Prop. 2016/17:139
Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 2017
Stefan Löfven
Anders Ygeman (Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den ökade rörligheten över gränserna och behovet av skydd mot terroristattentat och annan grov brottslighet ställer allt större krav på samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter i olika stater. Regeringen föreslår därför att det internationella polissamarbetet utökas genom att bestämmelserna om operativt polissamarbete i två EU-beslut, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet, genomförs i svensk rätt.
Den svenska polisen ska få samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet genom att ta emot dels bistånd inom ramen för gemensamma insatser, dels bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Vidare ska polisen få samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet genom att ta emot bistånd från utländska särskilda insatsgrupper. Både vid gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och vid operationer med särskilda insatsgrupper enligt Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän kunna få polisiära befogenheter i Sverige.
Förslagen innebär omfattande ändringar i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Regeringen föreslår därför en ny lag för det internationella polisiära samarbetet.
Regeringen föreslår även lagändringar med anledning av Europolförordningen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2017.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om internationellt polisiärt samarbete,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i
vissa fall,
4. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
5. lag om ändring i polisdatalagen (2010:361),
6. lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145),
7. lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för an-
ställda vid Europeiska polisbyrån,
8. lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000).
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde och innehåll 1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen.
2 § Lagen innehåller bestämmelser om operativt samarbete (2–5 kap.) och uppgiftsutbyte (6–10 kap.).
Uttryck i lagen 3 § I lagen avses med
– Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
– avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
– Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark,
– Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
– Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
– referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den ickekodifierande delen av personens dna,
– CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
– VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och
– avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet.
2 kap. Operativt samarbete enligt Schengenkonventionen
Gränsöverskridande övervakning 1 § Om det i en stat som deltar i det polisiära samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får en påbörjad övervakning fortsätta även beträffande någon annan än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman.
2 § Övervakningen av en misstänkt gärningsman får fortsätta utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen
– mord, – dråp, – grovt sexualbrott, – mordbrand, – penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel, – grov stöld, – grovt häleri, – penningtvätt, – grovt bedrägeri, – utpressning, – människorov och tagande av gisslan, – olaglig människohandel, – människosmuggling, – olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, – brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen, – ödeläggelse genom användande av sprängämnen, – olaglig transport av giftigt och skadligt avfall, – olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, – sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott, och
– terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.
För att övervakningen ska få fortsätta krävs också att överskridandet av gränsen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
3 § Övervakning enligt 1 eller 2 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning enligt 2 § ska även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande 4 § Om en person har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar ett frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landsgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
5 § Förföljandet får fortsätta utan föregående samtycke om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen ska anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
6 § Förföljande enligt 4 eller 5 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Behöriga tjänstemän 7 § Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant arbete.
Befogenheter 8 § Om utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande begär det, ska svenska polismän omhänderta den flyende.
De utländska tjänstemännen får stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera honom eller henne.
9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.
10 § En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av
Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. 3 kap. 15 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Användning av vapen 11 § Utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande övervakning eller förföljande får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer. De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är tillgängliga för allmänheten.
Behöriga svenska myndigheter 12 § Polismyndigheten beslutar om gränsöverskridande övervakning och förföljande in på svenskt territorium. Säkerhetspolisen får besluta om gränsöverskridande övervakning inom den verksamhet som den bedriver.
Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får i ett enskilt fall överlämna ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen.
En framställning eller anmälan från en utländsk myndighet om gränsöverskridande övervakning in på svenskt territorium ska göras till Polismyndigheten. Om framställningen eller anmälan avser sådan övervak-
ning inom den verksamhet som Säkerhetspolisen bedriver, får den i stället göras till Säkerhetspolisen.
Andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Kustbevakningen.
Föreskrifter 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Schengenkonventionen.
3 kap. Operativt samarbete enligt avtalet med Danmark
Gränsöverskridande förföljande 1 § Danska polismän får fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande över en landsgräns in på svenskt territorium, om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår en gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. De får även fortsätta ett förföljande av en person som har avvikit från ett frihetsberövande på grund av brott eller, i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, ett annat frihetsberövande. Ett förföljande ska genomföras på de villkor som i övrigt framgår av 2 kap. 4–6 §§.
Danska polismän får på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av Polismyndigheten.
Vid ett förföljande enligt denna paragraf har danska polismän de befogenheter och den rätt att använda tjänstevapen som framgår av 2 kap. 8, 9 och 11 §§.
Vissa ingripanden på Öresundsförbindelsen 2 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Vid ett sådant ingripande får de bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, ska Polismyndigheten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills Polismyndigheten övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas.
Föreskrifter 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt avtalet med Danmark.
4 kap. Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Initiativ till samarbete enligt Prümrådsbeslutet 1 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet får inte lämnas av en särskild insatsgrupp. Det kan bestå av inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar.
2 § Regeringen och Polismyndigheten får vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet kan bestå av tjänstemän eller utrustning.
3 § Bistånd enligt artiklarna 17 och 18 i Prümrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Initiativ till samarbete enligt Atlasrådsbeslutet 4 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en särskild insatsgrupp i en annan stat enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
Biståndet ska lämnas till en svensk särskild insatsgrupp och kan bestå av utrustning, expertis eller genomförandet av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion.
5 § För att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska få begära bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet krävs att regeringen har lämnat sitt medgivande. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.
Regeringens medgivande behövs inte i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska i ett sådant fall omedelbart underrätta regeringen om att bistånd har begärts. Den myndighet som begärt biståndet ska även underrätta den andra myndigheten om det. Regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
6 § Bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Överlåtelser av förvaltningsuppgifter 7 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prümråds-
beslutet och Atlasrådsbeslutet. Uppgifterna får i de fall som avses i 10 § innefatta myndighetsutövning.
Överenskommelser om samarbete 8 § Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen får ingås av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad och reglera
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge,
3. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
4. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
5. hur ledning ska utövas,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Behöriga tjänstemän och ledning 9 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Tjänstemännen ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Befogenheter 10 § Utländska tjänstemän får ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. För att få ges sådana befogenheter ska tjänstemännen vara polismän respektive ha polisiära befogenheter i sina hemstater.
Tjänstemännen får ges de befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen (1984:387) och de befogenheter som en svensk polisman har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken. Vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska befogenheterna i regel utövas i närvaro av svenska polismän.
Användning av vapen 11 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 10 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Andra utländ-
ska tjänstemän får bara använda tjänstevapen och annan liknande utrustning i nödvärnssituationer.
För att få användas ska utrustningen motsvara den utrustning svenska polismän använder.
Föreskrifter 12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
5 kap. Gemensamma bestämmelser för operativt samarbete enligt Schengenkonventionen, avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Skyldigheter 1 § Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. De ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Straffrättsligt skydd och ansvar 2 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap.1, 2 och 4 §§brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt denna lag ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd 3 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt denna lag, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skador som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och som den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig för om svensk lag varit tillämplig på dem.
Svenska staten ska dock inte ersätta skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
4 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande övervakning eller förföljande enligt Schengenkonventionen. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete enligt avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet.
6 kap. Allmänna bestämmelser om uppgiftsutbyte
Förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling 1 § Om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen gäller
– polisdatalagen (2010:361) för polisens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete,
– kustbevakningsdatalagen (2012:145) för Kustbevakningens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, och
– tullbrottsdatalagen (2017:000) för Tullverkets behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete.
2 § I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem. Om det i de författningar som anges i första stycket finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen. Detta gäller dock inte vid behandling av personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av Prümrådsbeslutet, CBE-direktivet eller VIS-rådsbeslutet.
Villkor om användningsbegränsningar 3 § Om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation.
Första stycket gäller oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
4 § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskildas rätt eller från allmän synpunkt.
Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
7 kap. Uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet
Utbyte av dna-profiler 1 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade dna-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Första och andra styckena gäller endast de register över dna-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361).
2 § Vid en förundersökning eller en annan utredning som handläggs enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats dna-register. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får det svenska kontaktstället, i syfte att utreda brott, göra en automatisk jämförelse mellan dna-profiler i spårregistret och referensuppgifter i den andra statens dna-register.
Utbyte av fingeravtryck 3 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
4 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fingeravtrycksregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Utbyte av fordonsuppgifter 5 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt
Prümrådsbeslutet till uppgifter i vägtrafikregistret.
6 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän säkerhet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade
varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Rättelse och skadestånd 7 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Föreskrifter 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet.
8 kap. Uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet
1 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt CBEdirektivet till uppgifter i vägtrafikregistret.
2 § I syfte att utreda ett sådant trafiksäkerhetsrelaterat brott som omfattas av artikel 2 i CBE-direktivet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet.
9 kap. Uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet
1 § På begäran av behöriga myndigheter får den centrala åtkomstpunkten genom direktåtkomst söka uppgifter i informationssystemet för viseringar (VIS), om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av definitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet.
Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i första stycket.
2 § Vid sökning i VIS får endast följande uppgifter användas som sökbegrepp:
1. nuvarande och tidigare efternamn, förnamn, kön, födelsedatum, födelseort och födelseland,
2. nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid födseln,
3. resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet, dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
4. huvuddestination och den planerade vistelsens varaktighet,
5. syftet med resan,
6. planerad ankomst och avresedag,
7. planerad gränsövergång för första inresa eller transiteringsväg,
8. bostad,
9. fingeravtryck, 10. typ av visering och viseringsmärkets nummer, och 11. den person som bjudit in eller åtagit sig att stå för sökandens levnadskostnader under vistelsen.
3 § Personuppgifter som har hämtats från VIS får behandlas för det ändamål som uppgifterna hämtades för. De får också behandlas för att utreda eller beivra brott i det enskilda fall som sökningen avsåg.
4 § Det är förbjudet att till tredjeland eller en internationell organisation överföra eller göra tillgängliga sådana personuppgifter som har hämtats från VIS och som har lagts in i systemet av en annan stat.
Detta är dock tillåtet i brådskande fall om
1. de villkor för sökning som anges i 1 § andra stycket är uppfyllda,
2. det är förenligt med svenska intressen att uppgifterna lämnas ut,
3. den stat som har lagt in uppgifterna i systemet samtycker till det, och
4. förutsättningarna i 33 och 34 §§personuppgiftslagen (1998:204) är uppfyllda.
5 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet.
10 kap. Uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA
1 § Vid samarbete enligt avtalet med USA får ett amerikanskt kontaktställe trots 33 § personuppgiftslagen (1998:204) medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag
är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.
Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA.
1. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2. Genom lagen upphävs lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
3. Genom lagen utgår lagen (2016:484) om ändring i lagen om internationellt polisiärt samarbete.
2.2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap.3 och 5 §§brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §1
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som
1 Senaste lydelse 2014:407.
bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
5 §2
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har meddelat förordnande om det.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse.
2 Senaste lydelse 2010:636.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall1ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Bilaga
2
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ Fysiska personer ------------------------------------------------------------------------- 51. Europeiska universitetsinstitutet
Företrädare för de fördragsslutande staterna och deras rådgivare, företrädare för Europeiska gemenskaperna, personal vid institutet inklusive familjemedlemmar och andra personer som är knutna till institutet
Konventionen om grundandet av ett europeiskt universitetsinstitut av den 19 april 1972
52. Europol
Europols direktör, biträdande direktörer och personal
Rådets beslut av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol)
53. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Domstolens ledamöter, dess kanslichef och biträdande kanslichef
Protokoll nr 6 den 5 mars 1996 till den allmänna överenskommelsen om Europarådets privilegier och immunitet
-------------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ Fysiska personer ------------------------------------------------------------------------- 51. Europeiska universitetsinstitutet
Företrädare för de fördragsslutande staterna och deras
Konventionen om grundandet av ett europeiskt universitetsinstitut av den
1 Lagen omtryckt 1994:717. 2 Senaste lydelse 2016:820 (jfr 2016:821). Ändringen innebär att innehållet i punkten 52 tas bort.
rådgivare, företrädare för Europeiska gemenskaperna, personal vid institutet inklusive familjemedlemmar och andra personer som är knutna till institutet
19 april 1972
52. –
–
–
53. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Domstolens ledamöter, dess kanslichef och biträdande kanslichef
Protokoll nr 6 den 5 mars 1996 till den allmänna överenskommelsen om Europarådets privilegier och immunitet
-------------------------------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2.4. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
2 §1
Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i 1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,
2. lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8. lagen (1998:620) om belastningsregister,
9. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10. lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, och
12. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
1 Senaste lydelse 2015:917.
2.5. Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § polisdatalagen (2010:361) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §1
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
1 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2014:597.
2.6. Förslag till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § kustbevakningsdatalagen (2012:145) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som rör:
1. brottsbekämpning,
2. övrig sjöövervakning,
3. räddningstjänst,
4. samordning av civila behov av sjöövervakning och förmedling av civil sjöinformation, och
5. internationellt samarbete. Lagen gäller emellertid endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2.7. Förslag till lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån
Härigenom föreskrivs att lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphöra att gälla den 2 juli 2017.
2.8. Förslag till lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § tullbrottsdatalagen (2017:000) ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2016/17:91 Tullbrottsdatalag
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem. Om det i de författningar som anges i första och andra styckena finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
3. Ärendet och dess beredning
Vid ett möte i rådet för rättsliga och inrikes frågor i juni 2007 träffades en politisk överenskommelse om ett utkast till ett rådsbeslut om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, det s.k. Prümrådsbeslutet. Regeringen föreslog i propositionen Godkännande av Prümrådsbeslutet (prop. 2007/08:83) att riksdagen skulle godkänna utkastet. Några lagförslag presenterades inte. Det lämnades dock en beskrivning av på vilka sätt rådsbeslutet bedömdes kräva lagändringar. Riksdagen godkände utkastet (bet. 2007/08:JuU20, rskr. 2007/08:197).
Rådet antog Prümrådsbeslutet i juni 2008 (rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet). Rådsbeslutet i dess lydelse på svenska finns i bilaga 1.
Vid sidan av Prümrådsbeslutet antog rådet i juni 2008 även ett rådsbeslut om ett förbättrat samarbete i krissituationer mellan medlemsstaternas särskilda insatsgrupper, det s.k. Atlasrådsbeslutet (rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper). Atlasrådsbeslutet är inte tvingande i någon del och har därför inte förelagts riksdagen för godkännande. Rådsbeslutet i dess lydelse på svenska finns i bilaga 2.
I april 2009 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att med utgångspunkt i bl.a. de möjligheter till samarbete som ges i Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet överväga dels på vilket sätt den svenska polisen bör kunna ta emot hjälp från utländska brottsbekämpande myndigheter med insatser som kan innebära myndighetsutövning mot enskilda, dels vad som bör gälla när svenska tjänstemän deltar i insatser av motsvarande slag utomlands (dir. 2009:36).
I april 2011 överlämnande utredningen betänkandet Utökat polissamarbete i Norden och EU (SOU 2011:25). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och utredningens lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2011/02876/L4).
Under beredningen av betänkandet framkom det att utredningens förslag behövde ändras och kompletteras i en sådan utsträckning att ett nytt underlag måste tas fram och remitteras. Inom Justitiedepartementet utarbetades därför promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater (Ds 2016:13). Förutom samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet behandlar promemorian författningsändringar med anledning av att Europaparlamentet och rådet i maj 2016 antagit den s.k. Europolförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning [Europol] och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF). Europolförordningen i dess lydelse på svenska finns i bilaga 6. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 7 och promemorians lagförslag finns i bilaga 8.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2016/03881/L4).
För att komplettera beredningsunderlaget ytterligare togs därefter en promemoria (i det följande benämnd den kompletterande promemorian) fram inom Justitiedepartementet med förslag på vissa ändringar i promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater. Den kompletterande promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av den kompletterande promemorian finns i bilaga 10 och den kompletterande promemorians lagförslag finns i bilaga 11. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 12. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2016/08292/L4).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 19 januari 2017 att hämta in Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 13. Lagrådets yttrande finns i bilaga 14. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitten 6.2 och 10.2 och i författningskommentaren. Vissa redaktionella och språkliga ändringar har gjorts i förhållande till förslagen i lagrådsremissen.
4. Det nuvarande samarbetet
Inom EU och Norden finns ett etablerat och väl fungerande samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter. Inom EU har tyngdpunkten generellt legat på ökade möjligheter att utbyta information, på rättsliga instrument inom området för internationell rättslig hjälp och på att brottsutredande myndigheter i olika medlemsstater ska kunna arbeta tillsammans i gemensamma utredningsgrupper. De samarbetsformer som har utvecklats innebär i större utsträckning än tidigare att de brottsbekämpande myndigheterna har direktkontakter och möjlighet att fördjupa det operativa samarbetet genom gemensamma insatser på olika områden.
När det gäller polissamarbete består samarbetet till stor del av uppgiftsutbyte. Samarbete som består i att polismän tjänstgör i en annan stat än den egna används mera restriktivt. Utgångspunkten enligt svensk rätt är att rättskipnings- och förvaltningsuppgifter, däribland polisuppgifter, sköts av svenska myndigheter. Utländska polismän får i princip inte bedriva polisverksamhet här annat än i form av biträde åt svensk polis, och alltid i närvaro av svenska polismän (se JO 2005/06 s. 113 f.). Regler om ett mer långtgående samarbete finns dock för Schengensamarbetet och samarbetet i Öresundsregionen.
4.1. Schengensamarbetet
Den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital är grundstenen i EU:s regelverk för den inre marknaden. I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer ingick Belgien, Tysk-
land, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna 1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontrollerna vid de gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rättsliga samarbetet mellan staterna. Avtalet ingicks i Schengen i Luxemburg och kallas därför Schengenavtalet.
Schengenavtalet kompletteras av en tillämpningskonvention, kallad Schengenkonventionen, som trädde i kraft i mars 1995. Konventionen innehåller bestämmelser om praktiska åtgärder för att fullt ut uppnå avtalets syfte. De gäller bl.a. kontroll vid yttre gränser, en gemensam viseringspolitik och ett utvecklat polisiärt och rättsligt samarbete.
I samband med att Amsterdamfördraget trädde i kraft i maj 1999 införlivades Schengenregelverket med EU-rätten. Schengenstaterna har därefter fortsatt sitt samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar. Det har skett i enlighet med bestämmelserna i det s.k. Schengenprotokollet som finns fogat till Amsterdamfördraget.
Att Schengensamarbetet numera utgör en del av EU-regelverket innebär att alla stater som ansluter sig till EU samtidigt ansluter sig till Schengensamarbetet. Schengenregelverket är dock uppdelat i två kategorier – en som innehåller bestämmelser som nya medlemsstater måste tillämpa direkt vid anslutningen och en som omfattar bestämmelser som de nya medlemsstaterna får börja tillämpa först vid en senare tidpunkt som rådet beslutar om. För närvarande deltar 22 av EU:s 28 medlemsstater fullt ut i samarbetet. Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz, som inte är medlemmar i EU, har genom associationsavtal anslutit sig till samarbetet och deltar fullt ut i detta.
Det polisiära samarbetet inom Schengen är en del av de kompensatoriska åtgärder som ska motverka negativa konsekvenser av att rutinmässiga personkontroller vid de inre gränserna inte får förekomma mellan Schengenstaterna. Samarbetet omfattar både uppgiftsutbyte och operativ samverkan. Det direkt operativa samarbetet omfattar bl.a. gränsöverskridande övervakning och förföljande, som för svensk del regleras i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
Gränsöverskridande övervakning regleras i 4 § lagen om internationellt polisiärt samarbete och ger utländska tjänstemän rätt att fortsätta en pågående övervakning in i Sverige över alla typer av territorialgränser. Det krävs att det i den andra staten pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning och att en behörig svensk myndighet samtycker till gränsöverskridandet. I brådskande fall får dock övervakningen fortsätta utan föregående samtycke, om den utländska utredningen avser misstanke om vissa allvarliga brott. I ett sådant fall ska gränsöverskridandet anmälas till en behörig svensk myndighet så snart det kan ske och ska den utländska myndigheten utan dröjsmål begära bistånd i utredningen. Gränsöverskridande övervakning ska upphöra om en behörig svensk myndighet begär det eller, om det rör sig om övervakning utan föregående samtycke, om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande regleras i 5–8 §§ lagen om internationellt polisiärt samarbete och innebär att utländska tjänstemän får förfölja en person som flyr in i Sverige över en landsgräns. Det krävs att den flyende har tagits på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning eller att han eller hon har rymt
från häkte eller fängelse. Som huvudregel krävs samtycke från en behörig svensk myndighet innan gränsen passeras. Förföljande får ske utan föregående samtycke i brådskande fall eller om svenska tjänstemän inte kunnat ta över förföljandet i tid. De utländska tjänstemännen ska i ett sådant fall anhålla om bistånd från en behörig svensk myndighet senast när gränsen passeras. Gränsöverskridande förföljande ska upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Vid gränsöverskridande förföljande får utländska tjänstemän stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera den flyende. De får också kroppsvisitera den omhändertagne av säkerhetsskäl eller för att söka efter vissa föremål samt omhänderta samma slags föremål och belägga den omhändertagne med handfängsel.
Skyldigheter, straffrättsligt ansvar och skydd samt skadestånd vid gränsöverskridande övervakning och förföljande regleras i 11–13 §§ lagen om internationellt polisiärt samarbete. Utländska tjänstemän som utövar befogenheter enligt lagen ska följa svensk rätt och instruktioner som meddelas av behöriga svenska myndigheter. Tjänstevapen får användas bara i nödvärnssituationer. Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt lagen omfattas av brottsbalkens regler om tjänstemäns särskilda straffrättsliga skydd och ansvar. Beträffande skadestånd gäller att den svenska staten ska ersätta personer som har orsakats skada i Sverige av en utländsk tjänsteman i samband med att han eller hon utfört en uppgift enligt lagen.
4.2. Samarbetet i Öresundsregionen
Den svenska och danska polisen har länge haft ett omfattande samarbete. När Öresundsförbindelsen öppnades för trafik ökade behovet av samarbete ytterligare. Avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen kompletterar Schengenkonventionen och syftar till att stärka samarbetet mellan myndigheter som har polisiära uppgifter och därigenom avvärja hot mot den allmänna ordningen och säkerheten samt till att förebygga och beivra brott.
Även samarbetet i Öresundsregionen regleras i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Regleringen, som finns i 9 och 10 §§, innebär att danska polismän på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen har samma befogenheter som svenska polismän att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten. Regleringen innebär vidare att danska polismän får genomföra förföljanden i fler fall än enligt Schengenregelverket. Ett förföljande får fortsätta in i Sverige för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk eller dansk rätt. Förföljande får också ske bl.a. av en person som avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. En annan skillnad i förhållande till Schengenregelverket är att danska polismän även får inleda ett förföljande på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen.
De bestämmelser om skyldigheter, straffrättsligt ansvar och skydd samt skadestånd som gäller vid gränsöverskridande övervakning och förfölj-
ande enligt Schengenregelverket (se avsnitt 4.1) gäller även för samarbetet i Öresundsregionen.
5. Nya möjligheter till samarbete
5.1. Prümrådsbeslutet
Prümrådsbeslutet innehåller både obligatoriska och frivilliga bestämmelser. De obligatoriska bestämmelserna har redan genomförts i svensk rätt. De frivilliga bestämmelserna, som behandlas nedan, har däremot inte genomförts.
Artikel 17 innehåller bestämmelser om gemensamma insatser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller förebygga brott. Enligt artikel 17.1 kan de behöriga myndigheter som medlemsstaterna utser i dessa syften inrätta gemensamma patruller och genomföra andra gemensamma insatser där tjänstemän från andra medlemsstater deltar i insatser på en annan medlemsstats territorium.
Enligt artikel 17.2 får den stat där insatserna äger rum (värdstaten) i enlighet med sin lagstiftning och med den utsändande statens medgivande, ge andra medlemsstaters tjänstemän rätt att utöva verkställande befogenheter i samband med gemensamma insatser. Värdstaten får också, när det är tillåtet enligt dess nationella lagstiftning, bevilja utländska tjänstemän rätt att utöva verkställande befogenheter i enlighet med den utsändande medlemsstatens lagstiftning. Verkställande befogenheter får endast utövas under överinsyn av och i regel i närvaro av värdstatens tjänstemän. De utländska tjänstemännen ska lyda under lagstiftningen i värdstaten, som även ska ansvara för deras handlingar.
I artiklarna 17.3 och 17.4 anges att utländska tjänstemän ska iaktta de anvisningar som meddelas av värdstatens behöriga myndighet och att medlemsstaterna ska lämna förklaringar i vilka de praktiska aspekterna av samarbetet fastställs.
Artikel 18 innehåller bestämmelser om bistånd i vissa situationer. Vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor med gränsöverskridande verkningar ska medlemsstaternas behöriga myndigheter bl.a., på begäran av den stat där situationen uppstått, i den mån det är möjligt sända tjänstemän, specialister och rådgivare samt ställa nödvändig utrustning till förfogande (artikel 18 c). Artikeln är frivillig såvitt avser Sveriges möjlighet att ta emot bistånd, men tvingande när det gäller Sveriges skyldighet att lämna bistånd. En reglering för den senare situationen finns i 3 kap.3 och 4 §§ förordningen (2010:705) om internationellt polisiärt samarbete.
I artikel 19.1 regleras vilken utrustning som får medföras av tjänstemän som deltar i insatser på en annan medlemsstats territorium i enlighet med artiklarna 17 och 18. Tjänstemännen får använda sin nationella tjänsteuniform. De får också inneha tjänstevapen, ammunition och övrig nödvändig utrustning i enlighet med sitt eget lands nationella lagstiftning.
Värdstaten får dock förbjuda de utländska tjänstemännen att medföra vissa tjänstevapen, viss ammunition eller viss annan utrustning.
Enligt artikel 19.2 ska medlemsstaterna i förklaringar ange de tjänstevapen, den ammunition och den utrustning som endast får användas i nödvärn för att skydda sig själv eller andra. Tjänstemän som leder insatsen för värdstatens räkning får, i enskilda fall och i enlighet med den nationella lagstiftningen, medge användning även i andra fall. Vid all användning av tjänstevapen, ammunition och övrig utrustning ska värdstatens lagstiftning iakttas. Myndigheterna i respektive medlemsstat ska underrätta varandra om vilken utrustning som är tillåten och vilka villkor som gäller för användning av den.
Samma trafikregler som gäller för värdstatens tjänstemän ska enligt artikel 19.3 gälla för utländska tjänstemän som använder motorfordon på en annan medlemsstats territorium i samband med åtgärder enligt rådsbeslutet.
Enligt artikel 19.4 ska medlemsstaterna i förklaringar fastställa de praktiska aspekterna i samband med användningen av utrustning.
Enligt artikel 20 är värdstaten skyldig att skydda och bistå tjänstemän från andra medlemsstater på samma sätt som sina egna.
I artikel 21 anges vad som ska gälla i fråga om skadeståndsansvar. Regleringen skiljer sig åt beroende på om det rör sig om en gemensam insats enligt artikel 17 eller en biståndsinsats enligt artikel 18. När utländska tjänstemän verkar i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 17 ska tjänstemännens hemstat ansvara för skador som de orsakar under insatsen, i enlighet med lagstiftningen i värdstaten (artikel 21.1). Värdstaten ska dock träda in i hemstatens ställe och ersätta skadelidanden enligt de villkor som gäller för skador som förorsakats av dess egna tjänstemän (artikel 21.2). Värdstaten ska få ersättning av hemstaten för utbetald ersättning om ersättningen avser skador på någon person (artikel 21.3). När utländska tjänstemän verkar i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 18 ska värdstaten ansvara i enlighet med sin lagstiftning för skador som tjänstemännen orsakar under insatsen (artikel 21.4). Värdstaten får begära ersättning av hemstaten för skadestånd som betalats ut om skadan vållats av grov oaktsamhet eller avsiktlig försummelse (artikel 21.5). Vid insatser enligt artikel 17 ska medlemsstaterna avstå från att kräva ersättning för skador som den har lidit av en annan medlemsstat (artikel 21.6).
Tjänstemän som verkar på en annan medlemsstats territorium ska i straffrättsligt hänseende jämställas med värdstatens egna tjänstemän (artikel 22). Detta gäller såväl i fråga om brott som tjänstemännen själva begår som brott som begås mot dem.
Tjänstemän som verkar på annan stats territorium ska i tjänsterättsligt hänseende omfattas av den tillämpliga lagstiftningen i sin hemstat. Detta gäller särskilt beträffande disciplinära bestämmelser (artikel 23).
Huvudregeln är att varje stat ska svara för sina egna driftskostnader vid tillämpningen av Prümrådsbeslutet (artikel 34). I särskilda fall får de berörda staterna dock komma överens om en annan fördelning av kostnaderna.
Rådets generalsekretariat har tagit fram en handbok om gränsöverskridande insatser enligt bl.a. Prümrådsbeslutet (Handbok om gränsöver-
skridande insatser, 10505/4/09 REV 4 ENFOPOL 157 ENFOCUSTOM 55 CRIMORG 90 COMIX 465).
5.2. Genomförandebeslutet
Det s.k. genomförandebeslutet (rådets beslut 2008/616/RIF av den 23 juni 2008 om genomförande av beslut 2008/615/RIF om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet) innehåller bestämmelser för det administrativa och tekniska genomförandet av Prümrådsbeslutet. Bestämmelser för gemensam patrullering och andra gemensamma insatser finns i artikel 17 i genomförandebeslutet. Enligt artikeln får initiativ till gemensamma insatser tas av de myndigheter som pekats ut som behöriga i respektive medlemsstat. En eller flera kontaktpunkter, som andra medlemsstater kan vända sig till, ska utses av varje stat. Innan en specifik insats inleds ska de behöriga myndigheterna skriftligen eller muntligen vidta arrangemang, som till exempel kan avse bl.a. insatsens specifika syfte, det bistånd som ska tillhandahållas, de tjänstemän som ska delta i insatsen och de befogenheter som utländska tjänstemän ska få utöva.
5.3. Atlasrådsbeslutet
Atlasrådsbeslutet har sin grund i Atlasnätverket, som är ett samarbete mellan medlemsstaternas särskilda insatsgrupper och har som övergripande syfte att genom kontinuerlig samverkan, informationsutbyte och gemensam utveckling öka och likställa förmågan att bekämpa terroristattacker och grov organiserad brottslighet.
Atlasrådsbeslutet kompletterar Prümrådsbeslutet och är frivilligt för medlemsstaterna att genomföra. I beslutet fastställs allmänna regler och villkor som möjliggör att en medlemsstats särskilda insatsgrupper lämnar bistånd eller opererar på en annan medlemsstats territorium för att hantera en krissituation. De praktiska detaljer och genomförandebestämmelser som kompletterar beslutet ska fastställas direkt i samråd mellan de berörda medlemsstaterna (artikel 1).
Atlasrådsbeslutets tillämpningsområde avgränsas genom definitionen av krissituation. Med krissituation avses varje situation i en medlemsstat där de behöriga myndigheterna har rimlig anledning att förmoda att det föreligger ett brott som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner i den medlemsstaten, särskilt sådana situationer som avses i artikel 1.1 i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (artikel 2 b). För att hantera en sådan krissituation kan en medlemsstat begära bistånd av en särskild insatsgrupp från en annan medlemsstat. En särskild insatsgrupp definieras som en brottsbekämpande enhet som har hanteringen av krissituationer som en specialuppgift (artikel 2 a). Med förbehåll för en överenskommelse mellan de berörda staterna kan biståndet bestå av tillhandahållande av utrustning eller expertis eller av genomförande av operationer (artikel 3). Det finns ingen skyldighet att
vare sig begära eller tillhandahålla bistånd enligt rådsbeslutet, som alltså bygger på frivillighet.
Vid operationer på en annan medlemsstats territorium ska tjänstemännen i en bistående särskild insatsgrupp bemyndigas att agera i en stödfunktion och vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att lämna det begärda biståndet. Tjänstemännen ska verka på den ansökande statens ansvar och under dess bemyndigande och ledning. De ska agera både i enlighet med den ansökande statens lagstiftning och inom ramen för sina befogenheter enligt sitt lands nationella lagstiftning (artikel 3.3).
Enligt artikel 4 ska artiklarna 21.4, 21.5 och 22 i Prümrådsbeslutet om civilrättsligt och straffrättsligt ansvar tillämpas när tjänstemän från en medlemsstat opererar i en annan medlemsstat eller när utrustning används enligt Atlasrådsbeslutet.
Den ansökande medlemsstaten ska ansvara för de driftskostnader som den anmodade medlemsstatens särskilda insatsgrupper ådrar sig i samband med tillämpningen av artikel 3, om inte de berörda medlemsstaterna kommit överens om något annat (artikel 6).
Den handbok om gränsöverskridande insatser som rådets generalsekretariat har tagit fram (se avsnitt 5.1) gäller även insatser enligt Atlasrådsbeslutet.
5.4. Genomförandet av Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet i Danmark, Finland och Norge
De nya möjligheter till samarbete som ges genom Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet torde främst vara aktuella i förhållande till våra nordiska grannländer. Därför lämnas här en kort redogörelse för genomförandet av rådsbesluten i de länderna.
Danmark har genomfört både Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Det har inte införts några nationella bestämmelser som reglerar det egentliga samarbetet men däremot bestämmelser om t.ex. straffrättsligt ansvar och skydd samt skadestånd. Enligt de danska förarbetena kommer samarbetet att ske under dansk ledning och utländska tjänstemän kommer inte på egen hand att utöva befogenheter på danskt territorium (se 2007/2 LSF 77).
Finland har genomfört Prümrådsbeslutet. Enligt 2 § lagen om genomförande av vissa bestämmelser i rådets beslut om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet (1207/2011), gäller bl.a. att utländska tjänstemän som deltar i gemensamma insatser har rätt att i enlighet med en finländsk polismans anvisningar utöva sådana ”polisbefogenheter” som polismannen med stöd av sin behörighet anvisar, och att under en finsk polismans uppsikt använda sådana ”maktmedel” som polismannen med stöd av sina befogenheter bemyndigar honom eller henne att använda.
Den finska regeringen föreslog i juni 2016 att även Atlasrådsbeslutet ska genomföras i finsk rätt (se RP 107/2016 rd). Samtidigt föreslogs vissa ändringar av reglerna om samarbete enligt Prümrådsbeslutet.
Norge har undertecknat ett avtal med EU om anslutning till Prümrådsbeslutet. Något liknande avtal har inte undertecknats avseende Atlasråds-
beslutet. I februari 2016 föreslog den norska regeringen att Stortinget skulle samtycka till associationsavtalets ingående. När det gäller operativt samarbete anges i propositionen att det kan finnas ett behov av att ge utländska tjänstemän befogenheter vid gemensamma insatser, och att den norska polislagen ger stöd för det (se prop. 54 S [2015–2016]). Enligt de aktuella bestämmelserna i polislagen kan utländska tjänstemän undantagsvis ges ”politimyndighet”, som då ska vara begränsad i tid eller till närmare bestämda ”saker eller funksjoner” (se 20 och 20 a §§ lov 4. august 1995 nr. 53 om politiet). I juli 2016 samtyckte Stortinget till avtalets ingående.
6. En utökning av samarbetet
6.1. Ett genomförande av Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Regeringens bedömning: Prümrådsbeslutets och Atlasrådsbeslutets bestämmelser om operativt polissamarbete bör genomföras i svensk rätt.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Rikspolisstyrelsen anför att ett utökat samarbete kan stärka den svenska polisens uthållighet i särskilt krävande situationer, ge förutsättningar för att stärka den polisiära närvaron i glesbefolkade områden och ge bättre tillgång till särskild kompetens. Ekobrottsmyndigheten anser att ett utökat samarbete skulle vara en naturlig följd av det samarbete som redan förekommer men att det är viktigt att det tydligt framgår för enskilda bl.a. vilka befogenheter utländska tjänstemän har. Brottsförebyggande rådet anför att utredningen inte tillräckligt kartlägger polisens behov av stöd och inte heller analyserar om behovet kan tillgodoses utan att myndighetsutövning överlämnas till utländska tjänstemän. Enligt Polisförbundet saknas det tillräckliga skäl för ett samarbete som innebär att utländska tjänstemän får utöva myndighet mot enskilda. Förbundet anser att ett sådant samarbete skulle kräva ett likformande av lagstiftningen och polisverksamheten i de samarbetande staterna samt att polisarbetet kan försvåras av kulturella och språkliga skillnader.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Brottsförebyggande rådet anser att behovet av utökade samarbetsmöjligheter fortfarande framstår som oklart men menar att det ändå är rimligt att införa sådana möjligheter. Enligt rådet är det ofrånkomligt men problematiskt att det vid ett utökat samarbete kan uppstå situationer där enskilda utsätts för tvång av tjänstemän som inte talar svenska. Polisförbundet är positivt till nya samarbetsmöjligheter men menar att frågor vad gäller bl.a. utbildning och kommu-
nikation måste lösas innan möjligheterna införs. Sveriges advokatsamfund konstaterar att synen på polisen och polisarbete skiljer sig åt i olika stater och menar att skillnader beträffande utbildning, metoder och bedömningar utgör riskfaktorer om utländska tjänstemän ska utöva myndighet i Sverige. Diskrimineringsombudsmannen anser att ett utökat samarbete skulle försvaga skyddet mot diskriminering eftersom utländska tjänstemän inte kommer att omfattas av diskrimineringslagens (2008:567) bestämmelser.
Skälen för regeringens bedömning: De svenska brottsbekämpande myndigheterna ska som utgångspunkt klara av sina uppdrag på egen hand. Polisen ska därmed vara dimensionerad, utrustad och tränad för att i alla delar av landet klara av alla uppgifter som den ansvarar för.
Den ökade rörligheten över gränserna och behovet av skydd mot terroristattentat och annan grov brottslighet ställer samtidigt allt större krav på internationell samverkan. Den svenska polisen kan samarbeta operativt med utländska myndigheter redan i dag. Vid samarbetet får utländska tjänstemän – om man bortser från de undantagsregler som finns för Schengensamarbetet och samarbetet i Öresundsregionen (se avsnitt 4) – dock inte vidta några åtgärder som innefattar myndighetsutövning.
Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ger nya möjligheter till operativt samarbete med andra stater. Samarbetet ska ske efter förfrågan från värdstaten och i den statens intresse. Avsikten är att medlemsstaterna ska kunna bistå varandra i olika situationer. Om rådsbesluten genomfördes i svensk rätt skulle den svenska polisen t.ex. kunna patrullera gränsnära områden tillsammans med myndigheter från våra grannländer. Polisen skulle också kunna spana mot gränsöverskridande brottslighet tillsammans med utländska myndigheter och ta hjälp av dem vid större händelser – t.ex. idrottsevenemang, politiska möten, demonstrationer och festivaler – och vid terroristattentat.
Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet kan utländska tjänstemän ges verkställande befogenheter, ett begrepp som omfattar åtgärder som enligt svenskt synsätt utgör myndighetsutövning. Polisens verksamhet och ingripanden utgör i stor utsträckning myndighetsutövning. För att utländska tjänstemän ska kunna vara något verkligt stöd för svensk polis måste de därför kunna utföra åtgärder som innefattar myndighetsutövning. Utländska tjänstemän måste vidare få utföra sådana åtgärder för att kunna skydda sig själva och sina svenska kollegor i de utsatta situationer som kan uppkomma.
En viktig utgångspunkt när ett genomförande av Prümrådsbeslutets och Atlasrådsbeslutets bestämmelser om operativt samarbete övervägs är att den svenska polisen, som anges ovan, som huvudregel ska klara av sitt uppdrag på egen hand. Ett utökat samarbete ska inte förändra polisens uppdrag. Enligt regeringen bör utökade samarbetsmöjligheter därför vara ett komplement, främst för situationer där uppdraget kan utföras på ett bättre sätt genom internationellt samarbete.
En annan viktig utgångspunkt är att rättssäkerhet och kvalitet inte ska försämras om bestämmelserna genomförs. Ett utökat samarbete bör därför inte ske med stater som har en syn på polisarbete som skiljer sig för mycket från vår egen. Särskilt i förhållande till våra nordiska grannländer skulle ett utökat samarbete utgöra en utveckling av ett redan förekommande och väl fungerande samarbete. Även i förhållande till dessa länder
krävs dock noggranna förberedelser innan nya samarbetsmöjligheter kan utnyttjas, och svenska och utländska myndigheter måste t.ex. ha haft en dialog om hur samarbetet ska gå till och ha skapat rutiner för detta.
Ett utökat samarbete måste även i övrigt utformas så att grundläggande principer om rättssäkerhet och den enskildes rättigheter kan upprätthållas. Utländska tjänstemän som medverkar i samarbetet måste därför stå under svensk ledning, och deras användning av våld eller tvång måste ske inom ramen för de regler som gäller för den svenska polisen. Tjänstemännen måste vidare ges kunskaper om både de regler och arbetsmetoder som tillämpas i Sverige.
Språkliga skillnader, som uppmärksammas av några remissinstanser, är inget absolut hinder mot ett genomförande av bestämmelserna. Enligt regeringen måste dock utländska tjänstemän ha vissa språkkunskaper för att kunna bedömas som lämpliga för ett mer aktivt deltagande i samarbetet.
Liksom vid annat mellanstatligt samarbete kan man inte kräva att alla regler som gäller för svenska myndigheter också ska gälla för de utländska myndigheter med vilka samarbete sker. Att utländska tjänstemän, som Diskrimineringsombudsmannen påpekar, inte omfattas av diskrimineringslagen är enligt regeringen därför inte ett avgörande argument mot ett utökat samarbete.
Om Prümrådsbeslutets och Atlasrådsbeslutets bestämmelser om operativt samarbete genomförs i svensk rätt kan utländska tjänstemän förstärka den svenska polisens förmåga på ett helt annat sätt än i dag. Regeringen anser därför att bestämmelserna bör genomföras. Genomförandet bör ske med beaktande av de utgångspunkter som anges ovan. Närmare förslag på hur detta kan ske lämnas i avsnitten 7–9.
6.2. En ny lag om internationellt polisiärt samarbete
Regeringens förslag: Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ska regleras i en ny lag som ersätter lagen om internationellt polisiärt samarbete. Till den nya lagen ska bestämmelserna i den nu gällande lagen om internationellt polisiärt samarbete föras över.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens utan innebär att samarbetet ska regleras i den nu gällande lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Datainspektionen anför att EU:s kommande dataskyddsreform bör beaktas i det fortsatta arbetet. Polismyndigheten anser att bestämmelserna om gränsöverskridande övervakning bör ändras.
Skälen för regeringens förslag
Lagen om internationellt polisiärt samarbete bör ersättas av en ny lag
Vid operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän kunna utföra uppgifter som innefattar myndighetsutövning. För att detta ska vara möjligt krävs en reglering i lag. En sådan reglering krävs också t.ex. för att tjänstemännen ska kunna jämställas med svenska tjänstemän när det gäller straffrättsligt skydd och ansvar samt skadestånd.
I svensk rätt regleras internationellt polissamarbete till stor del i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Vid lagens tillkomst uttalade regeringen att det var lämpligt att i så stor utsträckning som möjligt samla regler om internationellt polissamarbete i lagen, som därför gjordes tillämplig dels på stater som deltar i Schengensamarbetet och medlemsstater i EU som ansluter sig till detta samarbete, dels på annat konventionsbaserat internationellt polissamarbete (se prop. 1999/2000:64 s. 84).
Från början innehöll lagen främst bestämmelser om operativt samarbete inom Schengen och i Öresundsregionen. Därefter har det i lagen förts in bestämmelser som genomför olika EU-rättsakter. Det gäller bestämmelser om uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet (prop. 2009/10:177 och 2010/11:129) och CBE-direktivet (prop. 2013/14:65 och 2015/16:24) samt tillgång till uppgifter enligt VIS-rådsbeslutet (prop. 2014/2015:82). Det har även förts in bestämmelser som genomför ett avtal med USA om informationsutbyte (se prop. 2015/16:96).
Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet bör regleras i samma författning som det operativa samarbete som kan ske i dag. Om bestämmelserna om samarbetet togs in i lagen om internationellt polisiärt samarbete med den uppbyggnad lagen har i dag skulle regleringen dock bli svåröverskådlig. Det finns därför skäl att se över lagens struktur. Eftersom en ny struktur bör införas (se nedan), bör lagen om internationellt polisiärt samarbete ersättas av en ny lag med samma namn. Till den nya lagen ska bestämmelserna i den nuvarande lagen föras över. Bestämmelserna ska förenklas, moderniseras och anpassas till den nya lagens uppbyggnad.
Ändringar i förhållande till den nu gällande lagen
Internationellt polissamarbete delas ofta upp i operativt samarbete och uppgiftsutbyte. Uppgiftsutbyte innefattar då även den typ av samarbete som sker genom tillgång till uppgifter. Uppdelningen i operativt samarbete och uppgiftsutbyte finns inte i den nuvarande lagen. För att göra den nya lagen överskådlig och lätt att tillämpa bör indelningen dock införas där. Operativt samarbete och uppgiftsutbyte ska således regleras var för sig i lagen, och samarbete enligt olika rättsakter som huvudregel i separata kapitel.
Enligt 1 § i den nu gällande lagen tillämpas den på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra medlemsstater i Europeiska unionen samt Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein, i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i
lagen. Det anmärks dock att lagens föreskrifter om användningsbegränsningar gäller även i förhållande till andra än de angivna staterna.
Alla stater som anges i 1 § deltar inte i samtliga samarbeten som regleras i den nuvarande lagen. Det kan, som det ovan berörda avtalet med USA illustrerar, förekomma att Sverige ingår överenskommelser om samarbete med andra än EU- och Schengenstater. Dessutom är bestämmelserna om användningsbegränsningar generellt tillämpliga. Mot denna bakgrund bör tillämpningsområdet anges på ett nytt sätt i den nya lagen.
Regeringen anser att det bör anges att den nya lagen tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Lagrådet anför att formuleringen ger intrycket att lagen ska tillämpas på vilken internationell överenskommelse som helst, under förutsättning att Sverige i överenskommelsen gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Även om den nya lagen främst ska tillämpas på samarbete enligt vissa i lagen omnämnda överenskommelser innehåller den, i likhet med den nuvarande lagen, bestämmelser om användningsbegränsningar som ska tillämpas vid samarbete enligt överenskommelser som inte räknas upp i lagen. Regeringen anser därför att det finns skäl att hålla fast vid förslaget i den här delen.
CBE-direktivet, som definieras i 2 § i den nu gällande lagen, behöver definieras även i den nya lagen. Eftersom Lagrådet efterlyser skäl för den hänvisningsteknik som valts kan det anges att tekniken – som innebär en hänvisning till direktivet i en viss lydelse – framstår som lämplig eftersom eventuella ändringar i direktivet bör föranleda överväganden om huruvida lagen om internationellt polisiärt samarbete behöver ändras.
Den nya lagen ska inte ändra förutsättningarna för gränsöverskridande övervakning eller förföljande inom ramen för Schengensamarbetet. Schengenkonventionen begränsar möjligheterna till gränsöverskridande övervakning utan föregående samtycke bl.a. genom att övervakningen ska ske inom ramen för en utredning som avser misstanke om ett sådant brott som räknas upp i artikel 40.7 i Schengenkonventionen. Med anledning av Lagrådets synpunkter i den här delen kan framhållas att det även i dessa fall förutsätts att brottet kan föranleda överlämnande eller utlämning (se även prop. 1999/2000:64 s. 168) samt att brotten beskrivs på samma sätt som i konventionen. När det gäller förutsättningarna för gränsöverskridande förföljande instämmer regeringen i Lagrådets synpunkt att uttryckssättet på bar gärning i färd med att begå ett brott framstår som tautologiskt och därför inte bör användas i den nya lagen.
Ett av de brott som anges i artikel 40.7 i Schengenkonventionen är olaglig människohandel. Polismyndigheten anför att brottet bör benämnas människohandel i den nya lagen. Enligt regeringens mening finns det dock inte skäl att avvika från formuleringen i den svenska översättningen av Schengenkonventionen, särskilt inte eftersom det i lagtexten direkt anges att de uppräknade brotten är sådana som sägs i artikel 40.7 i konventionen (jämför prop. 2002/03:66 s. 15).
Begreppsanvändningen bör ensas i den nya lagen. Bestämmelsen om användningsbegränsningar i 3 § i den nu gällande lagen avser enligt sin lydelse uppgifter eller bevisning som tagits emot för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller för att upp-
rätthålla allmän ordning och säkerhet. För att bättre överensstämma med utformningen av t.ex. bestämmelserna om sökningar i andra staters fingeravtrycks- och fordonsregister eller i informationssystemet för viseringar (se nedan), bör bestämmelsen ges en justerad lydelse enligt vilken den ska avse uppgifter eller bevisning som tagits emot för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
I den nuvarande lagens bestämmelser om sökningar i andra staters fingeravtrycks- och fordonsregister (19, 21 och 29 §§) används uttrycket förebygga brottslig verksamhet. I bestämmelsen om sökningar i informationssystemet för viseringar (24 §) används i stället – utan att någon betydelsemässig skillnad är avsedd – uttrycket förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Eftersom det senare uttryckssättet motsvarar hur polisens uppgift att förebygga brott numera beskrivs, t.ex. i 2 § polislagen (1984:387), bör det användas genomgående i den nya lagen.
I den nu gällande lagen används uttrycket mellanfolklig organisation i bestämmelserna om användningsbegränsningar (3 och 3 a §§) och uttrycket internationell organisation i bestämmelsen om överföring eller tillgängliggörande av personuppgifter som hämtas från informationssystemet för viseringar (27 §). Lagrådet anser att det bör klargöras om det är olika slags organisationer som avses i de paragrafer i förslaget som motsvarar 3 a § och 27 §. Med mellanfolklig organisation avses i vissa sammanhang bara organisationer som är rättssubjekt enligt folkrätten. Vid införandet av 3 a § angavs endast att begreppet även anses omfatta EU:s institutioner och myndigheter (se prop. 2009/10:177 s. 19). Begreppet internationell organisation förklarades inte vid införandet av 27 §. Bestämmelsen genomför dock en skyldighet enligt VIS-rådsbeslutet och internationell organisation ska därför ges samma innebörd som där. Man kan inte utgå från att innebörden helt överensstämmer med den innebörd mellanfolklig organisation har i förslaget.
Några ytterligare ändringar i lagen behandlas i avsnitten 9.1, 9.2 och 10.2.
Som Datainspektionen anför måste bestämmelserna i lagen om internationellt polisiärt samarbete ses över utifrån EU:s kommande dataskyddsreform. En sådan översyn görs dock i ett annat sammanhang.
7. Samarbete enligt Prümrådsbeslutet
7.1. Initiativ till samarbete
Regeringens förslag: Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära bistånd från utländska myndigheter enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet. Regeringen och Polismyndigheten ska även få begära bistånd från utländska myndigheter enligt artikel 18 i rådsbeslutet.
Bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska inte få lämnas av en utländsk särskild insatsgrupp.
Bistånd ska få begäras om det är lämpligt och för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Förslaget innehåller inget uttryckligt krav på att det ska vara lämpligt att begära bistånd och ingen begränsning av möjligheterna att samarbeta med utländska särskilda insatsgrupper enligt Prümrådsbeslutet.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Riksdagens ombudsmän konstaterar att förutsättningarna för samarbete är allmänt hållna och ifrågasätter om utredningens förslag är tillräckligt avvägt och preciserat för att läggas till grund för lagstiftning. Även Ekobrottsmyndigheten anser att en tydligare reglering vore önskvärd. Rikspolisstyrelsen menar att den närmare gränsen för vilket samarbete som ska få ske inte är helt klar.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Enligt förslaget ska bara Polismyndigheten kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet. Förslaget innehåller inget uttryckligt krav på att det ska vara lämpligt att begära bistånd och ingen begränsning av möjligheterna att samarbeta med utländska särskilda insatsgrupper enligt rådsbeslutet.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Säkerhetspolisen anser dock att även den myndigheten bör kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men innehåller ingen begränsning av möjligheterna att samarbeta med utländska särskilda insatsgrupper enligt Prümrådsbeslutet.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet
Artikel 17 i Prümrådsbeslutet gör det möjligt att begära bistånd från utländska brottsbekämpande myndigheter genom inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar. Gemensamma patruller är en form av gemensamma insatser, som i sin tur är en samlingsbeteckning för olika slags insatser som genomförs gemensamt av två eller flera medlemsstater och som innefattar att tjänstemän från en stat agerar på en annan stats territorium. Förutom patrullering kan gemensamma insatser avse t.ex. stöd vid större händelser eller spaning.
Bistånd enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet
Artikel 18 i Prümrådsbeslutet gör det möjligt att begära bistånd från utländska brottsbekämpande myndigheter vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar. Utländska myndigheter är skyldiga att tillmötesgå en sådan begäran och, i enlighet med sin nationella lagstift-
ning och i den mån det är möjligt, ge bistånd genom att sända tjänstemän och ställa nödvändig utrustning till förfogande.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet
Enligt utredningens förslag ska den svenska polisen kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet. Sedan förslaget överlämnades har polisen fått en ny organisation med två självständiga polisiära myndigheter, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Därmed uppkommer frågan om båda myndigheterna bör kunna bedriva samarbete enligt rådsbeslutet.
Promemorians förslag innebär att bara Polismyndigheten ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet. Avgränsningen motiveras inte men kan tyckas naturlig eftersom Polismyndigheten har huvudansvaret för operativa polisinsatser på fältet. Som Säkerhetspolisen konstaterar kan dock gemensamma insatser enligt artikel 17 i rådsbeslutet genomföras inom myndighetens verksamhetsområde. Insatserna skulle t.ex. kunna avse spaning mot brott eller säkerhetsarbete vid statsbesök och liknande händelser. Enligt regeringen bör därför både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt artikel 17. När det gäller artikel 18 i rådsbeslutet bör dock bara Polismyndigheten kunna bedriva samarbete med utländska myndigheter.
Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära bistånd
Ett initiativ till samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska tas på myndighetsnivå. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har bäst förutsättningar att bedöma det egna behovet av bistånd och bör därför ges en rätt att ta initiativ till samarbete. Det kan inte uteslutas att regeringen kan ha ett intresse av att initiera samarbete i vissa situationer. Även regeringen bör därför ha en initiativrätt.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som tillämpar Prümrådsbeslutet. För att begränsa behovet av författningsändringar om ytterligare stater ansluter sig till samarbetet, föreslår regeringen att staterna anges genom en hänvisning till rådsbeslutet. Detta överensstämmer med utformningen av regleringen av uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet och CBE-direktivet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
Bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska inte få lämnas av en utländsk särskild insatsgrupp
Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet har överlappande tillämpningsområden, och det finns ingen uttrycklig begränsning i Prümrådsbeslutet av möjligheterna att samarbeta med utländska särskilda insatsgrupper. Enligt regeringen bör det inte vara möjligt att ge polisiära befogenheter till medlemmar av utländska särskilda insatsgrupper vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet. Eftersom sådana befogenheter kan ges till utländska tjänstemän vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i rådsbeslutet,
föreslår regeringen att bistånd enligt den artikeln inte ska få lämnas av en utländsk särskild insatsgrupp.
Bistånd ska få begäras om det är lämpligt
Lagstiftaren kan fritt ställa upp krav för att svenska myndigheter ska få begära bistånd enligt Prümrådsbeslutet. Både utredningen och promemorian förutsätter sådana krav. Utredningen anger t.ex. att det från allmänna utgångspunkter måste vara lämpligt att samarbeta med utländska myndigheter, medan promemorian anser att det alltid ska finnas ett behov av samarbete (se nedan).
Den svenska polisen ska, som anges i avsnitt 6.1, som huvudregel klara av sitt uppdrag på egen hand. Möjligheten att samarbeta med utländska myndigheter är avsedd som ett komplement, främst för situationer där polisen kan utföra sitt uppdrag på ett bättre sätt genom internationell samverkan. Vidare ska, som anges i samma avsnitt, rättssäkerhet och kvalitet inte försämras om polisen samarbetar med utländska myndigheter.
För att regleringen ska bli tydlig och för att de angivna utgångspunkterna ska upprätthållas föreslår regeringen att ett uttryckligt lämplighetskrav ska gälla för att bistånd ska få begäras. Kravet gör att den myndighet som överväger att initiera ett samarbete måste ta ställning till om det är lämpligt att samarbeta med utländska myndigheter i just den situation som det är fråga om.
Bistånd ska få begäras för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet
Prümrådsbeslutet omfattar samarbete för vissa syften. Enligt artikel 17.1 i rådsbeslutet får gemensamma insatser genomföras för förebyggande av brott och upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Av artikel 18 i rådsbeslutet följer att bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor ska ha samma syfte. Samarbete enligt rådsbeslutet får inte genomföras för utredning av brott, dvs. för utredning av konkreta brott.
Samarbete enligt Prümrådsbeslutet för att förebygga brott avser situationer där det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts (se prop. 2010/11:129 s. 110), och kan därmed bestå av t.ex. spaning. Samarbete enligt rådsbeslutet för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet kan bl.a. innefatta att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och att ingripa när störningar, t.ex. brott, har inträffat (se prop. 2009/10:177 s. 18). Samarbetet kan också, som framgår av artikel 18 i rådsbeslutet, omfatta åtgärder vid olyckshändelser och katastrofer som enligt svensk rätt, t.ex. 1 § polislagen (1984:387), annars inte innefattas i upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.
De syften för vilka bistånd ska få begäras bör av tydlighetsskäl framgå direkt av den svenska regleringen. Med hänsyn till hur det brottsförebyggande arbetet numera beskrivs i svensk rätt föreslår regeringen att det ska anges att bistånd enligt Prümrådsbeslutet får begäras för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Promemorian föreslår att samarbete ska behövas för något av de aktuella ändamålen. Eftersom regeringen föreslår ett krav på lämplighet för att bistånd ska få begäras, och då det är naturligt att beakta frågan om behov inom ramen för en lämplighetsbedömning, anser regeringen att det inte bör finnas ett separat behovskrav.
7.2. Överlåtelser av förvaltningsuppgifter
Regeringens förslag: Riksdagen ska bemyndiga regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Förslaget omfattar dock inte Säkerhetspolisen och bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Samarbete enligt Prümrådsbeslutet kan innebära att förvaltningsuppgifter överlåts till andra stater. För att regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna överlåta uppgifterna krävs ett bemyndigande från riksdagen i lag.
Enligt 10 kap. 8 § regeringsformen får riksdagen bemyndiga regeringen eller någon annan myndighet att i särskilda fall besluta om en överlåtelse av förvaltningsuppgifter till en annan stat. Det som nu är aktuellt är att låta regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen besluta om överlåtelser av förvaltningsuppgifter inom ramen för särskilda polissamarbeten. Samarbetet ska enligt vad som föreslås i avsnitt 7.3 ske inom ramen för särskilda insatser som är klart avgränsade. Det är fråga om överlåtelser i särskilda fall, och regeringen föreslår att riksdagen i lag bemyndigar regeringen och de aktuella förvaltningsmyndigheterna att besluta om överlåtelserna.
7.3. Överenskommelser om samarbete
Regeringens förslag: Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen ska få ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad. Överenskommelsen ska reglera samarbetets särskilda syfte, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge, på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras, vilka utländska tjänstemän som ska
delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter tjänstemännen ska ha, och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade. Förslaget innebär att det inte anges vilka frågor som ska regleras i en överenskommelse om samarbete.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten noterar att det inte framgår hur en överenskommelse ska dokumenteras.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade. Förslaget omfattar inte
Säkerhetspolisen och innebär att en överenskommelse om samarbete ska vara skriftlig.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anför att överenskommelsernas form inte bör regleras för strikt och att en muntlig överenskommelse bör kunna träffas t.ex. om utrustning för skriftlig kommunikation är utslagen i ett brådskande fall.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget innebär dock att en överenskommelse om samarbete ska vara skriftlig.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Ett samarbete ska föregås av en överenskommelse som ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen
Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet påbörjas ska medlemsstaternas behöriga myndigheter komma överens om vilket samarbete som ska ske. Eftersom regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få ta initiativ till samarbete enligt rådsbeslutet bör myndigheterna även kunna ingå överenskommelser om samarbete. Bemyndiganden till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att ingå överenskommelserna kan ges i förordning.
Det ligger i sakens natur att regeringen bara kan avtala om huvuddragen i ett samarbete. Om regeringen har tagit initiativ till och avtalat om ett samarbete måste överenskommelsen därför kompletteras genom en överenskommelse som ingås av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Samarbetsstaten bestämmer vilka utländska myndigheter som är behöriga att företräda den.
Överenskommelsernas innehåll
Prümrådsbeslutet gäller samarbete inom ramen för särskilda insatser. En överenskommelse om samarbete enligt rådsbeslutet ska därför avse samarbete inom ramen för en sådan insats. Regeringsformens reglering av överlåtelser av förvaltningsuppgifter till andra stater (se avsnitt 7.2) gör även den att samarbetet inte kan vara av för generell karaktär.
Enligt regeringens bedömning kan det, till skillnad från vad som förutsätts i promemorian, mot denna bakgrund inte bli aktuellt att ingå överenskommelser enligt Prümrådsbeslutet om generellt samarbete i gränsnära områden. Även om medlemsstaterna i stor utsträckning kan bestämma vilket samarbete som ska vara möjligt skulle ett sådant samarbete – i likhet med t.ex. samarbetet i Öresundsregionen (se avsnitt 4.2) – behöva regleras i ett separat bilateralt avtal som kompletterade rådsbeslutet (jämför artikel 35.2 b i rådsbeslutet). Eftersom det är angeläget att utveckla polissamarbetet i gränsområdena, avser regeringen att undersöka möjligheterna att ingå ett sådant avtal.
En överenskommelse om samarbete enligt Prümrådsbeslutet kommer i de flesta fall att innebära att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige. Undantaget är överenskommelser som endast innebär att utrustning ställs till svenskt förfogande. Inte minst eftersom det kommer att vara möjligt att överlåta polisiära befogenheter till tjänstemännen, anser regeringen att samarbetet måste avgränsas på ett tydligt sätt. Regeringen föreslår därför att en överenskommelse som har det aktuella innehållet ska avse en särskild insats som är klart avgränsad.
För att ett samarbete ska avgränsas på ett tydligt sätt måste överenskommelsen om samarbetet reglera ett antal frågor. När det gäller gemensamma insatser enligt artikel 17 i rådsbeslutet anges i artikel 17.3 i genomförandebeslutet att de behöriga myndigheterna skriftligen eller muntligen ska vidta arrangemang som kan avse t.ex. insatsens specifika syfte, det geografiska området där insatsen äger rum, den period som insatsen avser, det särskilda bistånd som ska ges, de tjänstemän som ska delta i insatsen och den tjänsteman som ska leda den, de befogenheter som utländska tjänstemän ska få utöva samt tjänstevapen som ska få användas. När det gäller bistånd enligt artikel 18 c i rådsbeslutet finns det ett behov av att reglera liknande frågor. Rådet har antagit en resolution med en modellöverenskommelse som kan användas vid ingåendet av överenskommelser (Förslag till rådets resolution om inrättande av gemensamma samarbetsgrupper enligt kapitel 5 i beslut 2008/615/RIF, 7991/10 ENFOPOL 79).
Enligt regeringen bör en överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige alltid reglera vissa frågor. Enligt den svenska regleringen bör därför krävas att överenskommelsen reglerar det särskilda syftet med samarbetet, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge och på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras. Kravet på tidsangivelse ska inte hindra samarbete, t.ex. gemensam patrullering, som bedrivs under en viss period. Dessutom bör krävas att överenskommelsen reglerar vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter tjänstemännen ska ha och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha. När det gäller vilka andra frågor som kan behöva regleras kan ledning hämtas i artikel 17 i genomförandebeslutet.
Överenskommelsernas form
En överenskommelse om samarbete bör i regel vara skriftlig. Ett skriftlighetskrav skulle dock, som Polismyndigheten anför, i vissa fall kunna hindra angeläget samarbete. Enligt regeringen bör överenskommelser
därför kunna ingås både skriftligen och muntligen. Om en överenskommelse är muntlig är det dock viktigt att dess innehåll dokumenteras skriftligen.
7.4. Deltagande utländska tjänstemän
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän ska få delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt förslaget ska polismän få delta i samarbetet. Vidare ska även andra tjänstemän få delta om de har polisiära befogenheter eller särskilda funktioner och kompetenser.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anför att myndigheten uppfattar det som att den ska verifiera att utländska tjänstemän har ansetts lämpliga men att det är den samverkande myndigheten som ansvarar för att tjänstemännen har t.ex. nödvändiga språkkunskaper.
Skälen för regeringens förslag: Prümrådsbeslutet gäller samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter. Flera personalkategorier vid sådana myndigheter är aktuella för deltagande i samarbetet. Förutom polismän kan det t.ex. röra sig om analytiker, bombtekniker, dykare, båtförare, helikopterförare och andra tjänstemän som är ansvariga för att sköta viss utrustning.
Det saknas skäl att helt utesluta någon personalkategori från deltagande i samarbetet. För att en tjänsteman ska få delta bör dock gälla att han eller hon är lämplig för uppgiften. Frågan om kravet är uppfyllt får avgöras utifrån tjänstemannens utbildning och erfarenhet, innefattande hans eller hennes uppgifter i hemstaten, och vilka uppgifter han eller hon skulle ges vid samarbetet. Av tydlighetsskäl bör det anges att tjänstemannen ska vara anställd vid en samverkande myndighet.
När det gäller utländska polismän som ska ges polisiära befogenheter och samma rätt som svenska polismän att använda vapen (se avsnitten 7.6 och 7.7) måste lämplighetskravet sättas högre än för andra tjänstemän. För att kunna betraktas som lämpliga måste polismännen enligt regeringen ha vissa språkkunskaper och kunskap om de regler som gäller för och de arbetsmetoder som tillämpas av svensk polis. Utländska tjänstemän som inte ska tilldelas polisiära befogenheter torde däremot oftast kunna bedömas som lämpliga för deltagande i samarbetet eftersom de kommer att ha en mer understödjande roll.
Vilka utländska tjänstemän som ska delta i ett samarbete får avgöras efter samråd med den samverkande myndigheten. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ansvarar för att genom kontakter med den samverkande myndigheten kontrollera att tjänstemännen är lämpliga för uppgiften.
7.5. Ledning över utländska tjänstemän
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med det undantaget att förslaget inte omfattar Säkerhetspolisen.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 6.1 bör utländska tjänstemän som deltar i samarbete i Sverige stå under svensk ledning.
Denna ordning överensstämmer med artikel 17.3 i Prümrådsbeslutet, enligt vilken utländska tjänstemän som deltar i gemensamma insatser ska iaktta de anvisningar som meddelas av värdstatens behöriga myndigheter.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen måste kunna utöva sin ledning på olika sätt vid olika typer av insatser. Ledningen bör kunna utövas både på plats och på distans. Om utländska tjänstemän åtföljs av ett eget befäl, är det i många fall naturligt att de står under ledning av det befälet, som i sin tur mer direkt underställs svenska tjänstemän.
Vid alla typer av samarbete gäller dock att den svenska polisen ska kunna följa de utländska tjänstemännens agerande och lämna instruktioner för detta. Ett utländskt befäl som leder en grupp tjänstemän måste därför stå i kontinuerlig förbindelse med Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att planera, stämma av och rapportera åtgärder. Om en pågående åtgärd, t.ex. ett gripande, rapporteras ska den svenska myndigheten ta ställning till åtgärden.
Ledningsansvaret bör framgå av lagen om internationellt polisiärt samarbete. Eftersom ledningen behöver kunna gestalta sig på olika sätt vid olika typer av samarbete kan de närmare formerna för den dock inte anges i författningstexten.
7.6. Utländska tjänstemäns befogenheter
Regeringens förslag: Utländska polismän som deltar i gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet ska få ges de befogenheter som svenska polismän har enligt polislagen. De ska även få ges de befogenheter som svenska polismän har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken. Befogenheterna ska i regel utövas i närvaro av svenska polismän.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Förslaget innebär att utländska tjänstemän som har polisiära befogenheter i sina hemstater ska kunna ges samma befogenheter att initialt ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Det anges inte att befogenheterna i regel ska utövas i närvaro av svenska polismän. Förslaget innehåller även en bestämmelse om att utländska tjänstemän som saknar polisiära befogenheter ska ha samma befogenhet att gripa någon som var och en har enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Riksdagens ombudsmän och Hovrätten för
Övre Norrland anser att uttrycket ”att initialt ingripa” är otydligt och att det är svårt att avgöra hur långt de utländska tjänstemännens befogenheter sträcker sig. Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om förslaget är tillräckligt avvägt och preciserat för att läggas till grund för lagstiftning. Rikspolisstyrelsen anser att det är otydligt bl.a. om utländska tjänstemän ska kunna ges befogenheter enligt rättegångsbalken. Tullverket noterar att förslaget innebär att tjänstemän vid utländska tull- och gränsövervakningsmyndigheter ska kunna ges mer omfattande befogenheter än vad svenska tulltjänstemän har.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Förslaget anger inte att befogenheter i regel ska utövas i närvaro av svenska polismän.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Polismyndigheten efterfrågar uppgifter om hur andra stater har reglerat befogenhetsfrågan. En redogörelse för regleringen i våra grannländer finns i avsnitt 5.4.
Skälen för regeringens förslag
Befogenheter ska bara kunna överlåtas vid gemensamma insatser och till utländska polismän
Enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet får utländska tjänstemän med sina hemstaters medgivande ges rätt att utöva verkställande befogenheter i samband med gemensamma insatser. Artikel 18 i rådsbeslutet innehåller inte någon motsvarande bestämmelse för den situationen att utländska tjänstemän deltar i biståndsinsatser vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor. Polisiära befogenheter bör därför bara kunna överlåtas vid gemensamma insatser.
Samarbete enligt Prümrådsbeslutet kommer i första hand att genomföras med utländska polismyndigheter, men kommer även kunna ske med andra utländska brottsbekämpande myndigheter. Vid myndigheterna kan det finnas tjänstemän som har polisiära befogenheter trots att de inte är polismän. Man kan inte utgå från att tjänstemännen t.ex. har en utbildning som motsvarar den som svenska polismän har. Behovet av att kunna ge dem polisiära befogenheter i Sverige är sannolikt inte heller särskilt stort. Polisiära befogenheter bör därför bara kunna överlåtas till utländska polismän.
Vilka befogenheter ska kunna överlåtas?
Utländska polismän måste kunna ges befogenheter som är anpassade till det samarbete som ska ske. Polismännen bör kunna vidta de åtgärder som samarbetet kräver och ha samma möjligheter som svenska polismän att skydda sig själva och sina kollegor i de utsatta situationer som kan uppstå.
Som några remissinstanser påpekar är det viktigt att regleringen av befogenheterna är tydlig. Enligt regeringen bör det därför uttryckligen anges vilka befogenheter som kan överlåtas till utländska polismän.
Utländska polismän bör till att börja med kunna ges befogenheter enligt polislagen. Det skulle kunna hävdas att vissa befogenheter enligt lagen sällan eller aldrig kommer att behövas. Intresset av en fullständig reglering som är lätt att tillämpa talar dock för att möjligheten att överlåta befogenheter ska ges en generell utformning och att inte några befogenheter ska uteslutas.
Att samarbete enligt Prümrådsbeslutet inte får genomföras för utredning av brott (se avsnitt 7.1) kan inte anses hindra att utländska polismän även ges vissa befogenheter enligt rättegångsbalken. Eftersom det är fråga om ett polisiärt och inte ett rättsligt samarbete, bör möjligheten dock inte ges en generell utformning.
De befogenheter enligt rättegångsbalken som bör kunna överlåtas är sådana som behövs för att utländska tjänstemän effektivt ska kunna ingripa mot brott och säkerställa att brott kan utredas av svensk polis. Utländska polismän bör därför få ges befogenheter att gripa en person som är misstänkt för brott, ta föremål i beslag och förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra liknande åtgärder. Med en befogenhet att gripa följer en rätt att kroppsvisitera enligt 19 § polislagen. Eftersom den bestämmelsen inte ger en möjlighet att t.ex. söka efter föremål som kan antas ha betydelse för utredning av brott, bör dock utländska polismän även kunna ges befogenhet enligt rättegångsbalken att besluta om kroppsvisitation.
Vilka befogenheter som ska överlåtas till utländska polismän får, som både utredningen och promemorian anger, avgöras inför varje enskild insats. Det samarbete som ska kunna ske är sådant att de utländska polismännen typiskt sett bör ges befogenheter enligt polislagen. Vilka befogenheter som det kan finnas ett behov av varierar. Vid en insats som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet är behovet av våldsbefogenheter mindre än vid insatser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Som anges ovan är det dock viktigt att befogenheterna är tillräckliga och att regleringen är okomplicerad. Om utländska polismän bedöms behöva befogenheter enligt polislagen, bör de därför typiskt sett tilldelas samtliga befogenheter enligt lagen. Om det kan bli aktuellt för polismännen att ingripa mot brott, bör de även ges befogenheter enligt rättegångsbalken.
Befogenheterna ska utövas under överinseende och i regel i närvaro av svenska tjänstemän
Enligt artikel 17.2 i Prümrådsbeslutet får utländska tjänstemän utöva verkställande befogenheter bara under ”överinsyn” – med vilket sannolikt avses överinseende – och i regel i närvaro av värdstatens tjänstemän.
Kravet på att utländska tjänstemän ska utöva sina befogenheter under överinseende av svenska tjänstemän får anses uppfyllt genom att utländska tjänstemän ska stå under svensk ledning. Som anges i avsnitt 7.5 innebär nämligen ledningsansvaret att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska kunna följa och lämna instruktioner för tjänstemännens agerande, t.ex. för deras befogenhetsanvändning, och att åtgärder ska planeras, stämmas av med och rapporteras till myndigheterna.
Huvudregeln om svenska tjänstemäns närvaro medför inte att utländska tjänstemän är förhindrade att utöva sina befogenheter om svenska tjänstemän inte är på plats. Gemensamma insatser ska dock planeras och ledas så att huvudregeln kan upprätthållas. För att markera detta föreslår regeringen att regeln ska framgå av den svenska regleringen.
Envarsgripanden
Var och en har enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken en befogenhet att gripa dels den som har begått ett brott på vilket fängelse kan följa och som påträffas på bar gärning eller flyende fot, dels den som är efterlyst för brott. Svenska polismän kan sannolikt inte åberopa regeln. Detta beror främst på att polismän alltid anses ha till uppgift att ingripa mot brott och att denna skyldighet gäller även utanför tjänsten. Andra tjänstemän kan dock åberopa bestämmelsen (se t.ex. prop. 1999/2000:124 s. 163 beträffande tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen, och prop. 2005/06:111 s. 13 angående personal från Försvarsmakten).
Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet kommer som utgångspunkt inte att ha samma befogenhet som svenska polismän att gripa någon. Tjänstemän som inte getts befogenheten har varken rätt eller skyldighet att ingripa i myndighetsutövning och får därför anses kunna åberopa bestämmelsen om envarsgripanden. Det behövs därför inte någon sådan särskild bestämmelse om envarsgripanden som utredningen föreslår.
7.7. Utländska tjänstemäns vapenanvändning
Regeringens förslag: Utländska polismän som getts polisiära befogenheter ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och liknande utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning.
Andra utländska tjänstemän ska få använda tjänstevapen och liknande utrustning endast i nödvärnssituationer. För att få användas ska utrustningen motsvara den som svenska polismän använder.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att samtliga utländska tjänstemän ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och annan utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Utredningen föreslår inte att begränsningen till vapen och utrustning som motsvarar den som används av svenska polismän ska komma till uttryck i lag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten anser att bara grupper som insatsstyrkor ska ha rätt att använda skjutvapen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Inom den svenska polisen får bara polismän tilldelas skjutvapen. Polismän i yttre tjänst är i regel utrustade med pistol men också med expanderbar batong, fängsel och pepparspray.
När det behövs kan polismännen också ges tillgång till förstärkningsvapen, tårgas och distraktionsgranater.
