Folkhälsa - Djurhälsa, Ny ansvarsfördelning mellan stat och näring

Folkhälsa – Djurhälsa

Ny ansvarsfördelning mellan stat och näring

Del A

Betänkande av Djursmittsutredningen

Stockholm 2010

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02) – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.

Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2010

ISBN 978-91-38-23518-8 ISSN 0375-250X

Till statsrådet Eskil Erlandsson

Regeringen beslutade den 19 december 2007 att tillkalla en särskild utredare för att göra en bred översyn av lagstiftningen om djursjukdomar och zoonoser. Samma dag förordnade statsrådet Eskil Erlandsson ambassadören Christer Wretborn som särskild utredare.

Utredningen antog namnet Djursmittsutredningen. Utredningen har biträtts av experter. Experter har varit kanslirådet

Aase Tronstad (Jordbruksdepartementet), forskningschefen Ewa Rabinowicz (Livsmedelsekonomiska institutet), ämnesrådet Kristina Ohlsson (Jordbruksdepartementet), professorn Marianne Elvander (Statens veterinärmedicinska anstalt), utredaren Åsa Ahlgren (Socialstyrelsen), processchefen smittskydd Bengt Larsson (Statens jordbruksverk), forskaren Erik Petersson (Fiskeriverket), professorn Lars Engstrand (Smittskyddsinstitutet), veterinärinspektören Lars Plym Forshell (Livsmedelsverket), veterinären Sten-Olof Dimander (Lantbrukarnas Riksförbund) och professorn Ulf Magnusson (Sveriges lantbruksuniversitet). Den 21 oktober 2008 förordnades epidemiologen Yvonne Andersson (Smittskyddsinstitutet) som expert i utredningen. Den 16 mars 2010 entledigades på egen begäran veterinären Sten-Olof Dimander och samma dag förordnades veterinären My Sahlman (Lantbrukarnas Riksförbund) som expert i utredningen. Den 31 mars 2010 entledigades ämnesrådet Kristina Ohlsson som expert i utredningen.

Som sekreterare i utredningen förordnades juristen Anders Y Mårtensson den 16 januari 2008 och avdelningsdirektören Jonas Hammarlund den 1 februari 2008. Jonas Hammarlunds förordnande upphörde den 31 mars 2010. Från och med den 1 april 2010 förordnades ämnesrådet Kristina Ohlsson på deltid som sekreterare. Under våren 2009 har praktikanten Carl-Henrik Ström biträtt utredningen.

Utredaren får härmed överlämna betänkandet Folkhälsa–Djurhälsa. Ny ansvarsfördelning mellan stat och näring (SOU 2010:106).

Härmed är uppdraget slutfört. Stockholm i januari 2011

Christer Wretborn

/Anders Y Mårtensson

Kristina Ohlsson

Innehåll

14.5 Utredningens kommentar till samhällsekonomiska

Förkortningar

BVD Se del A, bilaga 5 Djursmittor EBL Se del A, bilaga 5 Djursmittor EHEC Se del A, bilaga 5 Djursmittor EU-6 Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna

och Västtyskland EU-9 EU-6 plus, Danmark, Irland och Storbritannien EU-12 EU-9 plus Grekland, Spanien och Portugal EU-15 EU-12 plus Finland, Sverige och Österrike EU-25 EU-15 plus Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta,

Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern EU-27 EU-25 plus Rumänien och Bulgarien FAO FN:s livsmedels och jordbruksorganisation, Food and

Agriculture Organization of the United Nations FVO EU-kommissionens livsmedels- och veterinärbyrå, Food

and Veterinary Office OIE Världsorganisationen för djurhälsa, World Organisation

for Animal Health SDS Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll SLU Sveriges lantbruksuniversitet SPS (alternativt WTO:s avtal om sanitära och fytosanitära frågor, the SPS-avtalet) Sanitary and Phytosanitary Measures Agreement SVA Statens veterinärmedicinska anstalt WTO Världshandelsorganisationen, World Trade Organization

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har haft i uppdrag att genomföra en bred översyn av lagstiftningen om smittsamma djursjukdomar, m.m. Förslaget ska syfta till att modernisera, förtydliga och förenkla lagstiftningen samt säkerställa ett korrekt genomförande av EG:s lagstiftning. Utredningen ska särskilt pröva möjligheten att samla lagstiftningen i ett färre antal författningar än i dag. Utredningens förslag och en ny lagstiftning ska syfta till att undanröja oacceptabla risker för människors hälsa, djurskyddet, miljön, berörda näringar och samhället i övrigt.

I direktivet påpekas att dagens regler för införsel av levande djur från andra EU-länder har ifrågasatts från EGrättslig synpunkt. Det är nödvändigt att göra en översyn av föreskrifterna om införsel av djur och djurprodukter särskilt med avsikt att ta ställning till förenligheten med EG:s lagstiftning. Målsättningen för översynen och utredningens slutsatser är att det svenska regelverket ska stå i överensstämmelse med de förpliktelser som följer av EU-medlemskapet.

I uppdraget ingår att kartlägga om nuvarande lagstiftning leder till gränsdragningsproblem mellan olika myndigheters ansvar i samband med övervakning och bekämpning av zoonoser hos djur, livsmedel och hos människor. Finner utredningen att det finns gränsdragningsproblem som har sin grund i brister i lagstiftningen ska utredningen lämna förslag på ändringar i berörda författningar i syfte att undanröja sådana problem.

Utredningen ska göra en översyn av nuvarande finansieringsmodeller för ersättning vid utbrott av djursjukdomar med sikte på om det är möjligt och lämpligt att helt eller delvis ersätta dagens skattefinansiering av åtgärder inom djurhälsoområdet med ett annat finansieringssystem som medför en annan kostnadsdelning mellan

Sammanfattning SOU 2010:106

stat och privat sektor. Utgångspunkten för utredningen ska vara att statens kostnader minskar och blir mer förutsägbara. EU:s regelverk om statsstöd ska beaktas.

Den statliga smittskyddspolitikens utveckling och förutsättningar

Det operativa ansvaret för bekämpning av utbrott av smittsamma djursjukdomar, enligt epizootilagstiftningen, har alltid varit statens. Ansvaret har legat på olika myndigheter men det var först år 1972 som det operativa ansvaret fördes till myndigheten för jordbrukssektorns utveckling. Successivt har det skett en delegering av vilka djursjukdomar som ska omfattas av epizootilagens regler, från riksdag till regering och senare från regeringen till Statens jordbruksverk. Därmed fick Jordbruksverket också viktiga uppgifter på folkhälsoområdet, vilket ytterligare markeras av att det är Jordbruksverket som beslutar om de smittsamma djursjukdomar som ska bekämpas enligt zoonoslagen.

Under lång tid var det endast möjligt för en djurägare att ansöka om ersättning för djur som avlivats i samband med bekämpning av ett sjukdomsutbrott. Övriga kostnader och förluster fick djurägaren själv svara för. Successivt har staten tagit på sig en allt större del av djurägarens förluster och kostnader vid bekämpning av epizootiutbrott och år 1980 beslöt riksdagen att djurägare som åsamkades kostnader och förluster i samband med epizootiutbrott skulle ha rätt till full kompensation för förluster till följd av att djur avlivats, att produktionen inte kan upprätthållas som normalt och för sanering av anläggningen och redskap. I samband med 1999 års epizootilag reducerades ersättningen för produktionsförluster till 50 procent. För vissa allvarliga sjukdomar kvarstod dock rätten till 100 procents ersättning.

Ett unikt förhållande i den svenska smittskyddspolitiken är den målmedvetna och kraftfulla politiken för att bekämpa salmonellabakterien i djurhållningen. Politiken har sin upprinnelse i ett stort utbrott av salmonella som inträffade i Alvesta år 1953. Salmonella bekämpades inledningsvis med stöd av epizootilagen och med staten som operationellt ansvarig för bekämpningen. Staten har behållit det operationella ansvaret men i takt med att kostnaderna för bekämpningen har stigit har ersättningen till djurhållare reducerats. För vissa produktionsgrenar utgår numera ingen

statlig ersättning för djurhållarens förluster i samband med att ett salmonellautbrott bekämpas. År 1999 kom en särskild zoonoslag som i dag endast omfattar salmonella.

Innan staten gav djurägare rätt till full kostnadstäckning för förluster i samband med epizootibekämpning fanns det en möjlighet för djurägare att skydda sig mot förluster genom att teckna försäkringar. Det fanns såväl privata försäkringar som en av staten subventionerad frivillig försäkring. I takt med att statens ersättningar utvidgades minskade utrymmet för privata försäkringar. Den statssubventionerade försäkringen försvann i samma ögonblick som staten tog på sig fullt kostnadsansvar för produktionsförluster vid utbrottsbekämpning. Försäkringsmarknaden har återigen öppnats dels genom att statens ersättning vid salmonellabekämpning har minskat och i vissa fall helt upphört, dels efter att kompensationen för produktionsförluster i samband med epizootibekämpning sänktes till 50 procent för de flesta epizootier.

Det starka statliga engagemanget i smittskyddspolitiken inom djurområdet måste ses i samband med jordbrukets roll i samhällsekonomin. Det var länge självklart att sätta likhetstecken mellan jordbrukets ekonomi och samhällets ekonomi. Efter andra världskriget har emellertid jordbruket genomgått en dramatisk strukturomvandling. I dag svarar jordbruket för mindre än 0,5 procent av BNP och animalieproduktionen för omkring 0,2 procent av den samlade produktionen. Djurproduktionens andel av sysselsättningen är mindre än 0,5 procent.

Jordbrukets minskande andel i samhällsekonomin har inte minskat statens ansvar för sjukdomsbekämpningen inom djurhållningen. Statens operativa ansvar är oförändrat sedan lång tid tillbaka. Statens ersättning vid sjukdomsutbrott har ökat successivt och det är första under senare tid som den trenden har brutits. Det har dock skett en delegering av ansvaret för smittskyddspolitikens utveckling och omfattning från den politiska nivån – riksdag och regering – till myndighetsnivå. I dag hanteras och beslutas en stor del av smittskyddsfrågorna av experter inom myndigheter, företag och olika djurhälsoorganisationer i samverkan.

Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen ändrade på ett avgörande sätt förutsättningarna för smittskyddspolitiken inom djurområdet. Det blev i princip inte längre möjligt för staten att vid gränsen kontrollera att djur och produkter av djur som fördes in i landet vara fria från olika smittämnen. Inom EU gäller att anläggningar som vill sälja djur till ett annat medlemsland ska vara doku-

Sammanfattning SOU 2010:106

menterat fria från vissa angivna djursjukdomar. Det var i och för sig inget problem för Sverige. Problemet var i stället att Sverige såg behov av att uppställa obligatoriska handelskrav för ett ytterligare antal sjukdomar, vilka aldrig hade förekommit i Sverige eller som Sverige framgångsrikt bekämpat eller avsåg att bekämpa.

Sverige ansökte om tilläggsgarantier för 28 sjukdomar som inte redan täcktes av EU:s djurhälsovillkor vid handel med djur, inklusive salmonella. Kommissionen hann inte pröva samtliga av Sveriges ansökningar om tilläggsgarantier före anslutningen till EU. Sverige erhöll därför i samband med anslutningen, genom ändringar i de direktiv som reglerar handeln med djur, rätten att tillämpa vissa övergångsbestämmelser vid införsel av djur till Sverige. För ett större antal sjukdomar föreskrevs att kommissionen snarast skulle granska de svenska ansökningarna. Det infördes även en rätt för Sverige att, i väntan på kommissionens granskning, under ett års tid tillämpa de nationella bestämmelser avseende sjukdomarna som var i kraft för anslutningen till EU. Kommissionen beslutade i januari 1996 att förlänga tidsfristen beträffande några av sjukdomarna i ett år, dvs. till den 31 december 1996. Därefter har kommissionen inte fattat några beslut om förlängning.

I avvaktan på svar från kommissionen på Sveriges ansökningar har Sverige fortsatt att upprätthålla införselrestriktioner i form av karantän och provtagning för djurleveranser från andra EU-länder. Utredningen finner att det faktum att kommissionen alltjämnt inte har prövat de svenska ansökningarna om tilläggsgarantier inte har någon direkt avgörande betydelse för Sveriges rätt att behålla sina nationella bestämmelser avseende provtagning för sjukdomarna. Sveriges rätt att behålla de nationella bestämmelserna var tidsbegränsade. När tidsfristen löpte ut var Sverige skyldig att anpassa sitt regelverk till EU-lagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning måste därför de svenska införselkraven om provtagning i karantän för dessa djursmittor upphöra. Därmed förändras förutsättningarna för den nationella smittskyddspolitiken. Det är ett av de skäl som utredningen anser leder till att den nuvarande smittskyddspolitiken måste omprövas.

I syfte att snabbt kunna bedöma förekomsten av olika smittämnen inom djurhållningen beslöt riksdagen inför Sveriges inträde i EU om en ny lagstiftning, provtagningslagen.

Lagen vars tillämpning är delegerad till Jordbrukverket ger verket möjlighet att i övervakningssyfte provta olika djurbesättningar. Lagen ger dessutom Jordbruksverket möjlighet att med

tvingande åtgärder bekämpa alla smittsamma djursjukdomar inom djurhållningen. Jordbruksverket förfogar således över tre olika lagar som ger möjlighet för verket att med tvingande åtgärder bekämpa smittsamma djursjukdomar; epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658) och lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. För epizootilagen gäller att djursjukdomarna ska vara allmänfarliga men några sådana krav ställs varken på zoonoslagen eller på provtagningslagen. Begreppet allmänfarlig är dock inte entydigt definierat. För den enskilde djurägaren är det dock av stor betydelse vilket av de tre lagarnas regelverk som tillämpas, eftersom rätten till ekonomisk ersättning skiljer sig mellan de olika lagarna. Den enskilde kan uppleva rättsläget som oklart.

Djurhälsoläget i Sverige

Det är svårt att uttala sig om djurhälsoläget generellt i landet, såväl i fråga om djur i animalieproduktionen som övriga djur. Den systematiska övervakning som sker är begränsad till vissa bestämda djursmittor och säger lite om djurhälsoläget i allmänhet. Möjligheten till internationella jämförelser är också begränsad och avser främst de djursmittor som omfattas av EU:s regelverk.

Med dessa restriktioner kan ändå hävdas att djurhälsoläget är gott i Sverige. Antalet utbrott av epizootiska smittor är få och de utbrott som ändå sker kan begränsas till en eller ett fåtal djurbesättningar. Antalet fall av salmonellainfektion i djurbesättningar har under de senaste tio åren varierat mellan 30 och 35 utbrott per år. Antalet humanfall som smittas av salmonella i Sverige har under de senaste 20 åren legat stabilt kring 800 fall i genomsnitt per år. Hur många av dessa fall kan hänföras till den svenska djurhållningen är oklart men förmodligen är det frågan om mycket få. Utredningen konstaterar att insatser för att ytterligare minska förekomsten av salmonella inom djurhållningen får sannolikt marginell eller ingen effekt på folkhälsan. Utredningens samhällsekonomiska analys pekar på att ytterligare satsningar på att bekämpa zoonoser inom djurhållningen bör riktas mot andra sjukdomar än salmonella.

Sammanfattning SOU 2010:106

Utredningens utgångspunkter

Smittskyddspolitiken ska syfta till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittor av djur. Politiken ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jord- eller vattenbruket vid ett utbrott av en smittsam sjukdom. Smittskyddspolitiken ska vara förenlig med EU:s lagstiftning på området samt även i övrigt syfta till att främja den fria rörligheten på den inre marknaden.

Smittskyddspolitiken ska utgå från att risker ska hanteras där det finns bäst möjlighet att förhindra smittspridning, nämligen i de verksamheter där riskerna finns. En förutsättning för att uppnå detta är att producenterna är medvetna om de risker som finns i olika verksamheter så att riskerna kan hanteras. Det ska framgå av lagstiftningen att det är verksamhetsutövaren som har det primära ansvaret för att begränsa och hantera de risker som produktionen innebär för de egna djuren, andras djur eller för människor. De förebyggande insatserna på besättningsnivå ges ökad tyngd i smittskyddspolitiken.

Staten har det övergripande ansvaret för att målsättningarna med smittskyddspolitiken ska efterlevas. Staten har också i vissa lägen ett operationellt ansvar för att smittskyddspolitikens mål upprätthålls. Det finns allvarliga djursmittor som sprids på ett sådant sätt att den enskilde producenten inte kan eller endast svårligen kan skydda sina djur om smittämnet finns i omgivningen. I sådana lägen kan det bli nödvändigt för staten att med tvingande åtgärder komplettera de insatser som görs av en enskild producent eller av producenter i samverkan för att säkerställa djursmittslagstiftningens mål. Förutsättningarna liksom ramarna för de åtgärder som staten vidtar måste således vara tydliga för alla berörda; dels vad gäller vilka smittor som avses, dels vad avser vilka tvingande krav som staten kan ställa på djurägare.

Smittskyddspolitiken är i stor utsträckning styrd av EU. Det är statens uppgift att inom EU arbeta för en djurhälsopolitik som tillgodoser de ovan angivna målsättningarna. Det är således utredningens uppfattning att Sverige ska arbeta aktivt inom EU för att begränsa sjukdomar hos djur.

En ny lag om hantering av smittor hos djur

Lagstiftningen inom djursmittsområdet har vuxit fram under lång tid och blivit svår att överskåda. Lagstiftning ska förenklas och göras mer tydlig samt hållas samman i en och samma lag.

Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse om att den nya lagen ska syfta till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittor hos djur. Lagen ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, ge en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jord- eller vattenbruket. Lagen ska också bidra till att samhällets krav på djurskydd, miljöskydd och säkra livsmedel tillgodoses. Lagen föreslås få namnet djursmittslagen.

Djursmittslagen ersätter relevanta delar av epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. och lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. (samt bisjukdomslagen (1974:211). Även föreskrifter rörande smittskydd kring in- och utförsel av varor, som i dag meddelas med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, föreslås omfattas av den nya lagstiftningen.

I djursmittslagen införs en bestämmelse om att de smittskyddsåtgärder som vidtas enligt lagen ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och att de inte får gå längre än vad som är motiverat utifrån faran för människors eller djurs hälsa. I lagen erinras vidare om att de åtgärder som vidtas med stöd av djursmittslagen ska bidra till den fria rörligheten inom EU.

Den nya lagens omfattning

Djursmittslagen ska tillämpas på smittsamma djursjukdomar eller andra smittor hos djur som kan överföras till människor eller mellan djur och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors eller djurs hälsa. Utredningen föreslår att begreppet djursmitta används för sådana djursjukdomar eller andra smittor. Lagen innehåller bestämmelser om åtgärder för att förebygga och hindra spridning av djursmittor samt bestämmelser om övervakning av dessa. Lagen har inriktning mot djur som hålls i jordbruks- eller vattenbruksnäringen men omfattar samtliga djur.

Sammanfattning SOU 2010:106

Allmänfarliga djursmittor

Utredningens förslag innebär att det är djurägaren som har ansvaret för sina djurs hälsa. Det gäller samtliga sjukdomar och smittor. Vissa djursmittor är emellertid så allvarliga att staten måste ikläda sig ett ansvar för att hindra smittspridning och begränsa följderna av ett utbrott. Sådana djursmittor betecknas som allmänfarliga.

Utredningen anser att med allmänfarliga djursmittor avses djursmittor: • som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa, • som kan ge stora ekonomiska förluster i jordbruks- eller vatten-

bruksnäringen, • som kan innebära ett allvarligt hot mot miljön och • som omfattas av direkta åtgärder mot enskilda enligt EU:s lag-

stiftning.

Vid bedömningen av om en djursmitta ska omfattas av direkta åtgärder eller inte, på grund av att den utgör ett allvarligt hot mot människors hälsa, bör ledning kunna hämtas från smittskyddslagens (2004:168) definition av allmänfarliga sjukdomar, dvs. smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser. Djursmittor som kan få sådana effekter ska anses vara så allvarliga att de kan klassificeras som allmänfarliga.

Utbrott av en allvarlig djursmitta som tidigare kunde få stora konsekvenser för samhällsekonomin kan i dag hanteras och skadeverkningarna för samhällsekonomin begränsas. Utredningen anser att ett utbrott av en allmänfarlig djursmitta fortfarande kan skapa betydande problem för animalieproduktionen men att konsekvenserna för samhällsekonomin av ett utbrott blir ringa. Utredningen anser mot den bakgrunden att det ska vara tillräckligt att ett utbrott av en djursmitta medför stora ekonomiska förluster i jordbruks- eller vattenbruksnäringen för att smittämnet ska kunna klassificeras som en allmänfarlig djursmitta.

Det kan även förekomma smittor som inte ger några eller enbart obetydliga problem för jordbruks- eller vattenbruksnäringen eller för människor, men som skulle kunna få förödande konsekvenser om de fick spridning bland vilda djur. Smittämnets konsekvenser för miljön bör kunna leda till att den klassificeras som allmänfarlig

djursmitta. Det är i första hand fråga om smittämnen som kan påvisas i fiskodlingar.

För att det ska vara motiverat att samhället ingriper med åtgärder för att bekämpa spridningen av en djursmitta som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa eller ge stora ekonomiska förluster i jordbruks- eller vattenbruksnäringen bör det även finnas tillräckligt med kunskap om smittämnet, dess spridningsmönster och dess bekämpning. Utan denna kunskap kan man inte räkna med att nå framgång med de beslutade bekämpningsåtgärderna.

EU-lagstiftningen innehåller bestämmelser om bekämpning av ett antal djursmittor. Dessa bestämmelser är i hög grad motiverade av att de rör sjukdomar som kan medföra folkhälsoproblem eller allvarliga konsekvenser för jordbruket. EU-medlemskapet innebär en skyldighet för Sverige att kontrollera och bekämpa de i EU-lagstiftningen angivna smittämnena. Givetvis måste de djursmittor som omfattas av EU:s bekämpningsdirektiv omfattas av lagstiftningens tvingande regler.

För att erhålla och upprätthålla garantierna eller status som sjukdomsfri krävs att medlemslandet ska vidta olika åtgärder. Mot den bakgrunden har utredningen kommit till slutsatsen att de djursjukdomar för vilka Sverige har beviljats tilläggsgarantier eller status som sjukdomsfri ska betecknas som allmänfarliga enbart på den grunden att det följer av EU-lagstiftningen.

Kategorisering av de allmänfarliga djursmittorna

De allmänfarliga djursmittorna delas in i • spärrsmittor • åtgärdssmittor • EU-förordningssmittor

Utredningen föreslår att de allmänfarliga djursmittorna delas in i olika kategorier. Indelningen i spärrsmittor och åtgärdssmittor grundas på graden av åtgärder som samhället behöver vidta för att hantera risken för smittspridning. En utgångspunkt ska också vara att så långt som möjligt beakta risker som ett smittämne utgör i en viss produktionsform eller hos ett visst djurslag. De smittor vars bekämpning är reglerad i EU-förordningar bör dock kategoriseras i

Sammanfattning SOU 2010:106

en egen kategori, EU-förordningssmittor. EU-förordningar är direktverkande och en medlemsstat får inte ha bestämmelser som upprepar eller på annat sätt reglerar samma sak som EU-förordningen. Detta innebär att dessa smittor inte kan regleras på samma sätt som de övriga allmänfarliga djursmittorna.

Spärrsmittor utgörs av djursmittor där spridning av smittan kan hindras genom att det upprättas spärrar som utformas så att direkta eller indirekta kontakter mellan smittade djur på anläggningen och djur på andra anläggningar förhindras.

Åtgärdssmittor är djursmittor där det inte är möjligt att begränsa smittspridningen enbart genom att förhindra direkta och indirekta djurkontakter genom att spärra det område där smittan förekommer. Vid ett fall av en sådan smitta måste staten besluta om de åtgärder som ska vidtas för att förhindra smittspridning.

Vid bedömningen av om en allmänfarlig djursmitta ska kategoriseras som en åtgärds- eller spärrsmitta bör bl.a. smittämnets spridningssätt beaktas. Om smittämnet lätt sprids längre sträckor med hjälp av t.ex. vinden, vattendrag eller vektorer räcker det inte med att enbart spärra området där smittan har påvisats. Ett sådant smittämne måste klassas som en åtgärdssmitta. Vid kategoriseringen måste det också beaktas om EU-lagstiftningen reglerar vilka åtgärder som ska vidtas för att bekämpa smittan. I ett flertal EUdirektiv uppställs krav på att djur ska avlivas och att restriktionszoner ska upprättas runt det drabbade området. Inom restriktionszonerna ska införas begränsningar av olika slag, t.ex. mot att genomföra transporter. Smittor som omfattas av dessa direktiv måste kategoriseras som åtgärdssmittor.

Det är utredningens uppfattning att även smittans potentiella farlighet för framför allt människor måste beaktas vid klassificeringen. Även om en smittas spridning i och för sig skulle kunna förhindras genom ett spärrbeslut bör den klassificeras som en åtgärdssmitta om den till sin natur är mycket farlig. Som exempel på en sådan smitta kan nämnas mjältbrand.

Utredningen anser att de åtgärder som riktas mot enskild för att bekämpa och begränsa spridning av en allmänfarlig djursmitta är så ingripande att det bör överlämnas till riksdagen att besluta om för vilka sjukdomar dessa åtgärder ska vidtas. Utredningen föreslår därför att det i lag anges vilka sjukdomar och smittor som staten ska vidta åtgärder mot enskild för att hantera.

För den händelse att det hastigt uppträder en ny sjukdom, och riksdagens beslut inte kan inhämtas, bör regeringen dock kunna

fatta beslut om att den sjukdomen ska omfattas av bestämmelserna om EU-förordnings-, spärr- respektive åtgärdssjukdomar under förutsättning att sjukdomen bedöms uppfylla de kriterier som anges för respektive sjukdomskategori. Detta beslut ska underställas riksdagen så snart som möjligt.

Den nya lagen föreslås omfatta 53 smittämnen som betecknas som allmänfarliga. Det är betydligt fler än de smittämnen som omfattas av dagens epizootilag och zoonoslag. Några av de smittämnen som Sverige är friförklarade från, enligt EU:s regelverk, är idag inte upptagna som epizootier eller zoonoser. Förekomsten av dessa smittämnen bekämpas med stöd av provtagningslagen. Det är alltså fråga om smittämnen som således enligt gällande lagstiftning inte är allmänfarliga men bekämpas med i princip samma metoder som ett smittämne som har kategoriserats som allmänfarligt. För djurhållaren blir de ekonomiska konsekvenserna högst olika om smittämnet bekämpas med stöd av epizootilagen, zoonoslagen eller provtagningslagen. Utredningen anser att de smittämnen som staten har åtagit sig att bekämpa, enligt EU:s regelverk, bör, från den enskildes synpunkt, behandlas på ett likartat sätt och därmed kategoriseras som allmänfarliga. För den enskilde djurhållaren betyder det att lagstiftningen blir tydligare när staten kan ingripa mot en djursmitta och konsekvenserna av ingripandet blir mer förutsägbart.

Nytillkommande djursmittor

Klimatförändringar och globaliseringen innebär risk för att nya sjukdomar kommer in landet. Klimatförändringen kan också leda till att smittämnen som redan finns i landet men som i dag inte upplevs som ett hot kan utvecklas och orsaka problem för folkhälsan eller jordbruket och vattenbruket. Om en smitta i framtiden ska kräva särskilda åtgärder bör beslut om att t.ex. klassificera smittämnet som en spärr- eller åtgärdssmitta föregås av ett utredningsarbete med deltagande inte enbart av folkhälsoexperter och veterinärer utan också från andra fackområden av betydelse för att utforma ett effektivt och ändamålsenligt smittskydd.

Utredningen anser att det behövs mer integrerade samarbetsformer mellan humanmedicin och veterinärmedicin samt andra experter inom hälsoområdet. Detta kan komma att leda till nya bedömningar avseende vilka sjukdomar som ska omfattas av

Sammanfattning SOU 2010:106

lagstiftning på djurområdet. Framför allt kan sjukdomar som påverkar folkhälsan, t.ex. MRSA (och eventuellt andra resistenta bakterier) samt Q-feber, komma att omfattas.

Krav på biosäkerhetsplaner i djurhållningen

Utredningen har tagit del av uppgifter som tyder på att det finns brister i smittskyddsmedvetenheten inom svensk djurhållning. Utredningens utgångspunkt är att det primära ansvaret för att hantera djursmittor ligger hos djurhållaren. Som ett stöd i det ansvaret föreslår utredningen att den som håller djur i näringsverksamhet, i större omfattning eller för förevisning, ska vara skyldiga att ha en biosäkerhetsplan för att identifiera och hantera risken för introduktion eller spridning av smitta i anläggning.

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämpligen Jordbruksverket, ska ha möjlighet att meddela föreskrifter om grundläggande hygienåtgärder och andra biosäkerhetsåtgärder. Bland de faktorer som är särskilt riskfyllda ingår förflyttningar av djur och de direktkontakter som uppstår mellan djur och indirekta kontakter genom t.ex. personer och fordon. Åtgärder som bedöms ha störst betydelse för att minska risken för smittspridning är hygienåtgärder som t.ex. rutiner för hygien och besökare, karantän, isolering och testning samt sektionering och s.k. ”all-in all-out system”.

Utredningen anser att det är bland de nämnda faktorerna som grundkraven för biosäkerhetsplaner ska hämtas. Bestämmelserna är av sådan karaktär att regeringen lämpligen bör bemyndigas att fastställa grundkraven.

Branschriktlinjer

Utredningen anser att näringens organisationer bör uppmuntras att ta fram branschriktlinjer för biosäkerhet. Det ger branschen möjlighet att ta fram biosäkerhetsriktlinjer inriktade på viss produktionsgren, t.ex. ekologisk uppfödning av grisar, integrerad slaktsvinsuppfödning eller suggpooler.

I EU:s hygienlagstiftning finns bestämmelser om hygienkrav för livsmedelsföretag. Medlemsstaterna ska uppmuntra utarbetandet, spridandet och användandet av nationella riktlinjer för god hygien-

praxis. Framtagna hygienbranschriktlinjer granskas och godkänns av Livsmedelsverket.

Biosäkerhetsriktlinjer inom primärproduktionen bör på motsvarande sätt granskas gentemot kraven i lagstiftningen. Möjligheten att ta fram biosäkerhetsriktlinjer bör också finnas för de branscher som representerar företagare som inte är livsmedelsproducerande såsom djurparker eller uppfödning och försäljning av sällskapsdjur.

Kompetensen att bedöma riktlinjerna från biosäkerhetssynpunkt ligger inte i första hand på Livsmedelsverket utan på Jordbruksverket. Utredningen föreslår därför att Jordbruksverket ska bedöma biosäkerhetsriktlinjer, efter samråd med Livsmedelsverket och andra berörda parter. Denna fråga bör lämpligen regleras i en av regeringen beslutad förordning.

Utredningen föreslår att finansiellt stöd bör utgå för att stödja organisationernas arbete med att utarbeta biosäkerhetsriktlinjer.

Transporter av djur

Förflyttning av djur kan innebära hög risk för smittspridning. Det är angeläget att den som transporterar djur är medveten om riskerna. Utredningen bedömer att det svenska regelverket i praktiken innebär att samtliga inhemska transporter av djur inom animalieproduktionen saknar krav för att minimera smittspridning via transporten. Regelverket innebär också att Sverige godtar lägre krav för transporter som enbart äger rum inom landet än vad som gäller om djuren skulle transporteras till våra grannländer.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i provtagningslagen om rätt att meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt om djurhälsa och hygien vid transporter av djur bör överföras till den nya lagen. Bemyndigandet omfattar såväl de krav som ska uppställas på transportörer som vilka transportörer som ska träffas av kraven. Med hänsyn till att en djurhållare ska ta ansvar för risker i produktionen bör transporter som utförs av egna djur inom eller mellan anläggningar som djurhållaren ansvarar för undantas från kravet på transporter vad gäller att reducera risker för smitta. I sådana fall bör det vara upp till djurhållaren att själv bedöma och hantera risken för smittspridning.

Sammanfattning SOU 2010:106

Organiserad hälsokontroll – kontrollprogrammen

Möjligheten för organisationer inom djurområdet att med lagstöd anordna frivillig organiserad hälsokontroll bibehålls. Fördelningen av uppgifter och ansvar mellan staten och näringens organisationer förtydligas, bl.a. genom att statens detaljreglering av programmen upphör och den statliga medverkan i styrningen av kontrollprogrammens tillämpning avvecklas. Möjligheten för djurägare att med stöd i lagstiftningen handla med djur under en särskild beteckning om sjukdomsfrihet kvarstår och bör ses som ett viktigt inslag i det förebyggande arbetet och i biosäkerhetsplanen. Organisationer inom djurhållningen ges härigenom lagstöd för att kunna främja att handeln med djur endast sker med friska djur eller med djur som är fria från en viss sjukdom som organisationen vill begränsa.

Det måste finnas möjligheter att föreskriva om bl.a. obligatorisk provtagning, hygienåtgärder, krav på registrering och märkning av djur. Det följer bl.a. av EU-lagstiftningen. De närmare detaljerna kring sådana åtgärder bör föreskrivas av de ansvariga myndigheterna.

Staten och dess myndigheter ska däremot inte ha möjlighet att föreskriva om bekämpningsåtgärder eller andra ingripande åtgärder med avseende på smittor som inte är kategoriserade som allmänfarliga djursmittor. Det bör följaktligen inte längre vara möjligt för staten att föreskriva om avlivning eller isolering av smittade djur eller förbud mot förflyttning av djur till en annan del av landet såvida det inte är fråga om en smitta som är kategoriserad som allmänfarlig.

Det är utredningens uppfattning är att om exempelvis djurägare, organisationer inom djurområdet, eller slakterier anser det vara nödvändigt att begränsa eller bekämpa ett smittämne som inte är kategoriserat som allmänfarligt, så ska det ske genom frivillig medverkan. Det utesluter inte att i vissa lägen staten, genom finansiella bidrag, kan stödja frivilliga hälsoprogram inom djurhållningen. Det bör då i första hand vara fråga om smittämnen med tydliga folkhälsoaspekter men där smittämnet av olika skäl inte bör klassificeras som allmänfarligt.

Undantag från denna regel kan emellertid göras om det blir aktuellt att tillämpa den s.k. skyddsklausulen. Enligt EU:s regelverk om införsel och utförsel av djur kan det vidare finnas behov av att föreskriva om isolering eller transportförbud rörande vissa djur.

Bedömningen ovan får till följd att vissa av de nu befintliga obligatoriska programmen kommer att upphävas eller ändras för att anpassas till det nya regelverket Andra obligatoriska program bör gås igenom för att anpassas till det av utredningen föreslagna regelverket.

Införsel och utförsel

Bestämmelserna om införsel av djur och andra varor från tredje land är harmoniserade inom EU. Detsamma gäller in- och utförsel av djur och andra varor från eller till andra EU-medlemsstater. Som anförs ovan är utgångspunkten att det inte ska finnas några handelshinder, som t.ex. gränskontroller, vid handel på den inre marknaden. Handel med djur medför dock vissa risker för smittspridning varför det inom EU har fastslagits vissa djurhälsokrav som ska vara uppfyllda för att djur ska få föras mellan medlemsstaterna samt vissa åtgärder som ska möjliggöra smittspårning. Dessa bestämmelser är idag huvudsakligen genomförda i föreskrifter meddelade Jordbruksverket med stöd av bemyndiganden i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om ineller utförsel av varor. Utredningen finner dock att bestämmelser som reglerar de grundläggande villkoren vid in- och utförsel av djur är avgörande för att uppnå målsättningarna med djursmittslagen och föreslår att de anges i lag. Mer detaljerade bestämmelser bör dock regleras på förordningsnivå eller på föreskriftsnivå.

Utredningen bedömer att utredningens förslag inte påverkar Sveriges godkända kontrollprogram avseende salmonella och att Sverige därför bör kunna fortsätta att kräva provtagning avseende salmonella vid införsel av avelsfjäderfän, värphöns, kläckägg, slakthöns och kött från nötkreatur, svin och fjäderfän samt ägg avsedda för direkt konsumtion.

Utredningen finner emellertid att Sverige för närvarande inte har några godkända tilläggsgarantier avseende salmonella vid införsel av svin och anser att Sverige åter bör ansöka om att erhålla sådana garantier. Utredningen kan vidare konstatera att det inte finns någon legal grund för Sverige att upprätthålla särskilda krav avseende salmonella vid införsel av nötkreatur, varför Sverige inte längre har rätt att kräva provtagning avseende salmonella vid införsel av levande nötkreatur.

Sammanfattning SOU 2010:106

Utredningen finner vidare, av skäl som har redogjorts för ovan, att Sverige inte har rätt att i avvaktan på kommissionens beslut upprätthålla nationella införselbestämmelser om provtagning på djur i karantän. Således förslår utredningen att den provtagning som utförs vid införsel av levande djur bör upphöra när det gäller följande djursmittor: paratuberkulos, leptospira hardjo, campylobakter foetus och trichomonas hos nötkreatur, PRRS, TGE, PED och leptospira pomona hos svin, paratuberkulos och smittsam juverinflammation hos får och getter samt ILT och IB hos fjäderfän.

Övervakning av smittsamma djursjukdomar – ett myndighetsansvar

En förutsättning för att upprätthålla ett gott djurhälsoläge i landet är att smittor upptäcks innan de fått stor spridning. Detta är bara möjligt om det sker en planerad och systematisk övervakning av djursmittor i landet. Epidemiologiska övervakningar kräver kunskaper inte bara i veterinärmedicin och humanmedicin utan också kunskaper i statistisk media och kommunikation i miljö, biologi, entomologi, m.m. för att förstå sambandet mellan miljö, den vilda faunan och lantbrukets djur.

Ett sådant samlat och brett angreppssätt i fråga om övervakning av smittsamma djursjukdomar finns inte i Sverige. Indirekt följer av olika lagar och förordningar att Jordbruksverket har ett ansvar för övervakning av djursmittor. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) ska också enligt sin instruktion följa sjukdomsutvecklingen hos såväl tama som hos vilda djur. Den vetenskaplig kompetensen i landet för övervakning av djursjukdomar finns också i huvudsak vid SVA. SVA har dock inte egna resurser för dessa uppgifter utan är i första hand beroende av medel från Jordbruksverket.

Utredningen anser att ansvaret för övervakning av djursmittor, inklusive den övervakning som krävs för att upprätthålla tilläggsgarantier och för att tillgodose kraven i EU:s lagstiftning i fråga om övervakning, ska ligga på den myndighet som har den vetenskapliga kompetensen för uppgiften, nämligen SVA. Fördelen med att sjukdomsövervakningen samlas på den myndighet som har den vetenskapliga kompetensen för övervakning är att kompetensuppbyggnad och kompetensutveckling kan ske under stabila och långsiktiga förhållanden. SVA är också den myndighet som i dag i prak-

tiken utvecklar och genomför huvuddelen av den övervakning som äger rum i landet inom området djursmittor. SVA:s nya uppdrag innebär att myndigheten ska ha rätt att utfärda föreskrifter som kan behövas för att övervaka vissa djursmittor inom djurhållningen.

Med ett tydligt myndighetsansvar för djursmittsövervakningen inom djurpopulationen får Sverige en stark och kompetent röst i de internationella sammanhang där metodfrågor och övervakningsbehov avhandlas.

Det operativa ansvaret för åtgärder mot allmänfarliga djursmittor ska även i fortsättningen ligga hos Jordbruksverket. Samma myndighet föreslås också få ansvaret för den smittspårning som måste göras kring ett utbrott av en djursmitta. Ett sjukdomsutbrott innebär en möjlighet att öka kunskapen om det aktuella smittämnet, t.ex. genom riktade övervakningsinsatser. Utredningen vill framhålla att det trots detta är viktigt att myndigheternas roller hålls isär. Myndigheten, med ansvar för övervakning av smittläget i landet, ska inte ansvara för hantering av utbrott.

Myndighetssamverkan på zoonosområdet

I Sverige är experter på folkhälsa och experter på djursjukdomar uppdelade på olika myndigheter. Ett visst samarbete förekommer i dag när det gäller rapportering om zoonoser men är i övrigt begränsat i fråga om sjukdomsövervakning, utformning av bekämpnings- och förebyggande åtgärder, metoder för smittspårning, prioriteringar av vilka sjukdomar som ska övervakas, etc.

Den samverkan som äger rum om zoonoser sker i Zoonosrådet. Zoonosrådet är ett rådgivande organ till Zonooscenter i SVA men saknar formell ställning och ett formellt uppdrag. Försök till gemensamma insatser, t.ex. kring provtagning, stupar på att det inte finns resurser knutna till rådet. Myndigheterna har olika ansvar och olika prioriteringar och i avsaknad av stöd från riksdag och regering kan verksamheten i Zoonosrådet inte prioriteras.

Utredningen föreslår att samverkan inom Zoonosrådet mellan berörda myndigheter ersätts med en formell struktur. Uppgiften är att sammanföra en bred kompetens inom det infektionsepidemiologiska området för att förstärka samverkan kring epidemilogisk övervakning och analys inom smittskyddsområdet.

Utredningen har diskuterat lämplig placering för en förstärkt resurs inom Zoonosområdet. Enligt utredningen är det endast två

Sammanfattning SOU 2010:106

myndigheter som kan komma i fråga, Smittskyddsinstitutet ( SMI) eller SVA.

Vid SVA finns redan zoonoscenter och Zoonosrådet och utredningen ser ingen anledning till att ge en ny struktur en annan lokalisering. Den nya strukturen ersätter Zoonosrådet. Utredningen föreslår att det av SVA:s instruktion ska framgå att det finns en samverkansgrupp i zoonosfrågor inrättad vid myndigheten.

Anmälningspliktiga djursmittor

Utredningen anser att det nuvarande systemet med anmälningspliktiga sjukdomar i stort ska behållas.

Utredningen anser att anmälningsplikten bör kunna utnyttjas och utformas på ett sätt som möjliggör en mer systematiskt bedömning av sjukdomsläget i landet. Det finns därför behov av en översyn av vilka sjukdomar som ska vara anmälningspliktiga i framtiden. Det ska framgå av djursmittslagen att de allmänfarliga djursmittorna ska omfattas av anmälningsplikt. Vilka djursmittor som i övrigt ska vara anmälningspliktiga föreslår utredningen överlämnas till den myndighet som har att ta emot anmälningarna, dvs. SVA.

Skyldighet att anmäla misstanke eller konstaterat fall av en djursmitta varierar beroende på smittämne, vilken lagstiftning eller vilket EU- direktiv som reglerar anmälningsplikten.

Utredningen anser att anmälningsskyldighet för de djursmittor som omfattas av anmälningsplikt ska, liksom i dag, gälla för veterinär och för den som är ansvarig vid ett laboratorium. I dagens lagstiftning görs inga inskränkningar av veterinärens anmälningsplikt. Utredningen finner dock att den nuvarande anmälningsskyldigheten är för omfattande i det att den träffar samtliga veterinärer oavsett om de arbetar med djur eller inte. Utredningen anser därför att skyldigheten bör gälla sådan information eller sådana misstankar som veterinären får kännedom om i sin yrkesutövning.

Vad gäller anmälningsplikten för djurägare och andra som i sitt yrke kommer i kontakt med djur är det utredningens principiella ståndpunkt att det inte borde införas någon generell anmälningsskyldighet motsvarande den som finns i epizootilagen. Djurägare eller andra personalgrupper som arbetar kring hållandet av djur borde i stället åläggas en skyldighet att tillkalla veterinär vid

allvarligare tecken på sjukdom hos djuren. Den formella anmälningsskyldigheten för misstanke om en viss djursmitta borde ligga hos veterinären och de laboratorier som utför analyser av prover från djurhållningen. Vid utredningens kontakter med kommissionen har det dock fästs stor vikt vid den enskilde djurägarens anmälningsskyldighet och utredningen finner att Sverige, för att korrekt genomföra direktiven på området, måste ålägga djurägarna en anmälningsplikt som även omfattar misstanke om en viss djursmitta. I avvaktan på att EU-lagstiftningen ändras överförs dagens system för anmälningsskyldighet avseende epizootier till den nu föreslagna lagstiftningen i, i huvudsak, oförändrat skick. Den som håller djur ska således åläggas att kontakta veterinär om han eller hon har anledning att misstänka en allmänfarlig djursmitta.

Anmälan om misstanke om djursmitta ska göras till SVA. Detta innebär i väsentliga avseenden en anpassning av lagstiftningen till hur anmälan om misstanke om allmän farlig djursmitta går till i praktiken. Utredningen föreslår att samtliga anmälningspliktiga djursmittor anmäls till SVA. SVA har att på vetenskaplig grund så snabbt som möjligt avgöra om det föreligger en grundad anledning att misstänka en allmänfarlig djursmitta. Vid sådan misstanke ska SVA omedelbart meddela Jordbruksverket som har att bedöma och genomföra de åtgärder som måste vidtas. Övriga anmälningspliktiga djursmittor bör kunna utgöra ett viktigt underlag i övervakningen av djursmittsläget inom djurhållningen.

Hanteringen av allmän farliga djursmittor

Som tidigare framgått delar utredningen in de allmän farliga djursmittorna i tre grupper; spärrsmittor och åtgärdssmittor och EUförordningssmittor. Avsikten är att statens åtgärder inte ska sträcka sig längre än nödvändigt för att stödja djurägarens egna smittskyddsåtgärder. För den tredje gruppen djursmittor, djursmittor som ska åtgärdas enligt en EU- förordning, styrs statens åtgärder av vad som anges i förordningen.

Vid misstanke om spärrsmitta i en anläggning ska en veterinär eller ett laboratorium anmäla misstanken till SVA. En sådan anmälan ska göras av veterinären så snart som denne inte kan utesluta att det föreligger en spärrsmitta. SVA avgör om misstanken är befogad och meddelar i så fall Jordbruksverket som har att besluta

Sammanfattning SOU 2010:106

om anläggningen ska isoleras. Beslutet ska utformas så att det inte blir mer omfattande än vad som behövs.

Spärrförklaringen innebär ett beslut om förbud mot, eller begränsningar i rätten, att besöka, lämna eller utföra transporter eller förflyttningar av djur eller fordon till eller från det område där smittan förekommer.

Det ankommer på den som ansvarar för anläggningen att bestämma vilka åtgärder som är lämpliga att vidta för att bekämpa smittan och därmed kunna visa att förutsättningarna för spärrbeslutet inte längre föreligger. När anläggningen visat sig vara fri från smittämnet och Jordbruksverket bedömer att så är fallet, beslutar verket om att häva spärren.

Ett spärrbeslut innebär ingen skyldighet för den som berörs av spärren att vidta några åtgärder för att bekämpa smittan. Utredningen anser dock att man kan utgå ifrån att verksamhetsutövaren på den spärrade fastigheten i de allra flesta fall av bl.a. ekonomiska eller djurskyddsskäl snarast kommer att vidta de åtgärder som krävs för att häva spärren. Det kan dock inte uteslutas att spärrbesluten i något enstaka fall kan komma att bestå under en längre tid. I vissa fall kan det därför finnas anledning för staten att besluta om att åtgärder måste vidtas för att undanröja risken för att smitta sprids. Sådana beslut ska enbart kunna meddelas om det föreligger särskilda skäl. Med det föreslagna systemet med beslut om spärrförklaring och ett större ansvar för djurägaren följer också ökade krav på den offentliga kontrollen.

För att kunna begränsa smittspridningen är det viktigt att utröna var smittan kommer ifrån och om den har spridits till fler anläggningar. Utredningen anser att Jordbruksverket alltid ska inleda en smittspårning. Utredningen anser att Jordbruksverkets skyldighet att utföra en smittspårning uttryckligen bör framgå av lagen. Till skyldigheten att smittspåra måste vidare kopplas en skyldighet för djurägaren i fråga, dennes affärskontakter, ägare till angränsande fastigheter, m.fl. att bistå myndigheten med uppgifter och tåla det intrång som behövs för smittspårningen.

Utredningen anser att beslut om spärr ska fattas av Jordbruksverket. Länsstyrelsens uppgift är att kontrollera att spärrbeslutet inte överträds.

Vid misstanke om åtgärdssmitta kan smittspridningen inte hindras genom att förhindra direkta och indirekta djurkontakter. Staten måste här vidta längre gående åtgärder än att enbart spärra en anläggning. Utredningen föreslår att de åtgärder som kan vidtas

i allt väsentligt ska överensstämma med vad som anges i nuvarande epizootilag.

En veterinär eller ett laboratorium som har anledning att misstänka att ett fall av en åtgärdssmitta har inträffat ska anmäla detta till SVA. En sådan anmälan ska, liksom för spärrsmittorna, göras så snart som veterinären har anledning att misstänka att det föreligger en åtgärdssmitta. SVA har därefter att avgöra om det föreligger befogad anledning att anta att en åtgärdssmitta har inträffat. När SVA anser att så är fallet ska SVA anmäla misstanken till Jordbruksverket. Jordbruksverket ska då fatta ett beslut om att isolera det område där smittan kan antas förekomma.

Vid bekräftelse av en åtgärdssmitta ska verket besluta om att omvandla isoleringsbeslutet till ett beslut om ”smittförklaring”. Enligt epizootilagen ska, om det är klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, den myndighet som regeringen bestämmer besluta om förbud mot transporter, m.m. som i den omfattning som detta behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring). Det gäller också enligt djursmittslagen.

Till skillnad från en spärrförklaring innebär en smittförklaring en skyldighet för verksamhetsutövaren att vidta åtgärder eller att tåla att det vidtas åtgärder för att bekämpa utbrottet av smittan. Smittförklaringen åtföljs av beslut från verket om de åtgärder som ska vidtas. Åtgärderna ska fastställas i en åtgärdsplan.

Ett beslut om smittförklaring ska hävas så snart som det har blivit klarlagt att det inte längre finns förutsättningar för beslutet.

Smittspårning kring utbrott av en åtgärdssmitta ska utföras av Jordbruksverket. Omfattning och inriktning på smittspårning bör avgöras både av smittan som sådan och av det specifika utbrottet. Liksom vad gäller spärrsmittorna bör skyldigheten att utföra en smittspårning uttryckligen framgå av lagen. Till skyldigheten att smittspåra måste vidare kopplas en skyldighet för affärskontakter, ägare till angränsande fastigheter, m.fl. att bistå myndigheten med uppgifter och tåla det intrång som behövs för smittspårningen.

Epizootilagen har bestämmelser om skyldighet för bl.a. slakteriinrättningar och bearbetningsanläggningar att på olika sätt bistå vid bekämpningen av epizootiska sjukdomar. Utredningen föreslår att bestämmelsen förs över till djursmittslagen vad gäller åtgärdssmittor.

Sammanfattning SOU 2010:106

Skyddsbeslut

Jordbruksverket ska ha möjlighet att besluta om skyddsåtgärder vid misstanke eller bekräftad förekomst av en djursmitta som, utan att vara kategoriserad som allmänfarlig, kan medföra allvarlig fara för djur och människor.

Sådana åtgärder ska dock enbart få vidtas för smittor som kan utgöra en allvarlig fara för människors hälsa, för jord- eller vattenbruksnäringen eller för miljön och inte normalt förekommer i landet. Åtgärderna ska enbart kunna vidtas i undantagsfall. Det bör därför snarast efter det att bestämmelserna har utnyttjats övervägas om djursmittan bör klassificeras som allmänfarlig.

Offentlig kontroll

Ett viktigt stöd i djurhållarnas verksamhet för att säkerställa ett gott smittskydd är att den som håller djur ska upprätta biosäkerhetsplaner. Myndigheterna kommer i många fall även att vara mindre operativa vid ett fall av en allmänfarlig djursjukdom än de är i dag. Detta gäller oavsett om djurhållaren håller livsmedelsproducerande djur eller inte. Ett överfört ansvar på djurägarna och näringen innebär därför också ökade krav på en effektiv offentlig kontroll.

Medlemsstaternas kontroll av bl.a. djurhälsa och djurskydd regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (kontrollförordningen). Vissa kompletterande bestämmelser behöver dock införas i den nya lagen. Kontrollförordningens bestämmelser ska omfatta såväl djur som hålls för livsmedelsproduktion som för annan djurhållning. Kontrollen måste emellertid tillämpas på ett riskbaserat sätt. Den som håller t.ex. ett enstaka sällskapsdjur ska inte omfattas av regelbunden kontroll.

Vad avser kontroll av biodling visar utredningens analys att det nuvarande systemet med bitillsynsmän strider mot bestämmelserna i kontrollförordningen. Systemet med bitillsynsmän måste följaktligen upphöra. Kontrollen avseende djurhälsobestämmelserna inom biodling inordnas i den offentliga kontrollen av övrig djurhållning.

De ansvariga kontrollmyndigheterna är enligt nu gällande lagar inom området djurhälsa och smittsamma djursjukdomar Jordbruksverket, Livsmedelsverket och länsstyrelserna. Tullverket har vidare vissa kontrollbefogenheter vid import och införsel av levande djur och varor.

Utredningen anser att det inte finns skäl till mer omfattande ändringar i kontrollorganisationen. Utredningen föreslår dock att den nuvarande ordningen där Jordbruksverket har möjlighet att delegera kontrolluppgifter till länsstyrelserna upphör. Utredningen anser att det alltid ska vara regeringen som beslutar vilken myndighet som ska utöva offentlig kontroll i den mån som inte annat följer av de EU-regler som kompletteras av djursmittslagen.

Vid ett utbrott av en åtgärdssjukdom bör dock verket, liksom i dag, vara den operativa kontrollmyndigheten. Vid ett fall av en sådan sjukdom ligger det närmast till hands att Jordbruksverket utövar kontrollen över att de beslutade åtgärderna efterlevs. I flertalet andra fall bör dock den offentliga kontrollen utövas av länsstyrelserna.

SVA ges ansvaret för övervakningen av djursmittor i landet och ges bl.a. rätten att utfärda föreskrifter eller i enskilda fall besluta om provtagning eller undersökning. För att kunna säkerställa efterlevanden måste det finnas en offentlig kontroll. Utredningen anser att det är naturligt att det är den beslutande myndigheten som har det övergripande kontrollansvaret för den verksamhet som omfattas av dess beslut. SVA bör således utses att vara kontrollmyndighet. Utredningen anser dock inte att SVA bör utöva den operativa offentliga kontrollen av enskilda djurägare. Även i dessa fall bör det åligga länsstyrelsen att utöva den offentliga kontrollen.

Kontrollförordningen innehåller också bestämmelser om finansiering av medlemsstaternas kontrollverksamhet. Det följer av kontrollförordningen att en medlemsstat i vissa fall, såsom för extra kontroll, är skyldig att ta ut en avgift för att finansiera kontrollen. Utredningen föreslår att det i djursmittslagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ta ut avgifter för offentlig kontroll. Utredningen anser emellertid att den offentliga kontrollen över bestämmelserna om djursmittor, i de fall som kontrollförordningen ger medlemsstaterna utrymme att välja finansieringsform, bör finansieras med allmänna medel.

Sammanfattning SOU 2010:106

Sanktionsbestämmelser

Utredningen föreslår att vissa mindre allvarliga överträdelser ska sanktioneras genom sanktionsavgifter istället för genom straffbestämmelser. De överträdelser som ska kunna föranleda sanktionsavgift ska vara lätt konstaterbara och inte kräva någon omfattande utredning eller ingående bedömning. Utredningen föreslår att överträdelser av vissa bestämmelser med krav på anmälan, registrering eller godkännande av djurhållning, registrering av djur, journalföring samt märkning av djur ska föranleda sanktionsavgift. Regeringen ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter dels om vilka överträdelser som ska föranleda sanktionsavgift, dels om avgiftens storlek. Avgiften ska utgå efter en på förhand bestämd taxa och vara lägst 1 000 kronor och högst 30 000 kronor. Avgiftsskyldigheten ska bygga på strikt ansvar. Beslut ska fattas av kontrollmyndigheten och gälla som domstols dom.

Straffbestämmelser

Utredningen finner att flertalet överträdelser av bestämmelserna i djursmittsregelverket bör sanktioneras genom sanktionsavgifter eller genom bötesstraff. Konsekvenserna av att bryta mot bestämmelserna varierar dock. Det kan uppstå mycket allvarliga konsekvenser om någon bryter mot vissa av bestämmelserna, särskilt de som reglerar bekämpningen av de allmänfarliga djursmittorna. För sådana gärningar anser utredningen att det är motiverat med en straffsanktion som innehåller fängelse i straffskalan. Enligt den nu gällande zoonoslagen och epizootilagen kan fängelse utgå i högst ett år vid brott mot sådana bestämmelser. När det gäller den maximala längden på ett fängelsestraff vill utredningen dock framhålla riskerna för bl.a. folkhälsan om en djurägare t.ex. bryter mot ett spärr- eller isoleringsbeslut. Utredningen föreslår därför att straffskalan för brott mot de bestämmelser som har störst betydelse för att förhindra en smittspridning ska utvidgas till att innehålla fängelse i högst två år.

Utredningen föreslår således att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anmäla misstanke om förekomst av en allmänfarlig djursmitta, bryter mot ett beslut om isolering, spärrförklaring, åtgärdsförklaring, ett skyddsbeslut eller mot beslut meddelade med stöd av artiklarna 12 och 13 i Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati döms till böter eller fängelse i högst två år. Till samma straff döms även den som uppsåtligen eller av oaktsamhet förflyttar djur eller produkter som kan sprida en åtgärdssmitta inom ett område som är belagt med restriktioner beträffande förflyttning av djur eller produkter eller som för ut djur eller produkter som kan sprida en åtgärdssmitta från ett sådant område.

Därutöver föreslår utredningen att brott mot ett flertal bestämmelser, bl.a. underlåtenhet att följa bestämmelser om hygienåtgärder, underlåtenhet att upprätta biosäkerhetsplan och försäljning av djur med särskilt märke utan att ha rätt till det, ska straffas med böter. Brott mot bestämmelserna om in- och utförsel av djur bör, liksom idag, sanktioneras genom lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Ersättning till djurägare vid utbrott av allmänfarliga djursmittor

Dagens hantering av djursjukdomar innebär kostnader för enskilda djurägare, för företag inom animalieproduktionen och för staten. Det regelverk för hantering av smittsamma djursjukdomar som utredningen föreslår kommer också att innebära kostnadsdelning mellan stat och näring. Utredningens förslag om riskdelning mellan näringen och staten har som utgångspunkt att staten ansvarar för en infrastruktur för övervakning och bekämpning av smittsamma djursjukdomar och att denna betalas över statens budget.

Vid misstanke om ett utbrott av en allmänfarlig djursmitta är det statens ansvar att nödvändiga spärrar upprättas och upprätthålls. Staten ansvarar också och bekostar den provtagning och de analyser som behövs för att konstatera eller avfärda misstanke om en allmänfarlig djursmitta. Även de prover som tas för beslut om att häva ett spärrat område genomförs och bekostats av staten. Är det fråga om en spärrsjukdom är det djurägarens ansvar att i övrigt vidta de åtgärder som krävs för att spärren ska kunna hävas.

Vid misstanke om eller konstaterat utbrott av en åtgärdssjukdom sträcker sig statens ansvar längre. Staten kan kräva att djurhållaren upprättar en åtgärdsplan för de åtgärder djurägaren ska genomföra för att smittämnet inte längre ska utgöra en risk för

Sammanfattning SOU 2010:106

djurhållningen, andra djurhållaren, miljön m.m. Staten kan där så bedöms nödvändigt för att förhindra smittspridning besluta om avlivning och destruering av djur i en djurbesättning eller en hel besättning. För sådana åtgärder, om det inte rör sig om enstaka djur, ska djurhållaren ha rätt att ansöka om ersättning för kostnader och förluster som det statliga ingripandet medför. Det är utredningens uppfattning att i normalfallet ska staten kompensera djurhållaren för värdet av de djur som avlivas samt för kostnaderna för bortforsling och destruktion av avlivade djur till följd av statens beslut. Om särskilda skäl föreligger bör staten även i andra fall än vad som täcks av de ordinarie ersättningsreglerna kunna lämna ersättning.

Regressrätt

I utredningens uppdrag har ingått att säkerställa statens möjligheter att kräva ersättning från skadevållare där staten har fått ersätta den drabbade.

Det praktiska utrymmer för behov av regressmöjlighet, med det föreslagna ersättningssystemet, blir inte stort men det kan användas vid fall av skadevållande när smitta sprids vid handel med djur, när smitta sprids vid transporter eller när smitta sprids vid tillhandahållande av tjänster eller produkter (inbegripet foder). Utredningen föreslår en bestämmelse som gör det möjligt för staten att kräva ersättning från en skadevållare där staten direkt har fått ersätta den drabbade.

Statens regressrätt bör inte omfatta alltför låga belopp och utredningen föreslår därför att beloppsgränsen ska utgöras av ett prisbasbelopp enligt socialförsäkringsbalken.

Övergångsregler

Utredningen anser att förändringen av regelverket för ersättning till djurhållare för förluster och kostnader i samband med att ett utbrott bekämpas bör införas successivt. Utredningen föreslår att de nuvarande ersättningssystemet vid utbrott av epizootier eller salmonellas avvecklas. De djurägare som även i fortsättningen önskar att skydda sig mot stora kostnader och förluster i samband med att ett utbrott av en allmän farlig djursmitta bekämpas bör

kunna få önskat skydd genom olika privata försäkringar. Sådana heltäckande försäkringar finns dock inte i dagsläget och det kan inte uteslutas att det för vissa djursmittor kan ta en viss tid för försäkringsmarknaden att erbjuda lämpliga lösningar. För att inte enskilda djurägare, när den nya lagstiftningen träder i kraft, ska utsättas för orimliga kostnader till följd av ett utbrott i besättningen behövs det övergångsregler.

När det gäller de allmänfarliga djursmittor som kategoriseras som spärrsmittor anser utredningen att det inte finns behov av övergångsregler. Det är i första hand fråga om bekämpning av utbrott av salmonella. Redan i dag finns det produktionsgrenar som är helt hänvisade till försäkringsmarknaden för att skydda sig mot kostnader och förluster vid utbrott av salmonella. Det bör vara möjligt för försäkringsbranschen att tämligen omgående utvidga salmonellaförsäkringen på lämpligt sätt till också andra produktionsinriktningar. Skillnaden mot dagens situation för de produktionsinriktningar som inte omfattas av det statliga ersättningssystemet är att Jordbruksverket enligt nuvarande regelverk upprättar en sanerings- eller åtgärdsplan för anläggningen. Enligt utredningens förslag blir det en uppgift för djurägaren. Vad en sådan plan ska innehålla blir en viktig del i den skadereglering som nu försäkringsbolaget får utföra. Skadereglering är en naturlig uppgift för försäkringsbranschen på andra områden men som i dag Jordbruksverket ansvarar för när det gäller salmonella och epizootier. Försäkringsbranschen har framhållit att det saknas kompetens på området inom branschen. Det bör dock vara möjligt för försäkringsbolagen att bygga upp den nödvändiga kompetensen.

I fråga om åtgärdssjukdomar är läget annorlunda. Erfarenheter från större utbrott av allvarliga epizootier ligger långt tillbaka i tiden. Det kan följaktligen vara svårt för försäkringsbranschen att bedöma riskerna för olika djursmittor samt att finna lämpliga möjligheter till återförsäkring. Det kan således ta en längre tid att erbjuda djurhållare heltäckande försäkringar mot samtliga djursmittor som kategoriseras som åtgärdssmittor. Det motiverar att de nuvarande ersättningsreglerna avvecklas successivt.

Utredningen anser att en övergång till det nya ersättningssystemet bör ske under en treårsperiod så att det nya systemet är i kraft full ut det fjärde året. Det bör noteras att när det gäller åtgärdssmittor är det staten som fastställer åtgärdsplanen på samma sätt som i dagsläget. På samma sätt som i dag är det också djurägaren som ska genomföra planen men till skillnad från dagsläget utgår inte någon

Sammanfattning SOU 2010:106

statlig ersättning för saneringen och övriga åtgärder med undantag för ersättning för djur som avlivas enligt åtgärdsplanen. Övergångsreglerna innebär att avvecklingen av ersättningen för produktionsförluster och saneringskostnader sker successivt under treårsperioden.

Summary

Terms of reference

The Inquiry has been given the mission to conduct a broad review of the legislation on infectious animal diseases etc. The proposal is to be aimed at modernising, clarifying and simplifying the legislation and ensuring correct implementation of European Community legislation. The Inquiry has been asked to examine in particular the possibility of collating the legislation in a smaller number of statutory instruments than at present. The Inquiry’s proposals and new legislation are to be aimed at eliminating unacceptable risks to human health, animal welfare, the environment, affected industries and society at large.

It is pointed out in the terms of reference that the present rules for the importation of live animals from other EU Member States have been questioned from the point of view of Community law. It is necessary to conduct a review of the provisions on the importation of animals and animal products particularly, with regard to their compatibility with Community legislation. The objective for the review and the Inquiry's conclusions are that the Swedish regulatory framework should be in agreement with the obligations that follow from membership of the EU.

The remit includes analysing whether present legislation leads to problems in defining the responsibilities of various authorities in connection with the surveillance and control of zoonotic diseases in animals, foods and humans. If the Inquiry finds that there are demarcation problems due to deficiencies in the legislation, the Inquiry is to present proposals for changes to the statutory instruments concerned in order to eliminate such problems.

The Inquiry is asked to conduct a review of current funding models for compensation in outbreaks of animal diseases to analyze if it is possible and appropriate to wholly or partially

replace the present funding of measures in the area of animal health through taxation, with a different system that entails an altered sharing of costs between government and the private sector. The Inquiry should aim at reducing the costs for the state and making these costs more predictable . EU rules on State aid shall be taken into account.

The development of and background to government policy on infectious disease control

According to Swedish legislation on epizootic diseases, the State has always taken operational responsibility for the control of outbreaks of infectious animal. Over time different authorities have been responsible, but it was not until the year 1972 that operational responsibility was given to the authority responsible for development of the agricultural sector. There has been a gradual transferral of power to decide which animal diseases to be covered by the rules contained in the Epizootic Diseases Act. Initially these decisions were taken by the Riksdag (Swedish Parliament), which later delegated this power to the Government, which in its turn has delegated the task to the authority responsible for promoting the development of the agricultural sector, i.e. the Swedish Board of Agriculture. The Swedish Board of Agriculture consequently also acquired important tasks in the area of public health, which is further highlighted by the fact that it is the Swedish Board of Agriculture that decides which infectious animal diseases that are to be controlled under the Zoonotic Diseases Act.

For a long period of time it was only possible for a livestock owner to apply for compensation for animals culled in connection with control of an outbreak of disease. Animal owners had to bear other costs and losses themselves. The State has gradually taken on greater responsibility for the animal owner’s losses and expenses in the control of epizootic outbreaks. In 1980 the Riksdag decided that animal owners who incurred expenses and losses in connection with epizootic outbreaks would be entitled to full compensation for losses resulting from livestock having been culled, for production losses and for disinfection and cleaning of premises and equipment. Under the 1999 Epizootic Diseases Act, compensation for production losses was reduced to 50 per cent. However, entitlement to 100 percent compensation was retained for certain serious diseases.

A unique factor in Swedish policyies on infectious disease control is the concerted and vigorous policy to control salmonella in animal husbandry. This policy originates in a major outbreak of salmonella that occurred in Alvesta in the year 1953. Salmonella was initially controlled under the Epizootic Diseases Act, with the state bearing operational responsibility for its control. The State has retained operational responsibility, but as the costs of disease control have risen, the compensation paid to animal keepers has been reduced. No government compensation is now paid in some forms of production for losses incurred by the animal keeper in connection with control of a salmonella outbreak. In the year 1999 a separate Zoonotic Diseases Act was introduced which today only covers salmonella.

Before the State gave animal owners the right to have losses in connection with the control of epizootic diseases covered in full, it was possible for livestock owners to protect themselves against losses by taking out insurance. There were both private insurance policies and a government-subsidised voluntary insurance scheme. As government compensation schemes expanded, the scope for private insurance diminished. Government-subsidised insurance disappeared at the same time as the State assumed full responsibility for the costs of of production losses in the control of outbreaks. The insurance market has been opened up again, firstly because government compensation in the control of salmonella has decreased and in some cases has completely stopped, and secondly following the decrease in compensation for losses of production in connection with the control of epizootic diseases to 50 per cent for most epizootic diseases.

The strong involvement of the State in policies on infectious disease control in the area of livestock must be viewed in connection with the role of agriculture in the national economy. For a long time the agricultural economy and national economy were one and the same. However, agriculture has undergone a dramatic structural transformation since the Second World War. Today agriculture accounts for less than 0.5 percent of GDP, and livestock production for approximately 0.2 percent of total production. The share of livestock production in employment is less than 0.5 percent.

The diminishing share of agriculture in the national economy has not reduced the responsibility of the State for disease control in livestock farming. The operational responsibility of the State has long

remained unchanged. Government compensation in outbreaks of disease has steadily increased, and it is only in recent times that the trend has been reversed. However, responsibility for the development and scope of policy on infectious disease control has been delegated from the political level – the Riksdag and Government – to the level of government agencies. A large proportion of infectious disease control issues are now dealt with and decided by experts in government agencies, companies and animal health organisations in collaboration.

Sweden’s accession to the European Community brought a crucial change in circumstances for infectious disease control policy in the area of livestock. In principle it was no longer possible for the State to carry out border checks to ensure that animals and animal products imported into the country were free of various disease agents. In the EU premises wishing to sell animals to another Member State must be documented as free of certain specifically stated animal diseases. This did not in itself pose a problem for Sweden. The problem was rather that Sweden saw a need to establish mandatory trade requirements for a number of other diseases which had never occurred in Sweden or which Sweden had successfully controlled or intended to control.

Sweden applied for additional guarantees for 28 diseases that were not already covered by the EU’s animal health conditions for trade in livestock, including salmonella. The Commission did not have time to consider all Sweden’s applications for additional guarantees before accession to the EU. At the time of accession, Sweden therefore obtained the right, through amendments to the directives that govern the trade in livestock, to apply certain transitional provisions in the importation of animals into Sweden. It was stipulated for a large number of diseases that the Commission would examine the Swedish applications as soon as possible. A right was also introduced for Sweden, pending the Commission’s examination, to apply the national provisions relating to these diseases which were in force prior to accession to the EU for a period of one year. The Commission decided in January 1996 to extend the period with regard to some of the diseases for one year, to 31 December 1996. The Commission has not taken any decisions on extension after that date.

Pending a response from the Commission to Sweden's applications, Sweden has continued to maintain import restrictions in the form of quarantine and diagnostic tests of livestock from other

EU Member States. The Inquiry has concluded that the fact that the Commission has still not examined the Swedish applications for additional guarantees does not have any crucial bearing on Sweden's right to retain its national provisions concerning testing for the diseases. Sweden’s right to retain its national provisions was limited in time. When the time limit expired, Sweden was obliged to adapt its regulatory framework to EU legislation. It is therefore the Inquiry’s opinion that the Swedish import requirements for testing in quarantine for these infectious diseases of animals must come to an end. Hereby new circumstances apply for national policies on infectious disease control. This is one of the reasons why the Inquiry considers that present policies on infectious disease control need to be re-examined.

With the aim of facilitating the speedy detection of various disease agents in livestock farming, the Riksdag passed new legislation ahead of Sweden’s accession to the EU, the Act on Diagnostic Testing etc. This law, application of which is delegated to the Swedish Board of Agriculture, gives the Board the power to take tests from various livestock herds for surveillance purposes. The Act additionally enables the Swedish Board of Agriculture to use coercive measures to control all infectious animal diseases in livestock farming. The Swedish Board of Agriculture thus has three different laws at its disposal which enable the Board to control infectious animal diseases by taking coercive measures, the Epizootic Diseases Act (1999:657), the Zoonotic Diseases Act (1999:658) and the Act (2006:806) on the Act on Diagnostic Testing etc. The Epizootic Diseases Act covers only animal diseases that pose a public danger. There is no such limitation of the scope of the Zoonotic Diseases Act or the Act on Diagnostic Testing etc. The term public danger is not clearly defined. Yet it is of crucial significance to the individual livestock owner which of the three laws is applied, as the right to financial compensation differs between the laws. The legal situation may well be perceived as unclear.

The animal health situation in Sweden

It is difficult to form a general opinion about the animal health situation in the country, with regard both to animals in livestock production and to other animals. The systematic surveillance that takes place is limited to specified communicable diseases of

animals. It does not tell us anything about the animal health situation in general. The possibility of international comparisons is also limited and relates principally to communicable diseases of animals that are covered by EU rules.

Subject to these provisos, it can nevertheless be claimed that the animal health situation in Sweden is good. The number of outbreaks of epizootic infectious diseases is small, and the outbreaks that do occur can be restricted to one herd or to a small number of herds. The number of cases of salmonella infection in livestock has varied between 30 and 35 outbreaks per year over the past ten years. The number of human cases of salmonella infection in Sweden has remained stable over the past 20 years at an average of around 800 per year. How many of these cases can be attributed to Swedish livestock farming is unclear, but the number is probably very low. The Inquiry notes that efforts to further reduce the incidence of salmonella in livestock would probably have a marginal or no effect on public health. The Inquiry’s economic analysis suggests that further initiatives to control zoonotic diseases in livestock farming should be focused on other diseases than salmonella.

