SOU 2010:106

Folkhälsa - Djurhälsa, Ny ansvarsfördelning mellan stat och näring

Till statsrådet Eskil Erlandsson

Regeringen beslutade den 19 december 2007 att tillkalla en särskild utredare för att göra en bred översyn av lagstiftningen om djursjukdomar och zoonoser. Samma dag förordnade statsrådet Eskil Erlandsson ambassadören Christer Wretborn som särskild utredare.

Utredningen antog namnet Djursmittsutredningen. Utredningen har biträtts av experter. Experter har varit kanslirådet Aase Tronstad (Jordbruksdepartementet), forskningschefen Ewa Rabinowicz (Livsmedelsekonomiska institutet), ämnesrådet Kristina Ohlsson (Jordbruksdepartementet), professorn Marianne Elvander (Statens veterinärmedicinska anstalt), utredaren Åsa Ahlgren (Socialstyrelsen), processchefen smittskydd Bengt Larsson (Statens jordbruksverk), forskaren Erik Petersson (Fiskeriverket), professorn Lars Engstrand (Smittskyddsinstitutet), veterinärinspektören Lars Plym Forshell (Livsmedelsverket), veterinären Sten-Olof Dimander (Lantbrukarnas Riksförbund) och professorn Ulf Magnusson (Sveriges lantbruksuniversitet). Den 21 oktober 2008 förordnades epidemiologen Yvonne Andersson (Smittskyddsinstitutet) som expert i utredningen. Den 16 mars 2010 entledigades på egen begäran veterinären Sten-Olof Dimander och samma dag förordnades veterinären My Sahlman (Lantbrukarnas Riksförbund) som expert i utredningen. Den 31 mars 2010 entledigades ämnesrådet Kristina Ohlsson som expert i utredningen.

Som sekreterare i utredningen förordnades juristen Anders Y Mårtensson den 16 januari 2008 och avdelningsdirektören Jonas Hammarlund den 1 februari 2008. Jonas Hammarlunds förordnande upphörde den 31 mars 2010. Från och med den 1 april 2010 förordnades ämnesrådet Kristina Ohlsson på deltid som sekreterare. Under våren 2009 har praktikanten Carl-Henrik Ström biträtt utredningen.

1

Utredaren får härmed överlämna betänkandet Folkhälsa–Djurhälsa. Ny ansvarsfördelning mellan stat och näring (SOU 2010:106).

Härmed är uppdraget slutfört.

Stockholm i januari 2011

Christer Wretborn

/Anders Y Mårtensson Kristina Ohlsson

Innehåll A

Förkortningar..................................................................... 25

Sammanfattning ................................................................ 27

Summary .......................................................................... 55

Författningsförslag ............................................................. 85

1 Om uppdraget.......................................................... 215

1.1 Direktivet ............................................................................... 215 1.2 Varför en djursmittsutredning? ............................................ 217 1.2.1 Utredningens förutsättningar och yttre ram ............ 217 1.2.2 De nationella frågeställningarna ................................ 219 1.3 Genomförandet av utredningsarbetet................................... 224

2 Dagens lagstiftning om smittsamma djursjukdomar m.m. – några slutsatser............................................. 229

2.1 Djurhälsoläget ........................................................................ 229

2.2 Strukturutvecklingen inom animalieproduktionen ............. 234 2.3 Smittskyddspolitiken............................................................. 235 2.3.1 Införsel ........................................................................ 236 2.3.2 Lagstiftning om bekämpning..................................... 238 2.3.3 Sammanfattande kommentar om bekämpningslagarna ................................................... 242

5

Innehåll SOU 2010:106

2.4 Reglerna för ersättning vid utbrott av smittsamma djursjukdomar ........................................................................243

2.5 Förebyggande åtgärder inom djurhållningen........................244 2.5.1 Organiserad hälsokontroll..........................................245

2.6 Statens kostnader för smittskyddet på djurhälsoområdet ...248 2.7 Offentlig kontroll och sanktioner.........................................252

2.8 Myndighetssamverkan inom djurhälsoområdet ...................253 2.8.1 Övervakning................................................................254 2.8.2 Zoonossamverkan .......................................................256

3 Utredningens överväganden och förslag.......................259

3.1 Utredningens utgångspunkter...............................................259

3.2 En ny lag om hantering av smittor hos djur .........................266 3.3 Den nya lagens omfattning....................................................268 3.3.1 Djursmittor .................................................................268 3.3.2 Lagen kompletterar de EU-bestämmelser som faller inom lagens tillämpningsområde ......................273 3.4 Allmänfarliga djursmittor ......................................................275 3.4.1 Definition ....................................................................275 3.4.2 Kategorisering i EU-förordnings-, spärr- och åtgärdssmittor .............................................................284 3.4.3 Målsättningen med samhällets ingripande vid åtgärdssmittor .............................................................287 3.4.4 Riksdagen beslutar om allmänfarliga djursmittor .....289 Förslag till indelning av allmänfarliga djursmittor i EU-

förordningssmittor, spärrsmittor respektive åtgärdssmittor .............................................................291

Djursmittor som inte föreslås omfattas av definitionen

om allmänfarliga djursmittor......................................308

Nytillkommande djursmittor ................................................315

3.5 Riskhantering kopplad till djurhållning m.m........................316 3.5.1 Producentens ansvar för att reducera risker i produktionen...............................................................316 3.5.2 Branschriktlinjer..........................................................322 3.5.3 Utbildning ...................................................................324

6 6

Innehåll

3.5.4 Skyldighet för djurhälsopersonal att vidta smittskyddsåtgärder ................................................... 326 3.5.5 Krav på godkännande och registrering...................... 327 3.5.6 Risker för spridning av djursmittor vid djurtransporter och vid avelsverksamhet .................. 329 3.5.7 Foderproducenters ansvar för risker för spridning av sjukdomar och smittor vid tillhandahållande av foder........................................... 332 3.5.8 Djurhälsoprogram ...................................................... 334

3.6 In- och utförsel ...................................................................... 340 3.6.1 Grundläggande in- och utförselbestämmelser regleras i lag................................................................. 340 3.6.2 Salmonellagarantierna................................................. 347 3.6.3 Utestående ansökningar om tilläggsgarantier........... 350 3.7 Övervakning och anmälningsplikt........................................ 356 3.7.1 Övervakning av det epidemiologiska läget bland djur samt annan övervakning för att utöka kunskapen kring smittspridning................................ 356 3.7.2 Myndighetssamverkan rörande zoonoser ................. 364 3.7.3 Anmälningsskyldighet................................................ 368 3.7.4 Rapportering ............................................................... 375 3.7.5 Förordningen med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt........................................ 376 3.7.6 Register........................................................................ 381 3.8 Hantering av allmänfarliga djursmittor ................................ 382 3.8.1 Förfarandet kring EU-förordningssmittorna ........... 382 3.8.2 Förfarande kring spärrsmittor ................................... 384 3.8.3 Förfarande kring åtgärdssmittorna............................ 390 3.8.4 Vilda djur..................................................................... 396 3.8.5 Skyddsåtgärder............................................................ 397 3.8.6 Upphörandet av bekämpningen av en allmänfarlig djursmitta .................................................................... 398 3.9 Offentlig kontroll, avgifter m.m........................................... 399 3.9.1 Offentlig kontroll....................................................... 399 3.9.2 Avgifter ....................................................................... 408 3.10 Delegering till privata aktörer ............................................... 410 3.11 Sanktionsavgifter och straffbestämmelser............................ 415

7 7

Innehåll SOU 2010:106

3.11.1 Nu gällande bestämmelser..........................................415 3.11.2 Utgångspunkter ..........................................................424 3.11.3 Sanktionsavgifter.........................................................425 3.11.4 Straffbestämmelser......................................................450

3.12 Kostnads- och ersättningsfrågor ...........................................466 3.12.1 Statlig ersättning vid åtgärder mot allmänfarliga djursmittor...................................................................466 3.12.2 Försäkringar ................................................................472 3.12.3 Avgiftsfinansierat ersättningssystem.........................474 3.12.4 Finansiering av offentlig kontroll ..............................475 3.12.5 Regressrätt...................................................................476 3.12.6 Anslagsindelning.........................................................477 3.12.7 Kostnader för den offentliga kontrollen ...................478 3.13 Överklagandebestämmelser...................................................480

3.14 Följdändringar i annan lagstiftning .......................................482 3.14.1 Lagen om provtagning på djur, m.m..........................482 3.14.2 Lagen om kontroll av husdjur, m.m...........................484 3.14.3 Lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor..................485 3.14.4 Lagen om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land in Europeiska unionen ......486 3.14.5 Förordningen om införsel av levande djur, m.m.......487 3.14.6 Tekniska följdändringar..............................................488 3.15 Utredningens övriga förslag och rekommendationer..........489 3.15.1 Forskningens roll ........................................................489 3.15.2 Beredskapsfrågor.........................................................490 3.15.3 Slakt- och livsmedelsfrågor ........................................491 3.15.4 Register med uppgift om förekomst av djursmittor...................................................................491 3.15.5 EU:s veterinärfond och internationell samverkan om smittskydd.............................................................493 3.16 Organisatoriska förändringar för myndigheterna................495 3.16.1 Jordbruksverket ..........................................................496 3.16.2 SVA..............................................................................496

3.17 Förslagens genomförande......................................................497 3.17.1 En övergångsperiod på tre år......................................497

8 8

Innehåll

3.17.2 Övergång från gamla till nya ersättningssystemet för kostnader vid utbrott av en allmänfarlig djursmitta .................................................................... 499 3.17.3 Särskilda övergångsregler m.m................................... 501 3.17.4 Övergång från befintlig finansiering av olika djurhälsoprogram till bidrag till förebyggande verksamhet .................................................................. 504 3.17.5 Arbetsgrupp som följer utveckling under en treårsperiod ................................................................. 505 3.17.6 Besparingar vid i huvudsak oförändrat regelverk ..... 505 3.17.7 Sammanfattning av nytt anslag för åtgärder mot djursmittor samt övriga kostnadsförslag................... 506

4 Konsekvenser av utredningens förslag ........................ 507

4.1 Är smittsamma djursjukdomar ett offentligt åtagande?...... 508 4.1.1 Behöver djursmittspolitiken ändras?......................... 508 4.2 Förslagets konsekvenser för statens uppgifter och statens kostnader ................................................................... 509 4.2.1 Den statliga djursmittspolitiken ................................ 510 4.2.2 Statens kostnader........................................................ 512

4.3 Förslagets konsekvenser för myndigheter ........................... 513 4.3.1 Jordbruksverket .......................................................... 513 4.3.2 Statens veterinärmedicinska anstalt - SVA................ 516 4.3.3 Förslagets konsekvenser för myndigheternas anslag ........................................................................... 518 4.3.4 Jordbruksverkets anslagspost; Bidrag till bekämpning av allmänfarliga djursmittor.................. 518 4.3.5 Anpassning av ersättningsreglerna ............................ 523 4.3.6 Jordbruksverkets anslagspost; Bidrag till verksamhet för förebyggande av djursmittor ........... 523 4.3.7 Ersättning till organiserad hälsokontroll under en övergångstid på två år ................................................. 524 4.3.8 Särskilda bidrag till anordnande av utbildning rörande biosäkerhet under en övergångstid på tre år .................................................................................. 524 4.3.9 SVA:s anslagspost; Övervakning av djursmittor ...... 525 4.3.10 Zoonossamverkan vid SVA........................................ 526 4.3.11 Den offentliga kontrollen .......................................... 526

9 9

Innehåll SOU 2010:106

4.4 Sammanfattning av nytt anslag för åtgärder mot djursmittor samt övriga kostnadsförslag ..............................529

4.5 Förslagets konsekvenser för företag .....................................531 4.5.1 Konsekvenser för företag med animalieproduktion.....................................................532 4.5.2 Biodling........................................................................547 4.5.3 Vattenbruk...................................................................548 4.5.4 Transportföretag .........................................................549

5 Författningskommentarer...........................................551

5.1 Förslag till djursmittslag ........................................................551 5.2 Förslag till djursmittsförordning...........................................592

5.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor......................................................................610 5.4 Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617) .....610

5.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen....................................611 5.6 Förslag till lag om ändring i miljöbalken ..............................611

5.7 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)...............................................................................612 5.8 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.......................................................612 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser........................613 5.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. ......................................................614

5.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård .....................615 5.11 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ......................................................615

5.12 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen ...615

10 10

Innehåll

5.13 Förordning om ändring i förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. ................................................ 616 5.14 Förordning om ändring i förordningen (2005:422) om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen hos djur och i livsmedel ......................................................... 617

5.15 Förslag till förordning om ändring av förordningen (2006:815) om provtagning på djur m.m.............................. 617 5.16 Förslag till förordning om ändring av förordningen (2006:816) om kontroll av husdjur, m.m. ............................ 619

5.17 Förslag till förordning om ändring i förordning (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt ................................................... 619

Särskilda yttranden .......................................................... 621

Bilagor

Bilaga 1 Kommittédirektiv.............................................................. 635

Bilaga 2 Tilläggsdirektiv.................................................................. 659 Bilaga 3 Tilläggsdirektiv.................................................................. 661

Bilaga 4 Tilläggsdirektiv.................................................................. 663 Bilaga 5 Sjukdomsbilagan................................................................ 665

11 11

Innehåll SOU 2010:106

12 12

Innehåll B

1 Smittskyddets utveckling i Sverige ...............................23

1.1 Inledning till beskrivning av den historiska utvecklingen .....23 1.2 Det statliga smittskyddets utveckling i Sverige till år 2000 ...........................................................................................26

1.3 Utredningens kommentar till det statliga smittskyddet till år 2000 .................................................................................33

2 Djursjukdomar samt samhällskostnader för några sådana sjukdomar.......................................................35

2.1 Inledning...................................................................................35

2.2 Djursmittor...............................................................................37 2.2.1 Epizootier ......................................................................38 2.2.2 Zoonoser........................................................................47 2.2.3 Sjukdomar hos bin och vattenbrukets djur .................52 2.2.4 Utredningens kommentarer kring epizootier, zoonoser och andra sjukdomar ....................................54 2.3 Särskilt om Salmonella .............................................................57 2.3.1 Salmonellaläget i Sverige...............................................60 2.3.2 Utredningens kommentarer kring salmonella ............63 2.4 Samhällskostnader för salmonella, campylobakter och EHEC .......................................................................................66 2.4.1 Metod.............................................................................67 2.4.2 Resultat från studien.....................................................68 2.4.3 Utredningens kommentarer kring samhällskostnaderna .....................................................71

Innehåll

3 Regler kring sjukdomar, smittämnen och andra ämnen hos djur .................................................................... 73

3.1 Inledning................................................................................... 73

3.2 Internationellt arbete kring djursjukdomar ........................... 74 3.3 Inledande om EU:s regler........................................................ 75 3.3.1 EU-regler om åtgärder vid smittsamma djursjukdomar............................................................... 76

3.4 Svensk lagstiftning om smittsamma djursjukdomar.............. 80 3.4.1 Inledning ....................................................................... 80 3.4.2 Att utrota smittor som har kommit in i landet .......... 80 3.4.3 Att förebygga eller förhindra spridning av sjukdomar...................................................................... 84 3.4.4 Anmälningsskyldighet.................................................. 88 3.4.5 Regelverket kring sjukdomar hos bin.......................... 91 3.4.6 Regelverket kring vattenbruket ................................... 93 3.4.7 Regelverket för andra djur än lantbrukets och vattenbrukets djur......................................................... 95 3.4.8 Smittskyddslagen.......................................................... 96 3.5 Utredningens kommentarer till regelverken.......................... 97

3.6 EU:s regelverk för handel med djur m.m. med tredje land.......................................................................................... 103 3.6.1 Kontroller vid import................................................. 104 3.7 EU:s regler för handel med djur m.m. på den inre marknaden .............................................................................. 107 3.7.1 EU:s regler om införselkontroller och kontroller i handeln ...................................................................... 107 3.7.2 Kontroller vid handel mellan medlemsstaterna ........ 108 3.7.3 Svenska bestämmelser om införsel och utförsel....... 112 3.7.4 Särskilt om sjukdomsfrihet ........................................ 114 3.7.5 Tilläggsgarantier.......................................................... 116 3.7.6 Sveriges utestående ansökningar om tilläggsgarantier........................................................... 118 3.7.7 Utredningens kommentarer till handel inom EU och ansökningar om tilläggsgarantier m.m. .............. 130 3.8 Rättsliga principer för ersättning .......................................... 136

13

Innehåll SOU 2010:106

3.8.1 Utredningens bedömning om principer för ersättning .....................................................................138

3.9 Ersättningsformer vid utbrott av smittsamma djursjukdomar ........................................................................139 3.9.1 Ersättning vid sjukdomar hos djur i Sverige..............139 3.9.2 WTO:s regler för statstöd ..........................................144 3.9.3 EU:s regler för statsstöd och för ersättning vid djursjukdomar .............................................................145 3.9.4 Försäkringsmarknaden ...............................................148 3.9.5 Utredningens kommentar till svenska och internationella regler för ersättning vid sjukdomsbekämpning .................................................151

4 Produktionsformer och strukturer inom animalieproduktionen ...............................................159

4.1 Inledning.................................................................................159 4.2 Jordbrukets betydelse i Sveriges ekonomi............................160

4.3 Den strukturella utvecklingen i animalieproduktionen .......161 4.4 Vattenbruk..............................................................................167

4.5 Hästhållning ...........................................................................167 4.6 Biodling...................................................................................168

4.7 Sällskapsdjur ...........................................................................169 4.8 Utredningens kommentar till djurhållning och struktur i djurhållningen.......................................................................170

4.9 Handel och transport med livdjur i Sverige..........................174 4.10 Utrikeshandel med levande djur............................................177

4.11 Slakterier .................................................................................179 4.12 Mejerier...................................................................................180

4.13 Livsmedelshandel med andra länder......................................181 4.14 Utredningens bedömning av handel med djur .....................183

14

Innehåll

5 Myndigheter och organisationer inom smittskyddsområdet ................................................. 187

5.1 Statens jordbruksverk............................................................ 187

5.2 Statens veterinärmedicinska anstalt ...................................... 190 5.3 Livsmedelsverket.................................................................... 194

5.4 Fiskeriverket........................................................................... 196 5.5 Socialstyrelsen ........................................................................ 196

5.6 Smittskyddsinstitutet............................................................. 197 5.7 Länsstyrelserna....................................................................... 198

5.8 Övriga myndigheter och aktörer med uppgifter kring djursmittor ............................................................................. 199 5.8.1 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap....... 199 5.8.2 Tullverket .................................................................... 200 5.8.3 Arbetsmiljöverket....................................................... 200 5.8.4 Smittskyddsläkarna..................................................... 201 5.9 Utredningens kommentarer till myndighetsansvaret för djursmittor ............................................................................. 202

5.10 Privata aktörer med uppgifter kring djursmittor................. 207

6 Hantering av djursmittor i Sverige ............................. 211

6.1 Inledning................................................................................. 211 6.1.1 Analys kring förekomst av smitta ............................. 212 6.2 Beskrivning och analys av verksamhet kring misstänkta fall av smitta hos djur............................................................. 214

6.3 Bekämpning och åtgärder för att begränsa smittor ............. 218 6.3.1 Smittberedskap ........................................................... 223 6.4 Smittskydd och andra åtgärder för att förebygga smittor... 224 6.4.1 Faktorer och åtgärder för ett gott smittskydd ......... 225 6.4.2 Smittskydd i svensk djurhållningen........................... 226 6.4.3 Utredningens kommentarer att förebygga smittor – smittskydd och andra förebyggandeåtgärder................................................. 229

15

Innehåll SOU 2010:106

6.5 Handel med djur.....................................................................230 6.5.1 Branschens kontroll av införsel och import ..............231 6.5.2 Sällskapsdjur ................................................................232 6.6 Åtagande för staten rörande avel...........................................232 6.6.1 Kommentarer kring statens ansvar rörande avel.......234 6.7 Övervakning ...........................................................................235 6.7.1 Övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen..................................................................236 6.7.2 Övervakning av antibiotikaresistens..........................238 6.7.3 Övervakning av djursjukdomar m.m. ........................239 6.7.4 Bidrag till utveckling och genomförande av övervakning .................................................................242 6.7.5 Obduktionsverksamhet ..............................................244 6.7.6 Övervakning av BSE ...................................................246 6.7.7 Utredningens kommentar till övervakningen ...........246 6.8 Register över djur och djurhållning.......................................249 6.8.1 Produktionsplatsregister ............................................249 6.8.2 CDB – central djurdatabas .........................................249 6.8.3 Grisregistret ................................................................250 6.8.4 Fjäderfäregister ...........................................................250 6.8.5 Får och getregister ......................................................251 6.8.6 Transportörsregister ...................................................251 6.8.7 Foderanläggningsregistret ..........................................251 6.8.8 Djursjukdata................................................................252 6.8.9 TRACES......................................................................252 6.8.10 Utredningens kommentarer om register...................252

6.9 Offentlig kontroll av lagstiftningen kring djurhälsa m.m..........................................................................................254 6.9.1 Offentlig kontroll av lagstiftningen kring hälsokontroll av djur...................................................256 6.10 Smittkontroll inom foderframställning ................................257 6.10.1 Verksamhet med kontroll av foder ............................258 6.10.2 Andra kontroller – Tvärvillkor...................................260 6.10.3 Utredningens kommentarer till offentlig kontroll och andra kontroller ...................................................260 6.11 Utbildning och forskning ......................................................262 6.11.1 Utbildning ...................................................................262

16

Innehåll

6.11.2 Forskning .................................................................... 263 6.11.3 Forskning på smittsamma djursjukdomar i Sverige ......................................................................... 265 6.11.4 Utredningens kommentarer till utbildning och forskning ..................................................................... 268

7 Statliga kostnader för att hantera smittsamma djursjukdomar.......................................................... 271

7.1 Översikt över anslagen för åtgärder kring smittor och sjukdomar hos djur ................................................................ 273 7.1.1 Anslaget 1:6 ”Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder”.................................. 273 7.1.2 Anslaget 1:7 ”Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar”.................................................... 274 7.2 Bidrag till bekämpande av smittsamma djursjukdomar – anslaget 1:7 ap 1 ..................................................................... 276 7.2.1 Ersättningsutbetalningarnas fördelning på kostnadsposter............................................................ 281 7.2.2 Resurser för epizootibekämpning ............................. 286 7.2.3 Resurser för salmonellabekämpning.......................... 289 7.2.4 Utredningens kommentar till kostnadsutvecklingen ................................................. 294 7.3 Bidrag till bekämpande av djursjukdomar – anslaget 1:7 ap 2.......................................................................................... 296 7.4 Bidrag till obduktionsverksamhet – anslaget – 1:7 ap 3....... 297

7.5 Bidrag till utveckling och genomförande av sjukdomskontroller – anslag 1:7 ap 4 ................................... 298 7.5.1 Medfinansiering från EU ........................................... 299

7.6 6 Bidrag till djurhälsovård m.m. – anslaget 1:6 .................... 300 7.7 Myndighetskostnader ............................................................ 302

7.8 Utredningens kommentar till de statliga kostnaderna ........ 304 7.9 Budgetåret år 2009 ................................................................. 307

7.10 Kan smittsamma djursjukdomar förutses?........................... 309

17

Innehåll SOU 2010:106

8 Alternativa ersättningssystem.....................................313

8.1 Inledning.................................................................................313

8.2 Ersättningssystem i andra länder och EU:s regler ...............315 8.2.1 Finland.........................................................................315 8.2.2 Danmark......................................................................318 8.2.3 Nederländerna.............................................................321 8.2.4 England........................................................................322 8.2.5 Medfinansiering från EU vid bekämpning av djursjukdomar .............................................................324 8.2.6 Utredningens kommentar om ersättningssystem i andra länder och EU:s regler......................................328 8.3 Svenska ersättningsreglerna jämfört med danska och finska .......................................................................................331 8.3.1 Utredningens kommentar om jämförelsen mellan de danska, finska och svenska ersättningssystemen....................................................334 8.4 Möjliga alternativ till dagens ersättningssystem...................335 8.4.1 Sjukdomsbekämpning med medel från den gemensamma jordbrukspolitiken..............................336 8.4.2 Försäkringar ................................................................341 8.4.3 Fond- och avgiftsbaserade system .............................343 8.4.4 Tak för näringens kostnader ......................................346 8.4.5 Obligatoriskt eller frivilligt deltagande .....................347

8.5 Utredningens kommentar om ersättningssystem................347

9 Salmonellabekämpning .............................................357

9.1 Bakgrund.................................................................................357

9.2 Åtgärder vid salmonellamisstanke.........................................358 9.3 Ärendegranskning ..................................................................361

9.4 Enkät till djurägare .................................................................366 9.4.1 Enkät till djurägare – metod och urval.......................367 9.4.2 Regionala skillnader ....................................................369 9.4.3 Upptäckt......................................................................369 9.4.4 Smittspårning ..............................................................370 9.4.5 Myndigheternas insatser.............................................370

18

Innehåll

9.4.6 Saneringsåtgärder........................................................ 371 9.4.7 Förändrade åtgärder och rutiner................................ 372 9.4.8 Frivilliga kontrollprogram.......................................... 372 9.4.9 Sammanfattning av enkätundersökningen ................ 372

9.5 Utredningens kommentar om salmonellabekämpning ....... 373

10 Epizootibekämpning ................................................. 379

10.1 Hantering av ett epizootiutbrott .......................................... 379 10.2 Beredskapsorganisationen vid epizootiutbrott .................... 382 10.2.1 Jordbruksverkets ledningsfunktion........................... 382 10.2.2 Epiteamet .................................................................... 384 10.2.3 SVA.............................................................................. 384 10.2.4 Livsmedelsverket ........................................................ 385 10.2.5 Länsstyrelserna ........................................................... 386 10.2.6 Kommuner .................................................................. 386 10.2.7 Polisen och Försvarsmakten ...................................... 387 10.2.8 Veterinärer .................................................................. 387 10.2.9 Övriga aktörer............................................................. 388 10.3 Blåtunga åren 2008 – 2010..................................................... 388 10.3.1 Händelseutveckling .................................................... 389 10.3.2 Jordbruksverkets erfarenheter ................................... 391 10.3.3 PRRS-utbrott år 2007................................................. 393 10.3.4 Jordbruksverkets erfarenheter ................................... 394 10.3.5 Studiebesök ................................................................. 396 10.4 Mjältbrand år 2008 ................................................................. 398 10.4.1 Händelseutveckling .................................................... 399 10.4.2 Åtgärder ...................................................................... 401 10.4.3 Resurser....................................................................... 402 10.5 Utredningens kommentarer om epizootibekämpning........ 402

11 Verksamheter för djurhälsokontroll samt utrotning och övervakning av sjukdomar ......................................... 407

11.1 Bakgrund ................................................................................ 407 11.2 Några historiska jämförelser av åtgärder för djurhälsa och folkhälsa........................................................................... 408

19

Innehåll SOU 2010:106

11.2.1 Paratuberkulos ............................................................410 11.2.2 Fjäderfäbranschens initiativ kring salmonella ...........410

11.3 Den organiserade hälsokontrollen – från 1940-talet...........411 11.3.1 Statens engagemang i den organiserade hälsokontrollen minskar.............................................412 11.4 Den organiserade hälsokontrollen i dag ...............................414 11.4.1 Inledning......................................................................414 11.4.2 Frivilliga program reglerade genom Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1993:42) om organiserad hälsokontroll av husdjur.........................416 11.4.3 Frivilliga program reglerade genom separata föreskrifter och med statligt deltagande....................418 11.4.4 Obligatorisk hälsoövervakning ..................................422 11.5 Statens och näringens kostnader för organiserad hälsokontroll, övervakning m.m............................................424 11.5.1 Statliga bidrag för att förebygga/bekämpa djursjukdomar .............................................................425 11.5.2 Bidrag till djurhälsovård och hälsokontroll...............427 11.5.3 Bidrag till utveckling och genomförande av övervakning .................................................................429 11.5.4 Näringens kostnader för hälsovård............................429 11.6 Utredningens sammanfattande kommentar .........................431

12 Livsmedelssäkerhet...................................................441

12.1 Inledning.................................................................................441 12.2 Produktionsformer och struktur...........................................442

12.3 Reglerna kring livsmedelskontroll ........................................442 12.3.1 Egenkontroll................................................................447 12.3.2 Riskbaserad kontroll ...................................................447 12.3.3 Riktlinjer för god praxis .............................................448 12.3.4 Utredningens kommentar till utveckling av branschriktlinjer m.m. ................................................449 12.4 Smittor i livsmedel och livsmedelsburna utbrott .................449 12.4.1 Övervakningen av zoonoser och zoonotiska smittämnen i livsmedel ...............................................450

20

Innehåll

12.4.2 Utredningens kommentar till övervakning av livsmedelssmittor........................................................ 454

12.5 Livsmedelskontroll – organisation........................................ 455

12.6 Myndigheternas kontroller i livsmedelsföretag ................... 455 12.6.1 Kontroll av livsmedelsföretagare ............................... 456 12.6.2 Kontroller i slaktanläggningar ................................... 456 12.7 Företagens kontroller av verksamheten ............................... 464

12.8 Vilka är kostnaderna för slakterikontrollen och vem betalar?.................................................................................... 465 12.9 Utredningens kommentarer till kontroller i slakten m.m. ........................................................................................ 466

13 Faktorer av betydelse för det framtida smittskyddet i Sverige.................................................................... 471

13.1 Globalisering .......................................................................... 471 13.2 Förändringar av klimat .......................................................... 472 13.2.1 Påverkar klimatförändringen infektionssjukdomar?................................................. 473 13.2.2 Utredningens kommentar.......................................... 480 13.3 En värld – en hälsa.................................................................. 483

13.4 EU:s översyn av djurhälsoarbetet och debatten inom EU........................................................................................... 483 13.4.1 Utredningens kommentar till EU:s arbete ............... 488

14 Samhällsekonomiska aspekter på statens ansvar ......... 491

14.1 Motiv för samhällets insatser mot smittsamma djursjukdomar ........................................................................ 492 14.1.1 Osäkerhet och risk ..................................................... 493 14.1.2 Acceptabla och oacceptabla risker............................. 494 14.2 Samhällsekonomiska konsekvenser av utbrott .................... 496

14.3 Marknadens styrning av resursanvändningen ...................... 497 14.4 Vad kan staten göra?.............................................................. 499

21

Innehåll SOU 2010:106

14.4.1 Informationsspridning................................................500 14.4.2 Lagstiftning, skatter och subventioner......................500 14.4.3 Kollektiva varor och statlig produktion ....................501

14.5 Utredningens kommentar till samhällsekonomiska motiv för statens roll..............................................................502

22

Innehåll

23

Innehåll C

Bilagor

Bilaga 6 Folke Cerenius: Det svenska djursmittskyddets

historia fram till år 2000 ...................................................... 5

Bilaga 7 Ann Albihn, Helene Wahlström: Klimat-

förändringens påverkan på zoonoser och infektionssjukdomar - av betydelse för animalieproduktionen i Sverige (denna bilaga har en underbilaga av Anders Lindström: Artropodvektorer och deras utbredning) .. 249

Bilaga 8 Sören Höjgård: Statens ansvar för att förebygga och

bekämpa smittsamma djursjukdomar i ett samhällsekonomiskt perspektiv ...................................... 399

Bilaga 9 Kristian Sundström: Samhällskostnader för

salmonellos, campylobacterios och EHEC.................... 433

Bilaga 10 Johanna Lindahl, Ulf Magnusson: Översyn av

Sveriges forskning om smittsamma djursjukdomar - en pilotstudie.................................................................... 485

Bilaga 11 Statisticon: Utvärdering av salmonellabekämpning...... 499

Förkortningar

BVD Se del A, bilaga 5 Djursmittor EBL Se del A, bilaga 5 Djursmittor EHEC Se del A, bilaga 5 Djursmittor EU-6 Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland

EU-9 EU-6 plus, Danmark, Irland och Storbritannien EU-12 EU-9 plus Grekland, Spanien och Portugal EU-15 EU-12 plus Finland, Sverige och Österrike EU-25 EU-15 plus Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern

EU-27 EU-25 plus Rumänien och Bulgarien FAO FN:s livsmedels och jordbruksorganisation, Food and Agriculture Organization of the United Nations FVO EU-kommissionens livsmedels- och veterinärbyrå, Food and Veterinary Office OIE Världsorganisationen för djurhälsa, World Organisation for Animal Health

SDS Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll SLU Sveriges lantbruksuniversitet SPS (alternativt SPS-avtalet)

WTO:s avtal om sanitära och fytosanitära frågor, the Sanitary and Phytosanitary Measures Agreement

SVA Statens veterinärmedicinska anstalt WTO Världshandelsorganisationen, World Trade Organization

25

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har haft i uppdrag att genomföra en bred översyn av lagstiftningen om smittsamma djursjukdomar, m.m. Förslaget ska syfta till att modernisera, förtydliga och förenkla lagstiftningen samt säkerställa ett korrekt genomförande av EG:s lagstiftning. Utredningen ska särskilt pröva möjligheten att samla lagstiftningen i ett färre antal författningar än i dag. Utredningens förslag och en ny lagstiftning ska syfta till att undanröja oacceptabla risker för människors hälsa, djurskyddet, miljön, berörda näringar och samhället i övrigt.

I direktivet påpekas att dagens regler för införsel av levande djur från andra EU-länder har ifrågasatts från EGrättslig synpunkt. Det är nödvändigt att göra en översyn av föreskrifterna om införsel av djur och djurprodukter särskilt med avsikt att ta ställning till förenligheten med EG:s lagstiftning. Målsättningen för översynen och utredningens slutsatser är att det svenska regelverket ska stå i överensstämmelse med de förpliktelser som följer av EU-medlemskapet.

I uppdraget ingår att kartlägga om nuvarande lagstiftning leder till gränsdragningsproblem mellan olika myndigheters ansvar i samband med övervakning och bekämpning av zoonoser hos djur, livsmedel och hos människor. Finner utredningen att det finns gränsdragningsproblem som har sin grund i brister i lagstiftningen ska utredningen lämna förslag på ändringar i berörda författningar i syfte att undanröja sådana problem.

Utredningen ska göra en översyn av nuvarande finansieringsmodeller för ersättning vid utbrott av djursjukdomar med sikte på om det är möjligt och lämpligt att helt eller delvis ersätta dagens skattefinansiering av åtgärder inom djurhälsoområdet med ett annat finansieringssystem som medför en annan kostnadsdelning mellan

27

Sammanfattning SOU 2010:106

stat och privat sektor. Utgångspunkten för utredningen ska vara att statens kostnader minskar och blir mer förutsägbara. EU:s regelverk om statsstöd ska beaktas.

Den statliga smittskyddspolitikens utveckling och förutsättningar

Det operativa ansvaret för bekämpning av utbrott av smittsamma djursjukdomar, enligt epizootilagstiftningen, har alltid varit statens. Ansvaret har legat på olika myndigheter men det var först år 1972 som det operativa ansvaret fördes till myndigheten för jordbrukssektorns utveckling. Successivt har det skett en delegering av vilka djursjukdomar som ska omfattas av epizootilagens regler, från riksdag till regering och senare från regeringen till Statens jordbruksverk. Därmed fick Jordbruksverket också viktiga uppgifter på folkhälsoområdet, vilket ytterligare markeras av att det är Jordbruksverket som beslutar om de smittsamma djursjukdomar som ska bekämpas enligt zoonoslagen.

Under lång tid var det endast möjligt för en djurägare att ansöka om ersättning för djur som avlivats i samband med bekämpning av ett sjukdomsutbrott. Övriga kostnader och förluster fick djurägaren själv svara för. Successivt har staten tagit på sig en allt större del av djurägarens förluster och kostnader vid bekämpning av epizootiutbrott och år 1980 beslöt riksdagen att djurägare som åsamkades kostnader och förluster i samband med epizootiutbrott skulle ha rätt till full kompensation för förluster till följd av att djur avlivats, att produktionen inte kan upprätthållas som normalt och för sanering av anläggningen och redskap. I samband med 1999 års epizootilag reducerades ersättningen för produktionsförluster till 50 procent. För vissa allvarliga sjukdomar kvarstod dock rätten till 100 procents ersättning.

Ett unikt förhållande i den svenska smittskyddspolitiken är den målmedvetna och kraftfulla politiken för att bekämpa salmonellabakterien i djurhållningen. Politiken har sin upprinnelse i ett stort utbrott av salmonella som inträffade i Alvesta år 1953. Salmonella bekämpades inledningsvis med stöd av epizootilagen och med staten som operationellt ansvarig för bekämpningen. Staten har behållit det operationella ansvaret men i takt med att kostnaderna för bekämpningen har stigit har ersättningen till djurhållare reducerats. För vissa produktionsgrenar utgår numera ingen

28

SOU 2010:106 Sammanfattning

statlig ersättning för djurhållarens förluster i samband med att ett salmonellautbrott bekämpas. År 1999 kom en särskild zoonoslag som i dag endast omfattar salmonella.

Innan staten gav djurägare rätt till full kostnadstäckning för förluster i samband med epizootibekämpning fanns det en möjlighet för djurägare att skydda sig mot förluster genom att teckna försäkringar. Det fanns såväl privata försäkringar som en av staten subventionerad frivillig försäkring. I takt med att statens ersättningar utvidgades minskade utrymmet för privata försäkringar. Den statssubventionerade försäkringen försvann i samma ögonblick som staten tog på sig fullt kostnadsansvar för produktionsförluster vid utbrottsbekämpning. Försäkringsmarknaden har återigen öppnats dels genom att statens ersättning vid salmonellabekämpning har minskat och i vissa fall helt upphört, dels efter att kompensationen för produktionsförluster i samband med epizootibekämpning sänktes till 50 procent för de flesta epizootier.

Det starka statliga engagemanget i smittskyddspolitiken inom djurområdet måste ses i samband med jordbrukets roll i samhällsekonomin. Det var länge självklart att sätta likhetstecken mellan jordbrukets ekonomi och samhällets ekonomi. Efter andra världskriget har emellertid jordbruket genomgått en dramatisk strukturomvandling. I dag svarar jordbruket för mindre än 0,5 procent av BNP och animalieproduktionen för omkring 0,2 procent av den samlade produktionen. Djurproduktionens andel av sysselsättningen är mindre än 0,5 procent.