Bestämmelser om polismäns rätt att använda skjutvapen i tjänsteutövningen finns i kungörelsen (1969:84) om polisens användning av skjutvapen. Skjutvapen får i första hand användas om det finns rätt till nödvärn eller vid ett omedelbart ingripande mot någon som är misstänkt för vissa allvarliga brott och ska frihetsberövas eller mot någon som är misstänkt eller dömd för ett sådant brott och har rymt från häkte eller fängelse (1 och 2 §§ kungörelsen om polisens användning av skjutvapen). Polismyndigheten får i samråd med Säkerhetspolisen meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av kungörelsen, t.ex. föreskrifter om vilka typer av vapen och ammunition som får användas (7 § kungörelsen om polisens användning av skjutvapen). Polismyndigheten får vidare meddela föreskrifter även när det gäller annan utrustning än skjutvapen (20 § första stycket 7 polisförordningen [2014:1104]). Föreskrifterna ska meddelas i samråd med Säkerhetspolisen om den berörs.
Enligt artikel 19.1 i Prümrådsbeslutet ska utländska tjänstemän ha rätt att inneha tjänstevapen, ammunition och övrig nödvändig utrustning i enlighet med lagstiftningen i sina hemstater. Värdstaten får dock förbjuda medförandet av vissa vapen eller viss ammunition eller utrustning.
Det är angeläget att allmänheten har en rimlig möjlighet att förutse vilken utrustning som kan komma att användas i den svenska polisverksamheten. Från arbetsmiljö- och säkerhetssynpunkt är det vidare olämpligt om utrustning som är obekant för svensk polis används vid insatser här. Utländska tjänstemän bör därför, med stöd av artikel 19.1 i rådsbeslutet, förbjudas att medföra tjänstevapen eller liknande utrustning som inte motsvarar vad svensk polis använder. Det bör i lag anges att utrustning för att få användas ska motsvara vad svensk polis använder. Vilken utrustning som på grund av kravet inte ska få medföras till Sverige kan dock regleras på lägre författningsnivå.
Enligt artikel 19.2 i Prümrådsbeslutet ska medlemsstaterna lämna förklaringar där de anger de tjänstevapen och den ammunition och utrustning som endast får användas i nödvärnssituationer. Den tjänsteman från värdstaten som leder en insats kan i enskilda fall i enlighet med den nationella lagstiftningen godkänna användning i andra fall. Vid användningen av vapen, ammunition och utrustning ska värdstatens lagstiftning iakttas.
Frågan om användning av vapen är nära kopplad till frågan om befogenheter. Enligt förslaget i avsnitt 7.6 ska utländska polismän som deltar i gemensamma insatser kunna ges befogenheter enligt polislagen och rättegångsbalken. Beträffande polismän som getts sådana befogenheter bör möjligheten att enligt artikel 19.2 i Prümrådsbeslutet begränsa rätten att använda tjänstevapen inte utnyttjas. För att polismännen ska kunna
utöva sina befogenheter bör de i stället ha samma rätt att använda tjänstevapen och liknande utrustning som svenska polismän. Regeringen delar alltså inte Ekobrottsmyndighetens uppfattning att bara grupper som insatsstyrkor ska ha rätt att använda skjutvapen.
Utländska tjänstemän som inte getts polisiära befogenheter har inte samma behov av att kunna använda tjänstevapen. Tjänstemännen bör därför få använda tjänstevapen och liknande utrustning endast i nödvärnssituationer. Att på detta sätt göra skillnad mellan utländska tjänstemän beroende på vilka befogenheter de har får enligt regeringens bedömning anses vara förenligt med Prümrådsbeslutet.
8. Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet
8.1. Initiativ till samarbete
Regeringens förslag: Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära bistånd från utländska särskilda insatsgrupper enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
För att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska få begära bistånd ska regeringen ha lämnat sitt medgivande. Regeringens medgivande ska inte krävas i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska omedelbart underrätta regeringen om bistånd har begärts utan regeringens medgivande. Regeringen ska därefter pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs. Om de begärt bistånd utan regeringens medgivande ska de underrätta varandra om det.
Bistånd ska få begäras om det är lämpligt och för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen om straff för terroristbrott.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Förslaget ställer inte upp några krav på lämplighet eller regeringens medverkan. Enligt förslaget ska samarbete vidare kunna ske för att hantera krissituationer, inte bara för att bekämpa terroristbrott.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Riksdagens ombudsmän konstaterar dock att förutsättningarna för samarbete är allmänt angivna och ifrågasätter om utredningens förslag är tillräckligt avvägt och preciserat för att läggas till grund för lagstiftning. Även Ekobrottsmyndigheten anser att en tydligare reglering vore önskvärd.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens.
Förslaget innebär att bara Polismyndigheten ska kunna samarbeta med utländska myndigheter. Det innehåller inte några krav på lämplighet eller regeringens medverkan.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Säkerhetspolisen anser dock att även den myndigheten bör kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt
Atlasrådsbeslutet. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet menar att regeringens medverkan bör krävas när polisen tar initiativ till samarbete.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget innehåller inte något krav på regeringens medverkan.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet
Atlasrådsbeslutet gör det möjligt att begära bistånd från utländska särskilda insatsgrupper, med vilket avses brottsbekämpande enheter som har hanteringen av krissituationer som specialuppgifter. Biståndet ska ges till en svensk särskild insatsgrupp och kan, enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet, beroende på vad som avtalats bestå av tillhandahållande av utrustning eller expertis eller genomförande av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet
Enligt utredningens förslag ska den svenska polisen kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet. Sedan förslaget överlämnades har polisen fått en ny organisation med två självständiga polisiära myndigheter, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Därmed uppkommer frågan om båda myndigheterna bör kunna bedriva samarbete enligt rådsbeslutet.
Promemorians förslag innebär att bara Polismyndigheten ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet. Avgränsningen motiveras inte men kan tyckas naturlig eftersom Polismyndigheten har huvudansvaret för operativa polisinsatser på fältet. Samtidigt har Säkerhetspolisen huvudansvaret för den svenska terrorismbekämpningen. Det kan också finnas situationer där frågan om bistånd från en utländsk särskild insatsgrupp aktualiseras utan att Polismyndigheten har hunnit bli engagerad i ett ärende. Regeringen anser därför att både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen bör kunna bedriva samarbete enligt rådsbeslutet.
Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära bistånd
Ett initiativ till samarbete enligt Atlasrådsbeslutet ska tas på myndighetsnivå. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har bäst förutsättningar att bedöma det egna behovet av bistånd och bör därför ges en rätt att ta initiativ till samarbete. Det kan inte uteslutas att regeringen kan ha ett intresse av att initiera samarbete i vissa situationer. Även regeringen bör därför ha en initiativrätt.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som valt att tillämpa Atlasrådsbeslutet. För att begränsa behovet av författningsändringar om ytterligare stater ansluter sig till samarbetet, föreslår regeringen att staterna anges genom en hänvisning till rådsbeslutet. Detta överensstämmer med utformningen av regleringen av uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet och CBE-direktivet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
Regeringens medverkan ska krävas när Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen begär bistånd
Det kan ha utrikespolitiska dimensioner att begära bistånd från utländska särskilda insatsgrupper i de situationer som omfattas av Atlasrådsbeslutet. Eftersom insatsgrupperna kan vara s.k. gendarmerier och ha militära drag kan en begäran om bistånd även ha vissa likheter med en begäran om stöd enligt lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Liksom Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Uppsala universitet anser regeringen därför att regeringens medverkan bör krävas när polisen tar initiativ till samarbete.
Kravet på regeringens medverkan bör formuleras på samma sätt som i lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Regeringen föreslår därför att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska behöva regeringens medgivande för att få begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet, förutom i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska i de senare fallen omedelbart underrätta regeringen om att bistånd har begärts, varpå regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
På samma sätt som enligt lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning bör Polismyndigheten och Säkerhetspolisen vara skyldiga dels att samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs, dels att underrätta varandra om att bistånd begärts utan regeringens medgivande.
Bistånd ska få begäras om det är lämpligt
Lagstiftaren kan fritt ställa upp krav för att svenska myndigheter ska få begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet. Både utredningen och promemorian förutsätter sådana krav. Utredningen anger t.ex. att det från allmänna utgångspunkter måste vara lämpligt att samarbeta med utländska myndigheter, medan promemorian anser att det alltid ska finnas ett behov av samarbete (se nedan).
Den svenska polisen ska, som anges i avsnitt 6.1, som huvudregel klara av sitt uppdrag på egen hand. Möjligheten att samarbeta med utländska myndigheter är avsedd som ett komplement, främst för situationer där polisen kan utföra sitt uppdrag på ett bättre sätt genom internationell samverkan. Vidare ska, som anges i samma avsnitt, rättssäkerhet och kvalitet inte försämras om polisen samarbetar med utländska myndigheter.
För att regleringen ska bli tydlig och för att de angivna utgångspunkterna ska upprätthållas föreslår regeringen att ett uttryckligt lämplig-
hetskrav ska gälla för att bistånd ska få begäras. Kravet gör att den myndighet som överväger att initiera ett samarbete måste ta ställning till om det är lämpligt att samarbeta med utländska myndigheter i just den situation som det är fråga om.
Bistånd ska få begäras för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra terroristbrott
Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet får enligt artikel 3 i rådsbeslutet genomföras för att hantera en krissituation. Med krissituation avses enligt artikel 2 b i rådsbeslutet varje situation i en medlemsstat där de behöriga myndigheterna har rimlig anledning att förmoda att det föreligger ett brott som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner i den medlemsstaten, särskilt sådana situationer som avses i artikel 1.1 i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (terrorismrambeslutet).
Atlasrådsbeslutet omfattar alltså även samarbete för att hantera krissituationer som inte avser terroristbrott. Eftersom det inte har framkommit något behov av att samarbeta med utländska myndigheter enligt rådsbeslutet för att hantera sådana krissituationer, anser regeringen dock att samarbete bara ska få genomföras för att bekämpa terroristbrott.
De syften för vilka bistånd ska få begäras bör anges på samma sätt som i lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Regeringen föreslår därför att bistånd enligt Atlasrådsbeslutet ska få begäras för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott (jämför 1 § andra stycket 1 lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning).
Promemorian föreslår att samarbete ska behövas för de aktuella ändamålen. Eftersom regeringen föreslår ett krav på lämplighet för att bistånd ska få begäras, och då det är naturligt att beakta frågan om behov inom ramen för en lämplighetsbedömning, anser regeringen att det inte bör finnas ett separat behovskrav.
8.2. Överlåtelser av förvaltningsuppgifter
Regeringens förslag: Riksdagen ska bemyndiga regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Atlasrådsbeslutet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Förslaget omfattar dock inte Säkerhetspolisen och bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet kan innebära att förvaltningsuppgifter överlåts till andra stater. För att regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna överlåta uppgifterna krävs ett bemyndigande från riksdagen i lag.
Enligt 10 kap. 8 § regeringsformen får riksdagen bemyndiga regeringen eller någon annan myndighet att i särskilda fall besluta om en överlåtelse av förvaltningsuppgifter till en annan stat. Det som nu är aktuellt är att låta regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen besluta om överlåtelser av förvaltningsuppgifter inom ramen för särskilda polissamarbeten. Samarbetet ska enligt vad som föreslås i avsnitt 8.3 ske inom ramen för särskilda insatser som är klart avgränsade. Det är fråga om överlåtelser i särskilda fall, och regeringen föreslår att riksdagen i lag bemyndigar regeringen och de aktuella förvaltningsmyndigheterna att besluta om överlåtelserna.
8.3. Överenskommelser om samarbete
Regeringens förslag: Innan ett samarbete enligt Atlasrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen ska få ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad. Överenskommelsen ska reglera samarbetets särskilda syfte, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge, på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras, vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter tjänstemännen ska ha, och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade. Förslaget innebär att det inte anges vilka frågor som ska regleras i en överenskommelse om samarbete.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten noterar att det inte framgår hur en överenskommelse om samarbete ska dokumenteras.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Förslaget omfattar dock inte Säkerhetspolisen och innebär att en överenskommelse om samarbete ska vara skriftlig.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anför att överenskommelsernas form inte bör regleras för strikt och att en muntlig överenskommelse bör kunna träffas t.ex. om utrustning för skriftlig kommunikation är utslagen i ett brådskande fall.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget innebär dock att en överenskommelse om samarbete ska vara skriftlig.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Ett samarbete ska föregås av en överenskommelse som ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen
Innan ett samarbete enligt Atlasrådsbeslutet påbörjas ska medlemsstaternas behöriga myndigheter komma överens om vilket samarbete som ska ske. Eftersom regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få ta initiativ till samarbete bör myndigheterna även kunna ingå överenskommelser om samarbete. Bemyndiganden till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att ingå överenskommelserna kan ges i förordning.
Det ligger i sakens natur att regeringen bara kan avtala om huvuddragen i ett samarbete. Om regeringen har tagit initiativ till och avtalat om ett samarbete måste överenskommelsen därför kompletteras genom en överenskommelse som ingås av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Samarbetsstaten bestämmer vilka utländska myndigheter som är behöriga att företräda den.
Överenskommelsernas innehåll
Atlasrådsbeslutet gäller samarbete inom ramen för särskilda insatser. En överenskommelse om samarbete enligt rådsbeslutet kan innebära att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige. Undantaget är överenskommelser som endast innebär att utrustning ställs till svenskt förfogande. Inte minst eftersom det kommer att vara möjligt att överlåta polisiära befogenheter till tjänstemännen, anser regeringen att samarbetet måste avgränsas på ett tydligt sätt. Regeringen föreslår därför att en överenskommelse som har det aktuella innehållet ska avse en särskild insats som är klart avgränsad.
För att ett samarbete ska avgränsas på ett tydligt sätt måste överenskommelsen om samarbetet reglera ett antal frågor. I Atlasrådsbeslutet anges endast att de praktiska detaljerna och genomförandebestämmelserna ska fastställas i direkt samråd mellan samarbetsstaterna (artikel 1 i rådsbeslutet). Enligt regeringen bör en överenskommelse om samarbete som innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige alltid reglera vissa frågor. Enligt den svenska regleringen bör därför krävas att överenskommelsen reglerar det särskilda syftet med samarbetet, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge och på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras. Dessutom bör krävas att överenskommelsen reglerar vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter tjänstemännen ska ha, och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha.
Överenskommelsernas form
En överenskommelse om samarbete bör i regel vara skriftlig. Ett skriftlighetskrav skulle dock, som Polismyndigheten anför, i vissa fall kunna hindra angeläget samarbete. Enligt regeringen bör överenskommelser därför kunna ingås både skriftligen och muntligen. Om en överenskommelse är muntlig är det dock viktigt att dess innehåll dokumenteras skriftligen.
8.4. Deltagande utländska tjänstemän
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän ska få delta i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt förslaget ska polismän få delta i samarbetet. Vidare ska även andra tjänstemän få delta om de har polisiära befogenheter eller särskilda funktioner och kompetenser.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Förslaget anger dock inte att tjänstemännen ska vara anställda vid en samverkande myndighet utan att de ska ingå i en samverkande särskild insatsgrupp.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anför att myndigheten uppfattar det som att den ska verifiera att utländska tjänstemän har ansetts lämpliga men att det är den samverkande myndigheten som ansvarar för att tjänstemännen har t.ex. nödvändiga språkkunskaper.
Skälen för regeringens förslag: Atlasrådsbeslutet gäller samarbete mellan särskilda insatsgrupper. Flera typer av tjänstemän kan ingå i sådana insatsgrupper. Förutom tjänstemän med polisiära befogenheter kan det, liksom vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet, t.ex. röra sig om analytiker, bombtekniker, dykare, båtförare, helikopterförare och andra tjänstemän som är ansvariga för att sköta viss utrustning.
Det saknas skäl att helt utesluta någon personalkategori från deltagande i samarbetet. För att en tjänsteman ska få delta bör dock gälla att han eller hon är lämplig för uppgiften. Frågan om kravet är uppfyllt får avgöras utifrån tjänstemannens utbildning och erfarenhet, innefattande hans eller hennes uppgifter i hemstaten, och vilka uppgifter han eller hon skulle ges vid samarbetet. Av tydlighetsskäl bör det anges att tjänstemannen ska vara anställd vid en samverkande myndighet. Att tjänstemannen ska ingå i en samverkande insatsgrupp följer däremot av Atlasrådsbeslutets tillämpningsområde, och behöver därför inte anges särskilt.
När det gäller utländska tjänstemän som ska ges polisiära befogenheter och samma rätt som svenska polismän att använda vapen (se avsnitten 8.6 och 8.7) måste lämplighetskravet sättas högre än för andra tjänstemän. För att kunna betraktas som lämpliga måste tjänstemännen enligt regeringen ha vissa språkkunskaper och kunskap om de regler som gäller för och de arbetsmetoder som tillämpas av svensk polis. Utländska tjänstemän som inte ska tilldelas polisiära befogenheter torde däremot oftast kunna bedömas som lämpliga för deltagande i samarbetet eftersom de kommer att ha en mer understödjande roll.
Vilka utländska tjänstemän som ska delta i ett samarbete får avgöras efter samråd med den samverkande myndigheten. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ansvarar för att genom kontakter med den samverkande myndigheten kontrollera att tjänstemännen är lämpliga för uppgiften.
8.5. Ledning över utländska tjänstemän
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med det undantaget att förslaget inte omfattar Säkerhetspolisen.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 6.1 bör utländska tjänstemän som deltar i samarbete i Sverige stå under svensk ledning.
Denna ordning överensstämmer med artikel 3.3 a i Atlasrådsbeslutet, enligt vilken utländska tjänstemän som deltar i operationer med särskilda insatsgrupper ska agera under den ansökande statens ledning.
Ledningsfrågan är aktuell särskilt vid genomförandet av operationer. Ledning bör kunna utövas både på plats och på distans. För att kunna bidra vid operationer i Sverige måste utländska insatsgrupper – som är samtränade enheter och bör hållas ihop – vidare få tillämpa sina interna beslutssystem. Insatsgrupperna bör därför typiskt sett ledas av egna befäl och tilldelas stöduppdrag med vissa ramar och begränsningar. Insatsgrupperna får sedan inom ramen för uppdraget och med sina kunskaper och arbetsmetoder avgöra på vilket sätt uppdraget bäst ska genomföras. Eftersom den svenska polisen ska kunna följa och lämna instruktioner för hur insatsgruppernas medlemmar agerar, måste dock befälet för en sådan grupp stå i kontinuerlig förbindelse med Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att planera, stämma av och rapportera åtgärder. Om en pågående åtgärd, t.ex. ett gripande, rapporteras ska den svenska myndigheten ta ställning till åtgärden.
Ledningsansvaret bör uttryckligen framgå av lagen om internationellt polisiärt samarbete. Eftersom ledningen behöver kunna gestalta sig på olika sätt kan de närmare formerna för den dock inte anges i författningstexten.
8.6. Utländska tjänstemäns befogenheter
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som deltar i operationer enligt Atlasrådsbeslutet och har polisiära befogenheter i sina hemstater ska få ges de befogenheter som svenska polismän har enligt polislagen. De ska även få ges de befogenheter som svenska polismän har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Förslaget motsvarar förslaget om befogenheter för tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och innebär att utländska tjänstemän som har polisiära befogenheter i sina hemstater ska kunna ges samma befogenheter att initialt ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som svenska polismän har enligt lag eller annan författning.
Förslaget innehåller även en bestämmelse om att utländska tjänstemän som saknar polisiära befogenheter ska ha samma befogenhet att gripa någon som var och en har enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Remissinstanserna lämnar samma synpunkter som angående förslaget om befogenheter för utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt
Prümrådsbeslutet. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker alltså eller invänder inte mot förslaget. Riksdagens ombudsmän och Hovrätten för Övre Norrland anser att uttrycket ”att initialt ingripa” är otydligt och att det är svårt att avgöra hur långt de utländska tjänstemännens befogenheter sträcker sig. Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om förslaget är tillräckligt avvägt och preciserat för att läggas till grund för lagstiftning.
Rikspolisstyrelsen anser att det är otydligt bl.a. om utländska tjänstemän ska kunna ges befogenheter enligt rättegångsbalken.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Vid genomförandet av operationer enligt Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän enligt artikel 3.3 i rådsbeslutet vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att lämna det bistånd som begärts, förutsatt bl.a. att tjänstemännen agerar i enlighet med den ansökande statens lagstiftning och inom ramen för sina befogenheter enligt sitt lands nationella lagstiftning. När det gäller andra former av bistånd innehåller rådsbeslutet inte någon bestämmelse om befogenheter.
Polisiära befogenheter bör därför bara kunna överlåtas vid genomförandet av operationer.
Flera typer av tjänstemän kan ingå i en utländsk särskild insatsgrupp. Av artikel 3.3 i Atlasrådsbeslutet följer att polisiära befogenheter endast kan ges till utländska tjänstemän som har sådana befogenheter i sina hemstater. Det kommer i de flesta fall att röra sig om utländska polismän. Eftersom en insatsgrupp kan sortera under ett annat slags myndighet än en polismyndighet kan det dock även vara fråga om andra tjänstemän. Mot denna bakgrund bör polisiära befogenheter kunna ges inte bara till utländska polismän utan också till andra utländska tjänstemän i en särskild insatsgrupp om tjänstemännen har polisiära befogenheter i sina hemstater.
Frågan vilka polisiära befogenheter som ska kunna överlåtas aktualiserar samma överväganden som motsvarande fråga när det gäller samarbetet inom ramen för gemensamma insatser. Av skäl som motsvarar dem som redovisas i avsnitt 7.6, anser regeringen att utländska tjänstemän som deltar i operationer enligt Atlasrådsbeslutet och har polisiära befogenheter i sina hemstater bör kunna ges befogenheter som svenska polismän har enligt polislagen och, i begränsad utsträckning, rättegångsbalken.
Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet kommer som utgångspunkt inte att ha samma befogenhet som svenska polismän att gripa någon. Tjänstemän som inte getts befogenheten har varken rätt eller skyldighet att ingripa i myndighetsutövning och får därför anses kunna åberopa bestämmelsen om envarsgripanden i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Det behövs därför inte någon sådan särskild bestämmelse om envarsgripanden som utredningen föreslår.
8.7. Utländska tjänstemäns vapenanvändning
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som getts polisiära befogenheter ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och liknande utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning.
Andra utländska tjänstemän ska få använda tjänstevapen och liknande utrustning endast i nödvärnssituationer. För att få användas ska utrustningen motsvara den som svenska polismän använder.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att samtliga utländska tjänstemän ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och annan utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Utredningen föreslår inte att begränsningen till utrustning som motsvarar vad som används av svenska polismän ska komma till uttryck i lagtext.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: En redogörelse för svenska polismäns beväpning och regleringen av deras användning av skjutvapen finns i avsnitt 7.6.
Enligt artikel 3.2 i Atlasrådsbeslutet får utländska tjänstemän, om det krävs, använda vapen vid operationer med särskilda insatsgrupper. Rådsbeslutet innehåller inte några andra bestämmelser om vapen.
I likhet med utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet bör utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet inte få medföra eller använda tjänstevapen eller liknande utrustning som inte motsvarar vad svensk polis använder. Kravet på att utrustningen ska motsvara vad svensk polis använder bör framgå av lag. Vilken utrustning som på grund av kravet inte ska få medföras till Sverige kan dock regleras på lägre författningsnivå.
Som anges i avsnitt 7.7 är frågan om vapenanvändning nära kopplad till frågan om befogenheter. Enligt regeringens förslag ska utländska tjänstemän som deltar i operationer enligt Atlasrådsbeslutet och har polisiära befogenheter i sina hemstater kunna ges befogenheter enligt polislagen och rättegångsbalken. Tjänstemän som getts sådana befogenheter bör, för att kunna utöva sina befogenheter, ha samma rätt att använda tjänstevapen och liknande utrustning som svenska polismän. Andra utländska tjänstemän bör dock få använda tjänstevapen och liknande utrustning endast i nödvärnssituationer.
9. Gemensamma frågor vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
9.1. Utländska tjänstemäns skyldigheter
Regeringens förslag: När utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utövar befogenheter ska de vara skyldiga att följa svensk rätt och instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. Tjänstemännen ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Det ska klargöras att utländska tjänstemäns skyldighet att följa instruktioner när de utövar befogenheter enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete avser instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inget förtydligande av skyldigheten att följa instruktioner från behöriga svenska myndigheter.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Promemorian föreslår inget förtydligande av skyldigheten att följa instruktioner från behöriga svenska myndigheter.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: När utländska tjänstemän utövar befogenheter enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete ska de enligt 11 § samma lag följa svensk rätt samt instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. Tjänstemännen ska enligt samma paragraf alltid kunna styrka sin behörighet och identitet. Det har inte ansetts nödvändigt att ange att tjänstemännen är skyldiga att följa svensk rätt även när de inte utför uppgifter enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete, liksom under vistelsen i Sverige i övrigt (prop. 1999/2000:64 s. 171).
Enligt artiklarna 17.2 och 17.3 i Prümrådsbeslutet ska utländska tjänstemän lyda under värdstatens lagstiftning och iaktta anvisningar från värdstatens behöriga myndighet. Artikel 3.3 i Atlasrådsbeslutet har motsvarande innehåll.
När utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utövar befogenheter bör de med hänsyn till regleringen i rådsbesluten vara skyldiga att följa svensk rätt och instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. Även om det inte följer av rådsbesluten bör tjänstemännen också, för att det ska vara möjligt att kontrollera deras behörighet att agera på svenskt territorium, alltid kunna styrka sin behörighet och identitet. Den bestämmelse som nu finns i 11 § lagen om internationellt polisiärt samarbete bör alltså utvidgas till att gälla även vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
De befogenheter som utländska tjänstemän kan utöva enligt den nuvarande lagen om internationellt polisiärt samarbete är befogenheter vid
gränsöverskridande förföljande inom ramen för Schengensamarbetet och befogenheter vid polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Det är bara Polismyndigheten som kan meddela instruktioner för hur sådana befogenheter ska utövas (jämför prop. 2013/14:110 s. 612). När det gäller samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet kommer dock även Säkerhetspolisen att kunna meddela instruktioner för hur befogenheter ska utövas.
Det är alltså två myndigheter som kommer att kunna meddela instruktioner för hur utländska tjänstemän ska utöva befogenheter enligt den nya lagen om internationellt samarbete. Regeringen har tidigare gjort ställningstagandet att begreppet behörig myndighet bara bör användas i bestämmelser där det är fråga om fler än två myndigheter (se prop. 2013/14:110 s. 411). I den nya lagen om internationellt polisiärt samarbete bör det därför uttryckligen anges att utländska tjänstemäns skyldighet att följa instruktioner från behöriga svenska myndigheter avser instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
9.2. Straffrättsligt skydd och ansvar
Regeringens förslag:Brottsbalkens regler om tjänstemäns särskilda straffrättsliga skydd och ansvar ska vara tillämpliga på utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering ska vara tillämpligt på alla utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår en särskild bestämmelse om att stadgandet om försök eller förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman ska tillämpas beträffande gärningar som riktar sig mot utländska tjänstemän. Utredningen bedömer vidare att förbudet mot olaga diskriminering inte bör gälla för tjänstemännen.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget och bedömningen. Diskrimineringsombudsmannen ifrågasätter bedömningen när det gäller förbudet mot olaga diskriminering.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Tjänstemän har ett särskilt straffrättsligt skydd enligt bestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd samt ett särskilt straffrättsligt ansvar enligt bestämmelsen om tjänstefel (17 kap.1, 2 och 4 §§ samt 20 kap. 1 §brottsbalken). Skyddet gäller bara i och ansvaret bara vid svensk myndighetsutövning. Tjänstemän omfattas vidare av bestämmelserna om tagande av muta, olaga diskriminering och brott mot tystnadsplikt (10 kap. 5 a §, 16 kap. 9 § och 20 kap. 3 §brottsbalken).
Enligt 12 § lagen om internationellt polisiärt samarbete ska utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt samma lag vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ och ansvariga enligt 20 kap. 1 § brotts-
balken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. Tjänstemännen är ansvariga för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt utan särskild hänvisning men omfattas inte av bestämmelsen om olaga diskriminering.
Enligt artikel 22 i Prümrådsbeslutet och artikel 4 i Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän vara likställda med svenska tjänstemän om de utsätts för eller begår brott. Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt rådsbesluten bör därför omfattas av brottsbalkens regler om tjänstemäns särskilda straffrättsliga skydd och ansvar. Den bestämmelse som nu finns i 12 § lagen om internationellt polisiärt samarbete bör alltså utvidgas till att gälla även vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Som promemorian konstaterar behövs ingen särskild bestämmelse om att stadgandet i 17 kap. 16 § brottsbalken om försök eller förberedelse till brott ska tillämpas beträffande gärningar som riktar sig mot utländska tjänstemän.
Utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete omfattas inte av bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering. Enligt bestämmelsen gör sig den som är anställd i allmän tjänst skyldig till olaga diskriminering om han eller hon diskriminerar en person på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå personen till handa på de villkor som han eller hon tillämpar i förhållande till andra. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att gärningsmannen går enskilda till handa på ett sätt som är jämförligt med vad som sker i näringsverksamhet (se prop. 1970:87 s. 130 och prop. 1985/86:98 s. 316). Enligt förarbetena till lagen om internationellt polisiärt samarbete var det inte motiverat att göra bestämmelsen tillämplig på utländska tjänstemän, eftersom tjänstemännen när de utför uppgifter enligt lagen inte kan anses ha att tillhandagå personer ur allmänheten på det sätt som avses i 16 kap. 9 § brottsbalken (se prop. 1999/2000:64 s. 113).
Utländska tjänstemän kan utföra betydligt mer omfattande arbetsuppgifter vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet än enligt den nuvarande lagen om internationellt polisiärt samarbete. Gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet kan bl.a. avse hjälp på gator och polisstationer till turister (se Handbok om gränsöverskridande insatser, 10505/4/09 REV 4 ENFOPOL 157 ENFOCUSTOM 55 CRIM-ORG 90 COMIX 465, s. 26). Vid utförandet av sådana arbetsuppgifter kan utländska tjänstemän enligt regeringens bedömning befinna sig i situationer där de går enskilda till handa på det sätt som avses i 16 kap. 9 § brottsbalken. Mot denna bakgrund, och då utländska tjänstemän ska jämställas med svenska tjänstemän i straffrättsligt hänseende, bör bestämmelsen om olaga diskriminering göras tillämplig på tjänstemännen. Med hänsyn till intresset av en enhetlig reglering som är lätt att tillämpa, bör bestämmelsen göras tillämplig även på utländska tjänstemän som utför arbetsuppgifter enligt andra samarbetsformer i lagen om internationellt polisiärt samarbete.
9.3. Straffrättslig jurisdiktion
Regeringens bedömning: Det behövs inte några särskilda bestämmelser om straffrättslig jurisdiktion.
Utredningen behandlar inte frågan. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten konstaterar att utredningen inte belyser hur lagföringen av utländska tjänstemän ska gå till. Myndigheten anser att utgångspunkten bör vara att lagföringen ska ske i Sverige och menar att man måste lösa t.ex. frågan hur vittnesbevisning ska tas upp.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen.
Åklagarmyndigheten efterlyser ett resonemang om vilka överväganden som bör göras vid bedömningen av om lagföring ska ske i Sverige och av om åtalsförordnande ska meddelas.
Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion finns bl.a. i 2 kap. brottsbalken. När det gäller brott som begåtts i Sverige ska lagföring ske vid svensk domstol (2 kap. 1 § brottsbalken). Domsrätten kan dock begränsas av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller av överenskommelser med främmande makt (2 kap. 7 § brottsbalken). I praktiken kan domsrätten också begränsas av att åtal i vissa fall bara får väckas efter förordnande av regeringen eller den regeringen bestämt.
Krav på åtalsförordnande ska ses mot bakgrund av den obligatoriska åtalsplikten och av att det i vissa situationer kan finnas skäl att låta bli att utöva svensk domsrätt. Frågan om åtalsförordnande avgörs genom en lämplighetsprövning i det enskilda fallet. Någon reglering som styr vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen finns inte.
För brott som begåtts i Sverige gäller ett krav på åtalsförordnande enligt bl.a. 2 kap. 7 a § brottsbalken. Enligt bestämmelsen krävs åtalsförordnande från regeringen för brott som en utlänning begått i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation. Regeln ska omfatta fall där en utlänning har begått brott i en funktion som är av officiell karaktär och typiskt sett ett uttryck för statlig maktutövning, och brottet ska ha begåtts som ett led i själva utövningen av tjänsten (se prop. 1984/85:156 s. 11 ff.). Kravet på åtalsförordnande gäller inte om gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på något annat sätt har försökt dölja i vilken egenskap han har handlat.
Frågan om åtalsförordnande berördes inte vid införandet av lagen om internationellt polisiärt samarbete. En utländsk tjänsteman som tjänstgör i Sverige enligt lagen utövar dock tjänst som innefattar allmän ställning hos en annan stat. För brott som tjänstemannen begått i utövningen av tjänsten krävs därför enligt 2 kap. 7 a § brottsbalken som huvudregel åtalsförordnande från regeringen.
Som utgångspunkt bör frågan om åtalsförordnande regleras på ett enhetligt sätt för utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete. Straffrättsliga förfaranden mot utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet kan aktualisera frågor av utrikespolitisk art. Regeringen
anser därför att det bör krävas åtalsförorordnande för att åtal ska få väckas även för brott som utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt rådsbesluten begått i utövningen av tjänsten. Eftersom tjänstemännen träffas av 2 kap. 7 a § brottsbalken i dess nuvarande lydelse krävs inte några författningsändringar för att detta ska uppnås.
Eftersom andra stater kan göra anspråk på jurisdiktion över sina tjänstemäns gärningar i Sverige kan det uppkomma situationer med kompetenskonflikter. En reglering av betydelse för sådana situationer finns i rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden. Regleringen, som har genomförts i svensk rätt genom förordningen (2014:1553) om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden inom Europeiska unionen, innebär bl.a. att medlemsstaterna är skyldiga att samråda med varandra om förutsättningarna för att samordna parallella förfaranden. Vid ett sådant samråd är det naturligtvis av betydelse var ett brott begåtts. Även andra omständigheter, t.ex. förutsättningarna för lagföring här respektive i hemstaten, måste dock beaktas.
Regeringens prövning av om åtalsförordnande ska meddelas får liksom annars avgöras efter en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet. Förutom utrikespolitiska skäl kan det vara av betydelse t.ex. vilka förutsättningar som finns för lagföring i Sverige och om det pågår ett straffrättsligt förfarande i hemstaten.
Bortsett från kravet på åtalsförordnande bör inga avvikande regler gälla i fråga om förfarandet vid utövande av svensk domsrätt. Vid behov får t.ex. befintliga regler om internationell rättslig hjälp användas.
9.4. Skadestånd
Regeringens förslag: Den svenska staten ska ersätta skador som utländska tjänstemän orsakar vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och
Atlasrådsbeslutet. Skadorna ska ersättas som om de vållas av en svensk tjänsteman.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt den grundläggande regeln om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Det s.k. principalansvaret enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen innebär vidare att staten under vissa förutsättningar är ersättningsskyldig för skada som vållas i tjänsten av en statlig arbetstagare. Den allmänna regleringen i skadeståndslagen kompletteras på vissa områden med särskilda regler.
Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete gäller enligt 13 § samma lag att den svenska staten ska ersätta skador som uppkommer i samband med förföljandet, över-
vakningen eller ingripandet i övrigt och för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Den svenska staten ska dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
Av artikel 21 i Prümrådsbeslutet och artikel 4 i Atlasrådsbeslutet följer att den svenska staten ska ersätta skador som utländska tjänstemän orsakar under samarbete enligt rådsbesluten här. Under vissa förutsättningar kan det finnas en rätt att återkräva ett utbetalt belopp från tjänstemännens hemstat.
Med hänsyn till regleringen i Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet bör den svenska staten ersätta skador som uppkommer vid samarbete enligt rådsbesluten och för vilka den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. På samma sätt som vid annat samarbete bör ersättningsskyldigheten inte gälla skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen. Den bestämmelse som nu finns i 13 § lagen om internationellt polisiärt samarbete bör alltså utvidgas till att gälla även vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
9.5. Tillsyn
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om tillsyn över utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt
Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Brottsförebyggande rådet anför att det skulle framstå som märkligt för enskilda att inte kunna vända sig till
Riksdagens ombudsmän (JO) eller Justitiekanslern (JK) samt att rådet inte är övertygat om att en annan ordning skulle strida mot Prümrådsbeslutet. Sveriges advokatsamfund avstyrker bedömningen och framhåller att krav på rättssäkerhet och kvalitet inte får förändras av att uppgifter utförs av utländska tjänstemän.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Brottsförebyggande rådet framför att rådet nu nöjer sig med att JO och JK kan granska och yttra sig över insatser som genomförs med hjälp av utländska tjänstemän. Sveriges advokatsamfund anser fortfarande att det är tveksamt om rättssäkerhetsgarantier är uppfyllda. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet avstyrker bedömningen och anför att det finns goda skäl att behålla möjligheten till tillsyn.
Skälen för regeringens bedömning: Tjänstemän står under tillsyn av bl.a. JO och JK.
JO har till huvuduppgift att ta tillvara enskildas intresse av en lagenlig och korrekt behandling från myndigheternas sida. JO har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina skyldigheter, får uttala sig om huruvida
en åtgärd av en myndighet eller en befattningshavare strider mot lag eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig, får som särskild åklagare väcka åtal mot en befattningshavare som genom att åsidosätta vad som åligger honom eller henne i tjänsten eller uppdraget har begått någon annan brottslig gärning än tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott samt har en partsliknande roll vid arbetsrättsliga ingripanden (1 § andra stycket, 6 § och 7 § lagen [1986:765] med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
JK har bl.a. till uppgift att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten. JK har i likhet med JO tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina skyldigheter (1 § lagen [1975:1339] om justitiekanslerns tillsyn). Tillsynen motsvarar i huvudsak den som JO utövar.
Utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete står inte under tillsyn av JO eller JK utan av myndigheterna i sina hemländer (se prop. 1999/2000:64 s. 113).
