustbevakningstjänstemannens rätt att ingripa mot brott ska regleras enhetligt och gälla generellt för sådana brott som omfattas av den nya lagens tillämpningsområde. Överlag föreslår vi få förändringar jämfört med dagens reglering i fråga om de åtgärder som en kustbevakningstjänsteman får vidta. Däremot föreslår vi att regleringen av åtgärder under förundersökning ska gälla generellt, dvs. att det inte längre ska bero enbart på brottstypen om en viss åtgärd får vidtas eller inte. Vidare samlas regleringen, som i dag är utspridd i flera olika lagar, i den nya lagen och anpassas till vad som gäller när en polisman eller tulltjänsteman vidtar motsvarande åtgärd. Regleringen anpassas också till att verksamheten huvudsakligen bedrivs till sjöss.

En kustbevakningstjänsteman förutsätts självmant vidta de första brottsutredande åtgärderna i anslutning till att brottet upptäcks, t.ex. att hålla förhör och genomföra andra utredningsåtgärder på platsen

för brottet. Till dessa åtgärder hör också rätten att ta med en person till förhör eller att gripa en person.

Under förundersökningen får en kustbevakningstjänsteman – om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda – en generell rätt som motsvarar vad som gäller för en polisman att ta egendom i beslag eller förvar, att spärra av ett fartyg, eller en plats eller att förbjuda tillträde till visst område, och att i brådskande fall gripa någon eller göra husrannsakan eller annan undersökning samt att genomföra kroppsvisitation.

Reglerna om medlen för att genomföra tjänsteåtgärder samlas också i den nya lagen. I allt väsentligt regleras en kustbevakningstjänstemans rätt att använda våld, att visitera personer och att använda fängsel på samma sätt som gäller för en polisman eller annan tjänsteman och i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i dag. I fråga om rapporteringsskyldighet och rapporteftergift ska samma regler som i dag gälla.

Hur fungerar det indirekta verksamhetsområdet och biträdesrollen?

Kustbevakningens biträdesroll ska avse alla typer av brott och kan i princip aktualiseras om

  • en kustbevakningstjänsteman upptäcker ett brott som ligger utanför det direkta verksamhetsområdet och det finns skäl att ingripa omedelbart samt den behöriga myndigheten ställer sig bakom åtgärden,
  • en annan brottsbekämpande myndighet begär biträde på grund av en inträffad händelse eller i en pågående förundersökning, eller
  • en annan brottsbekämpande myndighet begär biträde med planerade insatser.

Innan förundersökning har hunnit inledas får en kustbevakningstjänsteman som biträder en annan myndighet, i samma utsträckning som en polisman, hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen. Åtgärderna ska så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda förundersökning rörande brottet.

Kustbevakningen ska ha rätt att neka en annan myndighet biträde, t.ex. när det med hänsyn till myndighetens övriga verksamhet

inte är möjligt att lämna biträde. Detta gäller dock inte biträde åt åklagare i en förundersökning.

Ordningshållning

Den ordningshållande verksamheten är i första hand en uppgift för polisen. Eftersom vi inte föreslår några ändringar i detta avseende är polisens huvudansvar oförändrat. Vi anser emellertid att Kustbevakningen, som redan i dag har vissa uppgifter och befogenheter att ingripa mot ordningsstörningar och förhindra brott, i ökad utsträckning bör kunna utnyttjas som en resurs. Syftet med detta är att utnyttja samhällets samlade resurser effektivare.

Även den ordningshållande verksamheten skiktas i två verksamhetsområden.

  • Det direkta verksamhetsområdet inrymmer Kustbevakningens självständiga uppgifter i ordningshållningen och den självständiga rätt en kustbevakningstjänsteman har redan i dag att ingripa mot den som genom sitt uppträdande till sjöss stör ordningen eller utgör omedelbar fara för ordningsstörning. En kustbevakningstjänsteman får enligt förslaget vidare, precis som i dag, ingripa för att avvärja en konkret och omedelbar fara för brott. Denna rätt föreslås nu omfatta alla typer av brott. Även ordningshållning enligt lagen om sjöfartsskydd och lagen om hamnskydd ska, på samma sätt som i dag, ingå bland de självständiga uppgifterna.
  • Inom det indirekta verksamhetsområdet får Kustbevakningen och en kustbevakningstjänsteman rätt att – efter överenskommelse i det enskilda fallet – biträda en polismyndighet med ordningshållning i en oförutsedd situation eller vid en planerad större insats. Kustbevakningen ska ha rätt att neka biträde, t.ex. när det med hänsyn till myndighetens övriga verksamhet inte är möjligt att lämna biträde.

Vidare ska en kustbevakningstjänsteman ha rätt att på eget initiativ ingripa mot en ordningsstörning vid allvarlig fara för liv eller hälsa, om det krävs ett omedelbart ingripande för att avvärja faran och denna inte lämpligen kan hindras på annat sätt. Förslaget stämmer väl överens med de förväntningar som allmänheten ofta har på Kustbevakningens personal och deras möjligheter att ingripa.

Kontroll och tillsyn

Vi har konstaterat att det inom området för kontroll och tillsyn inte är möjligt att skapa en samlad befogenhetsreglering för Kustbevakningen och dess tjänstemän. Det främsta skälet till detta är att området berör många myndigheter och spänner över ett alltför stort antal författningar av vitt skilda slag för att en samlad reglering ska vara rimlig. På samma sätt som i dag kommer därför de närmare rättsliga förutsättningarna för kontroll och tillsyn att framgå av den särskilda författning som ligger till grund för åtgärden.

Däremot anser vi att den nya lagen bör innehålla vissa allmänna bestämmelser, som ska vara gemensamma för all kontroll- och tillsynsverksamhet som Kustbevakningen och dess tjänstemän utför. Vi föreslår att det införs en särskild regel om proportionalitet mellan åtgärden och det intrång eller men som åtgärden innebär för enskilda. Vi föreslår också en generell regel om en kustbevakningstjänstemans rätt att preja, borda och, i sista hand, inbringa fartyg till hamn för att genomföra en kontroll.

Några effekter av förslagen

Våra förslag innebär att Kustbevakningens uppgift att bedriva sjöövervakning blir tydligare och att arbetet inom områdena för brottsbekämpning, ordningshållning samt kontroll och tillsyn kan bedrivas effektivare.

Detta beror framför allt på – den samlade lagstiftningen, – det mera enhetliga geografiska verksamhetsområdet, – den tydligare yrkesrollen, och – de generellt tillämpliga reglerna. När det gäller brottsbekämpningen vill vi också särskilt peka på de utökade möjligheterna att inleda och bedriva förundersökning, som innebär att färre myndigheter engageras i varje enskilt ärende.

Det sistnämnda får särskild betydelse för fiskerikontrollen och vi bedömer att ett ökat antal överträdelser av fiskelagstiftningen kan lagföras. Även möjligheten att skydda miljön och beivra sjörelaterade miljöbrott förstärks genom förslagen, bl.a. genom att en kustbevakningstjänsteman får rätt att spärra av områden i brottsbekämpande syfte och att avlägsna personer som överträder bestämmelser om områdesskydd.

Ytterligare effektivitetsvinster uppnås genom att Kustbevakningens möjligheter att i enskilda fall kunna biträda andra myndigheter ökar.

De föreslagna förändringarna gynnar även medborgarna. Det blir genom den nya lagstiftningen tydligt i vilka fall en kustbevakningstjänsteman får ingripa mot enskilda och vilka befogenheter han eller hon har. Medborgarna främjas också av en tydligare gräns mellan kontroll- och tillsynsåtgärder och den brottsbekämpande verksamheten. Vi föreslår vidare en rad andra bestämmelser, bl.a. om allmänna principer för ingripanden mot enskilda och om dokumentation av ingripanden, som innebär att rättssäkerheten stärks.

Författningsförslag

1. Förslag till lag (2009:00) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans uppgifter och rätt att självständigt ansvara för eller biträda annan myndighet i verksamhet som avser

1. brottsbekämpning,

2. ordningshållning, och

3. kontroll och tillsyn. Särskilda bestämmelser om rätten att ingripa mot brott finns i

1. lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller en författning som omfattas av den lagen, och

2. lagen (2008:000) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleri.

TPF

FPT

I fråga om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans uppgifter och ansvar för skydd mot olyckor finns bestämmelser i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.

TP

PT

Lagen föreslagen genom prop. 2007/08:53.

Definitioner

2 § I denna lag betyder

1. biträde: uppgift eller ingripande som förutsätter initiativ, godkännande eller medverkan av annan myndighet,

2. svenskt sjöterritorium: svenskt inre vatten och svenskt territorialhav i enlighet med den närmare avgränsning som anges i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium,

3. fartyg: varje farkost som används eller kan användas till transport på vattnet,

4. förman: den som i en viss verksamhet i förhållande till någon annan leder och ansvarar för den verksamheten,

5. hamnanläggning: en sådan hamnanläggning som omfattas av artikel 3.1–3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar.

2 kap. Lagens geografiska tillämpningsområde m.m.

Inom svenskt sjöterritorium

1 § Denna lag tillämpas inom det svenska sjöterritoriet på Kustbevakningens självständiga brottsbekämpande och ordningshållande uppgifter och, om inte annat föreskrivs, vid kontroll och tillsyn. Verksamheten på inre vatten omfattar dock endast

1. Vänern och Mälaren samt Trollhätte kanal och Södertälje kanal och övrigt vattenområde som förbinder Vänern med Västerhavet och Mälaren med Östersjön,

2. vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar,

3. vattenområden innanför och mellan öar, holmar och skär intill räta linjer som regeringen bestämmer med stöd av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium, samt

4. utöver 1–3 följande sträckor på älvar och andra vattendrag

a) Torneälven uppströms till Vitakari udde,

b) Kalixälven uppströms till Rolfs,

c) Luleälven uppströms till Karlsviks sydligaste udde,

d) Piteälven uppströms till Bergsviken,

e) Skellefteälven uppströms till slussen i Bergsbyn,

f) Umeälven uppströms till Lundåkern,

g) Ångermanälven uppströms till Dannero,

h) Indalsälven uppströms till norra spetsen av Bogrundet,

i) Ljungan uppströms till Essvik,

j) Gävleån uppströms till Alderholmsbron, och

k) Dalälven uppströms till Älvkarleby.

2 § Denna lag får tillämpas även inom andra vattenområden än dem som anges i 1 § i de fall Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman utövar författningsenligt biträde åt polismyndighet, åklagare, Tullverket eller annan myndighet.

Utanför svenskt sjöterritorium

3 § Utanför svenskt sjöterritorium tillämpas denna lag

1. inom Sveriges ekonomiska zon och på den svenska delen av kontinentalsockeln, och

2. när detta följer av en internationell överenskommelse som ingåtts efter riksdagens godkännande eller en EG-rättsakt som är bindande för Sverige och som ger behörig svensk myndighet rätt att utöva myndighet i annan stats sjöterritorium, ekonomiska zon, angränsande zon, annat område eller på fartyg som befinner sig i ett sådant område samt Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman har pekats ut som behörig.

4 § Utöver vad som sägs i 3 § tillämpas denna lag utanför svenskt sjöterritorium i fråga om

1. fiske enligt särskilda bestämmelser i fiskelagen (1993:787),

2. jakt enligt särskilda bestämmelser i jaktlagen (1987:259),

3. internationella sjövägsregler enligt särskilda bestämmelser i sjötrafikförordningen (1986:300), och

4. utsläpp av olja och andra skadliga ämnen enligt särskilda bestämmelser i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg och föreskrifter som har meddelats med stöd av denna.

Särskilda bestämmelser om ingripanden mot utländska fartyg

5 § Vid tillämpningen av denna lag ska i fråga om utländska fartyg sådana begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser beaktas.

Områden på land

6 § Denna lag omfattar områden på land i de fall detta följer av

1. en särskild författningsreglering,

2. en författningsenlig överenskommelse med annan myndighet avseende kontroll och tillsyn, eller

3. ett författningsenligt uppdrag att biträda polismyndighet, åklagare, Tullverket eller annan myndighet med en viss åtgärd.

7 § Utan hinder av vad som sägs i 6 § har en kustbevakningstjänsteman rätt att påbörja eller avsluta ett ingripande på land om

1. den händelse som ligger till grund för ingripandet inträffar inom det geografiska verksamhetsområde som anges i 1–4 §§ och

2. ingripandet avser ett brott som omfattas av bilagan till denna lag.

3 kap. Allmänna bestämmelser

Brottsbekämpning och ordningshållning

Allmänna principer för ingripanden

1 § För att genomföra en uppgift som omfattas av bestämmelserna i denna lag ska en kustbevakningstjänsteman, med iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning, ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, ska detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som anges i 2 kap. regeringsformen måste ha uttryckligt stöd i lag eller annan författning.

Medel för att genomföra en tjänsteåtgärd

2 § En kustbevakningstjänsteman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om

1. tjänstemannen möts med våld eller hot om våld,

2. någon som ska anhållas eller annars med stöd i lag berövas friheten försöker undkomma eller tjänstemannen annars möts av motstånd när ett frihetsberövande ska verkställas,

3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,

4. tjänstemannen med stöd i lag ska avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid husrannsakan,

5. tjänstemannen med stöd i lag ska stoppa ett fartyg, fordon eller annat transportmedel eller ska kontrollera ett fartyg eller fordon eller dess last, eller

6. tjänstemannen annars med stöd i lag ska bereda sig tillträde till eller spärra av byggnad, rum eller område.

I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person brukas endast om kustbevakningstjänstemannen eller den som han eller hon biträder möts av motstånd.

I 24 kap. brottsbalken finns också föreskrifter om rätten att i vissa fall använda våld.

3 § En kustbevakningstjänsteman, som med stöd i lag griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon, får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera den som åtgärden riktar sig mot i den utsträckning som är nödvändig för att

1. av säkerhetsskäl kunna ta om hand vapen eller andra farliga föremål, eller

2. fastställa identiteten, om personen vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning att anta att uppgifterna som lämnas är oriktiga.

4 § En kustbevakningstjänsteman får belägga en person som är gripen, anhållen eller häktad för brott, med fängsel om det

1. under transport och annan vistelse utanför förvaringslokalen är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller

2. i övrigt krävs för att betvinga våldsamt uppträdande av den frihetsberövade, om andra medel visar sig otillräckliga och åtgärden är oundgängligen nödvändig med hänsyn till den frihetsberövades egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa.

Detsamma gäller om en kustbevakningstjänsteman omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet.

Användning av fängsel ska antecknas i protokoll. Protokollet ska, utöver vad som anges i 5 §, innehålla uppgift om

1. fängslets art,

2. tiden när fängslet anbringades och när det togs bort, samt

3. skälen till åtgärden.

Dokumentation

5 § Protokoll ska föras över gripande och över ingripande som innebär att någon avvisas, avlägsnas eller omhändertas. Av protokollet ska framgå

1. vem som har fattat beslutet,

2. grunden för beslutet och tidpunkten när det har fattats,

3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet,

4. vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot,

5. tiden för ingripandet och

6. vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet. Ansvarig för att protokoll upprättas är, i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 2, den som har fattat beslutet och i fråga om uppgifter som avses i första stycket 3–6, den som varit förman vid ingripandet.

I rättegångsbalken finns bestämmelser om protokoll över förvar,

TPF

FPT

beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Särskilda bestämmelser om protokoll över kroppsvisitation finns också i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Kontrollverksamhet

6 § Vad som sägs i 2 § första stycket 1 och 4–6 gäller även i kontrollverksamhet.

TP

2

PT

Under förutsättning att riksdagen antar regeringens förslag i prop. 2007/08:68.

4 kap. Brottsbekämpning

Det självständiga verksamhetsområdets sakliga omfattning

1 § Kustbevakningen får, i fråga om brott som anges i bilagan till denna lag, självständigt

1. förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet,

2. ingripa vid misstanke om brott,

3. utreda brott, eller

4. beivra brott. Kustbevakningen får också bistå förundersökningsledare med utredningen av brott.

I fråga om brott som har begåtts i den ekonomiska zonen, på den svenska delen av kontinentalsockeln, eller inom annat område som omfattas av 2 kap. 3 § 2, får Kustbevakningen, med de begränsningar som följer av 2 kap. 5 och 6 §§, ingripa enligt första stycket oavsett brottstyp.

När en kustbevakningstjänsteman ingriper mot sådana brott som anges i första eller andra stycket får han eller hon ingripa i den omfattning som följer av detta kapitel eller annan reglering som anges i 1 kap. 1 § andra stycket och 2 kap. 3 och 4 §§.

Kustbevakningens självständiga uppgift

Inleda förundersökning

2 § Kustbevakningen får besluta att inleda förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken om brott mot någon av de författningar som anges i bilagan till denna lag. De befogenheter och skyldigheter som undersökningsledaren har enligt rättegångsbalken gäller då Kustbevakningen.

Om saken inte är av enkel beskaffenhet, ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska också i andra fall överta ledningen av förundersökningen när det behövs av särskilda skäl.

Kustbevakningen ska förordna särskilda befattningshavare att utföra myndighetens uppgifter.

En kustbevakningstjänstemans självständiga rätt att ingripa mot brott

Förhör och andra utredningsåtgärder

3 § Innan en förundersökning har hunnit inledas, har en kustbevakningstjänsteman samma rätt som en polisman har enligt 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken att hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen av brott som anges i bilagan till denna lag.

Medtagande till förhör

4 § Vid brott som anges i bilagan till denna lag har en kustbevakningstjänsteman samma rätt som en polisman har enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken att uppmana någon att följa med till förhör och att ta med någon till förhör.

Gripande

5 § En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en polisman har enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken att i brådskande fall gripa den som misstänks för brott som anges i bilagan till denna lag. Åtgärden ska skyndsamt anmälas till åklagaren.

Den rätt och de skyldigheter i förhållande till den som gripits som följer av rättegångsbalken ska gälla för en kustbevakningstjänsteman i samma utsträckning som för en polisman.

I fråga om dokumentation gäller 3 kap. 5 §.

Förvar

6 § En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en polisman har enligt 26 kap. 3 § rättegångsbalken att för brott som anges i bilagan till denna lag ta egendom i förvar.

Beslag

7 § En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en polisman har enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att ta egendom i beslag i anledning av brott som anges i bilagan till denna lag.

Om beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, ska anmälan skyndsamt göras till undersökningsledaren som omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.

Om det i lag eller förordning finns avvikande bestämmelser om beslag gäller dessa.

Avspärrning m.m.

8 § För säkerställande av utredning om brott som anges i bilagan till denna lag har en kustbevakningstjänsteman samma rätt som en polisman har enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken att spärra av ett fartyg, en byggnad eller ett rum, förbjuda tillträde till visst område samt att meddela förbud mot att flytta visst föremål eller att annan liknande åtgärd vidtas.

Husrannsakan

9 § En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en polisman har enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken att i brådskande fall göra husrannsakan i anledning av brott som anges i bilagan till denna lag.

Husrannsakan får genomföras även om påföljden för gärningen endast kan bestämmas till böter till följd av bestämmelserna i lagen (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg eller 41 § första stycket fiskelagen (1993:787).

I fråga om brott mot lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller mot andra författningar som anges i 1 § samma lag finns särskilda bestämmelser om husrannsakan.

Kroppsvisitation

10 § En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en polisman har enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken att utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken göra kroppsvisitation med anledning av brott som anges i bilagan till denna lag.

I fråga om brott mot lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller mot andra författningar som anges i 1 § samma lag finns särskilda bestämmelser om kroppsvisitation.

Annan undersökning

11 § En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en polisman har enligt 28 kap. 10 § rättegångsbalken att göra annan undersökning med anledning av brott som anges i bilagan till denna lag.

Brottsmisstankar mot underåriga

12 § I fråga om brott som har begåtts av den som är under 18 år finns bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Kustbevakningens befogenheter när myndigheten självständigt bekämpar brott

Åtgärder efter ett gripande

13 § När Kustbevakningen leder en förundersökning gäller den rätt och de skyldigheter i förhållande till den som gripits och som följer av rättegångsbalken för Kustbevakningen i samma utsträckning som för en polismyndighet.

Hantering av beslagtagen egendom m.m.

14 § Beslagtagen egendom ska förvaras av Kustbevakningen, om inte annat är föreskrivet eller åklagaren bestämmer något annat.

I vapenlagen (1996:67) finns särskilda bestämmelser om omhändertagande av vapen och ammunition.

15 § Om inget annat följer av lag eller annan författning får egendom som har tagits i beslag och som kan antas bli förverkad omedelbart säljas av Kustbevakningen om

1. egendomen inte kan vårdas utan fara för att den förstörs,

2. vården av egendomen är förenad med alltför stora kostnader, eller

3. det annars finns särskilda skäl. Egendom som sägs i första stycket får istället förstöras, om den

1. inte kan säljas,

2. kan befaras komma till brottslig användning, eller

3. annars är olämplig för försäljning. Om egendom, som sålts eller förstörts, inte förverkas, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som sålts lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som influtit vid försäljningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersättning med skäligt belopp.

16 § Särskilda bestämmelser om hanteringen av beslag av alkoholhaltiga drycker finns i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Verksamhetsområdets sakliga omfattning vid biträde åt annan myndighet

17 § Kustbevakningen får i ett enskilt fall efter begäran av annan myndighet ingripa även mot andra brott än dem som anges i bilagan till denna lag.

18 § En kustbevakningstjänsteman får ingripa enligt 17 §

1. efter förfrågan från Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman till polismyndighet eller Tullverket om biträde i ett enskilt fall, om biträdet godkänts av denna myndighet, eller

2. efter framställan från en polismyndighet eller Tullverket om biträde i ett enskilt fall som godkänts av Kustbevakningen.

19 § Ifråga om en kustbevakningstjänstemans rätt att ingripa mot brott enligt 18 § innan förundersökning har hunnit inledas gäller 3 och 4 §§.

I fråga om biträde åt förundersökningsledare gäller 26 §.

20 § Om ett beslut om biträde enligt 17 § inte utan väsentlig olägenhet kan avvaktas har en kustbevakningstjänsteman samma rätt som en polisman har enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken att gripa en person och enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken att ta egendom i beslag.

I fråga om dokumentation gäller 3 kap. 5 §.

Avslag på en begäran om biträde

21 § Kustbevakningen har rätt att i ett enskilt fall avslå en framställan av en polismyndighet eller Tullverket om biträde.

I fråga om biträde åt förundersökningsledare gäller 26 §.

Rapportering

22 § En kustbevakningstjänsteman som enligt bestämmelserna i detta kapitel biträder en annan myndighet ska genast rapportera vidtagna åtgärder och ingripanden till den behöriga myndigheten.

Gemensamma bestämmelser om verkställighetsåtgärder m.m.

Preja, borda och inbringa fartyg till hamn

23 § En kustbevakningstjänsteman har, om inte annat följer av 2 kap. 5 §, rätt att preja, borda och hålla kvar ett fartyg under den tid som krävs för att hålla förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken eller använda tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken. Om det uppenbart behövs för att åtgärden ska kunna vidtas, får fartyget även inbringas till hamn.

Finns det inte längre grund för en åtgärd enligt första stycket ska den omedelbart upphöra.

Ett fartyg får inte hållas kvar längre än sex timmar utan att den tjänsteman som beslutat om åtgärden anmäler åtgärden till sin förman. Har åtgärden inte redan upphört ska förmannen omedelbart pröva om beslutet ska bestå.

Stoppa fartyg

24 § En kustbevakningstjänsteman har, om inte annat följer av 2 kap. 5 §, rätt att stoppa ett fartyg om det

1. finns anledning att anta att någon som färdas i fartyget har gjort sig skyldig till brott som tjänstemannen får ingripa mot,

2. av någon annan anledning behövs för att med stöd i lag ingripa mot någon som färdas i fartyget, genom att beröva honom eller henne friheten, på annat sätt inskränka hans eller hennes rörelsefrihet eller underkasta honom eller henne kroppsvisitation eller kroppsbesiktning,

3. behövs för att med stöd i lag genomföra husrannsakan i fartyget, eller

4. behövs för att kontrollera fartyget eller den som för detta eller fartygets last med stöd av särskild reglering.

Stoppa fordon eller annat transportmedel

25 § En kustbevakningstjänsteman har rätt att stoppa ett fordon eller ett annat transportmedel om det

1. finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott som tjänstemannen får ingripa mot,

2. av någon annan anledning behövs för att med stöd i lag ingripa mot någon som färdas i fordonet, genom att beröva honom eller henne friheten, på annat sätt inskränka hans eller hennes rörelsefrihet eller underkasta honom eller henne kroppsvisitation eller kroppsbesiktning,

3. behövs för att med stöd i lag genomföra husrannsakan i fordonet, eller

4. behövs för att kontrollera fordonet, föraren eller fordonets last med stöd av särskild reglering.

Biträde åt förundersökningsledare

26 § Om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt är lämpligt, kan en förundersökningsledare uppdra åt Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman att biträda vid förundersökningen och utföra de utredningsåtgärder som begärs. Om förundersökningen leds av åklagare är kustbevakningstjänstemannen skyldig att lämna det biträde som begärs.

Rapporteringsskyldighet m.m.

27 § Får en kustbevakningstjänsteman kännedom om ett brott som begåtts inom lagens geografiska tillämpningsområde enligt 2 kap. och myndighetens verksamhetsområde enligt 1 § ska tjänstemannen rapportera detta till sin förman så snart det kan ske.

28 § En kustbevakningstjänsteman som ingriper med stöd av 3– 11 §§ eller 20 § ska genast anmäla detta till den som har rätt att leda förundersökningen.

29 § Har brott som inte ingår i bilagan till denna lag begåtts i den ekonomiska zonen eller på svensk del av kontinentalsockeln, ska saken skyndsamt anmälas till åklagare. Detsamma gäller vid annat brott som begåtts utanför svenskt territorium.

Rapporteftergift

30 § En kustbevakningstjänsteman får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter.

5 kap. Ordningshållande verksamhet

Verksamhetsområdets sakliga omfattning

1 § Kustbevakningen bedriver självständig verksamhet för att förhindra sådana störningar av allmän ordning som avser

1. uppträdande till sjöss,

2. störningar enligt 20 § andra stycket lagen (2004:487) om sjöfartsskydd, och

3. störningar enligt 4 kap. 7 § andra stycket lagen (2006:1209) om hamnskydd.

2 § Utöver vad som sägs i 1 § får Kustbevakningen ingripa mot störningar av allmän ordning om en polismyndighet begär biträde med en viss åtgärd i anledning av

1. en oförutsedd händelse, eller

2. en planerad insats.

En kustbevakningstjänstemans rätt att ingripa mot en ordningsstörning

Avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta personer

3 § I fall som anges i 1 och 2 §§ får en kustbevakningstjänsteman, när det är nödvändigt för att ordningen ska kunna upprätthållas, självständigt ingripa mot den som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna genom att avvisa eller avlägsna personen från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling ska kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet ska uppnås, får personen tillfälligt omhändertas. Rätten att tillfälligt omhänderta en person gäller dock inte vid ingripanden enligt 1 § 2 eller 3.

I fråga om dokumentation gäller 3 kap. 5 §.

Allvarlig fara för liv eller hälsa

4 § Utan hinder av bestämmelserna i 1 och 2 §§ får en kustbevakningstjänsteman ingripa mot en ordningsstörning om ett omedelbart ingripande är nödvändigt för att hindra allvarlig fara för liv eller hälsa och faran inte lämpligen kan hindras på något annat sätt. Tjänstemannen har då de befogenheter som anges i 3 §.

Biträde åt polismyndighet

5 § En kustbevakningstjänsteman får, efter godkännande av polismyndigheten i det enskilda fallet, ingripa mot den som stör allmän ordning och har då de befogenheter som anges i 3 §.

Bestämmelser om omhändertagande

6 § Den som har omhändertagits enligt 3 § ska underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt.

7 § Den som har verkställt ett omhändertagande ska skyndsamt anmäla åtgärden till sin förman. Om omhändertagandet inte redan har upphört ska förmannen omedelbart pröva om det ska bestå.

Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits enligt 3 § ska hållas kvar, ska förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet och skälet till detta. Den omhändertagne ska så snabbt som möjligt överlämnas till polismyndigheten, som på nytt ska pröva om omhändertagandet ska bestå.

8 § Vid omhändertagande enligt 3 § ska tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet.

Den omhändertagne får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Den som är under femton år får dock inte tas i förvar.

9 § Ska någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får personen inte omhändertas enligt 3 § eller hållas kvar enligt 7 § andra stycket.

Avvisa eller avlägsna vid tillträdesförbud

10 § Om någon försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde har förbjudits med stöd av lag eller annan författning, får en kustbevakningstjänsteman avvisa eller avlägsna personen från området eller utrymmet, när det är nödvändigt för att ordning eller säkerhet ska kunna upprätthållas. Detsamma gäller den som vägrar lämna ett sådant område eller utrymme.

Ordningsstörningar på fartyg och i hamnar

11 § I lagen (2004:487) om sjöfartsskydd och lagen (2006:1209) om hamnskydd finns särskilda bestämmelser om en kustbevakningstjänstemans rätt att ingripa för att upprätthålla ordning och säkerhet

1. på fartyg,

2. i hamnanläggningar, och

3. i hamnars områden.

Preja, borda och inbringa fartyg till hamn

12 § Om det behövs för att ingripa mot en ordningsstörning enligt detta kapitel får en kustbevakningstjänsteman, om inte annat följer av 2 kap. 5 §, preja, borda och hålla kvar samt, om det uppenbart behövs för att kunna hindra ordningsstörningen, inbringa ett fartyg till svensk hamn.

Finns det inte längre grund för en åtgärd enligt första stycket ska den omedelbart upphöra.

Ett fartyg får inte hållas kvar längre än sex timmar utan att den tjänsteman som beslutat om åtgärden anmäler åtgärden till sin förman. Har åtgärden inte redan upphört ska förmannen omedelbart pröva om beslutet ska bestå.

Rapportering m.m.

13 § Om en kustbevakningstjänsteman ingriper självständigt mot en ordningsstörning enligt 3 eller 4 § ska behörig polismyndighet genast underrättas.

14 § En kustbevakningstjänsteman som biträder en polismyndighet i sådan verksamhet som avses i 2 § ska genast rapportera vidtagna åtgärder till den behöriga myndigheten.

6 kap. Kontroll- och tillsynsverksamhet

Krav på proportionalitet

1 § En kustbevakningstjänsteman får besluta om en kontroll- eller tillsynsåtgärd endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för enskilda.

Preja, borda och inbringa fartyg till hamn

2 § Om det behövs för att genomföra en i annan författning reglerad kontroll får en kustbevakningstjänsteman, om inte annat följer av 2 kap. 5 §, preja, borda och, om det uppenbart behövs för att genomföra kontrollen, inbringa ett fartyg till svensk hamn.

Om det i lag eller annan författning finns avvikande bestämmelser gäller dessa.

Stoppa fordon eller annat transportmedel

3 § Har en kustbevakningstjänsteman rätt att ta alkoholutandningsprov eller göra ögonundersökning i enlighet med särskilda föreskrifter, får tjänstemannen stoppa fordon eller annat transportmedel för att ta provet eller genomföra undersökningen.

4 § Särskilda bestämmelser om rätten att stoppa fordon eller andra transportmedel för att genomföra kontroll finns i

1. tullagen (2000:1281), och

2. lagen (2006:263) om transport av farligt gods.

Rätt till tillträde

5 § Särskilda bestämmelser om rätt att få tillträde till fartyg, andra transportmedel, anläggningar och andra utrymmen eller områden för att göra nödvändiga undersökningar finns i

1. lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,

2. lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland,

3. lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.,

4. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,

5. fiskelagen (1993:787),

6. sjölagen (1994:1009),

7. förordningen (1994:1162) om skeppsmätning,

8. lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,

9. lagen (1994:1776) om skatt på energi, 10. lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, 11. miljöbalken (1998:808), 12. tullagen (2000:1281), 13. fartygssäkerhetslagen (2003:364), 14. lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, 15. lagen (2004:487) om sjöfartsskydd,

16. utlänningslagen (2005:716), 17. lagen (2006:263) om transport av farligt gods, 18. lagen (2006:924) om Antarktis, och 19. lagen (2006:1209) om hamnskydd.

Rätt att ingripa enligt särskild reglering

6 § Utöver bestämmelserna i denna lag har Kustbevakningen och en kustbevakningstjänsteman rätt att vidta de åtgärder som anges i den författning som ligger till grund för kontrollen eller tillsynen.

En åtgärd enligt första stycket kan utföras inom det geografiska och sakliga tillämpningsområde som gäller för den författning som tillämpas.

U

Denna lag träder i kraft den … Genom lagen upphävs lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.

Bilaga

Författningar med straffbestämmelser och enskilda straffbestämmelser angående vilka Kustbevakningen får inleda förundersökning enligt 4 kap. 1 § lagen (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter

Sjöfartsskydd

- 2224 §§ lagen (2004:487) om sjöfartsskydd

Sjötrafik och sjösäkerhet

- Kungörelsen (1970:344) om kompetenskrav för förare av större

fritidsbåtar, - förordningen (1974:235) om tillstånd till sjöfart i inrikes trafik

med utländskt fartyg m.m., - förordningen (1975:929) med vissa bestämmelser om fartygs iden-

tifiering, - förordningen (1982:569) om lotsning m.m., - lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av all-

män farled och allmän hamn, - lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av all-

män flottled, - mönstringslagen (1983:929), - 5 kap. 1 § sjötrafikförordningen (1986:300), - svävarfartsförordningen (1986:305), - förordningen (1993:1053) om användning av vattenskoter, - sjöfylleri enligt 20 kap.4 och 5 §§sjölagen (1994:1009), - andra brott enligt 20 kap.13 och 611 §§sjölagen (1994:1009), - lagen (1998:958) om vilotid för sjömän, och - förordningen (1998:1355) om trafik med höghastighetsfartyg.

Smugglingsbrott m.m.

- Lagen (2000:1225) om straff för smuggling och de brott som

anges i 1 § samma lag.

Vattenförorening och andra brott som rör miljön

- 2 kap.24 §§ lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från

fartyg, - 15 kap.31 och 32 §§, 29 kap.12 a och 4 §§miljöbalken

(1998:808), och - avfallsförordningen (2001:1063).

Överträdelser av fiske- och jaktlagstiftningen m.m.

- Lagen (1981:533) om fiskevårdsområden, - jaktlagen (1987:259), - fiskelagen (1993:787), - lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma

fiskeripolitiken, och - vapenlagen (1996:67).

Överträdelser som rör fornminnen och vrak

- Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., och - lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passa-

gerarfartyget Estonia.

Övrig reglering

- Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, - lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar

m.m., - lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, - lagen (1994:1776) om skatt på energi, och - 16 § tredje stycket lagen (2006:263) om transport av farligt gods.

2. Förslag till förordning (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter

Regeringen föreskriver följande.

Definitioner

1 § Termer i denna förordning har samma betydelse och tillämpningsområde som i lagen (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter.

Med befäl avses den tjänsteman som har ansvaret för samordning och ledning av den verksamhet han eller hon leder.

Befälsordning m.m.

2 § Det ska av arbetsordningen eller av order framgå vem som är befäl vid ett uppdrag som flera kustbevakningstjänstemän utför gemensamt. I annat fall är den person som har den högsta befattningen befäl. Om flera kustbevakningstjänstemän har lika höga befattningar är den befäl som har haft befattningen längst tid eller, om de har haft befattningen lika länge, den till levnadsåldern äldste.

Vad som anges i första stycket påverkar inte en befälhavares särskilda uppgifter och ansvar till följd av annan reglering.

3 § En kustbevakningstjänsteman ska följa de order eller direktiv som ges i tjänsten. Bestämmelser om att lydnadsplikt i vissa fall befriar från ansvar finns i 24 kap. 8 § brottsbalken.

Behörighetskrav

4 § Beslut om att inleda förundersökning och annat beslut av undersökningsledare får fattas av

1. chef vid regional ledning vid Kustbevakningen, eller

2. annan tjänsteman som Kustbevakningen utser och som har erforderlig utbildning.

5 § Beslut om användning av tvångsmedel får fattas endast av tjänsteman vid Kustbevakningen som innehar en befattning som är förenad med sådan behörighet och som har genomgått erforderlig utbildning för ändamålet. Detsamma gäller verkställighet av tvångsmedel.

Uppträdande i anställningen

6 § En kustbevakningstjänsteman ska i sitt arbete uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. Tjänstemannen ska uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som i allmänhet kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet. Tjänstemannen ska ge de upplysningar i anställningen som kan och får lämnas. Uppgifterna ska vara säkra och får inte främja ryktesspridning.

7 § Skadas någon till följd av ingripande av en kustbevakningstjänsteman och är skadan inte obetydlig, ska tjänstemannen genast se till att den skadade får den vård som behövs och anmäla det inträffade till sin förman.

Underrättelseskyldighet

8 § En kustbevakningstjänsteman ska underrätta sin närmaste förman om sådana förhållanden i övrigt som rör arbetet och som förmannen bör känna till.

Legitimation

9 § Varje kustbevakningstjänsteman ska vid myndighetsutövning eller annan tjänsteåtgärd på begäran uppge sitt namn, upplysa om vem som är närmast överordnad och, när det begärs, visa upp tjänstekort eller på annat sätt styrka sin behörighet.

De närmare föreskrifter om legitimation som behövs utöver förordningen (1958:272) om tjänstekort meddelas av Kustbevakningen.

Användning av skjutvapen i tjänsten

10 § En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som annan till nödvärn enligt 24 kap. 1 § brottsbalken. Om det i en sådan situation är försvarligt med hänsyn till det våld eller hot om våld som möter kustbevakningstjänstemannen och omständigheterna i övrigt får tjänstemannen, med de begränsningar som följer av 12 och 13 §§, använda skjutvapen.

11 § I fall som avses i 24 kap. 2 § brottsbalken eller i 3 kap. 2 § lagen (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter får en kustbevakningstjänsteman, om andra medel är otillräckliga, använda skjutvapen för att

1. gripa den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott som omfattas av Kustbevakningens verksamhetsområde enligt 4 kap. 1 § lagen om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter,

2. hindra någon från att rymma eller för att gripa någon som har rymt, om han är häktad, anhållen eller gripen för brott eller om han är dömd för ett sådant brott till fängelse och intagen i anstalt, eller

3. gripa någon enligt 4 kap. 5 § femte stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

12 § En kustbevakningstjänsteman som uppträder i grupp under direkt ledning av befäl får använda skjutvapen endast på order av den som har befälet, om inte gruppen eller annan utsätts för sådant angrepp eller hot om angrepp att vapen oundgängligen måste användas omedelbart.

13 § Innan en kustbevakningstjänsteman använder skjutvapen, ska tjänstemannen särskilt beakta risken för att utomstående skadas. Skottlossning inom ett område där många människor bor eller vistas ska i det längsta undvikas. Innan skott avlossas, ska kustbevakningstjänstemannen ge tydlig varning genom tillrop, om sådan varning inte är obehövlig. Om skjutvapen måste användas, ska kustbevakningstjänstemannen, när omständigheterna inte tvingar till annat, först avlossa varningsskott.

Vid skottlossning mot person ska eftersträvas att endast för tillfället oskadliggöra personen.

14 § När en kustbevakningstjänsteman har använt skjutvapen, ska tjänstemannen lämna en rapport om händelsen till chefen för sjöövervakningsavdelningen.

Kustbevakningen meddelar närmare föreskrifter om när rapportering ska ske.

Användning av pepparspray i tjänsten

15 § Med pepparspray avses i denna förordning en vätska som består av ett pepparextrakt av capsaicin (oleoresin capsicum) och som med hjälp av drivgas kan sprutas ut i form av en koncentrerad stråle i avsikt att reta ögonen på och tillfälligt förblinda den mot vilken strålen riktas.

16 § Användning av pepparspray ska ske med hänsyn tagen till den smärta och det obehag som åtgärden innebär för den som utsätts för sprayen.

17 § Pepparspray får användas bara om uppgiften inte kan lösas på något annat, mindre ingripande sätt.

Bemyndiganden

18 § Kustbevakningen får meddela närmare föreskrifter angående

1. utbildning,

2. rapporteringsskyldighet,

3. dokumentation,

4. användning av vapen och andra hjälpmedel vid våldsanvändning, och

5. befälsfrågor. Kustbevakningen kan även meddela föreskrifter med stöd av 4 § myndighetsförordningen (2007:515).

19 § Innan Kustbevakningen fattar beslut om föreskrifter som berör annan myndighet ska Kustbevakningen samråda med denna.

U

Denna förordning träder i kraft den … Genom förordningen upphävs förordningen (1983:124) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

TPF

FPT

Vid beslag av egendom som avses i 1 § skall vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål tillämpas, dock med följande avvikelser:

1. Beslagtagen egendom får bevisligen förstöras om värdet är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra egendomen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker, vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen (1994:1738). Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendomen är lämpligt. Intäkter vid försäljning av beslagtagen egendom tillfaller staten. Beslut om att förstöra eller sälja egendom får fattas av undersökningsledaren eller åklagaren. I de fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken får sådant beslut fattas även av polismyndigheten.

Vid beslag av egendom som avses i 1 § ska vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål tillämpas, dock med följande avvikelser:

1. Beslagtagen egendom får bevisligen förstöras om värdet är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra egendomen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker, vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen (1994:1738). Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendomen är lämpligt. Intäkter vid försäljning av beslagtagen egendom tillfaller staten. Beslut om att förstöra eller sälja egendom får fattas av undersökningsledaren eller åklagaren. I de fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken får sådant beslut fattas även av polismyndigheten eller Kustbevakningen.

TP

3

PT

Senaste lydelse SFS 2005:286.

Om ett beslag hävs och egendomen är förstörd eller såld enligt denna paragraf, skall ersättning betalas av allmänna medel. Ersättningens storlek skall motsvara egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller vad som annars är skäligt. Beslut om ersättning fattas av åklagaren. Den som drabbats av beslaget får begära rättens prövning av beslutet om ersättning. Det skall ske inom en månad från det han eller hon fick del av beslutet. Ansökan görs vid den domstol som kunnat pröva beslaget. Ersättning betalas ut av länsstyrelsen på begäran av åklagaren.

1 a. Om värdet på en beslagtagen alkoholhaltig dryck är ringa, får en polisman besluta att drycken bevisligen skall förstöras. Även i dessa fall tillämpas 1 tredje stycket.

2. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.

3. I fråga om sådana drycker som avses i 1 § tredje stycket och som förtärs eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) eller med 9 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519) har den som tjänstgör som ordningsvakt

Om ett beslag hävs och egendomen är förstörd eller såld enligt denna paragraf, ska ersättning betalas av allmänna medel. Ersättningens storlek ska motsvara egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller vad som annars är skäligt. Beslut om ersättning fattas av åklagaren. Den som drabbats av beslaget får begära rättens prövning av beslutet om ersättning. Det ska ske inom en månad från det han eller hon fick del av beslutet. Ansökan görs vid den domstol som kunnat pröva beslaget. Ersättning betalas ut av länsstyrelsen på begäran av åklagaren.

1 a. Om värdet på en beslagtagen alkoholhaltig dryck är ringa, får en polisman eller en kustbevakningstjänsteman besluta att drycken bevisligen ska förstöras. Även i dessa fall tillämpas 1 tredje stycket.

2. Om en polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, ska anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.

3. I fråga om sådana drycker som avses i 1 § tredje stycket och som förtärs eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) eller med 9 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519) har den som tjänstgör som ordningsvakt

vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färdmedel eller som befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer en polisman.

Ordningsvakt eller befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg som har verkställt beslag skall skyndsamt anmäla detta till polismyndigheten och överlämna den beslagtagna egendomen.

vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färdmedel eller som befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer en polisman.

En ordningsvakt eller befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg som har verkställt beslag ska skyndsamt anmäla detta till polismyndigheten och överlämna den beslagtagna egendomen.

U

Denna lag träder i kraft den …

4. Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom föreskrivs att 24 och 29 §§delgivningslagen (1970:428) ska ha följande lydelser.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §

TPF

FPT

Som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges i intyget gäller intyg som i tjänsten utfärdas av stämningsman, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, kronofogde, exekutiv tjänsteman vid Kronofogdemyndigheten samt tjänsteman vid någon av följande inrättningar, nämligen

1. kriminalvårdsanstalt,

2. häkte,

3. hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

4. sådan enhet som avses i 6 § första stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, om delgivningen avser den som är intagen där. Samma vitsord tillkommer intyg av Notarius publicus och intyg av nämndeman i tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning.

Som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges i intyget gäller intyg som i tjänsten utfärdas av stämningsman, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, kustbevakningstjänsteman, kronofogde, exekutiv tjänsteman vid Kronofogdemyndigheten samt tjänsteman vid någon av följande inrättningar, nämligen

1. kriminalvårdsanstalt,

2. häkte,

3. hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

4. sådan enhet som avses i 6 § första stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, om delgivningen avser den som är intagen där. Samma vitsord tillkommer intyg av Notarius publicus och intyg av nämndeman i tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning.

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2006:750.

Vid särskild postdelgivning har intyg av befattningshavare vid postbefordringsföretag som avses i 3 § andra stycket sådant vitsord som anges i första stycket.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort ska gälla som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet styrks av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

29 §

TPF

FPT

För att verkställa delgivning har stämningsman, åklagare, polisman, kronofogde och exekutiv tjänsteman vid Kronofogdemyndigheten rätt att få tillträde till enskilt område som inte utgör bostad.

Vägras annan än polisman tillträde som han enligt första stycket har rätt till, skall polismyndighet på begäran av honom lämna biträde. Polisman får, efter beslut av polismyndighet, själv bereda sig tillträde.

För att verkställa delgivning har stämningsman, åklagare, polisman, kustbevakningstjänsteman, kronofogde och exekutiv tjänsteman vid Kronofogdemyndigheten rätt att få tillträde till enskilt område som inte utgör bostad.

Vägras någon annan än en polisman tillträde som han enligt första stycket har rätt till, ska polismyndigheten på begäran av honom lämna biträde. En polisman får, efter beslut av polismyndigheten, själv bereda sig tillträde.

U

Denna lag träder i kraft den …

TP

5

PT

Senaste lydelse SFS 2006:684.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov ska ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse enligt prop. 2007/08:53

Föreslagen lydelse

1 §

TPF

FPT

Alkoholutandningsprov får tas på den som skäligen kan misstänkas för brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 20 kap. 4 § sjölagen (1994:1009), 10 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519) eller annat brott, på vilket fängelse kan följa, om provet kan ha betydelse för utredning om brottet.

Alkoholutandningsprov tas av

1. en polisman,

2. en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen, om misstanken gäller brott som avses i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, eller

3. en tjänsteman vid Kustbevakningen, om misstanken gäller brott som avses i 20 kap. 4 § sjölagen.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som ska ta ett alkoholutandningsprov har samma befogenhet som en polisman har enligt 22 § polislagen (1984:387) att stoppa ett fordon eller ett annat transportmedel.

En tjänsteman vid Tullverket som ska ta ett alkoholutandningsprov har samma befogenhet som en polisman har enligt 22 § polislagen (1984:387) att stoppa ett fordon eller ett annat transportmedel.

I fråga om en kustbevakningstjänstemans rätt att stoppa fordon finns bestämmelser i lagen (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans befogenheter.

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2004:522.

Provtagningen ska ske på ett sätt som inte utsätter den på vilken provet tas för allmän uppmärksamhet. Om särskilda skäl inte föranleder något annat, ska provet tas i täckt fordon eller fartyg eller inomhus i avskilt rum.

U

Denna lag träder i kraft den …

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg

dels att 11 kap. 1–8 och 17 §§ ska upphöra att gälla, dels att nuvarande 11 kap. 9–16 §§ ska betecknas 11 kap. 1–8 §§, dels att de nya 11 kap. 1–8 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

9 § 1 §

TPF

7

FPT

Beslut om att hålla förhör enligt 23 kap. eller om att använda tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken ombord på ett utländskt fartyg som befinner sig utanför svenskt inre vatten skall meddelas av åklagaren eller rätten.

Vid fara i dröjsmål har en tjänsteman vid Kustbevakningen eller en polisman befogenhet att vidta åtgärd enligt första stycket, om åtgärden är sådan att en kustbevakningstjänsteman eller polisman annars får besluta om den enligt detta kapitel eller enligt rättegångsbalken.

Åtgärden skall skyndsamt anmälas till åklagaren, som omedelbart skall pröva frågan om åtgärder beträffande fartyget.

Beslut om att hålla förhör enligt 23 kap. eller om att använda tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken ombord på ett utländskt fartyg som befinner sig utanför svenskt inre vatten ska meddelas av åklagaren eller rätten.

Vid fara i dröjsmål får en tjänsteman vid Kustbevakningen eller en polisman vidta åtgärd enligt första stycket, om åtgärden är sådan att en kustbevakningstjänsteman eller en polisman annars får besluta om den enligt rättegångsbalken eller lagen (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter.

Åtgärden ska skyndsamt anmälas till åklagaren, som omedelbart ska pröva frågan om åtgärder beträffande fartyget.

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2001:1294.

10 §

Ombord på ett utländskt fartyg som befinner sig i Sveriges territorialhav får åtgärder som avses i 9 § vidtas endast om det finns grundad anledning att anta att ett förbjudet utsläpp har skett från fartyget inom Sveriges sjöterritorium eller att det på fartyget i svenskt inre vatten har begåtts ett brott som avses i 10 kap. 3 eller 4 §.

Om utsläpp har skett från ett utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska zon, gäller i fråga om rätt att vidta åtgärder vad som föreskrivs i 11 och 12 §§.

2 §

TPF

FPT

Ombord på ett utländskt fartyg som befinner sig i Sveriges territorialhav får åtgärder som avses i 1 § vidtas endast om det finns grundad anledning att anta att ett förbjudet utsläpp har skett från fartyget inom Sveriges sjöterritorium eller att det på fartyget i svenskt inre vatten har begåtts ett brott som avses i 10 kap. 3 eller 4 §.

Om utsläpp har skett från ett utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska zon, gäller i fråga om rätt att vidta åtgärder vad som föreskrivs i 3 och 4 §§.

11 §

Ombord på ett utländskt fartyg som befinner sig i Sveriges territorialhav eller ekonomiska zon får åtgärder som avses i 9 § vidtas med anledning av ett utsläpp i den ekonomiska zonen endast

1. om det är klarlagt att det har skett ett förbjudet utsläpp från fartyget, och

2. detta utsläpp har medfört eller kan medföra betydande skador på den svenska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller på tillgångar inom Sveriges sjöterritorium eller i Sveriges ekonomiska zon.

3 §

TPF

FPT

Ombord på ett utländskt fartyg som befinner sig i Sveriges territorialhav eller ekonomiska zon får åtgärder som avses i 1 § vidtas med anledning av ett utsläpp i den ekonomiska zonen endast

1. om det är klarlagt att det har skett ett förbjudet utsläpp från fartyget, och

2. detta utsläpp har medfört eller kan medföra betydande skador på den svenska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller på tillgångar inom Sveriges sjöterritorium eller i Sveriges ekonomiska zon.

Trots bestämmelserna i första stycket får förhör enligt 23 kap., beslag enligt 27 kap. i form av oljeprov eller husrannsakan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken genomföras om det finns grundad anled-

TP

8

PT

Senaste lydelse av tidigare 10 § SFS 2001:1294.

TP

9

PT

Senaste lydelse av tidigare 11 § SFS 2001:1294.

ning att anta att det har skett ett förbjudet utsläpp från fartyget i den ekonomiska zonen och

1. utsläppet har medfört eller kan medföra betydande förorening av den marina miljön, och

2. fartygets befälhavare har vägrat att lämna uppgifter om fartygets identitet och registreringshamn, senaste och nästa anlöpningshamn eller annan relevant information som har begärts, eller har lämnat uppgifter som uppenbarligen inte överensstämmer med verkliga förhållanden, och

3. ett ingripande mot fartyget är påkallat av omständigheterna i övrigt.

12 §

Åtgärder som avses i 9 § får, utöver vad som anges i 10 och 11 §§, vidtas mot ett utländskt fartyg som befinner sig utanför Sveriges sjöterritorium om de förutsättningar som anges i 10 eller 11 § föreligger och fartyget har blivit föremål för omedelbart förföljande. Rätten till omedelbart förföljande upphör när fartyget kommer in på en annan stats territorialhav.

4 §

TPF

10

FPT

Åtgärder som avses i 1 § får, utöver vad som anges i 2 och 3 §§, vidtas mot ett utländskt fartyg som befinner sig utanför Sveriges sjöterritorium om de förutsättningar som anges i 2 eller 3 § föreligger och fartyget har blivit föremål för omedelbart förföljande. Rätten till omedelbart förföljande upphör när fartyget kommer in på en annan stats territorialhav.

13 §

I fråga om ett utländskt fartyg som har sådant certifikat som avses i 4 kap. 1 § eller motsvarande handlingar utfärdade av behöriga utländska myndigheter och som medför handlingar som avses i 5 kap. 1 § skall dessa handlingar granskas innan andra utredningsåtgärder vidtas. När handlingarna har granskats får en åtgärd som avses i 9 § vidtas endast om granskningen av hand-

5 §

TPF

11

FPT

I fråga om ett utländskt fartyg som har sådant certifikat som avses i 4 kap. 1 § eller motsvarande handlingar utfärdade av behöriga utländska myndigheter och som medför handlingar som avses i 5 kap. 1 § ska dessa handlingar granskas innan andra utredningsåtgärder vidtas. När handlingarna har granskats får en åtgärd som avses i 1 § vidtas endast om granskningen av hand-

TP

PT

Senaste lydelse av tidigare 12 § SFS 2001:1294.

TP

PT

Senaste lydelse av tidigare 13 § SFS 2001:1294.

lingarna inte är tillräcklig för att bekräfta en misstanke om att det på fartyget har begåtts ett sådant brott som avses i 1 §.

lingarna inte är tillräcklig för att bekräfta en misstanke om att det på fartyget har begåtts ett brott mot bestämmelserna i denna lag eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag. Detta gäller även om gärningen föranleder ansvar enligt brottsbalken eller miljöbalken.

14 § 6 §

TPF

FPT

En tjänsteman vid Kustbevakningen eller en polisman får stoppa ett fartyg och hålla kvar det under den tid som behövs för att hålla förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken eller använda ett tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken.

Om det uppenbart behövs för att åtgärden skall kunna vidtas får fartyget även föras in till hamn.

Hålls ett fartyg kvar av skäl som anges i 11 § andra stycket får fartyget föras in till hamn endast om det uppenbart behövs för att en husrannsakan skall kunna genomföras. Fartyget skall därefter omedelbart tillåtas att avgå, om det inte efter husrannsakan finns förutsättningar enligt 11 § första stycket att vidta någon ytterligare åtgärd.

Finns det inte längre fog för en åtgärd skall den omedelbart hävas.

Om det uppenbart behövs för att åtgärden ska kunna vidtas får fartyget även föras in till hamn.

Hålls ett fartyg kvar av skäl som anges i 3 § andra stycket får fartyget föras in till hamn endast om det uppenbart behövs för att en husrannsakan ska kunna genomföras. Fartyget ska därefter omedelbart tillåtas att avgå, om det inte efter husrannsakan finns förutsättningar enligt 3 § första stycket att vidta någon ytterligare åtgärd.

Finns det inte längre fog för en åtgärd ska den omedelbart hävas.

15 §

Om en åtgärd avseende ett utländskt fartyg har vidtagits med stöd av detta kapitel skall konsuln eller den närmaste diplo-

7 §

TPF

FPT

Om en åtgärd avseende ett utländskt fartyg har vidtagits med stöd av detta kapitel ska konsuln eller den närmaste diplomatiske

TP

12

PT

Senaste lydelse av tidigare 14 § SFS 2001:1294.

TP

13

PT

Senaste lydelse av tidigare 15 § SFS 2001:1294.

matiske representanten för den stat där fartyget är registrerat (flaggstaten) genast underrättas om åtgärden och omständigheterna kring denna. Sådan underrättelse skall, när så är möjligt, även lämnas till sjöfartsmyndigheten i samma stat.

Väcks åtal för brott som avses i 1 § och har brottet begåtts på ett utländskt fartyg i Sveriges territorialhav eller ekonomiska zon skall flaggstaten underrättas om åtalet på det sätt som anges i första stycket.

representanten för den stat där fartyget är registrerat (flaggstaten) genast underrättas om åtgärden och omständigheterna kring denna. Sådan underrättelse ska, när så är möjligt, även lämnas till sjöfartsmyndigheten i samma stat.

Väcks åtal för ett brott mot bestämmelserna i denna lag eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag och har brottet begåtts på ett utländskt fartyg i Sveriges territorialhav eller ekonomiska zon ska flaggstaten underrättas om åtalet på det sätt som anges i första stycket. Detta gäller även om gärningen föranleder ansvar enligt brottsbalken eller miljöbalken.

16 §

Har en förundersökning inletts om brott mot en bestämmelse om förbud mot utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen och kan det skäligen befaras att brottet har begåtts på ett fartyg registrerat i en främmande stat, skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer pröva om den staten skall upplysas om överträdelsen och tillställas utredningen i syfte att lagföringen i stället skall ske där (flaggstatsrapport).

Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar föreskrifter om flaggstats-

8 §

TPF

14

FPT

Har en förundersökning inletts om brott mot en bestämmelse om förbud mot utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen och kan det skäligen befaras att brottet har begåtts på ett fartyg registrerat i en främmande stat, ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer pröva om den staten ska upplysas om överträdelsen och tillställas utredningen i syfte att lagföringen i stället ska ske där (flaggstatsrapport).

Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar föreskrifter om flaggstats-

TP

PT

Senaste lydelse av tidigare 16 § SFS 2001:1294.

rapport vid otillåtna utsläpp av skadliga ämnen och om flaggstatsrapport i fråga om andra brott som avses i 1 §.

rapport vid otillåtna utsläpp av skadliga ämnen och om flaggstatsrapport i fråga om brott mot bestämmelserna i denna lag eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag. Detta gäller även om gärningen föranleder ansvar enligt brottsbalken eller miljöbalken.

U

Denna lag träder i kraft den …

7. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att 29 § polislagen (1984:387) ska ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse enligt prop. 2007/08:53

Föreslagen lydelse

29 §

TPF

FPT

Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid Försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket 1–4 även tjänsteman vid Kustbevakningen som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 § första stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd ska verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 § första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf. Bestämmelsen i 10 § första stycket 5 gäller även en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som utövar befogenhet som där anges för trafiknykterhetskontroll.

Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid Försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning. Bestämmelsen i 10 § första stycket 2 gäller dessutom den som annars med stöd i lag ska verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 § första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf. Bestämmelsen i 10 § första stycket 5 gäller även en tjänsteman vid Tullverket som utövar befogenhet som där anges för trafiknykterhetskontroll.

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2008:70.

När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också 19 § första stycket 1.

Bestämmelserna i 10 a och 13 §§ gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans eller hennes förordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt ska överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid Kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser.

Bestämmelserna i 10 a och 13 §§ gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans eller hennes förordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt ska överlämnas till närmaste polisman.

I fråga om en kustbevakningstjänstemans befogenheter finns särskilda bestämmelser i lagen (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter.

U

Denna lag träder i kraft den …

8. Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 47 § jaktlagen (1987:259) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §

TPF

FPT

Ertappas någon på bar gärning då han begår jaktbrott, får vilt och sådan egendom som enligt 49 § kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller av någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer därtill förordnade jakttillsynsmän samt därtill behöriga tjänstemän vid kustbevakningen och tullverkets gränsbevakning.

Har egendom tagits i beslag skall anmälan om detta skyndsamt göras till polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar emot anmälan skall förfara som om han själv gjort beslaget.

Ertappas någon på bar gärning då han begår jaktbrott, får vilt och sådan egendom som enligt 49 § kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller av någon som företräder honom. Samma befogenhet har särskilt förordnade jakttillsynsmän samt behöriga tjänstemän vid Kustbevakningen och Tullverket.

Har egendom tagits i beslag ska anmälan om detta skyndsamt göras till polismyndighet eller åklagare. En kustbevakningstjänsteman, som tagit egendom i beslag, ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagare. Den som tar emot anmälan ska förfara som om han själv gjort beslaget.

För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs, får djuret efter värdering säljas på lämpligt sätt.

U

Denna lag träder i kraft den …

TP

PT

Senaste lydelse SFS 1988:435.

9. Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs att 47 § fiskelagen (1993:787) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §

TPF

FPT

Om någon ertappas på bar gärning när han begår brott enligt denna lag, får beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag. Befogenheter enligt första stycket tillkommer fisketillsynsman som förordnats därtill och annan befattningshavare hos Fiskeriverket, länsstyrelsen eller annan myndighet i vars uppgifter det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske och, om fisket kränker enskild fiskerätt, den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom.

Om egendom har tagits i beslag enligt första stycket ska detta skyndsamt anmälas till polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar emot anmälan skall förfara som om han själv gjort beslaget.

Om egendom har tagits i beslag enligt första stycket ska detta skyndsamt anmälas till polismyndighet eller åklagare. Den som tar emot anmälan ska förfara som om han själv gjort beslaget. En kustbevakningstjänsteman, som tagit egendom i beslag, ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagare.

Om innehavaren av enskild fiskerätt eller den som företräder honom har tagit fisk i beslag, får dock fiskerättshavaren behålla fisken utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på denna lag.

Fisk som tagits i beslag och som uppenbarligen bör förklaras förverkad skall omedelbart efter beslaget släppas ut i det vatten-

Fisk som tagits i beslag och som uppenbarligen bör förklaras förverkad ska omedelbart efter beslaget släppas ut i det vatten-

TP

17

PT

Senaste lydelse SFS 1995:1388.

område där den fångats, om den är levnadsduglig och det kan ske utan särskilda kostnader eller besvär.

område där den fångats, om den är levnadsduglig och det kan ske utan särskilda kostnader eller besvär.

U

Denna lag träder i kraft den …

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

TPF

FPT

Polisen och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontrollverksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 5–7 och 13 §§ om Tullverket och en tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också polismyndigheten och Kustbevakningen samt en polisman och en tjänsteman vid Kustbevakningen.

Polisen och Kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontrollverksamheten enligt denna lag.

Kustbevakningen ska utföra varukontroll av sjötrafiken.

Vad som sägs i 5–7 och 13 §§ om Tullverket och en tulltjänsteman gäller vid medverkan eller vid självständig kontroll enligt andra stycket också polismyndigheten och Kustbevakningen samt en polisman och en tjänsteman vid Kustbevakningen.

Ett befordringsföretag är skyldigt att göra anmälan till Tullverket om det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en försändelse innehåller narkotika som kan tas i beslag enligt

TP

18

PT

Senaste lydelse SFS 2000:1232.

lagen (2000:1225) om straff för smuggling samt att på begäran av Tullverket överlämna en sådan försändelse till verket.