Points of departure for the Inquiry

Infectious disease control policy is to be aimed at meeting the need of society for protection against communicable diseases in animals. This policy is to provide a high level of protection for human life and health, good animal health and reduce the risk of serious consequences for agriculture or aquaculture in the event of an outbreak of an infectious disease. Infectious disease control policy is to be compatible with EU legislation in this area and also promote free movement in the internal market in general.

Infectious disease control policy is to be based on the principle that risks have to be addressed where it is easiest to prevent spread of infection, namely in the activities where the risks are present. If this is to be achieved, producers must be aware of the risks that exist in different activities, so that the risks can be addressed. It should be apparent from the legislation that it is the operator who has primary responsibility for limiting and addressing the risks that production entails for the operator’s animals, other people’s animals or humans. Preventive efforts at herd level are being given greater emphasis in infectious disease control policies.

The State has overarching responsibility for the objectives of infectious disease control policies being met. The State also has operational responsibility in certain situations for the goals of infectious disease control being maintained. Some serious communicable animal diseases are spread in such a way that individual producers cannot protect their livestock if the disease agent is in the surroundings, or can only do so with difficulty. In such situations it may become necessary for the State to supplement the efforts made by an individual producer or by producers working in collaboration in order to safeguard the objectives of legislation on communicable animal diseases. The underlying principles and frameworks of the measures taken by the State must therefore be clear to everyone concerned, with regard both to which infectious diseases are involved and to what mandatory requirements the State can impose on livestock owners.

Policy on infectious disease control is to a great extent dictated by the EU. It is the task of the State to work within the EU towards a policy on animal health that fulfils the objectives outlined above. The Inquiry thus takes the view that Sweden must make active efforts within the EU to limit diseases in animals.

A new law on the management of communicable diseases in animals

Legislation in the area of infectious diseases in animals has emerged over a long period and has become unwieldy. It needs to be simplified, made clearer and brought together in a single law.

The Inquiry proposes that a provision be introduced stating that the new law will aim to meet the need of society for protection against communicable diseases in animals. This law should provide a high level of protection for human life and health, ensure good animal health and reduce the risk of serious consequences for agriculture or aquaculture. The law should also contribute to meeting society’s requirements for animal welfare, environmental protection and safe foods. It is proposed that the law be named the Animal Contagions Act.

The Animal Contagions Act replaces relevant parts of the Epizootic Diseases Act (1999:657), the Act (2006:806) on Diagnostic Testing etc., and the Act (2006:807) on Control of Animals etc., as well as the Diseases of Bees Act (1974:211). It is also proposed that

the new legislation should encompass regulations concerning infectious disease control in relation to the importing and exporting of goods, which at present are issued pursuant to the Act (1975:85) on Power to Issue Regulations on the Importing or Exporting of Goods.

A provision is introduced in the Animal Contagions Act that the infectious disease control measures taken under the Act must be based on science and proven experience and that they must not go further than is justified on the basis of the danger to human or animal health. The Animal Contagions Act also recalls that the measures taken pursuant to the Act must contribute to free movement within the EU.

The scope of the new law

The Animal Contagions Act is to be applied to infectious animal diseases or other animal diseases which can be communicated to humans or between animals and which may pose a substantial threat to human or animal health. The Inquiry proposes that the term animal contagion (djursmitta) be used for such animal diseases or other infectious diseases. The Act contains provisions on measures to prevent and hinder the spread of communicable diseases of animals and provisions on the surveillance of these diseases. The Act is focused on animals kept in agricultural or aquacultural enterprises but covers all animals.

Animal contagions of public danger

According to the Inquiry’s proposals, animal owners are responsible for the health of their animals. This applies to all communicable and other diseases. Some animal contagions are however so serious that the State must assume responsibility for stopping the spread of infection and limiting the consequences of an outbreak. Such communicable diseases of animals are designated as posing a public danger.

It is the opinion of the Inquiry that animal contagions shall be deemed as being of public danger if they

• may pose a serious threat to human health • may result in heavy financial losses in agriculture or aquaculture • may pose a serious threat to the environment • are covered by direct measures against individuals under EU

legislation

The assessment of whether an animal contagion is to be covered by direct measures or not, on the basis that it poses a serious threat to human health, should be guided by the definition in the Communicable Diseases Act (2004:168) of diseases posing a public danger, i.e. infectious diseases which may be life-threatening, cause long-term illness or severe suffering or have other serious consequences. Animal contagions which may have such effects are to be regarded as so serious that they can be classified as posing a public danger.

Outbreaks of serious animal contagions which previously could have great consequences for the economy can now be managed, and the damage to the economy can be limited. The Inquiry has concluded that an outbreak of an animal contagion can cause significant problems to livestock production, but that the consequences for the economy of the country are slight. In light of this, the Inquiry considers that it should be sufficient for an outbreak to result in heavy financial losses in the agricultural or aquacultural sectors for it to be possible to classify the disease agent as an animal contagion of public danger.

Communicable diseases may also occur which do not pose any or only pose insignificant problems for the agricultural or aquacultural industry or to humans, but which could have devastating consequences if they were allowed to spread among wild animals. The consequences of the disease agent for the environment could lead to it being classified as an animal contagion of public danger . This is primarily the case for disease agents which can be detected in fish farms.

It only justified for society to intervene with measures to control the spread of an animal contagion which may pose a serious threat to human health or cause heavy financial losses in the agricultural or aquacultural industries if there is sufficient knowledge of the disease agent, its pattern of spread and its control. Without this knowledge success cannot be anticipated with the control measures decided upon.

There are provisions in EU legislation on control of a number of communicable diseases of animals. These provisions are to a great extent justified by the fact that they relate to diseases that may cause public-health problems or have serious consequences for agriculture. EU membership places Sweden under an obligation to monitor and control the disease agents stated in EU legislation. The communicable diseases of animals which are covered by the EU disease control directives must obviously be covered by the mandatory rules contained in the legislation.

For a Member State to maintain additional guarantees granted by the Commission or to maintain its status as free from a specified disease it is required to take various measures. In light of this situation, the Inquiry has come to the conclusion that the animal diseases for which Sweden has been granted additional guarantees or has disease-free status are to be designated as animal contagions of public dangersolely on the basis of what follows from EU legislation.

Classification of animal contagions of public threat

Animal contagions of public danger are divided into • diseases requiring stand-still • diseases requiring action • diseases subject to EU Regulations

The Inquiry proposes that animal contagions of public danger should be divided into various categories. The division into diseases requiring stand-still and diseases requiring action is based on the level of measures society needs to take to manage the risk of spread of infection. Another basic principle should be as far as possible to take account of risks posed by a disease agent in a particular form of production or in a particular type of animal. Those diseases whose control is governed by EU regulations should, however, be classified in their own category, diseases subject to EU Regulations. EU Regulations are directly applicable, and a Member State is not allowed to have provisions which repeat or in some other way regulate the same matter as the EU Regulation. These diseases therefore cannot be regulated in the same way as other animal contagions of public danger.

Diseases requiring stand-still measures are contagions where spread of infection can be stopped by introducing stand-still areas designed in such a way that direct or indirect contacts between infected animals on the premises and animals on other premises are prevented.

Diseases requiring action are animal contagions where it is not possible to limit the spread of infection solely by preventing direct or indirect animal contacts by closing the area where the infection is present. If a case of such a disease occurs, the State must decide on the action to be taken to prevent the spread of infection.

The mode of spread of the disease agent should be taken into account in assessing whether an animal contagion of public danger is to be classified as a disease requiring action or stand-still. If the disease agent is easily spread over long distances, for example by the wind, along watercourses or by vectors, it is not sufficient merely to close the area where the disease has been detected. Such a disease agent must be classified as a disease requiring action. Account must also be taken in classification of whether EU legislation regulates what actions have to be taken to control the disease. Several EU directives contain requirements that animals have to be culled and that restriction zones have to be established around the affected area. Restrictions of various kinds have to be introduced within the restriction zones, for example against transportation. Diseases diseases covered by these directives must be classified as diseases requiring action.

It is the opinion of the Inquiry that the potential danger posed by the disease to humans must also be taken into account in classification. Even if the spread of a disease in itself could be prevented by a stand-still order, it should be classified as a disease requiring action if it is very dangerous by nature. Anthrax can be mentioned as an example of such a disease.

The Inquiry takes the view that actions targeted at an individual to control and limit the spread of an animal contagion of public danger are so intrusive that it should be left to the Riksdag to decide for which diseases these actions should be taken. The Inquiry therefore proposes that it should be laid down in law for which diseases shall be classified as animal contagions of public danger.

In the event that a new disease arises suddenly and a decision cannot be obtained sufficiently quickly from the Riksdag, the Government should, however, be able to decide that the disease is to be

covered by the provisions on diseases subject to EU regulation, requiring stand-still or requiring action, provided the disease is judged to fulfil the criteria stated for the disease category concerned. This decision should be placed before the Riksdag as soon as possible.

It is proposed that the new law should cover 53 disease agents designated as posing a public danger. This is a significantly higher number than the disease agents covered by the present Epizootic Diseases Act and Zoonotic diseases Act. Some of the disease agents for which Sweden has been declared as disease-freeaccording to EU rules are not at present listed as epizootic diseases or zoonotic diseases. The incidence of these disease agents is monitored according to provisions in the Act on Diagnostic Testing etc. The disease agents concerned are under current legislation not considered to pose a public danger: Yet they controlled by essentially the same methods as disease agents that have been classified as posing a public danger. The financial consequences for the livestock keeper differ greatly depending on whether the disease agent is controlled pursuant to the Epizootic Diseases Act, Zoonotic Diseases Act or the Act on Diagnostic Testing etc. The Inquiry considers that the disease agents which the State has undertaken to control according to EU rules should be treated in a similar way from the point of view of the individual and therefore be classified as posing a public danger. For the individual livestock keeper this means that it becomes clearer from legislation in which cases the State can intervene against a disease. The consequences of the intervention also become more predictable.

New animal contagions

Climate change and globalisation entail a risk of new diseases entering Sweden. Climate change may also lead to disease agents already present in the country, but not at present regarded as a threat, developing and causing problems for public health or agriculture and aquaculture. If in the future it is deemed necessary to classify a disease a decision,for example to classify the disease agent as requiring stand-still or action, should be preceded by an investigation with the participation not only of public-health experts and veterinary experts but also of experts from other specialist areas of

significance in order to formulate effective and appropriate infectious disease control.

The Inquiry considers that more integrated forms of cooperation are needed between human medicine and veterinary medicine and other experts in the area of health. This may lead to new assessments regarding which diseases are to be covered by legislation in the area of animals. Diseases which affect public health, such as MRSA (and possibly other resistant bacteria) and Q-fever, may come into question for inclusion in the future.

Requirements for biosecurity plans in livestock farming

The Inquiry has taken note of information suggesting that there are deficiencies in the biosecurity awareness of Swedish animal owners. The Inquiry’s basic premise is that primary responsibility for dealing with animal contagions rests with the livestock keeper. To provide support in exercising this responsibility, the Inquiry proposes that anyone who keeps animals commercially, on a large scale or for exhibitions, should be obliged to have a biosecurity plan to address the risk of infection being introduced into or spreading from premises.

The Inquiry proposes that the Government, or the agency appointed by the Government, ideally the Swedish Board of Agriculture, should have the power to issue regulations on basic hygiene measures and other biosecurity measures. The factors which pose a particular risk include movements of animals, direct contacts between animals and indirect contacts for example through people and vehicles. The measures judged to be of the greatest significance in reducing the risk of spread of infection are hygiene measures such as routines for hygiene and visitors, quarantine, isolation and testing as well as sectioning and “all-in all-out systems”.

The Inquiry considers that it is among the factors mentioned that the basic requirements for biosecurity plans are to be obtained. The provisions are of such a nature that it is suitable for the Government to be empowered to lay down the basic requirements.

Sector guidelines

The Inquiry considers that industry organisations should be encouraged to draw up sector guidelines for biosecurity. This enables the sector to devise biosecurity guidelines focused on a particular branch of production, for example organic rearing of pigs, integrated rearing of fattening pigs or sow pools.

There are provisions in EU hygiene legislation on hygiene requirements for food companies. The Member States have to encourage the preparation, dissemination and use of national guidelines for good hygiene practice. Hygiene sector guidelines that have been prepared are reviewed and approved by the National Food Administration.

Biosecurity guidelines in primary production should be examined in an equivalent way in relation to the requirements set forth in legislation. It should also be possible for biosecurity guidelines to be prepared for those sectors that represent businesses that are not food producers, such as zoos or the breeding and sale of pets.

Competence for the assessment of guidelines from the point of view of biosecurity does not rest primarily with the National Food Administration but with the Swedish Board of Agriculture. The Inquiry therefore proposes that the Swedish Board of Agriculture should be tasked with assessing biosecurity guidelines, in consultation with the National Food Administration and other affected parties. This issue should suitably be regulated by an ordinance decided upon by the Government.

The Inquiry proposes that financial assistance should be given to support organisations in preparing biosecurity guidelines.

Transport of animals

The movement of animals can entail a high risk of spread of infection. It is crucially important that those who transport animals are aware of the risks. In the Inquiry’s view, Swedish legislation on transport of animals lacks biosecurity requirements for domestic transports. The regulatory framework means that Sweden accepts lower requirements for transport within the country than for transport to neighbouring countries.

The Inquiry proposes that the provision in the Act on Diagnostic Testing etc. on the right to issue regulations on movement documents for animals and on animal health and hygiene in livestock

transport should be transferred to the new law. This power covers both the requirements to be drawn up for hauliers and which hauliers are to be subject to the requirements. In view of the fact that a livestock keeper has to take responsibility for risks in production, transportation of the livestock keeper’s own livestock or between premises for which the livestock keeper is responsible should be exempted from the requirement to reduce risks of infection in transport. In such cases it should be up to livestock keepers themselves to assess and address the risk of spread of infection.

Organised health control – the control programmes

The option for organisations in the livestock area to arrange voluntary organised health control with statutory support is retained in the new law. The distribution of tasks and responsibilities between government and industry organisations is clarified. The government shall no longer issue detailed regulations on the running of the programmes. This government involvement shall be phased out. The possibility of livestock owners trading livestock under a special designation of freedom from disease with statutory support remains and should be regarded as an important element in preventive efforts and in the biosecurity plan. Organisations in livestock farming are consequently given statutory support in seeking to ensure that trade in livestock only takes place with healthy animals or with animals that are free of a particular disease which the organisation wishes to limit.

There must be ways of stipulating mandatory measures such as testing, hygiene measures and requirements for the registration and marking of animals. This follows in part from EU legislation. Closer details on such measures should be stipulated by the authorities responsible.

The State and government agencies should not, on the other hand, be able to stipulate on control measures or other radical measures with regard to communicable diseases not classified as animal contagions of public danger. It should consequently no longer be possible for the State to stipulate culling or isolation of infected animals or to ban movement of animals to another part of the country unless a disease classified as an animal contagion of public danger is concerned.

The Inquiry takes the view that if animal owners, organisations or abattoirs consider it necessary to limit or control a disease agent that is not classified as posing a public danger, this should be done through voluntary participation. This does not rule out the State in some situations being able to support voluntary health programmes in livestock farming through financial grants. This should primarily relate to disease agents with clear public-health aspects but where the disease agent for various reasons can not be classified as posing a public danger.

Exceptions to this rule can, however, be made in cases where it is appropriate to apply what is known as the safeguard clause. Under EU rules on the importing and exporting of animals there may also be a need to stipulate isolation or a ban on transport for certain animals.

The assessment above has the consequence that some of the mandatory programmes now existing will be cancelled or amended in order to adapt them to the new regulatory framework. Other mandatory programmes should be examined in order to adapt them to the regulatory framework proposed by the Inquiry.

Importing and exporting

Provisions on the importing of animals and other goods from third countries are harmonised within the EU. The same applies to the importing and exporting of animals and other goods from and to other EU Member States. As stated above, the basic principle is that there should not be any obstacles to trade, for example border controls, in trade in the internal market. However, trade with animals entails certain risks of the spread of infection. It has therefore been established in the EU which animal health requirements have to be met for animal movements between Member States, as well as measures to facoöotate make contact tracing to establish the origins of a contagion. These provisions are at present principally implemented in regulations issued by the Swedish Board of Agriculture pursuant to the powers granted to it under the Act (1975:85) on Power to Issue Regulations on the Importing or Exporting of Goods. The Inquiry finds, however, that provisions governing the fundamental conditions in the importing and exporting of animals are crucial to attaining the objectives of the Animal Contagions Act and proposes that they be laid down by law.

More detailed provisions should, however, be issued in an ordinance from the Government or regulations issued by government agencies.

The Inquiry judges that the its proposals do not affect Sweden’s approved control programmes regarding salmonella and that it should therefore be possible for Sweden to continue to require that samples be taken to test for salmonella in the importation of breeding poultry, laying hens, hatching eggs, broiler hens and meat from cattle, pigs and poultry, as well as eggs intended for direct consumption.

However, the Inquiry finds that Sweden at present does not have any approved additional guarantees regarding salmonella in the importation of pigs and considers that Sweden should apply again in order to obtain such guarantees. The Inquiry additionally notes that there are no legal grounds for Sweden to maintain special requirements regarding salmonella in the importation of cattle, and that Sweden therefore no longer has the right to require that samples be taken to test for salmonella in the importation of live cattle.

The Inquiry further finds, for reasons outlined above, that Sweden does not have the right to maintain national import provisions on the testing of animals in quarantine pending the Commission’s decision. The Inquiry therefore proposes that the sampling carried out in the importation of live animals should cease with regard to the following animal contagions: paratuberculosis, leptospira hardjo, campylobacter foetus and trichomonas in cattle, PRRS, TGE, PED and leptospira pomona in pigs, paratuberculosis and infectious mastitis in sheep and goats and ILT and IB in poultry.

Surveillance of infectious animal diseases – a government agency responsibility

If a good animal health situation is to be maintained in the country, it is essential that animal contagions are detected before they become widespread. This is only possible if planned and systematic surveillance of animal contagions takes place in the country. Epidemiological surveillance requires knowledge not only of veterinary and human medicine but also of statistics, the media and communication, the environment, biology, entomology etc. in

order to understand the connection between the environment, wild fauna and livestock.

There is no such collective and broad approach to the surveillance of infectious animal diseases in Sweden. It follows indirectly from various laws and ordinances that the Swedish Board of Agriculture has responsibility for the surveillance of animal contagions. The National Veterinary Institute (SVA), according to its instructions, also has to monitor disease trends in both domesticated and wild animals. It is furthermore SVA that has the scientific expertise in the surveillance of animal diseases. However, SVA does not have resources of its own to accomplish these tasks and is primarily dependent on funding from the Swedish Board of Agriculture.

The Inquiry considers that responsibility for the monitoring of animal contagions, including the surveillance required to maintain additional guarantees and to fulfil the requirements in EU legislation with regard to surveillance, should be held by the government agency which has the scientific expertise for the task, i.e.SVA. The advantage with disease surveillance being brought together in the government agency that has scientific expertise for surveillance is that expertise can be built up and developed under stable and long-term conditions. SVA is also the agency that today in practice develops and implements most of the surveillance that takes place in the country in the area of animal contagions. SVA’s new remit means that the agency has to have the right to issue regulations that may be needed for the surveillance of certain communicable diseases in livestock farming.

Clear government agency responsibility for the monitoring of animal contagions in the livestock population gives Sweden a strong and expert voice in international contexts in which methodological issues and needs for monitoring are discussed.

Operational responsibility for measures against animal contagions of public danger should continue to be held by the Swedish Board of Agriculture. It is proposed that the same government agency should also be given responsibility for the contact tracing necessary when an outbreak of a communicable disease of animals occurs. An outbreak of disease presents an opportunity to gain increased knowledge of the disease agent concerned, for example through targeted surveillance efforts. The Inquiry wishes to emphasise that despite this it is important that the roles of the government agencies are kept separate. The agency responsible for

surveillance of the situation regarding infection in the country should not be responsible for dealing with outbreaks.

Collaboration between authorities in the area of zoonotic diseases

Experts in public health and experts in animal diseases are divided between different authorities in Sweden. Some cooperation takes place today with regard to reporting on zoonotic diseases but cooperation is otherwise limited with regard to disease monitoring, design of control and preventive measures, methods of contact tracing, prioritisation of which diseases are to be monitored etc.

The collaboration that takes place on zoonotic diseases occurs in the Zoonosis Council. The Zoonosis Council is an advisory body to a Zoonosis Centre which is located at SVA but does not have any formal position or formal remit. Attempts at joint initiatives, for example, on the taking of samples, fail due to the lack of resources attached to the Council. The agencies have different responsibilities and different priorities, and in the absence of support from the Riksdag and the Government, activities in the Zoonosis Council cannot be prioritised.

The Inquiry proposes that the collaboration within the Zoonosis Council between the government agencies concerned should be replaced by a formal structure. The task is to bring together broad expertise in the area of infection epidemiology in order to strengthen the collaboration on epidemiological monitoring and analysis in the area of infectious disease control.

The Inquiry has discussed a suitable location for a strengthened resource in the area of zoonotic diseases. In the Inquiry’s view there are two government agencies that can come into consideration, the Swedish Institute for Infectious Disease Control (SMI) or SVA.

There zoonosis centre and Zoonosis Council are already located at SVA, and the Inquiry does not see any reason to locate a new structure elsewhere. The new structure replaces the Zoonosis Council.

The Inquiry proposes that it should be apparent from SVA's instructions that a collaborative group on zoonosis issues is established at the agency.

Notifiable diseases of animals

The Inquiry considers that the current system of notifiable diseases should be largely retained.

The Inquiry considers that rules on notifiable diseasesshould be drafted and applied in such a way as to make more systematic assessments of the disease situation in the country possible. There is therefore a need for a review of which diseases are to be notifiable in the future. It should be apparent from the Animal Contation Act that contagions of public danger are to be notifiable. The Inquiry proposes that the question of which other animal contagions are to be notifiable should be left to the authority which has to receive the notifications, i.e. SVA.

The obligation to report suspected or confirmed cases of a communicable disease of animals varies depending on the disease agent and what legislation or EU directive governs notifiability.

The Inquiry considers that the duty to notify compulsorily notifiable diseases should, as is the case today, apply to veterinarians and persons responsible for a laboratory. There are no restrictions on the duty of notification of the veterinary surgeon in the current legislation. The Inquiry finds, however, that the current notifiability is too extensive in that it relates to all veterinary surgeons, regardless of whether they work with animals or not. The Inquiry therefore considers that the obligation should apply to such information or such suspicions as the veterinary surgeon learns of in the exercise of his or her profession.

With regard to the duty of notification for livestock owners and others who professionally come into contact with animals, the fundamental position of the Inquiry is that no general duty of notification should be introduced equivalent to that contained in the Epizootic Diseases Act. Livestock owners or others who work on the keeping of animals should instead to be obliged to call a veterinary surgeon if more serious signs of disease are present in the animals. The formal duty of notification when a particular animal contagion is suspected should belong to the veterinarinarian and the laboratories that conduct analyses of samples from livestock. However, in the Inquiry’s contacts with the Commission great emphasis has been put on the duty of notification of the individual livestock owner, and the Inquiry finds that, in order to implement the directives in the area correctly, Sweden must impose on livestock owners a duty of notification that also encompasses suspicion of a

particular communicable disease. Pending amendments to the EU legislation, the present-day system of notifiability regarding epizootics should be transferred to the legislation now proposed in essentially unchanged form. Livestock keepers should thus be obliged to contact a veterinary surgeon if they have reason to suspect a communicable disease posing a public danger.

Notification of suspicion of an animal contagion should be made to SVA. In essence this means that the legislation will be adapted to what is already done in practice. The Inquiry proposes that all notifiable animal contagions should be notified to SVA. SVA shall then decide as quickly as possible on a scientific basis where there are strong grounds for suspecting an animal contagion of public danger. In the event of such suspicion, SVA shall immediately inform the Swedish Board of Agriculture, which must then assess and implement the necessary measures. Other notifiable diseases should be provide an important basis for the monitoring of the situation regarding communicable diseases in livestock.

Management of animal contagions of public danger

As stated earlier, the Inquiry divides the animal contagions of public danger into three groups: diseases requiring stand-still, diseases requiring action and diseases subject to EU Regulation. The intention is that government action should not go further than necessary to support the animal owner’s own disease control measures. Government action for the third group of animal contagions, diseases to be dealt with under an EU Regulation, is dictated by what is stated in the Regulation.

If there is suspicion of a disease requiring stand-still on premises, a veterinary surgeon or laboratory should notify this suspicion to SVA. Such a notification should be made by the veterinarinarian if he or she is unable to rule out the possibility of an animal contagion requiring stand-still being present. SVA decides whether the suspicion is justified, and if so informs the Swedish Board of Agriculture, which has to decide whether the premises are to be isolated. The decision should be drafted in such a way that it does not become more extensive than necessary.

The declaration of stand-still entails a decision to prohibit, or restrict the right to, visit or leave or carry out transportation or

movements of animals or vehicles to or from the area where the disease is present.

It is up to the person responsible for the premises to determine what measures it is appropriate to take to control the infection and therefore be able to show that the circumstances on which the stand-still decision was taken no longer exist. When the premises have been shown to be free of the disease agent and the Swedish Board of Agriculture judges this to be the case, the Board should decide on lifting of the stand-still order.

A decision on stand-still does not entail any obligation for the person affected by the decision to take any action to control the disease. However, the Inquiry considers that it can be assumed that the operator at the closed-off premises in the vast majority of cases will take the measures required to have the stand-still order lifted as soon as possible, among other things for financial or animal welfare reasons. The possibility cannot, however, be ruled out that in occasional casesthe stand-still decisions in will persist for a longer period. In exceptional cases there may therefore be cause for the State to decide that measures must be taken to eliminate the risk of infection spreading. It should only be possible for such decisions to be taken in special circumstances. The proposed system of decisions for a declaration of stand-still and greater responsibility also brings with it greater requirements for public control.

To enable the spread of infection to be limited, it is important to investigate where the infection comes from and whether it has spread to other premises. The Inquiry considers that the Swedish Board of Agriculture should always initiate contact tracing. The duty of the Swedish Board of Agriculture to conduct contact tracing should be explicitly stated in the Act. The duty to undertake contact tracing must additionally be linked to a duty for the livestock owner concerned, this person’s business contacts, owners of adjacent properties etc. to assist the government agency with information and accept the intrusion needed for contact tracing.

The Inquiry considers that decisions on stand-still should be taken by the Swedish Board of Agriculture. The task of the county administrative board is to check compliance.

If a disease requiring action is suspected, the spread of infection cannot be prevented by preventing direct and indirect contact between animals. The State must take more far-reaching measures here than merely issuing a stand-still order. The Inquiry proposes

that the measures that can be taken should essentially be in agreement with the provisions of the present Epizootic Diseases Act.

A veterinarian or laboratory with reason to suspect that a case of an animal contagion requiring action has occurred, should notify SVA. Such notification, as in the case of outbreaks of disease requiring stand-still, should be made immediately if the veterinary surgeon has reason to suspect that a disease requiring action is present. SVA then has to decide whether there are grounds for assuming that a case of communicable disease requiring action has occurred. When SVA considers this to be the case, SVA has to notify the suspicion to the Swedish Board of Agriculture. The Swedish Board of Agriulture then has to take a decision to isolate the area where the disease can be assumed to be present.

If a case of disease requiring action is confirmed, the Board has to decide to convert the decision to isolate to a decision on “declaration of infection”. Under the Epizootic Diseases Act, if it is clarified that a case of epizootic disease has occurred, the agency determined by the Government has to prohibit transport etc. to the extent needed to counteract spread of infection (declaration of infection). This is also applicable under the Animal Contagions Act.

In contrast to a declaration of stand-still, a declaration of infection imposes a duty on the operator to take measures or to accept measures being taken to control the outbreak of the disease. The declaration of infection is accompanied by decisions from the Board on the actions to be taken. The actions to be taken have to be laid down in an action plan.

A decision on declaration of infection has to be lifted as soon as it has been clarified that the circumstances on which the decision was based no longer exist.

Contact tracing in relation to outbreaks of a disease requiring action has to be performed by the Swedish Board of Agriculture. The scope and focus of contact tracing should be determined both by the disease as such and by the specific outbreak. As in the case of outbreaks of disease requiring stand-still, the duty to carry out contact tracing should be explicitly stated in the Act. The duty to undertake contact tracing must additionally be linked to a duty for business contacts, owners of adjacent properties etc. to assist the government agency with information and tolerate the intrusion needed for contact tracing.

The Epizootic Diseases Act contains provisions on the duty for abattoirs and processing plants, among other establishments, to

assist in the control of epizootic diseases in various ways. The Inquiry proposes that these provisions be transferred to the Animal Contagions Act with regard to outbreaks of disease requirng action.

Decisions on protective measures

The Swedish Board of Agriculture should be authorised to decide on protective measures if an animal disease is suspected or confirmed which, without being classified as posing a public danger, may pose a serious danger to animals or humans.

Such measures should, however, only be taken for diseases which may represent a serious danger to human the agricultural or aquacultural sectors or to the environment and that do not normally occur in the country. It should only be possible for these measures to be taken in exceptional cases. As soon as possible after a decision on protective measures has been taken an evaluation must take place to decide whether the disease should be classified as posing a public danger.

Public controls

An important form of support for livestock keepers’ activities to ensure protection against communicable diseases is that they have to draw up biosecurity plans. The government agencies will in many cases also be less operational in a case of an animal contagion of public danger than they are today. This applies regardless of whether the livestock keeper keeps food-producing animals or not. A transfer of responsibility to animal owners and the industry therefore also signifies stricter requirements for effective public controls.

Control of animal health and animal welfare by the Member States is regulated by the Regulation (EC) No 882/2004 of the European Parliament and of the Council of 29 April 2004 on official controls performed to ensure the verification of compliance with feed and food law, animal health and animal welfare rules (Official Controls Regulation). However, certain supplementary provisions need to the introduced into the new law. The provisions of the Official Controls Regulation are intended to cover both animals kept for food production and other animals. The controls

must, however, be applied in a risk-based manner. People who keep individual pets, should not be subject to regular controls.

With regard to control of bee-keeping, the Inquiry’s analysis shows that the present system of bee inspectors contravenes the proisions of the Official Controls Regulation. The system of bee inspectors must consequently come to an end. Controls regarding animal health provisions in bee-keeping should be integrated into the public controls of other animal husbandry.

The responsible control authorities under current laws in the area of animal health and infectious diseases of animals are the Swedish Board of Agriculture, the National Food Administration and the county administrative boards. The Swedish Customs Service additionally has control powers in the importing and exporting of live animals and goods.

The Inquiry does not consider there to be reason for more extensive changes to the organisation of controls. The Inquiry proposes, however, that the present scheme in which the Swedish Board of Agriculture has the option of delegating control tasks to the county administrative boards should cease. The Inquiry considers that it should always be the Government that decides which authority is to exercise official control unless otherwise stipulated by the EU rules, supplemented by the Animal Contagions Act.

In the event of an outbreak of a disease requiring action, however, the Board should, as at present, be the operational control authority. In a case of such a disease it is most logical for the Swedish Board of Agriculture to check that the measures decided upon are complied with. In the majority of other cases public control should, however, be exercised by the county administrative boards.

SVA is given responsibility for the surveillance of animal contagions in the country and given the right to issue regulations or, in individual cases, decide on the taking of samples or testing. There must be public control to ensure compliance. The Inquiry considers it natural for it to be the decision-making authority that has overall control authority for the activity covered by the authority’s decision. SVA should therefore be designated as control authority. The Inquiry does not, however, consider that SVA should exercise operational public control of individual livestock owners. In these cases too it should be incumbent on the county administrative board to exercise public control.

The Public Controls Regulation also contains provisions on funding of the Member States’ control activity. It follows from the Public Controls Regulation that a Member State in some cases, such as for extra control, is obliged to levy a charge to fund the control. The Inquiry proposes that authorisation should be introduced into the Animal Contagions Act for the Government or the authority designated by the Government to levy charges for public control. The Inquiry considers, however, that public control of the provisions on animal contagions, in cases where the Public Controls Regulation gives the Member States scope to choose form of funding, should be financed from public funds.

Penalty charges

The Inquiry proposes that certain less serious contraventions should be penalised by the imposition of penalty charges instead of through penal provisions. Only cases of non-compliance that can be easily established without the need for extensive investigation or detailed assessment should be subject to a penalty charge. The Inquiry proposes that contraventions of certain provisions with requirements for notification, registration or approval of livestock keeping, registration of livestock, keeping of records and marking of animals should lead to payment of a penalty charge. The Government should be empowered to issue more detailed regulations firstly on what contraventions are to lead to imposition of a penalty charge and secondly on the level of the charge. The charge should be payable at a predetermined rate and be not less than SEK 1 000 and not more than SEK 30 000. Obligation to pay the charge should be based on strict liability. Decisions should be taken by the control authority and apply as court judgments.

Penal provisions

The Inquiry finds that the majority of contraventions of the provisions of the regulatory framework on animalcontagions should be penalised by the imposition of penalty charges or fines. However, the consequences of breaches of the provisions vary. Very serious consequences can arise through the non-compliance by an individual of certain provisions, particularly those which govern the

control of contagions of public danger. The Inquiry considers a penal sanction where imprisonment is included in the scale of penalties to be justified for such offences. Under the current Zoonotic Diseases Act and Epizootic Diseases Act, a maximum term of imprisonment of one year can be imposed if such provisions are breached. Regarding the maximum length of a term of imprisonment the Inquiry wishes, however, to emphasise the risks to public health if a livestock owner breaches a decision on stand-still or isolation, for example. The Inquiry therefore proposes that the scale of penalties for offences against the provisions of greatest significance in order to prevent spread of infection should be expanded to include imprisonment for a maximum term of two years.

The Inquiry therefore proposes that any person who deliberately or through negligence omits to notify suspicion of the presence of an animal contagion of public danger, breaches a decision on isolation, declaration of stand-still, declaration of action, a protective decision or a decision issued pursuant to Articles 12 and 13 of Regulation (EC) No 999/2001 of 22 May 2001 laying down rules for the prevention, control and eradication of certain transmissible spongiform encephalopathies, should be sentenced to payment of fines or to a maximum term of imprisonment of two years. The same penalty should also be imposed on any person who deliberately or through negligence moves animals or products which can spread a disease requiring action within an area in which restrictions have been imposed regarding movement of animals or products or who exports animals or products which can spread a disease requiring action from such an area.

In addition, the Inquiry proposes that breaches of a number of provisions, for instance failure to follow provisions on hygiene measures, failure to draw up a biosecurity plan and sale of animals with a special marking without having the right to do so should be punished by imposition of fines. Breaches of the provisions on importing and exporting of animals should, as at present, be penalised under the Act on Penalties for Smuggling (2000:1225).

Compensation for livestock owners in outbreaks of animal contagions of public danger

The present management of animal diseases entails costs for individual animal owners, for businesses in livestock production and for the State. The regulatory framework which the Inquiry proposes for managing infectious animal diseases will also entail cost sharing between government and industry. The Inquiry’s proposals on risk sharing between industry and government are based on the State being responsible for an infrastructure for the surveillance and control of infectious animal diseases and on this being paid for through the government budget.

If an outbreak of an animal contagion of public danger is suspected, it is the responsibility of the State for necessary standstill areas to be established and maintained. The State is also responsible for and bears the expense of sampling and the analyses needed to confirm or refute suspicion of a communicable disease of animals posing a public danger. The taking of samples for decisions to lift stand-still measures is also done and paid for by the State. In case of diseases requiring stand-still, it is the responsibility of the animal owner to take other necessay measures so that the standstill can be lifted.

If an outbreak of a disease requiring action is suspected or confirmed, the responsibility of the State extends further. The State can require the livestock keeper to draw up an action plan for the actions the livestock keeper has to take so that the disease agent will no longer pose a risk to livestock, other livestock keepers, the environment etc. Where deemed necessary to prevent spread of infection, the State may decide on culling and destruction of animals in a herd or a whole population of amimals. Unless individual animals are concerned, livestock keepers should have the right to apply for compensation for expenses and losses brought about by the government intervention. The Inquiry takes the view that the livestock keeper should normally receive compensation for the value of the animals culled and for the costs of removal and destruction of culled animals as a consequence of government decisions. If there are special reasons for doing so, the State should also be able to pay compensation in cases other than those covered by the ordinary rules on compensation.

Right of recourse

The Inquiry’s remit has included ensuring that it is possible for the State to demand compensation from wrongdoers where the State has had to compensate the person affected.

The practical scope for right of recourse with the proposed system of compensation will not be large but can be used in the case of wrongdoing when infection is spread through trade with animals, when infection is spread in transportation or when infection is spread through the supply of services or products (including feedstuffs). The Inquiry proposes a provision which makes it possible for the State to demand compensation from a wrongdoer where the State has had to compensate the person affected.

The State’s right of recourse should not cover low amounts , and the Inquiry therefore proposes that the limit on the amount should be one price base amount according to the Social Insurance Code.

Transitional rules

The Inquiry considers that the change in regulatory framework for compensation to livestock keepers for losses and expenses in connection with control of an outbreak should be introduced gradually. The Inquiry proposes that the current system of compensation in outbreaks of epizootic diseases and salmonellas should be phased out. Animal owners who wish to protect themselves against high costs and losses in connection with control of an outbreak of an animal contagion of public danger should be able to obtain the desired protection through private insurance schemes. However, such comprehensive insurance schemes do not exist at present, and the possibility of it taking some time for the insurance market to offer suitable solutions cannot be ruled out for certain animal diseases. Transitional rules are needed so that individual livestock keepers are not exposed to unreasonable costs as a consequence of an outbreak in the herd when the new legislation comes into force.

The Inquiry does not consider there to be a need for transitional rules with regard to the animal contagions of public danger that are classified as diseases requiring stand-still. This primarily concerns salmonella. There are already branches of production that rely

entirely on the insurance market for protection against costs and losses in the case of an outbreak of salmonella. It should be possible for the insurance industry to expand salmonella insurance in a suitable manner to other types of production almost immediately. The difference compared with the present-day situation for those types of production that are not covered by the government compensation scheme, is that under the present regulatory framework the Swedish Board of Agriculture takes responsibility for action plans for disinfection and cleaning etc. after an outbreak of salmonella. According to the proposal of the Inquiry this becomes a task for the livestock owner. What such a plan should contain will be an important element in the claim settlement the insurance company now has to make. Settlement of claims is a natural task for the insurance industry in other areas, but an area for which the Swedish Board of Agriculture is responsible today with regard to salmonella and epizootic diseases. The insurance industry has emphasised that there is a lack of expertise in this area in the industry. It should, however, be possible for the insurance companies to build up the necessary expertise.

The situation with regard to diseases requiring action is different. Experience from major outbreaks of serious epizootic diseases goes back a long way. It may consequently be difficult for the insurance industry to assess the risks of various animal contagions and to find suitable options for re-insurance. It may therefore take a long time before comprehensive insurance schemes are available covering all the animal contagions classified as requiring action. This provides justification for phasing out the present-day rules on compensation gradually.

The Inquiry considers that a transition to the new compensation system should take place over a period of three years, so that the new system is fully in force in the fourth year. It should be noted that with regard to diseases requiring action it is government that establishes the action plan in the same way as at present. It is also, in the same way as today, the livestock owner who has to implement the plan, but in contrast to the current situation no government compensation is paid for disinfection, cleaning and other measures with the exception of compensation for animals culled under the action plan. The transitional rules mean that compensation for production losses and disinfection and cleaning costs are phased out successively over the three-year period.

Författningsförslag

1. Förslag till djursmittslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Syfte

1 § Denna lag syftar till att tillgodose samhällets behov av skydd mot djursmittor. Lagen ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, ge en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jord- eller vattenbruksnäringen.

Lagen ska också bidra till att samhällets krav på djurskydd, miljöskydd och säkra livsmedel tillgodoses.

Allmänna principer

2 § Smittskyddsåtgärder som vidtas med stöd av denna lag ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte gå längre än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors eller djurs hälsa.

3 § De åtgärder som vidtas med stöd av denna lag ska vidare bidra till att främja fri rörlighet inom Europeiska unionen för levande djur, produkter av djur, livsmedel och foder samt att främja handel med tredje land.

Författningsförslag SOU 2010:106

Lagens omfattning och innehåll

4 § Lagen innehåller bestämmelser om

– god biosäkerhet, provtagning och undersökning av djur, märkning och registrering m.m. (2 kap.)

– in- och utförsel av djur, m.m. (3 kap.) – anmälningsplikt (4 kap.) – åtgärder vid misstanke eller bekräftat fall av spärrsmitta, åtgärds-

smitta eller EU-förordningssmitta (5 kap.)

– bestämmelser om offentlig kontroll m.m. (6 kap.) – straffbestämmelser m.m. (7 kap.) – sanktionsavgifter m.m. (8 kap.) – övriga bestämmelser (9 kap.)

5 § Det finns också bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör människor, djur, livsmedel eller andra objekt i smittskyddslagen (2004:168), lagen (2006:1570) om internationella hot mot människors hälsa, livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter samt miljöbalken.

Lagens avgränsning mot miljöbalken

6 § Om det med stöd av 1 kap. 14 eller bestämmelserna i 5 kap. meddelas föreskrifter eller beslut i enskilda fall vars tillämpning kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken ska 2 kap. 3 § i den balken tillämpas.

EU-bestämmelser som kompletteras av lagen

7 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU-bestämmelser) som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen ska i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna.

Definitioner

8 § Med djursmittor avses i denna lag smittsamma djursjukdomar och andra smittor som kan överföras från djur till människor eller mellan djur och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors eller djurs hälsa.

9 § Med allmänfarliga djursmittor avses djursmittor som

1. omfattas av direkta åtgärder mot enskilda enligt EU:s lagstiftning, eller

2. kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa eller ge stora ekonomiska förluster i jord- eller vattenbruksnäringen eller kan innebära ett allvarligt hot mot miljön, och där det finns möjligheter att begränsa smittspridningen genom åtgärder som riktar sig mot djur eller djurhållning.

Allmänfarliga djursmittor indelas i EU-förordningssmittor, spärrsmittor och åtgärdssmittor.

10 § Med EU-förordningssmittor avses allmänfarliga djursmittor vars bekämpning regleras i EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Med spärrsmittor avses allmänfarliga djursmittor, som inte är EUförordningssmittor, där smittspridningen kan hindras genom åtgärder för att förhindra direkta eller indirekta kontakter mellan djur genom att det område där smitta förekommer spärras.

Med åtgärdssmittor avses allmänfarliga djursmittor, som inte är EU-förordningssmittor, där risken för smittspridning medför att det inte är en tillräcklig åtgärd att spärra det område där smittan förekommer.

11 § EU-förordningssmittor anges i bilaga 1 och spärrsmittorna i bilaga 2 och åtgärdssmittorna i bilaga 3 till denna lag.

I bilaga 3 anges även målsättningen med myndigheternas åtgärder vid förekomst av en åtgärdssmitta.

12 § Med anmälningspliktiga djursmittor avses djursmittor som enligt bestämmelser i denna lag ska anmälas.

Författningsförslag SOU 2010:106

Särskilda bemyndiganden

13 § Om riksdagens beslut om ändring i bilaga 1, 2 eller 3 inte kan avvaktas, får regeringen föreskriva att bestämmelserna om EUförordnings-, spärr- eller åtgärdssmittor ska tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss djursmitta som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet, om smittan bedöms uppfylla kriterierna i 9 §.

En sådan föreskrift får meddelas endast om det vid lagens ikraftträdande inte var känt

– att djursmittan uppfyller kriterierna i 9 §, eller

– att smittspridning av djursmittan skulle kunna förekomma i landet.

Föreskrifter som meddelas med stöd av denna paragraf ska snarast underställas riksdagens prövning.

Skyddsbeslut

14 § Vid misstanke eller bekräftad förekomst av en djursmitta som, utan att omfattas av bilaga 1, 2 eller 3 eller av en föreskrift som meddelas med stöd av 13 §, bedöms uppfylla kriterierna i 9 § första stycket 2 får den myndighet som regeringen bestämmer i enskilda fall besluta om

1. avlivning eller isolering av djur,

2. begränsningar eller andra villkor när det gäller hanteringen av djur, djurprodukter och andra varor, samt

3. begränsningar eller villkor när det gäller kontakter mellan djur och människor.

Sådana beslut får dock endast meddelas om det dessförinnan inte var känt att smittan uppfyller kriterierna i 9 § första stycket 2 eller att smittspridning av djursmittan skulle kunna förekomma i landet.

Föreskrifter om upphörande av bekämpningen av en allmänfarlig djursmitta

15 § Om det är klarlagt att en allmänfarlig djursmitta inte längre kan bekämpas med rimliga insatser, får regeringen meddela föreskrifter om att

1. bekämpningen av smittan ska upphöra,

2. bestämmelserna i 5 kap. inte längre ska tillämpas på smittan, och

3. misstanke om förekomst av smittan inte längre ska vara anmälningspliktig enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 § första stycket eller 2 § första stycket.

2 kap. God biosäkerhet, provtagning och undersökning av djur, märkning och registrering m.m.

Förebyggande åtgärder

1 § Veterinärer och andra som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska vara uppmärksamma på förekomsten av djursmittor och vidta de åtgärder som skäligen kan krävas från smittskyddssynpunkt.

Krav på god biosäkerhet

2 § Den som håller djur ska vidta åtgärder för att minska risken för introduktion eller spridning av djursmittor (biosäkerhetsåtgärder). Åtgärderna ska vara anpassade efter de förhållanden och de risker som finns i den aktuella djurhållningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om

1. skyldighet att föra anteckningar om verksamheten, och

2. krav på hygien- och andra biosäkerhetsåtgärder i djurhållningen.

Biosäkerhetsplaner

3 § Den som håller djur i näringsverksamhet, i större omfattning eller för förevisning ska upprätta en biosäkerhetsplan. I planen ska anges de faktorer som innebär risk för introduktion eller spridning av djursmittor och de åtgärder som ska vidtas för att förebygga eller minska dessa risker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om biosäkerhetsplaner samt föreskrifter om undantag från kravet på biosäkerhetsplaner.

Författningsförslag SOU 2010:106

Djurtransporter

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt om djurhälsa och hygien vid transport av djur.

Seminverksamhet

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål.

Provtagning och undersökning av djur

6 § För att kartlägga förekomst av eller fastställa frihet från djursmittor får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning av djur och djurprodukter, foder samt material i övrigt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i enskilda fall fatta beslut om att provtagningen eller undersökningen ska utföras av en veterinär eller annan person som förordnas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare eller annan rättsinnehavare och ska genomföras på ett sätt som innebär så små olägenheter som möjligt för denne.

Märkning och registrering

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2. krav på registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt

3. krav på tillstånd för verksamhet med djur. Ett tillstånd som avses i första stycket 3 får återkallas.

I föreskrifter enligt första stycket kan det föreskrivas att en organisation får föra register och utfärda identitetshandlingar.

Frivilliga djurhälsoprogram

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i syfte att förebygga djursmittor

1. meddela föreskrifter om frivilliga djurhälsoprogram för djur som människan har i sin vård, och

2. ge organisationer rätt att anordna sådant djurhälsoprogram.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter om att djur som är anslutna till djurhälsoprogram enligt första stycket 2 får överlåtas under särskild beteckning som är förbehållen sådana djur.

9 § Den som innehar djur av sådant slag och inom sådant område för vilket djurhälsoprogram enligt 8 § första stycket 2 har anordnats har rätt att få djuren anslutna till programmet. Fortsatt anslutning får vägras, om djurens innehavare inte följer det regelverk som gäller för programmet.

3 kap. In- och utförsel av djur, m.m.

Inledande bestämmelser

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

1. införsel av djur, produkter av djur, smittämnen och material som används vid hantering av djur och som kan sprida djursmitta till Sverige från såväl länder inom EU som länder utanför EU, och

2. utförsel av djur, produkter av djur, smittämnen och annat material som används vid hantering av djur och som kan sprida djursmitta ur Sverige till såväl länder inom EU som länder utanför EU.

Bestämmelser om kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna i detta kapitel samt om åtgärder vid bristande efterlevnad finns i 6 kap.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att länder utanför EU ska jämställas med länder som ingår i EU.

Regeringen får vidare meddela föreskrifter om att sådan förflyttning av djur till eller från Finland eller Norge som föranleds av renskötseln och sker enligt internationella överenskommelser inte ska omfattas av bestämmelserna om införsel eller utförsel i detta kapitel.

Författningsförslag SOU 2010:106

Generella villkor för in- och utförsel av djur m.m.

2 § I de fall villkoren för införsel eller utförsel av djur m.m. inte regleras i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska djur som förs in i landet från ett annat EU-land eller tredje land samt djur som förs ut ur landet till ett annat EU-land

1. uppfylla de djurhälsokrav som avses i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §,

2. komma från anläggningar som är godkända eller registrerade på sätt som avses i föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 7 § första stycket 2 och 3,

3. vara identifierade på sätt som avses i föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 7 § första stycket 1,

4. medföra de hälsointyg eller andra handlingar som avses i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §.

3 § Djur som kommer från områden som enligt EU-lagstiftning eller nationell lagstiftning står under djurhälsorestriktioner får inte föras in i eller ut ur landet. Detsamma gäller för

1. djur som är avsedda för slakt till följd av ett lands bekämpningsprogram, eller

2. djur eller produkter som inte får saluföras i ursprungslandet på grund av risker för människor eller djurs hälsa.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller i tillämpliga delar också för produkter samt för djur vars sperma eller ägg är föremål för handel samt vilka utgör donatordjur för embryon som är föremål för handel.

4 § Införsel av djur och produkter av djur är, utöver vad som följer av 2 och 3 §§, inte tillåten om djuren eller produkterna omfattas av ett införselförbud enligt särskilt beslut inom EU.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. djurhälsokrav som ska vara uppfyllda vid införsel eller utförsel av djur,

2. besiktning av djur av officiell veterinär inför införsel eller utförsel av djur,

3. intyg om sjukdomsfrihet eller identitet,

4. krav på att den som för in djur till landet eller ut för djur ur landet ska vara registrerad, och

5. undantag från villkoren i 2 och 3 §§.

Införsel

Särskilda villkor vid införsel från tredje land

6 § Införsel av djur och produkter av djur från ett land utanför EU är inte tillåten om djuren eller produkterna kommer från ett område från vilket införsel inte får ske till EU.

7 § Införsel från land utanför EU av djur eller varor som avses i 1 § första stycket får endast ske på särskilt utpekade platser (gränskontrollstationer).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om gränskontrollstationer.

8 § Vid införsel av djur från land utanför EU får djuren inte lastas ur utan föregående medgivande av officiell veterinär.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om urlastningen av djur.

Karantän m.m.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att djur ska hållas i karantän samt om villkor för sådan djurhållning.

10 § Djur får enbart hållas i karantän på karantänsanläggningar som är godkända av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om karantänsanläggningars skötsel.

11 § En karantänsanläggning ska stå under kontroll av en officiell veterinär. Veterinären ska besluta om det finns hinder mot att ett djur förs in i karantänsanläggningen med hänsyn till risken för överföring av smitta mellan djuret och djuren på anläggningen.

Om det framkommer någon omständighet som tyder på att ett djur som hålls i karantän bär på en djursmitta, ska den myndighet som regeringen bestämmer besluta om vad som ska ske med djuret och övriga djur på karantänsanläggningen.

Författningsförslag SOU 2010:106

12 § Om det är nödvändigt för att förebygga djursjukdom, får den myndighet som regeringen bestämmer i fråga om varor som avses i 3 § första stycket och i fråga om andra varor som kan sprida djursmitta meddela föreskrifter om desinfektion av varor, emballage, förvaringskärl och transportmedel.

Utförsel

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att transporter med djur som förs ut ur landet ska vara registrerade i en för ändamålet upprättad databas.

4 kap. Anmälningsplikt

1 § Den som, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen, har anledning att misstänka att en allmänfarlig djursmitta har drabbat djur i hans eller hennes vård ska omedelbart anmäla detta till veterinär eller den myndighet som regeringen bestämmer. Om misstanken avser mul- och klövsjuka ska anmälan göras till den myndighet som regeringen bestämmer eller till officiell veterinär.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om skyldighet att anmäla misstanke om djursmitta, tecken på sjukdom eller ökad dödlighet hos djur.

2 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska en veterinär eller någon annan som i sitt yrke kommer i kontakt med djur eller produkter av djur och som har anledning att misstänka att ett fall av allmänfarlig djursmitta har inträffat skyndsamt anmäla detta till den myndighet som regeringen bestämmer. Anmälningsskyldigheten gäller även den som är ansvarig för ett laboratorium där sådan djursmitta har konstaterats eller där det finns anledning att misstänka fall av sådan djursmitta.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad veterinär och den som är ansvarig för ett laboratorium ska iaktta i fråga om skyldighet att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av djursmittor.

3 § För att bekräfta en misstanke om förekomst av en anmälningspliktig djursmitta får den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 6 §.

5 kap. Åtgärder vid misstanke eller bekräftat fall av EU-förordningssmitta, spärrsmitta eller åtgärdssmitta

EU-förordningssmittor

1 § Bestämmelser om anmälningsplikt vid misstanke om ett fall av en EU-förordningssmitta finns i 4 kap. 1 och 2 §§.

2 § Bekämpningen av EU-förordningssmittor regleras i EU-bestämmelser som kompletteras av denna lag.

För att förebygga eller bekämpa en EU-förordningssmitta får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om sådana åtgärder som anges i 22 § första stycket.

Den myndighet som regeringen bestämmer får även fatta beslut som avses i 24 §.

Spärrsmittor

Anmälningsplikt

3 § Bestämmelser om anmälningsplikt vid misstanke om ett fall av en spärrsmitta finns i 4 kap. 1 och 2 §§.

Veterinärundersökning

4 § Om en veterinär har anledning att misstänka att en spärrsmitta har inträffat, ska denne omedelbart göra en undersökning för att fastställa smittans art och i övrigt göra vad som är nödvändigt för att förhindra att smitta sprids.

Den som har djuren i sin vård är skyldig att tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna den hjälp som behövs för undersökningen.

Författningsförslag SOU 2010:106

Isolering vid misstanke om smitta

5 § Om det finns grundad anledning att misstänka att ett fall av en spärrsmitta har inträffat, ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka, lämna eller utföra transporter till eller från det område där smittan kan antas förekomma (isolering).

Hävning av beslut om isolering

6 § Finns det inte längre skäl för isoleringen ska den myndighet som regeringen bestämmer omedelbart häva beslutet.

Spärrförklaring

7 § Om det är klarlagt att ett fall av spärrsmitta har inträffat ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka, lämna eller utföra transporter eller förflyttningar av djur eller fordon till eller från det område där smittan förekommer (spärrförklaring).

Spärrförklaringen ska förenas med beslut om de villkor som är nödvändiga för att förhindra smittspridning. Villkoren ska utformas så att verksamhet inom området inte onödigt försvåras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om villkor som avses i andra stycket.

Smittspårning

8 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utföra en smittspårning i syfte att identifiera möjligt ursprung för smittan samt att identifiera andra områden där smittan kan förekomma.

Om det behövs för att kunna bekräfta eller för att utesluta en spridning av smittan får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om provtagning eller undersökning i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 6 §.

Undantag från isoleringen eller spärrförklaringen

9 § Om det kan ske utan risk för smittspridning får den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet medge undantag från beslutet om isolering eller spärrförklaring.

Hävning av spärrförklaring

10 § Begär den som är föremål för beslut om spärrförklaring att beslutet ska hävas är den myndighet som regeringen bestämmer skyldig att utan dröjsmål pröva frågan. Hävningen kan avse hela eller delar av det spärrade området.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om de kriterier som ska gälla för att häva ett beslut om spärrförklaring.

11 § Finns det inte längre skäl för spärrförklaring ska den myndighet som regeringen bestämmer omedelbart häva beslutet.

Krav på att den som är föremål för en spärrförklaring ska vidta

åtgärder

12 § Om den som är föremål för ett beslut om spärrförklaring har brutit mot beslutet eller om det annars föreligger särskilda skäl får den myndighet som regeringen bestämmer förelägga den som är föremål för ett beslut om spärrförklaring att vidta åtgärder för att beslutet om spärrförklaring därefter ska kunna hävas.

Av beslutet ska framgå inom vilken tid de beslutade åtgärderna ska vidtas samt en underrättelse om att för det fall åtgärderna inte vidtas inom den utsatta tidsfristen kan myndigheten komma att vidta rättelse i enlighet med bestämmelserna i 6 kap. 14 §.

Åtgärdssmittor

Anmälningsplikt

13 § Bestämmelser om anmälningsplikt vid misstanke om ett fall av en åtgärdssmitta finns i 4 kap. 1 och 2 §§.

Författningsförslag SOU 2010:106

Åtgärder i avvaktan på myndighets beslut

14 § Till dess ett besked från en veterinär eller den myndighet som regeringen bestämmer föranleder något annat, ska den som har djuren i sin vård göra vad som rimligen kan begäras för att förhindra eller begränsa smittspridning av en misstänkt åtgärdssmitta.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de åtgärder som avses i första stycket.

Veterinärundersökning

15 § Om en veterinär har anledning att misstänka att en åtgärdssmitta har inträffat, ska denne omedelbart göra en undersökning för att fastställa smittans art och i övrigt göra vad som är nödvändigt för att förhindra att smitta sprids.

Den som har djuren i sin vård är skyldig att tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna den hjälp som behövs för undersökningen. Om det är nödvändigt för undersökningen, får ett djur som misstänks vara smittat avlivas utan ägarens samtycke.

Isolering vid misstanke om åtgärdssmitta

16 § Om det finns grundad anledning att misstänka att ett fall av en åtgärdssmitta har inträffat, ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka, lämna eller utföra transporter till eller från det område där smittan kan antas förekomma (isolering).

17 § Om åtgärderna som avses i 16 § inte kan avvaktas, får en veterinär som har grundad anledning att misstänka att ett fall av en åtgärdssmitta har inträffat fatta beslut enligt 16 §.

Ett sådant beslut ska snarast underställas den myndighet som regeringen bestämmer. Myndigheten ska snarast pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.

Åtgärder för att motverka smittspridning

18 § Om det finns grundad anledning att misstänka att ett fall av åtgärdssmitta har inträffat ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning det är nödvändigt för att motverka smittspridning, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om förbud mot att besöka eller lämna eller utföra transporter eller förflyttningar av djur eller fordon till, från eller inom sådana områden (restriktionsområden)

1. som gränsar till det område som isolerats enligt 16 § eller 17 §, eller

2. där det annars kan finnas risk för spridning av smitta.

19 § Om det föreligger en överhängande risk för spridning av en misstänkt åtgärdssmitta får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, för att motverka smittspridningen, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om åtgärder som anges i 22 § första stycket.

Hävning av beslut om isolering

20 § Finns det inte längre skäl för beslutet om isolering, förbud enligt 18 § eller åtgärder som avses i 19 § ska den myndighet som regeringen bestämmer omedelbart häva beslutet eller upphäva föreskrifterna.

Smittförklaring och åtgärdsbeslut vid bekräftat utbrott

21 § Om det är klarlagt att ett fall av åtgärdssmitta har inträffat ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud i enlighet med 16 § för de områden där smitta förekommer, eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring).

Under samma förutsättningar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom områden som gränsar till områden där smitta förekommer eller om

Författningsförslag SOU 2010:106

andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådana angränsande områden (områdesrestriktioner), och

2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar eller andra anläggningar där djur hålls (tillträdesförbud) eller särskilda villkor för tillträde till sådana anläggningar.

22 § I samband med beslutet om smittförklaring ska den myndighet som regeringen bestämmer besluta om en åtgärdsplan för varje anläggning som finns inom området där smittan förekommer. Åtgärdsplanen ska innefatta en eller flera av följande åtgärder

1. slakt eller annan avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida smitta,

2. slakt eller annan avlivning av andra djur,

3. oskadliggörande av döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material som kan sprida smitta,

4. smittrening, 5. vaccination eller annan förebyggande behandling av djur, 6. undersökning av djur och produkter av djur, 7. begränsningar eller andra villkor vad gäller djurhållning, 8. begränsningar eller andra villkor vad gäller förflyttning av for-

don,

9. begränsningar eller andra villkor vad gäller transport eller annan hantering av levande och döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material,

10. registrering eller journalföring av djurtransporter, levande och döda djur, produkter av djur och andra varor, avfall och annat material,

11. dokumentation i fråga om besök på en anläggning där djur hålls,

12. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta, 13. metoder för provtagning och analys,

14. skyldighet att till den myndighet som anges i beslutet lämna uppgifter som kan ha betydelse för arbetet med att förebygga eller bekämpa åtgärdssmittor,

15. annan åtgärd som ska genomföras till följd av beslut av Europeiska kommissionen eller som annars är nödvändig.

Om åtgärderna ska vidtas av den som är föremål för beslutet om smittförklaring kan det av beslutet om åtgärdsplan framgå inom vilken tid de beslutade åtgärderna ska vidtas samt en underrättelse om att för det fall åtgärderna inte vidtas inom den utsatta tidsfristen

kan myndigheten komma att vidta rättelse i enlighet med bestämmelserna i 6 kap. 14 §.

23 § För att förebygga eller bekämpa en åtgärdssmitta får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om att de åtgärder som anges i 22 § första stycket ska vidtas även av andra än de som omfattas av åtgärdsplanen.

Skyldighet att ställa lokaler m.m. till förfogande

24 § Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att

1. innehavare av slakteri- eller bearbetningsanläggning ska ställa lokaler och utrustning till förfogande för sådan slakt eller avlivning som avses i 22 § 1 och 2 eller för sådant oskadliggörande som avses i 22 § 3,

2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att förebygga eller bekämpa en åtgärdssmitta ska tillhandahålla utrustningen,

3. personal vid slakteri- eller bearbetningsanläggningar som avses i 1 och de personer som handhar utrustning som avses i 2 ska delta i förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Den som har ställt lokaler eller utrustning till förfogande eller deltagit i förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt första stycket har rätt till ersättning av staten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om sådan ersättning.

Smittspårning

25 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utföra en smittspårning i syfte att identifiera möjligt ursprung för åtgärdssmittan samt att identifiera andra anläggningar som kan ha smittats.

Om det behövs för att kunna bekräfta eller för att utesluta en spridning av åtgärdssmittan får den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om provtagning eller undersökning i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 6 §.

Författningsförslag SOU 2010:106

Undantag från isoleringen eller smittförklaringen

26 § Om det kan ske utan risk för smittspridning får den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet medge undantag från besluten enligt 16, 17, 18 eller 21 §.

Hävning av smittförklaring

27 § Finns det inte längre skäl för beslutet om smittförklaring eller för de åtgärder som avses enligt 21 § andra stycket ska den myndighet som regeringen bestämmer omedelbart häva beslutet eller upphäva föreskrifterna.

Officiell veterinär

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att officiell veterinär ska fatta beslut eller vidta åtgärder som avses i 19, 22, 23, 25 och 26 §§.

Vilda djur

29 § Den myndighet som regeringen bestämmer får i tillämpliga delar meddela sådana föreskrifter eller i enskilda fall sådana beslut som anges i 16-28 §§ för att förebygga och bekämpa EU-förordningssmittor, spärrsmittor eller åtgärdssmittor hos djur som förekommer vilt i naturen.

6 kap. Bestämmelser om offentlig kontroll m.m.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

1 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna utövas av statliga myndigheter i enlighet med vad regeringen bestämmer (kontrollmyndigheter).

Med undantag från första stycket får dock regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även föreskriva att offentlig kontroll utövas av officiell veterinär.

Kontroller på ankomstorten vid införsel av djur m.m.

2 § Kontrollmyndigheten får efter att djuren eller produkterna har ankommit till destinationsorten genom ickediskriminerade stickprov fastställa att kraven för införseln har uppfyllts.

Kontroller under färden vid införsel eller utförsel av djur m.m.

3 § Vid införsel från land inom EU eller vid utförsel till ett land inom EU av djur och djurprodukter får en transport stoppas av den myndighet som utövar offentlig kontroll under färd till destinationsorten om

1. det finns särskild anledning att misstänka förekomst av djursmitta,

2. medföljande dokument är ofullständiga, felaktiga eller saknas helt, eller

3. de övriga villkor som gäller för införsel till landet eller utförsel från landet inte är uppfyllda.

Åtgärder vid otillåten införsel

4 § Om införsel inte är tillåten på grund av meddelade förbud eller därför att villkoren för införsel inte är uppfyllda ska kontrollmyndigheten besluta att djuren eller produkterna ska avvisas, sättas i karantän eller på annat sätt isoleras, avlivas, destrueras, saneras eller användas för ändamål som inte föranleder risk för spridning av djursmittor.

Om inte något annat följer av skyddet av människors eller djurs hälsa, ska dock myndigheten ge den som är ansvarig för införseln möjlighet att välja vilken av åtgärderna i första stycket som ska vidtas.

Den som är ansvarig för införseln ska stå för kostnaden för de åtgärder som beslutas enligt första stycket eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

För det fall att en införsel har stoppats vid gränsen får inte godset lossas eller lämnas ut. I avvaktan på beslut av den myndighet som regeringen bestämmer får officiell veterinär bestämma hur levande djur ska tas om hand.

Författningsförslag SOU 2010:106

5 § I fråga om rätten att hantera varor som inte får föras in i landet gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor m.m., om inte något annat följer av denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EUbestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om begränsning av rätten att hantera oförtullade varor.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

6 § En myndighet som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Föreskrifter om offentlig kontroll

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll ska bedrivas, samt

2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen i enlighet med artikel 5 Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 882/2004 den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd att lämna information till en statlig myndighet.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 882/2004 som ska tillämpas vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

1 EUT L 165, 30.4.2004, s. 1, rättad genom EUT L 191, 28.5.2004, s. 1, Celex 32004R0882R.

Rätt till upplysningar och tillträde

9 § En kontrollmyndighet, en officiell veterinär och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller där djurprodukter, foder eller material i övrigt förvaras eller annars hanteras och där göra undersökningar och ta prover.

Det som sägs i första stycket gäller också för den som vidtar åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

10 § Bestämmelserna i 9 § gäller också för EU:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

11 § Den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna ska kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

12 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska följas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att förelägganden och förbud enligt första stycket även får meddelas av en officiell veterinär.

Författningsförslag SOU 2010:106

Vite

13 § Förelägganden och förbud enligt denna lag eller enligt de EUbestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Rättelse

14 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EUbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

15 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åt-

gärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter för offentlig kontroll samt hantering av ärenden enligt lagen

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1. offentlig kontroll enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2. provtagning, undersökning, märkning, godkännande och registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar och verksamhet inom frivilliga djurhälsoprogram enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestäm-

melser om kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter, kontrollorgan och sådana organisationer som avses i 2 kap. 7 § andra stycket och 8 § första stycket 2.

Delegering av uppgifter till privata organ eller organisationer

17 § Organisationer som förordnats att enligt 2 kap. 7 § andra stycket och 8 § första stycket 2 utföra uppgifter ska vid utförandet av uppgifterna tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223)

– 11 och 12 §§ om jäv, – 15 § om anteckning av uppgifter, – 16 och 17 §§ om parters rätt att få ta del av uppgifter, – 20 § om motivering av beslut, – 21 § om underrättelse av beslut, – 22 § om rätten att överklaga, – 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.

Bestämmelsen i första stycket ska i tillämpliga delar även gälla för veterinärer och andra personer som har förordnats för att utföra provtagning eller undersökning enligt 2 kap. 6 § andra stycket och kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen.

18 § För officiella veterinärer som inte är anställda av en förvaltningsmyndighet finns det bestämmelser i lagen (2009:1254) om officiella veterinärer.

7 kap. Straffbestämmelser m.m.

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. underlåter att anmäla misstanke om en allmänfarlig djursmitta i enlighet med 4 kap 1 § första stycket eller 2 § första stycket,

2. bryter mot ett beslut om isolering, spärrförklaring, smittförklaring eller åtgärdsbeslut som har meddelats med stöd av 5 kap. 5 §, 7 §, 16 §, 17 §, 21 § första stycket eller 22 §,

Författningsförslag SOU 2010:106

3. bryter mot ett skyddsbeslut som har beslutats med stöd av 1 kap. 14 §,

4. förflyttar djur eller produkter som kan sprida en åtgärdssmitta inom område som är belagt med restriktioner beträffande förflyttning av djur eller produkter eller som för ut djur eller produkter som kan sprida en åtgärdssmitta från ett sådant område,

5. bryter mot ett beslut som har meddelats med stöd av artikel 13 eller 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati .

2 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot föreskrifter om skyldighet att föra anteckning och hygienåtgärder meddelade med stöd av 2 kap. 2 § andra stycket,

2. underlåter att upprätta biosäkerhetsplan enligt 2 kap. 3 § första stycket eller bryter mot föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 3 § andra stycket,

3. bryter mot föreskrifter som åligger djurtransportörer meddelade med stöd av 2 kap. 4 §,

4. bryter mot föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål meddelade med stöd av 2 kap. 5 §,

5. bryter mot föreskrifter om märkning, journalföring, registrering av djur samt identitetshandlingar för djur meddelade med stöd av 2 kap. 7 § första stycket 1,

6. bryter mot krav på registrering av djurhållare och anläggningar för djur eller krav på tillstånd för verksamhet med djur meddelade med stöd av 2 kap 7 § första stycket 2 eller 3,

7. i strid med bestämmelser som meddelade med stöd av 2 kap. 8 § andra stycket överlåter djur med särskilt märke utan att ha rätt till det,

8. underlåter att anmäla misstanke om djursmitta, tecken på sjukdom eller ökad dödlighet enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 4 kap. 1 § andra stycket eller underlåter att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av djursmittor enligt 4 kap. 2 § andra stycket,

2 EGT L 147, 31.5.2001, s. 1, Celex 32001R0999.

9. bryter mot föreskrifter eller beslut om skyldigheter, villkor eller förbud som meddelas med stöd av bemyndiganden i 5 kap. 2 §, 14 § andra stycket, 18 §, 19 §, 21 § andra stycket eller 23 §,

10. bryter mot beslut enligt 5 kap. 24 § om att ställa lokaler, utrustning eller redskap till förfogande eller om skyldighet att delta i förebyggande åtgärder eller bekämpning,

11. bryter mot beslut eller föreskrifter meddelade med stöd av 5 kap. 29 § om bekämpning av allmänfarlig djursmitta hos vilda djur, eller

12. inte fullgör sina skyldigheter enligt 6 kap. 8 § genom att inte tillhandahålla den hjälp som behövs för att den offentliga kontrollen eller åtgärderna ska kunna vidtas.

Till böter döms även den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EUbestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 1 §.

3 § Till ansvar enligt denna lag ska inte dömas om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 8 kap.

Om en gärning är att anse som ringa, döms inte till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Särskild rättsverkan

4 § Innefattar ett brott som avses i 1 § eller 2 § första stycket 9 eller 11 olovlig transport av djur eller produkter ska sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkad.

Författningsförslag SOU 2010:106

8 kap. Sanktionsavgifter m.m.

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Avgiftens storlek ska framgå av föreskrifterna. Avgiften ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 30 000 kronor. När avgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

2 § Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Sanktionsavgift ska dock inte tas ut om det är oskäligt. Vid prövningen av denna fråga ska särskilt beaktas

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som ålegat honom eller henne och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,

2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller

3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa.

3 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll beslutar om sanktionsavgift.

Innan sanktionsavgift åläggs någon ska han eller hon ges tillfälle att yttra sig.

4 § Ett beslut om sanktionsavgift får, när det har vunnit laga kraft, verkställas enligt utsökningsbalken.

5 § Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, får sanktionsavgift inte beslutas för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

6 § En sanktionsavgift får beslutas bara om den som anspråket riktas mot har getts tillfälle att yttra sig inom två år från det att förutsättningarna att besluta om avgift har uppfyllts.

7 § En beslutad sanktionsavgift faller bort, om beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

9 kap. Övriga bestämmelser

Överklaganden m.m.

1 § En statlig förvaltningsmyndighets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det har meddelats

1. enligt denna lag, 2. enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, eller 3. enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detsamma gäller beslut som har meddelats av en sådan orga-

nisation som avses i 2 kap. 7 § andra stycket, 8 § första stycket 2, artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen eller av en officiell veterinär som förordnats enligt lagen (2009:1254) om officiella veterinärer.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § I fall som avses i 1 § andra stycket ska det allmännas talan hos förvaltningsdomstol föras av

1. den myndighet som regeringen bestämmer om det överklagade beslutet har meddelats av en organisation, eller

2. den myndighet som har förordnat den officiella veterinären.

3 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

Vad som sägs i första stycket gäller inte beslut om sanktionsavgifter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013, då bisjukdomslagen (1974:211), epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) ska upphöra att gälla.

3 EUT L 325, 12.12.2003, s. 1, Celex 32003R2160.

Författningsförslag SOU 2010:106

2. I fråga om ersättningsanspråk som har uppkommit före den 1 januari 2013 tillämpas bestämmelser om ersättning enligt äldre bestämmelser.

3. Beslut i enskilt fall om förbud, förelägganden och andra skyldigheter meddelade med stöd av 5 § zonooslagen (1999:658) gäller som beslut meddelade med stöd av denna lag.

4. Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av epizootilagen (1999:657) avseende sådana djursmittor som omfattas av bilagorna till denna lag gäller som beslut meddelade med stöd av denna lag. Beslut avseende andra djursmittor ska vid ikraftträdandet av denna lag upphöra att gälla.