Enligt artikel 23 i Prümrådsbeslutet, som saknar motsvarighet i Atlasrådsbeslutet, ska tjänstemän som verkar på en annan stats territorium i tjänsterättsligt hänseende, särskilt vad gäller disciplinära bestämmelser, omfattas av lagstiftningen i sin hemstat.
En ordning där utländska tjänstemän ställdes under JO:s och JK:s tillsyn skulle vara svår att förena med artikel 23 i Prümrådsbeslutet. Den skulle också avvika från vad som gäller i dag när utländska tjänstemän tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete. Regeringen – som särskilt noterar att varken JO eller JK invänder mot bedömningen – anser därför att utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet inte bör stå under tillsyn av JO eller JK.
Den föreslagna ordningen innebär inte att enskilda kommer att sakna möjlighet att vända sig till svenska tillsynsmyndigheter eller, som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser, att möjligheten att utreda om eventuella fel har begåtts kommer att gå förlorad. Eftersom insatser enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen omfattas insatserna av tillsynen, vilket ger JO och JK möjlighet att, inom ramen för en granskning, utreda och bedöma även utländska tjänstemäns agerande. En sådan granskning kan resultera i kritik mot den svenska myndigheten eller ett svenskt befäl. För att möjliggöra ett disciplinförfarande i samarbetsstaten framstår det också som naturligt att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, när det finns skäl för det, kommunicerar resultatet av en granskning till den utländska myndighet med vilken samarbete har skett.
Sammantaget anser regeringen att de nya samarbetsformerna får anses omgärdade av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier även om utländska tjänstemän inte ställs direkt under JO:s och JK:s tillsyn.
9.6. Arbetsrätt och arbetsmiljö
Regeringens bedömning: Det behövs inte några författningsändringar för att utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt
Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ska omfattas av sina hemstaters lagstiftning när det gäller avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det bör inte införas några särskilda bestämmelser om arbetsmiljö.
Utredningens förslag och bedömning skiljer sig delvis från regeringens bedömning. Utredningen föreslår en bestämmelse om att arbetsmiljölagen (1977:1160) gäller för utländska tjänstemän som utför arbete i
Sverige med stöd av lagen om internationellt polisiärt samarbete och en bestämmelse om arbetsmiljöansvar för den svenska polisen när det gäller utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget och bedömningen.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Polisförbundet förespråkar utredningens förslag i arbetsmiljöfrågan.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 23 i Prümrådsbeslutet, som saknar motsvarighet i Atlasrådsbeslutet, ska tjänstemän som verkar på en annan stats territorium i tjänsterättsligt hänseende, särskilt vad gäller disciplinära bestämmelser, omfattas av lagstiftningen i sin hemstat. Artikeln får anses avse regleringen av avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Frågan om tillämplig lag beträffande avtalsförpliktelser styrs i första hand av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen). Enligt Rom I-förordningen gäller bl.a. att ett individuellt anställningsavtal ska vara underkastat lagen i det land där eller från vilket den anställde utför sitt arbete, även om han tillfälligt utför sitt arbete i ett annat land (artikel 8.2).
Rom I-förordningen gäller endast anställningsavtal som ingåtts efter den 17 december 2009 (artikel 28). För avtal som ingåtts dessförinnan men tidigast den 1 juli 1998 gäller enligt allmänna principer den upphävda lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se prop. 2013/14:243 s. 56). Av lagen följer att bl.a. artikel 6.2 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska tillämpas. Enligt artikeln ska ett individuellt anställningsavtal vara underkastat lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land. För avtal som ingåtts före den 1 juli 1998 gäller oskrivna lagvalsregler, enligt vilka den rättsordning som har starkast och mest relevant anknytning till ett anställningsavtal ska tillämpas.
Trots att ett anställningsavtal lyder under ett annat lands lag enligt de ovan återgivna lagvalsreglerna, kan s.k. internationellt tvingande regler tillämpas under vissa förhållanden.
Vid en tillämpning av nu gällande lagvalsregler kommer utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet att omfattas av sina hemstaters lagstiftning såvitt avser förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, förutom i vissa undantagssituationer som följer av den internationella privaträtten. Detsamma gäller utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet. Det krävs därför inte någon särskild reglering i denna del.
Varken Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet innehåller några bestämmelser om arbetsmiljö. Utredningen föreslår en bestämmelse om att arbetsmiljölagen gäller för utländska tjänstemän som utför arbete i Sverige med stöd av lagen om internationellt polisiärt samarbete. Det behövs dock inte någon sådan bestämmelse, eftersom arbetsmiljölagen gäller alla arbetstagare inom Sveriges territorium, inbegripet utländska arbetstagare som endast tillfälligt befinner sig här. Om arbetsmiljölagen även kan hävdas i förhållande till de myndigheter där de utländska tjänstemännen är anställda, och om det är möjligt att t.ex. besluta förelägganden eller förbud mot myndigheterna, får avgöras av rättstillämpningen.
När det gäller samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet föreslår utredningen att ansvaret för de utländska tjänstemännens arbetsmiljö ska fördelas mellan tjänstemännens anställningsmyndigheter och den svenska polisen, varvid den svenska myndigheten ska ha motsvarande ansvar som den som anlitar inhyrd arbetskraft har enligt 3 kap. 12 § andra stycket arbetsmiljölagen, dvs. ett ansvar för att vidta skyddsåtgärder som behövs i arbetet.
Det är angeläget att utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet har en god arbetsmiljö. Detta är viktigt även för att garantera svenska tjänstemäns säkerhet. En god arbetsmiljö kan till stor del uppnås om de utländska tjänstemännens anställningsmyndigheter genom utbildning och andra förberedande åtgärder ger sin personal goda förutsättningar att utföra uppdraget samt genomför uppföljande åtgärder efter avslutade insatser. Polismyndighetens och Säkerhetspolisens arbetsmiljööverväganden när det gäller svenska tjänstemän är också av betydelse, eftersom övervägandena i stor utsträckning i praktiken kommer att gälla även för utländska tjänstemän.
Arbetsmiljölagens utgångspunkt är att arbetsmiljöansvaret ligger på arbetsgivaren. De utländska tjänstemännens anställningsmyndigheter kommer i stor utsträckning att sakna inflytande över omständigheterna i Sverige. Det kan därför, trots att inget sådant krav ställs i Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet, vara rimligt att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen tar ett visst ansvar för de utländska tjänstemännens arbetsmiljö i Sverige. Regeringen instämmer dock i promemorians bedömning att det inte är lämpligt att lägga fast ett sådant ansvar i lag. Arbetsmiljöfrågan får i stället bli en av de frågor som måste diskuteras med samarbetsmyndigheterna och lösas på lämpligt sätt.
10. Samarbete utomlands
Andra stater kan komma att begära bistånd från Sverige enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. En begäran som gäller deltagande i en gemensam insats enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet eller bistånd enligt Atlasrådsbeslutet kan fritt avslås. En begäran som gäller ett fall som omfattas av artikel 18 c i Prümrådsbeslutet måste dock tillmötesgås, i den mån det är möjligt. En reglering för den senare situationen finns i 3 kap. 3 och 4 §§ förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
Svenska tjänstemäns möjlighet att utöva myndighet vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utomlands regleras av den andra statens lagstiftning och kräver därför inte någon svensk författningsreglering (jämför prop. 1999/2000:64 s. 94). Tjänstemännens medverkan i insatser utomlands aktualiserar dock vissa andra frågor som övervägs nedan.
10.1. Straffrättslig jurisdiktion
Regeringens förslag: Svenska domstolar ska vara obegränsat behöriga att pröva åtal för brott som begåtts utomlands i tjänsten av svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Behörigheten ska gälla även andra brott som begåtts utomlands i tjänsten av svenska polismän, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen som utför uppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt. Åtal för brotten ska kunna väckas utan krav på åtalsförordnande.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten efterfrågar en närmare analys av vad som bör gälla när svenska tjänstemän blir misstänka för brott utomlands. Myndigheten anser att det kan förutsättas att andra stater vill ta hand om lagföringen av gärningar som begåtts på deras territorier och att det därför inte är självklart att sådana gärningar ska kunna åtalas utan krav på åtalsförordnande.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Åklagarmyndigheten efterfrågar ett resonemang om vilka överväganden som bör göras vid bedömningen av om lagföring ska ske i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion finns bl.a. i 2 kap. brottsbalken. Beträffande brott som begåtts utomlands anges i 2 kap. 2 § brottsbalken att lagföring ska ske vid svensk domstol om brottet begåtts av en svensk medborgare. Som huvudregel gäller då att gärningen ska vara straffbar även på gärningsorten och att en strängare påföljd inte får dömas ut än vad som följer av lagen där. Genom 2 kap. 3 § brottsbalken utsträcks domsrätten till vissa fall. Enligt 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken ska lagföring ske vid svensk domstol om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöver-
skridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt.
För att åtal ska få väckas för brott som begåtts utomlands krävs enligt 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken åtalsförordnande från regeringen eller den regeringen bestämt. Enligt 2 kap. 5 § andra stycket 4 brottsbalken är dock brott som omfattas av 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken undantagna från kravet.
Bestämmelserna i 2 kap. 3 § 3 a och 2 kap. 5 § andra stycket 4 brottsbalken infördes i samband med genomförandet av Schengenkonventionens regler om polisiärt samarbete och avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Sverige hade inte åtagit sig att oinskränkt kunna åtala och döma sina egna tjänstemän för gärningar som de begår i samband med att de utför uppgifter i en annan stat. Det ansågs dock nödvändigt att genomföra en sådan anpassning eftersom Sverige i princip inte lämnade ut egna medborgare och den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål (lagföringskonventionen) endast kunde tillämpas i förhållande till ett fåtal andra Schengenstater (se prop. 1999/2000:64 s. 120 f.).
Varken Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet innebär något åtagande att oinskränkt kunna åtala och döma sina egna tjänstemän för gärningar som de begår i samband med att de utför uppgifter i en annan stat. Rådsbesluten hindrar dock inte heller bestämmelser om detta i svensk rätt.
Som utgångspunkt bör frågan om straffrättslig jurisdiktion regleras på ett enhetligt sätt för svenska tjänstemän som utför arbetsuppgifter i en annan stat enligt internationella överenskommelser som Sverige tillträtt. Sedan införandet av 2 kap. 3 § 3 a och 2 kap. 5 § andra stycket 4 brottsbalken har lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillkommit. Lagarna möjliggör överlämnade av svenska medborgare men innehåller begränsningar som kan innebära att det inte är möjligt att överlämna en svensk tjänsteman som misstänks för brott. Vidare kan lagföringskonventionen fortfarande bara tillämpas i förhållande till ett fåtal andra Schengenstater. Mot denna bakgrund bör svensk domstol vara oinskränkt behörig att pröva även åtal för brott som begåtts i tjänsten utomlands av svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Trots att andra stater kan vilja ta hand om lagföringen av gärningar som begåtts på deras territorier bör det inte heller finnas något krav på åtalsförordnande.
Bestämmelserna i 2 kap. 3 § 3 a och 2 kap. 5 § andra stycket 4 brottsbalken gäller vissa tjänstemän som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter. Vad som avses med begreppet gränsöverskridande anges inte i förarbetena till bestämmelserna. Det skulle kunna hävdas att alla de arbetsuppgifter som kan komma ifråga vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet inte är gränsöverskridande i snäv mening. För att det klart ska framgå att bestämmelserna omfattar tjänstemän som deltar i samarbete enligt rådsbesluten föreslår regeringen därför att ordet gränsöverskridande stryks. Den ytterligare utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde som detta skulle kunna innebära får anses motiverad.
Eftersom svenska tjänstemäns gärningar utomlands kan vara föremål för jurisdiktionsanspråk från andra stater kan det uppkomma situationer med kompetenskonflikter. En reglering av betydelse för sådana situationer finns i rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden. Regleringen, som har genomförts i svensk rätt genom förordningen (2014:1553) om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden inom Europeiska unionen, innebär bl.a. att medlemsstaterna är skyldiga att samråda med varandra om förutsättningarna för att samordna parallella förfaranden. Som anges i avsnitt 9.3 är det vid ett sådant samråd naturligtvis av betydelse var ett brott begåtts. Även andra omständigheter, t.ex. förutsättningarna för lagföring i Sverige respektive den andra staten, måste dock beaktas.
10.2. Skadestånd
Regeringens förslag: Den svenska staten ska inte ersätta skador som svenska tjänstemän vållar vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och
Atlasrådsbeslutet utomlands. Det ska klargöras att samma ordning gäller skador som vållas vid alla slags arbetsuppgifter som kan utföras enligt avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår inget förtydligande av den nuvarande skadeståndsbestämmelsens tillämpningsområde.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt den grundläggande regeln om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Det s.k. principalansvaret enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen innebär vidare att staten under vissa förutsättningar är ersättningsskyldig för skada som vållas i tjänsten av en statlig arbetstagare. Den allmänna regleringen i skadeståndslagen kompletteras på vissa områden med särskilda regler.
Enligt 14 § lagen om internationellt polisiärt samarbete ska bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller övervakning. Bestämmelsen infördes för att en skadelidande inte ska kunna rikta anspråk mot både den svenska staten och den stat där skadan vållats. Schengenkonventionen och avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen innebär nämligen att den senare staten åtagit sig att ersätta den skadelidande som om skadan orsakats av dess egna tjänstemän. En ordning där en skadelidande kan ersättas av båda staterna ansågs kunna leda till tillämpningssvårigheter, eftersom förut-
sättningarna för skadeståndsansvar liksom ersättningsnivåer kan variera kraftigt, samt till höga administrationskostnader och missbruk (se prop. 1999/2000:64 s. 114).
Av artiklarna 21.2 och 21.4 i Prümrådsbeslutet och artikel 4 i Atlasrådsbeslutet följer att skador som svenska tjänstemän vållar vid insatser utomlands ska ersättas av den stat där insatsen genomförs. Av de skäl som anfördes vid införandet av 14 § lagen om internationellt polisiärt samarbete bör en skadelidande därför inte kunna rikta anspråk mot den svenska staten. Den bestämmelse som nu finns i 14 § bör alltså utvidgas till att gälla även vid samarbete enligt rådsbesluten utomlands.
Enligt den nuvarande skadeståndsbestämmelsens lydelse omfattar den bara skador som vållas i samband med gränsöverskridande förföljande och övervakning. Lydelsen omfattar därmed inte vissa arbetsuppgifter som kan utföras enligt avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen, t.ex. ingripanden mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten på danskt territorium på Öresundsförbindelsen. Samtidigt som bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas bör det därför klargöras att den ordning som slås fast i bestämmelsen gäller skador som vållas vid alla slags arbetsuppgifter som kan utföras enligt avtalet med Danmark.
Lagrådet anser att skadeståndsbestämmelsen bör justeras så att det undantag som föreskrivs i den bara gäller bestämmelser i svensk lag och inte omfattar reglerna om regressansvar i Schengenkonventionen, avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Regressansvaret enligt rättsakterna gäller mot en stat som ersatt skador orsakade av svenska tjänstemän och kan inte upphävas genom svensk lag. Skadeståndsbestämmelsen är vidare utformad på samma sätt som motsvarande bestämmelser i andra lagar (se 3 kap. 9 § lagen [2000:1219] om internationellt tullsamarbete och 9 § lagen [2003:1174] om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar). Regeringen anser därför inte att skadeståndsbestämmelsen bör justeras på det sätt Lagrådet föreslår.
10.3. Arbetsrätt och arbetsmiljö
Regeringens bedömning: Det behövs inte några författningsändringar för att svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt
Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utomlands ska omfattas av svensk lagstiftning när det gäller avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det bör inte införas några särskilda bestämmelser om arbetsmiljö.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Rikspolisstyrelsen anser att man bör kartlägga arbetsmiljölagstiftningen i andra stater och, om större skillnader visar sig, överväga att göra arbetsmiljölagen tillämplig vid samarbete utomlands. Polisförbundet menar att förutsättningarna för en god arbetsmiljö skiljer sig åt inom EU och att stor hänsyn måste tas till detta.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 23 i Prümrådsbeslutet, som saknar motsvarighet i Atlasrådsbeslutet, ska tjänstemän som verkar på en annan stats territorium i tjänsterättsligt hänseende, särskilt vad gäller disciplinära bestämmelser, omfattas av lagstiftningen i sin hemstat. Artikeln får anses avse regleringen av avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I avsnitt 9.6 finns en redogörelse för svenska lagvalsregler när det gäller avtalsförpliktelser. Vid en tillämpning av reglerna kommer svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet utomlands att omfattas av svensk lagstiftning, såvitt avser förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Detsamma gäller svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet. Det krävs alltså inte någon särskild reglering i denna del.
Varken Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet innehåller några bestämmelser om arbetsmiljö.
Arbetsmiljölagen är som huvudregel inte tillämplig utanför landets gränser. När svenska arbetstagare utför arbete utomlands för en svensk arbetsgivare kan arbetsgivaren dock ha vissa skyldigheter enligt lagen. Vid vissa internationella insatser gäller vidare särskilda regler.
Bestämmelser för försvarsmaktsanställda finns i lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser. Enligt lagens 5 § gäller i fråga om Försvarsmaktens arbetsmiljöansvar i internationella militära insatser att vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen ska tillämpas i ett insatsområde, om inte tjänstgöringsförhållandena förhindrar detta. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 2 § i den upphävda lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, med den ändringen att tillämpningsområdet har begränsats till insatsområden.
Lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten infördes på grund av den specifika hotbild som tjänstgöring i utlandsstyrkan ansågs medföra. Vid lagens införande tjänstgjorde även polismän i styrkan. Polismännen övergick senare till Polisens utlandsstyrka. För att polismännens skydd inte skulle försvagas tillkom 1 a § lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, enligt vilken bl.a. lagens 2 § ska tillämpas även för den som tjänstgör utomlands i Polisens utlandsstyrka, varvid arbetsmiljöansvaret dock ska ligga på Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) i stället för Försvarsmakten. Detta gäller fortfarande (se punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser).
Arbetsmiljölagen kommer alltså i princip inte att gälla vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utomlands. Frågan är därför om det finns skäl att införa en särreglering av det slag som gäller för Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och för Polisens utlandsstyrka.
I detta sammanhang ska till att börja med framhållas att det – förutom i sådana situationer som omfattas av artikel 18 c i Prümrådsbeslutet – inte finns någon skyldighet att tillmötesgå en begäran om svensk medverkan i samarbete utomlands. Överenskommelser om samarbete bör heller inte ingås med stater där det, trots eventuella särskilda åtaganden från den andra staten, framstår som tveksamt om en godtagbar arbetsmiljö kan garanteras. Om samarbete ska ske gäller vidare ett visst ansvar enligt
arbetsmiljölagen även om den lagen i princip inte är tillämplig utanför landets gränser. Ansvaret måste anses innefatta en skyldighet att tillsammans med utländska myndigheter beakta arbetsmiljörisker när samarbete planeras. Inför en insats finns vidare ett ansvar enligt arbetsmiljölagen för att svenska tjänstemän är förberedda och lämpliga för arbetsuppgifterna, t.ex. genom att ha ändamålsenlig utbildning och utrustning, och efter en insats ett ansvar för t.ex. krisstöd, rehabilitering och företagshälsovård.
Det ska vidare beaktas att samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet kommer att pågå under kortare tid än de insatser som Försvarsmaktens personal och Polisens utlandsstyrka deltar i. Förhållandena vid samarbetet torde vidare normalt sett vara mindre riskfyllda än vid de senare insatstyperna. Svenska myndigheter skulle slutligen ha begränsade möjligheter att fullgöra ett eventuellt arbetsmiljöansvar, eftersom de i stor utsträckning kommer att sakna inflytande över de omständigheter som gäller.
Mot denna bakgrund bedömer även regeringen att det saknas tillräckliga skäl för att införa en särreglering av det slag som finns för Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och för Polisens utlandsstyrka.
11. Europolförordningen
11.1. Europols reglering och struktur
EU:s polisbyrå Europol har till uppgift att stödja och stärka medlemsstaternas polismyndigheter och andra brottsbekämpande organs insatser och deras samarbete för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet som rör två eller fler medlemsstater.
Europol inrättades genom Europolkonventionen 1995. Europolkonventionen antogs av Sverige 1997 (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2, rskr. 1997/98:22). Europolkonventionen ersattes av rådets beslut 2009/371/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europolrådsbeslutet), som sedan dess reglerar verksamheten. Europol arbetar till stor del med insamling, behandling och analys av underrättelser om allvarlig och gränsöverskridande brottslighet inom unionen och fungerar som en knutpunkt för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna.
I varje medlemstat finns det en nationell enhet som är kontaktpunkt och förbindelselänk mellan Europol och medlemsstaternas myndigheter. Chefen för den nationella enheten har också en formell roll i Europols interna verksamhet. I Sverige är Polismyndigheten nationell enhet.
Europols ledning utgörs dels av en styrelse bestående av representanter från alla medlemsstater och Europeiska kommissionen, dels en verkställande direktör som assisteras av tre biträdande verkställande direktörer. Europols huvudkontor ligger i Haag i Nederländerna. Vid huvudkontoret finns personal som är direkt anställd av Europol, t.ex. experter och analytiker inom olika områden. Där arbetar också särskilda sambandsmän
som är utsända av medlemsstaterna. Sambandsmännen har till uppgift att praktiskt genomföra informations- och underrättelseutbytet mellan Europol och de nationella enheterna samt att samverka med Europols anställda i bl.a. analysarbetet. Vid arbetet för Europol lyder de – till skillnad från Europols anställda – under sin medlemsstats nationella enhet och medlemsstatens nationella lagstiftning.
11.2. Från rådsbeslut till förordning
Enligt artikel 88 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUFfördraget) ska Europaparlamentet och rådet genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet reglera Europols struktur, arbetssätt, verksamhetsområde och uppgifter. Enligt samma artikel krävs även närmare bestämmelser om den kontroll av Europols verksamhet som Europaparlamentet utför under medverkan av de nationella parlamenten. Mot denna bakgrund har det ansetts nödvändigt att ersätta Europolrådsbeslutet med en förordning som bl.a. innehåller bestämmelser om parlamentarisk kontroll.
Våren 2013 presenterade kommissionen ett förslag till en ny reglering för Europol. Den 4 december 2015 nåddes en politisk överenskommelse om regleringen. Europolförordningen beslutades den 11 maj 2016 och kommer att börja tillämpas den 1 maj 2017. Vid den tidpunkt Europolförordningen börjar tillämpas kommer Europolrådsbeslutet att upphävas.
Förordningen innehåller det styrande regelverket för Europol. Europol kommer även fortsättningsvis att ha som huvudsaklig uppgift att stödja och stärka insatser som utförs av de brottsbekämpande myndigheterna i medlemsstaterna samt deras ömsesidiga samarbete för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet som rör två eller fler medlemsstater, terrorism och sådana former av brottslighet som påverkar ett gemensamt intresse som omfattas av unionens politik. Vilken form av brottslighet som avses anges i bilaga 1 till Europolförordningen.
Genom Europolförordningen har Europols uppgifter och mandat utökats något. Europol har bl.a. fått i uppgift att samordna, organisera och initiera insatser tillsammans med medlemsstaterna. Medlemsstaternas skyldighet att förse Europol med den information som byrån behöver för att genomföra sitt uppdrag förtydligas i förordningen och Europols skyldighet att samarbeta med bl.a. Eurojust och den Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) förstärks också. Vidare införs genom förordningen vissa ändringar i proceduren enligt vilken Europol kan ingå avtal med tredje land och villkoren för överförande av personuppgifter.
Europolförordningen innehåller även ett uppdaterat avsnitt med dataskyddsregler. Utöver en modernisering av regelverket, utpekas den Europeiska datatillsynsmannen (EDPS) som oberoende tillsynsmyndighet för dataskyddet. Den nuvarande konstruktionen med en Joint Supervisory Board (JSB) med representanter för medlemsstaternas dataskyddsmyndigheter avskaffas. För att säkerställa att de nationella datatillsynsmyndigheterna får fortsatt inflytande åläggs EDPS att samråda med de nationella myndigheterna i frågor kring tillsynen. Vidare finns
bestämmelser om att de nationella tillsynsmyndigheterna ska ingå i en samarbetsnämnd.
En annan skillnad i förhållande till rådsbeslutet är att enskilda personer som lidit skada på grund av otillåten behandling av personuppgifter kan väcka talan, inte bara mot medlemsstaterna vid behörig nationell domstol, utan även mot Europol vid EU-domstolen.
Den parlamentariska kontrollen av Europols verksamhet förtydligas och stärks bl.a. genom införandet av en tydlig informationsskyldighet gentemot Europaparlamentet och de nationella parlamenten.
11.3. Behovet av författningsändringar
Regeringens förslag: Bestämmelsen som avser Europols direktör, biträdande direktörer och personal i bilagan till lagen om immunitet och privilegier i vissa fall och lagen om tystnadsplikt för anställda vid
Europeiska polisbyrån ska upphävas.
Regeringens bedömning: Inga ytterligare lagändringar krävs med anledning av Europolförordningen.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget och bedömningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Eftersom Europolförordningen kommer att vara bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna ska bestämmelserna i förordningen inte genomföras i svensk lagstiftning. Europolförordningen bedöms inte heller medföra behov av några kompletterande bestämmelser i svensk rätt. Däremot föranleder förordningen ändringar i vissa befintliga författningar.
Lagen om immunitet och privilegier i vissa fall
Lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall innehåller bestämmelser om vilka internationella organ och fysiska personer som åtnjuter immunitet och privilegier i olika former. Sverige har tillträtt en rad internationella överenskommelser som också innebär att immunitet och privilegier ska tillkomma vissa rättssubjekt. Överenskommelser om immunitet och privilegier kan avse bara organisationerna, men gäller i allmänhet också fysiska personer med anknytning till dessa. Genom lagen om immunitet och privilegier i vissa fall har dessa åtaganden om immunitet och privilegier införlivats i svensk rätt (jämför prop. 1975/76:205 s. 7). Bilagan till lagen innehåller en uppräkning av organ och personer som åtnjuter immunitet och privilegier och innehåller även uppgifter om tillämplig internationell överenskommelse. I punkten 52 i bilagan anges att Europols direktör, biträdande direktörer och personal omfattas av immunitet och/eller privilegier enligt rådsbeslutet.
I artikel 63 i Europolförordningen anges att Europol och dess personal ska omfattas av protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Protokollet är fogat till EU:s fördrag. I protokollet finns bestämmelser om immunitet och privilegier för tjänstemän och anställda i
EU. Artikel 63 i Europolförordningen motsvarar i stort artikel 51 i Europolrådsbeslutet. En allmän bestämmelse om immunitet och privilegier finns vidare i artikel 343 i EUF-fördraget.
Bestämmelserna i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier utgör en del av primärrätten och är direkt tillämpliga. Mot den bakgrunden anser regeringen att punkten 52 i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ska upphävas.
Lagen om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån
Enligt lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån får den som är eller har varit verksam vid Europol i egenskap av ledamot i styrelsen eller anställd, eller har ålagts tystnadsplikt med stöd av artikel 41.2 i rådsbeslutet, inte obehörigen röja uppgifter som han eller hon fått kännedom om på grund av verksamheten vid Europol. I fråga om den som fått del av sådana uppgifter inom ramen för anställning eller uppdrag hos en svensk myndighet ska i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) tillämpas.
Lagen infördes mot bakgrund av bestämmelsen i artikel 41.4 i Europolrådsbeslutet som innebär att varje medlemsstat ska behandla alla överträdelser av tystnadsplikten som överträdelser av skyldigheter i medlemsstaternas egen lagstiftning om tystnadsplikt eller skydd av sekretessbelagt material (se prop. 2012/13:73 s. 122 f.). Bestämmelsen innebär att bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 § brottsbalken ska kunna tillämpas när det gäller personal som är anställd av Europol. När det däremot gäller offentligt anställda i Sverige som har befattning med uppgifter från Europol, liksom beträffande de svenska Europolsambandsmännens befattning med sådana uppgifter, ansågs Sverige leva upp till de krav på tystnadsplikt som ställs i Europolrådsbeslutet utan någon särskild reglering (se prop. 2008/09:14 s. 39).
Av artikel 67 i Europolförordningen framgår att Europol ska fastställa bestämmelser om diskretion och konfidentialitet. I artikel 53 anges även att tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i EU samt sådana verkställighetsbestämmelser som överenskommits mellan EU:s institutioner med anledning av tjänsteföreskrifterna, ska vara tillämpliga för anställda vid Europol. Detta gäller dock inte personal som vid ikraftträdandet av förordningen har anställningskontrakt som regleras av Europolkonventionen.
De tjänsteföreskrifter som avses är förordning nr 31 (EEG), nr 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (tjänsteföreskrifterna). Tjänsteföreskrifterna är tillämpliga för anställda vid unionens institutioner och byråer. Bestämmelser om tystnadsplikt finns i artikel 17. Tystnadsplikten gäller även efter det att tjänstemannen lämnat tjänsten. Härutöver finns allmänna bestämmelser om tystnadsplikt i artikel 339 i EUF-fördraget.
Någon motsvarighet till bestämmelsen i artikel 41.4 i rådsbeslutet finns däremot inte i Europolförordningen. När Europolförordningen blir tillämplig, kommer det därför inte att finnas utrymme för medlemsstaterna att behandla överträdelser av tystnadsplikten som överträdelser av skyldigheter i medlemsstaternas egen lagstiftning om tystnadsplikt eller skydd av sekretessbelagd information. Regeringen anser därför att
lagen om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphävas.
12. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens bedömning: Författningsändringarna bör träda i kraft den 2 juli 2017. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens utom vad gäller datumet för ikraftträdande.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens utom vad gäller datumet för ikraftträdande.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Förslaget till ny lag om internationellt polisiärt samarbete innebär att förvaltningsuppgifter överlåts till andra stater. Det innehåller också ett bemyndigande till vissa myndigheter att i särskilda fall besluta om en sådan överlåtelse. Eftersom uppgifterna innefattar myndighetsutövning krävs antingen att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet eller att det fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag (10 kap.6 och 8 §§regeringsformen). Under förutsättning att riksdagen fattar beslut enligt den förstnämnda omröstningsregeln, bedöms författningsändringarna kunna träda i kraft den 2 juli 2017.
Europolförordningen trädde i kraft våren 2016 och ska börja tillämpas från och med den 1 maj 2017. Även författningsändringarna med anledning av den nya Europolförordningen bör träda i kraft den 2 juli 2017.
Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
13. Konsekvenser
Regeringens bedömning: De kostnader som förslagen kan ge upphov till kan finansieras inom ramen för befintliga anslag.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Rikspolisstyrelsen anför att effektivitetsvinsterna med förslagen inte ska överdrivas. Den svenska polisen måste ha tillräckliga resurser för att kunna hantera i princip alla nationella angelägenheter själv, vilket innebär att resurserna även fortsättningsvis måste dimensioneras med en viss överkapacitet. Rikspolisstyrelsen anser att de utökade samarbetsmöjligheterna i stället bör ses som en möjlighet att skapa ett mervärde för verksamheten som kan utmynna i en mer
effektiv verksamhet med minskad brottslighet och minskade samhällskostnader som följd.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Polismyndigheten anför att det inte är självklart att förslagen kan finansieras inom ramen för befintliga anslag.
Polisförbundet menar att den svenska polisen saknar tillräckliga resurser för att kunna delta i samarbete utomlands. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att ett utökat samarbete rimligen kommer att medföra ökade kostnader.
Skälen för regeringens bedömning
Förslagen om utökat polissamarbete
Vid samarbete i Sverige kommer det att uppstå driftskostnader för utländska tjänstemän. Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska tjänstemännens hemstat som huvudregel ansvara för dessa kostnader (artikel 34). Vid samarbete enligt Atlasrådsbeslutet gäller i stället den omvända huvudregeln (artikel 6).
Det kommer även att uppstå vissa utbildningskostnader för polisen. Det finns också ett behov av samövningar. De nya samarbetsformerna kommer även att innebära arbete med att omarbeta eller utfärda nya föreskrifter och allmänna råd.
De förväntade kostnadsökningarna måste ställas i relation till de besparingar som förslagen möjliggör. Ett fördjupat samarbete innebär att polisen ges möjlighet att effektivisera sin verksamhet och i viss mån hålla nere kostnaderna för denna. Även om effektivitetsvinsterna av förslaget inte ska överdrivas bedöms att de kostnader som förslagen kan ge upphov till kan finansieras inom ramen för polisens befintliga anslag.
Förslagen berör endast indirekt andra statliga myndigheter än Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Förslaget om att utöka den svenska jurisdiktionen för brott som begås av svenska tjänstemän utomlands kan medföra visst merarbete i form av utredning och lagföring hos åklagare respektive domstol. Det kan emellertid antas att antalet anmälda brott och lagföringar kommer att ligga på en mycket låg nivå. Arbetsbelastningen bedöms inte leda till några nämnvärda kostnadsökningar för berörda myndigheter. Inte heller i övrigt bedöms förslagen ha några beaktansvärda ekonomiska konsekvenser för andra statliga myndigheter än Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Förslagen torde inte heller ha några ekonomiska konsekvenser för kommuner, landsting, företag eller andra enskilda.
Sammanfattningsvis bedöms att de kostnader som förslagen kan ge upphov till kan finansieras inom ramen för befintliga anslag. Förslagen kan leda till en minskad brottslighet och därmed minskade övergripande samhällskostnader. Förslagen bedöms däremot inte ha några effekter för det kommunala självstyret, jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att uppnå de integrationspolitiska målen.
Förslagen med anledning av Europolförordningen
Europolförordningen bedöms inte påverka medlemsstaternas befintliga arbete i någon större utsträckning. Förordningen förväntas inte innebära fler eller andra uppgifter för berörda myndigheter, framför allt Polismyndigheten och Datainspektionen, i förhållande till det nu gällande rådsbeslutet.
Den s.k. Joint Supervisory Board (JSB) med representanter för medlemsstaternas dataskyddsmyndigheter avskaffas genom Europolförordningen. I stället ska det införas en samarbetsnämnd där de nationella tillsynsmyndigheterna ska ingå. Vad det konkret innebär för Datainspektionens arbete är svårt att förutse innan samarbetsnämnderna inrättats och arbetet vid dem påbörjats. Det finns dock inte anledning att tro att detta innebär något merarbete för Datainspektionen i förhållande till vad som gäller i dag inom ramen för JSB.
Sammanfattningsvis bedöms Europolförordningen inte innebära några kostnadsökningar för det allmänna. Förordningen bedöms inte heller ha några andra konsekvenser som är relevanta att ta upp i detta sammanhang.
14. Författningskommentar
14.1. Förslaget till lag om internationellt polisiärt samarbete
Lagen ersätter lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete. Den nya lagen har en ny struktur med indelning i kapitel och bygger på en uppdelning mellan operativt samarbete och uppgiftsutbyte. Lagen innehåller dels nya bestämmelser om operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet, dels bestämmelser som förs över från den gamla lagen. Några bestämmelser i den gamla lagen förs inte över till den nya lagen eftersom de ansetts överflödiga. Det rör sig om några definitioner (se författningskommentaren till 1 kap. 3 §) och en bestämmelse i 11 § andra stycket i den gamla lagen som upplyser om att regeringen enligt 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) får meddela föreskrifter om att den lagen inte ska gälla i fråga om skjutvapen och ammunition som en företrädare för en annan stats myndighet medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.
I de bestämmelser som förs över från den gamla lagen görs ändringar av främst redaktionell eller språklig art. I den mån det bedömts behövligt redogörs för sådana ändringar i författningskommentaren. I förekommande fall hänvisas även till tidigare förarbeten i form av författningskommentarer.
Hänvisningarna till den gamla lagen i författningskommentaren avser lagen med beaktande av lagen (2016:484) om ändring i lagen om internationellt polisiärt samarbete, som inte trätt i kraft.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde och innehåll 1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.
Paragrafen motsvarar 1 § i den gamla lagen. Där anges att lagen tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra medlemsstater i Europeiska unionen samt Island, Norge, Schweiz, Lichtenstein och USA, i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Samtidigt anmärks att lagens föreskrifter om användningsbegränsningar gäller även i förhållande till andra än de uppräknade staterna. Nu anges i stället endast att lagen tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 167, prop. 2005/06:194 s. 60, prop. 2010/11:129 s. 105, prop. 2010/11:159 s. 26 och prop. 2015/16:96 s. 27.
2 § Lagen innehåller bestämmelser om operativt samarbete (2–5 kap.) och uppgiftsutbyte (6–10 kap.).
Paragrafen, som är ny, anger lagens innehåll och struktur.
Uttryck i lagen 3 § I lagen avses med
– Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
– avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
– Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark,
– Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
– Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
– referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den ickekodifierande delen av personens dna,
– CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande
informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
– VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och
– avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet.
Paragrafen definierar vissa uttryck som används i lagen.
Paragrafen motsvarar delvis 2 § i den gamla lagen. Definitionerna av Schengenkonventionen, avtalet med Danmark och Atlasrådsbeslutet är nya. Definitionerna av Öresundsförbindelsen, Prümrådsbeslutet, referensuppgifter, CBE-direktivet, VIS-rådsbeslutet och avtalet med USA motsvarar de som finns i den gamla lagen. Utländska tjänstemän, förföljande tjänstemän och svenska tjänstemän definieras i den gamla lagen men inte i den nya lagen (se även kommentarerna till 2 kap. 5 och 7 §§).
Definitionen av CBE-direktivet behandlas i avsnitt 6.2. Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 167, prop. 2010/11:129 s. 106 f., prop. 2013/14:65 s. 42, prop. 2014/2015:82 s. 48, prop. 2015/16:24 s. 16 och prop. 2015/16:96 s. 28.
2 kap. Operativt samarbete enligt Schengenkonventionen
Gränsöverskridande övervakning 1 § Om det i en stat som deltar i det polisiära samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får en påbörjad övervakning fortsätta även beträffande någon annan än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman.
Paragrafen motsvarar 4 § första och andra styckena i den gamla lagen.
I 4 § första stycket i den gamla lagen anges som en förutsättning för gränsöverskridande övervakning att det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket i lagen pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning. Nu anges i stället att den stat där en sådan utredning ska pågå är en stat som deltar i det polisiära samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 167, prop. 2002/03:66 s. 16 och prop. 2003/04:7 s. 220.