U

Denna lag träder i kraft den …

11. Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 § körkortslagen (1998:488) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

12 §

Polis som har ett körkort med behörigheten B får i tjänsteutövning köra varje slag av körkortspliktigt fordon en kortare sträcka.

En polisman, som har ett körkort med behörigheten B, får i tjänsteutövning köra varje slag av körkortspliktigt fordon en kortare sträcka.

Detsamma ska gälla om en kustbevakningstjänsteman eller en tulltjänsteman, som i tjänsteutövning ingriper vid misstanke om rattfylleri, av trafiksäkerhetsskäl måste flytta ett fordon.

U

Denna lag träder i kraft den …

12. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

TPF

FPT

Den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld som utövas med stöd av 10 § eller 23 § första stycket första meningen polislagen (1984:387), 2 kap. 17 § utsökningsbalken eller 6 kap.2 och 10 §§tullagen (2000:1281) har rätt till ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.

Den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld som utövas med stöd av 10 § eller 23 § första stycket första meningen polislagen (1984:387), 2 kap. 17 § utsökningsbalken, 6 kap.2 och 10 §§tullagen (2000:1281) eller 3 kap. 2 eller 6 § lagen (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans rättsliga befogenheter har rätt till ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.

U

Denna lag träder i kraft den …

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2000:1304.

13. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken ska ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse enligt prop. 2007/08:53

Föreslagen lydelse

4 §

En ögonundersökning enligt denna lag genomförs av

1. en polisman, eller

2. en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen, om misstanken gäller brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som ska genomföra en ögonundersökning har samma befogenhet som en polisman har enligt 22 § polislagen (1984:387) att stoppa ett fordon.

En tjänsteman vid Tullverket som ska genomföra en ögonundersökning har samma befogenhet som en polisman har enligt 22 § polislagen (1984:387) att stoppa ett fordon. I fråga om en kustbevakningstjänstemans rätt att stoppa fordon finns bestämmelser i lagen (2009:000) om Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans befogenheter.

Undersökningen ska göras på ett sätt som inte utsätter den som undersöks för allmän uppmärksamhet. Om särskilda skäl inte föranleder något annat, ska undersökningen genomföras i ett täckt fordon eller inomhus i ett avskilt rum. Om den undersökte begär det ska det föras ett protokoll vid undersökningen och utfärdas ett bevis om utförd åtgärd.

U

Denna lag träder i kraft den …

14. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

Tullverket får fatta beslut om att inleda förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken angående brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket. De befogenheter och skyldigheter som undersökningsledaren har enligt rättegångsbalken gäller i sådant fall Tullverket. Tullverket skall förordna särskilda befattningshavare i verket att fullgöra verkets uppgifter.

Är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall även annars överta ledningen, när detta är påkallat av särskilda skäl.

När en förundersökning leds av en åklagare, får åklagaren anlita biträde av Tullverket. Åklagaren får också uppdra åt tjänstemän vid verket att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Tullverket eller Kustbevakningen får fatta beslut om att inleda förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken angående brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket. De befogenheter och skyldigheter som undersökningsledaren har enligt rättegångsbalken gäller i sådant fall Tullverket eller Kustbevakningen. Myndigheten ska förordna särskilda befattningshavare att fullgöra dess uppgifter.

Är saken inte av enkel beskaffenhet, ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska även annars överta ledningen, när detta är påkallat av särskilda skäl.

När en förundersökning leds av en åklagare, får åklagaren anlita biträde av Tullverket eller Kustbevakningen. Åklagaren får också uppdra åt tjänstemän vid Tullverket eller Kustbevakningen att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är

lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet. Leds förundersökningen av Tullverket får verket anlita biträde av Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman.

U

Denna lag träder i kraft den …

15. Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

Härigenom föreskrivs att 5 kap.1, 17 och 19 §§fartygssäkerhetslagen (2003:364) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

TPF

FPT

Sjöfartsverket utövar, om något annat inte anges, tillsyn enligt denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen när det gäller

1. fartyg och deras utrustning, drift, lastning, lossning och säkerhetsorganisation,

2. säkring av last som ännu inte har förts ombord,

3. rederiers säkerhetsorganisation, och

4. arbetsmiljön ombord. När det gäller inspektion enligt 8 § utövas tillsyn även av Kustbevakningen i den utsträckning som Sjöfartsverket beslutar i samråd med Kustbevakningen.

I frågor som avser arbetsmiljön skall tillsynen också avse efterlevnaden av arbetsmiljölagen (1977:1160) och lagen (1998:958) om vilotid för sjömän samt föreskrifter meddelade med stöd av dessa lagar. Sådan tillsyn utövas i samverkan med Arbetsmiljöverket.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen utser, meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning tillsyn enligt 8 § får utövas även av Kustbevakningen.

I frågor som avser arbetsmiljön ska tillsynen också avse efterlevnaden av arbetsmiljölagen (1977:1160) och lagen (1998:958) om vilotid för sjömän samt föreskrifter meddelade med stöd av dessa lagar. Sådan tillsyn utövas i samverkan med Arbetsmiljöverket.

Bestämmelser om tillsyn av livsmedelshanteringen finns i livsmedelslagen (2006:804).

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2006:830.

17 §

Den som verkställer en tillsynsförrättning eller biträder vid en sådan förrättning har rätt att få tillträde till fartyget och att göra de undersökningar och ta de prov där som han eller hon behöver samt ta del av de handlingar om fartyget som finns ombord. För uttagna prov lämnas inte någon ersättning.

Den som verkställer en tillsynsförrättning eller biträder vid en sådan förrättning har rätt att få tillträde till fartyget, eller till lastbärare som har skiljts av för sjötransport men inte lastats ombord på fartyget, för att göra kontroller och undersökningar och ta prov där, som han eller hon behöver, samt ta del av de handlingar om fartyget som finns ombord. För uttagna prov lämnas inte någon ersättning.

Om last i en lastbärare inte har säkrats tillräckligt eller har säkrats på ett sådant sätt att lastbäraren ombord på ett fartyg kan orsaka allvarlig skada på person eller egendom, får förrättningsmannen hindra att lastbäraren förs ombord på fartyget.

Vid förrättningarna skall det om möjligt undvikas att fartyget fördröjs eller att någon annan olägenhet uppkommer.

Vid förrättningarna ska det om möjligt undvikas att fartyget fördröjs eller att någon annan olägenhet uppkommer.

19 §

När Kustbevakningen utövar tillsyn enligt vad som sägs i 1 § andra stycket eller biträder enligt 18 §, har tjänstemän vid Kustbevakningen de befogenheter att vidta åtgärder som anges i 2 och 4 §§ lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär

När Kustbevakningen utövar tillsyn enligt vad som sägs i 1 § andra stycket eller biträder enligt 18 §, har tjänstemän vid Kustbevakningen, utöver vad som anges i 17 §, de befogenheter att vidta åtgärder som anges i lagen (2009:000) om Kustbevakningens

övervakning. Därvid gäller föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9 §§ nämnda lag.

och en kustbevakningstjänstemans befogenheter.

U

Denna lag träder i kraft den …

16. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 9 § utlänningslagen (2005:716) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

9 §

En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en polisman visa upp pass eller andra handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i Sverige. Utlänningen är också skyldig att efter kallelse av Migrationsverket eller polismyndigheten komma till verket eller myndigheten och lämna uppgifter om sin vistelse här i landet. Om utlänningen inte gör det, får han eller hon hämtas genom polismyndighetens försorg. Om det på grund av en utlännings personliga förhållanden eller av någon annan anledning kan antas att utlänningen inte skulle följa kallelsen, får han eller hon hämtas utan föregående kallelse.

Kustbevakningen skall medverka i polisens kontrollverksamhet som sägs i första stycket genom kontroll av och i anslutning till sjötrafiken. Om kontrollen utövas av Kustbevakningen, skall pass eller andra handlingar visas upp för tjänstemannen vid Kustbevakningen.

Kustbevakningen ska medverka i polisens kontrollverksamhet enligt första stycket genom kontroll av och i anslutning till sjötrafiken. Myndigheten är dessutom skyldig att i annat fall biträda polisen vid kontroll enligt första stycket. Om kontrollen utövas av Kustbevakningen, ska pass eller andra handlingar visas upp för tjänstemannen vid Kustbevakningen.

Kontroll enligt första och andra styckena får vidtas endast om det finns grundad anledning att anta att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här i landet eller om det annars finns särskild anledning till kontroll.

U

Denna lag träder i kraft den …

17. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:263) om transport av farligt gods

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (2006:263) om transport av farligt gods ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Om en transport sker i strid mot lagen eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och transporten inte kan fortsätta utan påtaglig risk för skada, får

– en polis hindra fortsatt transport på väg, och

– en tjänsteman vid den tillsynsmyndighet som avses i 13 § första stycket andra meningen inom myndighetens tillsynsområde hindra fortsatt transport från hamnar.

Om en transport sker i strid mot lagen eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och transporten inte kan fortsätta utan påtaglig risk för skada, får

– en polisman hindra fortsatt transport på väg, och

– en tjänsteman vid den tillsynsmyndighet som avses i 13 § första stycket andra meningen hindra fortsatt transport från hamnar.

U

Denna lag träder i kraft den…

18. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1967:502) om utdrag ur folkbokföringsdatabasen i och för utredning angående brott, m.m.

Härigenom föreskrivs att förordningen (1967:502) om utdrag ur folkbokföringsdatabasen i och för utredning angående brott, m.m.

TPF

FPT

ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Domstol, länsstyrelse, åklagarmyndighet och polismyndighet äger i och för utredning angående brott erhålla utdrag ur folkbokföringsdatabasen beträffande viss person.

Rikspolisstyrelsen äger erhålla sådant utdrag när utdraget behövs för styrelsens verksamhet.

Utdrag enligt första och andra styckena skall avfattas enligt formulär som fastställs av Skatteverket efter samråd med Åklagarmyndigheten.

Domstol, länsstyrelse, åklagarmyndighet, polismyndighet och Kustbevakningen har i och för utredning angående brott rätt till utdrag ur folkbokföringsdatabasen beträffande viss person.

Rikspolisstyrelsen har rätt till sådant utdrag när utdraget behövs för styrelsens verksamhet.

Utdrag enligt första och andra styckena ska avfattas enligt formulär som fastställs av Skatteverket efter samråd med Åklagarmyndigheten.

U

Denna förordning träder i kraft den …

TP

21

PT

Senaste lydelse SFS 2004:1292.

19. Förslag till förordning om ändring i ordningsbotskungörelsen (1968:199)

Härigenom föreskrivs att 20 § ordningsbotskungörelsen (1968:199) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

TPF

FPT

Rikspolisstyrelsen bestämmer på vilket sätt och under vilken tid utfärdade förelägganden skall förvaras.

Närmare föreskrifter för verkställigheten av de bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken som rör föreläggande av ordningsbot meddelas av Rikspolisstyrelsen. I fråga om brott som avses i 4 och 9 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling och försök till sådant brott får sådana föreskrifter även meddelas av Tullverket. I fråga om brott enligt 5 kap. 1 § sjötrafikförordningen (1986:300) får sådana föreskrifter även meddelas av Kustbevakningen. Innan någon av myndigheterna beslutar föreskrifter som berör någon av de andra myndigheternas verksamhetsområde skall de samråda med varandra.

Rikspolisstyrelsen bestämmer på vilket sätt och under vilken tid utfärdade förelägganden ska förvaras.

Närmare föreskrifter för verkställigheten av de bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken som rör föreläggande av ordningsbot meddelas av Rikspolisstyrelsen. I fråga om brott som avses i 4 och 9 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling och försök till sådant brott får sådana föreskrifter även meddelas av Tullverket. I fråga om brott enligt 5 kap. 1 § sjötrafikförordningen (1986:300) och brott enligt 16 § tredje stycket lagen (2006:263) om transport av farligt gods får sådana föreskrifter även meddelas av Kustbevakningen. Innan någon av myndigheterna beslutar föreskrifter som berör någon av de andra myndigheternas verksamhetsområde ska de samråda med varandra.

U

Denna förordning träder i kraft den …

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2006:84.

20. Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ kungörelsen (1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Beslut över begäran om ersättning meddelas av polismyndigheten. Om förundersökningen ledes av åklagaren, får även han meddela sådant beslut.

Talan mot beslut som avses i första stycket föres hos länsstyrelsen genom besvär inom två veckor från den dag då den hörde fick del av beslutet.

Mot länsstyrelsens beslut får talan ej föras.

Beslut angående begäran om ersättning meddelas av polismyndigheten eller Kustbevakningen i fråga om förundersökning som leds av dem eller av åklagaren.

Ett beslut enligt första stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol inom två veckor från den dag då den hörde fick del av beslutet.

Länsrättens beslut får inte överklagas.

5 §

TPF

FPT

För bestridande av de utbetalningar, som enligt denna kungörelse ankommer på polismyndighet eller åklagare, skall efter rekvisition utanordnas lämpliga förskott, i det förra fallet av rikspolisstyrelsen och i det senare av Åklagarmyndigheten.

Utbetalningar, som enligt denna kungörelse ankommer på myndighet som anges i 3 § eller på åklagare, ska göras efter rekvisition så att lämpligt förskott betalas ut. Rikspolisstyrelsen ansvarar för utbetalning efter beslut av polismyndighet, Åklagarmyndigheten efter beslut av åklagare och Kustbevakningen efter beslut av myndigheten.

U

Denna förordning träder i kraft den …

TP

23

PT

Senaste lydelse SFS 2004:1272.

21. Förslag till förordning om ändring i författningssamlings- förordningen (1976:725)

Härigenom föreskrivs att bilaga 1 till författningssamlingsförordningen (1976:725) ska ha följande lydelse.

Bilaga 1

TPF

24

FPT

Författningssamlingar för centrala myndigheter

Utgivande myndighet Benämning Förkortning

Särskild föreskrift

– – – – – – – –

Kronofogdemyndigheten

Kronofogdemyndighetens författningssamling

KFMFS

Kustbevakningen

Kustbevakningens författningssamling

KBVFS

Lantmäteriverket

Lantmäteriverkets författningssamling

LMVFS

– – – – – – – –

Migrationsverket

Migrationsverkets författningssamling

MIGRFS

Naturvårdsverket

Naturvårdsverkets författningssamling

NFS

Patent- och Registreringsverket

Patent- och Registreringsverkets författningssamling

PRVFS

– – – – – – – –

U

Denna förordning träder i kraft den …

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2007:1229.

22. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1978:677) med instruktion för Statens kriminaltekniska laboratorium

Härigenom föreskrivs att 4 och 5 §§ förordningen (1978:677) med instruktion för Statens kriminaltekniska laboratorium ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Laboratoriet skall ge företräde åt undersökning som begärs av polismyndighet, åklagare eller domstol.

Laboratoriet ska ge företräde åt undersökning som begärs av polismyndighet, åklagare, Kustbevakningen eller domstol.

5 §

Kriminalteknisk undersökning som utförs på begäran av polismyndighet, åklagare eller domstol är kostnadsfri. Utförs undersökning på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande för talan, skall avgift dock erläggas till laboratoriet.

För kriminalteknisk undersökning som utförs efter framställning av annan än myndighet som anges i första stycket samt för annan än kriminalteknisk undersökning skall avgift erläggas till laboratoriet.

Kriminalteknisk undersökning som utförs på begäran av polismyndighet, åklagare, Kustbevakningen eller domstol är kostnadsfri. Utförs undersökning på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande för talan, ska avgift dock erläggas till laboratoriet.

För kriminalteknisk undersökning som utförs efter framställning av annan än myndighet som anges i första stycket samt för annan än kriminalteknisk undersökning ska avgift erläggas till laboratoriet.

Rikspolisstyrelsen fastställer avgiftens storlek. Grunden för avgiftssättningen skall vara full kostnadstäckning.

Rikspolisstyrelsen fastställer avgiftens storlek. Grunden för avgiftssättningen ska vara full kostnadstäckning.

U

Denna förordning träder i kraft den …

23. Förslag till förordning om ändring i bötesverkställighets- förordningen (1979:197)

Härigenom föreskrivs att 2, 3, 4, 11 och 26 §§ bötesverkställighetsförordningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

TPF

FPT

Förskottsbetalning av böter sker till polismyndighet eller, i mål varmed Tullverket tar befattning, till verket.

Förskottsbetalning av böter sker till polismyndighet. I mål som Tullverket eller Kustbevakningen tar befattning med får förskottsbetalning även ske till respektive myndighet.

Kustbevakningen ska redovisa mottagna medel till Rikspolisstyrelsen.

3 §

TPF

FPT

Verkställighet på grund av föreläggande eller på grund av dom eller slutligt beslut som meddelats av tingsrätt eller hovrätt skall, med de begränsningar som framgår av andra och tredje styckena, i första hand ske genom uppbörd. Rikspolisstyrelsen är central uppbördsmyndighet.

Verkställighet på grund av föreläggande eller på grund av dom eller slutligt beslut som meddelats av tingsrätt eller hovrätt ska, med de begränsningar som framgår av andra och tredje styckena, i första hand ske genom uppbörd. Rikspolisstyrelsen är central uppbördsmyndighet.

Uppbörd får inte ske i fråga om böter och belopp som avser särskild rättsverkan av brott, om betalningsskyldighet har ålagts flera med solidariskt betalningsansvar.

Uppbörd får inte ske, om kvarstad beslutats till säkerhet för betalningsskyldighetens fullgörande.

När en domstol dömer ut ett belopp som kan bli föremål för

När en domstol dömer ut ett belopp som kan bli föremål för

TP

25

PT

Senaste lydelse SFS 1999:490.

TP

26

PT

Senaste lydelse SFS 1999:490.

uppbörd enligt denna paragraf, skall domstolen samtidigt upplysa den bötfällde om möjligheten till frivillig betalning.

Grundas betalning för böter på ett föreläggande av ordningsbot, som har utfärdats beträffande någon som endast tillfälligt uppehåller sig här i landet, får betalningen tas emot av en tjänsteman inom polisväsendet eller en tulltjänsteman. Inbetalda medel skall i sådant fall redovisas till Rikspolisstyrelsen eller, då böterna har betalts till en tulltjänsteman, till Tullverket.

uppbörd enligt denna paragraf, ska domstolen samtidigt upplysa den bötfällde om möjligheten till frivillig betalning.

Grundas betalning för böter på ett föreläggande av ordningsbot, som har utfärdats beträffande någon som endast tillfälligt uppehåller sig här i landet, får betalningen tas emot av en tjänsteman inom polisväsendet, en tulltjänsteman eller en kustbevakningstjänsteman. Inbetalda medel ska i sådant fall redovisas till Rikspolisstyrelsen eller, då böterna har betalts till en tulltjänsteman, till Tullverket.

4 §

TPF

FPT

Har betalning av böter erlagts i förskott, ankommer det på Rikspolisstyrelsen, om medlen mottagits av polismyndighet, och på Tullverket, om verket mottagit medlen, att ta dessa i anspråk för verkställighet.

När Tullverket mottagit förskottsmedel skall Rikspolisstyrelsen underrätta verket om utgången i det mål eller ärende som förskottsbetalningen avser.

Har betalning av böter erlagts i förskott, ankommer det på Rikspolisstyrelsen eller på Tullverket, om verket mottagit medlen, att ta dessa i anspråk för verkställighet.

När Tullverket mottagit förskottsmedel ska Rikspolisstyrelsen underrätta verket om utgången i det mål eller ärende som förskottsbetalningen avser.

11 §

TPF

FPT

Kronofogdemyndigheten får begära biträde av Tullverket för att driva in böter, när den bötfällde antas vara ombord på fartyg, som anlöper svensk hamn.

Kronofogdemyndigheten får begära biträde av Tullverket eller Kustbevakningen för att driva in böter, när den bötfällde antas vara ombord på fartyg, som anlöper svensk hamn.

TP

PT

Senaste lydelse SFS 1999:490.

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2006:761.

Tullverket skall i övrigt medverka vid verkställighet av bötesstraff som döms ut enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling, tullagen (2000:1281) eller tullförordningen (2000:1306).

Tullverket ska i övrigt medverka vid verkställighet av bötesstraff som döms ut enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling, tullagen (2000:1281) eller tullförordningen (2000:1306). Detsamma gäller Kustbevakningen.

26 §

TPF

FPT

De ytterligare föreskrifter som behövs för verkställighet av bestämmelserna om uppbörd, indrivning, redovisning och förvandling av böter meddelas av Kronofogdemyndigheten, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Domstolsverket, var och en för sitt verksamhetsområde.

De ytterligare föreskrifter som behövs för verkställighet av bestämmelserna om uppbörd, indrivning, redovisning och förvandling av böter meddelas av Kronofogdemyndigheten, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Tullverket, Kustbevakningen och Domstolsverket, var och en för sitt verksamhetsområde.

U

Denna förordning träder i kraft den …

TP

29

PT

Senaste lydelse SFS 2006:761.

24. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

7 §

TPF

FPT

Underrättelser enligt 11 kap. 15 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg skall lämnas av förundersökningsledaren.

Underrättelser enligt 11 kap. 7 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg ska lämnas av förundersökningsledaren.

U

Denna förordning träder i kraft den …

TP

PT

Senaste lydelse: SFS 2001:1292.

25. Förslag till förordning om ändring i jaktförordningen (1987:905)

Härigenom föreskrivs att 22 § jaktförordningen (1987:905) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

TPF

FPT

Skjutvapen får inte medföras vid färd med motordrivet fordon i terräng. Förvaras ett skjutvapen i ett motordrivet fortskaffningsmedel får det inte finnas ammunition i vapnets patronläge eller magasin.

Första stycket gäller inte

1. bevakningspersonal, militär personal eller polis under tjänsteutövning,

2. vid sådan jakt som bedrivs med stöd av bestämmelserna i 20 §, eller

3. när undantag medgetts med stöd av 21 §.

Första stycket gäller inte

1. bevakningspersonal, militär personal, en polisman eller en kustbevakningstjänsteman under tjänsteutövning,

2. vid sådan jakt som bedrivs med stöd av bestämmelserna i 20 §, eller

3. när undantag medgetts med stöd av 21§.

Första stycket första meningen gäller inte heller vid sådan transport av fällt vilt som sker med stöd av 1 § andra stycket 5 terrängkörningsförordningen (1978:594).

U

Denna förordning träder i kraft den …

TP

31

PT

Senaste lydelse SFS 1998:1000.

26. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 a § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 a §

TPF

32

FPT

Fiskeriverket skall till Kustbevakningen lämna sådana uppgifter om fiskefartyg, yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd som Kustbevakningen behöver för sin verksamhet inom fiskerikontrollen.

Fiskeriverket ska till Kustbevakningen lämna sådana uppgifter om fiskefartyg, yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd som Kustbevakningen behöver för sin verksamhet inom fiskerikontrollen.

Kustbevakningen ska till Fiskeriverket lämna sådana uppgifter om brott och om iakttagelser vid kontroll och tillsyn som Fiskeriverket behöver

1. för sin verksamhet inom fiskerikontrollen, eller

2. för handläggning av frågor om sanktionsavgift, licenser och tillstånd.

U

Denna förordning träder i kraft den …

TP

PT

Senaste lydelse SFS 2000:1454.

27. Förslag till förordning om ändring i fartygssäkerhetsförordningen (2003:438)

Härigenom föreskrivs att det i fartygssäkerhetsförordningen (2003:438) ska införas tre nya paragrafer, 6 kap. 13–15 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

13 §

Sjöfartsverket får meddela närmare föreskrifter om tillsyn enligt 5 kap.1 och 8 §§fartygssäkerhetslagen (2003:364).

14 §

Kustbevakningen får utöva tillsyn i form av inspektion enligt 5 kap. 8 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) i fråga om

1. bemanningskontroll på svenska fartyg i internationell och nationell fart med en bruttodräktighet om högst 1 500 enligt 1969 års internationella konvention om skeppsmätning,

2. kontroll av passagerarantal och registrering eller räkning på passagerarfartyg i svensk nationell trafik med undantag för fartyg i trafik mellan Gotland samt angränsande öar och fastlandet,

3. kontroll av svenska fartygs djupgående,

4. kontroll av certifikat för svenska fartyg som enbart går i nationell trafik, och

5. kontroll av efterlevnaden av lagen (1998:958) om vilotid för sjömän på fartyg som anges i 1.

15 §

När det vid en inspektion enligt 14 eller 15 § iakttas ett förhållande som kan medföra inskränkning i rätten att nyttja fartyget enligt 6 kap. fartygssäkerhetslagen (2003:364) ska det inspektionsområde inom vilket fartyget befinner sig omedelbart underrättas.

U

Denna förordning träder i kraft den …

28. Förslag till förordning om ändring i vägmärkesförordningen (2007:90)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § vägmärkesförordningen (2007:90) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

För att ge anvisningar för trafiken skall en polisman använda tecken. Tecknen får användas även av en bilinspektör, vägtransportledare eller av någon annan person som av en myndighet förordnats att övervaka trafiken, ge anvisningar för denna eller utföra punktskattekontroll. Även andra hjälpmedel än dem som anges i 2 § får användas.

För att ge anvisningar för trafiken ska en polisman använda tecken. Tecknen får användas även av en bilinspektör, vägtransportledare, kustbevakningstjänsteman eller av någon annan person som av en myndighet förordnats att övervaka trafiken, ge anvisningar för denna eller utföra punktskattekontroll. Även andra hjälpmedel än dem som anges i 2 § får användas.

U

Denna förordning träder i kraft den …

1. Inledning

1.1. Utredningens direktiv

Vårt huvuduppdrag är att se över regleringen av Kustbevakningens befogenheter i den brottsbekämpande och ordningshållande verksamheten. I uppdraget ingår att kartlägga de nuvarande befogenheterna och att överväga i vilken utsträckning dessa bör regleras annorlunda. Direktiven betonar att verksamheten att förhindra eller upptäcka brott särskilt ska beaktas.

Enligt direktiven, som betonar effektivitet och rättssäkerhet, är utgångspunkten att Kustbevakningens ansvarsområden ska renodlas och att gränserna mellan olika myndigheters uppgifter, såväl i sak som geografiskt, ska anpassas bättre. Det framhålls också att Kustbevakningens ansvar måste vara tydligt och att en kustbevakningstjänstemans befogenheter bör framgå direkt av författning. Enligt direktiven bör vi överväga om Kustbevakningens resurser kan utnyttjas mer rationellt om myndighetens roll i det brottsbekämpande arbetet förändras och samverkan med andra myndigheter ökar. Behovet av en tydligare avgränsning av Kustbevakningens ansvar gentemot polisen och Tullverket ska analyseras. Utgångspunkten är att de samlade resurserna för att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda brott och ordningsstörningar till sjöss och i kustnära områden ska användas mer effektivt.

Med dessa utgångspunkter ska vi lämna förslag till en modernare och mer ändamålsenlig författningsreglering som är utformad så att framtida ändringar kan underlättas.

Uppdraget omfattar bl.a. också frågan om Kustbevakningen bör ges rätt att bedriva förundersökning om fiskebrott, i syfte att möjliggöra en effektivare lagföring.

I uppdraget ingår dessutom att se över begreppen ”kontroll- och tillsynsverksamhet” samt gränsdragningen mellan sådan verksamhet

och Kustbevakningens brottsbekämpande och ordningshållande verksamhet.

Direktiven pekar också på att utökade befogenheter för kustbevakningstjänstemännen ställer krav på ökad kompetens. Vi ska därför redovisa de eventuella utbildningsbehov som förslagen kan ge upphov till. Om de förändrade befogenheterna nödvändiggör att Kustbevakningen tillförs resurser eller utrustning ska vi lämna förslag till hur detta ska finansieras.

Våra direktiv föreskriver att vi, utöver Kustbevakningen, också ska samråda med Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Tullverket, Sjöfartsverket, Fiskeriverket och andra berörda myndigheter. Vi ska också informera berörda centrala arbetstagarorganisationer om arbetet och ge dem tillfälle att lämna synpunkter.

Regeringens direktiv och tilläggsdirektiv till utredningen bifogas betänkandet, se bilaga 1 och 2.

1.2. Utredningsarbetet

Vi påbörjade vårt arbete i maj 2007 och har haft tio sammanträden som experterna har deltagit i. Ett av sammanträdena hölls i internatform under två dagar. Utredaren och sekreteraren har dessutom haft ett antal arbetsmöten. Arbetet har bedrivits i nära samråd med våra experter.

Vi har varit angelägna om att ha en öppen dialog med dem som berörs av förslagen och att i ett tidigt skede av arbetet få synpunkter på den nuvarande ordningen och förslag till förändringar. Redan i inledningsskedet av utredningsarbetet besökte därför ordföranden och sekreteraren Kustbevakningen, dess samverkansmyndigheter och berörda arbetstagarorganisationer. Vid det första besöket hos Kustbevakningen deltog bl.a. dåvarande generaldirektören och överdirektören samt andra representanter för Kustbevakningens centrala ledning, chefsjuristen, förre chefsjuristen, chefen för sjöövervakningsavdelningen och regionchefer samt företrädare för berörda arbetstagarorganisationer. En kort tid efter detta möte gjorde ordföranden och sekreteraren ett längre studiebesök på Kustbevakningens station på Djurö i Stockholm, för att få tillfälle att på plats ta del av kustbevakningstjänstemännens arbete och samtala med dem. Sekreteraren har gjort ytterligare studiebesök i verksamheten.

Ordföranden och sekreteraren träffade under sommaren 2007 Kustbevakningen, Region Nord och träffade då även företrädare för

polisen, bl.a. dåvarande länspolismästaren i Västernorrlands län. Kustbevakningens övriga tre regioner har också besökts.

Vid den s.k. Kustbevakningskonferensen år 2007, då ett stort antal tjänstemän från hela landet deltog, informerade ordföranden och sekreteraren om utredningen och gav deltagarna tillfälle att ställa frågor om hur utredningsarbetet bedrevs och att lämna synpunkter på den nuvarande befogenhetsregleringen.

Vidare sammanträffade utredningen med företrädare för Kustbevakningsflyget vid två tillfällen. Vid det ena besöket ingick studium av operativ flygövervakning. Det andra avsåg information till tjänstemännen.

Ett särskilt möte och diskussioner ägde rum med myndighetens förundersökningsledare.

Ordföranden och sekreteraren sammanträffade också med Kustbevakningens personal- och utbildningsavdelning för att få information om den nuvarande utbildningen och för att diskutera det framtida utbildningsbehovet.

Under sommaren 2007 besökte ordföranden och sekreteraren Stockholmspolisen och förde diskussioner med chefen för den operativa avdelningen, sjöpolisens chef och avdelningschefen för gränspolisen Stockholm–Arlanda. Vid samma tillfälle skedde också en visning och genomgång av polisens ledningscentral.

Ordföranden och sekreteraren hade vid ett tillfälle möte med miljöåklagare och representanter för Utvecklingscentrum Malmö, miljöbrottsenheten.

Vidare ägde ett möte rum med företrädare för Fiskeriverket. I samband därmed besökte ordföranden och sekreteraren också Fiskerikompetenscentrum (FKC).

Vid två tillfällen samrådde ordföranden och sekreteraren med Sjöfartsinspektionen (Sjöfartsverket).

Ordförande och sekreterare sammanträffade även med bl.a. generaldirektören och överdirektören för Tullverket samt med representanter för Rikspolisstyrelsen.

Ordföranden hade ett möte med företrädare för Naturvårdsverket, där bl.a. chefsjuristen deltog.

Särskilda möten ägde vid två tillfällen rum med Statstjänstemannaförbundets avdelning Tull-Kust, som organiserar flertalet tjänstemän inom Kustbevakningen. Utredningen har även träffat en facklig företrädare för SRAT, som är ett till Sveriges Akademikers Centralorganisation anslutet förbund.

Sedan Polisförbundet, som är det fackförbund som organiserar de flesta yrkesverksamma polismän i Sverige, kontaktat utredningen och framställt önskemål om att få träffa representanter för utredningen, sammanträffade ordföranden och sekreteraren med bl.a. förbundsordföranden.

Sedan även Svenska Båtunionen sagt sig vilja sammanträffa med utredningen besökte ordföranden och sekreteraren denna organisation.

Under slutskedet av utredningsarbetet presenterade ordföranden och sekreteraren huvuddragen i utredningens förslag för representanter för Kustbevakningen. Vidare bjöd utredningen in samtliga myndigheter som utredningen samrått med till en hearing.

Enligt direktiven har vi haft i särskild uppgift att samråda med Fiskelagsutredningen (Jo 2007:03) och Fiskesanktionsutredningen (Jo 2006:02). Den senare utredningen hade redan avslutat sitt arbete när vårt påbörjades. Den förra utredningen påbörjade sitt arbete först när vårt befann sig i slutfasen.

Vi skulle också beakta den fortsatta beredningen av ett antal lagstiftningsärenden. Vi återkommer i avsnitt 13 med en presentation av dessa.

2. Framväxten av Kustbevakningen

2.1. En ny rollfördelning

Kustbevakningsverksamhet har en lång historia som en verksamhetsgren inom tullväsendet.

TPF

FPT

Redan på 1600-talet, när den svenska

kustbevakningsverksamheten först tog form, sorterade verksamheten under tullväsendet. Under slutet av 1970-talet och påföljande decennium initierades emellertid flera olika statliga utredningar i vilkas uppdrag bl.a. ingick att se över sjöövervakningen i en eller annan form och att överväga myndigheternas organisation.

TPF

2

FPT

Att kustbevakningsverksamheten skulle brytas ut ur Tullverket föreslogs redan i ett utredningsbetänkande år 1979.

TPF

3

FPT

Utredningen

förordade att kustbevakningsverksamheten, i stället för att utgöra en del av tullväsendet, skulle föras samman med Sjöfartsverket. Enligt utredningsförslaget skulle planeringen av sjösäkerhetsarbetet underlättas och förbättras i den föreslagna organisationen samtidigt som ett effektivare resursutnyttjande förväntades leda till en bättre tillsyn över olika områden.

I ett betänkande som presenterades år 1980 av Sjöövervakningskommittén konstaterades flera samordningsbrister inom sjöövervakningen.

TPF

FPT

Kommitténs uppdrag bestod bl.a. i att utreda vad som

kunde göras för att förbättra samordningen av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. Kommittén föreslog att kustbevak-

TP

PT

Till en början bestod Kustbevakningen av s.k. strandridare som var stationerade i Kalmar

och hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. Arbetet utfördes genom patrullering till fots eller till häst längs den 25 mil långa östkusten. Verksamheten sorterade under tullväsendet. Källa: Kustbevakningen, Kort om Kustbevakningen, http://www.kustbevakningen.se

TP

PT

Två exempel utgör Kommittén för miljörisker vid sjötransporter (Jo 1978:05) och 1977 års

oljeskyddskommitté (Kn 1977:03). Jfr också räddningstjänstkommittén (Kn 1979:01) och prop. 1980/81:119 om miljösäkrare transporter.

TP

PT

SOU 1979:43–45, Ren–Tur–Program för miljösäkra transporter, Kommittén för miljörisker

vid sjötransporter (MIST).

TP

PT

Ds H 1980:1, Samordning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss, den s.k. SÖK-

utredningen.

ningen skulle ges ett gemensamt ansvar för övervakningen. I uppdraget ingick emellertid inte att överväga möjligheten att slå samman eller ändra strukturen på myndigheter med ansvar för övervakning och räddningstjänst till sjöss.

Samverkansfrågorna och kustbevakningens organisatoriska ställning fick ny aktualitet år 1985, då en av regeringen tillkallad särskild utredare överlämnade ett förslag till uppbyggnad av en ny myndighet benämnd Sjöfarts- och kustbevakningsverket.

TPF

FPT

Utredningens över-

gripande utgångspunkt var att förändra ansvarsförhållandena inom sjöövervakningen så att märkbara effektivitetsvinster skulle kunna uppnås. Den nya organisationen förväntades ge besparings- och rationaliseringsvinster inom ett flertal områden. Berörda myndigheter och personalorganisationer hade emellertid en rad synpunkter på de slutsatser som hade dragits i betänkandet. Regeringen avstod därför från att lägga fram förslaget.

Inom Regeringskansliet studerades under 1980-talet också förutsättningarna för ett närmare samarbete och en mer integrerad samordning mellan marinen och kustbevakningen. I studien konstaterades att kustbevakningen under årens lopp tillförts ett flertal mer specifika arbetsuppgifter inom ramen för uppgiften att bedriva sjöövervakning. Efter en genomgång av kustbevakningens uppgifter kunde regeringen konstatera att dessa verksamhetsmässigt låg närmare försvaret, polisväsendet och Sjöfartsverket än tullväsendet. Sedan tanken på en samordning med Sjöfartsverket avförts inriktades arbetet på att överväga vilka samverkansformer som kunde utvecklas mellan försvaret och kustbevakningen.

I den organisatoriska översynen sammanfattade regeringen att det splittrade ansvaret inom sjöövervakningen sedan lång tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang samt konstaterade att en lång rad uppgifter till sjöss åvilade fyra olika myndigheter vilka samtliga också sorterade under skilda departement.

TPF

FPT

Marinen ombesörjde den militära gränsbevakningen till sjöss och kustbevakningen ansvarade för fisketillsyn och miljöskydd. Polisväsendet utövade tillsynen över skydds- och kontrollområden. Sjöfartsverket var samordningsansvarig för sjöräddningsinsatser för att rädda liv. Inom ramen för dessa ansvarsförhållanden skulle en samverkan ske mellan de nämnda myndigheterna inom i princip samtliga verksamhetsområden.

TP

5

PT

Ds K 1985:5.

TP

6

PT

Prop. 1986/87:95, bil. 6, s. 53 f.

Regeringen drog slutsatsen att sjöövervakningen präglades av en långt gången sektorisering, som i sin tur medförde stora risker för dubbleringar verksamhetsmässigt, såväl i materiellt som processuellt hänseende.

TPF

FPT

Utgångspunkten för regeringens arbete var inte att förändra kustbevakningens uppgifter, utan i stället att bevara dess särart och identitet men med en förändrad organisatorisk ställning. Regeringen föreslog därför riksdagen att kustbevakningen organisatoriskt skulle skiljas från Tullverket och bilda en självständig civil myndighet inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde och inom den militära utgiftsramen. Målet var bl.a. att nå en totalt sett effektivare sjöövervakning och en sammantaget mera rationell statlig verksamhet inom detta område. Regeringen betonade vikten av att kustbevakningens status som civil myndighet skulle bevaras.

TPF

8

FPT

Från Tullverkets sida restes starka invändningar mot förslaget. Farhågorna gällde framförallt att kustbevakningen i framtiden inte skulle prioritera tullbevakning. Regeringen delade inte den uppfattningen och betonade att kustbevakningen, under förutsättning att tjänstemännen fick behålla sina befogenheter att ingripa mot brott mot smugglingslagstiftningen och tullförfattningarna, i samma utsträckning som tidigare skulle kunna utnyttjas för t.ex. bekämpning av narkotikasmuggling och annan grövre smuggling.

TPF

9

FPT

2.2. En ny civil myndighet

På våren 1988 beslutade riksdagen att den svenska kustbevakningsverksamheten från och med den 1 juli 1988 skulle föras till en ny civil statlig myndighet benämnd Kustbevakningen.

TPF

10

FPT

Som en del av tullväsendet hade kustbevakningen tillhört Finansdepartementets ansvarsområde. Vid bildandet av Kustbevakningen som en civil myndighet betonades myndighetens uppgifter inom politikområde Rättsväsendet med den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet som övergripande mål.

TPF

11

FPT

Trots detta kom myndig-

heten att inordnas under Försvarsdepartementet.

I den proposition som låg till grund för riksdagens beslut att inrätta Kustbevakningen angavs att en organisationskommitté borde

TP

PT

A. prop. s. 54.

TP

PT

A. prop. s. 59 och 63.

TP

PT

A. prop. s. 58.

TP

PT

Bet. FöU 1986/87:11, rskr. 1986/87:310.

TP

PT

A. prop. s. 177.

tillkallas för att lämna förslag till organisation m.m. för Kustbevakningen.

TPF

12

FPT

2.3. Bildandet av den nya myndigheten

En kommitté, som antog namnet Kustbevakningskommittén, tillsattes i juni 1987.

TPF

13

FPT

Denna överlämnade tre delbetänkanden, som i

huvudsak behandlade genomförandefrågor inför bildandet av den nya myndigheten Kustbevakningen, och i april 1989 ett slutbetänkande med fokus på myndighetens mer långsiktiga roll.

TPF

FPT

I slutbetänkandet behandlade kommittén bl.a. Kustbevakningens relationer till försvarsmakten samt ansvars- och rollfördelningen mellan myndigheter med ansvar för sjöövervakning. Målsättningen var att utreda om en ändrad ansvars- och rollfördelning kunde minska sektoriseringen och skapa en effektivare verksamhet.

Mot bakgrund av att Kustbevakningen bildades som en civil myndighet konstaterade Kustbevakningskommittén att det, för att markera myndighetens självständiga ställning också i förhållande till försvaret, ankom på myndigheten själv att i den dagliga operativa verksamheten tydligt visa sin självständiga ställning och civila profil.

Beträffande ansvars- och rollfördelningen mellan myndigheterna med ansvar för sjöövervakning utgick regeringens direktiv till kommittén från att Kustbevakningen efter inrättandet skulle fullgöra samma tulluppgifter som före organisationsförändringen. De numera upphävda författningarna tullagen (1987:1065)

TPF

FPT

och lagen

(1960:418) om straff för varusmuggling

TPF

FPT

ändrades därför så att

Kustbevakningen efter avskiljandet från Tullverket kunde fullgöra samma tulluppgifter som tidigare och vidare så att Kustbevakningen var skyldig att medverka i kontrollverksamhet med stöd av tullagen. I detta ingick också en mer allmän tillsyn. Kommittén pekade på att ett löpande naturligt samarbete mellan myndigheterna förutsatte dagliga informations- och planeringskontakter mellan vakthavande befäl inom respektive myndighet. Vidare föreslog kommittén att Kustbevakningen skulle medverka i den löpande tullkontrollen av

TP

12

PT

A. prop. s. 177.

TP

13

PT

Dir. 1987:31.

TP

14

PT

SOU 1989:26, Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen.

TP

15

PT

Författningen har upphävts genom SFS 1994:1550.

TP

16

PT

Författningen har upphävts genom SFS 2000:1225 (lagen om straff för smuggling, smugglingslagen).

sjötrafiken samt i tullkontrollen längs kusten och i hamnar. Tullverket skulle dock ansvara för tullkontroll- och klareringsverksamhet i större hamnar. Myndigheterna skulle kontinuerligt informera varandra. Dessutom skulle planeringen av allmänna pådrag ske i samråd mellan berörda ledningsorgan så att resurserna kunde användas effektivt.

TPF

FPT

När det gällde Kustbevakningens samarbete med sjöpolisen konstaterade Kustbevakningskommittén att myndigheternas operativa verksamhet och arbetsuppgifter i många hänseenden sammanföll, men att allmän ordningshållning, anmälningsupptagning och vissa brottsutredningar som omfattades av polisens ansvar föll utanför Kustbevakningens kompetensområde. Kommittén förordade, efter att ha belyst och analyserat olika alternativ för att minska sektoriseringen av uppdraget att bedriva sjöövervakning, att regeringen skulle initiera en utredning rörande kartläggning och behov av övervakning inom sjöpolisens och Kustbevakningens gemensamma verksamhetsområde.

TPF

FPT

Kommittén övervägde också om uppdraget att bedriva sjöövervakning skulle bli effektivare om Kustbevakningens polisiära befogenheter utökades genom en ändring av lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP). Utan att närmare gå in på några förklaringar ansåg kommittén att det saknades skäl att ge kustbevakningstjänstemännen ytterligare sådana befogenheter.

TPF

19

FPT

Kustbevakningen har varit föremål för ytterligare översyner under senare år. Drygt tio år efter tillkomsten av Kustbevakningen som egen myndighet, i september 1999, uppdrog regeringen åt Statskontoret att genomföra en studie av Kustbevakningens organisation och verksamhet.

TPF

FPT

Statskontorets granskning av myndigheten myn-

nade ut i bedömningen att Kustbevakningen i stort sett är en effektiv, kostnadseffektiv och väl fungerande myndighet.

TPF

21

FPT

Statskontoret

pekade emellertid samtidigt på ett antal åtgärder som skulle kunna bidra till att göra Kustbevakningen ännu effektivare. En sådan åtgärd var att utveckla formerna för samverkan med vissa andra myndigheter. Genom att tydliggöra samverkansmyndigheternas uppgifter, ansvaret mellan myndigheterna och deras förväntningar på varandra skulle effektiviteten kunna förbättras.

TPF

22

FPT

Statskontoret påtalade också

TP

PT

SOU 1989:26 s. 30 f.

TP

PT

A. SOU s. 44–54.

TP

PT

A. SOU s. 46 och 54.

TP

PT

Fö 1999/1235/CIV.

TP

PT

Statskontorets rapport (2000:1) Effektivare kustbevakning.

TP

PT

A.a. s. 70 f.

att myndigheten borde uppnå full kostnadstäckning inom verksamhetsgrenen uppdragsverksamhet. Vidare framhöll Statskontoret bl.a. att det fanns anledning att överväga en ny samlad lag om kustbevakning som skulle reglera Kustbevakningens och tjänstemännens uppgifter, ansvar och befogenheter.

TPF

FPT

TP

23

PT

A.a. s. 11.

3. En introduktion till Kustbevakningen och dess verksamhet

3.1. Inledning

I detta avsnitt beskriver vi översiktligt Kustbevakningens samtliga verksamhetsområden. En närmare redogörelse för Kustbevakningens uppdrag, framförallt uppgiften att bedriva sjöövervakning, och en kustbevakningstjänstemans befogenheter finns i avsnitten 7 respektive 11.

I avsnitt 2 har vi redogjort för framväxten av Kustbevakningen som en civil myndighet som sorterar under Försvarsdepartementet. De uppgifter som Kustbevakningen ansvarar för och utför omfattar emellertid ett flertal politikområden och berör direkt eller indirekt också flera andra myndigheter. Eftersom verksamheten är så komplex väljer vi att redovisa den övergripande innan vi redogör för organisationen.

Kustbevakningens verksamhet bygger till viss del på samverkan med civila myndigheter som saknar eller har otillräckliga resurser att verka till sjöss. Rollen som samverkansmyndighet har förstärkts inte minst till följd av den snabba utvecklingen inom myndighetens verksamhetsområde och Sveriges medlemskap i EU. Denna samverkan med andra myndigheter utvecklas vidare i avsnitt 5.

Kustbevakningens verksamhet styrs övergripande genom de regleringsbrev som regeringen årligen utfärdar med stöd av riksdagens beslut om statsbudgeten och genom storleken av de anslag som beviljas myndigheten i denna.

Myndighetens uppgifter regleras närmare dels i förordningen (2007:853) med instruktion för Kustbevakningen (myndighetens instruktion) dels i de särskilda lagar och förordningar som innehåller bestämmelser om verksamheten. Kustbevakningens interna organisation samt fördelning av ansvar och uppgifter regleras i Kustbevak-

ningens arbetsordning, vilken meddelats med stöd av 4 § myndighetsförordningen (2007:515).

TPF

1

FPT

3.2. Övergripande verksamhet enligt regleringsbrevet

Kustbevakningens verksamhet omfattar enligt regleringsbrevet för budgetåret 2008, i likhet med vad som gällde föregående år, sex politikområden och ett antal övriga mål och rapporteringskrav.

TPF

FPT

Ramanslaget uppgår till 857 244 tkr.

1. Politikområde Rättsväsendet

Målet för rättsväsendet är den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet. Målet för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och att öka människors trygghet. Antalet brott ska minska och antalet brottsoffer därmed bli färre.

Kustbevakningen ska genom övervakning och kontroll till sjöss förebygga brottslighet och öka människors trygghet.

Kustbevakningen ska ha god förmåga att upptäcka brott och i samverkan med andra brottsbekämpande myndigheter utveckla denna skicklighet.

Målet är att förmågan att klara upp brott ska öka samtidigt som verksamheten ska bedrivas med högt ställda krav på rättssäkerhet, kvalitet och effektivitet. Kustbevakningen ska vidare genomföra övervakning och kontroll av sjötrafiken så att gränskontrollen till sjöss uppfyller de krav som följer av europeiska och nationella bestämmelser.

Kustbevakningen ska bidra till att en större andel rapporterade misstänkta brott leder till rättsliga åtgärder.

Myndigheten ska vidare bl.a. återrapportera och redovisa de åtgärder som har vidtagits för att bekämpa den organiserade brottsligheten.

TP

1

PT

Arbetsordning för Kustbevakningen, Kustbevakningens föreskrifter och allmänna råd,

KBV FAR 2007:1, beslutad den 29 januari 2007 och med ändringar införda genom beslut den 9 oktober 2007 (275/07) och den 28 januari 2008 (00-128/08).

TP

2

PT

Regeringsbeslut 2007-12-19, Fö2006/2856/CIV, Fö 2007/166/EPS (delvis) m.fl. Jfr även

riksdagens beslut om Kustbevakningens verksamhet för budgetåret 2008 (prop. 2007/08:1, utgiftsområde 6, bet. 2007/08:FöU1, rskr. 2007/08:41).

2. Politikområde Skatt, tull och exekution

Målet för verksamhetsområdet tull är enligt regleringsbrevet att övervaka och kontrollera trafiken till och från utlandet så att överträdelser av bestämmelserna om in- och utförselrestriktioner ska förebyggas och upptäckas.

Inom verksamhetsgrenen brottsbekämpning är målen att bekämpa den organiserade och storskaliga brottsligheten, att i samarbete med Tullverket bedriva ett utvecklingsarbete för att förbättra urvalet i den fysiska kontrollverksamheten, att ge narkotikabekämpningen högsta prioritet samt att även prioritera att förhindra storskalig eller frekvent illegal införsel av alkohol- och tobaksvaror. Kustbevakningen ska på så vis bidra till att minska tillgången till narkotika och illegalt införd alkohol och tobak i Sverige och till regeringen bl.a. återrapportera antalet beslagstillfällen samt beslagsmängder.

3. Politikområde Miljöpolitik

Huvudmålet är att till nästa generation kunna överlämna ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. Insatser ska genomföras effektivt för att bevara, skydda och vårda miljön, samt restaurera och återställa skadad miljö så att miljökvalitetsmålen nås.

Ett delmål är att utsläpp av olja och kemikalier från fartyg inom svenskt ansvarsområde i Östersjön och Västerhavet senast år 2010 ska ha minskat och vara försumbara, dvs. ligga på en sådan nivå att den biologiska och ekonomiska påverkan minimeras. Ett ytterligare mål är att dumpning till sjöss, liksom otillbörliga störningar i djur- och naturskyddsområden ska vara försumbara.

4. Politikområde Transportpolitik

Transportpolitiken ska säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet.

De mål som gäller för Kustbevakningen inom verksamhetsgrenen sjötrafikövervakning och sjösäkerhetstillsyn är:

  • En säker sjöfart, där ingen dödas eller allvarligt skadas. Sjötransportsystemet ska anpassas till de krav som följer av detta.
  • En god miljö, där sjötransportsystemet anpassas till kraven på god och hälsosam livsmiljö för alla och där god hushållning med naturresurser främjas. Sjötransportsystemets utformning ska bidra till att de nationella miljökvalitetsmålen nås.

Vidare ska Kustbevakningen bidra till utvecklingen av sjötrafikövervakningen och sjösäkerhetstillsynen och inom ramen för denna verksamhet fortsätta utvecklingen av det riskanalysbaserade arbetssättet.

5. Politikområde Livsmedelspolitik

Målen inom verksamhetsgrenen Fiskerikontroll är att bedriva ett ekologiskt hållbart fiske och vattenbruk samt att miljökvalitetsmålen uppnås.

TPF

3

FPT

Fiskerikontrollen ska genomföras i enlighet med den gemensamma fiskeripolitiken inom EU. Vidare ska fiskeribrott förhindras och såväl gemenskapslagstiftning som nationell lagstiftning beaktas. En effektiv övervakning och kontroll ska leda till att reglerna efterlevs i hög grad och bidra till att det olaga fisket blir försumbart. Åtgärder för att motverka illegalt fiske i Östersjön ska prioriteras. En riskanalysbaserad fiskerikontroll ska genomföras i nära samverkan med Fiskeriverket.

6. Politikområde Samhällets krisberedskap

Målen för detta politikområde är bl.a. att minska risken för och konsekvenserna av allvarliga störningar, kriser och olyckor. Målet är dessutom att medverka till att minska lidande och skadeverkningar av allvarliga olyckor och katastrofer i andra länder.

Kustbevakningen ska ha ständig beredskap för miljöräddningsoperationer till sjöss samt ha förmåga att tidigt kunna påbörja bekämpningsoperationer.

Kustbevakningen ska från och med år 2009 ha ökat förmågan till nödbogsering, nödläktring och brandbekämpning till sjöss, i syfte att förhindra att olja kommer ut i vattenmassan vid en fartygsolycka,

TP

3

PT

Miljökvalitetsmålen redovisas i prop. 2004/05:150.

och från och med år 2012 ha ökat förmågan att med nationella resurser bekämpa oljeutsläpp på upp till 10 000 ton.

Kustbevakningen ska inom sitt ansvarsområde bidra till att genomföra HELCOM:s Aktionsplan för Östersjön (BSAP).

TPF

4

FPT

Kustbevakningen ska ha en beredskap för sjöräddning som påtagligt bidrar till att rädda människoliv till sjöss.

Vidare ska Kustbevakningen ha god krishanteringsförmåga, operativ förmåga och förmåga att i samhällsviktig verksamhet motverka allvarliga störningar i enlighet med de definitioner som anges i regeringsbeslut.

Övriga mål

Inom området för övriga mål anger regleringsbrevet bl.a. att Kustbevakningen ska bidra till att utveckla arbetsmetoderna och det riskanalysbaserade arbetssättet inom området för sjöövervakning samt att denna utveckling ska ske i nära samverkan med ansvariga myndigheter.

3.3. Uppgifter enligt myndighetens instruktion

Kustbevakningens närmare uppgifter regleras i huvudsak i myndighetens instruktion.

TPF

FPT

Denna tydliggör myndighetens uppgifter, bl.a.

genom att precisera begreppet sjöövervakning. Det framgår också klart att myndigheten enbart har civila uppgifter.

Enligt 1 § instruktionen har myndigheten till uppgift att bedriva sjöövervakning i Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon samt på land i anslutning till dessa vatten.

Uppdraget preciseras på så sätt att detta omfattar

  • övervakning för att förebygga och ingripa mot störningar av ordningen i sjötrafiken,
  • att i enlighet med särskilda föreskrifter förhindra och upptäcka brottslig verksamhet,
  • att ingripa vid misstanke om brott, samt
  • att utreda och beivra eller bistå med utredningen av brott (2 och

3 §§).

TP

PT

Angående HELCOM, se avsnitt 5.3.5.

TP

PT

Förordningen (2007:853) med instruktion för Kustbevakningen.

I Kustbevakningens uppgift att bedriva sjöövervakning ingår vidare att utreda och besluta i ärenden om vattenföroreningsavgift (4 §) och att bedriva tillsyns- och kontrollverksamhet i den utsträckning det följer av föreskrifter och i förekommande fall efter överenskommelse med annan myndighet (5 §).

Inom ramen för uppdraget att bedriva sjöövervakning ska Kustbevakningen vidare vara kontaktpunkt för sjötrafiken för anmälningar enligt föreskrifter om gränskontroll avseende personer och i fråga om sjöfartsskydd enligt överenskommelse med annan myndighet (7 § första stycket). Kustbevakningen är också enligt överenskommelse med annan myndighet kontaktpunkt när det gäller fiskerikontroll (7 § andra stycket). Med stöd av tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet är Kustbevakningen vidare behörig myndighet att ta emot och besvara förfrågningar från andra konventionsstater (7 § tredje stycket).

Utanför sitt verksamhetsområde svarar Kustbevakningen också för sådan övervakning av fisket som åvilar svensk myndighet och som följer av vissa i instruktionen närmare preciserade internationella åtaganden som binder Sverige (8 §).

Beträffande fiske ansvarar Kustbevakningen också för Sveriges del av de kontrollåtgärder som EU genomför till sjöss inom det område som regleras av Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC). Myndigheten får för ändamålet utse behöriga tjänstemän att vara inspektörer och koordinatorer (9 §).

TPF

FPT

Utanför sitt ansvarsområde får Kustbevakningen också medverka i EU:s operativa samarbete när det gäller kontroll av medlemsstaternas yttre gränser.

TPF

7

FPT

Myndigheten får för detta ändamål utse

behöriga tjänstemän att ingå som gränsbevakningstjänstemän i sådana enheter (10 §).

Inom ramen för myndighetens räddningstjänstuppdrag och med stöd av särskilda föreskrifter har Kustbevakningen vidare ett självständigt ansvar för miljöräddningstjänsten till sjöss i syfte att begränsa konsekvenserna av olyckor och utsläpp. Myndigheten deltar också

TP

6

PT

Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC), där Europeiska gemenskapen ingår som

medlem, grundades år 1953 och är en regional fiskeriorganisation med nordöstra Atlanten som sitt kontrollområde.

TP

7

PT

Detta samarbete sker med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

863/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av en mekanism för upprättande av snabba gränsinsatsenheter och om ändring av rådets förordning (EG) nr 2007/2004 vad beträffar den mekanismen och regleringen av gästande tjänstemäns uppgifter och befogenheter.

på anmodan av räddningsledare i sjöräddningstjänst och annan räddningstjänst (11 §). Vid räddningstjänstinsatser får Kustbevakningen begära bistånd från och lämna bistånd till utländska myndigheter eller en medlemsstat i EU (12 §). Sådant bistånd kan också begäras från eller lämnas till de nordiska länderna eller andra stater enligt ingångna överenskommelser.

TPF

FPT

Vidare får Kustbevakningen begära

bistånd vid miljöräddningsinsatser till sjöss av EU:s sjösäkerhetsbyrå (13 §).

TPF

FPT

Kustbevakningen har även till uppgift att samordna civila behov av sjöövervakning och förmedla civil sjöinformation till berörda myndigheter (14 §).

I myndighetens uppdrag ingår också att medverka i internationell samverkan för att utveckla gränskontroll, brottsbekämpning till sjöss, annan sjöövervakning och miljöräddningstjänst. Kustbevakningen ska vidare samverka med andra myndigheter för att främja svenskt deltagande i internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde (15 §).

Kustbevakningen har möjlighet att, mot avgift, bedriva uppdragsverksamhet (16 §).

3.4. Geografiskt verksamhetsområde

Tillsammans med andra myndigheter svarar Kustbevakningen för frågor som rör myndighetsutövning till sjöss eller i anslutning till sjötrafiken. Det geografiska verksamhetsområdet består framför allt av Sveriges sjöterritorium och svensk ekonomisk zon samt enligt vissa författningar land i anslutning till dessa vatten. När det gäller de delar av sjöterritoriet som består av sjöar, kanaler och vattendrag omfattar uppdraget att bedriva sjöövervakning endast Vänern och Mälaren, medan räddningstjänsten också omfattar Vättern.

TPF

10

FPT

Uppdraget att övervaka fisket är med stöd av myndighetens instruktion geografiskt utsträckt även till sådana områden som det enligt olika mellanstatliga överenskommelser och EU-rätten åligger svensk myndighet att övervaka.

TPF

FPT

Som vi redovisat ovan kan Kustbevak-

ningen också verka utanför sitt geografiska område som en följd av

TP

PT

9 kap. 1 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.

TP

PT

Se Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 724/2004 av den 31 mars 2004 om

ändring av förordning (EG) nr 1406/2002 om inrättande av en europeisk sjösäkerhetsbyrå.

TP

PT

1 § förordningen med instruktion för Kustbevakningen och 4 kap. 3 § lagen om skydd mot olyckor.

TP

PT

Se vidare avsnitt 7.7.

EU:s operativa samarbete för kontroll av medlemsstaternas yttre gränser och med stöd av förpliktelser som Sverige åtagit sig genom internationella överenskommelser avseende bl.a. räddningstjänstinsatser.

TPF

12

FPT

I och med att verksamheten i viss utsträckning utövas också på land i anslutning till övervakningsområdet utför Kustbevakningen vissa uppgifter t.ex. i hamnar, på stränder och öar samt på kobbar och skär.

TPF

13

FPT

Den närmare avgränsningen av det geografiska verksamhetsområdet för Kustbevakningen, och vilka befogenheter Kustbevakningen eller en tjänsteman vid myndigheten har i olika områden, är emellertid en komplex fråga. Vi återkommer därför till dagens geografiska avgränsningar i senare avsnitt (avsnitten 8 och 12).

TP

12

PT

Se vidare 10 och 12 §§ instruktionen.

TP

13

PT

Jfr 1 § förordningen med instruktion för Kustbevakningen och formuleringen ”på land i anslutning till dessa vatten” samt 3 § Kustbevakningens föreskrifter om medverkan vid polisiär övervakning, nr 4/95, beslutade den 30 oktober 1995.

4. Kustbevakningens organisation

4.1. Inledning

Såsom framgått i avsnitt 2 beslutade riksdagen att Kustbevakningen från den 1 juli 1988 skulle skiljas från Tullverket och bilda en egen myndighet under Försvarsdepartementet. Kustbevakningen har alltsedan dess varit uppbyggd så att den övergripande verksamheten leds från en central ledning medan den operativa verksamheten kontrolleras och bedrivs på regional och lokal nivå.

4.2. Den centrala ledningen

Kustbevakningen leds av en generaldirektör, som är myndighetschef.

TPF

FPT

Vid Kustbevakningen finns också en överdirektör.

TPF

2

FPT

Vidare ska

det finnas ett insynsråd med högst tio ledamöter.

TPF

3

FPT

Centrala ledningen består av överdirektören, verkssekretariatet och sex avdelningar benämnda sjöövervakningsavdelningen, räddningstjänstavdelningen, tekniska avdelningen, personal- och utbildningsavdelningen, ekonomiavdelningen och informationsavdelningen.

TPF

FPT

Centrala ledningen finns i Karlskrona.

Sjöövervakningsavdelningens verksamhet omfattar myndighetens uppgifter nationellt och internationellt inom sjöövervakningstjänsten. Till sjöövervakningstjänsten hör att ansvara för eller bistå andra myndigheter med övervakning, brottsbekämpande verksamhet samt kontroll och tillsyn.

Sjöövervakningsavdelningen vid den centrala ledningen bedriver inte någon operativ verksamhet. Däremot svarar avdelningen för beredning, planering och tillämpning av den långsiktiga inriktningen

TP

PT

20 § förordningen (2007:853) med instruktion för Kustbevakningen (instruktionen).

TP

PT

21 § instruktionen.

TP

PT

18 § instruktionen.

TP

PT

2 kap. 7 § första stycket arbetsordningen, KBV FAR 2007:1.

och utvecklingen. I uppgiften ingår också uppföljning och analys av verksamheten.

Sjöövervakningsavdelningen är inom Kustbevakningen ansvarig för verksamheten vid det tillsammans med polisväsendet och Tullverket inrättade Maritimt Underrättelsecentrum (MUC).