Bilaga 1

EU-förordningssmittor

– Transmissibel Spongiform Encefalopati (TSE)

Bilaga 2

Spärrsmittor

– Aujeszkys sjukdom (AD) – Beskällarsjuka (Dourine) – Egg dropp syndrome (EDS-76) – Elakartad lungsjuka hos nötkreatur (CBPP) – Infektiös bovin rinotrakeit (IBR/IPV) – Salmonella, utom hos avelsflockar av tamhöns och kalkoner – Turkey rhinotracheitis/swollen head syndrome (TRT/SHS)

– Verotoxinbildande E.coli/Entherohemorragisk escherichia coli (VTEC/EHEC) serotyperna O157, O26, O103, O111, O145 och O121

Bilaga 3

Åtgärdssmittor

Åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder vid

förekomst av smittan är att den ska utrotas från Sverige

– Afrikansk hästpest – Afrikansk svinpest – Blåtunga – Epizootic hemorrhagic disease (EHD) – Filovirus – Får och getkoppor – Infektiös anemi – Infektiös hematopoetisk nekros (IHN) – Infektiös laxanemi (ISA) – Klassisk svinpest

Författningsförslag SOU 2010:106

– Lumpy skin disease – Mul- och klövsjuka – Pestes des petits ruminants – Rabies – Rift Valley-feber – Rinderpest – Rots – Vesikulär stomatit – Vesikulär svinsjuka – Viral hemorragisk septikemi (VHS) – Viral equin encefalomyelit – Vit pricksjuka hos kräftdjur

Åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder vid förekomst av smittan är att den inte ska förekomma hos djur som hålls

av människor

– Hög- och lågpatogen aviär influensa – Renibakterios (BKD) i inlandet av Sverige – Brucellos hos livsmedelsproducerande djur – Enzootisk bovin leukos (EBL) – Infektion orsakad av Bonamia exitiosa – Infektion orsakad av Perkinsus marinus – Infektion orsakad av Microcytos mackini – Infektiös pankreasnekros (IPN) – Mjältbrand – Newcastlesjuka – Salmonella hos avelsflockar av tamhöns och kalkoner – Epizootisk hematopoietisk nekros – Epizootiskt ulcerativt syndrom (EUS) – Skalbaggar av typen Aethina tumida (lilla kupskalbaggen) – Taura syndrome – Tropilaelapskvalster – Tuberkulos av human och bovin typ – Vårviremi hos karp (SVC) – Yellowhead disease

Åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder vid förekomst av smittan ska vara att smittan inte får spridas från det

område där den förekommer

- Marteilia refringens

- Bonamia ostreae

- Koiherpesvirus (KHV)

Författningsförslag SOU 2010:106

2. Förslag till djursmittsförordning

Härigenom förskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna förordning finns bestämmelser som kompletterar djursmittslagen (2012:000). Förordningen innehåller bestämmelser om

– krav på biosäkerhet, provtagning och undersökning av djur, märkning och registrering m.m. (2 kap.)

– generella bestämmelser om in- och utförsel (3 kap.) – in- och utförsel av hästdjur (4 kap.) – in och utförsel av nötkreatur (5 kap.) – in- och utförsel av sperma och embryon från nötkreatur (6 kap.) – in- och utförsel av svin (7 kap.) – in- och utförsel av sperma från svin (8 kap.) – in- och utförsel av får och getter (9 kap.) – in- och utförsel av fjäderfän (10 kap.)

– utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruket samt införsel från tredje land av sådana djur och produkter (11 kap.)

– in- och utförsel av övriga djur (12 kap.) – anmälningsplikt (13 kap.)

– åtgärder vid misstanke eller bekräftat fall av EU-förordningssmitta, spärrsmitta eller åtgärdssmitta (14 kap.)

– behöriga myndigheter och offentlig kontroll (15 kap.) – sanktionsavgifter (16 kap.) – ersättningsbestämmelser (17 kap.) – övriga frågor (18 kap.)

2 § Begrepp och uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i djursmittslagen (2012:000).

EU-bestämmelser

3 § De EU-rättsliga grundförordningar som helt eller delvis kompletteras av djursmittslagen (2012:000) anges i ett tillkännagivande av regeringen.

I fråga om EU-bestämmelser i sådana förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde anges i tillkännagivandet vilka bestämmelser som kompletteras av djursmittslagen.

Statens jordbruksverk och Statens veterinärmedicinska anstalt får meddela de föreskrifter och fatta de beslut som behövs till komplettering av EU-bestämmelserna.

Skyddsbeslut

4 § Jordbruksverket får meddela sådana beslut som avses i 1 kap. 14 § djursmittslagen (2012:000).

2 kap. Krav på biosäkerhet, provtagning och undersökning av djur, märkning och registrering m.m.

Krav på god biosäkerhet

1 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om

1. skyldighet att föra anteckningar om verksamheten, och

2. krav på hygien och andra biosäkerhetsåtgärder i djurhållningen.

Biosäkerhetsplaner

2 § Bland de riskfaktorer som ska omfattas av en biosäkerhetsplan ska finnas

1. handel med djur, 2. transporter av djur, 3. kontakter med vilda djur eller andra vektorer, samt 4. hantering av foder.

Jordbruksverket får meddela sådana ytterligare föreskrifter om biosäkerhetsplaner som avses i 2 kap. 3 § djursmittslagen (2012:000) samt föreskrifter om undantag från kravet på biosäkerhetsplaner.

Författningsförslag SOU 2010:106

Branschriktlinjer

3 § Organisationer inom jord- och vattenbruket har rätt att ge in upprättade branschriktlinjer för god biosäkerhet till Jordbruksverket för granskning och godkännande. Jordbruksverkets granskning av riktlinjerna ska ske efter samråd med Livsmedelsverket och andra berörda myndigheter. Efter det att riktlinjerna har godkänts ska Jordbruksverket offentliggöra dem.

Djurtransporter

4 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt om djurhälsa och hygien vid transport av djur.

Seminverksamhet

5 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål.

Provtagning och undersökning av djur

6 § Statens veterinärmedicinska anstalt får för att kartlägga förekomst av eller fastställa frihet från djursmittor meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning av djur och djurprodukter, foder samt material i övrigt i enlighet med 2 kap. 6 § första stycket djursmittslagen (2012:000). Statens veterinärmedicinska anstalt får även meddela föreskrifter eller i enskilda fall fatta beslut om att provtagningen eller undersökningen ska utföras av en veterinär eller annan person som förordnas av anstalten.

Beslut om föreskrifter enligt första stycket ska föregås av samråd med Jordbruksverket.

Märkning och registrering

7 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2. krav på registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt

3. krav på tillstånd för verksamhet med djur.

Frivilliga djurhälsoprogram

8 § Jordbruksverket får i syfte att förebygga djursmittor

1. meddela föreskrifter om frivilliga djurhälsoprogram för djur som människan har i sin vård,

2. ge organisationer rätt att anordna sådant djurhälsoprogram, samt

3. meddela föreskrifter om villkoren för att djur som är anslutna till djurhälsoprogram enligt 2 ska få säljas under särskild beteckning.

Innan kontrollen anordnas ska Jordbruksverket godkänna plan och riktlinjer för verksamheten.

Handläggning av ärenden om tillstånd

9 § Om Jordbruksverket begär att sökanden ska ge in certifikat, intyg eller andra liknande dokument som visar att ett visst godkännande- eller tillståndskrav är uppfyllt, ska verket godta motsvarande dokument från en annat land inom Europeiska samarbetsområdet. Verket får dock begära en icke-auktoriserad översättning av dokumentet till svenska.

10 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om den tid inom vilken verket ska fatta beslut i ärenden om godkännande eller tillstånd.

Författningsförslag SOU 2010:106

3 kap. Generella bestämmelser om in- och utförsel av djur m.m.

Undantag för viss förflyttning som föranleds av renskötseln

1 § Sådan förflyttning av djur till eller från Finland som föranleds av renskötseln och som sker enligt internationella överenskommelser ska inte omfattas av bestämmelserna om införsel eller utförsel i 3 kap. djursmittslagen (2112:000) eller denna förordning.

Krav på godkännande eller registrering

2 § Krav på godkännande av handlare av djur, uppsamlingsplatser för djur, djurmarknader samt krav på registrering av den om för in djur eller för ut djur finns i föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 8 §.

Gränskontrollstationer

3 § Jordbruksverket får meddela sådana föreskrifter om godkända gränskontrollstationer som avses i 3 kap. 8 § djursmittslagen (2012:000).

Karantän m.m.

4 § Jordbruksverket får meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall om att djur ska hållas i karantän och meddela föreskrifter om villkor för karantänshållning samt om karantänsanläggningars skötsel.

Jordbruksverket ska vidare fatta sådana beslut som avses i 3 kap. 10 § andra stycket djursmittslagen (2012:000).

5 § Jordbruksverket får meddela sådana föreskrifter som avses i 3 kap. 12 § djursmittslagen (2012:000).

Veterinärdatasystemet TRACES

6 § Officiell veterinär eller Jordbruksverket ska tillse att transporter med djur som förs till ett annat EU-land, den dag då djuren förs ut ur landet, registreras i det för ändamålet upprättade veterinärdatasystemet (TRACES). Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om sådan registrering samt om undantag från kravet på registrering.

Genomförande av kommissionens skyddsbeslut

7 § Utöver vad som följer av bestämmelserna i 4–12 kap. får Jordbruksverket meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall som behövs för att genomföra Europeiska kommissionens skyddsbeslut avseende införsel och utförsel av djur och produkter.

4 kap. In- och utförsel av hästdjur

1 § Med hästdjur avses i detta kapitel vilda eller domesticerade arter ur familjen uddatåiga hovdjur samt korsningar mellan dessa.

Bestämmelser om införsel och utförsel av sperma, ägg och embryon från hästdjur finns i 12 kap.

Hästpass och andra identitetshandlingar

2 § Hästdjur ska vid införsel till Sverige och vid utförsel till EUländer, Andorra, Färöarna samt Norge åtföljas av ett hästpass utfärdat i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 504/2008 av den 6 juni 2008 om tillämpning av rådets direktiv 90/426/EEG och 90/427/EEG avseende metoder för identifiering av hästdjur .

Vid införsel av djur från tredje land kan djuret i stället åtföljas av en identitetshandling som innehåller konturdiagram. Om hästdjuret har införts för enbart en tillfällig vistelse får det åtföljas av denna identitetshandling även vid utförseln av djuret.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om kravet på hästpass eller annan identitetshandling samt om undantag från detta krav.

4 EUT L 149, 7.6.2008, s. 3, Celex 32008R0504.

Författningsförslag SOU 2010:106

3 § Hästdjur som är avsedda för avel ska åtföljas av ett härstamningsbevis.

Ytterligare föreskrifter om sådana bevis meddelas med stöd av bemyndiganden i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

Djurhälsovillkor för hästdjur vid införsel från och utförsel till EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge

4 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska hästdjur, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 2, 3, 5 och 6 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 2, 3 och 5 §§.

5 § Hästdjuren får

1. inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär,

2. inte ha haft kontakt med hästdjur som kan misstänkas lida av smittsam sjukdom under de senaste 15 dagarna före besiktningen,

3. inte härröra från en anläggning som är belagd med restriktioner på grund av djursmittorna afrikansk hästpest, beskällarsjuka (dourine), alla typer av hästencefalomyelit, infektiös anemi, mjältbrand, rabies, rots eller vesikulär stomatit, samt

4. endast härröra från ett land som är officiellt friförklarat från afrikansk hästpest eller, om landet inte är officiellt friförklarat, under förutsättning att de krav som EU har uppställt avseende sjukdomen är uppfyllda.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med ett av EU fastställt formulär.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om hälsointyget, den besiktning som avses i första stycket 1, de hälsovillkor som avses i första stycket 3 och 4 samt om undantag från kraven i första och andra styckena.

6 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att hästdjuren ska vara fria från ytterligare sjukdomar än de som anges i dessa föreskrifter, ska djur som förs ut ur landet uppfylla även dessa hälsokrav.

Djurhälsovillkor för hästdjur vid införsel från ett tredje land

7 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 4 § (tredje land) ska hästdjur, utöver vad som följer av 2 och 3 §§ uppfylla följande villkor. Djuren ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört på den förteckning som EU för över tredje länder som är godkända för import av hästdjur till EU,

2. komma från ett land eller område som är fritt från afrikansk hästpest och, sedan minst två år, är fritt från venezuelansk hästencefalomyelit samt, sedan minst sex månader, fritt från beskällarsjuka (dourine) och rots,

3. komma från en anläggning som varit fri från vesikulär stomatit under minst sex månader,

4. om de är av hankön, vara fria från virusarterit, samt 5. uppfylla de övriga villkor i fråga om sjukdomar som EU be-

slutar om.

Hästdjuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med ett av EU fastställt formulär.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de hälsovillkor som avses i första stycket 2–5, den förteckning som avses i första stycket 1, hälsointyget som avses i andra stycket samt om undantag från kraven i första och andra styckena.

8 § Hästdjur som är avsedda för slakt ska omedelbart efter införseln föras direkt till ett slakteri.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om hästdjur som är avsedda för slakt.

5 kap. In- och utförsel av nötkreatur

1 § Med nötkreatur avses i detta kapitel nötkreatur (bos taurus) inklusive bison (bison bison) och vattenbuffel (bubalus bubalis).

Bestämmelserna i detta kapitel omfattar inte nötkreatur för kultureller tävlingsändamål eller nötkreatur som är avsedda att användas i djurförsök. För sådana djur gäller bestämmelserna i 12 kap. Bestämmelser om sperma, ägg och embryon från nötkreatur finns i 6 kap.

Författningsförslag SOU 2010:106

Nötkreaturspass och andra identitetshandlingar

2 § Nötkreatur ska vid införsel till Sverige och vid utförsel till EUländer samt Norge åtföljas av ett pass utfärdat i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 820/97 .

3 § Nötkreatur som är avsedda för avel ska åtföljas av ett härstamningsbevis.

Ytterligare föreskrifter om sådana bevis meddelas med stöd av bemyndiganden i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

Djurhälsovillkor för nötkreatur vid införsel från och utförsel till EU-länder och Norge

4 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska nötkreatur, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 2, 3 och 5–12 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 13 §.

5 § Nötkreatur

1. ska vara märkta och identifierade i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000, och

2. får inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med den förlaga som finns i kommissionens förordning (EG) nr 599/2004 av den 30 mars 2004 om antagande av en harmoniserad förlaga för intyg och inspektionsprotokoll för handel inom gemenskapen med djur och produkter av animaliskt ursprung .

5 EGT L 204, 11.8.2000, s. 1, Celex 32000R1760. 6 EUT L 94, 31.3.2004, s. 44, Celex 32004R0599.

Nötkreatur avsedda för avel eller produktion

6 § Nötkreatur, med undantag för nötkreatur avsedda för omedelbar slakt, ska ha vistats i samma besättning under minst 30 dagar före dagen för avsändningen eller sedan födseln.

Nötkreaturen ska vidare komma från en besättning som är officiellt fritt från brucellos, tuberkulos samt enzootisk bovin leukos (EBL) samt ha reagerat negativt på provtagning avseende dessa djursmittor.

Om djuret kommer från ett land eller region som är officiellt friförklarad från brucellos, tuberkulos eller EBL behöver djuren dock inte testas med avseende på den ifrågavarande smittan. Detsamma gäller om medlemsstaten eller regionen ingår i ett godkänt övervakningssystem.

7 § Nötkreatur avsedda för omedelbar slakt ska komma från besättningar som är officiellt fria från tuberkulos och EBL, samt när det gäller icke kastrerade nötkreatur, från officiellt brucellosfria besättningar.

Tilläggsgarantier

8 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att djuren ska vara fria från ytterligare djursmittor än dem som anges i detta kapitel, ska djur som förs ut ur landet uppfylla även dessa hälsokrav.

9 § Nötkreatur ska komma från ett land som är uppfört i bilaga II till kommissionens beslut 2004/558/EG av den 15 juli 2004 om genomförande av rådets direktiv 64/432/EEG när det gäller tilläggsgarantier avseende infektiös bovin rhinotrakeit i samband med handeln med nötkreatur inom gemenskapen och godkännande av de utrotningsprogram som vissa medlemsstater lagt fram , senast ändrat genom kommissionens beslut 2010/433/EU, eller som uppfyller de tilläggsgarantier avseende infektiös bovin rinotrakeit som Sverige har beviljats av EU.

7 EUT L 249, 23.7.2004, s. 20, Celex 32004D0558.

Författningsförslag SOU 2010:106

Särskilda krav för nötkreatur avsedda för slakt

10 § Djur som förs in i landet i enlighet med undantagsbestämmelserna i 6 § ska efter införseln föras direkt till ett slakteri.

Transportvillkor

11 § Nötkreatur får inte vid något tillfälle från avsändandet från ursprungsanläggningen och till deras ankomst till destinationsorten på en annan medlemsstats territorium komma i kontakt med andra klövbärande djur som har lägre hälsostatus.

Djuren får vidare inte transporteras tillsammans med djur som inte är avsedda till EU eller som har lägre djurhälsostatus. Det får inte heller förflyttas genom ett land från vilket införsel av nötkreatur till EU inte är tillåten.

Nötkreatur ska dessutom transporteras i transportmedel och av transportörer som, utöver att de uppfyller gällande djurskyddsbestämmelser, även uppfyller de bestämmelser som Jordbruksverket meddelar med stöd av 2 kap. 4 §.

Insättningskontroll

12 § Vid införsel från land inom EU eller från Norge ska mottagaren av djuren, före en sändning av djur delas upp, kontrollera att djuren är ID-märkta, åtföljs av hälsointyg och härstamningsbevis samt att intygen överensstämmer med djuren.

Varje oklarhet runt förhållandena i första stycket och vid misstanke om djursmitta ska mottagaren omgående rapportera till Jordbruksverket. Djuren i sändningen ska isoleras i avvaktan på att Jordbruksverket beslutar om vad som ska ske med sändningen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter

13 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om den besiktning som avses i 5 § första stycket 2, de hälsovillkor som avses i 6–8 §§, om transportvillkoren som avses i 11 § första och andra styckena och om insättningskontroll enligt 12 § samt om undantag från dessa bestämmelser.

Införsel av nötkreatur från tredje land

14 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 2 § (tredje land) ska nötkreatur uppfylla följande villkor. Djuret ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i bilaga I i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010 av den 12 mars 2010 om fastställande av förteckningar över tredjeländer, områden eller delar därav från vilka det är tillåtet att föra in vissa djur och färskt kött till Europeiska unionen samt kraven för veterinärintyg ,

2. komma från ett land som är fritt från mul- och klövsjuka, vesikulär stomatit, boskapspest, elakartad lungsjuka hos nötkreatur, lumpy skin disease, Rift Valley-feber och blåtunga,

3. komma från ett land till vilket det är förbjudet att föra in djur som är vaccinerade avseende de i punkten 2 nämnda djursmittorna,

4. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

5. ha genomgått en kontroll av en officiell veterinär för att säkerställa att djuren är friska och att djurskyddsvillkoren för djurtransporter är uppfyllda,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de vill-

kor som avses i första stycket 2, 3, 5 och 7 §§ samt om undantag från villkoren.

15 § Nötkreatur, med undantag för nötkreatur avsedda för omedelbar slakt, som förs in till Sverige från tredje land ska vid ankomsten till destinationsorten och före annan förflyttning uppfylla kraven i detta kapitel, särskilt kravet i 6 § första stycket, och de får inte införlivas i en besättningen innan en veterinär har försäkrat sig om att djuren i fråga inte kan utgöra en risk för anläggningens hälsostatus.

Om ett djur från tredje land förs in i en anläggning får inte något djur vid anläggningen säljas under 30 dagar efter detta, utom om det införda djuret isoleras fullständigt från de övriga djuren på anläggningen.

8 EUT L 73, 20.3.2010, s. 1, Celex 32010R0206.

Författningsförslag SOU 2010:106

Transitering

16 § Nötkreatur som förs in i landet från ett land inom EU, Norge eller ett tredje land, men endast ska transporteras vidare till ett annat EU-land eller till Norge ska uppfylla de villkor för införsel som finns i detta kapitel samt sådana villkor som mottagarlandet därutöver ställer.

Det krävs tillstånd från Jordbruksverket för transporter genom Sverige av nötkreatur som inte uppfyller de hälsokrav som anges i denna förordning eller i föreskrifter meddelade med stöd av förordningen. Vid en sådan transport ska sändningen föras in genom tullplats.

6 kap. In- och utförsel av sperma och embryon från nötkreatur

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar sperma samt färska och frysta embryon från nötkreatur som hålls som husdjur. Bestämmelserna omfattar inte embryon som är resultat av transplantation av cellkärnor eller embryon.

Djurhälsovillkor för sperma vid införsel från och utförsel till EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge

2 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska sperma, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 3 och 4 §§ denna förordning samt i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §.

3 § Sperman ska

1. ha samlats och behandlats eller lagrats för inseminationsändamål och för handel inom unionen vid en eller flera godkända tjureller spermastationer införd i en lista som har upprättats av den behöriga myndigheten i avsändarlandet, samt

2. ha tillförts antibiotika.

Sperman ska åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU.

4 § Sperman ska vidare ha samlats från nötkreatur som

1. kommer från en besättning som är officiellt tuberkulos- och brucellosfri,

2. har varit föremål för karantän,

3. är fria från bovin tuberkulos, bovin brucellos, enzootisk bovin leukos (EBL), infektiös bovin rinotrakeit (IBR) och bovin virusdiarré (BVD), Campylobacter fetus ssp. venerealis och Trichomonas foetus,

4. inte uppvisade några tecken på klinisk sjukdom vid ankomsten till tjurstationen eller den dag då sperman samlades,

5. inte har vaccinerats mot mul- och klövsjuka under de tolv månaderna närmast före samlingen,

6. har hållits vid en tjurstation under en sammanhängande period av minst 30 dagar omedelbart före samlingen av sperma, när det gäller färsk sperma,

7. har hållits vid tjurstationer som har varit fria från mul- eller klövsjuka, rabies, tuberkulos, brucellos, elakartad lungsjuka hos nötkreatur, mjältbrand och EBL, samt

8. inte har tillåtits genomföra naturlig betäckning.

5 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de krav som anges i 3 och 4 §§, föreskrifter om undantag från kraven i 3 och 4 §§ samt föreskrifter om lagring och transportering av sperma.

Djurhälsovillkor för embryon vid införsel från och utförsel till EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge

6 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska embryon, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 7 och 8 §§ denna förordning samt i föreskrifter meddelade med stöd av 9 §.

7 § Embryon ska

1. ha samlats, hanterats och förvarats av en godkänd embryosamlingsgrupp respektive embryoproduktionsgrupp, införd i en lista som har upprättats av den behöriga myndigheten i avsändarlandet, och

Författningsförslag SOU 2010:106

2. ha tillkommit genom artificiell insemination eller befruktning in vitro med sperma från ett donatordjur som tillhör en godkänd tjurstation och som uppfyller kraven i 4 §.

Embryona ska åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU.

8 § Embryon ska vidare ha samlats från donatorkor som

1. under minst de sex månader som föregick insamlingen vistades i ett EU-land, Andorra, Färöarna eller Norge eller i det insamlande tredje landet,

2. före samlingen har vistats minst 30 dagar i ursprungsbesättningen,

3. kommer från en besättning som är officiellt tuberkulos- och brucellosfri samt fri från EBL,

4. under det närmast föregående året inte vistades i besättningar som har uppvisat något tecken på IBR,

5. har varit föremål för karantän, samt

6. inte uppvisade några tecken på klinisk sjukdom den dag när embryosamlingen gjordes.

9 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de krav som anges i 7 och 8 §§ och föreskrifter om undantag från kraven i 7 och 8 §§ samt föreskrifter om lagring och transportering av embryon.

Införsel av sperma från tredje land

10 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 2 § (tredje land) ska sperma uppfylla följande villkor. Sperman ska

1. komma från ett land eller ett område som är godkänt av EU för import av sperma från tamdjur av nötkreatur,

2. komma från en tjur- eller spermastation som uppfyller villkoren för sådana stationer inom EU och som av det tredje landet officiellt har godkänts för export till gemenskapen,

3. komma från en tjur- eller spermastation som står under tillsyn av en stationsveterinär och som regelbundet inspekteras av officiell veterinär,

4. härröra från djur som omedelbart före samlingen av sperman har vistats under minst sex månader i ett område som är upptaget på den förteckningen som avses i punkten 1,

5. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs av EU,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om införsel av sperma från tredje land samt om undantag från kraven i första stycket.

Införsel av embryon från tredje land

11 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 6 § (tredje land) ska embryon uppfylla följande villkor. Embryon ska

1. komma från ett land eller ett område som är godkänt av EU för import av embryon från tamdjur av nötkreatur,

2. komma från en embryosamlingsgrupp eller embryoproduktionsgrupp som uppfyller villkoren för sådana grupper inom EU och som av det tredje landet officiellt har godkänts för export till gemenskapen,

3. komma från en embryosamlingsgrupp eller embryoproduktionsgrupp som regelbundet inspekteras av officiell veterinär,

4. härröra från donatordjur som omedelbart före samlingen av embryonen har vistats under minst sex månader i ett område som är upptaget på den förteckningen som avses i punkten 1 och som har ingått i högst två besättningar,

5. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs av EU,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om införsel av embryon från tredje land samt om undantag från kraven i första stycket.

7 kap. In- och utförsel av svin

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar inte vidsvin, svin för kultur- eller tävlingsändamål eller svin som är avsedda att användas i djurförsök. För sådana djur gäller bestämmelserna i 12 kap. Bestämmelser om sperma från svin finns i 8 kap.

Författningsförslag SOU 2010:106

Djurhälsovillkor för svin vid införsel från och utförsel till EU-länder och Norge

2 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska svin, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 4–9 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 10 §.

3 § Svin

1. ska vara märkta och identifierade,

2. får inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av officiell veterinär.

Svin ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med den

förlaga som finns i kommissionens förordning (EG) nr 599/2004.

Svin avsedda för avel eller produktion

4 § Svin, med undantag för svin avsedda för omedelbar slakt (slaktsvin), ska ha vistats i samma besättning under minst 30 dagar före dagen för avsändandet eller sedan födseln.

Tilläggsgarantier

5 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att svin ska vara fria från ytterligare djursmittor än de som anges i detta kapitel, ska djur som förs ut ur landet uppfylla även dessa djurhälsokrav.

6 § Svin som förs in till Sverige ska komma från ett land som är uppfört i bilaga I till kommissionens beslut 2008/185/EG av den 21 februari 2008 om tilläggsgarantier avseende Aujeszkys sjukdom i handeln med svin inom gemenskapen och kriterier för vilka uppgifter som ska lämnas om denna sjukdom , senast ändrat genom kommissionens beslut 2010/434/EU eller uppfylla de tilläggsgarantier avseende Aujeszkys sjukdom som Sverige har beviljats av EU.

9 EUT L 59, 4.3.2008, s. 19, Celex 32008D0185.

Särskilda villkor för slaktsvin

7 § Slaktsvin ska slaktas snarast möjligt efter ankomsten till destinationsorten.

Transportvillkor

8 § Svin får inte vid något tillfälle från avsändandet från ursprungsanläggningen och till deras ankomst till destinationsorten på en annan medlemsstats territorium komma i kontakt med andra svin som har lägre hälsostatus.

Svin ska dessutom transporteras i transportmedel och av transportörer som, utöver att de uppfyller gällande djurskyddsbestämmelser, även uppfyller de bestämmelser som Jordbruksverket meddelar med stöd av 2 kap. 4 §.

Insättningskontroll

9 § Vid införsel från land inom EU eller från Norge ska mottagaren av djuren, innan en sändning av djur delas upp, kontrollera att djuren är ID-märkta, åtföljs av hälsointyg och härstamningsbevis samt att intygen överensstämmer med djuren.

Varje oklarhet runt förhållandena i första stycket och vid misstanke om djursmitta ska mottagaren omgående rapportera till Jordbruksverket. Djuren i sändningen ska isoleras i avvaktan på att Jordbruksverket beslutar om vad som ska ske med sändningen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter

10 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om märkning och identifiering av svin, av den besiktning som avses i 3 § första stycket 2, de hälsovillkor som avses i 4–6 §§, krav på slakt av slaktsvin, om transportvillkoren som avses i 8 § första stycket och om insättningskontroll enligt 9 § samt om undantag från dessa bestämmelser.

Författningsförslag SOU 2010:106

Införsel av svin från tredje land

11 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 2 § (tredje land) ska svin uppfylla följande villkor. Djuren ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i bilaga I i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

2. komma från ett land som är fritt från mul- och klövsjuka, vesikulär stomatit, vesikulär svinsjuka, boskapspest, afrikansk svinpest och klassisk svinpest,

3. komma från ett land till vilket det är förbjudet att föra in djur som är vaccinerade avseende de i punkten 2 nämnda djursmittorna,

4. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

5. ha genomgått en kontroll av en officiell veterinär för att säkerställa att djuren är friska och att djurskyddsvillkoren för djurtransporter är uppfyllda,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de vill-

kor som avses i första stycket 2, 3, 5 och 7 §§ samt om undantag från villkoren.

12 § Svin från tredje land får inte transporteras tillsammans med djur som inte är avsedda att föras till EU eller som har lägre djurhälsostatus. De får inte heller förflyttas genom ett land från vilket införsel av nötkreatur till EU inte är tillåten.

13 § Svin, med undantag för slaktsvin, som förs in till Sverige från tredje land ska vid ankomsten till destinationsorten och före annan förflyttning uppfylla kraven i detta kapitel, särskilt kravet i 6 § första stycket, och de får inte införlivas i en besättning innan en veterinär har försäkrat sig om att djuren i fråga inte kan utgöra en risk för anläggningens hälsostatus.

Om ett djur från tredje land förs in i en anläggning får inte djur vid anläggningen säljas under 30 dagar efter detta, utom om det införda djuret isoleras fullständigt från de övriga djuren på anläggningen.

Transitering

14 § Svin som förs in i landet från ett land inom EU, Norge eller ett tredje land, men endast ska transporteras vidare till ett annat EU-land eller till Norge ska uppfylla de villkor för införsel som finns i detta kapitel samt sådana villkor som mottagarlandet därutöver ställer.

Det krävs tillstånd från Jordbruksverket för transporter genom Sverige av svin som inte uppfyller de hälsokrav som anges i denna förordning eller i föreskrifter meddelade med stöd av förordningen. Vid en sådan transport ska sändningen föras in genom tullplats.

8 kap. In och utförsel av sperma från svin

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar sperma från svin som hålls som husdjur.

Djurhälsovillkor för sperma vid införsel från och utförsel till EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge

2 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska sperma, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 3 och 4 §§ denna förordning samt i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §.

3 § Sperman ska

1. ha samlats och behandlats för inseminationsändamål vid en galtstation införd i en lista som upprättats av den behöriga myndigheten i avsändarlandet, och

2. ha tillförts antibiotika.

Sperman ska åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU.

4 § Sperman ska ha samlats från svin som

1. kommer från en besättning som är brucellosfri samt fri från Aujeszkys sjukdom (AD),

2. har varit föremål för karantänshållning, 3. är fria från brucellos, klassisk svinpest och AD,

Författningsförslag SOU 2010:106

4. inte uppvisade några tecken på klinisk sjukdom vid ankomsten till galtstationen eller den dag när sperman samlades,

5. kommer från en besättning som inte har vaccinerats mot AD,

6. kommer från en besättning som inte har vaccinerats mot muloch klövsjuka under de tolv månaderna närmast före karantänsinsättningen, samt

7. inte har tillåtits genomföra naturlig beteckning.

5 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de krav som anges i 3 och 4 §§, föreskrifter om undantag från kraven i 3 och 4 §§ samt föreskrifter om lagring och transportering av sperma.

Införsel av sperma från tredje land

6 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 2 § (tredje land) ska sperma uppfylla följande villkor. Sperman ska

1. komma från ett land eller ett område som är godkänt av EU för import av sperma från tamdjur av nötkreatur,

2. komma från en tjur- eller spermastation som uppfyller villkoren för sådana stationer inom EU och som av det tredje landet officiellt har godkänts för export till gemenskapen,

3. komma från en tjur- eller spermastation som står under tillsyn av en stationsveterinär och som regelbundet inspekteras av officiell veterinär,

4. härröra från djur som omedelbart före samlingen av sperman har vistats under minst sex månader i ett område som är upptaget på den förteckningen som avses i punkten 1,

5. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs av EU,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om införsel av sperma från tredje land samt om undantag från villkoren i första stycket.

9 kap. In- och utförsel av får och getter

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar inte får och getter för kultur- eller tävlingsändamål eller får och getter som är avsedda att användas i djurförsök. För sådana djur gäller bestämmelserna i 12 kap. Bestämmelserna om sperma, ägg och embryon från får och getter finns 12 kap.

2 § Personer bosatta nära gränsen mot Finland och Norge får föra in och ut får och getter om dessa tillhör eller innehas av gränsbo och djuren är avsedda att under kortare tid gå på bete i gränsnära trakter utan att kraven i detta kapitel är uppfyllda.

Djurhälsovillkor för får och getter vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

3 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska får och getter, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 4–6 och 8–10 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 11 §.

4 § Får och getter

1. ska vara märkta och registrerade i enlighet med bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 21/2004 av den 17 december 2003 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av får och getter och om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 samt direktiven 92/102/EEG och 64/432/EEG ,

2. får inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär,

3 får inte härröra från en anläggning som är belagd med restriktioner på grund av brucellos, rabies, mjältbrand eller mul- och klövsjuka,

4. får inte vara vaccinerade mot mul- och klövsjuka, samt

5. ska vara födda och sedan födseln ha hållits i ett land inom EU eller Norge eller ha importerats från ett tredje land i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel,

Får och getter ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med ett av EU fastställt formulär.

10

EUT L 5, 9.1.2004, s. 8, Celex 32004R0021.

Författningsförslag SOU 2010:106

Tilläggsgarantier

5 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att får och getter ska vara fria från ytterligare djursmittor än de som anges i detta kapitel ska djur som förs ut ur landet uppfylla även dessa hälsokrav.

6 § Får och getter ska vid införsel till Sverige komma från ett land som är uppfört i bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 546/2006 av den 31 mars 2006 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 vad gäller nationella program för kontroll av skrapie och kompletterande garantier, om undantag från vissa krav i beslut 2003/100/EG och om upphävande av förordning (EG) nr 1874/2003 eller uppfylla de tilläggsgarantier avseende scrapie som Sverige har beviljats av EU och som anges i kommissionens förordning (EG) nr 546/2006 och i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket med stöd av bemyndigande i 11 §.

Särskilda djurhälsovillkor för får eller getter avsedda för vissa

ändamål

7 § Får eller getter som är avsedda för avel ska åtföljas av ett härstamningsbevis.

Ytterligare föreskrifter om sådana bevis meddelas med stöd av bemyndiganden i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

8 § Får eller getter avsedda för avel eller uppfödning ska härröra från en anläggning som är fri från brucellos (Brucella melitensis).

9 § Får eller getter avsedda för avel ska komma från en anläggning där det inte har diagnostiserats kliniska fall av någon av följande djursmittor:

1. Smittsam agalakti (Mycoplasma agalactie, Mycoplasma capricolum, Mycoplasma mycoides var. mycoides, typ LC) under de senaste sex månaderna.

2. Paratuberkulos och pseudotuberkulos (kaseös lymfadenit) under de senaste tolv månaderna.

3. Pulmonär adenomatos, maedi/visna och caprin artrit/encefalit (CAE) hos get under de senaste tre åren. Vad gäller maedi/visna

11

EUT L 94, 1.4.2006, s. 28, Celex 32006R0546.

och CAE kan denna tidsperiod reduceras till tolv månader under förutsättning att samtliga infekterade djur har slaktats och att återstående djur har genomgått två tester avseende dessa sjukdomar med negativt resultat.

Djuren får heller inte ha varit i kontakt med djur från en anläggning som inte uppfyller de villkor som anges i första stycket.

10 § Baggar avsedda för avel ska härröra från en besättning som är fri från smittsam epididymit (Brucella ovis).

Bemyndigande att meddela föreskrifter

11 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om den besiktning som avses i 4 § första stycket 1, de djurhälsovillkor som avses i 4 § första stycket 3, 4 och 5, samt i 5, 6 och 8–10 §§, det hälsointyg som avses i 4 § andra stycket samt om undantag från dessa bestämmelser.

Införsel från tredje land

12 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 3 § (tredje land) ska får och getter uppfylla följande villkor. Får och getter ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i bilaga I i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

2. komma från ett land som är fritt från mul- och klövsjuka, vesikulär stomatit, boskapspest, får- och getpest, Rift valley-feber, blåtunga samt får- och getkoppor,

3. komma från ett land till vilket det är förbjudet att föra in djur som är vaccinerade avseende de i punkten 2 nämnda djursmittorna,

4. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

5. ha genomgått en kontroll av en officiell veterinär för att säkerställa att djuren är friska och att djurskyddsvillkoren för djurtransporter är uppfyllda,

6. uppfylla de krav som finns i 6 § rörande scrapie,

7. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010, samt

8. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om.

Författningsförslag SOU 2010:106

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i första stycket 2, 3, 5, 6 och 8, samt om undantag från bestämmelserna i första stycket.

Transitering

13 § Får eller getter som har förts in i landet från ett land inom EU, Norge eller ett tredje land, men endast transporteras genom landet för att föras ut till ett land inom EU eller Norge ska vid utförseln uppfylla de villkor som anges i detta kapitel.

Förbud mot kontakt med djur med sämre hälsostatus

14 § Får eller getter som avses i detta kapitel får inte vid något tillfälle från avsändandet från ursprungsanläggningen till ankomsten på destinationsorten komma i kontakt med klövbärande djur med sämre hälsostatus.

10 kap. In- och utförsel av fjäderfän

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar fjäderfän och kläckägg. Bestämmelserna omfattar dock inte fjäderfän avsedda för utställningar, förevisningar eller tävlingar. För sådana djur gäller bestämmelserna i 12 kap.

Definitioner

2 § I detta kapitel avses med

– fjäderfä: höns, kalkoner, pärlhöns, ankor, gäss, vaktlar, duvor, fasaner, rapphöns och ratiter som föds upp eller hålls i fångenskap för avel, produktion av kött eller ägg för konsumtion eller för att genom utsättning vidmakthålla viltstammen,

– kläckägg: befruktade fjäderfäägg avsedda för kläckning,

– daggamla kycklingar: kycklingar som inte har mottagit foder och som inte är äldre än 72 timmar,

– avelsfjäderfä: fjäderfä avsedda för produktion av bruksfjäderfä eller fjäderfä avsedda för produktion av föräldradjur,

– bruksfjäderfä: fjäderfä som hålls för produktion av konsumtionsägg eller uppföds för produktion av kött,

– fjäderfä för slakt: fjäderfä som skickas direkt till ett slakteri för slakt snarast möjligt, dock senast 72 timmar efter ankomsten,

– flock: fjäderfän med samma hälso- och immunitetsstatus, vilka hålls i samma djurutrymme.

Djurhälsovillkor för kläckägg vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

3 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska kläckägg, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 4–6 och 24–27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

4 § Kläckägg ska komma från

1. en godkänd anläggning,

2. en flock som har hållits i den godkända anläggningen i mer än sex veckor,

3. en flock som vid tiden för avsändandet inte företer kliniska tecken på sjukdom eller som misstänks vara angripen av en djursmitta, samt

4. en flock som antingen har genomgått en djurhälsoundersökning av en officiell veterinär inför avsändandet eller har genomgått månatliga hälsoundersökningar av en officiell veterinär, varvid den senaste undersökningen ska ha skett inom 31 dagar före avsändandet.

Äggen ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

5 § Kläckägg ska vidare komma från en flock där djuren

1. inte har vaccinerats mot Newcastlesjuka, 2. har vaccinerats med ett inaktiverat vaccin, eller 3. har vaccinerats med ett levande vaccin, förutsatt att vaccina-

tionen utförts minst 30 dagar före insamlingen av kläckäggen.

6 § Äggen ska vara desinfekterade enligt den officiella veterinärens anvisningar och vara märkta enligt bestämmelserna i kommis-

Författningsförslag SOU 2010:106

sionens förordning (EG) nr 617/2008 av den 27 juni 2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 när det gäller handelsnormer för kläckägg och gårdsuppfödda kycklingar .

7 § Om sådana djursmittor som överförs via ägg utvecklas i den flock som kläckäggen kommer ifrån innan äggen har kläckts, ska den behöriga kläckningsinrättningen och de ansvariga myndigheterna underrättas om detta.

Djurhälsovillkor för daggamla kycklingar vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

8 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska daggamla kycklingar, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 9, 10 och 24–27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

9 § Daggamla kycklingar ska

1. ha kläckts ur kläckägg som uppfyller de krav som är angivna i 4 och 6 §§,

2. vid avsändandet inte uppvisa några tecken på djursmitta,

3. om de är vaccinerade mot annan smitta än Newcastlesjuka, vara vaccinerade med ett vaccin som är godkänt för utsläppande på marknaden i det medlemsland där vaccinet används.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

10 § Daggamla kycklingar får, för att få föras in till Sverige, inte vara vaccinerade mot Newcastlesjuka och de ska härröra från

1. kläckägg som uppfyller kraven i 5 §, och

2. ett kläckeri som tillämpar rutiner som säkerställer att ägg som inte uppfyller kraven i punkten 1 inkuberas vid tider och på platser som är helt skilda från ägg som ska levereras till land som är fritt från Newcastlesjuka.

12

EUT L 168, 28.6.2008, s. 5, Celex 32008R0617.

Djurhälsovillkor för avelsfjäderfän och bruksfjäderfän vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

11 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska avelsfjäderfän och bruksfjäderfän, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 12, 13 och 24–27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

12 § Avelsfjäderfän och bruksfjäderfän ska

1. härröra från en godkänd anläggning, 2. sedan kläckningen eller i mer än sex veckor ha hållits i god-

kända anläggningar,

3. om de är vaccinerade mot annan smitta än Newcastlesjuka, vara vaccinerade med ett vaccin som är godkänt för utsläppande på marknaden i det medlemsland där vaccinet används,

4. inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

13 § Avelsfjäderfän och bruksfjäderfän får, för att få föras in i Sverige

1. inte vara vaccinerade mot Newcastlesjuka,

2. ha varit isolerade vid en anläggning eller karantänsstation under tillsyn av officiell veterinär under 14 dagar före avsändandet, samt

3. tidigast 14 dagar före avsändandet, med negativt resultat, ha genomgått en representativ serologisk undersökning beträffande Newcastlesjuka.

Djurhälsovillkor för fjäderfän för slakt vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

14 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska fjäderfän för slakt, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 15, 16 och 24–27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

Författningsförslag SOU 2010:106

15 § Fjäderfän för slakt ska

1. sedan kläckningen eller under mer än 21 dagar ha hållits på den avsändande anläggningen, och

2. härröra från en flock som inte har företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär,

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

16 § Fjäderfän för slakt ska för att få föras in till Sverige härröra från en flock som

1. om djuren inte är vaccinerade mot Newcastlesjuka, med negativt resultat har genomgått en representativ serologisk undersökning beträffande sjukdomen under de senaste 14 dagarna före avsändandet, eller

2. om djuren har vaccinerats mot Newcastlesjuka, med negativt resultat har genomgått ett representativt virusisoleringstest beträffande sjukdomen under de senaste 14 dagarna före avsändandet.

Djurhälsovillkor för fjäderfän och kläckägg i sändningar om mindre än 20 enheter vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

17 § Med undantag av bestämmelserna i 3, 8, 11 och 14 §§ ska, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, bestämmelserna i 18, 19 och 24–27 §§ jämte föreskrifter meddelade med stöd av 28 § gälla för fjäderfän och kläckägg om tillsammans högst 19 enheter som samtidigt förs in till Sverige från andra EU-länder eller Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder.

18 § Fjäderfän eller kläckägg i sändningar om mindre än 20 enheter ska

1. härröra från en flock som har hållits i ett medlemsland i EU eller i Norge sedan kläckningen eller under minst tre månader,

2. härröra från en flock som vid avsändandet inte uppvisar några kliniska tecken på djursmitta,

3. om de är vaccinerade, vara vaccinerade med ett vaccin som är godkänt för utsläppande på marknaden av den behöriga myndigheten i det medlemsland där vaccinet används,

4. ha med negativt resultat testats med avseende på Salmonella pullorum och Salmonella gallinarum eller, i fråga om kläckägg och daggamla kycklingar, komma från en flock som har testats med negativt resultat med avseende på Salmonella pullorum och Salmonella gallinarum.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte för strutsfåglar och kläckägg av strutsfåglar samt fjäderfän avsedda för att vidmakthålla viltstammen.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

19 § Fjäderfän eller kläckägg i sändningar om mindre än 20 enheter ska, för att få föras in till Sverige, uppfylla kraven i 5, 10, 13 och 16 §§.

Djurhälsovillkor för fjäderfän avsedda för vidmakthålla viltstammen vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

20 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen samt vid tiden för avsändningen är äldre än 72 timmar, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 21–25 och 27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

21 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska

1. sedan kläckningen eller under mer än 21 dagar ha hållits på den avsändande anläggningen och där inte några kontakter har skett med nyinsatta fjäderfän under de senaste 14 dagarna,

2. härröra från en flock som inte har företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär,

3. en flock som djuren härrör från får inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär, samt

4. härröra från en anläggning som före utförseln har inspekterats av en officiell veterinär för att säkerställa att anläggningen följer föreskrivna hygienföreskrifter.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

Författningsförslag SOU 2010:106

22 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska under de senaste två månaderna före avsändandet

1. ha omfattats av ett officiellt övervakningsprogram enligt artikel 4 i rådets direktiv 2005/94/EG av den 20 december 2005 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa och om upphävande av direktiv 92/40/EEG , ändrat genom rådets direktiv 2008/73/EG, eller

2. ha genomgått en serologisk undersökning med negativt resultat avseende aviär influensavirus av subtyperna H 5 och H 7.

Fjäderfän som vid utförseltillfället är äldre än 72 timmar men yngre än en månad ska även ha genomgått en virologisk undersökning avseende aviär influensavirus.

23 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska för att få föras in till Sverige

1. inte vara vaccinerade mot Newcastlesjuka,

2. ha varit isolerade vid en anläggning eller karantänsstation under tillsyn av en officiell veterinär under 14 dagar före avsändandet, och

3 med negativt resultat ha genomgått en representativ serologisk undersökning avseende Newcastlesjuka inom 14 dagar före avsändandet.

Transportvillkor

24 § Levande fjäderfän ska utan dröjsmål transporteras till destinationsanläggningen utan att komma i kontakt med andra levande fåglar som har sämre djurhälsostatus.

Fjäderfän och kläckägg ska dessutom transporteras i förpackningar, förvaringsutrymmen och fordon som, utöver att de uppfyller gällande djurskyddsbestämmelser, även uppfyller de bestämmelser som Jordbruksverket meddelar med stöd av 2 kap. 4 §.

Tilläggsgarantier

25 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att djuren eller äggen ska vara fria från ytterligare djursmittor än de som anges i detta kapitel ska djuren eller äggen uppfylla även dessa hälsokrav.

13

EUT L 10, 14.1.2006, s. 16, Celex 32005L0094.

26 § Kläckägg och fjäderfän ska, med undantag av djur för utsättning, uppfylla de tilläggsgarantier med avseende på salmonella som Sverige har beviljats av EU.

Kravet i första stycket gäller inte ägg eller djur har som genomgått ett salmonellakontrollprogram som är likvärdigt med det svenska och som har fastställts av EU.

27 § Kläckägg och fjäderfän ska uppfylla de tilläggsgarantier avseende egg drop syndrome-76 (EDS-76) och turkey rhinotracheitis/swollen head syndrome (TRT/SHS) som Sverige har beviljats av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Kraven i första stycket gäller inte länder som har beviljats likvärdiga tilläggsgarantier för EDS-76 respektive TRT/SHS.

Bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter

28 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de djurhälsovillkor, om den hälsoundersökning, om det djurhälsointyg som avses i 4–6, 9, 10, 12, 13, 15, 16, 18, 19 och 21–27 §§ samt föreskrifter om undantag från dessa bestämmelser.

Införsel från tredje land av fjäderfän och kläckägg

29 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 3, 8, 11, 14 respektive 20 § (tredje land) ska fjäderfän och kläckägg uppfylla följande villkor. Djuren och äggen ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i kommissionens förordning (EG) nr 798/2008 av den 8 augusti 2008 om fastställande av en förteckning över tredjeländer, områden, zoner eller delområden från vilka fjäderfän och fjäderfäprodukter får importeras till och transiteras genom gemenskapen samt kraven för veterinärintyg,

2. komma från ett land i vilket aviär influensa och Newcastlesjuka är anmälningspliktiga djursmittor,

3. komma från ett land eller område som är fritt från aviär influensa och Newcastlesjuka eller vilket, trots att det inte är fritt från smittorna, har vidtagit åtgärder för att kontrollera dem som minst motsvarar kraven som föreskrivs i rådets direktiv 2005/94/EG respektive rådets direktiv 92/66/EEG av den 14 juli 1992 om inför-

Författningsförslag SOU 2010:106

ande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av Newcastlesjuka , ändrat genom rådets direktiv 2008/73/EG,

4. komma från flockar som före att de avsänds oavbrutet har hållits inom det avsändande landets territorium för en tid som bestäms av EU,

5. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som fastsälls i kommissionens förordning (EG) nr 798/2008,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 798/2008, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i första stycket samt om undantag från kraven i första stycket.

Utförsel till tredje land av fjäderfän avsedda för att vidmakthålla viltstammen

30 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen samt vid tiden för avsändningen är äldre än 72 timmar ska för att få föras ut ur Sverige till ett tredje land uppfylla de villkor som finns i 31 och 32 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 33 §.

31 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska härröra från en anläggning som före utförseln har inspekterats av en officiell veterinär för att säkerställa att anläggningen följer föreskrivna hygienföreskrifter.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

32 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska under de senaste två månaderna före avsändandet

1. ha omfattats av ett officiellt övervakningsprogram enligt artikel 4 i rådets direktiv 2005/94/EG, eller

2. ha genomgått en serologisk undersökning med negativt resultat avseende aviär influensavirus av subtyperna H 5 och H 7.

14

EGT L 260, 5.9.1992, s. 1, svensk specialutgåva, område 3, volym 44, s. 216, Celex 31992L0066.

Fjäderfän som vid utförseltillfället är äldre än 72 timmar men yngre än en månad ska även ha genomgått en virologisk undersökning avseende aviär influensavirus.

33 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i 31 och 32 §§ samt om undantag från dessa bestämmelser.

11 kap. Utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruket samt införsel från tredje land av sådana djur och produkter

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruket samt införsel från tredje land av sådana djur och produkter.

2 § I detta kapitel avses med

– utsläppande på marknaden: försäljning, inklusive utbjudande till försäljning, eller annan form av överlåtelse, oavsett om detta sker mot ersättning eller inte samt varje form av flyttning av vattenbruksdjur,

– vattenbruksdjur: alla vattenlevande djur i alla deras levnadsstadier, inklusive ägg och mjölke/könsceller, som föds upp på en vattenbruksanläggning eller i ett område för blötdjursodling, inklusive sådana vattenbruksdjur som har tillförts anläggningen eller området för blötdjursodling efter att ha levt i vilt tillstånd.

Utsläppande på marknaden

3 § Utsläppande på markanden av djur och produkter från vattenbruk samt av vattenlevande prydnadsdjur ska ske så att hälsostatusen för vattenlevande djur inte äventyras med avseende på allmänfarliga djursmittor.

4 § Vattenbruksdjur som släpps ut på marknaden ska ha ett djurhälsointyg när de förs in i ett EU-land, en zon eller ett delområde som av EU har förklarats fri från en smitta eller som omfattas av ett av EU godkänt övervaknings- eller utrotningsprogram för

1. odling och utsättning, eller

Författningsförslag SOU 2010:106

2. ytterligare bearbetning före användningen som livsmedel. Djur som tillåts att lämna ett område som omfattas av bekämp-

ningsåtgärder mot en djursmitta hos vattenbruksdjur ska också åtföljas av ett djurhälsointyg.

Djurhälsointyg ska utformas i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1251/2008 av den 12 december 2008 om tillämpning av rådets direktiv 2006/88/EG när det gäller villkor och intygskrav för utsläppande på marknaden och import till gemenskapen av djur och produkter från vattenbruk och om fastställande av en förteckning över smittbärande arter .

5 § Vid förflyttningar mellan medlemsstater av djur och produkter från vattenbruket ska anmälan göras genom veterinärdatsystemet TRACES

1. om det krävs djurhälsointyg enligt 4 § för flyttningen, eller

2. om flyttningen avser levande vattenbruksdjur för odling eller utsättning.

6 § Vattenbruksdjur för odling eller utplantering som släpps ut på marknaden

1. ska vara kliniska friska, och

2. får inte komma från en anläggning där det förekommer ökad dödlighet som inte har kunnat förklarats.

Vattenbruksdjur får sättas ut i naturen eller i ”put and take-vatten” endast om de

1. uppfyller kraven i första stycket, och

2. kommer från en anläggning med en hälsostatus som minst motsvarar hälsostatusen i det vatten som de ska sättas ut i.

Införsel av sådana arter av vattenbruksdjur som är mottagliga för en viss smitta till områden som är fria från smittan

7 § För att sådana arter av vattenbruksdjur som är mottagliga för en viss smitta ska få föras in för odling eller utsättning i medlemsländer, zoner eller delområden som har förklarats fria från smittan enligt beslut från EU ska de komma från andra medlemsländer, zoner eller delområden som också har förklarats fria från smittan.

15

EUT L 337, 16.12.2008, s. 41, Celex 32008R1251.

Införsel av levande, potentiellt smittbärande arter av vattenbruksdjur till sjukdomsfria områden

8 § Om vetenskapliga data eller praktisk erfarenhet visar att andra arter än de som primärt drabbas av en allmänfarlig djursmitta kan förorsaka överföring av en viss smitta genom att agera som smittspridande arter och om dessa arter förs in i medlemsstater, zoner eller delområden som förklarats fria från smittan enligt beslut från EU, ska det säkerställas att sådana smittspridande arter

1. kommer från andra medlemsländer, zoner eller delområden som har förklarats fria från smittan, eller

2. hålls i anläggningar för karantän i vatten som är fritt från den ifrågavarande smittan under en lämplig tidsperiod.

Djur och produkter från vattenbruk som släpps ut på marknaden för vidarebearbetning innan de används som livsmedel

9 § Vattenbruksdjur av arter som är mottagliga för VHS, IHN, KHV, ISA, infektion orsakad av Martelia refringens, infektion orsakad av Bonamia ostreae och vit pricksjuka hos kräftor samt produkter av dessa, får släppas ut på marknaden för vidarebearbetning i ett annat medlemsland, en annan zon eller ett annat delområde som har friförklarats av EU endast om

1. de kommer från ett annat medlemsland, en annan zon eller ett annat delområde som har förklarats fri från smittan i fråga,

2. de är bearbetade i en godkänd bearbetningsanläggning under förhållanden som förhindrar smittspridning, eller

3. de, när det gäller fisk, är slaktade och rensade innan de avsänds, respektive, när det gäller blötdjur och kräftdjur, avsänds som obearbetade eller bearbetade produkter.

10 § Levande vattenbruksdjur av arter som är mottagliga för en eller flera av de smittor som anges i 9 § och som släpps ut på markanden för vidarebearbetning i ett annat medlemsland, en annan zon eller ett annat delområde som av EU har förklarats fri från smittan i fråga, får lagras tillfälligt vid platsen för bearbetningen endast om de

1. kommer från ett medlemsland, en zon eller ett delområde som har förklarats fritt från smittan, eller

Författningsförslag SOU 2010:106

2. hålls tillfälligt i anläggningar som är utrustade med ett system för reningen av utloppsvatten, varigenom smittämnena i fråga inaktiveras, eller där utloppsvattnet renas på ett sådant sätt att resultatet är tillräckligt för att förhindra överföring av smittan till naturliga bestånd.

Transportvillkor

11 § De förebyggande åtgärder vid transport som Jordbruksverket meddelar med stöd av 2 kap. 4 § ska vara uppfyllda för att vattenbruksdjur ska få släppas ut på marknaden.

Bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter

12 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de djurhälsovillkor och om det djurhälsointyg som avses i 3–10 §§ samt om undantag från dessa bestämmelser.

Införsel från tredje land av djur och produkter från vattenbruk

13 § För att få föras in till Sverige från andra länder än EU-länder eller Norge, ska djur och produkter från vattenbruk uppfylla följande villkor. Djur och produkter ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i bilaga III till kommissionens förordning (EG) nr 1251/2008,

2. uppfylla de krav som uppställs för utsläppande på marknaden inom EU för djur och produkter från vattenbruket,

3. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som anges kommissionens förordning (EG) nr 1251/2008,

4. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1251/2008, samt

5. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de vill-

kor som avses i första stycket samt om undantag från kraven i första stycket.

12 kap. In- och utförsel av övriga djur

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om införsel till Sverige från andra EU-länder eller Norge eller utförsel ur Sverige till något av dessa länder samt om införsel från tredje land av djur, sperma, ägg och embryon som inte särskilt regleras i 4–11 kap. eller i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Djurhälsovillkor vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

2 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska de djur och produkter som omfattas av bestämmelserna i detta kapitel, utöver vad som följer av 3 kap. 3 och 4 §§ djursmittslagen, i tillämpliga delar uppfylla de villkor som finns i 3–23 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 24 §.

3 § Djur, sperma, ägg och embryon får vid införsel eller utförsel inte misstänkas vara smittade av en djursmitta eller ha företett kliniska tecken på sjukdom.

De ska vidare åtföljas av ett hälsointyg.

Härstamningsbevis

4 § Sperma, ägg och embryon som anges i 18 och 19 §§ ska vid införsel åtföljas av ett härstamningsbevis i enlighet med de regler som har uppställts av EU.

Krav på avsändaren

5 § Införsel och utförsel till land inom EU av djur, sperma, ägg och embryon som omfattas av bestämmelserna i 6–19 §§ får endast ske från registrerad handlare.

Författningsförslag SOU 2010:106

Apdjur

6 § Införsel och utförsel av apor (Simiae och Prosimiae) får endast ske från en godkänd anläggning i avsändarlandet till en godkänd anläggning i mottagarlandet.

Jordbruksverket kan i enskilda fall medge undantag för införsel av djur som har tillhört en privatperson eller som har beslagtagits eller omhändertagits av Tullverket.

Hov- och klövdjur

7 § Hov- och klövdjur ska vid införsel och utförsel

1. vara identifierade så att ursprungsanläggningen kan spåras, 2. inte vara vaccinerade mot mul- och klövsjuka,

3. komma från ett område som inte lyder under några restriktioner avseende mul- och klövsjuka, samt

4. ska ha befunnit sig vid avsändaranläggningen sedan födelsen eller de senaste 30 dagarna före avsändandet.

8 § Nötkreatur och idisslare av arterna buffel (Bubalus bubalus) eller bison (Bison bison) ska komma från

1. en officiellt tuberkulosfri och officiellt brucellosfri besättning, eller

2. en besättning där inte några fall av tuberkulos eller brucellos har förekommit de föregående 42 dagarna och de ska ha genomgått en provtagning med negativt resultat avseende tuberkulos och brucellos inom 30 dagar före avsändandet.

9 § Hjortar ska, i karantän i Sverige, genomgå tre provtagningar avseende tuberkulos med minst ett års mellanrum mellan det första och tredje testet samt minst tre månaders mellanrum mellan varje enskilt testtillfälle.

10 § Svindjur ska

1. komma från en brucellosfri besättning eller inom 30 dagar före avsändandet med negativt resultat ha genomgått en test för att påvisa frihet från brucellosantikroppar,

2. ha testats serologiskt med negativt resultat avseende klassisk svinpest om det under de senaste tolv månaderna har förekommit fall av klassisk svinpest i regionen, samt

3. komma från ett område där inte några restriktioner gäller på grund av afrikansk svinpest.

Fåglar

11 § Fåglar (Aves) ska

1. komma från en anläggning eller ett område där inte några fall av aviär influensa (hönspest) har diagnostiserats inom 30 dagar före avsändandet, och

2. komma från en anläggning eller ett område som inte lyder under några restriktioner avseende Newcastlesjuka.

12 § Papegojfåglar (Psittaciformes spp) ska

1. komma från en anläggning där psittakos (Chlamydofila psittaci) inte har diagnostiserats inom de senaste två månaderna före avsändandet. De får inte heller ha varit i kontakt med fåglar från en anläggning där psittakos har diagnosticerats inom de senaste två månaderna före avsändandet, och

2. vara identifierade på ett sådant sätt att ursprungsanläggningen kan spåras.

Bin och humlor

13 § Bin (Apis mellifera) och humlor (Bombus spp) samt deras ägg ska

1. komma från ett område som inte lyder under restriktioner avseende amerikansk yngelröta, och

2. komma från ett område som inte lyder under restriktioner avseende lilla kupskalbaggen (Aethina tumidae) eller tropilaelapskvalster (Tropilaelaps spp.).

Hardjur

14 § Hardjur (Lagomorfer)

1. får inte komma från eller ha varit i kontakt med djur från någon anläggning där rabies har förekommit eller misstänkts under månaden närmast före avsändandet, och

2. ska komma från en besättning där alla djur är fria från kliniska symptom på kaninpest (Myxomatos).

Författningsförslag SOU 2010:106

Mink och räv

15 § Mink och räv får inte komma från eller ha varit i kontakt med djur från en anläggning där rabies har förekommit eller misstänks ha förekommit under en tid av sex månader närmast före avsändandet, om inte ett systematiskt vaccinationsprogram tillämpas.

Hund, katt och iller

16 § Hundar, katter eller illrar som förs ut från Sverige ska, beroende på vilket EU-land de förs ut till, uppfylla kraven i artikel 5 respektive 6 samt kraven i artikel 16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG .

17 § Hundar, katter eller illrar som förs in till Sverige ska uppfylla kraven i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003. Hundar och katter ska vidare, i enlighet med artikel 16 i EU-förordningen, uppfylla kraven i andra stycket.

Djur ska vara avmaskade mot dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis och Echinococcus granulosus). Avmaskningen ska ha ägt rum inom tio dagar före införseln. En veterinär i avsändarlandet ska intyga att djuret är avmaskat. Intygandet är giltigt i tio dagar efter det datum som avmaskningen skedde.

Vid direktinförsel av hundar eller katter från Finland, Förenade kungariket, Irland, Norge och Malta gäller inte bestämmelserna i andra stycket under förutsättning att djuret inte har förts in till nämnda länder i strid mot gällande lagstiftning.

Sperma, ägg och embryon

18 § Sperma från får, getter och hästdjur från länder inom EU ska komma från en bagg-, bock- eller hingststation som är godkänd för handel inom EU.

16

EUT L 146, 13.6.2003, s. 1, Celex 32003R0998.

19 § Ägg och embryon från får, getter, hästdjur och svin från länder inom EU ska ha samlats av en godkänd embryosamlingsgrupp i avsändarlandet och ska ha behandlats i ett godkänt laboratorium.

Gnagare

20 § Införsel av fem gnagare (Rodentia) eller färre får ske utan krav på intyg eller annan dokumentation. Införsel av fler än fem gnagare får ske under förutsättning att djuren är uppfödda och sedan födelsen har hållits i fångenskap.

21 § Gnagare samt embryon, sperma och ägg från gnagare som ska användas som försöksdjur eller i uppfödning av försöksdjur ska direkt efter införseln transporteras till mottagarens försöksdjursanläggning.

Reptiler och groddjur

22 § Införsel av reptiler och groddjur får ske under förutsättning att de är uppfödda i och sedan födelsen hållits i fångenskap.

Ytterligare villkor

23 § Utöver de krav som anges i 3 och 5-22 §§ kan vissa länder för införsel till dem ha fått godkända tilläggsgarantier, vilka ska vara uppfyllda vid utförsel till dessa länder.

Bemyndigande att meddela föreskrifter

24 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i 3 och 5–23 §§ samt om undantag från villkoren.

Införsel från tredje land

Föranmälan vid införsel från tredje land

25 § Bestämmelser om anmälan om införsel av djur från tredje land finns i kommissionens förordning (EG) nr 282/2004 av den 18 febru-

Författningsförslag SOU 2010:106

ari 2004 om inrättande av ett dokument för deklarering och veterinärkontroll av djur från tredje land som förs in i gemenskapen.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om krav på anmälan vid införsel av djur, sperma, ägg och embryon från tredje land.

Sperma, ägg och embryon

26 § Införsel av sperma från får, get och hästdjur från tredje land eller del därav endast under förutsättning

1. att vad gäller sperma från får och get, utbrott av eller vaccination mot mul- och klövsjuka inte har förekommit under de senaste tolv månaderna i avsändarlandet, och

2. att sperman från får, get och hästdjur kommer från en bagg-, bock- eller hingststation eller lagringsstation som är godkänd för export till EU.

27 § Införsel av ägg och embryon från får, get, hästdjur och svin får ske från tredje land eller del därav endast under förutsättning

1. att, vad gäller ägg och embryon från får, get och svin, utbrott av eller vaccination mot mul- och klövsjuka inte har förekommit under de senaste tolv månaderna i avsändarlandet, och

2. att äggen eller embryona från får, get, hästdjur och svin har samlats av en godkänd embryosamlingsgrupp i avsändarlandet och har behandlats i ett godkänt laboratorium.

Införsel av hundar och katter

28 § Vid införsel av hund, katt eller iller från ett tredje land ska kraven i artiklarna 8–14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 uppfyllas. Vidare ska vid införsel av hundar och katter uppfylla kraven i andra stycket.

Hundar och katter ska vara avmaskade mot dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis och Echinococcus granulosus). Avmaskningen ska ha ägt rum inom 10 dagar före införseln. För djur som inte ska sitta i karantän ska en veterinär i avsändarlandet eller en officiell veterinär vid gränskontrollstationen intyga att djuret är

17

EUT L 49, 19.2.2004, s. 11, Celex 32004R0282.

avmaskat. Intygandet är giltigt i tio dagar efter det datum som avmaskningen skedde.

29 § Införsel från tredje land av hundar, katter och illrar som är avsedda att användas som försöksdjur och där mottagaranläggningen är ett godkänt organ, institut eller centra får ske om djuren

1. kommer från ett av de tredjeländer som förtecknas i del B avdelning 2 eller del C i bilaga II till förordning (EG) nr 998/200312, och

2. åtföljs av ett veterinärintyg.

Gnagare

30 § Vid införsel av fler än fem gnagare från tredje land ska sändningen åtföljas av en exportörförsäkran som intygar att djuren kommer från en anläggning där djuren vid tiden för avsändandet var kliniskt friska samt att djuren är uppfödda i och har hållits i fångenskap sedan födelsen.

31 § Gnagare samt embryon, sperma och ägg från gnagare som ska användas som försöksdjur eller i uppfödning av försöksdjur ska åtföljas av en exportörförsäkran som intygar att djuren, embryonen, sperman och äggen kommer från en anläggning där det vid tiden för avsändandet inte har förekommit lymfatisk choriomeningit, hantavirusinfektion eller annan smittsam sjukdom.

Reptiler och groddjur

32 § Vid införsel från tredje land av reptiler och groddjur ska sändningen åtföljas av en exportörförsäkran som intygar att djuren kommer från en anläggning där djuren vid tiden för avsändandet var kliniskt friska samt att djuren är uppfödda i och har hållits i fångenskap sedan födelsen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter

33 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för införsel från tredje land av djur som omfattas av detta kapitel samt om undantag från villkoren i 25–32 §§ .

Författningsförslag SOU 2010:106

Transitering

34 § Tillstånd krävs för transitering genom Sverige av djur som inte uppfyller de hälsokrav som anges i detta kapitel eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndiganden i detta kapitel.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om transitering.

13 kap. Anmälningsplikt

Anmälningsplikt för den som har djur i sin vård

1 § Utöver vad som följer av 4 kap. 1 § första stycket djursmittslagen (2012:000) får Statens veterinärmedicinska anstalt meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om skyldighet att anmäla misstanke om djursmitta, tecken på sjukdom eller ökad dödlighet hos djur.

Anmälningsplikt för veterinärer m.fl.

2 § En veterinär eller någon annan som i sitt yrke kommer i kontakt med djur eller produkter av djur och som har anledning att misstänka att ett fall av en allmänfarlig djursmitta har inträffat ska skyndsamt anmäla detta till Statens veterinärmedicinska anstalt. Samma anmälningsskyldighet gäller den som är ansvarig för ett laboratorium där sådan djursmitta har konstaterats eller där det finns anledning att misstänka fall av sådan djursmitta.

Statens veterinärmedicinska anstalt får meddela ytterligare föreskrifter om vad veterinär och den som är ansvarig för ett laboratorium ska iaktta i fråga om skyldighet att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av djursmittor.

Provtagning

3 § För att bekräfta en misstanke om förekomst av en anmälningspliktig djursmitta får Statens veterinärmedicinska anstalt i det enskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 6 § djursmittslagen (2012:000).

Underrättelse till Jordbruksverket

4 § Om Statens veterinärmedicinska anstalt finner att det finns grundad anledning att misstänka ett fall av en allmänfarlig djursmitta ska anstalten omedelbart underrätta Jordbruksverket om misstanken.

Detsamma gäller om anstalten har vetskap om ett bekräftat fall av en sådan smitta.

Underrättelse till andra myndigheter

5 § Om det föreligger grundad anledning att misstänka ett fall av en allmänfarlig djursmitta eller om en sådan djursmitta har bekräftats ska Statens veterinärmedicinska anstalt, utöver vad som följer av 4 §, utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen och den eller de kommunala nämnder som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Om det är fråga om en allmänfarlig djursmitta hos fisk, ska också Fiskeriverket underrättas, och om misstanken gäller sådan allmänfarlig djursmitta som kan överföras till människor även Livsmedelsverket, Smittskyddsinstitutet och smittskyddsläkaren.

14 kap. Åtgärder vid misstanke eller bekräftat fall av EU-förordningssmitta, spärrsmitta eller åtgärdssmitta

1 § Jordbruksverket leder och samordnar de förebyggande åtgärderna och bekämpningen av de allmänfarliga djursmittorna.

2 § Statens veterinärmedicinska anstalt, Livsmedelsverket, och länsstyrelserna ska i samråd med Jordbruksverket upprätta beredskapsplaner som anger vilka åtgärder som myndigheterna ska vidta för att bekämpa inträffade allmänfarliga djursmittor.

EU-förordningssmittor

3 § Jordbruksverket ska, efter att ha erhållit sådan underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt som avses i 13 kap. 4 §, utföra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt artikel 11 tredje stycket samt artiklarna 12 och 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001

Författningsförslag SOU 2010:106

om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati .

Om det föreligger ett eller flera bekräftade fall av en EU-förordningssmitta och Jordbruksverket i samband med smittspårning eller på annat sätt misstänker att smittan har spritt sig till en ny besättning ska dock Jordbruksverket ha möjlighet att utföra de uppgifter som ankommer på den behöriga myndigheten utan föregående underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt.

4 § Jordbruksverket får vidare meddela de föreskrifter och fatta de beslut som avses i 5 kap. 2 § djursmittslagen (2012:000).

Spärrsmittor

5 § Efter det att Jordbruksverket har erhållit sådan underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt som avses i 13 kap. 4 § ska Jordbruksverket besluta om åtgärder som avses i 5 kap. 5 § första stycket djursmittslagen (2012:000).

Om det föreligger ett eller flera bekräftade fall av en spärrsjukdom och Jordbruksverket i samband med smittspårning eller på annat sätt misstänker att smittan har spritt sig till en ny besättning ska dock Jordbruksverket ha möjlighet att kunna ingripa med beslut om isolering utan föregående underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt.

6 § Jordbruksverket ska fatta de beslut eller vidta de åtgärder som anges i 5 kap. 6, 7, 8, 10 och 11 §§ djursmittslagen (2012:000). Verket får även fatta de beslut som anges i 5 kap. 9 § och 12 § första stycket djursmittslagen samt vidta sådan rättelse som anges i 5 kap. 12 § andra stycket samma lag.

Jordbruksverket får vidare meddela föreskrifter om 1. sådana villkor som avses i 5 kap. 7 § djursmittslagen,

2. om provtagning eller undersökning enligt 5 kap 8 § andra stycket djursmittslagen,

2. de kriterier som ska gälla för att häva ett beslut om spärrförklaring.

18

EGT L 147, 31.5.2001, s. 1, Celex 32001R0999.

7 § Jordbruksverket ska underrätta länsstyrelsen om beslut som avses i 5 kap. 5, 6, 7, 9, 10, 11 och 12 §§ djursmittslagen (2012:000).

Åtgärdssmittor

8 § Efter det att Jordbruksverket har erhållit sådan underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt som avses i 13 kap. 4 § ska Jordbruksverket besluta om åtgärder som avses i 5 kap. 16 och 18 §§ djursmittslagen (2012:000).

Om det föreligger ett eller flera bekräftade fall av en åtgärdssmitta och Jordbruksverket i samband med smittspårning eller på annat sätt misstänker att smittan har spritt sig till en ny besättning ska Jordbruksverket ha möjlighet att kunna ingripa med beslut enligt 5 kap. 16 och 18 §§ djursmittslagen utan föregående underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt.