Jordbrukets minskande andel i samhällsekonomin har inte minskat statens ansvar för sjukdomsbekämpningen inom djurhållningen. Statens operativa ansvar är oförändrat sedan lång tid tillbaka. Statens ersättning vid sjukdomsutbrott har ökat successivt och det är första under senare tid som den trenden har brutits. Det har dock skett en delegering av ansvaret för smittskyddspolitikens utveckling och omfattning från den politiska nivån – riksdag och regering – till myndighetsnivå. I dag hanteras och beslutas en stor del av smittskyddsfrågorna av experter inom myndigheter, företag och olika djurhälsoorganisationer i samverkan.

Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen ändrade på ett avgörande sätt förutsättningarna för smittskyddspolitiken inom djurområdet. Det blev i princip inte längre möjligt för staten att vid gränsen kontrollera att djur och produkter av djur som fördes in i landet vara fria från olika smittämnen. Inom EU gäller att anläggningar som vill sälja djur till ett annat medlemsland ska vara doku-

29

Sammanfattning SOU 2010:106

menterat fria från vissa angivna djursjukdomar. Det var i och för sig inget problem för Sverige. Problemet var i stället att Sverige såg behov av att uppställa obligatoriska handelskrav för ett ytterligare antal sjukdomar, vilka aldrig hade förekommit i Sverige eller som Sverige framgångsrikt bekämpat eller avsåg att bekämpa.

Sverige ansökte om tilläggsgarantier för 28 sjukdomar som inte redan täcktes av EU:s djurhälsovillkor vid handel med djur, inklusive salmonella. Kommissionen hann inte pröva samtliga av Sveriges ansökningar om tilläggsgarantier före anslutningen till EU. Sverige erhöll därför i samband med anslutningen, genom ändringar i de direktiv som reglerar handeln med djur, rätten att tillämpa vissa övergångsbestämmelser vid införsel av djur till Sverige. För ett större antal sjukdomar föreskrevs att kommissionen snarast skulle granska de svenska ansökningarna. Det infördes även en rätt för Sverige att, i väntan på kommissionens granskning, under ett års tid tillämpa de nationella bestämmelser avseende sjukdomarna som var i kraft för anslutningen till EU. Kommissionen beslutade i januari 1996 att förlänga tidsfristen beträffande några av sjukdomarna i ett år, dvs. till den 31 december 1996. Därefter har kommissionen inte fattat några beslut om förlängning.

I avvaktan på svar från kommissionen på Sveriges ansökningar har Sverige fortsatt att upprätthålla införselrestriktioner i form av karantän och provtagning för djurleveranser från andra EU-länder. Utredningen finner att det faktum att kommissionen alltjämnt inte har prövat de svenska ansökningarna om tilläggsgarantier inte har någon direkt avgörande betydelse för Sveriges rätt att behålla sina nationella bestämmelser avseende provtagning för sjukdomarna. Sveriges rätt att behålla de nationella bestämmelserna var tidsbegränsade. När tidsfristen löpte ut var Sverige skyldig att anpassa sitt regelverk till EU-lagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning måste därför de svenska införselkraven om provtagning i karantän för dessa djursmittor upphöra. Därmed förändras förutsättningarna för den nationella smittskyddspolitiken. Det är ett av de skäl som utredningen anser leder till att den nuvarande smittskyddspolitiken måste omprövas.

I syfte att snabbt kunna bedöma förekomsten av olika smittämnen inom djurhållningen beslöt riksdagen inför Sveriges inträde i EU om en ny lagstiftning, provtagningslagen.

Lagen vars tillämpning är delegerad till Jordbrukverket ger verket möjlighet att i övervakningssyfte provta olika djurbesättningar. Lagen ger dessutom Jordbruksverket möjlighet att med

30

SOU 2010:106 Sammanfattning

tvingande åtgärder bekämpa alla smittsamma djursjukdomar inom djurhållningen. Jordbruksverket förfogar således över tre olika lagar som ger möjlighet för verket att med tvingande åtgärder bekämpa smittsamma djursjukdomar; epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658) och lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. För epizootilagen gäller att djursjukdomarna ska vara allmänfarliga men några sådana krav ställs varken på zoonoslagen eller på provtagningslagen. Begreppet allmänfarlig är dock inte entydigt definierat. För den enskilde djurägaren är det dock av stor betydelse vilket av de tre lagarnas regelverk som tillämpas, eftersom rätten till ekonomisk ersättning skiljer sig mellan de olika lagarna. Den enskilde kan uppleva rättsläget som oklart.

Djurhälsoläget i Sverige

Det är svårt att uttala sig om djurhälsoläget generellt i landet, såväl i fråga om djur i animalieproduktionen som övriga djur. Den systematiska övervakning som sker är begränsad till vissa bestämda djursmittor och säger lite om djurhälsoläget i allmänhet. Möjligheten till internationella jämförelser är också begränsad och avser främst de djursmittor som omfattas av EU:s regelverk.

Med dessa restriktioner kan ändå hävdas att djurhälsoläget är gott i Sverige. Antalet utbrott av epizootiska smittor är få och de utbrott som ändå sker kan begränsas till en eller ett fåtal djurbesättningar. Antalet fall av salmonellainfektion i djurbesättningar har under de senaste tio åren varierat mellan 30 och 35 utbrott per år. Antalet humanfall som smittas av salmonella i Sverige har under de senaste 20 åren legat stabilt kring 800 fall i genomsnitt per år. Hur många av dessa fall kan hänföras till den svenska djurhållningen är oklart men förmodligen är det frågan om mycket få. Utredningen konstaterar att insatser för att ytterligare minska förekomsten av salmonella inom djurhållningen får sannolikt marginell eller ingen effekt på folkhälsan. Utredningens samhällsekonomiska analys pekar på att ytterligare satsningar på att bekämpa zoonoser inom djurhållningen bör riktas mot andra sjukdomar än salmonella.

31

Sammanfattning SOU 2010:106

Utredningens utgångspunkter

Smittskyddspolitiken ska syfta till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittor av djur. Politiken ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jord- eller vattenbruket vid ett utbrott av en smittsam sjukdom. Smittskyddspolitiken ska vara förenlig med EU:s lagstiftning på området samt även i övrigt syfta till att främja den fria rörligheten på den inre marknaden.

Smittskyddspolitiken ska utgå från att risker ska hanteras där det finns bäst möjlighet att förhindra smittspridning, nämligen i de verksamheter där riskerna finns. En förutsättning för att uppnå detta är att producenterna är medvetna om de risker som finns i olika verksamheter så att riskerna kan hanteras. Det ska framgå av lagstiftningen att det är verksamhetsutövaren som har det primära ansvaret för att begränsa och hantera de risker som produktionen innebär för de egna djuren, andras djur eller för människor. De förebyggande insatserna på besättningsnivå ges ökad tyngd i smittskyddspolitiken.

Staten har det övergripande ansvaret för att målsättningarna med smittskyddspolitiken ska efterlevas. Staten har också i vissa lägen ett operationellt ansvar för att smittskyddspolitikens mål upprätthålls. Det finns allvarliga djursmittor som sprids på ett sådant sätt att den enskilde producenten inte kan eller endast svårligen kan skydda sina djur om smittämnet finns i omgivningen. I sådana lägen kan det bli nödvändigt för staten att med tvingande åtgärder komplettera de insatser som görs av en enskild producent eller av producenter i samverkan för att säkerställa djursmittslagstiftningens mål. Förutsättningarna liksom ramarna för de åtgärder som staten vidtar måste således vara tydliga för alla berörda; dels vad gäller vilka smittor som avses, dels vad avser vilka tvingande krav som staten kan ställa på djurägare.

Smittskyddspolitiken är i stor utsträckning styrd av EU. Det är statens uppgift att inom EU arbeta för en djurhälsopolitik som tillgodoser de ovan angivna målsättningarna. Det är således utredningens uppfattning att Sverige ska arbeta aktivt inom EU för att begränsa sjukdomar hos djur.

32

SOU 2010:106 Sammanfattning

En ny lag om hantering av smittor hos djur

Lagstiftningen inom djursmittsområdet har vuxit fram under lång tid och blivit svår att överskåda. Lagstiftning ska förenklas och göras mer tydlig samt hållas samman i en och samma lag.

Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse om att den nya lagen ska syfta till att tillgodose samhällets behov av skydd mot smittor hos djur. Lagen ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, ge en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jord- eller vattenbruket. Lagen ska också bidra till att samhällets krav på djurskydd, miljöskydd och säkra livsmedel tillgodoses. Lagen föreslås få namnet djursmittslagen.

Djursmittslagen ersätter relevanta delar av epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. och lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. (samt bisjukdomslagen (1974:211). Även föreskrifter rörande smittskydd kring in- och utförsel av varor, som i dag meddelas med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, föreslås omfattas av den nya lagstiftningen.

I djursmittslagen införs en bestämmelse om att de smittskyddsåtgärder som vidtas enligt lagen ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och att de inte får gå längre än vad som är motiverat utifrån faran för människors eller djurs hälsa. I lagen erinras vidare om att de åtgärder som vidtas med stöd av djursmittslagen ska bidra till den fria rörligheten inom EU.

Den nya lagens omfattning

Djursmittslagen ska tillämpas på smittsamma djursjukdomar eller andra smittor hos djur som kan överföras till människor eller mellan djur och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors eller djurs hälsa. Utredningen föreslår att begreppet djursmitta används för sådana djursjukdomar eller andra smittor. Lagen innehåller bestämmelser om åtgärder för att förebygga och hindra spridning av djursmittor samt bestämmelser om övervakning av dessa. Lagen har inriktning mot djur som hålls i jordbruks- eller vattenbruksnäringen men omfattar samtliga djur.

33

Sammanfattning SOU 2010:106

Allmänfarliga djursmittor

Utredningens förslag innebär att det är djurägaren som har ansvaret för sina djurs hälsa. Det gäller samtliga sjukdomar och smittor. Vissa djursmittor är emellertid så allvarliga att staten måste ikläda sig ett ansvar för att hindra smittspridning och begränsa följderna av ett utbrott. Sådana djursmittor betecknas som allmänfarliga.

Utredningen anser att med allmänfarliga djursmittor avses djursmittor:

• som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa,

• som kan ge stora ekonomiska förluster i jordbruks- eller vattenbruksnäringen,

• som kan innebära ett allvarligt hot mot miljön och

• som omfattas av direkta åtgärder mot enskilda enligt EU:s lagstiftning.

Vid bedömningen av om en djursmitta ska omfattas av direkta åtgärder eller inte, på grund av att den utgör ett allvarligt hot mot människors hälsa, bör ledning kunna hämtas från smittskyddslagens (2004:168) definition av allmänfarliga sjukdomar, dvs. smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser. Djursmittor som kan få sådana effekter ska anses vara så allvarliga att de kan klassificeras som allmänfarliga.

Utbrott av en allvarlig djursmitta som tidigare kunde få stora konsekvenser för samhällsekonomin kan i dag hanteras och skadeverkningarna för samhällsekonomin begränsas. Utredningen anser att ett utbrott av en allmänfarlig djursmitta fortfarande kan skapa betydande problem för animalieproduktionen men att konsekvenserna för samhällsekonomin av ett utbrott blir ringa. Utredningen anser mot den bakgrunden att det ska vara tillräckligt att ett utbrott av en djursmitta medför stora ekonomiska förluster i jordbruks- eller vattenbruksnäringen för att smittämnet ska kunna klassificeras som en allmänfarlig djursmitta.

Det kan även förekomma smittor som inte ger några eller enbart obetydliga problem för jordbruks- eller vattenbruksnäringen eller för människor, men som skulle kunna få förödande konsekvenser om de fick spridning bland vilda djur. Smittämnets konsekvenser för miljön bör kunna leda till att den klassificeras som allmänfarlig

34

SOU 2010:106 Sammanfattning

djursmitta. Det är i första hand fråga om smittämnen som kan påvisas i fiskodlingar.

För att det ska vara motiverat att samhället ingriper med åtgärder för att bekämpa spridningen av en djursmitta som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa eller ge stora ekonomiska förluster i jordbruks- eller vattenbruksnäringen bör det även finnas tillräckligt med kunskap om smittämnet, dess spridningsmönster och dess bekämpning. Utan denna kunskap kan man inte räkna med att nå framgång med de beslutade bekämpningsåtgärderna.

EU-lagstiftningen innehåller bestämmelser om bekämpning av ett antal djursmittor. Dessa bestämmelser är i hög grad motiverade av att de rör sjukdomar som kan medföra folkhälsoproblem eller allvarliga konsekvenser för jordbruket. EU-medlemskapet innebär en skyldighet för Sverige att kontrollera och bekämpa de i EU-lagstiftningen angivna smittämnena. Givetvis måste de djursmittor som omfattas av EU:s bekämpningsdirektiv omfattas av lagstiftningens tvingande regler.

För att erhålla och upprätthålla garantierna eller status som sjukdomsfri krävs att medlemslandet ska vidta olika åtgärder. Mot den bakgrunden har utredningen kommit till slutsatsen att de djursjukdomar för vilka Sverige har beviljats tilläggsgarantier eller status som sjukdomsfri ska betecknas som allmänfarliga enbart på den grunden att det följer av EU-lagstiftningen.

Kategorisering av de allmänfarliga djursmittorna

De allmänfarliga djursmittorna delas in i

• spärrsmittor

• åtgärdssmittor

• EU-förordningssmittor

Utredningen föreslår att de allmänfarliga djursmittorna delas in i olika kategorier. Indelningen i spärrsmittor och åtgärdssmittor grundas på graden av åtgärder som samhället behöver vidta för att hantera risken för smittspridning. En utgångspunkt ska också vara att så långt som möjligt beakta risker som ett smittämne utgör i en viss produktionsform eller hos ett visst djurslag. De smittor vars bekämpning är reglerad i EU-förordningar bör dock kategoriseras i

35

Sammanfattning SOU 2010:106

en egen kategori, EU-förordningssmittor. EU-förordningar är direktverkande och en medlemsstat får inte ha bestämmelser som upprepar eller på annat sätt reglerar samma sak som EU-förordningen. Detta innebär att dessa smittor inte kan regleras på samma sätt som de övriga allmänfarliga djursmittorna.

Spärrsmittor utgörs av djursmittor där spridning av smittan kan hindras genom att det upprättas spärrar som utformas så att direkta eller indirekta kontakter mellan smittade djur på anläggningen och djur på andra anläggningar förhindras.

Åtgärdssmittor är djursmittor där det inte är möjligt att begränsa smittspridningen enbart genom att förhindra direkta och indirekta djurkontakter genom att spärra det område där smittan förekommer. Vid ett fall av en sådan smitta måste staten besluta om de åtgärder som ska vidtas för att förhindra smittspridning.

Vid bedömningen av om en allmänfarlig djursmitta ska kategoriseras som en åtgärds- eller spärrsmitta bör bl.a. smittämnets spridningssätt beaktas. Om smittämnet lätt sprids längre sträckor med hjälp av t.ex. vinden, vattendrag eller vektorer räcker det inte med att enbart spärra området där smittan har påvisats. Ett sådant smittämne måste klassas som en åtgärdssmitta. Vid kategoriseringen måste det också beaktas om EU-lagstiftningen reglerar vilka åtgärder som ska vidtas för att bekämpa smittan. I ett flertal EUdirektiv uppställs krav på att djur ska avlivas och att restriktionszoner ska upprättas runt det drabbade området. Inom restriktionszonerna ska införas begränsningar av olika slag, t.ex. mot att genomföra transporter. Smittor som omfattas av dessa direktiv måste kategoriseras som åtgärdssmittor.

Det är utredningens uppfattning att även smittans potentiella farlighet för framför allt människor måste beaktas vid klassificeringen. Även om en smittas spridning i och för sig skulle kunna förhindras genom ett spärrbeslut bör den klassificeras som en åtgärdssmitta om den till sin natur är mycket farlig. Som exempel på en sådan smitta kan nämnas mjältbrand.

Utredningen anser att de åtgärder som riktas mot enskild för att bekämpa och begränsa spridning av en allmänfarlig djursmitta är så ingripande att det bör överlämnas till riksdagen att besluta om för vilka sjukdomar dessa åtgärder ska vidtas. Utredningen föreslår därför att det i lag anges vilka sjukdomar och smittor som staten ska vidta åtgärder mot enskild för att hantera.

För den händelse att det hastigt uppträder en ny sjukdom, och riksdagens beslut inte kan inhämtas, bör regeringen dock kunna

36

SOU 2010:106 Sammanfattning

fatta beslut om att den sjukdomen ska omfattas av bestämmelserna om EU-förordnings-, spärr- respektive åtgärdssjukdomar under förutsättning att sjukdomen bedöms uppfylla de kriterier som anges för respektive sjukdomskategori. Detta beslut ska underställas riksdagen så snart som möjligt.

Den nya lagen föreslås omfatta 53 smittämnen som betecknas som allmänfarliga. Det är betydligt fler än de smittämnen som omfattas av dagens epizootilag och zoonoslag. Några av de smittämnen som Sverige är friförklarade från, enligt EU:s regelverk, är idag inte upptagna som epizootier eller zoonoser. Förekomsten av dessa smittämnen bekämpas med stöd av provtagningslagen. Det är alltså fråga om smittämnen som således enligt gällande lagstiftning inte är allmänfarliga men bekämpas med i princip samma metoder som ett smittämne som har kategoriserats som allmänfarligt. För djurhållaren blir de ekonomiska konsekvenserna högst olika om smittämnet bekämpas med stöd av epizootilagen, zoonoslagen eller provtagningslagen. Utredningen anser att de smittämnen som staten har åtagit sig att bekämpa, enligt EU:s regelverk, bör, från den enskildes synpunkt, behandlas på ett likartat sätt och därmed kategoriseras som allmänfarliga. För den enskilde djurhållaren betyder det att lagstiftningen blir tydligare när staten kan ingripa mot en djursmitta och konsekvenserna av ingripandet blir mer förutsägbart.

Nytillkommande djursmittor

Klimatförändringar och globaliseringen innebär risk för att nya sjukdomar kommer in landet. Klimatförändringen kan också leda till att smittämnen som redan finns i landet men som i dag inte upplevs som ett hot kan utvecklas och orsaka problem för folkhälsan eller jordbruket och vattenbruket. Om en smitta i framtiden ska kräva särskilda åtgärder bör beslut om att t.ex. klassificera smittämnet som en spärr- eller åtgärdssmitta föregås av ett utredningsarbete med deltagande inte enbart av folkhälsoexperter och veterinärer utan också från andra fackområden av betydelse för att utforma ett effektivt och ändamålsenligt smittskydd.

Utredningen anser att det behövs mer integrerade samarbetsformer mellan humanmedicin och veterinärmedicin samt andra experter inom hälsoområdet. Detta kan komma att leda till nya bedömningar avseende vilka sjukdomar som ska omfattas av

37

Sammanfattning SOU 2010:106

lagstiftning på djurområdet. Framför allt kan sjukdomar som påverkar folkhälsan, t.ex. MRSA (och eventuellt andra resistenta bakterier) samt Q-feber, komma att omfattas.

Krav på biosäkerhetsplaner i djurhållningen

Utredningen har tagit del av uppgifter som tyder på att det finns brister i smittskyddsmedvetenheten inom svensk djurhållning. Utredningens utgångspunkt är att det primära ansvaret för att hantera djursmittor ligger hos djurhållaren. Som ett stöd i det ansvaret föreslår utredningen att den som håller djur i näringsverksamhet, i större omfattning eller för förevisning, ska vara skyldiga att ha en biosäkerhetsplan för att identifiera och hantera risken för introduktion eller spridning av smitta i anläggning.

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämpligen Jordbruksverket, ska ha möjlighet att meddela föreskrifter om grundläggande hygienåtgärder och andra biosäkerhetsåtgärder. Bland de faktorer som är särskilt riskfyllda ingår förflyttningar av djur och de direktkontakter som uppstår mellan djur och indirekta kontakter genom t.ex. personer och fordon. Åtgärder som bedöms ha störst betydelse för att minska risken för smittspridning är hygienåtgärder som t.ex. rutiner för hygien och besökare, karantän, isolering och testning samt sektionering och s.k. ”all-in all-out system”.

Utredningen anser att det är bland de nämnda faktorerna som grundkraven för biosäkerhetsplaner ska hämtas. Bestämmelserna är av sådan karaktär att regeringen lämpligen bör bemyndigas att fastställa grundkraven.

Branschriktlinjer

Utredningen anser att näringens organisationer bör uppmuntras att ta fram branschriktlinjer för biosäkerhet. Det ger branschen möjlighet att ta fram biosäkerhetsriktlinjer inriktade på viss produktionsgren, t.ex. ekologisk uppfödning av grisar, integrerad slaktsvinsuppfödning eller suggpooler.

I EU:s hygienlagstiftning finns bestämmelser om hygienkrav för livsmedelsföretag. Medlemsstaterna ska uppmuntra utarbetandet, spridandet och användandet av nationella riktlinjer för god hygien-

38

SOU 2010:106 Sammanfattning

praxis. Framtagna hygienbranschriktlinjer granskas och godkänns av Livsmedelsverket.

Biosäkerhetsriktlinjer inom primärproduktionen bör på motsvarande sätt granskas gentemot kraven i lagstiftningen. Möjligheten att ta fram biosäkerhetsriktlinjer bör också finnas för de branscher som representerar företagare som inte är livsmedelsproducerande såsom djurparker eller uppfödning och försäljning av sällskapsdjur.

Kompetensen att bedöma riktlinjerna från biosäkerhetssynpunkt ligger inte i första hand på Livsmedelsverket utan på Jordbruksverket. Utredningen föreslår därför att Jordbruksverket ska bedöma biosäkerhetsriktlinjer, efter samråd med Livsmedelsverket och andra berörda parter. Denna fråga bör lämpligen regleras i en av regeringen beslutad förordning.

Utredningen föreslår att finansiellt stöd bör utgå för att stödja organisationernas arbete med att utarbeta biosäkerhetsriktlinjer.

Transporter av djur

Förflyttning av djur kan innebära hög risk för smittspridning. Det är angeläget att den som transporterar djur är medveten om riskerna. Utredningen bedömer att det svenska regelverket i praktiken innebär att samtliga inhemska transporter av djur inom animalieproduktionen saknar krav för att minimera smittspridning via transporten. Regelverket innebär också att Sverige godtar lägre krav för transporter som enbart äger rum inom landet än vad som gäller om djuren skulle transporteras till våra grannländer.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i provtagningslagen om rätt att meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt om djurhälsa och hygien vid transporter av djur bör överföras till den nya lagen. Bemyndigandet omfattar såväl de krav som ska uppställas på transportörer som vilka transportörer som ska träffas av kraven. Med hänsyn till att en djurhållare ska ta ansvar för risker i produktionen bör transporter som utförs av egna djur inom eller mellan anläggningar som djurhållaren ansvarar för undantas från kravet på transporter vad gäller att reducera risker för smitta. I sådana fall bör det vara upp till djurhållaren att själv bedöma och hantera risken för smittspridning.

39

Sammanfattning SOU 2010:106

Organiserad hälsokontroll – kontrollprogrammen

Möjligheten för organisationer inom djurområdet att med lagstöd anordna frivillig organiserad hälsokontroll bibehålls. Fördelningen av uppgifter och ansvar mellan staten och näringens organisationer förtydligas, bl.a. genom att statens detaljreglering av programmen upphör och den statliga medverkan i styrningen av kontrollprogrammens tillämpning avvecklas. Möjligheten för djurägare att med stöd i lagstiftningen handla med djur under en särskild beteckning om sjukdomsfrihet kvarstår och bör ses som ett viktigt inslag i det förebyggande arbetet och i biosäkerhetsplanen. Organisationer inom djurhållningen ges härigenom lagstöd för att kunna främja att handeln med djur endast sker med friska djur eller med djur som är fria från en viss sjukdom som organisationen vill begränsa.

Det måste finnas möjligheter att föreskriva om bl.a. obligatorisk provtagning, hygienåtgärder, krav på registrering och märkning av djur. Det följer bl.a. av EU-lagstiftningen. De närmare detaljerna kring sådana åtgärder bör föreskrivas av de ansvariga myndigheterna.

Staten och dess myndigheter ska däremot inte ha möjlighet att föreskriva om bekämpningsåtgärder eller andra ingripande åtgärder med avseende på smittor som inte är kategoriserade som allmänfarliga djursmittor. Det bör följaktligen inte längre vara möjligt för staten att föreskriva om avlivning eller isolering av smittade djur eller förbud mot förflyttning av djur till en annan del av landet såvida det inte är fråga om en smitta som är kategoriserad som allmänfarlig.

Det är utredningens uppfattning är att om exempelvis djurägare, organisationer inom djurområdet, eller slakterier anser det vara nödvändigt att begränsa eller bekämpa ett smittämne som inte är kategoriserat som allmänfarligt, så ska det ske genom frivillig medverkan. Det utesluter inte att i vissa lägen staten, genom finansiella bidrag, kan stödja frivilliga hälsoprogram inom djurhållningen. Det bör då i första hand vara fråga om smittämnen med tydliga folkhälsoaspekter men där smittämnet av olika skäl inte bör klassificeras som allmänfarligt.

Undantag från denna regel kan emellertid göras om det blir aktuellt att tillämpa den s.k. skyddsklausulen. Enligt EU:s regelverk om införsel och utförsel av djur kan det vidare finnas behov av att föreskriva om isolering eller transportförbud rörande vissa djur.

40

SOU 2010:106 Sammanfattning

Bedömningen ovan får till följd att vissa av de nu befintliga obligatoriska programmen kommer att upphävas eller ändras för att anpassas till det nya regelverket Andra obligatoriska program bör gås igenom för att anpassas till det av utredningen föreslagna regelverket.

Införsel och utförsel

Bestämmelserna om införsel av djur och andra varor från tredje land är harmoniserade inom EU. Detsamma gäller in- och utförsel av djur och andra varor från eller till andra EU-medlemsstater. Som anförs ovan är utgångspunkten att det inte ska finnas några handelshinder, som t.ex. gränskontroller, vid handel på den inre marknaden. Handel med djur medför dock vissa risker för smittspridning varför det inom EU har fastslagits vissa djurhälsokrav som ska vara uppfyllda för att djur ska få föras mellan medlemsstaterna samt vissa åtgärder som ska möjliggöra smittspårning. Dessa bestämmelser är idag huvudsakligen genomförda i föreskrifter meddelade Jordbruksverket med stöd av bemyndiganden i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Utredningen finner dock att bestämmelser som reglerar de grundläggande villkoren vid in- och utförsel av djur är avgörande för att uppnå målsättningarna med djursmittslagen och föreslår att de anges i lag. Mer detaljerade bestämmelser bör dock regleras på förordningsnivå eller på föreskriftsnivå.

Utredningen bedömer att utredningens förslag inte påverkar Sveriges godkända kontrollprogram avseende salmonella och att Sverige därför bör kunna fortsätta att kräva provtagning avseende salmonella vid införsel av avelsfjäderfän, värphöns, kläckägg, slakthöns och kött från nötkreatur, svin och fjäderfän samt ägg avsedda för direkt konsumtion.

Utredningen finner emellertid att Sverige för närvarande inte har några godkända tilläggsgarantier avseende salmonella vid införsel av svin och anser att Sverige åter bör ansöka om att erhålla sådana garantier. Utredningen kan vidare konstatera att det inte finns någon legal grund för Sverige att upprätthålla särskilda krav avseende salmonella vid införsel av nötkreatur, varför Sverige inte längre har rätt att kräva provtagning avseende salmonella vid införsel av levande nötkreatur.

41

Sammanfattning SOU 2010:106

Utredningen finner vidare, av skäl som har redogjorts för ovan, att Sverige inte har rätt att i avvaktan på kommissionens beslut upprätthålla nationella införselbestämmelser om provtagning på djur i karantän. Således förslår utredningen att den provtagning som utförs vid införsel av levande djur bör upphöra när det gäller följande djursmittor: paratuberkulos, leptospira hardjo, campylobakter foetus och trichomonas hos nötkreatur, PRRS, TGE, PED och leptospira pomona hos svin, paratuberkulos och smittsam juverinflammation hos får och getter samt ILT och IB hos fjäderfän.

Övervakning av smittsamma djursjukdomar – ett myndighetsansvar

En förutsättning för att upprätthålla ett gott djurhälsoläge i landet är att smittor upptäcks innan de fått stor spridning. Detta är bara möjligt om det sker en planerad och systematisk övervakning av djursmittor i landet. Epidemiologiska övervakningar kräver kunskaper inte bara i veterinärmedicin och humanmedicin utan också kunskaper i statistisk media och kommunikation i miljö, biologi, entomologi, m.m. för att förstå sambandet mellan miljö, den vilda faunan och lantbrukets djur.

Ett sådant samlat och brett angreppssätt i fråga om övervakning av smittsamma djursjukdomar finns inte i Sverige. Indirekt följer av olika lagar och förordningar att Jordbruksverket har ett ansvar för övervakning av djursmittor. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) ska också enligt sin instruktion följa sjukdomsutvecklingen hos såväl tama som hos vilda djur. Den vetenskaplig kompetensen i landet för övervakning av djursjukdomar finns också i huvudsak vid SVA. SVA har dock inte egna resurser för dessa uppgifter utan är i första hand beroende av medel från Jordbruksverket.

Utredningen anser att ansvaret för övervakning av djursmittor, inklusive den övervakning som krävs för att upprätthålla tilläggsgarantier och för att tillgodose kraven i EU:s lagstiftning i fråga om övervakning, ska ligga på den myndighet som har den vetenskapliga kompetensen för uppgiften, nämligen SVA. Fördelen med att sjukdomsövervakningen samlas på den myndighet som har den vetenskapliga kompetensen för övervakning är att kompetensuppbyggnad och kompetensutveckling kan ske under stabila och långsiktiga förhållanden. SVA är också den myndighet som i dag i prak-

42

SOU 2010:106 Sammanfattning

tiken utvecklar och genomför huvuddelen av den övervakning som äger rum i landet inom området djursmittor. SVA:s nya uppdrag innebär att myndigheten ska ha rätt att utfärda föreskrifter som kan behövas för att övervaka vissa djursmittor inom djurhållningen.

Med ett tydligt myndighetsansvar för djursmittsövervakningen inom djurpopulationen får Sverige en stark och kompetent röst i de internationella sammanhang där metodfrågor och övervakningsbehov avhandlas.

Det operativa ansvaret för åtgärder mot allmänfarliga djursmittor ska även i fortsättningen ligga hos Jordbruksverket. Samma myndighet föreslås också få ansvaret för den smittspårning som måste göras kring ett utbrott av en djursmitta. Ett sjukdomsutbrott innebär en möjlighet att öka kunskapen om det aktuella smittämnet, t.ex. genom riktade övervakningsinsatser. Utredningen vill framhålla att det trots detta är viktigt att myndigheternas roller hålls isär. Myndigheten, med ansvar för övervakning av smittläget i landet, ska inte ansvara för hantering av utbrott.

Myndighetssamverkan på zoonosområdet

I Sverige är experter på folkhälsa och experter på djursjukdomar uppdelade på olika myndigheter. Ett visst samarbete förekommer i dag när det gäller rapportering om zoonoser men är i övrigt begränsat i fråga om sjukdomsövervakning, utformning av bekämpnings- och förebyggande åtgärder, metoder för smittspårning, prioriteringar av vilka sjukdomar som ska övervakas, etc.

Den samverkan som äger rum om zoonoser sker i Zoonosrådet. Zoonosrådet är ett rådgivande organ till Zonooscenter i SVA men saknar formell ställning och ett formellt uppdrag. Försök till gemensamma insatser, t.ex. kring provtagning, stupar på att det inte finns resurser knutna till rådet. Myndigheterna har olika ansvar och olika prioriteringar och i avsaknad av stöd från riksdag och regering kan verksamheten i Zoonosrådet inte prioriteras.

Utredningen föreslår att samverkan inom Zoonosrådet mellan berörda myndigheter ersätts med en formell struktur. Uppgiften är att sammanföra en bred kompetens inom det infektionsepidemiologiska området för att förstärka samverkan kring epidemilogisk övervakning och analys inom smittskyddsområdet.

Utredningen har diskuterat lämplig placering för en förstärkt resurs inom Zoonosområdet. Enligt utredningen är det endast två

43

Sammanfattning SOU 2010:106

myndigheter som kan komma i fråga, Smittskyddsinstitutet ( SMI) eller SVA.

Vid SVA finns redan zoonoscenter och Zoonosrådet och utredningen ser ingen anledning till att ge en ny struktur en annan lokalisering. Den nya strukturen ersätter Zoonosrådet. Utredningen föreslår att det av SVA:s instruktion ska framgå att det finns en samverkansgrupp i zoonosfrågor inrättad vid myndigheten.

Anmälningspliktiga djursmittor

Utredningen anser att det nuvarande systemet med anmälningspliktiga sjukdomar i stort ska behållas.

Utredningen anser att anmälningsplikten bör kunna utnyttjas och utformas på ett sätt som möjliggör en mer systematiskt bedömning av sjukdomsläget i landet. Det finns därför behov av en översyn av vilka sjukdomar som ska vara anmälningspliktiga i framtiden. Det ska framgå av djursmittslagen att de allmänfarliga djursmittorna ska omfattas av anmälningsplikt. Vilka djursmittor som i övrigt ska vara anmälningspliktiga föreslår utredningen överlämnas till den myndighet som har att ta emot anmälningarna, dvs. SVA.

Skyldighet att anmäla misstanke eller konstaterat fall av en djursmitta varierar beroende på smittämne, vilken lagstiftning eller vilket EU- direktiv som reglerar anmälningsplikten.

Utredningen anser att anmälningsskyldighet för de djursmittor som omfattas av anmälningsplikt ska, liksom i dag, gälla för veterinär och för den som är ansvarig vid ett laboratorium. I dagens lagstiftning görs inga inskränkningar av veterinärens anmälningsplikt. Utredningen finner dock att den nuvarande anmälningsskyldigheten är för omfattande i det att den träffar samtliga veterinärer oavsett om de arbetar med djur eller inte. Utredningen anser därför att skyldigheten bör gälla sådan information eller sådana misstankar som veterinären får kännedom om i sin yrkesutövning.

Vad gäller anmälningsplikten för djurägare och andra som i sitt yrke kommer i kontakt med djur är det utredningens principiella ståndpunkt att det inte borde införas någon generell anmälningsskyldighet motsvarande den som finns i epizootilagen. Djurägare eller andra personalgrupper som arbetar kring hållandet av djur borde i stället åläggas en skyldighet att tillkalla veterinär vid

44

SOU 2010:106 Sammanfattning

allvarligare tecken på sjukdom hos djuren. Den formella anmälningsskyldigheten för misstanke om en viss djursmitta borde ligga hos veterinären och de laboratorier som utför analyser av prover från djurhållningen. Vid utredningens kontakter med kommissionen har det dock fästs stor vikt vid den enskilde djurägarens anmälningsskyldighet och utredningen finner att Sverige, för att korrekt genomföra direktiven på området, måste ålägga djurägarna en anmälningsplikt som även omfattar misstanke om en viss djursmitta. I avvaktan på att EU-lagstiftningen ändras överförs dagens system för anmälningsskyldighet avseende epizootier till den nu föreslagna lagstiftningen i, i huvudsak, oförändrat skick. Den som håller djur ska således åläggas att kontakta veterinär om han eller hon har anledning att misstänka en allmänfarlig djursmitta.

Anmälan om misstanke om djursmitta ska göras till SVA. Detta innebär i väsentliga avseenden en anpassning av lagstiftningen till hur anmälan om misstanke om allmän farlig djursmitta går till i praktiken. Utredningen föreslår att samtliga anmälningspliktiga djursmittor anmäls till SVA. SVA har att på vetenskaplig grund så snabbt som möjligt avgöra om det föreligger en grundad anledning att misstänka en allmänfarlig djursmitta. Vid sådan misstanke ska SVA omedelbart meddela Jordbruksverket som har att bedöma och genomföra de åtgärder som måste vidtas. Övriga anmälningspliktiga djursmittor bör kunna utgöra ett viktigt underlag i övervakningen av djursmittsläget inom djurhållningen.

Hanteringen av allmän farliga djursmittor

Som tidigare framgått delar utredningen in de allmän farliga djursmittorna i tre grupper; spärrsmittor och åtgärdssmittor och EUförordningssmittor. Avsikten är att statens åtgärder inte ska sträcka sig längre än nödvändigt för att stödja djurägarens egna smittskyddsåtgärder. För den tredje gruppen djursmittor, djursmittor som ska åtgärdas enligt en EU- förordning, styrs statens åtgärder av vad som anges i förordningen.

Vid misstanke om spärrsmitta i en anläggning ska en veterinär eller ett laboratorium anmäla misstanken till SVA. En sådan anmälan ska göras av veterinären så snart som denne inte kan utesluta att det föreligger en spärrsmitta. SVA avgör om misstanken är befogad och meddelar i så fall Jordbruksverket som har att besluta

45

Sammanfattning SOU 2010:106

om anläggningen ska isoleras. Beslutet ska utformas så att det inte blir mer omfattande än vad som behövs.

Spärrförklaringen innebär ett beslut om förbud mot, eller begränsningar i rätten, att besöka, lämna eller utföra transporter eller förflyttningar av djur eller fordon till eller från det område där smittan förekommer.

Det ankommer på den som ansvarar för anläggningen att bestämma vilka åtgärder som är lämpliga att vidta för att bekämpa smittan och därmed kunna visa att förutsättningarna för spärrbeslutet inte längre föreligger. När anläggningen visat sig vara fri från smittämnet och Jordbruksverket bedömer att så är fallet, beslutar verket om att häva spärren.

Ett spärrbeslut innebär ingen skyldighet för den som berörs av spärren att vidta några åtgärder för att bekämpa smittan. Utredningen anser dock att man kan utgå ifrån att verksamhetsutövaren på den spärrade fastigheten i de allra flesta fall av bl.a. ekonomiska eller djurskyddsskäl snarast kommer att vidta de åtgärder som krävs för att häva spärren. Det kan dock inte uteslutas att spärrbesluten i något enstaka fall kan komma att bestå under en längre tid. I vissa fall kan det därför finnas anledning för staten att besluta om att åtgärder måste vidtas för att undanröja risken för att smitta sprids. Sådana beslut ska enbart kunna meddelas om det föreligger särskilda skäl. Med det föreslagna systemet med beslut om spärrförklaring och ett större ansvar för djurägaren följer också ökade krav på den offentliga kontrollen.