TPF

FPT

Vidare

ansvarar avdelningen bl.a. för den samordnande funktionen för myndighetens brottsutredningar och förundersökningar och för Kustbevakningens databaserade informations- och beslutsstödsystem (KIBS), som används för ordergivning och avrapportering.

Även Kustbevakningens del i Fiskerikompetenscenter (FKC), som har inrättats gemensamt av Kustbevakningen och Fiskeriverket, i syfte att fördjupa och effektivisera fiskerikontrollen, ingår i avdelningen.

TPF

6

FPT

Räddningstjänstavdelningen ansvarar centralt för Kustbevakningens miljöräddningstjänst och annan räddningstjänst. Det ankommer på avdelningen att borga för att det finns ständig beredskap för dessa ändamål.

Som vi har beskrivit i avsnitt 3.3 har Kustbevakningen bl.a. till särskild uppgift att samordna civila behov av sjöövervakning och förmedla civil sjöinformation till berörda myndigheter. För att bistå Kustbevakningen i detta arbete ska det vid myndigheten finnas ett samrådsorgan för civil sjöövervakning och sjöinformation. Samrådsorganet består av myndighetens chef, som är ordförande, och högst tio andra ledamöter samt ersättare för dessa.

TPF

FPT

Detta organ

benämns i arbetsordningen sjöövervakningsrådet.

TPF

FPT

Kustbevakningen

är också skyldig att ha en personalansvarsnämnd.

TPF

FPT

4.3. Den regionala och lokala organisationen

Kustbevakningens verksamhet på regional nivå bedrivs i fyra regioner; Region Nord, Region Ost, Region Syd och Region Väst.

TPF

FPT

Verk-

samheten inom varje region leds av en regionchef. Antalet anställda i operativ tjänst är mellan 90 och 130 per region.

Organisatoriskt jämställs Kustbevakningsflyget, som leds av chefen för Kustbevakningsflyget, med en region och dess ledning

TP

5

PT

Se vidare avsnitten 5.2.1 och 5.2.3.

TP

6

PT

FKC beskrivs närmare i avsnitt 5.2.5.

TP

7

PT

19 § instruktionen.

TP

8

PT

2 kap. 3 § tredje stycket arbetsordningen.

TP

9

PT

23 § instruktionen.

TP

10

PT

2 kap. 9 § första stycket arbetsordningen.

likställs med en regionledning. Samtidigt ligger ansvaret för flygsäkerheten i Kustbevakningen på Kustbevakningsflyget och är där organiserat på motsvarande sätt som inom ett civilt flygbolag, med chefen för Kustbevakningsflyget som verksamhetsansvarig samt med en kvalitetschef, en flygchef och en teknisk chef.

TPF

11

FPT

Antalet piloter

är för närvarande 14 (exklusive flygchef och chefspilot). Därtill kommer 19 systemoperatörer (exklusive stationschefen). Samtliga är kustbevakningstjänstemän.

Flygledningen finns i Karlskrona. Den lokala organisationen utgörs av 26 stationer, varav en är flygkuststation (lokaliserad till Skavsta flygplats, Stockholm–Skavsta Airport). Kuststationerna finns från Strömstad till Luleå samt i Vänern och på Gotland. Flygverksamheten är risktäckande och utgör också en resurs till kustbevakningsfartygen. Kustbevakningstjänstemännen samt fartyg, flygplan och övriga resurser har fördelats på stationerna utifrån det operativa behovet.

Regionledningarna för regionerna Nord, Syd, Ost och Väst finns i Härnösand, Karlskrona, Stockholm och Göteborg. Varje regionledning består av 15–20 personer, inklusive vakthavande befäl. Där finns en ständigt bemannad ledningscentral och vakthavande befäl i tjänst dygnet runt. Från ledningscentralerna styrs den dagliga operativa verksamheten. Regionledningarna ansvarar för att det på regional nivå finns beredskap även utanför kontorstid.

Kustbevakningens ledningscentral i Region Nord är kontaktpunkt (Swedish Maritime Center, SMC) och ansvarar som sådan rikstäckande för anmälningar enligt Schengensamarbetet samt för anmälningar enligt lagstiftningen om sjöfartsskydd.

Ledningscentralen i Region Syd är Kustbevakningens kontaktpunkt dels för gränsövervakningssamarbetet i Östersjöregionen (BSRBCC) och i EU- och Schengenfrågor, dels för miljöräddningssamarbetet inom olika internationella organ (se vidare avsnitt 5.3.2). Ledningscentralen utgör i dessa sammanhang svensk National Contact Center (NCC) respektive National Contact Point (NCP).

Regionledningen i Region Ost ansvarar för administration och uppföljning av ordningsbot samt samordnar verksamhet med Rikskriminalpolisen och den nationella insatsstyrkan.

TP

PT

3 kap. 27 § arbetsordningen.

4.4. Operativ ledning och resurser

Kustbevakningen har i dag cirka 770 anställda. Av dessa är cirka 520 utbildade och behöriga kustbevakningstjänstemän i yttre operativ tjänst med polisiära och andra rättsliga befogenheter.

Kustbevakningens verksamhet är operativt inriktad med fartyg till sjöss dygnet runt. Myndigheten har därigenom allmänt sett en hög beredskap. Resurserna består i ett 30-tal övervakningsfartyg, tolv miljöskyddsfartyg, två flygplan, tre svävare och cirka 50 höghastighets- respektive arbetsbåtar samt diverse fordon. Under åren 2008 och 2009 tillkommer tre nya, större kombinationsfartyg som ska kunna ta hand om större volymer olja, nödbogsera och släcka bränder till sjöss. Ett av dessa fartyg är också specialutrustat för att kunna hantera kemikalieolyckor. Dessutom kommer de nuvarande flygplanen att ersättas med tre nya av typen Dash 8Q-300. Fartygen och flygplanen utgör statsfartyg respektive statsluftfartyg som används för statsändamål utan att vara militära.

Verksamheten bedrivs genom målinriktad patrullering till sjöss med fartyg och flyg. Enheterna är i ständig beredskap för räddningsinsatser samtidigt som man bedriver brottsförebyggande övervakning. Det förekommer också viss patrullering i bil i kustområden.

Den dagliga operativa verksamheten avseende sjöövervakning och räddningstjänst bedrivs och samordnas inom de fyra regionerna, understödda av den rikstäckande flygverksamheten. Flygverksamhetens medverkan kan t.ex. bestå av bild- eller filmdokumentation, lägesbeskrivningar och en första radiokontakt med fartygsbefäl. Verksamheten bygger på riskanalysbaserade arbetsmetoder. Den minutoperativa verksamheten leds från Kustbevakningens fyra regionala ledningscentraler av deras vakthavande befäl. Verksamheten bygger på riskanalysbaserade arbetsmetoder.

Kustbevakningens fartyg och flygplan patrullerar hela övervakningsområdet inom sjöterritoriet och svensk ekonomisk zon samt genomför kontroller i de områden som övervakas av NEAFC

TPF

FPT

eller

som annars omfattas av internationella uppdrag.

TP

12

PT

NEAFC beskrivs närmare i avsnitten 3.3 och 7.7.2.

4.5. Utbildning

Personal- och utbildningsavdelningen ingår i Kustbevakningens centrala ledning.

TPF

FPT

Avdelningen ska bl.a. samordna Kustbevakningens

personalutveckling, utbildning och kompetensförsörjning.

Kustbevakningens grundutbildning administreras av avdelningen och är, förutom den praktiska tjänstgöringen, i huvudsak förlagd till Karlskrona. Målsättningen är att rekrytera 25 till 30 aspiranter varje år. Vissa år kan intagningen bli något större och andra år något mindre.

Grundutbildningen omfattar fem terminer och är uppdelad på en kustbevakningsutbildning (KBU 1), en fartygsbefälskurs klass VII och en maskinbefälskurs klass VII. Första delen, KBU 1, omfattar tre terminer. Fartygs- och maskinbefälskurserna är högskoleutbildningar om 25 poäng vardera, vilket motsvarar två terminer. Grundutbildningen kan kompletteras med olika vidareutbildningar. Utbildningen sker i samverkan med främst polisen men också andra rättsvårdande myndigheter och hanteras i viss utsträckning av förundersökningsledare och andra anställda inom myndigheten. Den nautiska och maskintekniska utbildningen (inklusive fartygsbefälskurs klass VII respektive maskinbefälskurs klass VII) genomförs av Chalmers tekniska högskola i Göteborg och Sjöfartshögskolan i Kalmar.

TPF

FPT

Regioncheferna ansvarar i princip för tjänstemännens vidareutbildning. I genomsnitt får varje tjänsteman cirka 3–5 dagar teoretisk utbildning per år för att upprätthålla och utveckla yrkeskompetensen inom de polisiära och de andra befogenhetskrävande verksamhetsområdena.

Myndigheten har för avsikt att inom kort inrätta ett särskilt utbildningsråd med personalchefen som ordförande. Rådets uppgift kommer bl.a. att vara att bedriva omvärldsbevakning och kvalitetssäkring i fråga om grundutbildningens och fortbildningarnas innehåll och struktur.

TP

PT

2 kap. 7 § andra stycket arbetsordningen.

TP

PT

Kustbevakningens rekrytering och utbildning beskrivs ingående i den s.k. KRUT-rapporten från år 2007, Utredning avseende Kustbevakningens aspirantrekrytering och grundutbildning.

5. Kustbevakningens nationella och internationella samverkan

5.1. Inledning

Eftersom huvudansvaret för olika statliga verksamheter till sjöss ligger på olika myndigheter, kompletteras Kustbevakningens självständiga uppgifter med uppgiften att vara en resurs för vissa andra myndigheter, så att dessa kan fullgöra sin verksamhet till sjöss samt i kust- och skärgårdsområden.

TPF

FPT

Vissa samverkansmyndigheter har

inga egna, eller otillräckliga, sjögående resurser eller verkar enbart inom sakligt eller geografiskt avgränsade områden.

Därutöver bedriver myndigheten internationellt samarbete, vilket har ökat kraftigt under senare år. Det internationella samarbetet, inte minst inom EU, har stor betydelse för myndighetens verksamhet och dess möjligheter att agera utanför svenskt territorium.

I detta avsnitt uppehåller vi oss inledningsvis vid Kustbevakningens samverkan med vissa nationella myndigheter (avsnitt 5.2) och beskriver därefter huvuddragen i den internationella samverkan (avsnitt 5.3).

5.2. Nationell samverkan

5.2.1. Polisväsendet

Organisation och verksamhet

Polisväsendet består av Rikspolisstyrelsen (inklusive Säkerhetspolisen), Statens kriminaltekniska laboratorium och 21 självständiga polismyndigheter.

TP

PT

Uppgifterna i detta avsnitt är till viss del hämtade ur en uppsats av Annika Wahlfried

Wikingsson, Kustbevakningen: Räddar, skyddar, övervakar – och beivrar brott – till sjöss, Skånska hovrättens yngreförening 100 år – Några uppsatser till ett jubileum, s. 173 ff.

Polislagen (1984:387) och polisförordningen (1998:1558) innehåller de grundläggande bestämmelserna om polisväsendets organisation och uppgifter. Målen för polisverksamheten och polisens uppgifter har inte preciserats i polislagen utan anges mer allmänt. Skälet är att man har velat att polisens verksamhet ska kunna anpassas till förändringar i samhället.

Till polisens uppgifter hör att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, att övervaka och hindra störningar av säkerheten och ordningen samt ingripa när sådana har inträffat, att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp samt att fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser (2 § polislagen). Polisen har huvudansvaret för bl.a. utlänningskontrollen, såväl vid gränserna som inom Sverige.

Polisen är skyldig att samarbeta med andra myndigheter och organ, vilkas åligganden berör polisverksamheten. De andra myndigheterna är å sin sida skyldiga att ge polisen stöd i dess arbete (3 § polislagen).

Polisens organisation är indelad i en central och en lokal nivå. Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta. Till Rikspolisstyrelsen hör bl.a. Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen.

Rikspolisstyrelsens huvuduppgifter är att utöva tillsyn över polisen och verka för planmässighet, samordning och rationalisering. Styrelsen meddelar vidare föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet. Myndigheten kan också, på regeringens uppdrag, leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Rikspolisstyrelsen har samordningsansvar bl.a. för

  • gränskontroll avseende personer,
  • internationellt polissamarbete,
  • centrala polisregister och
  • polisens planering vid särskilda händelser.

Rikspolisstyrelsen deltar, tillsammans med Tullverket och Kustbevakningen, i arbetet i Task Force on Organised Crime in the Baltic Sea Region (Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet), i syfte att utveckla samarbetet med övriga gränskontrollmyndigheter i Östersjöregionen.

Den lokala polisorganisationen består av en polismyndighet i varje län, som leds av en polisstyrelse. Den dagliga verksamheten leds av en länspolismästare, som är chef för en polismyndighet. Normalt

har en polismyndighet en polisoperativ enhet som i regel rymmer utrednings-, utrycknings- och trafikpolisverksamhet samt en förvaltningsenhet för bl.a. administrativa uppgifter. Alla polismyndigheter har kriminalunderrättelseenheter.

Sjöpolisen är en specialfunktion inom för närvarande två polismyndigheter. Sjöpolisens uppgift är att verka i skärgården och att utföra sjöövervakning i syfte att höja sjösäkerheten och att ingripa mot brott. I den brottsutredande verksamheten hanteras bl.a. ärenden om stöld av båtar eller båtmotorer. Även bl.a. dödsolyckor till sjöss, sjöfylleri, fiske- och jaktbrott samt överträdelser av andra författningar med anknytning till marin verksamhet hanteras av sjöpolisen. Vid sjöpolisposteringarna finns en eller flera båtar för övervakning. Verksamheten till sjöss är företrädesvis inriktad på de kustnära områdena. Sjöpolisverksamheten är till viss del säsongsbetonad, vilket bl.a. innebär att den yttre tjänsten bedrivs med ett varierat personaluttag som utökas kraftigt under sommarmånaderna.

Inom polisens underrättelseverksamhet överlämnar myndigheten tips och underrättelser avseende brottslig verksamhet till Kustbevakningen och får i viss utsträckning samma typ av information tillbaka. Polisen ingår också tillsammans med Tullverket i det samarbete som bedrivs inom Maritimt Underrättelsecenter (MUC).

Polisen tar vidare emot uppgifter och rapporter från Kustbevakningen när Kustbevakningen har ingripit till sjöss mot upptäckta brott och ordningsstörningar i sjötrafiken.

TPF

2

FPT

Gränspolisen, som ansvarar för gränskontroll och utlänningsrelaterade frågor, samarbetar regelbundet med Kustbevakningen vid gränskontroller, även om myndigheterna utför uppgifter enbart inom sina respektive ansvarsområden. Inom ramen för utlänningskontroll av personer samarbetar polisen med Kustbevakningen på så sätt att Kustbevakningen är kontaktpunkt för förhandsanmälningar från handels-, fiske- och fritidsfartyg på väg till svensk hamn. Kustbevakningen är vidare kontaktpunkt för handelssjöfarten avseende sjöfartsskydd.

Närmare om samverkan

Huvudansvaret för att utreda och beivra brott ligger på polisen och åklagarväsendet. Polismyndigheterna i Stockholms län respektive Västra Götaland bedriver sjöpolisverksamhet. I övriga landet finns

TP

PT

Vid utsläppsbrott lämnas informationen i stället till åklagare.

däremot ingen sådan verksamhet. Sjöpolisens verksamhet är dessutom begränsad under vinterhalvåret. Då ägnar personalen sig bl.a. åt att utreda sjörelaterade brott.

Kustbevakningen kompletterar och samarbetar med polisen på orter där och på tider då polisen inte har någon egen verksamhet till sjöss. Samarbetet bygger till största delen på lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP), som dels ger en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot vissa typer av brott, dels ger sådana tjänstemän rätt att ingripa mot ordningsstörningar i vissa fall. I avsnitt 11.2 redogör vi ingående för vilka befogenheter lagen ger.

Merparten av de brott som Kustbevakningen rapporterar är brott mot sjötrafikförordningen och sjölagen, t.ex. överträdelser av fartbegränsningar, bristande lanternföring och sjöfylleri. Vidare rapporteras bl.a. brott som upptäcks i samband med Kustbevakningens miljöövervakning och tillsyn i djur- och naturskyddsområden, tillsynen över fiske, maritima fornminnen och sjöfynd.

Förutom brottsutredning kan samarbetet röra spaningsinsatser och annan inhämtning av underrättelser samt brottsplatsundersökningar under vatten.

Kustbevakningen samarbetar således huvudsakligen med polisen när det gäller brottsförebyggande, brottsbekämpande och brottsutredande verksamhet, men även i den ordningshållande verksamheten förekommer visst samarbete.

Polisen har huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning. Kustbevakningens ordningshållande verksamhet omfattar framför allt sådant uppträdande i trafiken till sjöss som stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för att ordningen störs.

Polismyndigheten i Norrbotten och polismyndigheterna i Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län har ingått lokala överenskommelser med Kustbevakningen Regionledning Nord avseende utökad samverkan vid förundersökning vid sjörelaterade brott.

TPF

FPT

Även i Uppsala län finns numera en sådan överenskommelse mellan

TP

3

PT

Kustbevakningen Regionledning Nord och Polismyndigheten i Norbotten, Samverkan av-

seende förundersökning vid sjörelaterade brott (Dnr 32-259/06:3), Kustbevakningen Regionledning Nord och Polismyndigheten i Västernorrlands län (Dnr 32-335/05:1), Samverkan avseende förundersökning vid sjörelaterade brott (Dnr 32-259/06:3), Kustbevakningen region Nord och Polismyndigheten i Gävleborgs läns överenskommelse om samverkan avseende förundersökning vid sjörelaterade brott (Dnr 32-292/07:1), Kustbevakningen region Nord och Polismyndigheten i Västerbotten läns överenskommelse om samverkan avseende förundersökning vid sjörelaterade brott (Dnr 32-333/07:1).

polismyndigheten och Kustbevakningen.

TPF

4

FPT

Avtalen syftar till ett

rationellt nyttjande av myndigheternas befintliga resurser. Vid sjörelaterade brott ska, om det inte är olämpligt, polisens förundersökningsledare begära Kustbevakningens biträde med förundersökningen. Överenskommelserna reglerar också bl.a. informationsutbytet och föreskriver att respektive polismyndighet ska informera Kustbevakningens ledningscentral om inkomna brottsanmälningar som berör kusten. Främst avses uppgifter om tillgrepp av båt- och båtmotorer, inbrott och skadegörelse på skärgårdsöar och i kustzonen. Polismyndigheten informerar vidare om tillstånd till offentliga tillställningar som t.ex. dans eller andra aktiviteter i skärgården.

Det finns också exempel på mindre långtgående avtal om samerkan i fråga om övergripande planering, informationsutbyte och sjöfartsskydd. En sådan överenskommelse har ingåtts mellan Polismyndigheten i Uppsala län och Kustbevakningen Region Ost. Överenskommelsen innebär att samordnade insatser ska kunna utföras i Mälaren och inom Uppsala län, bl.a. genom fysiska kontroller ombord på fartyg, i syfte att förhindra brottslighet och öka tryggheten.

TPF

5

FPT

Liknande överenskommelser om samordnade insatser har bl.a. ingåtts mellan Polismyndigheten i Västmanlands län och Kustbevakningen Region Ost

TPF

FPT

samt mellan Polismyndigheten Gotland och Kustbe-

vakningen Region Ost.

TPF

FPT

Därutöver finns överenskommelser mellan

Kustbevakningen Region Ost och Polismyndigheterna i Stockholm

TPF

8

FPT

,

Södermanland

TPF

FPT

respektive Uppsala län.

TPF

10

FPT

Det förekommer att de myndigheter som ansvarar för gränskontrollen tar fram gemensamma principer för samverkan i gränskontrollarbetet. Ett sådant dokument rörande operativ samverkan har upprättats av Polismyndigheten i Skåne och polismyndigheterna i Blekinge, Kalmar och Kronobergs län, Tullverket, Migrationsverket och Kustbevakningen Region Syd.

TPF

FPT

Kustbevakningen samarbetar enligt avtal också med polisväsendet bl.a. på så sätt att myndigheten, till följd av en särskild överens-

TP

PT

Kustbevakningen Region Nord, dnr 32-363/07:1 och region Ost dnr 32-1321/07:1 samt

Polismyndigheten i Uppsala län dnr AALM-407-6560/07.

TP

PT

Kustbevakningen, dnr 32-146/01:1.

TP

PT

Kustbevakningen, dnr 32-217/02:1.

TP

PT

Kustbevakningen, dnr 32-324/00:1.

TP

PT

Kustbevakningen, dnr 32-652/99.

TP

PT

Kustbevakningen, dnr 32-653/99.

TP

PT

Kustbevakningen, dnr 32-146/01.

TP

PT

Kustbevakningen Regionledning Syd, Operativ Samverkan Gränskontroll i Södra Sverige (Dnr 37-1864/06:1).

kommelse, vid behov kan bistå den nationella insatsstyrkan med förflyttningar till sjöss.

5.2.2. Åklagarväsendet

Organisation och verksamhet

De grundläggande reglerna för åklagarväsendet finns i 7 kap. rättegångsbalken. Ytterligare bestämmelser finns bl.a. i förordningen (2007:971) med instruktion för Åklagarmyndigheten.

Åklagarnas huvudsakliga arbetsuppgifter är att vara förundersökningsledare i fråga om brott där saken inte är av enkel beskaffenhet, fatta beslut i åtalsfrågan och föra talan i domstol. Åklagarna har långtgående befogenheter bl.a. när det gäller att besluta om olika straffprocessuella tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken. Enligt bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken har åklagare också rätt att genom strafföreläggande – som, om det godkänns, motsvarar en dom – förelägga bötesstraff och villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter.

Åklagarväsendet består av Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Riksåklagaren är högste chef över åklagarväsendet och utövar tillsyn över åklagarverksamheten. Den operativa åklagarverksamheten bedrivs vid landets 38 åklagarkammare. Av dessa är 32 s.k. allmänna kammare som, något förenklat, har ett geografiskt arbetsfält som ungefär motsvarar ett län. I de tre storstäderna finns det flera åklagarkammare. Myndigheten har också tre internationella åklagarkammare. Dessutom finns det tre nationella åklagarkammare som bekämpar korruption, handlägger brottsmisstankar mot polismän och åklagare respektive handlägger säkerhetsmål.

Till myndigheten hör vidare fyra utvecklingscentra som har till uppgift att bedriva metod- och rättsutveckling inom olika rättsområden. Vid dessa utvecklingscentra utövas också rättslig uppföljning och tillsyn.

Bortsett från Ekobrottsmyndigheten, som har en särskild organisation, har åklagarväsendet inte några egna resurser för att utreda brott. Av det skälet har åklagare rätt till biträde av polisen för att genomföra brottsutredningar. Tullverket och Kustbevakningen har inom sina respektive verksamhetsområden en motsvarande skyldighet att biträda åklagare.

Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö ansvarar för den rättsliga utvecklingen av arbetet med att bekämpa miljöbrott.

TPF

12

FPT

På ett flertal åklagarkammare finns det särskilda miljöåklagare.

Närmare om samverkan

Förundersökning angående vattenförorening och miljöbrott till sjöss utförs normalt av kustbevakningstjänstemän och leds av Kustbevakningen eller åklagare. Sådana förundersökningar föranleder nära kontakt med ansvarig åklagare eller Åklagarmyndigheten och i viss utsträckning med berörd polismyndighet.

Åklagare kan också, med stöd av 7 § LKP, anlita Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman som biträde i en förundersökning. Detta utnyttjas främst när det gäller fiskebrott, brott mot utlänningslagen och brott mot lagen om sjöfartsskydd, om det är Kustbevakningen som har upptäckt brottet.

Kustbevakningens samverkan sker framför allt med Åklagarmyndigheten. Kustbevakningen har dock kontakt med Ekobrottsmyndigheten i vissa ärenden, t.ex. i fråga om ekonomisk brottslighet som berör s.k. grön diesel och fiske. Eftersom samarbetet med Ekobrottsmyndigheten är mycket begränsat berörs denna myndigheten inte i den fortsatta framställningen.

5.2.3. Tullverket

Organisation och verksamhet

Den 1 juli 1999 blev Tullverket en myndighet, som bedriver verksamhet i hela landet. Verkets huvudsakliga uppgift är att ansvara för tullfrågor. Detta arbete omfattar att fastställa och ta ut tullar, mervärdesskatt och andra skatter samt avgifter så att en riktig uppbörd kan säkerställas, och att övervaka och kontrollera trafiken till och från utlandet så att bestämmelser om in- och utförsel av varor följs.

TPF

13

FPT

TP

PT

Åklagarmyndigheten definierar miljöbrott på följande sätt: 1.

brott enligt miljöbalken, 2.

brott enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, 3.

brott enligt punkterna 1 och 2 även om de vid en granskning visar sig falla under en

svårare brottsrubricering i exempelvis brottsbalken, och 4.

jaktbrott som avser de stora fridlysta djuren.

TP

PT

1 § förordningen (2007:782) med instruktion för Tullverket.

Tullverkets nuvarande organisation utgår från myndighetens kärnverksamhet, som har delats in i de två huvudprocesserna Effektiv handel och Brottsbekämpning. Dessa är i sin tur indelade i vardera två produktionsprocesser och ett antal delprocesser. Enklare uttryckt motsvarar de två huvudprocesserna i princip de åtgärder som Tullverket vidtar för att hantera den legala respektive den illegala handeln över våra gränser.

Det operativa arbetet, som är uppdragsstyrt och projektinriktat, sker inom en process vid olika kompetenscenter. Dessa har olika inriktning, exempelvis flygtransporter. Varje kompetenscenter svarar inom sitt ansvarsområde direkt under processledningen för den operativa verksamheten inom hela riket. Ett kompetenscenter kan ha sin verksamhet utlokaliserad på olika platser i landet, men styrs och leds alltid från samma plats.

Under år 2006 genomfördes vissa justeringar av Tullverkets organisation, bl.a. inom brottsbekämpningsprocessen. Ett syfte med justeringarna var att ge brottsbekämpningen en tydligare geografisk indelning för att förstärka kontaktytorna med samverkansparterna.

Grunden för den brottsbekämpande verksamheten utgörs främst av lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen) och de författningar som smugglingslagen hänvisar till.

Tullverkets verksamhet med uppbörd av tullar, skatter och avgifter samt kontroll av restriktioner grundar sig främst på ett antal EGrättsakter samt tullagen och inregränslagen.

TPF

FPT

Tullverket har vidare rätt att utföra kontroller enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter. Denna lag innehåller bl.a. straffbestämmelser för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor och olovlig befattning med sådana. Punktskattekontroll, liksom kontroll med stöd av tullagen och inregränslagen, syftar ytterst till att förhindra brott.

Även om Tullverkets huvuduppgift är att kontrollera flödet av varor över gränserna ska verket också kontrollera personers ut- och inresa. Tullverket är, tillsammans med polisen och Kustbevakningen, gränskontrollmyndighet också i detta avseende.

TP

14

PT

Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (tullkodex) och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 (tillämpningskodex) samt tullagen (2000:1281) och lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen).

Närmare om samverkan

Kustbevakningen är en av Sveriges tre gränskontrollmyndigheter. Som framgått i avsnitt 3 medverkar Kustbevakningen i kontroll av både varor och personer. Enligt regleringsbrevet ska Kustbevakningen i sin kontrollverksamhet särskilt prioritera insatser för att förhindra narkotikasmuggling och storskalig eller frekvent illegal införsel av alkohol- och tobaksvaror.

Kustbevakningens ansvar för gränskontrollen av personer förutsätter ett nära samarbete med tullväsendet och ömsesidigt utbyte av information och underrättelser.

Tillsammans med polisen medverkar Kustbevakningen också i Tullverkets kontrollverksamhet vid inre gräns. Myndigheten kan t.ex. utföra kontroller enligt överenskommelse med Tullverket.

En genomförd tullkontroll dokumenteras i Kustbevakningens informations- och beslutsstödsystem, KIBS. Rapportering till Tullverket sker alltid i fråga om ingripanden mot tull- och smugglingsbrott. I rapporterna kan vissa förundersökningsdokument och uppgifter om beslag eller andra tvångsmedel ingå. Likaså underrättas Tullverket om en tullkontroll resulterar i att andra brister än straffbelagda gärningar upptäcks. Kustbevakningen lämnar även information om andra iakttagelser vid kontrollen vilka bedöms vara av intresse för Tullverket.

Ett exempel på organisatorisk samordning mellan Kustbevakningen och tullväsendet, men också polisväsendet, är det tidigare nämnda för Kustbevakningen, Tullverket och polisen gemensamma underrättelse- och analyscentret MUC (se avsnitt 5.2.1). Vidare samverkar Kustbevakningsflyget med Tullverket för att identifiera och upptäcka yrkes- och fritidsfartyg som är av särskilt intresse för tullkontroll.

5.2.4. Sjöfartsverket

Organisation och verksamhet

Sjöfartsverkets uppgifter regleras i förordningen (2007:1161) med instruktion för Sjöfartsverket. Verket är central förvaltningsmyndighet under Näringsdepartementet med ett samlat sektorsansvar

för sjöfarten.

TPF

15

FPT

Sjöfartsinspektion är en särskild enhet inom Sjö-

fartsverket.

TPF

16

FPT

Sjöfartsverket har tre huvudverksamheter. Den första avser sjötrafik och består av verksamhetsgrenarna sjötrafikinformation, lotsning och sjöräddning. Den andra omfattar infrastruktur och avser farleder, isbrytning och sjögeografisk information. Den tredje är Sjöfartsinspektionens ansvar för föreskrifter och tillsyn avseende fartygs sjö- och miljösäkerhet samt sjöfartsskydd och i mindre mån också utredning och analys av sjöolyckor.

Den internationella sjöfarten styrs till stor del av EG-rättsakter, vilka i flera fall utgår från de internationella regler som beslutats av FN:s fackorgan för sjösäkerhetsfrågor, International Maritime Organization (IMO).

Sjöfartsverkets verksamhet ska bedrivas med inriktning huvudsakligen på handelssjöfarten. Sjösäkerheten i fritidsbåtstrafiken ska främjas genom information och rådgivande verksamhet. Fritidsbåtstrafikens intressen i övrigt liksom fiskets och marinens intressen ska beaktas.

TPF

17

FPT

Sjöfartsinspektionens arbete syftar till att förebygga olyckor på och med fartyg samt att förebygga föroreningar från fartyg. Sjöfartsinspektionen ansvarar för föreskrifter och tillståndsgivning av olika slag samt tillsyn. Verksamheten regleras, förutom av instruktionen, främst av fem lagar med tillhörande förordningar, nämligen fartygssäkerhetslagen (2003:364), lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, arbetsmiljölagen (1977:1160), lagen (2004:487) om sjöfartsskydd och lagen (2006:1209) om hamnskydd. Sjöfartsinspektionen har i de nämnda lagarna och tillhörande förordningar bemyndigats att utfärda föreskrifter om fartygs tekniska och operativa säkerhet, arbetsmiljö, miljösäkerhet, säkerhetsorganisation och

TP

15

PT

1 § förordningen med instruktion för Sjöfartsverket.

TP

16

PT

Den s.k. Trafikinspektionsutredningen har i betänkandet ”Trafikinspektionen – en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet” (SOU 2007:4) förordat att en ny myndighet ska bildas med ansvar för säkerhets- och skyddsfrågor inom transportområdet. Utredningen föreslår att verksamheterna i Järnvägsstyrelsen och Luftfartsstyrelsen ska föras över till den nya myndigheten samt att Sjöfartsinspektionen och Vägtrafikinspektionen ska skiljas från Sjöfartsverket respektive Vägverket och att verksamheterna ska ingå i den nya myndigheten. Den 19 juli 2007 har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att förbereda och genomföra bildandet av en särskild trafikinspektion (dir. 2007:105). Utredningen, den s.k. Transportstyrelseutredningen, har i februari 2008 överlämnat delbetänkandet Transportinspektionen, En myndighet för all trafik. I delbetänkandet föreslås beträffande sjöfartsnäringen att Sjöfartsinspektionens uppgifter förs över till Transportinspektionen. Vidare föreslås att ansvaret för sjöfartsregistret samt hanteringen av kustfartstillstånd också förs över till Transportinspektionen.

TP

17

PT

3 § förordningen med instruktion för Sjöfartsverket.

sjöfartsskydd.

TPF

FPT

Sjöfartsinspektionen ska även utföra tillsyn och analy-

sera olyckor och tillvarata erfarenheter inom inspektionsarbetet.

TPF

19

FPT

Den genomför besiktningar och inspektioner av svenska fartyg och hamnstatskontroller av utländska fartyg. Besiktningarna och inspektionerna kan leda till olika sanktioner, t.ex. förbud mot att använda ett fartyg eller dess utrustning (nyttjandeförbud) eller förelägganden att avhjälpa brister. Det finns ansvarsbestämmelser avseende brott mot nyttjandeförbud både i 6 kap. fartygssäkerhetslagen och i 7 kap. vattenföroreningslagen.

Sjöfartsinspektionen utövar också tillsyn av sjötransporter enligt lagen (2006:263) om transport av farligt gods och förordningen (2006:311) om transport av farligt gods.

TPF

20

FPT

Sjöfartsinspektionen ansvarar vidare för att utfärda och kontrollera tillstånd i form av certifikat, t.ex. fartcertifikat och passagerarfartygscertifikat. För att få ett tillstånd krävs det ofta först att vissa förhållanden har kontrollerats genom en fysisk inspektion.

Sjöfartsverkets ansvar för sjöräddningen i Sverige regleras till stor del genom de s.k. SOLAS- och SAR-konventionerna.

TPF

21

FPT

Enligt

SAR-konventionen ska varje land ha minst ett Maritime Rescue Coordination Centre (MRCC). I Sverige har Sjöfartsverket en sådan sjöräddningscentral i Göteborg, samlokaliserad med Luftfartsverkets flygräddningscentral, Kustbevakningens regionledning Väst och Försvarsmaktens sjöinformationscentral. MRCC:s huvuduppgift är att ta emot larm, besluta om lämplig insats samt att genomföra denna för att rädda människoliv till sjöss. I uppdraget ingår också sjuktransporter från fartyg.

Närmare om samverkan

I arbetet med sjöfartsskydd m.m. fullgör efter särskild överenskommelse Kustbevakningen vissa uppgifter åt Sjöfartsverket enligt förordningen (2004:283) om sjöfartsskydd. Arbetet utförs med

TP

PT

I 17 § instruktionen föreskrivs att chefen för Sjöfartsinspektionen beslutar om föreskrifter och i enskilda fall i frågor om sjösäkerhet, förorening från fartyg, behörigheter för sjöfolk, bemanning av fartyg, arbetsmiljö, vilotider, sjöfartsskydd och hamnskydd, i den mån dessa frågor ankommer på Sjöfartsverket, samt utövar tillsyn över efterlevnaden av sådana föreskrifter och beslut.

TP

PT

Chefen för Sjöfartsinspektionen ansvarar även för undersökning av olyckor i de fall där sådana undersökningar ankommer på Sjöfartsverket och inte ska utredas av verket.

TP

PT

Gods i hamnars landområden avsett för vidare transport kan kontrolleras av Kustbevakningen.

TP

PT

International Convention on Safety of Life at Sea, 1974 och International Convention on Maritime Search and Rescue, 1979.

anledning av Sveriges operativa deltagande i Schengensamarbetet. Kustbevakningen ska bl.a. se till att en kontaktpunkt är tillgänglig dygnet runt för att motta information från fartyg och för att förmedla råd och information.

TP F

22

FPT

Denna samverkan sker genom Kust-

bevakningens ledningscentral i Region Nord (SMC).

TPF

FPT

Även i övrigt förekommer det olika typer av samverkan mellan myndigheterna. Kustbevakningen kan medverka i Sjöfartsverkets tillsyn av fartyg enligt 5 kap. 1 § andra stycket fartygssäkerhetslagen och 2 § förordningen (2003:108) om tillämpning av lagen (1998:958) om vilotid för sjömän. Tillsynsuppgifterna omfattar bl.a. bemannings-, vilotids- och certifikatskontroller.

Kustbevakningen kan också ges vissa uppgifter som kontaktpunkt enligt gemenskapsrätten.

TPF

24

FPT

Kustbevakningen tar som kontaktpunkt

inom området för sjöfartsskydd emot uppgifter om bl.a. fartygets last och vilken hamn fartyget ska anlöpa. Om information inte lämnas, eller den lämnade informationen är ofullständig, ska Kustbevakningen uppmana befälhavaren att åtgärda bristen. Fartyget kan också anmodas att anlöpa viss hamn.

Kustbevakningen informerar Sjöfartsverket om rapporterade brott mot sjölagen och sjötrafikförordningen och återrapporterar tillsynsåtgärder som genomförts för verkets räkning.

Kustbevakningen och Sjöfartsverket samarbetar också genom att Kustbevakningen underrättar verket om brister avseende sjöfartsskydd och lämnar uppgifter av betydelse för fartygssäkerhetstillsyn. Tillsynen grundas framför allt på utfallet av tidigare kontrollverksamhet avseende ett visst objekt, vilket även inkluderar eventuella rapporter om brott eller särskilda riskprofiler baserade på verksamhet eller område m.m. Med utgångspunkt i Sjöfartsverkets ansvar för sjöräddningstjänsten och för sjöräddningscentralen samarbetar myndigheterna också i fråga om sjösäkerhetstillsyn.

TP

22

PT

Se vidare Sjöfartsverkets tillkännagivande (SJÖFS 2004:14) av Kustbevakningens uppgifter enligt förordningen om sjöfartsskydd.

TP

23

PT

SMC beskrivs närmare i avsnitt 7.6.4.

TP

24

PT

Rådets förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar. Se vidare Sjöfartsverkets föreskrifter om sjöfartsskydd (SJÖFS 2004:13) samt lagen och förordningen om sjöfartsskydd.

5.2.5. Fiskeriverket

Organisation och verksamhet

Fiskeriverket är, tillsammans med Kustbevakningen, huvudaktör inom den svenska fiskerikontrollen. Myndighetens verksamhet regleras i förordningen (2007:1045) med instruktion för Fiskeriverket.

Fiskeriverket är en central förvaltningsmyndighet med sektorsansvar för miljön med avseende på fiskefrågor och ska verka bl.a. för ett rikt och varierat fiskbestånd och en ekologiskt hållbar förvaltning av fiskeresurserna. Verket har också det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen.

TPF

FPT

Fiskeriverket utövar tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, föreskrifter som meddelas med stöd av lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och nationella bestämmelser om fiske. Tillsynen innefattar kontroll av efterlevnaden av bestämmelser om fiske vid landning av fisk samt kvalitetskontroll av fisk och fiskprodukter. Fiskeriverket får överlåta åt en annan myndighet att kontrollera efterlevnaden av bestämmelser om fiske vid landning av fisk, att vara mottagare av landningsanmälan och landningsdeklaration, och att kontrollera transportdokument.

TPF

26

FPT

Verket har dessutom ett övergripande ansvar för uppföljning av sådan fisketillsyn som bedrivs av länsstyrelser och särskilt förordnade fisketillsynsmän. Fiskeriverkets uppdrag kan sammanfattas så att verket har det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen och ansvarar för all fiskerikontroll som det inte uttryckligen åligger någon annan myndighet att utföra.

Fiskerikontrollen bedrivs framför allt inom ramen för kontrollprogram och fastställda årsmål. Därutöver sker också en riskanalysbaserad kontroll. En viktig utgångspunkt för Fiskeriverkets uppföljningar av hur gällande regelverk efterlevs är de uppgifter som fiskerinäringen lämnar till verket i form av loggblad, kustfiskejournaler och avräkningsnotor. Brister uppmärksammas dels i det löpande arbetet med registrering och s.k. korskontroller, dels genom mer riktade insatser.

TPF

FPT

Fram till den 1 januari 2007 ansvarade Kustbevakningen för landningskontrollen, varefter ansvaret övertogs av Fiskeriverket. Vid

TP

PT

2 § förordningen med instruktion för Fiskeriverket.

TP

PT

5 kap. 4 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

TP

PT

Fiskeriverkets årsredovisning 2006, avsnitt 5.2, s. 44.

misstanke om brott anmäler Fiskeriverket ärendet till Åklagarmyndigheten. Brottsmisstankar som uppkommer vid Kustbevakningens fiskerikontroll, rapporteras av Kustbevakningen till polismyndighet. Samtidigt noterar Kustbevakningen åtgärden i ett eget system för handläggningsrapportering och informerar Fiskeriverket.

Fiskeriverket ska lämna Kustbevakningen sådana uppgifter om fiskefartyg, yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd som myndigheten behöver för sin fiskerikontroll.

TPF

FPT

Fiskeriverket tillhandahåller

också viss information om fiskefartygs positioner, se avsnitt 6.8.3.

Fiskeriverket meddelar efter samråd med Kustbevakningen sådana ytterligare föreskrifter som behövs för tillsynen och kontrollen av efterlevnaden av EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och nationella föreskrifter på området.

TPF

FPT

Närmare om samverkan

I verksamheten med kontroll och tillsyn över fisket och fiskerinäringen samverkar Kustbevakningen i stor utsträckning med Fiskeriverket. Ett led i denna samverkan är, som vi återkommer till i avsnitt 6.6.3, ett gemensamt Fiskerikompetenscentrum (FKC). Samarbetet innebär bl.a. att personal från Fiskeriverket och Kustbevakningen arbetar i gemensamma lokaler med att informera om gällande regler. Fiskeriverket och Kustbevakningsflyget samarbetar vidare vad gäller kontroll av fiskeflottan genom kartering, t.ex. för att kunna kontrollera VMSinformation.

TPF

30

FPT

För att effektivisera och stärka fisketillsynen i Vänern har Kustbevakningen, Fiskeriverket och Länsstyrelserna i Västra Götaland och Värmlands län bildat en samarbetsgrupp. Genom ett tvärsektoriellt arbete, som involverar alla myndigheter med ansvar för förvaltningen av Vänerns fiskresurser, eftersträvas en god och effektiv fiskevård. Det utökade samarbetet ska främja fisketillsynen och bl.a. ska kontrollen av dåligt märkta fiskeredskap prioriteras. Vad som har bedömts vara särskilt viktigt är att kontrollera efterlevnaden av de bestämmelser som tillkommit för att skydda hotade arter och stammar.

TP

28

PT

5 kap. 1 a § förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

TP

29

PT

5 kap. 7 § förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

TP

30

PT

Se vidare avsnitt 6.8.3.

5.2.6. Försvarsmakten

Organisation och verksamhet

Försvarsmaktens uppgift är att försvara Sverige mot väpnat angrepp, att hävda landets territoriella integritet, att bidra till fred och säkerhet i omvärlden samt att genom samarbete med andra myndigheter bidra till att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.

Försvarsmakten har enligt förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten till särskild uppgift att i fredstid samla in, bearbeta och lämna Kustbevakningen sjölägesinformation sammanställd för civila behov. Inom ramen för denna uppgift förmedlar Försvarsmakten viss sjörelaterad information till Kustbevakningen på medium för automatiserad behandling. Informationen är resultatet av bearbetningen av uppgifter som Försvarsmakten själv samlar in via egna fartyg, kamerainstallationer och radarövervakning m.m. samt information från Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Information om ett specifikt objekt kan bestå av fartygets namn, nationalitet, anropssignal, fartygstyp, position, kurs och aktivitet. Sådan information är väsentlig för de civila behoven av sjöövervakning och sjöinformation.

Försvarsmaktens samverkan med Kustbevakningen omfattar också frågor om tillstånd till och kontroll över utländska statsfartygs tillträde till svenskt territorium och tillstånd för Kustbevakningsflyget att flyga i annan stats luftrum. Myndigheterna kan också samverka vid ingripanden mot utländska statsfartyg vid höjd beredskap enligt förordningen (1982:756) om försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen). Kustbevakningen är uppgiftsskyldig gentemot Försvarsmakten i fråga om tillträdeskontroll avseende utländska statsfartyg. Myndigheterna samverkar också angående tillsyn över skyddsobjekt och militära skyddsområden.

Närmare om samverkan

Försvarsmakten ansvarar för skyddet mot gränskränkningar. Dess uppgifter i denna del preciseras i IKFN-förordningen. Det ingår bl.a. i Försvarsmaktens uppgifter att upptäcka och avvisa kränkningar av svenskt territorium och i samarbete med civila myndigheter ingripa vid andra överträdelser av tillträdesförordningen (1992:118). För-

svarsmakten ska också skydda svenska fartyg och luftfartyg inom svenskt territorium samt på eller över fritt hav och medverka vid tillsynen av militära skyddsområden enligt förordningen (1990:1334) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. En ytterligare uppgift är att medverka vid kontroll av sjöfarten och luftfarten inom svenskt territorium (3 § IKFN-förordningen). Försvarsmakten har också bl.a. tillsyn över det utländska fisket inom Sveriges territorium och ekonomiska zon (3 § 5 p). Förordningen innehåller en särskild befogenhetsreglering som omfattar anrop, prejning och visitation av fartyg inom svenskt territorium (4 och 5 §§).

Skulle det uppkomma misstanke om otillåtet utländskt fiske inom svenskt territorium eller svensk ekonomisk zon ska Försvarsmakten anmäla detta till Kustbevakningen som behörig civil myndighet. Om en sådan anmälan görs, ska Försvarsmakten på begäran av Kustbevakningen bistå med att preja och visitera fartyget eller införa detta till svensk hamn (29 §). På begäran av Kustbevakningen kan biträde lämnas av Försvarsmakten också i andra situationer. Skyldigheten omfattar de befogenheter Kustbevakningen har i svenskt territorium i förhållande till handelsfartyg (30 §).

Försvarsmaktens stöd till bl.a. Kustbevakningen regleras närmare i förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. Försvarsmaktens personal får inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång och våld mot enskilda (7 §).

TPF

31

FPT

5.2.7. Samverkan med andra

Utöver de myndigheter vi särskilt har behandlat ovan har Kustbevakningen ett omfattande samarbete också med andra nationella myndigheter. Inte minst miljöräddning, räddningstjänst och krisberedskap ställer krav på samverkan.

Vid räddningstjänst samarbetar Kustbevakningen främst med Försvarsmakten, Statens Räddningsverk,

TPF

FPT

Krisberedskapsmyndig-

TP

31

PT

Enligt lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. har dock militär personal som fungerar som skyddsvakter samma befogenhet som polismän att vidta vissa åtgärder.

TP

32

PT

I betänkandet ”Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser” (SOU 2007:31) föreslogs att Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar gemensamt ska ombildas till en ny myndighet mot olyckor och kriser. Regeringen har beslutat att inrätta en sådan ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB (se prop. 2007/08:1, utgiftsområde. 6 och prop. 2007/08:92). MSB kommer att ha

heten,

TPF

FPT

länsstyrelserna, kommunernas räddningstjänst och lands-

tingen, liksom med Sjöräddningssällskapet (SSRS) och SOS–alarm. De två sistnämnda är privaträttsliga subjekt. Samarbetet gäller ofta planering, samordning och övning, men kan också avse pågående räddningstjänst eller sjuktransport. Ett särskilt samverkansavtal har ingåtts mellan Kustbevakningen och SSRS.

I fråga om beredskap för allvarliga påfrestningar på samhället i fredstid samverkar Kustbevakningen, om än inte i en operativ mening, särskilt med Krisberedskapsmyndigheten.

Inom ramen för miljöövervakningen, miljöskyddsverksamheten och miljöräddningstjänsten, är samverkansparterna främst Naturvårdsverket, den kommunala räddningstjänsten och Statens räddningsverk samt, till viss del, länsstyrelser och Försvarsmakten. Mellan Kustbevakningen och vissa kommuner har träffats avtal angående den kommunala räddningstjänstens medverkan vid miljöräddningsinsatser. Ett sådant exempel är det samverkansavtal som ingåtts mellan Kustbevakningen region Väst och Räddningstjänsten i Jönköpings kommun om den kommunala räddningstjänstens medverkan vid miljöräddningsinsatser i Vättern.

TPF

FPT

Kustbevakningen deltar tillsammans med bl.a. Migrationsverket, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket och Kriminalvårdens Transporttjänst i ett samarbetsforum avseende i första hand asylfrågor, SAMSYN. Inom SAMSYN informerar myndigheterna varandra om aktuella frågor inom sina respektive verksamhetsområden och diskuterar bl.a. analyser och prognoser, problem med verkställighet samt lagstiftningsfrågor.

Vidare kan nämnas att Kustbevakningen och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) samverkar bl.a. avseende meteorologiska observationer, oceanografiska mätningar, analyser av oceanografiska förhållanden och prognoser samt flyg- och fartygstjänster.

TPF

FPT

sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris eller olycka. Den nya myndigheten inrättas den 1 januari 2009.

TP

PT

Se föregående not angående myndigheten.

TP

PT

Kustbevakningen, Regionledning Väst, dnr 36-663/06.

TP

PT

Kustbevakningen, dnr 21-944/00.

5.3. Internationell samverkan

5.3.1. Allmänt om samverkan

Som tidigare redovisats (se avsnitt 3.3) ingår det i Kustbevakningens uppgifter att följa den internationella utvecklingen inom verksamhetsområdet och att medverka i internationellt samarbete för att utveckla gränskontroll, brottsbekämpning till sjöss, miljöskydd till sjöss och annan sjöövervakning. Kustbevakningen ska vidare samverka med andra myndigheter för att främja svenskt deltagande i internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde.

TPF

FPT

Kustbevakningens internationella, direkt operativa, samarbete har bl.a. till syfte att säkerställa ändamålsenliga operativa förberedelser i form av planer, larmrutiner, ledningsstrukturer etc. samt att genom övningar och seminarier vidmakthålla och stärka den gemensamma, operativa förmågan. Utvecklingen går, som vi tidigare har konstaterat, alltmer mot gränsöverskridande operativt samarbete.

I det följande redovisas i korthet delar av det internationella samarbete som förekommer inom området för sjöövervakning.

5.3.2. Baltic Sea Region Border Control Cooperation

En viktig del av den internationella samverkan inom området för sjöövervakning för civila ändamål sker numera inom ramen för gränsbevakningssamarbetet Baltic Sea Region Border Control Cooperation (BSRBCC) som bildades år 1997. Genom BSRBCC bedrivs ett aktivt, operativt inriktat, samarbete mellan gränsbevakande och brottsbekämpande myndigheter i Östersjöregionen. Samtliga Östersjöstater samt Norge är medlemmar och Island har observationsstatus.

TPF

37

FPT

Samarbetet syftar bl.a. till att begränsa illegal invandring

och att bekämpa narkotikasmuggling, miljöbrott och annan gränsöverskridande brottslighet. Samarbetet är i första hand inriktat på Östersjöområdet, men omfattar också andra delar av Europa.

Kustbevakningen deltar i den verkställande kommittén och det rådgivande sekretariatet (Baltic Sea Region Border Control Cooperation Conference, BSRBCCC). I kommittén ingår en representant från varje land medan sekretariatet består av en representant från det förra ordförandelandet, en från det aktuella ordförandelandet

TP

36

PT

15 § förordningen (2007:853) med instruktion för Kustbevakningen.

TP

37

PT

Förutom Sverige består BSRBCC av gräns- och kustbevakningsmyndigheterna i Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och Tyskland.

och en från nästa ordförandeland. Från och med den 1 juli 2007 innehar Sverige ordförandeposten under 1,5 års tid.

Kustbevakningens internationella kontaktpunkt för de länder som ingår i samarbetet är International Coordination Centre (ICC Sweden) vid ledningscentralen i Region Syd (Karlskrona).

Finska Gränsbevakningsväsendet administrerar inom ramen för samarbetet en särskild databas – CoastNet – som bl.a. innehåller underrättelser avseende fartyg.

Kustbevakningen deltar både i operationer och expertutbyte inom ramen för BSRBCC och i arbetet med Monthly Situation Reports (MSR). Kustbevakningen inhämtar information från Tullverket och polisen om intressanta företeelser under den aktuella månaden. Uppgifterna sammanställs och kompletteras med den information som Kustbevakningen inhämtat på egen hand. Månadsrapporterna utbyts med övriga länder inom BSRBCC. Huvudsyftet med rapporterna är att kontinuerligt följa och kartlägga den internationella kriminaliteten, att upptäcka fler brott och att konkretisera eventuella brottsmisstankar.

5.3.3. Östersjösamarbetet

Kustbevakningen deltar aktivt i Task Force on Organised Crime in the Baltic Sea Region (Aktionsgruppen för gränsöverskridande brottslighet i Östersjöregionen). Aktionsgruppen inrättades år 1996 av statsministrarna i Östersjöområdet. Gruppens främsta uppgift är att planera och fullfölja de elva ländernas

TPF

38

FPT

gemensamma arbete för

att bekämpa organiserad brottslighet, bl.a. genom att främja informationsutbytet och samarbetet gällande rättsliga frågor, utbildning och forskning.

Utöver Kustbevakningen deltar också åklagarväsendet, polisväsendet och tullväsendet i arbetet.

Arbetet bedrivs främst genom den s.k. operativa kommittén (OPC) och ett antal nätverk som knutits till denna. Kustbevakningen har deltagit både i OPC-arbetet och i bl.a. nätverket gällande miljöbrott. I den sistnämnda har arbetet bl.a. bestått i att förbättra kunskaperna och gemensamma mål kring arbetet med oljeutsläppsutredningar och s.k. CITES-brott.

TPF

FPT

TP

PT

Sverige, Norge, Danmark, Island, Finland, Tyskland, Polen, Ryssland, Estland, Lettland och Litauen.

TP

PT

CITES är förkortning för Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora. CITES-konventionen, som behandlar all handel med hotade arter av vilda

En annan arbetsgrupp inom OPC som berör Kustbevakningen är den s.k. Crossfire. Arbetsgruppen har riktat in sig på vapensmuggling från Balkan till Nordeuropa, som sker via turistbussar. Förutom Sverige deltar Danmark, Estland, Tyskland, Litauen, Norge, Ryssland och Slovenien. Samverkan sker mellan ländernas polisväsende, tullväsende, gränsbevakning, kustbevakning och deras motsvarigheter i andra länder samt Europol.

5.3.4. Samarbetet inom EU

Kustbevakningens internationella arbete har till stor del sin grund i samarbetet inom EU. De olika verksamhetsområden som berörs av detta samarbete tenderar också att öka.

Den beskrivning vi lämnar i detta avsnitt är inte uttömmande, men behandlar de för Kustbevakningen viktigaste och mest aktuella samarbetsorganen och samarbetsformerna.

Schengensamarbetet

I Schengenavtalet uttalar staterna sin avsikt att avskaffa personkontroller vid de gemensamma gränserna. Avtalet innehåller bestämmelser om åtgärder som på kort och på lång sikt ska främja den fria rörligheten för personer mellan Schengenstaterna.

Schengenkonventionen

TPF

40

FPT

innehåller bestämmelser om

praktiska åtgärder för att fullt ut uppnå Schengenavtalets syfte. Bestämmelserna gäller bl.a. polissamarbete och rättsligt samarbete, dataskydd, samarbete om narkotikabekämpning, harmoniserad viseringspolitik och enhetliga yttre gränskontroller. För Schengenländerna innebär samarbetet att land- och sjögränser till övriga Schengenländer försvinner. I december 2007 utvidgades Schengenområdet med nio nya länder, varav flera finns i Östersjöområdet.

TPF

41

FPT

Detta innebär beträffande den reguljära

färjetrafiken mellan Sverige och de nya Schengenländerna att några uppgifter gällande personer ombord inte längre behöver lämnas. Tidigare gjordes anmälan till SMC, som också kontrollerade uppgifterna (se avsnitt 7.6.4). För handelsfartyg, men däremot

djur och växter, antogs i Washington den 3 mars 1973. Kompletterande bestämmelser antogs i Bonn den 22 juni 1979. Konventionen trädde i kraft gentemot Sverige den 1 juli 1975.

TP

40

PT

Se prop. 1997/98:42.

TP

41

PT

Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien och Malta.

inte fritidsbåtar, kvarstår emellertid uppgiftsskyldigheten och Kustbevakningen genomför kontroller av vilka personer som finns ombord.

En viktig del i samarbetet utgörs av Schengen Information System, SIS, som presenteras i avsnitt 6.7.1.

Frontex

Det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller förvaltningen av de yttre gränserna samordnas av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid EU:s medlemsstaters yttre gränser (Frontex).

TPF

FPT

Frontex bistår också medlemsstater-

na med utbildning av nationell gränsbevakningspersonal, fastställer gemensamma utbildningsnormer, genomför riskanalyser, följer upp forskning av betydelse för kontrollen och övervakningen av de yttre gränserna, hjälper medlemsstaterna i situationer som kräver tekniskt och operativt bistånd vid de yttre gränserna samt erbjuder dessa tekniskt stöd till gemensamma insatser för att återsända personer.

Kustbevakningen deltar i förmötena i Frontex. Sedan Frontex inrättades har byrån bl.a. samordnat ett antal gemensamma operationer vid de yttre gränserna. Erfarenheterna från dessa gemensamma operationer har visat att det finns ett stort behov av att fastställa gemensamma regler för gränskontrollanter från en medlemsstat som vid en gemensam operation agerar på en annan medlemsstats territorium.

I juli 2006 presenterade Frontex en genomförandestudie och framhöll behovet av ett permanent kustbevakningsnätverk för EU:s södra gränser. Genom att inrätta regionala ledningscentraler, som förses med personal och utrustning från medlemsstaterna men samordnas av Frontex, skulle kontrollerna kunna förstärkas. Förslaget innebär att de södra yttre sjögränserna delas in i ett antal patrulleringszoner som omfattar Kanarieöarna, västra, centrala respektive östra Medelhavet.

I maj 2007 inleddes ett projekt, Europeiska nätverket för kustbevakning, för att säkerställa samordning av medlemsstaternas bevakningsverksamhet. Avsikten är att deltagande stater ska ges utökade mandat och kunna bedriva en effektiv systematisk patrullering i

TP

PT

Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser inrättades genom rådets förordning (EG) nr 2007/2004 av den 26 oktober 2004.

områdena. Det europeiska gränsbevakningssystemet ska enligt rapporten i ett första skede inriktas på synergieffekter av att koppla samman de nationella bevakningssystem som finns vid EU:s södra yttre sjögränser. I ett andra skede är avsikten att ett sådant system ska ersätta de nationella systemen för bevakning av land- och sjögränserna. Systemet ska också bl.a. inbegripa en kombination av radar- och satellitbevakning på europeisk nivå.

TPF

FPT

För att förstärka Frontex ansågs det vidare vara nödvändigt att skapa möjlighet att sätta in grupper för snabba ingripanden för att bistå de nationella gränskontrollmyndigheterna.

Rabit

Genom en EG-förordning, som antogs sommaren 2007, inrättades ett system för att upprätta snabba gränsinsatsenheter, Rabit (Rapid Border Intervention Teams).

TPF

44

FPT

Genomförandet av förordningen krä-

ver att medlemsstaterna upprättar en förteckning över nationella experter, som under en begränsad tid snabbt kan sättas in för att bistå med operativt stöd till en medlemsstat som begär detta och som står inför en akut och exceptionellt pressande situation, t.ex. när ett stort antal tredjelandsmedborgare anländer till platser vid de yttre gränserna. De tjänstemän som har utsetts agerar i den nationella myndighetens tjänst och bär sin egen uniform, kompletterad med en blå armbindel som tecken på att de deltar i en gemensam insats. Lönen betalas av den nationella myndigheten, men merkostnader ersätts av Frontex. När tjänstemännen agerar som medlemmar av snabbinsatsstyrkan ska de emellertid enbart ta instruktioner från den stat som insatsen görs i. Under vissa förhållanden får tjänstevapen bäras.

TPF

45

FPT

Community Fisheries Control Agency och den gemensamma fiskeripolitiken

Fiskeripolitiken är ett av EU:s gemensamma politikområden. För att koordinera det operativa samarbetet mellan länderna har EU in-

TP

43

PT

Europeiska unionens råd, 2818:e mötet i rådet för Rättsliga och inrikes frågor, C/07/194.

TP

44

PT

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 863/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av en mekanism för upprättande av snabba gränsinsatsenheter och om ändring av rådets förordning (EG) nr 2007/2004 vad beträffar den mekanismen och regleringen av gästande tjänstemäns uppgifter och befogenheter.

TP

45

PT

A. förordning, artikel 6.

rättat en byrå för fiskerikontroll, Community Fisheries Control Agency (CFCA). EU:s fiskeripolitik har avgörande betydelse för utvecklingen av svenska fiskeresurser och den svenska fiskerinäringens verksamhet. Förändringar i den årliga TAC-förordningen (total fångstkvot) har stor påverkan på det nationella fisket och fiskerikontrollen samt utformningen av gemensamma kontrollplaner.

Inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken ges medlemsstaterna i vissa fall rätt att genomföra inspektioner på fiskefartyg i sådant vatten som ligger utanför det egna territoriet men som ingår i gemenskapens vatten.

TPF

FPT

Under år 2006 antog Kommissionen en

förordning, som föreskriver att medlemsstaternas samarbete kring inspektioner ska utvidgas

TPF

FPT

. En ny form av samarbete skapas mellan medlemsstaterna genom införandet av gemenskapsinspektörer och inspektionsmedel som kan anlitas för särskilda kontroll- och inspektionsprogram. Gemenskapsinspektörerna (både svenska och utländska) har med stöd av den nya förordningen rätt att utföra fiskerikontroller i de olika medlemsstaternas ekonomiska zoner och territorialhav. De har då också vissa befogenheter.

TPF

48

FPT

Kommissionen

har antagit en förteckning över gemenskapsinspektörer, inspektionsfartyg, inspektionsflygplan och andra inspektionsmedel som har rätt att genomföra inspektioner inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

TPF

FPT

Fiskeriövervakning bedrivs också till följd av att Sverige, som medlemsstat i EU, är bunden av den s.k. NEAFC-konventionen. Den avhandlar hur fisket ska regleras inom ett område i Nordostatlanten (se avsnitten 3.3, 7.7.2 och 8.7). Till följd av konventionsåtagandena ska avtalsslutande parter, vilkas fiskefartyg fiskar i området, med vissa intervall genomföra fiskeriövervakning i konventionsområdet. Sverige har visst fiske i det område som omfattas av NEAFCkonventionen och genomför därför genom Kustbevakningen periodvis övervakning i området.

TP

PT

Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, artikel 28.3.

TP

PT

Kommissionens förordning (EG) nr 1042/2006 om fastställande av närmare bestämmelser för tillämpning av artikel 28.3-4 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

TP

PT

A. förordning, artikel 8.

TP

PT

Kommissionens beslut av den 9 januari 2007 om antagande av en förteckning över gemenskapsinspektörer och inspektionsmedel enligt artikel 28.4 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (2007/166/EG).