2 § Övervakningen av en misstänkt gärningsman får fortsätta utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen
– mord, – dråp, – grovt sexualbrott, – mordbrand, – penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel, – grov stöld, – grovt häleri, – penningtvätt, – grovt bedrägeri, – utpressning, – människorov och tagande av gisslan, – olaglig människohandel, – människosmuggling, – olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, – brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen, – ödeläggelse genom användande av sprängämnen, – olaglig transport av giftigt och skadligt avfall, – olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, – sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott, och
– terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.
För att övervakningen ska få fortsätta krävs också att överskridandet av gränsen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
Paragrafen motsvarar 4 § tredje stycket i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168 och prop. 2002/03:66 s. 16 f.
3 § Övervakning enligt 1 eller 2 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning enligt 2 § ska även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Paragrafen motsvarar 4 § fjärde stycket i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168.
Gränsöverskridande förföljande 4 § Om en person har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar ett frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av per-
sonen över en landsgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i den gamla lagen.
Enligt 5 § första stycket i den gamla lagen får en person förföljas in i Sverige bl.a. om han eller hon har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning. Efter synpunkter från Lagrådet anges nu i stället att personen ska ha upptäckts på bar gärning när han eller hon begår ett sådant brott. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168 och prop. 2003/04:7 s. 220.
5 § Förföljandet får fortsätta utan föregående samtycke om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen ska anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
Paragrafen motsvarar 5 § andra stycket i den gamla lagen.
Uttrycken svenska tjänstemän och förföljande tjänstemän definieras i den gamla lagen. Definitionerna har ansetts överflödiga i den nya lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168.
6 § Förföljande enligt 4 eller 5 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Paragrafen motsvarar 5 § tredje stycket i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168.
Behöriga tjänstemän 7 § Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant arbete.
Paragrafen, som är ny, anger vilka utländska tjänstemän som får utföra gränsöverskridande övervakning och förföljande.
Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant arbete. I den gamla lagen framgår detta av en definition av uttrycket utländska tjänstemän. Kravet på anmälan följer av Schengenkonventionen. Tjänstemännen behöver inte vara polismän. Efter påpekande från
Lagrådet justeras bestämmelsens lydelse så att det tydligare framgår att kravet på anmälan gäller för samtliga tjänstemän.
Befogenheter 8 § Om utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande begär det, ska svenska polismän omhänderta den flyende.
De utländska tjänstemännen får stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera honom eller henne.
Paragrafen motsvarar 6 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168 f.
9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.
Paragrafen motsvarar 7 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 169.
10 § En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av
Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen ( 1957:668 ) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen ( 2011:1165 ) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen ( 1970:375 ) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen ( 1994:569 ) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen ( 2002:329 ) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. 1 kap. 3 § lagen ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. 3 kap. 15 § lagen ( 2015:96 ) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen ( 2000:562 ) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Paragrafen motsvarar 8 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 169 f., prop. 2003/04:7 s. 220, prop. 2010/11:158 s. 161, prop. 2013/14:110 s. 611 f. och prop. 2014/15:29 s. 212.
Användning av vapen 11 § Utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande övervakning eller förföljande får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är tillgängliga för allmänheten.
Paragrafen motsvarar 11 § första stycket andra och tredje meningarna i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171 och prop. 2013/14:110 s. 612.
Behöriga svenska myndigheter 12 § Polismyndigheten beslutar om gränsöverskridande övervakning och förföljande in på svenskt territorium. Säkerhetspolisen får besluta om gränsöverskridande övervakning inom den verksamhet som den bedriver. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får i ett enskilt fall överlämna ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen.
En framställning eller anmälan från en utländsk myndighet om gränsöverskridande övervakning in på svenskt territorium ska göras till Polismyndigheten. Om framställningen eller anmälan avser sådan övervakning inom den verksamhet som Säkerhetspolisen bedriver, får den i stället göras till Säkerhetspolisen.
Andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Kustbevakningen.
Paragrafen motsvarar 15 § i den gamla lagen.
I 15 § tredje stycket i den gamla lagen anges att andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och berörd svensk myndighet. På Lagrådets inrådan klargörs nu att de myndigheter som avses är Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kustbevakningen. En av myndigheterna kan vara berörd åt gången. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 172 och prop. 2013/14:110 s. 612 f.
Föreskrifter 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Schengenkonventionen.
Paragrafen, som är ny, är en upplysningsbestämmelse som anger att det kan finnas ytterligare bestämmelser i förordning eller myndighetsföreskrifter.
3 kap. Operativt samarbete enligt avtalet med Danmark
Gränsöverskridande förföljande 1 § Danska polismän får fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande över en landsgräns in på svenskt territorium, om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår en gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. De får även fortsätta ett förföljande av en person som har avvikit från ett frihetsberövande på grund av brott eller, i den mån utlämning till
Danmark kan komma i fråga enligt lagen ( 1970:375 ) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, ett annat frihetsberövande. Ett förföljande ska genomföras på de villkor som i övrigt framgår av 2 kap. 4–6 §§.
Danska polismän får på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av Polismyndigheten.
Vid ett förföljande enligt denna paragraf har danska polismän de befogenheter och den rätt att använda tjänstevapen som framgår av 2 kap. 8, 9 och 11 §§.
Paragrafen behandlar förföljanden som utförs av danska polismän.
Första stycket reglerar gränsöverskridande förföljande över Öresundsförbindelsen in i Sverige och motsvarar 10 § första stycket i den gamla lagen. I förhållande till den gamla lagen förtydligas när ett sådant förföljande får genomföras. Någon ändring i sak är inte avsedd. Första meningen är utformad efter synpunkter från Lagrådet. Liksom i 2 kap. 4 § anges att ett förföljande får fortsätta bl.a. om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår en gärning av ett visst slag. Till skillnad från i lagrådsremissen används alltså inte uttryckssättet på bar gärning i färd med att begå en gärning.
Andra stycket reglerar förföljande som inleds på svenskt territorium på
Öresundsförbindelsen och motsvarar 10 § andra stycket i den gamla lagen.
Tredje stycket reglerar befogenheter och vapenanvändning. I den gamla lagen framgår befogenheterna och rätten att använda tjänstevapen av 10 § första stycket första meningen och 11 § första stycket andra och tredje meningarna.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 170 f. och prop. 2013/14:110 s. 612.
Vissa ingripanden på Öresundsförbindelsen 2 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan
författning. Vid ett sådant ingripande får de bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, ska Polismyndigheten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills Polismyndigheten övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas.
Paragrafen motsvarar 9 § och 11 § första stycket tredje meningen i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 170 f. och prop. 2013/14:110 s. 612.
Föreskrifter 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt avtalet med Danmark.
Paragrafen, som är ny, är en upplysningsbestämmelse som anger att det kan finnas ytterligare bestämmelser i förordning eller myndighetsföreskrifter.
4 kap. Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Initiativ till samarbete enligt Prümrådsbeslutet 1 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet får inte lämnas av en särskild insatsgrupp. Det kan bestå av inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar.
Paragrafen, som är ny, behandlar vilka svenska myndigheter som får begära bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vad biståndet kan bestå av. Den behandlas i avsnitt 7.1.
I första stycket anges att regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet. Vilka krav som ska vara uppfyllda för att bistånd ska få begäras framgår av 3 §.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som valt att tillämpa artikel 17 i Prümrådsbeslutet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
Enligt andra stycket första meningen får biståndet inte lämnas av en särskild insatsgrupp, med vilket avses samma sak som i Atlasrådsbeslutet (se kommentaren till 4 §). Samarbete med sådana grupper får alltså bara ske enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet eller artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
I andra stycket andra meningen anges att biståndet kan bestå av inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemen-
samma insatser där utländska tjänstemän deltar. Därmed framgår att gemensamma patruller är en form av gemensamma insatser, och att en gemensam insats är en insats som genomförs tillsammans med en eller flera andra stater och innefattar att utländska tjänstemän agerar på svenskt territorium. Förutom gemensam patrullering kan det t.ex. röra sig om stöd vid större händelser eller spaning. Vid samarbetet kan utländska tjänstemän ges polisiära befogenheter i Sverige (se 10 §).
2 § Regeringen och Polismyndigheten får vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet kan bestå av tjänstemän eller utrustning.
Paragrafen, som är ny, behandlar vilka svenska myndigheter som får begära bistånd enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet och vad biståndet kan bestå av. Den behandlas i avsnitt 7.1.
I första stycket anges att regeringen och Polismyndigheten får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet. Vilka krav som ska vara uppfyllda för att bistånd ska få begäras framgår av 3 §.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som tillämpar Prümrådsbeslutet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
Biståndet kan begäras vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar. Bistånd kan i dessa situationer begäras även enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet. Det är dock bara om bistånd begärs enligt artikel 18 i rådsbeslutet som det enligt beslutet finns en skyldighet för den andra staten att tillmötesgå begäran.
Av andra stycket framgår att biståndet kan bestå av tjänstemän eller utrustning. Till skillnad från bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet behöver biståndet inte innebära att utländska tjänstemän deltar i insatser på svenskt territorium. Till skillnad från vid samarbete enligt den artikeln saknas det vidare möjlighet att ge utländska tjänstemän polisiära befogenheter (se 10 §).
3 § Bistånd enligt artiklarna 17 och 18 i Prümrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Paragrafen, som är ny, behandlar krav för att bistånd enligt Prümrådsbeslutet ska få begäras. Den behandlas i avsnitt 7.1.
Enligt paragrafen gäller ett lämplighetskrav för att bistånd ska få begäras. Den myndighet som överväger att begära bistånd ska beakta att den svenska polisen som huvudregel ska klara av sitt uppdrag på egen hand och att möjligheten att begära bistånd är avsedd som ett komplement, främst för situationer där polisen kan utföra sitt uppdrag på ett bättre sätt genom internationell samverkan. Myndigheten ska också beakta att rättssäkerhet och kvalitet inte ska försämras om samarbete
sker. Frågan om lämplighetskravet är uppfyllt ska avgöras utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Omständigheter som måste beaktas är t.ex. vilket slags situation det rör sig om, vilket bistånd som skulle begäras, behovet av samarbete, tillgängliga nationella resurser, och förutsättningarna för ett rättssäkert och effektivt samarbete.
Lämplighetskravet gäller även när bistånd ska begäras enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet. Det måste dock beaktas att den artikeln generellt sett tar sikte på händelser av större format, som dessutom har gränsöverskridande verkningar. Vid sådana händelser framstår det ofta som rimligt att samarbeta med utländska myndigheter. Det måste också beaktas att utländska tjänstemän inte kan ges polisiära befogenheter vid samarbete enligt artikel 18. Rättssäkerhetsaspekter gör sig därför inte gällande på samma sätt som när bistånd ska begäras enligt artikel 17 i rådsbeslutet.
Enligt paragrafen gäller också att bistånd bara får begäras för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Begreppen ska tolkas utifrån rådsbeslutet. Det förra begreppet avser situationer där det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts (se prop. 2010/11:129 s. 110). Det senare begreppet innefattar bl.a. att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och att ingripa när störningar, t.ex. brott, har inträffat (se prop. 2009/10:177 s. 18). Uttrycket omfattar i det här sammanhanget även åtgärder vid olyckshändelser och katastrofer men däremot inte utredning av brott, dvs. utredning av konkreta brott.
Initiativ till samarbete enligt Atlasrådsbeslutet 4 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en särskild insatsgrupp i en annan stat enligt artikel 3 i
Atlasrådsbeslutet.
Biståndet ska lämnas till en svensk särskild insatsgrupp och kan bestå av utrustning, expertis eller genomförandet av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion.
Paragrafen, som är ny, behandlar vilka svenska myndigheter som får begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet och vad biståndet kan bestå av. Den behandlas i avsnitt 8.1.
I första stycket anges att regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en utländsk särskild insatsgrupp enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Med en särskild insatsgrupp avses en brottsbekämpande enhet som har hanteringen av krissituationer som specialuppgift (se artikel 2 a i rådsbeslutet). Vilka krav som ska vara uppfyllda för att bistånd ska få begäras framgår av 5 och 6 §§.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som valt att tillämpa rådsbeslutet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
I andra stycket anges att biståndet ska lämnas till en svensk särskild insatsgrupp och att det kan bestå av utrustning, expertis eller genomförandet av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion. Vid operationer kan utländska tjänstemän ges polisiära befogenheter i Sverige (se 10 §).
5 § För att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska få begära bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet krävs att regeringen har lämnat sitt medgivande. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.
Regeringens medgivande behövs inte i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska i ett sådant fall omedelbart underrätta regeringen om att bistånd har begärts. Den myndighet som begärt biståndet ska även underrätta den andra myndigheten om det. Regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
Paragrafen, som är ny, behandlar krav på regeringens medverkan när Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen begär bistånd enligt Atlasrådsbeslutet. Den behandlas i avsnitt 8.1.
Av första stycket framgår att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som huvudregel måste ha regeringens medgivande för att få begära bistånd. Myndigheterna ska alltså göra en framställning om medgivande till regeringen. Om regeringen lämnar sitt medgivande kan bistånd därefter begäras. Begäran får då inte vara mer omfattande eller avse andra befogenheter för utländska tjänstemän än som omfattas av medgivandet. Av samma stycke framgår även att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.
Av andra stycket följer att regeringens medgivande inte behövs i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Bestämmelsen kan tillämpas även om det i det enskilda fallet inte går att konstatera en konkret och omedelbar fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Det räcker att det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet finns anledning att räkna med en viss akut risk av det aktuella slaget. Så kan t.ex. vara fallet när polisen har indikationer på att ett omfattande terroristattentat är under förberedande men inte kan bedöma om attentatet kommer att ske inom de närmaste timmarna eller först efter en längre tid. Av bestämmelsen följer att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen omedelbart ska underrätta regeringen om en begäran om bistånd har gjorts utan regeringens medgivande. Den myndighet som begärt biståndet ska även underrätta den andra myndigheten om det. Regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå. Att bistånd begärts utan regeringens medgivande hindrar inte att ett samarbete påbörjas. Samarbetet ska dock omedelbart avbrytas om regeringen beslutar att polisens begäran om bistånd ska undanröjas.
6 § Bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen ( 2003:148 ) om straff för terroristbrott.
Paragrafen, som är ny, behandlar krav för att bistånd enligt Atlasrådsbeslutet ska få begäras. Den behandlas i avsnitt 8.1.
Enligt paragrafen gäller ett krav på lämplighet för att bistånd ska få begäras. Bedömningen ska göras utifrån samma utgångspunkter som vid bistånd enligt Prümrådsbeslutet (se kommentaren till 3 §). Vid bedömningen ska beaktas om stöd kan begäras från Försvarsmakten enligt lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Att stöd kan begäras enligt den lagen utesluter dock inte att det kan vara lämpligt att i stället eller dessutom begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet.
Enligt paragrafen får bistånd begäras för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Detta överensstämmer med vad som gäller för att polisen ska få begära stöd från Försvarsmakten enligt lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Samarbete kan ske inte bara vid angrepp som kan konstateras utgöra terroristbrott utan också när det är oklart om den aktuella handlingen utförs med det särskilda uppsåt som krävs för att det ska röra sig om ett sådant brott. Samarbete kan alltså ske om det är fråga om en sådan gärning som avses i 3 § lagen om straff för terroristbrott och gärningen allvarligt kan skada en stat eller mellanfolklig organisation. I likhet med insatser enligt lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning kan biståndet avse bl.a. att avvärja ett överhängande angrepp eller att begränsa skadeverkningar vid en pågående attack.
Överlåtelser av förvaltningsuppgifter 7 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Uppgifterna får i de fall som avses i 10 § innefatta myndighetsutövning.
Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater. Den behandlas i avsnitten 7.2 och 8.2.
Enligt paragrafen får regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Förvaltningsuppgifterna ska vara av ett sådant slag som kan utföras vid samarbete enligt rådsbesluten. Enligt paragrafen får uppgifterna innefatta myndighetsutövning bara i de fall som avses i 10 §.
Överenskommelser om samarbete 8 § Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen får ingås av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad och reglera
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge,
3. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
4. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
5. hur ledning ska utövas,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Paragrafen, som är ny, behandlar överenskommelser om samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Den behandlas i avsnitten 7.3 och 8.3.
Av första stycket framgår att ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet ska föregås av en överenskommelse med den andra staten, och att överenskommelsen får ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Polismyndighetens och Säkerhetspolisens möjlighet att ingå överenskommelsen är enligt 10 kap. 2 § regeringsformen beroende av ett bemyndigande från regeringen. Vilken utländsk myndighet som företräder den andra staten och som överenskommelsen ska ingås med bestäms av den staten.
Andra stycket innehåller en särreglering för överenskommelser som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige, dvs. överenskommelser som inte endast innebär att utrustning ställs till svenskt förfogande. En överenskommelse av det aktuella slaget får inte vara av generell karaktär utan ska i stället avse en särskild insats som är klart avgränsad. Överenskommelsen ska vidare reglera vissa frågor. Den ska reglera det särskilda syftet med samarbetet, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge, på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras, vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha.
Behöriga tjänstemän och ledning 9 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Tjänstemännen ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Paragrafen, som är ny, reglerar vilka utländska tjänstemän som får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet och vad som ska gälla beträffande ledning. Paragrafen behandlas i avsnitten 7.4, 7.5, 8.4 och 8.5.
För att en utländsk tjänsteman ska få delta i ett samarbete ska tjänstemannen enligt första stycket vara lämplig för uppgiften och anställd vid en samverkande myndighet. Frågan om lämplighetskravet är uppfyllt får avgöras utifrån tjänstemannens utbildning och erfarenhet, innefattande hans eller hennes uppgifter i hemstaten, och vilka uppgifter tjänstemannen skulle ges vid samarbetet. Lämplighetskravet för sådana tjänstemän som ska delta aktivt i samarbetet, tilldelas polisiära befogenheter och ha samma rätt som svenska polismän att använda vapen är högre än lämplighetskravet för andra utländska tjänstemän. För att
tjänstemännen ska kunna betraktas som lämpliga för deltagande måste de bl.a. ha tillräckligt goda språkkunskaper för att kunna kommunicera med svenska polismän och med allmänheten samt känna till de regler och arbetsmetoder som tillämpas av svensk polis.
Vilka utländska tjänstemän som ska delta i ett samarbete får avgöras efter samråd med den samverkande myndigheten. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska genom kontakter med den samverkande myndigheten kontrollera att tjänstemännen är lämpliga för uppgiften.
Utländska tjänstemän ska enligt andra stycket stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Ledningen ska kunna gestalta sig på olika sätt vid olika typer av samarbete. Om de utländska tjänstemännen ska agera som en sammanhållen enhet är det t.ex. naturligt att de leds av ett eget befäl och genom befälet ges ett uppdrag med vissa ramar och begränsningar.
Vid alla samarbeten gäller att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska kunna följa och lämna instruktioner för utländska tjänstemäns agerande, t.ex. deras befogenhetsanvändning, och att åtgärder ska stämmas av med och rapporteras till myndigheten. Om en pågående åtgärd, t.ex. ett gripande, rapporteras måste myndigheten ta ställning till åtgärden.
Befogenheter 10 § Utländska tjänstemän får ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. För att få ges sådana befogenheter ska tjänstemännen vara polismän respektive ha polisiära befogenheter i sina hemstater.
Tjänstemännen får ges de befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen (1984:387) och de befogenheter som en svensk polisman har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken ,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken , och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken . Vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska befogenheterna i regel utövas i närvaro av svenska polismän.
Paragrafen, som är ny, behandlar befogenheter för utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Den behandlas i avsnitten 7.6 och 8.6.
Av första stycket framgår att utländska tjänstemän bara får ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. För att kunna ges befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska tjänstemännen vara polismän. För att kunna ges befogenheter vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet måste tjänstemännen inte vara polismän men de ska ha polisiära befogenheter i sina hemstater.
Av andra stycket framgår att de befogenheter som får överlåtas är de befogenheter som svenska polismän har enligt polislagen (1984:387) och, i viss utsträckning, enligt rättegångsbalken.
Frågan om polisiära befogenheter bör överlåtas får avgöras utifrån vilket samarbete som ska ske. Samarbetet inom ramen för både gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet är sådant att utländska tjänstemän typiskt sett behöver befogenheter enligt polislagen. Om en tjänsteman ges sådana befogenheter, bör han eller hon ges samtliga befogenheter enligt lagen. Om det kan bli aktuellt för utländska tjänstemän att ingripa mot brott bör tjänstemännen även ges befogenheter enligt rättegångsbalken.
Av 5 kap. 1 § framgår att befogenheter som överlåtits ska utövas i enlighet med svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska enligt tredje stycket befogenheterna i regel utövas i närvaro av svenska polismän. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Bestämmelsen medför inte att utländska tjänstemän är förhindrade att utöva sina befogenheter om svenska tjänstemän inte är på plats. En gemensam insats ska dock planeras och ledas så att regeln kan upprätthållas.
Användning av vapen 11 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 10 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän får bara använda tjänstevapen och annan liknande utrustning i nödvärnssituationer.
För att få användas ska utrustningen motsvara den utrustning svenska polismän använder.
Paragrafen, som är ny, behandlar utländska tjänstemäns användning av tjänstevapen och annan liknande utrustning. Den behandlas i avsnitten 7.7 och 8.7.
I första stycket anges att utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 10 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning medan andra utländska tjänstemän bara får använda motsvarande utrustning i nödvärnssituationer.
Av andra stycket framgår att tjänstevapen och annan liknande utrustning för att få användas ska motsvara den utrustning som svenska polismän använder.
Föreskrifter 12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Paragrafen, som är ny, är en upplysningsbestämmelse och anger att det kan finnas ytterligare bestämmelser i förordning eller myndighetsföreskrifter.
5 kap. Gemensamma bestämmelser för operativt samarbete enligt Schengenkonventionen, avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Skyldigheter 1 § Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. De ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Paragrafen reglerar utländska tjänstemäns skyldigheter.
Första meningen motsvarar 11 § första stycket första meningen i den gamla lagen. Bestämmelsen innebär att utländska tjänstemän som utövar befogenheter enligt lagen är skyldiga att följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. Tillämpningsområdet utökas till att omfatta även utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Bestämmelsens lydelse justeras också så att det framgår att
Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen kan vara behörig svensk myndighet (jämför prop. 2013/14:110 s. 612).
Andra meningen motsvarar 11 § första stycket fjärde meningen i den gamla lagen. Den krets av tjänstemän som omfattas av bestämmelsen utökas till att omfatta även utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Ändringarna behandlas i avsnitt 9.1. Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171 och prop. 2013/14:110 s. 612.
Straffrättsligt skydd och ansvar 2 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap. 1 , 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt denna lag ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om straffrättsligt skydd och ansvar.
Första stycket motsvarar 12 § första stycket i den gamla lagen, med den ändringen att tillämpningsområdet utökas till att avse även utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Andra stycket första meningen innehåller en ny bestämmelse om ansvar för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken. Bestämmelsen omfattar samtliga tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt lagen. Ansvar för olaga diskriminering torde dock vara uteslutet för tjänstemän som utför uppgifter enligt Schengenkonventionen eller avtalet med Danmark, eftersom tjänstemännen inte kan anses ha att gå personer ur allmänheten tillhanda på det sätt som avses i 16 kap. 9 § brottsbalken (se prop. 1999/2000:64 s. 112 f.).
Andra stycket andra meningen motsvarar 12 § andra stycket i den gamla lagen. Tillämpningsområdet utökas dock till att avse även tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Ändringarna behandlas i avsnitt 9.2. Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171.
Skadestånd 3 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt denna lag, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skador som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och som den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig för om svensk lag varit tillämplig på dem.
Svenska staten ska dock inte ersätta skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
Paragrafen reglerar ansvaret för skador som utländska tjänstemän vållar i samband med tjänstgöring i Sverige.
Paragrafen motsvarar 13 § i den gamla lagen, med den ändringen att tillämpningsområdet utökas till att avse även utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Ändringen behandlas i avsnitt 9.4.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171.
4 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande övervakning eller förföljande enligt Schengenkonventionen. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete enligt avtalet med Danmark,
Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet.
Paragrafen behandlar svenska statens ansvar för skador som svenska tjänstemän vållar i samband med tjänstgöring utomlands.
Paragrafen motsvarar 14 § i den gamla lagen, med den ändringen att tillämpningsområdet utökas till att avse även skador som vållas vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Dessutom görs ett tillägg som klargör att bestämmelsen omfattar skador som vållas i samband med alla slags arbetsuppgifter som kan utföras enligt avtalet med Danmark. Ändringarna behandlas i avsnitt 10.2.
Uttrycket svenska tjänstemän definieras i den gamla lagen men definitionen har ansetts överflödig i den nya lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171.
6 kap. Allmänna bestämmelser om uppgiftsutbyte
Förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling 1 § Om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen gäller
– polisdatalagen (2010:361) för polisens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete,
– kustbevakningsdatalagen (2012:145) för Kustbevakningens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, och
– tullbrottsdatalagen (2017:000) för Tullverkets behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete.
Paragrafen motsvarar 1 a § i den gamla lagen.
Hänvisningen till lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet ersätts av en hänvisning till tullbrottsdatalagen (2017:000).
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 106 och 112 och prop. 2011/12:45 s. 225.
2 § I lagen ( 2013:329 ) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem. Om det i de författningar som anges i första stycket finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen. Detta gäller dock inte vid behandling av personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av Prümrådsbeslutet, CBE-direktivet eller VIS-rådsbeslutet.
Paragrafen motsvarar 1 b § i den gamla lagen.
I 1 b § i den gamla lagen används uttryckssättet personuppgifter som hämtas eller har hämtats med stöd av VIS-rådsbeslutet. Nu används i stället uttryckssättet personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av VIS-rådsbeslutet. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2012/13:73 s. 142 f., prop. 2014/2015:82 s. 48 och prop. 2015/16:24 s. 15.
Villkor om användningsbegränsningar 3 § Om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möjligheten att an-
vända uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation.
Första stycket gäller oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
Paragrafen motsvarar 3 § i den gamla lagen.
Bestämmelsen i 3 § i den gamla lagen gäller enligt sin lydelse uppgifter eller bevisning som en svensk myndighet fått för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den nya bestämmelsen avser i stället uppgifter eller bevisning som en svensk myndighet fått för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 167 och prop. 2009/10:177 s. 18.
4 § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskildas rätt eller från allmän synpunkt.
Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Paragrafen motsvarar 3 a § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:177 s. 18 f.
7 kap. Uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet
Utbyte av dna-profiler 1 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade dna-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Första och andra styckena gäller endast de register över dna-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361) .
Paragrafen motsvarar 16 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 107 f. och prop. 2013/14:110 s. 613.
2 § Vid en förundersökning eller en annan utredning som handläggs enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats dna-register. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den
andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får det svenska kontaktstället, i syfte att utreda brott, göra en automatisk jämförelse mellan dna-profiler i spårregistret och referensuppgifter i den andra statens dna-register.
Paragrafen motsvarar 17 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 108 f.
Utbyte av fingeravtryck 3 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361) .
Paragrafen motsvarar 18 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 109 f. och 112.
4 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fingeravtrycksregister.
Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361) .
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Paragrafen motsvarar 19 § i den gamla lagen.
I 19 § i den gamla lagen används begreppet förebygga brottslig verksamhet. Nu används i stället uttryckssättet förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 110 och 112.
Utbyte av fordonsuppgifter 5 § I lagen ( 2001:558 ) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt
Prümrådsbeslutet till uppgifter i vägtrafikregistret.
Paragrafen motsvarar 20 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 110 f. och prop. 2013/14:65 s. 42 f.
6 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän säkerhet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den
andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Paragrafen motsvarar 21 § i den gamla lagen.
I 21 § i den gamla lagen används begreppet förebygga brottslig verksamhet. Nu används i stället uttryckssättet förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 111.
Rättelse och skadestånd 7 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 111 f.
Föreskrifter 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet.
Paragrafen motsvarar 31 § 1 i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 112 och prop. 2014/2015:82 s. 52.
8 kap. Uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet
1 § I lagen ( 2001:558 ) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt CBEdirektivet till uppgifter i vägtrafikregistret.
Paragrafen motsvarar 22 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2013/14:65 s. 43.
2 § I syfte att utreda ett sådant trafiksäkerhetsrelaterat brott som omfattas av artikel 2 i CBE-direktivet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Paragrafen motsvarar 23 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2013/14:65 s. 43.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla lagen.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet.
Paragrafen motsvarar 31 § 2 i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2013/14:65 s. 43 f. och prop. 2014/2015:82 s. 52.
9 kap. Uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet
1 § På begäran av behöriga myndigheter får den centrala åtkomstpunkten genom direktåtkomst söka uppgifter i informationssystemet för viseringar (VIS), om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av definitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet.
Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i första stycket.
Paragrafen motsvarar 24 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 49 f.
2 § Vid sökning i VIS får endast följande uppgifter användas som sökbegrepp:
1. nuvarande och tidigare efternamn, förnamn, kön, födelsedatum, fö-
delseort och födelseland,
2. nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid födseln,
3. resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet, dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
4. huvuddestination och den planerade vistelsens varaktighet,
5. syftet med resan,
6. planerad ankomst och avresedag,
7. planerad gränsövergång för första inresa eller transiteringsväg,
8. bostad,
9. fingeravtryck, 10. typ av visering och viseringsmärkets nummer, och 11. den person som bjudit in eller åtagit sig att stå för sökandens levnadskostnader under vistelsen.
Paragrafen motsvarar 25 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 50 f.
3 § Personuppgifter som har hämtats från VIS får behandlas för det ändamål som uppgifterna hämtades för. De får också behandlas för att utreda eller beivra brott i det enskilda fall som sökningen avsåg.
Paragrafen motsvarar 26 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 51.
4 § Det är förbjudet att till tredjeland eller en internationell organisation överföra eller göra tillgängliga sådana personuppgifter som har hämtats från VIS och som har lagts in i systemet av en annan stat.
Detta är dock tillåtet i brådskande fall om
1. de villkor för sökning som anges i 1 § andra stycket är uppfyllda,
2. det är förenligt med svenska intressen att uppgifterna lämnas ut,
3. den stat som har lagt in uppgifterna i systemet samtycker till det, och
4. förutsättningarna i 33 och 34 §§ personuppgiftslagen (1998:204) är uppfyllda.
Paragrafen motsvarar 27 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 51 f.
5 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla lagen.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet.
Paragrafen motsvarar 31 § 3 i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 52.
10 kap. Uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA
1 § Vid samarbete enligt avtalet med USA får ett amerikanskt kontaktställe trots 33 § personuppgiftslagen (1998:204) medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361) .
Paragrafen motsvarar 28 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2015/16:96 s. 28 f.
2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.
Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361) .
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Paragrafen motsvarar 29 § i den gamla lagen.
I 29 § i den gamla lagen används uttrycket förebygga brottslig verksamhet. Nu används i stället uttryckssättet förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2015/16:96 s. 29.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla lagen.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA.
Paragrafen motsvarar 31 § 4 i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2015/16:96 s. 30.
14.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
2 kap.
3 § För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
Paragrafen kompletterar bestämmelserna i 2 kap. 2 § brottsbalken om svensk jurisdiktion för brott som begåtts utomlands med bestämmelser som utsträcker behörigheten till vissa specialfall.
Bestämmelsen i 3 a gäller brott som begåtts utomlands i tjänsten av polismän, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen. Bestämmelsen ändras på det sättet att ordet gränsöverskridande stryks. I sin nya lydelse omfattar bestämmelsen alltså alla typer av arbetsuppgifter som tjänstemännen utför utomlands i enlighet med internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt.
Ändringen behandlas i avsnitt 10.1.
5 § Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har meddelat förordnande om det.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse.
Paragrafen reglerar kravet på tillstånd, s.k. åtalsförordnande, för att åtal ska få väckas för brott som begåtts utomlands, och i vilka fall ett sådant tillstånd inte krävs.
Bestämmelsen i andra stycket 4 gäller brott som begåtts utomlands i tjänsten av polismän, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen. Bestämmelsen ändras på motsvarande sätt som 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken.
Ändringen behandlas i avsnitt 10.1.
14.3. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
9 kap.
2 § Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8. lagen (1998:620) om belastningsregister,
9. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10. lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, och
12. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Hänvisningen i 2 ändras till följd av att lagen om internationellt polisiärt samarbete ersätts av en ny lag.
14.4. Förslaget till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)
1 kap.
4 § I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Hänvisningen i paragrafen ändras till följd av att lagen om internationellt polisiärt samarbete ersätts av en ny lag.
14.5. Förslaget till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)
1 kap.
2 § Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som rör:
1. brottsbekämpning,
2. övrig sjöövervakning,
3. räddningstjänst,
4. samordning av civila behov av sjöövervakning och förmedling av civil sjöinformation, och
5. internationellt samarbete. Lagen gäller emellertid endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Hänvisningen i tredje stycket ändras till följd av att lagen om internationellt polisiärt samarbete ersätts av en ny lag.
14.6. Förslaget till lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000)
1 kap.
3 § I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem. Om det i de författningar som anges i första och andra styckena finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Hänvisningen i första stycket ändras till följd av att lagen om internationellt polisiärt samarbete ersätts av en ny lag.
114
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
iii
(Rättsakter som antagits i enlighet med fördraget om Europeiska unionen)
rÄttsakter som antagits i enlighet med avdelning vi i fÖrdraget
om europeiska unionen
RÅDETS BESLUT 2008/615/RIF
av den 23 juni 2008
om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och
gränsöverskridande brottslighet
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE
med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt
artikel 30.1 a och b, artikel 31.1 a, artikel 32 och artikel 34.2 c,
på initiativ av Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien,
Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, Republi-
ken Frankrike, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg,
Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken
Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slova-
kien, Republiken Finland och Konungariket Sverige,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (1), och
av följande skäl:
(1)
Efter ikraftträdandet av fördraget mellan Konungariket
Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spa-
nien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg,
Konungariket Nederländerna och Republiken Österrike om
ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för
bekämpning av terrorism, gränsöverskridande brottslighet
och olaglig migration (Prümfördraget) läggs, i enlighet med
bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionen efter
samråd med Europeiska kommissionen, detta initiativ fram
i syfte att införliva innebörden av bestämmelserna i
Prümfördraget med Europeiska unionens lagstiftning.
(2)
I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i
oktober 1999 bekräftades behovet av förbättrat informa-
tionsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter
för att upptäcka och utreda brott.
(3)
I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i
Europeiska unionen från november 2004 ger Europeiska
rådet uttryck för sin övertygelse om att det för detta syfte
krävs en innovativ strategi i fråga om gränsöverskridande
utbyte av information om brottsbekämpning.
(4)
Europeiska rådet angav i enlighet med detta att utbytet av
sådan information bör uppfylla de villkor som gäller för
tillgänglighetsprincipen. Detta innebär att en brottsbekäm-
pande tjänsteman i en av unionens medlemsstater som
behöver information för att utföra sina uppgifter kan få
denna från en annan medlemsstat och att de brottsbe-
kämpande myndigheterna i den medlemsstat som innehar
denna information kommer att göra den tillgänglig för det
angivna ändamålet, med hänsyn tagen till behov med
anknytning till pågående utredningar i den medlemsstaten.
(5)
Europeiska rådet fastställde den 1 januari 2008 som
tidsfrist för att uppnå detta mål i Haagprogrammet.
(6)
Redan i rådets rambeslut 2006/960/RIF av den 18 december
2006 om förenklat informations- och underrättelseutbyte
mellan de brottsbekämpande myndigheterna i Europeiska
unionens medlemsstater (2) fastställs regler enligt vilka
medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter effektivt
och snabbt kan utbyta befintlig information och befintliga
underrättelser för genomförandet av brottsutredningar eller
kriminalunderrättelseverksamhet.
(7)
I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa
förklaras också att ny teknik bör användas fullt ut och att
det också bör finnas ömsesidig tillgång till nationella
databaser, men att nya centraliserade europeiska databaser
bör inrättas endast på grundval av studier som har visat
deras mervärde.
6.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 210/1
(1) Yttrandet avgivet den 10 juni 2007 (ännu ej offentliggjort i EUT).
(2) EUT L 386, 29.12.2006, s. 89.
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
115
(8)
För ett effektivt internationellt samarbete är det av central
betydelse att exakt information kan utbytas snabbt och
effektivt. Syftet är att införa förfaranden för att främja ett
snabbt, effektivt och billigt utbyte av uppgifter. För den
gemensamma användningen av uppgifter bör ansvarsskyl-
dighet gälla för dessa förfaranden, och de bör innehålla
lämpliga garantier beträffande uppgifternas korrekthet och
säkerhet under överföring och lagring samt förfaranden för
registrering av utbyte av uppgifter och restriktioner
beträffande användningen av utbytta uppgifter.
(9)
Dessa krav uppfylls genom Prümfördraget. För att de
väsentliga kraven i Haagprogrammet ska kunna uppfyllas
för samtliga medlemsstater inom den tidsram som fastställs
där bör innebörden av de väsentliga delarna av Prümför-
draget göras tillämpliga på samtliga medlemsstater.
(10)
Detta beslut innehåller därför bestämmelser som är
grundade på de viktigaste bestämmelserna i Prümfördraget
och som är avsedda att förbättra informationsutbytet,
varigenom medlemsstaterna beviljar varandra rätt till
tillgång till sina automatiska databaser över DNA-analyser,
automatiska identifieringssystem för fingeravtryck och
uppgifter i fordonsregister. När det gäller uppgifter från
nationella databaser över DNA-analyser och automatiska
identifieringssystem för fingeravtryck bör det genom ett
system med träff/icke träff vara möjligt för den medlemsstat
som genomför sökningen att i ett andra steg begära
specifika personuppgifter från den medlemsstat som
administrerar uppgifterna och vid behov begära ytterligare
uppgifter genom förfaranden för ömsesidigt bistånd,
inklusive de förfaranden som har antagits enligt rambeslut
2006/960/RIF.
(11)
Detta skulle påskynda de befintliga förfarandena avsevärt
genom att det blir möjligt för medlemsstaterna att ta reda
på om någon annan medlemsstat, och i så fall vilken, har de
uppgifter som de behöver.