För att kunna begränsa smittspridningen är det viktigt att utröna var smittan kommer ifrån och om den har spridits till fler anläggningar. Utredningen anser att Jordbruksverket alltid ska inleda en smittspårning. Utredningen anser att Jordbruksverkets skyldighet att utföra en smittspårning uttryckligen bör framgå av lagen. Till skyldigheten att smittspåra måste vidare kopplas en skyldighet för djurägaren i fråga, dennes affärskontakter, ägare till angränsande fastigheter, m.fl. att bistå myndigheten med uppgifter och tåla det intrång som behövs för smittspårningen.

Utredningen anser att beslut om spärr ska fattas av Jordbruksverket. Länsstyrelsens uppgift är att kontrollera att spärrbeslutet inte överträds.

Vid misstanke om åtgärdssmitta kan smittspridningen inte hindras genom att förhindra direkta och indirekta djurkontakter. Staten måste här vidta längre gående åtgärder än att enbart spärra en anläggning. Utredningen föreslår att de åtgärder som kan vidtas

46

SOU 2010:106 Sammanfattning

i allt väsentligt ska överensstämma med vad som anges i nuvarande epizootilag.

En veterinär eller ett laboratorium som har anledning att misstänka att ett fall av en åtgärdssmitta har inträffat ska anmäla detta till SVA. En sådan anmälan ska, liksom för spärrsmittorna, göras så snart som veterinären har anledning att misstänka att det föreligger en åtgärdssmitta. SVA har därefter att avgöra om det föreligger befogad anledning att anta att en åtgärdssmitta har inträffat. När SVA anser att så är fallet ska SVA anmäla misstanken till Jordbruksverket. Jordbruksverket ska då fatta ett beslut om att isolera det område där smittan kan antas förekomma.

Vid bekräftelse av en åtgärdssmitta ska verket besluta om att omvandla isoleringsbeslutet till ett beslut om ”smittförklaring”. Enligt epizootilagen ska, om det är klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, den myndighet som regeringen bestämmer besluta om förbud mot transporter, m.m. som i den omfattning som detta behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring). Det gäller också enligt djursmittslagen.

Till skillnad från en spärrförklaring innebär en smittförklaring en skyldighet för verksamhetsutövaren att vidta åtgärder eller att tåla att det vidtas åtgärder för att bekämpa utbrottet av smittan. Smittförklaringen åtföljs av beslut från verket om de åtgärder som ska vidtas. Åtgärderna ska fastställas i en åtgärdsplan.

Ett beslut om smittförklaring ska hävas så snart som det har blivit klarlagt att det inte längre finns förutsättningar för beslutet.

Smittspårning kring utbrott av en åtgärdssmitta ska utföras av Jordbruksverket. Omfattning och inriktning på smittspårning bör avgöras både av smittan som sådan och av det specifika utbrottet. Liksom vad gäller spärrsmittorna bör skyldigheten att utföra en smittspårning uttryckligen framgå av lagen. Till skyldigheten att smittspåra måste vidare kopplas en skyldighet för affärskontakter, ägare till angränsande fastigheter, m.fl. att bistå myndigheten med uppgifter och tåla det intrång som behövs för smittspårningen.

Epizootilagen har bestämmelser om skyldighet för bl.a. slakteriinrättningar och bearbetningsanläggningar att på olika sätt bistå vid bekämpningen av epizootiska sjukdomar. Utredningen föreslår att bestämmelsen förs över till djursmittslagen vad gäller åtgärdssmittor.

47

Sammanfattning SOU 2010:106

Skyddsbeslut

Jordbruksverket ska ha möjlighet att besluta om skyddsåtgärder vid misstanke eller bekräftad förekomst av en djursmitta som, utan att vara kategoriserad som allmänfarlig, kan medföra allvarlig fara för djur och människor.

Sådana åtgärder ska dock enbart få vidtas för smittor som kan utgöra en allvarlig fara för människors hälsa, för jord- eller vattenbruksnäringen eller för miljön och inte normalt förekommer i landet. Åtgärderna ska enbart kunna vidtas i undantagsfall. Det bör därför snarast efter det att bestämmelserna har utnyttjats övervägas om djursmittan bör klassificeras som allmänfarlig.

Offentlig kontroll

Ett viktigt stöd i djurhållarnas verksamhet för att säkerställa ett gott smittskydd är att den som håller djur ska upprätta biosäkerhetsplaner. Myndigheterna kommer i många fall även att vara mindre operativa vid ett fall av en allmänfarlig djursjukdom än de är i dag. Detta gäller oavsett om djurhållaren håller livsmedelsproducerande djur eller inte. Ett överfört ansvar på djurägarna och näringen innebär därför också ökade krav på en effektiv offentlig kontroll.

Medlemsstaternas kontroll av bl.a. djurhälsa och djurskydd regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (kontrollförordningen). Vissa kompletterande bestämmelser behöver dock införas i den nya lagen. Kontrollförordningens bestämmelser ska omfatta såväl djur som hålls för livsmedelsproduktion som för annan djurhållning. Kontrollen måste emellertid tillämpas på ett riskbaserat sätt. Den som håller t.ex. ett enstaka sällskapsdjur ska inte omfattas av regelbunden kontroll.

Vad avser kontroll av biodling visar utredningens analys att det nuvarande systemet med bitillsynsmän strider mot bestämmelserna i kontrollförordningen. Systemet med bitillsynsmän måste följaktligen upphöra. Kontrollen avseende djurhälsobestämmelserna inom biodling inordnas i den offentliga kontrollen av övrig djurhållning.

48

SOU 2010:106 Sammanfattning

De ansvariga kontrollmyndigheterna är enligt nu gällande lagar inom området djurhälsa och smittsamma djursjukdomar Jordbruksverket, Livsmedelsverket och länsstyrelserna. Tullverket har vidare vissa kontrollbefogenheter vid import och införsel av levande djur och varor.

Utredningen anser att det inte finns skäl till mer omfattande ändringar i kontrollorganisationen. Utredningen föreslår dock att den nuvarande ordningen där Jordbruksverket har möjlighet att delegera kontrolluppgifter till länsstyrelserna upphör. Utredningen anser att det alltid ska vara regeringen som beslutar vilken myndighet som ska utöva offentlig kontroll i den mån som inte annat följer av de EU-regler som kompletteras av djursmittslagen.

Vid ett utbrott av en åtgärdssjukdom bör dock verket, liksom i dag, vara den operativa kontrollmyndigheten. Vid ett fall av en sådan sjukdom ligger det närmast till hands att Jordbruksverket utövar kontrollen över att de beslutade åtgärderna efterlevs. I flertalet andra fall bör dock den offentliga kontrollen utövas av länsstyrelserna.

SVA ges ansvaret för övervakningen av djursmittor i landet och ges bl.a. rätten att utfärda föreskrifter eller i enskilda fall besluta om provtagning eller undersökning. För att kunna säkerställa efterlevanden måste det finnas en offentlig kontroll. Utredningen anser att det är naturligt att det är den beslutande myndigheten som har det övergripande kontrollansvaret för den verksamhet som omfattas av dess beslut. SVA bör således utses att vara kontrollmyndighet. Utredningen anser dock inte att SVA bör utöva den operativa offentliga kontrollen av enskilda djurägare. Även i dessa fall bör det åligga länsstyrelsen att utöva den offentliga kontrollen.

Kontrollförordningen innehåller också bestämmelser om finansiering av medlemsstaternas kontrollverksamhet. Det följer av kontrollförordningen att en medlemsstat i vissa fall, såsom för extra kontroll, är skyldig att ta ut en avgift för att finansiera kontrollen. Utredningen föreslår att det i djursmittslagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ta ut avgifter för offentlig kontroll. Utredningen anser emellertid att den offentliga kontrollen över bestämmelserna om djursmittor, i de fall som kontrollförordningen ger medlemsstaterna utrymme att välja finansieringsform, bör finansieras med allmänna medel.

49

Sammanfattning SOU 2010:106

Sanktionsbestämmelser

Utredningen föreslår att vissa mindre allvarliga överträdelser ska sanktioneras genom sanktionsavgifter istället för genom straffbestämmelser. De överträdelser som ska kunna föranleda sanktionsavgift ska vara lätt konstaterbara och inte kräva någon omfattande utredning eller ingående bedömning. Utredningen föreslår att överträdelser av vissa bestämmelser med krav på anmälan, registrering eller godkännande av djurhållning, registrering av djur, journalföring samt märkning av djur ska föranleda sanktionsavgift. Regeringen ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter dels om vilka överträdelser som ska föranleda sanktionsavgift, dels om avgiftens storlek. Avgiften ska utgå efter en på förhand bestämd taxa och vara lägst 1 000 kronor och högst 30 000 kronor. Avgiftsskyldigheten ska bygga på strikt ansvar. Beslut ska fattas av kontrollmyndigheten och gälla som domstols dom.

Straffbestämmelser

Utredningen finner att flertalet överträdelser av bestämmelserna i djursmittsregelverket bör sanktioneras genom sanktionsavgifter eller genom bötesstraff. Konsekvenserna av att bryta mot bestämmelserna varierar dock. Det kan uppstå mycket allvarliga konsekvenser om någon bryter mot vissa av bestämmelserna, särskilt de som reglerar bekämpningen av de allmänfarliga djursmittorna. För sådana gärningar anser utredningen att det är motiverat med en straffsanktion som innehåller fängelse i straffskalan. Enligt den nu gällande zoonoslagen och epizootilagen kan fängelse utgå i högst ett år vid brott mot sådana bestämmelser. När det gäller den maximala längden på ett fängelsestraff vill utredningen dock framhålla riskerna för bl.a. folkhälsan om en djurägare t.ex. bryter mot ett spärr- eller isoleringsbeslut. Utredningen föreslår därför att straffskalan för brott mot de bestämmelser som har störst betydelse för att förhindra en smittspridning ska utvidgas till att innehålla fängelse i högst två år.

Utredningen föreslår således att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anmäla misstanke om förekomst av en allmänfarlig djursmitta, bryter mot ett beslut om isolering, spärrförklaring, åtgärdsförklaring, ett skyddsbeslut eller mot beslut meddelade med stöd av artiklarna 12 och 13 i Europaparlamentets

50

SOU 2010:106 Sammanfattning

och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati döms till böter eller fängelse i högst två år. Till samma straff döms även den som uppsåtligen eller av oaktsamhet förflyttar djur eller produkter som kan sprida en åtgärdssmitta inom ett område som är belagt med restriktioner beträffande förflyttning av djur eller produkter eller som för ut djur eller produkter som kan sprida en åtgärdssmitta från ett sådant område.

Därutöver föreslår utredningen att brott mot ett flertal bestämmelser, bl.a. underlåtenhet att följa bestämmelser om hygienåtgärder, underlåtenhet att upprätta biosäkerhetsplan och försäljning av djur med särskilt märke utan att ha rätt till det, ska straffas med böter. Brott mot bestämmelserna om in- och utförsel av djur bör, liksom idag, sanktioneras genom lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Ersättning till djurägare vid utbrott av allmänfarliga djursmittor

Dagens hantering av djursjukdomar innebär kostnader för enskilda djurägare, för företag inom animalieproduktionen och för staten. Det regelverk för hantering av smittsamma djursjukdomar som utredningen föreslår kommer också att innebära kostnadsdelning mellan stat och näring. Utredningens förslag om riskdelning mellan näringen och staten har som utgångspunkt att staten ansvarar för en infrastruktur för övervakning och bekämpning av smittsamma djursjukdomar och att denna betalas över statens budget.

Vid misstanke om ett utbrott av en allmänfarlig djursmitta är det statens ansvar att nödvändiga spärrar upprättas och upprätthålls. Staten ansvarar också och bekostar den provtagning och de analyser som behövs för att konstatera eller avfärda misstanke om en allmänfarlig djursmitta. Även de prover som tas för beslut om att häva ett spärrat område genomförs och bekostats av staten. Är det fråga om en spärrsjukdom är det djurägarens ansvar att i övrigt vidta de åtgärder som krävs för att spärren ska kunna hävas.

Vid misstanke om eller konstaterat utbrott av en åtgärdssjukdom sträcker sig statens ansvar längre. Staten kan kräva att djurhållaren upprättar en åtgärdsplan för de åtgärder djurägaren ska genomföra för att smittämnet inte längre ska utgöra en risk för

51

Sammanfattning SOU 2010:106

djurhållningen, andra djurhållaren, miljön m.m. Staten kan där så bedöms nödvändigt för att förhindra smittspridning besluta om avlivning och destruering av djur i en djurbesättning eller en hel besättning. För sådana åtgärder, om det inte rör sig om enstaka djur, ska djurhållaren ha rätt att ansöka om ersättning för kostnader och förluster som det statliga ingripandet medför. Det är utredningens uppfattning att i normalfallet ska staten kompensera djurhållaren för värdet av de djur som avlivas samt för kostnaderna för bortforsling och destruktion av avlivade djur till följd av statens beslut. Om särskilda skäl föreligger bör staten även i andra fall än vad som täcks av de ordinarie ersättningsreglerna kunna lämna ersättning.

Regressrätt

I utredningens uppdrag har ingått att säkerställa statens möjligheter att kräva ersättning från skadevållare där staten har fått ersätta den drabbade.

Det praktiska utrymmer för behov av regressmöjlighet, med det föreslagna ersättningssystemet, blir inte stort men det kan användas vid fall av skadevållande när smitta sprids vid handel med djur, när smitta sprids vid transporter eller när smitta sprids vid tillhandahållande av tjänster eller produkter (inbegripet foder). Utredningen föreslår en bestämmelse som gör det möjligt för staten att kräva ersättning från en skadevållare där staten direkt har fått ersätta den drabbade.

Statens regressrätt bör inte omfatta alltför låga belopp och utredningen föreslår därför att beloppsgränsen ska utgöras av ett prisbasbelopp enligt socialförsäkringsbalken.

Övergångsregler

Utredningen anser att förändringen av regelverket för ersättning till djurhållare för förluster och kostnader i samband med att ett utbrott bekämpas bör införas successivt. Utredningen föreslår att de nuvarande ersättningssystemet vid utbrott av epizootier eller salmonellas avvecklas. De djurägare som även i fortsättningen önskar att skydda sig mot stora kostnader och förluster i samband med att ett utbrott av en allmän farlig djursmitta bekämpas bör

52

SOU 2010:106 Sammanfattning

kunna få önskat skydd genom olika privata försäkringar. Sådana heltäckande försäkringar finns dock inte i dagsläget och det kan inte uteslutas att det för vissa djursmittor kan ta en viss tid för försäkringsmarknaden att erbjuda lämpliga lösningar. För att inte enskilda djurägare, när den nya lagstiftningen träder i kraft, ska utsättas för orimliga kostnader till följd av ett utbrott i besättningen behövs det övergångsregler.

När det gäller de allmänfarliga djursmittor som kategoriseras som spärrsmittor anser utredningen att det inte finns behov av övergångsregler. Det är i första hand fråga om bekämpning av utbrott av salmonella. Redan i dag finns det produktionsgrenar som är helt hänvisade till försäkringsmarknaden för att skydda sig mot kostnader och förluster vid utbrott av salmonella. Det bör vara möjligt för försäkringsbranschen att tämligen omgående utvidga salmonellaförsäkringen på lämpligt sätt till också andra produktionsinriktningar. Skillnaden mot dagens situation för de produktionsinriktningar som inte omfattas av det statliga ersättningssystemet är att Jordbruksverket enligt nuvarande regelverk upprättar en sanerings- eller åtgärdsplan för anläggningen. Enligt utredningens förslag blir det en uppgift för djurägaren. Vad en sådan plan ska innehålla blir en viktig del i den skadereglering som nu försäkringsbolaget får utföra. Skadereglering är en naturlig uppgift för försäkringsbranschen på andra områden men som i dag Jordbruksverket ansvarar för när det gäller salmonella och epizootier. Försäkringsbranschen har framhållit att det saknas kompetens på området inom branschen. Det bör dock vara möjligt för försäkringsbolagen att bygga upp den nödvändiga kompetensen.

I fråga om åtgärdssjukdomar är läget annorlunda. Erfarenheter från större utbrott av allvarliga epizootier ligger långt tillbaka i tiden. Det kan följaktligen vara svårt för försäkringsbranschen att bedöma riskerna för olika djursmittor samt att finna lämpliga möjligheter till återförsäkring. Det kan således ta en längre tid att erbjuda djurhållare heltäckande försäkringar mot samtliga djursmittor som kategoriseras som åtgärdssmittor. Det motiverar att de nuvarande ersättningsreglerna avvecklas successivt.

Utredningen anser att en övergång till det nya ersättningssystemet bör ske under en treårsperiod så att det nya systemet är i kraft full ut det fjärde året. Det bör noteras att när det gäller åtgärdssmittor är det staten som fastställer åtgärdsplanen på samma sätt som i dagsläget. På samma sätt som i dag är det också djurägaren som ska genomföra planen men till skillnad från dagsläget utgår inte någon

53

Sammanfattning SOU 2010:106

54

statlig ersättning för saneringen och övriga åtgärder med undantag för ersättning för djur som avlivas enligt åtgärdsplanen. Övergångsreglerna innebär att avvecklingen av ersättningen för produktionsförluster och saneringskostnader sker successivt under treårsperioden.

Summary

Terms of reference

The Inquiry has been given the mission to conduct a broad review of the legislation on infectious animal diseases etc. The proposal is to be aimed at modernising, clarifying and simplifying the legislation and ensuring correct implementation of European Community legislation. The Inquiry has been asked to examine in particular the possibility of collating the legislation in a smaller number of statutory instruments than at present. The Inquiry’s proposals and new legislation are to be aimed at eliminating unacceptable risks to human health, animal welfare, the environment, affected industries and society at large.

It is pointed out in the terms of reference that the present rules for the importation of live animals from other EU Member States have been questioned from the point of view of Community law. It is necessary to conduct a review of the provisions on the importation of animals and animal products particularly, with regard to their compatibility with Community legislation. The objective for the review and the Inquiry's conclusions are that the Swedish regulatory framework should be in agreement with the obligations that follow from membership of the EU.

The remit includes analysing whether present legislation leads to problems in defining the responsibilities of various authorities in connection with the surveillance and control of zoonotic diseases in animals, foods and humans. If the Inquiry finds that there are demarcation problems due to deficiencies in the legislation, the Inquiry is to present proposals for changes to the statutory instruments concerned in order to eliminate such problems.

The Inquiry is asked to conduct a review of current funding models for compensation in outbreaks of animal diseases to analyze if it is possible and appropriate to wholly or partially

55

Summary SOU 2010:106

replace the present funding of measures in the area of animal health through taxation, with a different system that entails an altered sharing of costs between government and the private sector. The Inquiry should aim at reducing the costs for the state and making these costs more predictable . EU rules on State aid shall be taken into account.

The development of and background to government policy on infectious disease control

According to Swedish legislation on epizootic diseases, the State has always taken operational responsibility for the control of outbreaks of infectious animal. Over time different authorities have been responsible, but it was not until the year 1972 that operational responsibility was given to the authority responsible for development of the agricultural sector. There has been a gradual transferral of power to decide which animal diseases to be covered by the rules contained in the Epizootic Diseases Act. Initially these decisions were taken by the Riksdag (Swedish Parliament), which later delegated this power to the Government, which in its turn has delegated the task to the authority responsible for promoting the development of the agricultural sector, i.e. the Swedish Board of Agriculture. The Swedish Board of Agriculture consequently also acquired important tasks in the area of public health, which is further highlighted by the fact that it is the Swedish Board of Agriculture that decides which infectious animal diseases that are to be controlled under the Zoonotic Diseases Act.

For a long period of time it was only possible for a livestock owner to apply for compensation for animals culled in connection with control of an outbreak of disease. Animal owners had to bear other costs and losses themselves. The State has gradually taken on greater responsibility for the animal owner’s losses and expenses in the control of epizootic outbreaks. In 1980 the Riksdag decided that animal owners who incurred expenses and losses in connection with epizootic outbreaks would be entitled to full compensation for losses resulting from livestock having been culled, for production losses and for disinfection and cleaning of premises and equipment. Under the 1999 Epizootic Diseases Act, compensation for production losses was reduced to 50 per cent. However, entitlement to 100 percent compensation was retained for certain serious diseases.

56

Summary

A unique factor in Swedish policyies on infectious disease control is the concerted and vigorous policy to control salmonella in animal husbandry. This policy originates in a major outbreak of salmonella that occurred in Alvesta in the year 1953. Salmonella was initially controlled under the Epizootic Diseases Act, with the state bearing operational responsibility for its control. The State has retained operational responsibility, but as the costs of disease control have risen, the compensation paid to animal keepers has been reduced. No government compensation is now paid in some forms of production for losses incurred by the animal keeper in connection with control of a salmonella outbreak. In the year 1999 a separate Zoonotic Diseases Act was introduced which today only covers salmonella.

Before the State gave animal owners the right to have losses in connection with the control of epizootic diseases covered in full, it was possible for livestock owners to protect themselves against losses by taking out insurance. There were both private insurance policies and a government-subsidised voluntary insurance scheme. As government compensation schemes expanded, the scope for private insurance diminished. Government-subsidised insurance disappeared at the same time as the State assumed full responsibility for the costs of of production losses in the control of outbreaks. The insurance market has been opened up again, firstly because government compensation in the control of salmonella has decreased and in some cases has completely stopped, and secondly following the decrease in compensation for losses of production in connection with the control of epizootic diseases to 50 per cent for most epizootic diseases.

The strong involvement of the State in policies on infectious disease control in the area of livestock must be viewed in connection with the role of agriculture in the national economy. For a long time the agricultural economy and national economy were one and the same. However, agriculture has undergone a dramatic structural transformation since the Second World War. Today agriculture accounts for less than 0.5 percent of GDP, and livestock production for approximately 0.2 percent of total production. The share of livestock production in employment is less than 0.5 percent.

The diminishing share of agriculture in the national economy has not reduced the responsibility of the State for disease control in livestock farming. The operational responsibility of the State has long

57

Summary SOU 2010:106

remained unchanged. Government compensation in outbreaks of disease has steadily increased, and it is only in recent times that the trend has been reversed. However, responsibility for the development and scope of policy on infectious disease control has been delegated from the political level – the Riksdag and Government – to the level of government agencies. A large proportion of infectious disease control issues are now dealt with and decided by experts in government agencies, companies and animal health organisations in collaboration.

Sweden’s accession to the European Community brought a crucial change in circumstances for infectious disease control policy in the area of livestock. In principle it was no longer possible for the State to carry out border checks to ensure that animals and animal products imported into the country were free of various disease agents. In the EU premises wishing to sell animals to another Member State must be documented as free of certain specifically stated animal diseases. This did not in itself pose a problem for Sweden. The problem was rather that Sweden saw a need to establish mandatory trade requirements for a number of other diseases which had never occurred in Sweden or which Sweden had successfully controlled or intended to control.

Sweden applied for additional guarantees for 28 diseases that were not already covered by the EU’s animal health conditions for trade in livestock, including salmonella. The Commission did not have time to consider all Sweden’s applications for additional guarantees before accession to the EU. At the time of accession, Sweden therefore obtained the right, through amendments to the directives that govern the trade in livestock, to apply certain transitional provisions in the importation of animals into Sweden. It was stipulated for a large number of diseases that the Commission would examine the Swedish applications as soon as possible. A right was also introduced for Sweden, pending the Commission’s examination, to apply the national provisions relating to these diseases which were in force prior to accession to the EU for a period of one year. The Commission decided in January 1996 to extend the period with regard to some of the diseases for one year, to 31 December 1996. The Commission has not taken any decisions on extension after that date.

Pending a response from the Commission to Sweden's applications, Sweden has continued to maintain import restrictions in the form of quarantine and diagnostic tests of livestock from other

58

Summary

EU Member States. The Inquiry has concluded that the fact that the Commission has still not examined the Swedish applications for additional guarantees does not have any crucial bearing on Sweden's right to retain its national provisions concerning testing for the diseases. Sweden’s right to retain its national provisions was limited in time. When the time limit expired, Sweden was obliged to adapt its regulatory framework to EU legislation. It is therefore the Inquiry’s opinion that the Swedish import requirements for testing in quarantine for these infectious diseases of animals must come to an end. Hereby new circumstances apply for national policies on infectious disease control. This is one of the reasons why the Inquiry considers that present policies on infectious disease control need to be re-examined.

With the aim of facilitating the speedy detection of various disease agents in livestock farming, the Riksdag passed new legislation ahead of Sweden’s accession to the EU, the Act on Diagnostic Testing etc. This law, application of which is delegated to the Swedish Board of Agriculture, gives the Board the power to take tests from various livestock herds for surveillance purposes. The Act additionally enables the Swedish Board of Agriculture to use coercive measures to control all infectious animal diseases in livestock farming. The Swedish Board of Agriculture thus has three different laws at its disposal which enable the Board to control infectious animal diseases by taking coercive measures, the Epizootic Diseases Act (1999:657), the Zoonotic Diseases Act (1999:658) and the Act (2006:806) on the Act on Diagnostic Testing etc. The Epizootic Diseases Act covers only animal diseases that pose a public danger. There is no such limitation of the scope of the Zoonotic Diseases Act or the Act on Diagnostic Testing etc. The term public danger is not clearly defined. Yet it is of crucial significance to the individual livestock owner which of the three laws is applied, as the right to financial compensation differs between the laws. The legal situation may well be perceived as unclear.

The animal health situation in Sweden

It is difficult to form a general opinion about the animal health situation in the country, with regard both to animals in livestock production and to other animals. The systematic surveillance that takes place is limited to specified communicable diseases of

59

Summary SOU 2010:106

animals. It does not tell us anything about the animal health situation in general. The possibility of international comparisons is also limited and relates principally to communicable diseases of animals that are covered by EU rules.

Subject to these provisos, it can nevertheless be claimed that the animal health situation in Sweden is good. The number of outbreaks of epizootic infectious diseases is small, and the outbreaks that do occur can be restricted to one herd or to a small number of herds. The number of cases of salmonella infection in livestock has varied between 30 and 35 outbreaks per year over the past ten years. The number of human cases of salmonella infection in Sweden has remained stable over the past 20 years at an average of around 800 per year. How many of these cases can be attributed to Swedish livestock farming is unclear, but the number is probably very low. The Inquiry notes that efforts to further reduce the incidence of salmonella in livestock would probably have a marginal or no effect on public health. The Inquiry’s economic analysis suggests that further initiatives to control zoonotic diseases in livestock farming should be focused on other diseases than salmonella.

Points of departure for the Inquiry

Infectious disease control policy is to be aimed at meeting the need of society for protection against communicable diseases in animals. This policy is to provide a high level of protection for human life and health, good animal health and reduce the risk of serious consequences for agriculture or aquaculture in the event of an outbreak of an infectious disease. Infectious disease control policy is to be compatible with EU legislation in this area and also promote free movement in the internal market in general.

Infectious disease control policy is to be based on the principle that risks have to be addressed where it is easiest to prevent spread of infection, namely in the activities where the risks are present. If this is to be achieved, producers must be aware of the risks that exist in different activities, so that the risks can be addressed. It should be apparent from the legislation that it is the operator who has primary responsibility for limiting and addressing the risks that production entails for the operator’s animals, other people’s animals or humans. Preventive efforts at herd level are being given greater emphasis in infectious disease control policies.

60

Summary

The State has overarching responsibility for the objectives of infectious disease control policies being met. The State also has operational responsibility in certain situations for the goals of infectious disease control being maintained. Some serious communicable animal diseases are spread in such a way that individual producers cannot protect their livestock if the disease agent is in the surroundings, or can only do so with difficulty. In such situations it may become necessary for the State to supplement the efforts made by an individual producer or by producers working in collaboration in order to safeguard the objectives of legislation on communicable animal diseases. The underlying principles and frameworks of the measures taken by the State must therefore be clear to everyone concerned, with regard both to which infectious diseases are involved and to what mandatory requirements the State can impose on livestock owners.

Policy on infectious disease control is to a great extent dictated by the EU. It is the task of the State to work within the EU towards a policy on animal health that fulfils the objectives outlined above. The Inquiry thus takes the view that Sweden must make active efforts within the EU to limit diseases in animals.

A new law on the management of communicable diseases in animals

Legislation in the area of infectious diseases in animals has emerged over a long period and has become unwieldy. It needs to be simplified, made clearer and brought together in a single law.

The Inquiry proposes that a provision be introduced stating that the new law will aim to meet the need of society for protection against communicable diseases in animals. This law should provide a high level of protection for human life and health, ensure good animal health and reduce the risk of serious consequences for agriculture or aquaculture. The law should also contribute to meeting society’s requirements for animal welfare, environmental protection and safe foods. It is proposed that the law be named the Animal

Contagions Act.

The Animal Contagions Act replaces relevant parts of the Epizootic Diseases Act (1999:657), the Act (2006:806) on Diagnostic Testing etc., and the Act (2006:807) on Control of Animals etc., as well as the Diseases of Bees Act (1974:211). It is also proposed that

61

Summary SOU 2010:106

the new legislation should encompass regulations concerning infectious disease control in relation to the importing and exporting of goods, which at present are issued pursuant to the Act (1975:85) on Power to Issue Regulations on the Importing or Exporting of Goods.

A provision is introduced in the Animal Contagions Act that the infectious disease control measures taken under the Act must be based on science and proven experience and that they must not go further than is justified on the basis of the danger to human or animal health. The Animal Contagions Act also recalls that the measures taken pursuant to the Act must contribute to free movement within the EU.

The scope of the new law

The Animal Contagions Act is to be applied to infectious animal diseases or other animal diseases which can be communicated to humans or between animals and which may pose a substantial threat to human or animal health. The Inquiry proposes that the term animal contagion (djursmitta) be used for such animal diseases or other infectious diseases. The Act contains provisions on measures to prevent and hinder the spread of communicable diseases of animals and provisions on the surveillance of these diseases. The Act is focused on animals kept in agricultural or aquacultural enterprises but covers all animals.

Animal contagions of public danger

According to the Inquiry’s proposals, animal owners are responsible for the health of their animals. This applies to all communicable and other diseases. Some animal contagions are however so serious that the State must assume responsibility for stopping the spread of infection and limiting the consequences of an outbreak. Such communicable diseases of animals are designated as posing a public danger.

It is the opinion of the Inquiry that animal contagions shall be deemed as being of public danger if they

62

Summary

• may pose a serious threat to human health

• may result in heavy financial losses in agriculture or aquaculture

• may pose a serious threat to the environment

• are covered by direct measures against individuals under EU legislation

The assessment of whether an animal contagion is to be covered by direct measures or not, on the basis that it poses a serious threat to human health, should be guided by the definition in the Communicable Diseases Act (2004:168) of diseases posing a public danger, i.e. infectious diseases which may be life-threatening, cause long-term illness or severe suffering or have other serious consequences. Animal contagions which may have such effects are to be regarded as so serious that they can be classified as posing a public danger.

Outbreaks of serious animal contagions which previously could have great consequences for the economy can now be managed, and the damage to the economy can be limited. The Inquiry has concluded that an outbreak of an animal contagion can cause significant problems to livestock production, but that the consequences for the economy of the country are slight. In light of this, the Inquiry considers that it should be sufficient for an outbreak to result in heavy financial losses in the agricultural or aquacultural sectors for it to be possible to classify the disease agent as an animal contagion of public danger.

Communicable diseases may also occur which do not pose any or only pose insignificant problems for the agricultural or aquacultural industry or to humans, but which could have devastating consequences if they were allowed to spread among wild animals. The consequences of the disease agent for the environment could lead to it being classified as an animal contagion of public danger . This is primarily the case for disease agents which can be detected in fish farms.

It only justified for society to intervene with measures to control the spread of an animal contagion which may pose a serious threat to human health or cause heavy financial losses in the agricultural or aquacultural industries if there is sufficient knowledge of the disease agent, its pattern of spread and its control. Without this knowledge success cannot be anticipated with the control measures decided upon.

63

Summary SOU 2010:106

There are provisions in EU legislation on control of a number of communicable diseases of animals. These provisions are to a great extent justified by the fact that they relate to diseases that may cause public-health problems or have serious consequences for agriculture. EU membership places Sweden under an obligation to monitor and control the disease agents stated in EU legislation. The communicable diseases of animals which are covered by the EU disease control directives must obviously be covered by the mandatory rules contained in the legislation.

For a Member State to maintain additional guarantees granted by the Commission or to maintain its status as free from a specified disease it is required to take various measures. In light of this situation, the Inquiry has come to the conclusion that the animal diseases for which Sweden has been granted additional guarantees or has disease-free status are to be designated as animal contagions of public dangersolely on the basis of what follows from EU legislation.

Classification of animal contagions of public threat

Animal contagions of public danger are divided into

• diseases requiring stand-still

• diseases requiring action

• diseases subject to EU Regulations

The Inquiry proposes that animal contagions of public danger should be divided into various categories. The division into diseases requiring stand-still and diseases requiring action is based on the level of measures society needs to take to manage the risk of spread of infection. Another basic principle should be as far as possible to take account of risks posed by a disease agent in a particular form of production or in a particular type of animal. Those diseases whose control is governed by EU regulations should, however, be classified in their own category, diseases subject to EU Regulations. EU Regulations are directly applicable, and a Member State is not allowed to have provisions which repeat or in some other way regulate the same matter as the EU Regulation. These diseases therefore cannot be regulated in the same way as other animal contagions of public danger.

64

Summary

Diseases requiring stand-still measures are contagions where spread of infection can be stopped by introducing stand-still areas designed in such a way that direct or indirect contacts between infected animals on the premises and animals on other premises are prevented.

Diseases requiring action are animal contagions where it is not possible to limit the spread of infection solely by preventing direct or indirect animal contacts by closing the area where the infection is present. If a case of such a disease occurs, the State must decide on the action to be taken to prevent the spread of infection.

The mode of spread of the disease agent should be taken into account in assessing whether an animal contagion of public danger is to be classified as a disease requiring action or stand-still. If the disease agent is easily spread over long distances, for example by the wind, along watercourses or by vectors, it is not sufficient merely to close the area where the disease has been detected. Such a disease agent must be classified as a disease requiring action. Account must also be taken in classification of whether EU legislation regulates what actions have to be taken to control the disease. Several EU directives contain requirements that animals have to be culled and that restriction zones have to be established around the affected area. Restrictions of various kinds have to be introduced within the restriction zones, for example against transportation. Diseases diseases covered by these directives must be classified as diseases requiring action.

It is the opinion of the Inquiry that the potential danger posed by the disease to humans must also be taken into account in classification. Even if the spread of a disease in itself could be prevented by a stand-still order, it should be classified as a disease requiring action if it is very dangerous by nature. Anthrax can be mentioned as an example of such a disease.

The Inquiry takes the view that actions targeted at an individual to control and limit the spread of an animal contagion of public danger are so intrusive that it should be left to the Riksdag to decide for which diseases these actions should be taken. The Inquiry therefore proposes that it should be laid down in law for which diseases shall be classified as animal contagions of public danger.

In the event that a new disease arises suddenly and a decision cannot be obtained sufficiently quickly from the Riksdag, the Government should, however, be able to decide that the disease is to be

65

Summary SOU 2010:106

covered by the provisions on diseases subject to EU regulation, requiring stand-still or requiring action, provided the disease is judged to fulfil the criteria stated for the disease category concerned. This decision should be placed before the Riksdag as soon as possible.

It is proposed that the new law should cover 53 disease agents designated as posing a public danger. This is a significantly higher number than the disease agents covered by the present Epizootic Diseases Act and Zoonotic diseases Act. Some of the disease agents for which Sweden has been declared as disease-freeaccording to EU rules are not at present listed as epizootic diseases or zoonotic diseases. The incidence of these disease agents is monitored according to provisions in the Act on Diagnostic Testing etc. The disease agents concerned are under current legislation not considered to pose a public danger: Yet they controlled by essentially the same methods as disease agents that have been classified as posing a public danger. The financial consequences for the livestock keeper differ greatly depending on whether the disease agent is controlled pursuant to the Epizootic Diseases Act, Zoonotic Diseases Act or the Act on Diagnostic Testing etc. The Inquiry considers that the disease agents which the State has undertaken to control according to EU rules should be treated in a similar way from the point of view of the individual and therefore be classified as posing a public danger. For the individual livestock keeper this means that it becomes clearer from legislation in which cases the State can intervene against a disease. The consequences of the intervention also become more predictable.

New animal contagions

Climate change and globalisation entail a risk of new diseases entering Sweden. Climate change may also lead to disease agents already present in the country, but not at present regarded as a threat, developing and causing problems for public health or agriculture and aquaculture. If in the future it is deemed necessary to classify a disease a decision,for example to classify the disease agent as requiring stand-still or action, should be preceded by an investigation with the participation not only of public-health experts and veterinary experts but also of experts from other specialist areas of

66

Summary

significance in order to formulate effective and appropriate infectious disease control.

The Inquiry considers that more integrated forms of cooperation are needed between human medicine and veterinary medicine and other experts in the area of health. This may lead to new assessments regarding which diseases are to be covered by legislation in the area of animals. Diseases which affect public health, such as MRSA (and possibly other resistant bacteria) and Q-fever, may come into question for inclusion in the future.

Requirements for biosecurity plans in livestock farming

The Inquiry has taken note of information suggesting that there are deficiencies in the biosecurity awareness of Swedish animal owners. The Inquiry’s basic premise is that primary responsibility for dealing with animal contagions rests with the livestock keeper. To provide support in exercising this responsibility, the Inquiry proposes that anyone who keeps animals commercially, on a large scale or for exhibitions, should be obliged to have a biosecurity plan to address the risk of infection being introduced into or spreading from premises.

The Inquiry proposes that the Government, or the agency appointed by the Government, ideally the Swedish Board of Agriculture, should have the power to issue regulations on basic hygiene measures and other biosecurity measures. The factors which pose a particular risk include movements of animals, direct contacts between animals and indirect contacts for example through people and vehicles. The measures judged to be of the greatest significance in reducing the risk of spread of infection are hygiene measures such as routines for hygiene and visitors, quarantine, isolation and testing as well as sectioning and “all-in all-out systems”.

The Inquiry considers that it is among the factors mentioned that the basic requirements for biosecurity plans are to be obtained. The provisions are of such a nature that it is suitable for the Government to be empowered to lay down the basic requirements.

67

Summary SOU 2010:106

Sector guidelines

The Inquiry considers that industry organisations should be encouraged to draw up sector guidelines for biosecurity. This enables the sector to devise biosecurity guidelines focused on a particular branch of production, for example organic rearing of pigs, integrated rearing of fattening pigs or sow pools.

There are provisions in EU hygiene legislation on hygiene requirements for food companies. The Member States have to encourage the preparation, dissemination and use of national guidelines for good hygiene practice. Hygiene sector guidelines that have been prepared are reviewed and approved by the National Food Administration.