9 § Jordbruksverket ska fatta de beslut, meddela de föreskrifter eller vidta de åtgärder som anges i 5 kap. 20 §, 21 § första stycket, 22, 25, 27 och 28 §§ samt vidta sådan rättelse som anges i 5 kap. 22 § andra stycket samma lag.

Verket får även fatta de beslut eller meddela de föreskrifter som anges i 5 kap. 14 § andra stycket, 19 §, 21 § andra stycket, 23, 24, 26 och 29 §§ djursmittslagen.

Beslut enligt 5 kap. 17 § djursmittslagen ska underställas Jordbruksverket.

Vilda djur

10 § Jordbruksverket får i tillämpliga delar meddela sådana föreskrifter eller beslut som anges i 5 kap. 22 § djursmittslagen (2012:000) för att förebygga och bekämpa spärr-, åtgärds- och EU-förordningssmittor hos djur som förekommer vilt i naturen.

Författningsförslag SOU 2010:106

15 kap. Behöriga myndigheter och offentlig kontroll m.m.

Behöriga myndigheter

1 § Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som ankommer på en behörig myndighet enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av djursmittslagen (2012:000), om inte annat framgår av 2 § andra stycket, 3, 4, 6, 8, 10 och 11 §§ eller om regeringen beslutar annat.

2 § Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som ett medlemsland har enligt artiklarna 3 och 7 i kommissionens förordning (EG) nr 206/2009 av den 5 mars 2009 om införsel för personligt bruk till gemenskapen av produkter av animaliskt ursprung och om ändring av förordning (EG) nr 136/2004 .

Tullverket ska dock utföra de uppgifter som ett medlemsland har enligt artikel 3 i kommissionens förordning (EG) nr 206/2009 vad avser att säkerställa att resande som anländer från tredje land vid införselorter uppmärksammas på de veterinärvillkor som gäller varor för personligt bruk som förs in i unionen.

3 § Tullverket ska utföra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt artikel 12 första stycket a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG .

4 § Statens veterinärmedicinska anstalt ska utföra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt artikel 3.2.b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen i de delar som avser data från djur i primärproduktionen .

5 § Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som enligt artiklarna 14 och 18 i rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom

19

EUT L 77, 24.3.2009, s. 1, Celex 32009R0206. 20

EUT L 146, 13.6.2003, s. 1, Celelx 32003R0998. 21

EUT L 325, 12.12.2003, s. 1, Celex 32003R2160.

gemenskapen , senast ändrat genom kommissionens beslut 2009/976/EU, ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat.

Kontrollmyndigheter

6 § Länsstyrelserna är behöriga myndigheter att utöva offentlig kontroll om inte annat följer av 7–11 §§.

Länsstyrelserna får komma överens om att överföra offentlig kontroll av viss verksamhet mellan sig.

7 § Jordbruksverket är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll över efterlevnaden av bestämmelserna i 5 kap. djursmittslagen (2012:000) såvitt gäller åtgärder vid misstänkt eller bekräftat fall av en EU-förordningssmitta eller åtgärdssmitta.

8 § Tullverket är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll över införsel och utförsel av djur och produkter i de fall som kontrollen äger rum vid Sveriges gräns.

9 § Jordbruksverket är, i fall som inte omfattas av 8 §, behörig myndighet att utöva sådana kontroller av införsel och utförsel under färd som avses i 6 kap. 3 § djursmittslagen (2012:000).

Jordbruksverket får vidare efter det att djur har ankommit till destinationsorten genom ickediskriminerande stickprov fastställa att kraven för införsel har uppfyllts.

10 § Livsmedelsverket är, genom de officiella veterinärerna och de officiella assistenterna, behörig myndighet att utöva offentlig kontroll

1. enligt avsnitt I, kapitel II, F punkt 1 a, b och d i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel , samt

22

EGT 121, 29.7.1964, s. 1977, svensk specialutgåva, område 3, volym 1, s. 65, Celex 31964L0432. 23

EUT L 139, 30.4.2004, s 1, rättad i EUT L 226, 25.6.2004, s. 83, Celex 32004R0854R.

Författningsförslag SOU 2010:106

2. av efterlevnaden av föreskrifter och beslut om provtagning och undersökning på slakterier och vilthanteringsanläggningar som har meddelats med stöd av 2 kap. 6 §.

11 § Generalläkaren är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll inom försvarsmakten.

12 § Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt samordnar inom respektive ansvarsområde övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar stöd, råd och vägledning i verksamheten.

13 § Med undantag av bestämmelserna i 6-11 §§ ska offentlig kontroll utövas av officiell veterinär på de områden som ska kontrolleras av en officiell veterinär enligt djursmittslagen (2012:000), denna förordning eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får, inom respektive ansvarsområde, meddela ytterligare föreskrifter om att offentlig kontroll ska utövas av officiell veterinär.

Offentlig kontroll över icke livsmedelsproducerande djur

14 § Vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur ska följande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd tillämpas:

– artikel 3, – artikel 4.2 a–d och 4.3–4.6, – artikel 5.1–3, – artikel 6, – artikel 7, – artikel 8.1 och 8.3, – artikel 9, – artikel 10.1, – artikel 28, samt – artikel 54.1, 54.2 a, e, f, h och 54.3–54.5.

24

EUT L 165, 30.4.2004, s 1, rättad i EUT L 191, 28.5.2004, s. 1, Celex 32004R0882R

Vad som i dessa artiklar sägs om livsmedels- och foderföretagare samt företagare ska i tillämpliga delar gälla även andra djurhållare.

Föreskrifter om offentlig kontroll

15 § Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll ska bedrivas, 2. samverkan mellan kontrollmyndigheter, och

3. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till Jordbruksverket eller Statens veterinärmedicinska anstalt om den kontrollverksamhet som bedrivs.

Avgifter

16 § Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får, inom respektive ansvarsområde, meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1. offentlig kontroll enligt djursmittslagen (2012:000), föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2. provtagning, undersökning, märkning, godkännande och registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar och verksamhet inom frivilliga djurhälsoprogram enligt djursmittslagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av djursmittslagen, de EUbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter, kontrollorgan och sådana organisationer som avses i 2 kap. 7 § andra stycket och 8 § första stycket 2 djursmittslagen.

16 kap. Sanktionsavgifter

1 § Sanktionsavgift enligt 8 kap. 1 § djursmittslagen (2012:000) ska tas ut för överträdelser av de bestämmelser och med de belopp som anges i bilagan till denna förordning.

Författningsförslag SOU 2010:106

2 § Om den har som ålagts sanktionsavgift inte upphör med överträdelsen ska, i de fall där detta särskilt anges i bilagan, ny avgift för överträdelsen tas ut med dubbla det belopp som anges i bilagan till denna förordning, dock högst 30 000 kronor vid varje tillfälle.

En ny avgift får tas ut endast om den som ålagts avgift har fått skälig tid att vidta rättelse.

3 § Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse och den ålagde därefter upprepar en sådan överträdelse ska, i de fall där detta särskilt anges i bilagan, avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla det belopp som anges i bilagan till denna förordning, dock högst 30 000 kronor vid varje tillfälle.

Första stycket gäller endast överträdelser som upprepas inom två år från det tidigare beslutet om sanktionsavgift.

4 § Jordbruksverket får meddela närmare föreskrifter om den ordning i vilken sanktionsavgifter ska betalas.

17 kap. Ersättningsbestämmelser

1 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av djursmittslagen (2012:000) kan beslut meddelade med stöd av bestämmelserna i 5 kap. djursmittslagen om avlivning, oskadliggörande eller slakt av djur, som inte är vilt levande, för att förebygga eller bekämpa en åtgärdssmitta medföra ersättning av statsmedel för djurägarens förlust avseende djurets värde.

Jordbruksverket får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av sådan ersättning. Föreskrifterna får innebära att vid beräkning av den ersättningsberättigande förlusten ska användas ett högsta värde på djur eller ett schablonvärde. Ersättning av statsmedel lämnas inte till den del som djurets värde har ersatts av försäkring

2 § Den som får produktionsbortfall på grund av beslut meddelade med stöd av bestämmelserna i 5 kap. djursmittslagen (2013:000) eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen för att förebygga eller bekämpa en EU-förordningssmitta eller åtgärdssmitta kan erhålla ersättning av statsmedel i enlighet med bestämmelserna i andra till tredje styckena. Ersättning kan lämnas för förluster eller kostnader som uppstått fram till den 31 december 2015.

För produktionsbortfall vid misstänkt eller bekräftad förekomst av afrikansk svinpest, klassisk svinpest, mul- och klövsjuka, vesikulär svinsjuka (SVD) samt sjukdomar i gruppen transmissibel spongiform encefalopati (TSE) lämnas ersättning med 75 procent för förluster eller kostnader som uppstått senast den 31 december 2013, med 50 procent för förluster eller kostnader som uppstått under år 2014 och med 25 procent för förluster eller kostnader som uppstått under år 2015.

För produktionsbortfall vid misstänkt eller bekräftad förekomst av andra åtgärdssmittor än de som avses i andra stycket lämnas ersättning med 25 procent för förluster eller kostnader som uppstått senast den 31 december 2014.

3 § Den som får kostnader för saneringsåtgärder med anledning av en fastställd åtgärdsplan enligt bestämmelserna i 5 kap. (2013:000) djursmittslagen(2012:000) kan erhålla ersättning av statsmedel i enlighet med bestämmelserna i andra till fjärde styckena. Ersättning kan lämnas för kostnader som uppstått fram till den 31 december 2015.

Full ersättning lämnas för de kostnader som uppstått fram till den 31 december 2014.

Ersättning lämnas med 50 procent av för de kostnader som uppstått under år 2015.

4 § Ersättning enligt denna förordning kan jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostnaden eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade vägrar att rätta sig efter en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av djursmittslagen (2012:000) eller ett beslut som har meddelats med stöd av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

5 § Den som efter beslut med stöd av 5 kap. 24 § djursmittslagen (2012:000) deltar i förebyggande åtgärder eller bekämpning av en allmänfarlig djursmitta har rätt till ersättning av staten för arbete och tidsspillan samt för resa och uppehälle.

Den som efter beslut med stöd av 5 kap. 24 § djursmittslagen har ställt lokal eller utrustning till förfogande för de ändamål som anges i lagen har rätt till ersättning av staten för sina kostnader och för förlorad avkastning eller nytta.

Författningsförslag SOU 2010:106

6 § Till veterinär som har förordnats enligt djursmittslagen (2012:000) liksom för de laboratoriekostnader som föranleds av bekämpningen lämnas ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av Jordbruksverket.

7 § Om det föreligger särskilda skäl kan ersättning för kostnader eller förluster lämnas även i andra fall än de som avses i 1–6 §§.

8 § Ersättning enligt denna förordning beslutas av Jordbruksverket.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om krav på ansökan om ersättning, om intyg om djurens värde och om tidsfrister för en sådan ansökan.

9 § Om ersättning har betalats ut med för högt belopp, får Jordbruksverket återkräva vad som har betalats ut för mycket. Beloppet får krävas tillbaka inom tio år från det att beloppet betalades ut.

18 kap. Övriga frågor

1 § Jordbruksverket ska i fall som avses i 9 kap. 1 § andra stycket djursmittslagen (2012:000) föra det allmännas talan om det överklagade beslutet har meddelats av en organisation.

2 § Närmare föreskrifter om verkställighet av djursmittslagen (2012:000) eller denna förordning får meddelas av Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt.

3 § Bestämmelser om överklagande finns i 9 kap. djursmittslagen (2012:000), i 22 a § förvaltningslagen (1986:223) samt i lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013, då bisjukdomsförordningen (1974:212), förordningen (1994:542) om utförsel av levande djur m.m., epizootiförordningen (1999:659) samt zoonosförordningen (1999:660) upphör att gälla.

Bilaga

Sanktionsavgifter med stöd av 8 kap. 1 § djursmittslagen (2012:000)

Sanktionsavgift ska tas ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse utom i de fall som anges under punkterna 13, 14 och 15 nedan.

1. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1994:94) om obligatorisk hälsoövervakning av odlad fisk

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 8 § (årlig anmälan) 1 000 kronor – 9 § (journalföring) 5 000 kronor

2. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:98) om kontroll av vissa sjukdomar hos musslor

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 3 § (årlig anmälan) 1 000 kronor – 4 § (journalföring) 5 000 kronor

3. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2010:58) om obligatorisk hälsoövervakning av fjäderfä

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 3 § (anmälan om 3 000 kronor registrering)

– 1 kap. 22 § (journalföring 5 000 kronor registreringspliktiga)

Författningsförslag SOU 2010:106

– 3 kap. 48 § (journalföring 5 000 kronor kläckerier)

4. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2003:20) om registrering av anläggningar med värphöns

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 3 § (anmälan om produk- 10 000 kronor tionsplats)

– 4 § (anmälan om ändrade 2 000 kronor förhållanden)

5. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2006:11) om registrering av anläggningar med fjäderfän

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 4 § (anmälan om produk- 10 000 kronor tionsplats)

– 5 § (anmälan om ändrade 2 000 kronor förhållanden)

6. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2004:41) om seminverksamhet med nötkreatur

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 2 § (tillstånd för att 10 000 kronor få bedriva seminverksamhet)

– 3 kap. 1 § 2 (journal över 5 000 kronor tjurar på tjurstationen)

– 3 kap. 1 § 3 (spermasam- 5 000 kronor lingsjournal)

3 kap. 2 § 1 (journal hos 5 000 kronor spermalagringsstationer)

– 7 kap. 1 § (lagerjournal för 5 000 kronor fryst sperma)

– 7 kap. 3 § (distributions- 5 000 kronor journal)

– 8 kap. 2 § såvitt gäller doku- 5 000 kronor mentation av seminering, undersökning eller annan åtgärd av betydelse för semineringen

7. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:112) om seminverksamhet med svin

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 2 § (tillstånd för att 5 000 kronor få bedriva seminverksamhet)

– 2 kap. 12 § (journal över 5 000 kronor galtar på galtstation)

– 3 kap. 4 § (spermasamlings- 5 000 kronor journal)

– 4 kap. 1 § andra stycket 5 000 kronor (register över köpare av sperma)

– 5 kap. 1 § första stycket 5 000 kronor (journal över hondjur som har seminerats)

8. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:113) om seminverksamhet med hästdjur

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 2 § (tillstånd för att 10 000 kronor få bedriva seminverksamhet)

– 4 kap. 1 § (spermasamlings- 5 000 kronor journal)

Författningsförslag SOU 2010:106

– 5 kap. 3 § (transport- 5 000 kronor journal)

– 5 kap. 4 § första stycket 5 000 kronor (distributionsjournal)

– 5 kap. 4 § andra stycket 5 000 kronor (lagerjournal)

– 6 kap. 4 § andra stycket 5 000 kronor (semineringsjournal)

9. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2009:91) om seminverksamhet med hund och katt

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 2 § (tillstånd för att få be- 10 000 kronor driva seminverksamhet)

– 11 § (journalföring över 5 000 kronor verksamheten)

10. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:114) om seminverksamhet med får och get

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 2 § (tillstånd för att 10 000 kronor få bedriva seminverksamhet)

– 2 kap. 1 § (journal över 5 000 kronor bl.a. de djur som finns på den station eller besättning där sperma insamlas)

– 2 kap. 2 § (spermasamlings- 5 000 kronor journal)

– 3 kap. 1 § såvitt gäller distri- 5 000 kronor butionsjournal

– 3 kap. 1 § såvitt gäller 5 000 kronor lagerjournal

– 4 kap. 1 § första stycket så- 5 000 kronor vitt gäller intygande av semineringen

11. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2010:12) om verksamhet med ägg och embryon från nötkreatur, hästdjur, svin, får och get

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 3 § (tillstånd för verk- 10 000 kronor samhet med ägg och embryon)

– 3 kap. 1 § (journal över ut- 5 000 kronor tagning och inläggning av ägg eller embryon)

– 3 kap. 2 § (lagerjournal) 5 000 kronor

12. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:12) om märkning och registrering av nötkreatur, Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:13) om märkning och registrering av svin samt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:14) om märkning och registrering av får och getter, såvitt gäller bestämmelser om produktionsplats

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 3 och 4 §§ SJVFS 2004:12, 10 000 kronor 3 och 4 §§ SJVFS 2007:13 samt 3 § SJVFS 2007:14, (anmälan om produktionsplats)

– 5 § SJVFS 2004:12, 4 § 2 000 kronor SJVFS 2007:13 samt 4 § Jordbruksverkets föreskrifter SJVFS 2007:14 (anmälan om förändringar på en produktionsplats)

Författningsförslag SOU 2010:106

13. Rådets förordning (EG) nr 21/2004 av den 17 december

2003 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av får och getter och om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 samt direktivet 92/102/EEG och 64/432/EEG jämte Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:14) om märkning och registrering av får och getter

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– Artikel 4 i rådets förord- 1 000 kronor för varje djur ning jämte 10, 11 och 12 §§ Jord- som inte är identifierat på ett bruksverkets föreskrifter (identi- korrekt sätt, dock högst fiering genom märkning) 30 000 kr. Sanktionsavgift tas inte

ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse. – Artikel 5 i rådets förord- 1 000 kronor för varje djur

ning (EG) nr 21/2004 jämte 13 som inte har rapporterats på ett och 16 §§ SJVFS 2007:14 (jour- korrekt sätt, dock högst nalföring av djurinnehav) 30 000 kr. Sanktionsavgift tas inte

ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse. – Artikel 8.2 i rådets förord- 5 000 kronor

ning (EG) nr 21/2004 jämte 17 a § SJVFS 2007:14 (rapportering av förflyttning av djur)

– Artikel 7.2 i rådets förord- 2 000 kronor ning (EG) nr 21/2004 jämte 18 § SJVFS 2007:14 såvitt gäller den årliga rapporteringen av djursammanräkningen

25

EUT L 5, 9.1.2004, s. 8, Celex 32004R0021.

14¶Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:13) om märkning och registrering av svin

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 14 och 17 §§ (journalföring 5 000 kronor av djurinnehav)

– 19 och 21 §§ (rapportering 1 000 kronor för varje djur av förflyttning av djur) som inte har rapporterats på ett

korrekt sätt, dock högst

30 000 kronor. Sanktionsavgift tas inte ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse.

15. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 820/97 , kommissionens förordning (EG) nr 911/2004 av den 29 april 2004 om genomförande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 beträffande öronmärken, pass och register på anläggningarna jämte Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:12) om märkning och registrering av nötkreatur

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– Artikel 4 i rådets förord- 1 000 kronor för varje djur ning (EG) nr 1760/2000 jämte som inte är identifierat på ett 8 § Jordbruksverkets före- korrekt sätt, dock högst skrifter (SJVFS 2007:12 identi- 30 000 kronor. Sanktionsavgift fiering genom märkning) tas inte ut med dubbel avgift vid

fortsatt eller upprepad över-

trädelse.

26

EGT L 204, 11.8.2000, s. 1, Celex 32000R1760. 27

EUT L 163, 30.4.2004, s. 65, Celex 32004R0911.

Författningsförslag SOU 2010:106

– Artikel 7 i rådets förord- 5 000 kronor ning (EG) nr 1760/2000, såvitt gäller registerföring, jämte artikel 8 i kommissionens förordning (EG) nr 911/2004 och 16 och 19 §§ Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2007:12 identifiering (journalföring av djurinnehav)

– Artikel 7 i rådets förord- 1 000 kronor för varje djur ning (EG) nr 1760/2000, såvitt som inte har rapporterats på ett gäller rapportering av förflytt- korrekt sätt, dock högst ning av djur, jämte 21, 22 och 30 000 kronor. Sanktionsavgift 25 §§ Jordbruksverkets före- tas inte ut med dubbel avgift vid skrifter (SJVFS 2007:12) fortsatt eller upprepad över-

trädelse.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om ineller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs beträffande lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

dels att 5 och 6 §§ ska upphöra att gälla, dels att 1 § ska ha följande lydelse.

kallat av hänsyn till risk för kallat av hänsyn till risk för

Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

Författningsförslag SOU 2010:106

4. Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs att 15 § ordningslagen (1993:1617) ska ha

följande lydelse.

15 §

allmänna sammankomster och allmänna sammankomster och

verka epidemi eller förebygga verka epidemi eller förebygga

eller bekämpa epizooti enligt eller bekämpa en allmänfarlig

att motverka epidemi eller krigsfara eller för att motverka

Föreskrifter enligt andra Föreskrifter enligt andra

Senaste lydelse 2005:103.

zooti, föregås av samråd med mänfarlig djursmitta, föregås av Statens jordbruksverk. samråd med den myndighet som

regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

Författningsförslag SOU 2010:106

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

3 §

Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:

1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,

och produkter som avses i lagen (2000:1064) om kontroll av pro-

dukter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,

2. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),

3. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

4. injektionssprutor och kanyler,

5. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot

6. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller

nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och lik-

7. kulturföremål som avses i 5 kap. lagen (1988:950) om kultur-

8. hundar och katter för annat ändamål än handel,

9. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994:1738),

teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt lagen (1961:181) om

försäljning av teknisk sprit m.m. samt tobaksvaror vid kontroll av

åldersgränsen i 13 § tobakslagen (1993:581),

11. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur,

om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom

förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en

allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medföljande doku-

ment är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument sak-

Senaste lydelse 2004:233.

nas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda,

12. barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi,

13. varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,

14. varor som skall beskattas enligt lagen (2004:228) om beskattning av viss privatinförsel av tobaksvaror.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

Författningsförslag SOU 2010:106

6. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Det föreskrivs att 9 kap. 15 § miljöbalken ska ha följande lydelse.

9 kap.

15 §

Vid misstanke om att ett sällskapsdjur som innehas av privat-

person eller ett objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som

kan föras över till människor, skall kommunen omedelbart vidta de

åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för

smittspridning. Om det är nödvändigt för att förhindra spridning

av sjukdomen får kommunen låta förstöra föremål av personlig natur

och låta avliva sällskapsdjur som innehas av privatpersoner.

Den som har drabbats av ett beslut enligt första stycket andra

meningen har rätt till skälig ersättning av kommunen.

Första och andra styckena Första och andra styckena

gäller inte om åtgärder vidtas gäller inte om åtgärder vidtas

på djur, m.m., epizootilagen

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

Senaste lydelse 2006:828.

7. Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 6 kap. 7 § smittskyddslagen (2004:168)ska ha följande lydelse

1 kap.

2 §

I denna lag ges föreskrifter om smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor.

skyddsåtgärder som rör djur skyddsåtgärder som rör djur

(2006:806) om provtagning på lagen (2012:000).

djur, m.m., epizootilagen

(1999:657) och zoonoslagen (1999:658).

6 kap.

7 §

Smittskyddsläkaren skall skyndsamt underrätta de myndigheter eller den kommun, som ansvarar för att smittskyddsåtgärder vidtas mot djur eller objekt som sprider eller misstänks sprida smittsam sjukdom, om iakttagelser som är av betydelse för det objektinriktade smittskyddet.

Smittskyddsläkaren skall på Smittskyddsläkaren ska på

tas eller planeras med stöd av tas eller planeras med stöd av miljöbalken, livsmedelslagen miljöbalken, livsmedelslagen

noslagen (1999:658) när det är niskor.

31

Senaste lydelse 2006:831.

32

Senaste lydelse 2006:831.

Författningsförslag SOU 2010:106

av betydelse för smittskyddet för människor.

Smittskyddsläkaren, andra berörda myndigheter och kommunen har rätt till samråd med anledning av den information som lämnas enligt första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

8. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.

dels att 5 och 7 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 5 och 7 §§ ska utgå, dels att 1, 3, 6, 9, 20 och 21 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det införs en ny rubrik närmast för 6 § av följande lydelse,

dels att det införs en ny rubriken närmast före 8 § som ska lyda Spridning av ämnen som kan skada människors och djurs hälsa.

4. åtgärder för att förebygga och hindra spridning av smitt-

samma djursjukdomar.

Vad som sägs i denna lag om djursjukdomar gäller även före-

komsten av smittämnen hos djur.

3 §

För att kartlägga förekomst av,

fastställa frihet från eller kontrollera smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning

enligt denna lag.

Författningsförslag SOU 2010:106

För att kontrollera förekomsten av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

Uppgifter om läkemedelsanvändning

6 §

Regeringen eller den myn- Regeringen eller den myndighet som regeringen be- dighet som regeringen bestämmer får meddela före- stämmer får meddela föreskrifter om vad den som håller skrifter om vad den som håller djur skall iaktta i fråga om djur ska iaktta i fråga om skyl-

1. skyldighet att anmäla verk- dighet att föra register över besamheten till en myndighet och handling med läkemedel och beatt föra anteckningar om verk- vara journaler som rör sådan samheten, behandling.

2. skyldighet att anmäla misstanke om djursjukdom till en

veterinär,

3. skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling, samt

4. krav på hygien i djurhåll-

ningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än slakt eller flyttas från ett område till ett annat inom landet, endast om

djuren är fria från viss sjukdom.

9 §

Regeringen eller den myn- Regeringen eller den myndighet som regeringen be- dighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter stämmer får, för de syften som om anges i 1 §, meddela föreskrifter

1. märkning, journalföring och om märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärd- registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för ande av identitetshandlingar för djur, djur.

2. djurhälsa, flyttningsdokument för djur och hygien vid trans-

port av djur,

3. registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt 4. förbud mot användning av anläggningar som inte uppfyller krav på registrering som före-

skrivs med stöd av 3.

I föreskrifter enligt första stycket kan det föreskrivas att en organisation får föra register och utfärda identitetshandlingar.

20 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1. offentlig kontroll enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2. provtagning, undersökning, 2. provtagning, undersökning, märkning, godkännande och regi- märkning, registrering samt för strering samt för utfärdande av utfärdande av identitetshandidentitetshandlingar enligt lagen, lingar enligt lagen, de föreskrifter de föreskrifter eller beslut som eller beslut som har meddelats har meddelats med stöd av lagen, med stöd av lagen, de EGde EG-bestämmelser som kom- bestämmelser som kompletteras pletteras av lagen eller de beslut av lagen eller de beslut som har som har meddelats med stöd av meddelats med stöd av EG- EG-bestämmelserna. bestämmelserna.

Bemyndigandet enligt första stycket 1 innefattar rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommuner att ta ut sådana avgifter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter, kontrollorgan och sådana organisationer som avses i 9 § andra stycket.

Författningsförslag SOU 2010:106

21 §

Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift 1. bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har med- eller ett beslut som har meddelats med stöd av 6 §, 7 § första delats med stöd av 6 §, 8 § eller stycket, 8 § eller 9 § första 9 § första stycket, eller stycket, eller

2. inte fullgör sina skyldigheter enligt 15 §. Till böter döms även den som med uppsåt eller av grov oakt-

samhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

2. Beslut meddelade i enskilda fall med stöd av 3 § ska fortsätta att gälla.

3. Beslut i enskilda fall meddelade med stöd av 6 § andra stycket och 7 § avseende sådana djursmittor som finns upptagna i bilagorna till djursmittslagen (2012:000) ska fortsätta att gälla. Beslut som rör djursmittor som inte finns upptagna i bilagorna till djursmittslagen ska vid ikraftträdandet av denna lag upphöra att gälla.

4. De föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndiganden i 3, 6, 7 och 9 §§ och som rör obligatorisk hälsoövervakning avseende tuberkulos hos kron- och dovhjortar samt andra djur i sambete med hjortar i hägn ska fortsätta att gälla.

9. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

dels att 5, 6, 7, 17 och 18 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 17 § ska utgå,

dels att 1 och 19 §§ ska ha följande lydelse.

2. förebygga sjukdomar hos 2. en långsiktig förvaltning av

valtning av husdjursgenetiska resurser.

19 §

ett sådant slakteri som avses i överklagas hos Jordbruksverket. 6 § 2, får överklagas hos Jordbruksverket.

Beslut som har meddelats av en sådan organisation som avses i artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november

2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen får

överklagas hos Jordbruksverket.

Författningsförslag SOU 2010:106

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

10. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska ha följande lydelse.

4 kap.

Den som utan att tillhöra djurhälsopersonalen yrkesmässigt utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får inte

2. utföra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur eller utföra annan behandling som kan orsaka ett lidande som inte är obetydligt, eller

3. behandla djur under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

Författningsförslag SOU 2010:106

11. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att bilagan till offentlighets- och sekretess-

lagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt lag 2010:1982

Bilaga

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Notarius publicus all verksamhet som Notarius

publicus (SFS 1981:1363)

Posten Aktiebolag medverkan vid val (SFS

1993:1689 och 1993:1690), folk-

omröstning (SFS 1993:1696),

tullkontroll (SFS 1993:1698),

utlämnande av körkort (SFS

1993:1695) samt handläggning

av flyttningsanmälningar (SFS

1993:1699)

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse Bilaga

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Notarius publicus all verksamhet som Notarius

publicus (SFS 1981:1363)

Organisationer som enligt före- ärenden om registerföring och om

skrifter meddelade med stöd av utfärdande av identitetshand-

2 kap. 7 § andra stycket djur- lingar för djur (SFS 2012:000)

smittslagen (2012:000) för register eller utfärdar identitetshandlingar för djur

Organisationer förordnade med verksamhet i frivilliga djurhälso-

stöd av 2 kap. 8 § andra stycket program (SFS 2012:000) djursmittslagen (2012:000)

Posten Aktiebolag medverkan vid val (SFS

1993:1689 och 1993:1690), folk-

omröstning (SFS 1993:1696),

tullkontroll (SFS 1993:1698),

utlämnande av körkort (SFS

1993:1695) samt handläggning av

flyttningsanmälningar (SFS

1993:1699) – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Författningsförslag SOU 2010:106

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

12. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5 § förordning om ändring i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen ska ha följande lydelse.

4 kap.

5 §

Stöd till fiskeföretag får lämnas endast till den som har yrkesfiskelicens och till ägare av fartyg för vilket det finns fartygstillstånd, om ett sådant tillstånd är en förutsättning för den avsedda verksamheten.

till hälsokontroll enligt lagen till ett frivilligt djurhälsoprogram

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

33

Senaste lydelse 2008:128.

Författningsförslag SOU 2010:106

13. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m.

dels att 1 a, 4, 6, 7, 8, 12, 14, 15 och 18 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 1, 3, 5, 9, 10, 16 och 19 §§ ska ha följande lydelse.

1 §

Denna förordning har till Denna förordning har till

1. förebygga att smittsamma tering av utländska djurarter som

eller ärftliga djursjukdomar är skadlig för landets fauna.

3 §

tillstånd och om andra villkor tillstånd och om andra villkor för

smittsamma djursjukdomar inte får förflyttas enligt särskilda be-

slut inom Europeiska unionen.

Verket får också meddela föreskrifter om registreringsskyldighet för den som för in djur och djurprodukter i landet.

I ärenden om tillstånd att föra in djur för utplantering ska Jordbruksverket samråda med Fiskeriverket i fråga om fisk, fiskrom, blötdjur och kräftdjur och med Naturvårdsverket i fråga om andra djurslag eller ägg.

5 §

Jordbruksverket får meddela Jordbruksverket får meddela föreskrifter om hur kontrollen föreskrifter om hur kontrollen skall genomföras vid införsel av ska genomföras vid införsel av djur och varor. djur, fiskrom eller andra ägg för

utplantering.

9 §

Vid införsel från land inom Europeiska unionen av djur och produkter av djur får en transport stoppas under färd till destinationsorten om

1. det finns särskild anledning att misstänka förekomst av smitt-

sam sjukdom,

2. det finns anledning att misstänka att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig

hälsorisk för människor eller djur,

3. medföljande dokument är 1. medföljande dokument är ofullständiga, felaktiga eller sak- ofullständiga, felaktiga eller saknas helt, eller nas helt, eller

4. de villkor som gäller för in- 2. de villkor som gäller för införsel till landet inte är upp- försel till landet inte är uppfyllda. fyllda.

10 §

Tullverket skall övervaka att Tullverket ska övervaka att införsel sker enligt denna förord- införsel sker enligt denna förordning och de föreskrifter som ning och de föreskrifter som meddelats med stöd av förord- meddelats med stöd av förordningen samt enligt Europaparla- ningen.

Författningsförslag SOU 2010:106

mentets och rådets förordning

(EG) nr 998/2003.

Tullverket skall utföra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt artikel 12 första stycket a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

998/2003.

16 §

Jordbruksverket meddelar med Jordbruksverket får meddela stöd av förordningen (1994:1313) föreskrifter om ersättning för om avgifter vid veterinär yrkes- besiktning eller annan förrättutövning föreskrifter om ersätt- ning som utförs enligt denna förning för besiktning eller annan ordning eller enligt föreskrifter förrättning som utförs enligt som meddelats med stöd av fördenna förordning eller enligt ordningen. föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen.

Kostnader för åtgärder enligt förordningen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen eller enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 skall betalas av den som vill föra in djur eller produkter av djur i landet eller av den som äger eller ansvarar för transportmedel som

används vid införseln.

Kostnaden för stickprovskontroll ska betalas av statsmedel.

19 § En officiell veterinärs beslut enligt denna förordning eller enligt

föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen får överklagas hos Jordbruksverket.

I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol.

Beslut enligt denna förord- Beslut enligt denna förordning gäller omedelbart om inte ning gäller omedelbart om inte

något annat bestäms. Detsamma något annat bestäms.

gäller beslut enligt föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen och beslut enligt Europaparlamentets och rådets förord-

ning (EG) nr 998/2003.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

Författningsförslag SOU 2010:106

14. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:422) om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen hos djur och i livsmedel

Härigenom föreskrivs i att 4–9 §§ förordningen (2005:422) om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen hos djur och i livsmedel ska ha följande lydelse.

övervakning av zoonoser och noser och zoonotiska smitt-

zoonotiska smittämnen som ämnen som anges i bilaga 1 i

Övervakningen ska ske i det eller de led i livsmedelskedjan som

är lämpligast i fråga om den aktuella zoonosen eller det zoonotiska

spektive verksamhetsområden, inom sina respektive verksam-

6 §

Jordbruksverket och Livs- Livsmedelsverket och Statens medelsverket får, inom sina veterinärmedicinska anstalt får, respektive verksamhetsområden, inom sina respektive ansvarsommeddela föreskrifter om skyldig- råden, meddela föreskrifter om het för livsmedelsföretagare att skyldighet för livsmedelsföre-

tagare att 1. spara resultat från utförd övervakning, 2. bevara isolat under viss tidsperiod och 3. på begäran överlämna uppgifter om resultat från övervak-

ningen eller isolat.

Innan myndigheterna med- Innan myndigheterna meddelar sådana föreskrifter skall de delar sådana föreskrifter ska de samråda med varandra. samråda med varandra och med

Jordbruksverket.

7 §

Jordbruksverket, Livsmedels- Livsmedelverket och Statens verket och Statens veterinär- veterinärmedicinska anstalt anmedicinska anstalt ansvarar för svarar för att det samlas in att det samlas in jämförbara data jämförbara data om förekomsten om förekomsten av anti- av antimikrobiell resistens hos mikrobiell resistens hos zoonotiska smittämnen i enligzoonotiska smittämnen i enlig- het med vad som föreskrivs i het med vad som föreskrivs i andra stycket och enligt föreandra stycket och enligt före- skrifter meddelade med stöd av skrifter meddelade med stöd av tredje och fjärde styckena. tredje och fjärde styckena.

Datainsamlingen skall avse Datainsamlingen ska avse uppgifter som anges i bilaga II B uppgifter som anges i bilaga II B i zoonosdirektivet. i zoonosdirektivet.

Jordbruksverket och Livs- Livsmedelsverket och Statens medelsverket får, inom sina re- veterinärmedicinska anstalt får, spektive ansvarsområden, med- inom sina respektive ansvarsomdela ytterligare föreskrifter om råden, meddela ytterligare föresådan datainsamling. skrifter om sådan datainsamling.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om att program för övervakning av antimikrobiell resistens skall innehålla uppgifter

Författningsförslag SOU 2010:106

i enlighet med vad som anges i

bilaga II A.

8 §

Livsmedelsverket har ett övergripande ansvar för att utredning sker av livsmedelsburna utbrott i enlighet med artikel 8.2 i zoonosdirektivet.

Jordbruksverket ansvarar dock Statens veterinärmedicinska för utredningen hos en primär- anstalt ansvarar dock för utredproducent i fråga om förhåll- ningen hos en primärproducent anden som har samband med i fråga om förhållanden som har dennes produktion, uppfödning samband med dennes produkeller odling av primärprodukter. tion, uppfödning eller odling av

primärprodukter.

Livsmedelsverket och Jord- Livsmedelsverket och, i fall bruksverket skall upprätta en som avses i andra stycket, Statens sammanfattande rapport, som veterinärmedicinska anstalt ska förutom resultaten från de ut- upprätta en sammanfattande redningar som utförts, skall inne- rapport, som förutom resultaten hålla de uppgifter som anges i från de utredningar som utförts, del E i bilaga IV. Rapporten skall ska innehålla de uppgifter som överlämnas till Statens veterinär- anges i del E i bilaga IV. Rapmedicinska anstalt. porten ska överlämnas till Statens

veterinärmedicinska anstalt.

9 §

Livsmedelsverket och Jord- Livsmedelsverket och Statens bruksverket får, inom sina re- veterinärmedicinska anstalt får, spektive ansvarsområden och i inom sina respektive ansvarssyfte att utreda livsmedelsburna områden och i syfte att utreda utbrott, meddela föreskrifter eller livsmedelsburna utbrott, medi det enskilda fallet besluta om dela föreskrifter eller i det enskyldighet för en livsmedelsföre- skilda fallet besluta om skyldigtagare att bevara livsmedel på het för en livsmedelsföretagare visst sätt. att bevara livsmedel på visst sätt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

15. Förslag till förordning om ändring av förordningen (2006:815) om provtagning på djur m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2006:815) om provtagning på djur, m.m.

dels att 4 a §, 6, 11 a, 12 a och 18 §§ ska upphävas, dels att rubriken närmast före 6 § ska utgå,

dels att 3, 4, 5, 9, 10 och 12, 13 och 14 §§ samt rubriken närmast före 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny rubrik närmast före 7 § med lydelsen Spridning av ämnen som kan skada människors hälsa.

Föreskrifter eller beslut i det särskilda fallet om provtagning eller undersökning enligt lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. får meddelas av

1. Jordbruksverket för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera smitt-

samma djursjukdomar och för att,

i fråga om kontroller som görs enligt 2, genomföra efterföljande provtagning eller undersökning av

djur,

2. Livsmedelsverket för att 1. Livsmedelsverket för att

substanser och andra ämnen i substanser och andra ämnen i

Författningsförslag SOU 2010:106

Vad som sägs i denna förordning om djursjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen

hos djur.

4 §

Provtagning eller undersök- Provtagning eller undersökning skall utföras av veterinär ning ska utföras av veterinär eller annan person som utses av eller annan person som utses av Jordbruksverket eller Livsmedels- Jordbruksverket eller Livsmedelsverket. verket.

Analys av sådana prover som Analys av sådana prover som tas vid efterföljande provtagning tas enligt 3 § får utföras av laboenligt 3 § första stycket och så- ratorier som utses av Livsdana prover som avses i 3 § första medelsverket. Verket skall även stycket 2 får utföras av labora- utse de referenslaboratorier som torier som utses av Livsmedels- avses i artikel 14 i rådets direktiv verket. Verket skall även utse de 96/23/EG av den 29 april 1996 referenslaboratorier som avses i om införande av kontrollåtgärartikel 14 i rådets direktiv (EG) der för vissa ämnen och restnr 96/23 av den 29 april 1996 substanser av dessa i levande djur om införande av kontrollåtgär- och i produkter framställda därav der för vissa ämnen och rest- och om upphävande av direktiv substanser av dessa i levande djur 85/358/EEG och 86/469/EEG och produkter framställda därav samt beslut 89/187/EEG och och om upphävande av direktiv 91/664/EEG , senast ändrat ge- 85/358/EEG och 86/469/EEG nom Europaparlamentets och samt beslut 89/187/EEG och rådets förordning (EG) nr 91/664/EEG, senast ändrat genom 596/2009. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004.

Föreskrifter om provtag- Föreskrifter om provtagnings- eller undersökningsmate- nings- eller undersökningsmaterial enligt 4 § andra stycket rial enligt 4 § andra stycket lagen (2006:806) om provtag- lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. får meddelas ning på djur, m.m. får meddelas av Jordbruksverket och Livs- av Livsmedelsverket. medelsverket.

34

EGT L 125, 23.5.1996, s. 10, Celex 31996L0023.

Hälsoövervakning, uppgifter om Uppgifter om läkemedelsläkemedelsanvändning och vill- användning kor för livdjursförsäljning

5 §

Jordbruksverket får meddela Jordbruksverket får meddela föreskrifter om vad den som föreskrifter om vad den som håller djur skall iaktta i fråga om håller djur ska iaktta i fråga om

1. anmälningsskyldighet och skyldighet att föra register över skyldighet att föra anteckningar behandling med läkemedel och om verksamheten enligt 6 § första bevara journaler som rör sådan stycket 1 och 2 lagen (2006:806) behandling enligt 6 § samma lag. om provtagning på djur, m.m.,

2. skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling enligt 6 § första stycket 3 samma lag, och

3. krav på hygien i djurhållning enligt 6 § första stycket 4

samma lag.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter eller i ett enskilt fall besluta enligt 6 § andra stycket

lagen om provtagning på djur,

m.m. om villkor för försäljning av livdjur och om villkor för flytt-

ning av sådana djur.

9 §

Jordbruksverket får meddela Jordbruksverket får, för de föreskrifter om syften som anges i 1 § lagen

1. märkning, journalföring och (2006:806) om provtagning på registrering av djur samt utfärd- djur, m.m., meddela föreskrifter ande av identitetshandlingar för om märkning, journalföring och djur, registrering av djur samt utfärd-

2. rapportering av inträffade ande av identitetshandlingar för fall av smittsamma djursjukdomar, djur.

3. djurhälsa, flyttningsdokument för djur och hygien vid trans-

port av djur,

Författningsförslag SOU 2010:106

4. registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt 5. förbud mot användning av anläggningar som inte uppfyller krav på registrering som före-

skrivs med stöd av 4.

Jordbruksverket får i före- Jordbruksverket får i föreskrifter som avses i första skrifter som avses i första stycket stycket 1 överlåta till organisa- överlåta till organisationer att tioner att föra register och ut- föra register och utfärda identifärda identitetshandlingar. tetshandlingar.

10 §

Jordbruksverket ska utföra de Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som en behörig myn- uppgifter som en behörig myndighet har enligt de EU-bestäm- dighet har enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av melser som kompletteras av lagen (2006:806) om provtagning lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., om inte annat på djur, m.m., om inte annat framgår av 12 a, 13, 14 eller 15 §, framgår av, 13, 14 eller 15 §, eller eller om regeringen beslutar om regeringen beslutar något något annat. annat.

12 §

Jordbruksverket utövar Jordbruksverket utövar offentlig kontroll, om inte annat offentlig kontroll, om inte annat följer av 12 a, 13, 14 eller 15 §. följer av 13, 14 eller 15 §. Jordbruksverket är i tillämpliga Jordbruksverket är i tillämpliga fall behörig myndighet att utöva fall behörig myndighet att utöva offentlig kontroll i enlighet med offentlig kontroll i enlighet med de EU-bestämmelser som kom- de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen (2006:806) om pletteras av lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. provtagning på djur, m.m.

13 §

Livsmedelsverket är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll av efterlevnaden av

1. föreskrifter och beslut som 1. föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av 3 § andra meddelas med stöd av 3 § lagen

35

Senaste lydelse 2010:291. 36

Senaste lydelse 2010:291.

stycket lagen (2006:806) om (2006:806) om provtagning på provtagning på djur, m.m., och djur, m.m., och

2. föreskrifter och beslut om djurprodukter, som meddelas med stöd av 8 § samma lag.

14 §

Livsmedelsverket är, genom Livsmedelsverket är, genom de officiella veterinärerna och de de officiella veterinärerna och de officiella assistenterna, behörig officiella assistenterna, behörig myndighet att utöva offentlig myndighet att utöva offentlig kontroll kontroll enligt avsnitt I, kapitel

1. enligt avsnitt I, kapitel II, II, F punkten 1 c i bilaga I till F, 1 i bilaga I till Europaparla- Europaparlamentets och rådets mentets och rådets förordning förordning (EG) nr 854/2004 av (EG) nr 854/2004 av den 29 april den 29 april 2004 om fast- 2004 om fastställande av sär- ställande av särskilda bestämskilda bestämmelser för genom- melser för genomförandet av förandet av offentlig kontroll av offentlig kontroll av produkter produkter av animaliskt ursprung av animaliskt ursprung avsedda avsedda att användas som livs- att användas som livsmedel . medel, samt

2. av efterlevnaden av föreskrifter och beslut om provtagning och undersökning på slakterier och vilthanteringsanläggningar som har meddelats med stöd av 3 § första

stycket 1.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

37

EUT L 139, 30.4.2004, s. 1, rättad i EUT L 226, 25.6.2004, s. 83, Celex 32004R0854R.

Författningsförslag SOU 2010:106

16. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:816) om kontroll av husdjur, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2006:816) om kontroll av husdjur, m.m.

dels att 5, 6, 7, 7a, 7 b §§ ska upphävas,

dels att 4 och 10 §§ ska ha följande lydelse.

fjäderfä krävs Jordbruksverkets

Jordbruksverket får för det Jordbruksverket får för det

syfte som anges i 1 § lagen syfte som anges i 1 § lagen

10 §

Länsstyrelserna utövar offentlig kontroll i fråga om

näringens område eller andra näringens område eller andra

hondjur, och ägg för avelsända- hondjur, och ägg för avelsändamål. mål.

Länsstyrelserna är därvid i tillämpliga fall behörig myndighet att utöva offentlig kontroll i enlighet med de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

Författningsförslag SOU 2010:106

17. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt

dels att 1 –3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer 6 b och c §§, samt en ny rubrik närmast före den nya 6 b §.

Statens veterinärmedicinska Statens veterinärmedicinska

2. upprätthålla en effektiv 2. upprätthålla en effektiv

samma djursjukdomar inklusive mänfarliga djursmittor som avses zoonoser, i djursmittslagen (2012:000) samt

vid behov vaccinationsberedskap av andra djursmittor som avses i

den lagen, 3. vara nationellt veterinärmedicinskt laboratorium, 4. utföra diagnostik av 4. utföra diagnostik av djur-

zoonoser, epizootiska och öv- smittor som avses i djursmittsriga anmälningspliktiga sjuk- lagen (2012:000), domar hos djur inklusive diagnostik som föreskrivs i EU:s regelverk,

5. vara nationellt referenslaboratorium inom sitt verksamhetsområde,

6. utreda spridning av smittämnen och kemiska risksubstanser i foder samt arbeta förebyggande med fodersäkerhet,

7. utföra diagnostik av smittämnen och kemiska risksubstanser i foder,

8. bedriva forsknings- och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde,

9. följa och analysera utveck- 9. utöver vad som följer av lingen av sjukdomstillstånd hos punkten 1 följa och analysera domesticerade och vilda djur, utvecklingen av djursmittillståndet

hos domesticerade och vilda djur,

10. följa och analysera utvecklingen av resistens mot antibiotika och andra antimikrobiella medel bland mikroorganismer hos djur och i livsmedel, samt

11. verka för en rationell användning av antibiotika till djur.

3§

Myndigheten ska i första hand Myndigheten ska skyndsamt utföra de undersökningar och utföra de undersökningar och utredningar som Statens jord- utredningar som Jordbruksbruksverk begär. Dessa ska pla- verket begär avseende allmänneras och genomföras efter sam- farliga djursmittor enligt djurråd med Jordbruksverket. Myn- smittslagen (2012:000). Myndigdigheten ska om möjligt också heten ska om möjligt också med med förtur utföra de undersök- förtur utföra de undersökningar ningar som andra statliga myn- som andra statliga myndigheter digheter begär. begär.

Författningsförslag SOU 2010:106

Rådgivande organ

6 b §

Vid Statens veterinärmedicinska anstalt ska det finnas en samverkansgrupp för zoonotiska smittämnen och för antibiotika-

resistens i djurhållningen.

Samverkansgruppen ska bistå Statens veterinärmedicinska anstalt 1. i frågor som rör utformning och inriktning av övervakning av

zoonotiska smittämnen,

2. i arbetet med kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning avseende uppkomst, orsak och spridningssätt hos zoonotiska smittämnen, samt 3. i frågor rörande resistens mot antibiotika och andra antimikrobiella medel bland mikroorganismer hos djur och i livs-

medel.

6 c §

Samverkansgruppen ska bestå av företrädare för Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, Livs-

medelsverket, Arbetsmiljöverket, Jordbruksverket och anstalten.

Ordförande i samverkansgruppen utses av Statens veterinärmedicinska anstalt efter hörande av Smittskyddsinstitutet. Övriga ledamöter utses av anstalten efter

förslag från respektive myndighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

1¶Om uppdraget

1.1¶Direktivet

I december 2007 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare för att genomföra en översyn av lagstiftningen om smittsamma djursjukdomar m.m. Direktiven (dir. 2007:175) är omfattande och innehåller förutom uppdraget en redovisning av de lagar och förordningar som reglerar den offentliga respektive den privata sektorns uppgifter och ansvar inom området smittsamma djursjukdomar. Ett stort utrymme lämnas för en beskrivning av EU-medlemskapets betydelse och konsekvenser för det nationella arbetet med djursjukdomar. Direktivet återfinns i sin helhet i del A, bilaga 1. I det följande redovisas direktivet viktigaste delar i korthet.

Uppdraget innebär att • göra en bred översyn av lagstiftningen om djursjukdomar och

zoonoser, • föreslå ett regelverk som undanröjer oacceptabla risker för män-

niskors hälsa, djurskyddet, miljön, berörda näringar och samhället i övrigt,

• föreslå en lagstiftning som är modern, tydlig och förenklad

samt som säkerställer ett korrekt genomförande av EG:s lagstiftning,

• undersöka möjligheterna att samla lagstiftning i ett färre antal

författningar än i dag, • utvärdera gällande regelverks funktion och effektivitet samt

särskilt analysera kostnaderna för regelverket, • belysa de potentiella konsekvenserna för samhället vid utbrott

av olika djursjukdomar och zoonoser,

• bedöma behovet av åtgärder från samhällets sida för att bekämpa

djursjukdomar och zoonoser, • bedöma behovet av system som premierar förebyggande djur-

hälsoarbete, • se över omfattningen och formerna för statens engagemang i

olika övervaknings- och bekämpningsprogram som drivs av

näringens organisationer, • se över Sveriges genomförande av EG-lagstiftningen på djur-

hälsoområdet bl.a. vid införsel av levande djur och djurprodukter i syfte att åstadkomma överensstämmelse med gemenskapsrätten,

• bedöma i vilken mån särskilda införselvillkor behövs avseende

de sjukdomar för vilka Sverige har ansökt om tilläggsgarantier, • kartlägga om nuvarande lagstiftning leder till problem vad

gäller gränsdragning mellan olika myndigheters ansvar i samband med övervakning och bekämpning av zoonoser hos djur, livsmedel och hos människor,

• särskilt uppmärksamma behovet av samverkan mellan å ena

sidan myndigheter som är ansvariga för åtgärder som vidtas

mot djur och livsmedel och å andra sidan myndigheter som är ansvariga för åtgärder som riktas till människor,

• analysera om eventuella gränsdragningsproblem mellan berörda

myndigheter har sin grund i brister i lagstiftningen och vid

behov lämna förslag på ändringar i berörda författningar, • utreda om det är möjligt och lämpligt att helt eller delvis ersätta

dagens skattefinansiering av åtgärder inom djurhälsoområdet

med ett annat finansieringssystem som medför en annan form av kostnadsdelning mellan stat och privat sektor,

• utgångspunkten för utredningens finansieringsöverväganden

ska vara att statens kostnader minskar och blir mer förutsägbara och

• tydliggöra statens rätt att kräva kompensation i fall när utbrott

av epizootier eller zoonoser orsakas av uppsåt eller av försumlighet.

1.2¶Varför en djursmittsutredning?

I det följande gör utredningen en översiktlig analys av uppdraget i syfte att tolka och konkretisera uppdraget. Uppdraget innebär att ta fram ett sammanhängande förslag kring hantering av smittor och sjukdomar hos djur. Uppdraget innebär vidare att närmare precisera vad som är statens roll och ansvar kring djursmittor och vad som är djurhållarens roll och ansvar.

Uppdraget belyses mot bakgrund av frågor om klimatets och globaliseringens följder för utveckling och spridning av smittsamma djursjukdomar samt det pågående reformarbetet inom EU. Dessa frågor utgör förutsättningarna för en framtida djurhälsopolitik.

1.2.1¶Utredningens förutsättningar och yttre ram

I direktivet redovisas olika motiv för behovet av en översyn och förändring av lagstiftningen om smittsamma djursjukdomar. Direktivet anger såväl principiella som konkreta frågeställningar och problem som ska analyseras, där analysen kan medföra behov av förändringar i lagstiftningen. Globaliseringen och klimatförändringen är områden som i ökad utsträckning kan komma att påverka förutsättningarna för de nationella insatserna på djurhälsoområdet. Direktivet konstaterar att lagstiftningen har blivit oöverskådlig, att ansvarsfördelningen mellan samhälle och näringsliv är otydlig när det gäller att förebygga och bekämpa djursjukdomar samt att statens kostnader för sådana insatser är svåra att förutsäga och bör minska. Samtidigt slås fast att djurhälsoläget i Sverige är gott och att antalet fall hos människor av sjukdomar som kan smitta från djur till människor (zoonoser) är mindre än i många andra länder inom EU.

Medlemskapet i EU ställde den svenska politiken på djurhälsoområdet inför nya förutsättningar. I förhandlingarna inför medlemskapet var en huvudfråga möjligheterna att undvika en försämring på djurhälsoområdet när Sverige skulle ansluta sig till en i princip fri handel med djur och livsmedel inom gemenskapen.

Förhandlingslösningen blev att Sverige beviljades flera s.k. tilläggsgarantier vilka innebär att den som vill föra in djur till Sverige för produktion är skyldig att visa frihet från vissa bestämda sjukdomar, en lösning som enligt lagstiftningen var möjlig men som ändå kan

uppfattas som ett avsteg från principen om den inre marknaden. Sverige fick också ställa krav på salmonellafrihet vid införsel av djur, djurprodukter och obearbetade köttprodukter.

Sverige har också ett antal ansökningar om tilläggsgarantier som Sverige uppfattar inte har formellt avgjorts. Statens jordbruksverk föreskriver om de införselkrav som gällde för levande djur när Sverige inträdde i EU i avvaktan på kommissionens beslut. Direktivet framhåller att målsättningen är att det svenska regelverket ska stå i överensstämmelse med de förpliktelser som följer av EU-medlemskap. Mot den bakgrunden ska utredningen göra en översyn av föreskrifterna om införsel av djur och djurprodukter, särskilt för att ta ställning till förenligheten med EU:s lagstiftning.

EU:s lagstiftning inom området har ställt allt fler krav på medlemsländerna under de senaste 15 åren när det gäller djurhälsa och smittskydd. Lagstiftningen omfattar inte enbart lantbrukets djur utan också vissa sjukdomar hos sällskapsdjur och vilda djur. Den processen har skett successivt och någon översyn eller övergripande analys av konsekvenserna för den svenska djurhälsopolitiken har inte genomförts. Lagstiftningens överskådlighet har minskat. I uppdraget ingår att modernisera, förtydliga och förenkla lagstiftningen samt att säkerställa ett korrekt genomförande av gemenskapens lagstiftning.

Kommissionen har påbörjat ett reformarbete av EU:s djurhälsopolitik under rubriken, ”Bättre att förebygga än att behandla”. Målet är att den nya politiken ska tillämpas från år 2013. Kommissionen anför att en omläggning av politiken är nödvändig med hänvisning till i första hand de kraftigt stigande utgifterna för bekämpning av olika djursjukdomar inom gemenskapen. Större vikt ska läggas vid förebyggande åtgärder i syfte att minska behovet av kostsamma bekämpningsinsatser. Utredningens direktiv tar upp likartade frågeställningar.

Sammantaget innebär kommissionens strävan att förnya politiken inom djurhälsoområdet, att integreringen och harmoniseringen på området fortsätter. Konsekvensen kan bli att utrymmet för nationella särlösningar på området ytterligare minskas. Utredningen ska så långt som möjligt säkerställa att utredningens förslag inte strider mot EU:s djurhälsopolitik inom förutsebar framtid. Utredningens arbete bör bl.a. kunna tjäna som underlag för svenska ställningstaganden i den process som har påbörjats inom EU.

Parallellt med det svenska medlemskapet i EU och den ökade rörligheten på den inre marknaden har den s.k. globaliseringen

accelererat. Globalisering, bl.a. i form av ökat handelsutbyte och ökat resande, ökar också risken för smittspridning. Antalet infektionssjukdomar har också ökat. I dag räknar man med att ungefär två nya infektionssjukdomar kommer in i landet varje år, de flesta av dem ofarliga för djur och människor men det kommer också allvarliga, som exempelvis fågelinfluensan. Det ställer den svenska politiken inför nya påfrestningar och utmaningar.

Den pågående klimatförändringen väntas öka sannolikheten för att djursjukdomar och zoonoser som endast hör hemma i varmare klimat också kan introduceras och få fäste i områden med normalt kallare klimat. Det hävdas att den utvecklingen redan har inletts. Direktivet anger att lagstiftningen måste möjliggöra nödvändiga åtgärder vid hastigt uppkomna hot i form av djursjukdomar och zoonoser. Utredningen ska klargöra behovet av åtgärder från samhällets sida för att bekämpa djursjukdomar.

Sverige deltar liksom övriga EU-länder i OIE, i FAO, i Codex- Alimentarius och i WHO för att komma överens om åtgärder och regler för att förhindra smittspridning via djur respektive livsmedel. Skillnad i synsätt mellan länderna, skillnad i utvecklingsnivåer m.m. medför att man i allmänhet endast kan komma överens om minimiregler som ofta ligger under den nivå som EU och Sverige anser vara nödvändig för att skydda sin befolkning och djurpopulation från allvarliga sjukdomar och smittor. Till detta kommer också den illegala handel som äger rum med djur och livsmedel.

Utredningen tolkar uppdraget så att inom ramen för EU-samarbetet, internationella åtaganden och den internationella utvecklingen redovisa funktion och effektivitet i de nationella systemen för smittskyddsarbete i förhållande till det omgivande samhället. Det anger ramen för utredningens förslag och överväganden.

1.2.2¶De nationella frågeställningarna

Utredningens huvudfråga är samhällets eller närmare bestämt statens roll och ansvar på djurhälsoområdet. Det gäller vilka djursjukdomar som ska regleras, förebyggas eller bekämpas samt statens ansvar för finansieringen av olika åtgärder för att förebygga och bekämpa djursjukdomar. Direktivet framhåller att gränsdragningen mellan djurägarens ansvar att skydda sina djur mot sjukdomar, enligt djurskyddslagen, och samhällets ansvar att genom lagstiftning och ersättningsregler främja en god djur- och folkhälsa och bekämpa

smittsamma djursjukdomar och zoonoser är oklar och behöver utredas. Utredningen ska således pröva möjligheterna till en annan fördelning av ansvar och uppgifter mellan staten och den privata sektorn på djurhälsoområdet. Inriktningen och omfattningen av det offentliga uppdraget inom området smittsamma djursjukdomar är kärnan i utredningsuppdraget.

I direktivet ställs frågan om i vilka smittsamma djursjukdomar som staten har anledning att engagera sig. Delvis är den frågan besvarad genom Sveriges internationella åtaganden och medlemskapet i EU. Frågan kan vidgas till på vilket sätt som dessa åtaganden ska genomföras förutom att Sverige, enligt utredningsdirektivet, reglerar och bekämpar fler sjukdomar än vad som följer av såväl internationella åtaganden som EU:s lagstiftning. Om allt fler djursjukdomar riskerar att komma in i landet och etablera sig, blir prioriteringsfrågan viktig liksom vilka metoder som kan komma i fråga för att motverka och eventuellt bekämpa olika sjukdomar. I uppdraget ingår att lämna förslag på kriterier för när samhället ska vidta åtgärder för att bekämpa djursjukdomar och zoonoser. Uppdraget innebär också att lämna förslag på sjukdomar som bör omfattas av sådana åtgärder.

Flera av de sjukdomar som bekämpas med stöd av epizootilagen (1999:657)är också zoonoser. Det är emellertid endast bekämpning av salmonella som sker med stöd av zoonoslagen (1999:658). Vad som avgör om en viss zoonos ska bekämpas med stöd av epizootilagen eller med stöd av zoonoslagen beror på om den finns i landet och om den går att utrota. Vissa smittsamma djursjukdomar bekämpas dessutom med stöd av lagen (2006:806) om provtagning på djur m.m. För den enskilde jordbrukaren har det betydelse hur en sjukdom klassificeras då reglerna för ersättning i samband med ett utbrott skiljer sig mellan regelverken.

En viktig del av uppdraget är att utreda om det är möjligt och lämpligt att helt eller delvis ersätta dagens skattefinansiering av åtgärder inom djurhälsoområdet med ett annat finansieringssystem som medför en annan form av kostnadsdelning mellan stat och privat sektor. Direktivet slår fast att utgångspunkten ska vara att statens kostnader minskar och blir mer förutsägbara.

I dag tar samhället ett långtgående ansvar när det gäller att förebygga, bekämpa och finansiera sjukdomsutbrott i djurbesättningar. Staten och dess myndigheter tar inte endast på sig ansvaret för att hantera de risker som olika smittsamma djursjukdomar kan innebära utan bär också i allt väsentligt den ekonomiska risken vid ett

sjukdomsutbrott. Frågan, som ställs i direktivet, är hur starka incitament den enskilde djurägaren har för att förebygga sjukdomsutbrott. Uppfattas sjukdomsbekämpningen som en i huvudsak samhällets uppgift kan den enskilde djurägaren ha svårt att se sin egen roll och det egna ansvaret. Frågan kan ha samband med finansieringen av olika bekämpningsprogram. Utredningen ska föreslå en kostnadsdelning mellan stat och privat sektor som ger tydliga incitament för djurägare och andra näringsidkare att bedriva djurhållning och angränsande verksamheter på ett sådant sätt att risken för spridning av djursjukdomar och zoonoser minimeras.

Med stöd av lagen (2006:807) om kontroll av husdjur m.m. har Jordbruksverket inrättat frivilliga kontrollprogram för flera olika djursjukdomar. Programmen drivs av Svenska Djurhälsovården AB, Svensk Mjölk Ek.för., Svensk Fågel Service AB, SFS-Svenska Ägg Service AB och Fiskhälsan FH AB men är uppbyggda som samarbetsprojekt mellan staten och organisationerna och där inte bara Jordbruksverket utan också andra myndigheter medverkar. Djurägare som inte ansluter sig till det frivilliga programmet omfattas i vissa fall av tvingande regler beslutade med stöd av provtagningslagen. Detta beskrivs normalt så att djurägaren blir ansluten till ett obligatoriskt program. Det är oklart hur statens engagemang i de frivilliga programmen bidrar till effektivare förebyggande åtgärder liksom den vikt som djurägare fäster vid deltagande i olika kontrollprogram. Direktivet understryker behovet av att se över omfattningen och formerna för statens engagemang i olika övervaknings- och bekämpningsprogram som drivs av olika organisationer med stöd av föreskrifter från Statens jordbruksverk.

I direktivet anges vad som kan uppfattas som en förutsättning för uppdraget; förslagen ska syfta till att skapa ett regelverk som undanröjer oacceptabla risker för människors hälsa, djurskyddet, miljön, berörda näringar och samhället i övrigt. Det har sedan länge och i många olika sammanhang, inte minst i samband med Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU, hävdats att Sverige har ett i ett internationellt perspektiv gott läge när det gäller djursjukdomar och zoonoser bland människor. Att djurhälsoläget är gott i Sverige understryker också direktivet. Orsaken till detta gynnsamma läge har sannolikt flera förklaringar. Förståelsen för den nuvarande politiken och dagens djurhälsosituation förutsätter en tillbakablick i tidigare beslut och beslutsunderlag, dvs. riksdagsbeslut, propositioner, utredningar och annan relevant dokumentation. I direktiven saknas i princip hänvisningar till tidigare överväganden och vägval,

förutom i samband med EU-inträdet, när det gäller politikens inriktning och genomförande. Direktivet tolkas här som att avsikten inte är att försämra läget när det gäller djursjukdomar och zoonoser i landet men att utredningen har att ompröva den nuvarande politikens inriktning och prioriteringar.

Direktivet tar upp ett antal konkreta frågeställningar som kräver klarläggande och behöver utredas. En frågeställning avser gränsdragningen mellan bl.a. Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet (SMI). I ett första steg ska utredningen kartlägga om nuvarande lagstiftning leder till problem vad gäller gränsdragningen mellan de olika myndigheternas ansvar för övervakning och bekämpning av zoonoser hos djur, livsmedel och hos människor.

Utredningen ska särskilt uppmärksamma om det finns problem i samverkan mellan de myndigheter som är ansvariga för åtgärder som vidtas mot djur och livsmedel och de myndigheter som är ansvariga för åtgärder som riktas till människor. Om utredningen uppmärksammar att det finns gränsdragningsproblem inom andra områden ska även de kartläggas. Särskilt understryks behovet av att utreda en lagändring för att tydliggöra ansvarsfördelningen vid zoonoser.

Visar analysen att eventuella gränsdragningsproblem har sin grund i brister i lagstiftningen ska utredningen lämna förslag på ändringar i berörda författningar i syfte att undanröja sådana problem.

Inom EU görs en skillnad inom djurhälsoområdet mellan institutioner med ansvar för riskvärdering och de med ansvar för riskhantering. I uppdraget ingår att särskilt följa frågan om eventuella riskhanteringsåtgärder på EU-nivå. Det är emellertid oklart om hur denna skillnad ska tillämpas i praktiken och vad som gäller mellan olika myndigheters ansvar i fråga om riskvärdering och riskhantering. Det kan finnas oklarheter i ansvarsfördelningen mellan myndigheter när åtgärder ska vidtas för att bekämpa eller förebygga olika djursjukdomar.

Direktivet konstaterar att dagens system för bekämpning av sjukdomar hos bin, där tillsyn och bekämpning utövas av privata bitillsynsmän, är omodern. Utredningen ska pröva om det är lämpligt med ett bekämpnings- och tillsynssystem där privatpersoner har långtgående myndighetsbefogenheter. Bisjukdomar bekämpas med stöd av bisjukdomslagen (1974:211) medan de bisjukdomar som ska bekämpas med stöd av lagen anges i bisjukdomsförordningen

(1974:212). Vidare understryks att lagstiftningen bör anpassas till EG:s bestämmelser, bl.a. om offentlig kontroll.

Bestämmelserna med stöd av bisjukdomslagen syftar inte, till skillnad från bestämmelserna enligt epizootilagen, till att utrota de i förordningen angivna bisjukdomarna. Syftet är att begränsa skadeverkningarna då en utrotning inte bedöms som möjlig. I direktivet anges inga motiv eller skäl för ett fortsatt samhällsengagemang, några folkhälsoskäl finns inte och sjukdomarna går inte att utrota. Återkommande diskuteras dock frågan om bins pollineringseffekt för odlingen, bl.a. i en rapport från Jordbruksverket

Direktivet vill ha ett tydliggörande av statens rätt till kompensation när ett utbrott av epizootier eller zoonoser orsakats av uppsåt eller försumlighet. Direktivet hänvisar till ett konkret fall där salmonellasmittat foder från en foderfabrik förorsakat ett omfattat utbrott av salmonella. När direktivet skrevs pågick en rättslig prövning där staten krävt kompensation från den vållande parten för att täcka sina utbetalningar. Ärendet har avgjorts i Högsta domstolen utan bifall för statens yrkande. Frågan om statens regressrätt ska utredas.

Vidare ska de krav som ställs på samordning före, under och efter en kris, enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap, beaktas.

Det finns emellertid också frågor som är utelämnade ur direktivet och som har en betydelse för smittskyddsarbetet. En sådan fråga är foderfrågan. Att fodrets hantering har betydelse för risken för smittspridning och smittskyddsarbete på gårdsnivå är oomtvistligt bland veterinärer. Fodrets roll i smittskyddsarbetet kommer att behandlas i den utsträckning som det är nödvändigt för uppdragets genomförande.

En något svårare fråga är avgränsningen till djurskyddslagen (1988:534). Utredningens förlag ska syfta till att undanröja oacceptabla risker för bl.a. djurskyddet. Innebörden bör vara att utredningens förslag när det gäller förebyggande och bekämpning av djursjukdomar inte får ske till priset av ett försämrat djurskydd. Samtidigt innehåller djurskyddslagstiftningen tydliga regler om hållandet av lantbrukets djur som i vissa fall kan innebära ökad risk för exponering för vissa djursjukdomar. Ur den enskilde jordbrukarens synvinkel är det självfallet viktigt att olika lagstiftningsområden som direkt berör verksamheten samverkar och inte upplevs som mot-

1 Massdöd hos bin, samhällsekonomiska konsekvenser och möjliga åtgärder, rapport 2009:24.

sägelsefulla. Det kan således finnas krav från smittskyddssynpunkt som inte överensstämmer med krav som djurskyddslagstiftningen ställer och vice versa. Utredningens förslag läggs med utgångspunkt från att de inte ska innebära en försämring för djurskyddet.

1.3¶Genomförandet av utredningsarbetet

I direktivet hänvisas inte till tidigare betänkanden eller utvärderingar av den nationella djurhälsopolitiken. En orsak kan vara att det i stor utsträckning saknas mer genomarbetade analyser eller utvärderingar av situationen i landet. För mer begränsade område finns värdefulla arbeten från Jordbruksverket som exempelvis, översyn av salmonella kontrollprogrammet , rapport om konsekvenser av långtgående restriktioner vid epizootiutbrott (KLURA) samt rapport om kostnaderna från ett utbrott av PRRS (Pig Respiratory and Reproductive Syndrome). Utredningen har uppdraget att genomföra en utvärdering av effektiviteten i dagens system. I avsaknad av tidigare genomarbetade mer heltäckande utvärderingar har utredningen endast haft möjlighet att för vissa delar av politikområdet försöka bedöma effektiviteten i systemet

En viktig uppgift för utredningen har varit att försöka skapa sig en bild av den svenska samhällsorganisationen för hanteringen av smittsamma djursjukdomar. Hur ser den offentliga strukturen ut, hur styr regeringen sina myndigheter, vad betyder EU-medlemskapet, finns det ett effektivt fungerande samarbete mellan staten och berörda näringar och finns det skäl att tala om en unik svensk modell för kontroll och bekämpning av smittsamma djursjukdomar?

Det stod snart klart för utredningen att svaren på frågorna inte fanns att hämta i rapporter, utredningar eller i förarbeten till lagtexter på området. Den styrande lagstiftningen, epizootilagstiftningen, har setts över tre gånger under 1900-talet och det är först i förarbetena till 1999 års epizootilag som det finns mer principiella resonemang. I propositionen konstaterades dock att lagstiftningen fungerade väl och några större förändringar föreslogs heller inte. Statens dominerande roll bekräftades och det var endast kostnaderna för kontroll och bekämpning som djurägarna fick ta på sig en något större andel.

2 Översyn av salmonellakontrollprogrammet, Färdplan från 1997. 3 KLURA, Konsekvenser av långtgående restriktioner vid epizootiutbrott, rapport 2009:9.

Bristen på genomarbetad och överskådlig dokumentation om den nationella djurhälsopolitiken innebar att utredningen fick skapa sig en uppfattning om situationen på annat sätt. En första åtgärd var att bjuda in olika organisationer med anknytning till utredningens uppdrag till en s.k. hearing. En slutsats som kunde dras från mötet, som var välbesökt, var att de flesta var ganska nöjda med hur politiken på djurhälsoområdet fungerade och såg behov endast av marginella förändringar.

För att få en uppfattning om hur dagens djurhälsopolitik vuxit fram och en förklaring till statens dominerande roll på området uppdrog utredningen till en fristående expert att skriva smittskyddets historia. Avsikten var att beskriva statens roll och de argument som vid olika tidpunkter varit vägledande för det statliga engagemanget. Rapporten redovisas i del C och av den framgår att staten under lång tid såg djurhälsofrågor som en högt prioriterad uppgift. Politiskt har dock frågorna minskat i betydelse och ansvaret för smittskyddet har i allt väsentligt delegerats till berörda myndigheter. Det är också från myndigheternas årsredovisningar, rapporter m.m. som utredningen har hämtat det mesta av informationen om det faktiska arbetet med smittskyddsfrågorna.

Som en del i kunskapsinsamlingen har utredningen besökt djurägare, slakterier, foderfabriker, försäkringsbolag, organisationer m.m. för att höra deras syn på tillämpningen av djurhälsopolitiken. Ett antal av de djurägare som utredningen besökte har haft utbrott av sjukdomar som enligt lagstiftningen ska bekämpas, främst salmonella. Erfarenheterna var olika men den gemensamma uppfattningen var att ett utbrott av salmonella medförde stora sociala påfrestningar för djurägaren och dennes familj.