EMSA

Under år 2002 inrättades den Europeiska sjösäkerhetsbyrån, EMSA, med huvudsaklig uppgift att arbeta för att passagerar- och godstransporter till sjöss inom EU utförs på ett säkert sätt. EMSA ska bidra till att minska risken för sjöolyckor, förorening av haven och förluster av människoliv till sjöss. Vidare åligger det EMSA att ge kommissionen allmän teknisk och vetenskaplig rådgivning i fråga om sjösäkerhet. EMSA ska också aktivt stödja medlemsstaterna i deras arbete med bekämpning av utsläpp till sjöss. EMSA förfogar över särskilda oljesaneringsfartyg och stödjer bl.a. medlemsstaterna genom att tillhandahålla satellitbilder för miljöövervakning.

Byrån har bl.a. inrättat SafeSeaNet, som är ett system för övervakning av fartyg som transporterar farlig last samt CleanSeaNet. Det sistnämnda är ett system med satellitbilder som gör det möjligt att mycket snabbt förvarna en medlemsstat om utsläpp nära dess kust.

Visst annat samarbete inom EU

Kustbevakningen har under åren 2006–2007 deltagit i ett EU-projekt med inriktningen ”farligt gods i Östersjöområdet”, Dangerous Goods in the Baltic Sea Region (DaGoB). Syftet med projektet var att kartlägga, utforska och i förlängningen kunna föreslå förbättringar i transportkedjan avseende farligt gods.

Länderna runt Nordsjön och Östersjön samt inom EU har ett omfattande miljöskyddssamarbete i syfte att gemensamt flygövervaka sjötrafiken och att kunna samverka vid stora olje- eller kemikalieolyckor. Samarbetet beskrivs närmare nedan.

Kustbevakningen deltar i ett särskilt samarbetsorgan för EUmedlemsstaternas tullmyndigheter (Marinfo).

Vidare har Kustbevakningen inlett ett samarbete med EU:s organisation för polissamarbete, Europol. De närmare formerna för samarbetet är ännu inte fastlagda, men håller på att utarbetas i samarbete med Rikspolisstyrelsen. Kustbevakningen deltar vidare i arbetet med att förbättra Europol Information System. Eftersom vissa rättsliga problem uppmärksammats vid tolkningen av Europolkonvention bedrivs för närvarande inget aktivt samarbete.

5.3.5. Helsingforskonventionen, Bonnavtalet och Köpenhamnsavtalet

Karaktäristiskt för det marina miljöskyddsarbetet är att det till stora delar bedrivs genom internationellt samarbete och regleras genom ett antal konventioner och andra överenskommelser.

Det direkt operativa internationella samarbetet sker inom ramen för Helsingforskonventionen, Bonnavtalet och Köpenhamnsavtalet.

Helsingforskonventionen är en regional miljöskyddskonvention för Östersjöområdet, inklusive Kattegatt.

TPF

50

FPT

Länderna i Östersjöområ-

det (Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen, Sverige, Tyskland och Ryska Federationen) samt EU är konventionsparter. Det styrande och verkställande organet är Helsingforskommissionen, även kallad HELCOM. Samarbetet syftar till att återställa miljön i Östersjöområdet och att bevara den ekologiska balansen.

Sedan början på 1970-talet finns det ett avtal mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om att gemensamt bekämpa föroreningar av havet, det s.k. Köpenhamnsavtalet. Genom avtalet förbinder sig de nordiska länderna att samverka för att skydda havsmiljön när den är hotad – oavsett vilket land hotet berör. Varje land övervakar sitt vattenområde. Beredskapen ska emellertid genom samarbetet fungera så att överträdelser av gällande utsläppsbestämmelser kan förebyggas och upptäckas tidigt. Samarbetet omfattar övervakning, undersökning, rapportering, säkring av bevismedel, bekämpning, bistånd vid bekämpning och allmänt informationsutbyte. Ett viktigt inslag är direktkontakten mellan ländernas behöriga myndigheter.

TPF

FPT

Sverige deltar också genom Bonnavtalet i samarbetet angående bekämpning av miljöföroreningar i samband med olyckor. Med stöd av Bonnavtalet samarbetar Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Sverige och EU vid händelser som leder till olje- eller kemikalieförorening i Nordsjön. Det internationella samarbetet består bl.a. i regler och rutiner för samordnad flygövervakning och för dokumentation och bevissäkring mot fartyg som bryter mot gällande utsläppsregler. Avtalet omfattar också större oljeutsläpp från oljeplattformar till havs. Länderna har ett ömsesidigt varningssystem samt rutiner för samordnade bekämpningsinsatser vid större olyckor och illegala utsläpp.

TP

PT

Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö signerades år 1974 av länderna runt Östersjön. En ny konvention signerades år 1992 av samma länder samt av EG (numera EU).

TP

PT

För mer detaljerad information, se http://www.copenhagenagreement.org.

5.3.6. Viss övrig internationell samverkan

Kustbevakningen samverkar också kontinuerligt inom ramen för bl.a. Interpol, FN:s sjöfartsorgan International Maritime Organization (IMO) och inom Arktiska rådet. Årligen anordnas t.ex. möten i Arktiska rådet rörande bl.a. oljeolyckor i arktisk marin miljö.

Sedan år 2004 tillämpas en operativ plan för bl.a. samordnad planering av flygövervakningen i sydvästra Östersjön (SWEDENGERplanen) mellan Sverige, Danmark och Tyskland. För att beivra och avslöja illegala oljeutsläpp genomförs miljöövervakningsoperationer med deltagande av ledningsresurser, fartyg och flygplan från de länder som är ansvariga för respektive område. En liknande samplanering av flygövervakningen sker sedan flera år i Skagerackområdet mellan Sverige, Danmark och Norge. Kustbevakningen samarbetar dessutom med Finland i satellitövervakning av norra Östersjön och med Danmark och Polen vad gäller de södra delarna.

Kustbevakningen deltar vidare i de av EMSA22 anordnade aktiviteterna rörande oljeskyddsberedskap samt har medverkat i genomförandet av ett antal SIDA-finansierade utbildningar i samma ämne. För att bibehålla och utveckla förmågan till operativt samarbete vid olyckor hålls regelbundna möten och övningar.

Ett särskilt samarbete avseende transporter av förpackat farligt gods bedrivs inom ramen för Östersjöavtalet.

TPF

FPT

Med stöd av avtalet

hålls årliga möten och genomförs bl.a. gemensamma inspektionsveckor. Avtalet omfattar Danmark, Finland, Tyskland, Sverige, Estland, Lettland, Litauen och Polen.

Nordiska kustbevakningskonferenser äger rum årligen. Deltagande länder utbyter information och orienterar varandra om viktiga förändringar i lagstiftning och verksamhet.

TP

52

PT

Memorandum of Understanding for the Transport of Dangerous Goods on Ro-Ro Ships in the Baltic.

6. Informationsutbyte

6.1. Inledning

Kustbevakningen samarbetar ofta med andra brottsbekämpande myndigheter och myndigheter med kontroll- och tillsynsuppgifter. Utbyte av information är en viktig del i detta samarbete och en förutsättning för att samverkan ska fungera väl. Informationsutbytet sker till stor del informellt, men också inom ramen för författningsreglerade skyldigheter eller möjligheter att bistå andra myndigheter.

I detta avsnitt beskriver vi översiktligt informationsutbyte i allmänhet (avsnitt 6.2). Innan vi går närmare in på informationsutbytet beskriver vi kort regleringen av sekretess och informationsutbyte (avsnitt 6.3) och av personuppgiftsbehandling inom Kustbevakningen (avsnitt 6.4). Sedan beskriver vi Kustbevakningens information till andra brottsbekämpande myndigheter (avsnitt 6.5) och till andra tillsynsmyndigheter (avsnitt 6.6). Därefter behandlar vi Kustbevakningens information från andra myndigheter i den brottsbekämpande verksamheten (avsnitt 6.7) respektive kontroll- och tillsynsverksamheten (avsnitt 6.8). Sist finns några avslutande anmärkningar (avsnitt 6.9).

Beskrivningen av informationsutbytet är inte uttömmande. Vi fokuserar dels på Kustbevakningens författningsskyldighet att lämna information till andra myndigheter, dels på Kustbevakningens tillgång till registeruppgifter och till annan information som är särskilt viktig för huvuduppgiften att bedriva sjöövervakning.

I avsnittet behandlas inte heller det informationsutbyte som äger rum inom ramen för en enskild förundersökning, exempelvis den kontinuerliga kontakten mellan åklagaren och den som biträder åklagaren i förundersökningen, eftersom detta regleras i rättegångsbalken och andra författningar om förundersökning.

6.2. Allmänt om informationsutbytet

Kustbevakningen är, i likhet med andra brottsbekämpande myndigheter, i stort behov av att kunna ta emot och utbyta upplysningar med andra sådana myndigheter, för att på ett effektivt sätt bekämpa brott. Det kan röra sig om allt från allmänna uppgifter om brottsutvecklingen och om olika metoder för att begå respektive bekämpa brott eller underrättelseinformation till konkreta uppgifter om brott och misstänkta personer.

Även kontroll- och tillsynsuppgifter kan kräva att information utbyts. Det kan exempelvis röra sig om information om vilka kontrollmetoder som är effektiva, hur kontrollobjekten ska väljas ut och hur resultatet av kontrollerna ska redovisas och användas.

I dag finns ett brett utbyte av information mellan Kustbevakningen och dess samarbetsmyndigheter såväl när det gäller brottsbekämpning som tillsyn. Eftersom myndigheterna bl.a. av effektivitets- och resursskäl samarbetar allt oftare och i större omfattning ökar kraven på ett väl fungerande utbyte av information.

När information ska utbytas mellan myndigheter måste hänsyn också tas till om – och i så fall i vilken utsträckning – sekretess gäller för de aktuella uppgifterna. Om informationen behandlas automatiserat i databaser eller register, måste hänsyn dessutom tas till lagstiftningen om behandling av personuppgifter. Bestämmelser i såväl sekretesslagen (1980:100) som personuppgiftslagen (1998:204)

TPF

FPT

och

myndighetsspecifika registerförfattningar kan således innebära hinder mot ett fritt informationsutbyte.

Att möjligheterna att lämna uppgifter påverkas av lagstiftningen om behandling av personuppgifter beror givetvis på att många uppgifter som de brottsbekämpande myndigheterna har anledning att utbyta är personuppgifter som helt eller delvis behandlas automatiserat i databaser eller register. De grundläggande bestämmelserna om automatiserad behandling av personuppgifter finns i person-

TP

1

PT

Personuppgiftslagen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 94/46/EG av den 24

oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Inom Europarådet har en konvention om skydd för personuppgifter, dataskyddskonventionen, utarbetats. Samtliga medlemsstater i EU har ratificerat konventionen. Konventionens innehåll kan ses som en precisering av skyddet för enskilda vid användning av automatisk databehandling enligt artikel 8 i Europakonventionen. Syftet är att säkerställa den enskildes rätt till personlig integritet i samband med behandling av personuppgifter och att förbättra förutsättningarna för ett fritt informationsflöde över gränserna. Till dataskyddskonventionen finns numera också ett tilläggsprotokoll som bl.a. reglerar överföring av personuppgifter mellan länder (ratificerat av Sverige den 8 november 2001). Internationella riktlinjer för integritetsskydd har även utarbetats inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).

uppgiftslagen. Vid sidan av personuppgiftslagen finns dessutom särskild lagstiftning som är tillämplig på registerföring och databashantering hos bl.a. statliga myndigheter (s.k. registerförfattningar). Sådana författningar är ofta mer detaljerade än personuppgiftslagen och kan såväl inskränka som utvidga ramarna för vilka uppgifter som får behandlas samt till vilka och på vilket sätt uppgifterna får lämnas ut.

TPF

FPT

Vissa registerförfattningar innehåller särskilda sekretessbrytande bestämmelser. Om det inte finns några sådana bestämmelser aktualiseras sekretesslagen, eftersom det är bestämmelserna i den lagen som normalt ligger till grund för prövningen av om en uppgift får lämnas ut eller inte.

Sekretesslagen reglerar inte formen för utlämnande. Det är emellertid inte ovanligt att registerförfattningar innehåller restriktioner när det gäller utlämnande på medium för automatiserad behandling, t.ex. filöverföring, e-post eller genom direktåtkomst

TPF

3

FPT

.

6.3. Sekretesslagen

6.3.1. Prövningen i det enskilda fallet

Sekretesslagen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. Grundprincipen är att om det råder sekretess för uppgifter gäller sekretessen även mellan myndigheter. Myndigheterna prövar frågan om utlämnande av uppgifter är tillåtet eller inte med stöd av sekretessregleringen.

Enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen ska en myndighet på begäran av en annan myndighet lämna uppgifter som den förfogar över, i den mån hinder inte möter på grund av sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång. Denna regel kan ses som en precisering av den allmänna skyldigheten att samverka och att lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten.

TPF

4

FPT

I förhållandet mellan myndigheter är således huvudregeln att information både får och i viss utsträckning också ska utbytas, sam-

TP

PT

En utförlig beskrivning av den övergripande rättsliga regleringen finns bl.a. i SOU 2005:117

och SOU 2002:113.

TP

PT

Med direktåtkomst avses att en myndighet har direkt tillgång till någon annan myndighets

register eller databaser och på egen hand kan söka efter information. Detta innebär att den som är ansvarig för registret eller databasen inte har inflytande över i vilken omfattning och när informationen används.

TP

PT

Se bl.a. 6 § förvaltningslagen (1986:223), 3 § polislagen (1984:387) och 6 kap. 8 § lagen

(2003:778) om skydd mot olyckor.

tidigt som sekretesslagens regler begränsar de faktiska möjligheterna till informationsutbyte.

6.3.2. Sekretess i den brottsbekämpande verksamheten

I 5 kap. 1 § sekretesslagen finns regler till skydd för det allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet. Sekretessen gäller bl.a. för anmälan om brott och i förundersökningar. Den gäller också i Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Sekretessen gäller om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. I de fall där Kustbevakningen får uppgifter med sådan sekretess från en annan myndighet gäller sekretessen också hos Kustbevakningen och vice versa.

I 9 kap. 17 § sekretesslagen finns en regel som skyddar enskildas personliga och ekonomiska förhållanden i bl.a. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning och vid användning av tvångsmedel. Sekretessen gäller också bl.a. i Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men. Sekretess enligt denna bestämmelse överförs normalt inte till andra myndigheter, men de brottsbekämpande myndigheterna har i allt väsentligt samma sekretessreglering till skydd för enskilda.

6.3.3. Sekretess i kontroll- och tillsynsverksamheten

De i detta sammanhang viktigaste sekretessbestämmelserna i Kustbevakningens kontroll- och tillsynsverksamhet är följande.

Enligt 4 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som rör planläggning eller annan förberedelse för inspektion i den mån det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.

Vidare kan sekretess gälla i Kustbevakningens tillsynsverksamhet för bl.a. uppgifter om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgifterna röjs (8 kap. 6 § sekretesslagen och 2 § sekretessförordningen). Vilka närmare uppgifter som omfattas av sistnämnda sekretess anges i en bilaga till

förordningen och omfattar bl.a. fisketillsyn (p 28), tillsyn enligt fartygssäkerhetslagen eller fartygssäkerhetsförordningen (p 42), tillsyn enligt kontinentalsockellagen (p 43), tillsyn enligt tullagen (p 54), tillsyn enligt lagen om transport av farligt gods (p 56), tillsyn enligt vattenföroreningslagen (p 93) och undersökning av olyckor (p 110).

Sekretess vid sjöförklaringar och sjöolyckor som ska undersökas enligt lagen (1990:712) om undersökning av olyckor regleras i 8 kap. 16 § sekretesslagen. På begäran av fartygets befälhavare eller redare kan sekretess gälla för uppgift som angår sammanstötningen eller tillbudet och härrör från det fartyg som ärendet avser. Bestämmelsen skyddar främst enskilds ekonomiska förhållanden.

Vid gränskontroll kan vidare bl.a. sekretessbestämmelserna i 9 kap.1 och 2 §§sekretesslagen aktualiseras. Enligt dessa paragrafer gäller sekretess för uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ett särskilt ärende om kontroll i fråga om tull samt i annan verksamhet som avser tullkontroll.

I bl.a. verksamhet för kontroll över utlänningar gäller sekretess med stöd av 7 kap. 14 § andra stycket sekretesslagen för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. Sekretessen gäller även hos myndighet som lämnar biträde i sådan verksamhet.

Vid fartygssäkerhetstillsyn med stöd av 5 kap. fartygssäkerhetslagen gäller sekretess hos Sjöfartsverket för anmälan eller annan utsaga av enskild, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men om uppgiften röjs (7 kap. 43 § sekretesslagen).

Enligt 10 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter om utrotningshotade djur- eller växtarter om det kan antas att strävandena att bevara arten inom landet eller del därav motverkas om uppgiften röjs (s.k. CITES-sekretess).

Överföring av tillsynssekretess regleras i 13 kap. 1 § sekretesslagen. I de fall där Kustbevakningen i sin tillsynsverksamhet får del av sekretessbelagda uppgifter från en annan myndighet gäller sekretessen också hos Kustbevakningen.

Efter en skadeprövning i det enskilda fallet, vilken görs med stöd av tillämplig sekretessregel, kan alltså en uppgift visa sig vara sekretessbelagd. En sekretessbelagd uppgift hos en myndighet får inte röjas för en annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken den lagen hänvisar (1 kap. 3 §

första stycket sekretesslagen). Vissa sådana undantag från reglerna om sekretess redovisas i det följande.

6.3.4. Sekretessbrytande bestämmelser

Flera viktiga undantag från reglerna om sekretess, s.k. sekretessbrytande bestämmelser, har införts i sekretesslagen för att underlätta samarbetet mellan myndigheterna.

När det gäller myndigheters skyldighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter om brott har reglerna i 1 kap. 5 § samt 14 kap.13 §§sekretesslagen störst betydelse.

Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen hindrar inte sekretess att en uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet (s.k. nödvändigt uppgiftslämnande). I propositionen till sekretesslagen anges att det är uppenbart att sekretess inte får innebära att de offentliga funktionärerna hindras att fullgöra sina egna uppgifter (prop. 1979/80:2, del A, s. 122). Även meddelanden till en annan myndighet kan ingå som ett från verksamheten i övrigt oskiljaktigt moment. En myndighet kan t.ex. se sig tvungen att delge en annan myndighet hemlig information till grund för ett remissyttrande. I särskilda fall kan det vidare vara nödvändigt för en tjänsteman att vända sig till en utomstående expert och att därvid upplysa om hemliga omständigheter.

Bestämmelsen om nödvändigt uppgiftslämnande ska tillämpas restriktivt (a. prop. s. 465). Enbart om detta är nödvändigt för verksamheten hos den myndighet som har uppgiften och för att denna ska kunna fullgöra en uppgift får sekretessen efterges. Den mottagande myndighetens behov saknar alltså betydelse vid denna prövning.

Bestämmelsen har praktisk betydelse framför allt för polisen när den begär information eller hjälp av en annan myndighet. För att den andra myndigheten ska kunna bistå polisen på ett ändamålsenligt sätt måste polisen ofta lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess, t.ex. uppgift om brottsmisstanke. Motsvarande gäller för Kustbevakningen i dess brottsbekämpande verksamhet. En annan situation där det kan vara nödvändigt att i den brottsbekämpande verksamheten lämna ut hemliga uppgifter är i samband med att någon varnas för att denne riskerar att utsättas för ett konkret brott (SOU 1999:53 s. 143).

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen, som reglerar uppgiftsskyldighet, hindrar sekretess inte att en uppgift lämnas till riksdagen eller rege-

ringen eller att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. En föreskrift som mera allmänt ålägger myndigheter att samarbeta (t.ex. 3 § polislagen) anses däremot inte innebära en uppgiftsskyldighet i bestämmelsens mening. Detsamma gäller myndigheternas allmänna samverkansskyldighet enligt 6 § förvaltningslagen (1986:223).

Enligt 9 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP), ska åtgärder som vidtagits med stöd av 2–4 §§ lagen skyndsamt anmälas till polismyndighet. Denna anmälningsskyldighet till polisen, får anses vara en sådan skyldighet som anges i 14 kap. 1 § sekretesslagen. Inom tillsynsverksamheten föreskrivs uppgiftsskyldighet för Kustbevakningen bl.a. i 5 kap. 18 § fartygssäkerhetslagen och 7 § förordningen (2004:283) om sjöfartsskydd (se avsnitt 6.6.1).

Andra uppgifter som angår misstanke om brott kan som regel lämnas till polis och åklagare med stöd av 14 kap. 2 § sekretesslagen. Bestämmelsen har tillkommit bl.a. för att det ska vara enklare för myndigheter att anmäla brott och för att underlätta förundersökning i brottmål. I paragrafens fjärde stycke finns en generell regel enligt vilken uppgifter om brottsmisstankar under vissa förutsättningar får lämnas. Den första förutsättningen är att det är fråga om en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott. Uppgift om förestående brott kan alltså inte lämnas med stöd av denna paragraf och bestämmelsen är inte heller tillämplig i underrättelseverksamhet (SOU 1999:53 s. 122 och 132). Vidare krävs att uppgiften lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet. Slutligen krävs att fängelse är föreskrivet för brottet och att detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

Möjligheten att lämna uppgifter är inte begränsad till misstanke om brott som begåtts inom myndighetens eget ansvarsområde (prop. 1983/84:142 s. 30 f.). Det avgörande är att myndigheten i sin verksamhet har fått vetskap om brottet. Frågan om uppgifter ska lämnas ut eller inte är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och någon särskild misstankegrad krävs inte. Däremot krävs en bedömning av brottets svårhetsgrad, eftersom sekretessen inte bryts vid bötesbrott.

Vidare kan uppgifter lämnas ut med stöd av generalklausulen i 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen. Utöver vad som följer av 14 kap.1 och 2 §§sekretesslagen framgår av generalklausulen att sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas från en myndighet till en annan, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har

företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. I andra stycket har tagits in vissa undantag från generalklausulens tillämpningsområde. Från dessa undantag kan bortses i detta sammanhang.

Syftet med generalklausulen är att sekretesslagen inte ska hindra myndigheterna från att utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut bör ha företräde framför intresset av att uppgifterna inte lämnas ut. En myndighet kan på eget initiativ lämna uppgifter till en annan myndighet med stöd av generalklausulen.

I underrättelseverksamheten kan uppgifter, om de omfattas av sekretess, utbytas med stöd av generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen. Eftersom det råder viss osäkerhet om hur den bestämmelsen ska tolkas och vilken räckvidd den har kan, som en konsekvens av detta, myndigheterna begränsa uppgiftslämnandet på ett sätt som riskerar att hämma effektiviteten.

Om en myndighet begär att få ut en uppgift kan både bestämmelserna i 14 kap.1 och 2 §§sekretesslagen samt generalklausulen, i kombination med 15 kap. 5 § sekretesslagen, innebära en uppgiftsskyldighet för den myndighet som har uppgiften. Av förarbetena framgår att generalklausulen särskilt ger utrymme för informationsutbyte när det är fråga om myndigheter med samma sakliga behörighet, men med skilda lokala kompetensområden, eller myndigheter som har närbesläktade funktioner och som båda har rättslig befogenhet att fordra in de utväxlade uppgifterna (prop. 1979/80:2, del A, s. 326 f.). Även rutinmässigt uppgiftslämnande kan förekomma med stöd av generalklausulen. Lagstiftningen bygger emellertid på att sådant uppgiftslämnande i princip ska vara författningsreglerat. Det är enligt förarbetena endast i undantagsfall som rutinmässigt uppgiftslämnande som inte är författningsreglerat kan anses vara tillräckligt motiverat för att generalklausulen ska anses tillämplig (a. prop. s. 327).

Om sekretessbelagda uppgifter har överlämnats från en myndighet till en annan med stöd av någon av de ovan nämnda sekretessbrytande bestämmelserna, uppkommer frågan om sekretessen för uppgifterna gäller hos den mottagande myndigheten eller om de blir offentliga där. Vissa sekretessregler har utformats så att sekretess gäller för viss uppgift i viss verksamhet eller ärende av visst slag oavsett hos vilken myndighet uppgiften finns (primär sekretess). Ett exempel på detta är regeln i 5 kap. 1 § sekretesslagen om sekretess till skydd för den brottsbekämpande verksamheten. Den sekretessen fortsätter således att gälla hos den mottagande myndigheten. Det motsatta gäller för sekretessen till skydd för enskild i 9 kap. 17 § sekretesslagen. Om uppgifter överförs till en myndighet som inte omfattas av det pri-

mära sekretessområdet följer sekretessen inte med, om inte en kompletterande sekretessregel kan åberopas (sekundär sekretess). Sekundär sekretess gäller framför allt i domstolarna.

6.4. Behandling av personuppgifter inom Kustbevakningen

Kustbevakningen saknade länge lagstiftning som reglerade myndighetens möjligheter att i register och databaser registrera personuppgifter och annan information som behövs för verksamheten. Numera finns emellertid förordningen (2003:188) om behandling av personuppgifter inom Kustbevakningen. Förordningen gäller, utöver personuppgiftslagen, för behandling av personuppgifter i de delar av Kustbevakningens verksamhet som vi utreder.

Enligt förordningen får Kustbevakningen behandla personuppgifter i sin brottsbekämpande verksamhet, om det är nödvändigt för att förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som Kustbevakningen enligt lag eller förordning har att ingripa mot eller för att utreda sådana brott (4 §). Personuppgifter får också behandlas i den kontroll- och tillsynsverksamhet som Kustbevakningen enligt lag eller förordning har att genomföra, om det är nödvändigt för att inrikta och genomföra verksamheten (5 §). Personuppgifter får vidare behandlas vid Kustbevakningens handläggning av ärenden om vattenföroreningsavgift (6 §) och slutligen om det är nödvändigt för att planera, följa upp eller utvärdera nu nämnda verksamheter (7 §). Uppgifterna behandlas i kustbevakningsdatabasen.

Uppgifterna i kustbevakningsdatabasen rör i huvudsak personer som är misstänkta för brott. För att inrikta och genomföra kontroll- och tillsynsverksamhet får Kustbevakningen i kustbevakningsdatabasen också behandla uppgifter om personer som har anknytning till ett transportmedel eller en verksamhet som omfattas av kontrollen eller tillsynen. Vidare får uppgifter om personer som förekommer i ett ärende om vattenföroreningsavgift behandlas där.

I förordningen regleras också vilka andra myndigheter som kan få åtkomst till uppgifterna i kustbevakningsdatabasen. Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Skatteverket och Åklagarmyndigheten får ha direktåtkomst till kustbevakningsdatabasen. Uppgifter i databasen får också lämnas ut till dessa myndigheter på medium för automatiserad behandling. Där-

emot innehåller förordningen inga regler om vilka uppgifter som får lämnas ut från databasen på annat sätt än genom direktåtkomst eller annat datoriserat förfarande.

TPF

FPT

Förordningen innehåller inte

heller någon sekretessbrytande bestämmelse.

Förordningen innehåller en uppräkning av vilka uppgifter om enskilda som får behandlas i kustbevakningsdatabasen, t.ex. identitetsuppgifter avseende de registrerade personerna samt omständigheter och händelser i ett ärende (17 §).

Som vi redovisar närmare i avsnitt 13.5 har regleringen av personuppgiftsbehandlingen setts över och arbete pågår med en ny författning på området.

6.5. Kustbevakningens information till andra brottsbekämpande myndigheter

6.5.1. Informationsutbytet i allmänhet

En effektiv brottsbekämpning är, som också konstaterats i andra lagstiftningsärenden, beroende av att stora mängder information kan inhämtas och bearbetas på ett bra sätt (se bl.a. SOU 2005:117 s. 18 och 121 ff.). Brottsligheten följer normalt inte myndighetsgränserna. En myndighet som i sin brottsbekämpande verksamhet får kännedom om brott, som ska utredas av en annan myndighet, förutsätts lämna över dessa uppgifter till berörd myndighet. Ett sådant fortlöpande informationsutbyte sker också i praktiken.

Ett annat viktigt inslag i informationsutbytet är att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till uppgifter ur register som förs av andra brottsbekämpande myndigheter, eller direktåtkomst till registren. Syftet med detta är att underlätta utredning och lagföring av brott. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 6.7.

Utbyte av information kan vidare förkomma inom ramen för den verksamhet som bedrivs gemensamt av myndigheterna inom Maritimt underrättelsecenter, MUC (se avsnitten 5.2.1 och 5.2.3).

Det finns också möjlighet att bedriva internationellt informationsutbyte bl.a. inom ramen för gemensamma utredningsgrupper (se närmare om sådana grupper i avsnitt 11.51).

När Kustbevakningen bedriver övervakning till sjöss överlämnar myndigheten tips och underrättelser om brottslig verksamhet till polisväsendet. Kustbevakningen rapporterar också brott och ord-

TP

5

PT

Se vidare SOU 2005:117 s. 136 ff.

ningsstörningar som ligger utanför myndighetens egna befogenheter, t.ex. brott mot utlänningslagen, båtstölder och andra tillgreppsbrott eller konstaterade brister i sjöfartsskyddet.

Kustbevakningen är också s.k. kontaktpunkt enligt viss lagstiftning och svarar för olika former av informationsutbyte när detta är särskilt reglerat.

TPF

FPT

Utöver det samarbete som sker i den operativa verksamheten bedrivs också ett kontinuerligt utvecklingsarbete inom ramen för Rådet för rättsväsendets informationsförsörjning (RIF-rådet). Rådets syfte är att utveckla och underlätta informationsutbytet främst mellan Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Tullverket, Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten och Kustbevakningen.

6.5.2. Anmälningsskyldighet vid vissa typer av ingripanden

Kustbevakningen har vissa författningsreglerade skyldigheter att informera andra myndigheter. Det gäller främst olika typer av ingripanden mot brott där tjänstemannen utövar straffprocessuella befogenheter.

Om en kustbevakningstjänsteman tar med en person till förhör, håller förhör eller vidtar andra s.k. primärutredningsåtgärder med stöd av 11 kap. 2 § vattenföroreningslagen, ska detta skyndsamt anmälas till den som har rätt att leda förundersökningen. Detta gäller också om föremål tas i beslag med stöd av 11 kap. 6 § vattenföroreningslagen eller om husrannsakan företas med stöd av 11 kap. 7 § vattenföroreningslagen. Om inte Kustbevakningen är förundersökningsledare ska anmälan göras till åklagare.

Eftersom beslut om förhör och tvångsmedel ombord på utländska fartyg utanför svenskt inre vatten enligt 11 kap. 9 § vattenföroreningslagen är förebehållet åklagare och rätten, får en tjänsteman vid Kustbevakningen besluta om en sådan åtgärd enbart om det är fara

TP

PT

Se bl.a. 9 kap. 16 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg och

artikel 9 i rådets rambeslut 2005/66/RIF av den 12 juli 2005 om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg. Vidare kan Kustbevakningen vid enstaka tillfällen få ta emot och besvara förfrågningar om ett fartyg bär svensk flagg samt förmedla kontakter från en stat som framställer en begäran om att få borda ett svenskt fartyg. Detta uppdrag härleds från tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Se också avsnitt 7.6.4.

i dröjsmål. Har denna rätt utnyttjats ska åtgärden skyndsamt anmälas till åklagaren.

Enligt 9 § LKP ska, som tidigare nämnts, Kustbevakningen till polisen anmäla om en åtgärd inneburit att en polisiär befogenhet enligt 2–4 §§ samma lag använts (se avsnitt 6.3.4). Enligt förarbetena kan anmälningsskyldigheten fullgöras även av annan än den som svarat för åtgärden (prop. 1981/82:114 s. 28). När anmälan har nått polisen ankommer det på denna att överta ansvaret för den fortsatta handläggningen.

I smugglingslagen föreskrivs också en anmälningsskyldighet. Om en tjänsteman vid Kustbevakningen utnyttjat sin rätt att, innan förundersökning har hunnit inledas, hålla förhör med någon, ålagt någon att följa med till förhör eller tagit med någon till förhör är tjänstemannen skyldig att så snart som möjligt anmäla vidtagna åtgärder till den som har rätt att leda förundersökning rörande brottet (20 §). Konkreta tull- och smugglingsbrott rapporteras till Tullverket med stöd av den bestämmelsen. Till en sådan rapport kan fogas vissa förundersökningsdokument och uppgifter om beslag eller andra tvångsmedel. Kustbevakningen lämnar även information om andra iakttagelser i samband med den genomförda kontrollen som bedöms vara av intresse för Tullverket.

Enligt 11 kap. 7 § tullagen är en kustbevakningstjänsteman, som får kännedom om ett brott enligt en författning som omfattas av Tullverkets ansvarsområde, skyldig att rapportera det till sin förman så snart det kan ske. Tjänstemannen får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda någon annan påföljd än böter.

Med stöd av 47 § fiskelagen är en tjänsteman vid Kustbevakningen skyldig att anmäla om fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål tagits i beslag. En sådan anmälan ska skyndsamt göras till polisen eller till åklagare. Motsvarande anmälningsskyldighet gäller enligt 47 § jaktlagen, om en tjänsteman vid Kustbevakningen har tagit vilt eller annan egendom i beslag då han på bar gärning ertappat någon som begår jaktbrott.

Dessa anmälningsskyldigheter får också anses vara sådan skyldighet som anges i 14 kap. 1 § sekretesslagen, vilket innebär att uppgifter kan lämnas utan hinder av sekretess.

6.5.3. Annan information

Tullverket uppbär med stöd av regeringens årliga regleringsbrev till myndigheten de vattenföroreningsavgifter som Kustbevakningen beslutar om (se närmare om vattenföroreningsavgifter i avsnitt 11.3.1). Kustbevakningen informerar därför Tullverket om vilka avgifter som har beslutats, om eventuella överklaganden samt om sjörättsdomstolens efterföljande beslut.

6.6. Kustbevakningens information till andra tillsynsmyndigheter

6.6.1. Sjöinformation och fartygsinformation

Ett stort antal myndigheter i Sverige arbetar med sjöbaserad information, dvs. uppgifter som på ett eller annat sätt rör aktiviteter på svenska vatten. De berörda myndigheterna samlar var och en för sig in verksamhetsspecifik information, som sedan kan utbytas med andra myndigheter som behöver ha tillgång till den. Detta innebär att det ständigt pågår ett omfattande informationsflöde mellan svenska myndigheter som arbetar med sjörelaterade frågor.

För att underlätta uppdraget att samordna och förmedla sjöinformation utvecklas för närvarande ett särskilt stödsystem benämnt SJÖBASIS. Sjöinformationen i databasen kommer i första hand att bestå av information om fartyg och fartygsrörelser samt om sjö- och väderförhållanden. Systemet kan presentera informationen både i nutid och i ett historiskt sammanhang och ger såväl en totalbild över sjöläget som selektiv information enligt varje myndighets uppgifter och behov. Med hjälp av bl.a. det nya IT-baserade stödsystemet ska Kustbevakningen kunna samordna, bearbeta, lagra och vidareförmedla den sjörelaterade information som berörda myndigheter lämnar. Genom sambearbetning ska också ny sjöinformation kunna framställas och på ett effektivt sätt förmedlas till de myndigheter som är i behov av sådan. De myndigheter som berörs av informationssystemet är – förutom Kustbevakningen – polisen, Tullverket, Fiskeriverket, Sjöfartsverket, Naturvårdsverket, Statens räddningsverk

TPF

FPT

, SMHI och Sveriges geologiska undersökningar (SGU).

TP

PT

Räddningsverket kommer den 1 januari 2009 ersättas av Myndigheten för samhällsskydd och

beredskap, MSB (se prop. 2007/08:1, utgiftsområde 6, och prop. 2007/08:92).

Försvarsmakten ska leverera information till Kustbevakningen men ska inte ta emot någon information från systemet.

Enligt 5 kap. 18 § fartygssäkerhetslagen åläggs bl.a. polismyndigheter, Tullverket och Kustbevakningen att biträda tillsynsmyndigheten (Sjöfartsverket) och att lämna de upplysningar tillsynsmyndigheten behöver för sin tillsyn enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Vidare ska Kustbevakningen enligt 7 § förordningen (2004:283) om sjöfartsskydd på begäran lämna de upplysningar till tillsynsmyndigheten som denna behöver för att utöva tillsynen. En motsvarande regel finns i 5 § förordningen (2006:1213) om hamnskydd.

Enligt 7 kap. 3 § fartygsregisterförordningen (1975:927) biträder Kustbevakningen och Tullverket registermyndigheten (Sjöfartsverket) med att bl.a. ta emot och till registret vidarebefordra anmälningar, ansökningar och andra handlingar. Dessa ska också enligt 7 kap. 4 § biträda registermyndigheten med viss utredning.

6.6.2. Gränskontroll

I sin egenskap av kontaktpunkt

TPF

FPT

för sjöfarten avseende

anmälningar från handels-, fiske- och fritidsfartyg, kan Kustbevakningen till polisen och Tullverket överlämna uppgifter om fartygs ankomst till svensk hamn. Kustbevakningen är dessutom kontaktpunkt för anmälningar inom gränskontrollen och ska ta emot anmälningar när ett fartyg anlöper kaj.

Om Kustbevakningen vid tullkontroll enligt 61 eller 62 § tullförordningen har funnit omständigheter som ska registreras och bearbetas enligt en EG-förordning

TPF

FPT

om kontroller av kontanta medel,

ska myndigheten enligt 70 b § tullförordningen lämna uppgifterna vidare till Tullverket.

6.6.3. Fiskerikontroll

Inom området för fiskerikontroll är informationsutbytet livligt. Fiskeriverket och Kustbevakningen har, som nämnts i avsnitt 5.2.5, inrättat ett gemensamt kompetenscentrum, FKC. FKC arbetar bl.a. med att förmedla information om gällande regler till yrkesfisket, andra

TP

8

PT

Se avsnitten 4.3 och 7.6.4.

TP

9

PT

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2005 av den 26 oktober 2005 om

kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen.

myndigheter och intressenter. FKC fungerar även som en kontaktpunkt både mot näringen, andra myndigheter med uppgifter inom fiskerikontrollen och mot kontrollmyndigheter i andra länder. Vidare är FKC en nationell samverkande resurs med uppgift att följa, granska och kontrollera pågående och förväntade fiskeansträngningar, landningar och transporter av fisk. Enheten bearbetar och analyserar uppgifter från fisket samt följer upp och planerar det riskanalyserande arbetet. Informationen riktar sig till både yrkesfiskare och myndigheter. Verksamheten inriktas särskilt på att förbättra informationen till dem som bedriver fiskekontroll och att effektivisera det riskanalysbaserade kontrollarbetet.

6.7. Kustbevakningens information från andra myndigheter i den brottsbekämpande verksamheten

Möjligheten att få tillgång till olika registeruppgifter är av stor betydelse främst för den brottsbekämpande verksamheten. Nedan redovisas i vilken utsträckning Kustbevakningen har tillgång till andra myndigheters register i denna verksamhet.

6.7.1. Registertillgång för brottsbekämpning

Belastningsregistret

I lagen (1998:620) och förordningen (1999:1134) om belastningsregister finns särskilda bestämmelser om det nationella belastningsregister som förs av Rikspolisstyrelsen. Registret innehåller information om personer som har dömts för brott i Sverige och om svenskar som har dömts för brott utomlands.

Registret förs bl.a. för att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos polis-, skatte- och tullmyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda brott samt hos Åklagarmyndigheten för beslut om förundersökning och åtal samt för att utfärda strafföreläggande (2 § lagen).

Rikspolisstyrelsen ska på begäran lämna ut uppgifter i belastningsregistret till ett begränsat antal myndigheter, bl.a. polis-, skatte-, tull- eller åklagarmyndighet, som också under vissa förutsättningar får ha direktåtkomst till registret (19 § förordningen).

Den särskilda lagstiftningen om belastningsregister anger uttömmande vem som får ta del av uppgifter eller utdrag ur registret. Kustbevakningen omfattas inte av regleringen. Det är därför inte heller möjligt att med stöd av generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen lämna ut uppgifter till Kustbevakningen. Däremot kan en annan brottsbekämpande myndighet lämna ut uppgifter ur belastningsregistret till Kustbevakningen, med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen, om det är nödvändigt för den utlämnande myndighetens verksamhet. Därutöver har Kustbevakningen rätt att få ut uppgifter med stöd av 10 § p 8 förordningen om belastningsregister, som omfattar myndigheter som har rätt att besluta om frihetsberövande åtgärder enligt bl.a. utlänningslagen.

Under år 2005 gjorde Kustbevakningen en framställan om ändring i förordningarna om belastningsregister och misstankeregister. Enligt förslaget ska Kustbevakningen dels kunna få fullständiga uppgifter ur registren i fråga, dels direktåtkomst till dessa (Ju2005/319/PO). I den departementspromemoria som anges i avsnitt 13.5.1 föreslås att lagen om belastningsregister och lagen om misstankeregister ändras så att Kustbevakningen får rätt att i sin brottsbekämpande verksamhet ta del av uppgifter ur registren.

TPF

FPT

Misstankeregistret

Med stöd av lagen (1998:621) och förordningen (1999:1135) om misstankeregister för Rikspolisstyrelsen ett sådant register, som bl.a. innehåller uppgifter om personer som är skäligen misstänkta för brott och om de brott som misstanken avser. På begäran av bl.a. polismyndighet, åklagarmyndighet och Tullverket ska Rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter ur misstankeregistret. Nämnda myndigheter får också ha direktåtkomst till registret (3 § förordningen).

Till skillnad från vad som gäller för belastningsregistret reglerar lagstiftningen om misstankeregister inte uttömmande vilka myndigheter som kan få del av uppgifter. I lagen finns en bestämmelse som anger att uppgifter får lämnas ut i vissa andra fall i enlighet med vad som framgår av 14 kap. sekretesslagen (5 § lagen om misstankeregister).

Andra myndigheter, bl.a. Kustbevakningen, kan alltså få del av information med stöd av sekretesslagens bestämmelser. Till skillnad från polis-, skatte-, tull- eller åklagarmyndigheterna, som har direkt-

TP

10

PT

Ds 2007:43 s. 371 ff.

åtkomst till registret, har Kustbevakningen endast möjlighet att få ut uppgifter ur misstankeregistret efter en sekretessprövning i det enskilda fallet med stöd av 14 kap. sekretesslagen.

Som nyss nämnts har Kustbevakningen begärt ändringar i förordningarna om belastningsregister och misstankeregister, vilken begäran har behandlats i en departementspromemoria. I promemorian föreslås att lagen om misstankeregister, i likhet med lagen om belastningsregister, ändras så att Kustbevakningen ges rätt att i sin brottsbekämpande verksamhet få ut uppgifter ur registren.

TPF

11

FPT

Ordningsbotsregister

Rikspolisstyrelsen för, med stöd av förordningen (1997:903) om register över förelägganden av ordningsbot, ett särskilt register för hela landet över alla sådana förelägganden. Registret omfattar även de förelägganden som har beslutats inom Tullverket och Kustbevakningen. Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna får ha direktåtkomst till registret. Tullverket och Kustbevakningen får ha direktåtkomst till uppgifter i de ärenden i registret som handläggs hos respektive myndighet.

Schengens informationssystem

Rikspolisstyrelsen för med stöd av lagen (2000:344) om Schengens informationssystem ett register som utgör den svenska nationella enheten av databasen Schengens informationssystem. Registret ska fungera som ett hjälpmedel för de andra Schengenstaterna att göra framställningar hos svensk myndighet om bl.a. omhändertagande av personer som är efterlysta i en annan medlemsstat och om dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. I lagen finns bestämmelser om vilka uppgifter som får förekomma i registret och om vilka myndigheter som har rätt att få ut uppgifter ur registret. Till dessa hör bl.a. Kustbevakningen.

I samband med gränskontrollverksamhet genomför Kustbevakningen sökningar i Schengens informationssystem. Kustbevakningen får ha direktåtkomst till registret, se 10 § första stycket förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem.

TP

PT

A.a. s. 371 ff.

Vid träff i registret och när det konstaterats att uppgiften avser rätt fysisk person, vidarebefordras informationen till berörd polismyndighet med hänsyn till aktuell ankomsthamn. Utfallet av efterföljande ombordkontroller redovisas också för polisen. Ombordkontroller genomförs även utan träff i registret. Om allt är i sin ordning noteras kontrollen endast i Kustbevakningens informations- och beslutsstödsystem (KIBS). Om någon brist föreligger underrättas polisen och berörd region inom Kustbevakningen.

En modernisering av informationssystemet är aktuell, eftersom detta anses vara tekniskt föråldrat (se prop. 2006/07:33).

Register som förs med stöd av polisdatalagen

Polisdatalagen (1998:622) innehåller bl.a. särskilda regler om behandling av uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet.

TPF

FPT

Polisen har rätt

att föra kriminalunderrättelseregister för att få underlag för beslut om särskilda undersökningar avseende allvarlig brottslig verksamhet eller för att underlätta tillgången till allmänna uppgifter med anknytning till underrättelseverksamhet.

Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna får ha direktåtkomst till kriminalunderrättelseregistren. Därutöver får uppgifter ur ett kriminalunderrättelseregister lämnas ut till Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Tullverket eller Skatteverket, men bara om uppgifterna kan antas ha särskild betydelse för en pågående undersökning i myndighetens brottsutredande verksamhet eller för andra brottsbekämpande åtgärder.

Inom Justitiedepartementet pågår arbete med ett förslag till en ny lag som ska ersätta polisdatalagen.

Åklagarväsendets register

Behandlingen av personuppgifter inom åklagarväsendet regleras i förordningen (2006:937) om behandling av personuppgifter inom åklagarväsendet. Förordningen, som gäller utöver personuppgiftslagen, innehåller inte några bestämmelser om andra brottsbekäm-

TP

12

PT

Europeiska unionens råd har under år 2003 utvärderat informations- och underrättelseutbytet mellan Europol och Sverige, mellan andra medlemsstater och Sverige samt inom Sverige (EUJu2003/2210/PO). Rapporten är kritisk till Sveriges hantering av informations- och underrättelseutbytet såväl nationellt som internationellt. Rådet rekommenderar bl.a. att Tullverket och Kustbevakningen ska få tillgång till polisens kriminalunderrättelseregister.

pande myndigheters tillgång till uppgifter. Lagstiftningen är föremål för översyn, se avsnitt 13.5.4.

Tullbrottsdatabasen

Tullverkets hantering av personuppgifter och annan information regleras, förutom av personuppgiftslagen, genom särskild registerlagstiftning dels för den brottsbekämpande verksamheten, dels för annan verksamhet som verket bedriver. För den brottsbekämpande verksamheten gäller lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet. Uppgifterna behandlas till stor del i en särskild databas, tullbrottsdatabasen. Uppgifter får behandlas när det är nödvändigt för att tillhandahålla information som behövs i författningsreglerad brottsbekämpande verksamhet hos bl.a. Kustbevakningen.

Förordningen (2005:791) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet innehåller bestämmelser om när andra brottsbekämpande myndigheter får ha direktåtkomst till tullbrottsdatabasen. Där finns också en sekretessbrytande regel som innebär att Tullverket är skyldigt att på begäran lämna ut uppgifter i tullbrottsdatabasen till de myndigheter som har direktåtkomst. Kustbevakningen har direktåtkomst till uppgifter som behandlas i Tullverkets underrättelseverksamhet (6 §) men däremot inte till uppgifter i den brottsutredande och brottsbeivrande verksamheten (7 § förordningen).

Customs Information System

Genom en EG-förordning

TPF

FPT

har ett europeiskt tullinformations-

system, Customs Information System (CIS), tillskapats. Det är delvis ett underrättelseregister som inrättats i syfte att bekämpa brott och som bygger på den s.k. CIS-konventionen.

TPF

14

FPT

För att lägga in

uppgifter i CIS används ett särskilt Anti Fraud Information System (AFIS), som också fungerar som en krypterad kommunikationsväg. Enligt 3 § förordningen (1998:64) om tillämpning av Europeiska

TP

PT

Europeiska rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaters administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen.

TP

PT

En konvention som utarbetats på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om användning av informationsteknologi för tulländamål.

unionens tullinformationssystem får uppgifter ur tullinformationssystemet användas av bl.a. Tullverket, svenska polismyndigheter och Kustbevakningen i enlighet med bestämmelserna om tullinformationssystemet. Detta får ske i den utsträckning som myndigheten i fråga har befogenheter att vidta åtgärder för att förebygga, utreda och beivra överträdelser av EU:s tull- eller jordbrukslagstiftning. Dessa myndigheter får också ha direktåtkomst till uppgifter i systemet.

6.7.2. Tillgång till annan information

I 9 kap. 13 § vattenföroreningsförordningen åläggs myndigheter, som vidtagit rättsliga eller andra åtgärder med anledning av ett förbjudet utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen från ett fartyg inom svenskt sjöterritorium eller svensk ekonomisk zon, att anmäla detta till Kustbevakningen.

För att effektivt kunna kontrollera sjötrafiken är Kustbevakningen också i behov av viss information från Tullverket. Informationen rör bl.a. bokningsuppgifter från färjor och anmälningar avseende tull samt sjötrafik. Sådana uppgifter kan lämnas ut till Kustbevakningen med stöd av 57 § tullförordningen (2000:1306) eller 7 § förordningen (1996:702) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, om uppgiften behövs för Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet.

6.8. Kustbevakningens information från samverkande tillsynsmyndigheter

6.8.1. Inledning

Även tillsynsverksamheten förutsätter att myndigheterna utbyter information med varandra. Detta gäller inte minst uppgifter om hur trafikläget är till sjöss och om vilka fartyg som befinner sig i vårt närområde. Uppgifter av detta slag är av grundläggande betydelse för stora delar av den statliga maritima verksamheten. Offentlig information kan i princip utbytas fritt. För utbyte av sekretessbelagd information gäller de regler om nödvändigt uppgiftslämnande och om sekretessgenombrott som vi redogjort för ovan. Sekretessreglerna kan på olika sätt begränsa myndigheternas tillgång till information.

Sådana frågor kan emellertid inte belysas inom ramen för denna utredning. Avsikten med detta avsnitt är enbart att ge en översiktlig bild av det informationsflöde som sker som ett led i Kustbevakningens tillsynsverksamhet.

6.8.2. Registertillgång i tillsynsverksamheten

Fartygsregistret

Sjöfartsverket ska enligt sjölagen (1994:1009) och fartygsregisterförordningen (1975:927) föra ett särskilt fartygsregister som är uppdelat i en skeppsdel och en båtdel. Registret utgör närmast ett inskrivningsregister för svenskregistrerade fartyg. Fartygsregistret ska ge offentlighet åt den information som registret innehåller (1 kap. 2 a § sjölagen). Kustbevakningen har således tillgång till registret. I fartygsregisterförordningen finns detaljerade bestämmelser om vilka uppgifter som ska eller får finnas i registret. Dessutom ska Sjöfartsverket fortlöpande underrätta bl.a. Kustbevakningen om vissa ändringar som görs i registret (7 kap. 2 § förordningen).

Sjömansregistret

Med stöd av 22 § mönstringslagen (1983:929) för Sjöfartsverket ett särskilt sjömansregister som innehåller uppgifter om sjömän och de handelsfartyg som de tjänstgör på. Registret innehåller uppgifter om svenska sjömän som är eller har varit mönstrade på svenska fartyg.

Kustbevakningen har tillgång till uppgifter ur registret. Sekretess enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen kan gälla för vissa uppgifter i registret, om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs.

Fiskefartygsregistret och register över yrkesfiskelicenser samt fartygstillstånd

Fiskeriverket är enligt 5 kap. 1 a § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen skyldigt att lämna Kustbevakningen de uppgifter om fiskefartyg, yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd som myndigheten behöver för fiskerikontroll. Kustbevakningen har åtkomst till det fiskefartygsregister som verket för.

Registret innehåller information om fiskefartygs egenskaper och ägarförhållanden m.m.

Fiskeriverket för också register över yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd. Registret innehåller bl.a. aktuell information om gällande licenser med personuppgifter, såsom namn och adress m.m. Kustbevakningen får i varje enskilt fall begära ut uppgifter från dessa register. Det finns ingen närmare reglering av Fiskeriverkets registerhållning.

Centrala passregistret

Polismyndigheterna är passmyndigheter inom riket och Rikspolisstyrelsen ska enligt passförordningen (1979:664) föra ett centralt passregister. På begäran från bl.a. Kustbevakningen ska Rikspolisstyrelsen enligt 23 § passförordningen (1979:664) lämna ut fotografier från registret. Kustbevakningen har även direktåtkomst till vissa andra uppgifter i passregistret.

6.8.3. Tillgång till annan information

Fiskerikontroll

Fiskeriverket lämnar Kustbevakningen information om fiskefartygs positioner genom systemet VMS (Vessel Monitoring System). VMS är ett transponderbaserat system för registrering av fiskefartygs positioner och identitet m.m. och sänder positionsuppgifter varannan timme. Fiskeriverket samlar med hjälp av VMS löpande in och registrerar sjölägesinformation i form av uppgifter om position och identitet avseende fiskefartyg av viss storlek. Inom kort ska även uppgifter om kurs och fart kunna registreras.

AIS

Automatic Identification System (AIS) är ett internationellt GPSbaserat system för presentation av fartygs positioner och identitet. Systemet bygger på att vissa fartyg är utrustade med transpondrar som via radio löpande förmedlar sjölägesinformation i form av positioner och identitet. Via handelsfartygens, och i viss mån fiskefartygens,

transpondrar tillhandahåller Sjöfartsverket samlad och fortlöpande information om var olika fartyg befinner sig.

IGRIS

Kustbevakningen har åtkomst till Försvarsmaktens lägesuppföljningssystem STRIMA där IGRIS,

TPF

FPT

en bilddatabas över fartyg, ingår.

I registret finns uppgifter bl.a. om fartygets namn, typ, anropssignal (s.k. callsign), rederi, kurs, fart och nationalitet. Kustbevakningsflyget bidrar till att uppdatera eller korrigera uppgifter i databasen genom fotografering och identifiering av fartyg. Bilderna skickas till Försvarsmakten, som sedan för in dem i IGRIS.

6.9. Avslutande anmärkningar

Frågor om informationsutbyte, sekretess och registertillgång har varit föremål för diskussioner och utredning sedan lång tid och är, som vi utvecklar närmare i avsnitt 13.5, föremål för översyn och beredning på flera håll inom Regeringskansliet. Det finns dels mot den bakgrunden, dels med hänsyn till utredningens uppdrag inte skäl att vidare behandla frågor om informationsutbyte inom ramen för denna utredning.

TP

PT

International Graphical Registration and Identification help for Ships.

7. Närmare om Kustbevakningens uppdrag

7.1. Inledning

Utgångspunkten i detta avsnitt är Kustbevakningens uppdrag enligt förordningen (2007:853) med instruktion för Kustbevakningen (instruktionen). Tyngdpunkten ligger på Kustbevakningens uppgift att utföra sjöövervakning samt de åtaganden och befogenheter som följer av denna uppgift (avsnitten 7.2–7.8). För att ge en mer heltäckande bild finns det anledning att redan nu kort nämna något om den enskilde tjänstemannens befogenheter vid brottsbekämpning, ordningshållning samt kontroll och tillsyn. Dessa befogenheter behandlas sedan närmare i avsnitt 11. Kustbevakningens andra uppgifter (miljöräddningstjänst m.m.) redovisas kortfattat i avsnitten 7.9–7.12.

7.2. Uppgiften att bedriva sjöövervakning

Enligt instruktionen ska Kustbevakningen bedriva ”sjöövervakning”.

TPF

FPT

Det innebär att myndigheten ska ansvara för eller bistå

andra myndigheter med allmän övervakning, brottsbekämpande verksamhet, ordningshållning samt kontroll och tillsyn enligt vad som närmare anges i 3–10 §§ instruktionen.

TPF

2

FPT

Uppdraget omfattar

svenskt sjöterritorium och internationellt vatten i svensk ekonomisk zon. Vidare gäller uppdraget på land i anslutning till svenskt sjöterritorium. När det gäller sjöar, kanaler och vattendrag omfattar det enbart Vänern och Mälaren.

TPF

3

FPT

TP

PT

Begreppet återkommer delvis som ”övervakning” i lagen (1982:395) om Kustbevakningens

medverkan vid polisiär övervakning.

TP

PT

2 § instruktionen.

TP

PT

1 § instruktionen. I fråga om miljöräddningstjänst har myndigheten verksamhet också i

Vättern.

Nedan redovisas de uppdrag Kustbevakningen har inom ramen för sjöövervakningen.

7.3. Förebygga, förhindra, utreda och lagföra brott

7.3.1. Brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet

Allmänt om övervakningen

Enligt 3 § instruktionen ska myndighetens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet bestå i att genom övervakning

1. förebygga och ingripa mot störningar av ordningen i sjötrafiken, samt

2. i enlighet med särskilda föreskrifter (a) förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, (b) ingripa vid misstanke om brott, och (c) utreda och beivra eller bistå med utredningen av brott. Kustbevakningen har således en självständig, övergripande uppgift att bedriva sjöövervakning för att förebygga och förhindra brott samt att ingripa vid misstanke om brott. Genom att Kustbevakningen numera också har möjlighet att utfärda ordningsbot för vissa brott har Kustbevakningen också ett begränsat ansvar att beivra brott.

TPF

4

FPT

Kustbevakningens övervakningsområde omfattar, som nyss nämnts, det svenska sjöterritoriet (i fråga om inre vatten dock endast Vänern och Mälaren) och svensk ekonomisk zon samt land i anslutning till dessa vatten. I vissa fall kan verksamhetsområdet även innefatta gränsöverskridande förföljande och övervakning på annan stats territorium.

TPF

5

FPT

När Kustbevakningen bedriver övervakning till sjöss inom svenskt sjöterritorium och i Sveriges ekonomiska zon ligger tyngdpunkten på olika förebyggande insatser. En viktig del av övervakningen till sjöss är sjötrafikövervakningen, vilken riktas mot såväl fritidsbåttrafiken som den yrkesmässiga sjöfarten.

Kustbevakningen arbetar brottsförebyggande genom att under hela året patrullera med såväl fartyg som flygplan längs hela den svenska kusten och genom att bedriva en kontinuerlig övervakning

TP

4

PT

48 kap. 20 § rättegångsbalken och 2 § ordningsbotskungörelsen (1968:199). Se även prop.

2005/06:33.

TP

5

PT

Lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete, lagen (2000:343) om internationellt

polisiärt samarbete och lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat.

till sjöss. Framför allt när det gäller utsläppsbrott, fiskebrott och brott mot sjötrafikregler är den kontinuerliga övervakningen viktig. Även viss patrullering med bil förekommer som ett led i övervakningen av hamnområden. Att inhämta, bearbeta och riktat sprida information från olika samverkansmyndigheter och samverkansorgan är också ett grundläggande moment i det brottsförebyggande arbetet. Sådana uppgifter bidrar till att inrikta insatserna mot de viktigaste platserna och objekten.

Uppgiften att ingripa vid misstanke om brott och att utreda eller bistå med utredning preciseras indirekt genom de författningar som innehåller bestämmelser om Kustbevakningens uppgifter och en behörig kustbevakningstjänstemans befogenheter. Den centrala regleringen i detta hänseende är lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP). De övriga regleringarna och det närmare innehållet i dessa redovisas i avsnitt 11.

Befogenheter i den brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamheten

De grundläggande bestämmelserna om brottsbekämpning finns framför allt i rättegångsbalken och i förundersökningskungörelsen (1947:948). Dessa bestämmelser kompletteras av befogenhetsregler för de tjänstemän som genomför brottsutredningar. För polisens del finns det regler i polislagen (1984:387) om bl.a. våldsanvändning, vilka till viss del gäller även för kustbevakningstjänstemän. För Kustbevakningens del är, som nyss nämnts, LKP den centrala regleringen.

Befogenhetsreglerna i LKP avgränsas genom en uppräkning av de rättsområden inom vilka Kustbevakningen har polisiära befogenheter. Vid överträdelser inom något av de områden som anges i LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa.

LKP förutsätter att det föreligger misstanke om att ett brott har begåtts mot någon föreskrift inom något av de rättsområden som anges i lagen. Dessutom hänvisar andra författningar till befogenheterna i LKP (se vidare avsnitt 11).

Med stöd av 2 § LKP har en tjänsteman vid Kustbevakningen samma befogenheter som en polisman att

1. hålla förhör och vidta andra s.k. primärutredningsåtgärder med stöd av 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken,

2. ta med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 § rättegångsbalken,

3. gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken och

4. göra husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 § rättegångsbalken, om åtgärden har till syfte att eftersöka den som ska gripas eller att verkställa beslag.

Av 29 § polislagen följer vidare att en tjänsteman vid Kustbevakningen, som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning, har rätt att använda våld enligt vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1–4 samma lag. Den särskilda lagstiftning som avses är bl.a. LKP. Detta innebär att en kustbevakningstjänsteman får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Detta kan aktualiseras bl.a. om tjänstemannen möts med våld eller hot om våld, det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller det föreligger fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön. När en kustbevakningstjänsteman med rättsligt stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon får han eller hon i anslutning till ingripandet också genomföra skyddsvisitation (29 § andra stycket polislagen och 19 § 1 samma lag).

Enligt 11 kap. 4 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (vattenföroreningslagen) har Kustbevakningen rätt att inleda och bedriva förundersökning avseende olagliga utsläpp av olja och andra skadliga ämnen från fartyg (jfr 2 a § LKP).

Vid förundersökning rörande brott mot de föreskrifter som avses i 1 § LKP

TPF

6

FPT

och vid brott mot vattenföroreningslagen får åklaga-

ren, eller polismyndigheten om denna bedriver undersökningen, anlita biträde av Kustbevakningen samt uppdra åt en kustbevakningstjänsteman att vidta de särskilda åtgärder som behövs för under-

TP

6

PT

Lagar och andra författningar som gäller

1. skyddsobjekt och militära skyddsområden, 2. jakt, 3. fiske, 4. bevarande av den marina miljön och annan naturvård, 5. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken, 6. åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg, 7. dumpning av avfall i vatten, 8. kontinentalsockeln, 9. fornminnen och sjöfynd, 10. fartygs registrering och identifiering, 11. skydd för den marina miljön mot andra förorenande åtgärder än sådana som avses i 6 och 7, 12. märkning och användning av oljeprodukter, 13. utlänningars inresa till och utresa från eller vistelse i Sverige, 14. åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter och 15. sjöfartsskydd.

sökningen, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna (7 § LKP och 11 kap. 3 § vattenföroreningslagen).

Vid sidan av att Kustbevakningen biträder polismyndighet eller åklagare vid förundersökningar handlägger Kustbevakningen således egna brottsutredningar.

En kustbevakningstjänsteman har också rätt att ingripa bl.a. enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen) och de författningar som smugglingslagen särskilt hänvisar till (se avsnitt 11.5). Vid sådana brott har en tjänsteman vid Kustbevakningen samma befogenheter att ingripa som enligt LKP. Dessutom får denne ta egendom i beslag och göra husrannsakan samt utföra kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

I avsnitt 11 utvecklar vi närmare vilka författningar som reglerar Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans befogenheter.