Biosecurity guidelines in primary production should be examined in an equivalent way in relation to the requirements set forth in legislation. It should also be possible for biosecurity guidelines to be prepared for those sectors that represent businesses that are not food producers, such as zoos or the breeding and sale of pets.

Competence for the assessment of guidelines from the point of view of biosecurity does not rest primarily with the National Food Administration but with the Swedish Board of Agriculture. The Inquiry therefore proposes that the Swedish Board of Agriculture should be tasked with assessing biosecurity guidelines, in consultation with the National Food Administration and other affected parties. This issue should suitably be regulated by an ordinance decided upon by the Government.

The Inquiry proposes that financial assistance should be given to support organisations in preparing biosecurity guidelines.

Transport of animals

The movement of animals can entail a high risk of spread of infection. It is crucially important that those who transport animals are aware of the risks. In the Inquiry’s view, Swedish legislation on transport of animals lacks biosecurity requirements for domestic transports. The regulatory framework means that Sweden accepts lower requirements for transport within the country than for transport to neighbouring countries.

The Inquiry proposes that the provision in the Act on Diagnostic Testing etc. on the right to issue regulations on movement documents for animals and on animal health and hygiene in livestock

68

Summary

transport should be transferred to the new law. This power covers both the requirements to be drawn up for hauliers and which hauliers are to be subject to the requirements. In view of the fact that a livestock keeper has to take responsibility for risks in production, transportation of the livestock keeper’s own livestock or between premises for which the livestock keeper is responsible should be exempted from the requirement to reduce risks of infection in transport. In such cases it should be up to livestock keepers themselves to assess and address the risk of spread of infection.

Organised health control – the control programmes

The option for organisations in the livestock area to arrange voluntary organised health control with statutory support is retained in the new law. The distribution of tasks and responsibilities between government and industry organisations is clarified. The government shall no longer issue detailed regulations on the running of the programmes. This government involvement shall be phased out. The possibility of livestock owners trading livestock under a special designation of freedom from disease with statutory support remains and should be regarded as an important element in preventive efforts and in the biosecurity plan. Organisations in livestock farming are consequently given statutory support in seeking to ensure that trade in livestock only takes place with healthy animals or with animals that are free of a particular disease which the organisation wishes to limit.

There must be ways of stipulating mandatory measures such as testing, hygiene measures and requirements for the registration and marking of animals. This follows in part from EU legislation. Closer details on such measures should be stipulated by the authorities responsible.

The State and government agencies should not, on the other hand, be able to stipulate on control measures or other radical measures with regard to communicable diseases not classified as animal contagions of public danger. It should consequently no longer be possible for the State to stipulate culling or isolation of infected animals or to ban movement of animals to another part of the country unless a disease classified as an animal contagion of public danger is concerned.

69

Summary SOU 2010:106

The Inquiry takes the view that if animal owners, organisations or abattoirs consider it necessary to limit or control a disease agent that is not classified as posing a public danger, this should be done through voluntary participation. This does not rule out the State in some situations being able to support voluntary health programmes in livestock farming through financial grants. This should primarily relate to disease agents with clear public-health aspects but where the disease agent for various reasons can not be classified as posing a public danger.

Exceptions to this rule can, however, be made in cases where it is appropriate to apply what is known as the safeguard clause. Under EU rules on the importing and exporting of animals there may also be a need to stipulate isolation or a ban on transport for certain animals.

The assessment above has the consequence that some of the mandatory programmes now existing will be cancelled or amended in order to adapt them to the new regulatory framework. Other mandatory programmes should be examined in order to adapt them to the regulatory framework proposed by the Inquiry.

Importing and exporting

Provisions on the importing of animals and other goods from third countries are harmonised within the EU. The same applies to the importing and exporting of animals and other goods from and to other EU Member States. As stated above, the basic principle is that there should not be any obstacles to trade, for example border controls, in trade in the internal market. However, trade with animals entails certain risks of the spread of infection. It has therefore been established in the EU which animal health requirements have to be met for animal movements between Member States, as well as measures to facoöotate make contact tracing to establish the origins of a contagion. These provisions are at present principally implemented in regulations issued by the Swedish Board of Agriculture pursuant to the powers granted to it under the Act (1975:85) on Power to Issue Regulations on the Importing or Exporting of Goods. The Inquiry finds, however, that provisions governing the fundamental conditions in the importing and exporting of animals are crucial to attaining the objectives of the Animal Contagions Act and proposes that they be laid down by law.

70

Summary

More detailed provisions should, however, be issued in an ordinance from the Government or regulations issued by government agencies.

The Inquiry judges that the its proposals do not affect Sweden’s approved control programmes regarding salmonella and that it should therefore be possible for Sweden to continue to require that samples be taken to test for salmonella in the importation of breeding poultry, laying hens, hatching eggs, broiler hens and meat from cattle, pigs and poultry, as well as eggs intended for direct consumption.

However, the Inquiry finds that Sweden at present does not have any approved additional guarantees regarding salmonella in the importation of pigs and considers that Sweden should apply again in order to obtain such guarantees. The Inquiry additionally notes that there are no legal grounds for Sweden to maintain special requirements regarding salmonella in the importation of cattle, and that Sweden therefore no longer has the right to require that samples be taken to test for salmonella in the importation of live cattle.

The Inquiry further finds, for reasons outlined above, that Sweden does not have the right to maintain national import provisions on the testing of animals in quarantine pending the Commission’s decision. The Inquiry therefore proposes that the sampling carried out in the importation of live animals should cease with regard to the following animal contagions: paratuberculosis, leptospira hardjo, campylobacter foetus and trichomonas in cattle, PRRS, TGE, PED and leptospira pomona in pigs, paratuberculosis and infectious mastitis in sheep and goats and ILT and IB in poultry.

Surveillance of infectious animal diseases – a government agency responsibility

If a good animal health situation is to be maintained in the country, it is essential that animal contagions are detected before they become widespread. This is only possible if planned and systematic surveillance of animal contagions takes place in the country. Epidemiological surveillance requires knowledge not only of veterinary and human medicine but also of statistics, the media and communication, the environment, biology, entomology etc. in

71

Summary SOU 2010:106

order to understand the connection between the environment, wild fauna and livestock.

There is no such collective and broad approach to the surveillance of infectious animal diseases in Sweden. It follows indirectly from various laws and ordinances that the Swedish Board of Agriculture has responsibility for the surveillance of animal contagions. The National Veterinary Institute (SVA), according to its instructions, also has to monitor disease trends in both domesticated and wild animals. It is furthermore SVA that has the scientific expertise in the surveillance of animal diseases. However, SVA does not have resources of its own to accomplish these tasks and is primarily dependent on funding from the Swedish Board of Agriculture.

The Inquiry considers that responsibility for the monitoring of animal contagions, including the surveillance required to maintain additional guarantees and to fulfil the requirements in EU legislation with regard to surveillance, should be held by the government agency which has the scientific expertise for the task, i.e.SVA. The advantage with disease surveillance being brought together in the government agency that has scientific expertise for surveillance is that expertise can be built up and developed under stable and long-term conditions. SVA is also the agency that today in practice develops and implements most of the surveillance that takes place in the country in the area of animal contagions. SVA’s new remit means that the agency has to have the right to issue regulations that may be needed for the surveillance of certain communicable diseases in livestock farming.

Clear government agency responsibility for the monitoring of animal contagions in the livestock population gives Sweden a strong and expert voice in international contexts in which methodological issues and needs for monitoring are discussed.

Operational responsibility for measures against animal contagions of public danger should continue to be held by the Swedish Board of Agriculture. It is proposed that the same government agency should also be given responsibility for the contact tracing necessary when an outbreak of a communicable disease of animals occurs. An outbreak of disease presents an opportunity to gain increased knowledge of the disease agent concerned, for example through targeted surveillance efforts. The Inquiry wishes to emphasise that despite this it is important that the roles of the government agencies are kept separate. The agency responsible for

72

Summary

surveillance of the situation regarding infection in the country should not be responsible for dealing with outbreaks.

Collaboration between authorities in the area of zoonotic diseases

Experts in public health and experts in animal diseases are divided between different authorities in Sweden. Some cooperation takes place today with regard to reporting on zoonotic diseases but cooperation is otherwise limited with regard to disease monitoring, design of control and preventive measures, methods of contact tracing, prioritisation of which diseases are to be monitored etc.

The collaboration that takes place on zoonotic diseases occurs in the Zoonosis Council. The Zoonosis Council is an advisory body to a Zoonosis Centre which is located at SVA but does not have any formal position or formal remit. Attempts at joint initiatives, for example, on the taking of samples, fail due to the lack of resources attached to the Council. The agencies have different responsibilities and different priorities, and in the absence of support from the Riksdag and the Government, activities in the Zoonosis Council cannot be prioritised.

The Inquiry proposes that the collaboration within the Zoonosis Council between the government agencies concerned should be replaced by a formal structure. The task is to bring together broad expertise in the area of infection epidemiology in order to strengthen the collaboration on epidemiological monitoring and analysis in the area of infectious disease control.

The Inquiry has discussed a suitable location for a strengthened resource in the area of zoonotic diseases. In the Inquiry’s view there are two government agencies that can come into consideration, the Swedish Institute for Infectious Disease Control (SMI) or SVA.

There zoonosis centre and Zoonosis Council are already located at SVA, and the Inquiry does not see any reason to locate a new structure elsewhere. The new structure replaces the Zoonosis Council.

The Inquiry proposes that it should be apparent from SVA's instructions that a collaborative group on zoonosis issues is established at the agency.

73

Summary SOU 2010:106

Notifiable diseases of animals

The Inquiry considers that the current system of notifiable diseases should be largely retained.

The Inquiry considers that rules on notifiable diseasesshould be drafted and applied in such a way as to make more systematic assessments of the disease situation in the country possible. There is therefore a need for a review of which diseases are to be notifiable in the future. It should be apparent from the Animal Contation Act that contagions of public danger are to be notifiable. The Inquiry proposes that the question of which other animal contagions are to be notifiable should be left to the authority which has to receive the notifications, i.e. SVA.

The obligation to report suspected or confirmed cases of a communicable disease of animals varies depending on the disease agent and what legislation or EU directive governs notifiability.

The Inquiry considers that the duty to notify compulsorily notifiable diseases should, as is the case today, apply to veterinarians and persons responsible for a laboratory. There are no restrictions on the duty of notification of the veterinary surgeon in the current legislation. The Inquiry finds, however, that the current notifiability is too extensive in that it relates to all veterinary surgeons, regardless of whether they work with animals or not. The Inquiry therefore considers that the obligation should apply to such information or such suspicions as the veterinary surgeon learns of in the exercise of his or her profession.

With regard to the duty of notification for livestock owners and others who professionally come into contact with animals, the fundamental position of the Inquiry is that no general duty of notification should be introduced equivalent to that contained in the Epizootic Diseases Act. Livestock owners or others who work on the keeping of animals should instead to be obliged to call a veterinary surgeon if more serious signs of disease are present in the animals. The formal duty of notification when a particular animal contagion is suspected should belong to the veterinarinarian and the laboratories that conduct analyses of samples from livestock. However, in the Inquiry’s contacts with the Commission great emphasis has been put on the duty of notification of the individual livestock owner, and the Inquiry finds that, in order to implement the directives in the area correctly, Sweden must impose on livestock owners a duty of notification that also encompasses suspicion of a

74

Summary

particular communicable disease. Pending amendments to the EU legislation, the present-day system of notifiability regarding epizootics should be transferred to the legislation now proposed in essentially unchanged form. Livestock keepers should thus be obliged to contact a veterinary surgeon if they have reason to suspect a communicable disease posing a public danger.

Notification of suspicion of an animal contagion should be made to SVA. In essence this means that the legislation will be adapted to what is already done in practice. The Inquiry proposes that all notifiable animal contagions should be notified to SVA. SVA shall then decide as quickly as possible on a scientific basis where there are strong grounds for suspecting an animal contagion of public danger. In the event of such suspicion, SVA shall immediately inform the Swedish Board of Agriculture, which must then assess and implement the necessary measures. Other notifiable diseases should be provide an important basis for the monitoring of the situation regarding communicable diseases in livestock.

Management of animal contagions of public danger

As stated earlier, the Inquiry divides the animal contagions of public danger into three groups: diseases requiring stand-still, diseases requiring action and diseases subject to EU Regulation. The intention is that government action should not go further than necessary to support the animal owner’s own disease control measures. Government action for the third group of animal contagions, diseases to be dealt with under an EU Regulation, is dictated by what is stated in the Regulation.

If there is suspicion of a disease requiring stand-still on premises, a veterinary surgeon or laboratory should notify this suspicion to SVA. Such a notification should be made by the veterinarinarian if he or she is unable to rule out the possibility of an animal contagion requiring stand-still being present. SVA decides whether the suspicion is justified, and if so informs the Swedish Board of Agriculture, which has to decide whether the premises are to be isolated. The decision should be drafted in such a way that it does not become more extensive than necessary.

The declaration of stand-still entails a decision to prohibit, or restrict the right to, visit or leave or carry out transportation or

75

Summary SOU 2010:106

movements of animals or vehicles to or from the area where the disease is present.

It is up to the person responsible for the premises to determine what measures it is appropriate to take to control the infection and therefore be able to show that the circumstances on which the stand-still decision was taken no longer exist. When the premises have been shown to be free of the disease agent and the Swedish Board of Agriculture judges this to be the case, the Board should decide on lifting of the stand-still order.

A decision on stand-still does not entail any obligation for the person affected by the decision to take any action to control the disease. However, the Inquiry considers that it can be assumed that the operator at the closed-off premises in the vast majority of cases will take the measures required to have the stand-still order lifted as soon as possible, among other things for financial or animal welfare reasons. The possibility cannot, however, be ruled out that in occasional casesthe stand-still decisions in will persist for a longer period. In exceptional cases there may therefore be cause for the State to decide that measures must be taken to eliminate the risk of infection spreading. It should only be possible for such decisions to be taken in special circumstances. The proposed system of decisions for a declaration of stand-still and greater responsibility also brings with it greater requirements for public control.

To enable the spread of infection to be limited, it is important to investigate where the infection comes from and whether it has spread to other premises. The Inquiry considers that the Swedish Board of Agriculture should always initiate contact tracing. The duty of the Swedish Board of Agriculture to conduct contact tracing should be explicitly stated in the Act. The duty to undertake contact tracing must additionally be linked to a duty for the livestock owner concerned, this person’s business contacts, owners of adjacent properties etc. to assist the government agency with information and accept the intrusion needed for contact tracing.

The Inquiry considers that decisions on stand-still should be taken by the Swedish Board of Agriculture. The task of the county administrative board is to check compliance.

If a disease requiring action is suspected, the spread of infection cannot be prevented by preventing direct and indirect contact between animals. The State must take more far-reaching measures here than merely issuing a stand-still order. The Inquiry proposes

76

Summary

that the measures that can be taken should essentially be in agreement with the provisions of the present Epizootic Diseases Act.

A veterinarian or laboratory with reason to suspect that a case of an animal contagion requiring action has occurred, should notify SVA. Such notification, as in the case of outbreaks of disease requiring stand-still, should be made immediately if the veterinary surgeon has reason to suspect that a disease requiring action is present. SVA then has to decide whether there are grounds for assuming that a case of communicable disease requiring action has occurred. When SVA considers this to be the case, SVA has to notify the suspicion to the Swedish Board of Agriculture. The Swedish Board of Agriulture then has to take a decision to isolate the area where the disease can be assumed to be present.

If a case of disease requiring action is confirmed, the Board has to decide to convert the decision to isolate to a decision on “declaration of infection”. Under the Epizootic Diseases Act, if it is clarified that a case of epizootic disease has occurred, the agency determined by the Government has to prohibit transport etc. to the extent needed to counteract spread of infection (declaration of infection). This is also applicable under the Animal Contagions Act.

In contrast to a declaration of stand-still, a declaration of infection imposes a duty on the operator to take measures or to accept measures being taken to control the outbreak of the disease. The declaration of infection is accompanied by decisions from the Board on the actions to be taken. The actions to be taken have to be laid down in an action plan.

A decision on declaration of infection has to be lifted as soon as it has been clarified that the circumstances on which the decision was based no longer exist.

Contact tracing in relation to outbreaks of a disease requiring action has to be performed by the Swedish Board of Agriculture. The scope and focus of contact tracing should be determined both by the disease as such and by the specific outbreak. As in the case of outbreaks of disease requiring stand-still, the duty to carry out contact tracing should be explicitly stated in the Act. The duty to undertake contact tracing must additionally be linked to a duty for business contacts, owners of adjacent properties etc. to assist the government agency with information and tolerate the intrusion needed for contact tracing.

The Epizootic Diseases Act contains provisions on the duty for abattoirs and processing plants, among other establishments, to

77

Summary SOU 2010:106

assist in the control of epizootic diseases in various ways. The Inquiry proposes that these provisions be transferred to the Animal Contagions Act with regard to outbreaks of disease requirng action.

Decisions on protective measures

The Swedish Board of Agriculture should be authorised to decide on protective measures if an animal disease is suspected or confirmed which, without being classified as posing a public danger, may pose a serious danger to animals or humans.

Such measures should, however, only be taken for diseases which may represent a serious danger to human the agricultural or aquacultural sectors or to the environment and that do not normally occur in the country. It should only be possible for these measures to be taken in exceptional cases. As soon as possible after a decision on protective measures has been taken an evaluation must take place to decide whether the disease should be classified as posing a public danger.

Public controls

An important form of support for livestock keepers’ activities to ensure protection against communicable diseases is that they have to draw up biosecurity plans. The government agencies will in many cases also be less operational in a case of an animal contagion of public danger than they are today. This applies regardless of whether the livestock keeper keeps food-producing animals or not. A transfer of responsibility to animal owners and the industry therefore also signifies stricter requirements for effective public controls.

Control of animal health and animal welfare by the Member States is regulated by the Regulation (EC) No 882/2004 of the European Parliament and of the Council of 29 April 2004 on official controls performed to ensure the verification of compliance with feed and food law, animal health and animal welfare rules (Official Controls Regulation). However, certain supplementary provisions need to the introduced into the new law. The provisions of the Official Controls Regulation are intended to cover both animals kept for food production and other animals. The controls

78

Summary

must, however, be applied in a risk-based manner. People who keep individual pets, should not be subject to regular controls.

With regard to control of bee-keeping, the Inquiry’s analysis shows that the present system of bee inspectors contravenes the proisions of the Official Controls Regulation. The system of bee inspectors must consequently come to an end. Controls regarding animal health provisions in bee-keeping should be integrated into the public controls of other animal husbandry.

The responsible control authorities under current laws in the area of animal health and infectious diseases of animals are the Swedish Board of Agriculture, the National Food Administration and the county administrative boards. The Swedish Customs Service additionally has control powers in the importing and exporting of live animals and goods.

The Inquiry does not consider there to be reason for more extensive changes to the organisation of controls. The Inquiry proposes, however, that the present scheme in which the Swedish Board of Agriculture has the option of delegating control tasks to the county administrative boards should cease. The Inquiry considers that it should always be the Government that decides which authority is to exercise official control unless otherwise stipulated by the EU rules, supplemented by the Animal Contagions Act.

In the event of an outbreak of a disease requiring action, however, the Board should, as at present, be the operational control authority. In a case of such a disease it is most logical for the Swedish Board of Agriculture to check that the measures decided upon are complied with. In the majority of other cases public control should, however, be exercised by the county administrative boards.

SVA is given responsibility for the surveillance of animal contagions in the country and given the right to issue regulations or, in individual cases, decide on the taking of samples or testing. There must be public control to ensure compliance. The Inquiry considers it natural for it to be the decision-making authority that has overall control authority for the activity covered by the authority’s decision. SVA should therefore be designated as control authority. The Inquiry does not, however, consider that SVA should exercise operational public control of individual livestock owners. In these cases too it should be incumbent on the county administrative board to exercise public control.

79

Summary SOU 2010:106

The Public Controls Regulation also contains provisions on funding of the Member States’ control activity. It follows from the Public Controls Regulation that a Member State in some cases, such as for extra control, is obliged to levy a charge to fund the control. The Inquiry proposes that authorisation should be introduced into the Animal Contagions Act for the Government or the authority designated by the Government to levy charges for public control. The Inquiry considers, however, that public control of the provisions on animal contagions, in cases where the Public Controls Regulation gives the Member States scope to choose form of funding, should be financed from public funds.

Penalty charges

The Inquiry proposes that certain less serious contraventions should be penalised by the imposition of penalty charges instead of through penal provisions. Only cases of non-compliance that can be easily established without the need for extensive investigation or detailed assessment should be subject to a penalty charge. The Inquiry proposes that contraventions of certain provisions with requirements for notification, registration or approval of livestock keeping, registration of livestock, keeping of records and marking of animals should lead to payment of a penalty charge. The Government should be empowered to issue more detailed regulations firstly on what contraventions are to lead to imposition of a penalty charge and secondly on the level of the charge. The charge should be payable at a predetermined rate and be not less than SEK 1 000 and not more than SEK 30 000. Obligation to pay the charge should be based on strict liability. Decisions should be taken by the control authority and apply as court judgments.

Penal provisions

The Inquiry finds that the majority of contraventions of the provisions of the regulatory framework on animalcontagions should be penalised by the imposition of penalty charges or fines. However, the consequences of breaches of the provisions vary. Very serious consequences can arise through the non-compliance by an individual of certain provisions, particularly those which govern the

80

Summary

control of contagions of public danger. The Inquiry considers a penal sanction where imprisonment is included in the scale of penalties to be justified for such offences. Under the current Zoonotic Diseases Act and Epizootic Diseases Act, a maximum term of imprisonment of one year can be imposed if such provisions are breached. Regarding the maximum length of a term of imprisonment the Inquiry wishes, however, to emphasise the risks to public health if a livestock owner breaches a decision on stand-still or isolation, for example. The Inquiry therefore proposes that the scale of penalties for offences against the provisions of greatest significance in order to prevent spread of infection should be expanded to include imprisonment for a maximum term of two years.

The Inquiry therefore proposes that any person who deliberately or through negligence omits to notify suspicion of the presence of an animal contagion of public danger, breaches a decision on isolation, declaration of stand-still, declaration of action, a protective decision or a decision issued pursuant to Articles 12 and 13 of Regulation (EC) No 999/2001 of 22 May 2001 laying down rules for the prevention, control and eradication of certain transmissible spongiform encephalopathies, should be sentenced to payment of fines or to a maximum term of imprisonment of two years. The same penalty should also be imposed on any person who deliberately or through negligence moves animals or products which can spread a disease requiring action within an area in which restrictions have been imposed regarding movement of animals or products or who exports animals or products which can spread a disease requiring action from such an area.

In addition, the Inquiry proposes that breaches of a number of provisions, for instance failure to follow provisions on hygiene measures, failure to draw up a biosecurity plan and sale of animals with a special marking without having the right to do so should be punished by imposition of fines. Breaches of the provisions on importing and exporting of animals should, as at present, be penalised under the Act on Penalties for Smuggling (2000:1225).

81

Summary SOU 2010:106

Compensation for livestock owners in outbreaks of animal contagions of public danger

The present management of animal diseases entails costs for individual animal owners, for businesses in livestock production and for the State. The regulatory framework which the Inquiry proposes for managing infectious animal diseases will also entail cost sharing between government and industry. The Inquiry’s proposals on risk sharing between industry and government are based on the State being responsible for an infrastructure for the surveillance and control of infectious animal diseases and on this being paid for through the government budget.

If an outbreak of an animal contagion of public danger is suspected, it is the responsibility of the State for necessary standstill areas to be established and maintained. The State is also responsible for and bears the expense of sampling and the analyses needed to confirm or refute suspicion of a communicable disease of animals posing a public danger. The taking of samples for decisions to lift stand-still measures is also done and paid for by the State. In case of diseases requiring stand-still, it is the responsibility of the animal owner to take other necessay measures so that the standstill can be lifted.

If an outbreak of a disease requiring action is suspected or confirmed, the responsibility of the State extends further. The State can require the livestock keeper to draw up an action plan for the actions the livestock keeper has to take so that the disease agent will no longer pose a risk to livestock, other livestock keepers, the environment etc. Where deemed necessary to prevent spread of infection, the State may decide on culling and destruction of animals in a herd or a whole population of amimals. Unless individual animals are concerned, livestock keepers should have the right to apply for compensation for expenses and losses brought about by the government intervention. The Inquiry takes the view that the livestock keeper should normally receive compensation for the value of the animals culled and for the costs of removal and destruction of culled animals as a consequence of government decisions. If there are special reasons for doing so, the State should also be able to pay compensation in cases other than those covered by the ordinary rules on compensation.

82

Summary

Right of recourse

The Inquiry’s remit has included ensuring that it is possible for the State to demand compensation from wrongdoers where the State has had to compensate the person affected.

The practical scope for right of recourse with the proposed system of compensation will not be large but can be used in the case of wrongdoing when infection is spread through trade with animals, when infection is spread in transportation or when infection is spread through the supply of services or products (including feedstuffs). The Inquiry proposes a provision which makes it possible for the State to demand compensation from a wrongdoer where the State has had to compensate the person affected.

The State’s right of recourse should not cover low amounts , and the Inquiry therefore proposes that the limit on the amount should be one price base amount according to the Social Insurance Code.

Transitional rules

The Inquiry considers that the change in regulatory framework for compensation to livestock keepers for losses and expenses in connection with control of an outbreak should be introduced gradually. The Inquiry proposes that the current system of compensation in outbreaks of epizootic diseases and salmonellas should be phased out. Animal owners who wish to protect themselves against high costs and losses in connection with control of an outbreak of an animal contagion of public danger should be able to obtain the desired protection through private insurance schemes. However, such comprehensive insurance schemes do not exist at present, and the possibility of it taking some time for the insurance market to offer suitable solutions cannot be ruled out for certain animal diseases. Transitional rules are needed so that individual livestock keepers are not exposed to unreasonable costs as a consequence of an outbreak in the herd when the new legislation comes into force.

The Inquiry does not consider there to be a need for transitional rules with regard to the animal contagions of public danger that are classified as diseases requiring stand-still. This primarily concerns salmonella. There are already branches of production that rely

83

Summary SOU 2010:106

84

entirely on the insurance market for protection against costs and losses in the case of an outbreak of salmonella. It should be possible for the insurance industry to expand salmonella insurance in a suitable manner to other types of production almost immediately. The difference compared with the present-day situation for those types of production that are not covered by the government compensation scheme, is that under the present regulatory framework the Swedish Board of Agriculture takes responsibility for action plans for disinfection and cleaning etc. after an outbreak of salmonella. According to the proposal of the Inquiry this becomes a task for the livestock owner. What such a plan should contain will be an important element in the claim settlement the insurance company now has to make. Settlement of claims is a natural task for the insurance industry in other areas, but an area for which the Swedish Board of Agriculture is responsible today with regard to salmonella and epizootic diseases. The insurance industry has emphasised that there is a lack of expertise in this area in the industry. It should, however, be possible for the insurance companies to build up the necessary expertise.

The situation with regard to diseases requiring action is different. Experience from major outbreaks of serious epizootic diseases goes back a long way. It may consequently be difficult for the insurance industry to assess the risks of various animal contagions and to find suitable options for re-insurance. It may therefore take a long time before comprehensive insurance schemes are available covering all the animal contagions classified as requiring action. This provides justification for phasing out the present-day rules on compensation gradually.

The Inquiry considers that a transition to the new compensation system should take place over a period of three years, so that the new system is fully in force in the fourth year. It should be noted that with regard to diseases requiring action it is government that establishes the action plan in the same way as at present. It is also, in the same way as today, the livestock owner who has to implement the plan, but in contrast to the current situation no government compensation is paid for disinfection, cleaning and other measures with the exception of compensation for animals culled under the action plan. The transitional rules mean that compensation for production losses and disinfection and cleaning costs are phased out successively over the three-year period.

Författningsförslag

1. Förslag till djursmittslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Syfte

1 § Denna lag syftar till att tillgodose samhällets behov av skydd mot djursmittor. Lagen ska ge en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, ge en god djurhälsa och minska risken för allvarliga konsekvenser för jord- eller vattenbruksnäringen.

Lagen ska också bidra till att samhällets krav på djurskydd, miljöskydd och säkra livsmedel tillgodoses.

Allmänna principer

2 § Smittskyddsåtgärder som vidtas med stöd av denna lag ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte gå längre än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors eller djurs hälsa.

3 § De åtgärder som vidtas med stöd av denna lag ska vidare bidra till att främja fri rörlighet inom Europeiska unionen för levande djur, produkter av djur, livsmedel och foder samt att främja handel med tredje land.

85

Författningsförslag SOU 2010:106

Lagens omfattning och innehåll

4 § Lagen innehåller bestämmelser om

– god biosäkerhet, provtagning och undersökning av djur, märkning och registrering m.m. (2 kap.)

– in- och utförsel av djur, m.m. (3 kap.) – anmälningsplikt (4 kap.) – åtgärder vid misstanke eller bekräftat fall av spärrsmitta, åtgärdssmitta eller EU-förordningssmitta (5 kap.)

– bestämmelser om offentlig kontroll m.m. (6 kap.) – straffbestämmelser m.m. (7 kap.) – sanktionsavgifter m.m. (8 kap.) – övriga bestämmelser (9 kap.)

5 § Det finns också bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör människor, djur, livsmedel eller andra objekt i smittskyddslagen (2004:168), lagen (2006:1570) om internationella hot mot människors hälsa, livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter samt miljöbalken.

Lagens avgränsning mot miljöbalken

6 § Om det med stöd av 1 kap. 14 eller bestämmelserna i 5 kap. meddelas föreskrifter eller beslut i enskilda fall vars tillämpning kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken ska 2 kap. 3 § i den balken tillämpas.

EU-bestämmelser som kompletteras av lagen

7 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU-bestämmelser) som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen ska i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna.

86

SOU 2010:106 Författningsförslag

Definitioner

8 § Med djursmittor avses i denna lag smittsamma djursjukdomar och andra smittor som kan överföras från djur till människor eller mellan djur och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors eller djurs hälsa.

9 § Med allmänfarliga djursmittor avses djursmittor som

1. omfattas av direkta åtgärder mot enskilda enligt EU:s lagstiftning, eller

2. kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa eller ge stora ekonomiska förluster i jord- eller vattenbruksnäringen eller kan innebära ett allvarligt hot mot miljön, och där det finns möjligheter att begränsa smittspridningen genom åtgärder som riktar sig mot djur eller djurhållning.

Allmänfarliga djursmittor indelas i EU-förordningssmittor, spärrsmittor och åtgärdssmittor.

10 § Med EU-förordningssmittor avses allmänfarliga djursmittor vars bekämpning regleras i EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Med spärrsmittor avses allmänfarliga djursmittor, som inte är EUförordningssmittor, där smittspridningen kan hindras genom åtgärder för att förhindra direkta eller indirekta kontakter mellan djur genom att det område där smitta förekommer spärras.

Med åtgärdssmittor avses allmänfarliga djursmittor, som inte är EU-förordningssmittor, där risken för smittspridning medför att det inte är en tillräcklig åtgärd att spärra det område där smittan förekommer.

11 § EU-förordningssmittor anges i bilaga 1 och spärrsmittorna i bilaga 2 och åtgärdssmittorna i bilaga 3 till denna lag.

I bilaga 3 anges även målsättningen med myndigheternas åtgärder vid förekomst av en åtgärdssmitta.

12 § Med anmälningspliktiga djursmittor avses djursmittor som enligt bestämmelser i denna lag ska anmälas.

87

Författningsförslag SOU 2010:106

Särskilda bemyndiganden

13 § Om riksdagens beslut om ändring i bilaga 1, 2 eller 3 inte kan avvaktas, får regeringen föreskriva att bestämmelserna om EUförordnings-, spärr- eller åtgärdssmittor ska tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss djursmitta som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet, om smittan bedöms uppfylla kriterierna i 9 §.

En sådan föreskrift får meddelas endast om det vid lagens ikraftträdande inte var känt

– att djursmittan uppfyller kriterierna i 9 §, eller – att smittspridning av djursmittan skulle kunna förekomma i landet.

Föreskrifter som meddelas med stöd av denna paragraf ska snarast underställas riksdagens prövning.

Skyddsbeslut

14 § Vid misstanke eller bekräftad förekomst av en djursmitta som, utan att omfattas av bilaga 1, 2 eller 3 eller av en föreskrift som meddelas med stöd av 13 §, bedöms uppfylla kriterierna i 9 § första stycket 2 får den myndighet som regeringen bestämmer i enskilda fall besluta om

1. avlivning eller isolering av djur,

2. begränsningar eller andra villkor när det gäller hanteringen av djur, djurprodukter och andra varor, samt

3. begränsningar eller villkor när det gäller kontakter mellan djur och människor.

Sådana beslut får dock endast meddelas om det dessförinnan inte var känt att smittan uppfyller kriterierna i 9 § första stycket 2 eller att smittspridning av djursmittan skulle kunna förekomma i landet.

Föreskrifter om upphörande av bekämpningen av en allmänfarlig djursmitta

15 § Om det är klarlagt att en allmänfarlig djursmitta inte längre kan bekämpas med rimliga insatser, får regeringen meddela föreskrifter om att

1. bekämpningen av smittan ska upphöra,

88

SOU 2010:106 Författningsförslag

2. bestämmelserna i 5 kap. inte längre ska tillämpas på smittan, och

3. misstanke om förekomst av smittan inte längre ska vara anmälningspliktig enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 § första stycket eller 2 § första stycket.

2 kap. God biosäkerhet, provtagning och undersökning av djur, märkning och registrering m.m.

Förebyggande åtgärder

1 § Veterinärer och andra som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska vara uppmärksamma på förekomsten av djursmittor och vidta de åtgärder som skäligen kan krävas från smittskyddssynpunkt.

Krav på god biosäkerhet

2 § Den som håller djur ska vidta åtgärder för att minska risken för introduktion eller spridning av djursmittor (biosäkerhetsåtgärder).

Åtgärderna ska vara anpassade efter de förhållanden och de risker som finns i den aktuella djurhållningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om

1. skyldighet att föra anteckningar om verksamheten, och

2. krav på hygien- och andra biosäkerhetsåtgärder i djurhållningen.

Biosäkerhetsplaner

3 § Den som håller djur i näringsverksamhet, i större omfattning eller för förevisning ska upprätta en biosäkerhetsplan. I planen ska anges de faktorer som innebär risk för introduktion eller spridning av djursmittor och de åtgärder som ska vidtas för att förebygga eller minska dessa risker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om biosäkerhetsplaner samt föreskrifter om undantag från kravet på biosäkerhetsplaner.

89

Författningsförslag SOU 2010:106

Djurtransporter

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt om djurhälsa och hygien vid transport av djur.

Seminverksamhet

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål.

Provtagning och undersökning av djur

6 § För att kartlägga förekomst av eller fastställa frihet från djursmittor får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning av djur och djurprodukter, foder samt material i övrigt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i enskilda fall fatta beslut om att provtagningen eller undersökningen ska utföras av en veterinär eller annan person som förordnas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare eller annan rättsinnehavare och ska genomföras på ett sätt som innebär så små olägenheter som möjligt för denne.

Märkning och registrering

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2. krav på registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt

3. krav på tillstånd för verksamhet med djur. Ett tillstånd som avses i första stycket 3 får återkallas. I föreskrifter enligt första stycket kan det föreskrivas att en organisation får föra register och utfärda identitetshandlingar.

90

SOU 2010:106 Författningsförslag

Frivilliga djurhälsoprogram

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i syfte att förebygga djursmittor

1. meddela föreskrifter om frivilliga djurhälsoprogram för djur som människan har i sin vård, och

2. ge organisationer rätt att anordna sådant djurhälsoprogram. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter om att djur som är anslutna till djurhälsoprogram enligt första stycket 2 får överlåtas under särskild beteckning som är förbehållen sådana djur.

9 § Den som innehar djur av sådant slag och inom sådant område för vilket djurhälsoprogram enligt 8 § första stycket 2 har anordnats har rätt att få djuren anslutna till programmet. Fortsatt anslutning får vägras, om djurens innehavare inte följer det regelverk som gäller för programmet.

3 kap. In- och utförsel av djur, m.m.

Inledande bestämmelser

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om

1. införsel av djur, produkter av djur, smittämnen och material som används vid hantering av djur och som kan sprida djursmitta till Sverige från såväl länder inom EU som länder utanför EU, och

2. utförsel av djur, produkter av djur, smittämnen och annat material som används vid hantering av djur och som kan sprida djursmitta ur Sverige till såväl länder inom EU som länder utanför EU.

Bestämmelser om kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna i detta kapitel samt om åtgärder vid bristande efterlevnad finns i 6 kap.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att länder utanför EU ska jämställas med länder som ingår i EU.

Regeringen får vidare meddela föreskrifter om att sådan förflyttning av djur till eller från Finland eller Norge som föranleds av renskötseln och sker enligt internationella överenskommelser inte ska omfattas av bestämmelserna om införsel eller utförsel i detta kapitel.

91

Författningsförslag SOU 2010:106

Generella villkor för in- och utförsel av djur m.m.

2 § I de fall villkoren för införsel eller utförsel av djur m.m. inte regleras i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska djur som förs in i landet från ett annat EU-land eller tredje land samt djur som förs ut ur landet till ett annat EU-land

1. uppfylla de djurhälsokrav som avses i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §,

2. komma från anläggningar som är godkända eller registrerade på sätt som avses i föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 7 § första stycket 2 och 3,

3. vara identifierade på sätt som avses i föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 7 § första stycket 1,

4. medföra de hälsointyg eller andra handlingar som avses i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §.

3 § Djur som kommer från områden som enligt EU-lagstiftning eller nationell lagstiftning står under djurhälsorestriktioner får inte föras in i eller ut ur landet. Detsamma gäller för

1. djur som är avsedda för slakt till följd av ett lands bekämpningsprogram, eller

2. djur eller produkter som inte får saluföras i ursprungslandet på grund av risker för människor eller djurs hälsa.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller i tillämpliga delar också för produkter samt för djur vars sperma eller ägg är föremål för handel samt vilka utgör donatordjur för embryon som är föremål för handel.

4 § Införsel av djur och produkter av djur är, utöver vad som följer av 2 och 3 §§, inte tillåten om djuren eller produkterna omfattas av ett införselförbud enligt särskilt beslut inom EU.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. djurhälsokrav som ska vara uppfyllda vid införsel eller utförsel av djur,

2. besiktning av djur av officiell veterinär inför införsel eller utförsel av djur,

3. intyg om sjukdomsfrihet eller identitet,

4. krav på att den som för in djur till landet eller ut för djur ur landet ska vara registrerad, och

92

SOU 2010:106 Författningsförslag

5. undantag från villkoren i 2 och 3 §§.