Salmonellabekämpningen är också den sjukdom som över tid har kostat staten mest. Mot den bakgrunden har utredningen fördjupat studien av salmonellahanteringen dels genom en enkät till samtliga djurägare som under perioden 2000–2007 fått ersättning efter att ha haft utbrott av salmonella, enkäten redovisas i del C, dels genom en genomgång av huvuddelen av ersättningsärenden på Jordbruksverket för samma period.

De sjukdomar som är zoonoser orsakar också kostnader kring de personer som drabbas. Djursmittsutredningen har gett en forskare vid Agrifoods Economics Centre i uppdrag att analysera de samhällsekonomiska kostnaderna för campylobacter, salmonella och EHEC. Rapporten redovisas i del C.

Den pågående klimatförändringen kan innebära att sjukdomar som inte tidigare har kunnat få fäste i landet kan etablera sig om de introduceras. Utredningen gav SVA i uppdrag att på grundval av existerande kunskap göra en bedömning av hur klimatförändringen kan väntas påverka förekomsten av olika smittsamma djursjukdomar. Rapporten redovisas i del C och det framgår att risken ökar för att några sjukdomar som i dag inte finns i landet skulle kunna etablera sig här.

Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har på utredningens uppdrag sammanställt det aktuella forskningsläget när det gäller smittsamma djursjukdomar. Rapporten redovisas i del C och där framgår att forskning kring bekämpningsstrategier, smittspårning, förebyggande åtgärder m.m. inte har särskilt hög prioritet hos forskningsfinansiärer eller forskare.

Under arbetet med att belysa och beskriva den svenska samhällsorganisationen för hanteringen av smittsamma djursjukdomar har utredningen återkommande berört frågan om omfattningen av det statliga åtagandet på området. På utredningens uppdrag har en forskare vid Agrifoods Economics Centre belyst frågan utifrån samhällsekonomiska utgångspunkter. Rapporten redovisas i del C.

Utredningen har gjort ett antal studieresor för att studera om den svenska djurhälsopolitiken skiljer sig från den i andra länder samt för att bilda sig en uppfattning om eventuelle utvecklingstendenser. Utredningen har besökt Danmark, Finland, England, Nederländerna, Irland och USA. I samtliga länder har utredningen haft överläggningar med företrädare för ansvariga ministerier, myndigheter samt med djurägarorganisationer. I Irland hade utredningen också överläggningar med ledningen för EU-kommissionens kontor för veterinär- och livsmedelskontroll, FVO (Food and Veterinary Office). Utredningen har också vid olika tillfällen haft överläggningar med företrädare för DG Sanco.

Flera utredningar har nyligen lämnat betänkanden vars innehåll gränsar till utredningens uppdrag. Utredningen har tagit del av utredningarnas analyser, slutsatser och förslag samt prövat i vilken utsträckning som de problem som anges i direktiven gällande gränsdragningen mellan myndigheterna när det gäller övervakning och bekämpning av zoonoser och andra områden har beaktats. Jordbruksdepartementet har tillsatt två utredningar vars slutsatser och överväganden föreligger i två betänkanden; ”Den svenska administrationen av jordbruks-

stöd” (SOU 2009:7) samt ”Trygg med vad du äter – nya myndigheter för säkra livsmedel och hållbar produktion” (SOU 2009:8).

I betänkandet ”Den svenska administrationen av jordbruksstöd” (SOU 2009:7) behandlas administrationen av jordbruksstöden och stödåtgärder till landsbygden inom ramen för landsbygdsprogrammet. Båda stödformerna är styrda av EU:s regelverk. I betänkandet föreslås en koncentration av stödhanteringen och kontrollen till en länsstyrelse i respektive samverkansregion. Syftet är att genomföra administrativa besparingar samt stärka Jordbruksverkets styrning av verksamheten. Förslagen berör endast verksamhet och kontroller inom jordbrukspolitikens och landsbygdsprogrammets stödformer. De uppgifter som länsstyrelsen har inom ramen för djurhälsofrågor berörs inte även om det finns inslag i de s.k. tvärvillkoren till jordbruksstöden som innehåller villkor knutna till djurhälsan. Innehållet i stödformerna behandlas inte närmare i betänkandet. Det kan också noteras att EU:s nya jordbrukspolitik öppnar för att använda en del av jordbruksstöden, det s.k. nationella kuvertet, för insatser inom djurhälsoområdet som inte heller behandlas i betänkandet. Det betyder inte att förslagen saknar intresse för utredningen då länsstyrelsernas kontrollorganisation har betydelse för uppföljningen inom djurhälsoområdet. Eftersom det är oklart om utredningens förslag kommer att leda till förändringar i kontrollorganisationen behandlas den inte vidare i detta sammanhang.

I betänkandet ”Trygg med vad du äter – nya myndigheter för säkra livsmedel och hållbar produktion” (SOU 2009:8) föreslås en ny myndighetsorganisation inom jordbruks- och livsmedelsområdet. En ny myndighet inrättas med ansvar för livsmedelskedjan från primär produktionen till detaljhandeln. Förslaget innebär att Jordbruksverkets uppgifter inom djurhälsa och djurvälfärd flyttas till den nya myndigheten liksom huvuddelen av SVA samt Livsmedelsverket. Utredningens förslag kommer emellertid inte att genomföras.

I betänkandet ”Ett effektivare smittskydd” SOU (2009:55) behandlas myndighetsorganisationen inom smittskyddsområdet på humansidan. Utredningens huvudsakliga uppdrag var en översyn av ansvarsfördelningen mellan Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet. Utredningen föreslog att en ny förvaltningsmyndighet skulle inrättas – Smittskyddsmyndigheten. Utredaren ser sitt förslag som ett tänkbart första steg mot en organisation för smittskydd och folkhälsa, en utveckling som redan har ägt rum i några andra länder.

Betänkandet har lett dels till riksdagsbeslut om förändrad inriktning för institutet, dels till ny instruktion för Smittskyddsinstitutet, förordning (2010:604) med instruktion för Smittskyddsinstitutet. Smittskyddsinstitutet har från den 1 juli 2010 ombildats till en myndighet för smittskydd. Huvuduppgiften är epidemiologisk övervakning och analys inom smittskyddsområdet. Myndigheten ska ha hög kompetens inom det epidemiologiska området och särskilt inom infektionsepidemiologin. Myndigheten ska vidare ha en bred kompetens inom områdena statistik, beteendevetenskap, juridik och veterinärmedicin m.m. Med den breda kompetensen får den nya myndigheten en personalsammansättning som saknas inom dagens smittskyddsarbete. Vidare understryks att den epidemiologiskt grundade forskningen behöver förstärkas. Den nya myndigheten behandlas av utredningen i samband med att frågan om gränsdragningen mellan olika myndigheter inom området diskuteras.

Utredningen har haft överläggningar med Utredningen om översyn av djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll (Jo 2009:02).

Utredningen har enligt direktivet samrått med Näringslivets regelnämnd som, trots att nämnden fått kort samrådstid, har lämnat värdefulla synpunkter och påpekanden.

Utredningen har förlängts tre gånger den 17 december 2009, den 25 mars och den 16 september 2010. Utredningens tidpunkt för redovisning är senast den 31 december 2010.

2¶Dagens lagstiftning om smittsamma djursjukdomar m.m. – några slutsatser

2.1¶Djurhälsoläget

Sverige har under lång tid varit förskonat från allvarliga utbrott av smittsamma djursjukdomar. I ett internationellt perspektiv är sjukdomsläget hos djur ifråga om epizootiska sjukdomar gott. Slutsatsen gäller främst lantbrukets djur medan förekomsten av smittsamma djursjukdomar hos sällskapdjur och vilda djur inte med samma säkerhet kan bedömas i en internationell kontext. De utbrott som inträffar av smittsamma djursjukdomar kan genom tidig upptäckt och kraftfulla insatser i allmänhet begränsas till en eller ett fåtal besättningar. De utesluter inte att det i vissa fall kan bli frågan om krävande bekämpningsinsatser. Vaccinationskampanjen mot blåtunga som startade hösten år 2008 är sannolikt den mest långvariga och kostnadskrävande bekämpningsinsatsen av en epizootisk sjukdom sedan 1950-talet trots att smittan har påvisats hos ett begränsat antal djur. Vaccinationskampanjen med åtföljande provtagning för att visa att viruset inte längre förekom ledde i december 2010 till att Sverige av EU blev friförklarad från blåtunga.

Det goda sjukdomsläget är ett resultat av en lång och målmedveten bekämpningsstrategi. Redan under 1700-talets kamp mot boskapspesten tog staten ansvaret för att bekämpa sjukdomen. Insatsen som kom att vara under många år blev framgångsrik och mot slutet av århundradet utrotades sjukdomen från landet för att sedan dess inte ha återkommit. Mot mitten av 1800-talet kom muloch klövsjuka på okänd väg in i Sverige. Det medförde mångåriga insatser från statens sida som kulminerade under första hälften av 1900-talet med stor aktivitet i riksdagen, flera statliga utredningar om bekämpningsstrategier och auktoritativa statliga bekämpnings-

insatser. Det sista utbrottet ägde rum år 1966 efter att bekämpningen hade pågått mer eller mindre kontinuerligt i drygt 100 år. Under början av 1900-talet genomdrevs på motsvarande sätt kraftfulla åtgärder för att bekämpa och utrota bl.a. brucellos och tuberkulos hos nötkreatur.

Efter att de stora bekämpningsprogrammen för mul- och klövsjuka, brucellos hos nöt m.fl. framgångsrikt avslutats mot mitten av 1960-talet följde en nästan 30 årig period med inga eller få sjukdomsutbrott. Det förekom fleråriga perioder utan att något epizootiutbrott registrerades. Det har inte varit möjligt för utredningen att finna någon dokumenterad vetenskaplig förklaring till denna gynnsamma utveckling. Av betydelse kan dock ha varit att det tillämpades en mycket restriktiv importregim där smittskyddets intresse av att säkerställa att endast friska djur importerades och det jordbrukspolitiska intresset av att undvika prispressande import sammanföll.

I anslutning till Sveriges ansökan om medlemskap i EG/EU genomfördes provtagning för olika sjukdomar i animalieproduktionen. Resultatet visade att vissa sjukdomar var mer spridda i landet än förväntat. Sedan dess har en eller flera epizootiska sjukdomar påvisats i princip varje år. Normalt är det frågan om utbrott i någon eller några besättningar per år även om smitta har kunnat påvisas i fler besättningar. Det finns emellertid förklaringar till att det kan förefalla som ett trendbrott jämfört med 30-årsperioden före EU-inträdet. Fler sjukdomar är i dag upptagna på listan över epizootisjukdomar t.ex. NOR 98, PRRS och aviär influensa med konstaterade utbrott. Nya sjukdomar som t.ex. blåtunga har påvisats i landet, något som för några år sedan bedömdes som högst osannolikt. Övriga fall handlar i allmänhet om olika smittämnen som har påvisats hos en eller två besättningar.

Slutsatsen att Sveriges läge är gott när det gäller smittsamma djursjukdomar hos lantbrukets djur är fortfarande giltig. Samtidigt visar utvecklingen under senare år att smittan kan komma in i landet på olika vägar. Aviär influensa kom sannolikt in med flyttfåglar, hur PRRS kom in är oklart medan smittbärande insekter sannolikt fört in blåtunga med vinden. För de regelbundet återkommande utbrotten av Newcastlesjukan anses orsaken vara smittbärande vilda fåglar. Kontroll av införsel och import av levande djur och köttprodukter ger således inte ett fullgott skydd mot exotiska smittämnen.

Det tidigt starka statliga engagemanget i smittskyddsåtgärd inom djurhållningen måste ses mot bakgrund av jordbrukets viktiga roll för samhällsekonomin och den enskilde. Under lång tid var det rimligt att sätta likhetstecken mellan samhällsekonomi och jordbrukets ekonomi och när boskapspest med mycket stor dödlighet hos klövbärande djur upptäcktes i landet var det ett hot riktat mot samhället i sin helhet. Endast staten hade kapacitet och auktoritet att ingripa kraftfullt för att hindra smittans utbredning och den roll som staten då påtog sig har i allt väsentligt staten behållit.

Utvecklingen mot ett allt bättre sjukdomsläge hos lantbrukets djur är inte unik för Sverige. Sjukdomsläget i Sverige samt i Finland och Norge är bättre än i många andra europeiska länder men utbrott av epizootiska sjukdomar minskar också i dessa länder. Att läget förbättras inom EU och i övriga västliga industriländer är sannolikt en följd av den ekonomiska utvecklingen och välfärdssamhällets framväxt. Ökade resurser till veterinär verksamhet, kompetenta veterinära organisationer, ökad kunskap om sjukdomars smittsamhet och smittspridning, förbättrad diagnostik m.m. är viktiga bidrag men också medborgarnas och konsumenternas krav på säkra livsmedel, på information om hur livsmedlen har framställts och vad de innehåller samt att djuren behandlas väl har drivit på utvecklingen mot ett förbättrat djurhälsoläge.

Det kan också hävdas att det goda läget i Sverige har ett samband med klimat och geografiskt läge. Viktigt har sannolikt också varit att Sverige kom i gång förhållandevis tidigt med omfattande bekämpningsprogram jämfört med övriga länder inom EU samt den begränsade handeln med levande djur med andra länder. Som exempel kan nämnas att Sverige inte haft ett utbrott av klassisk svinpest sedan år 1944. Under 1960 talet hade dåvarande 6 EUländer i genomsnitt drygt 3 000 utbrott av svinpest årligen. Under 2000-talet var antalet utbrott av klassisk svinpest i genomsnitt för EU:s 25 medlemsländer 20 utbrott per år. USA har inte haft utbrott av klassisk svinpest sedan år 1978. Den utveckling som kan observeras mot ett allt bättre djurhälsoläge inom EU och även i många andra länder kan väntas fortsätta.

Det utesluter inte att risken kan ha ökat för att sjukdomar som tidigare var otänkbara i Sverige och EU introduceras. Klimatförändringen och globaliseringen innebär ökade och svårbedömda risker men såväl inom EU som i många industriländer är förutsättningarna för att hantera nya hot väsentligt bättre än tidigare.

Risken för människors och djurs hälsa kommer att vara störst i länder med bristfällig veterinärkapacitet och övrig hälsovård.

Inom EU har det emellertid under senare år ägt rum några större utbrott av smittsamma djursjukdomar. Utbrotten har förorsakat stora kostnader för EU och berörda medlemsländer, inneburit allvarliga störningar i handeln på den inre marknaden och med tredje land, lett till starka konsumentreaktioner och minskat förtroende för EU:s livsmedels- och djurhälsopolitik. Mot den bakgrunden har kommissionen tagit initiativ till att utarbeta en ny djurhälsostrategi till år 2013 för gemenskapen. Ambitionen är att finna en annan kostnadsfördelning mellan EU, medlemsländerna och jordbruksnäringen vid utbrottsbekämpning samt att lyfta fram behovet av bättre och ökade insatser för att förebygga smittspridning. Strategin innebär att ett större ansvar för djurens hälsa läggs på djurägaren och att statens roll tydliggörs i smittskyddsarbetet. Större vikt läggs vid att hantera risken där den uppstår vilket medför att förebyggande insatser på gårdsnivå ges en större tyngd i smittskyddsarbetet. Det är för tidigt att uttala sig om resultatet av den pågående diskussionen inom EU om en ny djurhälsolagstiftning men kommer kommissionens initiativ att realiseras kan det för svensk del innebära stora förändringar.

På ett område skiljer sig Sverige markant från övriga EU-länder och vad det beträffar från världen i övrigt. Inte något annat land har under så lång tid och så målmedvetet bekämpat salmonella inom djurhållningen som Sverige. Insatserna, som motiveras av folkhälsoskäl, har varit framgångsrika och inom EU/EES är det endast Finland och Norge som har en lika låg förekomst av salmonella inom djurhållningen. Också andelen av befolkningen som smittas av salmonella inom landet är sannolikt mycket låg jämfört med andra länder. Länge fanns inom kommissionen och medlemsländerna ett ointresse för att åtgärda salmonella inom djurhållningen. Attityden har emellertid ändrats och insatsers görs nu för att pressa tillbaka salmonella förekomsten inom djurhållningen. Framgångar kan också noteras inom fjäderfäproduktionen, framförallt inom avelsflockar.

Utredningens uppdrag är att genomföra en översyn av lagstiftningen om smittsamma djursjukdomar samt att analysera och bedöma de viktigaste komponenter i politiken och lagstiftningens effektivitet. I den praktiska tillämpningen av lagstiftningen sker sannolikt omprövningar och förändringar på grund av vunna erfarenheter. Dessa är dock inte dokumenterade på ett sätt som gör det möjligt att bedöma vilka överväganden som gjorts. Det finns få vetenskapliga studier

om effektiviteten av olika åtgärder i den svenska smittskyddspolitiken på djurområdet. Det finns heller inte genomarbetade utvärderingar, varken av politiken i sin helhet eller av olika insatser på smittskyddsområdet.

För att få en bild av hur den svenska smittskyddspolitiken inom djurområdet utvecklats och tillämpats har utredningen gjort egna studier. Studierna är begränsade men har bidragit till att klarlägga olika förhållandena inom området smittsamma djursjukdomar. Sammantaget bygger utredningens slutsatser och förslag på egna analyser och utredningar men också på det material som finns i myndigheters årsredovisningar, budgetframställningar, olika rapporter, befintligt statistiskt material samtal med olika aktörer inom området samt på utredningens studier av förhållandena i några andra länder.

Slutsatsen att djurhälsoläget är gott i Sverige gäller de smittsamma exotiska djursjukdomarna och salmonella. Sjukdomarna är i allmänhet mycket smittsamma och kan förorsaka stora produktionsförluster och utgöra allvarliga hot mot folkhälsan om de sprids. De exotiska sjukdomarna kan ge upphov till betydande störningar i den internationella handeln och många djursjukdomar regleras i internationella överenskommelser.

Ett gott djurhälsoläge i fråga om exotiska sjukdomar och salmonella säger emellertid inte något om djurhälsoläget i stort. Djur drabbas av många sjukdomar och olyckor av olika slag. De flesta sjukdomarna finns endemiskt i landet och det är den enskilde djurhållaren som genom sina insatser påverkar hälsoläget hos sina djur. Med det underlag som föreligger går det dock inte att dra några generella slutsatser om djurhälsoläget i landet. De få jämförande studier som finns mellan de nordiska länderna ger inte något entydigt svar. En relativt låg förbrukning av antibiotika inom svensk djurhållning jämfört med flertalet övriga EU-länder anges ibland som ett indirekt bevis på generellt god djurhälsa inom djurhållningen. Men det kan också spegla andra produktionsförhållanden. En låg antibiotika användning inom djurhållningen är emellertid viktigt, inte minst av folkhälsoskäl. Det ger dock inte något klart svar på frågan om djurhälsoläget inom svensk djurhållning.

2.2¶Strukturutvecklingen inom animalieproduktionen

Strukturutvecklingen inom djurhållningen har inneburit en utveckling mot större företag, ökad specialisering och tilltagande geografisk koncentration. Den fråga som man kan ställa sig är om utvecklingen också har inneburit ökad risk för utbrott och spridning av smittsamma djursjukdomar. De faktiska förhållandena tycks dock tyda på motsatsen. I början av förra seklet förekom många, stora utbrott av smittsamma djursjukdomar som mobiliserade stora bekämpningsinsatser. Som utredningen visar har antalet utbrott av epizootiska sjukdomar sedan slutet av 1960-talet varit mycket lägre och de fall som inträffar får en begränsad spridning. Den gynnsamma utvecklingen beror på många olika faktorer som framhölls inledningsvis. Men det förhållandet att en allt större andel av produktionen sker inom ett mindre antal stora företag kan också ha medfört att en större andel av produktionen sker i företag med god kunskap och medvetenhet om betydelse av ett gott smittskydd.. Utredningens material tyder på att det finns ett positivt samband mellan tillämpningen av smittskyddsåtgärder och företagsstorlek inom animalieproduktionen.

Den strukturella utvecklingen inom animalieproduktionen ändrar förutsättningarna för statens smittskyddspolitik på djurområdet. Epizootilagen har emellertid i stort sett varit oförändrad sedan år 1980. Den enda större ändring som har genomförts sedan dess skedde i samband med översynen av lagen år 1999 då ersättningen till djurägare för produktionsförluster vid utbrottsbekämpning sänktes till 50 procent. Sänkningen motiverades med att animalieproduktionen borde ta ett större ekonomiskt ansvar bl.a. till följd av den storleksmässigt och geografiskt alltmer koncentrerade produktionen. Frågan om riskerna för smittspridning har samband med företagsstorlek eller produktionsinriktning berördes inte. Sänkningen omfattade också alla företag.

Ersättningen till djurhållare vid salmonella utbrott har däremot ändrats flera gånger. Det finns emellertid inga studier eller utvärderingar av hur ändringarna påverkat företagens riskmedvetande och utveckling. Det går t.ex. inte att dra slutsatsen att avvecklingen av ersättningen vid salmonellautbrott till större producenter av slaktkyckling år 1984 är orsaken till att produktionen kännetecknas av ett bättre smittskydd än flera andra produktionsgrenar och en snabb tillväxt i företagsstorlek. Det kan vara många andra faktorer som förklarar utvecklingen även om slaktkycklingproduktionen

skulle kunna tas som ett exempel på att om producenterna också få ta de ekonomiska konsekvenserna av sitt riskbeteende kan det leda till både bättre smittskydd och effektivare produktion.

Liknande slutsats kan dock inte dras från den samtida avvecklingen av ersättningen till större nötköttsproducenter vid salmonellautbrott. Nötköttssektorn kännetecknas alltjämt av småskalighet. Anslutningen till de frivilliga kontrollprogrammen för att förebygga salmonella, som kan betecknas som hygienprogram, är låg inom sektorn. Av det kan man dock inte dra någon slutsats om hygienförhållandena inom nötköttssektorn. Nuvarande kunskapsunderlag gör det helt enkelt inte möjligt att bedöma den roll som smittskyddspolitiken kan ha haft för den strukturella utvecklingen och andra förhållanden inom animalieproduktionen. Faktorer som skalfördelar i produktionen, tillgången på mark, konkurrens om arbetskraft m.m. har sannolikt haft större betydelse för utvecklingen än smittskyddspolitikens utformning.

2.3¶Smittskyddspolitiken

Den svenska smittskyddspolitiken vilar historiskt på två ben. Det ena är en restriktiv införsel av djur och produkter av djur. Det andra benet är att bekämpa med sikte på utrotning om en smittsam sjukdom kommer in i landet.

Det finns emellertid en rad andra åtgärder som kan ses som en del av det nationella smittskyddet på djurområdet. En del av lagstiftningen tar sikte på att förhindra att smittämnen kommer in i besättningar som t.ex. förbudet att utfodra svin med matavfall, kravet på värmebehandling av foder och hanteringen av animaliska biprodukter. Andra delar som lagen om kontroll av husdjur syftar till att förbättra produktionsvillkoren inom djurhållning genom att förbättra djurhälsoläget.

Provtagningslagen ger möjlighet att ingripa mot smittsamma sjukdomar när epizooti- och zoonoslagarna inte anses lämpliga.

Ett effektivt smittskyddsarbete är inte möjligt utan en effektiv beredskapsorganisation där framförallt distriktsveterinärorganisationen är en viktig del. Övervakning, obduktion och registrering av djur är andra viktiga inslag. Effektiva rapporteringssystem, snabb och säker diagnostik samt regler för slakterier och annan kötthantering är andra åtgärder som syftar till att förhindra eller minska

riskerna för utbrott. Forskning och utbildning ger också väsentliga bidrag till smittskyddsarbetet i landet.

Det är följaktligen en mängd olika åtgärder och insatser som kan sägas ingå i det nationella arbetet för att begränsa och hindra smittspridning inom djurområdet. Det går dock inte tala om ett enhetligt system där olika åtgärder ingår i en organisatorisk helhet. Många av åtgärderna siktar också på smittämnen där insatserna kan motiveras såväl av smittskyddsskäl som av andra överväganden som t.ex. att förbättra produktionsvillkoren inom animaliesektorn.

2.3.1¶Införsel

I EU-länderna är det staten och det offentliga som har det övergripande ansvaret för övervakning, kontroll och bekämpning av vissa epizootiska djursjukdomar. I Sverige kan statens ansvar, liksom i övriga EU-länder, föras tillbaka till den tid när jordbruket hade en avgörande roll för samhällsekonomi och folkförsörjning.

Redan tidigt försökte staten kontrollera införsel av levande djur från andra länder av smittskyddsskäl. En restriktiv införsel av levande djur och produkter av djur var också ett viktigt inslag i den jordbrukspolitik som tog form i början av 1930-talet. Reglering av införsel av djur från andra länder blev under 1900-talet en av hörnstenarna i smittskyddspolitiken.

Medlemskapet i EU innebar att även jordbrukets produkter omfattades av det fria varuutbytet på den inre marknaden. Det ställde smittskyddspolitiken inför nya förutsättningar.

Av olika skäl blev också huvudfrågan i förhandlingarna på smittskyddsområdet hur det skulle vara möjligt att upprätthålla en importeller införselkontroll av levande djur och djurprodukter efter anslutningen. Problemet var att Sverige reglerade och bekämpade fler djursjukdomar än som omfattades av EU:s regelverk. Lösningen blev tilläggsgarantier för ett antal sjukdomar där framför allt salmonellagarantin anses som den viktigaste framgången i anslutningsförhandlingarna på djurhälsområdet.

Sverige ansökte också om ytterligare tilläggsgarantier för några djursjukdomar än de som beviljades i samband med medlemskapsförhandlingarna. År 1997 beslutade ministerrådet att det inte var möjligt att ge tilläggsgarantier för ett antal djursjukdomar bland vilka ingick sjukdomar som Sverige hade ansökt om tilläggsgarantier men inte beviljats.

Från svensk sida uppfattades beslutet inte som ett avslag på ansökningarna om tilläggsgarantier. I avvaktan på ett formellt svar från kommissionen har Sverige i praktiken tillämpat samma införselregler från andra EU-länder som före anslutningen. Kommissionen har nu, år 2010, ifrågasatt Sveriges tillämpning av regelverket.

Utredningen kan således konstatera att reglering av import- och införsel av djur och djurprodukter i syfte att förhindra att djursjukdomar kommer in i landet utgör även efter EU-inträdet ett centralt inslag i smittskyddspolitiken. Politiken tycks heller inte varit föremål för omprövning trots att det efter ministerrådets beslut år 1997 fanns en risk för att tilläggsgarantier för några av de ansökta sjukdomarna inte skulle beviljas.

Utredningens bedömning är att EU-inträdet inte kan förklara ökningen av antalet epizootifall under de senaste 20 åren jämfört med den föregående 30-årsperioden. Sverige har i princip tillämpat samma införselregler efter EU-inträdet som tidigare. Några nya sjukdomar har förts upp på listan som inte tidigare övervakades. Andra utbrott har sitt ursprung i vilda fåglar, vindburna insekter m.m. men sannolikt också i förbättrade teknik i fråga om provtagning, diagnostik och analysmetoder.

Utredningens slutsats är att Sveriges bestämmelser om införselkontrollen strider mot EU:s regler och måste upphöra. Det betyder att smittskyddspolitiken måste utformas med beaktande av att statens möjligheter att reglera införsel av djur och djurprodukter är bunden av åtaganden inom EU. Det ger inte bara staten en ändrad roll utan det ställer också krav på djurhållare, andra producenter och olika organisationer inom djurområdet att anpassa verksamheten till de förändrade förutsättningarna om det goda djurhälsoläget i fråga om exotiska sjukdomar ska kunna behållas inom djurhållningen. Kunskap om hälsostatusen hos de djur som köps in, vilka transportföretag som anlitas, varifrån fodret kommer, hygienregler, kontakter med vilda djur m.m. reducerar riskerna för att en smittsam djursjukdom kommer in i en besättning och sprids. Medlemskapet i EU innebär dock att staten måste ha kvar starka verktyg för att bekämpa utbrott av de smittsamma djursjukdomar som omfattas av EU:s bekämpningslagstiftning.

2.3.2¶Lagstiftning om bekämpning

Bekämpning av smittsamma djursjukdomar sker i dag med stöd av tre olika lagar; epizootilagen(1999:657), zoonoslagen(1999:658) och lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. Till området lagar med syfte att bekämpa smittsamma djursjukdomar kan också räknas bisjukdomslagen(1974:211). Lagen(2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. syftar till att förbättra djurhälsoläget men är i princip inte en lag för att med tvingande åtgärder bekämpa smittsamma djursjukdomar.

Epizootilagstiftningen

Epizootilagen är den ursprungliga lagen för bekämpning av smittsamma djursjukdomar. Både provtagningslagen och zoonoslagen är av senare datum.

Den nuvarande epizootilagen antogs av riksdagen år 1999. Den är i sina principiella grunder och inriktning i allt väsentligt oförändrad sedan år 1935 när riksdagen beslutade om vad som kan betecknas som den första moderna epizootilagen. Läget var då annorlunda. Svåra utbrott av mul- och klövsjuka, tuberkulos m.m. inträffade regelbundet och slog hårt mot hela regioner.

Statens Jordbruksverk beslutar om vilka allmänfarliga djursjukdomar som ska omfattas av epizootilagen, hur olika sjukdomar ska bekämpas inom ramen för de EU-direktiv som kan förekomma och när en bekämpning ska inledas och avbrytas. Begreppet allmänfarliga sjukdomar är emellertid inte entydigt. Det ger Jordbruksverket möjlighet att bedöma, om en viss sjukdom ska bekämpas, om det ska ske enligt epizootilagen, zoonoslagen eller provtagningslagen. Vilken av de tre lagarna som tillämpas får stor betydelse för den enskilde djurhållaren och också för den statliga budgeten.

Beslut om vilka djursmittor som epizootilagens bestämmelser skulle omfatta togs tidigare av regering och riksdag. Det var viktiga frågor för riksdag och regering bl.a. då tillämpningen kunde innebära långtgående insatser av tvingande karaktär mot enskild. I dag är det således i huvudsak en fråga för expertmyndigheten och experter. Utredningen kan konstatera att djurhälsopolitiken är i dag mindre transparent samt att politikens effektivitet eller inriktning sällan är föremål för mer övergripande diskussioner.

Jordbrukets och djurhållningens roll för samhällsekonomin är i dag begränsad och stora utbrott av epizootier är sällsynta. De offentliga utgifterna för djurhälsopolitiken är emellertid fortfarande betydande. Sambandet mellan djurhälsa och folkhälsa uppmärksammas allt mer i internationella sammanhang och förekomsten av zoonotiska smittämnen ökar. En av utredningens slutsatser är att folkhälsointresset måste ges en större utrymmen när beslut tas om vilka smittämnen som ska bekämpas i djurhållningen. Epizootilagen har karaktären av en katastroflag som ger staten mycket långtgående befogenheter i förhållande till enskilda djurhållare. Det finns heller inga krav eller förväntningar på att djurhållaren ska vidta förebyggande åtgärder för att hindra smittspridning. Staten har ansvaret och den enskilde har i praktiken endast att följa statens anvisningar vid ett utbrott. Vikten av att kunna handla snabbt och auktoritativt var viktigt för att snabbt begränsa smittämnets spridning. Ett kraftfullt agerande från statens sida vid utbrott av allvarliga djursmittor är fortfarande av stor betydelse. Utredningen anser emellertid att vikten av förebyggande insatser för att motverka spridning och underlätta bekämpning också av epizootier är underskattad i dagens lagstiftning.

Utvecklingen har gått mot färre och större gårdar. I princip alla större djurhållare har regelbundet kontakt med sina respektive veterinärer. De utbrott som har förekommit av epizootiska smittor har också i allmänhet begränsats till en eller några produktionsanläggningar. Insikten om att förebyggande åtgärder inom djurhållningen har betydelse också för att förhindra smittspridning av epizootiska smittämnen ökar, vilket bl.a. är ett av skälet till att kommissionen, i det nu pågående arbetet om en ny djurhälsolag, understryker vikten av förebyggande smittskyddsåtgärder inom djurproduktionen. De statliga kostnaderna för bekämpning av utbrott av epizootier har under de senaste 10 åren varit förhållandevis begränsade. Kostnaderna hade dock sannolikt varit lägre om det också funnits krav på förebyggande åtgärder inom djurhållningen. Lagen är utformad efter förhållanden som i dag inte längre råder. Mot den bakgrunden kan lagens effektivitet ifrågasättas.

Zoonoslagen

Enligt förarbetet till zoonoslagen (prop.1998/99:88) är syftet med samhällets insatser vid ett utbrott mindre långtgående än vid ett utbrott av ett epizootiskt smittämne. Samhällets åtgärder med anledning av sjukdomen skall syfta till att ” förebygga och begränsa förekomsten av de sjukdomar eller smittämnen som omfattas av lagen”. Zoonoslagen är en folkhälsolag och tillämpas i dag bara på salmonella. Lagen omfattar dock alla typer av salmonellasmittor, dvs. även sådan smittämnen av salmonella som har liten betydelse för folkhälsan. Lagens syfte eller mål är att begränsa förekomsten av salmonella, dvs. inte att utrota smittämnet, vilket är målet för epizootilagen.

Det är således inte frågan om ett konkret mål. Den praktiska följden av detta är att bekämpning med stöd av zoonoslagen genomförs på i allt väsentligt å samma sätt som när epizootilagen tillämpas dvs. med sikte på utrotning av salmonella från djurhållningen. De budgetproblem som detta har fört med sig för staten har lösts genom att successivt minska den krets som har rätt till ersättning från staten vid utbrott.

Antalet personer som insjuknar i salmonella i Sverige är lågt sedan lång tid. Det förekommer en viss variation i antalet som insjuknar mellan olika år men under de senaste 20-åren har variationerna legat kring ett stabilt genomsnitt och det är i dag inte möjligt att koppla salmonella i befolkningen till förekomsten av salmonella i djurhållningen. Det kan emellertid inte uteslutas att även andra åtgärder som bättre hygienförhållanden och bättre livsmedelshantering inom livsmedelsindustrin och hos hushållen har bidragit till den gynnsamma utvecklingen för folkhälsan. Salmonellastrategin är starkt kopplad till bekämpningsåtgärder inom djurhållningen men utredningen kan konstatera att en rad andra åtgärder har också medverkat till det att det goda folkhälsoläget. Det finns dock ingen utvärdering eller analys avav den betydelse som olika faktorer och åtgärder har haft för den låga förekomsten av salmonella hos befolkningen.

En viktig del i statens salmonellastrategi är de garantier som Sverige utverkade i samband med medlemskapsförhandlingarna. De humanfall av salmonella som har inträffat och som kan härledas till införsel av köttprodukter som omfattas av garantin är sällsynta. Garantin måste bedömas som effektiv ur ett smittskyddsperspektiv men kan ha inneburit kostnader för produktion och konsumenter.

Det går således inte att tala om ett samlat program för de olika åtgärder som genomförs inom ramen för vad som kan betecknas som salmonella politiken. Det är olika åtgärder som genomförs utan närmare samband. När det gäller salmonella anses också förebyggande åtgärder viktiga i djurhållningen för att motverka smittspridning. Det finns s.k. frivilliga förebyggande salmonella kontrollprogram för i princip alla djurslag. Programmen som är att betrakta i huvudsak som hygienprogram är i princip de enda förebyggande program som förekommer inom den statliga smittskyddspolitiken. Programmens betydelse för att motverka förekomsten av salmonella i djurhållningen är dock oklar och inom vissa djurslag är anslutningsgraden låg. Jordbruksverkets föreskrifter om förebyggande åtgärder avseende zoonoser (2003:71) och om bekämpande av salmonella hos djur (2004:2) får också räknas till de förebyggande regelverket. Föreskrifterna följs emellertid inte upp på ett sätt som gör det möjligt att bedöma efterlevanden. Utredningens slutsats är att det förebyggande arbetet inom djurhållningen är eftersatt och, som utredningen visar med stöd av den forskning som föreligger, varierar stort mellan företag och produktionsinriktningar.

Provtagningslagen

Provtagningslagen är inte som epizooti- respektive zoonoslagen begränsad till vissa sjukdomar. Lagen tillkom i samband med EUinträdet i syfte att snabbt kunna kartlägga och erhålla kunskap om eventuell förekomst av olika smittämnen inom djurpopulationen. Lagen utvidgades några år senare och ger Jordbruksverket möjlighet att meddela föreskrifter om övervakning och bekämpning av i princip alla smittsamma djursjukdomar, dvs. andra djursmittor än de som omfattas av epizootilagen eller zoonoslagen. Ersättningen för dessa bekämpningsåtgärder bärs normalt av berörd djurhållare.

Epizootilagen och zoonoslagen anger vilka smittsamma djursjukdomar som kan omfattas av respektive regelverk. Konsekvenserna för berörda djurägare av ett ingripande är också rimligt förutsägbara. Provtagningslagens tillämpningsområde är mer oklart och konsekvenserna av ett ingripande med stöd av lagen mer oförutsägbart för den enskilde. Tillämpngen kan av den enskilde djurägaren upplevas som rättsosäkert. Jordbruksverket uppfattar lagen

1 Infection Trough the Farm Gate” av Maria Nöremark, doctoral thesis no. 2010:11, SLU.

som effektiv, den har ett brett användningsområde och är enkel att tillämpa.

2.3.3¶Sammanfattande kommentar om bekämpningslagarna

Jordbruksverket förfogar över olika lagar för att bekämpa smittsamma djursjukdomar. Om verket beslutar att ett smittämne som inte tidigare har bekämpats ska bekämpas har verket att besluta om med vilket lagstöd smittämnet ska bekämpas. Tillämpas epizootilagen eller zoonoslagen kan djurägaren i allmänhet räkna med viss ersättning. Tillämpas provtagningslagen uteblir normalt ersättning.

Det är oklart om på vilka grunder som tillämpningen av epizootilagen, zoonoslagen respektive provtagningslagen görs för att bekämpa en visst smittämne. I förarbetet till den nuvarande epizootilagen anges de smittsamma djursjukdomar som naturligen borde omfattas av epizootilagens regler och bl.a.. nämns de djursmittor som Sverige enligt EU:s regelverk är friförklarade från. Sverige är sedan år2001 friförklarad från bovin leukos. Smittämnet är inte uppsatt på listan över epizootier utan vid ett utbrott väntas bekämpningen ske med stöd av provtagningslagen.

Då zoonoslagen antogs av riksdagen år 1999 förutsågs i propositionen att EHEC skulle bli nästa djursjukdom som skulle komma att omfattas av zoonoslagen. Så har inte skett. Jordbruksverket har emellertid utarbetat ett förslag som innebär att EHEC ska bekämpas med stöd av lagen om kontroll av husdjur m.m. samt provtagningslagen.

Zoonoslagen har ingen tydlig operativ målsättningen. Flera olika åtgärder vidtas mot salmonella, i djurproduktionen, i foder, i livsmedelshantering m.m. I avsaknaden av ett tydligt mål för salmonellapolitiken går det inte att bedöma vilka åtgärder som varit mest effektiva eller om balansen mellan olika åtgärder är väl avvägd. De samhällsekonomiska effekterna av de olika åtgärderna är okända. Det kan dock konstateras att salmonellaförekomsten är låg inom djurhållningen och att få människor insjuknar i salmonellainfektion som de fått i landet. Utredningens samhällsekonomiska analys visar att det kan ifrågasättas om det är meningsfullt för staten att genom ytterligare riskreducerande åtgärder försöka minska salmonella förekomsten i djurhållning.

Bekämpning av smittsamma djursjukdomar sker med stöd av olika lagstiftningar. Detta har skapat en otydlighet om syftet med statens smittskyddspolitik inom djurområsdet och ett osäkert rättsläge för den enskilde. Det finns således flera skäl till att lagstiftningen behöver ses över, moderniseras och göras mera tydlig. Det förstärks av Sveriges anslutning till EU och direktivens krav på en korrekt tillämpning av EU:s regelverk inom området. Det ger nya förutsättningar för smittskyddspolitiken. Kraven skärps på den som håller djur, handlar och transporterar djur att hantera riskerna för smittspridning.

2.4¶Reglerna för ersättning vid utbrott av smittsamma djursjukdomar

Staten har successivt tagit på sig ett allt större ansvar för kostnaderna i samband med ett sjukdomsutbrott. År 1980 beslöt riksdagen (prop. 1989/80:61, JoU 1979/80:31, rskr 1979/80:265) att staten skulle lämna full kompensation till djurägare för förluster till följd av bekämpning av ett sjukdomsutbrott. Samtidigt beslöts att ersättningen var en rättighet för djurägaren. I 1999 års epizootilag gjorde ett avsteg från principen om full kompensation men rätten till ersättning för djurägaren bibehölls.

Trots sänkningen av ersättningen till djurägare har Sverige, av de länder som utredningen studerat, de mest gynnsamma ersättningsreglerna vid bekämpning av epizootiska utbrott. Sverige bekämpar också fler smittsamma djursjukdomar med stöd av epizootilagen än i andra EU-länder men exakta jämförelser försvåras av att länderna kategoriserar djursmittor enligt olika modeller och system.

Ersättningsreglerna vid utbrott av salmonella har ändrats flera gånger. Till skillnad mot vad som gäller vid epizootiutbrott har en djurhållare inte rätt till ersättning för de förluster och kostnader som statens ingripande medför. Den ersättning som kan utgå avser endast att i skälig omfattning mildra de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde djurägaren. Vissa produktionsinriktningar som har bedömts som särskilt riskfyllda från smittskyddssynpunkt har emellertid undantagits från möjlighet till ersättning. För dem som kan få ersättning har reglerna utformats för att stödja producenternas anslutning till de frivilliga salmonellakontrollprogrammen. Ersättningen vid salmonellautbrott har följaktligen

utformats mer för att påverka djurhållarnas beteende än för att mildra de ekonomiska konsekvenserna för djurägaren vid ett utbrott.

Reglerna för ersättning vid utbrott kan uppfattas som svåröverskådliga och i vissa avseenden som oförklarliga för den enskilde djurhållaren. Produktionsgrenarna behandlas olika. Det kan bidra till att konkurrensen snedvrids mellan olika producenter inom animaliesektorn. Mindre företag omfattas alltid av ersättningsreglerna medan större företag inom vissa produktionsgrenar inte kan få ersättning vid salmonella utbrott. Det kan vara rimligt att anta att större enheter, kan leda till att fler djur smittas om en smitta väl kommer in i besättningen. Kostnaderna för bekämpning kan bli stora, vilket sannolikt är motivet för att vissa produktionsformer och större företag är undantagna från de generella ersättningsreglerna. Mot detta ska vägas att större företag ofta har åtgärder som förhindrar att smittan kommer in i besättningen samt har produktionen organiserad på ett sätt som begränsar spridningen. Det har t.ex. heller inte varit svårt att hitta försäkringslösningar för de produktionsformer som har ställts utanför ersättningssystemet vid salmonellautbrott. Någon mer ingående riskanalys som beslutet att undanta större företag inom vissa produktionsinriktningar grundar sig på har utredningen inte funnit.

Djurhållare som ansluter sin besättning till ett frivilligt kontrollprogram för att förebygga salmonella får högre ersättning vid utbrott än den djurhållare som inte ansluten till ett sådant program. Det ställs då i praktiken inga krav på förebyggande åtgärder. Anslutningsgraden är i allmänhet låg utanför fjäderfäsektorn. och det förefaller som den högre ersättningen vid utbrott inte är tillräcklig för att kompensera för den belastning för verksamheten som en anslutning till ett frivilligt program kan innebära för djurägaren. Utformningen av ersättningsreglerna vid salmonella utbrott tycks för många producenter inte ge tillräckligt incitament för att ansluta sig till förebyggande program.

Utredningens bedömning är att de olika ersättningsnivåerna vid.

2.5¶Förebyggande åtgärder inom djurhållningen

De finns en bred vetenskaplig samsyn att god hygien är en av de enskilt mest betydande åtgärderna för att förhindra att en smitta kommer in i en besättning och sprids.

Det mest konkreta och i praktiken enda inslaget i lagstiftningen för att uppmuntra förebyggande åtgärder finns i zoonosförordningen. I förordningen anges att den djurhållare som är ansluten till ett frivilligt kontrollprogram för att förebygga salmonella får en högre ersättning vid bekämpning av ett salmonellautbrott som kommenteras ovan. Jordbruksverkets föreskrifter om förebyggande åtgärder avseende zoonoser (2003:71) gäller alla typer av yrkesmässig djurhållning. Föreskriften anger vad en djurhållare måste iaktta i frågan om hygienåtgärder, något mer långtgående för anläggningar med besöksverksamhet än för övriga djurhållare. Föreskriften anses ha betydelse för anläggningar med besöksverksamhet men hur och om den tillämpas i övrigt är oklart. Många djurhållare står också utanför de frivilliga salmonellakontrollprogrammen. I praktiken innebär det att det saknas kunskap om i vilken utsträckning det tillämpas förebyggande åtgärder inom djurhållningen. Enligt den enkät som riktades till samtliga chefsveterinärer inom EU under det svenska ordförandeskapet ansåg hygienåtgärder på gårdsnivå som en av de viktigaste åtgärderna för att motverka att smittämnen kommer in i en besättning, alltså inte bara salmonella.

En vanlig uppfattning hos de veterinärer som är verksamma på fältet och som utredningen har samtalat med är att hygienstandarden varierar men är i allmänhet god. I en av de få vetenskapliga avhandlingar som frågan behandlas är resultatet emellertid ganska nedslående . En så enkel åtgärd som skyddskläder till besökare, som ska tillämpas i all animalieproduktionen enligt ovannämnda föreskrift, tillämpas av betydligt mindre än hälften av företagen. Det är vanligare hos större än mindre företag men även bland de större företagen är det nästan 40 procent som saknar sådana rutiner. Det var dock endast 10 procent av djurhållarna som ansåg att hygienreglerna i besättningen var otillräckliga. Utredningen bekräftar uppfattningen att det lagstöd som finns för djurhållare att upprätthålla en viss hygienstandard i praktiken inte tilllämpas.

2.5.1¶Organiserad hälsokontroll

Med stöd av lagen om kontroll av husdjur m.m. kan organisationer inom djurhälsoområdet bedriva olika hälsoprogram. En del av dessa är allmänna hälsoprogram och skulle kunna karakteriseras som

2 Ibid.

förebyggande program. Andra program är inriktade på en viss djursmitta och har mer karaktären av bekämpningsprogram. Ansvaret har historiskt legat på staten för att genomföra de stora bekämpningsprogram som t.ex. tuberkulosprogrammet. Lagen ger näringen och organisationer inom djurhållningen stöd för att driva djurhälsoprogram. Under lång tid var det statens ambition att flytta över ansvaret för att bekämpa olika sjukdomar hos lantbrukets djur från staten till olika branschorganisationer och djurägarna själva.

Jordbruksverket har med stöd av lagen om kontroll av husdjur m.m. meddelat föreskrifter som ger organisationer inom djurhälsoområdet, s.k. kontrollorganisation, möjlighet att anordna hälsokontroll med stöd av lagstiftning. Godkänns kontrollorganets program av verket kan djur, som omfattas av hälsokontrollen, säljas, under straffansvar, med uppgift om att de kommer från en hälsodeklarerad besättning med försäljningstillstånd. För djurhållaren är anslutning till programmet frivillig. Genom att endast köpa in djur från besättningar som är märkta eller har intyg om att de är anslutna till hälsokontrollen kan djurhållaren minska risken för att ett smittämne förs in i besättningen. Det ger djurhållaren och dennes organisation ett stöd för att upprätthålla ett gott hälsoläge hos dem till kontrollen anslutna djuren. Ansvaret för programmet ligger på djurhållare och organisationer inom djurhälsoområdet.

Det är rimligt att anta att djurägare fäster avseende vid om de djur som köps är friska. Det finns dock inte någon samlad information om den betydelse som enskilda djurägare fäster vid att handla med djur som säljs under beteckning av god hälsostatus eller frihet från en viss sjukdom, t.ex. uppgifter om hur stor andel av handeln som sker med djur med en viss beteckning, vem som utnyttjar systemet, systemets effektivitet etc. Programmen tar dock sikte på en viktig del i smittskyddsarbetet, handeln med djur.

Successivt har emellertid Jordbruksverket ställt allt mera långtgående krav på det kontrollorgan som vill anordna en hälsokontroll. I föreskrifter som meddelats under senare år anges detaljerat vad ett kontrollorgan ska göra, hur målet ska nås etc. för att få tillstånd att starta ett hälsoprogram med stöd av lagstiftning. Föreskrifternas detaljerade utformning minskar behovet för kontrollorganet att utarbeta egna plan- och riktlinjer. Jordbruksverket har också ökat kraven på direkt medverkan från Jordbruksverket och andra myndigheter, som Staten veterinärmedicinska anstalt(SVA), Livsmedelsverket och länsstyrelserna, i hur kontrollorganet genomför hälsokontrollen. En organisation eller ett företag som vill inrätta ett

kontrollprogram t.ex. ett frivilligt kontrollprogram för att förebygga salmonella inom ett djurslag måste inrätta en nämnd med sakkunniga från Jordbruksverket och andra myndigheter. Nämnderna kallas i allmänhet djurhälsonämnder, salmonellanämnder o.dyl. Ambitionen från statens sida att överlämna till organisationer inom djurområdet att ansvara för hälsokontrollen inom djurhållningen har således i den praktiska tillämpningen gått åt motsatta hållet.

Möjligheten att försälja sina djur under en särskild beteckning om sjukdomsfrihet gäller inte för djurägare som är anslutna till de frivilliga salmonellaprogrammen eller det frivilliga campylobakterprogrammet. Fördelen för djurhållaren att ansluta sig till kontrollprogrammen för salmonella är att högre ersättning utgår vid ett utbrott av salmonella. Anslutning till campylobakterprogrammet ger inte några sådana fördelar. Endast två slakterier erbjuder, enligt uppgift från Svensk Fågel, ett bättre pris till den producent som kan leverera kycklingar fria från campylobakter.

Vissa frivilliga hälsokontrollprogram är inriktade på ett visst smittämne. När en vissa andel av djurägarna frivilligt anslutit sig till programmet har Jordbruksverket med stöd av provtagningslagen föreskrivit om att övriga djurägare obligatoriskt ska genomföra motsvarande åtgärder som ingår i det frivilliga programmet. Staten åtar sig att garantera att samtliga djurhållare ska bli friförklarade från smittämnet. Därmed uppstår ännu en oklarhet om ansvaret för olika åtgärder inom djurhälsoområdet.. Slakterier och mejerier, som äger eller står bakom de största djurhälsoorganisationerna lyfts därmed av ansvaret att endast ta emot djur eller mjölkleveranser från besättningar med dokumenterad hälsostandard. Statens agerande motverkar en utveckling där djurägare och branschen själv genomför program och åtgärder för att bekämpa olika djursjukdomar. I näringens regi drivs flera olika hälsoprogram men de flesta har inte godkända plan- och riktlinjer enligt Jordbruksverkets föreskrifter. Dessa program måste betraktas som näringens egna program utan offentlig reglering eller stöd i lagstiftning. Programmen ger de djurhållare som ansluter sig stöd och rådgivning för att förbättra djurhälsoläget i besättningen. Det är oklart hur programmen förhåller sig till de program som drivs med stöd av lagen om kontroll av husdjur m.m.

Utredningen har gått igenom protokollen från två års möten i de djurhälsonämnder som Jordbruksverket och andra myndigheter ingår i som sakkunniga och som sannolikt inrättats med stöd av föreskrifter om att förebygga salmonella. Utredningen konstatera

att nämnderna har en bred dagordning och från att diskutera remisssvar, anslagsframställa till att diskutera specfika bekämpningsprogram. Salmonella behandlas endast undantagsvis och i de protokoll utredningen gått igenom har frågan om anslutning till det frivilliga salmonellaprogrammet endast behandlats vid enstaka tillfällen i några av nämnderna. Den principiella inriktningen att djurägare säljer sina djur med intyg om sjukdomsfrihet med lagstöd har många fördelar. Den lägger ansvaret på producenten och ger denne ett verktyg för att handla med djur som främjar ett gott smittläge. Den organiserade hälsokontrollen ger de djurägare som ansluter sig flera fördelar. Det gäller främst program inriktade mot olika produktions sjukdomar där det är vanligt med statlig medfinansiering. I andra program, främst program inriktade på smittämnen av betydelse för folkhälsan har fördelarna för djurägarna varit färre eller inga alls. Anslutningsgraden är också låg. Flera av programmen har pågått under lång tid, några med betydande kostnader för staten. Endast i enstaka fall finns det enkla beräkningar om programmens intäkter och kostnader. Den organiserade hälsokontrollen kännetecknas av oklar ansvarsförhållanden, otydliga incitament för djurhållarna och bristande redovisning av effektiviteten i resursanvändningen.

2.6¶Statens kostnader för smittskyddet på djurhälsoområdet

EU har direktiv om bekämpning av olika djursjukdomar som anger vad ett medlemsland måste göra om en djursmitta påvisas i landet. För vissa av de djursmittor som EU har bekämpningsdirektiv, är det också möjlighet för medlemslandet att få medfinansiering till kostnaderna för bekämpningen. Som exempel kan nämnas att i den kampanj mot blåtunga i Sverige och som nyligen avslutades har EU bidragit till att finansiera vaccinet. Övriga kostnader får medlemslandet själv stå för. Bidraget från EU varierar beroende på djursmitta men överstiger sällan 25 procent av medlemslandets totala kostnader.

Hur stor andel av statens kostnader som täcks av EU-bidrag beror på medlemslandets egna regler för ersättning. I Sverige är ersättningsreglerna vid utbrott av en epizooti eller salmonella i ett EU perspektiv mycket gynnsamma för djurhållaren. Kostnaderna för medlemslandet beror också på vilka djursmittor som bekämpas

utöver de som följer av EU:s lagstiftning. Sverige bekämpar också djursmittor som i allmänhet inte bekämpas i andra EU-länder. Huvuddelen av kostnaderna för smittskyddspolitiken finansieras genom skatter men en inte oväsentlig del finansieras genom avgifter på företagen, främst avseende åtgärder kring livsmedelssäkerhet. En del av dessa avgifter kan karakteriseras som skatter eftersom företagaren i vissa fall är tvingad att stå för kostnaderna, exempelvis slakteriernas betalning av besiktningsveterinärerna, medan värdet av den offentliga tjänsten för slakteriet inte är tydlig.

Staten har tagit på sig en betydande del av de kostnader som bekämpning av epizootier och salmonella förorsakar berörda djurhållare. Efter det att statens kostnadsansvar kan sägas ha kulminerat år 1980 har staten successivt ändrat ersättningsreglerna vid utbrottsbekämpning i syfte att minska statens kostnader. Ersättningen kan variera beroende på djursmitta men är också beroende av inom vilken produktionsgren som företaget är verksamt och företagets storlek. Det sker således en kostnadsdelning mellan stat och näring för smittskyddspolitiken. Statens kostnader för smittskyddspolitiken kan sägas bestå av två delar. En del utgör kostnader och ersättning till djurägare vid utbrott av epizootiska smittor och salmonella. Statens kostnader följer av lagstiftningen och är i praktiken inte möjliga att förutse.

Den andra delen av statens kostnader för smittskyddspolitiken inom djurområdet är anslagsbestämd och nivån fastställs i den årliga statsbudgeten. Den anslagsbestämda delen av kostnaderna utgör dock huvuddelen av statens kostnader för smittskyddspolitiken som framgår av del B, kapitel 7. De statliga kostnaderna för bekämpning av smittsamma djursjukdomar, enligt epizootilagen och zoonoslagen, motsvarar i genomsnitt 10 procent av statens kostnader för smittskyddet inom djurområdet under den senaste 10-årsperioden. Under de senaste åren har dock statens andel varit väsentligt högre.

Det är salmonellabekämpningen som främst förklarar de höga kostnaderna i Sverige för sjukdomsbekämpning jämfört med övriga nordiska EU-länder under den senaste 10-årsperioden. Finland och Sverige har inom EU och Norge inom ramen för EES-avtalet beviljats salmonellagarantier för införsel av djur och köttprodukter från andra EU-länder. Finland har dock valt att låta djurproduktionen stå för kostnaderna för att upprätthålla garantin.

I Sverige har statens stigande kostnader för salmonellabekämpning successivt mötts med att ändra reglerna för ersättning till djurägare vid utbrott. Genom att undanta vissa producenter från

ersättning vid utbrott har det varit möjligt att undvika kraftigt ökande utgifter för staten.

Staten har kostnader för veterinärer och andra som medverkar i övervakning samt kostnader för laboratorieanalyser. Det finns några exempel på att staten har försökt minska utgifterna i fråga om veterinärkostnader och laboratoriekostnader. I samband med att salmonellalagen antogs (prop. 1982/83:172) infördes obligatorisk salmonellakontroll i slaktkycklingsbesättningar. Bidraget som utgick till laboratorier för övervakning av främst salmonellainfektion avvecklades därmed (prop. 1983/84:40) och kostnaderna för laboratorieundersökningar fördes över på djurägarna. Nyligen har en förändring skett i motsatt riktning. Staten tog över kostnaderna för analys av TSE-provtagningen från slakterierna samt djurhållarnas kostnader för CDB-märkningen (Centrala djurdatabasen). Överflyttning av kostnaderna för TSE-provtagningen och CDB-märkningen till statens budget motiverades av konkurrensskäl (prop. 2007/08:1, utgiftsområde 23, s. 65).

Statens förhållande till kostnaderna för smittskyddspolitiken är således sammansatt. Å ena sidan har reglerna för statens ersättning till djurägare vid utbrott av epizootier och salmonella ändrats för att minska statens utgifter. Å andra sidan har staten valt att bekämpa t.ex. blåtunga på ett för staten kostsamt sätt och att ersätta djurägare för sjukdomsutbrott som normalt inte bekämpas med statliga åtgärder i andra länder. I andrafall har bekämpning skett med stöd och av provtagningslagen med låga eller inga utgifter för staten. I andra fall bekämpas likartade djursmittor med stöd av epizootilagen till stora kostnader för staten. Utvecklingen mot att minska statens utgifter är tydlig men är det svårt att se ett mönster i hur statens totala kostnader för smittskyddspolitiken utvecklats och vilka prioriteringar som gjorts.

En betydande del av statens kostnader för smittskyddet utgörs av bidrag till olika organisationer inom djurhälsoområdet för bekämpning av produktionssjukdomar inom djurhållningen och för rådgivning till djurhållare, stöd till forskning m.m. Vidare betalar staten djurhälsoorganisationerna för en del av den övervakning av sjukdomsläget i djurhållningen som EU kräver för att landet ska få behålla status som sjukdomsfrihet, upprätthålla tilläggsgarantierna m.m. Staten betalar här för en tjänst som djurorganisationerna utför. Medlen är anslagsbestämda och fastställs årligen i budgeten. En stor del av övervakningen sker dock i slakten, i mejeri-

produktionen och i fodertillverkningen som i huvudsak betalas av respektive företag.

Den djurägare eller annat företag som vill föra in ett djur från ett annat EU-land måste betala kostnaderna för den kontroll som utförs. En betydande utgift för den som avser att föra in levande djur i landet är det karantänstvång som Sverige tillämpar även vid införsel från annat EU-land. Antalet levande djur som förs in i landet är dock litet. Utgifterna för sjukdomsbekämpning enligt epizootilagen respektive zoonoslagen utgör en mindre del av det som skulle kunna betecknas som den svenska smittskyddspolitiken. Betydande medel går till djurhållarna och organisationer inom djurområdet för att bekämpa smittsamma djursjukdomar som inte finns upptagna på listan över epizootier eller zoonoser. Det kan vara frågan om djursmittor som det, enligt EU:s regelverk, för vilka det ärt möjligt att söka tilläggsgarantier eller status som sjukdomsfri men också djursmittor som inte är reglerade på EU nivå bekämpas med statligt stöd. Ett land som har status som fri från en viss djursmitta kan sälja djur till övriga EU-länder utan att provta för att visa att djuren inte bär på det aktuella smittämnet. Detta är en fördel för den som säljer djur på den inre marknaden. Det kräver emellertid att smittämnet övervakas i landet. Som exempel kan nämnas att staten betalar årligen, för övervakning av leukos hos nötdjur, omkring 3 miljoner ikronor. Utförseln till andra EUländer av nötdjur är emellertid marginell vilket innebär att kostnaden för övervakningen per försålt djur blir relativt hög. Det kan vara av värde av andra skäl att leukos inte förekommer inom djurhållningen men de handelsmässiga fördelarna är begränsade.

En väsentlig del av statens stöd till bekämpning av olika smittämnen inom djurhållningen har karaktär av stöd till jordbruksnäringens utveckling. Som utredningen redovisar avser också den absolut övervägande delen av stödet bekämpning av olika produktionsnedsättande djursmittor.

Flera av de smittsamma djursjukdomar som i dag bekämpas inom primärproduktionen är främst att betrakta som produktionssjukdomar med ringa eller ingen betydelse för folkhälsan. För några sjukdomar finns det möjlighet att inom EU bli friförklarad från sjukdomen om vissa villkor är uppfyllda. För andra som t.ex. BVD finns inte den möjligheten och det går alltså inte från statens sida att ställa krav på att djur som förs in från annat EU-land ska vara fria från BVD. Sådana krav kan emellertid enskilda djurhållare och deras organisationer ställa. En djurägare kan kräva att av den som

säljer djur ska visa att djuren är fri från en viss sjukdom. Djurägare kan också gemensamt ställa krav på att djur som köps ska provtas, sättas i karantän m.m. Sådana system för att hantera införsel av djur ur ett smittskyddssynpunkt finns redan i kraft inom den privata sektorn.

I början på 1900-talet infördes en statligt subventionerad frivillig försäkring mot förluster på grund av smittsamma djursjukdomar. Då staten successivt tog på sig ett större kostnadsansvar krympte utrymmet för försäkringsmarknaden. Och när staten år 1980 tog på sig det fulla kostnadsansvaret för de produktionsförluster som en utbrottsbekämpning kunde innebära för djurägaren togs också beslutet om att avveckla den statligt subventionerade försäkringen.

Sambandet mellan statligt kostnadsåtagande vid utbrottsbekämpning och utrymmet för försäkringsmarknaden, illustreras också väl av hur ersättningen vid salmonellautbrott har utvecklats. För de djurägare och produktionsformer som staten har minskat eller helt avskaffat möjligheter till ersättning vid salmonellautbrott finns möjlighet att skydda sig mot förluster vid ett salmonellautbrott genom försäkringar. Även sänkningen av ersättningen vid produktionsförluster vid epizootiutbrott har, trots försäkringsbranschens initial tveksamhet, resulterat i försäkringsmöjligheter.

2.7¶Offentlig kontroll och sanktioner

En välfungerande lagstiftning behöver vidare ett effektivt system för offentlig kontroll och för sanktioner.

Jordbruksverket har olika föreskrifter om åtgärder på djurhälsområdet. Det gäller föreskrifter om åtgärder för att förebygga zoonoser, frivilliga kontrollprogram och andra program för organiserad hälsokontroll. Kontrollen ska i allmänhet utföras av länsstyrelserna. Utredningen har emellertid konstaterat att det finns allvarliga brister i kontrollen. Bristerna består i första hand i att det inte sker några kontroller över huvud taget och att den kontroll som faktiskt genomförs är så sällan förekommande att det inte går att dra några slutsatser om efterlevanden av Jordbruksverkets föreskrifter. Viss kontroll som tex. den som utövas av bitillsynsmännen strider mot bestämmelserna i EU:s kontrollförordning.

Även när det gäller sanktionssystemet finns det anledning att överväga en effektivisering av systemet. I dag kan många djurägare

underlåta att följa bestämmelser om t.ex. hygienåtgärder utan att riskera att samhället ingriper.

Utredningen vill även peka på problemet med otillåtna blankettstraffstadganden. Med blankettstraffstadgande menas en straffbestämmelse som inte innehåller all information som behövs för att avgöra vad som är straffbart. Högsta domstolen har i ett dom, NJA 2005 s. 33, funnit att regeringsformen inte tillåter att blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan fylls ut med myndighetsföreskrifter på så sätt att den gärning som straffbeläggs anges helt eller i väsentliga delar i sådana myndighetsföreskrifter. Sådana otillåtna blankettstraffstadganden finns i bl.a. epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658). Det krävs författningsändringar för att komma till rätta med denna fråga.

2.8¶Myndighetssamverkan inom djurhälsoområdet

Det operativa ansvaret för att bekämpa sjukdomsutbrott har de senaste hundra - åren varit föremål för flera organisatoriska förändringar. I början av förra seklet låg det operativa ansvaret på dåvarande Medicinalstyrelsen. Efter många års diskussion överfördes uppgiften till en särskild veterinärstyrelse som efter närmare 25 års verksamhet avvecklades och uppgifterna fördes över till Lantbruksstyrelsen. I samband med att jordbrukspolitiken reformerades mot slutet av 1980-talet kom uppgifterna år 1991 att föras över till det då nybildade Jordbruksverket.

Jordbruksverket är den dominerande myndigheten i frågor om djurhälsa inom animalieproduktionen. Beträffande de zoonotiska smittämnena är det flera myndigheter som har ansvar beroende på om smittan finns i livsmedel, hos människa eller hos djur. Verket har ansvaret för åtgärder mot zoonotiska smittämnen i djurhållningen.

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) har att utreda uppkomst, orsak och spridningssätt samt att utföra diagnostisk av zoonoser. SVA har inte något eget myndighetsuppdrag utan är en veterinärmedicinsk expertmyndighet.

Jordbruksverkets uppgift, enligt verkets instruktion, är att främja jordbrukets utveckling m.m. Det är huvuduppgiften för Jordbruksverket och tidigare Lantbruksstyrelsen. Jordbruksverket har också uppgifter inom folkhälsoområdet genom epizootilagen och zoonoslagen. Även provtagningslagen ger verket möjligheter att bekämpa

djursmittor som är zoonoser, vilket dock är sällsynt. Det kan ställa verket inför avvägningar om inriktningen på arbetet. Ska verket prioritera åtgärder mot djursmittor som främst är av betydelse för animalieproduktions konkurrensvillkor eller djursmittor med konsekvenser för folkhälsan? De olika uppdragen som Jordbruksverket har, enligt instruktion och lag, kan skapa en otydlighet för hur verket ska agera på djurhälsoområdet.

En analys av hur resurserna för smittskyddsarbetet använts under de senaste tio visar att de djursjukdomar som har prioriterats, där det varit möjligt för Jordbruksverket att göra avvägningar, är sådana som i första hand har betydelse för produktionen, även om några av dem också kan smitta till människor. I vilken utsträckning en annan fördelning varit möjligt beror bl.a. på kunskapsläget för bekämpning av olika sjukdomar men också på verkets prioriteringar.

Vid fördelning av en del av anslagsmedlen så ska Jordbruksverket, enligt regleringsbrevet, samråda med LRF innan medlen fördelas. Det kan inte uteslutas att det kan ha påverkats verkets prioriteringar. Att LRF har en del i fördelningen av anslagsmedel skulle tidigare kunna motiveras av att dessa anslag avsåg fördelning av s.k. regleringsmedel. I dag fördelas skattemedel till olika djurhälsoprogram. Vidare tillkommer att medel fördelas till organisationer som inte är med i LRF, t.ex. Svensk Fågel.

Utredningens slutsats är att Jordbruksverkets uppdrag behöver förtydligas inom djurhälsoområdet.

2.8.1¶Övervakning

Övervakning av sjukdomsläget bland djur är en förutsättning för att upprätthålla ett gott djurhälsoläge och en effektiv beredskapsorganisation. EU:s regelverk ställer krav på övervakning av olika djursmittor. Det finns i Sverige ingen myndighet som har ett uttalat ansvar för att övervaka det epidemiologiska läget inom djurpopulationen.

Även om Jordbruksverket inte har ett uttalat ansvar för övervakning av det epidemiologiska läget inom djurpopulationen så förfogar verket över de medel som staten använder för sjukdomsövervakning. Medlen används för att lägga ut övervakningsuppdrag i första hand hos SVA men också hos olika djurhälsoorganisationer. Verket genomför ingen egen övervakning. Verket är i och för sig mottagare av anmälningspliktiga djursjukdomar men uppgifterna används inte för övervakning.

SVA ska enligt sin instruktion utreda smittsamma djursjukdomars, inklusive zoonosers, uppkomst, orsak och spridningssätt samt medverka i förebyggandet och bekämpandet av dessa sjukdomar. Myndigheten ska vidare följa och analysera utvecklingen av sjukdomstillstånd hos domesticerade och vilda djur. Den av regeringen utnämnda statsepizootologen är placerad på SVA.

SVA har i flera avseenden en i landet unik kompetens för övervakning. Svagheten i det nuvarande organisationen är att SVA inte har egna medel för övervakning. SVA måste lita till externa finansiärer, främst Jordbruksverket, vilket försvårar en långsiktig kompetensuppbyggnad inom myndigheten.

Den övervakning som görs är i allt väsentligt styrd av de krav som EU ställer. I det s.k. zoonosdirektivet delas ansvaret för övervakning och bekämpning av zoonotiska smittämnen i landet av tre myndigheter, Jordbruksverket, SVA och Livsmedelsverket. Jordbruksverket och Livsmedelsverket ges bemyndigande att föreskriva om hur övervakningen ska gå till inom sina respektive ansvarsområden. I praktiken betyder detta att ansvaret för övervakning och bekämpning av zoonoser hos djur är Jordbruksverkets, medan ansvaret för zoonoser i livsmedel ligger hos Livsmedelsverket. De tre myndigheterna delar ansvar för övervakning av antimikrobiell resistens. SVA ansvarar enligt regelverket för rapporteringen till EU.

Enligt utredningens bedömning kommer information och kunskap om sjukdomsläget i landet att bli viktigare. Klimatförändringen innebär att nya smittämnen kan komma in i landet. Globaliseringen gör att ett smittämne kan spridas mycket snabbt över långa avstånd. För att skydda landet mot överraskande utbrott av nya smittämnen krävs god framförhållning, aktivt deltatagande i olika internationella sammanhang som behandlar nya smittämnen (emerging diseases) samt god kunskap om hur olika smittämnen övervakas, sprids samt konsekvenser för folkhälsa och djurhälsa.

Som understryks av Världsorganisationen för djurhälsa ( OIE) och andra internationella organisationer kräver effektiv övervakning en bred kompetens som omfattar många olika vetenskapliga discipliner. Utredningen konstaterar att det inte finns en myndighet inom landet med ett uttalat ansvar för att övervaka det epidemiologiska läget. Utredningens slutsats är att EU-medlemskapet och de globala trenderna inom djursmittsområdet kräver en kraftfull och kompetent övervakningsresurs i landet.

2.8.2¶Zoonossamverkan

Utredningen har kartlagt det samarbete som sker mellan de olika myndigheterna i fråga om zoonoser och prövat om det finns gränsdragningsproblem mellan myndigheterna på området. Utredningen kan konstatera att ansvaret är splittrat. Det har fått till följd att det saknas en övergripande strategi för hur och vilka zoonoser som ska bekämpas inom djurhållningen. För att förstå hur en zoonotisk smitta uppstår, sprids, påverkar människan, hur den ska övervakas, kontrolleras och bekämpas krävs samverkan över ett brett fält av olika myndigheter, institutioner och kompetenser.

Inom SVA finns ett zoonoscenter till vilket har knutits ett rådgivande organ, Zoonosrådet. Zoonoscenter är en enhet inom SVA som tillkommit på myndighetens eget initiativ. I Zoonosrådet ingår bl.a. Smittskyddsinstitutet (SMI), Socialstyrelsen, Livsmedelsverket och Jordbruksverket samt SVA. Rådet har inte stöd i författning och har inte särskilda budgetmedel anvisade. Socialstyrelsen har fått ett nationellt samordningsuppdrag som avser samordning av informationen i samband med att ett sjukdomsutbrott äger rum.

Socialstyrelsen, SMI och Livsmedelsverket har instruktioner med tydliga uppdrag på folkhälsoområdet. Jordbruksverket har enligt vissa lagar och förordningar också uppgifter inom folkhälsoområdet. SVA är en expertmyndighet utan tydlig myndighetsuppgift men med uppgifter också inom zoonosområdet bl.a. genom zoonoscenter och övervakningsuppdrag. Utredningen kan konstatera att Sverige saknar en folkhälsomyndighet med uppdrag att bl.a. utarbeta övervakningsprogram, övervakningsstrategier och åtgärder för at förhindra spridning av zoonoser.

Smittsamma djursjukdomar – utvecklingen

Flera faktorer tyder på att risken för att nya smittsamma djursjukdomar som aldrig har funnits i landet eller som finns i landet men på låg nivå kan komma att förorsaka sjukdomsutbrott hos människor och djur i framtiden.

Globaliseringen och den pågående klimatförändringen medför att allt mer av smittskyddsarbetet måste hanteras i en internationell miljö och i ett internationellt samarbete. För den framtida smittskydds-

politiken kommer också resultatet av den pågående översynen av EU:s djurhälsopolitik få avgörande betydelse.