7.3.2. Föreläggande av ordningsbot

Föreläggande av ordningsbot regleras i 48 kap. rättegångsbalken. Institutet ordningsbot infördes år 1966 bl.a. i syfte att kunna beivra trafikförseelser snabbt. Reglerna har sedermera arbetats in i 48 kap. rättegångsbalken. Föreläggande av ordningsbot får utfärdas endast beträffande brott för vilket inte föreskrivs annat straff än penningböter.

Föreläggande av ordningsbot innebär att den misstänkte föreläggs ett visst angivet bötesstraff, som denne ska godkänna omedelbart eller inom viss tid (48 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken). Föreläggandet utfärdas normalt av en polisman (48 kap. 1 § rättegångsbalken), men även en åklagare, en tulltjänsteman eller en kustbevakningstjänsteman får förelägga ordningsbot för vissa brott (48 kap. 14 § första stycket och 20 §rättegångsbalken). Godkänns föreläggandet gäller det som en lagakraftvunnen dom. Huvudregeln är att föreläggandet utfärdas i direkt anslutning till brottet i den misstänktes närvaro.

TPF

FPT

Om den misstänkte behöver rådrum, får före-

läggandet överlämnas för att han eller hon senare ska kunna ta ställning till frågan om godkännande. Det är också möjligt att utfärda ett föreläggande i den misstänktes frånvaro. I ett sådant fall skickas

TP

PT

Kravet på att ett föreläggande ska vara skriftligt och undertecknat gäller inte längre. Änd-

ringen föranleddes av att ett föreläggande av ordningsbot ska kunna upprättas i form av ett elektroniskt dokument. Se vidare prop. 2005/06:187.

det till honom eller henne för ställningstagande, s.k. kontorsföreläggande (48 kap. 16 § tredje stycket rättegångsbalken).

Den yttre ramen för vilka brott som kan beivras med ordningsbot inskränks ytterligare genom att riksåklagaren, i samråd med Rikspolisstyrelsen, väljer ut de brott för vilka ordningsbot får föreläggas.

TPF

8

FPT

Det är riksåklagaren som bestämmer bötesbeloppen för de

utvalda brotten (48 kap.13 och 14 §§rättegångsbalken).

TPF

FPT

Även brott som kan leda fram till ett föreläggande av ordningsbot föregås av en brottsutredning, där tvångsmedel kan förekomma. Närmast handlar det om beslag för att säkra förverkande. Möjligheterna att kombinera ordningsbot med beslut om förverkande är dock begränsade. Enligt 5 § ordningsbotskungörelsen (1968:199) får förelägganden som upptar förverkande endast utfärdas för vissa brott enligt ordningslagen (1993:1617) och för brott som avses i 4 och 9 §§ smugglingslagen samt försök till sådant brott, dvs. smuggling och tullbrott som är att anse som ringa. En vara som har varit föremål för brott eller en sådan varas värde kan enligt 16 § första stycket 1 samma lag förklaras förverkad. I övrigt får förelägganden inte utfärdas för brott som är förenade med förverkande av egendom eller annan sådan särskild rättsverkan.

Enligt 5 kap. 1 § sjötrafikförordningen (1986:300) ska den som bryter mot vissa i paragrafen angivna bestämmelser dömas till böter. Om brottet begås vid framförandet av en båt enligt definitionen i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009), döms till penningböter. Genom riksåklagarens beslut om ordningsbot i mars 1999 får från och med den 1 april 2000 ordningsbot föreläggas för sådana brott och sedan den 1 juli 2000 dessutom för brott mot lagen (2006:263) om transport av farligt gods.

Kustbevakningen har sedan den 1 april 2006 rätt att utfärda föreläggande av ordningsbot för brott mot 5 kap. 1 § sjötrafikförordningen.

TPF

10

FPT

Numera gäller detta också brott mot 16 § tredje stycket

lagen om transport av farligt gods.

TPF

FPT

Med stöd av sistnämnda lag

har Kustbevakningen också rätt att stoppa fordon för kontroll, att hindra fortsatt transport samt att besluta om förbud, förelägganden och viten (se vidare avsnitt 11.26.2).

TP

8

PT

I riksåklagarens föreskrifter (1999:178) om ordningsbot för vissa brott anges dessa brott.

Det är framför allt fråga om brott mot trafikförordningen (1998:1276) och mot andra trafikförfattningar.

TP

9

PT

Se riksåklagarens föreskrifter om ordningsbot för vissa brott.

TP

10

PT

Prop. 2005/06:33.

TP

11

PT

A. prop.

7.4. Ordningshållning och förebyggande av brott

En kustbevakningstjänsteman har i den ordningshållande verksamheten samma befogenheter som en polisman att avvisa, avlägsna eller omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör omedelbar fara för denna (3 § LKP och 13 § polislagen). Detsamma gäller när en kustbevakningstjänsteman ingriper för att avvärja brott mot bestämmelser om trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken, vattenförorening från fartyg samt dumpning av avfall i vatten.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har också ordningshållande befogenheter och rätt att avvisa eller avlägsna den som obehörigen uppehåller sig i ett hamnområde, den som stör ordningen där eller den som äventyrar hamnens skydd enligt lagen (2006:1209) om hamnskydd och likartade befogenheter enligt lagen (2004:487) om sjöfartsskydd.

7.5. Vattenföroreningsavgift

I Kustbevakningens uppdrag att bedriva sjöövervakning ingår att myndigheten ska utreda och besluta i ärenden om vattenföroreningsavgift (4 § instruktionen). Vattenföroreningsavgift är en administrativ sanktion vid olovliga oljeutsläpp. Närmare bestämmelser om sådana avgifter finns i 8 kap. vattenföroreningslagen.

Vattenföroreningsavgift tas ut om ett förbud enligt vattenföroreningslagen mot utsläpp av olja från fartyg har överträtts och utsläppet inte är obetydligt eller i vissa fall om ett utsläpp inte har begränsats så långt det varit möjligt (8 kap. 1 § vattenföroreningslagen). Avgiften, som bestäms med hänsyn till utsläppets omfattning samt fartygets storlek, påförs den fysiska eller juridiska person som vid överträdelsen var fartygets ägare eller redare.

7.6. Kontroll- och tillsynsverksamhet

7.6.1. Allmänt

Inom ramen för uppdraget att bedriva sjöövervakning har Kustbevakningen vidare till uppgift att, med stöd av föreskrifter och i förekommande fall efter överenskommelse med annan myndighet, bedriva tillsyns- och kontrollverksamhet (5 § instruktionen).

Sådan verksamhet ska bedrivas bl.a. i fråga om

1. sjötrafik, sjösäkerhet och transport av farligt gods,

2. fartygs registrering och identifiering,

3. personers inresa i, utresa från och vistelse i Sverige,

4. in- och utförsel av varor,

5. fiske och därtill anknuten verksamhet,

6. jakt och annat ianspråktagande av naturresurser,

7. skydd av miljö- och naturvårdsintressen, samt

8. skyddsobjekt, militära skyddsområden och tillträde för utländska statsfartyg.

Kustbevakningen ska därutöver utöva tillsyn över den svenska delen av kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon. Beträffande kontinentalsockeln beslutar myndigheten också om tillstånd till marinvetenskaplig forskning och svarar vidare för tillsyn över sådan verksamhet (6 § instruktionen).

Som framgår av uppräkningen finns det likheter med uppräkningen i 1 § LKP, men rättsområdena är inte identiska.

7.6.2. Sjötrafik, sjösäkerhet och transport av farligt gods

Kustbevakningens insatser riktas till stor del mot beteenden till sjöss som kan leda till sammanstötningar eller andra olyckor. Ett övergripande mål är säkerheten till sjöss och att inga allvarliga olyckor ska inträffa. Kustbevakningens arbete består också i att genom tillsyn minimera riskerna med sjötransport av farligt gods, kontrollera bemanning, behörighet och certifikat samt att granska lastsäkring.

Kustbevakningen ansvarar vidare för kontroll av farligt gods i hamnars landområden om godset är avsett för vidare transport, samt på Sjöfartsverkets begäran, för kontroll av sjötransporter (10 § första stycket 5 förordningen [2006:311] om transport av farligt gods).

7.6.3. Sjöfartsskydd och hamnskydd

Reglerna om sjöfartsskydd och hamnskydd syftar till att skydda sjöfartssektorn mot grova våldsbrott, bl.a. terrorism. Inom ramen för regelverket om sjöfartsskydd mottar Kustbevakningen anmälningar från handelssjöfarten. Alla fartyg över viss storlek som avser

att anlöpa svensk hamn är skyldiga att lämna viss information.

TPF

12

FPT

När det gäller hamnskydd har Kustbevakningen i dagsläget ingen egentlig tillsyn eftersom Sjöfartsverket inte har delegerat någon sådan tillsyn till Kustbevakningen.

TPF

FPT

Med stöd av reglerna om hamn-

skydd har en tjänsteman vid Kustbevakningen emellertid särskilda befogenheter om tillsyn skulle aktualiseras. Befogenheterna omfattar bl.a. rätt att undersöka väskor, bagage och gods samt att kontrollera identiteten hos personer som befinner sig inom hamnens område (4 kap. 1–6 §§ lagen om hamnskydd).

7.6.4. Gränskontroll

Allmänt om gränskontroll

Kustbevakningens gränskontroll av sjötrafiken omfattar både person- och utlänningskontroll enligt utlänningslagen (2005:716) och varukontroll enligt i första hand tullagen (2000:1281).

Gränskontrollen utgör en särskild inriktning inom Kustbevakningens verksamhet och kan, liksom övrig kontroll och tillsyn, övergå i brottsbekämpande åtgärder om situationen så kräver.

Gränskontroll avseende handelssjöfarten sker bl.a. genom administrativa kontroller. Kontroll utförs vidare genom allmän patrullering. Både Kustbevakningsflyget och myndighetens fartyg utnyttjas för övervakning inom svensk ekonomisk zon och territorialhavet. Kustbevakningen bemannar inga gränsövergångsställen, men vid behov genomförs kontroller i anslutning till en hamn eller på en ort där ett gränsövergångsställe finns. Kontroll vid ett gränsövergångsställe kan även ske på begäran av polisen eller vid en bemannad tullplats på begäran av Tullverket.

Person- och utlänningskontroll

I utlänningslagen finns bestämmelser om kontroll i samband med inresa och utresa samt under vistelsen i Sverige. Kustbevakningen är skyldig att bistå polisen vid kontroll av utlänningars inresa och utresa enligt 9 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen. Kustbevak-

TP

PT

Artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar.

TP

PT

Enligt 4 § förordningen (2006:1213) om hamnskydd får Sjöfartsverket meddela föreskrifter om att tillsyn ska utövas av polismyndighet och Kustbevakningen i den utsträckning som de berörda myndigheterna kommer överens om.

ningen har emellertid också en självständig rätt att kontrollera sjötrafiken och deltar främst i polisens kontrollverksamhet genom egna sådana kontroller. Vid inresekontroll har en tjänsteman vid Kustbevakningen samma befogenheter som en polisman att utföra kroppsvisitation, undersöka bagage och liknande samt att undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel (9 kap. 2 § andra stycket utlänningslagen).

Kustbevakningen medverkar vidare i polisens inre utlänningskontroll genom att självständigt utöva kontroll av och i anslutning till sjötrafiken (9 kap. 9 § utlänningslagen). Enligt denna bestämmelse är en utlänning som vistas i Sverige skyldig att på begäran av en polisman eller kustbevakningstjänsteman visa upp sitt pass eller andra handlingar som visar att han har rätt att uppehålla sig i Sverige.

Enligt 7 § första stycket instruktionen ska Kustbevakningen vara kontaktpunkt för sjötrafiken i fråga om anmälningar enligt föreskrifter om gränskontroll avseende personer. Myndigheten är således kontaktpunkt för handels-, fiske- och fritidsfartyg vid resa till svensk hamn.

TPF

14

FPT

Senast när ett fartyg från en utrikes ort eller,

såvitt avser fiske- och fritidsfartyg från en ort utanför Schengenstaterna, anlöper svensk hamn ska besättnings- och passagerarförteckningar överlämnas till Kustbevakningen för administrativ kontroll. Skyldigheten följer av den s.k. tullkodexen.

TPF

FPT

Alla anmäl-

ningar går till Swedish Maritime Clearance (SMC) i Härnösand (se avsnitt 5.3.4). SMC tar också emot anmälningar enligt lagstiftningen om sjöfartsskydd. Där kontrolleras anmälningarna, bl.a. genom sökning i Schengens informationssystem. Anmälan tillsammans med övriga kända uppgifter kan utgöra underlag för en mer utförlig riskanalys som genomförs i samverkan mellan Kustbevakningen och berörd polismyndighet samt, i förekommande fall, Tullverket. Utfallet av riskanalysen styr i vilken omfattning fysiska ombordkontroller eller s.k. verifieringar av besättningslistor, anses påkallade. Ombordkontroller görs på cirka tre procent av fartygen.

I fråga om fiskefartyg är inriktningen att personkontroll ombord ska ske i samband med den kontroll som sker enligt den gemensamma fiskeripolitiken. Kontrollen av fritidsbåttrafiken genomförs främst genom övervakning och kontroll i gäst- och naturhamnar, dvs. mellan gränsövergångsställena, såväl med båt som med bil.

TP

14

PT

6 kap.911 §§utlänningsförordningen (2006:97).

TP

15

PT

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer.

I detta sammanhang bör också nämnas Kustbevakningens särskilda uppdrag att ta emot och besvara förfrågningar enligt tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (7 § tredje stycket instruktionen). Uppdraget avser närmast att som s.k. 24-timmarsmyndighet med maritim kompetens besvara frågor om ett visst fartyg bär svensk flagg eller inte samt att förmedla kontakten vidare till Regeringskansliet från den stat som framställer en begäran om att få borda ett svenskt fartyg.

Varukontroll

Kustbevakningens medverkan i tullkontrollen av varor sker genom kontroll av sjötrafiken. Målen för varukontrollen är att övervaka och kontrollera trafiken till och från utlandet så att brott mot bestämmelserna om in- och utförselrestriktioner kan förebyggas och upptäckas. Brottsbekämpningen ska inriktas på den organiserade och storskaliga brottsligheten. Narkotikasmuggling och storskalig eller frekvent illegal införsel av alkohol- och tobaksvaror har högsta prioritet.

TPF

FPT

Kustbevakningens medverkan regleras, förutom av tullagen och smugglingslagen, främst av tullförordningen och inregränslagen. Kustbevakningen har ett självständigt ansvar för tullkontrollen till sjöss av sådana s.k. icke-gemenskapsvaror som förs in över yttre gräns. En kustbevakningstjänsteman har i princip samma befogenheter som en tulltjänsteman i fråga om bl.a. prejning av fartyg samt rätt att undersöka varor, transportmedel och bagage. Eftersom Tullverket saknar egna fartyg kan emellertid rätten att preja ett fartyg i praktiken enbart utövas av Kustbevakningen, som på begäran också ska bistå Tullverket om det behövs för att Tullverket ska kunna vidta en tullkontrollåtgärd. En kustbevakningstjänsteman kan bl.a. också förbjuda ett fartyg att avgå eller ankomma utan medgivande och stänga av vissa områden (se 6 kap.610 och 20 §§tullagen).

TP

PT

Regleringsbrev för budgetåret 2008 avseende Kustbevakningen, Regeringsbeslut 2007-04-19, Fö2007/1048/CIV. Se vidare avsnitt 3.2.

7.6.5. Fiskerikontroll

Kustbevakningen ansvarar tillsammans med Fiskeriverket för huvudparten av fiskerikontrollen i landet.

Sedan år 2007 har, som tidigare nämnts, ansvaret för landnings- och kvalitetskontroller överförts från Kustbevakningen till Fiskeriverket.

TPF

17

FPT

Kustbevakningen har emellertid fortfarande ansvar för

fiskerikontrollen till sjöss och bedriver fiskeriövervakning inom sitt verksamhetsområde.

Målet för Kustbevakningens fiskerikontroll är att säkerställa att fiskekvoter inte överskrids och att såväl gemenskapslagstiftning som nationell lagstiftning efterlevs. Kustbevakningen bidrar bl.a. genom att kontrollera på vilka platser fisket till sjöss bedrivs, om tillåtna fiskeredskap används och om fastställda kvoter följs. Tillsammans med Fiskeriverket utvecklar Kustbevakningen metoder och kontrollsystem som ska säkerställa att såväl de nationella som de europeiska fiskebestämmelserna följs och att fiskekvoterna inte överskrids.

Fiskeriövervakningen riktas i huvudsak mot det yrkesmässiga fisket, men under fredningsperioderna även mot fritidsfisket i sådana s.k. reproduktionsområden som har fredats genom beslut av Fiskeriverket.

Kustbevakningen och Fiskeriverket inrättade år 2005 ett för bägge myndigheterna gemensamt nationellt fiskerikompetenscenter (FKC) som är bemannat dygnet runt. FKC syftar till att fördjupa och effektivisera fiskerikontrollen genom en mer utvecklad samverkan och ett effektivare informationsutbyte (se vidare avsnitt 6.6.3).

Kustbevakningen ska vara kontaktpunkt för fiskerikontroll enligt överenskommelse med annan myndighet (7 § andra stycket instruktionen).

7.6.6. Kontroll- och tillsynsverksamhet i övrigt

I 5 § instruktionen anges att kontroll- och tillsynsverksamheten också bl.a. omfattar fartygs registrering och identifiering (2), jakt och annat ianspråktagande av naturresurser (6), skydd av miljö- och naturvårdsintressen (7) samt skyddsobjekt, militära skyddsområden och tillträde för utländska statsfartyg (8). Som framgått ovan regleras emellertid innehållet i Kustbevakningens tillsyns- och

TP

17

PT

5 kap.4 och 5 §§ förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

kontrollverksamhet inte i myndighetens instruktion. Myndighetens uppdrag att utöva kontroll och tillsyn styrs i stället av ett stort antal föreskrifter i skilda författningar. Dessa författningar behandlas i avsnitt 11.

7.7. Utvidgat uppdrag att övervaka fisket

7.7.1. Nationell reglering

Kustbevakningens uppdrag att bedriva övervakning av fisket kan utsträckas sakligt eller geografiskt om detta följer av vissa särskilt angivna konventioner eller internationella överenskommelser (8 § instruktionen).

Följande konventioner och internationella överenskommelser avses:

1. konventionen av den 31 december 1932 mellan Sverige och Danmark angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen (SÖ 1933:13),

2. överenskommelsen av den 19 december 1966 med Danmark och Norge om ömsesidig rätt till fiske i Skagerack och Kattegatt (SÖ 1967:13),

3. gränsälvsöverenskommelsen av den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland (SÖ 1971:44), och

4. rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

Kustbevakningens och en kustbevakningstjänstemans verksamhetsområde rörande fiskerikontroll har också vidgats genom att EU:s gemensamma fiskeripolitik ger kustbevakningstjänstemän rätt att som gemenskapsinspektörer utföra fiskerikontroll i andra medlemsstater (8 § andra stycket instruktionen).

TPF

FPT

TP

PT

Rådets förordning (EG) nr 768/2005 av den 26 april 2005 om inrättande av Gemenskapens kontrollorgan för fiske och ändring av förordning (EEG) 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken samt kommissionens förordning (EG) nr 1042/2006 av den 7 juli 2006 om fastställande av närmare bestämmelser för tillämpning av artikel 28.3–4 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

7.7.2. Nordostatlantiska fiskerikommissionen

Kustbevakningen ansvarar enligt 9 § instruktionen också för de kontrollåtgärder till sjöss som ankommer på Sverige och som EU genomför inom det område som regleras av Nordostatlantiska fiskerikommissionen, NEAFC.

TPF

FPT

Av regleringen följer att Kust-

bevakningen får utse behöriga tjänstemän som ska vara inspektörer och koordinatorer.

Inom ramen för NEAFC samarbetar ett antal länder främst kring fiskerikontrollen i det område i Nordostatlanten där ingen enskild stat har jurisdiktion, det s.k. Smutthavet. Av överenskommelsen om NEAFC följer att Kustbevakningen, utöver sitt normala verksamhetsområde, också har skyldighet att under vissa angivna tidpunkter söka efter och kontrollera sådana fartyg som bedriver illegalt fiske samt vidare – om fartyget anträffas – att rapportera händelsen till fartygets flaggstat (s.k. flaggstatsrapportering beskrivs närmare i avsnitt 12.14). Det finns flera kvoterade arter i området, bl.a. sill, blåvitling och rödfisk, och det bedrivs både legalt och illegalt fiske. Insatserna riktas främst mot att hitta de fartyg som fiskar illegalt.

7.8. Utvidgat uppdrag att övervaka EU:s gränser

Som en följd av EU:s operativa samarbete för kontroll av medlemsstaternas yttre gränser har Kustbevakningen också fått gränskontrolluppgifter utanför sitt normala verksamhetsområde (10 § instruktionen). Myndigheten får, utanför det område som avses i 1 § instruktionen, medverka i EU:s operativa samarbete för kontroll av medlemsstaternas yttre gränser enligt den s.k. Rabit-förordningen

TPF

20

FPT

. För detta ändamål får myndigheten utse behöriga tjänstemän att ingå som gränsbevakningstjänstemän i gränsinsatsenheter. Inom Frontex,

TPF

21

FPT

EU:s byrå för samordning av förvaltningen av

EU:s yttre gränser, samordnas ett antal gemensamma operationer

TP

19

PT

NEAFC är en förkortning av North East Atlantic Fisheries Commission. Kommissionen har upprättats med stöd av konventionen om framtida multilateralt samarbete om fisket i Nordostatlanten (SÖ 1982:14).

TP

20

PT

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 863/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av en mekanism för upprättande av snabba gränsinsatsenheter och om ändring av rådets förordning (EG) nr 2007/2004 vad beträffar den mekanismen och regleringen av gästande tjänstemäns uppgifter och befogenheter.

TP

21

PT

Se avsnitt 5.3.4 angående Frontex.

vid de yttre gränserna. Det har fastställts vissa gemensamma regler för gränskontrollanter som i samband med en gemensam operation sätts in på en annan medlemsstats territorium. Det gränsöverskridande samarbetet inom Frontex har kompletterats med en särskild mekanism för snabba ingripanden vid EU:s yttre gränser i kritiska situationer, Rabit

TPF

FPT

. Denna ordning innebär i huvudsak att om en medlemsstat utsätts för ett särskilt stort migrationstryck, kan denna medlemsstat begära bistånd av Frontex i form av utplacering av en Rabit-grupp. En sådan grupp har rätt att kontrollera resehandlingar, i syfte att fastställa handlingarnas giltighet och äkthet, samt personernas identitet, att fråga ut personer i syfte att utröna skälet för resan, att kontrollera att dessa har både erforderliga handlingar och tillräckliga medel för uppehället samt om personerna förekommer på spärrlistan i Schengens informationssystem. Det finns också särskilda befogenheter knutna till uppdraget. En tjänsteman har under ett Rabit-uppdrag bl.a. rätt att genomsöka fordon och föremål i enlighet med värdmedlemsstatens nationella lagstiftning, att övervaka och patrullera de yttre gränserna och att förhindra att personer på ett olagligt sätt passerar gränserna. Ingripandena ska samordnas av Frontex. Det är verkställande direktören som fattar beslut om bifall eller avslag på begäran.

7.9. Miljöräddningstjänst m.m. till sjöss

Med räddningstjänst avses sådana räddningsinsatser som staten eller kommunerna ska svara för vid olyckshändelser och vid överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor, egendom och miljö, se lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. Räddningstjänst omfattar också räddningsinsatser som görs i situationer som anges i lagen utan att det har inträffat någon olyckshändelse eller finns överhängande fara för en olyckshändelse.

Den statliga räddningstjänsten omfattar fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, efterforskning av försvunna personer, miljöräddningstjänst till sjöss och räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Ansvaret för denna är delat mellan flera myndigheter. Kommunerna svarar för all annan räddningstjänst. Av lagen framgår att kommunerna och de statliga myndigheter som

TP

PT

Se avsnitt 5.3.4 angående Rabit.

bedriver räddningstjänst ska samarbeta med varandra och med andra som berörs av verksamheten.

Kustbevakningen har ett självständigt ansvar för miljöräddningstjänsten till sjöss (11 § instruktionen).

TPF

FPT

I förordningen (2003:789)

om skydd mot olyckor finns närmare föreskrifter. Dessutom har myndigheten skyldighet att bistå vid räddningsinsatser enligt lagen om skydd mot olyckor.

Ansvaret för miljöräddningstjänsten till sjöss innebär bl.a. att Kustbevakningen ska agera när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet eller när det föreligger en överhängande fara för sådana utsläpp. I första hand utnyttjas kustbevakningsflyget och satellitövervakning för upptäckt och dokumentation av oljeutsläpp i farvatten runt Sveriges kuster.

I regleringsbrevet har regeringen bl.a. framhållit att Kustbevakningen ska ha ständig beredskap för att kunna påbörja och leda miljöräddningstjänst till sjöss samt för att tidigt kunna bekämpa utsläpp. Regeringen har vidare angett att bekämpningsinsatserna påtagligt ska bidra till att minimera konsekvenserna av olyckor och till att minska de negativa effekterna på vattenmiljön och strandzonen.

Myndigheten ska också, som central tillsynsmyndighet, utöva tillsyn över att bestämmelserna inom området följs.

TPF

FPT

Kustbevak-

ningens miljöövervakning omfattar främst regler om förbud mot vattenförorening och dumpning i vatten samt tillsyn av naturskydds-, fågelskydds- och sälskyddsområden.

På anmodan av räddningsledare ska Kustbevakningen också delta i sjöräddningstjänst och annan räddningstjänst och därigenom bidra till ökad sjösäkerhet, till att människoliv kan räddas, till att personskador begränsas och att konsekvenserna för egendom och miljö minskas (11 § instruktionen).

Kustbevakningen får begära bistånd från och lämna bistånd till utländska myndigheter vid räddningsinsatser enligt vissa internationella överenskommelser (12 § instruktionen).

TPF

FPT

Utöver de

TP

23

PT

Se även 4 kap. 5 § lagen om skydd mot olyckor och 4 kap. 12–14 §§ förordningen om skydd mot olyckor.

TP

24

PT

5 kap. 1 § lagen om skydd mot olyckor.

TP

25

PT

De överenskommelser och konventioner som avses är:

1. överenskommelsen av den 13 september 1983 om samarbete vid bekämpning av förorening av Nordsjön genom olja och andra skadliga ämnen (SÖ 1984:13),

2. konventionen av den 9 april 1992 om skydd av Östersjöområdets marina miljö (SÖ 1996:22),

3. konventionen av den 30 november 1990 om beredskap för, insatser vid och samarbete vid föroreningar genom olja (SÖ 1992:16), och

4. tilläggsprotokollet till konventionen under punkten 3 om beredskapen för, insatser vid och samarbete vid föroreningar genom skadliga och giftiga ämnen när detta är i kraft i förhållande till Sverige.

överenskommelser som uttryckligen nämns har Kustbevakningen med stöd av 9 kap. 1 § lagen om skydd mot olyckor också möjlighet att begära bistånd från eller lämna bistånd till utländska myndigheter vid räddningsinsatser med stöd av t.ex. 1967 års Köpenhamnsöverenskommelse mellan de nordiska länderna om hjälp vid oljebekämpning (se även avsnitt 5.3.5).

Myndigheten deltar också i flygräddningstjänst och räddningstjänst vid kärnkraftsberedskap samt genomför sjuktransporter och medverkar vid brandbekämpning till sjöss.

7.10. Samordning av de civila behoven av sjöövervakning och sjöinformation

Enligt 14 § instruktionen har Kustbevakningen ett särskilt uppdrag att samordna civila behov av sjöövervakning och att förmedla civil sjöinformation till berörda myndigheter, det s.k. sjöövervakningsuppdraget.

Uppdraget tillkom i samband med de genomgripande förändringarna av Försvarsmakten med ett kraftigt minskat och mer allsidigt militärt försvar. Regeringen bedömde att de civila myndigheternas behov av sjöinformation skulle komma att öka, bl.a. avseende gränskontroll och gränsöverskridande brottslighet, men också i fråga om tillgänglighet, framkomlighet och säkerhet för sjöfarten.

TPF

FPT

Mot denna bakgrund ansåg regeringen att Kustbevakningen

borde ges ett formellt ansvar att koordinera de civila behoven av sjöövervakning samt förmedla sådan information till berörda civila verksamheter.

Uppdraget motsvarar till stor del avgränsningen av Kustbevakningens verksamhet. Myndigheten förmedlar t.ex. fortlöpande iakttagelser om sjöläget, lämnar information från förhandsanmälningar och inspektioner samt avrapporterar brott. Sjöövervakningsuppdraget är emellertid i vissa avseenden vidare än Kustbevakningens operativa verksamhet. I den delen förmedlar Kustbevakningen fortlöpande information om iakttagelser avseende t.ex. brott och miss-

Kustbevakningen får även begära bistånd från och lämna bistånd till en medlemsstat i EU vid miljöräddningsinsatser till sjöss i enlighet med rådets beslut 2001/792/EG, Euratom av den 23 oktober 2001 om inrättande av en gemenskapsmekanism för att underlätta ett förstärkt samarbete vid biståndsinsatser inom räddningstjänsten. Sådant bistånd får dock endast lämnas under förutsättning att den stat som har begärt biståndet garanterar Kustbevakningen full kostnadstäckning för dess insatser.

TP

PT

Prop. 1999/2000:30 s. 148 f.

tänkt brottslig verksamhet utanför det egna verksamhetsområdet. Kustbevakningens samordning av information sker därför både som en del i den egna verksamheten, då myndigheten själv använder informationen, och som samordning och förmedling med hänsyn till andra myndigheters behov.

Kustbevakningen ska samordna och förmedla information främst till de myndigheter som ingår i det s.k. Sjöövervakningsrådet. Sjöövervakningsrådet har knutits till Kustbevakningen för att bistå myndigheten i arbetet med att samordna de civila behoven av sjöövervakning och förmedla sjöinformation (19 § första stycket instruktionen).

I Sjöövervakningsrådet, som består av myndighetens chef och högst tio andra ledamöter samt ersättare för dessa, deltar förutom Kustbevakningen bl.a. även Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Tullverket, Statens räddningsverk, Sjöfartsverket och Fiskeriverket (19 § andra stycket instruktionen). Alla myndigheter som ingår i rådet har uppdrag med anknytning till verksamhet eller förhållanden till sjöss eller i anslutning till sjötrafiken, såsom t.ex. räddningstjänst, gränskontroll, sjötrafikövervakning och sjösäkerhetstillsyn.

Som ett led i samordningen och förmedlingen av sjöinformation håller ett särskilt stödsystem på att utvecklas. Detta system, som benämns SJÖBASIS, har vi redogjort för i avsnitt 6.6.1.

7.11. Medverkan i internationellt samarbete

Samverkan internationellt, utgör en naturlig del av Kustbevakningens verksamhet. Kustbevakningen ska hålla sig underrättad om den internationella utvecklingen inom sitt verksamhetsområde och medverka i internationellt samarbete för att utveckla gränskontroll, brottsbekämpning till sjöss, miljöskydd till sjöss och annan sjöövervakning. Kustbevakningen ska också samverka med andra myndigheter för att främja svenskt deltagande i internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde (15 § första stycket instruktionen).

Vidare kräver samhällsutvecklingen i stort, och inte minst behovet av att förhindra illegal införsel av alkohol och narkotika, ett ökat samarbete. Bekämpning av den gränsöverskridande och organiserade kriminaliteten ställer särskilda krav. Myndighetens profil som en samverkansmyndighet har förstärkts som en följd av Sveriges medlemskap i EU.

Kustbevakningens internationella samarbete har beskrivits närmare i avsnitt 5.3.

7.12. Uppdragsverksamhet

Kustbevakningen får enligt instruktionen även bedriva uppdragsverksamhet (16 §).

Kustbevakningens uppdragsverksamhet består av verksamhet som faktureras annan myndighet eller uppdragsgivare. Kustbevakningen utför bl.a. dykeriuppdrag åt polisen för att söka efter försvunna personer, smuggelgods och vapen eller för att genomföra bottenbesiktningar vid fartygsolyckor. Myndigheten har också uppdrag åt Umeå Marina Forskning (UMF). Uppdragsverksamheten består också i vattenprovtagning åt SMHI, bogsering och olika uppdrag i samband med havsforskning. Kustbevakningens uppdrag åt Jordbruksverket i samband med utbrottet av fågelinfluensa år 2006 är ett annat exempel. All uppdragsverksamhet ska faktureras enligt bestämmelserna i avgiftsförordningen (1992:191). Det innebär att det krävs full kostnadstäckning.

7.13. Sammanfattning: Ett brett verksamhetsområde

Kustbevakningens har, genom sina vitt skilda uppgifter inom flera olika politikområden, ett brett verksamhetsområde. Myndighetens blandade uppdrag, som avviker från den tydliga avgränsning av ansvaret som annars är vanlig för svenska myndigheter, bör ses mot bakgrund av några olika faktorer. Det är för det första en naturlig följd av att Kustbevakningen sedan länge svarar för myndighetsutövning inom olika rättsområden längs med hela Sveriges kuststräcka och i vissa andra vattenområden samt på land i anslutning till dessa vatten. För det andra är Kustbevakningen i praktiken den enda civila myndigheten med befogenheter i Sveriges ekonomiska zon och på svensk del av kontinentalsockeln. Härtill kommer att Kustbevakningen har getts ett övergripande ansvar för myndighetsutövning till sjöss i det svenska territoriet och – om det följer av en internationell överenskommelse – för myndighetsutövning till sjöss utanför territoriet.

8. Geografisk avgränsning

8.1. Inledning

Som framgått av tidigare avsnitt spänner Kustbevakningens verksamhet och en kustbevakningstjänstemans befogenheter över ett flertal områden. Gällande rätt innehåller ingen enhetlig och fullständig geografisk avgränsning av uppgifterna och befogenheterna vare sig till sjöss eller på land. Detta är en naturlig följd av det stora antal författningar som berör Kustbevakningen i dess dagliga verksamhet (se vidare avsnitt 11). Om inget särskilt anges tillämpas de generella avgränsningar som följer av myndighetens instruktion eller av lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP), i de fall där den är tillämplig.

Detta avsnitt syftar till att i ett sammanhang redovisa de uttryckliga geografiska avgränsningar som finns för Kustbevakningens verksamhet. Vi vill emellertid framhålla att avgränsningen i det enskilda fallet kan vara mycket komplex, inte minst när det gäller hur olika bestämmelser ska tolkas i förhållande till varandra. Vi återkommer till dessa frågor i övervägandena (avsnitt 16).

I detta avsnitt redovisar vi inledningsvis vissa begrepp som är grundläggande för olika geografiska avgränsningar (avsnitt 8.2). I avsnitt 8.3 behandlar vi det polisiära uppdraget. Det följande avsnittet tar upp de särskilda avgränsningarna i vattenföroreningslagen (avsnitt 8.4). I avsnitt 8.5 behandlar vi de olika geografiska avgränsningar som gäller vid gränskontroll av personer och i avsnitt 8.6 motsvarande avgränsningar för gränskontroll av varor. Avsnitt 8.7 behandlar fiskeriövervakning, avsnitt 8.8 kontroll av farligt gods och avsnitt 8.9 miljöräddning till sjöss.

8.2. Några grundläggande begrepp

Innan vi går in närmare på de geografiska avgränsningarna finns det anledning att erinra om några i sammanhanget viktiga begrepp till vilka vi också återkommer i avsnitten 12 och 16.

Det svenska sjöterritoriet består enligt lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och förordningen (1966:375) om beräkningen av Sveriges sjöterritorium av svenskt inre vatten och territorialhav. Landterritoriet, luftterritoriet och sjöterritoriet bildar tillsammans Sveriges statsterritorium.

Till inre vatten räknas något förenklat

  • insjöar, vattendrag och kanaler och
  • vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vattenområden innanför och mellan öar, holmar och skär. Utanför det inre vattnet finns territorialhavet. Detta får i princip sträcka sig tolv nautiska mil utanför landterritoriet och inre vatten.

TPF

1

FPT

Enligt FN:s havsrättskonvention får staterna inrätta en ekonomisk zon om högst 200 nautiska mil utanför kusten. Genom lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, har regeringen bemyndigats att inrätta en sådan zon. I förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon har regeringen angett gränserna för zonen.

Enligt 1 § Kustbevakningens instruktion utgår myndighetens uppdrag från uppgiften att bedriva sjöövervakning. Enligt 2 § instruktionen är myndighetens uppdrag att ansvara för eller bistå andra myndigheter med övervakning, brottsbekämpande verksamhet samt kontroll och tillsyn, dvs. att bedriva sjöövervakning, dels inom svenskt sjöterritorium och svensk ekonomisk zon, dels på land i anslutning till dessa vatten. Beträffande sjöar, kanaler och vattendrag omfattar sjöövervakningen enbart Vänern och Mälaren.

Begreppet sjöövervakning återkommer delvis och uttrycks då som ”övervakning” i LKP.

8.3. Polisiärt uppdrag

Kustbevakningens polisiära uppdrag regleras övergripande i 1 och 3 §§ instruktionen. I LKP anges hur långt Kustbevakningens rätt att ingripa sträcker sig inom vissa rättsområden. I 1 § andra stycket LKP slås fast att lagen tillämpas när myndigheten bedriver ”övervakning”

TP

1

PT

En nautisk mil är 1 852 meter.

till havs, i kustvattnen, i Vänern och Mälaren. Denna avgränsning valdes eftersom den ansågs vara förenlig med det ansvarsområde som vid tidpunkten gällde för tullväsendets oljebekämpning till sjöss.

TPF

2

FPT

Bestämmelsen har kommit att tillämpas på så sätt att en kustbevakningstjänsteman utövar sina befogenheter enligt LKP även på stränder och öar.

TPF

FPT

Denna tolkning av bestämmelsen utgår bl.a. från

uttalanden i den promemoria som låg till grund för LKP.

TPF

4

FPT

Där fram-

hölls att det inte är lämpligt att föreskriva att tjänstemännen vid Kustbevakningen bara ska göra ingripanden till sjöss, men att det samtidigt inte går att i detalj reglera var ingripandena får ske. I sammanhanget talas emellertid om ingripanden på stränder och öar. Tolkningen bör vidare ses mot bakgrund av att regeringen i propositionen framhöll att avsikten var att skapa förutsättningar för ett rationellt system där kustbevakningstjänstemän utrustas med befogenheter att ingripa i situationer där polis inte finns till hands.

TPF

5

FPT

Tolk-

ningen har numera befästs genom att det i myndighetens instruktion anges att verksamheten också ska bedrivs på land i anslutning till de vatten som omfattas av ansvarsområdet.

TPF

6

FPT

LKP är vidare till största delen tillämplig också i fråga om övervakning inom Sveriges ekonomiska zon. Vissa rättsområden i 1 § LKP är dock undantagna, nämligen brott som avser skyddsobjekt och militära skyddsområden (1), fornminnen och sjöfynd (9), utlänningars inresa till och utresa från eller vistelse i Sverige (13) och sjöfartsskydd (15). Att brott av det slaget har undantagits beror på att straffrättslig jurisdiktion saknas i den ekonomiska zonen.

8.4. Vattenföroreningslagen

Vattenföroreningslagens regler om förbud mot utsläpp av olja från fartyg gäller för utsläpp inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon samt i Östersjöområdet utanför dessa vattenområden.

TPF

7

FPT

I

fråga om andra vattenområden får regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddela föreskrifter om förbud mot utsläpp

TP

PT

Prop. 1981/82:114 s. 20.

TP

PT

Se 3 § andra stycket kustbevakningens föreskrifter om medverkan vid polisiär övervakning,

nr 4/95, beslutade den 30 oktober 1995 med stöd av 4 § förordningen (1983:124) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.

TP

PT

Ds H 1980:1 s. 70.

TP

PT

Prop. 1981/82:114 s. 19.

TP

PT

1 § instruktionen.

TP

PT

2 kap. 2 § första stycket vattenföroreningslagen.

av olja.

TPF

8

FPT

I vattenföroreningsförordningen har regeringen föreskrivit

att fartyg inte får släppa ut olja inom inre vatten, territorialhav eller ekonomisk zon som tillhör en annan medlemsstat i EU

TPF

FPT

samt inte

heller på det fria havet.

TPF

10

FPT

Förordningsregleringen sträcker alltså ut

vattenföroreningslagens geografiska tillämpningsområde.

Vattenföroreningslagen har inte någon uttrycklig geografisk avgränsning mot land, men däremot har hamnbegreppet definierats av Sjöfartsverket. Verket har med stöd av myndighetens generella bemyndigande i vattenföroreningsförordningen

TPF

FPT

föreskrivit att

med hamn i vattenföroreningslagen avses en plats eller ett geografiskt område som har inrättats för att ge service till fartyg (SJÖFS 2007:15, bilaga 1). Regeringen har med utgångspunkt i denna definition konstaterat att det knappast utgör något problem att avgöra vad som är en hamn, men att tolkningsproblem däremot kan uppkomma i fråga om när ett fartyg ska anses ha anlöpt hamn.

TPF

FPT

För att inte sträcka ut hamnstatsjurisdiktionen utöver vad som kan anses förenligt med havsrättskonventionen bör det enligt regeringen normalt krävas att ett fartyg, för att anses ha anlöpt hamn, t.ex. ska ha lagt till vid kaj eller ankrat på redd för det fall denna ligger inom hamnområdet. Regeringen framhåller vidare att det i det enskilda fallet alltid måste avgöras om ett fartyg ska anses ha anlöpt hamn eller inte.

8.5. Gränskontroll av personer

Kustbevakningens uppdrag att medverka i gränskontroll av personer avgränsas indirekt genom 9 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen (2005:716) till ”kontroll av sjötrafiken”. Vad som avses med begreppet ”sjötrafiken” preciseras inte närmare i författningstexten eller i förarbetena.

När Kustbevakningen för polisens räkning genomför inre utlänningskontroll, dvs. kontroll av utlänningar som vistas i Sverige, är kontrollen för Kustbevakningens del geografiskt avgränsad till att omfatta kontroll av och i anslutning till sjötrafiken.

TPF

FPT

Med detta

åsyftas enligt förarbetena till utlänningslagen i dess tidigare lydelse

TP

8

PT

2 kap. 2 § andra stycket vattenföroreningslagen.

TP

9

PT

2 kap. 5 § andra stycket vattenföroreningsförordningen.

TP

10

PT

2 kap. 5 § tredje stycket vattenföroreningsförordningen.

TP

11

PT

2 kap. 3 § andra stycket vattenföroreningsförordningen.

TP

12

PT

Prop. 2005/06:209 s. 46.

TP

13

PT

9 kap. 9 § andra stycket utlänningslagen.

att kontrollen kan avse inte bara personer i sjötrafiken, utan även personer vilka befinner sig i närhet till de vatten som Kustbevakningen ska övervaka under sådana omständigheter att de typiskt sett har samband med sjötrafiken.

TPF

FPT

Det anges vidare att det alltid

måste vara fråga om tillfällen där det framstår som mer naturligt att Kustbevakningen agerar som ett led i sin övervakning av sjötrafiken än att polisen tillkallas för att genomföra kontrollen. Avgränsningen valdes därför att det ansågs vara mest naturligt att Kustbevakningen genomför kontroller på de platser till vilka man enbart kan färdas till sjöss eller som endast med svårighet kan nås landvägen. Kontroller i andra fall ska polisen genomföra. Som exempel nämndes i förarbetena att Kustbevakningens kontroll ska kunna omfatta t.ex. fall där en båt påträffas för ankar utan att denna framförts i anslutning till kontrollen eller på en plats där den eller de personer som avses kontrolleras befinner sig i land på en ö, kanske utan annan förbindelse dit än sjövägen. Det kan även vara fråga om kontroller som ska utföras i en hamn eller liknande av personer som vistas ombord på ett fartyg eller en båt eller i direkt anslutning till denna.

Kustbevakningens möjlighet att ingripa mot brott som uppdagas vid utlänningskontroll avgränsas geografiskt genom bestämmelserna i LKP.

Frågan om geografisk avgränsning berörs av Gränskontrollutredningen i betänkandet Gränskontrollag – Effektivare gränskontroll (SOU 2004:110). Utredningen föreslår att Kustbevakningens självständiga ansvar för personkontroller ska gälla ”till sjöss och i anslutning till sjötrafiken”.

TPF

FPT

8.6. Gränskontroll av varor

En kustbevakningstjänstemans befogenheter i den brottsbekämpande verksamheten avseende gränskontroll av varor regleras i första hand i smugglingslagen. Smugglingslagen innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. I lagen finns särskilda bestämmelser om vilka tvångsmedel som får användas vid förundersökning. Kontrollåtgärder utan brottsmisstanke regleras däremot inte i smugglingslagen. Kustbevakningens kontrollbefogenheter följer i stället av rätten att kontrollera anmälningsskyldigheten enligt tullagen eller inregränslagen

TP

PT

Prop. 1999/2000:64 s. 179.

TP

PT

SOU 2004:110 s. 348 ff. Se avsnitt 13.3.1.

(se nedan). Smugglingslagen innehåller ingen uttrycklig geografisk avgränsning, men en sådan kan indirekt anses följa av att de flesta av brotten begås vid gränspassage.

Varukontroll vid yttre gräns sker enligt tullagen. Vid inre gräns sker motsvarande kontroll med stöd av inregränslagen.

Tullagen är för Kustbevakningens del tillämplig vid kontroll ”av sjötrafiken” (62 § tullförordningen). Någon motsvarande bestämmelse finns inte avseende kontroll vid inre gräns. Som framgår närmare i avsnitt 13.3.2 föreslår dock Inregränslagsutredningen att en bestämmelse av motsvarande innebörd (”till sjöss”) ska gälla vid inre gräns.

8.7. Fiskeriövervakning

Kustbevakningens fiskeriövervakning omfattar svenskt sjöterritorium och svensk ekonomisk zon samt därutöver den övervakning av fisket som följer av internationella överenskommelser med bl.a. Danmark, Norge och Finland samt av medlemskapet i EU.

I fiskeregleringen finns ingen särskild geografisk avgränsning. Tidigare gällde för fiskerikontroll att Kustbevakningen fick bedriva sådan kontroll ”till sjöss och vid landning av fisk”.

TPF

FPT

Numera ska

Kustbevakningen inom sitt verksamhetsområde kontrollera efterlevnaden av bestämmelser om fiske. Det som avses är verksamhetsområdet enligt myndighetens instruktion, dvs. Sveriges sjöterritorium, internationellt vatten i svensk ekonomisk zon och land i anslutning till dessa vatten. När det gäller sjöar, kanaler och vattendrag omfattas enbart Vänern och Mälaren.

TPF

FPT

Kustbevakningen ska också för Sveriges del ansvara för de kontrollåtgärder till sjöss som EU genomför inom det område som regleras av Nordostatlantiska fiskerikommissionen, NEAFC.

TPF

FPT

Av

detta samarbete följer att Kustbevakningen vid vissa tidpunkter ska patrullera och utöva fiskerikontroll i det område i Nordostatlanten där ingen enskild stat har jurisdiktion, det s.k. Smutthavet.

Fiskeriövervakningen styrs till mycket stor del av EU:s gemensamma fiskeripolitik. Enligt den s.k. grundförordningen

TPF

FPT

omfattar

TP

16

PT

Jfr 5 kap. 5 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen i dess lydelse före den 15 april 2007.

TP

17

PT

1 § instruktionen.

TP

18

PT

9 § instruktionen.

TP

19

PT

Rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk, artikel 1.

fiskeripolitiken alla vatten inom ett medlemslands sjöterritorium och ekonomiska zon. Vidare omfattas gemenskapsfartygens fiske i det fria havet och, inom ramen för träffade fiskeöverenskommelser, även fisket i vatten under tredje lands jurisdiktion. Enligt en särskild EG-rättsakt

TPF

FPT

ska alla gemenskapens fiskefartyg ha samma villkor

när det gäller tillträde och nyttjande av medlemsstaternas havsområden. Svenska fiskefartyg får som en följd av dessa överenskommelser fiska i andra länders territorialhav inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och dess regelverk. Regleringen har direkt betydelse för det fiske som bedrivs inom det finska territorialhavet och på danskt territorialvatten i Öresund.

De särskilda förhållandena i Öresund, som regleras genom 1932 års fiskeöverenskommelse, ger rätt till svenskt fiske till sju meters djup på den danska sidan av sundet.

TPF

21

FPT

Även om fiskerätten

omfattar respektive stats kustvatten så avser överenskommelsen inte att ändra på de allmänna principer som följer med territorialvattnets utsträckning.

Ett ännu mer långtgående samarbete inom ramen för den gemensamma fiskerikontrollen består i att de tjänstemän som utsetts till s.k. gemenskapsinspektörer får utföra fiskerikontroller i andra medlemsstater.

TPF

FPT

8.8. Kontroll av farligt gods

Kustbevakningens tillsyn över efterlevnaden av lagen (2006:263) om transport av farligt gods gäller gods i hamnars landområden, om godset är avsett för vidare transport, samt efter begäran om biträde från Sjöfartsverket, även sjötransporter (10 § förordningen om farligt gods).

När Kustbevakningen bedriver övervakning för att hindra brott mot lagen om transport av farligt gods eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen kan således LKP tillämpas inte bara till havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren, utan

TP

PT

Förordningen (EEG) nr 101/76 av den 19 januari 1976 om fastställande av en gemensam strukturpolitik för fiskerinäringen.

TP

PT

Konventionen av den 31 december 1932 mellan Sverige och Danmark angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen (SÖ 1933:13).

TP

PT

Rådets förordning 768/2005 om inrättande av Gemenskapens kontrollorgan för fiske och ändring av förordningen (EEG) 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken samt förordningen 1042/2007 om fastställande av närmare bestämmelser för tillämpning av artikel 28.3–4 i rådets förordning (EG) 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

därutöver också i hamnar.

TPF

23

FPT

Tillägget avseende hamnar gjordes i för-

tydligande syfte mot bakgrund av att Kustbevakningens övervakning av bestämmelser rörande transport av farligt gods huvudsakligen sker inom hamnars landområde.

TPF

24

FPT

I förarbetena utvecklas den närmare

avgränsningen av en hamns område, varvid det slås fast att detta område allmänt sett omfattar såväl land- som vattenområden.

TPF

FPT

Vidare konstateras att det saknas klart fastställda gränser för varje enskild hamn, eftersom det inte finns några allmänna bestämmelser som reglerar vad som är en hamn eller en hamns landområde. Detta varierar beroende bl.a. på hamnens verksamhet och yttre förutsättningar. Således kan hamnområdet, förutom kajer och terminaler i nära anslutning till vattnet, innefatta även t.ex. vägar, upplagsplatser och magasin, som befinner sig längre inåt land. Enligt förarbetsuttalandena måste alltså hamnens yttersta landgräns avgöras från fall till fall. Därvid kan, enligt förarbetena, viss vägledning sökas i andra sammanhang där gränser angetts, t.ex. i planläggningsbeslut, i s.k. hamnordningar eller genom fysiska markeringar.

8.9. Miljöräddning till sjöss

Kustbevakningens uppdrag att ansvara för miljöräddningstjänsten till sjöss sträcker sig längre geografiskt än verksamheten att bedriva sjöövervakning. Kustbevakningen ansvarar inte bara för miljöräddningstjänsten till sjöss inom territorialhavet, på internationellt vatten i svensk ekonomisk zon, i land i anslutning till dessa vatten och i Vänern och Mälaren, utan även för Vättern, kustvattnen och skärgårdsområdena (med undantag för hamnar).

TPF

FPT

Det geografiska området för Kustbevakningens räddningsinsatser har också sträckts ut genom ett antal internationella överenskommelser som anges i 12 § instruktionen.

Med miljöräddningstjänst till sjöss avses enligt 4 kap. 5 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor den räddningstjänst som Kustbevakningen svarar för när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet eller när det föreligger en överhängande fara för detta. Geografiskt omfattar ansvaret Sveriges sjöterritorium och ekono-

TP

23

PT

1 § fjärde stycket LKP.

TP

24

PT

Prop. 2005/06:51 s. 83.

TP

25

PT

A. prop. s. 83.

TP

26

PT

1 § instruktionen och 4 kap. 5 § lagen om skydd mot olyckor.

miska zon. Vattendrag, kanaler, hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren ingår däremot inte. Enligt 4 kap. 12 § förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor svarar Kustbevakningen även för miljöräddningstjänsten inom de områden där räddningstjänsten enligt internationella överenskommelser ankommer på Sverige. De överenskommelser som avses är Helsingforskonventionen samt Köpenhamns- och Bonnavtalen.

TPF

27

FPT

Inom hamnar och andra inre

vatten, utom Vänern, Vättern och Mälaren, svarar kommunerna för miljöräddningstjänsten.

TP

PT

Se avsnitt 5.3.5.

9. Grundläggande regler för tvångsingripanden m.m.

9.1. Inledning

Användningen av tvångsmedel vid utredning av brott innebär ett intrång i den enskildes fri- och rättigheter. Ett sådant intrång, som även anses vara försvarbart i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till syftet, förutsätter dock en noggrann reglering i lag.

I rättegångsbalken definieras innebörden av olika tvångsmedel. Finns det regler om motsvarande tvångsmedel i andra författningar är rättegångsbalken normalt vägledande för tolkning och tillämpning.

Tvångsingripanden kan ske för olika syften. Straffprocessuella tvångsmedel, som i första hand regleras i rättegångsbalken, används framför allt i brottsutredande syfte eller för att man ska kunna genomföra en rättegång med anledning av misstanke om brott. En enhetlig definition av begreppet straffprocessuellt tvångsmedel saknas, men med tvångsmedel brukar avses sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som företas i myndighetsutövning och som utgör intrång i någons rättssfär.

TPF

1

FPT

Gemensamt

för åtgärderna är, förutom att de innebär ett intrång i en persons rättsfär, att de kan genomdrivas med tvång.

Enligt huvudregeln har endast polismän, åklagare och de allmänna domstolarna rätt att använda straffprocessuella tvångsmedel i brottmålsprocessen. Med stöd av vissa av de författningar som vi redogör för i avsnitt 11 kan emellertid även bl.a. kustbevakningstjänstemän ha sådana befogenheter.

En förutsättning för att använda straffprocessuella tvångsmedel är, med enstaka undantag, att det finns en konkret brottsmisstanke. De flesta tvångsmedel förutsätter också att misstanken riktas mot

TP

PT

SOU 1995:47 s. 137 f.

en bestämd person. I varje sådan bestämmelse om tvångsmedel anges hur stark brottsmisstanken ska vara.

TPF

FPT

Vilken misstankegrad som krävs

för att åtgärden ska kunna vidtas varierar, t.ex. förutsätter medtagande till förhör endast att ett brott har begåtts och för beslag är det tillräckligt att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts.

Användning av straffprocessuella tvångsmedel som riktar sig mot en person kan också i sig generera rätt till andra ingrepp, t.ex. rätten att av säkerhetsskäl kroppsvisitera den som grips eller rätten att använda fängsel.

Tvångsingripanden kan även vara administrativa och användas i syfte att utöva kontroll och tillsyn eller att upprätthålla ordningen. Många myndigheter har rätt att använda olika typer av administrativa tvångsmedel. Med detta avser vi tvångsingripanden av samma slag som straffprocessuella tvångsmedel men utan samband med en brottsutredning. Sådana åtgärder förutsätter ofta lagreglering. Förutsättningarna för administrativa tvångsingripanden varierar. De befogenheter av administrativ art som en kustbevakningstjänsteman har behandlas sist i avsnittet (avsnitt 9.7). Avsnittet inleds med en översiktlig genomgång av de allmänna principer för tvångsingripanden, som alltid ska vägas in innan ett beslut om en sådan åtgärd vidtas (avsnitt 9.2). Vi redovisar också vissa relevanta bestämmelser i regeringsformen (avsnitt 9.3), i Europakonventionen (avsnitt 9.4), i rättegångsbalken (avsnitt 9.5) och i polislagen (avsnitt 9.6).

9.2. Allmänna principer för tvångsingripanden

Eftersom ett tvångsingripande innebär ett ingrepp i den enskildes rättssfär måste en avvägning alltid göras mellan å ena sidan samhällets krav på en effektiv brottsbekämpning, och å andra sidan den enskildes rätt till integritet och rättssäkerhet. Vid denna avvägning, och innan beslut fattas, ska följande fyra allmänna principer beaktas

TPF

FPT

:

Legalitetsprincipen. Av denna följer att en myndighet inte utan uttryckligt stöd i lag eller annan författning får ingripa i en enskilds rättssfär. För att använda tvångsmedel krävs det alltså att det finns en författningsbestämmelse som, tolkad enbart efter sin ordalydelse, otvetydigt medger intrånget.

TP

2

PT

Lindberg, Gunnel, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas? (i fort-

sättningen Lindberg) s. 31.

TP

3

PT

För en utförlig genomgång av de allmänna principerna för användning av tvångsmedel, se

Lindberg s. 18 ff.

Ändamålsprincipen. Denna innebär att ett tvångsmedel bara får användas för de syften som har angetts av lagstiftaren. En myndighets rätt att använda tvångsmedel är bunden till tillämpningsområdet för det aktuella tvångsmedlet. Även verkställigheten måste ligga inom ramen för det tillåtna ändamålet och får således inte utnyttjas för andra syften.

Behovsprincipen. Denna betyder att en tvångsåtgärd bara får tillgripas om det är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden. Varje beslut och verkställighet av tvångsmedel ska därför föregås av överväganden om åtgärden verkligen behövs. Vidare följer av behovsprincipen att, om flera alternativ är möjliga, det alternativ som innebär minst intrång i den enskildes frihet ska väljas. Har syftet med tvångsmedlet uppnåtts ska tvångsmedlet upphöra.

Proportionalitetsprincipen. Denna sammanfaller delvis med behovsprincipen och innebär att tvångsåtgärden i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till det önskade målet med åtgärden. Skälen som talar för en tvångsmedelsåtgärd ska vägas mot det intrång eller men som åtgärden innebär.

Det kan tilläggas att det, utöver de fyra ovan redovisade principerna, för all offentlig verksamhet gäller ett allmänt krav på objektivitet.

TPF

FPT

Detta krav kan preciseras för viss verksamhet, t.ex.

förundersökning (23 kap. 4 § rättegångsbalken).

9.3. Närmare om regleringen i regeringsformen

I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen slås det fast att den offentliga makten utövas under lagarna. Denna bestämmelse utgör grunden för den s.k. legalitetsprincipen.

För all offentlig verksamhet gäller vidare enligt objektivitetsprincipen i 1 kap. 9 § regeringsformen att allas likhet inför lagen ska beaktas och att saklighet och opartiskhet alltid ska iakttas. Principen gäller för både domstolar och förvaltningsmyndigheter.

I 2 kap. regeringsformen regleras medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter i förhållande till det allmänna. I stor utsträckning likställs utländska medborgare med svenska medborgare.

I 2 kap.48 §§regeringsformen finns bestämmelser om de kroppsliga fri- och rättigheterna som bl.a. ger uttryck för den respekt för

TP

PT

Denna princip kommer till uttryck i 1 kap. 9 § regeringsformen.

den enskilda individens integritet som är utmärkande för ett rättssamhälle.

TPF

5

FPT

I 2 kap. 6 § regeringsformen sägs att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

Våld mot människokroppen, såsom exempelvis sterilisering och kastrering, men även lindrigare ingrepp som blodprovstagning och utandningsprov för alkoholtest utgör kroppsliga ingrepp.

TPF

FPT

Bestäm-

melsen reglerar bara påtvingade ingrepp, men i fråga om användning av tvångsmedel är utrymmet för samtycke snävt. Det saknar betydelse om åtgärden utgör ett administrativt eller straffprocessuellt tvångsingripande.

Med husrannsakan menas varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe, oavsett syftet med undersökningen.

TPF

7

FPT

Bestämmelsen i 2 kap. 6 § omfattar emellertid

även ”liknande intrång” och gäller därmed även intrång som inte sker i undersökningssyfte.

TPF

8

FPT

Skyddet är inte begränsat till bostäder.

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande och även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta.

Vissa av de rättigheter som regleras i 2 kap. regeringsformen har ett absolut skydd, medan andra kan begränsas med stöd av lag.

TPF

FPT

Bl.a. skyddet mot frihetsberövande, kroppsliga ingrepp, kroppsvisitation och husrannsakan kan inskränkas genom lag.

TPF

FPT

Begräns-

ningarna får emellertid endast göras för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel i rättegångsbalken utgör, i likhet med andra regler om tvångsingripanden, sådana begränsningar i de grundlagsskyddade rättigheterna som med stöd av 2 kap. 12 § regeringsformen kan godtas.

Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får inte heller lag eller annan föreskrift meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den

TP

5

PT

Prop. 1975/76:209 s. 119.

TP

6

PT

A. prop. s. 147. Även tagande av fingeravtryck har hävdats vara så integritetskränkande att

det bör betraktas som ett kroppsligt ingrepp, se SOU 1975:75 s. 359 (Fri- och rättighetsutredningen).

TP

7

PT

Prop. 1973:90 s. 246.

TP

8

PT

Prop. 1975/76:209 s. 147.

TP

9

PT

2 kap. 12 § regeringsformen.

TP

10

PT

2 kap.6 och 8 §§regeringsformen. Skyddet i 2 kap. 5 § regeringsformen är dock absolut.

Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

9.4. Europakonventionen

Europakonventionen gäller som svensk rätt sedan den 1 januari 1995.

TPF

FPT

Konventionen ratificerades visserligen redan år 1952, men

var före år 1995 enbart folkrättsligt bindande för Sverige som stat och kunde därför inte tillämpas eller åberopas direkt. I stället införlivades dess bestämmelser genom i första hand regleringen i 2 kap. regeringsformen.

Att Europakonventionen numera har status som svensk lag

TPF

12

FPT

inne-

bär att den direkt kan åberopas inför svenska domstolar och myndigheter och vidare att den under alla förhållanden ska tillämpas av svenska domstolar och myndigheter som en del av nationell rätt.

I artiklarna 2–14 i konventionen nämns alla grundläggande fri- och rättigheter som konventionen skyddar, bl.a. skyddet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

TPF

13

FPT

,

skyddet mot vissa frihetsberövanden

TPF

14

FPT

och skyddet för privat- och

familjeliv samt för hem och korrespondens.

TPF

15

FPT

Ytterligare fri- och

rättigheter som ska iakttas finns i vissa tilläggsprotokoll.

I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, slås bl.a. principen om varje persons rätt till respekt för sin egendom fast. Bestämmelsen anger att ”envar fysisk och juridisk persons rätt till sin egendom ska lämnas okränkt”. Vidare anges, som villkor för berövande av egendom, att ”Ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser”.

Vidare regleras inskränkningar i rörelsefriheten i artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till konventionen. Den som lagligen befinner sig på en stats område ska ha rätt att röra sig fritt och välja bosättningsort. Var och en ska också vara fri att lämna vilket land som helst, inbegripet sitt eget.

TP

PT

Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen har införlivats med svensk rätt genom inkorporering.