Införsel

Särskilda villkor vid införsel från tredje land

6 § Införsel av djur och produkter av djur från ett land utanför EU är inte tillåten om djuren eller produkterna kommer från ett område från vilket införsel inte får ske till EU.

7 § Införsel från land utanför EU av djur eller varor som avses i 1 § första stycket får endast ske på särskilt utpekade platser (gränskontrollstationer).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om gränskontrollstationer.

8 § Vid införsel av djur från land utanför EU får djuren inte lastas ur utan föregående medgivande av officiell veterinär.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om urlastningen av djur.

Karantän m.m.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att djur ska hållas i karantän samt om villkor för sådan djurhållning.

10 § Djur får enbart hållas i karantän på karantänsanläggningar som är godkända av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om karantänsanläggningars skötsel.

11 § En karantänsanläggning ska stå under kontroll av en officiell veterinär. Veterinären ska besluta om det finns hinder mot att ett djur förs in i karantänsanläggningen med hänsyn till risken för överföring av smitta mellan djuret och djuren på anläggningen.

Om det framkommer någon omständighet som tyder på att ett djur som hålls i karantän bär på en djursmitta, ska den myndighet som regeringen bestämmer besluta om vad som ska ske med djuret och övriga djur på karantänsanläggningen.

93

Författningsförslag SOU 2010:106

12 § Om det är nödvändigt för att förebygga djursjukdom, får den myndighet som regeringen bestämmer i fråga om varor som avses i 3 § första stycket och i fråga om andra varor som kan sprida djursmitta meddela föreskrifter om desinfektion av varor, emballage, förvaringskärl och transportmedel.

Utförsel

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att transporter med djur som förs ut ur landet ska vara registrerade i en för ändamålet upprättad databas.

4 kap. Anmälningsplikt

1 § Den som, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen, har anledning att misstänka att en allmänfarlig djursmitta har drabbat djur i hans eller hennes vård ska omedelbart anmäla detta till veterinär eller den myndighet som regeringen bestämmer. Om misstanken avser mul- och klövsjuka ska anmälan göras till den myndighet som regeringen bestämmer eller till officiell veterinär.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om skyldighet att anmäla misstanke om djursmitta, tecken på sjukdom eller ökad dödlighet hos djur.

2 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska en veterinär eller någon annan som i sitt yrke kommer i kontakt med djur eller produkter av djur och som har anledning att misstänka att ett fall av allmänfarlig djursmitta har inträffat skyndsamt anmäla detta till den myndighet som regeringen bestämmer.

Anmälningsskyldigheten gäller även den som är ansvarig för ett laboratorium där sådan djursmitta har konstaterats eller där det finns anledning att misstänka fall av sådan djursmitta.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad veterinär och den som är ansvarig för ett laboratorium ska iaktta i fråga om skyldighet att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av djursmittor.

94

SOU 2010:106 Författningsförslag

3 § För att bekräfta en misstanke om förekomst av en anmälningspliktig djursmitta får den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 6 §.

5 kap. Åtgärder vid misstanke eller bekräftat fall av EU-förordningssmitta, spärrsmitta eller åtgärdssmitta

EU-förordningssmittor

1 § Bestämmelser om anmälningsplikt vid misstanke om ett fall av en EU-förordningssmitta finns i 4 kap. 1 och 2 §§.

2 § Bekämpningen av EU-förordningssmittor regleras i EU-bestämmelser som kompletteras av denna lag.

För att förebygga eller bekämpa en EU-förordningssmitta får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om sådana åtgärder som anges i 22 § första stycket.

Den myndighet som regeringen bestämmer får även fatta beslut som avses i 24 §.

Spärrsmittor

Anmälningsplikt

3 § Bestämmelser om anmälningsplikt vid misstanke om ett fall av en spärrsmitta finns i 4 kap. 1 och 2 §§.

Veterinärundersökning

4 § Om en veterinär har anledning att misstänka att en spärrsmitta har inträffat, ska denne omedelbart göra en undersökning för att fastställa smittans art och i övrigt göra vad som är nödvändigt för att förhindra att smitta sprids.

Den som har djuren i sin vård är skyldig att tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna den hjälp som behövs för undersökningen.

95

Författningsförslag SOU 2010:106

Isolering vid misstanke om smitta

5 § Om det finns grundad anledning att misstänka att ett fall av en spärrsmitta har inträffat, ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka, lämna eller utföra transporter till eller från det område där smittan kan antas förekomma (isolering).

Hävning av beslut om isolering

6 § Finns det inte längre skäl för isoleringen ska den myndighet som regeringen bestämmer omedelbart häva beslutet.

Spärrförklaring

7 § Om det är klarlagt att ett fall av spärrsmitta har inträffat ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka, lämna eller utföra transporter eller förflyttningar av djur eller fordon till eller från det område där smittan förekommer (spärrförklaring).

Spärrförklaringen ska förenas med beslut om de villkor som är nödvändiga för att förhindra smittspridning. Villkoren ska utformas så att verksamhet inom området inte onödigt försvåras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om villkor som avses i andra stycket.

Smittspårning

8 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utföra en smittspårning i syfte att identifiera möjligt ursprung för smittan samt att identifiera andra områden där smittan kan förekomma.

Om det behövs för att kunna bekräfta eller för att utesluta en spridning av smittan får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om provtagning eller undersökning i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 6 §.

96

SOU 2010:106 Författningsförslag

Undantag från isoleringen eller spärrförklaringen

9 § Om det kan ske utan risk för smittspridning får den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet medge undantag från beslutet om isolering eller spärrförklaring.

Hävning av spärrförklaring

10 § Begär den som är föremål för beslut om spärrförklaring att beslutet ska hävas är den myndighet som regeringen bestämmer skyldig att utan dröjsmål pröva frågan. Hävningen kan avse hela eller delar av det spärrade området.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om de kriterier som ska gälla för att häva ett beslut om spärrförklaring.

11 § Finns det inte längre skäl för spärrförklaring ska den myndighet som regeringen bestämmer omedelbart häva beslutet.

Krav på att den som är föremål för en spärrförklaring ska vidta åtgärder

12 § Om den som är föremål för ett beslut om spärrförklaring har brutit mot beslutet eller om det annars föreligger särskilda skäl får den myndighet som regeringen bestämmer förelägga den som är föremål för ett beslut om spärrförklaring att vidta åtgärder för att beslutet om spärrförklaring därefter ska kunna hävas.

Av beslutet ska framgå inom vilken tid de beslutade åtgärderna ska vidtas samt en underrättelse om att för det fall åtgärderna inte vidtas inom den utsatta tidsfristen kan myndigheten komma att vidta rättelse i enlighet med bestämmelserna i 6 kap. 14 §.

Åtgärdssmittor

Anmälningsplikt

13 § Bestämmelser om anmälningsplikt vid misstanke om ett fall av en åtgärdssmitta finns i 4 kap. 1 och 2 §§.

97

Författningsförslag SOU 2010:106

Åtgärder i avvaktan på myndighets beslut

14 § Till dess ett besked från en veterinär eller den myndighet som regeringen bestämmer föranleder något annat, ska den som har djuren i sin vård göra vad som rimligen kan begäras för att förhindra eller begränsa smittspridning av en misstänkt åtgärdssmitta.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de åtgärder som avses i första stycket.

Veterinärundersökning

15 § Om en veterinär har anledning att misstänka att en åtgärdssmitta har inträffat, ska denne omedelbart göra en undersökning för att fastställa smittans art och i övrigt göra vad som är nödvändigt för att förhindra att smitta sprids.

Den som har djuren i sin vård är skyldig att tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna den hjälp som behövs för undersökningen. Om det är nödvändigt för undersökningen, får ett djur som misstänks vara smittat avlivas utan ägarens samtycke.

Isolering vid misstanke om åtgärdssmitta

16 § Om det finns grundad anledning att misstänka att ett fall av en åtgärdssmitta har inträffat, ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka, lämna eller utföra transporter till eller från det område där smittan kan antas förekomma (isolering).

17 § Om åtgärderna som avses i 16 § inte kan avvaktas, får en veterinär som har grundad anledning att misstänka att ett fall av en åtgärdssmitta har inträffat fatta beslut enligt 16 §.

Ett sådant beslut ska snarast underställas den myndighet som regeringen bestämmer. Myndigheten ska snarast pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.

98

SOU 2010:106 Författningsförslag

Åtgärder för att motverka smittspridning

18 § Om det finns grundad anledning att misstänka att ett fall av åtgärdssmitta har inträffat ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning det är nödvändigt för att motverka smittspridning, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om förbud mot att besöka eller lämna eller utföra transporter eller förflyttningar av djur eller fordon till, från eller inom sådana områden (restriktionsområden)

1. som gränsar till det område som isolerats enligt 16 § eller 17 §, eller

2. där det annars kan finnas risk för spridning av smitta.

19 § Om det föreligger en överhängande risk för spridning av en misstänkt åtgärdssmitta får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, för att motverka smittspridningen, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om åtgärder som anges i 22 § första stycket.

Hävning av beslut om isolering

20 § Finns det inte längre skäl för beslutet om isolering, förbud enligt 18 § eller åtgärder som avses i 19 § ska den myndighet som regeringen bestämmer omedelbart häva beslutet eller upphäva föreskrifterna.

Smittförklaring och åtgärdsbeslut vid bekräftat utbrott

21 § Om det är klarlagt att ett fall av åtgärdssmitta har inträffat ska den myndighet som regeringen bestämmer, i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud i enlighet med 16 § för de områden där smitta förekommer, eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring).

Under samma förutsättningar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom områden som gränsar till områden där smitta förekommer eller om

99

Författningsförslag SOU 2010:106

andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådana angränsande områden (områdesrestriktioner), och

2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar eller andra anläggningar där djur hålls (tillträdesförbud) eller särskilda villkor för tillträde till sådana anläggningar.

22 § I samband med beslutet om smittförklaring ska den myndighet som regeringen bestämmer besluta om en åtgärdsplan för varje anläggning som finns inom området där smittan förekommer. Åtgärdsplanen ska innefatta en eller flera av följande åtgärder

1. slakt eller annan avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida smitta,

2. slakt eller annan avlivning av andra djur,

3. oskadliggörande av döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material som kan sprida smitta,

4. smittrening,

5. vaccination eller annan förebyggande behandling av djur,

6. undersökning av djur och produkter av djur,

7. begränsningar eller andra villkor vad gäller djurhållning,

8. begränsningar eller andra villkor vad gäller förflyttning av fordon,

9. begränsningar eller andra villkor vad gäller transport eller annan hantering av levande och döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material,

10. registrering eller journalföring av djurtransporter, levande och döda djur, produkter av djur och andra varor, avfall och annat material,

11. dokumentation i fråga om besök på en anläggning där djur hålls,

12. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta, 13. metoder för provtagning och analys, 14. skyldighet att till den myndighet som anges i beslutet lämna uppgifter som kan ha betydelse för arbetet med att förebygga eller bekämpa åtgärdssmittor,

15. annan åtgärd som ska genomföras till följd av beslut av Europeiska kommissionen eller som annars är nödvändig.

Om åtgärderna ska vidtas av den som är föremål för beslutet om smittförklaring kan det av beslutet om åtgärdsplan framgå inom vilken tid de beslutade åtgärderna ska vidtas samt en underrättelse om att för det fall åtgärderna inte vidtas inom den utsatta tidsfristen

100

SOU 2010:106 Författningsförslag

kan myndigheten komma att vidta rättelse i enlighet med bestämmelserna i 6 kap. 14 §.

23 § För att förebygga eller bekämpa en åtgärdssmitta får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om att de åtgärder som anges i 22 § första stycket ska vidtas även av andra än de som omfattas av åtgärdsplanen.

Skyldighet att ställa lokaler m.m. till förfogande

24 § Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att

1. innehavare av slakteri- eller bearbetningsanläggning ska ställa lokaler och utrustning till förfogande för sådan slakt eller avlivning som avses i 22 § 1 och 2 eller för sådant oskadliggörande som avses i 22 § 3,

2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att förebygga eller bekämpa en åtgärdssmitta ska tillhandahålla utrustningen,

3. personal vid slakteri- eller bearbetningsanläggningar som avses i 1 och de personer som handhar utrustning som avses i 2 ska delta i förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Den som har ställt lokaler eller utrustning till förfogande eller deltagit i förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt första stycket har rätt till ersättning av staten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om sådan ersättning.

Smittspårning

25 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utföra en smittspårning i syfte att identifiera möjligt ursprung för åtgärdssmittan samt att identifiera andra anläggningar som kan ha smittats.

Om det behövs för att kunna bekräfta eller för att utesluta en spridning av åtgärdssmittan får den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om provtagning eller undersökning i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 6 §.

101

Författningsförslag SOU 2010:106

Undantag från isoleringen eller smittförklaringen

26 § Om det kan ske utan risk för smittspridning får den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet medge undantag från besluten enligt 16, 17, 18 eller 21 §.

Hävning av smittförklaring

27 § Finns det inte längre skäl för beslutet om smittförklaring eller för de åtgärder som avses enligt 21 § andra stycket ska den myndighet som regeringen bestämmer omedelbart häva beslutet eller upphäva föreskrifterna.

Officiell veterinär

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att officiell veterinär ska fatta beslut eller vidta åtgärder som avses i 19, 22, 23, 25 och 26 §§.

Vilda djur

29 § Den myndighet som regeringen bestämmer får i tillämpliga delar meddela sådana föreskrifter eller i enskilda fall sådana beslut som anges i 16-28 §§ för att förebygga och bekämpa EU-förordningssmittor, spärrsmittor eller åtgärdssmittor hos djur som förekommer vilt i naturen.

6 kap. Bestämmelser om offentlig kontroll m.m.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll

1 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna utövas av statliga myndigheter i enlighet med vad regeringen bestämmer (kontrollmyndigheter).

Med undantag från första stycket får dock regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även föreskriva att offentlig kontroll utövas av officiell veterinär.

102

SOU 2010:106 Författningsförslag

Kontroller på ankomstorten vid införsel av djur m.m.

2 § Kontrollmyndigheten får efter att djuren eller produkterna har ankommit till destinationsorten genom ickediskriminerade stickprov fastställa att kraven för införseln har uppfyllts.

Kontroller under färden vid införsel eller utförsel av djur m.m.

3 § Vid införsel från land inom EU eller vid utförsel till ett land inom EU av djur och djurprodukter får en transport stoppas av den myndighet som utövar offentlig kontroll under färd till destinationsorten om

1. det finns särskild anledning att misstänka förekomst av djursmitta,

2. medföljande dokument är ofullständiga, felaktiga eller saknas helt, eller

3. de övriga villkor som gäller för införsel till landet eller utförsel från landet inte är uppfyllda.

Åtgärder vid otillåten införsel

4 § Om införsel inte är tillåten på grund av meddelade förbud eller därför att villkoren för införsel inte är uppfyllda ska kontrollmyndigheten besluta att djuren eller produkterna ska avvisas, sättas i karantän eller på annat sätt isoleras, avlivas, destrueras, saneras eller användas för ändamål som inte föranleder risk för spridning av djursmittor.

Om inte något annat följer av skyddet av människors eller djurs hälsa, ska dock myndigheten ge den som är ansvarig för införseln möjlighet att välja vilken av åtgärderna i första stycket som ska vidtas.

Den som är ansvarig för införseln ska stå för kostnaden för de åtgärder som beslutas enligt första stycket eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

För det fall att en införsel har stoppats vid gränsen får inte godset lossas eller lämnas ut. I avvaktan på beslut av den myndighet som regeringen bestämmer får officiell veterinär bestämma hur levande djur ska tas om hand.

103

Författningsförslag SOU 2010:106

5 § I fråga om rätten att hantera varor som inte får föras in i landet gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor m.m., om inte något annat följer av denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EUbestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om begränsning av rätten att hantera oförtullade varor.

Kontrollmyndigheternas övriga åligganden

6 § En myndighet som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av

EU-bestämmelserna.

Föreskrifter om offentlig kontroll

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll ska bedrivas, samt

2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen i enlighet med artikel 5 Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 882/2004 den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd1 att lämna information till en statlig myndighet.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser i

Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 882/2004 som ska tillämpas vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

1 EUT L 165, 30.4.2004, s. 1, rättad genom EUT L 191, 28.5.2004, s. 1, Celex 32004R0882R.

104

SOU 2010:106 Författningsförslag

Rätt till upplysningar och tillträde

9 § En kontrollmyndighet, en officiell veterinär och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller där djurprodukter, foder eller material i övrigt förvaras eller annars hanteras och där göra undersökningar och ta prover.

Det som sägs i första stycket gäller också för den som vidtar åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

10 § Bestämmelserna i 9 § gäller också för EU:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

11 § Den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna ska kunna genomföras.

Förelägganden och förbud

12 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska följas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att förelägganden och förbud enligt första stycket även får meddelas av en officiell veterinär.

105

Författningsförslag SOU 2010:106

Vite

13 § Förelägganden och förbud enligt denna lag eller enligt de EUbestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite.

Rättelse

14 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EUbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

15 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de

EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter för offentlig kontroll samt hantering av ärenden enligt lagen

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1. offentlig kontroll enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2. provtagning, undersökning, märkning, godkännande och registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar och verksamhet inom frivilliga djurhälsoprogram enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestäm-

106

SOU 2010:106 Författningsförslag

melser om kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter, kontrollorgan och sådana organisationer som avses i 2 kap. 7 § andra stycket och 8 § första stycket 2.

Delegering av uppgifter till privata organ eller organisationer

17 § Organisationer som förordnats att enligt 2 kap. 7 § andra stycket och 8 § första stycket 2 utföra uppgifter ska vid utförandet av uppgifterna tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223)

– 11 och 12 §§ om jäv, – 15 § om anteckning av uppgifter, – 16 och 17 §§ om parters rätt att få ta del av uppgifter, – 20 § om motivering av beslut, – 21 § om underrättelse av beslut, – 22 § om rätten att överklaga, – 26 § om rättelse av skrivfel och liknande. Bestämmelsen i första stycket ska i tillämpliga delar även gälla för veterinärer och andra personer som har förordnats för att utföra provtagning eller undersökning enligt 2 kap. 6 § andra stycket och kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen.

18 § För officiella veterinärer som inte är anställda av en förvaltningsmyndighet finns det bestämmelser i lagen (2009:1254) om officiella veterinärer.

7 kap. Straffbestämmelser m.m.

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. underlåter att anmäla misstanke om en allmänfarlig djursmitta i enlighet med 4 kap 1 § första stycket eller 2 § första stycket,

2. bryter mot ett beslut om isolering, spärrförklaring, smittförklaring eller åtgärdsbeslut som har meddelats med stöd av 5 kap. 5 §, 7 §, 16 §, 17 §, 21 § första stycket eller 22 §,

107

Författningsförslag SOU 2010:106

3. bryter mot ett skyddsbeslut som har beslutats med stöd av 1 kap. 14 §,

4. förflyttar djur eller produkter som kan sprida en åtgärdssmitta inom område som är belagt med restriktioner beträffande förflyttning av djur eller produkter eller som för ut djur eller produkter som kan sprida en åtgärdssmitta från ett sådant område,

5. bryter mot ett beslut som har meddelats med stöd av artikel 13 eller 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati2.

2 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot föreskrifter om skyldighet att föra anteckning och hygienåtgärder meddelade med stöd av 2 kap. 2 § andra stycket,

2. underlåter att upprätta biosäkerhetsplan enligt 2 kap. 3 § första stycket eller bryter mot föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 3 § andra stycket,

3. bryter mot föreskrifter som åligger djurtransportörer meddelade med stöd av 2 kap. 4 §,

4. bryter mot föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål meddelade med stöd av 2 kap. 5 §,

5. bryter mot föreskrifter om märkning, journalföring, registrering av djur samt identitetshandlingar för djur meddelade med stöd av 2 kap. 7 § första stycket 1,

6. bryter mot krav på registrering av djurhållare och anläggningar för djur eller krav på tillstånd för verksamhet med djur meddelade med stöd av 2 kap 7 § första stycket 2 eller 3,

7. i strid med bestämmelser som meddelade med stöd av 2 kap. 8 § andra stycket överlåter djur med särskilt märke utan att ha rätt till det,

8. underlåter att anmäla misstanke om djursmitta, tecken på sjukdom eller ökad dödlighet enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 4 kap. 1 § andra stycket eller underlåter att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av djursmittor enligt 4 kap. 2 § andra stycket,

2 EGT L 147, 31.5.2001, s. 1, Celex 32001R0999.

108

SOU 2010:106 Författningsförslag

9. bryter mot föreskrifter eller beslut om skyldigheter, villkor eller förbud som meddelas med stöd av bemyndiganden i 5 kap. 2 §, 14 § andra stycket, 18 §, 19 §, 21 § andra stycket eller 23 §,

10. bryter mot beslut enligt 5 kap. 24 § om att ställa lokaler, utrustning eller redskap till förfogande eller om skyldighet att delta i förebyggande åtgärder eller bekämpning,

11. bryter mot beslut eller föreskrifter meddelade med stöd av 5 kap. 29 § om bekämpning av allmänfarlig djursmitta hos vilda djur, eller

12. inte fullgör sina skyldigheter enligt 6 kap. 8 § genom att inte tillhandahålla den hjälp som behövs för att den offentliga kontrollen eller åtgärderna ska kunna vidtas.

Till böter döms även den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EUbestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 1 §.

3 § Till ansvar enligt denna lag ska inte dömas om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 8 kap.

Om en gärning är att anse som ringa, döms inte till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Särskild rättsverkan

4 § Innefattar ett brott som avses i 1 § eller 2 § första stycket 9 eller 11 olovlig transport av djur eller produkter ska sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkad.

109

Författningsförslag SOU 2010:106

8 kap. Sanktionsavgifter m.m.

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Avgiftens storlek ska framgå av föreskrifterna. Avgiften ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 30 000 kronor. När avgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

2 § Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Sanktionsavgift ska dock inte tas ut om det är oskäligt. Vid prövningen av denna fråga ska särskilt beaktas

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som ålegat honom eller henne och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,

2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller

3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa.

3 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll beslutar om sanktionsavgift.

Innan sanktionsavgift åläggs någon ska han eller hon ges tillfälle att yttra sig.

4 § Ett beslut om sanktionsavgift får, när det har vunnit laga kraft, verkställas enligt utsökningsbalken.

5 § Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, får sanktionsavgift inte beslutas för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

6 § En sanktionsavgift får beslutas bara om den som anspråket riktas mot har getts tillfälle att yttra sig inom två år från det att förutsättningarna att besluta om avgift har uppfyllts.

110

SOU 2010:106 Författningsförslag

7 § En beslutad sanktionsavgift faller bort, om beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

9 kap. Övriga bestämmelser

Överklaganden m.m.

1 § En statlig förvaltningsmyndighets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det har meddelats

1. enligt denna lag,

2. enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, eller

3. enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detsamma gäller beslut som har meddelats av en sådan organisation som avses i 2 kap. 7 § andra stycket, 8 § första stycket 2, artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen3 eller av en officiell veterinär som förordnats enligt lagen (2009:1254) om officiella veterinärer.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § I fall som avses i 1 § andra stycket ska det allmännas talan hos förvaltningsdomstol föras av

1. den myndighet som regeringen bestämmer om det överklagade beslutet har meddelats av en organisation, eller

2. den myndighet som har förordnat den officiella veterinären.

3 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

Vad som sägs i första stycket gäller inte beslut om sanktionsavgifter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013, då bisjukdomslagen (1974:211), epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) ska upphöra att gälla.

3 EUT L 325, 12.12.2003, s. 1, Celex 32003R2160.

111

Författningsförslag SOU 2010:106

2. I fråga om ersättningsanspråk som har uppkommit före den 1 januari 2013 tillämpas bestämmelser om ersättning enligt äldre bestämmelser.

3. Beslut i enskilt fall om förbud, förelägganden och andra skyldigheter meddelade med stöd av 5 § zonooslagen (1999:658) gäller som beslut meddelade med stöd av denna lag.

4. Förbud, förelägganden och andra beslut om skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av epizootilagen (1999:657) avseende sådana djursmittor som omfattas av bilagorna till denna lag gäller som beslut meddelade med stöd av denna lag. Beslut avseende andra djursmittor ska vid ikraftträdandet av denna lag upphöra att gälla.

112

SOU 2010:106 Författningsförslag

Bilaga 1

EU-förordningssmittor

– Transmissibel Spongiform Encefalopati (TSE)

Bilaga 2

Spärrsmittor

– Aujeszkys sjukdom (AD) – Beskällarsjuka (Dourine) – Egg dropp syndrome (EDS-76) – Elakartad lungsjuka hos nötkreatur (CBPP) – Infektiös bovin rinotrakeit (IBR/IPV) – Salmonella, utom hos avelsflockar av tamhöns och kalkoner – Turkey rhinotracheitis/swollen head syndrome (TRT/SHS) – Verotoxinbildande E.coli/Entherohemorragisk escherichia coli (VTEC/EHEC) serotyperna O157, O26, O103, O111, O145 och O121

Bilaga 3

Åtgärdssmittor

Åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder vid förekomst av smittan är att den ska utrotas från Sverige

– Afrikansk hästpest – Afrikansk svinpest – Blåtunga – Epizootic hemorrhagic disease (EHD) – Filovirus – Får och getkoppor – Infektiös anemi – Infektiös hematopoetisk nekros (IHN) – Infektiös laxanemi (ISA) – Klassisk svinpest

113

Författningsförslag SOU 2010:106

– Lumpy skin disease – Mul- och klövsjuka – Pestes des petits ruminants – Rabies – Rift Valley-feber – Rinderpest – Rots – Vesikulär stomatit – Vesikulär svinsjuka – Viral hemorragisk septikemi (VHS) – Viral equin encefalomyelit – Vit pricksjuka hos kräftdjur

Åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder vid förekomst av smittan är att den inte ska förekomma hos djur som hålls av människor

– Hög- och lågpatogen aviär influensa – Renibakterios (BKD) i inlandet av Sverige – Brucellos hos livsmedelsproducerande djur – Enzootisk bovin leukos (EBL) – Infektion orsakad av Bonamia exitiosa – Infektion orsakad av Perkinsus marinus – Infektion orsakad av Microcytos mackini – Infektiös pankreasnekros (IPN) – Mjältbrand – Newcastlesjuka – Salmonella hos avelsflockar av tamhöns och kalkoner – Epizootisk hematopoietisk nekros – Epizootiskt ulcerativt syndrom (EUS) – Skalbaggar av typen Aethina tumida (lilla kupskalbaggen) – Taura syndrome – Tropilaelapskvalster – Tuberkulos av human och bovin typ – Vårviremi hos karp (SVC) – Yellowhead disease

114

SOU 2010:106 Författningsförslag

Åtgärdssmittor där målsättningen med myndigheternas åtgärder vid förekomst av smittan ska vara att smittan inte får spridas från det område där den förekommer

- Marteilia refringens - Bonamia ostreae - Koiherpesvirus (KHV)

115

Författningsförslag SOU 2010:106

2. Förslag till djursmittsförordning

Härigenom förskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I denna förordning finns bestämmelser som kompletterar djursmittslagen (2012:000). Förordningen innehåller bestämmelser om

– krav på biosäkerhet, provtagning och undersökning av djur, märkning och registrering m.m. (2 kap.)

– generella bestämmelser om in- och utförsel (3 kap.) – in- och utförsel av hästdjur (4 kap.) – in och utförsel av nötkreatur (5 kap.) – in- och utförsel av sperma och embryon från nötkreatur (6 kap.) – in- och utförsel av svin (7 kap.) – in- och utförsel av sperma från svin (8 kap.) – in- och utförsel av får och getter (9 kap.) – in- och utförsel av fjäderfän (10 kap.) – utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruket samt införsel från tredje land av sådana djur och produkter (11 kap.)

– in- och utförsel av övriga djur (12 kap.) – anmälningsplikt (13 kap.) – åtgärder vid misstanke eller bekräftat fall av EU-förordningssmitta, spärrsmitta eller åtgärdssmitta (14 kap.)

– behöriga myndigheter och offentlig kontroll (15 kap.) – sanktionsavgifter (16 kap.) – ersättningsbestämmelser (17 kap.) – övriga frågor (18 kap.)

2 § Begrepp och uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i djursmittslagen (2012:000).

EU-bestämmelser

3 § De EU-rättsliga grundförordningar som helt eller delvis kompletteras av djursmittslagen (2012:000) anges i ett tillkännagivande av regeringen.

116

SOU 2010:106 Författningsförslag

I fråga om EU-bestämmelser i sådana förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde anges i tillkännagivandet vilka bestämmelser som kompletteras av djursmittslagen.

Statens jordbruksverk och Statens veterinärmedicinska anstalt får meddela de föreskrifter och fatta de beslut som behövs till komplettering av EU-bestämmelserna.

Skyddsbeslut

4 § Jordbruksverket får meddela sådana beslut som avses i 1 kap. 14 § djursmittslagen (2012:000).

2 kap. Krav på biosäkerhet, provtagning och undersökning av djur, märkning och registrering m.m.

Krav på god biosäkerhet

1 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om

1. skyldighet att föra anteckningar om verksamheten, och

2. krav på hygien och andra biosäkerhetsåtgärder i djurhållningen.

Biosäkerhetsplaner

2 § Bland de riskfaktorer som ska omfattas av en biosäkerhetsplan ska finnas

1. handel med djur,

2. transporter av djur,

3. kontakter med vilda djur eller andra vektorer, samt

4. hantering av foder. Jordbruksverket får meddela sådana ytterligare föreskrifter om biosäkerhetsplaner som avses i 2 kap. 3 § djursmittslagen (2012:000) samt föreskrifter om undantag från kravet på biosäkerhetsplaner.

117

Författningsförslag SOU 2010:106

Branschriktlinjer

3 § Organisationer inom jord- och vattenbruket har rätt att ge in upprättade branschriktlinjer för god biosäkerhet till Jordbruksverket för granskning och godkännande. Jordbruksverkets granskning av riktlinjerna ska ske efter samråd med Livsmedelsverket och andra berörda myndigheter. Efter det att riktlinjerna har godkänts ska Jordbruksverket offentliggöra dem.

Djurtransporter

4 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om flyttningsdokument för djur samt om djurhälsa och hygien vid transport av djur.

Seminverksamhet

5 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål.

Provtagning och undersökning av djur

6 § Statens veterinärmedicinska anstalt får för att kartlägga förekomst av eller fastställa frihet från djursmittor meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning av djur och djurprodukter, foder samt material i övrigt i enlighet med 2 kap. 6 § första stycket djursmittslagen (2012:000).

Statens veterinärmedicinska anstalt får även meddela föreskrifter eller i enskilda fall fatta beslut om att provtagningen eller undersökningen ska utföras av en veterinär eller annan person som förordnas av anstalten.

Beslut om föreskrifter enligt första stycket ska föregås av samråd med Jordbruksverket.

118

SOU 2010:106 Författningsförslag

Märkning och registrering

7 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2. krav på registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt

3. krav på tillstånd för verksamhet med djur.

Frivilliga djurhälsoprogram

8 § Jordbruksverket får i syfte att förebygga djursmittor

1. meddela föreskrifter om frivilliga djurhälsoprogram för djur som människan har i sin vård,

2. ge organisationer rätt att anordna sådant djurhälsoprogram, samt

3. meddela föreskrifter om villkoren för att djur som är anslutna till djurhälsoprogram enligt 2 ska få säljas under särskild beteckning.

Innan kontrollen anordnas ska Jordbruksverket godkänna plan och riktlinjer för verksamheten.

Handläggning av ärenden om tillstånd

9 § Om Jordbruksverket begär att sökanden ska ge in certifikat, intyg eller andra liknande dokument som visar att ett visst godkännande- eller tillståndskrav är uppfyllt, ska verket godta motsvarande dokument från en annat land inom Europeiska samarbetsområdet. Verket får dock begära en icke-auktoriserad översättning av dokumentet till svenska.

10 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om den tid inom vilken verket ska fatta beslut i ärenden om godkännande eller tillstånd.

119

Författningsförslag SOU 2010:106

3 kap. Generella bestämmelser om in- och utförsel av djur m.m.

Undantag för viss förflyttning som föranleds av renskötseln

1 § Sådan förflyttning av djur till eller från Finland som föranleds av renskötseln och som sker enligt internationella överenskommelser ska inte omfattas av bestämmelserna om införsel eller utförsel i 3 kap. djursmittslagen (2112:000) eller denna förordning.

Krav på godkännande eller registrering

2 § Krav på godkännande av handlare av djur, uppsamlingsplatser för djur, djurmarknader samt krav på registrering av den om för in djur eller för ut djur finns i föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 8 §.

Gränskontrollstationer

3 § Jordbruksverket får meddela sådana föreskrifter om godkända gränskontrollstationer som avses i 3 kap. 8 § djursmittslagen (2012:000).

Karantän m.m.

4 § Jordbruksverket får meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall om att djur ska hållas i karantän och meddela föreskrifter om villkor för karantänshållning samt om karantänsanläggningars skötsel.

Jordbruksverket ska vidare fatta sådana beslut som avses i 3 kap. 10 § andra stycket djursmittslagen (2012:000).

5 § Jordbruksverket får meddela sådana föreskrifter som avses i 3 kap. 12 § djursmittslagen (2012:000).

120

SOU 2010:106 Författningsförslag

Veterinärdatasystemet TRACES

6 § Officiell veterinär eller Jordbruksverket ska tillse att transporter med djur som förs till ett annat EU-land, den dag då djuren förs ut ur landet, registreras i det för ändamålet upprättade veterinärdatasystemet (TRACES).

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om sådan registrering samt om undantag från kravet på registrering.

Genomförande av kommissionens skyddsbeslut

7 § Utöver vad som följer av bestämmelserna i 4–12 kap. får Jordbruksverket meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall som behövs för att genomföra Europeiska kommissionens skyddsbeslut avseende införsel och utförsel av djur och produkter.

4 kap. In- och utförsel av hästdjur

1 § Med hästdjur avses i detta kapitel vilda eller domesticerade arter ur familjen uddatåiga hovdjur samt korsningar mellan dessa.

Bestämmelser om införsel och utförsel av sperma, ägg och embryon från hästdjur finns i 12 kap.

Hästpass och andra identitetshandlingar

2 § Hästdjur ska vid införsel till Sverige och vid utförsel till EUländer, Andorra, Färöarna samt Norge åtföljas av ett hästpass utfärdat i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 504/2008 av den 6 juni 2008 om tillämpning av rådets direktiv 90/426/EEG och 90/427/EEG avseende metoder för identifiering av hästdjur4.

Vid införsel av djur från tredje land kan djuret i stället åtföljas av en identitetshandling som innehåller konturdiagram. Om hästdjuret har införts för enbart en tillfällig vistelse får det åtföljas av denna identitetshandling även vid utförseln av djuret.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om kravet på hästpass eller annan identitetshandling samt om undantag från detta krav.

4 EUT L 149, 7.6.2008, s. 3, Celex 32008R0504.

121

Författningsförslag SOU 2010:106

3 § Hästdjur som är avsedda för avel ska åtföljas av ett härstamningsbevis.

Ytterligare föreskrifter om sådana bevis meddelas med stöd av bemyndiganden i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

Djurhälsovillkor för hästdjur vid införsel från och utförsel till EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge

4 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder, Andorra,

Färöarna samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska hästdjur, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 2, 3, 5 och 6 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 2, 3 och 5 §§.

5 § Hästdjuren får

1. inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär,

2. inte ha haft kontakt med hästdjur som kan misstänkas lida av smittsam sjukdom under de senaste 15 dagarna före besiktningen,

3. inte härröra från en anläggning som är belagd med restriktioner på grund av djursmittorna afrikansk hästpest, beskällarsjuka (dourine), alla typer av hästencefalomyelit, infektiös anemi, mjältbrand, rabies, rots eller vesikulär stomatit, samt

4. endast härröra från ett land som är officiellt friförklarat från afrikansk hästpest eller, om landet inte är officiellt friförklarat, under förutsättning att de krav som EU har uppställt avseende sjukdomen är uppfyllda.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med ett av EU fastställt formulär.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om hälsointyget, den besiktning som avses i första stycket 1, de hälsovillkor som avses i första stycket 3 och 4 samt om undantag från kraven i första och andra styckena.

6 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att hästdjuren ska vara fria från ytterligare sjukdomar än de som anges i dessa föreskrifter, ska djur som förs ut ur landet uppfylla även dessa hälsokrav.

122

SOU 2010:106 Författningsförslag

Djurhälsovillkor för hästdjur vid införsel från ett tredje land

7 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 4 § (tredje land) ska hästdjur, utöver vad som följer av 2 och 3 §§ uppfylla följande villkor. Djuren ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört på den förteckning som EU för över tredje länder som är godkända för import av hästdjur till EU,

2. komma från ett land eller område som är fritt från afrikansk hästpest och, sedan minst två år, är fritt från venezuelansk hästencefalomyelit samt, sedan minst sex månader, fritt från beskällarsjuka (dourine) och rots,

3. komma från en anläggning som varit fri från vesikulär stomatit under minst sex månader,

4. om de är av hankön, vara fria från virusarterit, samt

5. uppfylla de övriga villkor i fråga om sjukdomar som EU beslutar om.

Hästdjuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med ett av EU fastställt formulär.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de hälsovillkor som avses i första stycket 2–5, den förteckning som avses i första stycket 1, hälsointyget som avses i andra stycket samt om undantag från kraven i första och andra styckena.

8 § Hästdjur som är avsedda för slakt ska omedelbart efter införseln föras direkt till ett slakteri.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om hästdjur som är avsedda för slakt.

5 kap. In- och utförsel av nötkreatur

1 § Med nötkreatur avses i detta kapitel nötkreatur (bos taurus) inklusive bison (bison bison) och vattenbuffel (bubalus bubalis).

Bestämmelserna i detta kapitel omfattar inte nötkreatur för kultur- eller tävlingsändamål eller nötkreatur som är avsedda att användas i djurförsök. För sådana djur gäller bestämmelserna i 12 kap. Bestämmelser om sperma, ägg och embryon från nötkreatur finns i 6 kap.

123

Författningsförslag SOU 2010:106

Nötkreaturspass och andra identitetshandlingar

2 §

Nötkreatur ska vid införsel till Sverige och vid utförsel till EUländer samt Norge åtföljas av ett pass utfärdat i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 820/975.