(12)
Gränsöverskridande jämförelse av uppgifter bör öppna en
ny dimension inom brottsbekämpningen. Den information
som erhålls genom jämförelse av uppgifter bör öppna
vägen för nya utredningsstrategier för medlemsstaterna och
alltså spela en central roll när det gäller att bistå
medlemsstaternas brottsbekämpande och rättsliga myndig-
heter.
(13)
Reglerna bygger på inrättande av nätverk mellan medlems-
staternas nationella databaser.
(14)
På vissa villkor bör medlemsstaterna kunna översända
personuppgifter och icke-personuppgifter för att förbättra
informationsutbytet för att förebygga brott och upprätthålla
den allmänna ordningen och säkerheten i samband med
större evenemang med gränsöverskridande verkningar.
(15)
Vid tillämpningen av artikel 12 får medlemsstaterna besluta
att prioritera kampen mot allvarlig brottslighet med
beaktande av de begränsade tekniska resurser som finns
tillgängliga för överföringen av uppgifter.
(16)
Förutom förbättring av informationsutbytet finns det behov
av en reglering av andra former för närmare samarbete
mellan polismyndigheterna, särskilt vid gemensamma
säkerhetsoperationer (t.ex. gemensamma patruller).
(17)
Närmare polissamarbete och straffrättsligt samarbete måste
gå hand i hand med respekt för grundläggande rättigheter,
särskilt rätten till respekt för integritet och till skydd av
personuppgifter, som bör garanteras genom särskilda
förfaranden för uppgiftsskydd som är särskilt anpassade
till den specifika arten av olika former av uppgiftsutbyte.
Sådana bestämmelser om uppgiftsskydd bör särskilt beakta
särdragen i gränsöverskridande elektronisk åtkomst till
databaser. Eftersom det med åtkomst on-line inte är möjligt
för den medlemsstat som administrerar uppgifterna att göra
kontroller i förväg bör ett system för kontroll i efterhand
finnas.
(18)
Systemet med träff/icke-träff tillhandahåller en struktur
med jämförelse av anonyma profiler, där ytterligare
personuppgifter endast utbyts efter en träff, för vilket
tillgången och mottagandet styrs av nationell lagstiftning,
inbegripet regler om rättsligt bistånd. Denna konstruktion
garanterar systemet med träff/icke-träff tillfredsställande
skydd av personuppgifter, varvid dock översändandet av
personuppgifter till en annan medlemsstat förutsätter
tillräcklig dataskyddsnivå i den mottagande medlemsstaten.
(19)
Med tanke på det omfattande utbyte av information och
uppgifter som följer av närmare polisiärt och rättsligt
samarbete eftersträvar man med detta beslut att garantera
en lämplig nivå av uppgiftsskydd. Det följer den skyddsnivå
som utformats för databehandling i Europarådets kon-
vention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid
automatisk databehandling av personuppgifter, tilläggs-
protokollet till konventionen av den 8 november 2001
och principerna i Europarådets rekommendation nr R (87)
15 om polisens användning av personuppgifter.
L 210/2
SV
Europeiska unionens officiella tidning
6.8.2008
116
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
(20)
Bestämmelserna om dataskydd i detta beslut inbegriper
även de dataskyddsprinciper som var nödvändiga på grund
av avsaknaden av ett rambeslut om dataskydd i den tredje
pelaren. Detta rambeslut bör tillämpas inom hela området
för polissamarbete och straffrättsligt samarbete under
förutsättning att dess dataskyddsnivå inte är lägre än det
skydd som fastställs i Europarådets konvention av den
28 januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk
databehandling av personuppgifter och i dess tilläggs-
protokoll av den 8 november 2001 samt att Europarådets
ministerkommittés rekommendation R (87) 15 av den
17 september 1987 om polisens användning av person-
uppgifter beaktas, även när uppgifter inte behandlas
automatiskt.
(21)
Eftersom målen för detta beslut, särskilt förbättrandet av
informationsutbytet i Europeiska unionen, inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva på
grund av brottsbekämpningens och säkerhetsfrågornas
gränsöverskridande natur, vilket innebär att medlemssta-
terna är ömsesidigt beroende av varandra i dessa frågor, och
de därför bättre kan uppnås på EU-nivå, kan rådet vidta
åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i
fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, till
vilken artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen hänvisar.
I enlighet med proportionalitetsprincipen i artikel 5 i
EG-fördraget går detta beslut inte utöver vad som är
nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(22)
Detta beslut står i överensstämmelse med de grundläggande
rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL 1
allmÄnna aspekter
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
Genom detta beslut har medlemsstaterna för avsikt att fördjupa
det gränsöverskridande samarbetet i frågor som omfattas av
avdelning VI i fördraget, särskilt i fråga om utbyte av information
mellan myndigheter som är ansvariga för förebyggande och
utredning av brott. Beslutet innehåller därför regler på följande
områden:
a)
Bestämmelser om villkoren och förfarandet för automatisk
överföring av DNA-profiler, fingeravtrycksuppgifter och
vissa uppgifter ur nationella fordonsregister (kapitel 2).
b)
Bestämmelser om villkoren för översändande av uppgifter i
samband med större evenemang med gränsöverskridande
verkningar (kapitel 3).
c)
Bestämmelser om villkoren för översändande av uppgifter
för förebyggande av terroristbrott (kapitel 4).
d)
Bestämmelser om villkoren och förfarandet för fördjupat
gränsöverskridande polissamarbete genom olika åtgärder
(kapitel 5).
KAPITEL 2
Åtkomst onMline och begÄran om uppfÖljning
avsnitt Q
DNA-profiler
Artikel 2
Inrättande av nationella databaser med DNA-analyser
1. Medlemsstaterna ska inrätta och upprätthålla nationella
databaser med DNA-analyser för brottsutredningar. Behand-
lingen av uppgifter i dessa databaser inom ramen för detta beslut
ska utföras i enlighet med detta beslut, i överensstämmelse med
nationell rätt som är tillämplig på behandlingen.
2. För genomförandet av detta beslut ska medlemsstaterna se
till att det i överensstämmelse med punkt 1 första meningen
bereds tillgång till referensuppgifterna i de nationella databaserna
med DNA-analyser. Referensuppgifterna ska endast innehålla
DNA-profiler från den icke-kodifierande delen av DNA:t och en
sifferbeteckning. Referensuppgifterna får inte innehålla uppgifter
som möjliggör en omedelbar identifiering av den berörda
personen. Referensuppgifter, som inte är kopplade till en viss
person (oidentifierade DNA-profiler), ska kunna identifieras som
sådana.
3. Varje medlemsstat ska underrätta rådets generalsekretariat
om de nationella databaser med DNA-analyser på vilka
artiklarna 2–6 kan tillämpas samt villkoren förutsättningarna
för automatisk sökning som avses i artikel 3.1 i enlighet med
artikel 36.
Artikel 3
Automatisk sökning av DNA-profiler
1. I samband med brottsutredningar ska medlemsstaterna ge de
övriga medlemsstaternas nationella kontaktställen enligt artikel 6
tillträde till referensuppgifterna i sina databaser med DNA-
profiler med rätt att göra automatiska sökningar i dem genom
jämförelse av DNA-profiler. Sökningen får endast göras i enskilda
fall och i överensstämmelse med den nationella lagstiftningen i
den ansökande medlemsstaten.
2. Om det i samband med en automatisk sökning konstateras
att en förmedlad DNA-profil motsvarar DNA-profiler i den
mottagande medlemsstatens databas, ska det nationella kontakt-
stället i den ansökande medlemsstaten automatiskt ta emot de
referensuppgifter för vilka överensstämmelse har konstaterats.
Om ingen överensstämmelse konstateras ska detta meddelas
automatiskt.
6.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 210/3
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
117
Artikel 4
Automatisk jämförelse av DNA-profiler
1. Medlemsstaterna ska i samband med brottsutredningar
enligt en gemensam överenskommelse genom sina nationella
kontaktställen jämföra DNA-profilerna för sina egna oidenti-
fierade DNA-profiler med referensuppgifterna för alla övriga
parters nationella databaser med DNA-analyser. Profilerna ska
översändas och jämföras automatiskt. Oidentifierade DNA-
profiler ska översändas för jämförelse endast i sådana fall där
den ansökande medlemsstatens nationella lagstiftning tillåter det.
2. Om en medlemsstat till följd av en jämförelse enligt punkt 1
konstaterar att en översänd DNA-profil motsvarar en profil som
ingår i någon av dess egna databaser med DNA-profiler ska den
utan dröjsmål tillställa den andra medlemsstatens nationella
kontaktställe de referensuppgifter för vilka överensstämmelse har
konstaterats.
Artikel 5
Översändande av övriga personuppgifter och ytterligare
information
Om en överensstämmelse mellan DNA-profiler konstateras vid
förfaranden enligt artiklarna 3 och 4 ska översändande av övriga
tillgängliga personuppgifter och ytterligare information med
anknytning till referensuppgifterna regleras av den anmodade
medlemsstatens nationella lagstiftning, inklusive bestämmelserna
om rättshjälp.
Artikel 6
Nationellt kontaktställe och genomförandeåtgärder
1. Varje medlemsstat ska utse ett nationellt kontaktställe för
förmedling av de uppgifter som avses i artiklarna 3 och 4. De
nationella kontaktställenas befogenheter ska fastställas i enlighet
med den tillämpliga nationella lagstiftningen.
2. De tekniska detaljerna för det förfarande som beskrivs i
artiklarna 3 och 4 ska fastställas i de genomförandeåtgärder som
avses i artikel 33.
Artikel 7
Insamling av molekylärgenetiskt material och översändande
av DNA-profiler
Om det under pågående brottsutredning eller straffrättsliga
förfaranden saknas en DNA-profil över en viss person som vistas
i en anmodad medlemsstat, ska den medlemsstaten ge rättshjälp
genom att insamla och undersöka molekylärgenetiskt material
från denna person och översända den DNA-profil som erhållits,
om
a)
den ansökande medlemsstaten meddelar för vilket ändamål
detta behövs,
b)
den ansökande medlemsstaten i enlighet med sin lagstift-
ning framställer en begäran eller ett förordnande om
undersökning från den behöriga myndigheten, där det
framgår att det hade funnits förutsättningar för insamling
och undersökning av molekylärgenetiskt material om
personen i fråga hade vistats i den ansökande medlems-
staten, och
c)
det enligt lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten
finns förutsättningar för insamling och undersökning av
molekylärgenetiskt material samt för översändande av den
DNA-profil som erhålls.
avsnitt R
Fingeravtrycksuppgifter
Artikel 8
Fingeravtrycksuppgifter
För genomförandet av detta beslut ska medlemsstaterna se till att
referensuppgifterna i de för brottsförebyggande och brottsutred-
ning inrättade nationella systemen för automatisk identifiering av
fingeravtryck hålls tillgängliga. Referensuppgifterna ska endast
innehålla fingeravtrycksuppgifter och en sifferbeteckning. Refe-
rensuppgifterna får inte innehålla uppgifter som möjliggör en
omedelbar identifiering av den berörda personen. Referensupp-
gifter som inte är kopplade till en viss person (”oidentifierade
fingeravtrycksuppgifter”) ska kunna identifieras som sådana.
Artikel 9
Automatisk sökning av fingeravtrycksuppgifter
1. För förebyggande och utredning av brott ska medlemssta-
terna ge de övriga medlemsstaternas nationella kontaktställen
enligt artikel 11 tillträde till referensuppgifterna i de system för
automatisk identifiering av fingeravtryck som inrättats för detta
syfte och ska ge dem rätt att göra automatiska sökningar i dem
genom jämförelse av fingeravtrycksuppgifter. Sökningen får
endast göras i enskilda fall och i överensstämmelse med den
nationella lagstiftningen i den ansökande medlemsstaten.
2. Bekräftelse av fingeravtrycksuppgifters överensstämmelse
med referensuppgifterna hos den medlemsstat som administrerar
databasen ska utföras av det nationella kontaktstället i den
ansökande medlemsstaten genom att de referensuppgifter som
krävs för att säkerställa en entydig överensstämmelse översänds
automatiskt.
Artikel 10
Översändande av övriga personuppgifter och ytterligare
information
Om en överensstämmelse mellan fingeravtrycksuppgifter kon-
stateras vid ett förfarande enligt artikel 9 ska översändandet av
övriga personuppgifter och ytterligare information med anknyt-
ning till referensuppgifterna regleras av den anmodade med-
lemsstatens nationella lagstiftning, inklusive bestämmelserna om
rättslig hjälp.
L 210/4
SV
Europeiska unionens officiella tidning
6.8.2008
118
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
Artikel 11
Nationellt kontaktställe och genomförandeåtgärder
1. Varje medlemsstat ska utse ett nationellt kontaktställe för
förmedling av de uppgifter som avses i artikel 9. De nationella
kontaktställenas befogenheter ska fastställas i enlighet med den
tillämpliga nationella lagstiftningen.
2. De tekniska detaljerna för det förfarande som anges i
artikel 9 ska fastställas i de genomförandeåtgärder som avses i
artikel 33.
avsnitt S
Uppgifter ur fordonsregister
Artikel 12
Automatisk sökning av uppgifter ur fordonsregister
1. För förebyggande och utredning av brott samt för under-
sökning av sådana överträdelser som i den ansökande medlems-
staten lyder under domstols- och åklagarväsendets behörighet
samt för upprätthållande av allmän säkerhet ska medlemssta-
terna ge övriga medlemsstaters nationella kontaktställen enligt
punkt 2 tillträde till följande uppgifter i de nationella
fordonsregistren, med rätt att i enskilda fall göra automatiska
sökningar:
a)
Uppgifter om ägare och innehavare.
b)
Uppgifter om fordonet.
En sökning får endast genomföras genom användning av ett
fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registre-
ringsnummer. Sökningar får endast göras i överensstämmelse
med den ansökande medlemsstatens nationella lagstiftning.
2. Varje medlemsstat ska för förmedling av de uppgifter som
avses i punkt 1 utse ett nationellt kontaktställe som tar emot
förfrågningar. De nationella kontaktställenas befogenheter ska
fastställas i enlighet med den tillämpliga nationella lagstiftningen.
De tekniska detaljerna för förfarandet ska fastställas i de
genomförandeåtgärder som avses i artikel 33.
KAPITEL 3
stÖrre evenemang
Artikel 13
Översändande av andra uppgifter än personuppgifter
För förebyggande av brott och upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet i samband med större evenemang med
gränsöverskridande verkningar, såsom betydande idrottsevene-
mang eller Europeiska rådets möten, ska medlemsstaterna både
på begäran och på eget initiativ i överensstämmelse med den
översändande medlemsstatens nationella lagstiftning sända var-
andra nödvändiga icke personrelaterade uppgifter.
Artikel 14
Översändande av personuppgifter
1. För förebyggande bekämpning av brott och upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet i samband med större
evenemang med gränsöverskridande verkningar, såsom bety-
dande idrottsevenemang eller Europeiska rådets möten, ska
medlemsstaterna både på begäran och på eget initiativ sända
varandra personuppgifter, om det på grundval av domar som
vunnit laga kraft eller andra fakta finns skäl att anta att
personerna i fråga kommer att begå brott vid de berörda
evenemangen eller att personerna utgör ett hot mot den
allmänna ordningen och säkerheten, förutsatt att översändande
av sådana uppgifter är tillåtet enligt den nationella lagstiftningen
i den medlemsstat som sänder uppgifterna.
2. Personuppgifter får endast behandlas för de syften som avses
i punkt 1 och endast i samband med de evenemang för vilket de
har översänts. De uppgifter som har översänts ska utplånas
omedelbart när de syften som avses i punkt 1 har uppnåtts eller
när de inte längre kan uppnås. De uppgifter som översänts ska
under alla omständigheter utplånas senast inom ett år.
Artikel 15
Nationellt kontaktställe
Varje medlemsstat ska utse ett nationellt kontaktställe för
förmedling av de uppgifter som avses i artiklarna 13 och 14.
De nationella kontaktställenas befogenheter ska fastställas i
enlighet med den tillämpliga nationella lagstiftningen.
KAPITEL 4
ÅtgÄrder fÖr fÖrebyggande av terroristbrott
Artikel 16
Översändande av uppgifter för bekämpning av
terroristbrott
1. Medlemsstaterna får i överensstämmelse med nationell
lagstiftning och i enskilda fall, även utan föregående förfrågan,
för förebyggande av terroristbrott översända personuppgifter och
andra uppgifter enligt punkt 2 till de övriga medlemsstaternas
nationella kontaktställen enligt punkt 3, i den mån det är
nödvändigt därför att särskilda omständigheter ger anledning att
anta att de berörda personerna kommer att göra sig skyldiga till
sådana brott som avses i artiklarna 1–3 i rådets rambeslut 2002/
475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (1).
6.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 210/5
(1) EGT L 164, 22.6.2002, s. 3.
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
119
2. De uppgifter som ska översändas är efternamn, förnamn,
födelsetid och födelseort samt en beskrivning av de omständig-
heter som ligger till grund för det antagande som avses i punkt 1.
3. Varje medlemsstat ska utse ett nationellt kontaktställe för
utbyte av information med övriga medlemsstaters nationella
kontaktställen. De nationella kontaktställenas befogenheter ska
fastställas i enlighet med den tillämpliga nationella lagstiftningen.
4. Den översändande medlemsstaten kan i enlighet med den
nationella lagstiftningen fastställa de villkor enligt vilka den
mottagande medlemsstaten får använda sådana uppgifter. Dessa
villkor ska vara bindande för den mottagande medlemsstaten.
KAPITEL 5
andra former av samarbete
Artikel 17
Gemensamma insatser
1. För att fördjupa polissamarbetet kan de behöriga myndig-
heter som medlemsstaterna utser, för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet samt för förebyggande av brott, inrätta
gemensamma patruller och genomföra andra gemensamma
insatser där utsedda tjänstemän eller andra statsanställda (nedan
kallade tjänstemän) från andra medlemsstater deltar i insatser på
en annan medlemsstats territorium.
2. Varje medlemsstat får i egenskap av värdmedlemsstat, i
enlighet med sin nationella lagstiftning och med den utsändande
medlemsstatens medgivande, ge tjänstemän från de utsändande
medlemsstaterna rätt att utöva verkställande befogenheter i
samband med gemensamma insatser eller, när detta är tillåtet
enligt värdmedlemsstatens lagstiftning, bevilja de utsändande
medlemsstaternas tjänstemän rätt att utöva verkställande befo-
genheter i enlighet med den utsändande medlemsstatens
lagstiftning. Sådana verkställande befogenheter får endast utövas
under överinsyn av och i regel i närvaro av värdmedlemsstatens
tjänstemän. De utsändande medlemsstaternas tjänstemän ska
lyda under värdmedlemsstatens nationella lagstiftning. Värdmed-
lemsstaten ska ansvara för deras handlingar.
3. Tjänstemän från utsändande medlemsstater som deltar i
gemensamma insatser ska iaktta de anvisningar som meddelas av
värdmedlemsstatens behöriga myndighet.
4. Medlemsstaterna ska lämna förklaringar enligt artikel 36 i
vilka de fastställer de praktiska aspekterna av samarbetet.
Artikel 18
Bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga
olyckor
Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska ge varandra ömse-
sidigt bistånd i enlighet med sin nationella lagstiftning vid större
evenemang, och liknande viktiga händelser, katastrofer och
allvarliga olyckor, genom att försöka förhindra brott och
upprätthålla allmän ordning och säkerhet, genom att
a)
i ett så tidigt skede som möjligt underrätta varandra om
sådana situationer som har gränsöverskridande verkningar,
och förmedla väsentliga uppgifter som hänför sig till dem,
b)
i situationer med gränsöverskridande verkningar genom-
föra och samordna nödvändiga polisiära åtgärder på sitt
territorium,
c)
på begäran av den medlemsstat på vars territorium
situationen i fråga har uppstått, i den mån det är möjligt,
ge bistånd genom att sända tjänstemän, specialister och
rådgivare samt genom att ställa övrig nödvändig utrustning
till förfogande.
Artikel 19
Användning av tjänstevapen, ammunition och övrig
nödvändig utrustning
1. En utsändande medlemsstats tjänstemän som inom ramen
för en gemensam insats vistas på en annan medlemsstats
territorium enigt artikel 17 eller 18 får använda sin nationella
tjänsteuniform. De får inneha tjänstevapen, ammunition och
övrig nödvändig utrustning i enlighet med den utsändande
medlemsstatens nationella lagstiftning. Värdmedlemsstaten får
förbjuda den utsändande medlemsstatens tjänstemän att medföra
vissa tjänstevapen, viss ammunition eller utrustning.
2. Medlemsstaterna ska lämna förklaringar enligt artikel 36 i
vilka de förtecknar de tjänstevapen, den ammunition och
utrustning som endast får användas vid nödvärn för att skydda
sig själv eller andra. Värdmedlemsstatens tjänsteman som leder
insatsen kan i enskilda fall i enlighet med den nationella
lagstiftningen godkänna användning av tjänstevapen, ammuni-
tion och utrustning i andra fall än de som avses i första
meningen. Vid användning av tjänstevapen, ammunition och
övrig nödvändig utrustning ska värdmedlemsstatens lagstiftning
iakttas. De behöriga myndigheterna ska underrätta varandra om
tillåtna tjänstevapen och tillåten ammunition och utrustning och
villkoren för användningen av dem.
3. Om en medlemsstats tjänstemän i samband med åtgärder i
enlighet med detta beslut använder motorfordon på en annan
medlemsstats territorium, ska för dem gälla samma trafik-
bestämmelser som för värdmedlemsstatens tjänstemän, inklusive
de bestämmelser om skyldighet att lämna företräde och särskilda
rättigheter i vägtrafiken.
4. Medlemsstaterna ska lämna förklaringar enligt artikel 36 i
vilka de fastställer de praktiska aspekterna i samband med
användningen av tjänstevapen, ammunition och utrustning.
L 210/6
SV
Europeiska unionens officiella tidning
6.8.2008
120
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
Artikel 20
Skydd och bistånd
Medlemsstaterna ska vara skyldiga att skydda och bistå andra
medlemsstaters tjänstemän som överskrider gränserna på samma
sätt som sina egna tjänstemän.
Artikel 21
Allmänna bestämmelser om skadeståndsansvar
1. När en medlemsstats tjänstemän verkar i en annan
medlemsstat i enlighet med artikel 17, ska deras medlemsstat
ansvara för de eventuella skador som de förorsakar under sina
insatser, i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat på vars
territorium de verkar.
2. Den medlemsstat på vars territorium de skador som avses i
punkt 1 förorsakades ska ersätta sådana skador enligt de villkor
som gäller för skador som förorsakas av dess egna tjänstemän.
3. I det fall som anges i punkt 1 ska den medlemsstat vars
tjänstemän har förorsakat skador på någon person på en annan
medlemsstats territorium till fullo ersätta den andra medlems-
staten för alla belopp den har betalat ut till offren eller de
personer som befullmäktigats att handla på offrens vägnar.
4. När en medlemsstats tjänstemän verkar i en annan
medlemsstat i enlighet med artikel 18, ska den sistnämnda
medlemsstaten i enlighet med sin nationella lagstiftning ansvara
för de eventuella skador som de förorsakar under sina insatser.
5. När den skada som avses i punkt 4 följer av grov oaktsamhet
eller avsiktlig försummelse, får värdmedlemsstaten begära att
hemmedlemsstaten ska ersätta de belopp som värdmedlems-
staten har betalat ut för att gottgöra offren eller de personer som
på offrens vägnar har rätt till ersättning.
6. Utan att det påverkar utövandet av eventuella rättigheter
gentemot tredje part och med undantag för vad som sägs i punkt
3 ska alla medlemsstater under de omständigheter som avses i
punkt 1 avstå från att kräva ersättning för de skador den lidit av
en annan medlemsstat.
Artikel 22
Straffrättsligt ansvar
Tjänstemän som enligt detta beslut verkar på en annan
medlemsstats territorium ska i fråga om brott som de begår
eller brott som de utsätts för jämställas med den andra
medlemsstatens tjänstemän, om inte annat följer av något annat
avtal som är bindande för de berörda medlemsstaterna.
Artikel 23
Tjänsteförhållanden
Tjänstemän som enligt detta beslut verkar på en annan
medlemsstats territorium ska i tjänsterättsligt hänseende, särskilt
vad gäller de disciplinära bestämmelserna, omfattas av den
tillämpliga lagstiftningen i sin egen medlemsstat.
KAPITEL 6
allmÄnna bestÄmmelser om dataskydd
Artikel 24
Definitioner och tillämpningsområde
1. I detta beslut gäller följande definitioner:
a)
behandling av personuppgifter: all behandling av personupp-
gifter eller en räcka behandlingar med eller utan hjälp av
automatiska förfaranden, såsom insamling, registrering,
organisering, lagring, bearbetning eller ändring, urval,
förfrågan, konsultering, användning, överlåtelse genom
överföring, spridning och alla andra former av tillhandahål-
lande, kombination eller sammankoppling samt spärrande,
avförande eller utplånande av uppgifter. Som behandling av
personuppgifter enligt detta beslut anses även underrättelse
om huruvida en överensstämmelse konstaterats eller inte.
b)
automatisk sökning: direkt tillträde till ett annat organs
automatiska databas på ett sätt där en förfrågan besvaras
fullständigt automatiskt.
c)
förseende med en beteckning: märkning av registrerade
personuppgifter som inte syftar till att begränsa den
framtida behandlingen av dem.
d)
spärrande: märkning av registrerade personuppgifter i syfte
att begränsa den framtida behandlingen av dem.
2. Följande bestämmelser ska gälla för uppgifter som översänds
eller har översänts enligt detta beslut, om inte annat föreskrivs i
de föregående kapitlen.
Artikel 25
Dataskyddsnivå
1. Varje medlemsstat ska i sin nationella lagstiftning, i fråga om
behandlingen av personuppgifter som översänds eller har
översänts enligt detta beslut, garantera ett skydd för personupp-
gifter som motsvarar åtminstone den nivå som fastställs i
Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter och i
tilläggsprotokollet av den 8 november 2001, och ska därvid
beakta rekommendation nr R (87) 15 av den 17 september 1987
från Europarådets ministerkommitté till medlemsstaterna om
polisens användning av personuppgifter, även när uppgifterna
inte behandlas automatiskt.
2. Översändande av personuppgifter i enlighet med detta
beslut får inledas först när bestämmelserna i detta kapitel har
genomförts i lagstiftningen i de medlemsstater som deltar i
informationsutbytet. Rådet ska enhälligt besluta om huruvida
denna förutsättning är uppfylld.
6.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 210/7
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
121
3. Punkt 2 ska inte tillämpas på de medlemsstater där
översändandet av personuppgifter enligt detta beslut redan har
inletts i enlighet med fördraget av den 27 maj 2005 mellan
Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konunga-
riket Spanien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxem-
burg, Konungariket Nederländerna och Republiken Österrike om
ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämp-
ning av terrorism, gränsöverskridande brottslighet och olaglig
migration (Prümfördraget).
Artikel 26
Syfte
1. Den mottagande medlemsstaten får behandla personuppgif-
ter endast för de syften för vilka uppgifterna har översänts i
enlighet med detta beslut. Behandling för andra syften ska vara
tillåten endast med förhandstillstånd från den medlemsstat som
administrerar uppgifterna och i enlighet med den mottagande
medlemsstatens nationella lagstiftning. Ett sådant tillstånd får
beviljas om den nationella lagstiftningen i den medlemsstat som
administrerar uppgifterna tillåter denna behandling för sådana
andra syften.
2. Den sökande eller jämförande medlemsstaten får behandla
uppgifter som översänts i enlighet med artiklarna 3, 4 och 9
endast för
a)
fastställande av om jämförda DNA-profiler eller fingerav-
trycksuppgifter överensstämmer,
b)
utarbetande och inlämnande av en begäran om handräck-
ning eller rättslig hjälp i enlighet med den nationella
lagstiftningen när dessa uppgifter överensstämmer,
c)
registrering i enlighet med artikel 30.
Den medlemsstat som administrerar uppgifterna får behandla
uppgifter som översänts till den i enlighet med artiklarna 3, 4
och 9 endast om det är nödvändigt för att göra en jämförelse,
svara på en automatisk sökning eller göra en registrering enligt
artikel 30. Efter det att jämförelsen av uppgifter avslutats eller
den automatiska sökningen besvarats ska de uppgifter som
översänts omedelbart utplånas, om det inte är nödvändigt med
en ytterligare behandling av dem för de syften som anges i leden
b och c i första stycket.
3. Den medlemsstat som administrerar uppgifterna får
använda uppgifter som översänts i enlighet med artikel 12
endast om det är nödvändigt för besvarande av en automatisk
sökning eller för registrering i enlighet med artikel 30. Efter det
att den automatiska sökningen besvarats ska de uppgifter som
översänts omedelbart utplånas, om det inte är nödvändigt med
en ytterligare behandling av dem för registrering i enlighet med
artikel 30. Den sökande medlemsstaten får använda de uppgifter
som erhållits under sökningen endast för det förfarande på
grundval av vilket sökningen skett.
Artikel 27
Behöriga myndigheter
Översända personuppgifter får endast behandlas av de myndig-
heter, organ och domstolar som ansvarar för en uppgift i enlighet
med syftena i artikel 26. Särskilt får uppgifter översändas till
andra myndigheter endast med den översändande medlems-
statens förhandstillstånd och i enlighet med den mottagande
medlemsstatens nationella lagstiftning.
Artikel 28
Uppgifternas korrekthet, aktualitet och lagringstid
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att personuppgifterna är
korrekta och aktuella. Om det ex officio eller genom ett
meddelande från den berörda personen visar sig att felaktiga
uppgifter eller uppgifter som inte borde ha översänts har
översänts, ska den eller de mottagande medlemsstaterna
omedelbart underrättas om detta. Den eller de berörda
medlemsstaterna ska vara skyldiga att rätta eller utplåna
uppgifterna. Även i övriga fall ska översända personuppgifter
rättas om det framgår att de är felaktiga. Om det mottagande
organet har skäl att anta att de översända uppgifterna är felaktiga
eller bör utplånas ska den utan dröjsmål underrätta det
översändande organet om detta.
2. Uppgifter vars korrekthet den berörda personen bestrider
och vars korrekthet eller felaktighet inte kan fastställas ska
märkas, i enlighet med medlemsstaternas nationella lagstiftning,
på begäran av den person som uppgifterna berör. Om en sådan
märkning har använts får denna avlägsnas, i enlighet med
medlemsstaternas nationella lagstiftning, endast med den
berörda personens medgivande eller genom beslut av en behörig
domstol eller en oberoende myndighet som ansvarar för
övervakningen av dataskyddet.
3. Översända personuppgifter ska utplånas om de inte borde
ha översänts eller mottagits. Uppgifter som har översänts och
mottagits korrekt ska utplånas
a)
om de inte eller inte längre är nödvändiga för det syfte för
vilket de översänts; om personuppgifterna har översänts
utan begäran ska det mottagande organet omedelbart
kontrollera om de är nödvändiga med tanke på de syften
för vilka de översändes,
b)
efter det att den tidsfrist som fastställs för lagring av
uppgifterna enligt den översändande medlemsstatens
nationella lagstiftning har löpt ut, när det översändande
organet har informerat det mottagande organet om denna
maximala lagringstid i samband med att uppgifterna
översändes.
I stället för att utplånas ska uppgifterna spärras i enlighet med
den nationella lagstiftningen om det finns skäl att anta att en
utplåning skulle skada den berörda personens intressen. Spärrade
uppgifter får endast översändas eller användas i det syfte som lett
till att utplåningen förhindrades.
L 210/8
SV
Europeiska unionens officiella tidning
6.8.2008
122
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
Artikel 29
Tekniska och organisatoriska åtgärder för säkerställande av
dataskydd och datasäkerhet
1. De översändande och mottagande organen ska vidta
åtgärder så att personuppgifter skyddas effektivt mot oavsiktlig
eller otillåten utplåning, oavsiktlig förlust, obehörig tillgång,
obehörig eller oavsiktlig ändring och obehörigt offentliggörande.
2. Detaljerna för det automatiska sökningsförfarandet ska
fastställas i de genomförandeåtgärder som avses i artikel 33,
som garanterar att
a)
åtgärder som motsvarar den senaste tekniken vidtas för att
säkerställa dataskydd och datasäkerhet, särskilt uppgifternas
konfidentialitet och integritet,
b)
krypterings- och autentiseringsmetoder som erkänns av de
behöriga myndigheterna används när allmänt tillgängliga
nät utnyttjas, och
c)
det i enlighet med artikel 30.2, 30.4 och 30.5 kan
kontrolleras att sökningarna är tillåtna.
Artikel 30
Registrering och dokumentation, särskilda bestämmelser
om automatiskt och icke-automatiskt översändande
1. Varje medlemsstat ska garantera att varje icke-automatiskt
översändande och varje icke-automatiskt mottagande av person-
uppgifter i det organ som administrerar databasen och i det
sökande organet registreras för att kontrollera att sändningen är
tillåten. Registreringen ska omfatta följande uppgifter:
a)
Skälet till översändandet.
b)
Översända uppgifter.
c)
Datum för översändandet.
d)
Namn eller sifferbeteckning på det sökande organet och det
organ som administrerar databasen.
2. För automatisk sökning av uppgifter i enlighet med
artiklarna 3, 9 och 12 och för automatisk jämförelse i enlighet
med artikel 4 ska följande gälla:
a)
En automatisk sökning eller jämförelse får endast genom-
föras av de tjänstemän vid nationella kontaktställen som
särskilt bemyndigats att göra detta. En förteckning över de
tjänstemän som bemyndigats att genomföra automatiska
sökningar eller jämförelser ska på begäran ställas till
förfogande för de övervakningsmyndigheter som avses i
punkt 5 och de övriga medlemsstaterna.
b)
Varje medlemsstat ska garantera att varje översändande och
mottagande av personuppgifter i det organ som admini-
strerar databasen och i det sökande organet registreras
tillsammans med uppgift om huruvida sökningen lett till en
träff eller inte. Denna registrering ska omfatta följande
uppgifter:
i)
Översända uppgifter.
ii)
Datum och exakt tidpunkt för översändandet.
iii) Namn eller sifferbeteckning på det sökande organet
och det organ som administrerar databasen.
Det sökande organet ska dessutom registrera sökningens
eller översändandets syfte samt en identitetsuppgift för den
tjänsteman som initierade sökningen eller översändandet.
3. Det registrerande organet ska på begäran utan dröjsmål
delge den berörda medlemsstatens behöriga dataskyddsmyndig-
heter de registrerade uppgifterna, dock senast fyra veckor efter
det att begäran inkom. De registrerade uppgifterna får endast
användas för följande ändamål:
a)
Övervakning av dataskydd.
b)
Garanterande av datasäkerheten.
4. De registrerade uppgifterna ska med hjälp av lämpliga
åtgärder skyddas mot obehörig användning och andra former av
missbruk och lagras i två år. När lagringstiden har löpt ut ska de
registrerade uppgifterna utan dröjsmål utplånas.
5. Den rättsliga övervakningen av översändande och motta-
gande av personuppgifter ska ankomma på de oberoende
dataskyddsmyndigheterna eller, i förekommande fall, de rättsliga
myndigheterna i varje medlemsstat. I enlighet med den nationella
lagstiftningen kan var och en hos dessa myndigheter ansöka om
en granskning av lagligheten beträffande behandlingen av sina
personuppgifter. Dessa myndigheter och de organ som ansvarar
för registreringen ska även oberoende av ovan nämnda ansök-
ningar göra stickprov för att kontrollera översändningarnas
laglighet med hjälp av berörda dokument.
De oberoende dataskyddsmyndigheterna ska förvara resultaten
av dessa kontroller för granskning i 18 månader. Efter denna
tidsfrist ska de utplånas omedelbart. Varje dataskyddsmyndighet
kan anmodas av den oberoende dataskyddsmyndigheten i en
annan medlemsstat att utöva sina befogenheter i enlighet med
den nationella lagstiftningen. Medlemsstaternas oberoende
dataskyddsmyndigheter ska utföra de inspektioner som är
nödvändiga för det ömsesidiga samarbetet, särskilt genom utbyte
av relevant information.
6.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 210/9
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
123
Artikel 31
Berörda personers rätt till information och skadestånd
1. På begäran av den berörda personen i enlighet med nationell
lagstiftning ska denna person som bevisar sin identitet, utan
oskäliga avgifter, i en allmänt förståelig form och utan
oacceptabla dröjsmål, i enlighet med nationell lagstiftning
informeras om de uppgifter om denna person som har varit
föremål för behandling, liksom om uppgifternas ursprung,
mottagare eller kategori av mottagare, det avsedda ändamålet
med behandlingen och, när så krävs i nationell lagstiftning, dess
rättsliga grund. Dessutom ska den person som uppgifterna berör
ha rätt att kräva att felaktiga uppgifter korrigeras och att
uppgifter som behandlats på otillbörligt sätt utplånas. Medlems-
staterna ska dessutom säkerställa att den person som uppgifterna
berör, då personens rättigheter avseende dataskydd kränkts, kan
överklaga hos en oavhängig domstol enligt artikel 6.1 i den
europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna eller
hos en oberoende tillsynsmyndighet enligt artikel 28 i Europa-
parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober
1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter (1), och att personen ges möjlighet att kräva skadestånd
eller annan ersättning. De närmare bestämmelserna för förfa-
randet för att hävda dessa rättigheter och skälen till begränsning
av tillgången ska följa den tillämpliga nationella lagstiftningen i
den medlemsstat där personen i fråga hävdar sina rättigheter.
2. När ett organ i en medlemsstat har översänt personuppgifter
i enlighet med detta beslut, kan den mottagande myndigheten i
en annan medlemsstat inte hänvisa till att de översända
uppgifterna var felaktiga för att undgå sitt ansvar gentemot den
skadelidande i enlighet med den nationella lagstiftningen. Om
det mottagande organet döms att betala skadestånd på grund av
dess användning av översända felaktiga uppgifter ska det
översändande organet ersätta det mottagande organets skade-
ståndsbetalning till fullt belopp.