TP

PT

Bundenheten till konventionen följer också av EG-rätten, eftersom EG-domstolen har slagit fast att konventionen ska anses utgöra en integrerad del av gemenskapsrätten.

TP

PT

Artikel 3 i Europakonventionen.

TP

PT

Artikel 5 i Europakonventionen.

TP

PT

Artikel 8 i Europakonventionen.

9.5. Rättegångsbalken

I rättegångsbalken finns närmare regler för tvångsmedelsanvändning i brottmålsförfarandet. Som redovisats ovan innebär dessa regler att undantag görs från skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna enligt 2 kap. 12 § regeringsformen.

För att tillämpa reglerna om tvångsmedel i brottmål förutsätts i många fall att det brott en misstanke gäller är av viss svårhetsgrad. I vissa fall ska för brottet vara föreskrivet ett visst straff, vilket innebär att det i straffskalan för brottet ska finnas ett visst minimistraff eller att det för brottet föreskrivna maximistraffet måste ha viss nivå. Man ska normalt se till varje brott för sig och inte till vad man med stöd av bestämmelserna om straffmätning – vid sidan av själva straffbudet – kan komma att bestämma påföljden till. I andra fall är föreskrivet att tvångsmedel kan tillgripas under förutsättning att visst straff kan följa på brottet. I dessa fall ska man ta hänsyn till alla de bestämmelser som är tillämpliga vid straffets bestämmande, dvs. både till dem som skärper straffet och dem som mildrar det. En tredje variant är att tvångsmedelsanvändningen förutsätter att viss påföljd kan tänkas bli utdömd i det enskilda fallet.

Bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel under förundersökning finns i 24–28 kap. rättegångsbalken. Ett tvångsmedel får enligt dessa bestämmelser användas bara om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Enligt huvudregeln beslutar förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten om straffprocessuella tvångsmedel, men i brådskande fall får en polisman använda tvångsmedel utan föregående beslut om det finns en särskild regel om det.

Tvångsmedel beslutas inte sällan av en polisman, bl.a. då det är fråga om att ta med någon till förhör, gripa, göra husrannsakan, kroppsvisitera, spärra av brottsplatser eller ta fingeravtryck.

Regleringen av andra tjänstemäns rätt att besluta om tvångsmedel utgår i stor utsträckning från vad som gäller för en polisman. Detta är utgångspunkten för en kustbevakningstjänstemans tvångsmedelsanvändning.

9.6. Polislagen

Polislagen (1984:387) reglerar bl.a. polisens allmänna befogenheter att utöva tvång och våld mot medborgarna. De tvångsingripanden som regleras i lagen tar främst sikte på polisens ordningshållande verksamhet och annan verksamhet än brottsbekämpning, medan rättegångsbalken i allt väsentligt reglerar tvångsmedel i brottsbekämpningen. Polislagen innehåller också generella regler om verkställighet av straffprocessuella tvångsmedel och andra tvångsingripanden samt en noggrann reglering av i vilken utsträckning polisen själv, och den som biträder polisen, får använda våld och tvång för att genomföra åtgärder.

Polislagens bestämmelser om polisiära tvångsbefogenheter utgör sådana inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna som är tillåtna enligt regeringsformen eftersom det finns ett klart lagstöd (se ovan). Utöver de allmänna principer som alltid ska iakttas när någons fri- och rättigheter inskränks, har man i polislagen lagfäst motsvarande allmänna principer för polisingripanden.

De grundläggande principerna för polisens sätt att utföra sina tjänsteuppgifter, i vilka bl.a. användning av tvångsmedel ingår, finns i 8 § polislagen. I första stycket regleras legalitets-, behovs- och proportionalitetsprinciperna. Där anges uttryckligen att en tjänsteuppgift ska verkställas ”under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning”, vilket ger uttryck för legalitetsprincipen. Det är t.ex. aldrig tillåtet att tänja reglerna så långt att en polisman begår en lagöverträdelse. Proportionalitets- och behovsprinciperna har formulerats så att polisen får ingripa på det sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och omständigheterna i övrigt. Måste tvång tillgripas, ska detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska kunna uppnås.

Av andra stycket i paragrafen följer att ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheterna aldrig får grundas enbart på 8 §.

Varje våldsanvändning som riktas mot person är ett integritetsintrång enligt regeringsformen.

TPF

FPT

Även när en polisman tillgriper

våld krävs därför lagstöd. Rätten att använda våld mot person och egendom regleras i 10 § polislagen. Bestämmelsen ger inget rättsligt stöd för själva ingripandet, men för våldsanvändning vid ett

TP

PT

Se vidare Berggren, Nils-Olof och Munck, Johan, Polislagen En kommentar, 6 uppl., 2007, s. 76.

rättsenligt ingripande. Där anges i vilka situationer våld får användas som ett nödvändigt led i en tjänsteuppgift. En polisman får bl.a. ta till våld när han eller hon med laga stöd verkställer en kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid husrannsakan enligt rättegångsbalken eller när polismannen med laga stöd stoppar ett fordon eller annat transportmedel.

TPF

FPT

Det följer vidare av 29 § polislagen att rätten att tillgripa våld i de fall som anges i 10 § i viss utsträckning också gäller för andra än polismän. En tjänsteman vid Kustbevakningen har t.ex. rätt att använda våld i vissa situationer där denne medverkar vid polisiär övervakning (se avsnitt 11.2.9). Även enskilds rätt att använda våld, exempelvis om någon kommer till en tjänstemans hjälp vid ett ingripande, regleras i nämnda paragrafer i polislagen.

9.7. Administrativa tvångsmedel

När en tjänsteman vid en myndighet använder tvång i sin myndighetsutövning vid kontroll och tillsyn eller i den ordningshållande verksamheten går ingripandena ofta under benämningen administrativa tvångsmedel. En viktig skillnad i förhållande till de straffprocessuella tvångsmedlen är att administrativa tvångsmedel inte företas i brottsutredande syfte. När Kustbevakningen agerar som tillsynsmyndighet, och genomför t.ex. inspektioner för att upptäcka brister eller överträdelser av de föreskrifter som gäller för viss verksamhet, kan en tjänsteman ha administrativa befogenheter som också kan inrymma ett visst mått av tvång.

Det rättsliga stödet för administrativa ingripanden finns i olika författningar inom ett stort antal rättsområden. Rättegångsbalken tjänar, som tidigare nämnts, som ledning för all tvångsmedelsanvändning, bl.a. genom att vissa tvångsmedel definieras där. Några allmänna principer för användning av administrativa tvångsåtgärder finns inte varken i förvaltningslagen eller i enskilda författningar, men de grundläggande principerna, dvs. legalitets-, behovs-, ändamåls- och proportionalitetsprinciperna, torde ändå gälla. I vissa författningar finns dock proportionalitetsprincipen uttryckligen nämnd, exempelvis i tullagen.

För en tjänsteman vid Kustbevakningen kan administrativa tvångsingripanden aktualiseras med stöd av en rad författningar. Om en

TP

17

PT

Se prop. 1998/99:43 s. 35 f.

enskild inte fullgör sin skyldighet att förse myndigheten med nödvändiga dokument och upplysningar kan i vissa fall administrativa tvångsmedel användas för att få fram informationen. Det kan vara fråga om åtgärder som sakligt sett motsvarar husrannsakan, t.ex. rätt att genomsöka ett fartyg eller ett annat transportmedel eller ett utrymme av något slag (se exempelvis 9 kap. 2 § utlänningslagen och 6 kap. 10 § tullagen). Det kan även röra sig om en rätt att tillfälligt ta om hand föremål eller handlingar för närmare undersökning, vilket ingripande har likheter med beslag. Likaså finns det författningar som ger rätt att genomsöka en persons kläder eller föremål som denne bär med sig, dvs. en form av kroppsvisitation (se t.ex. 13– 17 §§ lagen om sjöfartsskydd).

Även ett tillfälligt omhändertagande som sker med stöd av 13 § polislagen vid ordningsstörning är ett administrativt tvångsmedel. Ett annat exempel på en sådan åtgärd är en kroppsvisitation i syfte att leta efter vapen, s.k. skyddsvisitation.

Att ta fingeravtryck på en person kan också vara ett administrativt tvångsmedel, om det inte sker i brottsutredande syfte. Regler om detta finns bl.a. i utlänningsförordningen. Även rätten att förena ett förbud eller föreläggande med vite kan utgöra ett administrativt tvångsmedel och kan aktualiseras t.ex. i samband med vissa inskränkningar i rätten att använda fartyg. Sådana regler finns t.ex. i 6 kap. 14 § fartygssäkerhetslagen.

10. Allmänt om brottsutredningen

10.1. Inledning

I detta avsnitt lämnas dels en kort redogörelse för förundersökningsförfarandet (avsnitt 10.2), dels beskrivs översiktligt vissa tvångsmedel som kan aktualiseras i samband med utredning av brott (avsnitt 10.3). Genomgången är inte fullständig utan tar endast upp sådana tvångsmedel som är relevanta för en kustbevakningstjänsteman i den brottsbekämpande verksamheten.

10.2. Förundersökningsförfarandet

Allmänna bestämmelser om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken och i förundersökningskungörelsen (1947:948).

Förundersökning ska enligt huvudregeln inledas så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts.

TPF

FPT

Förundersökningsplikten, som innebär en skyldighet att utreda

alla sådana brott, är dock försedd med undantag. Om det är uppenbart att brottet inte går att utreda behöver någon förundersökning inte inledas.

TPF

FPT

Förundersökning behöver inte heller genomföras om

det ändå inte finns tillräckliga skäl för åtal eller om det av kostnadsskäl inte är rimligt att driva förundersökning och brottet dessutom inte kan antas föranleda annan påföljd än böter (23 kap. 4 a § rättegångsbalken). Vissa ytterligare undantag finns.

Beslut om att inleda förundersökning fattas av polismyndighet eller av åklagare (23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken). Har förundersökningen inletts av en polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Detta gäller också i andra fall, om det är påkallat av särskilda skäl.

TP

PT

23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken.

TP

PT

23 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken.

Redan innan förundersökning har hunnit inledas får en enskild polisman hålla förhör eller vidta andra åtgärder som är av betydelse för utredningen, s.k. primärutredning, i nära anslutning till brottet (23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken). De utredningsåtgärder som främst kan komma i fråga är brottsplatsundersökning samt förhör med målsägande och vittnen. Förhör vid primärutredning sker ofta direkt på brottsplatsen. Denna är emellertid inte alltid lämplig som förhörsplats. På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats där brottet förövats också skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar vederbörande utan giltig orsak, får polismannen ta med denne till förhöret (23 kap. 8 § rättegångsbalken).

Förundersökningen i brottmål kan delas in i två skeden. Det första skedet innefattar spanings- och efterforskningsåtgärder för att utreda om ett brott har blivit begånget och vem som i så fall skäligen kan misstänkas för brottet. Under det andra skedet görs den ytterligare utredning som behövs för att få underlag för bedömningen av om det finns tillräckliga skäl för åtal. Då ska också den misstänkte få del av vad som har kommit fram under förundersökningen och bl.a. ges möjlighet att få till stånd kompletteringar.

Det finns ett antal principer som gäller under förundersökningen och som är uppställda för att garantera den enskildes rättssäkerhet. Objektivitetsprincipen innebär att förundersökningsledaren ska ta till vara omständigheter och bevis oavsett om de är till den misstänktes för- eller nackdel (23 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken). Vidare ska förundersökningen bedrivas så att ingen onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet (den s.k. hänsynsprincipen, 23 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken). Av hänsynsprincipen följer bl.a. att verkställighet av exempelvis beslut om hämtning till förhör och husrannsakan ska utföras diskret. Vidare föreskrivs i 17 § förundersökningskungörelsen bl.a. att förhör med den som är under 18 år ska planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som hörs tar skada samt att det noga bör tillses att uppmärksamhet inte väcks kring förhöret.

En förundersökning ska bedrivas skyndsamt. Om det inte längre finns skäl att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned (23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken).

Enligt 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken får en polisman under vissa förutsättningar på eget ansvar vidta utredningsåtgärder innan en förundersökning har inletts. En sådan utredning betecknas, som nyss nämnts, primärutredning. Den tjänsteman som ingriper

mot ett brott eller annars kommer till platsen för ett brott, eller som tar upp anmälan, ska vidta de utredningsåtgärder som är möjliga, även om förundersökning inte har hunnit inledas. Utredningen ska om möjligt färdigställas direkt på plats och vidtagna åtgärder ska så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda förundersökning rörande brottet (3 a § förundersökningskungörelsen).

TPF

FPT

De utredningsåtgärder som främst kommer i fråga är platsundersökning och sådana förhör med målsägande och vittnen som kan ske i nära anslutning till att brottet har begåtts. Rätten att vidta utredningsåtgärder på eget ansvar gäller enbart i det absoluta inledningsskedet av en utredning när förundersökning ännu inte hunnit inledas, dvs. innan behörig person har informerats om brottet.

En tjänsteman vid Kustbevakningen får, i likhet med en polisman, göra primärutredning i de situationer där Kustbevakningen ingriper med stöd av 2 § LKP. Enligt 19 § smugglingslagen har en tjänsteman vid Kustbevakningen samma rätt att göra primärutredning vid brott mot den lagen och författningar som den hänvisar till.

Det är inte lagstiftarens avsikt att det ska förekomma tvångsmedel under en primärutredning.

TPF

FPT

Bestämmelsen i 23 kap. 3 § tredje

stycket rättegångsbalken grundar ingen rätt att använda tvångsmedel, eftersom förutsättningarna härför inte regleras i 23 kap. rättegångsbalken utan i 24–28 kap. Som huvudregel får tvångsmedel bara användas när en förundersökning har inletts. Om förundersökning inte redan har påbörjats anses det att ett beslut av en behörig myndighet om tvångsmedel innebär att en förundersökning faktiskt inletts.

TPF

5

FPT

Det finns några undantag från huvudregeln att tvångsmedel enbart får beslutas inom ramen för förundersökning eller under det rättsliga förfarande som sedan följer. Två av undantagen gäller vid s.k. förenklad utredning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken. En sådan får företas om saken inte kan föranleda någon annan påföljd än böter och det ändå finns tillräckliga skäl för åtal eller vid ett brott som begås inför rätten i en rättegång. Bestämmelserna om be-

TP

PT

Bestämmelsen om primärutredning är en undantagsregel. I samband med att tillämpnings-

området för bestämmelsen om primärutredning utvidgades något uttalade regeringen bl.a. att det såväl från utredningssynpunkt som för att påskynda förfarandet står mycket att vinna på att möjliga utredningsåtgärder genomförs i nära anslutning till brottet och att de stora rationalitetsvinster som ligger i att utredning sker direkt på plats bör tas tillvara. Särskilt vid vardagsbrottslighet, såsom butiksstölder, biltillgrepp, rattfylleri, grov olovlig körning, enklare fall av misshandel och liknande är förhållandena ofta sådana att det är möjligt att praktiskt taget slutföra utredningen direkt på plats. Se vidare prop. 1994/95:23 s. 77 f.

TP

PT

Se vidare SvJT 1994 s. 102.

TP

PT

SOU 1995:47 s. 155 f.

slag i 27 kap. rättegångsbalken är tillämpliga vid beslag som vidtas inom ramen för en förenklad brottsutredning. Om det vid en sådan utredning finns behov av andra tvångsmedel ska förundersökning inledas.

Ett annat undantag är en polismans rätt enligt 23 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken att i omedelbar anslutning till ett brott ta med en person till förhör. Det får ske trots att en behörig tjänsteman inte har hunnit besluta om förundersökning ska inledas. Syftet med bestämmelsen är att öka möjligheterna att utreda brott i anslutning till att det har begåtts.

Utöver bestämmelserna i 28 kap. 13 § rättegångsbalken, om verkställighet av kroppsvisitation och kroppsbesiktning, finns det inga formella regler i rättegångsbalken om vem som får verkställa tvångsmedel. Detta får i stället läsas ut av andra bestämmelser. Den grundläggande ramen ges genom bestämmelserna i 23 kap. om behörigheten att genomföra förundersökning, vilket är en uppgift för polismyndighet och åklagare, och en åklagares rätt att anlita biträde vid undersökningen. Som påpekats tidigare är uppgiften att använda våld på samhällets vägnar något som i huvudsak har förbehållits polisen. Eftersom tvångsmedel måste kunna genomdrivas med tvång eller våld är utgångspunkten att det normalt är polisen som ska verkställa beslut om tvångsmedel.

TPF

6

FPT

Av avsnitt 9 framgår att även en

kustbevakningstjänsteman har sådana befogenheter.

10.3. Straffprocessuella tvångsmedel

10.3.1. Gripande som myndighetsåtgärd

För att säkerställa att en misstänkt inte avlägsnar sig innan en åklagare har prövat frågan om anhållande får en polisman i brådskande fall gripa den misstänkte även utan ett beslut om anhållande (24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken). Gripande är i dessa fall ett självständigt tvångsmedel som förutsätter att det förövats ett brott som har en sådan straffskala att det finns skäl för anhållande och att det brådskar med att ta hand om den misstänkte. Som huvudregel krävs det ett brott med ett års fängelse i straffskalan och sannolika skäl för misstanken. Det föreligger normalt sett hinder mot gripande om påföljden kan antas bli böter (24 kap. 1 § fjärde stycket rättegångsbalken). Om den misstänkte är okänd och vägrar uppge sitt

TP

6

PT

Lindberg s. 91.

namn och hemvist eller om den misstänkte saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff kan emellertid den misstänkte gripas även för brott som bara bestraffas med böter (24 kap. 2 § rättegångsbalken).

Rätten att besluta om gripande förutsätter en uttrycklig regel som ger en tjänsteman denna behörighet. Med stöd av 24 kap. 7 § rättegångsbalken får en polisman besluta om gripande. Vi återkommer i avsnitt 11 till frågan i vilken utsträckning en kustbevakningstjänsteman får besluta om gripande.

10.3.2. Envarsgripande

Bestämmelsen om s.k. envarsgripande i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken ger en enskild medborgare (”envar”) rätt att gripa dels den som är efterlyst för brott, dels den som har begått brott som kan straffas med fängelse, och som påträffas ”på bar gärning eller flyende fot”. Den gripne ska skyndsamt överlämnas till en polisman som prövar om frihetsberövandet ska bestå.

Den vanligaste grunden för envarsgripanden är att någon som har begått brott påträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Gärningsmannen ska ertappas i anslutning till att brottet fullbordas eller medan det ännu pågår, dvs. i det brottsliga förehavandet, för att kravet på ”bar gärning” ska var uppfyllt. Vad uttrycket ”flyende fot” omfattar är inte helt klarlagt, men gripande i dessa fall förutsätter normalt att den som griper har följt gärningsmannen från brottsplatsen utan avbrott.

TPF

FPT

En enskild person som ingriper med stöd av envarsrätten har rätt att göra en skyddsvisitation i samband med gripandet.

Bestämmelsen om envarsgripanden ställer inga krav på den som griper. Såväl enskilda medborgare som t.ex. en kustbevakningstjänsteman eller en väktare kan ingripa. En polisman får däremot inte gripa någon med stöd av den nu diskuterade bestämmelsen. Detta beror främst på att en polisman alltid anses ha till uppgift att ingripa mot brott och att denna skyldighet gäller även utanför tjänsten.

TPF

FPT

Den som har gripit någon med stöd av envarsrätten ska

skyndsamt överlämna den gripne till närmaste polisman, vilket normalt sker genom att kalla polis till platsen.

TP

PT

NJA 1968 s. 67. Se även Lindberg s. 216 f.

TP

PT

4 kap. 10 § polisförordningen. Se även Lindberg s. 219 f.

Om någon med laga rätt griper en misstänkt följer med detta en rätt att också ta egendom i beslag.

TPF

FPT

Ett sådant s.k. envarsbeslag är

en momentan åtgärd och förundersökningsledaren eller åklagaren ska pröva om beslaget ska bestå. Ett envarsgripande ger däremot inte någon rätt att företa kroppsvisitation för att söka efter sådant som kan tas i beslag.

TPF

10

FPT

10.3.3. Beslag

Beslag, som regleras i 27 kap. rättegångsbalken, är sannolikt den mest använda straffprocessuella tvångsåtgärden.

TPF

FPT

För att beslag ska få ske måste föremålet skäligen kunna antas ha betydelse för utredning om brott (bevisbeslag), vara någon avhänt genom brott (återställandebeslag) eller vara förverkat på grund av brott (förverkandebeslag).

TPF

12

FPT

Beviskravet, som i lagtexten uttrycks

som ”skäligen kan antas”, är lågt. Det måste finnas någon omständighet som gör det mer sannolikt att egendomen kan ha betydelse för utredningen eller har varit föremål för brott än att så inte är fallet.

TPF

FPT

Beslag förutsätter vidare att egendomen är tillgänglig och kan inte användas som ett instrument för att söka efter föremål.

TPF

FPT

För

eftersökande används andra tvångsmedel, bl.a. husrannsakan.

Beslag får användas oberoende av brottets beskaffenhet och kan beslutas även om föremålet ägs eller innehas av någon annan än den misstänkte. Beslag förutsätter över huvud taget inte att det finns någon misstänkt person.

Utrymmet för att beslagta skriftliga handlingar begränsas genom reglerna i 27 kap.2 och 3 §§rättegångsbalken.

Av stor betydelse för Kustbevakningens del är att den som med laga rätt griper en misstänkt eller verkställer ett beslut om husrannsakan, kroppsbesiktning eller kroppsvisitation får ta sådana föremål i beslag som personen påträffar. I andra fall får föremål inte tas i beslag utan föregående beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Är det fara i dröjsmål får dock åtgärden vidtas av en polisman även utan sådant beslut, om det inte är fråga om vissa skriftliga för-

TP

9

PT

Se Lindberg s. 395 och där gjorda hänvisningar samt 27 kap. 4 § första stycket rättegångs-

balken.

TP

10

PT

Lindberg s. 602 med däri gjorda hänvisningar till riksåklagarens genmäle i NJA 1990 s. 324 och SOU 2002:44 s. 98 f.

TP

11

PT

Nordh, Robert, Praktisk process IV, Tvångsmedel (i fortsättningen Nordh), s. 92.

TP

12

PT

27 kap. 1 § rättegångsbalken.

TP

13

PT

Nordh s. 92.

TP

14

PT

NJA II 1943 s. 359.

sändelser. När ett beslag har verkställts utan föregående beslut av undersökningsledaren eller åklagaren, ska det skyndsamt anmälas till någon av dessa, som omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå (27 kap. 4 § rättegångsbalken). I avsnitt 11 redovisas i vilken utsträckning en kustbevakningstjänsteman får besluta om beslag.

Även rätten får förordna om beslag av föremål som antingen uppvisas vid rätten eller annars är tillgängligt för beslag (27 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken).

Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, kan den som har drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet (27 kap. 6 § rättegångsbalken).

Beslagtagna föremål ska tas i förvar av den som verkställt beslaget (27 kap. 10 § rättegångsbalken). Vidare ska det föras protokoll över beslag (27 kap. 13 § rättegångsbalken). När det inte längre finns skäl för åtgärden ska beslaget omedelbart hävas av åklagaren eller annan förundersökningsledare (27 kap. 8 § rättegångsbalken). Av rättegångsbalken framgår inte vad som ska ske med beslagtagen egendom när beslaget hävs. Utgångspunkten är dock att ett beslag endast utgör en form av tillfällig besittningsrubbning i avvaktan på ett slutligt beslut angående egendomen. När beslaget hävs ska därför egendomen som huvudregel återlämnas till den från vilken den togs, utan någon prövning av annans eventuella rätt till den.

10.3.4. Husrannsakan

De grundläggande bestämmelserna om husrannsakan vid brottsutredning finns i 28 kap. rättegångsbalken.

Husrannsakan får företas enbart i syfte att söka efter egendom som ska tas i beslag, för att utröna omständigheter som kan antas ha betydelse för utredningen om ett visst brott eller för att anträffa en eftersökt person.

TPF

FPT

Syftet med husrannsakan kan alltså vara att

få fram föremål (reell husrannsakan) eller att söka efter personer (personell husrannsakan). Ofta är husrannsakan ett medel för att verkställa ett beslag. Det är vidare det enda tvångsmedel som kan användas för att söka efter misstänkta i syfte att verkställa beslut om gripande, anhållande, häktning, hämtning till förhör, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

TPF

16

FPT

TP

PT

28 kap. 2 § rättegångsbalken.

TP

PT

Lindberg s. 509.

Med husrannsakan avses eftersökande i hus, rum eller slutet förvaringsställe. Hus inbegriper inte bara bostadshus utan även andra byggnader, såsom fabriker och magasin. Med rum avses också bl.a. kontors- och lagerlokaler samt hytter och rum på fartyg. Slutet förvaringsställe är exempelvis en låst bil eller ett kassafack i en bank.

TPF

FPT

Husrannsakan förutsätter normalt att det finns misstanke om brott på vilket fängelse kan följa.

TPF

18

FPT

Bötesbrott kan emellertid ligga till

grund för husrannsakan som görs i syfte att eftersöka en person.

Vidare måste det finnas en konkret brottsmisstanke som når upp till beviskravet att det förekommer anledning anta att ett brott har begåtts. Beviskravet är lägre än det som gäller för de flesta andra tvångsmedel. Det förutsätts inte att brott har konstaterats utan det räcker med misstanke därom, dvs. samma krav som gäller för att inleda förundersökning. Det ska alltså finnas förutsättningar enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken för att inleda förundersökning. Detta krav innebär också att syftet med en husrannsakan inte får vara att upptäcka brott. Inte heller får husrannsakan användas som en kontrollåtgärd för att se om den som är misstänkt för brott har gjort sig skyldig till ytterligare eller mer omfattande brottslighet, än den som föranlett åtgärden.

TPF

19

FPT

Husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt för det aktuella brottet får endast företas i vissa undantagssituationer, bl.a. om brottet har förövats hos denne, den misstänkte har gripits där eller det finns synnerlig anledning att anta att det föremål eller den person som eftersöks finns där (28 kap. 1 § andra stycket och 2 §rättegångsbalken).

Husrannsakan får också i vissa fall företas i transportmedel för att söka efter någon som ska gripas, anhållas eller häktas såsom misstänkt för brott.

TPF

20

FPT

Med transportmedel avses i detta sammanhang

inte bara fordon enligt lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner utan också tåg, fartyg, båtar och flygplan. I samband med att ett transportmedel undersöks får även lådor och andra förvaringsutrymmen som kan dölja en människa undersökas. För att företa husrannsakan i ett transportmedel i syfte att söka efter någon som ska gripas,

TP

17

PT

NJA II 1943 s. 369 f.

TP

18

PT

Enligt lagen (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg kan strängare straff än böter under vissa förhållanden inte dömas ut för brott mot bl.a. utsläppsförbudet i vattenföroreningslagen som begåtts på utländska fartyg. I dessa fall kan husrannsakan inte företas med stöd av huvudregeln. Däremot finns en möjlighet att göra husrannsakan med stöd av 11 kap. 7 § vattenföroreningslagen även om påföljden för gärningen endast kan bestämmas till böter.

TP

19

PT

Se t.ex. JO 1988/89 s. 53 angående husrannsakan i ett kurdiskt bokcafé.

TP

20

PT

28 kap. 2 a § rättegångsbalken.

krävs att den eftersökte ska vara misstänkt för ett brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, och att det finns särskild anledning att anta att personen kan komma att passera platsen.

Vidare får husrannsakan företas i en lokal som är tillgänglig för allmänheten eller som brukar användas gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet (28 kap. 3 § rättegångsbalken).

Förordnande om husrannsakan meddelas som huvudregel av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (28 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken). Om det är fara i dröjsmål får en polisman enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken företa husrannsakan utan sådant förordnande. Särskilda bestämmelser om behörighet att besluta om husrannsakan finns också i andra lagar, t.ex. i smugglingslagen. Vi återkommer i avsnitt 11 till frågan i vilken utsträckning en kustbevakningstjänsteman får besluta om husrannsakan.

Över husrannsakan ska föras protokoll (28 kap. 9 § rättegångsbalken). Den som har utsatts för husrannsakan har också rätt till ett bevis om åtgärden.

10.3.5. Kroppsvisitation

Med kroppsvisitation avses undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig (28 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken). Det spelar inte någon roll om föremålet är öppet, stängt utan att vara låst eller låst och inte heller på vilket sätt det medförs. Det innebär att bl.a. väskor, paket och plånböcker kan undersökas. Större föremål, som exempelvis bilar och andra fordon, faller dock under bestämmelserna om husrannsakan.

Ett krav för att en undersökning av föremål som någon har med sig ska anses utgöra kroppsvisitation är att föremålet kan knytas till personen i fråga. Annars blir undersökningen att anse som husrannsakan.

TPF

FPT

Undersökning av kläder förutsätter att personen har kläder-

na på sig eller bär dem med sig.

Kroppsvisitation förutsätter att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa. Användningsområdet är alltså brett, även om tvångsmedlet till skillnad från beslag inte får användas vid rena bötesbrott. Kroppsvisitation får emellertid

TP

PT

Nordh s. 116.

inte enbart göras på den som skäligen kan misstänkas för brott, utan även på annan person. Om annan än den skäligen misstänkte ska kroppsvisiteras, krävs det att det finns synnerlig anledning att anta att föremål som kan tas i beslag kommer att anträffas eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet.

Ändamålet ska vara att söka efter egendom som kan tas i beslag (t.ex. kroppsvisitation av den som misstänks för smuggling för att söka efter smuggelgodset) eller att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet (28 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken).

Beslut om kroppsvisitation får fattas av undersökningsledare, åklagare eller rätten. Om det är fara i dröjsmål får en polisman besluta om kroppsvisitation (28 kap. 13 § första stycket andra meningen rättegångsbalken).

Föremål som påträffas när ett beslut om kroppsvisitation verkställs får tas i beslag (27 kap. 4 § rättegångsbalken).

Vi återkommer i avsnitt 11 till frågan i vilken utsträckning en kustbevakningstjänsteman får besluta om kroppsvisitation.

10.3.6. Kroppsbesiktning

Kroppsbesiktning innebär en undersökning av en persons kropp, såväl utvärtes som invärtes, samt provtagningar från människokroppen och undersökning av sådana prov (28 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken).

TPF

22

FPT

Kroppsbesiktning får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa (28 kap. 12 § rättegångsbalken).

TPF

23

FPT

Detta innebär att det måste finnas någon konkret omstän-

dighet som med viss styrka talar för att vederbörande har begått den gärning som brottsmisstanken avser. Syftet ska vara detsamma som för kroppsvisitation, dvs. att säkra beslag eller för utredningsändamål.

Den som ska kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar (28 kap. 12 § tredje stycket rättegångsbalken).

TP

22

PT

För tre former av kroppsbesiktning som får användas bl.a. för brottsutredning gäller särskilda regler. Se lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov, lagen (1988:1473) om undersökning beträffande vissa smittsamma sjukdomar i brottmål och lagen (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken. Se även Lindberg s. 579.

TP

23

PT

Det finns ett undantag i 28 kap. 12 a § rättegångsbalken som avser kroppsbesiktning i registreringssyfte.

Beslut om kroppsbesiktning får fattas av undersökningsledare, åklagare eller rätten. Om det är fara i dröjsmål, får kroppsbesiktning även beslutas av polisman (28 kap. 13 § första stycket andra meningen rättegångsbalken).

Föremål åtkomna genom kroppsbesiktning kan tas i beslag (27 kap. 4 § rättegångsbalken).

Vi återkommer i avsnitt 11 till frågan i vilken utsträckning en kustbevakningstjänsteman får besluta om kroppsbesiktning.

10.3.7. Avvikande bestämmelser

Om det i lag eller författning finns avvikande bestämmelser om husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller de bestämmelserna (28 kap. 15 § rättegångsbalken). Motsvarande gäller för särregler om beslag (27 kap. 17 § rättegångsbalken).

Avvikande bestämmelser om husrannsakan finns bl.a. i 26 § smugglingslagen. I samma lag finns också särskilda regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning (27–29 §§ smugglingslagen). En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en tulltjänsteman att använda dessa tvångsmedel (se vidare avsnitt 11.5).

Det finns också särskilda regler om exempelvis genomsökande av transportmedel. En sådan åtgärd är som regel inte i formellt hänseende en husrannsakan, men faller under skyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen eftersom det är fråga om ett liknande intrång.

I 20 och 21 §§polislagen (1984:387) finns avvikande bestämmelser om husrannsakan för andra ändamål än brottsutredning. Vidare är regeln om kroppsvisitation i 19 § polislagen av intresse. Enligt denna bestämmelse får en polisman, som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon, under vissa förutsättningar kroppsvisitera personen i fråga i anslutning till ingripandet. Kroppsvisitation får ske av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål ska kunna tas om hand eller för att personens identitet ska kunna fastställas.

Avvikande regler om beslag finns bl.a. i fiskelagen (47 §) och jaktlagen (47 §).

11. Befogenheter enligt gällande rätt

11.1. Inledning

Bestämmelserna om Kustbevakningens uppdrag och en kustbevakningstjänstemans befogenheter är, som redovisats översiktligt i tidigare avsnitt, spridda i olika författningar.

Såväl Kustbevakningens brottsbekämpande uppgifter som myndighetens tillsynsuppgifter kräver att dess tjänstemän har befogenheter att ingripa på olika sätt. Detsamma gäller för ordningshållning. De åtgärder en tjänsteman behöver kunna vidta kan innebära ingrepp i den grundlagsskyddade personliga integriteten och rörelsefriheten. Sådana ingrepp är tillåtna under vissa förhållanden men den enskildes rättigheter får endast begränsas genom lag. I avsnitt 9 har vi redovisat den grundläggande reglering som påverkar kustbevakningstjänstemannens polisiära befogenheter och användningen av straffprocessuella tvångsmedel.

I detta avsnitt redovisar vi vilket lagstöd som vi anser kan åberopas av en kustbevakningstjänsteman för olika former av ingripanden. Eftersom den nuvarande regleringen är utformad så att den i vissa delar ger utrymme för olika tolkningar, samtidigt som förarbetena ofta är knapphändiga, vill vi framhålla att vår utgångspunkt är att redovisa sådana tolkningar som låter sig väl försvaras av de aktuella bestämmelsernas ordalydelse.

Avsnittet innehåller inledningsvis en utförlig genomgång av lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP), som innehåller den grundläggande regleringen av en kustbevakningstjänstemans polisiära befogenheter.

Avsnittet disponeras därefter så att de författningar som innehåller särskilda föreskrifter angående Kustbevakningens respektive en kustbevakningstjänstemans uppgifter och befogenheter vid brottsbekämpning behandlas först. Sedan följer de författningar som ger en kustbevakningstjänsteman befogenheter rörande kontroll och

tillsyn, inklusive administrativa befogenheter. Inte sällan ger samma författning såväl straffprocessuella som administrativa befogenheter. Detta är fallet bl.a. i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (vattenföroreningslagen), fartygssäkerhetslagen (2003:364) och fiskelagen (1993:787). I de fall där samma författning reglerar både kontrollverksamhet och brottsbekämpning behandlar vi kontrollbefogenheterna först, eftersom brottsmisstanken oftast uppstår i samband med en kontroll.

När vi i detta avsnitt anger att Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman har vissa befogenheter har vi inte tagit hänsyn till de begränsningar som kan gälla till följd av det geografiska verksamhetsområdet (se avsnitt 12) utan enbart de begränsningar som följer av respektive författning.

11.2. Lagen och förordningen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP)

11.2.1. Allmänt

I LKP regleras Kustbevakningens polisiära befogenheter. Verkställighetsföreskrifter till lagen finns i förordningen (1983:124) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (förordningen). Kustbevakningen har också, med stöd av 4 § förordningen, beslutat föreskrifter om medverkan vid polisiär övervakning som ska iakttas vid utövande av befogenheterna i LKP och förordningen.

TPF

FPT

Lagen är utformad så att den inledningsvis anger tillämpningsområdet för Kustbevakningens verksamhet men därefter i princip bara behandlar tjänstemännens befogenheter.

LKP tillkom för att göra det möjligt för en kustbevakningstjänsteman att snabbt kunna ingripa i de fall där polis inte är tillgänglig. Befogenheterna beskrivs som medverkan vid polisiär övervakning. I förarbetena understryks att ingripanden som avses i lagen i första hand är en uppgift för polisen och att avsikten inte är att rubba denna ordning.

TPF

2

FPT

TP

1

PT

Kustbevakningens föreskrifter om medverkan vid polisiär övervakning, nr 4/95, beslutade

den 30 oktober 1995.

TP

2

PT

Prop. 1981/82:114 s. 19, bet. JuU 1981/82:48.

Sedan år 2006 har tjänstemän vid Kustbevakningen rätt att utfärda föreläggande av ordningsbot för vissa brott som omfattas av LKP och som närmare anges i Riksåklagarens föreskrifter (1999:178) om ordningsbot.

11.2.2. Rättsområden med polisiära befogenheter

I 1 § LKP, som anger lagens tillämpningsområde, regleras Kustbevakningens uppgift att ingripa till sjöss för att förhindra brott mot föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller:

1. skyddsobjekt och militära skyddsområden,

2. jakt,

3. fiske,

4. bevarande av den marina miljön och annan naturvård,

5. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken,

6. åtgärder mot vattenförorening från fartyg,

7. dumpning av avfall i vatten,

8. kontinentalsockeln,

9. fornminnen och sjöfynd, 10. fartygs registrering och identifiering, 11. skydd för den marina miljön mot andra förorenande åtgärder än sådana som avses i 6 och 7, 12. märkning och användning av oljeprodukter, 13. utlänningars inresa till och utresa från eller vistelse i Sverige, 14. åtgärder beträffande skyddade arter, och 15. sjöfartsskydd. Bestämmelsen anger de rättsområden inom vilka Kustbevakningen fullgör polisiära uppgifter. I motsats till vad som brukar vara fallet hänvisar bestämmelsen inte direkt till de lagar och andra författningar som ger myndigheten eller dess tjänstemän polisiära befogenheter. Förarbetena ger heller inte någon närmare vägledning. Det innebär att regleringen lämnar utrymme för tolkning av vilken lagstiftning den omfattar. Inom de angivna sakområdena kan en kustbevakningstjänsteman ingripa. Denne har i allt väsentligt samma befogenheter som en polisman att vidta inledande åtgärder i en brottsutredning och vissa ordningshållande befogenheter som vi återkommer till. En kustbevakningstjänsteman får också efter begäran från åklagare eller annan förundersökningsledare biträda vid utredning av brott som anges i 1 § LKP med de åtgärder som behövs för utredningen.

Förutom vid brott inom de i 1 § uppräknade områdena tillämpas LKP också när Kustbevakningen bedriver övervakning i fråga om

1. brott mot lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, eller

2. brott mot lagen (2006:263) om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Sedan år 2002 har Kustbevakningen rätt att inleda förundersökning vid brott som avser utsläpp av olja eller vissa andra ämnen. Detta regleras i vattenföroreningslagen, som vi återkommer till i avsnitten 11.2.4 och 11.3. I 2 a § LKP hänvisas direkt till den lagen, vars bestämmelser gäller i stället för LKP.

11.2.3. Straffprocessuella befogenheter

I 2 § LKP regleras kustbevakningstjänstemannens straffprocessuella befogenheter. Om det föreligger misstanke om att brott har begåtts mot föreskrifter i lagar och andra författningar inom något av de rättsområden som räknas upp i 1 § LKP har en Kustbevakningstjänsteman i stort sett samma befogenheter som en polisman i inledningsskedet av en brottsutredning. Detta innebär att tjänstemän vid Kustbevakningen får

1. hålla förhör och vidta annan åtgärd med stöd av 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken,

2. ta med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 § rättegångsbalken,

3. gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken, och

4. göra husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 § rättegångsbalken om åtgärden har till syfte att eftersöka den som ska gripas eller att verkställa beslag.

I första punkten behandlas s.k. primärutredningsåtgärder, dvs. sådan utredning som sker i omedelbart samband med brottet och främst på brottsplatsen (se avsnitt 10.2).

Vad gäller rätten att hålla förhör eller vidta annan åtgärd med stöd av 23 kap. 3 § rättegångsbalken hänvisade LKP tidigare till paragrafens fjärde stycke. Enligt den vid LKP:s tillkomst gällande lydelsen av paragrafen fick sådana åtgärder endast vidtas om de inte kunde skjutas upp utan olägenhet. I förarbetena uttalades att bestämmelsen endast var avsedd för de fall där behörig förundersökningsledare inte var tillgänglig. Den ändring i LKP som gjordes år 1996, då en

polismans rätt att vidta primärutredning vidgades, innebär att utredningsåtgärder med stöd av LKP numera inte kräver att åtgärden inte kan skjutas upp utan dröjsmål.

TPF

FPT

Andra punkten ger en tjänsteman vid Kustbevakningen rätt att från brottsplatsen ta med en person till förhör, om vederbörande utan giltig orsak vägrar att följa med.

Med stöd av tredje punkten har en tjänsteman vid Kustbevakningen rätt att gripa någon mot vilken det förekommer skäl till anhållande, om beslutet inte kan avvaktas utan fara. Befogenheten kan endast utövas i brådskande fall och då det föreligger skäl för anhållande. Tjänstemannen har dock alltid möjlighet att med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken gripa någon som påträffas på bar gärning eller flyende fot, under förutsättning att den misstänkte har begått brott på vilken fängelse kan följa (s.k. envarsgripande, se avsnitt 10.3.2).

Med rätten att gripa en misstänkt följer enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken också en rätt att ta föremål i beslag. I övrigt torde en kustbevakningstjänsteman inte ha rätt besluta om beslag, om det inte finns en regel därom i den författning som reglerar brottet, t.ex. 47 § fiskelagen (1993:787) och 47 § jaktlagen (1987:259). Någon generell rätt att företa beslag torde inte kunna härledas ur fjärde punkten (se nedan), även om den bestämmelsen har kommit att tolkas så. Det bör samtidigt framhållas att många av de lagar Kustbevakningen tillämpar innehåller särskilda regler om beslag.

Bestämmelsen i fjärde punkten, som reglerar befogenheten att företa husrannsakan, förutsätter att misstanken avser ett brott, på vilket fängelse kan följa, samt att det är fara i dröjsmål. Rätten att företa husrannsakan är dock inte generell; den gäller enbart i de fall där syftet med husrannsakan är att gripa någon eller att med stöd av annan bestämmelse ta egendom i beslag.

11.2.4. LKP:s förhållande till vattenföroreningslagen

Vid misstanke om brott mot föreskrifter i författningar som rör förorening från fartyg gäller sedan år 2002 en särskild reglering. I 2 a § LKP hänvisas till 11 kap. vattenföroreningslagen. Som vi återkommer till i avsnitt 11.3 är befogenheterna i 11 kap. vattenföroreningslagen inte avgränsade i tiden så som de är i LKP. Vattenföroreningslagen tillämpas när det har konstaterats utsläpp av olja

TP

PT

Prop. 1994/95:23 s. 80 ff. och 118.

eller andra skadliga ämnen eller det finns misstanke härom. Vid sådan övervakning till havs och i kustvattnen som syftar till att kontrollera att utsläpp inte sker tillämpar Kustbevakningen däremot LKP.

11.2.5. Befogenheter att avvisa, avlägsna eller omhänderta personer

I 3 § LKP regleras en kustbevakningstjänstemans ordningshållande befogenheter. Enligt paragrafen har en tjänsteman vid Kustbevakningen samma rätt som en polisman har enligt 13 § polislagen (1984:387) att

1. avvisa,

2. avlägsna, eller

3. omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör omedelbar fara för denna.

Befogenheterna omfattar inte enbart ingripanden för att komma till rätta med ordningsstörningar av trafiken till sjöss. En kustbevakningstjänsteman har samma befogenheter för att hindra brott mot föreskrifter i författningar som gäller

1. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken (1 § 5),

2. vattenförorening från fartyg (1 § 6) samt

3. dumpning av avfall i vatten (1 § 7). En kustbevakningstjänsteman får vid ett omhändertagande inte orsaka den omhändertagne större olägenhet än som är oundvikligt med hänsyn till åtgärdens syfte och inte heller väcka onödig uppmärksamhet. Detta följer av en hänvisning i 3 § andra stycket LKP till 17 § polislagen. Sistnämnda bestämmelse innebär också att den som är under 15 år inte får tas i förvar.

11.2.6. Möjligheten att stoppa och visitera fartyg och att inbringa fartyg till svensk hamn

Om det uppenbart behövs för att kunna utöva de polisiära befogenheter som följer av 2 och 3 §§ LKP (den särskilda regleringen i 11 kap. vattenföroreningslagen omfattas alltså inte) har en kustbevakningstjänsteman enligt 4 § LKP rätt att

1. stoppa och visitera fartyg, eller

2. inbringa fartyg till svensk hamn.

Bestämmelsen har tillkommit för att göra det praktiskt möjligt att utöva de polisiära befogenheterna till sjöss. Visitering innebär att handlingar kontrolleras och vidare, om det anses nödvändigt, att last m.m. undersöks.

TPF

FPT

Sålunda möjliggör t.ex. en visitation av ett fartyg

att en kustbevakningstjänsteman kan kontrollera pass och fartygshandlingar m.m. vid tillsyn över bestämmelser rörande skydds- och kontrollområden.

TPF

FPT

11.2.7. Avgränsning av befogenheterna i tiden

I 5 § LKP tidsbegränsas de polisära befogenheterna på så sätt att de endast får utövas ”i omedelbar anslutning till den gärning som föranleder åtgärden”. Vad som avses med detta uttryck berördes i förarbetena till lagstiftningen.

TPF

FPT

Departementschefen pekade särskilt

på de speciella förhållanden som råder till havs och att Kustbevakningen inte alltid befinner sig på den plats där gärningen begås eller av andra skäl inte är i stånd att ingripa omedelbart. Som exempel nämndes att ett oljeutsläpp eller en överträdelse av en fiskebestämmelse uppmärksammas under övervakning från flygplan men att närmaste kustbevakningsfartyg inte kan vara på plats förrän några timmar efter det att gärningen begicks. Även i sådana fall borde det enligt departementschefen kunna hävdas att ett ingripande som sker då kustbevakningsfartyget anländer till platsen äger rum i omedelbar anslutning till gärningen. Enligt departementschefen borde Kustbevakningens rätt att ingripa i ett sådant fall gälla oavsett vem som lämnat rapport om en begången överträdelse.

Förarbetena ger däremot inget entydigt svar på när Kustbevakningens befogenheter enligt LKP upphör. Viss ledning ges dock i de ovan redovisade uttalandena och i andra kommentarer i förarbetena av vilka det framgår att avsikten med LKP är att skapa förutsättningar för ett rationellt system där kustbevakningstjänstemän utrustas med befogenheter att ingripa när polisen inte finns till hands.

TPF

7

FPT

TP

PT

Ds H 1980:1 s. 42.

TP

PT

A.a. s. 42 och 74.

TP

PT

Prop. 1981/82:114 s. 20.

TP

PT

A. prop. s. 19.

11.2.8. Biträde med förundersökningsåtgärder

Med stöd av 7 § LKP kan en åklagare vid förundersökning mot brott som avses i 1 § LKP anlita biträde av en kustbevakningstjänsteman samt uppdra åt denne att vidta de särskilda åtgärder som behövs för undersökningen. Detsamma gäller en polismyndighet som leder en sådan förundersökning. En begäran om biträde förutsätter att det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Vilka åtgärder en kustbevakningstjänsteman får vidta med stöd av biträdesregeln är inte helt klart. Givetvis kan sådana befogenheter som anges i lagen komma i fråga, men det rättsliga stödet för åtgärderna får sökas i förundersökningsledarens roll och behörighet enligt rättegångsbalken, eftersom befogenheterna enligt LKP upphör relativt snabbt. I första hand rör det sig om uppgifter som inte kräver användning av tvång eller våld, t.ex. att genomföra förhör efter kallelse eller att inhämta skriftlig bevisning samt att sammanställa förundersökningsprotokoll. En åklagare torde också kunna uppdra åt en kustbevakningstjänsteman att ta egendom i beslag eller i förvar, även om detta inte ingår i tjänstemannens normala befogenheter. I dessa fall rör det sig enbart om verkställighet av åklagarens beslut. Även en polisiär förundersökningsledare torde kunna uppdra åt en kustbevakningstjänsteman att t.ex. verkställa beslag. På motsvarande sätt får också verkställande av förundersökningsledarens beslut om kroppsbesiktning och kroppsvisitation anses omfattas av biträdesregeln. Det finns nämligen ingen anledning att göra skillnad mellan verkställighet av olika typer av tvångsmedelsbeslut, så länge det enbart rör sig om verkställighet av ett av förundersökningsledaren fattat beslut.

11.2.9. Verkställande av en tjänsteåtgärd

I 8 § LKP finns en allmän föreskrift om en kustbevakningstjänstemans rätt att använda våld för att verkställa en tjänsteåtgärd. Bestämmelsen ger särskilt uttryck för de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna som har behandlats i avsnitt 9.2.

Av behovsprincipen följer att våld bara får användas när det är nödvändigt för att avvärja den fara eller störning som föreligger i det aktuella fallet. Proportionalitetsprincipen innebär att ett ingripande ska utföras så att uppgiften löses med lindrigaste möjliga medel och så att det alltid föreligger en rimlig proportion mellan mål och

medel. Våld ska alltså tillgripas bara när uppgiften inte kan lösas på något annat sätt.

Som vi redovisat i avsnitt 9.6 innehåller 29 och 10 §§polislagen också bestämmelser om när en kustbevakningstjänsteman får tillgripa våld i sin tjänsteutövning. Den regleringen, som inte exakt överensstämmer med 8 § LKP, är generell och gäller således oavsett vilket brott eller vilken ordningsstörning kustbevakningstjänstemannen ingriper mot. Genom att 29 § polislagen hänvisar till LKP regleras rätten att tillgripa våld i båda lagarna utan att det klargörs hur reglerna förhåller sig till varandra.

11.2.10. Rätt att utöva befogenheterna

Av 6 § LKP följer ytterligare en begränsning. Endast tjänstemän vid Kustbevakningen med viss befattning och utbildning har rätt att utöva befogenheterna.

I förordningen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning regleras vilka tjänstemän som har de angivna befogenheterna. I 2 § förordningen föreskrivs att de befogenheter som anges i 2– 4 §§ LKP får utövas av

1. chefen för Kustbevakningen,

2. chef vid regional ledning vid Kustbevakningen, eller

3. annan tjänsteman vid Kustbevakningen som handhar operativa övervakningsuppgifter.

Dessutom ska tjänstemannen ha genomgått av Kustbevakningen föreskriven utbildning för ändamålet.

11.2.11. Rapporteringsskyldighet

Åtgärder enligt 2–4 §§ ska enligt 9 § LKP skyndsamt anmälas till polismyndighet. I förarbetena betonas vikten av att Kustbevakningen skyndsamt anmäler ett ingripande till polisen och att ärendet därmed övertas av polisen.

TPF

FPT

Detta hör samman med att den grundläg-

gande uppgiften att bekämpa och utreda brott fortfarande ligger på polisen. När anmälan har kommit in övertar vederbörande polismyndighet ansvaret för den fortsatta handläggningen.

Det är inte nödvändigt att anmälningsskyldigheten fullgörs av just den kustbevakningstjänsteman som svarat för åtgärden, utan

TP

PT

Prop. 1981/82:114 s. 23.

anmälan kan enligt förarbetena t.ex. också göras av en chefsmyndighet eller via en sambandscentral.

TPF

FPT

11.2.12. Sammanfattning av befogenheterna enligt LKP

Befogenheterna enligt LKP är – med undantag av de särskilda bestämmelserna i fråga om förorening från fartyg – i huvudsak avgränsade så att de reglerar inledande polisiära åtgärder.

De generella befogenheterna enligt LKP kan sammanfattas så att en kustbevakningstjänsteman, i omedelbar anslutning till den gärning som föranleder åtgärden har rätt att

– hålla förhör – ta med någon till förhör, och – gripa någon. Med rätten att gripa en misstänkt följer enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken en rätt att ta föremål i beslag. I övrigt torde en kustbevakningstjänsteman inte ha rätt att besluta om beslag, om det inte finns en bestämmelse som ger beslagsrätt i den författning som reglerar brottet.

I stort sett motsvarar befogenheterna sådana åtgärder som en polisman kan företa både i fråga om primärutredningsåtgärder och användning av tvångsmedel, men vissa avvikelser finns. En polisman har t.ex. rätt att i brådskande fall göra husrannsakan för fler ändamål än som anges i LKP. Vidare får en polisman besluta om beslag för alla typer av brott samt besluta om vissa andra tvångsmedel.

Om det uppenbart behövs för att en kustbevakningstjänsteman ska kunna utöva sina befogenheter med stöd av LKP får denne däremot, till skillnad från en polisman, i omedelbar anslutning till den gärning som föranleder åtgärden

– stoppa och visitera, eller – inbringa fartyg till svensk hamn. Av regleringen följer att en kustbevakningstjänsteman saknar befogenheter att agera med stöd av LKP i ett senare skede av brottsutredningen. En kustbevakningstjänsteman har inte heller någon rätt enligt LKP att leda förundersökning eller att på eget initiativ vidta andra förundersökningsåtgärder än dem som anges i lagen. Detta betyder att så snart misstanke riktas mot en bestämd person så följer av rättegångsbalken att i princip endast den som är förundersökningsledare får besluta om utredningsåtgärder. Bedömningen av vad

TP

9

PT

A. prop. s. 28.

som kan betraktas som en primärutredning har således stor betydelse för i vilken utsträckning en kustbevakningstjänsteman har rätt att agera. Som vi pekat på tidigare har en tjänsteman vid Kustbevakningen dock alltid möjlighet att med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken gripa någon som påträffas på bar gärning eller flyende fot, under förutsättning att den misstänkte har begått brott på vilken fängelse kan följa (s.k. envarsgripande, se vidare avsnitt 10.3.2). Ett sådant ingripande ger också rätt att i samband med gripandet ta föremål i beslag, även om det inte finns någon särskild regel om beslag i den bakomliggande materiella regleringen.

En kustbevakningstjänsteman har vidare i förhållande till bl.a. den som genom sitt uppträdande i sjötrafiken stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna rätt att i omedelbar anslutning till den aktuella gärningen

– avvisa, – avlägsna, eller – omhänderta vederbörande.

11.3. Vattenföroreningslagen

11.3.1. Allmänt om regleringen

En kustbevakningstjänstemans befogenheter att vidta åtgärder vid misstanke om brott mot föreskrifter som gäller förorening från fartyg regleras, som tidigare nämnts, särskilt i vattenföroreningslagen.

Vattenföroreningslagen innehåller bestämmelser om förbud mot utsläpp av olja och andra skadliga ämnen.

TPF

10

FPT

Lagen kompletteras av

förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg. Lagstiftningen är tillämplig på såväl svenska som utländska fartyg, men inte på andra utländska fartyg än sådana som används i affärsdrift. Bestämmelserna gäller inte heller fritidsfartyg (2 kap. 8 § förordningen).

Regeringen, eller den myndighet som regeringen utser, har genom 2 kap. 3 § vattenföroreningslagen bemyndigats att meddela föreskrifter som sträcker ut utsläppsförbudet till att gälla även andra områden än de som anges i 2 kap. 2 § första stycket vattenföroreningslagen. En sådan reglering finns numera i 2 kap. 5 § andra stycket förordningen.

TP

PT

Prop. 1982/83:87, 2000/01:139, 2002/03:109 och 2005/06:209.

Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får föreskriva om eller i enskilda fall medge undantag från förbudet mot utsläpp av olja (2 kap. 2 § tredje stycket vattenföroreningslagen).

År 1984 infördes en ny administrativ sanktion vid olovliga oljeutsläpp, s.k. vattenföroreningsavgift. Avgiftens syfte är huvudsakligen att verka preventivt.

TPF

11

FPT

Närmare bestämmelser om vattenförorenings-

avgiften finns i 8 kap. vattenföroreningslagen.

Enligt 8 kap. 1 § vattenföroreningslagen ska avgift tas ut om ett förbud mot utsläpp av olja har överträtts och utsläppet inte är obetydligt.

TPF

12

FPT

Vid bedömningen av om ett utsläpp är att anse som obetydligt

ska i första hand beaktas om den utsläppta kvantiteten olja är obetydlig, men även oljans farlighetsgrad bör vägas in. Avgift ska vidare tas ut om olja, i strid med ett utsläppsförbud, till följd av olyckshändelse släpps ut från ett fartyg och utsläppet inte har begränsats så långt det är möjligt. Vattenföroreningsavgiften ska i första hand påföras den fysiska eller juridiska person som vid överträdelsen var fartygets redare eller den som utövade det avgörande inflytandet över fartygets drift i redarens ställe (8 kap. 2 §). I sista hand ska avgiften påföras den som vid överträdelsen var fartygets ägare.

Vattenföroreningsavgiften tas ut enligt principen om strikt ansvar. Avgift kan alltså tas ut även om det inte kan visas att någon har handlat uppsåtligt eller oaktsamt. Om utsläppet har orsakats av en olyckshändelse och har begränsats så långt det är möjligt tas däremot inte någon avgift ut.

Avgiftens storlek bestäms enligt en särskild tabell med hänsyn till utsläppets omfattning och fartygets storlek.

Kustbevakningen handlägger ärenden och fattar beslut om vattenföroreningsavgift (8 kap. 5 §). Beslut i frågor om vattenföroreningsavgift meddelas av Kustbevakningens centrala ledning eller av någon av Kustbevakningens regionala ledningar.

TPF

FPT

Uppgiften att fatta beslut

om sådan avgift har delegerats till regioncheferna. Beslutet kan överklagas hos den tingsrätt som är sjörättsdomstol i den ort där den enhet vid Kustbevakningen som har meddelat det överklagade beslutet har sitt säte (9 kap. 3 §). På svenskt sjöterritorium och i svensk ekonomisk zon gäller svensk jurisdiktion med möjlighet att ta ut vattenföroreningsavgift (se vidare avsnitt 12.9.2).

TPF

FPT

TP

11

PT

Prop. 1982/83:87 s. 13.

TP

12

PT

A. prop. s. 36 f., 52, 73 och 166.

TP

13

PT

8 kap. 3 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg.

TP

14

PT

Högsta domstolen har ansett att svensk jurisdiktion föreligger i mål om vattenföroreningsavgift för otillåtet utsläpp i Sveriges ekonomiska zon, se NJA 2004 s. 255.

Straffbestämmelserna finns i 10 kap. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud mot utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller i miljöbalken ska i stället dessa bestämmelser tillämpas. De straffbestämmelser som i första hand avses finns numera i miljöbalken. Även den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att så långt som möjligt begränsa ett utsläpp som skett till följd av en olyckshändelse döms till böter eller fängelse i högst två år (10 kap. 1–2 §§ vattenföroreningslagen). Den angivna straffskalan är emellertid inte tillämplig fullt ut när det gäller utländska fartyg.

TPF

15

FPT

Ett olagligt utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen kan även vara straffbart enligt miljöbalken (29 kap. 1 § miljöbalken).

Förutom olagliga utsläpp straffbeläggs även en rad andra gärningar i 10 kap. vattenföroreningslagen. Några exempel på sådana gärningar anges nedan.

Utöver de generellt tillämpliga ansvarsbestämmelserna finns särskilda regler som föreskriver ett utökat ansvar för bl.a. befälhavare, redare och ägare. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot trafik i visst farvatten eller mot föreskrifter om läktring av olja eller mot bl.a. nyttjandeförbud som meddelats för fartyget döms till böter eller fängelse i högst ett år (10 kap. 3 §). Vidare döms befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder ett fartyg som saknar föreskrivet certifikat eller för vilket föreskrivits förbud mot sjöfart till böter eller fängelse i högst sex månader (10 kap. 4 § 2). I de nu nämnda fallen kan även redaren eller ägaren dömas till ansvar om han har underlåtit att göra vad som skäligen kunnat fordras av honom för att förhindra det inträffade (10 kap. 6 §).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att rapportera utsläpp av skadliga ämnen eller händelser som innebär risk för förorening, eller som bryter mot en föreskrift om att föra oljedagbok, kan dömas till böter eller fängelse i sex månader (10 kap. 4 § 3). Samma straffskala gäller för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift om hur en anordning för mottagning

TP

PT

Anledningen till detta är att artikel 230 i havsrättskonventionen föreskriver att endast böter får ådömas för utsläppsbrott som har begåtts av utländska fartyg utanför inre vatten. Begränsningen gäller dock inte om det rör sig om uppsåtliga och allvarliga gärningar i territorialhavet, utan i dessa fall kan även fängelse utdömas. Artikel 230 i havsrättskonventionen har i svensk lagstiftning införts i lagen (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg.

eller behandling av förorenat barlast- eller tankspolvatten ska vara utformad och drivas (10 kap. 4 § 1).

Utöver de ovan nämnda brotten, som alla har fängelse i straffskalan, bestraffas ett antal brott mot bestämmelser i lagen, eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, med böter (10 kap. 5 §).

11.3.2. Administrativa befogenheter

Med stöd av 7 kap. 5 § vattenföroreningsförordningen har Kustbevakningen, dvs. myndigheten, rätt att meddela ett fartyg förbud att anlöpa svensk hamn eller att avgå från en svensk hamn, om det krävs snara åtgärder och Sjöfartsverkets beslut i frågan inte kan avvaktas (7 kap. 6 och 6 b §§).

För att säkra bevisning i ett ärende om vattenföroreningsavgift eller för att säkerställa betalning av avgiften kan Kustbevakningen meddela de förbud eller förelägganden beträffande fartyget som är nödvändiga, såsom förbud mot fartygets avgång eller vidare resa eller föreläggande att fartyget ska anlöpa viss hamn (8 kap. 6 §). Sådana förbud eller förelägganden mot egendom får också meddelas i samband med att Kustbevakningen påför någon vattenföroreningsavgift (8 kap. 7 §).

Beträffande utsläpp i den ekonomiska zonen från utländska fartyg som därefter påträffas i territorialhavet eller den ekonomiska zonen finns vissa inskränkningar i rätten att meddela förbud och förelägganden i syfte att säkra bevisning. För att sådana beslut ska få meddelas krävs i dessa fall dels att det är klarlagt att ett utsläpp har skett från fartyget i fråga, dels att utsläppet har medfört eller kan medföra betydande skador för Sveriges del (8 kap. 6 § andra stycket). Begränsningen i denna del ansluter till havsrättskonventionen, vilken behandlas närmare i avsnitt 12.9.2.

Inspektion av utländska fartyg på svenskt territorialhav för de ändamål som anges i lagen får endast ske om det föreligger klara skäl att anta att ett förbjudet utsläpp har skett i territorialhavet. Är det fråga om utsläpp utanför territorialhavet, men inom Sveriges ekonomiska zon, är utrymmet för inspektion ännu mer begränsat. Vid inspektion av ett utländskt fartyg, som har sådana certifikat som avses i 4 kap. 1 § eller motsvarande handlingar, ska inspektionen begränsas till en granskning av dessa handlingar om det inte finns grundad anledning att anta att fartyget i väsentliga avseenden avviker från

vad som sägs i certifikaten. Enligt 6 kap. 8 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela bestämmelser om avgifter för tillsynen.