Den internationella handeln med varor, livsmedel och levande djur ökar. Resandet ökar. Exponeringen för olika smittor ökar och många smittor som kan drabba både djur och människor kan föras vidare via mänskliga kontakter via livsmedel eller via levande djur. Den risk för ökad spridning av zoonotiska smittämnen som bl.a. OIE varnar för kan också ses som ett resultat av förändringar på global nivå. Till de faktorer som har bidragit lyfts ofta fram den snabba befolkningstillväxten liksom tillväxten i antalet livsmedelsproducerande djur, den snabba urbaniseringen, snabba förändringar i produktionssystemen inom jordbruket, starkare integrering mellan lantbrukets djur och vilda djur och förändringar i den ekologiska miljön. Utredningens slutsats är att ett gott inhemskt smittskydd förutsätter aktiv bevakning av den internationella utvecklingen för olika djursjukdomar samt ett aktivt deltagande i olika internationella fora där smittsamma djursjukdomar avhandlas.

3¶Utredningens överväganden och förslag

3.1¶Utredningens utgångspunkter

Utredningens förslag: Djursmittspolitiken ska syfta till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittor hos djur. Den ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jordeller vattenbruket. Politiken ska också bidra till att samhällets krav på djurskydd, miljöskydd och säkra livsmedel tillgodoses.

Politiken ska vidare främja den fria rörligheten på den inre marknaden.

Smittskyddspolitiken ska bygga på att riskerna med djursmittor huvudsakligen ska hanteras i de verksamheter där riskerna finns, dvs. främst hos djurhållarna. Statens roll ska vara att komplettera de enskilda djurhållarnas insatser när det krävs för att uppnå djursmittspolitikens målsättningar. De smittskyddsåtgärder som staten vidtar bör bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Djursmittspolitiken

I samtliga västliga industriländer har, sedan lång tid tillbaka, staten tagit ett ansvar för åtgärder mot smittsamma djursjukdomar. Det gäller också i Sverige. Frågan kan ställas om uppgiften att vidta åtgärder för att hindra spridning av smittsamma djursjukdomar också är en uppgift för staten i ett modernt samhälle. Livsmedelsföretag och andra företag har ett ansvar för att deras produkter inte skadar människor. Företag har ansvar för att deras verksamhet inte skadar miljön. En företagare har ansvar för att de

som arbetar i verksamheten inte skadas av farliga ämnen eller smittor i deras arbete. Smittor hos djur är en del av djurhållningens förutsättningar. Borde därför inte hanteringen av djursjukdomar, smittsamma och andra, också vara producentens ansvar och således en del av normal företagsverksamhet? Det finns emellertid flera skäl för att ett offentligt åtagande är nödvändigt för att motverka spridning av vissa smittsamma djursjukdomar.

Det kan inte vara ett ansvar för det offentliga att vidta åtgärder mot smittsamma djursjukdomar i allmänhet. Det är i första hand producenternas ansvar. Det enligt utredningen viktigaste skälet för det offentliga åtagandet är att många smittsamma djursjukdomar är zoonoser varav flera har liten eller ingen påverkan på produktionen i djurhållningen. Ansvaret för folkhälsan medför att det offentliga inte helt kan överlämna ansvaret för att motverka smittsamma djursjukdomar till producenterna som med utgångspunkt från företagsekonomiska överväganden kan underskatta risken för spridning av zoonotiska smittämnen. Vidare är flera smittsamma djursjukdomar reglerade i internationella överenskommelser och EU har direktiv och förordningar som kräver att staten vidtar åtgärder för att kontrollera och bekämpa vissa smittämnen. Också det förhållandet att en enskild djurägare kan underinvestera i åtgärder som inte har betydelse för smittskyddsarbetet i den egna besättningen men som väl kan vara viktiga för att hindra smittspridning till andra producenter motiverar ett offentligt åtagande. Det är också bara staten som kan besluta om sådana restriktioner eller ingrepp i enskildas verksamhet som kan behövas för att åtgärda ett utbrott. Det finns således, enligt utredningens mening, flera skäl för det offentliga att även framgent har ett ansvar för att åtgärder vidtas mot vissa smittämnen inom djurpopulationen. Konsekvensen för folkhälsa, landets internationella åtaganden och jordbrukets ekonomi av ett offentligt tillbakadragande från området smittsamma djursjukdomar skulle leda till för samhället oacceptabla följder.

Ett gott smittskydd bland djur är en viktig beståndsdel för en god folkhälsa. Ett stort antal smittämnen (zoonoser) kan på ett naturligt sätt spridas mellan djur och människa, ofta via animaliska livsmedel men också direkt från djur till människa. Mycket tyder vidare på att globaliseringen och klimatförändringar kommer att leda till att fler zoonoser etablerar sig.

För att uppnå ett gott smittskydd bland djur krävs en god djurhälsa. En god djurhälsa är dessutom direkt beroende av ett gott djurskydd och tvärtom. Enligt djurskyddslagen (1988:534) ska djur

behandlas väl och skyddas från onödigt lidande och sjukdom. Av lagen framgår bl.a. att ett djur som är sjukt, skadat eller på annat sätt uppvisar tecken på ohälsa snarast ska ges nödvändig vård.

Utbrott av smittsamma djursjukdomar medför ekonomiska konsekvenser. De kan orsaka ekonomiska förluster för djurägaren genom produktionsstörningar i form av nedsatt tillväxt hos djuren, nedsatt produktion av mjölk eller ägg och dödsfall samt minskad efterfrågan. Även ett begränsat utbrott av en allvarlig smittsam sjukdom får konsekvenser till följd av samhällets ingripande. För att bli av med smittan vid ett utbrott följer bl.a. att gårdar ska spärras, djur avlivas och rengöring och desinfektion ska ske. Dessa åtgärder innebär inte bara kostnader för den enskilde djurägaren utan också för samhället i stort. Bl.a. kan livsmedelsindustrin påverkas dels genom sämre tillgång till råvara, dels genom att efterfrågan kan påverkas till följd av att konsumenterna av rädsla för smitta avstår från vissa produkter.

Därutöver kan spridning av smittor och sjukdomar från lantbruks- eller vattenbruksdjur till vilda djur få stora konsekvenser för miljön. Denna risk är störst för verksamhet med djurhållning som bedrivs med nära kontakt med vilda djur. Spridning av sjukdomar bland vilda djur kan få en sådan omfattning att det tar lång tid för det drabbade djurslaget att återhämta sig. Sjukdomar och smittor bland vilda djur kan också utgöra en risk för människors liv och hälsa. Det är således angeläget att begränsa riskerna för att sjukdomar och smittor bland djur som inte är i människans vård får långvariga, kvardröjande konsekvenser.

Den inre marknaden är kärnan i dagens EU. På den inre marknaden ska fri rörlighet i princip gälla för varor, personer, tjänster och kapital. Avsikten är att man utan hinder ska kunna bo, arbeta, köpa varor och tjänster var som helst inom unionen. Företag ska också kunna tillverka och sälja sina produkter, leverera tjänster och investera överallt på den inre marknaden. Huvudsyftet med den inre marknaden är således att verka konkurrensfrämjande och kostnadssänkande genom att undanröja handelshindren och därmed även de kostnader som dessa medför. Den inre marknaden kan naturligtvis inte vara helt oreglerad. Det måste finnas regler som säkerställer att varor, som t.ex. livsmedel, är säkra och att djur som transporteras inte bär på allvarliga smittor. Olika smittskyddsnivåer i medlemsländerna kan också leda till handelshinder. För att säkerställa den inre marknadens funktion har EU beslutat om att harmonisera lagstiftningen på bl.a. livsmedels- och djur-

hälsoområdena. EU har t.ex. beslutat om vilka djurhälsokrav som ska gälla vid handel med djur samt infört ett kontrollsystem för handeln. För de harmoniserade områdena är en medlemsstats handlingsutrymme för att bedriva en egen politik mycket begränsad. För områden som inte har harmoniserats finns det vissa möjligheter för en medlemsstat att vidta åtgärder som innebär begränsningar i den fria rörligheten. Åtgärderna måste dock vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, t.ex. människors eller djurs liv och hälsa. Åtgärderna måste vidare vara proportionerliga, nödvändiga och icke diskriminerande.

Sammantaget finner således utredningen att smittskyddspolitiken bör syfta till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittor av djur. Politiken ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jord- eller vattenbruket vid ett utbrott av en smittsam sjukdom. Smittskyddspolitiken ska vara förenlig med EU:s lagstiftning på området samt även i övrigt syfta till att främja den fria rörligheten på den inre marknaden.

Riskhantering

Många verksamheter är utsatta för risker eller innebär risker för andra. Det är verksamhetsutövarens ansvar att hantera dessa risker. Djursmittor är en av riskerna i djurhållningen. Risken att få in smitta i en anläggning eller att en smitta sprids till t.ex. grannar eller i miljön, kan dock minskas genom s.k. biosäkerhetsåtgärder. Goda rutiner för att tillämpa olika biosäkerhetsåtgärder underlättar även bekämpningen av en djursmitta som trots åtgärderna ändå har kommit in i anläggningen.

Biosäkerhet är ett begrepp som inte är tydligt definierat utan används som samlingsbegrepp för åtgärder som hanterar risker för t.ex. djurhållning. Utredningen använder begreppet för att syfta på olika förebyggande åtgärder. I detta sammanhang avses de förebyggande åtgärder på gårdsnivå som djurägaren kan vidta. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas följande. Den som köper djur kan göra detta från besättningar, såväl svenska som utländska, som kan visa att de är smittfria. Vid utfodring av livsmedelsproducerande djur kan djurhållaren se till att risken för att fodret förorenas är så låg som möjligt och att det foder som köps in kommer från anläggningar som är registrerade eller godkända. Den

egna hanteringen av foder bör också ägnas uppmärksamhet så att fodret inte smittas av skadedjur eller genom olämpliga rutiner på gården. En ansvarsfull verksamhetsutövare kan vidare minska risken för introduktion eller spridning av djursmittor genom hygienåtgärder som stövelbyten, uppförande av stängsel samt genom rutiner för inköp och skötsel av anläggningen.

I några fall måste det vidtas mer omfattande åtgärder i verksamheten för att risken ska begränsas till en nivå som djurägaren bedömer vara rimlig, som t.ex. sektionering av stallar. Åtgärdernas omfattning beror naturligtvis på verksamhetens art och de risker för smittspridning som verksamheten innebär. Risken för att drabbas av vissa smittor går det dock inte att helt eliminera i verksamheten. Där kan riskhanteringen bestå i att försäkra verksamheten för de skador som kan uppstå.

Transporter av djur innebär en risk för att smittor sprids. Dessa risker kan t.ex. hanteras genom rengöring av transportmedlet mellan transporter. Vid framställning av foder för försäljning föreligger det risk för att fodret kontamineras av smittor, främst salmonella, som kan finnas i foderråvaror. Även sådana risker kan hanteras av verksamhetsutövaren.

En hörnsten i svensk smittskyddspolitik har sedan decennier varit att så långt möjligt reglera införsel av djur och djurprodukter till landet. I regelverket för handel inom EU är utgångspunkten i stället att varor så långt möjligt ska kunna röra sig fritt på den inre marknaden. Utredningen ska enligt sina direktiv säkerställa att utredningens förslag står i överensstämmelse med unionens regelverk. I utredningen – se t.ex. del B, kapitel 3.7 – konstateras att Sverige inte kan fortsätta att upprätthålla den förda politiken med en aktiv begränsning av införsel av djur som inte har stöd i EU:s lagstiftning. När nu staten inte själv kan fatta beslut att förhindra införsel av djur så måste inriktningen på skyddet mot djursmittor ändras för att upprätthålla en fortsatt god djurhälsa i landet. Den nu gällande epizootilagen utgår – precis som sina föregångare – dessutom från uppfattningen att de sjukdomar som lagen omfattar är sådana där djurägaren inte kan göra något för att skydda sin djurbesättning. Den uppfattningen behöver, enligt utredningen, i dag revideras.

Utredningen finner därför att den nya smittskyddspolitiken ska utgå från att risker ska hanteras där det finns bäst möjlighet att förhindra smittspridning. Under rådande förhållanden finner utredningen att det är i de verksamheter där riskerna finns. En

förutsättning för att uppnå en god riskhantering är dock att producenterna är medvetna om de risker som finns i olika verksamheter.

En starkare fokusering på biosäkerheten hos producenter eller grupper av producenter ligger också, enligt vad utredningen erfar, i linje med kommissionens uppfattning om hur handeln på den inre marknaden ska underlättas. Ett synsätt som också finns i det arbete som pågår inom EU för att ta fram en ny djurhälsolagstiftning. Frågan om biosäkerhet har också fått allt större uppmärksamhet även utanför EU.

Det pågår internationellt en utveckling av handelssystemen som innebär att det ställs större krav på verksamhetsutövarna. Utgångspunkten är att om en verksamhet uppfyller vissa krav så ska denna också fritt kunna omsätta sina produkter på marknaden. EU tilllämpar härvid bestämmelser om regionalisering och principer om utsläppande på marknaden. Inom EU används allt oftare begreppet utsläppande på marknaden även i samband med djurhållning i den betydelsen att om ett företags produktion är godkänd ska företaget också inom unionen fritt få sälja de produkter som framställs. Inom djurområdet har denna inriktning tydligast kommit till uttryck i det direktiv som reglerar djurhälsokrav vid vattenbruk, rådets direktiv 2006/88/EG. Det bygger på att det införs ett system för godkännande av vattenbruksföretag. Godkännandet innefattar också särskilda krav på verksamheten och det fastställs minimiåtgärder för att förebygga sjukdomar och för riskreducering. Möjligheten att tillämpa principen om utsläppande på marknaden inom andra produktionsinriktningar diskuteras också i arbetet med EU:s nya djurhälsolag.

Internationellt finns ett alternativ till regionalisering som ofta benämns ”compartmentalization”, nedan används dock begreppet biosektionering. Inom OIE:s regelverk för internationell handel anges att sjukdomsfria anläggningar som styrs av samma ledningssystem för biosäkerhet, av utredningen benämnt biosektorer, kan åtnjuta lättnader i internationell handel även om biosektorn finns i ett land som inte är sjukdomsfritt. I förhandlingar mellan USA och EU strävar USA mot att EU ska godkänna biosektionering. Utredningen bedömer att det är rimligt att anta att biosektionering kommer att bli en del i regleringen av handel med djur.

Utredningens inriktning är således att det tydliggörs att det är verksamhetsutövaren som har det primära ansvaret för att begränsa

och hantera de risker som produktionen innebär för de egna djuren, andras djur eller för människor.

Det statliga åtagandet

Staten har det övergripande ansvaret för att målsättningarna med smittskyddspolitiken ska uppnås. Staten har att sätta ramarna för verksamheterna genom att slå fast vissa grundläggande regler. Staten har vidare ett ansvar att tillse att regelverket efterlevs. Dessutom har staten ett ansvar att övervaka och följa utvecklingen inom smittskyddsområdet för att bl.a. se till att det inte uppstår några oacceptabla risker för t.ex. folkhälsan.

Smittskyddspolitiken är i stor utsträckning styrd av EU. Det är statens uppgift att inom EU arbeta för en djurhälsopolitik som tillgodoser de ovan angivna målsättningarna. Det är utredningens uppfattning att Sverige ska arbeta aktivt inom ramen för EU för att begränsa sjukdomar hos djur.

Statens ansvar måste emellertid i vissa lägen sträcka sig längre och innebära ett direkt aktivt ingripande för att djursmittspolitikens målsättningarna ska uppnås. Utredningen har slagit fast att det primära ansvaret för att hantera riskerna med djursmittor i produktionen är producentens. Det finns emellertid allvarliga djursmittor som sprids på ett sådant sätt att den enskilde producenten inte kan eller endast svårligen kan skydda sina djur om smittämnet finns i omgivningen. I sådana lägen kan det bli nödvändigt för staten att med tvingande åtgärder komplettera de insatser som görs av en enskild producent eller av producenter i samverkan för att säkerställa djursmittslagstiftningens målsättningarna Utgångspunkten för ett sådant ingripande måste dock vara att staten inte går längre än vad som är motiverat utifrån behovet av att hindra smittspridningen av den aktuella smittan.

De maktmedel som en smittskyddslagstiftning ger det allmänna är generellt mycket långtgående. Staten kan bl.a. besluta om inskränkningar i människors rörelsefrihet och i rätten att förfoga över sin egendom. Det är därför viktigt att tillse att sådana ingrepp enbart används när det är nödvändigt och proportionerligt. Behovet av att vidta åtgärder varierar för olika smittor. Behovet kan även växla för en viss smitta beroende på t.ex. vilka djur som är drabbade eller på hur den epidemiologiska situationen ser ut. Beslutade smittskyddsåtgärder bör därför bygga på vetenskap och beprövad

erfarenhet och får inte gå länge än vad som är motiverat utifrån faran för människors eller djurs hälsa.

Förutsättningarna liksom ramarna för de åtgärder som staten vidtar måste således vara tydliga för alla berörda dels vad gäller vilka smittor som avses, dels vad avser vilka tvingande krav som staten kan ställa på djurägare.

3.2¶En ny lag om hantering av smittor hos djur

Utredningens förslag: Det skapas en lag för hantering av djursmittor. Den nya djursmittslagen ersätter epizootilagen

(1999:657), zoonoslagen (1999:658) och bisjukdomslagen

(1974:211) samt delar av lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. och delar av lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. Därutöver föreslås lagen innehålla bestämmelser om inoch utförsel av levande djur m.m., vilka i dag regleras i föreskrifter meddelade med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

Lagen ska syfta till att uppnå den i del A, avsnitt 3.1 beskrivna djursmittspolitiken.

Utredningens arbete bekräftar utredningsdirektivets bild att dagens lagstiftning på området, som har vuxit fram under lång tid, har blivit svår att överskåda. Utredningens genomgång av regelverkets utveckling över tiden och utvecklingen inom djurhållningssektorn visar att delar av lagstiftningen syftar till att hantera problem med sjukdomar hos djur som uppstod då animalieproduktionen bedrevs på mindre gårdar med färre djur och med helt andra förutsättningar än vad som gäller i dag. I dag är gårdarna färre men större. Regelverket har också genomgått olika anpassningar med anledning av EU-medlemskapet. Justeringarna under åren har inneburit att de olika lagarna har kommit att innehålla bestämmelser som har en snarlik, ibland identisk, lydelse. Samtidigt har i befintlig lagstiftning vuxit fram ersättningsregler som behandlar likartade sjukdomsutbrott olika. Avlivas ett djur med stöd av epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658), eller lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen) gäller olika ersättningsregler. Redan

här finns skäl för att sammanföra bestämmelser i de olika lagarna i en och samma lag.

Epizootilagen är formellt sett inte begränsad till vissa djurarter. Bekämpningen av sjukdomar hos bin regleras emellertid i en egen lag, bisjukdomslagen (1974:211). Detta synes bero på att bekämpningen av bisjukdomar är organiserad på ett annat sätt än epizootibekämpningen. Det är de av länsstyrelsen förordnade bitillsynsmännen som beslutar och vidtar bekämpningsåtgärder. Bin är emellertid livsmedelsproducerande djur och de omfattas såväl av EU:s djurhälsobestämmelser vid handel som av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Utredningen ser därför inte att det finns skäl att i framtiden särreglera bisjukdomsbekämpningen.

Utredningen föreslår således att regelverket på området samlar i en ny lag. Förslaget medför att epizootilagen zoonoslagen och bisjukdomslagen upphävs samt att för förslaget relevanta delar av , , provtagningslagen och lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. överförs till den nya lagen. Även föreskrifter rörande smittskydd kring in- och utförsel av varor, som i dag meddelas med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, föreslås omfattas av den nya lagstiftningen. Lagen föreslås få namnet djursmittslag.

Den nya lagen ska syfta till att uppnå målsättningarna för smittskyddspolitiken, såsom de har beskrivits i del A, avsnitt 3.1. Dessa målsättningar ska tydligt framgå av lagen liksom de grundläggande principer som ska vara vägledande när åtgärder genomförs med stöd av lagen.

Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse om att den nya lagen ska syfta till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittor hos djur. Lagen ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, ge en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jord- eller vattenbruksnäringen. Lagen ska också bidra till att samhällets krav på djurskydd, miljöskydd och säkra livsmedel tillgodoses.

Utredningen finner vidare att vissa grundläggande principer bör framgå av lagen. Det införs därför en bestämmelse om att de smittskyddsåtgärder som vidtas enligt lagen ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och att de inte får gå länge än vad som är

motiverat utifrån faran för människors eller djurs hälsa. I lagen ska vidare erinras om att de åtgärder som vidtas med stöd av djursmittslagen ska bidra till att undanröja onödiga hinder för den fria rörligheten inom EU.

3.3¶Den nya lagens omfattning

3.3.1¶Djursmittor

Utredningens förslag: Lagen ska innehålla bestämmelser som syftar till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittsamma djursjukdomar och andra smittor som kan överföras från djur till människor eller mellan djur och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors eller djurs hälsa (djursmittor).

Lagen innehåller bestämmelser om åtgärder för att förebygga och hindra spridning av djursmittor samt bestämmelser om övervakning av dessa. Som ett väsentligt stöd för dessa uppgifter ska lagen också omfatta bestämmelser om bl.a. märkning av djur och registrering av djur och djurhållare.

Lagen omfattar samtliga djur men är främst riktad mot djur som hålls i lantbruks- eller vattenbruksnäringen.

Djursmittor

Som anförs ovan kommer den nya lagen att innehålla bestämmelser som syftar till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittor hos djur. Epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658) och bisjukdomslagen (1974:211) tillämpas enbart på vissa särskilt uppräknade sjukdomar eller smittämnen. Lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. har däremot inga begränsningar beträffande för vilka sjukdomar åtgärder kan vidtas eller kontroll anordnas. Vad gäller lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen) är den enda begränsningen att sjukdomen ska vara smittsam.

Smittskyddslagen (2004:168) tillämpas på alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Precis som människor kan djur drabbas av många olika sjukdomar. Tyngdpunkten i den föreslagna lagstiftningen kommer i hög grad att ligga på förebyggande

arbete för att generellt upprätthålla en god djurhälsa bland djur och en god smittskyddssituation i landet. Utredningen anser, när det gäller lagens omfattning, att ledning bör hämtas från smittskyddslagen. Lagen bör således inte vara begränsad till att enbart avse vissa uppräknade sjukdomar. Den bör gälla för alla smittsamma djursjukdomar och andra smittor som kan överföras från djur till människa eller mellan djur och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors eller djurs hälsa. De smittor som endast utgör ett ringa hot undantas från tillämpningsområdet. Härmed avses, på samma sätt som i smittskyddslagen, smittor som enbart ger enkla symptom och som är vanligen förekommande.

I den nu gällande lagstiftningen används ett flertal begrepp för att beskriva respektive lags avgränsningsområde, t.ex. används begreppet allmänfarliga djursjukdomar i epizootilagen, i zoonoslagen står det att lagen, förutom sjukdomar, även omfattar smittämnen. För att få ett enhetligt och entydigt begrepp föreslår utredningen att den nya lagen i stället ska reglera djursmittor. Med djursmittor avses såväl smittsamma djursjukdomar som andra smittor som kan överföras från djur till människa eller mellan djur . Med djursjukdom avses ett smittämne, bakterier, virus, svampar, parasiter, prioner etc. som kan orsaka sjukdomssymptom hos djur. Med andra smittor hos djur avses smittämnen hos djur där djuret inte blir sjukt men där smittämnet kan föras vidare till människor och där orsaka sjukdom. Ett sådant exempel är resistenta bakterier.

Lagens breda tillämpningsområde innebär dock inte att de direkta åtgärder som staten kan vidta vid ett misstänkt eller bekräftat utbrott av en smitta ska tillämpas på samtliga dessa djursmittor. Sådana ingripanden ska vara begränsade till de allvarligaste djursmittorna. Utredningen återkommer till detta nedan.

Lagens omfattning

Utredningen föreslår att den nya lagen ska innehålla bestämmelser om åtgärder för att förebygga och hindra spridning av djursmittor samt bestämmelser om övervakning av dessa. Som ett väsentligt stöd för dessa uppgifter ska lagen också omfatta bestämmelser om märkning av djur och registrering av djur och djurhållare etc.

De bestämmelser i lagen om kontroll av husdjur, m.m. som syftar till att främja djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet samt en långsiktig förvaltning av husdjursgenetiska resurser

föreslås inte bli överförda till den nya lagen. Lagen om kontroll av husdjur, m.m. kommer därmed att få en huvudsaklig inriktning mot avel. I provtagningslagen finns bestämmelser som rör restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter som kan göra att livsmedel inte är säkra. Det är utredningens uppfattning att dessa frågor inte bör överföras till den nya lagen. Provtagningslagen kommer därmed att omfatta frågor kopplade till hanteringen av läkemedel och vissa andra ämnen. Utredningen återkommer med förslag till konsekvensändringar i annan lagstiftning i del A, avsnitt 3.14 nedan.

Bestämmelserna i djursmittslagen ska enbart röra åtgärder som är relaterade till djur eller djurhållning. Bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör människor, livsmedel och andra objekt finns i annan lagstiftning såsom smittskyddslagen, lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa, livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter samt miljöbalken. En erinran om dessa bestämmelser bör införas i den nya lagen.

Varken epizootilagen, zoonoslagen eller provtagningslagen är begränsad till djur som hålls under särskilda former. Det hör dock till sakens natur att lagarna i första hand är riktade mot djurhållning inom jord- och vattenbruket samt att vissa bestämmelser genom sitt innehåll är begränsade till att enbart omfatta viss djurhållning. Epizootilagen tillämpas även vid utbrott av epizootisk sjukdom hos vilda djur, hos sällskapsdjur och hos djur på t.ex. en djurpark. Det följer vidare av t.ex. EU:s direktiv om bekämpning av klassisk svinpest att åtgärder ska vidtas mot t.ex. vilda djur. För att kunna förhindra spridningen av vissa djursmittor måste således myndigheterna ha möjlighet att vidta åtgärder mot all typ av djurhållning liksom mot vilda eller förvildade djur. Utredningen finner således att den föreslagna lagen ska omfatta alla djur. Vissa bestämmelser, t.ex. krav på biosäkerhetsplaner, se del A, avsnitt 3.5.1, är emellertid sådana att de inte går att tillämpa eller inte lämpar sig för vilda djur eller sällskapsdjurshållning. Detsamma gäller för vissa av de åtgärder som vidtas för att förhindra eller bekämpa en allmänfarlig djursmitta. Det är utredningens utgångspunkt att det av lagen bör framgå i de fall vissa djur eller viss djurhållning bör särregleras.

1 Rådets direktiv 2001/89/EG av den 23 oktober 2001 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest.

Förhållandet till miljöbalken

I samband med bekämpnings- och saneringsåtgärder vid det fall av mjältbrand som inträffade år 2008 uppkom fråga om några av de åtgärder som vidtogs med stöd av epizootilagen stred mot bestämmelser i miljöbalken.

Med hänvisning till risken för smittspridning hade Jordbruksverket med stöd av epizootilagen beslutat att visst avfall skulle bortskaffas på plats genom förbränning och deponering. Frågan gällde bl.a. om förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning respektive förordningen (2001:512) om deponering av avfall skulle anses vara tillämpliga. Kraven i dessa förordningar skulle kunna komma i konflikt med den hantering av materialet som Jordbruksverket bedömde vara nödvändig.

Med anledning av en skrivelse från den berörda kommunen har Naturvårdsverket i sitt svar redogjort för verkets officiella tolkning av förhållandet mellan epizootilagen och miljöbalken när det gäller att hantera avfall som kan sprida smitta (dnr 104 1319-09). Naturvårdsverket ansåg att epizootilagen, i egenskap av speciallagstiftning, har företräde framför miljöbalken. Naturvårdsverket ansåg dock att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken fortfarande bör kunna vara tillämpliga på hanteringen av avfall i detta fall i den utsträckning det kan göras utan att kraven enligt de olika lagstiftningarna är oförenliga. Detta bör vara konsekvensen av huvudregeln om parallell lagtillämpning 1 kap. 3 § miljöbalken.

Frågan om hur miljöbalkens bestämmelser ska förhålla sig till annan lagstiftning behandlas i propositionen Följdlagstiftning till miljöbalken m.m. (prop. 1997/98:90, s 153 ff). Där anges att huvudregeln är att regelverken ska tillämpas parallellt. Det förhållandet att lagarna gäller parallellt kan i några enstaka fall leda till att bestämmelser i miljöbalken kan komma i konflikt med miljöregler i andra lagar. En bedömning måste då göras i det enskilda fallet med utgångspunkt i allmänna lagvalsprinciper.

Det anfördes vidare att enligt regeringens mening är det likväl lämpligt att i händelse av normkonflikter införa regler som tar bort olägenheterna av att två bestämmelser gäller parallellt. Vid ett sådant arbete bör följande utgångspunkter gälla. Om det direkt kan konstateras att regeln i den andra lagen inte bör gälla ska regeln ändras eller upphävas. Detta är fallet när bestämmelsen enbart berör frågor som regleras i miljöbalken och bestämmelsen inte ställer krav utöver miljöbalken. I de fall regeln omfattar annat än

sådant som regleras i miljöbalken bör den stå kvar. I detta fall bör bestämmelsen ändras så att materiella krav i nivå med miljöbalkens regler ställs. Vid valet mellan metoderna är huvudprincipen att miljöbalkens materiella krav skall vara miniminivå. Det innebär att alla verksamheter som riskerar att medföra likartad negativ påverkan på hälsa, miljö och hushållning med naturresurser omfattas av de grundläggande materiella kraven i miljöbalken. Detta innebär att miljöbalkens materiella krav blir miniminivå. I den mån andra krav trots allt bör ställas skall detta vara sakligt motiverat, exempelvis på grund av verksamhetens art, miljöhänsynens betydelse i förhållande till andra skyddsvärda intressen som berörs eller att Sverige genom internationella åtaganden är förpliktat att ställa vissa krav.

Djursmittslagen kommer att reglerar den specifika frågan att hindra smittspridning av allmänfarliga djursmittor medan miljöbalkslagstiftningen mer allmänt rör miljö- och hälsoskydd samt hållbar utveckling. Det är viktigt att tillämpningen av miljöbalkslagstiftningen inte hindrar att djursmittslagen kan användas för att uppfylla sitt specifika syfte.

För att undanröja tveksamheter rörande tillämpningen av miljöbalken i förhållande till den föreslagna djursmittslagen bör det i djursmittslagen anges att den har företräde framför miljöbalken i den mån lagens bestämmelser rör åtgärder för att förhindra smittspridning av allmänfarliga djursmittor. I likhet med Naturvårdsverket anser utredningen att miljöbalkens allmänna hänsynsregler så långt möjligt bör efterkommas när åtgärder vidtas enligt djursmittslagen som kan få eller har inverkan på miljön.

Lagtekniska överväganden

Utredningen bedömer att djursmittslagen bör innehålla principiellt viktiga bestämmelser samt bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller beslut i enskilda fall. Mer detaljerade bestämmelser bör, enligt utredningens uppfattning, finnas i en ny djursmittsförordning samt i myndighetsföreskrifter.

I den nuvarande epizootilagen och zoonoslagen är frågan om vilken myndighet som ska vidta åtgärder enligt lagen inte behandlad på ett enhetligt sätt. I vissa bestämmelser pekas Jordbruksverket ut som den myndighet som ska fatta beslut m.m. och i andra bestämmelser anges att åtgärden ska vidtas av den myndighet

som regeringen bestämmer. Utredningen anser att djursmittslagen lagtekniskt bör utformas på så sätt att det i lagen anges att det är den myndighet som regeringen bestämmer som är skyldig respektive ges rätt att vidta de i lagen angivna åtgärderna. Den myndighet som är ansvarig för att vidta åtgärderna bör pekas ut av regeringen i djursmittsförordningen.

3.3.2¶Lagen kompletterar de EU-bestämmelser som faller inom lagens tillämpningsområde

Utredningens förslag: Bestämmelserna i de nuvarande lagarna om att respektive lag kompletterar sådana EU-bestämmelser som faller inom den lagens tillämpningsområde överförs till den nya lagen. Regeringen ska således i Svensk författningssamling tillkännage vilka EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Även bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna överförs till den nya lagen.

Det finns ett flertal EU-förordningar som behandlar frågor som faller inom ramen för lagens tillämpningsområde. Bland andra kan nämnas Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG (sällskapsdjursförordningen), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (TSE-förordningen), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (kontrollförordningen) men även rådets förordning (EG) nr 21/2004 av den 17 december 2003 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av får och getter och om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 samt rådets direktiv

2008/71/EG av den 15 juli 2008 om identifikation och registrering av svin och rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen faller under lagen tillämpningsområde.

EU-förordningar är i alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. En förordning varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt, såvida annat inte är särskilt stadgat i förordningen. Något genomförande av EU-förordningar ska således inte ske. Det förekommer dock att förordningar innehåller bestämmelser av direktivsliknande karaktär som innebär en uppmaning till medlemsstaten att anta nationella bestämmelser avseende en viss fråga. En EU-förordning får inte fyllas ut eller kompletteras med mer detaljerade materiella bestämmelser inom samma område. Den hindrar dock inte att medlemsstaten inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan behövas föreskrifter om vilken myndighet som ska svara för tillämpningen. Även andra administrativa och processuella regler får införas. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns nationella bestämmelser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och få genomslag. För att EU-förordningarna ska kunna verkställas i sin helhet behöver de kompletteras av nationell lagstiftning i vissa avseenden. Bland annat behöver de kompletteras med bestämmelser rörande offentlig kontroll, straff och överklagande.

År 2006 infördes ett nytt regelverk för att anpassa den svenska lagstiftningen inom områdena för bl.a. livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd till ett större antal EU-förordningar som reglerar området för livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedels- och foderhygien samt offentlig kontroll av regelverken om livsmedel, foder, djurhälsa och djurskydd. För att verkställa EU-förordningarna infördes i livsmedelslagen, lagen om foder och animaliska biprodukter, epizootilagen, zoonoslagen, provtagningslagen och lagen om kontroll av husdjur en enhetlig lagstiftningsmetod som innebär att varje berörd lag kompletterar sådana EU-förordningar (EU-bestämmelser) som har samma syfte som lagen och som faller inom tillämpningsområdet för lagen.

Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling de grundförordningar som avses. Med grundförordning avses här förordningar som har beslutats av Europaparlamentet och rådet gemensamt eller av rådet ensamt. När det gäller sådana EU-bestämmelser som faller under flera lagars tillämpningsområde tillkännages i

Svensk författningssamling vilka bestämmelser som faller inom tillämpningsområdet för respektive lag.

I de berörda lagarna infördes vidare ett bemyndigade för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter eller beslut i enskilda fall som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna. Det kan i EU-förordningarna finnas regler som uttryckligen ger en medlemsstat befogenhet att meddela nationella undantagsbestämmelser eller särskilda regler för ett visst område. I sådana fall är det upp till medlemsstaten att välja om man vill införa sådana bestämmelser. I motiven till lagändringarna, prop. 2005/06:128, s. 187, anförs att bemyndigandet att meddela föreskrifter som behövs för att komplettera EU-bestämmelserna inte bör omfatta sådana fall då Sverige har ett skönsmässigt utrymme att bedöma om särskilda bestämmelser ska finnas. För sådana bestämmelser bör de generella bemyndiganden som finns i lagen utnyttjas.

I ett flertal av EU-förordningarna sammanfaller tillämpningsområdet för EU-förordningen med tillämpningsområdena för flera svenska lager, se t.ex. TSE-förordningen vars tillämpningsområde sammanfaller med livsmedelslagen, lagen om foder och animaliska biprodukter, epizootilagen samt provtagningslagen. Genom kontrollförordningen tillämpas vidare samma bestämmelser vid den offentliga kontrollen av regelverken om livsmedel, foder, djurhälsa och djurskydd. Utredningen anser därför att det finns skäl att även fortsatt ha ett enhetligt system för att komplettera de EU-förordningar som reglerar livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedelsoch foderhygien samt offentlig kontroll av regelverken om livsmedel, foder, djurhälsa och djurskydd och föreslår därför att de befintliga bestämmelserna härom överförs till den nya lagen.

3.4¶Allmänfarliga djursmittor

3.4.1¶Definition

Utredningens förslag: Med allmänfarliga djursmittor avses djursmittor som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa eller som kan ge stora ekonomiska förluster i jord- eller vattenbruksnäringen eller kan innebära ett allvarligt hot mot miljön och där det finns möjligheter att begränsa smitt-

spridningen genom åtgärder som riktar sig mot djur eller djurhållning.

Med allmänfarliga djursmittor avses också djursmittor som omfattas av direkta åtgärder mot enskilda enligt EU:s lagstiftning.

Utredningens utgångspunkt är som anförts ovan att det är djurägaren som har ansvaret för sina djurs hälsa. Det gäller alla slags sjukdomar och smittämnen. I vissa fall måste dock staten ta på sig ett ansvar för att förhindra smittspridning och begränsa effekterna av en sjukdom eller ett smittämne. I detta avsnitt redogörs för kriterierna för sådana smittor, s.k. allmänfarliga djursmittor. Dagens lagstiftning medger att staten kan vidta direkta åtgärder mot enskilda enligt fyra olika lagar rörande smittsamma sjukdomar hos djur. Med stöd av epizootilagen (1999:657) vidtar staten direkta åtgärder mot enskilda rörande de allmänfarliga sjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa. Med allmänfarliga sjukdomar avses i epizootilagen sådana sjukdomar som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors och djurs hälsa eller medföra stora ekonomiska förluster för samhället. Staten vidtar också direkta åtgärder mot enskilda rörande salmonella (zoonoslagen [1999:658]) och vissa bisjukdomar (bisjukdomslagen [1974:211]). Staten kan också, med stöd av lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen), vidta åtgärder mot enskilda rörande alla andra smittsamma djursjukdomar.

Provtagningslagens bestämmelser kan tillämpas på alla smittsamma djursjukdomar som inte omfattas av epizooti- eller zoonoslagen. Lagen är således inte begränsad till några på förhand givna djursjukdomar. De åtgärder som kan komma i fråga, t.ex. isolering eller avlivning av djur, kan för den enskilde vara lika långtgående som vid ett epizootiutbrott. Provtagningslagen har i praktiken kommit att tillämpas för att bekämpa djursjukdomar där av olika skäl epizootilagen eller zoonoslagen inte har bedömts vara lämpliga. Det är utredningens bedömning att så kraftfulla tvingande åtgärder mot enskild som provtagningslagen ger möjlighet till endast bör kunna tillämpas om viktiga allmänna intressen är hotade. Självklart har det allmänna ett intresse av ett gott djurhälsoläge inom djurhållningen men tvingande åtgärder mot enskilda djurhållare måste vara proportionerliga mot den samhälls-

nytta som åtgärden förväntas ge. Enligt utredningens bedömning ska statens insatser för att bekämpa djursmittor därför begränsas till att enbart avse sådana djursmittor där åtgärder är nödvändiga för att säkra viktiga allmänintressen. Av detta följer att staten enbart ska ha rätt att ingripa med tvingande åtgärder vid misstänkta eller bekräftade fall av vissa särskilt uppräknade djursmittor.

De djursmittor som omfattas av statlig reglering är i de flesta länder kategoriserade efter olika kriterier. I kriterierna ingår bl.a. hur allvarlig sjukdomen är för djurens hälsa, om smittämnet innebär en risk för människors hälsa, hur smittan sprids samt hur kostnaderna för förebyggande åtgärder och bekämpning fördelas mellan stat och näring. Det finns i EU:s lagstiftning inte några fastställda kriterier för vilka djursmittor som ska omfattas av tvingande åtgärder. OIE har låtit genomföra en studie om kategorisering av djursmittor. Studien har skett i samarbete med EU och den har även delfinansierats av EU och Världsbanken. I studien föreslås, enligt utredningen, ganska komplicerade kriterier för klassificering av smittornas konsekvenser för handel, folkhälsa, djurhälsa etc.

I arbetet med att ta fram ett utkast till ny lag för djurhälsa i Storbritannien har man nyligen gjort ett försök till klassificering av djursmittor utifrån sannolikheten för utbrott samt kostnader i händelse av utbrott. En, i jämförelse, mer förenklad klassificering gjordes i Jordbruksverkets utredning inför den nu gällande epizootilagen . Av båda framgår att mul- och klövsjuka, klassisk svinpest och afrikansk svinpest är de tre djursmittor där en smittspridning skulle kosta mest för samhället.

Utredningen anser att oavsett vilken teknik som väljs för att bedöma olika djursmittor i relation till varandra så omfattar processen att värdera variabler som är mer eller mindre osäkra: hur smittsam en smitta är, hur den skulle sprida sig om den kom in i Sverige, vilken inverkan den skulle ha på produktion och handel, i vilken mån smittämnet utgör en risk för människors hälsa, vilka kostnaderna skulle bli för staten, näringen och andra etc. Förändringar i de olika variablerna medför inte sällan förändringar i hur de olika smittorna ska bedömas i förhållande till varandra. Denna osäkerhet har också betonats i den konsekvensbedömning

2 OIE Study: ”Listing and Categorisation of Priority Animal Diseases, Includning those Transmissible to Humans”. 3 Draft Animal Health Bill, TSO Cm. 7784. 4 Jordbruksverkets rapport 1997:11 Översyn av epizootilagstiftningen.

som har gjorts till lagförslaget i Storbritannien. Det finns således brister med att relatera smittor till varandra. De åtgärder som staten måste ta till för att bekämpa vissa smittor är dock mycket långtgående. Det är därför, som också anförs ovan, angeläget att man i möjligaste mån begränsar rätten/skyldigheten att vidta dessa åtgärder till de smittor där de är motiverade. För att kunna bestämma detta måste smittorna bedömas och i viss mån relateras till varandra.

Konsekvenser för folkhälsan

Att en djursmitta riskerar att få allvarliga konsekvenser för människors hälsa ska, enligt utredningen, kunna utgöra skäl för staten att ingripa med direkta åtgärder mot enskilda för att begränsa smittspridningen.

Som utredningen anför, del B, avsnitt 13.1, varnar OIE för att allt fler djursmittor, varav de flesta är att betrakta som zoonoser, kommer att spridas globalt. Utredningens egen analys bekräftar bilden av att globaliseringen och klimatförändringen kan leda till att fler zoonoser kommer in i landet och etablerar sig. Ansvaret för folkhälsan är också det avgörande argumentet för statens ingripande på djurhälsoområdet i de översyner av lagstiftningarna kring smittsamma djursmittor som nu sker i bl.a. Storbritannien och Nederländerna. Utredningens redovisning av utvecklingen internationellt visar att den i ökad utsträckning går mot att understryka djursmittors betydelse för folkhälsan när det gäller motiv för statlig reglering.

Bland förutsättningarna för att en sjukdom ska omfattas av OIE:s regler är risken för människors hälsa av stor betydelse, se del B, avsnitt 2.1 I OIE:s beskrivning för bedömning av zoonoser gäller numera en skrivning där riskerna för människor stämmer väl överens med de kriterier som används för allmänfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168).

Utredningen finner också att vid bedömningen om en djursmitta ska omfattas av direkta åtgärder eller inte bör ledning kunna hämtas från smittskyddslagens definition av allmänfarliga sjukdomar, dvs. smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser. Djursmittor som kan få sådana effekter ska anses vara så allvarliga att de kan klassificeras som allmänfarliga.

Att ledning hämtas från smittskyddslagen för sjukdomens effekter innebär att inriktningen blir mot sådana zoonoser vars egenskaper utgör ett reellt hot mot människors hälsa. De smittor där allvarliga symptom hos människor är sällsynta ska enligt utredningen inte anses utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa.

Stora ekonomiska förluster i jord- eller vattenbruksnäringen

Ett kriterium för en allmänfarlig sjukdom enligt dagens epizootilag är att den kan medföra stora ekonomiska förluster för samhället. Det är en återkommande uppfattning att vissa djursmittor orsakar stora förluster för samhällsekonomin. Enligt utredningen är det dock något som i dag kan ifrågasättas. Historiskt finns det exempel på smittor som har förorsakat stora förluster för samhällsekonomin och enskilda djurägare. De två djursmittor som främst är förknippade med utbrott som gav samhällsekonomiska konsekvenser i större omfattning är mul- och klövsjuka samt klassisk svinpest. Det senaste utbrottet i Sverige av klassisk svinpest ägde rum år 1946 och det senaste utbrottet av mul- och klövsjuka ägde rum år 1966. Det senaste större utbrottet av mul- och klövsjuka i Sverige inträffade åren 1951–1952 då drygt 16 000 nötkreatur avlivades, se del C, bilaga 1. Det motsvarade då mindre än en procent av det totala antalet nötkreatur. Under de senaste 50–60 åren har det skett en genomgripande omstrukturering av djurproduktionen och handeln med djur i Sverige. Handel vid djurmarknader var tidigare vanlig, men har i dag helt upphört. Omstruktureringen, den ökade veterinära kunskapen inom området samt ökad kompetensen inom jordbrukets egna djurhälsoorganisationer bidrar alla till att effekterna av ett utbrott kan reduceras i förhållande till den situation som rådde under mitten av 1900-talet då de senaste större utbrotten av t.ex. mul- och klövsjuka inträffade i Sverige. Samtidigt kan den ökade globala handeln med djur och djurprodukter leda till att risken för långväga spridning av smittämnen ökar. Utredningens sammantagna bedömning är att risken för ett större utbrott av t.ex. mul- och klövsjuka eller klassisk svinpest i Sverige i dag är liten. Därtill kommer att förutsättningarna är radikalt bättre när det gäller djurägarnas djurhållning och samhällets beredskap för att hantera utbrott av sådana smittor samt att det internationella samarbetet ger möjlighet

till god framförhållning. Utredningens förslag i del A, avsnitt 3.5.1 om biosäkerhetsplaner på gårdsnivå stärker ytterligare möjligheterna att motverka smittspridning om en allvarlig djursmitta skulle komma in i landet.

Det är utredningens slutsats att utbrott av en djursmitta i dag inte skulle medföra några större förluster för samhället. De samhällsekonomiska kostnaderna som uppstår vid ett utbrott är till största delen kopplade till de restriktioner som måste upprätthållas för att begränsa spridningen av sjukdomen och inte till sjukdomen som sådan – något som visades i England under utbrottet av muloch klövsjuka år 2001.

De djursmittor som kan leda till stora utbrott, där djur på många anläggningar insjuknar, vilket i sin tur leder till stora produktionsförluster på grund av minskad tillväxt, reproduktionsstörningar, dödsfall, sänkt mjölkproduktion etc. och där de negativa effekterna kan kvarstå under längre tid kan dock leda till stora ekonomiska förluster i jord- eller vattenbruksnäringen. Detta gäller särskilt om smittan etablerar sig i landet. Mul- och klövsjuka och klassisk svinpest är två exempel på sådana sjukdomar. Dessa sjukdomar sprids på ett sådant sätt att det är svårt för djurägarna att genom förebyggande åtgärder förhindra att djuren drabbas. En sådan smitta bör därför enligt utredningen kunna klassificeras som en allmänfarlig djursmitta.

De djursmittor som inte leder till påtagliga utbrott, utan där endast ett mindre antal djur insjuknar kan leda till produktionsnedsättningar och ekonomiska förluster på sikt. Sådana smittor finns redan i betydande omfattning och de är en del i djurhållningens förutsättningar. Även om dessa förluster kan vara stora för de drabbade djurägarna blir förlusterna inte stora för näringen som sådan. Utredningen finner således att det inte finns skäl att klassificera sådana smittor som allmänfarliga. Utredningen har i del A, avsnitt 3.5.1 föreslagit att en djurhållare ska vara skyldig att bedöma riskerna i sin produktion och bedöma vilka åtgärder som ska vidtas för att reducera riskerna. Detta innebär bl.a. någon form av biosäkerhetsåtgärder.

Utredningen anser sammantaget att en djursmitta som lätt smittar mellan djur kan utgöra en allmänfarlig djursmitta om den kan få allvarliga ekonomiska konsekvenser för en större grupp enskilda djurägare.

Hot mot miljön

Det är angeläget att djurhållningen sker i samspel med den omgivande miljön. Friska djur påverkar miljön mindre negativt än sjuka djur. Smittämnen kan ofta överföras mellan vilda djur, djur som hålls av människor och människor. Det finns även en risk att spridningen av smittämnen kan öka på grund av kommande klimatförändringar med t.ex. ökade vattenflöden och häftiga regn. Forskning tyder på att cirka 75 procent av de smittsamma djursmittor som upptäckts under de senaste 20 åren har sitt ursprung bland vilda djur. Dessa djurs betydelse som smittbärare är därför betydande. Det finns således anledning att övervaka men även ingripa när vilda djur misstänks eller visas bära på en allvarlig smitta som kan överföras till människor eller till djur som hålls av människor.

Det kan förekomma smittor hos djur som hålls av människor som inte ger några eller enbart obetydliga problem för jordbrukseller vattenbruksnäringen eller för människor, men som skulle kunna få förödande konsekvenser om de fick spridning bland vilda djur. Särskilt allvarligt är det om det rör sig om smittor som drabbar populationer av djur som tillhör hotade arter.

Ett exempel på en smitta som kan ge stora konsekvenser om den får spridning bland vilda djur är fisksmittan viral hemorragisk septikemi (VHS). Det är en smitta som inte ger några större problem för den odlade fisken regnbågslax. Den är dock mycket allvarlig för den lax och öring som finns vilt i Sverige. En spridning till det vilda av denna smitta skulle därför kunna få mycket allvarliga konsekvenser för vild fisk. Det bör även framhållas att rådets direktiv 2006/88/EG av den 24 oktober 2006 om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk och om förebyggande och bekämpning av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur innehåller bestämmelser som syftar till att skydda såväl vattenbruksdjur som vildlevande vattendjur.

Utredningen finner det således befogat att det finns möjlighet att kunna ingripa mot smittor hos djur som hålls av människor, om det behövs för att skydda vilda djur, framför allt när det gäller bestånd av hotade djurarter. Utredningen föreslår därför att en djursmitta som kan utgöra ett hot mot miljön bör kunna utgöra en allmänfarlig djursmitta.

5 Lantbrukets djur i en föränderlig miljö – utmaningar och kunskapsbehov, J Lundström m.fl., Skriften är framtagen av SLU i samarbete med SVA.

Hot mot djurs lidande

Enligt epizootilagen omfattas en sjukdom av lagen om den utgör ett allvarligt hot mot djurs hälsa. De sjukdomar som omfattas av epizootilagen kan i olika grad innebära ett djurlidande. Det är dock utredningens uppfattning att smittorna bekämpas i första hand för att de är produktionsstörande eller för att de har betydelse för folkhälsan.

Djurskyddsaspekterna på djurhållningen regleras i djurskyddslagen (1988:534) och i författningar meddelade med stöd av den lagen. Av 2 § djurskyddslagen framgår att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Det är djurägaren som har detta ansvar för sina djur. Djurägaren kan i de allra flesta fall leva upp till ansvaret att skydda djuren mot sjukdom genom att ha goda biosäkerhetsrutiner, god tillsyn och genom att vidta åtgärder för att behandla eller, om så krävs, avliva sjuka djur. Ett mindre antal sjukdomar sprids dock på ett sådant sätt att djurägaren har svårt att helt skydda sina djur från att smittas. I de fall sådana smittor innebär ett svårt djurlidande medför de, enligt utredningens bedömning, även allvarliga konsekvenser för näringen. Sådana smittor kommer därmed att klassas som allmänfarliga utifrån sina konsekvenser för näringen.

Det är sammantaget utredningens uppfattning att det, bl.a. mot bakgrund av att det redan finns ett starkt skydd för djurens välbefinnande, inte finns behov av att kunna klassificera en djursmitta som allmänfarlig enbart för att den medför lidande hos djur.

Tillkommande kriterier

För att det ska vara motiverat att man från samhällets sida ska gå in med åtgärder för att bekämpa spridningen av en djursmitta som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa eller ge stora ekonomiska förluster i jord- eller vattenbruksnäringen eller kan innebära ett allvarligt hot mot miljön bör det även finnas tillräckligt med kunskap om smittämnet, dess spridningsmönster och dess bekämpning. Utan denna kunskap kan man inte räkna med att man kan nå framgång med de beslutade bekämpningsåtgärderna.

I smittskyddslagens definition av allmänfarliga sjukdomar anges förutom att sjukdomarna ska vara livshotande, innebära långvarig sjukdom m.m. även att det ska finnas möjlighet att förebygga

smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. På motsvarande sätt bör det beträffande allmänfarliga djursmittor vara utrett att smittspridningen kan förhindras genom åtgärder som är riktade mot djur eller djurhållning. Här förtjänas att anmärka att kriteriet om att smittspridningen ska kunna förhindras genom åtgärder som riktas till den smittade människan respektive mot djur medför att enbart det faktum att en zoonos är upptagen som en allmänfarlig sjukdom i smittskyddslagen inte innebär att den med automatik även ska klassificeras som en allmänfarlig djursmitta. Inte heller kan det faktum att en zoonos inte har klassificerats som en allmänfarlig sjukdom i smittskyddslagen med automatik medföra att den inte ska klassificeras som en allmänfarlig djursmitta eftersom zoonoser också kan ge allvarliga effekter hos djur. För varje enskild zoonos måste det bedömas om det finns förutsättningar att bekämpa den och var denna bekämpning ska göras. Det kan inte uteslutas att bekämpningen av zoonos i vissa fall bäst förhindras genom t.ex. hanteringen av livsmedel eller vaccination av människor.

Vissa djursmittor saknar förutsättningar för att spridas i Sverige t.ex. på grund av deras spridningsmönster eller att det i Sverige inte finns djur av mottagliga arter. Sådana smittor bör inte, även om de i och för sig är allvarliga zoonoser, klassificeras som allmänfarliga djursmittor. För den händelse att en sådan smitta plötsligt dyker upp bör de åtgärder av nödkaraktär som beskrivs i del A, avsnitt 3.8.5. kunna vidtas.

Det bör också understrykas att om förutsättningarna för smittspridning ändras eller om sannolikheten för att få in en allvarlig djursmitta ökar så bör det omedelbart inledas ett förfarande för att klassificera smittan som allmänfarlig. För att upptäcka sådana förändringar är det naturligtvis avgörande att man inom ramen för djursmittsövervakningen även följer utvecklingen av hur djurhälsosituationen ser ut utomlands. Se mer om klassificeringen av nya smittor nedan i del A, avsnitt 3.4.4.

EU-lagstiftningen

I EU-lagstiftningen finns bestämmelser om bekämpning av ett antal djursmittor. Dessa bestämmelser är i hög grad motiverade av att de rör djursmittor som kan medföra folkhälsoproblem eller allvarliga konsekvenser för jordbruks- eller vattenbruksnäringen.

EU-medlemskapet innebär en skyldighet för Sverige att kontrollera och bekämpa de i EU-lagstiftningen angivna smittorna. Därför måste de djursmittor som omfattas av EU:s bekämpningsdirektiv omfattas av lagstiftningens tvingande regler.

Det kan ifrågasättas om samtliga de djursmittor som Sverige har tilläggsgarantier för eller som Sverige har status som friförklarad från ska betecknas som allmänfarliga i utredningens mening enbart med hänvisning till att det följer av EU-lagstiftningen. EUregelverkets syfte är beträffande sådana smittor ofta i första hand motiverat av behovet av att underlätta handeln mellan medlemsländerna. EU har dock bedömt att sjukdomarna är så allvarliga att de bör kunna omfattas av ett särskilt regelverk där det långsiktiga syftet är att sjukdomen inte ska förekomma i handeln mellan medlemsländerna. För att erhålla och upprätthålla garantierna eller status som sjukdomsfri krävs också att medlemslandet ska vidta olika åtgärder. Mot den bakgrunden har utredningen kommit till slutsatsen att de djursmittor för vilka Sverige har beviljats tilläggsgarantier eller status som sjukdomsfri ska betecknas som allmänfarliga enbart på den grunden att det följer av EU-lagstiftningen.

EU uppställer vidare krav på frihet från ett antal sjukdomar för att djur ska få förflyttas eller förekomma i handel mellan medlemsstaterna. Även sådana djursmittor kan, särskilt med beaktande om ett handelsstopp skulle kunna medföra allvarliga konsekvenser för en produktionsform inom jord- eller vattenbruksnäringen, anses uppfylla förutsättningarna för att klassificeras som allmänfarliga.

3.4.2¶Kategorisering i EU-förordnings-, spärr- och åtgärdssmittor

Utredningens förslag: De allmänfarliga djursmittorna delas in i tre kategorier, EU-förordningsmittor, spärrsmittor och åtgärdssmittor.

EU-förordningsmittor utgörs av de allmänfarliga djursmittor vars bekämpning regleras i EU-förordningar och där det av förordningen framgår vilka åtgärder som ska vidtas.

Spärrsmittor utgörs av allmänfarliga djursmittor där smittspridning kan hindras genom åtgärder för att förhindra direkta eller indirekta kontakter mellan djur genom att det område där smitta förekommer spärras.

Åtgärdssmittor utgörs av allmänfarliga djursmittor där risken för smittspridning medför att det inte är en tillräcklig åtgärd att spärra det område där smittan förekommer utan mer ingripande åtgärder.

Utredningens utgångspunkt att ansvaret för att hantera riskerna med djursmittor i produktionen är producentens gäller också för allmänfarliga djursmittor. Har verksamhetsutövaren egen personal eller andra som arbetar i verksamheten har denne ansvar för att sådana personer inte skadas av smittor i sitt arbete. Detta framgår av arbetsmiljöreglerna för sådana situationer, vilket beskrivs i del B, avsnitt 6.8.3. Djurhållaren har också ett ansvar för att förhindra smittspridning inom anläggningen genom krav i djurskyddslagstiftningen som anger att djur ska skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Djurhållaren har därmed det primära ansvaret för att förhindra smittspridning inom den drabbade anläggningen.

Utredningens uppfattning är således att omfattningen av statens ingripande inte ska vara större än vad som krävs. Utredningen föreslår att de allmänfarliga djursmittorna delas in i olika kategorier. Indelningen i spärrsmittor och åtgärdssmittor grundas på graden av de åtgärder som samhället behöver vidta för att hantera risken för smittspridning. En sådan indelning har likheter med det som tidigare har diskuterats i Sverige – se del C, bilaga 6. En utgångspunkt ska också vara att så långt som möjligt beakta risker som ett smittämne utgör i en viss produktionsform eller hos ett visst djurslag. De smittor vars bekämpning är reglerade i EUförordningar bör dock kategoriseras i en egen kategori, EUförordningssmittor. EU-förordningar är direktverkande och en medlemsstat får inte ha bestämmelser som upprepar eller på annat sätt reglerar samma sak som EU-förordningen. Detta innebär att dessa smittor inte kan regleras på samma sätt som de övriga allmänfarliga djursmittorna.

Spärrsmittor utgörs av djursmittor där spridning av smittan framgångsrikt kan hindras genom att det upprättas spärrar som utformas så att direkta eller indirekta kontakter mellan smittade djur på anläggningen och friska djur förhindras. Att spärra det område där en sådan smitta förekommer medför att den risk som smittan kan innebära för andra djur eller människor hanteras så att risken blir godtagbar. Spridningen kan därigenom förhindras genom åtgärder som inte går längre än vad som krävs. Detta

innebär att de ingripande åtgärderna mot den enskilde inte blir större än vad som behövs för att hantera risken. Djurhållaren får då större utrymme att hantera effekterna av smittan i sin anläggning genom att vidta åtgärder för att behandla eller om så krävs avliva sjuka djur. Andra djurägare skyddas genom att staten upprätthåller kontroll av den spärr som har lagts på anläggningen. När smittan har eliminerats släpper staten spärren. Se mer om förfarandet vid ett fall av en spärrsmitta i del A, avsnitt 3.8.2.

Åtgärdssmittor är djursmittor där det inte är möjligt att begränsa smittspridningen enbart genom att förhindra direkta och indirekta djurkontakter genom att spärra det område där smittan förekommer. Vid ett fall av en sådan smitta måste staten besluta om de åtgärder som ska vidtas för att förhindra smittspridningen. Se mer om förfarandet vid ett fall av en åtgärdssmitta i del A, avsnitt 3.8.3.

Vid bedömningen av om en allmänfarlig djursmitta ska kategoriseras som en åtgärds- eller spärrsmitta bör bl.a. smittämnets spridningssätt beaktas. Om smittämnet lätt sprids längre sträckor med hjälp av t.ex. vinden eller vektorer är det tämligen uppenbart att det inte räcker med att enbart spärra området där smittan påvisats, varför smittan måste klassas som en åtgärdssmitta. Vid kategoriseringen måste det också beaktas om EUlagstiftningen reglerar vilka åtgärder som ska vidtas för att bekämpa smittan. I ett flertal EU-direktiv uppställs krav på att djur ska avlivas och att restriktionszoner ska upprättas runt det drabbade området. Inom restriktionszonerna ska det införas begränsningar av olika slag, t.ex. förbud mot att transportera djur. Smittor som omfattas av dessa direktiv måste självfallet kategoriseras som åtgärdssmittor.

Vidare kan för vissa smittor krävas mycket långtgående åtgärder för att hantera smittämnet och att säkerställa att smittan inte sprids. Det är därför utredningens uppfattning att även smittans potentiella farlighet för framför allt människor måste beaktas vid klassificeringen. Även om en smittas spridning skulle kunna förhindras genom ett spärrbeslut bör den således klassificeras som en åtgärdssmitta om den till sin natur är mycket farlig, som exempel på en sådan smitta kan nämnas mjältbrand. Se nedan om klassificeringen av denna smitta.

Kategoriseringen av allmänfarliga djursmittor och dess indelning i spärr- respektive åtgärdssmittor kan i framtiden behöva ses över för att ta hänsyn till utvecklingen på området, bl.a. när det gäller

biosäkerheten. En förbättrad biosäkerhet på gårdsnivå skulle t.ex. kunna medföra att fler smittor än i dag kan hanteras av lantbrukarna på gårdsnivå utan tvingande åtgärder från staten.

3.4.3¶Målsättningen med samhällets ingripande vid åtgärdssmittor

Utredningens förslag: Det ska av lagen framgå vad som är målsättningen med statens ingripande vid förekomst av en åtgärdssmitta. Målsättningarna ska beskrivas som att 1. smittan ska utrotas från landet, 2. smittan inte ska förekomma hos djur som hålls av

människor, eller 3. smittan inte får spridas.

Staten har rätt att besluta om mycket långtgående åtgärder vid ett utbrott av framför allt en åtgärdssmitta. Se mer om bekämpningen av åtgärdssmittor i del A, avsnitt 3.8.3. Utredningen har tidigare redovisat att åtgärderna, när det gäller begräsningen av rörelsefriheten för människor inte får gå längre än nödvändigt för att förhindra smittspridning.

De åtgärder som staten vidtar vid förekomst av en spärrsmitta syftar endast till att se till att smittan inte sprids. Det överlämnas till den enskilde djurägaren att besluta vilka bekämpningsåtgärder som ska vidtas. När det gäller EU-förordningssmittorna är såväl bekämpningen som målsättningen med dessa reglerade i EUförordningar. För flera av åtgärdssmittorna är det emellertid inte klart vad målet ska vara med de åtgärder som staten vidtar. Det saknas tydlig begränsning eller målsättning för de åtgärder som vidtas för att bekämpa smittan.

Enligt motiven till den nu gällande epizootilagen ska de åtgärder som vidtas vid förekomst av en epizootisk smitta syfta till att befria landet från sjukdomen. Det sägs vidare att de smittor som omfattas av lagen normalt inte finns i landet (prop. 1998/99:88 s. 15). Utredningen har dock funnit att flera av de smittor som i dag omfattas av epizootilagen inte kan eller bör utrotas i sin helhet från landet. Två sådana exempel är aviär influensa och mjältbrand. Det aviära influensaviruset utgör normalt inte något större hot mot vare sig

djur eller människor om det förekommer ”sparsamt” hos vilda fåglar. Det är först när det kommer i kontakt med framför allt besättningar av tamhöns som smittämnet utgör en allvarlig fara. Mjältbrandsbakterien finns i ett vilostadium i form av sporer. Dessa sporer är mycket motståndskraftiga och kan överleva mer än 50 år i jord. Vid grävarbeten där mjältbrandskadaver har begravts kan sporerna frigöras. Mjältbrandsbakterien förekommer således i miljön. Detta medför att det är omöjligt att helt utrota smittan från Sverige.

Vissa smittor förekommer således naturligt i miljön eller är endemiska bland vilda djur. Sådana smittor kan inte, med rimliga insatser, utrotas från landet, men bör inte förekomma bland djur som hålls av människor. Andra smittor finns i dag inte i landet och om de kommer in bör smittämnet helt utrotas. Sådana smittor bör inte ges tillfälle att spridas till vilda djur och om smittan skulle förekomma bland sådana djur bör den utrotas även bland dessa djur.

Eftersom de åtgärder som staten har rätt att vidta vid misstänkt eller bekräftad förekomst av en åtgärdssmitta är mycket långtgående och då de kan leda till mycket stora kostnader för såväl enskilda som för samhället är det angeläget att målsättningen med de åtgärder som staten beslutar om, så långt möjligt, är tydliga.

Utredningen föreslår därför att åtgärdssmittorna delas in i tre undergrupper; • åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder

vid förekomst av smittan är att den ska utrotas från Sverige, • åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder

vid förekomst av smittan är att den inte ska förekomma hos djur som hålls av människor,

• åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder

vid förekomst av smittan ska vara att smittan inte får spridas

från det område där den förekommer.

Till gruppen åtgärdssmittor som ska utrotas från Sverige bör föras sådana smittor som i dag inte finns i landet och där konsekvenserna av en spridning skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser för människors eller djurs hälsa eller för miljön. För ett flertal av smittorna följer det vidare av EU:s bekämpningsdirektiv att

målsättningen med bekämpningen är att smittan ska utrotas från medlemsstatens territorium.

Till gruppen åtgärdssmittor som inte får förekomma bland djur som hålls av människor bör föras djursmittor som inte går att utrota eftersom de finns naturligt i miljön eller bland vilda djur. Dit hör vidare smittor som inte finns i landet i dag men där en spridning till vilda djur inte bedöms ge så allvarliga konsekvenser att smittan måste utrotas eller där det inte bedöms vara möjligt att utrota smittan om den väl kommer in i landet. Det faktum att målsättningen för bekämpningen av smittorna är att de inte ska få förekomma hos djur som hålls av människor ska inte tolkas på så sätt att det inte får vidtas åtgärder mot vilda djur. För att minska risken för att djur som hålls av människor ska drabbas av smittan kan det finnas behov av att t.ex. avliva vilda djur som misstänks bära på smittan eller vaccinera vilda djur.

Till gruppen åtgärdssmittor där syftet med myndigheternas ingripande bör vara att förhindra smittspridning bör föras smittor där det inte bedöms vara motiverat att vidta mer långtgående åtgärder. I denna grupp finns företrädesvis smittor hos vattenbruksdjur. Det direktiv som reglerar bekämpningen av vissa uppräknade vattenbrukssmittor ger medlemsstaten valmöjligheter vid bekämpningen. Utredningen har funnit att för de smittor som omfattas av denna grupp bör myndigheterna enbart se till att smittan inte sprids, samt om bekämpningen av smittan är reglerade i EU-lagstiftningen, vidta de övriga minimiåtgärder som följer av denna lagstiftning.

Utredningen återkommer i del A, avsnitt 3.4.4 med förslag på indelning av de allmänfarliga djursmittorna.

3.4.4¶Riksdagen beslutar om allmänfarliga djursmittor

Utredningens förslag: EU-förordningssmittor, spärrsmittor samt åtgärdssmittorna anges i bilagor till lagen.

Om riksdagens beslut om ändring i dessa bilagor inte kan avvaktas, får regeringen föreskriva att bestämmelserna om EUförordningssmittor, spärrsmittor respektive åtgärdssmittor ska tillämpas på en viss djursmitta som förekommer eller inom kort kan förekomma i Sverige, om smittan bedöms uppfylla

6 Rådets direktiv 2006/88/EG.

kriterierna för sådana smittor. Regeringens föreskrifter ska snarast underställas riksdagens prövning.

Beslut om vilka sjukdomar som ska omfattas av statens åtgärder har hanterats olika över tiden. I samband med beslutet av nu gällande epizootilag och zoonoslag angavs i prop. 1998/99:88, s. 16 ff att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ange vilka sjukdomar som omfattas av lagarna i verkställighetsföreskrifter samt att uppgiften lämpligen bör delegeras till Jordbruksverket. Det främsta skälet för denna lösning angavs vara behovet av att med kort varsel kunna föra en sjukdom till eller från lagens tillämpningsområde. Detta uppgavs vara en förutsättning för att undvika spridning av allvarliga sjukdomar i en ständigt föränderlig värld. Dessförinnan var det regeringen och före år 1970 riksdagen som fattade beslut om de sjukdomar som de mest ingripande åtgärderna skulle tillämpas på.

I smittskyddslagen finns bestämmelser om smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor. Bestämmelserna i smittskyddslagen omfattar alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som inte endast innebär ett ringa hot mot människors hälsa. Möjligheterna till smittskyddsåtgärder som kan vara integritetskränkande begränsas till de s.k. allmänfarliga sjukdomarna och de samhällsfarliga sjukdomarna. De allmänfarliga och de samhällsfarliga sjukdomarna anges i bilagor till lagen. I lagen anges dock att om riksdagens beslut inte kan avvaktas får regeringen föreskriva att bestämmelserna om allmänfarliga eller samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma i Sverige, om sjukdomen bedöms uppfylla definitionen för en allmänfarlig respektive samhällsfarlig sjukdom. Sådana föreskrifter får dock meddelas endast om det vid smittskyddslagens ikraftträdande inte var känt att sjukdomen uppfyller kriterierna för en allmänfarlig respektive samhällsfarlig sjukdom eller att smittspridning av sjukdomen skulle kunna förekomma i landet.

Vad avser frågan om hur de djursmittor som staten ska ingripa mot ska bestämmas har utredningen övervägt att behålla samma konstruktion som i dagens epizootilag och zoonoslag med en tydligt definierad ram i lagen och angivande av de allmänfarliga smittorna i verkställighetsföreskrifter. Eftersom tyngdpunkten i

högre grad bör ligga på folkhälsoperspektivet skulle beslutet att fastställa smittorna i så fall läggas på en myndighet med tydligare folkhälsoinriktning än Jordbruksverket. Utredningen finner dock att, även om det fastställs kriterier för om en smitta är av sådan art att staten ska vidta åtgärder mot enskild för att bekämpa och begränsa dess spridning, är de åtgärder som staten vidtar så ingripande att det bör överlämnas till riksdagen att besluta om för vilka djursmittor dessa åtgärder ska vidtas. På så sätt kan man även få en allsidig prövning av såväl folkhälsans intressen som jordbrukets intressen. Även de sjukdomar vars bekämpning är reglerad i de direktverkande EU-förordningarna bör anges i en bilaga till lagen. Förslaget innebär vidare att beslut om de djursmittor som staten har ett övergripande ansvar för att bekämpa ges samma formella beslutsförfarande som de allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar som omfattas av smittskyddslagens regler. Utredningen föreslår därför att det i lag anges vilka sjukdomar och smittor som staten ska vidta åtgärder mot enskild för att hantera.

För den händelse att det hastigt uppträder en ny djursmitta, och riksdagens beslut inte kan inhämtas, bör regeringen dock kunna fatta beslut om att smittan ska omfattas av bestämmelserna om EU-förordnings-, spärr- respektive åtgärdssmittor under förutsättning att smittan bedöms uppfylla de kriterier som anges för respektive smittkategori. Detta beslut ska underställas riksdagen så snart som möjligt. Även denna möjlighet överensstämmer med den som finns i smittskyddslagen.

Förslag till indelning av allmänfarliga djursmittor i EUförordningssmittor, spärrsmittor respektive åtgärdssmittor

I del A, bilaga 5 finns utförligare beskrivning av de djursmittor som nämns i det följande.

EU-förordningssmittor

Utredningen föreslår att följande djursmittor kategoriseras som EU-förordningssmittor.

• Transmissibel Spongiform Encefalopati (TSE)

Bovin Spongiform Encefalopati (BSE eller Galna kosjukan) och övriga TSE-sjukdomar regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av Transmissibel Spongiform Encefalopati. Av förordningen, vilken är direkt tillämplig i medlemsstaterna, följer bl.a. om förekomst av TSE har bekräftats officiellt ska alla delar av djurets kropp bortskaffas, andra riskdjur ska identifieras, avlivas och bortskaffas. Anläggningen som djuren befinner sig på ska ställas under officiell övervakning och ägarna av de avlivade djuren ska utan dröjsmål ersättas för förlusten av de avlivade djuren.

Spärrsmittor

Utredningen föreslår att följande djursmittor kategoriseras som spärrsjukdomar. • Salmonella utom hos avelsflockar av tamhöns och kalkoner

Salmonellos är en allmänfarlig sjukdom hos människor enligt smittskyddslagen. Smittan utgör således ett allvarligt hot mot människors hälsa. Produkter från djur utgör en viktig källa till salmonella hos människor. Utredningen anser därför att spridningen av salmonella bland djur även i fortsättningen bör begränsas. Sverige har särskilda salmonellagarantier för att kunna behålla en låg förekomst av salmonella. För att kunna upprätthålla garantierna är Sverige också skyldigt att se till att smitta inte sprids i landet. Utredningen finner generellt att spridning av smittan från en drabbad djurbesättning framgångsrikt kan hindras genom upprättandet av spärrar som kan utformas så att direkta eller indirekta kontakter förhindras mellan djur på den smittade anläggningen och friska djur. Spridningen kan därigenom förhindras genom åtgärder som inte går längre än vad som krävs.