Artikel 32
Information på begäran av medlemsstaterna
Den mottagande medlemsstaten ska på begäran ge den över-
sändande medlemsstaten information om behandlingen av de
översända uppgifterna och de resultat som erhållits.
KAPITEL 7
genomfÖrande och slutbestÄmmelser
Artikel 33
Genomförandeåtgärder
Rådet ska, med kvalificerad majoritet och efter att ha hört
Europaparlamentet, besluta om de åtgärder som är nödvändiga
för att genomföra detta beslut på unionsnivå.
Artikel 34
Kostnader
Varje medlemsstat ska ansvara för de driftskostnader som dess
egna myndigheter ådrar sig i samband med tillämpningen av
detta beslut. I särskilda fall får de berörda medlemsstaterna
komma överens om avvikande arrangemang.
Artikel 35
Förhållandet till andra instrument
1. För de berörda medlemsstaterna ska de tillämpliga bestäm-
melserna i detta beslut tillämpas i stället för motsvarande
bestämmelser i Prümfördraget. Varje annan bestämmelse i
Prümfördraget ska fortfarande vara tillämplig mellan de fördrags-
slutande parterna i Prümfördraget.
2. Medlemsstaterna får, utan att det påverkar deras åtaganden
enligt andra rättakter som antagits enligt avdelning VI i fördraget,
a)
fortsätta att tillämpa bilaterala eller multilaterala avtal eller
överenskommelser om gränsöverskridande samarbete som
är i kraft den dag då detta beslut antas, förutsatt att dessa
avtal eller överenskommelser inte är oförenliga med målen
för detta beslut,
b)
ingå eller låta träda i kraft bilaterala eller multilaterala avtal
eller överenskommelser om gränsöverskridande samarbete
efter det att detta beslut har trätt i kraft, förutsatt att dessa
avtal eller överenskommelser gör det möjligt att utvidga
eller bredda målen för detta beslut.
3. De avtal och överenskommelser som avses i punkterna 1
och 2 får inte påverka förbindelserna med de medlemsstater som
inte är parter i dem.
4. Medlemsstaterna ska inom fyra veckor efter det att detta
beslut fått verkan underrätta rådet och kommissionen om de
befintliga avtal eller överenskommelser enligt punkt 2 a som de
vill fortsätta att tillämpa.
5. Medlemsstaterna ska också underrätta rådet och kommis-
sionen om alla nya avtal eller överenskommelser enligt punkt 2 b
inom tre månader efter undertecknandet eller, om det gäller
instrument som undertecknades innan detta beslut antogs, inom
tre månader efter deras ikraftträdande.
6. Ingenting i detta beslut ska påverka bilaterala eller
multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemssta-
terna och tredjestater.
7. Detta beslut ska inte påverka befintliga avtal om rättslig
hjälp eller ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden.
L 210/10
SV
Europeiska unionens officiella tidning
6.8.2008
(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning
(EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1.)
124
Prop. 2016/17:139
Bilaga 1
Artikel 36
Genomförande och förklaringar
1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att följa
bestämmelserna i detta beslut inom ett år efter det att beslutet
har fått verkan, med undantag av bestämmelserna i kapitel 2
avseende vilka nödvändiga åtgärder ska vidtas inom tre år efter
det att detta beslut och rådets beslut om tillämpningen av detta
beslut har fått verkan.
2. Medlemsstaterna ska underrätta rådets generalsekretariat
och kommissionen om att de har uppfyllt de skyldigheter som de
åläggs enligt detta beslut och lämna in de förklaringar som avses i
beslutet. I samband med detta får varje medlemsstat meddela att
den omedelbart kommer att tillämpa detta beslut i förbindelserna
med de medlemsstater som har lämnat samma meddelande.
3. Förklaringar som har lämnats i enlighet med punkt 2 får när
som helst ändras genom en förklaring som lämnas till rådets
generalsekretariat. Rådets generalsekretariat ska vidarebefordra
alla mottagna förklaringar till medlemsstaterna och kommissio-
nen.
4. På grundval av detta och annan information som medlems-
staterna gjort tillgänglig på begäran ska kommissionen inge en
rapport till rådet senast den 28 juli 2012 om genomförandet av
detta beslut åtföljd av förslag som den anser lämpliga för vidare
utveckling.
Artikel 37
Tillämpning
Detta beslut får verkan tjugo dagar efter det att det har
offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Utfärdat i Luxemburg den 23 juni 2008.
På rådets vägnar
I. JARC
Ordförande
6.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 210/11
125
Prop. 2016/17:139
Bilaga 2
RÅDETS BESLUT 2008/617/RIF
av den 23 juni 2008
om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda
insatsgrupper
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE
med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt
artiklarna 30, 32 och 34.2 c,
med beaktande av Republiken Österrikes initiativ (1),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2), och
av följande skäl:
(1)
Enligt artikel 29 i fördraget ska unionens mål vara att ge
medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område med
frihet, säkerhet och rättvisa genom att bland medlemssta-
terna utforma gemensamma insatser på områdena polis-
samarbete och straffrättsligt samarbete.
(2)
Europeiska unionens medlemsstaters stats- och regerings-
chefer förklarade i sitt uttalande av den 25 mars 2004 om
solidaritet i kampen mot terrorismen att det var deras
bestämda avsikt att medlemsstaterna ska mobilisera alla
instrument som står till deras förfogande för att i händelse
av en terroristattack bistå en medlemsstat eller en
anslutande stat på dess territorium på begäran av dess
politiska myndigheter.
(3)
Med anledning av attackerna den 11 september 2001 har
de särskilda insatsgrupperna inom alla brottsbekämpande
organ i medlemsstaterna redan inlett samarbete under
överinseende av den operativa specialgruppen med polis-
chefer. Detta nätverk, kallat Atlas, har genomfört diverse
seminarier, studier, utbyten av material och gemensamma
övningar sedan 2001.
(4)
Ingen medlemsstat förfogar själv över alla de medel och
resurser och den expertis som behövs för att effektivt
hantera alla möjliga typer av bestämda eller storskaliga
krissituationer där det krävs särskilda insatser. Det är därför
av avgörande betydelse att varje medlemsstat kan begära
bistånd av en annan medlemsstat.
(5)
Rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett
fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för
bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brotts-
lighet (3) (Prümbeslutet), och särskilt artikel 18 i det
beslutet, reglerar formerna för polisärt bistånd mellan
medlemsstaterna vid större evenemang och liknande viktiga
händelser, vid katastrofer och vid allvarliga olyckor. Detta
beslut omfattar inte större evenemang, naturkatastrofer
eller allvarliga olyckor i enlighet med artikel 18 i
Prümbeslutet, utan utgör en komplettering av de bestäm-
melser i Prümbeslutet som möjliggör former av polisärt
bistånd mellan medlemsstaterna genom särskilda insats-
grupper i andra situationer, dvs. krissituationer som är
förorsakade av människor och som innebär ett allvarligt
direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur
eller institutioner, särskilt tagande av gisslan, kapning och
liknande händelser.
(6)
När denna ram och en sammanställning där de behöriga
myndigheterna anges finns tillgängliga kommer det att bli
möjligt för medlemsstaterna att reagera snabbt och vinna
tid om en sådan krissituation inträffar. I syfte att förbättra
medlemsstaternas förmåga att förhindra och åtgärda sådana
krissituationer är det vidare viktigt att de särskilda
insatsgrupperna träffas regelbundet och anordnar gemen-
sam utbildning för att dra fördel av varandras erfarenheter.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syfte
I detta beslut fastställs allmänna regler och villkor som möjliggör
att en medlemsstats särskilda insatsgrupper lämnar bistånd och/
eller opererar på en annan medlemsstats territorium i sådana fall
där de blivit ombedda av den andra medlemsstaten (nedan kallad
den ansökande medlemsstaten) och har samtyckt till att göra detta
för att hantera en krissituation. De praktiska detaljer och
genomförandebestämmelser som kompletterar detta beslut ska
fastställas direkt i samråd mellan den ansökande medlemsstaten
och den anmodade medlemsstaten.
Artikel 2
Definitioner
I detta beslut gäller följande definitioner:
a)
särskild insatsgrupp: varje brottsbekämpande enhet i en
medlemsstat, vilken har hantering av krissituationer som en
specialuppgift.
6.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 210/73
(1) EUT C 321, 29.12.2006, s. 45.
(2) Yttrandet avgivet den 31 januari 2008 (ännu ej offentliggjort i EUT).
(3) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.
126
Prop. 2016/17:139
Bilaga 2
b)
krissituation: varje situation i en medlemsstat där de
behöriga myndigheterna i en medlemsstat har rimlig
anledning att förmoda att det föreligger ett brott som
innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer,
egendom, infrastruktur eller institutioner i den medlems-
staten, särskilt sådana situationer som avses i artikel 1.1 i
rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om
bekämpande av terrorism (1).
c)
behörig myndighet: den nationella myndighet som får göra
ansökningar om eller bemyndiga användning av de
särskilda insatsgrupperna.
Artikel 3
Bistånd till en annan medlemsstat
1. Genom en begäran via de behöriga myndigheterna, i vilken
det begärda biståndets art och det operativa behovet av bistånd
anges, kan en medlemsstat begära att få bistånd av en särskild
insatsgrupp i en annan medlemsstat för att hantera en
krissituation. Den anmodade medlemsstatens behöriga myndig-
het får fritt besluta att bevilja eller avslå en sådan begäran eller
föreslå någon annan typ av bistånd.
2. Med förbehåll för en överenskommelse mellan de berörda
medlemsstaterna kan biståndet bestå av tillhandahållande av
utrustning och/eller expertis till den ansökande medlemsstaten
och/eller av genomförande av operationer på den medlems-
statens territorium, om så krävs med användning av vapen.
3. När det gäller operationer på den ansökande medlemsstatens
territorium ska tjänstemännen i den bistående särskilda
insatsgruppen bemyndigas att agera i en stödfunktion på den
ansökande medlemsstatens territorium och vidta alla de åtgärder
som är nödvändiga för att lämna det begärda biståndet förutsatt
att de
a)
opererar på den ansökande medlemsstatens ansvar, under
dess bemyndigande och ledning samt i enlighet med den
ansökande medlemsstatens lagstiftning, och
b)
opererar inom ramen för sina befogenheter enligt sitt lands
nationella lagstiftning.
Artikel 4
Civilrättsligt och straffrättsligt ansvar
När tjänstemän från en medlemsstat opererar i en annan
medlemsstat och/eller utrustning används i enlighet med detta
beslut ska de regler om civilrättsligt och straffrättsligt ansvar som
anges i artiklarna 21.4, 21.5 och 22 i Prümbeslutet gälla.
Artikel 5
Möten och gemensam utbildning
De deltagande medlemsstaterna ska se till att deras särskilda
insatsgrupper håller möten och anordnar gemensam utbildning
och gemensamma övningar närhelst det är nödvändigt, i syfte att
utbyta erfarenheter och expertis samt allmän, praktisk och
teknisk information om sätt att hantera en krissituation. Mötena,
utbildningen och övningarna får finansieras genom de möjlig-
heter att beviljas anslag ur Europeiska unionens budget som
erbjuds genom unionens finansiella program. I detta samman-
hang ska den medlemsstat som innehar unionens ordförande-
skap sträva efter att säkerställa att denna utbildning och dessa
möten och övningar äger rum.
Artikel 6
Kostnader
Den ansökande medlemsstaten ska ansvara för de driftskostnader
som den anmodade medlemsstatens särskilda insatsgrupper
ådrar sig i samband med tillämpningen av artikel 3, inbegripet
kostnader för transport och förläggning, om inte de berörda
medlemsstaterna har kommit överens om någonting annat.
Artikel 7
Förhållandet till andra instrument
1. Medlemsstaterna får utan att det påverkar deras åtaganden
enligt andra rättakter som antagits enligt avdelning VI i fördraget,
särskilt Prümbeslutet
a)
fortsätta att tillämpa bilaterala eller multilaterala avtal eller
överenskommelser om gränsöverskridande samarbete som
är i kraft den 23 juni 2008, förutsatt att dessa avtal eller
överenskommelser inte är oförenliga med målen för detta
beslut,
b)
ingå eller låta träda i kraft bilaterala eller multilaterala avtal
eller överenskommelser om gränsöverskridande samarbete
efter den 23 december 2008, förutsatt att dessa avtal eller
överenskommelser gör det möjligt att utvidga eller bredda
målen för detta beslut.
2. De avtal och överenskommelser som avses i punkt 1 får inte
påverka förbindelserna med de medlemsstater som inte är parter
i dem.
3. Medlemsstaterna ska underrätta rådet och kommissionen
om sådana avtal och överenskommelser som avses i punkt 1.
L 210/74
SV
Europeiska unionens officiella tidning
6.8.2008
(1) EGT L 164, 22.6.2002, s. 3.
127
Prop. 2016/17:139
Bilaga 2
Artikel 8
Slutbestämmelser
Rådets generalsekretariat ska sammanställa och kontinuerligt
uppdatera förteckningen över de behöriga myndigheter i
medlemsstaterna som får göra ansökningar om eller bemyndiga
lämnande av bistånd enligt artikel 3.
Rådets generalsekretariat ska underrätta de myndigheter som
nämns i punkt 1 om varje förändring i den förteckning som
upprättats i enlighet med denna artikel.
Artikel 9
Ikraftträdande
Detta beslut träder i kraft den 23 december 2008.
Utfärdat i Luxemburg den 23 juni 2008.
På rådets vägnar
I. JARC
Ordförande
6.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 210/75
Sammanfattning av betänkandet Utökat polissamarbete i Norden och EU (SOU 2011:25)
Uppdraget
Utredningens uppdrag har varit att överväga på vilket sätt svenska brottsbekämpande myndigheter, dvs. polisen, Åklagarmyndigheten, Kustbevakningen och Tullverket, i större utsträckning än för närvarande bör kunna ta emot hjälp från myndigheter inom EU och Norden, inbegripet insatser som kan innebära myndighetsutövning mot enskilda. I utredningens uppdrag har också ingått att utreda de frågor som aktualiseras, när svenska tjänstemän på motsvarande sätt deltar i insatser utomlands.
Inom EU och mellan de nordiska staterna finns sedan länge ett polisiärt samarbete. Samarbetet bedrivs främst genom uppgiftsutbyte men även genom andra former av mera direkt bistånd, t.ex. i samband med brottsutredningar. Men operativt insatssamarbete av den typ som utredningsuppdraget avser är hittills mindre utvecklat. Genom Schengensamarbetet finns dock möjligheter till s.k. gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande. Med detta menas att en medlemsstats tjänstemän tillåts att fortsätta en pågående övervakning av en misstänkt gärningsman eller ett pågående förföljande av en efterlyst person in på en annan medlemsstats territorium. Operativt samarbete mellan svensk och dansk polis kan också ske enligt en särreglering som gäller för polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Regleringen innebär att dansk polis har samma befogenheter som svensk polis att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten på Öresundsförbindelsen.
Utöver dessa samarbetsformer finns för närvarande i princip inga möjligheter att låta utländsk personal delta i polisverksamhet i Sverige med operativa insatser som innebär myndighetsutövning mot enskilda.
Utredningens överväganden tar, i enlighet med direktiven, sin utgångspunkt i det gränsöverskridande polisiära samarbete som möjliggörs genom dels rådets beslut år 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, det s.k. Prümrådsbeslutet, dels rådets beslut samma år om förbättrat samarbete i krissituationer mellan EU:s medlemsstaters särskilda insatsgrupper, Atlasrådsbeslutet.
Utredningen har även beaktat ett förslag till avtal om samtjänstgöring mellan nordisk polispersonal, som upprättats av en arbetsgrupp tillsatt av Nordiska ämbetsmannakommittén för lagstiftningssamarbete, och vilket för närvarande bereds i Regeringskansliet.
När utredningens direktiv beslutades i april 2009 omfattade Prümrådsbeslutet endast EU:s medlemsstater. Sedan dess har emellertid Island och Norge också anslutit sig till beslutet. Eftersom alla nordiska stater således numera ingår i Prümsamarbetet, uppkommer fråga om behovet av samarbetsformen samtjänstgöring mellan nordisk polispersonal. Enligt utredningens bedömning innebär denna samarbetsform, såsom den definierats i nuvarande avtalsutkast, nämligen ingen utökning av samarbetet jämfört med Prümrådsbeslutet. Utredningen konstaterar därför, att det knappast finns skäl att fullfölja projektet i dess nuvarande form. Men i
syfte främst att ge ett så brett remissunderlag som möjligt, har utredningen dock valt att i sina överväganden och förslag utgå ifrån att det nordiska avtalsutkastet kan resultera i ett framtida avtal med i huvudsak samma innehåll som det nuvarande utkastet. Det betecknas i betänkandet därför genomgående som det nordiska samarbetsavtalet.
Behovet av samarbete
Utredningen har inledningsvis kartlagt de brottsbekämpande myndigheternas behov av stöd från motsvarande utländska myndigheter med insatser som kan innebära myndighetsutövning mot enskilda. Kartläggningen ger vid handen, att polisen har ett visst behov av sådant stöd. Behovet av stöd kan delas in i såväl punktvisa samverkansinsatser som mera löpande samarbete.
De punktvisa insatserna kan avse förstärkning av polisens grundförmåga i form av ökad numerär eller uthållighet vid en viss händelse, t.ex. vid allmänna sammankomster, offentliga tillställningar eller andra större händelser. Det kan också röra sig om stöd i form av särskild expertis (exempelvis bombtekniker och helikopterförare) eller utrustning (t.ex. fordon och skyddsutrustning). Vidare kan det vara fråga om särskilda insatser av den typ som i Sverige hanteras av Nationella insatsstyrkan. Nationella insatsstyrkan kan, beroende på situationen, ha behov av stöd för att utöka sin kapacitet. Stödet kan avse numerär, uthållighet, kompetens eller utrustning.
Löpande samarbete avser samverkan som är av mera fortlöpande karaktär, mera utsträckt i tiden och ofta även avser ett större geografiskt område. Det kan t.ex. röra sig om en sampatrullering längs gränsen till
Danmark, Finland eller Norge.
Övriga brottsbekämpande myndigheter, alltså Åklagarmyndigheten, Kustbevakningen och Tullverket, har, såvitt framkommit under utredningen, däremot inte något behov av nya former av sådant stöd som omfattas av utredningsuppdraget.
Utgångspunkter
Internationaliseringen och de geografiska gränsernas minskande betydelse för människors levnadsförhållanden har öppnat för en gränsöverskridandebrottslighet som ställer allt större krav på internationell samverkan vad gäller såväl brottsprevention som brottsbekämpning. Ett utökat internationellt operativt polissamarbete ger förutsättningar att förebygga och bekämpa brottsligheten på ett mera slagkraftigt sätt, än vad som är möjligt i dag. Ett fördjupat samarbete innebär också att polisen ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på ett mera kostnadseffektivt sätt. I stället för att dimensionera verksamheten så, att polisen har förmåga att hantera varje tänkbar situation, vilket ofrånkomligen normalt förutsätter viss överkapacitet, kan polisen och utländska brottsbekämpande myndigheter genom ett gemensamt resursutnyttjande ytterligare rationalisera sina verksamheter. En utgångspunkt för utredningens överväganden är att samma krav på rättssäkerhet för den enskilde och kvalitet i polisarbetet ska ställas på uppgifter som utförs inom ramen för inter-
nationellt polissamarbete som om uppgiften utförs rent nationellt. Från såväl den enskildes som deltagande myndigheters perspektiv är det också viktigt att föreskriftregleringen av samarbetet är klar, tydlig och lätt att tillämpa.
Nya samarbetsformer
Utredningen föreslår att fyra nya samarbetsformer införs:
1
Gemensamma patruller eller andra liknande insatser där utländska tjänstemän deltar i operationer på en annan stats territorium i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott (gemensamma insatser). Gemensamma insatser får genomföras med andra stater i EU samt Island och
Norge.
2
Bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott (bistånd enligt Prümrådsbeslutet). Bistånd får begäras från andra stater i EU samt Island och Norge.
3
Bistånd från en särskild insatsgrupp för att hantera en situation, då det finns anledning att anta att det föreligger ett brott som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner (bistånd enligt Atlasrådsbeslutet). Bistånd får begäras från andra stater i EU.
4
Samtjänstgöring mellan nordisk polispersonal i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott (nordisk samtjänstgöring).
Gemensamt för de fyra samverkansformerna är, som framgått, att de syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott. Samarbetsformerna omfattar således inte utredning i fråga om brott, utan utgör ett komplement till de former för straffrättsligt samarbete inom EU som redan finns på det området.
Regleringen
En begäran om stöd från en utländsk brottsbekämpande myndighet ska enligt förslaget göras av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen (RPS). En lokal polismyndighet har alltså inte denna möjlighet. Orsaken till denna beslutsordning är att frågan om insatser med utländska tjänstemän på svenskt territorium i sig är av sådan principiell vikt, att beslutsnivån redan av det skälet bör vara hög. Dessutom har RPS i det internationella arbetet på polisområdet redan i dag flera ansvarsområden och befogenheter. RPS har också en samlad över-
blick över de nationella polisresurserna och kan säkerställa en enhetlig syn på frågorna.
Vid varje samverkansinsats ska regeringen, eller i förekommande fall RPS, träffa en överenskommelse med behörig myndighet i samverkande stat. I överenskommelsen ska insatsen konkretiseras och avgränsas i exempelvis tid och rum. Även praktiska frågor kan regleras i överenskommelsen.
Endast utländska tjänstemän som är verksamma vid brottsbekämpande myndigheter får enligt förslaget delta i insatser i Sverige. I insatser enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet får delta polisman, annan tjänsteman som har polisiära befogenheter samt tjänsteman som har särskild funktion och kompetens, exempelvis bombtekniker och helikopterförare. I nordisk samtjänstgöring får, i enlighet med vad som föreskrivs i det nordiska samarbetsavtalet, endast polismän delta.
Utländska tjänstemän får inte verka på egen hand i Sverige, utan ska alltid stå under befäl av svensk polis. Det finns dock inget hinder mot att de utländska tjänstemännen åtföljs av egna befäl som utövar en intern befälsrätt över tjänstemännen. En förutsättning för de utländska tjänstemännens medverkan är dock att de inordnas i den ledningsstruktur som finns här och underställs svensk polis befäl och ledning.
När en utländsk polisman, eller annan tjänsteman med polisiära befogenheter, deltar i insatser i Sverige, kan de liksom svensk polis ställas inför situationer då de måste använda sig av våld eller tvång för att lösa en arbetsuppgift. För att en samverkansinsats ska fungera praktiskt är det närmast en förutsättning att en deltagande utländsk tjänsteman i en sådan situation har samma befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen. I annat fall finns en risk att det tänkta stödet i stället blir en belastning, att säkerheten inte kan upprätthållas och att den operativa effektiviteten därmed går förlorad. Utredningen föreslår därför, att dessa tjänstemän ska ha motsvarande befogenheter att initialt ingripa som en svensk polisman har enligt polislagen. Att befogenheterna är avgränsade till ett initialskede innebär att de är tänkta att utövas under en inledande, begränsad tidsrymd till dess svensk polis får full kontroll över situationen.
Övriga tjänstemän som får delta i insatser i Sverige, dvs. tjänstemän med särskild funktion och kompetens, ställs, till skillnad från polismän, i normalfallet inte inför situationer då våld eller tvång måste användas utan har en understödjande funktion i det polisiära arbetet. Deras befogenheter är därför begränsade till vad som gäller enligt den s.k. envarsrätten (24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken), dvs. den rätt att ingripa under vissa förutsättningar som alla medborgare har.
Övriga förslag innebär i korthet följande:
Utländska tjänstemän ska normalt få inneha tjänstevapen och övrig
nödvändig utrustning. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, RPS får dock förbjuda användning av vissa vapen eller viss annan utrustning.
För att underlätta införsel, utförsel och hantering av vapen och övrig
utrustning undantas utländska tjänstemän från vissa tillståndskrav i
lagen om krigsmateriel, vapenlagen, lagen om brandfarliga och explosiva varor och förordningen om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål.
Samma trafikbestämmelser som gäller för svenska polismän ska gälla
för utländska tjänstemän.
Utländska tjänstemän ska fullt ut jämställas med svenska polismän
vad gäller straffrättsligt ansvar och skydd.
Den svenska staten ska ersätta skador som utländska tjänstemän
orsakar vid insatser i Sverige. Ersättning ska utgå i den utsträckning skadan skulle ha ersatts om den vållats av en svensk polisman.
Den utländske tjänstemannens arbetsgivare och den svenska polis-
myndighet som leder en insats ska båda ha ett arbetsmiljöansvar. Ansvarsfördelningen dem emellan ska motsvara vad som enligt arbetsmiljölagen gäller mellan arbetsgivare som hyr ut arbetskraft och den som hyr in arbetskraft för att utföra arbete i sin verksamhet.
Svenska tjänstemäns insatser i andra stater
På motsvarande sätt som utländska tjänstemän kan komma att delta i insatser i Sverige enligt Prümrådsbeslutet, Atlasrådsbeslutet och det nordiska samarbetsavtalet, kan svenska tjänstemän komma att delta i sådana insatser utomlands. I dessa fall gäller att de svenska tjänstemännens befogenheter regleras av den mottagande statens nationella bestämmelser. Mot den bakgrunden krävs ingen svensk lagreglering av svenska tjänstemäns befogenheter att utöva myndighet i andra stater. Däremot lämnar utredningen förslag i andra frågor som aktualiseras vid insatser utomlands. Sammanfattningsvis innebär de förslagen följande:
Svensk domstol ska vara oinskränkt behörig att pröva åtal om brott
som har begåtts i tjänsten av svensk polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter i annan stat.
Skada som har vållats av svenska tjänstemän vid insatser utomlands
ersätts av mottagande stat. Svenska staten ska därför inte ersätta sådan skada.
Det får förutsättas att svenska arbetsmiljökrav i huvudsak överens-
stämmer med arbetsmiljökraven i mottagande stater. Det saknas därför skäl att göra den svenska arbetsmiljöregleringen tillämplig vid insatser utomlands.
Svensk polismyndighet ska utan tillstånd enligt lagen om krigsmate-
riel få föra ut skjutvapen samt tillhörande reservdelar och ammunition ur Sverige om vapnet ska återinföras.
Konsekvenser
Förslagen innebär att polisen genom ett samarbete med utländska brottsbekämpande myndigheter kan effektivisera sin verksamhet, vilket ger vissa möjligheter till kostnadsbesparingar. Förslagen bedöms också medföra en effektivare brottsprevention och brottsbekämpning, vilket bör resultera i minskad brottslighet och därmed förknippade övergripande minskade samhällskostnader.
Riksdagsbehandlingen och ikraftträdande
De uppgifter och befogenheter som utredningen föreslår ska kunna tilldelas utländska tjänstemän förutsätter att vissa svenska förvaltningsuppgifter överförs till annan stat. Utredningen föreslår att riksdagen med stöd av 10 kap. 8 § regeringsformen uppdrar åt regeringen eller, efter regeringens bestämmande, RPS att besluta om överlåtelse i det enskilda fallet, vilket kräver särskilda kvalificerade omröstningsregler i riksdagen. Under förutsättning att riksdagen fattar beslut enligt dessa regler, bedöms samtliga författningsändringar kunna träda i kraft den 1 juli 2012.
Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)
Härigenom föreskrivs av 2 kap.3 och 5 §§brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §1
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter i annan stat enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
1 Senaste lydelse 2010:636.
5 §2
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter i en annan stat enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.
2 Senaste lydelse 2010:636.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:1300) om krigsmateriel ska införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 a §
Tillstånd enligt 6 § krävs inte för
1. svensk polismyndighet, för utförsel av skjutvapen samt tillhörande reservdelar och ammunition om vapnet ska återinföras,
2. utländsk tjänsteman som tjänstgör i Sverige enligt lagen ( 2000:343 ) om internationellt polisiärt samarbete, för utförsel av skjutvapen samt reservdelar och ammunition till vapnet vilka tjänstemannen fört in i landet,
3. utländsk tjänsteman som tillfälligt tjänstgör i Sverige enligt lagen ( 2000:1219 ) om internationellt tullsamarbete, för utförsel av skjutvapen samt reservdelar och ammunition till vapnet vilka tjänstemannen fört in i landet, eller
4. utländsk tjänsteman som deltar i det operativa samarbetet vid EU:s medlemsstaters yttre gränser eller i snabba gränsinsatsenheter, för utförsel av skjutvapen samt reservdelar och ammunition till vapnet vilka tjänstemannen fört in i landet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete
dels att nuvarande 4−6, 9 och 15 §§ ska betecknas 8−10, 16 och 25 §§,
dels att 2 § ska ha följande lydelse,
dels att nuvarande 7−8 och 10−14 §§ ska betecknas 11−12 respektive 17, 19, 21, 22 och 23 §§ och ha följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 4, 5, 9, 11, 12, 13 och 15 §§ ska sättas närmast före 8, 9, 16, 19, 21, 22 respektive 25 §§,
dels att rubrikerna närmast före rubrikerna till 4 § och 11 § ska sättas närmast före rubriken till 8 § respektive 18 §,
dels att det i lagen ska införas tio nya paragrafer, 4–7, 13–15, 18, 20 och 24 §§ samt närmast före 4, 13, 18, 20 och 24 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Definitioner
2 §
I denna lag avses med – utländska tjänstemän: utländska polismän och andra utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i artikel 40 och 41 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen),
– utländska tjänstemän: utländska polismän och andra utländska tjänstemän, vilka som verksamma vid brottsbekämpande myndigheter har anmälts som behöriga och har befogenheter enligt denna lag,
– förföljande tjänstemän: utländska tjänstemän som förföljer en person på svenskt territorium enligt denna lag,
– svenska tjänstemän: svenska polismän, tulltjänstemän eller kustbevakningstjänstemän när de enligt lag eller annan författning har polisiära befogenheter, samt
– svenska tjänstemän: svenska polismän, tulltjänstemän eller kustbevakningstjänstemän när de enligt lag eller annan författning har polisiära befogenheter,
– Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öre-
– Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öre-
sundsregionen. sundsregionen,
– gemensamma insatser: gemensamma patruller eller liknande insatser, där utländska tjänstemän deltar i operationer på annan stats territorium i syfte att där upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott,
– bistånd enligt Prümrådsbeslutet: bistånd i enlighet med Prümrådsbeslutet 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 från en annan stat vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott,
– bistånd enligt Atlasrådsbeslutet: bistånd i enlighet med Atlasrådsbeslutet 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 från en särskild insatsgrupp i en annan stat för att hantera en situation då det finns anledning att anta att det föreligger ett brott som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner, samt
– nordisk samtjänstgöring: polistjänst som bedrivs av polismän från två eller flera nordiska stater tillsammans på endera statens territorium för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott.
Samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
4 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får från behöriga myndigheter i andra stater i Europeiska unionen samt Island och Norge begära
a) stöd för att på svenskt territorium utföra gemensamma insatser, och
b) bistånd enligt Prümrådsbeslutet.
5 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får från behöriga myndigheter i andra stater i Europeiska unionen begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet.
6 §
I ett samarbete enligt 4 eller 5 §§ får följande tjänstemän från en samverkande stat delta:
a) polisman,
b) annan utländsk tjänsteman som har polisiära befogenheter, eller
c) utländsk tjänsteman som har särskild funktion och kompetens.
7 §
En sådan tjänsteman som avses i 6 § a och b har samma befogenheter att initialt ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning.
En sådan tjänsteman som avses i 6 § c har samma befogenhet att gripa en person som envar har enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken .
7 §
11 §
När en person omhändertas enligt 6 § andra stycket får utländska
tjänstemän
När en person omhändertas enligt 10 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, samt
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart det kan ske överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 8 § andra stycket.
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det kan ske överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 12 § andra stycket.
8 § 1
12 §
En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
En person som har omhändertagits enligt 10 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 11 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Nordisk samtjänstgöring
13 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får hos behöriga myndigheter i andra nordiska stater begära stöd från dessa för nordisk
1 Senaste lydelse 2003:1169
samtjänstgöring på svenskt territorium.
14 §
Vid samtjänstgöring enligt 13 § får polismän från en samverkande stat delta.
15 §
En utländsk polisman som tjänstgör tillsammans med svensk polisman enligt 13 § har samma befogenheter att initialt ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning.
10 §
17 §
Danska polismän får på svenskt territorium, i enlighet med de villkor som i övrigt framgår av 5 § och med de befogenheter som framgår av 6 och 7 §§, fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande av en person för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. Utöver vad som anges i 5 § får förföljande ske av en person som har avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. Sådant förföljande får också ske av en person som har avvikit från annat frihetsberövande i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.
Danska polismän får på svenskt territorium, i enlighet med de villkor som i övrigt framgår av 9 § och med de befogenheter som framgår av 10 och 11 §§, fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande av en person för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. Utöver vad som anges i 9 § får förföljande ske av en person som har avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. Sådant förföljande får också ske av en person som har avvikit från annat frihetsberövande i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.
På svenskt territorium på Öresundsförbindelsen får danska polismän även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De skall i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet.
På svenskt territorium på Öresundsförbindelsen får danska polismän även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet.
Gemensamma bestämmelser
Överenskommelse med samver-
kande stat m.m.
18 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får träffa en överenskommelse med en behörig myndighet i en samverkande stat, om att samarbeta i enlighet med 4, 5 eller 13 §§ inom ramen för en särskild insats som är klart avgränsad.
En överenskommelse enligt första stycket får innefatta överlåtelse av sådana förvaltningsuppgifter som avses i 7 och 15 §§.
Skyldigheter
11 §
19 §
Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av behöriga svenska polismyndigheter. Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får de inte beträda bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får bara användas i nödvärnssituationer.
Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av behöriga svenska polismyndigheter.
Utländska
tjänstemän som deltar i samarbete enligt 4, 5 eller 13 §§ ska stå under befäl av svensk polis.
Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska tjänstemän inte beträda bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten.
Utländska tjänstemän skall alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Utländska tjänstemän ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Att undantag kan göras från vapenlagens (1996:67) bestämmelser, i fråga om rätt för företrädare för främmande stats myndighet att medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige, följer av 11 kap. 1 § f sagda lag.
Användning av vapen och annan utrustning
20 §
Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt 4, 5 eller 13 §§
har samma befogenheter att använda vapen och annan utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning om inte annat framgår av andra stycket.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om att vissa vapen eller viss annan utrustning inte får användas av utländska tjänstemän vid insatser enligt 4, 5 eller 13 §§.
Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt 8, 9, 16 eller 17 §§ får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Straffrättsligt ansvar och skydd
12 §
21 §
Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap. 1 , 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Bestämmelserna om tjänstefel i 20 kap. 1 § brottsbalken och skydd i 17 kap. 1 , 2 och 4 §§ brottsbalken ska tillämpas även ifråga om utländska tjänstemän som enligt denna lag utför förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning.
För försök eller förberedelse till brott enligt 17 kap. 1 § brottsbalken mot en sådan tjänsteman tillämpas 17 kap. 16 § brottsbalken .
Skadestånd
13 §
22 §
Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige, skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med förföljandet, övervakningen eller ingripandet i övrigt och för vilken
Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och för vilken den utländska myndigheten eller
den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten skall dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten ska dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
14 §
23 §
Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller övervakning.
Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med utförande av uppgifter enligt denna lag.
Arbetsmiljölagens tillämpning
24 §
Arbetsmiljölagen (1977:1160) gäller för utländska tjänstemän som utför arbete i Sverige med stöd av denna lag.
Den polismyndighet som leder en insats som avses i 4, 5 eller 13 §§ denna lag har därvid motsvarande arbetsmiljöansvar för deltagande utländska tjänstemän som den som anlitar inhyrd arbetskraft har för denna enligt 3 kap. 12 § andra stycket arbetsmiljölagen .
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.
Förteckning över remissinstanserna
1. Riksdagens ombudsmän
2. Hovrätten för Övre Norrland
3. Malmö tingsrätt
4. Jönköpings tingsrätt
5. Kammarrätten i Göteborg
6. Förvaltningsrätten i Luleå
7. Justitiekanslern
8. Åklagarmyndigheten
9. Ekobrottsmyndigheten 10. Rikspolisstyrelsen 11. Säkerhetspolisen 12. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden 13. Brottsförebyggande rådet 14. Datainspektionen 15. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 16. Kustbevakningen 17. Försvarsmakten 18. Skatteverket 19. Tullverket 20. Inspektionen för strategiska produkter 21. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet 22. Diskrimineringsombudsmannen 23. Sveriges advokatsamfund 24. Arbetsgivarverket 25. ST-Polisväsendet 26. Svenska polisförbundet 27. Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) 28. Tull-Kust 29. Amnesty International Sverige 30. Civil Rights Defenders 31. Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen
146
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2016/794
av den 11 maj 2016
om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande
och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och
2009/968/RIF
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 88,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (
1
), och
av följande skäl:
(1)
Europol inrättades genom rådets beslut 2009/371/RIF (
2
) som en EU-enhet, finansierad genom Europeiska
unionens allmänna budget för att stödja och stärka medlemsstaternas behöriga myndigheters insatser och deras
ömsesidiga samarbete vad gäller förebyggande av och kamp mot organiserad brottslighet, terrorism och andra
former av allvarlig brottslighet som berör två eller flera medlemsstater. Beslut 2009/371/RIF ersatte konventionen
på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå
(Europolkonventionen) (
3
).
(2)
Enligt artikel 88 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska Europol regleras genom
förordningar som ska antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Enligt samma artikel krävs även
närmare bestämmelser för den kontroll av Europols verksamhet som Europaparlamentet utför under medverkan
av de nationella parlamenten, med förbehåll för artikel 12 c i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget)
och artikel 9 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till EU-fördraget och
EUF-fördraget (nedan kallat protokoll nr 1) för att öka Europols demokratiska legitimitet och ansvarighet inför
unionsmedborgarna. Beslut 2009/371/RIF bör därför ersättas med en förordning som bland annat innehåller
bestämmelser om parlamentarisk kontroll.