TPF

FPT

Sjöfartsverket kan i samråd med Kustbevakningen besluta att till Kustbevakningen delegera rätten att utöva tillsyn över efterlevnaden av de bestämmelser i fråga om fartygs konstruktion, utrustning och drift som anges i 4 kap. 1 § vattenföroreningsförordningen eller i förordningen (EG) nr 782/2003 av den 14 april 2003 om förbud mot tennorganiska föroreningar från fartyg (6 kap. 1 § förordningen). Någon sådan överenskommelse har inte träffats.

Enligt 6 kap. 2 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor har en räddningsledare långtgående möjligheter att ingripa i annans rätt, vilket kan aktualiseras bl.a. vid utsläpp. En räddningsledare kan t.ex. ta i anspråk utrustning och annan egendom såsom fordon, maskiner och fartyg som kan användas i räddningstjänsten. Denne kan också utrymma och spärra av områden, låta räddningsstyrkan ta sig in i byggnader eller fartyg samt ge styrkan i uppdrag att ta bort t.ex. träd och staket eller flytta fartyg om räddningsarbetet kräver det.

TPF

17

FPT

11.3.3. Brottsutredande uppgifter och straffprocessuella befogenheter

Kustbevakningens förundersökningsledarskap

Kustbevakningen har sedan år 2002 rätt att inleda och bedriva förundersökning, dvs. självständiga brottsutredande uppgifter, avseende sådana olagliga oljeutsläpp till sjöss som anges i 2 kap. 2–4 §§ vattenföroreningslagen. Förundersökningsrätten anses omfatta även utsläpp i hamnar.

TPF

FPT

Kustbevakningens befogenheter är främst avsedda att

användas när man ingriper på platsen för ett utsläpp eller i nära anslutning till brottet. När utredning inleds efter en anmälan från en utomstående först en tid efter den påstådda gärningen bör enligt förarbetena utgångspunkten vara att utredningsansvaret ska ligga på polisen, såvida inte myndigheterna kommer överens om annat.

TPF

19

FPT

När Kustbevakningen leder förundersökningen gäller i princip samma regler som för en förundersökningsledare enligt rättegångsbalken. Den tjänsteman på Kustbevakningen som är förundersök-

TP

PT

Prop. 2000/01:139 s. 26.

TP

PT

Se vidare prop. 1973:185 s. 163169.

TP

PT

Prop. 2000/01:139 s. 97.

TP

PT

A. prop. s. 98.

ningsledare har alltså rätt att hålla förhör med personer, att samla in bevismaterial på annat sätt och att hämta personer till förhör i de situationer där detta medges enligt rättegångsbalken. Förundersökningsledaren har vidare i stort sett samma rätt att besluta om tvångsmedel som en polisiär förundersökningsledare (11 kap. 4 § första och andra styckena).

Ansvaret för förundersökningen ska alltid tas över av åklagare senast när någon skäligen kan misstänkas för ett olagligt utsläpp. Även i annat fall ska åklagaren ta över ledningen av förundersökningen om det är påkallat av särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl anses vara att det finns ett misstänkt fartyg (11 kap. 4 § tredje stycket).

Straffprocessuella befogenheter m.m.

Kustbevakningstjänstemannens befogenheter att ingripa vid brott mot vattenföroreningslagen är enligt 11 kap. 2 och 5–8 §§ följande.

Innan förundersökning har hunnit inledas har en tjänsteman vid Kustbevakningen rätt att hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen (11 kap. 2 § första stycket). Det motsvarar vad en polisman får göra enligt 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken.

En kustbevakningstjänsteman har vidare rätt att från en brottsplats ta med någon som ska förhöras (11 kap. 2 § andra stycket). Bestämmelsen gäller för de fall där personen inte har gripits och det inte heller är fråga om ett beslut av undersökningsledaren att hämta denne.

TPF

FPT

Om det finns skäl att anhålla någon får en kustbevakningstjänsteman i brådskande fall gripa personen även utan anhållningsbeslut (11 kap. 5 § första meningen). Ett beslut om gripande får hävas av Kustbevakningen, men bara om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande och åklagare inte har underrättats eller om beslutet hävs i omedelbar anslutning till gripandet (11 kap. 5 §).

En kustbevakningstjänsteman har samma rätt att ta egendom i beslag enligt rättegångsbalken som en polisman (11 kap. 6 §). Med stöd av bestämmelsen kan exempelvis ett fartygs oljedagbok tas i beslag eller oljeprov säkras.

Om ett beslag har verkställts utan att undersökningsledaren eller åklagaren har beslutat därom, ska beslaget skyndsamt anmälas till denne, som omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå (11 kap. 6 § andra stycket).

TP

20

PT

A. prop. s. 180.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har också samma rätt som en polisman att enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken, om det är fara i dröjsmål, företa husrannsakan utan förordnande av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (11 kap. 7 § andra stycket). Husrannsakan får beslutas även om påföljden för gärningen endast kan bestämmas till böter till följd av bestämmelserna i lagen om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg.

TPF

FPT

Åtgärden ska skyndsamt anmälas till den som har

rätt att leda förundersökningen.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har slutligen samma rätt som en polisman har enligt 28 kap. 10 § rättegångsbalken att undersöka andra utrymmen än sådana som omfattas av reglerna om husrannsakan (11 kap. 8 §). Åtgärden, som t.ex. kan bestå i att undersöka fartygets däck eller öppna lastutrymmen, ska skyndsamt anmälas till den som har rätt att leda förundersökningen.

Vattenföroreningslagen innehåller också en regel efter mönster av 4 § LKP för brottsutredningar som avser olagliga utsläpp. En tjänsteman vid Kustbevakningen har, enligt 11 kap. 14 § vattenföroreningslagen, rätt att stoppa och hålla kvar ett fartyg eller att ta in fartyget till hamn, om det behövs för att kunna hålla förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken (dvs. vidta utredningsåtgärder) eller genomföra åtgärder enligt 24–28 kap. rättegångsbalken.

Någon formell begränsning som innebär att befogenheterna endast får utövas i omedelbar anslutning till den gärning som föranleder åtgärden (jfr 5 § LKP) finns inte i vattenföroreningslagen.

Befogenheterna får däremot utövas endast av kustbevakningstjänstemän som uppfyller de krav som regeringen eller Kustbevakningen föreskriver i fråga om tjänsteställning, utbildning och erfarenhet eller i annat avseende (jfr 11 kap. 17 § vattenföroreningslagen och 6 § LKP).

Särskilt om åtgärder mot utländska fartyg

För åtgärder mot utländska fartyg gäller särskilda regler (11 kap. 9– 13 §§). Bestämmelserna, som bl.a. är beroende av om fartyget befinner sig på inre vatten, territorialhavet eller svensk ekonomisk zon, behandlas närmare i avsnitten 12.8–12.10.

TP

PT

11 kap. 7 § första stycket vattenföroreningslagen. Jfr bestämmelsen i 28 kap. 1 § rättegångsbalken som anger att det för husrannsakan krävs ett brott som det kan följa fängelse på.

Som huvudregel gäller att beslut om att hålla förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken eller om att använda tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken ombord på ett utländskt fartyg som befinner sig utanför svenskt inre vatten alltid ska meddelas av åklagaren eller rätten (11 kap. 9 §). I brådskande fall har emellertid en tjänsteman vid Kustbevakningen eller en polisman rätt att vidta en sådan åtgärd, om kustbevakningstjänstemannen eller polismannen annars får besluta om den. Åtgärden ska skyndsamt anmälas till åklagaren, som omedelbart ska pröva frågan om åtgärder beträffande fartyget.

Ombord på ett utländskt fartyg som befinner sig i Sveriges territorialhav får förhör hållas eller tvångsmedel vidtas endast om det finns grundad anledning att anta att ett förbjudet utsläpp har skett från fartyget inom svenskt sjöterritorium eller att det på fartyget i svenskt inre vatten har begåtts ett brott som avses i 10 kap. 3 eller 4 § vattenföroreningslagen (11 kap. 10 §).

Förutsättningarna för att, med anledning av ett förbjudet utsläpp i den ekonomiska zonen, hålla förhör och använda tvångsmedel ombord på utländska fartyg i den ekonomiska zonen eller i territorialhavet regleras också i vattenföroreningslagen.

TPF

FPT

Kuststaten har

rätt att inleda rättsligt förfarande och att hålla kvar fartyget i enlighet med kuststatens nationella rätt. För att kunna vidta åtgärder i en sådan situation krävs emellertid

– att det är klarlagt att det har skett ett förbjudet utsläpp från fartyget och

– att detta utsläpp har medfört eller kan medföra betydande skador på den svenska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller på tillgångar inom Sveriges sjöterritorium eller i Sveriges ekonomiska zon.

TPF

23

FPT

Även om det inte kan anses klarlagt att ett utsläpp har skett från ett utländskt fartyg är det möjligt att genomföra förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken, att ta egendom i beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken i form av oljeprov eller att genomföra husrannsakan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken. Åtgärderna förutsätter dels att det finns grundad anledning att anta att det har skett ett förbjudet utsläpp från fartyget i den ekonomiska zonen och att utsläppet har medfört eller kan medföra betydande förorening av den marina miljön, dels att fartygets befälhavare har vägrat att lämna uppgifter om fartygets identitet och registreringshamn, senaste och nästa anlöpningshamn eller annan relevant information som har begärts,

TP

22

PT

11 kap. 11 §, jfr artikel 220, punkterna 3, 5 och 6 i havsrättskonventionen.

TP

23

PT

Prop. 2000/01:139 s. 187 ff.

eller har lämnat uppgifter som uppenbarligen inte överensstämmer med verkliga förhållanden och dessutom att ett ingripande mot fartyget är påkallat av omständigheterna i övrigt (11 kap. 11 §).

Vidare har kuststaten rätt att vidta åtgärder mot ett utländskt fartyg om det har blivit föremål för omedelbart förföljande, s.k. hot pursuit. Rätten till omedelbart förföljande upphör när fartyget kommer in på en annan stats territorialhav (11 kap. 12 §).

Om det finns grundad anledning att anta att ett utsläpp har skett från ett utländskt fartyg i den ekonomiska zonen bör det endast i undantagsfall förekomma att fartyget förs in i hamn (11 kap. 14 § tredje stycket).

Brott mot smugglingslagen och annan tullagstiftning

11.4. Allmänt om Kustbevakningens roll

Den svenska gränskontrollen utförs av Tullverket, polisen och Kustbevakningen. Tullverket har huvudansvaret för kontrollen av varor, medan polisen har huvudansvaret för kontrollen av personer. Kustbevakningen ansvarar för kontrollen av sjötrafiken avseende såväl varor som personer och har visst självständigt ansvar för både utlänningskontroll och varukontroll.

Kustbevakningen ska medverka i Tullverkets kontrollverksamhet enligt tullagen genom att självständigt utöva tullkontroll av sjötrafiken. Kustbevakningen ska vidare på begäran bistå Tullverket, om det behövs för att verket ska kunna vidta en avsedd tullkontrollåtgärd. Enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen) medverkar Kustbevakningen dessutom efter begäran i kontrollverksamheten vid inre gräns. Kustbevakningens skyldighet att efter begäran från Tullverket medverka i sådan kontrollverksamhet är inte begränsad till kontroller av sjötrafiken (se vidare avsnitt 11.6.4).

11.5. Smugglingslagen

11.5.1. Allmänt om regleringen

Smugglingslagen innehåller bestämmelser om ansvar m.m. för gärningar som rör olaglig och olovlig införsel till och utförsel från landet av varor, dvs. varor som förts över gränsen till svenskt terri-

torium i strid med någon författningsbestämmelse. Smugglingslagen skiljer mellan smugglingsbrott och tullbrott. Vad som utgör smugglingsbrott framgår av 3 § smugglingslagen. Första stycket föreskriver straffansvar för den som bryter mot ett särskilt föreskrivet införselförbud eller införselvillkor genom att underlåta att anmäla en vara för tullbehandling. Ett smugglingsbrott kan t.ex. bestå i att en förbjuden vara förs in till landet. Andra stycket straffbelägger att vid tullbehandling av en vara lämna oriktig uppgift eller underlåta att lämna föreskriven uppgift. För det fall att en sådan vara anmäls till tullbehandling föreligger smuggling om det, av de oriktiga uppgifter som personen lämnar eller underlåter att lämna vid tullbehandlingen, uppstår fara för att införseln fullföljs i strid med förbudet eller villkoret. Vidare straffbeläggs enligt tredje stycket

– att någon i strid med ett särskilt föreskrivet utförselförbud eller utförselvillkor för ut en vara från landet,

– att någon efter utförseln förfogar över varan i strid med förbudet eller villkoret utan att han bevisligen haft uppsåt till det vid utförseltidpunkten,

– att någon under pågående tullbehandling förfogar över en vara så att införseln fullföljs i strid med ett införselförbud eller införselvillkor som är särskilt föreskrivet,

– att någon med stöd av ett tillstånd som föranletts av oriktig uppgift eller underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift för in eller ut en vara eller

– att någon förfogar över en vara i strid med ett villkor som uppställts vid införseln eller utförseln. Bestämmelsen reglerar också sådan utförsel som sker till ett annat EU-land.

Påföljden för smugglingsbrott är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet, främst beroende på varornas beskaffenhet och kvantitet, är ringa döms till penningböter (4 §). Är brottet efter en helhetsbedömning att betrakta som grovt är straffskalan fängelse lägst sex månader och högst sex år (5 §). Smuggling av narkotika har brottsbeteckningen narkotikasmuggling eller grov narkotikasmuggling. I normalfallet döms till fängelse i högst tre år. Är brottet ringa ingår böter eller fängelse högst sex månader i straffskalan. För grov narkotikasmuggling är straffet fängelse, lägst två och högst tio år (6 §). Genom smugglingslagen straffbeläggs också vissa grovt oaktsamma förfaranden med införsel- eller utförselreglerade varor. Sådana gärningar rubriceras olovlig införsel eller olovlig utförsel och kan t.ex. bestå i att underlåta att anmäla en vara till tullbehandling, att lämna oriktig uppgift vid tullbehandling eller att underlåta

att lämna föreskriven uppgift vid tullbehandling. Påföljden är böter eller fängelse i högst två år (7 §).

I smugglingslagen regleras vidare de uppsåtliga brott, tullbrott, som innebär att någon i samband med införsel eller utförsel agerar på ett otillåtet sätt och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas i samband med införsel till eller utförsel från landet (8 §). Tullbrott kan beroende på omständigheterna betraktas som ringa. I ringa fall ingår endast penningböter i straffskalan (9 §). Påföljden för grovt tullbrott är fängelse, lägst sex månader och högst sex år (10 §).

Även viss hantering av sådana varor som har varit föremål för införsel- eller utförselbrott enligt smugglingslagen, s.k. efterföljande hantering, straffbeläggs i smugglingslagen. Gärningarna rubriceras olovlig befattning med smuggelgods eller grov olovlig befattning med smuggelgods (12 och 13 §§). Straffskalan är densamma som för smuggling respektive grov smuggling.

Smuggling, narkotikasmuggling och tullbrott är straffbelagda redan på försöksstadiet. Vid grov smuggling, grov narkotikasmuggling, grovt tullbrott och grov olovlig befattning med smugglingsgods är också förberedelse och stämpling straffbelagt enligt 23 kap. brottsbalken (14 §).

I smugglingslagen finns också särskilda bestämmelser om befogenheter att förhindra, utreda och beivra brott.

Befogenheterna gäller i första hand vid brott enligt smugglingslagen. De gäller dessutom vid vissa andra brott som rör införsel till eller utförsel från landet.

TPF

FPT

Samma befogenheter gäller således vid

brott mot

– lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker,

TPF

25

FPT

– inregränslagen, – lagen om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter,

TPF

26

FPT

– lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,

tullagen,

TP

PT

19–22 §§ smugglingslagen med de hänvisningar som bestämmelserna innehåller till 1 § andra stycket smugglingslagen.

TP

PT

I prop. 2007/08:21 har regeringen föreslagit att lagen ska upphävas vid utgången av maj 2008 eftersom den anses vara föråldrad och förenligheten med EG-rätten kan ifrågasättas (a. prop. s. 28). Som en konsekvens av detta föreslås också att hänvisningen i 1 § tredje stycket smugglingslagen till lagen tas bort.

TP

PT

Tidigare mineraloljeprodukter. Se vidare fotnot 52.

– lagen om beskattning av viss privatinförsel av tobaksvaror, – lagen om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.,

– brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) som avses i 12 § tredje stycket smugglingslagen, samt

– terroristbrott som avses i 3 § 18 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

TPF

FPT

I smugglingslagen regleras vilka tvångsmedel som kan användas vid brottsmisstanke, medan grunden för kontrollåtgärder gentemot en resenär regleras i andra författningar, främst tullagen och inregränslagen.

TPF

28

FPT

Om det under varukontrollen uppstår en brottsmisstanke – eller om den kontrollerande myndigheten redan från början misstänker ett konkret brott – tillämpas smugglingslagens bestämmelser om tvångsmedel.

I fråga om tvångsmedlen hänvisar smugglingslagen i stor utsträckning till vad som gäller enligt rättegångsbalken. Detta gäller både förutsättningarna för att tillämpa tvångsmedlen och tjänstemännens rätt att besluta om tvångsmedel. Regleringen bygger på tanken att effektiviteten och rättssäkerheten bäst främjas om samma bestämmelser gäller för en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket respektive polisen i situationer där det typiskt sett är en tillfällighet om ingripandet görs av den ene eller den andre.

TPF

FPT

Dessa kategorier

har således samma behörighet enligt lagen.

11.5.2. Befogenheter

Med stöd av smugglingslagen har en tjänsteman vid Kustbevakningen innan förundersökning har inletts samma rätt som en tjänsteman vid Tullverket att genomföra primärutredning.

Innan en förundersökning har inletts har en tjänsteman vid Kustbevakningen enligt 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken rätt att hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen (20 § smugglingslagen). I förarbetena exemplifieras sådana åtgärder som kan omfattas av bestämmelsen.

TPF

FPT

En åt-

gärd kan vara att hålla förhör i anslutning till ett misstänkt brott

TP

27

PT

Se 1 § andra stycket smugglingslagen.

TP

28

PT

Vad denna kontroll kan bestå i framgår av 6 kap. tullagen respektive inregränslagen.

TP

29

PT

Se vidare prop. 1999/2000:124 och bet. 2000/01:JuU2.

TP

30

PT

A. prop. s. 160.

avseende införsel till eller utförsel från landet. Det kan också vara fråga om exempelvis platsundersökning.

Tjänstemän vid Kustbevakningen har också rätt att ålägga någon att följa med till förhör och att ta med personen till förhör (20 § andra stycket smugglingslagen). Möjligheten att med tvång ta med en person till förhör gäller de fall där personen inte har gripits och det inte heller är fråga om beslut av undersökningsledaren att hämta denne.

TPF

FPT

Tjänstemän vid Kustbevakningen har alltså motsvarande

rätt som en polisman att vidta åtgärder enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken.

När misstanke om tullbrott, smugglingsbrott eller annat brott enligt lagen har uppkommit, har en tjänsteman vid Kustbevakningen också samma rätt som en polisman har enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken att i brådskande fall, och i avvaktan på ett beslut om anhållande, gripa en person (21 § smugglingslagen).

Bestämmelserna i 27 kap. 4 § rättegångsbalken om polismans rätt att ta föremål i beslag gäller också för tjänstemän vid Kustbevakningen (22 § smugglingslagen). Beslagsrätten enligt smugglingslagen omfattar emellertid endast tullbrott, smugglingsbrott och narkotikasmuggling samt sådana andra brott som avses i 1 § andra stycket smugglingslagen (se ovan). Detta betyder att beslag kan avse sådana föremål, inbegripet skriftliga handlingar, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om tullbrott, smugglingsbrott och narkotikasmuggling (utredningsbeslag) eller bli förverkade på grund av sådant brott (förverkandebeslag).

TPF

FPT

Beslagsrätten omfattar också de situationer där en person grips eller ett beslut om anhållande eller häktning verkställs eller där husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning verkställs.

TPF

33

FPT

Rekvisitet ”fara i dröjsmål” torde i allmänhet vara uppfyllt när en kustbevakningstjänsteman eller tulltjänsteman upptäcker gods som kan misstänkas vara föremål för brott i samband med in- eller utförsel.

TPF

FPT

En tjänsteman vid Kustbevakningen har också samma rätt att företa husrannsakan (26 § första stycket smugglingslagen) som en polisman har enligt 28 kap. 5 § rättegångsbalken. Sådana beslut får

TP

PT

21 § respektive 19 § smugglingslagen jämförd med 23 kap. 7 § rättegångsbalken.

TP

PT

Rättegångsbalkens bestämmelser om beslag gäller även föremål som skäligen kan antas vara avhänt någon genom brott. Detta är inte tillämpligt på brott enligt smugglingslagen (prop. 1999/2000:124 s. 162 ff.). Se avsnitt 10.3.3 angående beslag.

TP

PT

22 § smugglingslagen och 27 kap. 4 § rättegångsbalken, jfr a. prop. s. 164.

TP

PT

A. prop. s. 164.

dock bara fattas i brådskande fall. I andra fall fordras beslut av förundersökningsledare, åklagare eller rätten.

För vissa typer av brott kan husrannsakan beslutas för att i magasin eller liknande utrymmen söka efter egendom som skäligen kan antas bli förverkade på grund av brott enligt smugglingslagen. Bestämmelsen avser alltså enbart beslag i förverkandesyfte. Beslut om husrannsakan får fattas även om det inte kan följa fängelse på brottet (26 § andra stycket smugglingslagen). Befogenheten går således utöver vad som gäller för en polisman enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken. Med ”magasin eller liknande utrymmen” avses magasin, upplagsbodar och uthus. Det ska alltså vara fråga om lokaler som i princip används endast för förvaring av varor. Därav följer att husrannsakan inte kan vidtas i affärs- och kontorslokaler. Om fängelse kan följa på det misstänkta brottet och det är fara i dröjsmål, kan emellertid husrannsakan i lokaler av det sistnämnda slaget göras av en kustbevakningstjänsteman med stöd av bestämmelsen i 26 § första stycket smugglingslagen. Annars får frågan om husrannsakan avgöras enligt de allmänna reglerna i rättegångsbalken.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har vidare enligt 27 § första stycket smugglingslagen samma rätt som en polisman har enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken att utan förordnande av undersökningsledare, åklagare eller rätten besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Beslutanderätten omfattar dock bara fall som är brådskande. Annars krävs det beslut av förundersökningsledare, åklagare eller rätten. Ett grundläggande krav är att personen skäligen kan misstänkas för ett brott som kan leda till fängelse. Bestämmelserna är inte knutna till en persons in- eller utresa, vare sig tidsmässigt eller geografiskt. Ett exempel på fall där det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen är om en person behöver kroppsvisiteras i anslutning till en husrannsakan på ett tillfälligt lager eller ett tullager. Vidare kan det bli aktuellt då personer, som inte är resande men som misstänks ha köpt insmugglade varor, påträffas på eller i närheten av ett fartyg där försäljningen antas ha skett. Det kan exempelvis gälla personer, som besöker ett fartyg i hamn eller ett fartyg till havs. Befogenheten omfattar även sådan kroppsbesiktning som inte är ytlig.

TPF

35

FPT

En tjänsteman vid Kustbevakningen har dessutom rätt att besluta om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning samt att ta urinprov på en person som i omedelbart samband med inresa till eller

TP

35

PT

A. prop. s. 172.

utresa från landet uppehåller sig i gränsområde eller motsvarande (27 § första stycket smugglingslagen). Nämnda åtgärder får vidtas om det föreligger anledning att anta att personen har med sig egendom som kan tas i beslag enligt smugglingslagen eller narkotika som har förvärvats för eget bruk och brottet utgör olovlig befattning med smuggelgods.

TPF

FPT

Med begreppen ”kroppsvisitation” och ”kroppsbesiktning” förstås detsamma som i rättegångsbalken. Med ”ytlig kroppsbesiktning” förstås detsamma som i den upphävda varusmugglingslagen.

TPF

37

FPT

Den

särskilda rätten att företa s.k. ytlig kroppsbesiktning omfattar enbart en yttre granskning av de synliga delarna av kroppen, t.ex. att en tjänsteman iakttar en persons kropp för att se om denne har narkotika fasttejpad på kroppen.

TPF

FPT

För ytlig kroppsbesiktning av den som är under 15 år krävs ”särskilda skäl”. Med ”särskilda skäl” åsyftas i första hand att brottsmisstanken avser någonting som utifrån gängse värderingar är särskilt skadligt eller farligt och som det finns ett uttalat samhällsintresse att genast ta hand om, dvs. i praktiken främst narkotika. Bedömningen av vad som är ”särskilda skäl” bör enligt förarbetena lämpligen göras av någon befattningshavare i överordnad ställning.

TPF

39

FPT

En kontrollåtgärd enligt 27 § första stycket smugglingslagen ska alltså inledas i nära anslutning till inresan eller utresan. Bestämmelsen förutsätter därmed att ett ingripande avseende den som reser till Sverige görs relativt kort tid efter det att denne har kommit till området. Det förutsätts att ankomsten till området utgör ett led i inresan till Sverige. Bestämmelsen är tillämplig även på den som uppehåller sig i ett sådant område och som står i begrepp att tämligen omgående lämna landet.

Tjänstemän vid Kustbevakningen har vidare rätt att av säkerhetsskäl kroppsvisitera den som är föremål för ett ingripande enligt smugglingslagen och att besluta att tillfälligt omhänderta vapen och andra farliga föremål (27 § tredje stycket smugglingslagen). Bestämmelsen motsvarar 19 § första stycket 1 polislagen. Omhändertagande av ett föremål ska hävas, när någon fara för våldsanvändning inte längre kan anses föreligga.

TPF

FPT

Till skillnad från Tullverket har Kustbevakningen inte rätt att inleda förundersökning (19 § första stycket smugglingslagen). Vidare

TP

PT

27 § andra stycket och 12 § tredje stycket smugglingslagen.

TP

PT

A. prop. s. 171.

TP

PT

Ds 1998:53 s. 378 f.

TP

PT

A. prop. s. 174.

TP

PT

A. prop. s. 174.

kan en åklagare som leder förundersökning, förutom att anlita biträde av polisen, anlita biträde av Tullverket och att uppdra förundersökningsåtgärder åt en tjänsteman vid Tullverket men däremot inte anlita Kustbevakningens och dess personal för sådana uppgifter.

11.6. Tullagstiftningen i övrigt

11.6.1. Tullagen och tullförordningen samt tullkodexen

Allmänt om regleringen

Tullverket har det övergripande ansvaret för kontroll av varor inom ramen för tullagens och tullkodexens

TPF

FPT

bestämmelser. Reglerna för

Tullverkets kontrollskyldighet vid yttre gräns av varor som importeras från tredje land (av s.k. icke gemenskapsvaror) består i första hand av bestämmelserna i tullkodexen och tillämpningskodexen. Tullagen kompletterar dessa rättsakter. I tullkodexen finns bestämmelser om tull som ska tas ut vid import från eller export till tredje land.

Tullverket har rätt att slumpmässigt kontrollera riktigheten i en tulldeklaration genom att granska handlingar, undersöka varor och ta prov på dem.

I 6 kap. tullagen behandlas övervaknings- och kontrollverksamhet. Kapitlet inleds med en proportionalitetsbestämmelse som gäller generellt för kontrollen. Bestämmelsen innebär bl.a. att en kontrollåtgärd inte får vara mer omfattande eller pågå längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med åtgärden.

Kustbevakningen ska medverka i övervaknings- och kontrollverksamhet enligt lagen (6 kap. 20 § tullagen). Det innebär att Kustbevakningens medverkan kan sträcka sig över alla de områden som ryms inom tullagen. För tullkontrollen av sjötrafiken har Kustbevakningen ett självständigt ansvar i den meningen att det inte krävs någon begäran om bistånd från Tullverket (6 kap. 20 § tullagen och 62 § tullförordningen).

Det finns ett nära operativt samarbete mellan Tullverket och Kustbevakningen. Utöver att bedriva tullkontroll av sjötrafiken ska Kustbevakningen på begäran bistå Tullverket, om det behövs för

TP

41

PT

Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.

att verket ska kunna vidta en avsedd tullkontrollåtgärd (62 § tullförordningen).

Tullverket kan i sin kontrollverksamhet begära medverkan inte bara av Kustbevakningen, utan även av polisen. Myndigheterna är då skyldiga att medverka i kontrollen. Några närmare bestämmelser för hur denna medverkan ska ske finns varken i lag eller förordning. Riksdagen och regeringen har i stället överlåtit åt myndigheterna själva att bestämma hur medverkan ska gå till. Tullverket får meddela föreskrifter för Kustbevakningens och polisens medverkan i kontrollverksamhet enligt tullagen, se 79 § tullförordningen. Samverkan mellan myndigheterna sker genom överenskommelser.

Tullagen har kompletterats med ett nytt 7 a kap., som har tillkommit för att möjliggöra en korrekt tillämpning av en EG-förordning om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen.

TPF

FPT

Varje fysisk person som vid inresa till eller utresa från

gemenskapen för med sig kontanta medel

TPF

43

FPT

till ett värde av minst

10 000 EUR är skyldig att anmäla detta till behörig myndighet i den medlemsstat genom vilken han rest för att komma in i eller ut ur tullområdet.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot anmälningsplikten döms för tullförseelse (10 kap. 1 § tullagen). Straffet är böter. I ringa fall döms inte till ansvar. Ansvar för tullförseelse inträder som huvudregel inte om gärningen är belagd med straff i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. eller lagen om straff för terroristbrott (10 kap. 2 § tullagen).

För tullförseelse bestraffas vidare bl.a. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift i tullagstiftningen, eller mot vissa beslut som Tullverket har meddelat. Bestämmelsen om tullförseelse är subsidiär till brottsbalken.

TP

PT

Prop. 2006/07:68. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2005 av den 26 oktober 2005 om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen kompletterar rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar i syfte att minska risken för en ökad förflyttning av kontanta medel i olagliga syften.

TP

PT

Med kontanta medel avses kontanter, det vill säga sedlar och mynt som är i omlopp som betalningsmedel. Även överlåtbara innehavarpapper, inbegripet penninginstrument utställda på innehavaren, (exempelvis resecheckar), överlåtbara värdepapper (inbegripet checkar, reverser eller skuldebrev samt postanvisningar), som antingen är utställda på innehavaren, har endosserats utan inskränkning, är utställda på en fiktiv betalningsmottagare eller annars har en sådan form att rätten till dem övergår vid leverans, samt ofullständiga instrument som är undertecknade, men där betalningsmottagarens namn är utelämnat, är att anse som kontanta medel vid tillämpningen av förordningen.

11.6.2. Befogenheter

Befogenheter för kontrollverksamhet

En tjänsteman vid Kustbevakningen har, enligt 6 kap. 20 § tullagen och 62 § tullförordningen, i sin kontrollverksamhet till stor del samma befogenheter som en tjänsteman vid Tullverket. De kontrollbefogenheter som är undantagna och således endast får användas av Tullverket är undersökning och öppning av postförsändelser (6 kap.1113 §§tullagen) och anlitande av sakkunnig (6 kap. 18 § tullagen).

De befogenheter som Kustbevakningen eller en tjänsteman vid Kustbevakningen har med stöd av 6 kap. tullagen är följande.

– Preja fartyg inom det svenska tullområdet och under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar inbringa fartyg till en plats inom det svenska tullområdet (6 §).

– Anmana förare eller befälhavare på transportmedel eller annan person att stanna (7 §).

– Utfärda förbud mot att beträda, lämna, lossa eller lasta transportmedel (8 §).

– Stänga av områden där transportmedel lossas eller lastas eller passagerare går ombord på eller lämnar transportmedel (9 §).

Under vissa angivna förutsättningar får Kustbevakningen eller en kustbevakningstjänsteman enligt 10 § också undersöka

– transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras,

– områden för tillfälliga lager, tullager, frizoner och frilager samt områden på flygplatser och bangårdar där varor som står under tullövervakning förvaras och även lokaler inom sådana områden, samt

– bagage, såsom resväskor och portföljer, handväskor och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s tullområde eller av en person som har anmanats att stanna enligt 7 §.

I fråga om kroppsvisitation och kroppsbesiktning hänvisas till smugglingslagen (10 § tredje stycket).

Kustbevakningen får anbringa lås, förseglingar och igenkänningsmärken på transportmedel, containrar och andra varor som står under tullövervakning. Myndigheten får också tillfälligt ta hand om registreringsbevis och liknande handlingar, som avser ett sådant transportmedel, om det behövs för att hindra transportmedlets avgång (14 §).

Det finns också en lagstadgad rätt för en kustbevakningstjänsteman att bruka våld eller tvång för att genomföra en tjänsteåtgärd (6 kap. 2 § tullagen). Våld mot person får dock brukas endast om tjänstemannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till åtgärdens ändamål är försvarligt. Bestämmelsen tar sikte på de fall där någon brottsmisstanke inte har uppkommit.

TPF

44

FPT

För att kontrollera att anmälningsplikten enligt 7 a kap. tullagen har fullgjorts, får en kustbevakningstjänsteman som medverkar i Tullverkets kontrollverksamhet, i likhet med en tulltjänsteman, undersöka transportmedel och bagage, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s tullområde, samt, om det finns anledning att anta att en person inte har fullgjort sin anmälningsplikt, utföra kroppsvisitation (6 kap. 20 § samt 7 a kap.3 och 4 §§tullagen). Om anmälningsplikten enligt EG-förordningen om kontroll av kontanta medel inte har uppfyllts, får Kustbevakningen kvarhålla sådana medel om det behövs för att genomföra en kontroll.

Befogenheter för brottsbekämpning

Utöver de nyss beskrivna reglerna om befogenheter i kontrollverksamheten innehåller tullagen inga bestämmelser om särskilda befogenheter. Detta bör ses mot bakgrund av att tullagen tillhör de författningar som nämns i 1 § tredje stycket smugglingslagen. Härigenom har en tjänsteman vid Kustbevakningen de befogenheter att ingripa som anges i smugglingslagen.

Lagen innehåller däremot regler om rapporteringsskyldighet och rapporteftergift. En kustbevakningstjänsteman som får kännedom om ett brott enligt en författning som omfattas av Tullverkets uppdrag är skyldig att så snart det kan ske lämna en rapport om detta till sin förman. Tjänstemannen får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna är obetydligt och det är uppenbart att detta inte skulle föranleda någon annan påföljd än böter (11 kap. 7 § tullagen).

TP

PT

Prop. 1999/2000:126 s. 102 ff.

11.6.3. Lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker

TPF

45

FPT

Allmänt om regleringen

I 1 § lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker regleras hur stor mängd spritdrycker som får föras in från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten utan att tull eller avgift ska betalas eller s.k. ledsagardokument enligt lagen (1994:1564) om alkoholskatt eller annan dokumentation medföras. Av lagen följer bl.a. att en resande eller en besättningsman som medföljer ombord på ett fartyg har rätt att föra in högst 10 liter spritdrycker. Om en privatperson för med sig en större mängd spritdrycker är presumtionen att införseln är för kommersiellt bruk och att det därför ska finnas ett ledsagardokument enligt lagen om alkoholskatt.

Lagens bestämmelser om införselförbud får i övrigt sitt materiella innehåll genom författningar om tull eller avgiftsplikt eller om import- eller exportförbud. Bestämmelserna omfattar både gärningar som innebär undandragande av tull eller avgift och överträdelser av import- eller exportförbud.

Befogenheter för kontrollverksamhet

Kustbevakningen har, som tidigare nämnts, ett självständigt ansvar att kontrollera sjötrafiken (62 § tullförordningen).

En tjänsteman vid Kustbevakningen får enligt 3 § lagen utföra den visitation på ett fartyg som oundgängligen krävs för att kunna undersöka om spritdrycker förs med ombord i strid med 1 §.

TPF

FPT

Befogenheter för brottsbekämpning

Genom att lagen ingår i uppräkningen i 1 § tredje stycket smugglingslagen har en tjänsteman vid Kustbevakningen de befogenheter att ingripa som anges i smugglingslagen (se avsnitt 11.5.2).

TP

45

PT

I prop. 2007/08:21 har regeringen föreslagit att lagen ska upphöra att gälla den 31 maj 2008.

TP

46

PT

Bestämmelsen infördes till följd av EU-medlemskapet och direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor.

11.6.4. Lagen om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen)

Allmänt om regleringen

Tullverket ansvarar för varukontroller vid såväl inre

TPF

47

FPT

som yttre

TPF

48

FPT

gräns. Inregränslagen reglerar verkets rätt att utföra selektiva varukontroller vid inre gräns av de varor som anges i 3 § inregränslagen, bl.a. narkotika, vapen, dopningsmedel, barnpornografi och kulturföremål.

Befogenheter vid gränskontroll

Kustbevakningen har, som tidigare nämnts, enligt 62 § tullförordningen ett självständigt ansvar att kontrollera efterlevnaden av tullbestämmelser vid kontroll av sjötrafiken. Vid varukontroller vid den yttre gränsen kan myndigheten alltså ingripa med stöd av tullagen. Kontrollverksamheten ska omfatta fartyg som står under tullövervakning. Fartyg anses stå under sådan övervakning bl.a. om det finns varor från tredje land ombord (s.k. icke gemenskapsvaror), om fartyget kommer från tredje land eller om fartyget under resan till Sverige har lämnat gemenskapens tullområde (6 kap.3 och 4 §§tullagen). För reguljära fartygslinjer (färjetrafik) finns särskilda regler.

Kustbevakningen är skyldig att medverka även i kontrollverksamheten enligt inregränslagen. Enligt förarbetena till lagen har Kustbevakningen emellertid inget självständigt ansvar för varukontroller av sjötrafiken vid införsel eller utförsel över Sveriges gräns direkt mot ett annat land inom EU, men har, precis som polisen, skyldighet att bistå Tullverket i dess kontrollverksamhet, om det begärs.

TPF

49

FPT

Enligt inregränslagen anses Kustbevakningen således ha rätt att genomföra sådan kontroll först efter en anmaning från Tullverket.

TPF

FPT

I praktiken innebär detta att Kustbevakningen, som

håller kontinuerlig uppsikt till sjöss längs Sveriges kuster och i svensk ekonomisk zon, kontaktar Tullverket för godkännande i de

TP

PT

Den inre gränsen består av land- och sjögränser direkt mot ett annat land inom EU.

TP

PT

Den yttre gränsen utgörs i praktiken av medlemsstaternas land- och sjögränser mot länder utanför EU samt medlemsstaternas sjögränser mot internationellt vatten.

TP

PT

Prop. 1995/96:166 s. 71 och 96.

TP

PT

12 § första stycket inregränslagen.

fall där myndigheten anser det vara befogat att genomföra en varukontroll vid inre gräns, t.ex. i Öresund.

En kustbevakningstjänsteman som medverkar i en kontroll enligt inregränslagen har befogenheter som i stort sett motsvarar en tulltjänstemans. En kustbevakningstjänsteman kan anmana någon att stanna (5 §), begära uppgifter och att få se de handlingar som behövs för varukontroll (6 §) samt utföra varukontrollen (7 §). Kustbevakningstjänstemannen har också rätt att begära att få undersöka varan och transportmedlet m.m. (13 §).

Befogenheter vid misstanke om brott

Genom att lagen ingår i uppräkningen i 1 § tredje stycket smugglingslagen har en tjänsteman vid Kustbevakningen de befogenheter att ingripa som anges i smugglingslagen (se avsnitt 11.5.2).

11.6.5. Lagen om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter

Allmänt om regleringen

Genom det s.k. cirkulationsdirektivet

TPF

FPT

har inom EU skapats en

gemensam beskattningsordning för bl.a. alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter (tidigare mineraloljeprodukter).

TPF

FPT

Den som för kommersiella ändamål förflyttar punktskattepliktiga varor mellan medlemsstater är enligt cirkulationsdirektivet skyldig att se till att varorna åtföljs av ett s.k. ledsagardokument och att det finns säkerhet för att den skatt som utgår för varorna betalas.

Cirkulationsdirektivets bestämmelser om ledsagardokument m.m. har genomförts i svensk rätt bl.a. genom bestämmelser i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter (LPK).

TP

51

PT

Rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor. Det finns förslag om ett nytt direktiv, se bl.a. Europaparlamentets lagstiftningsresolution om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 92/12/EEG om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (KOM(2004)0227 – C6-0039/2004 – 2004/0072(CNS)).

TP

52

PT

Beträffande begreppen mineraloljeprodukter respektive energiprodukter, se lag 2006:1510. Ändringen är föranledd av den fortsatta anpassningen till EU:s energiskattedirektiv (rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet).

Enligt 1 kap. 6 § LPK får en punktskattepliktig vara förflyttas endast om kraven i fråga om ledsagardokument, säkerhet, bevis om ställd säkerhet och anmälan att leverans sker är uppfyllda. Den som uppsåtligen i strid med bestämmelsen förflyttar punktskattepliktiga varor in i eller ut från Sverige eller inom landet och därigenom ger upphov till fara för att en myndighets kontrollverksamhet med avseende på varuförflyttningen allvarligt försvåras, döms enligt 5 kap. 1 § LPK för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor till fängelse i högst två år. Om brottet är grovt är straffet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är ringa döms till böter. Om en gärning är straffbar enligt smugglingslagen är LPK inte tillämplig.

Brottet olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor är konstruerat som ett farebrott. För ansvar är det alltså inte tillräckligt att varorna förflyttats i strid med kraven på ledsagardokument m.m., utan det krävs även att förflyttningen gett upphov till fara för att myndighets kontrollverksamhet med avseende på varuförflyttningen allvarligt försvåras. Med myndighets kontrollverksamhet förstås den verksamhet hos Tullverket och Skatteverket som avser kontroll av förflyttningar av punktskattepliktiga varor.

TPF

53

FPT

Brottet olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor är fullbordat när varorna förts in till eller ut ur landet eller när en förflyttning inom landet påbörjas. Försök är inte straffbart. Eftersom brottet omfattar förflyttningar inom landet kan ingripande ske redan när någon har påbörjat utförsel av varor i strid med kraven på ledsagardokument m.m., medan ansvar för försök till införsel skulle leda till kriminalisering av förflyttningar utanför svenskt territorium.

TPF

54

FPT

Befogenheter för kontrollverksamhet

I 2 kap. LPK finns särskilda regler om kontroll av yrkesmässig vägtransport, s.k. transportkontroller. Tullverket får kontrollera det som är eller kan antas vara en yrkesmässig vägtransport. En transportkontroll får äga rum både under pågående transport och då varor på-, av- eller omlastas i anslutning till transport. Vid transportkontroll får Tullverket undersöka bl.a. transportmedel, lådor, behållare, containrar m.m. samt undersöka ledsagardokument. Reglerna om transportkontroll har stor likhet med bestämmelserna i 6 kap. tullagen.

TP

PT

Prop. 2002/03:10 s. 108.

TP

PT

A. prop. s. 109.

Tullverket har också rätt att med stöd av 3 kap. LPK kontrollera postförsändelser.

Kustbevakningen har inte några kontrollbefogenheter enligt lagen.

Befogenheter för brottsbekämpning

Genom att lagen ingår i uppräkningen i 1 § tredje stycket smugglingslagen har en tjänsteman vid Kustbevakningen de befogenheter att ingripa som anges i smugglingslagen (se avsnitt 11.5.2), om brott mot lagen skulle upptäckas i samband med annan kontroll som Kustbevakningen utför.

11.6.6. Lagen och förordningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd

Allmänt om regleringen

Lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som har ersatt den tidigare lagen om strategiska produkter, reglerar export och överföring inom EU av produkter och teknik med dubbla användningsområden. Med detta avses produkter och teknik som har en etablerad civil användning, men som dessutom kan användas för militärt bruk. Lagen och förordningen innehåller kompletterande nationella bestämmelser till en EG-förordning.

TPF

55

FPT

Enligt 9 § förordningen (2000:1217) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd ska export och överföring inom EU av sådana produkter, som kräver tillstånd till åtgärden, anmälas till Tullverket inom viss föreskriven tid.

Lagen innehåller straffbestämmelser (18–22 §§). Den som uppsåtligen utan tillstånd exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artiklarna 3, 4.1–4.3 och 5.1 i EG-förordningen, eller överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 21 i samma förordning, döms till böter eller fängelse i högst två år. Att uppsåtligen utan tillstånd exportera sådan programvara eller teknik som avses i nyss nämnda förordning

TP

55

PT

Rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av produkter och teknik med dubbla användningsområden.

är också straffbelagt, liksom att lämna oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen. Även försök till brott är straffbelagt. Ringa brott medför dock inget straffansvar.

Befogenheter för kontrollverksamhet

Kustbevakningen är inte kontrollmyndighet enligt lagen och saknar därför i lagen särskilt reglerade kontrollbefogenheter. Av tullagens vida tillämpningsområde får emellertid anses följa en rätt för Kustbevakningen att självständigt bedriva tullkontroll av sjötrafiken med stöd av 62 § tullförordningen även avseende denna lag.

Befogenheter för brottsbekämpning

Genom att lagen ingår i uppräkningen i 1 § tredje stycket smugglingslagen har en tjänsteman vid Kustbevakningen de befogenheter att ingripa som anges i smugglingslagen (se avsnitt 11.5.2).

11.6.7. Lagen om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr m.m. (verkställandelagen)

Allmänt om regleringen

Lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m. (verkställandelagen), som trädde i kraft den 1 januari 2007, innehåller bestämmelser om straffansvar för brott mot en EG-förordning.

TPF

FPT

EG-förordningen har antagits

för att markera EU:s ställningstagande mot dödsstraff och tortyr och för att genomföra olika internationella påbud och överenskommelser.

I förordningen slås fast att det i förhållande till tredje land är förbjudet att exportera eller importera vissa varor som kan användas till dödsstraff eller till tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 1). De varor som tillhör denna kategori har förtecknats i en särskild bilaga till EG-

TP

PT

Rådets förordning (EG) nr 1236/2005 av den 27 juni 2005 om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff, tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

förordningen. Härutöver föreskriver EG-förordningen tillståndsplikt för export av bl.a. sådana varor. Verkställandelagen innehåller vidare bl.a. bestämmelser om hur förvaring ska ske och vad som gäller i fråga om överklagande.

Kommerskollegium är behörig myndighet och ska fullgöra de uppgifter som enligt EG-förordningen ankommer på en sådan myndighet.

Verkställandelagen innehåller straffbestämmelser. När det gäller olovlig import och export av sådana varor som omfattas av EGförordningen hänvisas till bestämmelserna i smugglingslagen (2 §). Vidare anges att den som utan nödvändigt tillstånd tillhandahåller eller tar emot tekniskt bistånd i strid med förordningen döms till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och högst sex år (3 §). Även grovt oaktsamma gärningar är straffbelagda (4 §). Vidare kan i vissa fall dömas för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott (5 §).

Befogenheter för kontrollverksamhet

Kustbevakningen är inte kontrollmyndighet enligt lagen och saknar därför i lagen särskilt reglerade kontrollbefogenheter. Av tullagens vida tillämpningsområde får emellertid anses följa en rätt för Kustbevakningen att med stöd av 62 § tullförordningen självständigt bedriva tullkontroll av sjötrafiken även avseende denna lag.

I motsats till Tullverket har Kustbevakningen inte någon rätt att, ens tillfälligt, hålla kvar varor på administrativ grund för att kunna genomföra kontrollåtgärder avseende t.ex. tillstånd. Om det finns skäl att misstänka brott kan däremot beslag övervägas.

Befogenheter för brottsbekämpning

Genom att lagen ingår i uppräkningen i 1 § tredje stycket smugglingslagen har en tjänsteman vid Kustbevakningen de befogenheter att ingripa som anges i smugglingslagen (se avsnitt 11.5.2).

11.6.8. Lagen om straff för terroristbrott och lagen om särskild utlänningskontroll

Allmänt om regleringen

Lagen (2003:148) om straff för terroristbrott innehåller bestämmelser för genomförande av EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism.

TPF

57

FPT

För terroristbrott döms den som begår ett antal i lagen uppräknade allvarliga brott, bl.a. mord, dråp, grov misshandel, människorov, olika former av sabotage samt spridande av gift och smitta, om gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller att tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.

En utlänning, som inte kan avvisas eller utvisas enligt utlänningslagen (2005:716), får enligt 1 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll utvisas ur landet om det behövs av hänsyn till rikets säkerhet, eller om det med hänsyn till vad som är känt om hans eller hennes tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att vederbörande kommer att begå eller medverka till terroristbrott enligt 2 § lagen om straff för terroristbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott. Säkerhetspolisen ansvarar för utredning och användning av tvångsmedel enligt lagen om särskild utlänningskontroll.

Bestämmelserna i utlänningslagen om avvisning och utvisning ska tillämpas i första hand. Beslut om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll fattas av regeringen, och ska föregås av en förhandling. Beslutet får förenas med ett återreseförbud. Om det kan antas att utlänningen kommer att utvisas, får vederbörande tas i förvar.

Efter ett beslut om utvisning får regeringen även förordna att vissa särskilda bestämmelser om tvångsmedel i spaningssyfte får tillämpas, t.ex. husrannsakan och hemlig teleavlyssning.

I 23 och 24 §§ lagen om särskild utlänningskontroll finns särskilda straffbestämmelser för den som hjälper en person som har utvisats med stöd av lagen att återvända till Sverige eller som hindrar verkställighet av ett utvisningsbeslut. Den som uppehåller sig i Sverige

TP

PT

Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (2002/475/RIF).

efter ett verkställt utvisningsbeslut kan, om detta har förenats med ett återreseförbud, dömas till fängelse högst ett år eller i ringa fall till böter.

Befogenheter

Enligt 3 § 18 lagen om straff för terroristbrott utgör grov smuggling enligt 5 § smugglingslagen i stället terroristbrott om gärningen uppfyller vissa i terroristbrottslagen närmare angivna rekvisit (2 §) och avser vissa varor (3 § 14–17). Det är fråga om sådana varor som kan föranleda straffansvar för uppsåtligt vapenbrott enligt 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67), brott enligt 21 § tredje stycket lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, uppsåtligt brott enligt 25 och 26 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel, som avser kärnladdningar, radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel, apparater och andra anordningar för spridning av radiologiska, biologiska eller kemiska stridsmedel samt speciella delar och substanser till sådant material samt brott enligt 18 och 20 §§ verkställandelagen (se avsnitt 11.6.7) som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har inte några befogenheter när det gäller terroristbrott. Däremot får en sådan tjänsteman enligt 1 § första stycket 13 LKP ingripa mot sådana brott mot lagen om utlänningskontroll som innebär att någon olovligen reser in i eller vistas i landet och har då också de befogenheter som följer av LKP. Om ett smugglingsbrott med hänsyn till omständigheterna rubriceras som terroristbrott, har en kustbevakningstjänsteman inte några befogenheter.

Narkotikalagstiftningen

11.7. Narkotikastrafflagen

11.7.1. Allmänt om regleringen

I 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) straffbeläggs olovlig överlåtelse av narkotika (1), att framställa narkotika som är avsedd för missbruk (2), att förvärva narkotika i överlåtelsesyfte (3), att anskaffa, bearbeta, förpacka, transportera, förvara eller ta annan sådan befatt-

ning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk (4), att bjuda ut narkotika till försäljning, att förvara eller befordra vederlag för narkotika, att förmedla kontakter mellan säljare och köpare eller företa någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel (5), eller att inneha, bruka eller ta annan befattning med narkotika (6). Om en sådan gärning sker uppsåtligen döms för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

I 6 § smugglingslagen straffbeläggs, som tidigare nämnts, olovlig införsel av narkotika. Brottet betecknas narkotikasmuggling och straffet är fängelse i högst tre år. Om brottet är ringa är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt döms för grov narkotikasmuggling till fängelse i lägst två år och högst tio år. Vid bedömningen ska bl.a. beaktas om gärningen avsett stor mängd narkotika eller om den ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt. Även oaktsam in- eller utförsel av narkotika bestraffas enligt 7 § smugglingslagen.

Om olovlig införsel och utförsel av narkotika eller olovlig befattning med narkotika faller in under smugglingslagens tillämpningsområde ska innehavet endast föranleda ansvar enligt smugglingslagen. Brottet olovlig befattning med smuggelgods enligt 12 § tredje stycket smugglingslagen är däremot subsidiärt till sådan befattning med narkotika som är straffbelagd i 1 § första stycket 1, 3 eller 4 narkotikastrafflagen och motsvarande oaktsamhetsbrott enligt 3 a § narkotikastrafflagen.

TPF

FPT

11.7.2. Befogenheter

För kontrollverksamhet

Den rättsliga grunden för Kustbevakningens kontrollverksamhet av tullagstiftningen är, som tidigare nämnts, 6 kap. 20 § tullagen och 62 § tullförordningen. Av tullagens vida tillämpningsområde får anses följa en rätt för Kustbevakningen att självständigt bedriva tullkontroll av sjötrafiken även avseende denna lag.

TP

PT

Se prop. 1999/2000:124 s. 144 f. och 182.

För brottsbekämpning

Lagen kan även aktualiseras i Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet, eftersom dess tillämpningsområde delvis sammanfaller med smugglingslagens. I de fall där brottet faller under smugglingslagen har en kustbevakningstjänsteman de befogenheter som följer av den lagen (se avsnitt 11.5.2). Om brottet faller under narkotikastrafflagen har kustbevakningstjänstemannen enligt 1 § andra stycket smugglingslagen motsvarande befogenheter

TPF

FPT

vid olovlig överlåtelse

av narkotika, förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte och brott som består i att anskaffa, bearbeta, förpacka, transportera, förvara eller ta annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk (1 § första stycket 1, 3 och 4 narkotikastrafflagen). Utöver nämnda uppsåtliga brott omfattas även motsvarande grovt oaktsamma förfaranden (3 a § narkotikastrafflagen).

TPF

FPT

11.8. Lagen och förordningen om kontroll av narkotika

11.8.1. Allmänt om regleringen

Lagen (1992:860) om kontroll av narkotika innehåller bestämmelser om kontrollen av den legala hanteringen av narkotika och kompletterar därmed de författningar som reglerar illegala förfaranden med narkotika (brottsbalken, narkotikastrafflagen och smugglingslagen). I förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika finns föreskrifter som ansluter till narkotikastrafflagen och lagen om kontroll av narkotika (1 §).

I princip all befattning med narkotika kräver tillstånd. Narkotika får som huvudregel importeras eller exporteras endast av den som har tillstånd till det. Narkotika får inte heller utan tillstånd sändas genom landet eller på annat sätt än genom export föras ut ur landet (3 §).

I lagen finns särskilda ansvarsbestämmelser som gäller om gärningen inte är belagd med straff enligt narkotikastrafflagen eller smugglingslagen (13 §). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver verksamhet i strid med lagen och EG-förordningar på

TP

59

PT

19–22, 26, 27 och 32 §§ smugglingslagen.

TP

60

PT

A. prop. s. 106.

området,

TPF

FPT

åsidosätter föreskrift som meddelats med stöd av lagen,

eller lämnar oriktig uppgift i ärende om tillstånd eller registrering av verksamhet enligt lagen eller enligt EG-förordning döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska inte dömas till ansvar.

11.8.2. Befogenheter

Lagen kan aktualiseras i Kustbevakningens verksamhet eftersom det sakliga tillämpningsområdet delvis sammanfaller med smugglingslagen och narkotikastrafflagen. Lagen i sig ger inte en kustbevakningstjänsteman några särskilda befogenheter. De befogenheter som en sådan tjänsteman har härrör i stället från smugglingslagen.

Sjötrafik och sjösäkerhet m.m.

11.9. Sjölagen

11.9.1. Allmänt om regleringen

Sjölagen (1994:1009) innehåller bl.a. vissa grundläggande regler om fartyg och dess sjövärdighet, fartygsregister, befälhavare, skadeståndsansvar vid sammanstötningar, ansvar för oljeskada, gott sjömanskap och regler om sjöfylleri.

Straffbestämmelserna har samlats i 20 kap. sjölagen. Om en befälhavare försummar att se till att fartyget är sjövärdigt eller att avhjälpa fel eller brist i sjövärdigheten döms han till böter eller fängelse i högst sex månader (1 § första stycket). Även en redare kan hållas ansvarig för brott mot sjölagen. Om en redare, trots att möjlighet finns, inte hindrar ett fartyg att gå till sjöss när resan på grund av fel eller brist i sjövärdigheten kan leda till allvarlig fara för de ombordvarande, döms han till böter eller fängelse i högst två år (1 § andra och tredje styckena).

Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars färdas med fartyg så att han i onödan stör omgivningen döms till penningböter (3 §). Genom bestämmelsen kriminaliseras bl.a. att

TP

PT

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 273/2004 av den 11 februari 2004 om narkotikaprekursorer och rådets förordning (EG) nr 111/2005 av den 22 december 2004 om regler för övervakning av handeln med narkotikaprekursorer mellan gemenskapen och tredjeländer.

köra med högt motorljud på en olämplig plats eller att föra ett fartyg så att onödigt svall uppstår.

Sjölagen innehåller också straffbestämmelser om sjöfylleri. Den som framför ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss, och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han eller hon inte på ett betryggande sätt kan utföra sina uppgifter, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader (20 kap. 4 §) eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år (20 kap. 5 §). Vid bedömningen av om brottet är grovt, ska särskilt beaktas bl.a. om gärningsmannen har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften, om gärningsmannen annars varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter, eller framförandet av fartyget har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss. För sjötrafiken saknas alltså för närvarande, till skillnad från vägtrafiken, en absolut promilleregel, även om promillehalten ska beaktas vid bedömningen av om ett sjöfylleribrott är grovt. Frågan om införande av en promillegräns för sjöfylleri bereds inom Regeringskansliet, se vidare avsnitt 13.2.1.

I sjölagen regleras vidare smitningsbrott. Om någon som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av en sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl, eller på annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom, eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, döms han eller hon enligt 20 kap. 8 § till böter eller fängelse i högst ett år, såvida inte gärningen är straffbelagd enligt 20 kap. 7 §. Enligt sistnämnda bestämmelse döms en befälhavare som försummar sina skyldigheter enligt sjölagen när någon annan är i sjönöd, när fara hotar sjötrafiken eller när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg, till böter eller fängelse i högst två år.

I 20 kap. finns vidare ett stort antal andra bestämmelser som straffbelägger befälhavares försummelser i olika hänseenden, bl.a. underlåtenhet att underrätta redaren om fel eller brister i sjövärdigheten. Vidare finns en särskild regel som straffbelägger en fartygsägares åsidosättande av försäkringsplikten eller skyldighet att ställa säkerhet m.m. (20 kap. 15 §).

Straff döms inte ut enligt sjölagen om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken (20 kap. 14 § andra stycket).

11.9.2. Befogenheter

En kustbevakningstjänsteman kan ingripa mot sjöfylleri, smitning och brott mot sjötrafikreglerna med stöd av 1 § första stycket 5 LKP. Det skulle möjligen kunna hävdas att en kustbevakningstjänsteman även kan ingripa mot sådana brott enligt 20 kap. sjölagen som är relaterade till sjöfartsskydd med stöd av 1 § första stycket 15 LKP.

11.9.3. Förordningen med verkställighetsföreskrifter till 10 kap. sjölagen

Genom förordningen (1996:12) med verkställighetsföreskrifter till 10 kap. sjölagen kompletteras sjölagens regler om ansvar för oljeskada. Förordningen reglerar bl.a. skyldigheten för fartyg som transporterar mer än 2 000 liter olja som bulklast att ha särskild försäkring eller ställa annan säkerhet för att täcka sitt ansvar för eventuella oljeskador.

Sjöfartsverket ska i samarbete med bl.a. Kustbevakningen kontrollera att den skyldighet att ta och vidmakthålla en försäkring eller att ställa en säkerhet som föreskrivs i 10 kap. sjölagen fullgörs samt att certifikat medförs i enlighet med vad som är närmare föreskrivet (16 §). Sjöfartsverket får meddela föreskrifter om sådan kontroll, men hittills har Kustbevakningen inte fått något sådant uppdrag.

Förordningen ger inga särskilda befogenheter. Eftersom kontrollen är av administrativ natur torde LKP inte vara tillämplig.

11.10. Sjötrafikförordningen

11.10.1. Allmänt om regleringen

I 5 kap. 1 § sjötrafikförordningen (1986:300) straffbeläggs ett flertal brott mot sjövägsreglerna och mot andra bestämmelser som reglerar hur man får framföra eller förtöja fartyg. Påföljden är böter eller penningböter.

Den vanligaste typen av överträdelse är brott mot föreskrifter om fartbegränsning inom vissa områden och i vissa farleder. Även

förseelser som avser bristande lanternföring, brott mot ankringsförbud, brott mot begränsningar i rätten att använda vattenområde och otillåten förtöjning av båt är vanliga. Straffvärdet för samtliga dessa brott är jämförbara med motsvarande förseelser i vägtrafiken. Påföljden är normalt penningböter.

TPF

FPT

11.10.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 5 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken och har då de befogenheter som följer av LKP.

I samma utsträckning som bl.a. polismän, får kustbevakningstjänstemän enligt 2 kap. 7 § sjötrafikförordningen bryta mot bestämmelser om fartbegränsning, förbud mot trafik m.m. vid brådskande tjänsteutövning.

Inom detta område har Kustbevakningen också till uppgift att beivra brott. Sedan den 1 april 2006 får tjänstemän vid Kustbevakningen utfärda föreläggande av ordningsbot för vissa brott mot sjötrafikförordningen.

TPF

63

FPT

Enligt 48 kap. 20 § rättegångsbalken får före-

läggande av ordningsbot utfärdas av bl.a. kustbevakningstjänsteman. Enligt 2 § tredje stycket ordningsbotskungörelsen (1968:199) får en tjänsteman vid Kustbevakningen utfärda ordningsbot för brott enligt 5 kap. 1 § sjötrafikförordningen.

Riksåklagaren utfärdar närmare föreskrifter om vilka brott som får beivras genom ordningsbot (RÅFS 1999:178) och vilka bötesbelopp som gäller för respektive brott. Föreskrifterna upptar brott mot i huvudsak 5 kap. 1 § första stycket 1, 3 och 5 samt andra stycket enligt följande

TPF

64

FPT

:

1. underlåtenhet att vid framförande av båt följa internationella sjövägsregler om ljus, signal eller om trafikseparering,

2. hastighetsöverträdelse till sjöss med båt,

3. brott mot förbud mot ankring av båt,

4. brott mot förbud att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning, dykning eller liknande sporter,

5. brott mot förbud att använda ett vattenområde för trafik med fartyg där föreskriften är utfärdad av miljöskäl, säkerhetsskäl eller för att skydda fisket eller anläggningar för vattenbruk,

TP

62

PT

Prop. 2005/06:33 s. 9.