Risken som en smitta utgör i en viss produktionsform eller för ett visst djurslag måste emellertid så långt möjligt också beaktas. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa

andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen finns vissa specifika åtgärder som en medlemsstat måste vidta vid ett inträffat fall av salmonella hos avelsflockar av Gallus gallus (tamhöns) och avelskalkoner. Om salmonella har bekräftats i en sådan flock ska bl.a. samtliga fåglar i flocken slaktas eller destrueras. Risken som salmonella utgör i sådan produktion måste således hanteras med mer långtgående åtgärder än genom upprättandet av en spärr.

Utredningens bedömning är sammantaget att spridning av salmonella vanligen kan förhindras genom upprättandet av en spärr och att smittan kan hanteras i djurhållningen. Utredningen föreslår därför att salmonella klassificeras som en spärrsmitta, utom när det gäller avelsfjäderfäflockar av tamhöns och kalkoner, då smittan i stället klassificeras som en åtgärdssmitta. • Infektiös bovin rinotrakeit (IBR/IPV) och Aujeszkys

sjukdom (AD)

Sverige har av kommissionen förklarats som fritt från IBR/IPV och AD och har beviljats tilläggsgarantier enligt rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen. Detta innebär att åtgärder får krävas i samband med införsel av nötkreatur och svin för att förhindra att smittämnena förs in i landet. Smittorna är inte zoonoser utan drabbar enbart djur. Utredningen finner att Sverige genom kommissionens beslut om tilläggsgarantier har förbundit sig att vidta åtgärder för att förhindra att smittorna sprids i landet. De ska därmed omfattas av direkta åtgärder mot enskilda i enlighet med EU:s lagstiftning och ska därmed anses som allmänfarliga djursmittor enligt förslaget. Spridning från en smittad besättning kan förhindras genom att anläggningen spärras. • Egg dropp syndrome (EDS-76) och turkey rhinotracheitis

(TRT/SHS) hos fjäderfä

Sverige har av EFTA:s övervakningsmyndighet beviljats tilläggsgarantier för EDS och TRT/SHS hos fjäderfä enligt rådets direktiv 90/539/EEG av den 15 oktober 1990 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och för import från tredje land av

fjäderfä och kläckningsägg . Sjukdomarna är inte zoonoser utan drabbar enbart djur. Utredningen finner att Sverige genom beslutet om tilläggsgarantier har förbundit sig att vidta åtgärder för att förhindra att djursmittorna sprids i landet. Smittorna ska således omfattas av direkta åtgärder mot enskilda i enlighet med EU:s lagstiftning och ska därmed anses som allmänfarliga djursmittor enligt förslaget. Spridning från en smittad besättning kan förhindras genom att anläggningen spärras.

• Beskällarsjuka (dourine)

Beskällarsjuka är en mycket allvarlig, ofta kronisk, sjukdom hos hästdjur. Smittan överförs i samband med naturlig betäckning. Dödligheten är hög. Beskällarsjuka är anmälningspliktig i Sverige men omfattas inte av epizootilagen. Smittan är inte föremål för harmoniserade bekämpningsbestämmelser inom EU men enligt rådets direktiv 2009/156/EG av den 30 november 2009 om djurhälsovillkor vid förflyttning och import av hästdjur från tredjeland får inte hästdjur förflyttas mellan medlemsstaterna om de kommer från anläggningar som är föremål för förbud avseende beskällaresjuka. I direktivet anges vidare de tidsfrister som gäller för förbudet. Det framgår vidare av rådets direktiv 82/894/EEG av den 21 december 1982 om anmälan av djursjukdomar inom gemenskapen att smittan är anmälningspliktig till kommissionen och till andra medlemsstater samt av rådets direktiv 90/425/EEG av den 26 juni 1990 om veterinära och avelstekniska kontroller i handeln med vissa levande djur och varor inom gemenskapen med sikte på att förverkliga den inre marknaden att djur som kommer från en annan medlemsstat och som är bärare av smittan omedelbart ska sättas i karantän eller avlivas.

Utredningen anser att EU-lagstiftningen indirekt uppställer krav på bekämpning av smittan. En spridning av smittan skulle vidare kunna leda till allvarliga konsekvenser för hästnäringen, inte minst eftersom EU-lagstiftningen uppställer begränsningar i rätten att handla med och förflytta djur inom unionen som kommer från anläggningar där smittan kan antas förekomma. Utredningen finner därför att det föreligger förutsättningar att klassificera smittan som allmänfarlig. Smittspridning kan förhindras genom att undvika att

7 Efter en kodifiering av direktivet regleras frågan numera i rådets direktiv 2009/158/EG av den 30 november 2009 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och för import från tredjeland av fjäderfä och kläckägg.

använda djur som är misstänkt smittade vid betäckning, varför smittan bör klassificeras som en spärrsmitta. • Elakartad lungsjuka hos nötkreatur (CBPP)

Elakartad lungsjuka hos nötkreatur (CBPP) omfattas av epizootilagen. Smittan utrotades i Sverige år 1856, men förekommer fortfarande i Afrika, Mellanöstern och Asien. CBPP fanns senast inom EU år 1999 i Portugal. Smittämnet kan spridas genom luften över kortare avstånd till mottagliga djur som infekteras genom inandning av smittämnet. Dräktiga djur kan vidare smitta sina ofödda kalvar. Smittan regleras inte längre av bekämpningsregler inom EU. Det framgår dock av rådets direktiv 82/894/EEG att smittan är anmälningspliktig till kommissionen och till andra medlemsstater. I rådets direktiv 90/425/EEG klassificeras vidare smittan som en sjukdom som är föremål för tvingande nödfallsåtgärder med territoriella inskränkningar och det stadgas att djur som kommer från en annan medlemsstat och som är bärare av smittan omedelbart ska sättas i karantän eller avlivas.

Utredningen anser att EU-lagstiftningen indirekt uppställer krav på bekämpning av smittan. En spridning av smittan skulle vidare kunna orsaka stora ekonomiska förluster i jordbruksnäringen. Spridning från en smittad besättning kan förhindras genom att anläggningen spärras varför smittan bör klassificeras som en spärrsmitta. • Verotoxinbildande E.coli/ Entherohemorragisk escherichia

coli (VTEC/ EHEC)

Verotoxinbildande E.coli (VTEC) är en tarmbakterie hos nötkreatur som kan kontaminera kött i samband med slakt. Grönsaker kan kontamineras med VTEC om de vattnas med gödselbesudlat vatten. Människor kan smittas med VTEC och utveckla en sjukdomen Entherohemorragisk escherichia coli (EHEC). Smittade människor kan bli mycket allvarligt sjuka och dö. Små barn är särskilt känsliga. Smittan är en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen och kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa i förslagets mening.

Det finns i dag ingen lagstiftning om tvingande åtgärder för att förhindra spridning av VTEC/EHEC, eftersom tillräckliga kunskaper hittills inte funnits om hur smittan kan bekämpas. Jordbruksverket presenterade under hösten 2009 ett förslag till

kontrollprogram som i första hand går ut på att genom provtagning klassificera gårdar som säljer livdjur utifrån risken för EHECsmitta. Enligt förslaget kan djurägarna ansluta sig till ett frivilligt kontrollprogram. De djurägare som inte ansluter sig till den frivilliga provtagningen kommer att omfattas av krav på viss obligatorisk provtagning. Kravet på obligatorisk provtagning kommer, enligt förslaget, att börja tillämpas sex månader efter det att det frivilliga provtagningsprogrammet påbörjats. Jordbruksverket har ansökt om medel från EU för att delfinansiera programmet.

Utredningen bedömer att det numera finns kunskap om hur smittans spridning kan begränsas. Spridning från en infekterad besättning kan förhindras genom att anläggningen spärras. Utredningen finner därför att de serotyper av VTEC/EHEC som ofta medför sjukdom hos människa, dvs. serotyperna O157, O26, O103, O111, O145 och O121, bör klassificeras som en spärrsmitta.

Åtgärdssmittor

Utredningen föreslår att följande djursmittor kategoriseras som åtgärdssmittor.

Djursmittor vars bekämpande regleras i EU:s lagstiftning

• Afrikansk hästpest

Bekämpningen av smittan är reglerad i rådets direktiv 92/35/EEG av den 29 april 1992 om kontrollregler och åtgärder för bekämpning av afrikansk hästpest. Uppträder smittan i landet bör den utrotas. • Newcastlesjuka Bekämpningen av smittan är reglerad i rådets direktiv 92/66/EEG av den 14 juli 2992 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av Newcastlesjuka. Vaccination kan användas mot smittan. I Sverige vaccineras enbart brevduvor och utställningsduvor. Uppträder smittan i landet bör den utrotas från djur som inte är vaccinerade och som hålls av människor.

• Rinderpest (boskapspest), peste des petits rumninants,

vesikulär svinsjuka, epizootic haemorrhagic disease of deer (EHD), får och getkoppor (caprikoppor), vesikulär stomatit, lumpy skin disease och rift valley fever

Bekämpningen av smittorna är reglerad i rådets direktiv 92/119/EEG av den 17 december 1992 om införande av allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursmittor och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka. Uppträder smittorna i landet bör de utrotas. • Blåtunga (bluetongue )

Bekämpningen av blåtunga regleras i rådets direktiv 2000/75/EG av den 20 november 2000 om fastställande av särskilda bestämmelser om åtgärder för bekämpning och utrotning av bluetongue. Uppträder smittan i landet bör den utrotas från djur som hålls av människor. • Klassisk svinpest

Bekämpningen av smittan är reglerad i rådets direktiv 2001/89/EG av den 23 oktober 2001 om gemenskapåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest. Uppträder smittan i landet bör den utrotas. • Afrikansk svinpest

Bekämpningen av smittan är reglerad i rådets direktiv 2002/60/EG av den 27 juni 2002 om särskilda bestämmelser för bekämpning av afrikansk svinpest och om ändring av direktiv 92/119/EG beträffande Teschensjuka och afrikansk svinpest. Uppträder smittan i landet bör den utrotas. • Mul- och klövsjuka

Bekämpningen av smittan är reglerad i rådets direktiv 2003/85/EG. Uppträder smittan i landet bör den utrotas. • Aviär influensa (fågelinfluensa)

Bekämpningen av aviär influensa är reglerad i rådets direktiv 2005/94/EG av den 20 december 2005 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa och om upphävande av direktiv 92/40/EEG. Enligt direktivet ska åtgärder inte enbart vidtas mot

aggressiva virusformer, s.k. högpatogen aviär influensa (HPAI) utan även mot vissa milda former av fågelinfluensa, s.k. lågpatogen aviär influensa (LPAI). Uppträder smittan i landet bör den utrotas från djur som hålls av människor. • Epizootisk hematopoietisk nekros och epizootiskt ulcerativt

syndrom hos fisk, infektion orsakad av Bonamia exitiosa, infektion orsakad av Perkinsus marinus och infektion orsakad av Microcytos mackini hos blötdjur samt Taura syndrome och Yellowhead disease hos kräftdjur

Bekämpningen av djursmittorna är reglerad i rådets direktiv 2006/88/EG. Uppträder smittorna i landet bör de utrotas.

Gemensamt för smittorna ovan är bl.a. att det i de direktiv som reglerar deras bekämpning föreskrivs att vid ett bekräftat utbrott av en smitta som omfattas av direktiven ska medlemsstaten se till att djur på den smittade anläggningen avlivas och att anläggningen smittrenas m.m. Det ska vidare upprättas restriktionszoner runt den smittande anläggningen inom vilka bl.a. djurförflyttningar begränsas. Bekämpningen av sjukdomarna är harmoniserad inom EU eftersom det rör sig om allvarliga djursmittor där ett utbrott kan få stora konsekvenser för jordbruks- eller vattenbruksnäringen eller innebära en allvarig risk för människors hälsa. Smittorna omfattas således av krav på direkta åtgärder mot enskilda enligt EU:s lagstiftning och de är därför allmänfarliga djursmittor. De åtgärder som ska vidtas vid påvisande av dessa sjukdomar är sådana att de ska klassificeras som åtgärdssmittor.

De ovan uppräknade sjukdomarna hos landlevande djur utom EHD omfattas i dag av epizootilagen.

Djursmittor vars bekämpande delvis regleras i EU:s lagstiftning

• Viral hemorragisk septikemi (VHS), infektiös hematopoetisk

nekros (IHN), koiherpesvirus (KHV), infektiös laxanemi (ISA), vårviremi hos karp (SVC), och infektiös pankreasnekros (IPN) för fisk, infektion orsakad av Marteilia refringens och infektion orsakad av Bonamia ostreae för blötdjur och white spot disease för kräftdjur hos fisk och för inlandet i Sverige renibakterios (BKD) för fisk

Rådets direktiv 2006/88/EG reglerar ytterligare ett antal upp sjukdomar hos vattenbruksdjur, dvs. fiskar, blötdjur och kräftdjur. Det avser hos fisk viral hemorragisk septikemi (VHS), infektiös hematopoetisk nekros (IHN), koiherpesvirus (KHV) och infektiös laxanemi (ISA). För blötdjur regleras infektion orsakad av Marteilia refringens och infektion orsakad av Bonamia ostreae och för kräftdjur regleras white spot disease.

Vid bekräftad förekomst av en sådan sjukdom i medlemsstater eller i områden som förklarats fria från sjukdomen ska den berörda medlemsstaten antingen bekämpa sjukdomen på sätt som beskrivs i direktivet med bl.a. avlivning av djur, smittrening och restriktionszoner för förflyttningar eller, för det fall medlemsstaten inte önskar återfå friförklaringen, ska medlemsstaten vidta de åtgärder för att förhindra smittspridning som gäller för medlemsstater eller områden som inte är friförklarade. Sverige är officiellt friförklarad från de tre fisksjukdomarna VHS, IHN och ISA (kommissionens beslut 2009/177/EG av den 31 oktober 2008 om genomförande av rådets direktiv 2006/88/EG avseende övervaknings- och utrotningsprogram och sjukdomsfri status i medlemsstater, zoner och delområden).

För de sjukdomar som medlemsstaten inte är friförklarad ifrån ska anläggningen smittförklaras, restriktionszoner ska inrättas, förflyttningen av djur begränsas och döda djur ska avlägsnas under den behöriga myndighetens tillsyn.

Med stöd av artikel 43 i direktivet har kommissionen vidare friförklarat Sverige från fisksjukdomarna vårviremi hos karp (SVC) (hela territoriet) och infektiös pankreasnekros (IPN) (inlandet) och godkänt de nationella reglerna för att förhindra att dessa sjukdomar förs in i landet. Sverige har dessutom fått program för utrotning av IPN i kustområdena och renibakterios (BKD) inlandet godkänt av kommissionen (kommissionens beslut 2010/221/EU av

den 15 april 2010 om godkännande av nationella åtgärder för att begränsa följderna av vissa sjukdomar hos vattenbruksdjur i enlighet med artikel 43 i rådets direktiv 2006/88/EG). Kommissionens beslut får anses innebära att Sverige har åtagit sig en skyldighet att se till att smittorna inte sprids.

I dag är det enbart ISA, VHS, IHN, SVC och IPN som omfattas av epizootilagen. Det följer dock av EU-lagstiftningen att samtliga av smittorna ovan måste klassificeras som allmänfarliga. Vad gäller BKD bör klassificeringen dock enbart gälla inlandet. De åtgärder som anges i direktivet vid förekomst av dessa smittor är av sådan karaktär att det inte räcker med att spärra anläggningen. Staten har att vidta ytterligare åtgärder eller att se till att dessa blir vidtagna. Utredningen finner därför att de åtgärder som ska vidtas är av sådant slag att smittorna måste klassificeras som åtgärdssmittor • Salmonella hos avelsflockar av tamhöns och kalkoner

Som ovan angivits är salmonella en smitta som kan innebära ett allvarligt hot mot människors hälsa. De åtgärder som ska vidtas enligt den s.k. salmonellaförordningen innebär att medlemsstaten bl.a. ska se till att djur i en avelsflock av tamhöns eller kalkoner avlivas om salmonella påträffas i flocken. Salmonella i sådan fjäderfähållning ska därför klassificeras som en åtgärdssmitta. Uppträder smittan ska den utrotas från sådana avelsflockar.

Övriga åtgärdssmittor

Utöver de djursmittor vars bekämpande direkt regleras i EUlagstiftningen föreslår utredningen att följande djursmittor klassificeras som åtgärdssjukdomar. • Mjältbrand

Mjältbrand är en zoonos som kan smitta däggdjur, inklusive människa, och vissa fågelarter. Sjukdomen är allmänfarlig enligt smittskyddslagen och den kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa. Sjukdomen omfattas av epizootilagen och den är också föremål för statens åtgärder i andra länder. Mjältbrand är inte föremål för harmoniserade bekämpningsbestämmelser inom EU

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003.

men, enligt t.ex. rådets direktiv 2009/156/EG får inte hästar som förflyttas mellan medlemsstaterna komma från anläggningar som är föremål för förbud avseende mjältbrand och enligt rådets direktiv 64/432/EEG är medlemsstaterna skyldiga att se till att fall av mjältbrand hos nötkreatur och svin är anmälningspliktiga. Spridning av smittämnet kan åtgärdas genom åtgärder riktade mot djurhållningen. Bakterierna som orsakar mjältbrand bildar s.k. sporer vid kontakt med luft (dvs. när de kommer ut ur kroppen via blödningar eller när kadavret öppnas). Sporformen är ett slags vilostadium som är mycket motståndskraftigt och kan överleva mer än 50 år i jord. Förorenad jord och smittade djurkadaver är de vanligaste smittkällorna för mjältbrand. Mjältbrand uppfyller således kraven för att betecknas som allmänfarlig djursmitta. Utredningen bedömer att riskerna med smittämnet är så stora att mer ingripande åtgärder behöver vidtas än spärr för att hantera dem, således bör den klassificeras som en åtgärdssjukdom. Uppträder smittan bör den utrotas från djur som hålls av människor. • Rabies

Rabies är en zoonos som kan överföras från djur till människa med saliv från ett smittat djur. Sjukdomen leder i princip alltid till döden. Inkubationstiden är mycket lång (kan vara flera månader), vilket kan försvåra smittspårningen. Rabies kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa och är en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen.

Det är angeläget att förhindra risken för spridning av rabies dels för att skydda människors hälsa, dels för att undanröja risken att smittan etableras hos vilda djur i landet. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG och rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte faller under de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.I till direktiv 90/425/EEG ska hundar, katter och illrar vara vaccinerade mot rabies innan de förs in i EU eller mellan medlemsstater. Vidare får, enligt rådets direktiv 2009/156/EG, hästdjur som förflyttas mellan medlemsstaterna inte komma från anläggningar

som är föremål för förbud avseende rabies och enligt rådets direktiv 64/432/EEG är medlemsstaterna skyldiga att se till att fall av rabies hos nötkreatur och svin är anmälningspliktiga. Rabies förekommer inom EU och det föreligger därför ett reellt hot att sjukdomen kan uppträda i landet. Rabies omfattas av epizootilagen och den är också föremål för statens åtgärder i andra länder. Om smittan skulle påvisas i landet är det väsentligt att åtgärder omedelbart vidtas för att utrota smittämnet. Utredningen finner därför att sjukdomen uppfyller kriterierna för en allmänfarlig djursjukdom och att den bör klassificeras som en åtgärdssjukdom • Tuberkulos

Tuberkulos är en zoonos som bl.a kan överföras från kor till människor med opastöriserad mjölk. Smittan är klassificerad som en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen och den omfattas av epizootilagen. Sverige är fritt från tuberkulos hos nötkreatur sedan 1950-talet. Vad avser tuberkulos hos hjort har Sverige har ett pågående bekämpningsprogram som syftar till att samtliga hjorthägn ska friförklaras från smittan.

Enligt rådets direktiv 64/432/EEG får handel med nötkreatur endast ske om djuren kommer från besättningar som är fria från tuberkulos. Av bilagor till direktivet framgår hur frihet från sjukdomen ska dokumenteras. Enligt direktivet får kommissionen i beslut meddela att regioner eller länder är fria från tuberkulos hos nötkreatur om länderna kan dokumentera sådan frihet. Sverige har friförklarats, vilket bl.a. innebär att Sverige är skyldigt att se till att smitta inte sprids i landet.

Smittan ska således omfattas av direkta åtgärder mot enskilda enligt EU:s lagstiftning och ska därmed anses som en allmänfarlig djursjukdom enligt förslaget. Smittan är en allvarlig zoonos och det kan finnas behov av att från statens sida besluta om åtgärder för att bekämpa smittan. Smittan kan också fordra åtgärder mot djur som inte hålls av människor eftersom en spridning bland vilda djur, t.ex. grävlingar, har visat sig kunna utgöra en infektionshärd för tuberkulos i andra länder. Uppträder smittan i landet bör den utrotas. • Brucellos hos nötkreatur, får, get och gris

Brucellos är en zoonos som kan drabba ett flertal olika djurarter och som kan orsaka allvarlig sjukdom hos människa. Brucellos hos

livsmedelsproducerande djur omfattas av epizootilagen. Smittan utgör vidare en smittspårningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. I Sverige utrotades brucellos hos nötkreatur, svin, får och getter på 1950-talet.

Enligt rådets direktiv 64/432/EEG får handel med nötkreatur endast ske med djur från brucellosfria besättningar. Av bilagor till direktivet framgår hur frihet från sjukdomen ska dokumenteras. Enligt direktivet får kommissionen i beslut meddela att regioner eller länder är fria från brucellos hos nötkreatur om länderna kan dokumentera sådan frihet. Motsvarande bestämmelser gäller enligt rådets direktiv 91/68/EEG av den 28 januari 1991 om djurhälsovillkor för handeln med får och getter inom gemenskapen för handel med får och getter. Sverige har av kommissionen förklarats som fritt från brucellos hos såväl nötkreatur som hos får och get. För att behålla sin status som brucellosfri hos nötkreatur måste en medlemsstat se till att bl.a. alla nötkreatur slaktas i fall av utbrott av brucellos som har spridit sig. Kvarvarande djur av sjukdomskänsliga djurslag ska underkastas lämpliga test och lokaler och utrustning ska rengöras och desinficeras.

Även brucellos hos gris (Brucella suis) regleras i EU-lagstiftningen, så till vida att medlemsstater har möjlighet att ansöka om tilläggsgarantier enligt rådets direktiv 64/432/EEG för att förhindra införsel av smittämnet i samband med handel med grisar. Sverige har hittills valt att avstå från att ansöka om sådana tilläggsgarantier. Med tanke på att smittan är en zoonos, föreslår utredningen, att Sverige söker tilläggsgarantier för Brucella suis.

Sverige har gentemot EU åtagit sig att bekämpa smittan hos nötkreatur, får och get och föreslås göra detsamma avseende Brucells suis. Utredningen anser därför att smittan redan av detta skäl ska kategoriseras som en allmänfarlig djursmitta. Smittan utgör vidare en allvarlig zoonos och det kan finnas behov av att från statens sida besluta om åtgärder för att bekämpa smittan. Den bör därför kategoriseras som en åtgärdssmitta. Uppträder smittan i landet bör den utrotas från nötkreatur, svin, får och get som hålls av människor. • Rots

Rots (Glanders), är en zoonos som bland djur i första hand finns hos hästdjur. Rots finns endemiskt i Asien, Sydamerika och Afrika. Den förekommer dock vanligen inte i Europa. Den är inte heller

klassificerad som allmänfarlig enligt smittskyddslagen. Smittan är inte heller föremål för harmoniserade bekämpningsbestämmelser inom EU men enligt rådets direktiv 2009/156/EG får inte hästdjur förflyttas mellan medlemsstaterna om de kommer från anläggningar som är föremål för förbud avseende rots. I direktivet anges vidare de tidsfrister som gäller för förbudet. Det framgår vidare av rådets direktiv 82/894/EEG att rots är anmälningspliktiga till kommissionen och till andra medlemsstater. I rådets direktiv 90/425/EEG stadgas vidare att djur som kommer från en annan medlemsstat och som är bärare av rots omedelbart ska sättas i karantän eller avlivas.

Smittan leder hos såväl djur som hos människa till allvarlig sjukdom och dödsfall. Vid misstanke om rots hos djur måste därför säkerhetsåtgärder vidtas för hantering av djuren. Hos akut insjuknade, obehandlade, människor anges dödligheten vara 95 procent inom tre veckor. Med tidig antibiotikabehandling är prognosen bättre. Smittan är således en allvarlig zoonos. Den är visserligen inte vanligt förekommande inom EU men den kan inte anses vara så ovanlig att den på grund härav inte uppfyller kriterierna för att kategoriseras som allmänfarlig. Utredningen bedömer att riskerna för människors hälsa med smittämnet är så stora att mer ingripande åtgärder behöver vidtas än spärr för att hantera dem, således bör rots klassificeras som en åtgärdssjukdom. Uppträder smittan i landet bör den utrotas. • Virala encefaliter hos häst

Virala encefaliter hos häst är insektsburna virussjukdomar som förekommer över västra halvklotet. Med encefalit/encefalomyelit avses hjärn- och ryggmärgsinflammation. Smittorna är i varierande grad allvarliga vektorburna zoonoser. De omfattas av epizootilagen. Smittorna anges inte bland de allmänfarliga sjukdomarna enligt smittskyddslagen men enligt Smittskyddsinstitutet bör eventuella fall ändå anmälas till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet som ”annan allvarlig sjukdom med anmärkningsvärd utbredning”.

Smittorna är inte föremål för harmoniserade bekämpningsbestämmelser inom EU men enligt rådets direktiv 2009/156/EG får inte hästdjur förflyttas mellan medlemsstaterna om de kommer från anläggningar som är föremål för förbud med avseende på virala encefaliter. I direktivet anges vidare de tidsfrister som gäller för förbudet. Det framgår vidare av rådets direktiv 82/894/EEG att

smittorna är anmälningspliktiga till kommissionen och till andra medlemsstater. I rådets direktiv 90/425/EEG klassificeras vidare smittorna som sjukdomar som är föremål för tvingande nödfallsåtgärder med territoriella inskränkningar för djur och det stadgas att djur som kommer från en annan medlemsstat och som är bärare av en sådan smitta omedelbart ska sättas i karantän eller avlivas.

Utredningen anser att EU-lagstiftningen indirekt uppställer krav på bekämpning av Virala encefaliter hos häst. En spridning av smittan skulle vidare kunna leda till allvarliga konsekvenser för folkhälsan samt för hästnäringen, inte minst eftersom EUlagstiftningen uppställer begränsningar i rätten att handla med och förflytta hästdjur inom unionen som kommer från anläggningar där smittan kan antas förekomma. Utredningen finner därför att det föreligger förutsättningar att klassificera smittorna som allmänfarliga. Då smittorna sprids med insekter är det inte en tillräcklig åtgärd att spärra det smittade området. Utredningen finner därför att smittorna ska klassificeras som åtgärdssmittor. Uppträder smittan i landet bör den utrotas från djur som hålls av människor. • Infektiös anemi hos häst

Infektiös anemi är en virussjukdom hos hästar, mulor och åsnor som inte förekommer i Sverige i dag. Smittan är dock spridd över världen och den förekommer endemiskt i bl.a. Rumänien. Smittan sprids via insekter och från sto till foster. Det finns ingen behandling mot smittan och hästdjur som smittas blir virusbärare hela livet.

Smittan är inte föremål för harmoniserade bekämpningsbestämmelser inom EU men enligt rådets direktiv 2009/156/EG får inte hästdjur förflyttas mellan medlemsstaterna om de kommer från anläggningar som är föremål för förbud med avseende på infektiös anemi. I direktivet anges vidare de tidsfrister som gäller för förbudet. Det framgår vidare av rådets direktiv 82/894/EEG att smittorna är anmälningspliktiga till kommissionen och till andra medlemsstater. I rådets direktiv 90/425/EEG stadgas vidare att djur som kommer från en annan medlemsstat och som är bärare av en sådan smitta omedelbart ska sättas i karantän eller avlivas.

Utredningen anser att EU-lagstiftningen indirekt uppställer krav på bekämpning av infektiös anemi hos hästdjur. En spridning av smittan skulle vidare kunna leda till stora ekonomiska förluster

för hästnäringen, inte minst eftersom EU-lagstiftningen uppställer begränsningar i rätten att handla med och förflytta hästdjur inom unionen som kommer från anläggningar där smittan kan antas förekomma. Utredningen finner därför att det föreligger förutsättningar att klassificera smittan som allmänfarlig. Då smittan sprids med insekter är det inte en tillräcklig åtgärd att spärra det smittade området. Utredningen finner därför att smittan ska klassificeras som åtgärdssmittor. Uppträder smittan i landet bör den utrotas från djur som hålls av människor. • Enzootisk bovin leukos (EBL) hos nötkreatur

Enligt rådets direktiv 64/432/EEG får handel med nötkreatur endast ske om djuren kommer från besättningar som är fria från EBL. Av bilagor till direktivet framgår hur frihet från smittan ska dokumenteras. Sverige har friförklarats med avseende på EBL, vilket bl.a. innebär att Sverige är skyldigt att se till att smitta inte sprids i landet. Smittan ska således omfattas av direkta åtgärder mot enskilda, enligt EU:s lagstiftning, och ska därmed anses som en allmänfarlig djursmitta enligt utredningens förslag. Spridning från en smittad besättning kan förhindras genom att anläggningen spärras. För att få behålla sin ställning som officiellt leukosfri krävs emellertid att samtliga djur som reagerar positivt på föreskriven provtagning för leukos ska slaktas och besättningarna ska omfattas av restriktioner till dess status har återställts. Detta medför att utredningen föreslår att smittan ska kategoriseras som en åtgärdssmitta. Uppträder smittan i landet bör den utrotas från djur som hålls av människor. • Filovirus (viral hemorragisk feber),

Virala hemorragiska febrar omfattar en grupp med flera mycket dramatiska exotiska sjukdomar som t.ex. blödarsjukdomen Ebola. Ett smittämne, filovirus, omfattas av epizootilagens bestämmelser. Filovirus drabbar primater och kan även smitta människor. De virala hemorrhagiska febrarna är allmänfarliga sjukdomar enligt smittskyddslagen. Smittämnena kan således utgöra ett hot mot människors hälsa. Smittorna förekommer dock i huvudsak i tropiska och subtropiska områden och de omfattas inte av bekämpningsregler inom EU. Risken för att få in filovirus hos djur i Sverige bedöms vara liten. Smittan har dock förts in till bl.a. Tyskland genom smittade djur. Sammantaget finner därför utred-

ningen att smittan bör klassificeras som allmänfarlig. Utredningen bedömer att riskerna för människors hälsa med smittämnet är så stora att mer ingripande åtgärder behöver vidtas än spärr för att hantera dem, således bör filovirus klassificeras som en åtgärdssjukdom. Uppträder smittan i landet bör den utrotas. • Lilla kupskalbaggen (Aethina tumida) samt

tropilaelapskvalster

Bismittor är inte föremål för harmoniserade bekämpningsbestämmelser inom EU men enligt rådets direktiv 92/65/EEG får handel inom gemenskapen med bin eller humlor endast ske om särskilda krav är uppfyllda för att förhindra spridning av amerikansk yngelröta, lilla kupskalbaggen (Aethina tumida) samt tropilaelapskvalster. Om amerikansk yngelröta se vidare i det följande.

Vad gäller tropilaelapskvalster och skalbaggar av typen Aethina tumida är medlemsstaterna, enligt rådets direktiv 82/894/EEG, skyldiga att omedelbart till kommissionen och andra medlemsstater att dels anmäla det primära utbrottet av smittorna, dels anmäla upphävande – efter utrotning av det sista utbrottet - av införda restriktioner beträffande smittorna. I rådets direktiv 90/425/EEG stadgas vidare att bin som kommer från en annan medlemsstat och som är bärare av dessa smittor omedelbart ska sättas i karantän eller avlivas.

Utredningen anser att EU-lagstiftningen indirekt uppställer krav på bekämpning av tropilaelapskvalster och skalbaggar av typen Aethina tumida. Det är smittor som normalt sett inte finns inom EU och en spridning av dem skulle kunna leda till ekonomiska förluster för binäringen. Utredningen finner därför att det föreligger förutsättningar att klassificera smittorna som allmänfarliga. Då smittan sprids via bin är det inte möjligt att spärra det smittade området. Utredningen finner därför att smittan ska klassificeras som åtgärdssmittor. Uppträder smittan i landet bör den utrotas från bin som hålls av människor. • Rävens och hundens dvärgbandmaskar

Sverige har erhållit rätt att tillämpa särskilda införselkrav avseende dvärgbandmask vid transporter av vissa sällskapsdjur enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 och rådets direktiv 92/65/EEG. För införsel av dessa djur krävs att de

är avmaskade före införseln. Utredningen finner att Sverige härigenom har förbundit sig att vidta åtgärder för att förhindra att smittan sprids i landet. Smittan är vidare en zoonos med potentiellt mycket allvarligt förlopp hos människor. Den ska därmed omfattas av direkta åtgärder mot enskilda, i enlighet med EU:s lagstiftning, och ska därmed anses som en allmänfarlig djursmitta enligt förslaget. Spridning från ett smittat djur förhindras genom avmaskning av djuret. Smittan bör därför klassificeras som en åtgärdssmitta. Uppträder smittan i landet bör den utrotas från djur som hålls av människor.

Djursmittor som inte föreslås omfattas av definitionen om allmänfarliga djursmittor

De flesta djursmittor kommer inte att omfattas definitionen om allmänfarliga djursmittor. Utredningen bedömer att vissa sjukdomar som i dag omfattas av epizootilagens regler inte kommer att uppfylla förslagets kriterier för allmänfarliga djursmittor. Nedan redovisas vilka överväganden som ligger bakom utrednings uppfattning beträffande dessa och vissa andra djursmittor.

Utförligare beskrivningar av smittorna finns i del A, bilaga 5. • Pig respiratory and reproductive syndrome (PRRS)

PRRS är inte en zoonos. Sjukdomen omfattas av epizootilagen men inte av lagstiftning på EU-nivå. Sverige har ansökt om tilläggsgarantier för sjukdomen. Sverige upprätthåller de införselkrav för svin som gällde före EU-medlemskapet, bl.a. karantän och provtagning med avseende på PRRS. EU:s nuvarande lagstiftning medger dock inte att garantier beviljas för PRRS. Utredaren bedömer därför att Sveriges införselkrav inte är förenliga med EUrätten och att de bör slopas. Detta kommer att leda till att staten inte kan förhindra införsel av PRRS-smittade grisar till landet. Sverige skulle, trots detta, kunna välja att låta PRRS omfattas av lagstiftningens tvingande regler. Det kan diskuteras i vilken mån som PRRS ger upphov till så stora förluster för en större grupp av enskilda djurägare att det är motiverat med tvingande regler. Smittan är etablerad inom svinproduktionen i länder med stor svinproduktion som Danmark och Nederländerna. Enligt veterinärmedicinsk expertis kan kostnaderna till följd av produktions-

nedsättningar bli mycket höga under de första åren efter att smittan kommit in i en besättning. Därefter utvecklar djuren immunitet, vilket innebär att färre djur insjuknar och symptomen blir lindrigare. Det kan även diskuteras i vilken mån som PRRS är en sådan sjukdom som kan hanteras av en enskild djurägare. Branschen och enskilda djurägare kan dock ställa krav på att endast handla med djur som kommer från PRRS-fria besättningar. Smittspridningen kan sannolikt också begränsas genom långtgående biosäkerhetsåtgärder men erfarenheter från andra länder har visat att det är svårt för enskilda besättningar att behålla PRRS-frihet om smittan finns i omgivningen. Sammantaget finner dock utredningen att sjukdomen inte uppfyller kriterierna för en allmänfarlig djursjukdom. • Paratuberkulos hos nötkreatur, får och getter

Paratuberkulos finns hos nötkreatur, får och getter i princip i samtliga medlemsstater. I Sverige påvisades smittan hos nötkreatur av köttras under 1980-talet. Sjukdomen omfattas av epizootilagen. Ett frivilligt kontrollprogram startades i köttbesättningar med syfte att utrota smittämnet. Sverige ansökte i samband med EU-anslutningen om tilläggsgarantier för paratuberkulos och upprätthåller än i dag de införselkrav för nötkreatur som gällde vid tiden för EUanslutningen. Enligt införselreglerna får nötkreatur endast föras in i Sverige om djuren kommer från besättningar som inte har visat tecken på paratuberkulos under de senaste fem åren. Vidare ska provtagning av djuren ske i isolering före införseln. EU:s nuvarande lagstiftning medger dock inte att tilläggsgarantier beviljas för paratuberkulos hos nötkreatur. Utredningen bedömer att Sveriges införselkrav avseende paratuberkulos såväl hos nötkreatur som får och get inte är förenliga med EU-rätten och finner att de bör slopas.

Om ett slopande av införselkraven leder till att många lantbrukare väljer att ta in nötkreatur från länder där paratuberkulos är utbrett, finns en uppenbar risk att smittan kommer in i landet. Visserligen kan enskilda lantbrukare ställa motsvarande krav som staten i dag ställer på att djuren ska komma från ”fria besättningar”, att prover ska tas m.m., men risken att få in smittade djur kan ändå inte uteslutas eftersom dessa krav inte ger en hundraprocentig säkerhet. Detta beror på sjukdomens långsamma förlopp och på att de diagnostiska metoder som finns inte är tillräckligt känsliga. För

att med säkerhet konstatera att ett djur inte är smittat med paratuberkulos behövs upprepade provtagningar med flera månaders mellanrum – alltså mer långtgående krav än dagens regelverk. En viktig faktor för ett fortsatt skydd mot sjukdomen torde vara information till lantbrukare så att dessa avstår från att köpa riskdjur. Det bör ligga i näringens intresse att sprida sådan information. • Smittor hos bin och humlor med undantag från lilla

kupskalbaggen (Aethina tumida) samt tropilaelapskvalster

Bismittorna amerikansk yngelröta och varroasjuka finns i Sverige och bekämpas enligt föreskrifter utfärdade av Jordbruksverkets med stöd i bisjukdomslagen (1974:211). Utöver dessa två smittor omfattar bisjukdomslagen även kvalstersjuka (trakékvalster), som aldrig påvisats i landet. Bekämpningen av amerikansk yngelröta och varroasjuka syftar till att minska smittspridning genom att ålägga biodlare att behandla sjuka bisamhällen alternativt avliva och destruera smittade kupor. Bekämpningen syftar däremot inte till att utrota smittämnena eftersom detta bedöms som omöjligt.

Bismittor är inte föremål för harmoniserade bekämpningsbestämmelser inom EU men enligt rådets direktiv 92/65/EEG får handel inom gemenskapen med bin eller humlor bara ske om särskilda krav är uppfyllda för att förhindra spridning av amerikansk yngelröta, lilla kupskalbaggen (Aethina tumida) samt tropilaelapskvalster. Bl.a föreskrivs beträffande amerikansk yngelröta att bina och humor inte är föremål för förbud avseende smittan samt att ett sådant förbud ska gälla i minst 30 dagar efter det senaste smittade fallet och från den dag då alla kupor inom en radie om tre kilometer kontrollerades av den behöriga myndigheten och alla smittade kupor bränts eller behandlats. Se dock ovan vad gäller utredningens förslag om lilla kupskalbaggen (Aethina tumida) samt tropilaelapskvalster. Sverige ansökte i samband med anslutningsförhandlingarna med EU om tilläggsgarantier för varroasjuka och trakékvalster, baserat på att dessa bekämpas i Sverige. Tilläggsgarantier har dock inte beviljats och Jordbruksverket har ändrat införselföreskrifterna för bin för att anpassa dessa till rådets direktiv 92/65.

Utredningen har konstaterat att såväl varroakvalster som amerikansk yngelröta sprids i landet trots bekämpning enligt bisjukdomslagen. De båda smittorna är i dag så spridda i landet att

de får bedömas ha blivit endemiska. Det nämnda direktivet innehåller detaljerade regler för de bekämpningsåtgärder som ska kunna vidtas mot amerikansk yngelröta för att bin ska kunna säljas till ett annat land. Utredningen bedömer att ingripande åtgärder mot i princip samtliga biodlare i landet inte motiveras av behovet av att sälja bin från Sverige. De åtgärder som behövs för att minska smittrycket måste vidtas av biodlarna och deras organisationer utan tvingande lagstiftning. • Q-feber

Q-feber är en zoonos som kan förorsaka sjukdom hos människa. Sjukdomen är inte en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen. Q-feber finns i Sverige hos såväl nötkreatur som får och getter, men sjukdomen omfattas inte av någon tvingande lagstiftning på djurområdet eftersom det i dagsläget inte finns tillräcklig kunskap om hur sjukdomen bör bekämpas. Utredningen föreslår därför inte heller att sjukdomen ska klassificeras som en allmänfarlig djursjukdom.

Smittämnet har orsakat ett flertal sjukdomsfall bland människor i Nederländerna. Q-feber bör bli föremål för vidare bedömning inom ramen för den zoonossamverkan som utredningen föreslår inrättas vid SVA. Se mer om zoonossamverkan i del A, avsnitt 3.7.2. • Resistenta bakterier

Det är ett växande problem i samhället att bakterier utvecklar resistens mot olika antibiotika. Det finns farhågor om att sjukdomar hos människa som i dag lätt kan botas med antibiotika, t.ex. lunginflammationer och sårinfektioner, i framtiden kan bli svårbehandlade på grund av utbredd antibiotikaresistens. Ett antal resistenta bakterier har påvisats hos olika djurslag såväl i Sverige som i övriga länder. De mest uppmärksammade är meticillinresistenta gula stafylokocker (MRSA), vankomycinresistenta enterokocker (VRE) och ESBL-bildande tarmbakterier (ESBL – extended spectrum betalactamase – är en grupp enzymer som bryter ner bl.a. penicillin). Överföring kan ske av resistenta bakterier från djur till människor. Det finns därför skäl att begränsa förekomsten av resistenta bakterier hos djur. I dag omfattas dock inga resistenta bakterier av tvingande lagstiftning på djurområdet eftersom kunskaper inte finns om hur smittan ska hanteras i

djurhållningen. Utredningen anser att sådant arbete ska inledas eller – i förekommande fall – slutföras snarast. Sammantaget finner dock utredningen att det i dagsläget inte finns tillräcklig kunskap om dessa smittämnen för att kunna klassificera dem som en allmänfarlig djursjukdom. • Leptospira hardjo och leptospira pomona

Sverige ansökte i samband med EU-anslutningen om tilläggsgarantier för leptospira hardjo, som drabbar nötkreatur samt leptospira pomona som drabbar grisar. Än i dag upprätthåller Sverige krav på provtagning för leptospira vid införsel av nötkreatur och grisar. Smittorna omfattas inte av epizootilagen. EU:s nuvarande lagstiftning medger inte heller att tilläggsgarantier får beviljas för leptospira hardjo och leptospira pomona. Leptospiros är en zoonos men den är inte en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen. De bakterier som orsakar leptospiros finns i landet, men bland djur som hålls är smittan sällan förekommande. Utredningen har inte anledning att anta att sjukdomen kan ge stora ekonomiska förluster för jordbruksnäringen i förslagets mening. Smittorna uppfyller inte kriterierna för att klassificeras som allmänfarliga djursmittor. Åtgärder för att förhindra smitta i samband med handel med djur kan vidare vidtas av lantbrukaren själv utan stöd av tvingande lagstiftning. • Campylobakter foetus och trichomonas foetus

Sverige ansökte i samband med EU-anslutningen om tilläggsgarantier för campylobacter foetus och trichomonas foetus för nötkreatur och upprätthåller än i dag krav på provtagning med avseende på dessa smittämnen vid införsel av nötkreatur. Smittorna omfattas inte av epizootilagen och EU:s nuvarande lagstiftning medger inte heller att tilläggsgarantier beviljas för dem. Smittorna är inte zoonoser. Sjukdomarna sprids via naturlig betäckning och de har minskat i omfattning i och med att artificiell insemination blivit allmänt förekommande. Utredningen har inte anledning att anta att sjukdomen skulle kunna ge stora ekonomiska förluster för jordbruksnäringen. Smittorna uppfyller inte kriterierna för att klassificeras som allmänfarliga djursmittor.

• Campylobakter

Campylobakter är en bakterie som förekommer i tarmkanalen hos ett flertal varmblodiga djurarter samt fåglar. Smittan förekommer i Sverige. I konventionell slaktkyckling förekommer campylobakter i medeltal i 12 procent av kycklingarna, medan i ekologisk kyckling är nästintill samtliga kycklingar bärare av smittan. Smittan förekommer naturligt i miljön och har sådan spridning att det i nuläget inte kan anses vara motiverat att vidta tvingande åtgärder mot smittan i djurhållningen. Kontroller av campylobakter sker också i livsmedelskedjan. • Transmissibel gastroenterit (TGE)

Sverige har ansökt om tilläggsgarantier för transmissibel gastroenterit (TGE) och upprätthåller alltjämt krav på provtagning för TGE vid införsel av grisar. Enligt EU-lagstiftningen är det möjligt för en medlemsstat att erhålla tilläggsgarantier för TGE. Utredningen har dock bedömt att Sverige, i avvaktan på kommissionens beslut, inte har rätt att upprätthålla kraven på provtagning. TGE är inte en zoonos. Sjukdomen är mycket smittsam bland svin men omfattas i dag inte av epizootilagen och utgör enligt svenska experter inte någon stor risk för svenska grisbesättningar, delvis eftersom ett annat virus (coronavirus) finns bland svenska grisar och kan fungera som ett naturligt vaccin. Utredningen bedömer att sjukdomen inte kan ge stora ekonomiska förluster för jordbruksnäringen. TGE uppfyller inte kriterierna för att klassificeras som en allmänfarlig djursjukdom. Åtgärder för att förhindra smitta i samband med handel med djur kan vidtas av lantbrukaren själv utan stöd i tvingande lagstiftning. • Porcine Epidemic diarrhoea (PED)

Sverige har ansökt om tilläggsgarantier för PED och upprätthåller krav på provtagning vid införsel av svin till landet. EU:s nuvarande lagstiftning medger inte att tilläggsgarantier beviljas för sjukdomen. Sjukdomen har likartade kliniska symtom som TGE. PED är inte en zoonos och omfattas inte av epizootilagen. Det virus som orsakar PED har inte påvisats i Sverige men förekommer i andra medlemsländer. Utredningen bedömer att sjukdomen inte kan ge stora ekonomiska förluster för jordbruksnäringen i förslagets

mening. PED uppfyller inte kriterierna för att klassificeras som en allmänfarlig djursjukdom. • Infektiös laryngotrakeit (ILT)

ILT omfattades fram till år 1997 av den svenska epizootilagen, men ströks från listan av epizootisjukdomar efter det att den hade spridits i icke-kommersiella s.k. hobbyflockar av fjäderfä. Åtgärder för att förhindra smitta kan vidtas av lantbrukaren själv utan lagstiftning, vilket åskådliggörs av att sjukdomen inte har orsakat problem för fjäderfänäringen sedan den ströks från epizootilistan. Utredningen bedömer därför att ILT inte kan ge stora ekonomiska förluster för jordbruksnäringen. ILT uppfyller inte kriterierna för att klassificeras som en allmänfarlig djursjukdom. • Fågelkoppor

Sverige har ansökt om tilläggsgarantier för fågelkoppor. Sjukdomen är inte en zoonos och den omfattas inte av epizootilagen. Fågelkoppor har aldrig påvisats hos fjäderfä i Sverige men finns hos vilda fåglar, där den främst förekommer hos talgoxar och kråkfåglar.

Utredningen bedömer därför att fågelkoppor inte kan ge stora ekonomiska förluster för jordbruksnäringen. Fågelkoppor uppfyller inte kriterierna för att klassificeras som en allmänfarlig djursjukdom. • Smittsam juverinflammation hos får och get

Sverige har ansökt om tilläggsgarantier för sjukdomen och upprätthåller de införselkrav som gällde före EU-inträdet. Sjukdomen är inte en zoonos och den omfattas inte av epizootilagen. Sjukdomen har inte diagnostiserats i Sverige och i Europa förkommer den främst i länderna kring Medelhavet. Varken de veterinära myndigheterna eller näringen anser i dag att tilläggsgarantier för denna sjukdom är en prioriterad fråga, då den kan hanteras av näringen själv. Sammantaget finner således utredningen att sjukdomen inte uppfyller kriterierna för att klassificeras som en allmänfarlig djursjukdom.

Nytillkommande djursmittor

Det är viktigt att det inom landet finns beredskap för att bedöma hur nya djursmittor ska hanteras om det skulle uppstå risk för att sådana smittor kan komma in i landet. Förändringar i klimatet kan medföra att smittämnen som finns i landet men som inte tidigare ansetts utgöra hot mot människor eller djur måste klassificeras som allmänfarliga. Också det kräver framförhållning och beredskap att vidta åtgärder.

Det är viktigt vid bedömning av en ny djursmitta att experter från olika vetenskapsområde i samverkan ges möjlighet att utarbeta förslag på om ett visst smittämne ska kategoriseras som allmänfarligt och hur det i så fall ska åtgärdas. Detta var det naturliga sättet att utarbeta bekämpningsprogram under första hälften av 1900-talet. Utredningen anser att det behövs bred ansats där givetvis humanmedicin och veterinärmedicin måste vara företrädda men också annan vetenskaplig expertis. Detta är särskilt angeläget i fråga om smittämnen som är zoonotiska. Utredningen lägger i del A, avsnitt 3.7.2 förslag om en förstärkt och formaliserad zoonossamverkan mellan berörda myndigheter.

En bredare samverkan mellan experter med olika vetenskaplig kompetens kan komma att leda till nya bedömningar avseende vilka djursmittor som ska klassificeras som allmänfarliga. Framför allt kan smittor som påverkar folkhälsan, t.ex. de ovan omnämnda MRSA (och eventuellt andra resistenta bakterier) samt Q-feber, komma att omfattas.

Även en ny djursmitta som enbart smittar mellan djur och är ofarlig för människor kan komma att omfattas av lagstiftningen, t.ex. om det bedöms att djursmittan genom sitt spridningssätt kan orsaka stora ekonomiska förluster för lantbruks- eller vattenbruksnäringen eller om beslut tas inom EU om bekämpning av ytterligare djursmittor.

När det är frågan om nya djursmittor som EU anser är viktigt att reglera för att motverka att de sprids genom handeln med djur på den inre marknaden och ställer krav på att smittan inte får förekomma i handeln kan bekämpning av smittämnet ge handelsfördelar. Är det frågan om smittämnen som endast har betydelse för animalieproduktionen, och inte är en allvarlig zoonos, bör möjligheten att föra upp smittämnet bland de allmänfarliga djursmittorna särskilt diskuteras med företrädare för animalieproduktionen. Utredningens förslag innebär att näringen ges ett

större åtagande för smittläget i djurhållningen och det är därför rimligt att näringens åsikt om värdet av att bekämpa en viss djursmitta vägs in i bedömningen om vilka åtgärder som är lämpliga att vidta.

3.5¶Riskhantering kopplad till djurhållning m.m.

3.5.1¶Producentens ansvar för att reducera risker i produktionen

Utredningens förslag: Den som håller djur ska vara skyldig att vidta åtgärder i syfte att minska risken för introduktion eller spridning av djursmittor (biosäkerhetsåtgärder). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande Jordbruksverket, ges rätt att föreskriva om hygien- och andra biosäkerhetsåtgärder som den som håller djur ska iaktta.

Den som håller djur i näringsverksamhet, i större omfattning eller för förevisning ska vara skyldig att ha en plan för att hantera risken för introduktion eller spridning av smitta (biosäkerhetsplan).

Regeringen bemyndigas att lägga fast de faktorer som ska beaktas i en sådan plan.

Krav på biosäkerhetsåtgärder hos djurhållare

Den ovan i del A, avsnitt 3.1 redovisade utgångspunkten ger stöd för att ställa krav på den som håller djur utifrån smittskyddssynpunkt.

Jordbruksverket har antagit föreskrifter med hygienbestämmelser för specifika produktionsformer. I bl.a. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2010:58) om obligatorisk hälsoövervakning av fjäderfä finns bestämmelser om hur stallar ska utformas och bestämmelser om hygien och skötsel för anläggningar med avelsfjäderfä med höns och kalkoner och för kläckerier .

9 Genom föreskrifterna genomförs rådets direktiv 2009/158/EG av den 30 november 2009 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och för import från tredje land av fjäderfä och kläckägg. Föreskrifterna är dock mer omfattande än direktivets krav på så sätt att kraven i föreskrifterna gäller för samtliga anläggningar och inte enbart för anläggningar som är verksamma i handel inom unionen.

Vissa generella regler om hygienåtgärder finns även i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2003:71) om förebyggande åtgärder avseende zoonoser. I föreskrifterna, som gäller för alla typer av djurhållning med undantag av icke yrkesmässig djurhållning i enskilda hem, finns krav på vissa hygienåtgärder för dels anläggningar utan besöksverksamhet, dels anläggningar med besöksverksamhet. Föreskrifterna har meddelats med stöd av bl.a. ett bemyndigande i lagen (2006:815) om provtagning på djur, m.m. (provtagningsförordningen), vilket i sin tur stödjer sig på 6 § första stycket 4 lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen). Enligt denna bestämmelse får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om krav på hygien.

För anläggningar utan besöksverksamhet åläggs djurhållaren att tillse att personer som vistas i anläggningarna ska ha möjlighet att tvätta händerna efter kontakt med djur, att god ordning och god hygien ska råda i anläggningarna, att besökare använder skyddskläder och skoskydd samt att djurutrymmen och inredning noggrant rengörs och, om möjligt, desinfekteras.

För en anläggning med besöksverksamhet, såsom en djurpark eller en 4H-gård, föreskrivs att det ska upprättas och kontinuerligt uppdateras ett skriftligt hygienprogram. Hygienprogrammet ska baseras på en riskanalys där hänsyn bl.a. ska tas till vilken typ av verksamhet och vilka djurslag som finns på den berörda anläggningen samt omfattningen av och på vilket sätt som kontakt sker mellan djur och människor. Som en del i hygienprogrammet ska särskilda besöksrutiner utarbetas. Hygienprogrammet samt uppdateringar av detta ska lämnas till länsstyrelsen. Om riskanalysen visar att det finns en påtaglig risk för spridning av zoonotiska smittämnen och sjukdomar ska djurhållaren se till att anläggningen genomgår en regelbunden provtagning avseende dessa smittämnen och om smittämne påvisas vid sådan provtagning ska djurhållaren vidta åtgärder för att minimera risken för spridning av smittämnet från smittade djur till besökare.

Utredningen anser att dessa föreskrifter utgör en god utgångspunkt för ett fortsatt arbete med frågorna. Utredningen föreslår därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, dvs. Jordbruksverket, även i framtiden bör ha möjlighet att meddela föreskrifter om grundläggande hygienåtgärder och andra biosäkerhetsåtgärder. Sådana åtgärder bör kunna omfatta såväl krav på besöksrutiner som krav på hur stallar

och andra utrymmen ska utformas. Även krav på att en djurhållare ska kontrollera sina djurs hälsostatus genom att med viss föreskriven frekvens provta djuren kan, om kravet inte uppställs i övervakningssyfte, omfattas av bemyndigandet.

Det förefaller som om efterlevnaden av de nuvarande allmänna hygienföreskrifterna brister, särskilt när det gäller anläggningar utan besöksverksamhet. Som anförs i del B, avsnitt 6.4.2 tillhandahåller t.ex. mindre än 40 procent av de djurhållare som har klövbärande djur skyddskläder till besökare. En anledning till den bristande regelefterlevnaden är sannolikt att djurhållare har dålig kännedom om föreskrifterna. Därtill kommer att den offentliga kontrollen över efterlevnaden av dem är otillräcklig. Det är därför angeläget att stärka djurhållarnas kunskap om biosäkerhet samt att det finns ett väl fungerande kontrollsystem. Utredningen återkommer till detta nedan.

När det gäller krav på utformning av stallar m.m. kan följande tilläggas. I 5 § djurskyddsförordningen (1988:539) finns krav på förprövning av djurstallar. Enligt denna bestämmelse får inte stallar och andra förvaringsutrymmen för djur uppföras, byggas till eller byggas om utan att stallarna på förhand har godkänts från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Förprövningen av djurstallar är en form av bygglov för djurstallar som infördes redan år 1973 som ett instrument för att förbättra djurhållningen. I förprövningen bedöms om den planerade byggnadsåtgärden uppfyller kraven som gäller för bl.a. mått och utrymmen, inredning, liggytor, utgödslingssystem, stallklimat och luftkvalitet. I förprövningen ingår förutom kontroll att djurskyddsbestämmelserna följs även rådgivning rörande inhysnings- och produktionssystemen.

Utredningen har övervägt att i djursmittslagen införa en bestämmelse om krav på förprövning av djurstallar utifrån biosäkerhetssynpunkt. De skäl som motiverar kraven på förprövning utifrån djurskyddslagens (1988:534) regelverk kan även hävdas när det gäller smittskyddsfrågorna. Ny- eller ombyggnation av djurstallar innebär ofta mycket stora investeringar. Ett djurstall ska uppfylla många krav och djurhållning är en komplex verksamhet och det kan vara svårt för en enskild djurhållare att överblicka de konsekvenser som byggnaden kan få för smittskyddet. Att staten på förhand ser till att byggnaderna uppfyller kraven på biosäkerhet skulle således kunna minska såväl samhällets som näringens kostnader för bl.a. bekämpningen av djursmittor.

Innan man inför ett nytt administrativt betungande krav bör man dock ställa sig frågan om kravet verkligen är nödvändigt. Det är verksamhetsutövaren som har att bedöma och hantera de risker som produktionen innebär. Även de bedömningar som bör göras kring alternativa utförande av en anläggning är verksamhetsutövarens. Det är utredningens uppfattning att djurhållaren kommer att erhålla stöd för en effektiv smittskyddsplanering genom de krav på biosäkerhetsåtgärder som utredningen föreslår. Härvid avses särskilt möjligheten att kunna föreskriva om hygienåtgärder och kraven på biosäkerhetsplaner, se mer nedan om dessa planer. Det är således utredningens bedömning att ett krav på förprövning ur biosäkerhetssynpunkt inte är nödvändig eller proportionerlig i förhållande till den avsedda nyttan med åtgärden.

Biosäkerhetsplaner

För att verksamhetsutövaren på ett bra sätt ska prioritera resurser för biosäkerhetsåtgärder fordras att riskerna har identifierats och bedömts. För bra bedömningar behövs bra underlag.

Vilka de konkreta riskerna är i en viss verksamhet och vilka åtgärder eller rutiner som är lämpliga för att reducera riskerna kan bäst avgöras i den enskilda verksamheten. För att identifiera risker och visa hur riskerna har hanterats eller kommer att hanteras föreslår utredningen att djurhållaren ska upprätta en biosäkerhetsplan. Planen motsvarar delvis det ovan beskrivna hygienprogrammet som upprättas av bl.a. djurparker. Biosäkerhetsplanen har dock ett vidare syfte då den inte enbart tar sikte på spridning av zoonotiska smittämnen mellan djur och människor utan att även andra smittämnen ska beaktas i planen.

En biosäkerhetsplan i en omfattande verksamhet kommer inte och ska inte heller vara densamma som biosäkerhetsplanen i en mer begränsad verksamhet. Även om begreppet kan vara nytt för många som håller djur så är grundtanken inte ny. Alla djurhållare har sannolikt vid något tillfälle haft anledning att förhålla sig till frågor om hur dennes djur ska skyddas från att drabbas av någon sjukdom. Det nya för flera djurhållare kan vara att ha formaliserade planer för detta.

Risker för smittspridning är något som alla djurhållare har att förhålla sig till. Att ålägga djurhållare av rena sällskapsdjur en skyldighet att föra biosäkerhetsplaner vore dock att lägga på dessa

djurhållare en alltför administrativt betungande uppgift i förhållande till riskerna med djurhållningen. Utredningen finner därför att kravet bör begränsas till djurhållare som bedriver djurhållning i näringsverksamhet eller annars håller djur i större omfattning. Vidare bör de som håller djur för förevisning, t.ex. djurparker omfattas av kraven.

För att bedöma riskerna är det viktigt att de inte underskattas eller överskattas. Risk utgörs av två element, sannolikheten för händelsen och konsekvens som uppstår om händelsen inträffar. Risker med mycket liten sannolikhet bör generellt inte leda till någon åtgärd. Risker med stor sannolikhet men där händelsen ger små konsekvenser kan vara sådana att de inte bör åtgärdas om kostnaden för att minska riskerna blir större än själva konsekvensen. Vid bedömning av risker i verksamheten ska det enligt utredningens uppfattning finnas några faktorer som alla som håller djur i näringsverksamhet ska beakta.

Under det svenska ordförandeskapet i Europeiska unionens råd tog Sverige, inom ramen för rådsarbetsgruppen för chefsveterinärer, initiativ till att undersöka vilka faktorer som medlemsstaterna anser vara de viktigaste för ett gott smittskydd och vilka de viktigaste incitamenten är för att skapa detta. De faktorer som chefsveterinärerna upplever vara av betydelse för spridning av djursmittor mellan gårdar är i fallande ordning: 1. Förflyttningar av djur och de direktkontakter som uppstår

mellan djur. 2. Indirekta kontakter genom t.ex. personer och fordon. 3. Miljö, t.ex. genom kontakter med vilda djur eller vektorer. 4. Djurtäthet. 5. Bristande kunskap hos djurägare om spridningsvägar.

De viktigaste åtgärderna för att minska risken med smittspridning uppgavs vara: 1. Hygienåtgärder genom t.ex. rutiner för hygien och besökare. 2. Karantän, isolering och testning. 3. Sektionering och s.k. ”all-in all-outsystem”. 4. Kunskap om hälsostatus, certifikat, spårbarhet och övervakning.

5. Utbildning och kunskap.

Utredningen anser att det är bland de nämnda faktorerna som grundkraven för biosäkerhetsplaner ska hämtas. Bestämmelserna är av sådan karaktär att regeringen lämpligen bör bemyndigas att fastställa grundkraven. Utredningen föreslår dock att grundkraven ska gälla för all djurhållning i näringsverksamhet eller annan djurhållning med större omfattning samt djurhållning för förevisning, t.ex. på djurparker. I sådana verksamheter ska riskerna inom följande fyra områden alltid värderas och hanteras i biosäkerhetsplanen: handel med djur, transporter av djur, kontakter med vilda djur eller andra vektorer samt hantering av foder.

För några djurhållare medför förslaget inte något nytt utan befintliga dokument med motsvarande syfte kan fortsätta att användas. För några blir det en enkel uppgift att identifiera och hantera riskerna. För andra kan det finnas behov av stöd för att ta fram biosäkerhetsplanen. Utredningen återkommer till förslag om att avveckla stöden till dagens kontrollprogram till förmån för ett förslag att stödja utveckling och framtagande av s.k. biosäkerhetsprogram i branschorganisationernas regi.

Utredningen redogör i del B, avsnitt 13.4, för begreppet utsläppande på marknaden som används inom EU även vad gäller djur. Biosäkerhetsprogram kan utgöra en del för att upprätthålla sådan handel.

Förenlighet med EU-lagstiftningen

Utredningen bedömer att uppställande av hygienkrav samt krav på biosäkerhetsplaner inte i sig kan anses strida mot EUlagstiftningen. Det finns vissa EU-bestämmelser om hygienåtgärder vid framför allt handel med levande djur. I övrigt är frågan inte harmoniserad. Det kan dock inte uteslutas att nationella krav på biosäkerhetsplaner, liksom krav på vad djurhållare ska iaktta i sin djurhållning, på ett indirekt sätt kan komma att påverka den fria rörligheten av varor på den inre marknaden. Sådan påverkan är förbjuden om de inte kan motiveras utifrån behovet av att skydda bl.a. människors eller djurs liv och hälsa. Åtgärderna måste även vara nödvändiga för att uppnå det eftersträvade syftet, icke diskriminerande samt proportionerliga.

Utredningens förslag om krav på biosäkerhetsplaner syftar till att skydda människors eller djurs liv och hälsa. Utredningen bedömer att det inte finns några andra mindre ingripande åtgärder för att uppnå detta syfte. Kraven är inte diskriminerande gentemot företagare i andra länder och de får anses vara proportionerliga i förhållande till syftet. Utredningen bedömer således sammantaget att de är förenliga med EU-lagstiftningen. Naturligtvis måste även de av Jordbruksverket antagna föreskrifterna om hygienåtgärder m.m. uppfylla dessa krav, vilket är något som verket måste ta hänsyn till i samband med att föreskrifterna antas.

3.5.2¶Branschriktlinjer

Utredningens förslag: Näringens organisationer bör utarbeta branschriktlinjer för god biosäkerhet. Staten bör bidra med finansiellt stöd för framtagandet av sådana riktlinjer. Riktlinjerna ska granskas och godkännas av Jordbruksverket, efter samråd med Livsmedelsverket och andra berörda myndigheter, och därefter offentliggöras.

Ett gott smittskyddsläge i landet förutsätter, som anförts ovan, att djurägare, transportörer, djurhandlare m.fl. är väl medvetna om vikten av ett gott smittskyddsarbete och hur det ska genomföras. Förslaget att djurhållare måste upprätta biosäkerhetsplaner ställer krav på att det finns stöd för dem i detta arbete.

Här kommer näringens organisationer att spela en viktig roll. Utredningen anser att de bör uppmuntras att ta fram branschriktlinjer för god biosäkerhet. Sådana riktlinjer bör omfatta de ovan anförda grundkraven för biosäkerhetsplaner, dvs. handel med djur, transporter samt hantering av foder. Det är angeläget att dessa grundkrav anpassas efter villkor och förutsättningar i olika sektorer. Inom branschorganisationerna bör vidare grundkraven kombineras med riktlinjer för de risker som kan finnas för olika produktionstyper. Detta innebär att det kan finnas utrymme för riktlinjer där biosäkerhetsåtgärderna är inriktade på viss produktionsgren, t.ex. ekologisk uppfödning av grisar, integrerad slaktsvinsuppfödning eller suggpooler.

I hygienlagstiftningen på livsmedelsområdet finns bestämmelser om hygienkrav för livsmedelsföretag. Med livsmedelsföretag avses

företag som bedriver verksamhet som hänger samman med produktion, bearbetning och distribution av livsmedel, dvs. även primärproducenter av livsmedel omfattas av lagstiftningen. Av artiklarna 7 och 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien finns bestämmelser om nationella riktlinjer. Det föreskrivs att medlemsstaterna ska uppmuntra utarbetandet, spridandet och användandet av nationella riktlinjer för god hygienpraxis. Riktlinjerna ska utarbetas av livsmedelsbranschen i samråd med företrädare för särskilt berörda parter, t.ex. behöriga myndigheter och konsumentgrupper.

När det gäller riktlinjer för primärproduktionen och därmed sammanhängande verksamheter föreskrivs i EU-förordningen att det ska göras med beaktande av rekommendationerna i bilaga I, del B till förordningen. I bilagan anges att nationella riktlinjer för god hygienpraxis bör omfatta lämplig information om faror som kan uppstå i primärproduktionen och åtgärder för att kontrollera dessa faror. Som exempel på sådana faror och åtgärder anges bl.a. beredning, lagring, användning och spårbarhet av foder, korrekt bortskaffande av döda djur m.m., skyddsåtgärder för att förhindra införande av smittsamma sjukdomar som kan överföras till människor via livsmedel samt åtgärder som rör djurs renhet.

Framtagna hygienbranschriktlinjer granskas och godkänns av Livsmedelsverket. Verket för på sin hemsida en lista över godkända branschriktlinjer. När det gäller riktlinjer som berör primärproduktionen har dessa även granskats av Jordbruksverket. För primärproduktionen fanns sommaren 2010 branschriktlinjer för mjölkproduktion och hantering av honung.

Biosäkerhetsriktlinjerna bör på motsvarande sätt granskas gentemot kraven i lagstiftningen samt göras tillgängliga. För branscher inom primärproduktionen av livsmedel kommer branschriktlinjer med avseende på biosäkerhet att kunna komplettera redan befintliga riktlinjer. De kommer dock att täcka fler aspekter och risker än de riktlinjer som enbart är relaterade till säkra livsmedel. Utredningen finner att för branscher där det finns hygienriktlinjer bör biosäkerhetsriktlinjerna ses som ett komplement till de nationella hygienriktlinjerna. Möjligheten att ta fram biosäkerhetsriktlinjer bör dessutom även finnas för de branscher som representerar företagare som inte är livsmedelsproducerande, såsom djurparker eller uppfödning och försäljning av sällskapsdjur.

Kompetensen att bedöma riktlinjerna ur biosäkerhetssynpunkt ligger inte i första hand på Livsmedelsverket utan på Jordbruksverket. Utredningen föreslår därför att Jordbruksverket ska bedöma biosäkerhetsriktlinjer, i samråd med Livsmedelsverket och andra berörda parter, samt att verket på sin hemsida ska publicera de godkända riktlinjerna. Denna fråga bör lämpligen regleras i djursmittsförordningen.

För att stödja näringens arbete i framtagandet av branschriktlinjer för god biosäkerhet bör staten kunna lämna finansiellt stöd.

3.5.3¶Utbildning

Utredningens förslag: Utbildning med inriktning på biosäkerhetsåtgärder ska uppmuntras. Utredningen föreslår att det avsätts sammanlagt 10 miljoner kronor för detta under tre år enligt följande: år 1 avsätts 2 miljoner kronor, år 2 avsätts 3 miljoner kronor och år 3 avsätts 5 miljoner kronor.

Stöd för utbildning kring biosäkerhets- eller andra före-

byggande åtgärder bör inarbetas i det kommande

landsbygdsprogrammet.

Utredningen visar, i del B, avsnitt 6.4.3, att kunskapen om biosäkerhet och hur djursmittor kan förebyggas på gårdsnivå kan förbättras. Det behövs ytterligare insatser för att öka kompetensen om att förebygga djursmittor inom primärproduktionen.

Kommissionen har angett att en av de viktigaste åtgärderna för att förebygga introduktion av smittor är djurhållarens medvetenhet om betydelsen av ett gott smittskydd genom utbildning och egen erfarenhet av utbrott. I redovisningen från rådsarbetsgruppen för unionens chefsveterinärer lyftes utbildning också fram som en viktig åtgärd. Utbildning är en viktig faktor för att en djurhållare ska kunna utforma sina speciella biosäkerhetskrav. Bristande kunskap hos djurägare om spridningsvägar pekas ut som en viktig faktor för spridning av djursmittor.

Utredningens förslag skärper kraven på djurägaren eller djurhållaren. Utredningen har övervägt om det i lag ska anges att den som driver djurhållning i näringsverksamhet måste ha dokumenterad kompetens, t.ex. en viss utbildning. Ett sådant krav

finns redan föreskrivet med stöd av djurskyddslagstiftningen för den som säljer vissa sällskapsdjur . Motsvarande regler finns också inom andra yrkesområden där verksamheten kan få allvarliga konsekvenser om den bedrivs på felaktigt sätt för tredje man eller miljön. Djurhållning i näringsverksamhet är en komplex verksamhet som sträcker sig längre än enbart frågor kring företagets ekonomi och djurens hälsa. Ett kompetenskrav borde därför inte enbart omfatta frågor som rör smittskydd utan också andra områden som livsmedelssäkerhet, miljöfrågor, djurskydd, vattenfrågor m.m. Ett sådant utbildningskrav för hela verksamhetens omfång ligger utanför utredningens uppdrag. Utredningen har därför valt att inte gå vidare med frågan om kompetenskrav.

Utredningen anser att stöd bör lämnas för utbildning med inriktning mot biosäkerhetsåtgärder och andra förebyggande åtgärder i de program som näringen tar fram. Utbildningen bör genomföras i två delar. Den ena riktar sig direkt till den enskilda djurhållaren och ska syfta till att ge underlag för djurägaren att kunna identifiera risker i sin djurhållning. Den andra riktar sig till anläggningar inom samma område eller med likartad risk som syftar till att visa på olika åtgärder som kan vidtas för att reducera olika identifierade risker.

Utredningen föreslår att det under tre år avsätts sammanlagt 10 miljoner kronor för utbildning enligt följande: år 1 avsätts 2 miljoner kronor, år 2 avsätts 3 miljoner kronor och år 3 avsätts 5 miljoner kronor. Medlen bör lämnas till Jordbruksverket och fördelas till olika utbildningsanordnare efter ansökan.

Utredningen har övervägt om utbildning kring verksamheternas risker skulle kunna ingå i den kompetensutveckling som kan stödjas inom landsbygdsprogrammet men med hänsyn till att programperioden går mot sitt slut avstår utredningen att lägga ett förslag med sådan inriktning. Utredningen föreslår dock att det inför nästa programperiod övervägs möjligheten att öppna för stöd till utbildning i förebyggande biosäkerhetsåtgärder.

Frågan om krav på viss utbildning hos djurhållare ingår i övervägandena kring en ny djurhälsolagstiftning inom EU. Utredningen anser att regeringen i det sammanhanget bör ge frågan om utbildning av djurhållare i biosäkerhetsarbete hög prioritet.

10

Jfr Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2004:16) om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby.

3.5.4¶Skyldighet för djurhälsopersonal att vidta smittskyddsåtgärder

Utredningens förslag: Veterinärer och andra som tillhör djurhälsopersonalen ska vara uppmärksamma på djursmittor samt vidta de åtgärder som skäligen kan krävas ur smittskyddssynpunkt.