3 § Nötkreatur som är avsedda för avel ska åtföljas av ett härstamningsbevis.

Ytterligare föreskrifter om sådana bevis meddelas med stöd av bemyndiganden i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

Djurhälsovillkor för nötkreatur vid införsel från och utförsel till EU-länder och Norge

4 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska nötkreatur, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 2, 3 och 5–12 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 13 §.

5 § Nötkreatur

1. ska vara märkta och identifierade i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000, och

2. får inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med den förlaga som finns i kommissionens förordning (EG) nr 599/2004 av den 30 mars 2004 om antagande av en harmoniserad förlaga för intyg och inspektionsprotokoll för handel inom gemenskapen med djur och produkter av animaliskt ursprung6.

5 EGT L 204, 11.8.2000, s. 1, Celex 32000R1760. 6 EUT L 94, 31.3.2004, s. 44, Celex 32004R0599.

124

SOU 2010:106 Författningsförslag

Nötkreatur avsedda för avel eller produktion

6 § Nötkreatur, med undantag för nötkreatur avsedda för omedelbar slakt, ska ha vistats i samma besättning under minst 30 dagar före dagen för avsändningen eller sedan födseln.

Nötkreaturen ska vidare komma från en besättning som är officiellt fritt från brucellos, tuberkulos samt enzootisk bovin leukos (EBL) samt ha reagerat negativt på provtagning avseende dessa djursmittor.

Om djuret kommer från ett land eller region som är officiellt friförklarad från brucellos, tuberkulos eller EBL behöver djuren dock inte testas med avseende på den ifrågavarande smittan. Detsamma gäller om medlemsstaten eller regionen ingår i ett godkänt övervakningssystem.

7 § Nötkreatur avsedda för omedelbar slakt ska komma från besättningar som är officiellt fria från tuberkulos och EBL, samt när det gäller icke kastrerade nötkreatur, från officiellt brucellosfria besättningar.

Tilläggsgarantier

8 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att djuren ska vara fria från ytterligare djursmittor än dem som anges i detta kapitel, ska djur som förs ut ur landet uppfylla även dessa hälsokrav.

9 § Nötkreatur ska komma från ett land som är uppfört i bilaga II till kommissionens beslut 2004/558/EG av den 15 juli 2004 om genomförande av rådets direktiv 64/432/EEG när det gäller tilläggsgarantier avseende infektiös bovin rhinotrakeit i samband med handeln med nötkreatur inom gemenskapen och godkännande av de utrotningsprogram som vissa medlemsstater lagt fram7, senast ändrat genom kommissionens beslut 2010/433/EU, eller som uppfyller de tilläggsgarantier avseende infektiös bovin rinotrakeit som

Sverige har beviljats av EU.

7 EUT L 249, 23.7.2004, s. 20, Celex 32004D0558.

125

Författningsförslag SOU 2010:106

Särskilda krav för nötkreatur avsedda för slakt

10 § Djur som förs in i landet i enlighet med undantagsbestämmelserna i 6 § ska efter införseln föras direkt till ett slakteri.

Transportvillkor

11 § Nötkreatur får inte vid något tillfälle från avsändandet från ursprungsanläggningen och till deras ankomst till destinationsorten på en annan medlemsstats territorium komma i kontakt med andra klövbärande djur som har lägre hälsostatus.

Djuren får vidare inte transporteras tillsammans med djur som inte är avsedda till EU eller som har lägre djurhälsostatus. Det får inte heller förflyttas genom ett land från vilket införsel av nötkreatur till EU inte är tillåten.

Nötkreatur ska dessutom transporteras i transportmedel och av transportörer som, utöver att de uppfyller gällande djurskyddsbestämmelser, även uppfyller de bestämmelser som Jordbruksverket meddelar med stöd av 2 kap. 4 §.

Insättningskontroll

12 § Vid införsel från land inom EU eller från Norge ska mottagaren av djuren, före en sändning av djur delas upp, kontrollera att djuren är ID-märkta, åtföljs av hälsointyg och härstamningsbevis samt att intygen överensstämmer med djuren.

Varje oklarhet runt förhållandena i första stycket och vid misstanke om djursmitta ska mottagaren omgående rapportera till Jordbruksverket. Djuren i sändningen ska isoleras i avvaktan på att Jordbruksverket beslutar om vad som ska ske med sändningen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter

13 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om den besiktning som avses i 5 § första stycket 2, de hälsovillkor som avses i 6–8 §§, om transportvillkoren som avses i 11 § första och andra styckena och om insättningskontroll enligt 12 § samt om undantag från dessa bestämmelser.

126

SOU 2010:106 Författningsförslag

Införsel av nötkreatur från tredje land

14 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 2 § (tredje land) ska nötkreatur uppfylla följande villkor. Djuret ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i bilaga I i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010 av den 12 mars 2010 om fastställande av förteckningar över tredjeländer, områden eller delar därav från vilka det är tillåtet att föra in vissa djur och färskt kött till Europeiska unionen samt kraven för veterinärintyg8,

2. komma från ett land som är fritt från mul- och klövsjuka, vesikulär stomatit, boskapspest, elakartad lungsjuka hos nötkreatur, lumpy skin disease, Rift Valley-feber och blåtunga,

3. komma från ett land till vilket det är förbjudet att föra in djur som är vaccinerade avseende de i punkten 2 nämnda djursmittorna,

4. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

5. ha genomgått en kontroll av en officiell veterinär för att säkerställa att djuren är friska och att djurskyddsvillkoren för djurtransporter är uppfyllda,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i första stycket 2, 3, 5 och 7 §§ samt om undantag från villkoren.

15 § Nötkreatur, med undantag för nötkreatur avsedda för omedelbar slakt, som förs in till Sverige från tredje land ska vid ankomsten till destinationsorten och före annan förflyttning uppfylla kraven i detta kapitel, särskilt kravet i 6 § första stycket, och de får inte införlivas i en besättningen innan en veterinär har försäkrat sig om att djuren i fråga inte kan utgöra en risk för anläggningens hälsostatus.

Om ett djur från tredje land förs in i en anläggning får inte något djur vid anläggningen säljas under 30 dagar efter detta, utom om det införda djuret isoleras fullständigt från de övriga djuren på anläggningen.

8 EUT L 73, 20.3.2010, s. 1, Celex 32010R0206.

127

Författningsförslag SOU 2010:106

Transitering

16 § Nötkreatur som förs in i landet från ett land inom EU, Norge eller ett tredje land, men endast ska transporteras vidare till ett annat

EU-land eller till Norge ska uppfylla de villkor för införsel som finns i detta kapitel samt sådana villkor som mottagarlandet därutöver ställer.

Det krävs tillstånd från Jordbruksverket för transporter genom Sverige av nötkreatur som inte uppfyller de hälsokrav som anges i denna förordning eller i föreskrifter meddelade med stöd av förordningen. Vid en sådan transport ska sändningen föras in genom tullplats.

6 kap. In- och utförsel av sperma och embryon från nötkreatur

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar sperma samt färska och frysta embryon från nötkreatur som hålls som husdjur. Bestämmelserna omfattar inte embryon som är resultat av transplantation av cellkärnor eller embryon.

Djurhälsovillkor för sperma vid införsel från och utförsel till EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge

2 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder, Andorra,

Färöarna samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska sperma, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 3 och 4 §§ denna förordning samt i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §.

3 § Sperman ska

1. ha samlats och behandlats eller lagrats för inseminationsändamål och för handel inom unionen vid en eller flera godkända tjur- eller spermastationer införd i en lista som har upprättats av den behöriga myndigheten i avsändarlandet, samt

2. ha tillförts antibiotika. Sperman ska åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU.

128

SOU 2010:106 Författningsförslag

4 § Sperman ska vidare ha samlats från nötkreatur som

1. kommer från en besättning som är officiellt tuberkulos- och brucellosfri,

2. har varit föremål för karantän,

3. är fria från bovin tuberkulos, bovin brucellos, enzootisk bovin leukos (EBL), infektiös bovin rinotrakeit (IBR) och bovin virusdiarré (BVD), Campylobacter fetus ssp. venerealis och Trichomonas foetus,

4. inte uppvisade några tecken på klinisk sjukdom vid ankomsten till tjurstationen eller den dag då sperman samlades,

5. inte har vaccinerats mot mul- och klövsjuka under de tolv månaderna närmast före samlingen,

6. har hållits vid en tjurstation under en sammanhängande period av minst 30 dagar omedelbart före samlingen av sperma, när det gäller färsk sperma,

7. har hållits vid tjurstationer som har varit fria från mul- eller klövsjuka, rabies, tuberkulos, brucellos, elakartad lungsjuka hos nötkreatur, mjältbrand och EBL, samt

8. inte har tillåtits genomföra naturlig betäckning.

5 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de krav som anges i 3 och 4 §§, föreskrifter om undantag från kraven i 3 och 4 §§ samt föreskrifter om lagring och transportering av sperma.

Djurhälsovillkor för embryon vid införsel från och utförsel till EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge

6 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder, Andorra,

Färöarna samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska embryon, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 7 och 8 §§ denna förordning samt i föreskrifter meddelade med stöd av 9 §.

7 § Embryon ska

1. ha samlats, hanterats och förvarats av en godkänd embryosamlingsgrupp respektive embryoproduktionsgrupp, införd i en lista som har upprättats av den behöriga myndigheten i avsändarlandet, och

129

Författningsförslag SOU 2010:106

2. ha tillkommit genom artificiell insemination eller befruktning in vitro med sperma från ett donatordjur som tillhör en godkänd tjurstation och som uppfyller kraven i 4 §.

Embryona ska åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU.

8 § Embryon ska vidare ha samlats från donatorkor som

1. under minst de sex månader som föregick insamlingen vistades i ett EU-land, Andorra, Färöarna eller Norge eller i det insamlande tredje landet,

2. före samlingen har vistats minst 30 dagar i ursprungsbesättningen,

3. kommer från en besättning som är officiellt tuberkulos- och brucellosfri samt fri från EBL,

4. under det närmast föregående året inte vistades i besättningar som har uppvisat något tecken på IBR,

5. har varit föremål för karantän, samt

6. inte uppvisade några tecken på klinisk sjukdom den dag när embryosamlingen gjordes.

9 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de krav som anges i 7 och 8 §§ och föreskrifter om undantag från kraven i 7 och 8 §§ samt föreskrifter om lagring och transportering av embryon.

Införsel av sperma från tredje land

10 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 2 § (tredje land) ska sperma uppfylla följande villkor. Sperman ska

1. komma från ett land eller ett område som är godkänt av EU för import av sperma från tamdjur av nötkreatur,

2. komma från en tjur- eller spermastation som uppfyller villkoren för sådana stationer inom EU och som av det tredje landet officiellt har godkänts för export till gemenskapen,

3. komma från en tjur- eller spermastation som står under tillsyn av en stationsveterinär och som regelbundet inspekteras av officiell veterinär,

4. härröra från djur som omedelbart före samlingen av sperman har vistats under minst sex månader i ett område som är upptaget på den förteckningen som avses i punkten 1,

5. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs av EU,

130

SOU 2010:106 Författningsförslag

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om införsel av sperma från tredje land samt om undantag från kraven i första stycket.

Införsel av embryon från tredje land

11 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 6 § (tredje land) ska embryon uppfylla följande villkor. Embryon ska

1. komma från ett land eller ett område som är godkänt av EU för import av embryon från tamdjur av nötkreatur,

2. komma från en embryosamlingsgrupp eller embryoproduktionsgrupp som uppfyller villkoren för sådana grupper inom EU och som av det tredje landet officiellt har godkänts för export till gemenskapen,

3. komma från en embryosamlingsgrupp eller embryoproduktionsgrupp som regelbundet inspekteras av officiell veterinär,

4. härröra från donatordjur som omedelbart före samlingen av embryonen har vistats under minst sex månader i ett område som är upptaget på den förteckningen som avses i punkten 1 och som har ingått i högst två besättningar,

5. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs av EU,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om införsel av embryon från tredje land samt om undantag från kraven i första stycket.

7 kap. In- och utförsel av svin

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar inte vidsvin, svin för kultur- eller tävlingsändamål eller svin som är avsedda att användas i djurförsök. För sådana djur gäller bestämmelserna i 12 kap. Bestämmelser om sperma från svin finns i 8 kap.

131

Författningsförslag SOU 2010:106

Djurhälsovillkor för svin vid införsel från och utförsel till EU-länder och Norge

2 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska svin, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 4–9 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 10 §.

3 § Svin

1. ska vara märkta och identifierade,

2. får inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av officiell veterinär.

Svin ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med den förlaga som finns i

kommissionens förordning (EG) nr 599/2004.

Svin avsedda för avel eller produktion

4 § Svin, med undantag för svin avsedda för omedelbar slakt (slaktsvin), ska ha vistats i samma besättning under minst 30 dagar före dagen för avsändandet eller sedan födseln.

Tilläggsgarantier

5 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att svin ska vara fria från ytterligare djursmittor än de som anges i detta kapitel, ska djur som förs ut ur landet uppfylla även dessa djurhälsokrav.

6 § Svin som förs in till Sverige ska komma från ett land som är uppfört i bilaga I till kommissionens beslut 2008/185/EG av den 21 februari 2008 om tilläggsgarantier avseende Aujeszkys sjukdom i handeln med svin inom gemenskapen och kriterier för vilka uppgifter som ska lämnas om denna sjukdom9, senast ändrat genom kommissionens beslut 2010/434/EU eller uppfylla de tilläggsgarantier avseende Aujeszkys sjukdom som Sverige har beviljats av EU.

9 EUT L 59, 4.3.2008, s. 19, Celex 32008D0185.

132

SOU 2010:106 Författningsförslag

Särskilda villkor för slaktsvin

7 § Slaktsvin ska slaktas snarast möjligt efter ankomsten till destinationsorten.

Transportvillkor

8 § Svin får inte vid något tillfälle från avsändandet från ursprungsanläggningen och till deras ankomst till destinationsorten på en annan medlemsstats territorium komma i kontakt med andra svin som har lägre hälsostatus.

Svin ska dessutom transporteras i transportmedel och av transportörer som, utöver att de uppfyller gällande djurskyddsbestämmelser, även uppfyller de bestämmelser som Jordbruksverket meddelar med stöd av 2 kap. 4 §.

Insättningskontroll

9 § Vid införsel från land inom EU eller från Norge ska mottagaren av djuren, innan en sändning av djur delas upp, kontrollera att djuren är ID-märkta, åtföljs av hälsointyg och härstamningsbevis samt att intygen överensstämmer med djuren.

Varje oklarhet runt förhållandena i första stycket och vid misstanke om djursmitta ska mottagaren omgående rapportera till Jordbruksverket. Djuren i sändningen ska isoleras i avvaktan på att Jordbruksverket beslutar om vad som ska ske med sändningen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter

10 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om märkning och identifiering av svin, av den besiktning som avses i 3 § första stycket 2, de hälsovillkor som avses i 4–6 §§, krav på slakt av slaktsvin, om transportvillkoren som avses i 8 § första stycket och om insättningskontroll enligt 9 § samt om undantag från dessa bestämmelser.

133

Författningsförslag SOU 2010:106

Införsel av svin från tredje land

11 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 2 § (tredje land) ska svin uppfylla följande villkor. Djuren ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i bilaga I i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

2. komma från ett land som är fritt från mul- och klövsjuka, vesikulär stomatit, vesikulär svinsjuka, boskapspest, afrikansk svinpest och klassisk svinpest,

3. komma från ett land till vilket det är förbjudet att föra in djur som är vaccinerade avseende de i punkten 2 nämnda djursmittorna,

4. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

5. ha genomgått en kontroll av en officiell veterinär för att säkerställa att djuren är friska och att djurskyddsvillkoren för djurtransporter är uppfyllda,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i första stycket 2, 3, 5 och 7 §§ samt om undantag från villkoren.

12 § Svin från tredje land får inte transporteras tillsammans med djur som inte är avsedda att föras till EU eller som har lägre djurhälsostatus. De får inte heller förflyttas genom ett land från vilket införsel av nötkreatur till EU inte är tillåten.

13 § Svin, med undantag för slaktsvin, som förs in till Sverige från tredje land ska vid ankomsten till destinationsorten och före annan förflyttning uppfylla kraven i detta kapitel, särskilt kravet i 6 § första stycket, och de får inte införlivas i en besättning innan en veterinär har försäkrat sig om att djuren i fråga inte kan utgöra en risk för anläggningens hälsostatus.

Om ett djur från tredje land förs in i en anläggning får inte djur vid anläggningen säljas under 30 dagar efter detta, utom om det införda djuret isoleras fullständigt från de övriga djuren på anläggningen.

134

SOU 2010:106 Författningsförslag

Transitering

14 § Svin som förs in i landet från ett land inom EU, Norge eller ett tredje land, men endast ska transporteras vidare till ett annat

EU-land eller till Norge ska uppfylla de villkor för införsel som finns i detta kapitel samt sådana villkor som mottagarlandet därutöver ställer.

Det krävs tillstånd från Jordbruksverket för transporter genom Sverige av svin som inte uppfyller de hälsokrav som anges i denna förordning eller i föreskrifter meddelade med stöd av förordningen. Vid en sådan transport ska sändningen föras in genom tullplats.

8 kap. In och utförsel av sperma från svin

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar sperma från svin som hålls som husdjur.

Djurhälsovillkor för sperma vid införsel från och utförsel till EU-länder, Andorra, Färöarna samt Norge

2 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder, Andorra,

Färöarna samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska sperma, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 3 och 4 §§ denna förordning samt i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §.

3 § Sperman ska

1. ha samlats och behandlats för inseminationsändamål vid en galtstation införd i en lista som upprättats av den behöriga myndigheten i avsändarlandet, och

2. ha tillförts antibiotika. Sperman ska åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU.

4 § Sperman ska ha samlats från svin som

1. kommer från en besättning som är brucellosfri samt fri från Aujeszkys sjukdom (AD),

2. har varit föremål för karantänshållning,

3. är fria från brucellos, klassisk svinpest och AD,

135

Författningsförslag SOU 2010:106

4. inte uppvisade några tecken på klinisk sjukdom vid ankomsten till galtstationen eller den dag när sperman samlades,

5. kommer från en besättning som inte har vaccinerats mot AD,

6. kommer från en besättning som inte har vaccinerats mot mul- och klövsjuka under de tolv månaderna närmast före karantänsinsättningen, samt

7. inte har tillåtits genomföra naturlig beteckning.

5 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de krav som anges i 3 och 4 §§, föreskrifter om undantag från kraven i 3 och 4 §§ samt föreskrifter om lagring och transportering av sperma.

Införsel av sperma från tredje land

6 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 2 § (tredje land) ska sperma uppfylla följande villkor. Sperman ska

1. komma från ett land eller ett område som är godkänt av EU för import av sperma från tamdjur av nötkreatur,

2. komma från en tjur- eller spermastation som uppfyller villkoren för sådana stationer inom EU och som av det tredje landet officiellt har godkänts för export till gemenskapen,

3. komma från en tjur- eller spermastation som står under tillsyn av en stationsveterinär och som regelbundet inspekteras av officiell veterinär,

4. härröra från djur som omedelbart före samlingen av sperman har vistats under minst sex månader i ett område som är upptaget på den förteckningen som avses i punkten 1,

5. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs av EU,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs av EU, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om införsel av sperma från tredje land samt om undantag från villkoren i första stycket.

136

SOU 2010:106 Författningsförslag

9 kap. In- och utförsel av får och getter

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar inte får och getter för kultur- eller tävlingsändamål eller får och getter som är avsedda att användas i djurförsök. För sådana djur gäller bestämmelserna i 12 kap.

Bestämmelserna om sperma, ägg och embryon från får och getter finns 12 kap.

2 § Personer bosatta nära gränsen mot Finland och Norge får föra in och ut får och getter om dessa tillhör eller innehas av gränsbo och djuren är avsedda att under kortare tid gå på bete i gränsnära trakter utan att kraven i detta kapitel är uppfyllda.

Djurhälsovillkor för får och getter vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

3 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska får och getter, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 4–6 och 8–10 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 11 §.

4 § Får och getter

1. ska vara märkta och registrerade i enlighet med bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 21/2004 av den 17 december 2003 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av får och getter och om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 samt direktiven 92/102/EEG och 64/432/EEG10,

2. får inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär,

3 får inte härröra från en anläggning som är belagd med restriktioner på grund av brucellos, rabies, mjältbrand eller mul- och klövsjuka,

4. får inte vara vaccinerade mot mul- och klövsjuka, samt

5. ska vara födda och sedan födseln ha hållits i ett land inom EU eller Norge eller ha importerats från ett tredje land i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel,

Får och getter ska vidare åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med ett av EU fastställt formulär.

10 EUT L 5, 9.1.2004, s. 8, Celex 32004R0021.

137

Författningsförslag SOU 2010:106

digande i 11 §.

Tilläggsgarantier

5 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att får och getter ska vara fria från ytterligare djursmittor än de som anges i detta kapitel ska djur som förs ut ur landet uppfylla även dessa hälsokrav.

6 § Får och getter ska vid införsel till Sverige komma från ett land som är uppfört i bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 546/2006 av den 31 mars 2006 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 vad gäller nationella program för kontroll av skrapie och kompletterande garantier, om undantag från vissa krav i beslut 2003/100/EG och om upphävande av förordning (EG) nr 1874/200311 eller uppfylla de tilläggsgarantier avseende scrapie som Sverige har beviljats av EU och som anges i kommissionens förordning (EG) nr 546/2006 och i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket med stöd av bemyn

Särskilda djurhälsovillkor för får eller getter avsedda för vissa ändamål

7 § Får eller getter som är avsedda för avel ska åtföljas av ett härstamningsbevis.

Ytterligare föreskrifter om sådana bevis meddelas med stöd av bemyndiganden i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

8 § Får eller getter avsedda för avel eller uppfödning ska härröra från en anläggning som är fri från brucellos (Brucella melitensis).

9 § Får eller getter avsedda för avel ska komma från en anläggning där det inte har diagnostiserats kliniska fall av någon av följande djursmittor:

1. Smittsam agalakti (Mycoplasma agalactie, Mycoplasma capricolum, Mycoplasma mycoides var. mycoides, typ LC) under de senaste sex månaderna.

2. Paratuberkulos och pseudotuberkulos (kaseös lymfadenit) under de senaste tolv månaderna.

3. Pulmonär adenomatos, maedi/visna och caprin artrit/encefalit (CAE) hos get under de senaste tre åren. Vad gäller maedi/visna

11 EUT L 94, 1.4.2006, s. 28, Celex 32006R0546.

138

SOU 2010:106 Författningsförslag

och CAE kan denna tidsperiod reduceras till tolv månader under förutsättning att samtliga infekterade djur har slaktats och att återstående djur har genomgått två tester avseende dessa sjukdomar med negativt resultat.

Djuren får heller inte ha varit i kontakt med djur från en anläggning som inte uppfyller de villkor som anges i första stycket.

10 § Baggar avsedda för avel ska härröra från en besättning som är fri från smittsam epididymit (Brucella ovis).

Bemyndigande att meddela föreskrifter

11 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om den besiktning som avses i 4 § första stycket 1, de djurhälsovillkor som avses i 4 § första stycket 3, 4 och 5, samt i 5, 6 och 8–10 §§, det hälsointyg som avses i 4 § andra stycket samt om undantag från dessa bestämmelser.

Införsel från tredje land

12 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 3 § (tredje land) ska får och getter uppfylla följande villkor. Får och getter ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i bilaga I i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

2. komma från ett land som är fritt från mul- och klövsjuka, vesikulär stomatit, boskapspest, får- och getpest, Rift valley-feber, blåtunga samt får- och getkoppor,

3. komma från ett land till vilket det är förbjudet att föra in djur som är vaccinerade avseende de i punkten 2 nämnda djursmittorna,

4. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som föreskrivs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010,

5. ha genomgått en kontroll av en officiell veterinär för att säkerställa att djuren är friska och att djurskyddsvillkoren för djurtransporter är uppfyllda,

6. uppfylla de krav som finns i 6 § rörande scrapie,

7. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 206/2010, samt

8. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om.

139

Författningsförslag SOU 2010:106

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i första stycket 2, 3, 5, 6 och 8, samt om undantag från bestämmelserna i första stycket.

Transitering

13 § Får eller getter som har förts in i landet från ett land inom EU,

Norge eller ett tredje land, men endast transporteras genom landet för att föras ut till ett land inom EU eller Norge ska vid utförseln uppfylla de villkor som anges i detta kapitel.

Förbud mot kontakt med djur med sämre hälsostatus

14 § Får eller getter som avses i detta kapitel får inte vid något tillfälle från avsändandet från ursprungsanläggningen till ankomsten på destinationsorten komma i kontakt med klövbärande djur med sämre hälsostatus.

10 kap. In- och utförsel av fjäderfän

1 § Bestämmelserna i detta kapitel omfattar fjäderfän och kläckägg.

Bestämmelserna omfattar dock inte fjäderfän avsedda för utställningar, förevisningar eller tävlingar. För sådana djur gäller bestämmelserna i 12 kap.

Definitioner

2 § I detta kapitel avses med

– fjäderfä: höns, kalkoner, pärlhöns, ankor, gäss, vaktlar, duvor, fasaner, rapphöns och ratiter som föds upp eller hålls i fångenskap för avel, produktion av kött eller ägg för konsumtion eller för att genom utsättning vidmakthålla viltstammen,

– kläckägg: befruktade fjäderfäägg avsedda för kläckning, – daggamla kycklingar: kycklingar som inte har mottagit foder och som inte är äldre än 72 timmar,

– avelsfjäderfä: fjäderfä avsedda för produktion av bruksfjäderfä eller fjäderfä avsedda för produktion av föräldradjur,

140

SOU 2010:106 Författningsförslag

– bruksfjäderfä: fjäderfä som hålls för produktion av konsumtionsägg eller uppföds för produktion av kött,

– fjäderfä för slakt: fjäderfä som skickas direkt till ett slakteri för slakt snarast möjligt, dock senast 72 timmar efter ankomsten,

– flock: fjäderfän med samma hälso- och immunitetsstatus, vilka hålls i samma djurutrymme.

Djurhälsovillkor för kläckägg vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

3 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska kläckägg, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 4–6 och 24–27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

4 § Kläckägg ska komma från

1. en godkänd anläggning,

2. en flock som har hållits i den godkända anläggningen i mer än sex veckor,

3. en flock som vid tiden för avsändandet inte företer kliniska tecken på sjukdom eller som misstänks vara angripen av en djursmitta, samt

4. en flock som antingen har genomgått en djurhälsoundersökning av en officiell veterinär inför avsändandet eller har genomgått månatliga hälsoundersökningar av en officiell veterinär, varvid den senaste undersökningen ska ha skett inom 31 dagar före avsändandet.

Äggen ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

5 § Kläckägg ska vidare komma från en flock där djuren

1. inte har vaccinerats mot Newcastlesjuka,

2. har vaccinerats med ett inaktiverat vaccin, eller

3. har vaccinerats med ett levande vaccin, förutsatt att vaccinationen utförts minst 30 dagar före insamlingen av kläckäggen.

6 § Äggen ska vara desinfekterade enligt den officiella veterinärens anvisningar och vara märkta enligt bestämmelserna i kommis-

141

Författningsförslag SOU 2010:106

sionens förordning (EG) nr 617/2008 av den 27 juni 2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 när det gäller handelsnormer för kläckägg och gårdsuppfödda kycklingar12.

7 § Om sådana djursmittor som överförs via ägg utvecklas i den flock som kläckäggen kommer ifrån innan äggen har kläckts, ska den behöriga kläckningsinrättningen och de ansvariga myndigheterna underrättas om detta.

Djurhälsovillkor för daggamla kycklingar vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

8 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska daggamla kycklingar, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 9, 10 och 24–27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

9 § Daggamla kycklingar ska

1. ha kläckts ur kläckägg som uppfyller de krav som är angivna i 4 och 6 §§,

2. vid avsändandet inte uppvisa några tecken på djursmitta,

3. om de är vaccinerade mot annan smitta än Newcastlesjuka, vara vaccinerade med ett vaccin som är godkänt för utsläppande på marknaden i det medlemsland där vaccinet används.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

10 § Daggamla kycklingar får, för att få föras in till Sverige, inte vara vaccinerade mot Newcastlesjuka och de ska härröra från

1. kläckägg som uppfyller kraven i 5 §, och

2. ett kläckeri som tillämpar rutiner som säkerställer att ägg som inte uppfyller kraven i punkten 1 inkuberas vid tider och på platser som är helt skilda från ägg som ska levereras till land som är fritt från Newcastlesjuka.

12 EUT L 168, 28.6.2008, s. 5, Celex 32008R0617.

142

SOU 2010:106 Författningsförslag

Djurhälsovillkor för avelsfjäderfän och bruksfjäderfän vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

11 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska avelsfjäderfän och bruksfjäderfän, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 12, 13 och 24–27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

12 § Avelsfjäderfän och bruksfjäderfän ska

1. härröra från en godkänd anläggning,

2. sedan kläckningen eller i mer än sex veckor ha hållits i godkända anläggningar,

3. om de är vaccinerade mot annan smitta än Newcastlesjuka, vara vaccinerade med ett vaccin som är godkänt för utsläppande på marknaden i det medlemsland där vaccinet används,

4. inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

13 § Avelsfjäderfän och bruksfjäderfän får, för att få föras in i Sverige

1. inte vara vaccinerade mot Newcastlesjuka,

2. ha varit isolerade vid en anläggning eller karantänsstation under tillsyn av officiell veterinär under 14 dagar före avsändandet, samt

3. tidigast 14 dagar före avsändandet, med negativt resultat, ha genomgått en representativ serologisk undersökning beträffande Newcastlesjuka.

Djurhälsovillkor för fjäderfän för slakt vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

14 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska fjäderfän för slakt, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 15, 16 och 24–27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

143

Författningsförslag SOU 2010:106

15 § Fjäderfän för slakt ska

1. sedan kläckningen eller under mer än 21 dagar ha hållits på den avsändande anläggningen, och

2. härröra från en flock som inte har företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär,

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

16 § Fjäderfän för slakt ska för att få föras in till Sverige härröra från en flock som

1. om djuren inte är vaccinerade mot Newcastlesjuka, med negativt resultat har genomgått en representativ serologisk undersökning beträffande sjukdomen under de senaste 14 dagarna före avsändandet, eller

2. om djuren har vaccinerats mot Newcastlesjuka, med negativt resultat har genomgått ett representativt virusisoleringstest beträffande sjukdomen under de senaste 14 dagarna före avsändandet.

Djurhälsovillkor för fjäderfän och kläckägg i sändningar om mindre än 20 enheter vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

17 § Med undantag av bestämmelserna i 3, 8, 11 och 14 §§ ska, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, bestämmelserna i 18, 19 och 24–27 §§ jämte föreskrifter meddelade med stöd av 28 § gälla för fjäderfän och kläckägg om tillsammans högst 19 enheter som samtidigt förs in till Sverige från andra EU-länder eller Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder.

18 § Fjäderfän eller kläckägg i sändningar om mindre än 20 enheter ska

1. härröra från en flock som har hållits i ett medlemsland i EU eller i Norge sedan kläckningen eller under minst tre månader,

2. härröra från en flock som vid avsändandet inte uppvisar några kliniska tecken på djursmitta,

3. om de är vaccinerade, vara vaccinerade med ett vaccin som är godkänt för utsläppande på marknaden av den behöriga myndigheten i det medlemsland där vaccinet används,

144

SOU 2010:106 Författningsförslag

4. ha med negativt resultat testats med avseende på Salmonella pullorum och Salmonella gallinarum eller, i fråga om kläckägg och daggamla kycklingar, komma från en flock som har testats med negativt resultat med avseende på Salmonella pullorum och Salmonella gallinarum.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte för strutsfåglar och kläckägg av strutsfåglar samt fjäderfän avsedda för att vidmakthålla viltstammen.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

19 § Fjäderfän eller kläckägg i sändningar om mindre än 20 enheter ska, för att få föras in till Sverige, uppfylla kraven i 5, 10, 13 och 16 §§.

Djurhälsovillkor för fjäderfän avsedda för vidmakthålla viltstammen vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

20 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen samt vid tiden för avsändningen är äldre än 72 timmar, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, uppfylla de villkor som finns i 21–25 och 27 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 28 §.

21 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska

1. sedan kläckningen eller under mer än 21 dagar ha hållits på den avsändande anläggningen och där inte några kontakter har skett med nyinsatta fjäderfän under de senaste 14 dagarna,

2. härröra från en flock som inte har företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär,

3. en flock som djuren härrör från får inte ha företett kliniska tecken på sjukdom vid besiktning av en officiell veterinär, samt

4. härröra från en anläggning som före utförseln har inspekterats av en officiell veterinär för att säkerställa att anläggningen följer föreskrivna hygienföreskrifter.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

145

Författningsförslag SOU 2010:106

22 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska under de senaste två månaderna före avsändandet

1. ha omfattats av ett officiellt övervakningsprogram enligt artikel 4 i rådets direktiv 2005/94/EG av den 20 december 2005 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa och om upphävande av direktiv 92/40/EEG13, ändrat genom rådets direktiv 2008/73/EG, eller

2. ha genomgått en serologisk undersökning med negativt resultat avseende aviär influensavirus av subtyperna H 5 och H 7.

Fjäderfän som vid utförseltillfället är äldre än 72 timmar men yngre än en månad ska även ha genomgått en virologisk undersökning avseende aviär influensavirus.

23 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska för att få föras in till Sverige

1. inte vara vaccinerade mot Newcastlesjuka,

2. ha varit isolerade vid en anläggning eller karantänsstation under tillsyn av en officiell veterinär under 14 dagar före avsändandet, och

3 med negativt resultat ha genomgått en representativ serologisk undersökning avseende Newcastlesjuka inom 14 dagar före avsändandet.

Transportvillkor

24 § Levande fjäderfän ska utan dröjsmål transporteras till destinationsanläggningen utan att komma i kontakt med andra levande fåglar som har sämre djurhälsostatus.

Fjäderfän och kläckägg ska dessutom transporteras i förpackningar, förvaringsutrymmen och fordon som, utöver att de uppfyller gällande djurskyddsbestämmelser, även uppfyller de bestämmelser som Jordbruksverket meddelar med stöd av 2 kap. 4 §.

Tilläggsgarantier

25 § Om mottagarlandet har rätt att kräva att djuren eller äggen ska vara fria från ytterligare djursmittor än de som anges i detta kapitel ska djuren eller äggen uppfylla även dessa hälsokrav.

13 EUT L 10, 14.1.2006, s. 16, Celex 32005L0094.

146

SOU 2010:106 Författningsförslag

26 § Kläckägg och fjäderfän ska, med undantag av djur för utsättning, uppfylla de tilläggsgarantier med avseende på salmonella som

Sverige har beviljats av EU.

Kravet i första stycket gäller inte ägg eller djur har som genomgått ett salmonellakontrollprogram som är likvärdigt med det svenska och som har fastställts av EU.

27 § Kläckägg och fjäderfän ska uppfylla de tilläggsgarantier avseende egg drop syndrome-76 (EDS-76) och turkey rhinotracheitis/swollen head syndrome (TRT/SHS) som Sverige har beviljats av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Kraven i första stycket gäller inte länder som har beviljats likvärdiga tilläggsgarantier för EDS-76 respektive TRT/SHS.

Bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter

28 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de djurhälsovillkor, om den hälsoundersökning, om det djurhälsointyg som avses i 4–6, 9, 10, 12, 13, 15, 16, 18, 19 och 21–27 §§ samt föreskrifter om undantag från dessa bestämmelser.

Införsel från tredje land av fjäderfän och kläckägg

29 § För att få föras in till Sverige från andra länder än de som avses i 3, 8, 11, 14 respektive 20 § (tredje land) ska fjäderfän och kläckägg uppfylla följande villkor. Djuren och äggen ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i kommissionens förordning (EG) nr 798/2008 av den 8 augusti 2008 om fastställande av en förteckning över tredjeländer, områden, zoner eller delområden från vilka fjäderfän och fjäderfäprodukter får importeras till och transiteras genom gemenskapen samt kraven för veterinärintyg,

2. komma från ett land i vilket aviär influensa och Newcastlesjuka är anmälningspliktiga djursmittor,

3. komma från ett land eller område som är fritt från aviär influensa och Newcastlesjuka eller vilket, trots att det inte är fritt från smittorna, har vidtagit åtgärder för att kontrollera dem som minst motsvarar kraven som föreskrivs i rådets direktiv 2005/94/EG respektive rådets direktiv 92/66/EEG av den 14 juli 1992 om inför-

147

Författningsförslag SOU 2010:106

ande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av Newcastlesjuka14, ändrat genom rådets direktiv 2008/73/EG,

4. komma från flockar som före att de avsänds oavbrutet har hållits inom det avsändande landets territorium för en tid som bestäms av EU,

5. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som fastsälls i kommissionens förordning (EG) nr 798/2008,

6. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 798/2008, samt

7. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i första stycket samt om undantag från kraven i första stycket.

Utförsel till tredje land av fjäderfän avsedda för att vidmakthålla viltstammen

30 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen samt vid tiden för avsändningen är äldre än 72 timmar ska för att få föras ut ur Sverige till ett tredje land uppfylla de villkor som finns i 31 och 32 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 33 §.

31 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska härröra från en anläggning som före utförseln har inspekterats av en officiell veterinär för att säkerställa att anläggningen följer föreskrivna hygienföreskrifter.

Djuren ska vidare åtföljas av ett hälsointyg som har undertecknats av en officiell veterinär och som är utformat i enlighet med en av EU fastställd förlaga.

32 § Fjäderfän som är avsedda för att vidmakthålla viltstammen ska under de senaste två månaderna före avsändandet

1. ha omfattats av ett officiellt övervakningsprogram enligt artikel 4 i rådets direktiv 2005/94/EG, eller

2. ha genomgått en serologisk undersökning med negativt resultat avseende aviär influensavirus av subtyperna H 5 och H 7.

14 EGT L 260, 5.9.1992, s. 1, svensk specialutgåva, område 3, volym 44, s. 216, Celex 31992L0066.

148

SOU 2010:106 Författningsförslag

Fjäderfän som vid utförseltillfället är äldre än 72 timmar men yngre än en månad ska även ha genomgått en virologisk undersökning avseende aviär influensavirus.

33 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i 31 och 32 §§ samt om undantag från dessa bestämmelser.