TP

63

PT

A. prop. I samband härmed togs också en bestämmelse om jäv för anställda vid Kustbevakningen i deras brottsbekämpande verksamhet in i 7 kap. 9 § rättegångsbalken.

TP

64

PT

RÅFS 1999:178, bil. 19.

6. otillåten förtöjning av båt vid fyrar, sjömärken eller andra säkerhetsanordningar,

7. underlåtenhet att anmäla händelse som lett till att en fyr, ett sjömärke eller någon annan säkerhetsanordning har skadats eller rubbats eller

8. genomfart med båt i strid med Sjöfartsverkets föreskrifter för sjötrafiken i vissa områden.

Kustbevakningen får meddela föreskrifter om vilka krav i fråga om tjänsteställning eller utbildning eller i annat avseende som en kustbevakningstjänsteman ska uppfylla för att få utfärda föreläggande av ordningsbot.

TPF

FPT

11.11. Fartygssäkerhetslagen och fartygssäkerhetsförordningen

11.11.1. Allmänt om regleringen

Fartygssäkerhetslagen (2003:364), som kompletteras av fartygssäkerhetsförordningen (2003:438), är den grundläggande författning som reglerar säkerheten på fartyg.

Fartygssäkerhetslagen är tillämplig på alla fartyg som används för sjöfart inom Sveriges sjöterritorium samt på svenska fartyg som används för sjöfart utanför sjöterritoriet. Lagen gäller även för alla svenska rederier samt utländska rederier, som bedriver sjöfart med svenskt fartyg eller använder annat fartyg till sjöfart inom Sveriges sjöterritorium.

Ett fartyg ska ha de certifikat som anges i lagen eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (2 kap. 3 §). Vidare ska ett rederi ha dokument angående godkänd säkerhetsorganisation i de fall som anges i lagen. Dokument angående godkänd säkerhetsorganisation och certifikat utfärdas av Sjöfartsverket, om regeringen inte föreskriver något annat.

TPF

FPT

Tillsyn av bl.a. fartyg och deras utrustning, drift och last, kontroll av redare samt av arbetsmiljön ombord regleras i 5 kap. fartygssäkerhetslagen. Det är redaren och ägaren som ansvarar för att fartyget och rederiverksamheten undergår tillsyn enligt lagen. Till-

TP

PT

Se KBV FAR 2007:12, Kustbevakningens föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av ordningsbot i myndigheten, nr 1/06, beslutade den 9 oktober 2007.

TP

PT

1 kap. 5 § fartygssäkerhetslagen.

synen utövas vid förrättningar, vilka utförs som besiktningar, rederikontroller eller inspektioner.

Sjöfartsverket utövar tillsyn enligt lagen såvitt avser fartyg och deras utrustning, drift, lastning och säkerhetsorganisation, säkring av last som ännu inte har förts ombord samt rederiers säkerhetsorganisation.

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket och 8 §fartygssäkerhetslagen kan även Kustbevakningen utöva tillsyn, i den utsträckning som Sjöfartsverket beslutar i samråd med Kustbevakningen, såvitt gäller inspektion avseende:

– om arbetsmiljön är tillfredsställande, – om fartyget är behörigen lastat eller barlastat, – om last som ännu inte har förts ombord är säkert anordnad för sjötransport, – om fartyget är bemannat på betryggande sätt, – om fartyget i övrigt är i behörigt skick, – om fartygets säkerhetsorganisation överensstämmer med rederiets säkerhetsorganisation, och – om bestämmelserna i lagen (1998:958) om vilotid för sjömän efterlevs. Tillsyn av utländska fartyg sker genom inspektion (5 kap. 9 §). Kustbevakningen, polismyndigheter, Tullverket och miljö- och hälsoskyddsnämnder samt läkare är skyldiga att lämna tillsynsmyndigheterna det biträde och de upplysningar som de behöver för att utöva tillsyn enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (5 kap. 18 §). Sjöfartsverket och Kustbevakningen har träffat en överenskommelse (SJÖFS 2006:30) om att Kustbevakningen ska utöva tillsyn i form av inspektion enligt 5 kap. 8 § fartygssäkerhetslagen. Kustbevakningens tillsynsuppdrag avser enbart svenska fartyg och omfattar bl.a. bemanningskontroll, kontroll av passagerarantal och registrering eller räkning av passagerare, av djupgående, av certifikat för svenska fartyg samt av att reglerna om vilotid för sjömän efterlevs (se nästa avsnitt). En annan viktig del av tillsynsuppdraget är att inspektera säkringen av last i lastbärare (t.ex. containrar och lastbilssläp) som har avskiljts för sjötransport, men som ännu inte har lastats ombord på ett fartyg.

I lagen finns ett antal straffbestämmelser riktade mot befälhavare och redare för brott mot särskilda föreskrifter som är avsedda att säkerställa bl.a. fartygets sjövärdighet. Fartygssäkerhetslagen är subsidiär till brottsbalken och sjölagen, om det föreskrivs strängare straff för gärningen i någon av dessa lagar (8 kap. 5 §).

11.11.2. Befogenheter

För kontrollverksamhet

Befogenheterna vid tillsyn enligt lagen regleras i 5 kap. 17 §. Den som verkställer en tillsynsförrättning, eller biträder vid en sådan, har rätt att få tillträde till fartyget och att göra de undersökningar och ta de prov där som han eller hon behöver samt ta del av de handlingar som finns ombord. Denna paragraf är alltså primärt bara tillämplig i de fall där Kustbevakningen biträder vid en tillsynsförrättning och avser enligt ordalydelsen endast fartyg. Eftersom Sjöfartsverket har utfärdat föreskrifter om Kustbevakningens rätt att utöva tillsyn enligt lagen gäller paragrafen även då Kustbevakningen självständigt utövar tillsyn.

När Kustbevakningen utövar tillsyn eller lämnar biträde vid tillsyn enligt fartygssäkerhetslagen gäller vidare, enligt 5 kap. 19 §, de befogenheter att vidta åtgärder som anges i 2 och 4 §§ LKP. Dessutom hänvisas till föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9 §§ LKP. Eftersom tvångsmedelsregleringen i 2 § LKP förutsätter en brottsmisstanke kan bestämmelsen inte ligga till grund för en åtgärd som vidtas i samband med kontroll och tillsyn.

För brottsbekämpning

Fartygssäkerhetslagens hänvisning till 2 och 4 §§ LKP innebär att en kustbevakningstjänsteman ges rätt att vidta de brottsutredande åtgärder som vi tidigare har redovisat (se avsnitten 11.2.3 och 11.2.6).

11.12. Lagen och förordningen om vilotid för sjömän

11.12.1. Allmänt om regleringen

Lagen och förordningen (1998:962) om vilotid för sjömän reglerar dessas rätt till vilotid och ersättning. Regleringen är i huvudsak tillämplig på svenska fartyg. Fiskefartyg är i princip undantagna från lagens tillämpningsområde. Lagen gäller inte heller räddningsfartyg och fritidsfartyg.

Tillsyn över lagen utövas av Sjöfartsverket och i vissa fall utomlands av svensk konsul. Enligt 2 § förordningen utövar Kustbevak-

ningen tillsyn i den utsträckning som Sjöfartsverket beslutar i samråd med Kustbevakningen. Kustbevakningens medverkan regleras närmare i SJÖFS 2006:30, där tillsynsuppgifterna preciseras (bl.a. bemannings-, vilotids- och certifikatskontroller).

Lagen innehåller bestämmelser om straffansvar för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att ha en arbetsordning, att föra anteckningar om arbetstiden eller lämnar oriktiga uppgifter eller vilseledande uppgifter om vilotiden (14 §). Är gärningen belagd med straff i brottsbalken gäller i stället den bestämmelsen. Vidare straffbeläggs att en befälhavare uppsåtligen eller av oaktsamhet använder en sjöman till arbete i strid mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna. Straffet för samtliga överträdelser är penningböter.

11.12.2. Befogenheter

Lagen och förordningen innehåller inte några särskilda befogenheter. I stället hänvisar lagen till att bestämmelser om tillsyn över fartyg och om inskränkningar i rätten att använda fartyg med anledning av lagen, eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, finns i fartygssäkerhetslagen (8 §). Sådana finns i 5 kap. 8 § fartygssäkerhetslagen. Eftersom Sjöfartsverket har utfärdat föreskrifter om att Kustbevakningen får utföra tillsyn avseende vilotiden för sjömän (se avsnitt 11.11.1 och SJÖFS 2006:30) har en kustbevakningstjänsteman de befogenheter som följer av den regleringen. Vidare kan det inte helt uteslutas att bestämmelsen i 1 § första stycket 15 LKP också kan vara tillämplig, eftersom denna enligt sin ordalydelse omfattar sjöfartsskydd.

11.13. Mönstringslagen

11.13.1. Allmänt om regleringen

I mönstringslagen (1983:929) regleras i huvudsak vilka krav som ställs på en sjöman för att denne ska få tillträda en befattning ombord samt vilka skyldigheter redaren och befälhavaren har i samband med att en sjöman tillträder en sådan befattning. Bestämmelserna gäller framför allt sjömän på svenska handelsfartyg och på utländska

handelsfartyg som i huvudsak obemannade förhyrs av svenska redare (1 §).

För att få tillträda en befattning ombord gäller som huvudregel att sjömannen ska ha giltig sjöfartsbok, inte på grund av sitt hälsotillstånd vara olämplig för befattningen eller sjömansyrket, ha föreskriven behörighet för befattningen och uppfylla de villkor i övrigt som kan ha föreskrivits i andra författningar (5 §).

Den som är under 18 år ska visa att hans vårdnadshavare har lämnat sitt tillstånd till att han tjänstgör till sjöss (8 §).

I samband med att en sjöman tillträder en befattning ombord ska redaren och befälhavaren förvissa sig om att sjömannen uppfyller nämnda krav (9 §).

Vidare ska det finnas en sjömansrulla på fartyget. I denna ska det finnas kopior av samtliga sjömäns tjänstgöringsbesked. Befälhavaren ska se till att rullan är ordnad så att den aktuella bemanningen ombord lätt kan utläsas (12 §).

Därutöver gäller bl.a. att redaren ska se till att anteckningar om tjänstgöringen ombord förs in i sjömännens sjöfartsböcker (13 §).

Redaren och befälhavaren är skyldiga att på begäran hålla sjömansrulla och andra handlingar rörande bemanningen ombord tillgängliga för Sjöfartsverket eller annan tillsynsmyndighet som förordnats med stöd av fartygssäkerhetslagen (14 §).

I lagen regleras också Sjöfartsverkets skyldighet att föra det s.k. sjömansregistret (22 §). Detta är en sammanställning av uppgifter om sjömän och handelsfartyg där sjömän tjänstgör. Registret innehåller uppgifter om de enskilda sjömännens identitet och kvalifikationer samt om fartygen. Registret förs med hjälp av automatisk databehandling.

Lagen innehåller särskilda straffbestämmelser (29 §). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. de bestämmelser som reglerar skyldigheter för redaren och befälhavaren döms till böter.

11.13.2. Befogenheter

Lagen och förordningen innehåller inte några särskilda befogenheter. Däremot anges att bestämmelser om tillsyn över fartyg och om inskränkningar i rätten att använda fartyg med anledning av lagen, eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, finns i fartygssäkerhetslagen. Sådana finns i 5 kap. 8 § fartygssäkerhetslagen. Efter-

som Sjöfartsverket har föreskrivit att Kustbevakningen får utföra tillsyn avseende bemanningen (se avsnitt 11.11.1 och SJÖFS 2006:30) har en kustbevakningstjänsteman de befogenheter som följer av den regleringen. Vidare kan det inte helt uteslutas att bestämmelsen i 1 § första stycket 15 LKP också kan vara tillämplig, eftersom denna enligt sin ordalydelse omfattar sjöfartsskydd.

11.14. Förordningen om trafik med höghastighetsfartyg

11.14.1. Allmänt om regleringen

Enligt 2 § förordningen (1998:1355) om trafik med höghastighetsfartyg ska ägaren till höghastighetsfartyg, innan det sätts i trafik till eller från en svensk hamn, anmäla detta till Sjöfartsverket.

TPF

FPT

Sjö-

fartsverket får, efter samråd med länsstyrelserna i de län där fartyget ska framföras, besluta särskilda trafikregler för användning av sådana fartyg (4 § första stycket). Trafikreglerna ska syfta till att motverka olägenheter av användningen av fartygen eller vara nödvändiga av säkerhetsskäl (4 § andra stycket). Sjöfartsverket är skyldigt att skriftligen underrätta anmälaren om de särskilda trafikregler som verket beslutar (5 §). En kopia av ett sådant beslut ska finnas ombord på fartyget.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot anmälningsskyldigheten eller de särskilda trafikregler som beslutats, eller som inte har med Sjöfartsverkets beslut ombord på fartyget, döms till böter (7 §). Är gärningen belagd med straff i sjölagen tillämpas i stället de straffbestämmelserna.

11.14.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 5 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken och har då de befogenheter som följer av LKP.

TP

67

PT

Vissa myndigheter, däribland Kustbevakningen, är undantagna från detta krav, se 3 §.

11.15. Vattenskoterförordningen

11.15.1. Allmänt om regleringen

I förordningen (1993:1053) om användning av vattenskoter finns regler om var en vattenskoter får användas (2–3 a §§). Kustbevakningens rätt att använda vattenskoter i tjänsteutövning regleras särskilt, liksom användning av vattenskoter vid sjöräddning eller för annat samhällsnyttigt ändamål (3 a §).

Enligt förordningen ska färdväg, hastighet och färdsätt anpassas så att människor och djur inte störs i onödan (3 b §). Förordningen innehåller ansvarsbestämmelser, vilka emellertid är subsidiära till brottsbalken, sjölagen och annan lagstiftning, t.ex. 5 kap. första stycket 1 sjötrafikförordningen (5 §). Påföljden för överträdelse av vattenskoterförordningens bestämmelser är böter.

11.15.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 5 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken och har då de befogenheter som följer av LKP. En kustbevakningstjänsteman har rätt att utfärda föreläggande av ordningsbot i fråga om sådana brott mot förordningen som består i att någon har fört vattenskoter inom vattenområde där sådan farkost inte får framföras.

TPF

FPT

11.16. Förordningen om tillstånd till sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg m.m.

11.16.1. Allmänt om regleringen

Bestämmelser om förbud mot kustfart och insjöfart med främmande fartyg finns i kunglig förklaring 28 februari 1726 över förordningen den 10 november 1724 angående främmandes Fahrt på Swerige och Finland (det s.k. produktplakatet), vari anförs bl.a. följande.

TP

PT

2 § ordningsbotskungörelsen (1968:199), 1 och 2 §§ riksåklagarens föreskrifter (1998:178) om ordningsbot för vissa brott samt bilaga 20 till dessa.

Fördenskull – – – have Vi Oss häröver i nåder velat förklara, att den främmandom icke allenast är betagit, att med deras farkoster hitföra – – – utan ock att de icke heller måge gå på frakt med någre svenska effekter att intaga i den ena inrikes orten och föra till en annan – – –.

Generellt är svensk kustfart förbehållen svenskflaggade fartyg. Att utlandsflaggade fartyg inte tillåts bedriva svensk kustfart framgår av produktplakatet. Förordningen (1974:235) om tillstånd till sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg m.m. innehåller bestämmelser om undantag i vissa fall från produktplakatet (1 §).

Om det saknas svenskregistrerad tillgänglig transportkapacitet kan, efter ansökan till Sjöfartsverket och med stöd av nyssnämnda förordning, tillstånd beviljas att transportera gods eller passagerare i svensk kustfart. Flera länder är enligt Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 1982:50) berättigade till kustfart mellan svenska hamnar. Ytterligare undantag följer av en EG-förordning,

TPF

FPT

som medger till-

träde till svensk kustfart för EU-flaggade fartyg (den s.k. cabotageförordningen). Produktplakatet och förklaringen den 28 februari 1726 över detta gäller inte för fartyg som omfattas av cabotageförordningen (1 a §). Därutöver finns ett antal bilaterala avtal om ömsesidigt tillträde till respektive lands sjötransportmarknad.

Kustbevakningen utövar, tillsammans med Tullverket, tillsyn över att sjöfart inte bedrivs i strid mot bestämmelserna i förordningen (2 §).

Förordningen innehåller också straffbestämmelser. Om fartyg används uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot de bestämmelser som anges i 1 § första stycket, utan att fartyget har undantagits från regleringen, döms befälhavaren och redaren, eller den som i redarens ställe använder fartyget, till böter (3 §).

11.16.2. Befogenheter

Förordningen innehåller inte några befogenheter. Det är tveksamt om LKP är tillämplig på förordningen, varför en kustbevakningstjänsteman sannolikt inte har några formella befogenheter att ingripa mot den som bryter mot förordningen. Möjligen kan hävdas att en kustbevakningstjänsteman kan ingripa med stöd av 1 § första stycket 5 LKP som föreskriver att en kustbevakningstjänsteman har rätt att ingripa mot brott mot trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken och då har de befogenheter som följer av LKP.

TP

69

PT

Rådets förordning (EEG) 3577/92 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna.

11.17. Svävarfartsförordningen

11.17.1. Allmänt om regleringen

I Svävarfartsförordningen (1986:305) regleras krav på tillstånd för att använda svävare (3–9 §§). För vissa typer av svävare och svävare som ska gå i yrkesmässig trafik krävs dessutom godkännande av Sjöfartsverket samt att sådana särskilda villkor och föreskrifter som verket har meddelat följs (10–13 §§).

När en svävare framförs ska färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt anpassas så att människor och djur inte störs i onödan och så att skador på mark och växtlighet undviks (14 §).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder en svävare utan föreskrivet tillstånd eller godkännande, eller i strid med ett meddelat villkor, eller bryter mot föreskrifter som har meddelats av Sjöfartsverket döms till böter. Detsamma gäller den som bryter mot trafikföreskrifterna i 14 § (15 § första stycket). Även ägaren till en svävare döms till böter, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som ankommit på honom för att hindra att svävaren används utan föreskrivet tillstånd eller godkännande eller i strid med ett meddelat villkor (15 § andra stycket). Om gärningen är belagd med straff i sjölagen tillämpas i stället de straffbestämmelserna.

11.17.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 5 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken och har då de befogenheter som följer av LKP.

11.18. Kungörelsen om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar

TPF

FPT

11.18.1. Allmänt om regleringen

I kungörelsen (1970:344) om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtarställs i 1 § krav på att den som framför en fritidsbåt som uppfyller sjölagens krav på skepp, dvs. som har en största längd av

TP

PT

I avsnitt 13.6.1 har vi redovisat ett förslag till en ny lag om behörighetsbevis för fritidsbåtar och fritidsskepp. Om förslaget genomförs upphävs kungörelsen.

minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter, ska ha avlagt skepparexamen eller ha viss annan nautisk utbildning. Sjöfartsverket kan medge undantag från kompetenskravet. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot kungörelsen döms enligt 2 § till böter.

11.18.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 5 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken och har då de befogenheter som följer av LKP.

11.19. Förordningen om lotsning m.m.

11.19.1. Allmänt om regleringen

Förordningen (1982:569) om lotsning m.m. reglerar anlitande av lots för biträde åt sjöfarande. Staten håller, genom Sjöfartsverket, lotsar vid rikets kuster, i Mälaren och Vänern samt i Trollhätte kanal (1 §). Den som vill anlita lots för lotsning eller annat biträde åt fartyg inom Sveriges sjöterritorium får som huvudregel endast anlita lots som är anställd av Sjöfartsverket (2 §).

I fråga om ansvar för den som underlåter att anlita lots när det föreligger skyldighet att använda lotsning hänvisas till ansvarsbestämmelserna i 8 kap. 2 § fartygssäkerhetslagen. I förordningen finns också ansvarsbestämmelser. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheten att om möjligt anlita lots som är anställd av Sjöfartsverket döms till böter. Till böter döms också, enligt 11 §, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lotsar fartyg eller på annat sätt utför lotsuppgifter på svenskt sjöterritorium i strid med 2 §, eller som bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av förordningen, såvida förseelsen inte är att anse som ringa. Straff döms inte ut enligt förordningen om gärningen är belagd med straff i brottsbalken, sjölagen eller sjötrafikförordningen.

11.19.2. Befogenheter

Förordningen innehåller inte några särskilda befogenheter. Däremot kan en kustbevakningstjänsteman ingripa med stöd av endera fartygssäkerhetslagen eller 1 § första stycket 5 (trafikregler och säker-

hetsanordningar för sjötrafiken) och har då de befogenheter som anges i respektive författning.

11.20. Förordningen med vissa bestämmelser om fartygs identifiering

11.20.1. Allmänt om regleringen

Förordningen (1975:929) med vissa bestämmelser om fartygs identifiering innehåller regler om fartygs igenkänningssignal, om distriktsbeteckning för fiskefartyg och om fartygs märkning. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om märkning eller registrering döms till böter.

11.20.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 10 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot fartygs registrering och identifiering och har då de befogenheter som följer av LKP.

11.21. Fartygsregisterförordningen

11.21.1. Allmänt om regleringen

Fartygsregisterförordningen (1975:927) innehåller bestämmelser om det nationella fartygsregister som förs av Sjöfartsverket. Registret innehåller grundläggande uppgifter om skepp och andra fartyg. I fråga om skepp omfattar registreringen bl.a. identifieringsuppgifter, ägarförhållanden, redare, uppgifter om när fartyget byggts och olika detaljer kring detta, dess längd, bredd och andra mått, maskineri och maskinstyrka samt klassificering. I fråga om båtar är registreringen inte lika ingående men motsvarar i sina huvuddrag det som sagts ovan.

Registreringen är obligatorisk, med undantag för vissa fartyg. I 5 kap. 2 § föreskrivs skyldighet för bl.a. ägaren att anmäla registerpliktiga uppgifter. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot denna bestämmelse döms enligt 7 kap. 7 § till penningböter. En befälhavare eller redare som bryter mot bestämmelsen i 6 kap. 2 §, som föreskriver att nationalitetshandling såvitt möjligt ska åtfölja fartyget, döms till böter.

11.21.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 10 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot fartygs registrering och identifiering och har då de befogenheter som följer av LKP.

11.22. Lagen om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.

11.22.1. Allmänt om regleringen

Lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. reglerar registrering av vissa båtar i båtregistret. Tillämpningsområdet omfattar enbart båtar som används yrkesmässigt till befordran av gods eller passagerare, till bogsering eller bärgning, till fiske eller annan fångst eller till uthyrning till allmänheten, under förutsättning att båtens skrov har en största längd av minst fem meter. Även mindre passagerarbåtar ska föras in i fartygsregistrets båtdel (4 §). Den som äger en registreringspliktig båt, som inte är införd i fartygsregistrets båtdel, ska enligt 6 § skriftligen inom en månad från det att båten blev registreringspliktig i hans hand anmäla båten för registrering. Den som förvärvar en båt som redan är registrerad ska anmäla detta. Skyldigheten omfattar enligt 7 § även de situationer där en båt ska avregistreras. Den som inte fullgör sina skyldigheter enligt 7 § döms till penningböter (8 § tredje stycket).

Tillsynsmyndigheterna ska underrätta registermyndigheten om bestämmelserna försummas (15 §).

11.22.2. Befogenheter

För kontrollverksamhet

Kustbevakningen biträder registermyndigheten, Sjöfartsverket, med att vaka över att bestämmelserna om båtregistrering och båtidentifiering följs. För att utföra tillsynsuppdraget har myndigheten rätt att tillträda båt (15 §).

För brottsbekämpning

Med stöd av 1 § första stycket 10 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot fartygs registrering och identifiering och har då de befogenheter som följer av LKP.

11.23. Lagen och förordningen om lastning och lossning av bulkfartyg

11.23.1. Allmänt om regleringen

Genom lagen (2003:367) om lastning och lossning av bulkfartyg genomförs det s.k. bulkdirektivet

TPF

FPT

i svensk lagstiftning. Syftet med

direktivet är att öka säkerheten hos bulkfartyg som anlöper hamnterminaler för att lasta eller lossa bulklaster. Bulkfartyg kan något förenklat beskrivas som fartyg som transporterar sin last opaketerad direkt i skrovet.

TPF

FPT

Sjöfartsverket utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen och bestämmelser som har meddelats med stöd av lagen samt meddelar föreskrifter om tillsynen.

TPF

73

FPT

Verket kan som tillsyns-

myndighet stoppa lastning och lossning av fartyg (10 §) eller förbjuda ett fartyg att avgå från hamn (13 § andra stycket). Ett sådant beslut ska genast anmälas till polis-, tull- och lotsmyndigheterna, Kustbevakningen samt den berörda hamnen. Kustbevakningen ska, i likhet med polismyndigheten, vid behov vidta åtgärder för att förhindra att förbudet överträds (17 §).

En befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra sina skyldigheter i fråga om bl.a. lastning och lossning döms enligt 19 § till böter eller fängelse i högst sex månader. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud att avgå döms till böter eller fängelse i högst ett år (20 §). Om ett förbud att avgå överträds, döms fartygets redare eller ägare som om han själv

TP

PT

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/96/EG om fastställande av harmoniserade krav och förfaranden för säker lastning och lossning av bulkfartyg.

TP

PT

Enligt 2 § lagen om lastning och lossning av bulkfartyg definieras bulkfartyg som ett fartyg som är byggt med enkelt däck, toppvingar och hoppertankar i lastrummen, och som huvudsakligen är avsett att frakta fasta bulklaster, eller ett malmfartyg, dvs. ett havsgående fartyg med enkelt däck med två längsgående skott och dubbel botten i hela lastlådan, och som är avsett att frakta malm endast i de mellersta lastrummen eller ett kombinationsfartyg enligt definitionen i regel II-2/3.27 i 1974 års SOLAS-konvention.

TP

PT

3 § förordningen.

hade begått gärningen, om vederbörande inte har gjort vad som skäligen kunnat fordras för att förhindra det inträffade (21 §).

11.23.2. Befogenheter

Lagen innehåller inga särskilda befogenheter för en kustbevakningstjänsteman att förhindra att ett fartyg avgår trots förbud. Om så sker kan emellertid straffansvar aktualiseras. Kustbevakningen torde då ha möjlighet att ingripa med stöd av 1 § första stycket 5 LKP, eftersom regleringen kan sägas avse säkerhetsanordningar för sjötrafiken, och har då de befogenheter som följer av LKP. Detta gäller dock inte om förbudet har förenats med vite, eftersom straffansvar då inte får utkrävas (jfr 22 §).

11.24. Lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

11.24.1. Allmänt om regleringen

Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn behandlar möjligheten att reglera sjötrafik genom att inrätta bl.a. farleder och avlysa dessa.

En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas, om farleden eller hamnen är av vikt för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas, om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen eller för trafiken med fritidsbåtar och det behövs med hänsyn till säkerheten i farleden (1 §).

En allmän farled eller en allmän hamn ska helt eller delvis avlysas

1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål utan att säkerheten äventyras,

2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål, eller

3. om farleden eller hamnen inte sköts så att dess ändamål tillgodoses (2 §).

Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled ska tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden ska ordnas och begagnas (3 §). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en sådan föreskrift kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (6 §).

11.24.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 5 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken och har då de befogenheter som följer av LKP.

11.25. Lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled

11.25.1. Allmänt om regleringen

Enligt lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled får en flottled inrättas, om den behövs med hänsyn till skogsnäringen samt nyttan för orten och det allmänna överväger de olägenheter som flottleden och flottningen vållar (1 §).

En allmän flottled ska helt eller delvis avlysas

1. om flottningen kan anses vara nedlagd,

2. om flottleden inte längre behövs, eller

3. om flottleden utgör hinder för något annat företag som är av större allmän betydelse än flottleden (2 §).

Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna flottleden ska ordnas och begagnas (3 §). Regeringen har bemyndigat Sjöfartsverket att meddela sådana föreskrifter (4 §).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen döms till böter eller fängelse i högst ett år (5 §).

11.25.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 5 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken och har då de befogenheter som följer av LKP.

11.26. Lagen och förordningen om transport av farligt gods

11.26.1. Allmänt om regleringen

Lagen (2006:263) och förordningen (2006:311) om transport av farligt gods syftar till att förebygga, hindra och begränsa riskerna för att transporter av farligt gods eller obehörigt förfarande med godset orsakar skador på liv, hälsa, miljö eller egendom (1 § lagen). Regleringen ska bidra till att förebygga olyckor och motverka de abstrakta faror som är förknippade med transporter av farligt gods, att öka säkerheten i händelse av konkret fara för sådan skada samt att skydda allmänheten mot att skador orsakas genom brottsliga gärningar som riktas mot godset. Med transport avses inte bara förflyttning av farligt gods med transportmedel utan även sådan lastning, lossning och förvaring och annan hantering som utgör ett led i förflyttningen.

Den som transporterar farligt gods, eller lämnar farligt gods till någon annan för transport, ska vidta de skyddsåtgärder och de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra och begränsa att godset, genom transporten eller genom obehörigt förfarande med godset vid transport på land, orsakar sådana skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som beror på godsets farliga egenskaper (2 §). Farligt gods får transporteras endast på de villkor och under de förutsättningar som anges i lagen eller därtill hörande föreskrifter.

Kustbevakningen har enligt 10 § 5 förordningen tillsyn över viss hantering av farligt gods. I uppdraget ingår att kontrollera farligt gods och lastsäkring av godset.

TPF

FPT

Tillsynsansvaret omfattar gods i

hamnars landområden som är avsett för vidare transport samt, efter Sjöfartverkets begäran om biträde, sjötransporter.

I förarbetena konstateras att Kustbevakningens övervakning av lagen huvudsakligen kommer att ske inom hamnars landområden. Vidare utvecklas detta geografiska begrepp, varvid följande anförs.

TPF

75

FPT

En hamns område omfattar allmänt sett såväl land- som vattenområden. Några klart fastställda gränser för varje enskild hamn finns emellertid

TP

74

PT

Med transport avses i 3 § lagen om transport av farligt gods bl.a. också sådan lastning, lossning och annan hantering av det farliga godset som utgör ett led i förflyttningen. Beträffande gods som inte klassificeras som farligt gods, se 5 kap. 8 § fartygssäkerhetslagen och SJÖFS 2006:30.

TP

75

PT

Prop. 2005/06:51 s. 83.

inte, eftersom det inte finns några allmänna bestämmelser som reglerar vad en hamn är. En hamns landområde är beroende av bl.a. dess verksamhet och yttre förutsättningar. Således kan hamnområdet, förutom kajer och terminaler i nära anslutning till vattnet, innefatta även t.ex. vägar, upplagsplatser och magasin, som befinner sig längre inåt land. Hamnens yttersta landgräns får därför med nödvändighet avgöras från fall till fall. Därvid kan viss vägledning sökas i andra sammanhang där gränser angetts, t.ex. i planläggningsbeslut, i s.k. hamnordningar eller genom fysiska markeringar.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot lagens allmänna aktsamhetsregel (2 § första stycket) döms enligt 16 § till böter eller fängelse i högst ett år. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon annan bestämmelse i lagen, eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, döms till böter. Om ett brott med hänsyn till risken för skador på liv, hälsa, miljö eller egendom och övriga omständigheter är ringa är straffet penningböter. Straffbestämmelsen ska inte tillämpas om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller 29 kap. 1 eller 2 § miljöbalken. Vidare får straff inte dömas ut om gärningen utgör en överträdelse av ett föreläggande eller förbud som har förenats med vite (16 § tredje stycket).

11.26.2. Befogenheter

För tillsyn

Vid tillsyn har en kustbevakningstjänsteman rätt till tillträde till sådana områden, lokaler och andra utrymmen som används inför och i samband med transporter samt till transportmedel, förpackningar och andra transportanordningar (13 §). Om det behövs får en tjänsteman stoppa fordon för kontroll.

Om en transport strider mot lagen, eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får en tjänsteman vid Kustbevakningen inom ramen för myndighetens tillsynsområde hindra fortsatt transport från hamn. Bestämmelsen gäller oavsett om godset kommer att lämna hamnen genom land- eller sjötransport (15 §).

TPF

76

FPT

TP

PT

A. prop. s. 59.

För brottsbekämpning

Med stöd av 1 § fjärde stycket LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot lagen och har då de befogenheter som följer av LKP. Vid misstanke om brott har därmed inte bara polisen utan även Kustbevakningen möjlighet att ingripa mot bristfälliga transporter av farligt gods.

TPF

FPT

Enligt 2 § ordningsbotskungörelsen får en tjänsteman vid Kustbevakningen utfärda ordningsbot för bl.a. brott mot 16 § tredje stycket lagen om transport av farligt gods.

11.27. Containerlag

11.27.1. Allmänt om regleringen

Containerlagen (1980:152) införlivar 1972 års internationella konvention om säkra containrar i svensk lagstiftning.

TPF

FPT

Konventionens

främsta syfte är att vidmakthålla en hög säkerhetsnivå för människoliv vid hantering, stapling och befordran av containrar.

TPF

FPT

För att

åstadkomma detta fastställs i konventionen bl.a. krav på containrars konstruktion. Lagen gäller containrar som används i internationell trafik och som inte är särskilt konstruerade för lufttransporter (1 §). Tullverket är tillsynsmyndighet och kontrollerar att bestämmelserna i lagen följs (9 §). Tullverket kan meddela de förbud som behövs för att trygga efterlevnaden av bestämmelserna (9 §). Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av lagen döms till böter eller fängelse i högst ett år (10 §).

11.27.2. Befogenheter

Lagen och förordningen innehåller inte några särskilda befogenheter för Kustbevakningen och dess tjänstemän. Det kan möjligen hävdas att en kustbevakningstjänsteman med stöd av 1 § första stycket 5 LKP har rätt att ingripa mot brott mot säkerhetsanordningar för sjötrafiken och då har de befogenheter som följer av LKP.

TP

77

PT

A. prop. s. 59 f.

TP

78

PT

International Convention for Safe Containers (CSC). Konventionen trädde i kraft den 6 september 1977.

TP

79

PT

Prop. 1979/80:71 s. 3.

11.28. Förordningen om skeppsmätning

11.28.1. Allmänt om regleringen

I förordningen (1994:1162) om skeppsmätning regleras skeppsmätningsverksamheten närmare. Genom skeppsmätning fastställs ett fartygs bruttodräktighet och nettodräktighet. För svenska fartyg fastställs även skrovets största längd och största bredd genom skeppsmätning (1 §). Sjöfartsverket ansvarar för skeppsmätningsverksamheten och meddelar närmare föreskrifter om sådan mätning (2 §). Förordningen föreskriver mätningsplikt. Ett svenskt skepp, som inte har undantagits från registreringsplikt enligt 2 kap. 1 § tredje stycket sjölagen, ska mätas. Även ett utländskt fartyg ska under vissa förhållanden mätas (4 §). När mätningen av ett svenskt fartyg är avslutad utfärdar Sjöfartsverket ett fartygsbevis (16 §). En tjänsteman vid Kustbevakningen, Sjöfartsverket eller Tullverket får när som helst ta del av ett fartygs mätbrev (34 §).

I lagen finns särskilda ansvarsbestämmelser (37–38 §§); bl.a. kan den som vägrar att visa upp fartygets mätbrev enligt 34 § dömas till penningböter.

11.28.2. Befogenheter

Förordningen innehåller inte några särskilda befogenheter. Det kan möjligen anses att 1 § första stycket 10 LKP, som avser fartygs identifiering och registrering, är tillämplig. En kustbevakningstjänsteman skulle i så fall ha rätt att ingripa mot brott mot lagen.

Sjöfartsskydd och hamnskydd

11.29. Lagen och förordningen om sjöfartsskydd

11.29.1. Allmänt om regleringen

Lagen (2004:487) om sjöfartsskydd innehåller kompletterande bestämmelser till en EG-förordning.

TPF

80

FPT

Denna har tillkommit för att

fastställa gemensamma normer inom EU för sjöfartsskyddet. Det huvudsakliga syftet är att skydda sjöfarten mot brottsliga hand-

TP

PT

Europaparlamentets och rådets förordning nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar.

lingar riktade mot fartyg eller hamnanläggningar.

TPF

FPT

Regleringen är

alltså främst av förebyggande natur.

Rikspolisstyrelsen fattar, efter att ha hört Sjöfartsverket och Kustbevakningen, beslut enligt bestämmelserna i bilaga 1 och 2 till EGförordningen om vilken skyddsnivå som ska råda för ett fartyg eller en hamnanläggning. Om något beslut inte fattas råder den lägsta skyddsnivån (3 § första stycket). I brådskande fall får Rikspolisstyrelsen fatta beslut om förändring av skyddsnivån utan att ha hört Sjöfartsverket och Kustbevakningen (3 § andra stycket). Ett sådant beslut ska dock snarast omprövas av Rikspolisstyrelsen efter det att myndigheterna i fråga har hörts. I brådskande fall får också en polismyndighet fatta beslut om skyddsnivå för ett fartyg eller en hamnanläggning inom det egna polisdistriktet. Ett sådant beslut ska genast underställas Rikspolisstyrelsen som, efter att ha hört Sjöfartsverket och Kustbevakningen, utan dröjsmål prövar om beslutet ska bestå (3 § tredje stycket).

Lagen om sjöfartsskydd innehåller regler om särskilda befogenheter för den som genomför en tillsynsförrättning (6 §), om befogenheter som får användas i fall där det ”finns skälig anledning att anta att ett svenskt fartyg i något väsentligt avseende har brister i sitt sjöfartsskydd som gör att föreskrivna krav eller kraven i anläggningens skyddsplan inte uppfylls” (9 a §), om befogenheter som får användas för att förebygga brott (13–19 §§) och om befogenheter för att upprätthålla ordningen (20 § andra stycket).

Enligt förordningen (2004:283) om sjöfartsskydd är Sjöfartsverket, som har huvudansvaret för sjöfartsskyddet, behörig sjöfartskyddsmyndighet enligt EG-förordningen (4 §). Sjöfartsverket får efter överenskommelse med Rikspolisstyrelsen respektive Kustbevakningen besluta att en polismyndighet eller Kustbevakningen ska fullgöra uppgifter som åligger verket. Sjöfartsverket ska enligt 6 § förordningen kungöra sådana beslut i sin författningssamling.

Mellan Sjöfartsverket och Kustbevakningen har ingåtts en överenskommelse om Kustbevakningens medverkan i arbetet med sjöfartsskydd m.m. (SJÖFS 2004:14). Enligt denna ska Kustbevakningen, i nära anslutning till det arbete som myndigheten utför med anledning av Schengensamarbetet, bl.a. ta emot information från fartyg om vilken hamnanläggning fartyget ska anlöpa samt en övergripande beskrivning av lasten. Kustbevakningen ska se till att en kontaktpunkt är tillgänglig för att ta emot information från fartyg och för

TP

81

PT

Jfr preambeln till förordningen nr 725/2004 och artikel 1 i denna.

att förmedla råd och information (se beskrivningen av SMC i avsnitten 5.3.4 och 7.6.4). Om ett fartyg vägrar att lämna information, eller lämnar bristfällig information, och det finns anledning att tro att fartyget inte uppfyller kraven på sjöfartsskydd, kan Kustbevakningen kräva att fartyget fortsätter till en angiven plats inom svenskt sjöterritorium. Överenskommelsen omfattar emellertid inte något generellt uppdrag att bedriva tillsyn.

Kustbevakningen kan på begäran av Sjöfartsverket biträda vid tillsyn enligt lagen och ska lämna de upplysningar som tillsynsmyndigheten behöver för att fullgöra uppgiften (7 § förordningen).

Tillsynen ska om möjligt samordnas med den tillsyn som sker med stöd av fartygssäkerhetslagen (se avsnitt 11.11) och föreskrifter meddelade med stöd av den lagen (8 § förordningen).

Lagen om sjöfartsskydd innehåller ansvarsbestämmelser för bl.a. den som inte följer ett förbud eller föreläggande meddelat av en tillsynsmyndighet eller inte organiserar sitt skydd enligt föreskrivna krav. Den som bryter mot bestämmelserna om sjöfartsskydd kan dömas till böter eller i vissa fall fängelse i högst sex månader eller, för vissa brott, högst ett år (22–24 §§). Även brott mot reglerna om hamnskydd, bl.a. avseende skyddsplaner, regleras i lagen. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader. De flesta förfaranden som är straffbelagda är av administrativ natur och består bl.a. i att föreskrivna planer eller handlingar inte förvaras eller medförs på föreskrivet sätt eller att någon t.ex. lämnat oriktiga uppgifter för att få sin skyddsplan godkänd. Dessa gärningar bestraffas med böter. Lagen är såvitt gäller straffansvar subsidiär till brottsbalken och sjölagen. Om gärningen är belagd med strängare straff i någon av dessa lagar gäller i stället den bestämmelsen (26 §).

Det är inte tillåtet att utan tillstånd från rederiet, befälhavaren eller hamnanläggningsinnehavaren beträda en sådan del av fartyget respektive hamnen som det, genom stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt, klart framgår att allmänheten inte har tillträde till (20 § första stycket). Den som bryter mot bestämmelsen kan bestraffas för olaga intrång (4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken). Straffet är böter eller, om brottet är grovt, fängelse i två år.

11.29.2. Befogenheter

Allmänt

Som nyss nämnts innehåller lagen om sjöfartsskydd bestämmelser om befogenheter i fyra olika avseenden: för tillsyn, för kontroll av sjöfartsskyddet om det finns skälig anledning att anta att detta brister, för att förebygga brott av annat slag och för ordningshållning. Härtill kommer att sjöfartsskyddet omfattas av Kustbevakningens uppgifter i LKP (1 § första stycket 15).

För kontrollverksamhet

Om Kustbevakningen ges i uppdrag att utföra tillsynsförrättningar eller att biträda vid en sådan förrättning har en kustbevakningstjänsteman rätt att få tillträde till ett fartyg eller en hamnanläggning för att genomföra undersökningar samt ta del av handlingar och övrig information om fartyget eller hamnanläggningen (6 §).

Vid tillsyn av hamnanläggningar får tjänstemannen förbjuda en anläggningsinnehavare att låta hamnanläggningen betjäna fartyg som omfattas av förordningen, om hamnanläggningen i något väsentligt avseende har brister i sitt sjöfartsskydd som gör att den inte uppfyller författningskrav eller kraven i anläggningens skyddsplan (9 §). I stället för ett förbud kan hamnanläggningsinnehavaren föreläggas att vidta åtgärder för att avhjälpa bristen.

Om det finns skälig anledning att anta att ett svenskt fartyg i något väsentligt avseende har brister i sitt sjöfartsskydd, som gör att det inte uppfyller författningskrav eller kraven i fartygets skyddsplan får tillsynsmyndigheten, eller den myndighet som på begäran biträder vid tillsynen, meddela

– förbud mot fartygets avresa, – förbud mot att utföra viss verksamhet eller använda viss utrustning, eller

– förbud mot eller föreläggande att anlöpa eller avgå från en viss uppehållsplats (9 a §).

Om det inte finns tillräckliga skäl att meddela ett sådant förbud eller föreläggande får fartygets redare eller ägare föreläggas att vidta åtgärder för att avhjälpa bristen eller uppfylla kravet inom viss tid.

För ordningshållning

I ordningshållande syfte har en tjänsteman vid Kustbevakningen rätt att från ett fartyg eller en hamnanläggning avvisa eller avlägsna den som obehörigen uppehåller sig där, stör ordningen där eller äventyrar fartygets eller hamnanläggningens skydd (20 § andra stycket).

För att förebygga brott

För att förebygga brott som utgör fara för säkerheten i samband med sjöfart får den som uppehåller sig på ett fartyg eller i en hamnanläggning kroppsvisiteras (13 §). Med kroppsvisitation avses detsamma som i rättegångsbalken, dvs. undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt väskor, paket och andra föremål som någon bär med sig. Bestämmelsens tillämpningsområde omfattar inte bara fara för säkerheten på ett fartyg eller i en hamnanläggning, utan gäller även för områden utanför dessa.

TPF

82

FPT

För samma ändamål får väska, fordon, gods, rum och annat slutet förvaringsställe på fartyget eller inom hamnanläggningen undersökas. Även lagerlokaler och lastrum samt hytter och rum på fartyg, såväl låsta som olåsta sådana, får undersökas.

TPF

83

FPT

Om det vid en sådan undersökning påträffas föremål som kan användas vid brott som utgör allvarlig fara för säkerheten i samband med sjöfart ska, om föremålet inte tas i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, den som föremålet påträffas hos uppmanas att förvara detta så att det inte kan användas för brott (17 §).

Regleringen i LKP

Trots att Kustbevakningen huvudsakligen har tillsynsuppgifter enligt lagen om sjöfartsskydd har det i förarbetena framhållits som naturligt att Kustbevakningen även ska ha brottsbekämpande uppgifter enligt LKP.

TPF

FPT

Enligt 1 § första stycket 15 LKP har en kustbevak-

ningstjänsteman rätt att ingripa mot brott som gäller sjöfartsskydd (se avsnitt 11.2.2). De brott som avses är t.ex. att ett fartyg används i strid med någon bestämmelse i fartygets skyddsplan eller att felaktig information lämnats inför anlöp av hamn.

TP

PT

Prop. 2003/04:106 s. 93.

TP

PT

A. prop. s. 93 f.

TP

PT

A. prop. s. 61.

11.30. Lagen och förordningen om hamnskydd

11.30.1. Allmänt om regleringen

Bestämmelserna om hamnskydd bygger på den internationella sjöfartsorganisationens (IMO) regelverk om sjöfartsskydd, som inom EU har harmoniserats genom en EG-förordning.

TPF

FPT

Lagen är

uppbyggd på samma sätt som lagen om sjöfartsskydd och har även i övrigt stora likheter med den lagen (se avsnitt 11.29).

Som vi nyss redovisat ställer lagstiftningen om sjöfartsskydd krav på organisatoriskt och fysiskt skydd ombord på fartyg och i hamnanläggningar i syfte att förebygga grova våldsbrott riktade mot sjöfartsnäringen. Hamnskyddet innebär att ett i stort sett motsvarande skydd ska finnas inom de hamnområden som ligger utanför hamnanläggningarna, för att skydda hamnarna och deras samverkan med inlandet. Hamnskyddet regleras i lagen (2006:1209) om hamnskydd och förordningen (2006:1213) om hamnskydd. Enligt 2 kap. 2 § lagen om hamnskydd beslutar Rikspolisstyrelsen, efter att ha hört Sjöfartsverket, om vilken skyddsnivå som ska råda för en hamn eller del av hamn.

Sjöfartsverket har huvudansvaret för hamnskyddet och granskar och godkänner hamnskyddsutredningar och hamnskyddsplaner. Vidare är Sjöfartsverket ansvarigt för tillsynen över efterlevnaden av lagens bestämmelser. Tillsynen ska i möjligaste mån ske i samband med eller på annat sätt samordnas med den tillsyn som sker av bl.a. sjöfartsskyddet.

På begäran från Sjöfartsverket är Kustbevakningen skyldig att biträda vid tillsynen och lämna de upplysningar som tillsynsmyndigheten behöver för att utöva tillsynen (5 § förordningen).

11.30.2. Befogenheter

Allmänt

De befogenheter som en tjänsteman vid Kustbevakningen har enligt lagen om hamnskydd är i stora delar utformade på samma sätt som reglerna om sjöfartsskydd. Det finns således befogenheter som enbart rör tillsynen, befogenheter för att förebygga brott och befogen-

TP

85

PT

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar.

heter för ordningshållning. Däremot är LKP inte tillämplig och det finns inte heller i övrigt några befogenheter för brottsbekämpning.

För kontrollverksamhet

Vid en tillsynsförrättning eller biträde vid en sådan förrättning har en kustbevakningstjänsteman rätt att få tillträde till hamnen för att genomföra undersökningar samt ta del av handlingar och övrig information (5 kap. 2 §).

För ordningshållning

I ordningshållande syfte har en tjänsteman vid Kustbevakningen också rätt att avvisa eller avlägsna den som obehörigen uppehåller sig i en hamns område eller delområde, stör ordningen där eller äventyrar hamnens skydd (4 kap. 7 § andra stycket).

För att förebygga brott

För att förebygga brott som utgör fara för säkerheten inom hamnen får väskor som någon bär med sig, övrigt bagage och gods inom hamnen undersökas samt identiteten hos personer som uppehåller sig inom hamnens område kontrolleras, utan att någon misstanke om brott föreligger (4 kap. 1 § första stycket). Den som vägrar att låta sin egendom undersökas eller vars identitet inte kan kontrolleras får avvisas eller avlägsnas från hamnen. Omfattningen av dessa undersökningar och kontroller följer av hamnskyddsplanen (4 kap. 2 § första stycket). I hamnskyddsplanen ska bl.a. anges hur ofta dessa åtgärder ska vidtas på de olika skyddsnivåerna, t.ex. om det är fråga om stickprovskontroller eller kontroll av en viss andel av personerna, bagaget och godset.

En tjänsteman vid Kustbevakningen har rätt att undersöka väskor som någon bär med sig, bagage och gods samt att utföra identitetskontroller (4 kap. 1 och 3 §§). En sådan tjänsteman har också rätt att avvisa eller avlägsna personer från hamnen (4 kap. 1 § andra stycket samt 4 kap. 5 §).

Om det vid en undersökning påträffas föremål som kan användas vid brott som utgör allvarlig fara för säkerheten inom hamnen ska, om föremålet inte tas i beslag enligt bestämmelserna i rättegångs-

balken, den som föremålet påträffas hos uppmanas att förvara detta så att det inte kan användas för brott (4 kap. 4 §).

För brottsbekämpning

Det är inte tillåtet att utan tillstånd från hamnskyddsorganet beträda del av hamnen om det, genom stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt, klart framgår att allmänheten inte har tillträde dit (4 kap. 7 § första stycket). Den som bryter mot bestämmelsen kan bestraffas för olaga intrång (4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken). Straffet är böter, eller, om brottet är grovt, fängelse i två år. En kustbevakningstjänsteman har inte någon rätt att ingripa mot sådana brott.

Utlänningars inresa till, utresa från eller vistelse i Sverige

11.31. Utlänningslagen och utlänningsförordningen

11.31.1. Allmänt om regleringen

Utlänningslagen (2005:716) innehåller bl.a. regler om villkor för inresa, vistelse och arbete i Sverige. Den innehåller också bestämmelser om uppehållsrätt, flyktingar och skyddsbehövande i övrigt, uppehållstillstånd, avvisning och utvisning samt verkställighet av beslut om avvisning och utvisning. Lagen kompletteras av utlänningsförordningen (2006:97).

Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen ska en utlänning vid inresa

TPF

FPT

eller utresa visa upp sitt pass för polismyndigheten. En utlänning ska också lämna polismyndigheten de upplysningar och visa upp de handlingar som är av betydelse för bedömningen av hans eller hennes rätt att resa in i och vistas i Sverige. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att visa upp pass.

Kustbevakningen och Tullverket är skyldiga att hjälpa en polismyndighet vid kontrollen av utlänningars in- eller utresa enligt utlänningslagen.

TPF

87

FPT

Kustbevakningens medverkan i polismyndighetens

TP

86

PT

Begreppet inresa definieras i 1 kap. 5 § utlänningslagen.

TP

87

PT

Enligt 9 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen får efter överenskommelse med polismyndigheten också Migrationsverket hjälpa till vid kontrollen. Om Migrationsverket medverkar i kontroll vid inresa, ska pass och andra handlingar visas upp för tjänstemannen vid Migrationsverket.

kontrollverksamhet gäller enligt 9 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen enbart kontroll av sjötrafiken.

När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen, ska pass och andra handlingar visas upp för dem.

Enligt 6 kap. 1 § utlänningsförordningen får som huvudregel in- och utresa över en yttre gräns inte ske annat än vid ett gränsövergångsställe

TPF

FPT

utan tillstånd av polismyndigheten eller, vid in- och

utresa med fartyg, av Kustbevakningen. Ett fartyg som kommer från utrikes ort och som anländer till en annan plats än ett gränsövergångsställe får inte fortsätta sin färd utan tillstånd av polismyndigheten eller Kustbevakningen (6 kap. 7 § utlänningsförordningen). I de fall där Kustbevakningen gett ett sådant tillstånd ska polismyndigheten underrättas.

Kustbevakningen ska vidare medverka i polisens kontroll av utlänningar under deras vistelse i Sverige genom att självständigt utöva kontroll av och i anslutning till sjötrafiken. En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en polisman visa upp pass eller andra handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i landet. Utlänningen måste också efter kallelse av Migrationsverket eller polismyndigheten komma till verket eller myndigheten och lämna uppgifter om sin vistelse här i landet.

Kustbevakningens medverkan i denna kontrollverksamhet gäller enbart kontroll av och i anslutning till sjötrafiken (9 kap. 9 § andra stycket utlänningslagen). När kontroll genomförs av Kustbevakningen, ska pass eller andra handlingar visas upp för tjänstemannen vid Kustbevakningen.

I Kustbevakningens uppdrag ingår också att från befälhavaren eller en representant för denne ta emot skriftliga uppgifter om fartyget, besättningen, passagerarna, destinationsorten, hamnar som ska angöras och planerad tidpunkt för utresa ur svenskt sjöterritorium. Det sagda gäller fartyg som kommer från utrikes ort i de fall där det

TP

PT

Gränsövergångsställen finns i följande kommuner: Arvidsjaur, Borgholm, Borlänge, Falkenberg, Gotland, Gävle, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Hudiksvall, Härnösand, Härryda, Jönköping, Kalix, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Kiruna, Kramfors, Kristianstad, Landskrona, Linköping, Luleå, Lysekil, Malmö, Mörbylånga, Mönsterås, Norrköping, Norrtälje, Nyköping, Nynäshamn, Oskarshamn, Oxelösund, Piteå, Ronneby, Sigtuna, Simrishamn, Skellefteå, Skövde, Stockholm, Strömstad, Sundsvall, Svedala, Söderhamn, Söderköping, Södertälje, Sölvesborg, Timrå, Torsås, Trelleborg, Trollhättan, Umeå, Varberg, Värmdö, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Älvkarleby, Ängelholm, Örebro, Örnsköldsvik, Östhammar och Östersund.

föreligger en skyldighet att lämna sådana uppgifter.

TPF

FPT

Kustbevak-

ningen är inom ramen för personkontrollen kontaktpunkt för handels-, fiske-, och fritidsfartyg som reser till svensk hamn. Uppgifter tas också emot från befälhavaren på fritidsfartyg som kommer från eller reser till en ort utanför Schengenstaterna samt från befälhavaren, eller en representant för befälhavaren, på ett fiskefartyg som kommer från eller avgår till en ort utanför Schengenstaterna.

TPF

FPT

Detta

uppdrag består enbart i en administrativ kontroll av sjöfarten.

Utlänningslagen innehåller straffbestämmelser bl.a. avseende människosmuggling. Den som uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige, annan medlemsstat i EU, Island eller Norge döms för människosmuggling till fängelse i högst två år (20 kap. 8 § första stycket). Brottet människosmuggling är, utöver normalgraden, också indelat i ett grovt och ett ringa brott. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år (20 kap. 8 § andra stycket). Även försök och förberedelse till brott är straffbelagt. Det är vidare straffbart att dölja en utlänning eller genom någon annan liknande åtgärd uppsåtligen hjälpa utlänningen att olovligen uppehålla sig i Sverige, annan medlemsstat i EU, Island eller Norge, om detta görs i vinstsyfte (20 kap. 7 §).

Det finns även straffbestämmelser som riktar sig mot utlänningen. Exempelvis döms en utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns till Schengenområdet till böter eller fängelse i högst ett år (20 kap. 4 §).

11.31.2. Befogenheter

För utlänningskontroll

I 9 kap. 2 § utlänningslagen anges inledningsvis de befogenheter som en polisman har vid inresekontroll. Enligt andra stycket har en tjänsteman vid Kustbevakningen som sköter inresekontrollen samma befogenheter som en polisman. Detta innebär att tjänstemännen i samband med inresekontroll får kroppsvisitera en utlänning och därvid undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta

TP

89

PT

Uppgiftsskyldigheten gäller inte vid reguljär färjetrafik direkt mellan Schengenstater. Vid övrig reguljär färjetrafik behöver inte uppgifter om passagerare lämnas. Särskilda bestämmelser om uppgiftsskyldighet för fritidsfartyg finns i 6 kap. 10 § och för fiskefartyg i 6 kap. 11 § utlänningsförordningen.

TP

90

PT

6 kap.911 §§utlänningsförordningen.

reda på utlänningens identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. I samband med inresekontrollen får även bagageutrymmen och slutna utrymmen i övrigt i bilar och andra transportmedel undersökas, i syfte att förhindra att en utlänning reser in i Sverige i strid med bestämmelserna i utlänningslagen eller utlänningsförordningen (9 kap. 2 §).

Kustbevakningen har ett självständigt ansvar för kontroll i anslutning till sjötrafiken (9 kap. 9 §). En utlänning är, som nyss nämnts, på begäran av en kustbevakningstjänsteman skyldig att visa upp pass eller andra handlingar. En kustbevakningstjänsteman har då de befogenheter som angetts ovan.

Om en kustbevakningstjänsteman vid en kontroll påträffar ett svenskt pass som är återkallat, får tjänstemannen ta hand om passet och lämna det till passmyndigheten, se 17 § passlagen (1978:302). En sådan åtgärd ska dokumenteras enligt reglerna i 27 § polislagen.

För brottsbekämpning

Enligt 1 § första stycket 13 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa vid brott som rör utlänningars inresa till eller utresa från eller vistelse i Sverige och har då de befogenheter som följer av LKP.

Miljöfrågor

11.32. Miljöbalken

11.32.1. Allmänt om regleringen

Skyddet för den marina miljön regleras i 15 kap.3133 §§miljöbalken som bl.a. föreskriver att avfall inte dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får. Avfall får inte heller dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Ett olagligt utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen kan bestraffas som miljöbrott, om inte de särskilda straffbestämmelserna i 10 kap. vattenlagen är tillämpliga eller gärningen är belagd med strängare straff i miljöbalken (10 kap. 1 och 2 §§ vattenföroreningslagen, 15 kap.31 och 33 §§ samt 29 kap. 1 §miljöbalken).

Regeln om miljöbrott i 29 kap. 1 § miljöbalken är balkens centrala straffbestämmelse. Straffskalan för miljöbrott sträcker sig från böter till fängelse högst två år. Numera anses ett miljöbrott vara fullbordat redan när utsläpp av ett ämne skett och detta ämne typiskt sett, eller i det enskilda fallet, medför eller kan medföra förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse eller som typiskt sett medför eller kan medföra någon annan betydande olägenhet i miljön (första stycket 1). Att skaffa bort avfall på sådant sätt att det medför skadlig förorening kan också utgöra ett miljöbrott (första stycket 2). Vidare kan bl.a. en verksamhet eller åtgärd som innebär eller kan innebära en betydande skadlig ändring av yt- eller grundvattennivån utgöra miljöbrott (första stycket 4). Såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar omfattas av straffbestämmelsen.

Med stöd av 7 kap. miljöbalken kan bl.a. ett mark- eller vattenområde förklaras som nationalpark, naturreservat, kulturreservat, biotopskyddsområde, strandskyddsområde eller miljöskyddsområde. Särskilda föreskrifter gäller om rätten att färdas och vistas inom sådana områden (7 kap. 30 §).

En straffbestämmelse om brott mot områdesskydd infördes nyligen i 29 kap. 2 § miljöbalken.

TPF

FPT

Böter eller fängelse i högst två

år kan dömas ut för olika typer av brott mot reglerna om områdesskydd, t.ex. för den som orsakar skada eller annan olägenhet eller risk för skada på de miljövärden som avses att skyddas i en nationalpark, ett naturreservat, ett djur- och växtskyddsområde eller ett vattenskyddsområde.

Genom 29 kap. 2 a § miljöbalken straffbeläggs också förseelser mot reglerna om områdesskydd. Endast böter ingår i straffskalan. För straffansvar räcker det att gärningsmannen med uppsåt eller av oaktsamhet har brutit mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 7 kap. miljöbalken eller beslutats i det enskilda fallet för skyddet av ett område som anges i paragrafen.

Straffbestämmelserna i 29 kap.2 och 2 a §§miljöbalken är subsidiära i förhållande till bl.a. straffansvaret för miljöbrott i 29 kap. 1 § miljöbalken.

En straffbestämmelse om överträdelser av regler om artskydd med brottsbeteckningen artskyddsbrott finns i 29 kap. 2 b § miljöbalken. I paragrafen straffbeläggs bl.a. överträdelser av den s.k. CITES-förordningen (se närmare om detta i avsnitt 11.35) och likaså överträ-

TP

91

PT

Prop. 2005/06:182.

delser av skyddsbestämmelser som i det enskilda fallet har beslutats med stöd av en föreskrift eller med stöd av CITES-förordningen.

11.32.2. Befogenheter

För kontrollverksamhet

Kustbevakningen är i samverkan med Länsstyrelsen och Tullverket ansvarig tillsynsmyndighet för sjöfarten och luftfarten beträffande sådan dumpning och förbränning av avfall som regleras i 15 kap.3133 §§miljöbalken (Bilaga E1 till förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken). Kustbevakningen har emellertid inget centralt ansvar för tillsynsvägledning enligt 26 kap. 1 § tredje stycket miljöbalken och förordningen om tillsyn enligt miljöbalken. I det operativa ansvaret ingår däremot en skyldighet att anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polisen eller åklagare, om det finns misstanke om brott (26 kap. 2 § miljöbalken). En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska efterlevas (26 kap. 9 § miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas.

TPF

FPT

För brottsbekämpning

Med stöd av 1 § första stycket 4 (bevarande av den marina miljön och annan naturvård) och 11 LKP (skyddet för den marina miljön mot vissa typer av förorening) har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott mot miljöbalken och har då de befogenheter som följer av LKP.

TP

PT

Se vidare Naturvårdsverket, Operativ tillsyn, Handbok 2001:4.

11.33. Avfallsförordningen

11.33.1. Allmänt om regleringen

Bestämmelserna om avfall och producentansvar i 15 kap. miljöbalken kompletteras av föreskrifter i avfallsförordningen (2001:1063). Regleringen gäller bl.a. hanteringen av avfall från fartyg i hamn, tillståndsplikt för transport av avfall och transportdokument.

Förordningen hänvisar till ansvarsbestämmelserna i 29 kap. miljöbalken (50 § andra stycket avfallsförordningen).

Enligt 15 kap. 31 § miljöbalken får, som nyss nämnts, avfall inte dumpas inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. I bestämmelsen anges också att avfall inte heller får dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Detta gäller emellertid inte sådana utsläpp av skadliga ämnen som regleras genom vattenföroreningslagen (15 kap. 32 §), dvs. som närmast är förknippade med fartygets drift.

TPF

FPT

11.33.2. Befogenheter

Med stöd av 1 § första stycket 7 LKP har en kustbevakningstjänsteman rätt att ingripa mot brott som rör dumpning av avfall i vatten och har då de befogenheter som följ