För att en djurägare ska kunna vidta smittskyddsåtgärder och tillse att en djursmitta, som drabbat dennes djur, inte sprids måste han eller hon ha kunskap och information. De ovan beskrivna utbildningsinsatserna är den del i denna kunskapsuppbyggnad. Djursmittor är dock komplexa och det kan vara svårt för en enskild djurhållare att veta vilka åtgärder som ska vidtas för att förhindra smittspridning i enskilda fall.

I 2 kap. 4 § smittskyddslagen (2004:168) finns en bestämmelse som ålägger läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal att vara uppmärksamma på förekomsten av smittsamma sjukdomar samt vidta de åtgärder som skäligen kan krävas ur smittskyddssynpunkt.

Utredningen anser att det är rimligt att veterinärer och andra som tillhör djurhälsopersonalen ska åläggas en motsvarande skyldighet att vara uppmärksamma på djursmittor samt att vidta lämpliga åtgärder. I de fall smittan kan misstänkas vara allmänfarlig ska de åtgärder som föreskrivs i kap. 4 och 5 djursmittslagen vidtas. I andra fall bör djurhälsopersonal lämna råd till djurhållaren om vilka åtgärder som kan vidtas för att minska risken för smittspridning. Alla som tillhör djurhälsopersonalen har inte särskild kompetens rörande djursmittor. Skyldigheten att vara uppmärksam på djursmittor samt att vidta åtgärder går naturligtvis inte längre än vad som kan krävas utifrån den kompetens som yrkesutövaren har. Till exempel kan en godkänd hovslagare inte förväntas har någon större kunskap om flertalet djursmittor. I de fall en godkänd hovslagare uppmärksammar en häst som förefaller vara smittad av en djursmitta bör denne sålunda hänvisa djurägaren till en veterinär.

3.5.5¶Krav på godkännande och registrering

Utredningens förslag: Provtagningslagens bestämmelser om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmelser att från smittskyddssynpunkt föreskriva om bl.a. märkning, registrering av djur och utfärdande av identitetshandlingar för djur samt om registrering av djurhållare och anläggningar för djur överförs till den nya lagen. Detsamma gäller för bestämmelserna om förbud mot användning av anläggningar som inte uppfyller krav på registrering.

Därutöver införs en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på tillstånd för den som bedriver verksamhet med djur.

Märkning och registrering av djur

Enligt 9 § provtagningslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur. Med stöd av bemyndigandet har regeringen gett Jordbruksverket rätt att meddela sådana föreskrifter. Krav på märkning, journalföring och registrering av djur samt bestämmelser om identitetshandlingar för djur finns i ett flertal EU-regelverk. I merparten av fallen finns bestämmelserna i EU-förordningar, vilka är direkt tillämpliga. Det gäller t.ex. kraven på märkning av nötkreatur, får och getter samt kraven på att hundar, katter och illrar ska ha pass vid förflyttning över landsgränser. Sådana krav finns dock även i direktiv. Som exempel kan nämnas rådets direktiv 2008/71/EG av den 15 juli 2001 om identifikation och registrering av svin. Enligt direktivet ska varje djurhållare föra register över djur. Kraven på märkning m.m. är främst motiverade av smittskyddsskäl. Genom identifieringen finns det möjlighet att kontrollera och spåra individuella djur eller grupper av djur.

Därutöver kan det finnas behov av rent nationella bestämmelser om märkning och registrering av djur. Utredningen föreslår därför att dessa bestämmelser överförs till den nya lagen. Vad gäller kraven på identitetshandlingar för hästdjur, s.k. hästpass, är dessa inte i första rummet motiverade av smittskyddsskäl. Här har framför allt livsmedelssäkerheten en avgörande betydelse för kravet på pass. I hästpasset registreras nämligen om hästen har erhållit

läkemedel som gör att hästen inte längre får användas för livsmedelsproduktion.

Godkännande och registrering av djurhållare

I 9 § provtagningslagen finns även bestämmelser om registrering av djurhållare och av anläggningar för djur. Med stöd av bemyndigandet har regeringen gett Jordbruksverket rätt att meddela sådana föreskrifter.

Även i dessa fall är området i hög grad reglerat genom EUlagstiftningen. Krav på registrering av djurhållare eller anläggningar finns bl.a. i rådets direktiv 2008/71/EG av den 15 juli 2008 om identifikation och registrering av svin. Bemyndigandena i den nuvarande provtagningslagen bör även i dessa fall överföras till den nya lagen, liksom bemyndigandet att meddela föreskrifter om förbud mot användning av anläggningar som inte uppfyller kraven på registrering.

Utredningen har övervägt om det bör införas ett generellt krav på godkännande av verksamhetsutövare. Ett sådant krav skulle medföra goda möjligheter att kunna kontrollera och se till att verksamhetsutövarna har goda rutiner i sitt biosäkerhetsarbete. Utredningen har också uppmärksammat att det inom EU pågår diskussioner om att införa sådana krav. Utredningen finner dock att det för närvarande skulle vara att gå för långt att införa ett sådant generellt krav.

I EU-lagstiftningen finns det dock krav uppställt på att vissa typer av verksamheter ska vara godkända utifrån djurhälsosynpunkt. I rådets direktiv 2006/88/EG om djurhälsokrav för djur eller produkter från vattenbruk och om förebyggande och bekämpning av vissa sjukdomar hos vattenlevande djur finns krav på att alla vattenbruksföretag ska vara godkända. Detta krav är för närvarande genomfört i 16 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen i vilken det föreskrivs att för att anlägga och driva en fiskodling krävs tillstånd av länsstyrelsen. Det föreskrivs vidare att tillstånd för fiskodling inte får medges om det finns risk för spridning av smittsamma djursjukdomar. Krav på godkännande för viss verksamhet utifrån djurhälsosynpunkt finns även i t.ex. rådets direktiv 2009/158/EG av den 30 november 2009 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och för import från tredje land av fjäderfä och kläckägg. Av artikel 5 i direktivet följer

att för att bli föremål för handel inom gemenskapen ska bl.a. kläckägg, daggamla kycklingar och fjäderfän för produktion komma från anläggningar som har godkänts för handel. För att erhålla godkännande krävs bl.a. att anläggningen uppfyller kraven i direktivet på lokaler, utrustning och drift och tillämpa program för sjukdomsövervakning.

För att ha möjlighet att på ett korrekt sätt genomföra EUlagstiftningen när det gäller krav på godkännande av vissa verksamheter bör det införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på godkännande för verksamhet med djur. Förutom de verksamheter där kravet på godkännande följer av EU-lagstiftningen bör bemyndigandet kunna utnyttjas för sådana verksamheter där det föreligger en förhöjd risk för smittspridning eller där det annars finns särskild anledning för godkännande. Innan krav på godkännande införs bör det övervägas om det åsyftade ändamålet med kravet på godkännande skulle kunna uppnås genom t.ex. ett anmälnings- och registreringsförfarande.

3.5.6¶Risker för spridning av djursmittor vid djurtransporter och vid avelsverksamhet

Utredningens förslag: Bemyndigandet i provtagningslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt om djurhälsa och hygien vid transport av djur överförs till djursmittslagen.

Även bemyndigandet i lagen om kontroll av husdjur, m.m. om rätt att från smittskyddssynpunkt meddela föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål överförs till den nya lagen.

Djurtransporter

Utredningen redovisar i del B, avsnitt 5.9 att det förekommer en relativt omfattande handel med djur. Ett försiktigt antagande är att det transporteras drygt en miljon djur i Sverige årligen till annat än till slakt. Som har anförts ovan är handel med och transporter av djur två områden som medlemsstaternas chefsveterinärer lyfter

fram som områden där det finns särskilda risker att sprida sjukdom eller smitta.

I 9 § provtagningslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt föreskrifter om djurhälsa och hygien vid transporter av djur. Regeringen har i 9 § provtagningsförordningen bemyndigat Jordbruksverket att meddela sådana föreskrifter.

När det gäller handel med djur mellan olika medlemsstater regleras dock frågan om rengöring av transportfordon i bl.a. rådets direktiv 64/432/EG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen. Av direktivet framgår bl.a. att djurtransportörer ska använda transportmedel som omedelbart efter varje transport av djur rengörs och desinfekteras samt att denne journalför datum och platsen för desinfektionen. Bestämmelsen har genomförts i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:1) om djurhälsovillkor för handlare, uppsamlingsplatser och transportörer i samband med förflyttningar av får, getter, nötkreatur och svin mellan Sverige och andra länder inom Europeiska unionen (EU) samt Norge.

Åtgärder som avser att reducera riskerna för spridning av smittor vid transporter av djur är dock därutöver svagt utvecklat i svenska regler. I de svenska föreskrifterna om djurskydd vid transporter finns krav att fordonet ska vara grundligt rengjort före ilastning. Denna bestämmelse gällde ursprungligen inte vissa korta transporter men omfattade i övrigt kommersiella transporter av djur. Genom en ändring i föreskrifterna år 2006 gäller numera kravet på rengöring inte den som transporterar egna djur en sträcka understigande 50 km. Inte heller gäller kravet för transporter som sker i samband med ekonomisk verksamhet . Av Djurskyddsmyndighetens föreskriftsmotiv 6/2006 framgår inget uttalat skäl att transporter i ekonomisk verksamhet undantogs från kravet på rengöring före transport. Föreskrifterna innehåller heller inte några krav på att inte blanda djur från olika besättningar eller att göra bedömningar utifrån smittrisker i planering eller utförande av transporter.

Utredningen bedömer att det svenska regelverket i denna del i praktiken innebär att inhemska transporter av lantbruksdjur saknar krav för att minimera smittspridning via transporten. Regelverket

11

Jfr 1 kap. 2 § Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:2) om transporter av levande djur

innebär också att Sverige godtar lägre krav för transporter som enbart äger rum inom landet än vad som gäller om djuren skulle transporteras till våra grannländer.

Djurskyddet vid kommersiella transporter av djur inom gemenskapen regleras i rådets förordning (EG) nr 1/2005 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97. EU-förordningen möjliggör visserligen för en medlemsstat att anta längre gående djurskyddsbestämmelser än dem som blir följden av tillämpningen av förordningen för transporter som enbart äger rum inom medlemsstatens territorium. Det är dock utredningens bedömning att smittskyddsrelaterade krav, som t.ex. rör krav på rengöring och desinfektion, inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Utredningen finner således att en medlemsstat är oförhindrad att uppställa hygienkrav för transportörer avseende sådana transporter som inte omfattas av EU-lagstiftningens djurhälsokrav i samband med handel med djur.

Mot den ovan redovisade bakgrunden anser utredningen att det bör ställas djurhälsokrav på djurtransportörer utifrån syftet att reducera risken för spridning av smitta. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen i provtagningslagen om rätt att meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt om djurhälsa och hygien vid transporter av djur bör överföras till den nya lagen. Bemyndigandet omfattar såväl de krav som ska uppställas på transportörer, som vilken typ av djurtransporter som ska träffas av kraven. Med hänsyn till att en djurhållare ska ta ansvar för risker i produktionen bör transporter som utförs av egna djur inom eller mellan anläggningar som djurhållaren ansvarar för undantas från kraven. I sådana fall bör det vara upp till djurhållaren att själv bedöma och hantera risken för smittspridning. Det bör även övervägas om flera djurhållare som tillhör samma biosektion bör omfattas av kraven när de fraktar djur mellan olika anläggningar inom sektionen.

Seminverksamhet

Seminverksamhet är ett område där det finns särskilda risker för smittspridning. Om ett avelsdjur bär på en smitta finns det risk att smittan, genom seminverksamheten, sprids till ett stort antal djur.

God kunskap om djursmittor och goda hygienrutiner är vidare avgörande för att smitta inte ska spridas i en sådan verksamhet.

Av denna anledning finns också inom EU ett flertal direktiv som reglerar handeln med sperma, embryon m.m. I t.ex. rådets direktiv 88/407/EEG av den 14 juni 1988 om djurhälsovillkor som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av sperma från tamdjur av nötkreatur föreskrivs bl.a. att en medlemsstat ska se till att sperma lämnar dess territorium endast om sperman har insamlats vid en godkänd tjurstation, att den har insamlats från tjurar som uppfyller vissa uppställda djurhälsovillkor och att den har insamlats i enlighet med villkoren i direktivet.

I lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. finns det ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande Jordbruksverket, att meddela föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål. I förordningen om kontroll av husdjur ger regeringen Jordbruksverket rätt att meddela sådana föreskrifter. Verket har med stöd av detta bemyndigande meddelat ett flertal föreskrifter härom.

Utredningen föreslår att bemyndigandet att meddela smittskyddsrelaterade föreskrifter om seminverksamhet m.m. överförs till djursmittslagen.

3.5.7¶Foderproducenters ansvar för risker för spridning av sjukdomar och smittor vid tillhandahållande av foder

Utredningens bedömning: Den som tillverkar eller saluför foder är, enligt gällande regelverk, ansvarig för att fodret inte sprider smitta.

Foder är ett område där det finns särskilda risker att sprida sjukdom eller smitta.

Smittor i foder kan snabbt få stor spridning och förorsaka stora kostnader för bl.a. drabbade djurägare. Smittor i foder förorsakar också foderföretaget kostnader genom att foder ska dras tillbaka samt stillestånd då anläggningen ska saneras.

En foderföretagare ska provta och analysera foder avseende främmande eller smittförande ämnen utifrån en riskbedömning. För analyserat foder används fastlagda åtgärdströsklar eller gränsvärden, saknas sådana ska de riktvärden som företaget fastställer med utgångspunkt i sin riskbedömning användas. För foderframställning finns krav på provtagning bl.a. för salmonella. En foderföretagare ska omedelbart anmäla till den behöriga myndigheten om företagaren anser eller har skäl att anta att ett foder har släppts ut på marknaden som inte uppfyller kraven på fodersäkerhet .

En foderföretagare har ett antal skyldigheter att iaktta. Denne är skyldig att se till att alla steg i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan sker i enlighet med gällande lagstiftning. Det finns också en skyldighet att säkerställa spårbarhet. Foderföretagaren ska kunna lämna uppgifter om alla personer eller företag från vilka denne mottagit foder eller produkt som ska ingå i foder. Företagaren måste också kunna namnge dem som tagit emot dessa produkter. Dessutom är foderföretagaren skyldig att, om denne har skäl att misstänka att en produkt som man har tillverkat, importerat, bearbetat eller distribuerat inte uppfyller kraven för fodersäkerhet att se till att fodret dras tillbaka från marknaden samt informera Jordbruksverket om detta och vilka åtgärder som man har vidtagit.

Ett foderföretag ha goda möjligheter att minimera risker som fodret kan innebära genom krav på inköp av foderråvaror, säker hantering av foderråvaror, övervakning av produktion och bearbetning samt provtagning i utgående partier. Företaget kan också teckna försäkring för eventuella skador. Foderföretaget har också möjlighet att upplysa sina kunder i säker foderhantering. Ett foderföretag har möjligheter och skyldigheter att hantera riskerna för sina produkter.

Genom unionens livsmedelslagstiftning har ett foderföretag det primära ansvaret för att dess produkt inte har negativ effekt på människors eller djurs hälsa eller leda till att livsmedel från livsmedelsproducerande djur inte är säkert som människoföda. Ett skadligt foder ska dras tillbaka från marknaden och vid behov ska

12

Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2006:81) om foder och animaliska biprodukter. 13

Artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet.

även foder återkallas som har sålts. Enligt den svenska foderlagstiftningen kan också förfaranden med rättelse på företagets bekostnad vidtas för den som inte fullgör sina skyldigheter. Utredningen anser att för den händelse en smitta kan identifieras till foder så ska foderlagstiftningen tillämpas. Denna föreslagna ordning innebär att foderlagstiftningen, andra krav på produktsäkerhet, de rättsregler som gäller köp samt skadeståndslagstiftningen i allt väsentligt hanterar risker och ersättningsfrågor med smittor i foder. Dessa frågor tas därför inte vidare upp i utredningens förslag.

Visar smittspårning eller övervakning att foder är smittat måste foderföretaget underrättas för att det ska kunna ta sitt ansvar.

3.5.8¶Djurhälsoprogram

Utredningens förslag: Möjligheten i lagen om kontroll av husdjur, m.m. att ge organisationer rätt att bedriva program, frivilliga djurhälsoprogram, överförs i huvudsak oförändrade, till den nya lagen.

Den obligatoriska hälsoövervakningen i syfte att utrota en viss sjukdom upphör. Den obligatoriska hälsoövervakningen avseende tuberkulos hos hjort bör dock avslutas i enlighet med nu gällande lagstiftning. Övriga obligatoriska djurhälsoprogram bör anpassas till det nya regelverket.

Utredningen redogör i del B, kapitel 11 för verksamheter som avser olika åtgärder kring djurslag, produktion eller smittämne. Verksamheterna omtalas oftast som program. Dessa olika program, dess nämnder och arbetet kring dem har utgjort en del av samarbetet mellan djurhållare, branschorganisationer, företag och staten.

De frivilliga programmen kring djursmittor kan sägas vara av två slag. Den ena kategorin omfattar generella åtgärder riktade mot djurhållning avseende ett visst djurslag eller en viss produktion. Sådana program kallas vanligtvis allmänna hälsokontrollprogram. Det finns föreskrifter om allmänna hälsokontroller för bl.a. svinhälsovård, för nötkreatur, avseende odlad fisk och slaktkycklingar (SJVFS 1993:42).

Den andra kategorin omfattar mer specifika åtgärder riktade mot en viss sjukdom eller ett visst smittämne. Det finns i de ovan

nämnda föreskrifterna (SJVFS 1993:42) bestämmelser om organiserad hälsokontroll av bl.a. av bovin virus diarré hos nötkreatur (BVD). Därutöver finns även föreskrifter om organiserad hälsokontroll av tuberkulos hos kron- och dovhjortar i hägn (SJVFS 1994:76), av maedi-visna hos får (SJVFS 1995:126) och av campylobakter hos slaktkycklingar (SJVFS 2001:72). Vidare finns föreskrifter om frivillig och förebyggande hälsokontroll avseende salmonella hos nötkreatur, svin respektive hos fjäderfä (SJVFS 2002:20, 2002:21 samt 2007:78).

De s.k. obligatoriska programmen är reglerade med stöd av provtagningslagen. De kallas i allmänhet program för obligatorisk hälsoövervakning. I lagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. provtagning eller undersökning av djur, om journalföring, och om avlivning, isolering eller begränsningar i hanteringen av djur. Med stöd av bemyndigandena i lagen har regeringen i förordningen om provtagning på djur, m.m. gett Jordbruksverket rätt att meddela sådana föreskrifter.

Med obligatorisk hälsoövervakning avses de föreskrifter som, utöver krav på provtagning eller undersökning, även innehåller krav på andra åtgärder, såsom t.ex. krav på registrering, journalföring, bekämpningsåtgärder eller restriktioner för förflyttningar av djur. Det finns föreskrifter om obligatoriska program som syftar till att utrota tuberkulos hos hjort (SJVFS 2003:34) och bovin virus diarré (BVD) i nötkreatursbesättningar (SJVFS 2002:31). Det finns även obligatoriska program som syftar till att genomföra EU-lagstiftning på området, nämligen Jordbruksverkets föreskrifter om obligatorisk hälsoövervakning av fjäderfä (SJVFS 2010:58), om obligatorisk hälsoövervakning av odlad fisk (SJVFS 1994:94) samt kontroll av vissa sjukdomar hos musslor (SJVFS 1998:98). För en mer omfattande beskrivning av de obligatoriska programmen, se del B, avsnitt 11.4.5.

Utöver de ovan nämnda föreskrifterna som bygger på bemyndiganden i förordningen om provtagning på djur finns även föreskrifter om obligatorisk salmonellakontroll som är beslutad med stöd av bemyndiganden i zoonosförordningen (1999:660).

En mer begränsad statlig inblandning i de frivilliga programmen

Som framgår ovan är utgångspunkten för utredningens förslag att det är verksamhetsutövaren som har det primära ansvaret för att begränsa och hantera risker som produktionen innebär. Det är angeläget om ett gott djurhälsoläge inom djurhållningen. Utredningens förslag om biosäkerhetsplaner är en generell åtgärd som syftar till att främja en god djurhälsa. Många djursmittor kan vidare utgöra problem i djurhållningen utan att de kan kategoriseras som allmänfarliga. Smittorna kan minska mjölkavkastningen, försämra tillväxten, öka dödligheten i djurhållningen etc. och ofta kan djurhållaren själv eller genom sina organisationer förbättra villkoren.

Som anförs i del B, kapitel 11 har utvecklingen historiskt rörande hälsokontrollprogrammen gått mot att staten allt mer har reducerat sin roll i verksamheten. Ansvaret för kontrollprogrammen har i allt högre grad lagts på näringen och dess organisationer. Näringens förmåga att ta initiativ och på egen hand förbättra djurhälsostandarden i besättningar har också successivt förstärks. Under det senaste årtiondet har dock, som också anförs i del B, kapitel 11, den statliga inblandningen i de godkända programmen ökat genom att Jordbruksverket tagit på sig en mer aktiv roll. Staten har i ökad utsträckning agerat för att olika smittor ska utrotas vilket också ställt ökade krav på statens medverkan. Därigenom har trenden att överflytta alltmer av ansvaret för djurhälsoläget i landet i viss mån brutits och staten har återtagit en mer aktiv roll i smittbekämpningen.

Skälen för införandet av regleringen kring djurhälsoprogrammen var att möjligheten att försälja djur under särskild beteckning skulle innebära såväl vissa garantier för djurens hälsotillstånd som ekonomiska fördelar för djurägarna. Uppgiften att kontrollera om djurs hälsostatus är sådant att de får säljas under särskild beteckning utgör myndighetsutövning, eftersom beteckningen vid straffansvar är förbehållen djur som är anslutna till kontrollen. Att överlämna sådan verksamhet till privata organisationer kräver stöd i lag.

Utredningen kan se ett värde i ett system med särskilda beteckning eller intyg som signalerar att djur eller produkter är föremål för särskild kontroll eller kommer från anläggningar som är fria från en viss djursmitta. Ett sådant system uppmuntrar till handel med friska djur. Det ger också slakterier och mejerier möjlighet att t.ex. differentiera prissättningen och på så sätt stödja

djurproduktionen av friska djur. Det finns i dag många olika ”privata” beteckningar som används för att mot kunder visa att en viss produkt håller högre krav än andra. Sådana kvalitetssäkringssystem ställs vanligtvis under någon form av extern kontroll, t.ex. av revisionsfirmor eller andra organ som tar på sig att ”godkänna” systemet. Det kan hävdas att en sådan teknik skulle kunna användas för rena branschprogram och att det därmed inte skulle finnas någon anledning för staten att fortsatt reglera de frivilliga kontrollprogrammen.

Utredningen finner emellertid att det finns fördelar med att ha ett av staten godkänt och kontrollerat system. Det innebär att allmänna hälsoprogram eller program för att minska förekomsten av en viss smitta måste uppfylla vissa krav. Härigenom får också kontrollprogrammen och därmed märkningen av djuren en viss officiell status, vilket kan underlätta vid t.ex. handel med djur. Utredningen anser att den modell för att främja ett gott djurhälsoläge och för att minska förekomsten av ett visst smittämne som kommer till uttryck i Jordbruksverkets föreskrifter om organiserad hälsokontroll av husdjur (SJVFS 1993:42) har flera fördelar. I föreskrifterna anges några få villkor som måste vara uppfyllda av den som vill starta ett hälsoprogram med rätt att sälja djur med intyg eller märkning om sjukdomsfrihet. Organisationer inom djurhållningen ges härigenom vidare stöd för att kunna främja att handeln med djur endast sker med friska djur eller med djur som är fria från en viss sjukdom som organisationen vill begränsa.

Utredningens genomgång visar dock att utvecklingen över tiden har gått dit hän att staten som beslutar om de olika programmen och fördelar medel till dem samtidigt sitter i nämnder som direkt har inflytande över den löpande verksamheten. Roller och ansvar har därmed blivit otydliga. Villkoren för att inrätta ett program har vidare blivit allt mer detaljerade. Kravet på att den organisation som ansöker om att inrätta ett organiserat djurhälsoprogram ska utarbeta förslag på programmets utformning har allt mer kommit att ersättas med detaljerade anvisningar i föreskrifterna.

Utredningen anser att staten måste vara fristående från verksamheten i programmen. Staten har att godkänna r organisationernas plan och riktlinjer för verksamheten och utöva en oberoende kontroll av organisationernas verksamhet för att säkerställa att organisationerna bedriver sin verksamhet enligt de godkända plan och riktlinjerna. Staten bör inte ingå i de nämnder

som är kopplade till djurhälsokontrollerna eller i detaljerade föreskrifter fastställa innehållet i programmen.

Utredningens slutsats är sammantaget att det även fortsatt bör finnas en möjlighet för Jordbruksverket att meddela föreskrifter om kontroll av djur som människan har i sin vård i syfte att förebygga djursmittor hos djur samt att ge organisationer rätt att anordna sådan kontroll. Utredningen föreslår således att bemyndigandet härom i lagen om kontroll av husdjur, m.m. ska överföras till den nya lagen. Detsamma gäller för bestämmelserna om rätt för en djurägare att få sina djur anslutna till kontrollen och om att djur som omfattas av kontrollen får överlåtas under särskild beteckning. Däremot finner utredningen att det inte längre bör vara möjligt att föreskriva om en särskild avgift för slaktsvin eller nötkreatur som inte är anslutna till den anordnade kontrollen. Utredningen anser inte att det är befogat att på ett sådant sätt förmå djurhållare att ansluta sig till kontrollen. Vidare utnyttjas denna möjlighet till avgiftsuttag inte i dag. Inte heller finns det skäl att överföra bestämmelsen om rätt att meddela föreskrifter om begränsningar för förflyttningen av hjortar som inte är anslutna till den organiserade kontrollen. Utredningen återkommer nedan med förslag till övergångsbestämmelser vad gäller det pågående obligatoriska kontrollprogrammet avseende tuberkulos hos hjort, vilket har meddelats med stöd av bemyndiganden i provtagningslagen. Utredningen återkommer vidare i del A, avsnitt 3.9.2 till frågan om avgifter i sådana organisationer.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan bör de befintliga frivilliga programmen bli föremål för översyn. Översynen bör också göras mot bakgrund av utredningens förslag om att alla animalieproducenter omfattas av kravet på biosäkerhetsplaner. Utredningen föreslår att det stöd som utgår till de olika frivilliga hälsoprogrammen avvecklas successivt under en treårsperiod. Det stödet ersätts delvis med ett stöd till utbildning i biosäkerhetsplaner som om redovisats ovan.

De obligatoriska hälsokontrollprogrammen avvecklas i sin nuvarande form

För att Sverige ska på ett korrekt sätt genomföra EU-lagstiftningen måste det även i fortsättningen finnas vissa möjligheter att föreskriva om bl.a. obligatorisk provtagning, hygienåtgärder, krav

på registrering och märkning av djur. De närmare detaljerna kring sådana åtgärder bör föreskrivas av de ansvariga myndigheterna. Utredningen har ovan redogjort för de bemyndiganden som myndigheterna behöver ha för att föreskriva om detta.

Som anförts i avsnitt x.x. anser utredningen att staten däremot inte ska ha möjlighet att föreskriva om bekämpningsåtgärder eller andra mer ingripande åtgärder med avseende på smittor som inte är kategoriserade som allmänfarliga djursmittor. Andra smittämnen i djurhållningen som inte är att beteckna som allmänfarliga är det i första hand näringen själv som har ansvaret för att begränsa eller bekämpa. Utredningen föreslår också att frivilliga djurhälsoprogram med den inriktningen ska kunna anordnas med stöd av lagstiftning. Det bör således inte möjligt för staten eller dess myndigheter att föreskriva om avlivning eller isolering av smittade djur eller förbud mot förflyttning av djur till en annan del av landet för det fall de ifrågavarande djuren inte är fria från en viss smitta. Det är enbart i de fall misstanke föreligger om en smitta som är kategoriserad som allmänfarlig som det ska vara möjligt att föreskriva eller i enskilda fall besluta om sådana åtgärder.

Undantag från denna regel kan emellertid göras i fall det blir aktuellt att tillämpa den s.k. skyddsklausulen. Enligt EU:s regelverk om införsel och utförsel av djur kan det vidare finnas behov att föreskriva om isolering eller transportförbud rörande vissa djur. Utredningen återkommer med förslag i dessa delar i del A, avsnitt 3.8.5, såvitt avser skyddsåtgärder, och 3.6.1, såvitt avser införsel och utförsel.

Utredningens förslag innebär att de nuvarande obligatoriska programmen för hälsoövervakning inte längre kan genomföras i sin nuvarande form. Programmen måste avvecklas eller ändras. Utredningen har klassificerat tuberkulos som en allmänfarlig djursmitta. Det pågående programmet om obligatorisk hälsoövervakning är i sin slutfas. Utredningen finner därför att de befintliga obligatoriska kontrollprogrammen avseende tuberkulos hos hjort bör fortsätta utan ändring tills målet för programmet är uppnått.

3.6¶In- och utförsel

3.6.1¶Grundläggande in- och utförselbestämmelser regleras i lag

Utredningens förslag: I djursmittslagen införs grundläggande bestämmelser om införsel och utförsel av djur och vissa andra produkter.

Regeringen får meddela föreskrifter om att sådan förflyttning av djur till eller från Finland eller Norge som föranleds av renskötseln och sker enligt internationella överenskommelser inte ska omfattas av lagens bestämmelser om införsel och utförsel.

I lagen föreskrivs att djur som förs ut ur landet till ett annat EU-land eller som förs in i landet från såväl andra EU-länder som tredje land ska uppfylla särskilt föreskrivna djurhälsokrav, komma från godkända eller registrerade anläggningar, vara identifierade samt medföra hälsointyg. Djuren eller produkterna får vidare inte komma från områden som är föremål för restriktioner till följd av en medlemsstats bekämpningsprogram eller omfattas av ett införselförbud enligt särskilt beslut inom EU.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att meddela föreskrifter om 6. djurhälsokrav som ska vara uppfyllda vid in- eller utförsel av

djur och produkter, 7. besiktning av djur av officiell veterinär inför in- eller utförsel

av djur, och 8. intyg om sjukdomsfrihet eller identitet. Vad gäller djur och produkter av djur som kommer från tredje land föreskrivs dessutom att införseln inte är tillåten om djuren eller produkterna kommer från ett område från vilken införsel inte får ske till EU. Det föreskrivs också att införsel från tredje land enbart får ske på särskilt utpekade platser samt att djur från tredje land inte får lastas ut utan medgivande av officiell veterinär.

Det införs en bestämmelse om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att djur ska hållas i karantän samt om villkor för sådan djurhållning.

Bestämmelserna i förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. om stickprovskontroller på destinationsorten

av djur som förts in i landet från ett annat EU-land överförs till den nya lagen liksom bestämmelserna om rätt att utföra kontroller av djur och djurprodukter som förs in i landet från ett annat EU-land under färden till destinationsorten om det finns anledning att misstänka att villkoren för införseln inte är uppfyllda.

I lagen föreskrivs vidare vilka åtgärder som ska vidtas om införsel inte är tillåten. Djuren respektive produkterna ska avvisas, avlivas eller destrueras. I vissa fall kan det även beslutas att djuren ska isoleras. Kostnaden för sådana åtgärder ska belasta den som för in djuren till Sverige.

Slutligen införs i lagen ett bemyndigande för regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer att meddela

föreskrifter om att transporter som för ut djur ska registreras i en för ändamålet anordnad databas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att meddela ytterligare föreskrifter om de ovan nämnda villkoren samt om undantag från dem.

Mer detaljerade villkor för införsel och utförsel av levande djur och vissa produkter uppdelade på skilda djurslag införs i djursmittsförordningen.

EU-lagstiftningen

Bestämmelserna om in- och utförsel av djur och andra varor är harmoniserade inom EU. Det finns ett större antal direktiv som reglerar vilka djurhälsokrav som djur, sperma, embryon och andra varor ska uppfylla för att få föras in i unionen eller för att får föras mellan medlemsstaterna.

Utgångspunkten på den inre marknaden är att det inte ska finnas några handelshinder, som t.ex. kontroller vid inre gränser. Handel med djur medför dock vissa risker för smittspridning av djursmittor. Av denna anledning har man inom EU slagit fast vissa djurhälsokrav som ska vara uppfyllda för att djur ska få föras mellan medlemsstaterna. Det har vidare fastställts vissa åtgärder som ska möjliggöra smittspårning och gränskontrollerna har ersatts med ett särskilt kontrollsystem. För att djur ska få förekomma i handel och därmed transporteras mellan medlemsstater krävs att djuren kontrolleras i ursprungsbesättningen, att djurtransporterna rapporteras i en särskild databas, TRACES, samt att det utförs

stickprovskontroller i destinationsbesättningarna . Vidare finns det möjligheter, om det finns särskild anledning att misstänka att en transport inte uppfyller de gällande kraven, att stanna och kontrollera transporten under färden.

Även för införsel från tredje land finns det ett flertal bestämmelser om vilka djurhälsokrav som djuren ska uppfylla. Därutöver uppställs krav på att djuren enbart förs in till unionen via särskilt godkända gränskontrollstationer och att djuren vid ankomsten kontrolleras av en officiell veterinär.

En mer utförlig redogörelse av EU-lagstiftningen på området finns i del B, avsnitt 3.6 och 3.7.

Svenska bestämmelser

In- och utförsel av djur är reglerade i föreskrifter som har meddelats av regeringen med stöd av bemyndiganden i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. I lagen ges regeringen rätt att meddela föreskrifter om ineller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till bl.a. skyddet mot djursjukdomar. Regeringen får överlåta till en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter.

I lagen finns vidare bemyndigande att föreskriva om avgifter samt bestämmelser om överklagande av beslut.

Med stöd av lagens bemyndiganden har regeringen i förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. (införselförordningen) meddelat vissa bestämmelser om införsel av levande djur m.m. samt bemyndigat Jordbruksverket att meddela sådana föreskrifter. De materiella införselbestämmelserna finns i ett flertal föreskrifter som har beslutats av Jordbruksverket. I förordningen (1994:543) om utförsel av levande djur m.m. (utförselförordningen) har regeringen bemyndigat Jordbruksverket att meddela föreskrifter om utförsel av levande djur med avseende på frihet från vissa djursjukdomar, besiktning av officiell veterinär, anläggningar för produktion av djur m.m., intyg om sjukdomsfrihet och märkning av djur samt om registreringsskyldighet för den som för ut djur och djurprodukter ur landet. Jordbruksverket

14

Se rådets direktiv 90/425/EEG av den 26 juni 1990 om veterinära och avelstekniska kontroller i handeln med vissa levande djur och varor inom gemenskapen med sikte på att förverkliga den inre marknaden.

har meddelat ett flertal föreskrifter om djurhälsokrav vid utförsel av levande djur.

De grundläggande bestämmelserna bör finnas i lag

Utredningen anser, som anförts ovan, att de bestämmelser som hanterar åtgärder som vidtas för att förhindra smittspridning av djursmittor bör samlas i den nya djursmittslagen. Det gäller även bestämmelserna om djurhälsovillkor vid in- och utförsel av djur. Efterlevanden av djurhälsovillkoren vid in- och utförsel av djur har stor betydelse för att målsättningarna med djursmittslagstiftningen ska kunna uppnås. Att bryta mot dessa bestämmelser och därigenom föra in djur som kan sprida en allvarlig djursmitta kan ge svåra konsekvenser för smittskyddet.

Eftersom efterlevanden av djurhälsovillkoren är av grundläggande betydelse för kunna upprätthålla ett gott djursmittsläge i landet är det också angeläget att överträdelser mot regelverket kan sanktioneras på ett sätt som är effektivt, proportionerligt och avskräckande. Högsta domstolen har i NJA 2005 s. 33 funnit att straffbestämmelser som helt eller i väsentliga delar anges genom myndighetsföreskrifter inte får innehålla fängelse i straffskalan. För att kunna säkerställa att fängelse ingår i straffskalan måste således den straffbara gärningen, i väsentliga delar, finns på lag- och förordningsnivå. Se mer om utredningens överväganden om straffbestämmelserna i del A, avsnitt 3.11.4.

Av dessa skäl finner utredningen att generella krav och grundläggande principer för handeln inom EU samt för införsel från tredje land bör regleras i lag och att vissa mer detaljerade bestämmelser bör regleras på förordningsnivå. Detta överensstämmer vidare med hur införsel och utförsel regleras inom flera andra områden . Även i framtiden finner utredningen dock att detaljerade föreskrifter om t.ex. tidsfrister för besiktningar av djur och vilka provtagnings- och analysmetoder som ska användas för att visa frihet från en viss smitta bör överlåtas till Jordbruksverket att besluta.

De grundläggande kraven för införsel och utförsel av djur finns företrädesvis i rådets direktiv 90/425/EEG av den 26 juni 1990 om veterinära och avelstekniska kontroller i handeln med vissa levande djur och varor inom gemenskapen med sikte på att förverkliga den

15

Se t.ex. alkohollagen (1994:1738) och lagen (1988:950) om kulturminnen.

inre marknaden. Där finns t.ex. vissa generella krav på kontroller i ursprungsbesättningen, bestämmelser om stickprovskontroller på destinationsorten och kontroller under färden till destinationsorten om det finns anledning att misstänka att villkoren för införseln inte är uppfyllda samt bestämmelser om vad den behöriga myndigheten ska vidta för åtgärder om kraven på införsel inte är uppfyllda. Dessa bestämmelser är i dag genomförda i införselförordningen, utförselförordningen samt i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket. Bestämmelser av motsvarande innehåll för vissa produkter av animaliskt ursprung finns i rådet sdirektiv 89/662/EEG av den 11 december 1989 om veterinära kontroller vid handeln inom gemenskapen i sfyte att fullborda den inre marknaden.

Utredningen föreslår således att för djur och vissa produkter som förs ut eller in i landet ska uppfylla särskilt föreskrivna djurhälsokrav, komma från godkända eller registrerade anläggningar, vara identifierade och medföra hälsointyg. Djuren eller produkterna får vidare inte komma från områden som är föremål för restriktioner till följd av en medlemsstats bekämpningsprogram eller omfattas av ett införselförbud enligt särskilt beslut inom EU. Vidare bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att meddela föreskrifter om djurhälsokrav som ska vara uppfyllda vid in- eller utförsel av djur, besiktning av djur av officiell veterinär inför in- eller utförsel av djur och intyg om sjukdomsfrihet, härstamning eller identitet. Bestämmelser med bemyndiganden om att meddela föreskrifter om krav på godkännande eller registrering av anläggningar samt om märkning och identitetshandlingar finns i 2 kap. i djursmittslagen (se del A, avsnitt 3.5.5) .

Vad gäller djur och produkter av djur som kommer från tredje land bör i lagen därutöver föreskrivas att sådan införseln inte är tillåten om djuren eller produkterna kommer från ett område från vilken införsel inte får ske till EU. Kommissionen meddelar i särskilda beslut vilka länder eller regioner från vilka införsel till EU får ske. Det bör även framgå att införsel från tredje land enbart ska ske på särskilt utpekade platser (gränskontrollstationer). Sådana djur får inte heller lastas ut utan medgivande av officiell veterinär.

I lagen bör vidare införas ett bemyndigande om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att djur som kommer från tredje land ska hållas i karantän samt om villkor för sådan djurhållning. Enligt nu gällande lagstiftning uppställs krav på karantän även vid viss införsel av djur från andra medlemsstater. Utredningen finner dock

att sådana krav generellt inte är förenliga med EU-lagstiftningen. Utredningen återkommer till den frågan nedan. Därför ska, bestämmelserna om karantän, enligt utredningens uppfattning, i huvudsak vara tillämpliga vid sådan införsel från tredje land där Sverige har rätt att kräva att djur hålls i karantän, se bl.a. artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG . Den ansvariga myndigheten ska dock även i det enskilda fallet kunna besluta om att ett djur som inte uppfyller införselvillkoren ska sitta i karantän (isoleras) under viss tid, se t.ex. artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 och artikel 8 i rådets direktiv 90/425/EEG.

Bestämmelserna i införselförordningen om stickprovskontroller på destinationsorten av djur som har förts in i landet från ett annat EU-land överförs till den nya lagen liksom bestämmelserna om rätt att utföra kontroller av djur och djurprodukter som förs in i landet från ett annat EU-land under färden till destinationsorten om det finns anledning att misstänka att villkoren för införseln inte är uppfyllda.

I lagen föreskrivs vidare vilka åtgärder som ska vidtas om införsel inte är tillåten. Djuren respektive godset ska avvisas, isoleras, avlivas och destrueras samt att avsändaren ska ges möjlighet att välja vilken åtgärd som vidtas. Det bör även föreskrivas att kostnaden för åtgärderna ska belasta den som för in djuren till Sverige.

Slutligen finner utredningen att det i lagen ska föreskrivas att vid utförsel av djur ska officiell veterinär eller den myndighet som regeringen bestämmer tillse att transporten registreras i TRACES, dvs. den gemensamma databas över djurförflyttningar som finns inom EU.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, dvs. Jordbruksverket, bör ges rätt att meddela ytterligare föreskrifter om de ovan nämnda kraven samt i vissa fall om undantag från kraven.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att det i införselförordningen föreskrivs att sådan förflyttning av djur till eller från Finland eller Norge som föranleds av renskötseln och sker enligt

16

Det kan dock observeras att den ifrågavarande bestämmelsen är tidsbegränsad till den 31 december 2011.

internationella överenskommelser inte räknas som införsel. Utredningen anser att det bör finnas en möjlighet även i framtiden att undanta viss förflyttning av djur mellan dessa länder från in- och utförselkraven. En förutsättning för detta bör dock vara att djurhälsoaspekterna vid in- och utförseln är reglerade i den ifrågavarande överenskommelsen. Sådana bestämmelser finns, enligt vad utredningen erfar, i Sveriges överenskommelse med Finland. Vad gäller förflyttning som är föranledd av renskötseln mellan Sverige och Norge har 1972 års renbeteskonventionen upphört att gälla. Någon ny överenskommelse har ännu inte träffats mellan länderna, varför den s.k. Lappkodicillen från år 1751 tilllämpas. I Lappkodecillen finns inte några bestämmelser som reglerar djurhälsoaspekter. Utredningen finner därför att det för närvarande inte finns grund att undanta förflyttning av djur föranledd av renskötseln mellan Sverige och Norge från in- och utförselbestämmelserna. Utredningen föreslår att regeringen ges rätt att meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna om införsel och utförsel för sådan förflyttning av djur till eller från Finland eller Norge som föranleds av renskötseln och sker enligt internationella överenskommelser samt att det i djursmittsförordningen föreskrivs att sådan förflyttning mellan Sverige och Finland undantas från bestämmelserna om in- och utförsel.

De mer detaljerade bestämmelserna om vilka djurhälsoregler som ska uppfyllas vid införsel eller utförsel av djur bör regleras i djursmittsförordningen. Förordningen bör som anförts ovan innehålla de väsentliga kraven för in- och utförsel. Detaljbestämmelser såsom vilka provtagningsmetoder som ska användas, på vilka formulär som intyg ska skrivas samt vissa undantag från de grundläggande kraven bör dock delegeras till Jordbruksverket.

Kommissionen meddelar, när behov uppkommer, s.k. skyddsbeslut enligt vilka det t.ex. förbjuds att djur från ett visst land eller region förs in i en medlemsstat. Sådana beslut är föranledda av smittskyddssituationen i det ifrågavarande landet eller regionen. Eftersom det brådskar med att vidta åtgärderna beslutar i allmänhet kommissionen om åtgärderna i form av beslut som riktas till medlemsstaterna. Besluten gäller omedelbart från det att medlemsstaterna har delgetts dem. Sådana beslut behöver vanligen genomföras för att bli gällande i Sverige. Utredningen finner att det inte är praktiskt möjligt för regeringen att genomföra sådana beslut utan detta måste överlämnas till en myndighet, lämpligen Jordbruksverket.

För att Jordbruksverket ska kunna vidta dessa genomförandeåtgärder på ett snabbt och effektivt sätt finner utredningen att det bör övervägas om Jordbruksverket bör ges rätt att publicera föreskrifterna elektroniskt och därutöver hålla dem tillgängliga hos verket, på samma sätt som Finansinspektionen och Fiskeriverket kan göra i vissa fall, se bilaga 2 till författningssamlingsförordningen (1976:725).

Den nu gällande förordningen om införsel av levande djur m.m. syftar även till att förhindra en inplantering av utländska djurarter som är skadlig för landets fauna. Utredningen finner att regleringen av införsel av djur för dessa ändamål inte omfattas av utredningens uppdrag. Utredningen återkommer i del A, avsnitt 3.14 till de följdändringar som bör göras i förordningen om införsel av levande djur m.m. till följd av att förordningen inte längre ska reglera införsel från smittskyddssynpunkt.

3.6.2¶Salmonellagarantierna

Utredningens bedömning: Sverige bör kunna fortsätta att kräva provtagning avseende salmonella vid införsel av avelsfjäderfän, värphöns, kläckägg, slakthöns, kött från nötkreatur, svin och fjäderfän samt ägg avsedda för direkt konsumtion.

Sverige bör ansöka om att åter erhålla salmonellagarantier vid införsel av svin.

Eftersom det inte finns någon legal grund för att upprätthålla särskilda krav avseende salmonella vid införsel av nötkreatur kan Sverige inte längre kräva provtagning avseende salmonella vid införsel av levande nötkreatur.

Djurhälsovillkoren vid handel mellan medlemsstater och vid import till EU är harmoniserade inom EU. Sverige erhöll genom anslutningsfördraget vissa tilläggsgarantier med avseende på salmonella. Garantierna innebär att Sverige skulle ha rätt att kräva provtagning avseende salmonella vid införsel till landet av levande fjäderfän, kläckägg, levande nötkreatur och levande svin och kött från nötkreatur, svin och fjäderfän samt ägg avsedda för direkt konsumtion.

När det gäller nötkreatur och svin, gjordes genom anslutningsfördraget en ändring i rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nöt-

kreatur och svin inom gemenskapen. I direktivet infördes följande nya artikel:

Artikel 10a 1. I väntan på att de ändringar som skall göras i detta direktiv skall träda i kraft, skall, på bestämmelseorten, bestämmelserna om salmo-

nella i det kontrollprogram som tillämpas av Finland, Norge och

Sverige tillämpas på sådana nötkreatur och svin för avel, produktion eller slakt som är avsedda för de medlemsstaterna. Om det konstateras att djuren är positiva, skall samma bestämmelser tillämpas på dem som på djur med ursprung i de medlemsstaterna. Dessa bestämmelser skall

inte tillämpas på djur från anläggningar som är underkastade ett

program som erkänts som likvärdigt i enlighet med förfarandet i 2. De garantier som fastställs i punkt 1 är inte tillämpliga förrän kommissionen har godkänt de kontrollprogram som Finland, Norge och

Sverige skall lämna in. Kommissionen skall fatta sitt beslut innan

anslutningsfördraget träder i kraft, så att de handlingsprogram och garantier som avses i punkt 1 är tillämpliga när anslutningsfördraget träder i kraft.

Kommissionen prövade de i punkten 2 ovan nämnda kontrollprogrammen och beslutade att godkänna dem genom kommissionens beslut 95/50/EG av den 23 februari 1995 om godkännande av det handlingsprogram för den salmonellakontroll för vissa levande djur och djurprodukter som lagts fram av Sverige. I beslutet anges bl.a. att de åtgärder som gäller nötkreatur och svin för avel, produktion eller slakt och som ingår i det svenska programmet, ska godkännas. Genom detta beslut fick således Sverige rätt att tillämpa de garantier som föreskrivs i artikel 10 a i det ovan nämnda direktivet.

Rådets direktiv 64/432/EEG ändrades dock genom rådets direktiv 97/12/EG av den 17 mars 1997 om ändring och uppdatering av direktiv 64/432/EEG om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen. Genom ändringen upphävdes artikel 10 a och därmed den legala grunden för Sveriges rätt att kräva provtagning avseende salmonella vid införsel av levande nötkreatur och svin till Sverige. Direktiv 97/12/EG började tillämpas den 1 juli 1998.

Utredningen har inte identifierat någon annan EU-rättsakt enligt vilken Sverige ges rätt att upprätthålla tilläggsgarantier avseende dessa djur. I artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna

zoonotiska smittämnen finns dock en bestämmelse om att en medlemsstat som är mottagare av en sändning av levande fjäderfän och svin eller kläckägg får, under en övergångsperiod, av kommissionen bemyndigas att kräva att resultaten av de salmonellatester som måste göras inför att djuren lämnar ursprungsbesättningen uppfyller samma kriterier för salmonella som har fastställts i den mottagande medlemsstatens godkända nationella program. I artikeln anges vidare att de särskilda åtgärder avseende salmonella som gällde för levande djur vid transport till Sverige och Finland före ikraftträdandet av denna förordning, ska fortsätta att gälla som om de hade fastställts i enlighet med bestämmelserna i artikeln.

Utredningen anser inte att det kan sägas att Sverige, eller för den delen Finland, vid tiden för ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 fanns några av gemenskapsrätten erkända särskilda åtgärder avseende nötkreatur och svin.

Sverige kräver i dag att nötkreatur och svin som förs in från ett land som inte har ett salmonellakontrollprogram som är godkänt av kommissionen och som är likvärdigt det svenska salmonellakontrollprogrammet ska undersökas avseende förekomst av salmonella före insättning i mottagarbesättningen. Undersökningen ska ske genom provtagning och analys. Djuren ska före insättningen isoleras av djurhållaren i nära anslutning till mottagarbesättningen på ett sådant sätt att överföring av smitta inte kan ske till djuren i mottagarbesättningen eller till några andra nötkreatur eller svin. Kravet på isolering gäller inte om provtagning och analys skett i avsändarlandet.

I sammanhanget kan nämnas att Finland, som erhöll samma tilläggsgarantier som Sverige vid anslutningen till EU, numera inte uppställer något krav på provtagning avseende salmonella vid införsel av nötkreatur och svin.

Det är utredningens sammantagna slutsats att Sverige i dag inte har rätt att upprätthålla kravet på provtagning avseende salmonella för nötkreatur och svin. När det gäller svin finns det dock en rätt enligt den ovan nämnda förordningen att ansöka om tilläggsgarantier. Utredningen anser att Sverige bör ansöka om detta. När det gäller nötkreatur finns det enligt nu gällande lagstiftning inte något rättsligt stöd för Sverige att erhålla tilläggsgarantier avseende salmonella.

17

8 b § Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:70) om införsel av nötkreatur och svin.

När det gäller avelsfjäderfä, värphöns, kläckägg, slakthöns, kött från nötkreatur, svin och fjäderfän samt ägg avsedda för direkt konsumtion har Sverige alltjämt rätt att upprätthålla krav på salmonellaprovtagning i ursprungsanläggningen.

Utredningens förslag medför att salmonella i flertalet fall klassificeras som en spärrsmitta. Det i sin tur medför att det inte längre finns något krav på att förekomst av salmonella ska bekämpas. Däremot finns det krav på att smittan inte får spridas och att åtgärder vidtas också för att säkerställa att så inte sker. Syftet med utredningens förslag är inte att ändra på målsättningarna med den svenska salmonellapolitiken utan enbart att säkerställa att djurägaren får ett större inflytande över hanteringen vid ett utbrott av smittan. Det är utredningens uppfattning att de av utredningen föreslagna lagändringarna vid hanteringen av förekomst av salmonella enbart får anses medföra att det görs en mindre ändring av de godkända salmonellaprogrammen. Det bör därför inte anses föreligga behov av att ansöka om ett förnyat godkännande av programmen.

Det är i och för sig möjligt att kräva att samtliga djur som förs in i en nötkreaturs- eller svinbesättning, innan införandet, ska ha provtagits med negativt resultat avseende salmonella. Ett sådant krav skulle i så fall gälla lika för svenska och utländska djur och det vore inte direkt kopplat till införsel av djuren till Sverige. Ett sådan krav måste dock även vara proportionerligt och nödvändigt för att uppnå syftet. Utredningen finner för närvarande inte skäl att föreslå en sådant krav.

3.6.3¶Utestående ansökningar om tilläggsgarantier

Utredningens förslag: Den provtagning avseende vissa djursmittor som utförs vid införsel av levande djur med anledning av Sveriges utestående ansökningar om tilläggsgarantier bör upphöra.

Med anledning av ansökningarna om tilläggsgarantier har vissa införselregler som gällde före inträdet i EU behållits. Införselkontrollen beskrivs närmare i del B, avsnitt 3.6 och 3.7.

I del B, avsnitt 3.7 har utredningen vidare utförligt redogjort för de utestående ansökningarna om tilläggsgarantier och för utred-

ningens bedömning av dem. Utredningen kommer därför här enbart sammanfattningsvis redogöra för följande.

Sverige erhöll i samband med anslutningen till EU , genom ändringar i de direktiv som reglerar handeln med djur mellan medlemsstater och importen till EU rätten att tillämpa vissa övergångsbestämmelser vid införsel av djur till Sverige.

För ett större antal sjukdomar föreskrevs att kommissionen snarast skulle granska de svenska ansökningarna om godkännande av kontrollprogram eller om friförklaring från sjukdomen. Det infördes även en rätt för Sverige att, i väntan på att kommissionen skulle granska de av Sverige inlämnade kontrollprogrammen respektive skälen för ansökan om friförklaring, under ett års tid tillämpa de nationella bestämmelser avseende sjukdomarna som var i kraft före anslutningen till EU. Det föreskrevs även att ettårsperioden fick, om det var nödvändigt, förlängas av kommissionen efter det att frågan hade behandlats i den ständiga veterinärkommittén.

För grissjukdomen PRRS infördes dock i rådets direktiv 64/432/EEG en treårig övergångsperiod under vilken grisar som levererades till Sverige från en region som inte var fri från sjukdomen skulle provtas med negativt resultat med anledning av sjukdomen innan införsel till Sverige. Övergångsperioden löpte ut den 31 december 1997. I juni 1998 uppdrog regeringen åt Jordbruksverket att åter igen ansöka om tilläggsgarantier för PRRS. Detta skedde efter att direktiv 64/432/EEG hade ändrats genom direktiv 97/12/EEG på så sätt att det inte längre fanns möjligheter i direktivet att erhålla tilläggsgarantier för PRRS.

Efter beslut i ständiga veterinärkommittén beslutade kommissionen den 12 januari 1996 (kommissionens beslut 96/93/EG, 96/94/EG och 96/95/EG), såsom det får förstås, att Sverige skulle

18

Akt om villkoren för Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen – Bilaga I: Förteckning enligt artikel 29 i anslutningsakten – V. Jordbruk – E. Veterinärlagstiftning och zooteknisk lagstiftning. 19

Rådets direktiv 64/432/EEG, i rådets direktiv 91/68/EEG av den 28 januari 1991 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med får och getter (artikel 8), i rådets direktiv 90/539/EEG av den 15 oktober 1990 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen och för import från tredje land av fjäderfä och kläckningsägg (artikel 14 och 14), i rådets direktiv 91/67/EEG av den 28 januari 1991 om djurhälsovillkor för utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruk (artikel 12 och 13) samt i rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte omfattas av de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.I till direktiv 90/425/EEG.

få behålla nationella regler avseende fjäderfäsmittan TRT/SHS (som EFTA:s övervakningsmyndighet [ESA] redan beviljat Sverige), grissmittan TGE samt fisksmittorna IPN och BKD. Det beslutades inte om någon förlängning av rätten att behålla de nationella bestämmelserna avseende de övriga smittorna. I en skrivelse till Sverige i januari 1996 från kommissionär Fischler framhåller denne att kommissionen vid sin bedömning kommit fram till att det endast är dessa fyra sjukdomar som kan komma i fråga för tilläggsgarantier. Några ytterligare beslut om förlängning har inte beviljats av kommissionen.

År 2004 ansökte Sverige om godkännande för ett kontrollprogram avseende tuberkulos hos hjort. Kommissionen har ännu inte fattat beslut om ansökan.

De smittor som Sverige alltjämt tillämpar nationella bestämmelser på och där kommissionen inte har fattat något beslut om godkännande av tilläggsgarantier vid införsel till landet är följande: Nötkreatur: paratatuberkulos, leptospira hardjo, campylobacter foetus och trichomonas Svin: PRRS, TGE, PED och leptospira pomona Får och get: paratatuberkulos och mycoplasma agalacie (smittsam juverinflammation) Fjäderfän: ILT, och IB, TRT/SHS och EDS-76 Hjort: tuberkulos

Utredningens bedömning

Kommissionen har år 2010 i skrivelser till regeringen om de svenska kraven på provtagning avseende ovan nämnda nötkreaturssmittor ifrågasatt om kraven är förenliga med EUrätten. Det synes följa av kommissionens skrivelser att kommissionen anser att det inte finns några utestående ansökningar att pröva. Oavsett om så är fallet eller inte kan dock utredningen konstatera att för de ovan nämnda smittorna, med undantag för PRRS och tuberkulos, fick Sverige en tidsbegränsad rätt att behålla sina nationella införselbestämmelser.

Tiden gick för merparten av smittorna ut den 31 december 1995. För några smittor förlängdes den till den 31 december 1996. Därefter har inga nya tidsfrister beslutats.

Att kommissionen under denna tid inte meddelade några beslut har inte någon avgörande betydelse för Sveriges rätt att behålla sina äldre bestämmelser avseende provtagning för djursmittorna. EUdomstolen har i bl.a. mål C-319/97, det s.k. Kortas-målet, funnit att det faktum att kommissionen åsidosatt sina skyldigheter genom att inte inom skälig tid pröva en ansökan enligt artikel 100a.4 i fördraget kan inte påverka tillämpningen av en rättsakt. Medlemsstaten var således skyldig att anpassa sin lagstiftning till rättsakten i fråga. Domstolen hänvisade i stället till att en medlemsstat, som anser att kommissionen åsidosätter sina skyldigheter, kan väcka talan vid domstol för att få fastställt att kommissionen har åsidosatt sina skyldigheter och i förekommande fall ansöka om nödvändiga interimistiska åtgärder.

Utredningen finner att domstolens avgörande har betydelse även för den ifrågavarande situationen. Sveriges rätt att behålla nationella bestämmelser var tidsbegränsad. När tidsfristen löpte ut var Sverige skyldig att anpassa sitt regelverk till de ifrågavarande direktiven. För att undvika detta skulle Sverige ha väckt talan mot kommissionen för att den inte hade fattat beslut inom en rimlig tid samt begärt att domstolen interimistiskt beslutade att Sverige fick behålla kraven på provtagning.

Det är således inte förenligt med EU-lagstiftningen att fortsatt kräva provtagning beträffande flertalet av de ifrågavarande smittorna. Beträffande två av smittorna, TRT/SHS och EDS-76, har Sverige emellertid av ESA, erhållit tilläggsgarantier .

I artikel 172.7 i det svenska anslutningsfördraget föreskrivs att de beslut som EFTA:s övervakningsmyndighet har fattat ska fortsätta att gälla efter anslutningen, om inte kommissionen bestämmer något annat genom ett motiverat beslut i överensstämmelse med gemenskapens bestämmelser. Enligt vad utredningen känner till så har kommissionen inte meddelat något beslut som innebär att ESA:s beslut upphävs. Utredningen finner således att Sverige alltjämt ska ha rätt att kräva provning avseende fjäderfäsmittorna TRT/SHS och EDS-76.

20

Bestämmelsen i fråga är numera reglerad i artikel 114 i EUF-fördraget. Vidare har beträffande sådana anmälningar införts en bestämmelse som anger att om kommissionen inte reagerar inom sex månader ska de nationala bestämmelserna anses godkända. 21

EFTA Surveillance Authority decision of 30 November 1994 concerning additional guarantees relating to turkey rhinotracheitis/swollen head syndrome for poultry destined to certain EFTA States, (Dec. No: 195/94/COL) respektive EFTA Surveillance Authority decision of 30 November 1994 concerning additional guarantees relating to egg drop syndrome-76 for poultry destined to certain EFTA States (Dec. No: 196/94/COL).

Utredningen kan vidare konstatera att Sverige ansökte om friförklaring från PRRS jämte tilläggsgarantier först efter att direktiv 64/432/EEG hade ändrats på ett sådant sätt att det inte längre skulle vara möjligt att erhålla tilläggsgarantier för sjukdomen i fråga. Sveriges bestämmelser är inte förenliga med direktivet och det finns inget i direktivets nu gällande lydelse som ger Sverige rätt att upprätthålla kravet på provtagning avseende PRRS. Vidare kan det framhållas att det inte heller enligt direktivets äldre lydelse fanns någon bestämmelse som skulle ha gett Sverige rätt att upprätthålla kravet på provtagning avseende smittan utan ett föregående beslut från kommissionen. Det finns således inget rättsligt stöd för Sverige att i avvaktan på en prövning av ansökan upprätthålla kravet på provtagning avseende PRRS.

Slutligen vad avser tuberkulos hos hjort är bestämmelserna vid införsel av hjort reglerade i rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte faller under de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.I till direktiv 90/425/EEG. Enligt artikel 14 får en medlemsstat ansöka om godkännande av bekämpningsprogram. Programmen får godkännas av kommissionen tillsammans med de ytterligare allmänna eller begränsade garantier som kan krävas i handeln. Medlemsstater som anser att dess territorium är fritt från en sjukdom kan enligt artikel 15 ansöka om friförklaring avseende sjukdomen. Kommissionen ska undersöka den dokumentation som läggs fram till stöd för friförklaringen. Om den godkänns ska även omfattningen av de ytterligare allmänna eller särskilda garantier som kan krävas i handeln fastställas av kommissionen. I avvaktan på ett beslut får den berörda medlemsstaten i sina handelsförbindelser ha kvar de krav som är nödvändiga för att upprätthålla dess status.

Sverige anordnade kontrollprogram avseende tuberkulos hos hjort redan 1994. Kontrollprogrammen har inte avslutats och formellt sett är Sverige ännu inte fri från smittan hos hjort. Smittan har dock inte påträffats hos hjort på mer än tio år och enligt svenska myndigheter bedöms inte smittan förekomma bland hjortar i Sverige.

I sammanhanget bör det noteras att kommissionen år 2003 inledde ett formellt överträdelseärende mot Sverige avseende

Sveriges bestämmelser om införsel av vissa idisslare, bl.a. hjort . Kommissionen menade att bestämmelserna om införsel av dessa djur inte var förenliga med rådets direktiv 92/65/EEG. I sitt svar till kommissionen angav den svenska regeringen att man hade för avsikt att anpassa sina införselbestämmelser avseende samtliga idisslare som omfattas av direktivet utom hjort. Beträffande dessa hjortar hade Sverige för avsikt att ansöka om godkännande av de anordnade kontrollprogrammen. Efter att ha mottagit den svenska ansökan om godkännande av kontrollprogrammen för tuberkulos hos hjort samt vissa kompletteringar till ansökan har kommissionen avslutat överträdelseärendet. Kommissionen har dock ännu inte fattat något beslut om den svenska ansökan.

Sverige bör kunna ses som ”de factofri” från tuberkulos hos hjort. Utredningen finner därför att Sverige med en analog tillämpning av artikel 15 i rådets direktiv 92/65/EEG får anses ha rätt att behålla de nationella kraven på provtagning för tuberkulos hos hjort.

Följaktligen finner utredningen att Sverige inte har rätt att upprätthålla de nuvarande införselbestämmelserna, med krav på provtagning och karantän, vad avser: paratuberkulos, leptospira hardjo, campylobacter foetus och trichomonas hos nötkreatur, PRRS, TGE, PED och leptospira pomona hos svin, paratuberkulos och smittsam juverinflammation hos får och getter och ILT och IB hos fjäderfän.

Även för fjäderfäsjukdomarna TRT/SHS och EDS-76 bör de nuvarande införselbestämmelserna ändras. För dessa smittor har dock Sverige erhållit tilläggsgarantier av ESA, varför det i införselbestämmelserna bör införas krav på bl.a. provtagning med avseende på smittorna i ursprungsbesättningarna. Beträffande tuberkulos hos hjort finner emellertid utredningen att nuvarande bestämmelser bör kunna behållas.

De svenska införselbestämmelserna samt lagen om (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, bör således ändras.

I den mån de utestående ansökningarna inte kan anses ha förfallit till följd av ändrad gemenskapsrättslig lagstiftning har Sverige emellertid möjlighet att stämma kommissionen och begära att EUdomstolen fattar ett interimistiskt beslut rörande provtagning avseende smittorna.

22

Jordbruksdepartementets diarienummer Jo2003/2263, Jo2005/1029 och Jo2006/3392.

Att det inte finns några möjligheter för staten att kräva provtagning avseende smittorna innebär inte att det inte av enskilda djurhållare med stöd av näringens organisationer kan vidtas åtgärder för att kontrollera dem.

Den övervakning som utförs med anledning av smittorna kan upprätthållas om den ansvariga myndigheten för övervakning bedömer att övervakningen ska fortgå.

3.7¶Övervakning och anmälningsplikt

3.7.1 Övervakning av det epidemiologiska läget bland djur samt annan övervakning för att utöka kunskapen kring smittspridning

Utredningens förslag: Övervakning av sjukdomsläget bland djur ska utföras Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i planerad form utifrån vetenskapliga och statistiska metoder. SVA får vidare rätt att utfärda föreskrifter om obligatorisk övervakning av djursmittor, inklusive skyldigheter för djurhållare att underkasta sig myndighetens beslut i fråga om provtagning m.m.

SVA ska efter samråd med Jordbruksverket, Smittskyddsinstitutet (SMI) och andra berörda myndigheter och organisationer fastställa vilka djursmittor som ska övervakas. Den obligatoriska övervakningen får inte vara mer långtgående än vad som behövs för att tillvarata samhällets behov av skydd.

Bakgrund

En förutsättning för att upprätthålla ett gott djurhälsoläge i landet är att smittor upptäcks innan de fått stor spridning. Härmed kan åtgärder sättas in i ett tidigt skede i smittspridningsförloppet. Detta är bara möjligt om det sker en planerad och systematisk övervakning av djursmittor i landet. En effektiv övervakning av djursmittor innebär att riskerna kan minimeras för staten, djurägare, försäkringsbolag, foderleverantörer och andra aktörer. Övervakning bidrar också till att underlätta statens budgetplanering.

I EU-lagstiftningen finns ett flertal bestämmelser om att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna är skyldiga att rapportera

uppgifter till kommissionen och andra medlemsstater. Dessa uppgifter rör såväl inträffade fall av djursmittor som resultaten av övervakning. Som exempel på detta anges i bilaga 1 till EU:s s.k. zoonosdirektiv att brucella, campylobakter, echinokocker, listeria, salmonella, trikiner, tuberkulos samt VTEC ska övervakas. Enligt direktivet ska också andra zoonotiska smittämnen övervakas om det är motiverat av det epidemiologiska läget. Därutöver följer av Sveriges medlemskap i Världsorganisationen för djurhälsa (OIE) att Sverige åtar sig att till organisationen rapportera uppgifter om bl.a. inträffade fall av djursmittor.

Det finns inte någon myndighet som har ett uttryckligt utpekat ansvar för övervakning av djursmittor även om det kan hävdas att Jordbruksverket indirekt har ett sådant ansvar. Det följer av att Jordbruksverket har tilldelats uppgifter som på olika sätt ger verket i uppdrag att samla in information om sjukdomsläget hos de djurbestånd som är i människans vård. Enligt lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller besluta i enskilda fall om provtagning eller undersökning av djur och djurprodukter, foder och annat material för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera smittsamma djursjukdomar. Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av djurägaren. Regeringen har i förordningen (2006:815) om provtagning på djur, m.m. (provtagningsförordningen) bemyndigat Jordbruksverket att meddela sådana föreskrifter och beslut. Jordbruksverket kan uppdra åt statligt anställda distriktsveterinärer eller åt officiella veterinärer, i den mån det följer av EUlagstiftningen att uppgiften ska utföras av officiell veterinär, att utföra provtagningar och undersökningar. Enligt lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. får regeringen eller efter regeringens bemyndigande Jordbruksverket ge organisationer eller andra sammanslutningar rätt att anordna kontroll av husdjur i syfte att förebygga sjukdomar hos djur. I förordningen (2006:816) om kontroll av husdjur, m.m. har regeringen gett ett bemyndigande till Jordbruksverket att föreskriva om sådana kontroller. Ett villkor för att kontrollprogram ska godkännas är att plan- och riktlinjer för verksamheten godkänns av Jordbruksverket. Verket har godkänt ett antal kontrollprogram, där verksamheten till stor del består av

23

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG.

provtagningar och undersökningar för att påvisa djursmittor, alternativt bekräfta frihet från smittor.

SVA ska, enligt sin instruktion , följa och analysera utvecklingen av sjukdomstillstånd hos domesticerade och vilda djur samt av resistens mot antibiotika och andra antimikrobiella medel bland mikroorganismer hos djur och i livsmedel. SVA har dock inte resurser till sitt förfogande för att på egen hand initiera och genomföra övervakning utan är beroende av medel från Jordbruksverket.

Jordbruksverket tilldelas medel för att kartlägga och dokumentera smittläget för de djursmittor där Sverige beviljats tilläggsgarantier samt för att även i övrigt kunna utföra de kontroller som EU ställer krav på. SVA erhåller medel från Jordbruksverket för att utveckla och genomföra smittövervakningen. Provtagning inom ramen för övervakningen uppdras åt olika djurhälsoorganisationer och från slakterier.

Många smittor och sjukdomar övervakas i slakten. Detta gäller för t.ex. brucellos, tuberkulos, salmonella, svinpest, och enzootisk bovin leukos (EBL). En del av dessa kontroller sker i samband med köttbesiktningen där eventuella förändringar som tyder på smitta kan påvisas. Tuberkulosövervakningen sker på detta sätt. När det gäller andra djursmittor tas blodprover i samband med slakt och dessa skickas till ett laboratorium, oftast SVA, för analys. Utöver vid slakt sker vissa kontroller genom att mjölkprover tas på mejerier i Svensk Mjölks regi. Bland annat övervakas brucellos, EBL och infektiös bovin rhinotracheit (IBR) i mjölk. Systematisk övervakning sker även genom miljöprover från djurstallar, blodprover eller träckprover från levande djur på gårdar, obduktion av döda djur m.m.

Mycket av övervakningen sker på initiativ av näringens organisationer, som ansöker om medel från Jordbruksverket. För 2009 ansökte Svenska Djurhälsovården, Svensk Mjölk, Svensk Fågel och Fiskhälsan om medel för att övervaka olika djursmittor.

En del av övervakningen utförs enligt föreskrifter utfärdade av Jordbruksverket med stöd av bemyndiganden i provtagningslagen. Verket har t.ex. genom föreskrifterna (SJVFS 1994:45) om obligatorisk hälsoövervakning av fjäderfä ålagt den som ansvarar för en verksamhet vid en anläggning med avelsfjäderfä eller kläckeri att se till att det tas prover för påvisande av sjukdomen egg drop syndrome (EDS-76), för vilken Sverige erhållit tilläggsgarantier.

24

Förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt.

Smittläget bland vilda djur övervakas i dag av SVA i samarbete med Naturvårdsverket och Jordbruksverket. I SVA:s regleringsbrev anges att myndigheten ska driva en samrådsgrupp med Naturvårdsverket för att följa och analysera utvecklingen av sjukdomstillstånd hos vilda djurpopulationer samt att samråd ska ske med Jordbruksverket när det gäller sjukdomar reglerade i epizootilagen. Viltövervakningen sker dels genom passiv övervakning av fallvilt, dels genom riktade undersökningar. Den passiva övervakningen omfattar obduktion och olika provtagningar av djur som hittas döda. I de flesta fall är det jägare som skickar in djuren till SVA men det händer även att allmänheten skickar in t.ex. döda fåglar. Naturvårdsverket har tilldelats medel för riktade undersökningar i särskilda fall, t.ex. när anhopningar av döda djur hittas. SVA erhåller medel från bl.a. Naturvårdsverket för att utföra sådana obduktioner. Aktiv övervakning sker även i samarbete mellan SVA och Jordbruksverket när det gäller undersökningar med avseende på sjukdomar som omfattas av epizootilagen, bl.a. svinpest som undersöks i vildsvin.

När det gäller statens vilt ska upphittade döda djur enligt jaktförordningen (1987:907) omhändertas genom polisens försorg. För dessa arter, (ett trettital arter av däggdjur och fåglar som förtecknas i jaktförordningen) skickas material alltid till Naturhistoriska riksmuseet eller till SVA. När det gäller övriga arter är SVA beroende av att jägare på frivillig väg skickar in material för undersökning.

Obduktioner och vävnadsanalys görs inte enbart på vilda djur, utan används som ett diagnostiskt redskap när det är oklart vad som orsakat sjukdom eller dödsfall hos tamdjur. Av ovanstående framgår att den praktiska övervakningen i dag bara delvis är under statlig kontroll. En stor del av provtagningen sköts på frivillig basis av näringens organisationer och bygger på ett etablerat samarbete sedan lång tid tillbaka.

Behovet av övervakning

Utredningen anser att sjukdomsövervakning är att betrakta som en kollektiv vara till nytta för hela samhället. Det betyder inte att staten ska övervaka alla djursmittor eller att det praktiska arbetet kring övervakning behöver genomföras av staten. Staten har emellertid ansvaret för att det utvecklas och genomförs en systematisk övervakning av olika djursmittor hos såväl tama som vilda