11 kap. Utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruket samt införsel från tredje land av sådana djur och produkter

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruket samt införsel från tredje land av sådana djur och produkter.

2 § I detta kapitel avses med

– utsläppande på marknaden: försäljning, inklusive utbjudande till försäljning, eller annan form av överlåtelse, oavsett om detta sker mot ersättning eller inte samt varje form av flyttning av vattenbruksdjur,

– vattenbruksdjur: alla vattenlevande djur i alla deras levnadsstadier, inklusive ägg och mjölke/könsceller, som föds upp på en vattenbruksanläggning eller i ett område för blötdjursodling, inklusive sådana vattenbruksdjur som har tillförts anläggningen eller området för blötdjursodling efter att ha levt i vilt tillstånd.

Utsläppande på marknaden

3 § Utsläppande på markanden av djur och produkter från vattenbruk samt av vattenlevande prydnadsdjur ska ske så att hälsostatusen för vattenlevande djur inte äventyras med avseende på allmänfarliga djursmittor.

4 § Vattenbruksdjur som släpps ut på marknaden ska ha ett djurhälsointyg när de förs in i ett EU-land, en zon eller ett delområde som av EU har förklarats fri från en smitta eller som omfattas av ett av EU godkänt övervaknings- eller utrotningsprogram för

1. odling och utsättning, eller

149

Författningsförslag SOU 2010:106

2. ytterligare bearbetning före användningen som livsmedel. Djur som tillåts att lämna ett område som omfattas av bekämpningsåtgärder mot en djursmitta hos vattenbruksdjur ska också åtföljas av ett djurhälsointyg.

Djurhälsointyg ska utformas i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1251/2008 av den 12 december 2008 om tillämpning av rådets direktiv 2006/88/EG när det gäller villkor och intygskrav för utsläppande på marknaden och import till gemenskapen av djur och produkter från vattenbruk och om fastställande av en förteckning över smittbärande arter15.

5 § Vid förflyttningar mellan medlemsstater av djur och produkter från vattenbruket ska anmälan göras genom veterinärdatsystemet

TRACES

1. om det krävs djurhälsointyg enligt 4 § för flyttningen, eller

2. om flyttningen avser levande vattenbruksdjur för odling eller utsättning.

6 § Vattenbruksdjur för odling eller utplantering som släpps ut på marknaden

1. ska vara kliniska friska, och

2. får inte komma från en anläggning där det förekommer ökad dödlighet som inte har kunnat förklarats.

Vattenbruksdjur får sättas ut i naturen eller i ”put and take-vatten” endast om de

1. uppfyller kraven i första stycket, och

2. kommer från en anläggning med en hälsostatus som minst motsvarar hälsostatusen i det vatten som de ska sättas ut i.

Införsel av sådana arter av vattenbruksdjur som är mottagliga för en viss smitta till områden som är fria från smittan

7 § För att sådana arter av vattenbruksdjur som är mottagliga för en viss smitta ska få föras in för odling eller utsättning i medlemsländer, zoner eller delområden som har förklarats fria från smittan enligt beslut från EU ska de komma från andra medlemsländer, zoner eller delområden som också har förklarats fria från smittan.

15 EUT L 337, 16.12.2008, s. 41, Celex 32008R1251.

150

SOU 2010:106 Författningsförslag

Införsel av levande, potentiellt smittbärande arter av vattenbruksdjur till sjukdomsfria områden

8 § Om vetenskapliga data eller praktisk erfarenhet visar att andra arter än de som primärt drabbas av en allmänfarlig djursmitta kan förorsaka överföring av en viss smitta genom att agera som smittspridande arter och om dessa arter förs in i medlemsstater, zoner eller delområden som förklarats fria från smittan enligt beslut från

EU, ska det säkerställas att sådana smittspridande arter

1. kommer från andra medlemsländer, zoner eller delområden som har förklarats fria från smittan, eller

2. hålls i anläggningar för karantän i vatten som är fritt från den ifrågavarande smittan under en lämplig tidsperiod.

Djur och produkter från vattenbruk som släpps ut på marknaden för vidarebearbetning innan de används som livsmedel

9 § Vattenbruksdjur av arter som är mottagliga för VHS, IHN, KHV,

ISA, infektion orsakad av Martelia refringens, infektion orsakad av Bonamia ostreae och vit pricksjuka hos kräftor samt produkter av dessa, får släppas ut på marknaden för vidarebearbetning i ett annat medlemsland, en annan zon eller ett annat delområde som har friförklarats av EU endast om

1. de kommer från ett annat medlemsland, en annan zon eller ett annat delområde som har förklarats fri från smittan i fråga,

2. de är bearbetade i en godkänd bearbetningsanläggning under förhållanden som förhindrar smittspridning, eller

3. de, när det gäller fisk, är slaktade och rensade innan de avsänds, respektive, när det gäller blötdjur och kräftdjur, avsänds som obearbetade eller bearbetade produkter.

10 § Levande vattenbruksdjur av arter som är mottagliga för en eller flera av de smittor som anges i 9 § och som släpps ut på markanden för vidarebearbetning i ett annat medlemsland, en annan zon eller ett annat delområde som av EU har förklarats fri från smittan i fråga, får lagras tillfälligt vid platsen för bearbetningen endast om de

1. kommer från ett medlemsland, en zon eller ett delområde som har förklarats fritt från smittan, eller

151

Författningsförslag SOU 2010:106

2. hålls tillfälligt i anläggningar som är utrustade med ett system för reningen av utloppsvatten, varigenom smittämnena i fråga inaktiveras, eller där utloppsvattnet renas på ett sådant sätt att resultatet är tillräckligt för att förhindra överföring av smittan till naturliga bestånd.

Transportvillkor

11 § De förebyggande åtgärder vid transport som Jordbruksverket meddelar med stöd av 2 kap. 4 § ska vara uppfyllda för att vattenbruksdjur ska få släppas ut på marknaden.

Bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter

12 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de djurhälsovillkor och om det djurhälsointyg som avses i 3–10 §§ samt om undantag från dessa bestämmelser.

Införsel från tredje land av djur och produkter från vattenbruk

13 § För att få föras in till Sverige från andra länder än EU-länder eller Norge, ska djur och produkter från vattenbruk uppfylla följande villkor. Djur och produkter ska

1. komma från ett land eller ett område som är uppfört i bilaga III till kommissionens förordning (EG) nr 1251/2008,

2. uppfylla de krav som uppställs för utsläppande på marknaden inom EU för djur och produkter från vattenbruket,

3. uppfylla de särskilda djurhälsovillkor som anges kommissionens förordning (EG) nr 1251/2008,

4. åtföljas av ett hälsointyg utformat i enlighet med de förlagor som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1251/2008, samt

5. uppfylla de övriga krav som EU beslutar om. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i första stycket samt om undantag från kraven i första stycket.

152

SOU 2010:106 Författningsförslag

12 kap. In- och utförsel av övriga djur

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om införsel till Sverige från andra EU-länder eller Norge eller utförsel ur Sverige till något av dessa länder samt om införsel från tredje land av djur, sperma, ägg och embryon som inte särskilt regleras i 4–11 kap. eller i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Djurhälsovillkor vid införsel från och utförsel till EU-länder samt Norge

2 § För att få föras in till Sverige från andra EU-länder samt Norge eller ut ur Sverige till något av dessa länder ska de djur och produkter som omfattas av bestämmelserna i detta kapitel, utöver vad som följer av 3 kap.3 och 4 §§djursmittslagen, i tillämpliga delar uppfylla de villkor som finns i 3–23 §§ samt i föreskrifter meddelade med stöd av 24 §.

3 § Djur, sperma, ägg och embryon får vid införsel eller utförsel inte misstänkas vara smittade av en djursmitta eller ha företett kliniska tecken på sjukdom.

De ska vidare åtföljas av ett hälsointyg.

Härstamningsbevis

4 § Sperma, ägg och embryon som anges i 18 och 19 §§ ska vid införsel åtföljas av ett härstamningsbevis i enlighet med de regler som har uppställts av EU.

Krav på avsändaren

5 § Införsel och utförsel till land inom EU av djur, sperma, ägg och embryon som omfattas av bestämmelserna i 6–19 §§ får endast ske från registrerad handlare.

153

Författningsförslag SOU 2010:106

Apdjur

6 § Införsel och utförsel av apor (Simiae och Prosimiae) får endast ske från en godkänd anläggning i avsändarlandet till en godkänd anläggning i mottagarlandet.

Jordbruksverket kan i enskilda fall medge undantag för införsel av djur som har tillhört en privatperson eller som har beslagtagits eller omhändertagits av Tullverket.

Hov- och klövdjur

7 § Hov- och klövdjur ska vid införsel och utförsel

1. vara identifierade så att ursprungsanläggningen kan spåras,

2. inte vara vaccinerade mot mul- och klövsjuka,

3. komma från ett område som inte lyder under några restriktioner avseende mul- och klövsjuka, samt

4. ska ha befunnit sig vid avsändaranläggningen sedan födelsen eller de senaste 30 dagarna före avsändandet.

8 § Nötkreatur och idisslare av arterna buffel (Bubalus bubalus) eller bison (Bison bison) ska komma från

1. en officiellt tuberkulosfri och officiellt brucellosfri besättning, eller

2. en besättning där inte några fall av tuberkulos eller brucellos har förekommit de föregående 42 dagarna och de ska ha genomgått en provtagning med negativt resultat avseende tuberkulos och brucellos inom 30 dagar före avsändandet.

9 § Hjortar ska, i karantän i Sverige, genomgå tre provtagningar avseende tuberkulos med minst ett års mellanrum mellan det första och tredje testet samt minst tre månaders mellanrum mellan varje enskilt testtillfälle.

10 § Svindjur ska

1. komma från en brucellosfri besättning eller inom 30 dagar före avsändandet med negativt resultat ha genomgått en test för att påvisa frihet från brucellosantikroppar,

2. ha testats serologiskt med negativt resultat avseende klassisk svinpest om det under de senaste tolv månaderna har förekommit fall av klassisk svinpest i regionen, samt

154

SOU 2010:106 Författningsförslag

3. komma från ett område där inte några restriktioner gäller på grund av afrikansk svinpest.

Fåglar

11 § Fåglar (Aves) ska

1. komma från en anläggning eller ett område där inte några fall av aviär influensa (hönspest) har diagnostiserats inom 30 dagar före avsändandet, och

2. komma från en anläggning eller ett område som inte lyder under några restriktioner avseende Newcastlesjuka.

12 § Papegojfåglar (Psittaciformes spp) ska

1. komma från en anläggning där psittakos (Chlamydofila psittaci) inte har diagnostiserats inom de senaste två månaderna före avsändandet. De får inte heller ha varit i kontakt med fåglar från en anläggning där psittakos har diagnosticerats inom de senaste två månaderna före avsändandet, och

2. vara identifierade på ett sådant sätt att ursprungsanläggningen kan spåras.

Bin och humlor

13 § Bin (Apis mellifera) och humlor (Bombus spp) samt deras ägg ska

1. komma från ett område som inte lyder under restriktioner avseende amerikansk yngelröta, och

2. komma från ett område som inte lyder under restriktioner avseende lilla kupskalbaggen (Aethina tumidae) eller tropilaelapskvalster (Tropilaelaps spp.).

Hardjur

14 § Hardjur (Lagomorfer)

1. får inte komma från eller ha varit i kontakt med djur från någon anläggning där rabies har förekommit eller misstänkts under månaden närmast före avsändandet, och

2. ska komma från en besättning där alla djur är fria från kliniska symptom på kaninpest (Myxomatos).

155

Författningsförslag SOU 2010:106

Mink och räv

15 § Mink och räv får inte komma från eller ha varit i kontakt med djur från en anläggning där rabies har förekommit eller misstänks ha förekommit under en tid av sex månader närmast före avsändandet, om inte ett systematiskt vaccinationsprogram tillämpas.

Hund, katt och iller

16 § Hundar, katter eller illrar som förs ut från Sverige ska, beroende på vilket EU-land de förs ut till, uppfylla kraven i artikel 5 respektive 6 samt kraven i artikel 16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG16.

17 § Hundar, katter eller illrar som förs in till Sverige ska uppfylla kraven i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003. Hundar och katter ska vidare, i enlighet med artikel 16 i

EU-förordningen, uppfylla kraven i andra stycket.

Djur ska vara avmaskade mot dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis och Echinococcus granulosus). Avmaskningen ska ha ägt rum inom tio dagar före införseln. En veterinär i avsändarlandet ska intyga att djuret är avmaskat. Intygandet är giltigt i tio dagar efter det datum som avmaskningen skedde.

Vid direktinförsel av hundar eller katter från Finland, Förenade kungariket, Irland, Norge och Malta gäller inte bestämmelserna i andra stycket under förutsättning att djuret inte har förts in till nämnda länder i strid mot gällande lagstiftning.

Sperma, ägg och embryon

18 § Sperma från får, getter och hästdjur från länder inom EU ska komma från en bagg-, bock- eller hingststation som är godkänd för handel inom EU.

16 EUT L 146, 13.6.2003, s. 1, Celex 32003R0998.

156

SOU 2010:106 Författningsförslag

19 § Ägg och embryon från får, getter, hästdjur och svin från länder inom EU ska ha samlats av en godkänd embryosamlingsgrupp i avsändarlandet och ska ha behandlats i ett godkänt laboratorium.

Gnagare

20 § Införsel av fem gnagare (Rodentia) eller färre får ske utan krav på intyg eller annan dokumentation. Införsel av fler än fem gnagare får ske under förutsättning att djuren är uppfödda och sedan födelsen har hållits i fångenskap.

21 § Gnagare samt embryon, sperma och ägg från gnagare som ska användas som försöksdjur eller i uppfödning av försöksdjur ska direkt efter införseln transporteras till mottagarens försöksdjursanläggning.

Reptiler och groddjur

22 § Införsel av reptiler och groddjur får ske under förutsättning att de är uppfödda i och sedan födelsen hållits i fångenskap.

Ytterligare villkor

23 § Utöver de krav som anges i 3 och 5-22 §§ kan vissa länder för införsel till dem ha fått godkända tilläggsgarantier, vilka ska vara uppfyllda vid utförsel till dessa länder.

Bemyndigande att meddela föreskrifter

24 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om de villkor som avses i 3 och 5–23 §§ samt om undantag från villkoren.

Införsel från tredje land

Föranmälan vid införsel från tredje land

25 § Bestämmelser om anmälan om införsel av djur från tredje land finns i kommissionens förordning (EG) nr 282/2004 av den 18 febru-

157

Författningsförslag SOU 2010:106

ari 2004 om inrättande av ett dokument för deklarering och veterinärkontroll av djur från tredje land17 som förs in i gemenskapen.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om krav på anmälan vid införsel av djur, sperma, ägg och embryon från tredje land.

Sperma, ägg och embryon

26 § Införsel av sperma från får, get och hästdjur från tredje land eller del därav endast under förutsättning

1. att vad gäller sperma från får och get, utbrott av eller vaccination mot mul- och klövsjuka inte har förekommit under de senaste tolv månaderna i avsändarlandet, och

2. att sperman från får, get och hästdjur kommer från en bagg-, bock- eller hingststation eller lagringsstation som är godkänd för export till EU.

27 § Införsel av ägg och embryon från får, get, hästdjur och svin får ske från tredje land eller del därav endast under förutsättning

1. att, vad gäller ägg och embryon från får, get och svin, utbrott av eller vaccination mot mul- och klövsjuka inte har förekommit under de senaste tolv månaderna i avsändarlandet, och

2. att äggen eller embryona från får, get, hästdjur och svin har samlats av en godkänd embryosamlingsgrupp i avsändarlandet och har behandlats i ett godkänt laboratorium.

Införsel av hundar och katter

28 § Vid införsel av hund, katt eller iller från ett tredje land ska kraven i artiklarna 8–14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 uppfyllas. Vidare ska vid införsel av hundar och katter uppfylla kraven i andra stycket.

Hundar och katter ska vara avmaskade mot dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis och Echinococcus granulosus). Avmaskningen ska ha ägt rum inom 10 dagar före införseln. För djur som inte ska sitta i karantän ska en veterinär i avsändarlandet eller en officiell veterinär vid gränskontrollstationen intyga att djuret är

17 EUT L 49, 19.2.2004, s. 11, Celex 32004R0282.

158

SOU 2010:106 Författningsförslag

avmaskat. Intygandet är giltigt i tio dagar efter det datum som avmaskningen skedde.

29 § Införsel från tredje land av hundar, katter och illrar som är avsedda att användas som försöksdjur och där mottagaranläggningen är ett godkänt organ, institut eller centra får ske om djuren

1. kommer från ett av de tredjeländer som förtecknas i del B avdelning 2 eller del C i bilaga II till förordning (EG) nr 998/200312, och

2. åtföljs av ett veterinärintyg.

Gnagare

30 § Vid införsel av fler än fem gnagare från tredje land ska sändningen åtföljas av en exportörförsäkran som intygar att djuren kommer från en anläggning där djuren vid tiden för avsändandet var kliniskt friska samt att djuren är uppfödda i och har hållits i fångenskap sedan födelsen.

31 § Gnagare samt embryon, sperma och ägg från gnagare som ska användas som försöksdjur eller i uppfödning av försöksdjur ska åtföljas av en exportörförsäkran som intygar att djuren, embryonen, sperman och äggen kommer från en anläggning där det vid tiden för avsändandet inte har förekommit lymfatisk choriomeningit, hantavirusinfektion eller annan smittsam sjukdom.

Reptiler och groddjur

32 § Vid införsel från tredje land av reptiler och groddjur ska sändningen åtföljas av en exportörförsäkran som intygar att djuren kommer från en anläggning där djuren vid tiden för avsändandet var kliniskt friska samt att djuren är uppfödda i och har hållits i fångenskap sedan födelsen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter

33 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för införsel från tredje land av djur som omfattas av detta kapitel samt om undantag från villkoren i 25–32 §§ .

159

Författningsförslag SOU 2010:106

Transitering

34 § Tillstånd krävs för transitering genom Sverige av djur som inte uppfyller de hälsokrav som anges i detta kapitel eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndiganden i detta kapitel.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om transitering.

13 kap. Anmälningsplikt

Anmälningsplikt för den som har djur i sin vård

1 § Utöver vad som följer av 4 kap. 1 § första stycket djursmittslagen (2012:000) får Statens veterinärmedicinska anstalt meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om skyldighet att anmäla misstanke om djursmitta, tecken på sjukdom eller ökad dödlighet hos djur.

Anmälningsplikt för veterinärer m.fl.

2 § En veterinär eller någon annan som i sitt yrke kommer i kontakt med djur eller produkter av djur och som har anledning att misstänka att ett fall av en allmänfarlig djursmitta har inträffat ska skyndsamt anmäla detta till Statens veterinärmedicinska anstalt.

Samma anmälningsskyldighet gäller den som är ansvarig för ett laboratorium där sådan djursmitta har konstaterats eller där det finns anledning att misstänka fall av sådan djursmitta.

Statens veterinärmedicinska anstalt får meddela ytterligare föreskrifter om vad veterinär och den som är ansvarig för ett laboratorium ska iaktta i fråga om skyldighet att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av djursmittor.

Provtagning

3 § För att bekräfta en misstanke om förekomst av en anmälningspliktig djursmitta får Statens veterinärmedicinska anstalt i det enskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 6 § djursmittslagen (2012:000).

160

SOU 2010:106 Författningsförslag

Underrättelse till Jordbruksverket

4 § Om Statens veterinärmedicinska anstalt finner att det finns grundad anledning att misstänka ett fall av en allmänfarlig djursmitta ska anstalten omedelbart underrätta Jordbruksverket om misstanken.

Detsamma gäller om anstalten har vetskap om ett bekräftat fall av en sådan smitta.

Underrättelse till andra myndigheter

5 § Om det föreligger grundad anledning att misstänka ett fall av en allmänfarlig djursmitta eller om en sådan djursmitta har bekräftats ska Statens veterinärmedicinska anstalt, utöver vad som följer av 4 §, utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen och den eller de kommunala nämnder som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Om det är fråga om en allmänfarlig djursmitta hos fisk, ska också Fiskeriverket underrättas, och om misstanken gäller sådan allmänfarlig djursmitta som kan överföras till människor även Livsmedelsverket, Smittskyddsinstitutet och smittskyddsläkaren.

14 kap. Åtgärder vid misstanke eller bekräftat fall av EU-förordningssmitta, spärrsmitta eller åtgärdssmitta

1 § Jordbruksverket leder och samordnar de förebyggande åtgärderna och bekämpningen av de allmänfarliga djursmittorna.

2 § Statens veterinärmedicinska anstalt, Livsmedelsverket, och länsstyrelserna ska i samråd med Jordbruksverket upprätta beredskapsplaner som anger vilka åtgärder som myndigheterna ska vidta för att bekämpa inträffade allmänfarliga djursmittor.

EU-förordningssmittor

3 § Jordbruksverket ska, efter att ha erhållit sådan underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt som avses i 13 kap. 4 §, utföra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt artikel 11 tredje stycket samt artiklarna 12 och 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001

161

Författningsförslag SOU 2010:106

om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati18.

Om det föreligger ett eller flera bekräftade fall av en EU-förordningssmitta och Jordbruksverket i samband med smittspårning eller på annat sätt misstänker att smittan har spritt sig till en ny besättning ska dock Jordbruksverket ha möjlighet att utföra de uppgifter som ankommer på den behöriga myndigheten utan föregående underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt.

4 § Jordbruksverket får vidare meddela de föreskrifter och fatta de beslut som avses i 5 kap. 2 § djursmittslagen (2012:000).

Spärrsmittor

5 § Efter det att Jordbruksverket har erhållit sådan underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt som avses i 13 kap. 4 § ska

Jordbruksverket besluta om åtgärder som avses i 5 kap. 5 § första stycket djursmittslagen (2012:000).

Om det föreligger ett eller flera bekräftade fall av en spärrsjukdom och Jordbruksverket i samband med smittspårning eller på annat sätt misstänker att smittan har spritt sig till en ny besättning ska dock Jordbruksverket ha möjlighet att kunna ingripa med beslut om isolering utan föregående underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt.

6 § Jordbruksverket ska fatta de beslut eller vidta de åtgärder som anges i 5 kap.6, 7, 8, 10 och 11 §§djursmittslagen (2012:000).

Verket får även fatta de beslut som anges i 5 kap. 9 § och 12 § första stycket djursmittslagen samt vidta sådan rättelse som anges i 5 kap. 12 § andra stycket samma lag.

Jordbruksverket får vidare meddela föreskrifter om

1. sådana villkor som avses i 5 kap. 7 § djursmittslagen,

2. om provtagning eller undersökning enligt 5 kap 8 § andra stycket djursmittslagen,

2. de kriterier som ska gälla för att häva ett beslut om spärrförklaring.

18 EGT L 147, 31.5.2001, s. 1, Celex 32001R0999.

162

SOU 2010:106 Författningsförslag

7 § Jordbruksverket ska underrätta länsstyrelsen om beslut som avses i 5 kap.5, 6, 7, 9, 10, 11 och 12 §§djursmittslagen (2012:000).

Åtgärdssmittor

8 § Efter det att Jordbruksverket har erhållit sådan underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt som avses i 13 kap. 4 § ska

Jordbruksverket besluta om åtgärder som avses i 5 kap.16 och 18 §§djursmittslagen (2012:000).

Om det föreligger ett eller flera bekräftade fall av en åtgärdssmitta och Jordbruksverket i samband med smittspårning eller på annat sätt misstänker att smittan har spritt sig till en ny besättning ska Jordbruksverket ha möjlighet att kunna ingripa med beslut enligt 5 kap.16 och 18 §§djursmittslagen utan föregående underrättelse från Statens veterinärmedicinska anstalt.

9 § Jordbruksverket ska fatta de beslut, meddela de föreskrifter eller vidta de åtgärder som anges i 5 kap. 20 §, 21 § första stycket, 22, 25, 27 och 28 §§ samt vidta sådan rättelse som anges i 5 kap. 22 § andra stycket samma lag.

Verket får även fatta de beslut eller meddela de föreskrifter som anges i 5 kap. 14 § andra stycket, 19 §, 21 § andra stycket, 23, 24, 26 och 29 §§djursmittslagen.

Beslut enligt 5 kap. 17 § djursmittslagen ska underställas Jordbruksverket.

Vilda djur

10 § Jordbruksverket får i tillämpliga delar meddela sådana föreskrifter eller beslut som anges i 5 kap. 22 § djursmittslagen (2012:000) för att förebygga och bekämpa spärr-, åtgärds- och EU-förordningssmittor hos djur som förekommer vilt i naturen.

163

Författningsförslag SOU 2010:106

15 kap. Behöriga myndigheter och offentlig kontroll m.m.

Behöriga myndigheter

1 § Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som ankommer på en behörig myndighet enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av djursmittslagen (2012:000), om inte annat framgår av 2 § andra stycket, 3, 4, 6, 8, 10 och 11 §§ eller om regeringen beslutar annat.

2 § Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som ett medlemsland har enligt artiklarna 3 och 7 i kommissionens förordning (EG) nr 206/2009 av den 5 mars 2009 om införsel för personligt bruk till gemenskapen av produkter av animaliskt ursprung och om ändring av förordning (EG) nr 136/200419.

Tullverket ska dock utföra de uppgifter som ett medlemsland har enligt artikel 3 i kommissionens förordning (EG) nr 206/2009 vad avser att säkerställa att resande som anländer från tredje land vid införselorter uppmärksammas på de veterinärvillkor som gäller varor för personligt bruk som förs in i unionen.

3 § Tullverket ska utföra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt artikel 12 första stycket a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG20.

4 § Statens veterinärmedicinska anstalt ska utföra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt artikel 3.2.b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen i de delar som avser data från djur i primärproduktionen21.

5 § Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som enligt artiklarna 14 och 18 i rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom

19 EUT L 77, 24.3.2009, s. 1, Celex 32009R0206. 20 EUT L 146, 13.6.2003, s. 1, Celelx 32003R0998. 21 EUT L 325, 12.12.2003, s. 1, Celex 32003R2160.

164

SOU 2010:106 Författningsförslag

gemenskapen22, senast ändrat genom kommissionens beslut 2009/976/EU, ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat.

Kontrollmyndigheter

6 § Länsstyrelserna är behöriga myndigheter att utöva offentlig kontroll om inte annat följer av 7–11 §§.

Länsstyrelserna får komma överens om att överföra offentlig kontroll av viss verksamhet mellan sig.

7 § Jordbruksverket är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll över efterlevnaden av bestämmelserna i 5 kap. djursmittslagen (2012:000) såvitt gäller åtgärder vid misstänkt eller bekräftat fall av en EU-förordningssmitta eller åtgärdssmitta.

8 § Tullverket är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll över införsel och utförsel av djur och produkter i de fall som kontrollen äger rum vid Sveriges gräns.

9 § Jordbruksverket är, i fall som inte omfattas av 8 §, behörig myndighet att utöva sådana kontroller av införsel och utförsel under färd som avses i 6 kap. 3 § djursmittslagen (2012:000).

Jordbruksverket får vidare efter det att djur har ankommit till destinationsorten genom ickediskriminerande stickprov fastställa att kraven för införsel har uppfyllts.

10 § Livsmedelsverket är, genom de officiella veterinärerna och de officiella assistenterna, behörig myndighet att utöva offentlig kontroll

1. enligt avsnitt I, kapitel II, F punkt 1 a, b och d i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel23, samt

22 EGT 121, 29.7.1964, s. 1977, svensk specialutgåva, område 3, volym 1, s. 65, Celex 31964L0432. 23 EUT L 139, 30.4.2004, s 1, rättad i EUT L 226, 25.6.2004, s. 83, Celex 32004R0854R.

165

Författningsförslag SOU 2010:106

2. av efterlevnaden av föreskrifter och beslut om provtagning och undersökning på slakterier och vilthanteringsanläggningar som har meddelats med stöd av 2 kap. 6 §.

11 § Generalläkaren är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll inom försvarsmakten.

12 § Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt samordnar inom respektive ansvarsområde övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar stöd, råd och vägledning i verksamheten.

13 § Med undantag av bestämmelserna i 6-11 §§ ska offentlig kontroll utövas av officiell veterinär på de områden som ska kontrolleras av en officiell veterinär enligt djursmittslagen (2012:000), denna förordning eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får, inom respektive ansvarsområde, meddela ytterligare föreskrifter om att offentlig kontroll ska utövas av officiell veterinär.

Offentlig kontroll över icke livsmedelsproducerande djur

14 § Vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur ska följande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd24 tillämpas:

– artikel 3, – artikel 4.2 a–d och 4.3–4.6, – artikel 5.1–3, – artikel 6, – artikel 7, – artikel 8.1 och 8.3, – artikel 9, – artikel 10.1, – artikel 28, samt – artikel 54.1, 54.2 a, e, f, h och 54.3–54.5.

24 EUT L 165, 30.4.2004, s 1, rättad i EUT L 191, 28.5.2004, s. 1, Celex 32004R0882R

166

SOU 2010:106 Författningsförslag

Vad som i dessa artiklar sägs om livsmedels- och foderföretagare samt företagare ska i tillämpliga delar gälla även andra djurhållare.

Föreskrifter om offentlig kontroll

15 § Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll ska bedrivas,

2. samverkan mellan kontrollmyndigheter, och

3. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till Jordbruksverket eller Statens veterinärmedicinska anstalt om den kontrollverksamhet som bedrivs.

Avgifter

16 § Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får, inom respektive ansvarsområde, meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1. offentlig kontroll enligt djursmittslagen (2012:000), föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2. provtagning, undersökning, märkning, godkännande och registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar och verksamhet inom frivilliga djurhälsoprogram enligt djursmittslagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av djursmittslagen, de EUbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter, kontrollorgan och sådana organisationer som avses i 2 kap. 7 § andra stycket och 8 § första stycket 2 djursmittslagen.

16 kap. Sanktionsavgifter

1 § Sanktionsavgift enligt 8 kap. 1 § djursmittslagen (2012:000) ska tas ut för överträdelser av de bestämmelser och med de belopp som anges i bilagan till denna förordning.

167

Författningsförslag SOU 2010:106

2 § Om den har som ålagts sanktionsavgift inte upphör med överträdelsen ska, i de fall där detta särskilt anges i bilagan, ny avgift för överträdelsen tas ut med dubbla det belopp som anges i bilagan till denna förordning, dock högst 30 000 kronor vid varje tillfälle.

En ny avgift får tas ut endast om den som ålagts avgift har fått skälig tid att vidta rättelse.

3 § Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse och den ålagde därefter upprepar en sådan överträdelse ska, i de fall där detta särskilt anges i bilagan, avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla det belopp som anges i bilagan till denna förordning, dock högst 30 000 kronor vid varje tillfälle.

Första stycket gäller endast överträdelser som upprepas inom två år från det tidigare beslutet om sanktionsavgift.

4 § Jordbruksverket får meddela närmare föreskrifter om den ordning i vilken sanktionsavgifter ska betalas.

17 kap. Ersättningsbestämmelser

1 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av djursmittslagen (2012:000) kan beslut meddelade med stöd av bestämmelserna i 5 kap. djursmittslagen om avlivning, oskadliggörande eller slakt av djur, som inte är vilt levande, för att förebygga eller bekämpa en åtgärdssmitta medföra ersättning av statsmedel för djurägarens förlust avseende djurets värde.

Jordbruksverket får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av sådan ersättning. Föreskrifterna får innebära att vid beräkning av den ersättningsberättigande förlusten ska användas ett högsta värde på djur eller ett schablonvärde. Ersättning av statsmedel lämnas inte till den del som djurets värde har ersatts av försäkring

2 § Den som får produktionsbortfall på grund av beslut meddelade med stöd av bestämmelserna i 5 kap. djursmittslagen (2013:000) eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen för att förebygga eller bekämpa en EU-förordningssmitta eller åtgärdssmitta kan erhålla ersättning av statsmedel i enlighet med bestämmelserna i andra till tredje styckena. Ersättning kan lämnas för förluster eller kostnader som uppstått fram till den 31 december 2015.

168

SOU 2010:106 Författningsförslag

För produktionsbortfall vid misstänkt eller bekräftad förekomst av afrikansk svinpest, klassisk svinpest, mul- och klövsjuka, vesikulär svinsjuka (SVD) samt sjukdomar i gruppen transmissibel spongiform encefalopati (TSE) lämnas ersättning med 75 procent för förluster eller kostnader som uppstått senast den 31 december 2013, med 50 procent för förluster eller kostnader som uppstått under år 2014 och med 25 procent för förluster eller kostnader som uppstått under år 2015.

För produktionsbortfall vid misstänkt eller bekräftad förekomst av andra åtgärdssmittor än de som avses i andra stycket lämnas ersättning med 25 procent för förluster eller kostnader som uppstått senast den 31 december 2014.

3 § Den som får kostnader för saneringsåtgärder med anledning av en fastställd åtgärdsplan enligt bestämmelserna i 5 kap. (2013:000) djursmittslagen(2012:000) kan erhålla ersättning av statsmedel i enlighet med bestämmelserna i andra till fjärde styckena. Ersättning kan lämnas för kostnader som uppstått fram till den 31 december 2015.

Full ersättning lämnas för de kostnader som uppstått fram till den 31 december 2014.

Ersättning lämnas med 50 procent av för de kostnader som uppstått under år 2015.

4 § Ersättning enligt denna förordning kan jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostnaden eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade vägrar att rätta sig efter en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av djursmittslagen (2012:000) eller ett beslut som har meddelats med stöd av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

5 § Den som efter beslut med stöd av 5 kap. 24 § djursmittslagen (2012:000) deltar i förebyggande åtgärder eller bekämpning av en allmänfarlig djursmitta har rätt till ersättning av staten för arbete och tidsspillan samt för resa och uppehälle.

Den som efter beslut med stöd av 5 kap. 24 § djursmittslagen har ställt lokal eller utrustning till förfogande för de ändamål som anges i lagen har rätt till ersättning av staten för sina kostnader och för förlorad avkastning eller nytta.

169

Författningsförslag SOU 2010:106

6 § Till veterinär som har förordnats enligt djursmittslagen (2012:000)

liksom för de laboratoriekostnader som föranleds av bekämpningen lämnas ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av Jordbruksverket.

7 § Om det föreligger särskilda skäl kan ersättning för kostnader eller förluster lämnas även i andra fall än de som avses i 1–6 §§.

8 § Ersättning enligt denna förordning beslutas av Jordbruksverket.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om krav på ansökan om ersättning, om intyg om djurens värde och om tidsfrister för en sådan ansökan.

9 § Om ersättning har betalats ut med för högt belopp, får Jordbruksverket återkräva vad som har betalats ut för mycket. Beloppet får krävas tillbaka inom tio år från det att beloppet betalades ut.

18 kap. Övriga frågor

1 § Jordbruksverket ska i fall som avses i 9 kap. 1 § andra stycket djursmittslagen (2012:000) föra det allmännas talan om det överklagade beslutet har meddelats av en organisation.

2 § Närmare föreskrifter om verkställighet av djursmittslagen (2012:000) eller denna förordning får meddelas av Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt.

3 § Bestämmelser om överklagande finns i 9 kap. djursmittslagen (2012:000), i 22 a § förvaltningslagen (1986:223) samt i lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013, då bisjukdomsförordningen (1974:212), förordningen (1994:542) om utförsel av levande djur m.m., epizootiförordningen (1999:659) samt zoonosförordningen (1999:660) upphör att gälla.

170

SOU 2010:106 Författningsförslag

Bilaga

Sanktionsavgifter med stöd av 8 kap. 1 § djursmittslagen (2012:000)

Sanktionsavgift ska tas ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse utom i de fall som anges under punkterna 13, 14 och 15 nedan.

1. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1994:94) om obligatorisk hälsoövervakning av odlad fisk

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 8 § (årlig anmälan) 1 000 kronor – 9 § (journalföring) 5 000 kronor

2. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:98) om kontroll av vissa sjukdomar hos musslor

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 3 § (årlig anmälan) 1 000 kronor – 4 § (journalföring) 5 000 kronor

3. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2010:58) om obligatorisk hälsoövervakning av fjäderfä

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 3 § (anmälan om registrering)

3 000 kronor

– 1 kap. 22 § (journalföring registreringspliktiga)

5 000 kronor

171

Författningsförslag SOU 2010:106

– 3 kap. 48 § (journalföring kläckerier)

5 000 kronor

4. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2003:20) om registrering av anläggningar med värphöns

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 3 § (anmälan om produktionsplats)

10 000 kronor

– 4 § (anmälan om ändrade förhållanden)

2 000 kronor

5. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2006:11) om registrering av anläggningar med fjäderfän

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 4 § (anmälan om produktionsplats)

10 000 kronor

– 5 § (anmälan om ändrade förhållanden)

2 000 kronor

6. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2004:41) om seminverksamhet med nötkreatur

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 2 § (tillstånd för att få bedriva seminverksamhet)

10 000 kronor

– 3 kap. 1 § 2 (journal över tjurar på tjurstationen)

5 000 kronor

– 3 kap. 1 § 3 (spermasamlingsjournal)

5 000 kronor

172

SOU 2010:106 Författningsförslag

3 kap. 2 § 1 (journal hos spermalagringsstationer)

5 000 kronor

– 7 kap. 1 § (lagerjournal för fryst sperma)

5 000 kronor

– 7 kap. 3 § (distributions- journal)

5 000 kronor

– 8 kap. 2 § såvitt gäller dokumentation av seminering, undersökning eller annan åtgärd av betydelse för semineringen

5 000 kronor

7. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:112) om seminverksamhet med svin

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 2 § (tillstånd för att få bedriva seminverksamhet)

5 000 kronor

– 2 kap. 12 § (journal över galtar på galtstation)

5 000 kronor

– 3 kap. 4 § (spermasamlingsjournal)

5 000 kronor

– 4 kap. 1 § andra stycket (register över köpare av sperma)

5 000 kronor

– 5 kap. 1 § första stycket (journal över hondjur som har seminerats)

5 000 kronor

8. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:113) om seminverksamhet med hästdjur

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 2 § (tillstånd för att få bedriva seminverksamhet)

10 000 kronor

– 4 kap. 1 § (spermasamlingsjournal)

5 000 kronor

173

Författningsförslag SOU 2010:106

– 5 kap. 3 § (transportjournal)

5 000 kronor

– 5 kap. 4 § första stycket (distributionsjournal)

5 000 kronor

– 5 kap. 4 § andra stycket (lagerjournal)

5 000 kronor

– 6 kap. 4 § andra stycket (semineringsjournal)

5 000 kronor

9. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2009:91) om seminverksamhet med hund och katt

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 2 § (tillstånd för att få bedriva seminverksamhet)

10 000 kronor

11 § (journalföring över verksamheten)

5 000 kronor

10. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:114) om seminverksamhet med får och get

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 2 § (tillstånd för att få bedriva seminverksamhet)

10 000 kronor

– 2 kap. 1 § (journal över bl.a. de djur som finns på den station eller besättning där sperma insamlas)

5 000 kronor

– 2 kap. 2 § (spermasamlingsjournal)

5 000 kronor

– 3 kap. 1 § såvitt gäller distributionsjournal

5 000 kronor

– 3 kap. 1 § såvitt gäller lagerjournal

5 000 kronor

174

SOU 2010:106 Författningsförslag

– 4 kap. 1 § första stycket såvitt gäller intygande av semineringen

5 000 kronor

11. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2010:12) om verksamhet med ägg och embryon från nötkreatur, hästdjur, svin, får och get

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 1 kap. 3 § (tillstånd för verksamhet med ägg och embryon)

10 000 kronor

– 3 kap. 1 § (journal över uttagning och inläggning av ägg eller embryon)

5 000 kronor

3 kap. 2 § (lagerjournal) 5 000 kronor

12. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:12) om märkning och registrering av nötkreatur, Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:13) om märkning och registrering av svin samt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:14) om märkning och registrering av får och getter, såvitt gäller bestämmelser om produktionsplats

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 3 och 4 §§ SJVFS 2004:12, 3 och 4 §§ SJVFS 2007:13 samt 3 § SJVFS 2007:14, (anmälan om produktionsplats)

10 000 kronor

– 5 § SJVFS 2004:12, 4 § SJVFS 2007:13 samt 4 § Jordbruksverkets föreskrifter SJVFS 2007:14 (anmälan om förändringar på en produktionsplats)

2 000 kronor

175

Författningsförslag SOU 2010:106

13. Rådets förordning (EG) nr 21/2004 av den 17 december 2003 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av får och getter och om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 samt direktivet 92/102/EEG och 64/432/EEG

jämte Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS

2007:14) om märkning och registrering av får och getter

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– Artikel 4 i rådets förordning jämte 10, 11 och 12 §§ Jordbruksverkets föreskrifter (identifiering genom märkning)

1 000 kronor för varje djur som inte är identifierat på ett korrekt sätt, dock högst 30 000 kr. Sanktionsavgift tas inte ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse.

– Artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 21/2004 jämte 13 och 16 §§ SJVFS 2007:14 (journalföring av djurinnehav)

1 000 kronor för varje djur som inte har rapporterats på ett korrekt sätt, dock högst 30 000 kr. Sanktionsavgift tas inte ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse.

– Artikel 8.2 i rådets förordning (EG) nr 21/2004 jämte 17 a § SJVFS 2007:14 (rapportering av förflyttning av djur)

5 000 kronor

– Artikel 7.2 i rådets förordning (EG) nr 21/2004 jämte 18 § SJVFS 2007:14 såvitt gäller den årliga rapporteringen av djursammanräkningen

2 000 kronor

25 EUT L 5, 9.1.2004, s. 8, Celex 32004R0021.

176

SOU 2010:106 Författningsförslag

14 Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:13) om märkning och registrering av svin

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– 14 och 17 §§ (journalföring av djurinnehav)

5 000 kronor

– 19 och 21 §§ (rapportering av förflyttning av djur)

1 000 kronor för varje djur som inte har rapporterats på ett korrekt sätt, dock högst 30 000 kronor. Sanktionsavgift tas inte ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse.

15. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 820/97

, kommissionens förordning (EG)

nr 911/2004 av den 29 april 2004 om genomförande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 beträffande öronmärken, pass och register på anläggningarna

jämte Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:12) om märkning och registrering av nötkreatur

Sanktionsavgift ska betalas av den som bryter mot

Bestämmelse Avgiftsbelopp

– Artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 1760/2000 jämte 8 § Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2007:12 identifiering genom märkning)

1 000 kronor för varje djur som inte är identifierat på ett korrekt sätt, dock högst 30 000 kronor. Sanktionsavgift tas inte ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse.

26 EGT L 204, 11.8.2000, s. 1, Celex 32000R1760. 27 EUT L 163, 30.4.2004, s. 65, Celex 32004R0911.

177

Författningsförslag SOU 2010:106

– Artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 1760/2000, såvitt gäller registerföring, jämte artikel 8 i kommissionens förordning (EG) nr 911/2004 och 16 och 19 §§ Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2007:12 identifiering (journalföring av djurinnehav)

5 000 kronor

– Artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 1760/2000, såvitt gäller rapportering av förflyttning av djur, jämte 21, 22 och 25 §§ Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2007:12)

1 000 kronor för varje djur som inte har rapporterats på ett korrekt sätt, dock högst 30 000 kronor. Sanktionsavgift tas inte ut med dubbel avgift vid fortsatt eller upprepad överträdelse.

178

SOU 2010:106 Författningsförslag

3. Förslag till lag om ändring i lagen ( 1975:85 ) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs beträffande lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

dels att 5 och 6 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Regeringen får, med den begränsning som följer av 2 §, meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, till hälsovården, miljövården, växtskyddet, skyddet mot djursjukdomar eller till kontrollen av materiel som kan få militär användning.

Regeringen får, med den begränsning som följer av 2 §, meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, till hälsovården, miljövården, växtskyddet eller till kontrollen av materiel som kan få militär användning.

Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

179

Författningsförslag SOU 2010:106

4. Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

Härigenom föreskrivs att 15 § ordningslagen (1993:1617) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §28

Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi eller för att förebygga eller bekämpa epizooti enligt epizootilagen (1999:657).

Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi eller för att förebygga eller bekämpa en allmänfarlig djursmitta enligt djursmittslagen (2012:000).

Efter regeringens bemyndigande får en länsstyrelse i fråga om länet eller del därav föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas, om förbudet är nödvändigt för att motverka epidemi eller förebygga eller bekämpa epizooti enligt epizootilagen (1999:657), och att offentliga tillställningar inte får hållas, om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi eller förebygga och bekämpa epizooti enligt epizootilagen (1999:657).

Efter regeringens bemyndigande får en länsstyrelse i fråga om länet eller del därav föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas, om förbudet är nödvändigt för att motverka epidemi eller förebygga eller bekämpa en allmänfarlig djursmitta enligt djursmittslagen (2012:000), och att offentliga tillställningar inte får hållas, om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi eller förebygga och bekämpa en allmänfarlig djursmitta enligt djursmittslagen (2012:000).

Föreskrifter enligt andra stycket skall, såvitt avser epi-

Föreskrifter enligt andra stycket ska, såvitt avser en all-

28 Senaste lydelse 2005:103.

180

SOU 2010:106 Författningsförslag

zooti, föregås av samråd med Statens jordbruksverk.

mänfarlig djursmitta, föregås av samråd med den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

181

Författningsförslag SOU 2010:106

5. Förslag till lag om ändring i lagen ( 1996:701 ) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §29

Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:

1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och produkter som avses i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,

2. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),

3. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

4. injektionssprutor och kanyler,

5. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

6. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och liknande,

7. kulturföremål som avses i 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

8. hundar och katter för annat ändamål än handel,

9. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994:1738), teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. samt tobaksvaror vid kontroll av åldersgränsen i 13 § tobakslagen (1993:581),

10. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,

10. reptiler för kommersiella ändamål och hjortar,

11. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medföljande dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument sak-

29 Senaste lydelse 2004:233.

182

SOU 2010:106 Författningsförslag

nas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda,

12. barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi,

13. varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,

14. varor som skall beskattas enligt lagen (2004:228) om beskattning av viss privatinförsel av tobaksvaror.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

183

Författningsförslag SOU 2010:106

6. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Det föreskrivs att 9 kap. 15 § miljöbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

15 §30

Vid misstanke om att ett sällskapsdjur som innehas av privatperson eller ett objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor, skall kommunen omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning. Om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen får kommunen låta förstöra föremål av personlig natur och låta avliva sällskapsdjur som innehas av privatpersoner.

Den som har drabbats av ett beslut enligt första stycket andra meningen har rätt till skälig ersättning av kommunen.

Första och andra styckena gäller inte om åtgärder vidtas enligt livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) eller zoonoslagen (1999:658).

Första och andra styckena gäller inte om åtgärder vidtas enligt livsmedelslagen (2006:804) eller djursmittslagen (2012:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

30 Senaste lydelse 2006:828.

184

SOU 2010:106 Författningsförslag

7. Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 6 kap. 7 §smittskyddslagen (2004:168)ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §31

I denna lag ges föreskrifter om smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor.

Bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör djur eller livsmedel eller andra objekt finns i miljöbalken, livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658).

Bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör djur eller livsmedel eller andra objekt finns i miljöbalken, livsmedelslagen (2006:804) och djursmittslagen (2012:000).

6 kap.

7 §32

Smittskyddsläkaren skall skyndsamt underrätta de myndigheter eller den kommun, som ansvarar för att smittskyddsåtgärder vidtas mot djur eller objekt som sprider eller misstänks sprida smittsam sjukdom, om iakttagelser som är av betydelse för det objektinriktade smittskyddet.

Smittskyddsläkaren skall på begäran få fortlöpande information om de beslut som fattas och de andra åtgärder som vidtas eller planeras med stöd av miljöbalken, livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., epi-zootilagen (1999:657) eller zoo-noslagen (1999:658) när det är

Smittskyddsläkaren ska på begäran få fortlöpande information om de beslut som fattas och de andra åtgärder som vidtas eller planeras med stöd av miljöbalken, livsmedelslagen (2006:804), eller djursmittslagen (2012:000) när det är av betydelse för smittskyddet för människor.

31 Senaste lydelse 2006:831. 32 Senaste lydelse 2006:831.

185

Författningsförslag SOU 2010:106

av betydelse för smittskyddet för människor.

Smittskyddsläkaren, andra berörda myndigheter och kommunen har rätt till samråd med anledning av den information som lämnas enligt första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

186

SOU 2010:106 Författningsförslag

8. Förslag till lag om ändring i lagen ( 2006:806 ) om provtagning på djur, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.

dels att 5 och 7 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 5 och 7 §§ ska utgå,

dels att 1, 3, 6, 9, 20 och 21 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det införs en ny rubrik närmast för 6 § av följande lydelse,

dels att det införs en ny rubriken närmast före 8 § som ska lyda

Spridning av ämnen som kan skada människors och djurs hälsa.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag skall tillämpas på

1. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,

2. kontroll av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter,

3. märkning och registrering av djur, samt

4. åtgärder för att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar.

Vad som sägs i denna lag om djursjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur.

Denna lag innehåller bestämmelser som syftar till att säkerställa en säker läkemedelsanvändning hos djur och att farliga restsubstanser och andra ämnen i djur inte förekommer i livsmedel.

3 §

För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

187

Författningsförslag SOU 2010:106

För att kontrollera förekomsten av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

Uppgifter om läkemedelsanvändning

6 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den som håller djur skall iaktta i fråga om

1. skyldighet att anmäla verksamheten till en myndighet och att föra anteckningar om verksamheten,

2. skyldighet att anmäla misstanke om djursjukdom till en veterinär,

3. skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling, samt

4. krav på hygien i djurhållningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än slakt eller flyttas från ett område till ett annat inom landet, endast om djuren är fria från viss sjukdom.

9 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, för de syften som anges i 1 §, meddela föreskrifter

188

SOU 2010:106 Författningsförslag

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2. djurhälsa, flyttningsdokument för djur och hygien vid transport av djur,

3. registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt

4. förbud mot användning av anläggningar som inte uppfyller krav på registrering som föreskrivs med stöd av 3.

om märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur.

I föreskrifter enligt första stycket kan det föreskrivas att en organisation får föra register och utfärda identitetshandlingar.

20 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för

1. offentlig kontroll enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen,

2. provtagning, undersökning, märkning, godkännande och registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna.

2. provtagning, undersökning, märkning, registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna.

Bemyndigandet enligt första stycket 1 innefattar rätt att meddela föreskrifter om skyldighet för kommuner att ta ut sådana avgifter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av statliga myndigheter, kontrollorgan och sådana organisationer som avses i 9 § andra stycket.

189

Författningsförslag SOU 2010:106

21 §

Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 6 §, 7 § första stycket, 8 § eller 9 § första stycket, eller

1. bryter mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 6 §, 8 § eller 9 § första stycket, eller

2. inte fullgör sina skyldigheter enligt 15 §. Till böter döms även den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

2. Beslut meddelade i enskilda fall med stöd av 3 § ska fortsätta att gälla.

3. Beslut i enskilda fall meddelade med stöd av 6 § andra stycket och 7 § avseende sådana djursmittor som finns upptagna i bilagorna till djursmittslagen (2012:000) ska fortsätta att gälla. Beslut som rör djursmittor som inte finns upptagna i bilagorna till djursmittslagen ska vid ikraftträdandet av denna lag upphöra att gälla.

4. De föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndiganden i 3, 6, 7 och 9 §§ och som rör obligatorisk hälsoövervakning avseende tuberkulos hos kron- och dovhjortar samt andra djur i sambete med hjortar i hägn ska fortsätta att gälla.

190

SOU 2010:106 Författningsförslag

9. Förslag till lag om ändring i lagen ( 2006:807 ) om kontroll av husdjur, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

dels att 5, 6, 7, 17 och 18 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 17 § ska utgå,

dels att 1 och 19 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag syftar till att

1. främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet,

2. förebygga sjukdomar hos djur, samt

3. främja en långsiktig förvaltning av husdjursgenetiska resurser.

Denna lag syftar till att främja

1. animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet, samt

2. en långsiktig förvaltning av husdjursgenetiska resurser.

19 §

Beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som har meddelats av en sådan organisation eller sammanslutning som avses i 3 § 2 eller av ett sådant slakteri som avses i 6 § 2, får överklagas hos Jordbruksverket.

Beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som har meddelats av en sådan organisation eller sammanslutning som avses i 3 § 2, får överklagas hos Jordbruksverket.

Beslut som har meddelats av en sådan organisation som avses i artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen får överklagas hos Jordbruksverket.

191

Författningsförslag SOU 2010:106

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

192

SOU 2010:106 Författningsförslag

10. Förslag till lag om ändring i lagen ( 2009:302 ) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 §

Den som utan att tillhöra djurhälsopersonalen yrkesmässigt utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får inte

1. behandla djur som det finns anledning att misstänka har angripits av sjukdom på vilken epizootilagen (1999:657) eller zoo-noslagen (1999:658) är tillämplig,

1. behandla djur som det finns anledning att misstänka har angripits av en allmänfarlig djursmitta på vilken djursmittslagen (2012:000) är tillämplig,

2. utföra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur eller utföra annan behandling som kan orsaka ett lidande som inte är obetydligt, eller

3. behandla djur under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

193

Författningsförslag SOU 2010:106

11. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att bilagan till offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt lag 2010:1982

Bilaga

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Notarius publicus all verksamhet som Notarius publicus (SFS 1981:1363)

Posten Aktiebolag medverkan vid val (SFS 1993:1689 och 1993:1690), folkomröstning (SFS 1993:1696), tullkontroll (SFS 1993:1698), utlämnande av körkort (SFS 1993:1695) samt handläggning av flyttningsanmälningar (SFS 1993:1699)

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

194

SOU 2010:106 Författningsförslag

Föreslagen lydelse

Bilaga

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Notarius publicus all verksamhet som Notarius publicus (SFS 1981:1363)

Organisationer som enligt föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 7 § andra stycket djursmittslagen (2012:000) för register eller utfärdar identitetshandlingar för djur

ärenden om registerföring och om utfärdande av identitetshandlingar för djur (SFS 2012:000)

Organisationer förordnade med stöd av 2 kap. 8 § andra stycket djursmittslagen (2012:000)

verksamhet i frivilliga djurhälsoprogram (SFS 2012:000)

Posten Aktiebolag medverkan vid val (SFS 1993:1689 och 1993:1690), folkomröstning (SFS 1993:1696), tullkontroll (SFS 1993:1698), utlämnande av körkort (SFS 1993:1695) samt handläggning av flyttningsanmälningar (SFS 1993:1699) – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

195

Författningsförslag SOU 2010:106

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

196

SOU 2010:106 Författningsförslag

12. Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1994:1716 ) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5 § förordning om ändring i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

5 §33

Stöd till fiskeföretag får lämnas endast till den som har yrkesfiskelicens och till ägare av fartyg för vilket det finns fartygstillstånd, om ett sådant tillstånd är en förutsättning för den avsedda verksamheten.

Stöd till investeringar i fiskodlingsföretag som får anslutas till hälsokontroll enligt lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. lämnas endast till den som är ansluten till sådan kontroll.

Stöd till investeringar i fiskodlingsföretag som får anslutas till ett frivilligt djurhälsoprogram enligt djursmittslagen (2012:000)lämnas endast till den som är ansluten till ett sådant program.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

33 Senaste lydelse 2008:128.

197

Författningsförslag SOU 2010:106

13. Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1994:1830 ) om införsel av levande djur m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m.

dels att 1 a, 4, 6, 7, 8, 12, 14, 15 och 18 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 1, 3, 5, 9, 10, 16 och 19 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning har till syfte att

1. förebygga att smittsamma eller ärftliga djursjukdomar kommer in i landet och får ytterligare spridning här,

2. förhindra en inplantering av utländska djurarter som är skadlig för landets fauna,

3. tillgodose djurskyddsintresset.

Denna förordning har till syfte att förhindra en inplantering av utländska djurarter som är skadlig för landets fauna.

Sådan förflyttning av djur från Finland eller Norge som föranleds av renskötseln och sker enligt internationella överenskommelser räknas inte som införsel.

3 §

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd och om andra villkor för införsel av djur, produkter av djur, sjukdomsalstrande organismer, hö, halm och annat material som används vid hantering av djur.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd och om andra villkor för införsel av djur, fiskrom eller andra ägg för utplantering.

Verket får vidare meddela föreskrifter om införselförbud för sådana djur och produkter av djur som för att hindra spridning av

198

SOU 2010:106 Författningsförslag

smittsamma djursjukdomar inte får förflyttas enligt särskilda beslut inom Europeiska unionen.

Verket får också meddela föreskrifter om registreringsskyldighet för den som för in djur och djurprodukter i landet.

I ärenden om tillstånd att föra in djur för utplantering ska Jordbruksverket samråda med Fiskeriverket i fråga om fisk, fiskrom, blötdjur och kräftdjur och med Naturvårdsverket i fråga om andra djurslag eller ägg.

5 §

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om hur kontrollen skall genomföras vid införsel av djur och varor.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om hur kontrollen ska genomföras vid införsel av djur, fiskrom eller andra ägg för utplantering.

9 §

Vid införsel från land inom Europeiska unionen av djur och produkter av djur får en transport stoppas under färd till destinationsorten om

1. det finns särskild anledning att misstänka förekomst av smittsam sjukdom,

2. det finns anledning att misstänka att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur,

3. medföljande dokument är ofullständiga, felaktiga eller saknas helt, eller

1. medföljande dokument är ofullständiga, felaktiga eller saknas helt, eller

4. de villkor som gäller för införsel till landet inte är uppfyllda.

2. de villkor som gäller för införsel till landet inte är uppfyllda.

10 §

Tullverket skall övervaka att införsel sker enligt denna förordning och de föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen samt enligt Europaparla-

Tullverket ska övervaka att införsel sker enligt denna förordning och de föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen.

199

Författningsförslag SOU 2010:106

mentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003.

Tullverket skall utföra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt artikel 12 första stycket a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003.

16 §

Jordbruksverket meddelar med stöd av förordningen (1994:1313) om avgifter vid veterinär yrkesutövning föreskrifter om ersättning för besiktning eller annan förrättning som utförs enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om ersättning för besiktning eller annan förrättning som utförs enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen.

Kostnader för åtgärder enligt förordningen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen eller enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 skall betalas av den som vill föra in djur eller produkter av djur i landet eller av den som äger eller ansvarar för transportmedel som används vid införseln.

Kostnaden för stickprovskontroll ska betalas av statsmedel.

19 §

En officiell veterinärs beslut enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen får överklagas hos Jordbruksverket.

I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol.

Beslut enligt denna förordning gäller omedelbart om inte

Beslut enligt denna förordning gäller omedelbart om inte

200

SOU 2010:106 Författningsförslag

något annat bestäms. Detsamma gäller beslut enligt föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen och beslut enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003.

något annat bestäms.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

201

Författningsförslag SOU 2010:106

14. Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2005:422 ) om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen hos djur och i livsmedel

Härigenom föreskrivs i att 49 §§ förordningen (2005:422) om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen hos djur och i livsmedel ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt ansvarar för övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen som anges i bilaga 1 i zoonosdirektivet. Övervakning av de zoonoser och zoonotiska smittämnen som anges i bilaga 1 B skall ske endast om det är motiverat på grund av den epidemiologiska situationen.

Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt ansvarar för övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen som anges i bilaga 1 i zoonosdirektivet. Övervakning av de zoonoser och zoonotiska smittämnen som anges i bilaga 1 B ska ske endast om det är motiverat på grund av den epidemiologiska situationen.

Övervakningen ska ske i det eller de led i livsmedelskedjan som är lämpligast i fråga om den aktuella zoonosen eller det zoonotiska smittämnet.

5 §

Jordbruksverket och Livsmedelsverket får, inom sina respektive verksamhetsområden, meddela ytterligare föreskrifter om hur övervakningen enligt 4 § skall genomföras.

Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får, inom sina respektive verksamhetsområden, meddela ytterligare föreskrifter om hur övervakningen enligt 4 § ska genomföras.

Innan myndigheterna meddelar sådana föreskrifter skall de samråda med varandra.

Innan myndigheterna meddelar sådana föreskrifter ska de samråda med varandra och med

Jordbruksverket.

202

SOU 2010:106 Författningsförslag

6 §

Jordbruksverket och Livsmedelsverket får, inom sina respektive verksamhetsområden, meddela föreskrifter om skyldighet för livsmedelsföretagare att

Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får, inom sina respektive ansvarsområden, meddela föreskrifter om skyldighet för livsmedelsföretagare att

1. spara resultat från utförd övervakning,

2. bevara isolat under viss tidsperiod och

3. på begäran överlämna uppgifter om resultat från övervakningen eller isolat.

Innan myndigheterna meddelar sådana föreskrifter skall de samråda med varandra.

Innan myndigheterna meddelar sådana föreskrifter ska de samråda med varandra och med

Jordbruksverket.

7 §

Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt ansvarar för att det samlas in jämförbara data om förekomsten av antimikrobiell resistens hos zoonotiska smittämnen i enlighet med vad som föreskrivs i andra stycket och enligt föreskrifter meddelade med stöd av tredje och fjärde styckena.

Livsmedelverket och Statens veterinärmedicinska anstalt ansvarar för att det samlas in jämförbara data om förekomsten av antimikrobiell resistens hos zoonotiska smittämnen i enlighet med vad som föreskrivs i andra stycket och enligt föreskrifter meddelade med stöd av tredje och fjärde styckena.

Datainsamlingen skall avse uppgifter som anges i bilaga II B i zoonosdirektivet.

Datainsamlingen ska avse uppgifter som anges i bilaga II B i zoonosdirektivet.

Jordbruksverket och Livsmedelsverket får, inom sina respektive ansvarsområden, meddela ytterligare föreskrifter om sådan datainsamling.

Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får, inom sina respektive ansvarsområden, meddela ytterligare föreskrifter om sådan datainsamling.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om att program för övervakning av antimikrobiell resistens skall innehålla uppgifter

203

Författningsförslag SOU 2010:106

i enlighet med vad som anges i bilaga II A.

8 §

Livsmedelsverket har ett övergripande ansvar för att utredning sker av livsmedelsburna utbrott i enlighet med artikel 8.2 i zoonosdirektivet.

Jordbruksverket ansvarar dock för utredningen hos en primärproducent i fråga om förhållanden som har samband med dennes produktion, uppfödning eller odling av primärprodukter.

Statens veterinärmedicinska anstalt ansvarar dock för utredningen hos en primärproducent i fråga om förhållanden som har samband med dennes produktion, uppfödning eller odling av primärprodukter.

Livsmedelsverket och Jordbruksverket skall upprätta en sammanfattande rapport, som förutom resultaten från de utredningar som utförts, skall innehålla de uppgifter som anges i del E i bilaga IV. Rapporten skall överlämnas till Statens veterinärmedicinska anstalt.

Livsmedelsverket och, i fall som avses i andra stycket, Statens veterinärmedicinska anstalt ska upprätta en sammanfattande rapport, som förutom resultaten från de utredningar som utförts, ska innehålla de uppgifter som anges i del E i bilaga IV. Rapporten ska överlämnas till Statens veterinärmedicinska anstalt.

9 §

Livsmedelsverket och Jordbruksverket får, inom sina respektive ansvarsområden och i syfte att utreda livsmedelsburna utbrott, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om skyldighet för en livsmedelsföretagare att bevara livsmedel på visst sätt.

Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt får, inom sina respektive ansvarsområden och i syfte att utreda livsmedelsburna utbrott, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om skyldighet för en livsmedelsföretagare att bevara livsmedel på visst sätt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

204

SOU 2010:106 Författningsförslag

15. Förslag till förordning om ändring av förordningen ( 2006:815 ) om provtagning på djur m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2006:815) om provtagning på djur, m.m.

dels att 4 a §, 6, 11 a, 12 a och 18 §§ ska upphävas,

dels att rubriken närmast före 6 § ska utgå,

dels att 3, 4, 5, 9, 10 och 12, 13 och 14 §§ samt rubriken närmast före 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny rubrik närmast före 7 § med lydelsen Spridning av ämnen som kan skada människors hälsa.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Föreskrifter eller beslut i det särskilda fallet om provtagning eller undersökning enligt lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. får meddelas av

1. Jordbruksverket för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera smittsamma djursjukdomar och för att, i fråga om kontroller som görs enligt 2, genomföra efterföljande provtagning eller undersökning av djur,

2. Livsmedelsverket för att kontrollera förekomsten av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter.

1. Livsmedelsverket för att kontrollera förekomsten av restsubstanser och andra ämnen i djur och djurprodukter,

2. Jordbruksverket för att i fråga om kontroller som görs enligt 1, genomföra efterföljande provtagning eller undersökning av djur.

Beslut om föreskrifter när det gäller smittsamma djursjukdomar enligt första stycket 1 skall föregås av samråd med Statens veterinärmedicinska anstalt.

205

Författningsförslag SOU 2010:106

Vad som sägs i denna förordning om djursjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur.

4 §

Provtagning eller undersökning skall utföras av veterinär eller annan person som utses av Jordbruksverket eller Livsmedelsverket.

Provtagning eller undersökning ska utföras av veterinär eller annan person som utses av Jordbruksverket eller Livsmedelsverket.

Analys av sådana prover som tas vid efterföljande provtagning enligt 3 § första stycket och sådana prover som avses i 3 § första stycket 2 får utföras av laboratorier som utses av Livsmedelsverket. Verket skall även utse de referenslaboratorier som avses i artikel 14 i rådets direktiv (EG) nr 96/23 av den 29 april 1996 om införande av kontrollåtgärder för vissa ämnen och restsubstanser av dessa i levande djur och produkter framställda därav och om upphävande av direktiv 85/358/EEG och 86/469/EEG samt beslut 89/187/EEG och 91/664/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004.

Analys av sådana prover som tas enligt 3 § får utföras av laboratorier som utses av Livsmedelsverket. Verket skall även utse de referenslaboratorier som avses i artikel 14 i rådets direktiv 96/23/EG av den 29 april 1996 om införande av kontrollåtgärder för vissa ämnen och restsubstanser av dessa i levande djur och i produkter framställda därav och om upphävande av direktiv 85/358/EEG och 86/469/EEG samt beslut 89/187/EEG och 91/664/EEG34, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 596/2009.

Föreskrifter om provtagnings- eller undersökningsmaterial enligt 4 § andra stycket lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. får meddelas av Jordbruksverket och Livsmedelsverket.

Föreskrifter om provtagnings- eller undersökningsmaterial enligt 4 § andra stycket lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. får meddelas av Livsmedelsverket.

34 EGT L 125, 23.5.1996, s. 10, Celex 31996L0023.

206

SOU 2010:106 Författningsförslag

Hälsoövervakning, uppgifter om

läkemedelsanvändning och vill-

kor för livdjursförsäljning

Uppgifter om läkemedels- användning

5 §

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om vad den som håller djur skall iaktta i fråga om

1. anmälningsskyldighet och skyldighet att föra anteckningar om verksamheten enligt 6 § första stycket 1 och 2 lagen ( 2006:806 ) om provtagning på djur, m.m.,

2. skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling enligt 6 § första stycket 3 samma lag, och

3. krav på hygien i djurhållning enligt 6 § första stycket 4 samma lag.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om vad den som håller djur ska iaktta i fråga om skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling enligt 6 § samma lag.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter eller i ett enskilt fall besluta enligt 6 § andra stycket lagen om provtagning på djur, m.m. om villkor för försäljning av livdjur och om villkor för flyttning av sådana djur.

9 §

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2. rapportering av inträffade fall av smittsamma djursjukdomar,

3. djurhälsa, flyttningsdokument för djur och hygien vid transport av djur,

Jordbruksverket får, för de syften som anges i 1 § lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., meddela föreskrifter om märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur.

207

Författningsförslag SOU 2010:106

4. registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt

5. förbud mot användning av anläggningar som inte uppfyller krav på registrering som föreskrivs med stöd av 4.

Jordbruksverket får i föreskrifter som avses i första stycket 1 överlåta till organisationer att föra register och utfärda identitetshandlingar.

Jordbruksverket får i föreskrifter som avses i första stycket överlåta till organisationer att föra register och utfärda identitetshandlingar.

10 §35

Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., om inte annat framgår av 12 a, 13, 14 eller 15 §, eller om regeringen beslutar något annat.

Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., om inte annat framgår av, 13, 14 eller 15 §, eller om regeringen beslutar något annat.

12 §36

Jordbruksverket utövar offentlig kontroll, om inte annat följer av 12 a, 13, 14 eller 15 §. Jordbruksverket är i tillämpliga fall behörig myndighet att utöva offentlig kontroll i enlighet med de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.

Jordbruksverket utövar offentlig kontroll, om inte annat följer av 13, 14 eller 15 §. Jordbruksverket är i tillämpliga fall behörig myndighet att utöva offentlig kontroll i enlighet med de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.

13 §

Livsmedelsverket är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll av efterlevnaden av

1. föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av 3 § andra

1. föreskrifter och beslut som meddelas med stöd av 3 § lagen

35 Senaste lydelse 2010:291. 36 Senaste lydelse 2010:291.

208

SOU 2010:106 Författningsförslag

stycket lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., och

(2006:806) om provtagning på djur, m.m., och

2. föreskrifter och beslut om djurprodukter, som meddelas med stöd av 8 § samma lag.

14 §

Livsmedelsverket är, genom de officiella veterinärerna och de officiella assistenterna, behörig myndighet att utöva offentlig kontroll

1. enligt avsnitt I, kapitel II,

F, 1 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, samt

2. av efterlevnaden av föreskrifter och beslut om provtagning och undersökning på slakterier och vilthanteringsanläggningar som har meddelats med stöd av 3 § första stycket 1.

Livsmedelsverket är, genom de officiella veterinärerna och de officiella assistenterna, behörig myndighet att utöva offentlig kontroll enligt avsnitt I, kapitel II, F punkten 1 c i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel37.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

37 EUT L 139, 30.4.2004, s. 1, rättad i EUT L 226, 25.6.2004, s. 83, Celex 32004R0854R.

209

Författningsförslag SOU 2010:106

16. Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2006:816 ) om kontroll av husdjur, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2006:816) om kontroll av husdjur, m.m.

dels att 5, 6, 7, 7a, 7 b §§ ska upphävas,

dels att 4 och 10 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

För seminverksamhet, för överföring av befruktade ägg mellan hondjur och för hantering av andra ägg för avelsändamål än ägg från fjäderfä krävs Jordbruksverkets tillstånd.

Jordbruksverket får för det syfte som anges i 1 § lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. meddela föreskrifter om villkor för sådan verksamhet.

Jordbruksverket får för det syfte som anges i 1 § lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. meddela föreskrifter om seminverksamhet, för överföring av befruktade ägg mellan hondjur och om ägg för avelsändamål.

10 §

Länsstyrelserna utövar offentlig kontroll i fråga om

1. organiserad hälsokontroll avseende tuberkulos hos kronhjortar och dovhjortar i hägn,

2. organiserad hälsokontroll avseende maedi visna hos får,

3. organiserad kontroll avseende avelsfrågor anordnade av organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar, samt

1. organiserad kontroll avseende avelsfrågor anordnade av organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar, samt

4. seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan

2. seminverksamhet, överföring av befruktade ägg mellan

210

SOU 2010:106 Författningsförslag

hondjur, och ägg för avelsändamål.

hondjur, och ägg för avelsändamål.

Länsstyrelserna är därvid i tillämpliga fall behörig myndighet att utöva offentlig kontroll i enlighet med de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

211

Författningsförslag SOU 2010:106

17. Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2009:1394 ) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt

dels att 1 –3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer 6 b och c §§, samt en ny rubrik närmast före den nya 6 b §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Statens veterinärmedicinska anstalt har till uppgift att vara veterinärmedicinskt expert- och serviceorgan åt myndigheter och enskilda.

Statens veterinärmedicinska anstalt har till uppgift att ansvara för kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning om det epidemiologiska läget i Sverige för djursmittor som omfattas av djursmittslagen (2012:000).

Myndigheten ska vara veterinärmedicinskt expert- och serviceorgan åt myndigheter och enskilda.

2 §

Myndigheten ska

1. utreda smittsamma djursjukdomars, inklusive zoonosers, uppkomst, orsak och spridningssätt samt medverka i förebyggandet och bekämpandet av dessa sjukdomar,

1. avseende allmänfarliga djursmittor som avses i djursmittslagen (2012:000) svara för kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning avseende dessa djursmittors uppkomst, orsak och spridningssätt samt efter begäran från Statens jordbruksverk medverka i förebyggandet och bekämpandet av dessa smittor,

2. upprätthålla en effektiv vaccinberedskap avseende smitt-

2. upprätthålla en effektiv vaccinberedskap avseende all-

212

SOU 2010:106 Författningsförslag

samma djursjukdomar inklusive zoonoser,

mänfarliga djursmittor som avses i djursmittslagen (2012:000) samt vid behov vaccinationsberedskap av andra djursmittor som avses i den lagen,

3. vara nationellt veterinärmedicinskt laboratorium,

4. utföra diagnostik av zoonoser, epizootiska och övriga anmälningspliktiga sjukdomar hos djur inklusive diagnostik som föreskrivs i EU:s regelverk,

4. utföra diagnostik av djursmittor som avses i djursmittslagen (2012:000),

5. vara nationellt referenslaboratorium inom sitt verksamhetsområde,

6. utreda spridning av smittämnen och kemiska risksubstanser i foder samt arbeta förebyggande med fodersäkerhet,

7. utföra diagnostik av smittämnen och kemiska risksubstanser i foder,

8. bedriva forsknings- och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde,

9. följa och analysera utvecklingen av sjukdomstillstånd hos domesticerade och vilda djur,

9. utöver vad som följer av punkten 1 följa och analysera utvecklingen av djursmittillståndet hos domesticerade och vilda djur,

10. följa och analysera utvecklingen av resistens mot antibiotika och andra antimikrobiella medel bland mikroorganismer hos djur och i livsmedel, samt

11. verka för en rationell användning av antibiotika till djur.

Myndigheten ska i första hand utföra de undersökningar och utredningar som Statens jordbruksverk begär. Dessa ska planeras och genomföras efter samråd med Jordbruksverket. Myndigheten ska om möjligt också med förtur utföra de undersökningar som andra statliga myndigheter begär.

Myndigheten ska skyndsamt utföra de undersökningar och utredningar som Jordbruksverket begär avseende allmänfarliga djursmittor enligt djur-smittslagen (2012:000). Myndigheten ska om möjligt också med förtur utföra de undersökningar som andra statliga myndigheter begär.

213

Författningsförslag SOU 2010:106

214

Rådgivande organ 6 b §

Vid Statens veterinärmedicinska anstalt ska det finnas en samverkansgrupp för zoonotiska smittämnen och för antibiotikaresistens i djurhållningen.

Samverkansgruppen ska bistå Statens veterinärmedicinska anstalt

1. i frågor som rör utformning och inriktning av övervakning av zoonotiska smittämnen,

2. i arbetet med kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning avseende uppkomst, orsak och spridningssätt hos zoonotiska smittämnen, samt

3. i frågor rörande resistens mot antibiotika och andra antimikrobiella medel bland mikroorganismer hos djur och i livsmedel.

6 c §

Samverkansgruppen ska bestå av företrädare för Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Arbetsmiljöverket, Jordbruksverket och anstalten.

Ordförande i samverkansgruppen utses av Statens veterinärmedicinska anstalt efter hörande av Smittskyddsinstitutet. Övriga ledamöter utses av anstalten efter förslag från respektive myndighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

1 Om uppdraget

1.1 Direktivet

I december 2007 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare för att genomföra en översyn av lagstiftningen om smittsamma djursjukdomar m.m. Direktiven (dir. 2007:175) är omfattande och innehåller förutom uppdraget en redovisning av de lagar och förordningar som reglerar den offentliga respektive den privata sektorns uppgifter och ansvar inom området smittsamma djursjukdomar. Ett stort utrymme lämnas för en beskrivning av EU-medlemskapets betydelse och konsekvenser för det nationella arbetet med djursjukdomar. Direktivet återfinns i sin helhet i del A, bilaga 1. I det följande redovisas direktivet viktigaste delar i korthet.

Uppdraget innebär att

• göra en bred översyn av lagstiftningen om djursjukdomar och zoonoser,

• föreslå ett regelverk som undanröjer oacceptabla risker för människors hälsa, djurskyddet, miljön, berörda näringar och samhället i övrigt,

• föreslå en lagstiftning som är modern, tydlig och förenklad samt som säkerställer ett korrekt genomförande av EG:s lagstiftning,

• undersöka möjligheterna att samla lagstiftning i ett färre antal författningar än i dag,

• utvärdera gällande regelverks funktion och effektivitet samt särskilt analysera kostnaderna för regelverket,

• belysa de potentiella konsekvenserna för samhället vid utbrott av olika djursjukdomar och zoonoser,

215

Om uppdraget SOU 2010:106 </