(3)
I Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (
4
) efterlyses en
utveckling av Europol till ”ett nav för informationsutbyte mellan medlemsstaternas brottsbekämpande
myndigheter, en tjänsteleverantör och en plattform för de brottsbekämpande myndigheterna”. Av en bedömning
av Europols sätt att fungera framgår det att dess operativa effektivitet måste förbättras ytterligare för att det målet
ska uppnås.
(4)
Storskaliga kriminella nätverk och terrornätverk utgör betydande hot mot såväl unionens inre säkerhet som
medborgarnas säkerhet och försörjning. Tillgängliga hotbildsbedömningar visar att kriminella grupper ägnar sig
åt allt fler typer av brottslighet och blir alltmer gränsöverskridande i sin verksamhet. Nationella brottsbe
kämpande myndigheter måste därför samarbeta närmare med sina motsvarigheter i andra medlemsstater. I detta
sammanhang är det nödvändigt att rusta Europol för att kunna erbjuda medlemsstater bättre stöd inom brottsfö
rebyggande verksamhet, analyser och utredningar på EU-nivå. Detta bekräftades också i utvärderingen av beslut
2009/371/RIF.
24.5.2016
L 135/53
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europarlamentets ståndpunkt av den 25 februari 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) samt rådets ståndpunkt vid första behandlingen av
den 10 mars 2016 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europarlamentets ståndpunkt av den 11 maj 2016 (ännu ej offentliggjord i EUT).
(
2
) Rådets beslut 2009/371/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol) (EUT L 121, 15.5.2009, s. 37).
(
3
) EGT C 316, 27.11.1995, s. 1.
(
4
) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
147
(5)
Denna förordning syftar till att ändra och utvidga bestämmelserna i beslut 2009/371/RIF och rådets beslut
2009/934/RIF (
1
), 2009/935/RIF (
2
), 2009/936/RIF (
3
) och 2009/968/RIF (
4
) om genomförande av beslut
2009/371/RIF. Eftersom de ändringar som ska göras är omfattande till sitt antal och sin art, bör de besluten av
tydlighetsskäl ersättas i sin helhet i förhållande till de medlemsstater som är bundna av denna förordning.
Europol såsom den inrättas enligt denna förordning bör ersätta Europol såsom det inrättades enligt beslut
2009/371/RIF, som följaktligen bör upphävas, och överta dess uppgifter.
(6)
Eftersom grova brott ofta överskrider inre gränser, bör Europol stödja och stärka medlemsstaternas insatser och
deras samarbete vad gäller förebyggande av och kamp mot allvarlig brottslighet som berör två eller flera
medlemsstater. Då terrorism är ett av de största hoten mot säkerheten i unionen, bör Europol bistå
medlemsstaterna med att bemöta gemensamma utmaningar i detta avseende. I egenskap av unionens brottsbe
kämpande byrå bör Europol också stödja och stärka åtgärder och samarbete för att bekämpa de former av
brottslighet som påverkar unionens intressen. Bland de former av brottslighet som ingår i Europols behörighet
kommer den organiserade brottsligheten även i fortsättningen att omfattas av Europols huvudmål eftersom den
på grund av sin omfattning och betydelse och sina konsekvenser även kräver en gemensam strategi mellan
medlemsstaterna. Europol bör också erbjuda stöd för förebyggande av, och kamp mot, relaterade brott som begås
för att anskaffa medel till att utföra gärningar som omfattas av Europols behörighet eller för att underlätta eller
utföra sådana gärningar eller för att säkerställa att de som begår dem undgår lagföring och straff.
(7)
Europol bör tillhandahålla strategiska analyser och hotbildsbedömningar för att bistå rådet och kommissionen i
fastställandet av unionens strategiska och operativa prioriteringar för brottsbekämpning och i det operativa
genomförandet av dessa prioriteringar. På begäran av kommissionen i enlighet med artikel 8 i rådets förordning
(EU) nr 1053/2013 (
5
) bör Europol också utföra riskanalyser, bland annat avseende organiserad brottslighet, i den
mån de berörda riskerna kan undergräva medlemsstaternas tillämpning av Schengenregelverket. I förekommande
fall bör Europol dessutom på begäran av rådet eller kommissionen tillhandahålla strategiska analyser och hotbilds
bedömningar för att bidra till utvärderingen av stater som är kandidater för anslutning till unionen.
(8)
Attacker mot informationssystem som påverkar unionsorgan eller två eller flera medlemsstater är ett växande hot
i unionen, framför allt med tanke på deras hastighet och följder samt svårigheterna att identifiera deras källor.
När medlemsstaterna behandlar framställningar från Europol om inledande av en utredning av en allvarlig attack
av misstänkt brottsligt ursprung mot informationssystem som påverkar unionsorgan eller två eller flera
medlemsstater bör de svara Europol utan dröjsmål med hänsyn till att en snabb reaktion är avgörande för att
framgångsrikt bekämpa it-brottslighet.
(9)
Med tanke på betydelsen av samarbetet mellan byråerna, bör Europol och Eurojust se till att nödvändiga
bestämmelser fastställs för att optimera deras operativa samarbete, med tillbörlig hänsyn till deras respektive
uppdrag och mandat och medlemsstaternas intressen. Europol och Eurojust bör framför allt informera varandra
om all verksamhet som rör finansieringen av gemensamma utredningsgrupper.
(10) När en gemensam utredningsgrupp inrättas bör villkoren för Europolpersonalens deltagande i den fastställas i det
tillämpliga avtalet. Europol bör dokumentera sitt deltagande i sådana gemensamma utredningsgrupper som
utreder brott som omfattas av Europols mål.
(11) Europol bör kunna anmoda medlemsstaterna att inleda, genomföra eller samordna brottsutredningar i särskilda
fall, där gränsöverskridande samarbete skulle tillföra ett mervärde. Europol bör informera Eurojust om sådana
framställningar.
24.5.2016
L 135/54
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets beslut 2009/934/RIF av den 30 november 2009 om antagande av tillämpningsföreskrifter för Europols förbindelser med partner,
inbegripet för utbyte av personuppgifter och sekretessbelagd information (EUT L 325, 11.12.2009, s. 6).
(
2
) Rådets beslut 2009/935/RIF av den 30 november 2009 om fastställande av förteckningen över de tredjestater och organisationer med
vilka Europol ska ingå överenskommelser (EUT L 325, 11.12.2009, s. 12).
(
3
) Rådets beslut 2009/936/RIF av den 30 november 2009 om antagande av tillämpningsföreskrifter för Europols analysregister (EUT L
325, 11.12.2009, s. 14).
(
4
) Rådets beslut 2009/968/RIF av den 30 november 2009 om antagande av sekretessbestämmelser för Europolinformation (EUT L 332,
17.12.2009, s. 17).
(
5
) Rådets förordning (EU) nr 1053/2013 av den 7 oktober 2013 om inrättande av en utvärderings- och övervakningsmekanism för
kontroll av tillämpningen av Schengenregelverket och om upphävande av verkställande kommitténs beslut av den 16 september 1998
om inrättande av Ständiga kommittén för genomförande av Schengenkonventionen (EUT L 295, 6.11.2013, s. 27).
148
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
(12) Europol bör vara ett nav för informationsutbyte inom unionen. Uppgifter som samlas in, lagras, behandlas,
analyseras och utbyts av Europol omfattar kriminalunderrättelser, som rör uppgifter om brott eller brottslig
verksamhet, som omfattas av Europols mål, och som inhämtats för att fastställa om konkreta brottsliga
handlingar har begåtts eller kan komma att begås.
(13) För att säkerställa Europols effektivitet som nav för informationsutbyte bör tydliga skyldigheter fastställas för
medlemsstaterna att förse Europol med de uppgifter som krävs för att myndigheten ska kunna uppfylla sina mål.
När de uppfyller dessa skyldigheter, bör medlemsstaterna vara särskilt uppmärksamma på att tillhandahålla
uppgifter som är relevanta i kampen mot brott som bedöms vara strategiska och operativa prioriteringar inom
relevanta politiska instrument inrättade av unionen, särskilt de prioriteringar som fastställs av rådet inom ramen
för EU:s policycykel avseende organiserad och grov internationell brottslighet. Medlemsstaterna bör också sträva
efter att förse Europol med en kopia av det bilaterala och multilaterala informationsutbytet med andra
medlemsstater om brottslighet som omfattas av Europols mål. När medlemsstaterna förser Europol med de
uppgifter som krävs bör de också ta med uppgifter om eventuella påstådda it-attacker som påverkar unionsorgan
som är belägna inom deras territorium. Samtidigt bör Europol öka sitt stöd till medlemsstaterna och därigenom
stärka det ömsesidiga samarbetet och informationsutbytet. Europol bör överlämna en årlig rapport till Europapar
lamentet, rådet, kommissionen och de nationella parlamenten om informationen från de enskilda
medlemsstaterna.
(14) För att säkerställa ett effektivt samarbete mellan Europol och medlemsstaterna bör en nationell enhet inrättas i
varje medlemsstat (nedan kallad nationell enhet). Den nationella enheten bör vara förbindelselänken mellan de
nationella behöriga myndigheterna och Europol och således ha en samordnande roll när det gäller
medlemsstaternas samarbete med Europol samt därmed bidra till att säkerställa att varje medlemsstat svarar på
Europols framställningar på ett enhetligt sätt. För att säkerställa ett kontinuerligt och effektivt informationsutbyte
mellan Europol och de nationella enheterna och underlätta deras samarbete, bör varje nationell enhet utse minst
en sambandsman som placeras vid Europol.
(15) Med hänsyn till den decentraliserade strukturen i vissa medlemsstater och behovet av att säkerställa ett snabbt
utbyte av uppgifter bör Europol tillåtas att samarbeta direkt med medlemsstaternas behöriga myndigheter, om
inte annat sägs i de av medlemsstaterna fastställda villkoren, samtidigt som de nationella enheterna på den
senares begäran hålls informerade om detta.
(16) Inrättandet av gemensamma utredningsgrupper bör främjas och Europolpersonal bör kunna delta i dessa. För att
säkerställa att ett sådant deltagande är möjligt i samtliga medlemsstater fastställs i rådets förordning (Euratom,
EKSG, EEG) nr 549/69 (
1
) att Europolpersonal inte åtnjuter immunitet när de deltar i gemensamma
utredningsgrupper.
(17) Det är också nödvändigt att förbättra Europols styrelseformer genom att eftersträva effektivitetsvinster och
rationalisera förfaranden.
(18) Kommissionen och medlemsstaterna bör vara företrädda i Europols styrelse (nedan kallad styrelsen), så att de
effektivt kan övervaka myndighetens arbete. De ordinarie ledamöterna och suppleanterna i styrelsen bör utses
med beaktande av deras relevanta kompetens inom ledning, förvaltning och budget samt deras kunskaper om
samarbete på brottsbekämpningsområdet. Suppleanterna bör fungera som ledamöter i dessas frånvaro.
(19) För att säkerställa kontinuiteten i styrelsens arbete bör samtliga parter som är företrädda i styrelsen arbeta för att
begränsa omsättningen av sina företrädare. Alla parter bör sträva efter att uppnå en jämn könsfördelning i
styrelsen.
(20) Styrelsen bör ha möjlighet att bjuda in observatörer utan rösträtt vars åsikter kan vara av betydelse vid
diskussionen, inbegripet en företrädare som utses av den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen.
24.5.2016
L 135/55
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets förordning (Euratom, EKSG, EEG) nr 549/69 av den 25 mars 1969 om fastställande av de grupper av tjänstemän och övriga
anställda i Europeiska gemenskaperna som skall omfattas av bestämmelserna i artikel 12, artikel 13 andra stycket samt artikel 14 i
protokollet om immunitet och privilegier för Europeiska gemenskaperna (EGT L 74, 27.3.1969, s. 1).
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
149
(21) Styrelsen bör ges nödvändiga befogenheter, i synnerhet för att fastställa budgeten, kontrollera budgetens
genomförande och anta lämpliga finansiella bestämmelser och planeringsdokument och anta regler för att
förebygga och hantera intressekonflikter med avseende på sina ledamöter, utarbeta öppna förfaranden för de
beslut som ska fattas av Europols verkställande direktör samt anta den årliga verksamhetsrapporten. Styrelsen bör
utöva befogenheten som tillsättningsmyndighet gentemot Europols personal, inbegripet den verkställande
direktören.
(22) För att säkerställa att Europols löpande verksamhet bedrivs på ett effektivt sätt, bör den verkställande direktören
vara dess rättsliga företrädare och ledare för verksamheten och utföra sina uppgifter oberoende samt se till att
Europol fullgör de uppgifter som föreskrivs i denna förordning. Den verkställande direktören bör särskilt ha
ansvar för att utarbeta och planera de budget- och planeringsdokument som läggs fram för beslut i styrelsen och
för att genomföra den fleråriga programplaneringen och de årliga arbetsprogrammen för Europol och övriga
planeringsdokument.
(23) I syfte att förebygga och bekämpa brottslighet som omfattas av Europols mål är det nödvändigt att Europol
förfogar över så fullständiga och aktuella uppgifter som möjligt. Europol bör därför ha befogenhet att behandla
uppgifter från medlemsstaterna, unionsorgan, tredjeländer, internationella organisationer och, under de strikta
villkor som föreskrivs i denna förordning, privata parter samt uppgifter från allmänt tillgängliga källor, för att på
så sätt utveckla kännedom om kriminella företeelser och tendenser samt samla uppgifter om kriminella nätverk
och upptäcka kopplingar mellan olika brott.
(24) Europol bör använda ny teknik för uppgiftsbehandling för att på ett effektivare sätt kunna förse medlemsstaternas
behöriga myndigheter med korrekta brottsanalyser. Europol bör snabbt kunna upptäcka kopplingar mellan
utredningar och gemensamma metoder inom olika kriminella grupper, kunna samköra uppgifter och få en klar
överblick över tendenser, samtidigt som ett starkt skydd av enskildas personuppgifter garanteras. Därför bör
Europols databaser struktureras på ett sätt som gör det möjligt för Europol att använda den effektivaste it-
strukturen. Europol bör även kunna fungera som tjänsteleverantör, särskilt genom att tillhandahålla ett säkert nät
för uppgiftsutbyte, såsom nätapplikationen för säkert informationsutbyte (Siena), i syfte att underlätta
informationsutbytet mellan medlemsstaterna, Europol, andra unionsorgan, tredjeland samt internationella
organisationer. För att säkerställa ett starkt dataskydd, bör syftet med databehandlingen, åtkomsträtten och
särskilda ytterligare skyddsåtgärder fastställas. Framför allt bör principen om nödvändighet och proportionalitets
principen följas vid behandling av personuppgifter.
(25) Europol bör försäkra sig om att alla personuppgifter som behandlas för operativ analys tilldelas ett givet syfte.
För att Europol ska kunna fullgöra sina uppgifter bör byrån dock tillåtas att behandla alla personuppgifter som
den har erhållit för att upptäcka kopplingar mellan flera brottsområden och utredningar och bör inte begränsas
till att upptäcka kopplingar endast inom ett enda brottsområde.
(26) För att respektera äganderätten till och skyddet av personuppgifter, bör medlemsstater, unionsorgan, tredjeländer
och internationella organisationer kunna besluta både i vilket eller vilka syften Europol får behandla de uppgifter
som de tillhandahåller och begränsa åtkomsträtten. Begränsning av syftet är en grundläggande princip för
behandling av personuppgifter; framför allt bidrar den till öppenhet, rättssäkerhet och förutsägbarhet och är
särskilt viktig för samarbete inom brottsbekämpning, där registrerade oftast är omedvetna om att deras
personuppgifter samlas in och behandlas och där användningen av personuppgifter kan få mycket stora
konsekvenser för enskildas liv och friheter.
(27) För att säkerställa att endast de som behöver uppgifterna för att kunna utföra sina arbetsuppgifter får åtkomst till
dem, bör denna förordning innehålla närmare bestämmelser om olika grader av åtkomsträtt till uppgifter som
behandlas av Europol. Dessa regler bör inte påverka begränsningar av åtkomsträtten som har införts av tillhanda
hållaren av uppgifterna, eftersom principen om äganderätten till uppgifter bör respekteras. För att effektivisera
förebyggande och kamp mot brottslighet som omfattas av Europols mål, bör Europol underrätta medlemsstaterna
om uppgifter som berör dem.
(28) För att stärka det operativa samarbetet mellan byråerna, särskilt för att upprätta kopplingar mellan de uppgifter
som de olika byråerna redan har tillgång till, bör Europol göra det möjligt för Eurojust och Europeiska byrån för
bedrägeribekämpning (Olaf) att på grundval av ett system med träff/icke träff få åtkomst till uppgifter som
Europol förfogar över. Europol och Eurojust bör kunna ingå ett samarbetsavtal som på ömsesidig grund, inom
sina respektive uppdrag, säkerställer åtkomst till och möjlighet att göra sökningar bland samtliga uppgifter som
24.5.2016
L 135/56
Europeiska unionens officiella tidning
SV
150
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
inlämnats för samkörning i enlighet med särskilda skyddsåtgärder och garantier för dataskydd som föreskrivs i
denna förordning. Varje åtkomst till uppgifter som Europol förfogar över bör genom tekniska medel begränsas till
information som faller inom respektive unionsorgans mandat.
(29) Europol bör upprätthålla samarbetsförbindelser med andra unionsorgan, myndigheter i tredjeland, internationella
organisationer och privata parter i den mån dess arbetsuppgifter kräver.
(30) För att säkerställa en effektiv operativ verksamhet, bör Europol kunna utbyta alla relevanta uppgifter, med
undantag av personuppgifter, med andra unionsorgan, myndigheter i tredjeland och internationella organisationer
i den mån dess arbetsuppgifter kräver det. Eftersom bolag, företag, branschorganisationer, icke-statliga
organisationer och andra privata parter besitter sakkunskap och uppgifter som direkt kan användas för att
förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet och terrorism, bör Europol också kunna utväxla sådana uppgifter
med privata parter. För att förebygga och bekämpa it-brottslighet med anknytning till nätverks- och it-säkerhetsin
cidenter, bör Europol, i enlighet med den tillämpliga unionslagstiftningsakt som fastställer åtgärder för att
säkerställa en hög gemensam nivå av nät- och informationssäkerhet i hela unionen, samarbeta och utbyta
uppgifter, med undantag av personuppgifter, med de nationella myndigheter som ansvarar för säkerheten inom
nätverk och informationssystem.
(31) Europol bör ha rätt att utbyta relevanta personuppgifter med andra unionsorgan i den mån dess eller deras
arbetsuppgifter kräver det.
(32) Allvarlig brottslighet och terrorism har ofta kopplingar utanför unionens territorium. Europol bör därför kunna
utbyta personuppgifter med myndigheter i tredjeland och sådana internationella organisationer som
Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) i den utsträckning det är nödvändigt för att utföra dess
uppgifter.
(33) Samtliga medlemsstater är anslutna till Interpol. För att kunna fullgöra sitt uppdrag mottar, lagrar och sprider
Interpol uppgifter för att hjälpa de behöriga brottsbekämpande myndigheterna att förebygga och bekämpa
internationell brottslighet. Det är därför lämpligt att stärka samarbetet mellan Europol och Interpol genom att
främja ett effektivt utbyte av personuppgifter med respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna vid
automatisk behandling av personuppgifter. När personuppgifter överförs från Europol till Interpol bör denna
förordning tillämpas, särskilt bestämmelserna om internationella överföringar.
(34) För att garantera begränsning av syftet är det viktigt att säkerställa att personuppgifter endast kan överföras av
Europol till unionsorgan, tredjeländer och internationella organisationer om det är nödvändigt för att förebygga
och bekämpa brottslighet som omfattas av Europols mål. Därför är det, vid överföring av personuppgifter,
nödvändigt att säkerställa att mottagaren lämnar en försäkran om att uppgifterna enbart kommer att användas av
mottagaren, eller överföras vidare till en behörig myndighet i ett tredjeland, för det syfte för vilket de
ursprungligen överfördes. Ytterligare vidareöverföring av uppgifterna bör ske i enlighet med denna förordning.
(35) Europol bör kunna överföra personuppgifter till en myndighet i ett tredjeland eller en internationell organisation
på grundval av ett kommissionsbeslut om att landet eller den internationella organisationen i fråga kan garantera
en adekvat skyddsnivå (nedan kallat beslut om adekvat skyddsnivå) eller, om något sådant beslut inte föreligger, på
grundval av ett internationellt avtal som unionen har ingått i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget eller ett
samarbetsavtal som medger utbyte av personuppgifter, vilket har ingåtts mellan Europol och detta tredjeland före
ikraftträdandet av denna förordning. Mot bakgrund av artikel 9 i det till EU- och EUF-fördragen fogade protokoll
nr 36 om övergångsbestämmelser ska rättsverkan för sådana avtal bestå så länge dessa akter inte upphävs,
ogiltigförklaras eller ändras med tillämpning av fördragen. När så är lämpligt och i enlighet med Europapar
lamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (
1
) bör kommissionen kunna höra Europeiska datatill
synsmannen före och under förhandlingarna om en internationell överenskommelse. Om styrelsen upptäcker ett
24.5.2016
L 135/57
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutio
nerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1).
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
151
operativt behov av samordning med ett tredjeland eller en internationell organisation bör den kunna föreslå rådet
att den senare uppmärksammar kommissionen på behovet av ett beslut om adekvat skyddsnivå eller en
rekommendation om att inleda förhandlingar inför en internationell överenskommelse enligt ovan.
(36) Om en överföring av personuppgifter inte kan grundas på ett beslut om en adekvat skyddsnivå, ett internationellt
avtal som har ingåtts av unionen eller ett gällande samarbetsavtal, bör styrelsen i samförstånd med Europeiska
datatillsynsmannen ha möjlighet att tillåta en serie överföringar om detta krävs på grund av särskilda
omständigheter och förutsatt att tillräckliga skyddsåtgärder säkerställs. Den verkställande direktören bör i
undantagsfall ha möjlighet att tillåta överföring av uppgifter från fall till fall, när en sådan överföring är
nödvändig, i enlighet med särskilda strikta villkor.
(37) Europol bör endast kunna behandla personuppgifter från privata parter och privatpersoner, om dessa uppgifter
har överförts till Europol av en av följande: en nationell enhet i enlighet med dess nationella rätt; en
kontaktpunkt i ett tredjeland eller en internationell organisation med vilken det har upprättats samarbete genom
ett samarbetsavtal som medger utbyte av personuppgifter, vilket har ingåtts i enlighet med artikel 23 i beslut
2009/371/RIF före ikraftträdandet av denna förordning, en myndighet i ett tredjeland; eller en internationell
organisation vilken är föremål för ett beslut om adekvat skyddsnivå eller med vilken unionen har ingått ett
internationellt avtal i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget. I fall där Europol mottar personuppgifter direkt
från privata parter och den berörda nationella enheten, kontaktpunkten eller myndigheten inte kan identifieras,
bör dock Europol enbart kunna behandla dessa personuppgifter för att identifiera dessa enheter, och sådana
uppgifter bör utplånas om inte dessa enheter återigen överlämnar personuppgifterna inom fyra månader efter det
att överföringen äger rum. Europol bör genom tekniska medel garantera att sådana uppgifter inte är tillgängliga
för behandling för något annat syfte under den perioden.
(38) Med tanke på det exceptionella och särskilda hot mot unionens inre säkerhet som terrorism och andra former av
allvarlig brottslighet utgör, särskilt när dessa underlättas, främjas eller begås med hjälp av internet, bör den
verksamhet som Europol bör bedriva på grundval av denna förordning och som följer av Europols genomförande
av rådets slutsatser av den 12 mars 2015 och uppmaningen från mötet i Europeiska rådet av den 23 april 2015
i synnerhet i samband med dessa prioriterade områden, särskilt den motsvarande praxisen med direkt utbyte av
personuppgifter med privata parter, utvärderas av kommissionen senast den 1 maj 2019.
(39) Uppgifter som uppenbart har erhållits i tydlig strid med de mänskliga rättigheterna bör inte behandlas.
(40) För att säkerställa en hög skyddsnivå för enskilda med avseende på behandlingen av personuppgifter bör
bestämmelserna om dataskydd vid Europol skärpas och bygga på de principer som ligger till grund för
förordning (EG) nr 45/2001. I den till EU- och EUF-fördragen fogade förklaring nr 21 om skydd av
personuppgifter på området för straffrättsligt samarbete och polissamarbete erkänns de särskilda förhållanden
som gäller för behandling av personuppgifter inom brottsbekämpning, och därför bör Europols regler om
dataskydd vara oberoende och samtidigt överensstämma med andra relevanta instrument för skydd av uppgifter
på området polissamarbete inom EU. Dessa instrument inkluderar i synnerhet Europaparlamentets och rådets
direktiv (EU) 2016/680 (
1
) samt Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling
av personuppgifter och dess rekommendation R(87) 15 (
2
).
(41) Varje behandling av personuppgifter av Europol bör vara lagenlig och rättvis i förhållande till berörda
registrerade. Principen om rättvis behandling kräver öppenhet i behandlingen så att berörda registrerade kan
utöva sina rättigheter i enlighet med denna förordning. Det bör dock vara möjligt att vägra eller begränsa
åtkomsten till deras personuppgifter om en sådan vägran eller begränsning, med vederbörlig hänsyn till de
berörda registrerades intressen, är nödvändig för att Europol ska kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett korrekt
sätt, skydda säkerhet och allmän ordning eller förhindra brott, garantera att nationella utredningar inte äventyras
eller skydda tredje mans fri- och rättigheter. För att förbättra öppenheten bör Europol offentliggöra ett dokument
som på ett begripligt sätt anger de tillämpliga bestämmelserna för behandling av personuppgifter och de medel
som står till de registrerades förfogande för att de ska kunna utöva sina rättigheter. Europol bör också på sin
24.5.2016
L 135/58
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga
myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga
påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, 4.5.2016, s. 89).
(
2
) Europarådets ministerkommittés rekommendation R(87) 15 av den 17 september 1987 om polisens användning av personuppgifter.
152
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
webbplats offentliggöra en förteckning över beslut om adekvat skyddsnivå, överenskommelser och avtal och
administrativa överenskommelser som rör överföring av personuppgifter till tredjeländer och internationella
organisationer. För att öka Europols öppenhet gentemot medborgarna och dess ansvarsskyldighet bör Europol
dessutom på sin webbplats offentliggöra en förteckning över sina styrelseledamöter och, i förekommande fall,
sammandrag av resultatet av styrelsens möten, med respekt för kraven på skydd av personuppgifter.
(42) Personuppgifter bör i möjligaste mån delas in efter deras grad av korrekthet och tillförlitlighet. Sakförhållanden
bör särskiljas från personliga bedömningar, för att möjliggöra såväl skydd för enskilda som kvaliteten och tillförlit
ligheten hos de uppgifter som behandlas av Europol. När det gäller uppgifter som erhållits från allmänt
tillgängliga källor, framför allt källor på internet, bör Europol i möjligaste mån synnerligen omsorgsfullt bedöma
korrektheten hos dessa uppgifter och källans tillförlitlighet för att beakta de risker som är förknippade med
internet vad gäller skyddet av personuppgifter och privatlivet.
(43)
Personuppgifter rörande olika kategorier av registrerade behandlas inom ramen för samarbete i brottsbekämp
ningssyfte. Europol bör göra distinktioner mellan personuppgifter som rör olika kategorier av registrerade så
tydliga som möjligt. Personuppgifter rörande personer såsom brottsoffer, vittnen och personer som besitter
relevanta uppgifter och personuppgifter rörande minderåriga bör omfattas av särskilt skydd. Europol bör endast
behandla känsliga uppgifter, om dessa uppgifter kompletterar andra personuppgifter som redan behandlas av
Europol.
(44) Mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna till skydd av personuppgifter bör Europol inte lagra
personuppgifter längre än vad som är nödvändigt för att fullgöra sina arbetsuppgifter. Behovet av fortsatt lagring
av sådana uppgifter bör ses över senast tre år efter det att de först började behandlas.
(45) För att garantera skyddet av personuppgifter bör Europol och medlemsstaterna genomföra nödvändiga tekniska
och organisatoriska åtgärder.
(46) Alla registrerade bör ha åtkomsträtt till personuppgifter som rör dem, att få felaktiga uppgifter som rör dem
korrigerade och att utplåna eller begränsa uppgifter som rör dem, om dessa uppgifter inte längre behövs.
Kostnaderna i samband med utövandet av åtkomsträtten till personuppgifter bör inte utgöra ett hinder för ett
effektivt utövande av den rätten. Den registrerades rättigheter och utövandet av dessa bör inte påverka Europols
skyldigheter och bör omfattas av de begränsningar som fastställs i denna förordning.
(47) Skyddet av de registrerades rättigheter och friheter kräver en tydlig ansvarsfördelning inom ramen för denna
förordning. Medlemsstaterna bör särskilt ansvara för att de uppgifter som de har överfört till Europol är korrekta,
hålls uppdaterade och för att sådana överföringar av uppgifter är lagenliga. Europol bör ansvara för att uppgifter
från andra uppgiftslämnare eller från Europols egna analyser är korrekta och hålls uppdaterade. Europol bör
säkerställa att uppgifterna behandlas på ett korrekt och lagenligt sätt, och att de samlas in och behandlas för ett
givet syfte. Europol bör även säkerställa att uppgifterna är korrekta, relevanta och inte överdrivet omfattande i
förhållande till det syfte för vilket de behandlas, att de inte lagras längre än syftet kräver och att de behandlas på
ett sätt som garanterar adekvat säkerhet för personuppgifterna och konfidentialitet vid uppgiftsbehandlingen.
(48) Europol bör föra register över insamling, ändring, åtkomst, utlämning, samkörning och utplåning av
personuppgifter, så att det är möjligt att kontrollera lagenligheten i behandlingen av uppgifterna, genomföra
egenkontroll samt säkerställa dataintegritet och datasäkerhet. Det bör åligga Europol att samarbeta med
Europeiska datatillsynsmannen och att på begäran göra loggar eller dokumentation tillgängliga, så att de kan
användas för övervakning av behandlingen.
(49) Europol bör utnämna ett dataskyddsombud för hjälp med övervakningen av hur bestämmelserna i denna
förordning efterlevs. Dataskyddsombudet bör kunna utföra sitt uppdrag och sina uppgifter på ett oberoende och
effektivt sätt och bör förses med nödvändiga resurser.
24.5.2016
L 135/59
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
153
(50) Oberoende, öppna, ansvariga och effektiva strukturer för tillsyn är grundläggande för skyddet av enskilda med
avseende på behandling av personuppgifter i enlighet med kraven i artikel 8.3 i Europeiska unionens stadga om
de grundläggande rättigheterna. Nationella myndigheter med behörighet avseende tillsynen av behandlingen av
personuppgifter bör övervaka lagenligheten i personuppgifter som medlemsstaterna lämnar till Europol.
Europeiska datatillsynsmannen bör övervaka lagenligheten i den databehandling som utförs av Europol, och
utöva sina funktioner på ett fullständigt oberoende sätt. I detta avseende utgör mekanismen för föregående
samråd en viktig skyddsåtgärd för nya typer av behandling. Detta bör inte gälla operativ verksamhet i specifika
enskilda fall som projekt för operativa analyser, utan användning av nya it-system för behandling av
personuppgifter och varje betydande ändring av dessa.
(51)
Det är viktigt att säkerställa en skärpt och effektiv tillsyn av Europol och garantera att Europeiska datatill
synsmannen kan använda sig av lämplig sakkunskap om dataskydd på brottsbekämpningsområdet när denne tar
på sig ansvaret för tillsynen av dataskyddet vid Europol. Europeiska datatillsynsmannen och de nationella tillsyns
myndigheterna bör samarbeta nära med varandra om specifika frågor som kräver nationellt deltagande och bör
säkerställa enhetlig tillämpning av denna förordning inom hela unionen.
(52) För att underlätta samarbetet mellan Europeiska datatillsynsmannen och de nationella tillsynsmyndigheterna, men
utan att det påverkar Europeiska datatillsynsmannens oberoende och dennes ansvar för tillsynen av dataskyddet
vid Europol, bör de träffas regelbundet i samarbetsnämnden, som, i egenskap av rådgivande organ, bör utarbeta
yttranden, riktlinjer, rekommendationer och bästa praxis om olika frågor som kräver nationellt deltagande.
(53) Eftersom Europol också behandlar personuppgifter som inte används i det operativa arbetet och som alltså inte är
förknippade med brottsutredningar, till exempel personuppgifter om Europols personal, tjänsteleverantörer eller
besökare, bör behandlingen av sådana uppgifter omfattas av förordning (EG) nr 45/2001.
(54) Europeiska datatillsynsmannen bör pröva och utreda klagomål som lämnas in av registrerade. Utredningen av ett
klagomål bör, med förbehåll för eventuell domstolsprövning, ske i den utsträckning som är lämplig i det enskilda
fallet. Den nationella tillsynsmyndigheten bör i rimlig tid informera den registrerade om hur arbetet med
klagomålet fortskrider och vad resultatet blir.
(55) Varje enskild person bör ha rätt till rättsmedel mot beslut av Europeiska datatillsynsmannen som rör denne.
(56) Europol bör omfattas av allmänna bestämmelser om inom- och utomobligatoriskt ansvar som är tillämpliga på
unionens institutioner, byråer och organ, med undantag för bestämmelser om ansvar för olaga databehandling.
(57) Det kan för den berörda personen vara oklart om skada till följd av olaga databehandling är en konsekvens av
åtgärder som vidtagits av Europol eller av en medlemsstat. Europol och den medlemsstat där skadan uppkom bör
därför vara solidariskt ansvariga.
(58) Samtidigt som man respekterar Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll beträffande kontrollen av
Europols verksamhet, är det nödvändigt att Europol är en fullt ansvarig och öppen inre organisation. I detta syfte
bör, mot bakgrund av artikel 88 i EUF-fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, förfaranden fastställas för
Europaparlamentets och de nationella parlamentens kontroll av Europols verksamhet. Sådana förfaranden bör
omfattas av artikel 12 c i EU-fördraget och artikel 9 i protokoll nr 1, vari det fastställs att Europaparlamentet och
de nationella parlamenten tillsammans ska bestämma hur ett effektivt och regelbundet interparlamentariskt
samarbete ska organiseras och främjas inom unionen. De förfaranden som ska fastställas för kontroll av Europols
verksamhet bör fastställas med vederbörlig hänsyn till behovet av att se till att Europaparlamentet och de
nationella parlamenten kan delta på lika villkor samt behovet av konfidentialitet för operativa uppgifter. Det sätt
på vilket de nationella parlamenten granskar sina regeringar i fråga om unionens verksamhet är dock en
angelägenhet för varje medlemsstats särskilda konstitutionella organisation och praxis.
(59)
Tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och anställnings
villkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda) som
fastställs i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 (
1
) bör gälla för Europols personal. Europol bör ha
24.5.2016
L 135/60
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) EGT L 56, 4.3.1968, s. 1.
154
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
rätt att anställa personal från medlemsstaternas behöriga myndigheter som tillfälligt anställda med begränsad
anställningstid i syfte att bibehålla rotationsprincipen, eftersom sådan personals därpå följande återintegrering i
de behöriga myndigheternas tjänst underlättar ett nära samarbete mellan Europol och medlemsstaternas behöriga
myndigheter. Medlemsstaterna bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att tillfälligt anställd personal vid
Europol efter sin tjänstgöring där kan återvända till de nationella offentliga förvaltningar som de tillhör.
(60) Med tanke på den karaktär Europols uppdrag har och den verkställande direktörens roll, bör det berörda utskottet
i Europaparlamentet ha möjlighet att uppmana den verkställande direktören att inställa sig inför det före dennes
utnämning, liksom inför varje förlängning av dennes förordnande. Den verkställande direktören bör även lägga
fram årsrapporten för Europaparlamentet och rådet. Europaparlamentet och rådet bör dessutom ha möjlighet att
uppmana den verkställande direktören att rapportera om hur dennes uppgifter har utförts.
(61) För att garantera Europols fullständiga oberoende och självständighet, bör det ha en egen budget, med inkomster
som främst består av ett bidrag från unionens allmänna budget. Unionens budgetförfarande bör gälla för
unionens bidrag och för alla andra anslag från Europeiska unionens allmänna budget. Revisionen av
räkenskaperna bör göras av revisionsrätten.
(62) Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1271/2013 (
1
) bör tillämpas på Europol.
(63) Med tanke på deras särskilda rättsliga och administrativa befogenheter samt deras tekniska kompetens vid
utförandet av gränsöverskridande informationsutbyte, verksamhet och utredningar, inbegripet i gemensamma
utredningsgrupper, och vid tillhandahållandet av faciliteter för utbildning, bör medlemsstaternas behöriga
myndigheter kunna få bidrag från Europol utan en ansökningsomgång i enlighet med artikel 190.1 d i
kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 (
2
).
(64) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (
3
) bör tillämpas på Europol.
(65)
Europol behandlar uppgifter som behöver särskilt skydd, eftersom de inbegriper känsliga icke-säkerhetsskydds
klassificerade och säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter. Europol bör därför utarbeta regler om konfiden
tialitet och behandling av sådana uppgifter. Reglerna för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter bör
överensstämma med rådets beslut 2013/488/EU (
4
).
(66) Tillämpningen av denna förordning bör regelbundet utvärderas.
(67) De nödvändiga bestämmelserna om lokaler för Europol i Haag, där det har sitt huvudkontor, och de särskilda
regler som gäller hela Europols personal och deras familjemedlemmar bör fastställas i ett särskilt avtal om
huvudkontor. Värdmedlemsstaten bör dessutom tillhandahålla de nödvändiga villkoren för en smidig drift av
Europol, inklusive flerspråkig skolundervisning med europeisk inriktning samt lämpliga transportförbindelser, för
att därigenom locka till sig personal av hög kvalitet från största möjliga geografiska område.
(68) Europol såsom den inrättas genom denna förordning ersätter och efterträder Europol såsom den inrättades
genom beslut 2009/371/RIF. Det bör därför vara den rättsliga efterträdaren till alla dess avtal, inbegripet
anställningsavtal, skulder och förvärvad egendom. De internationella avtal som har ingåtts av Europol såsom den
inrättades genom beslut 2009/371/RIF och de avtal som ingåtts av Europol såsom den inrättades genom
Europolkonventionen före den 1 januari 2010 bör fortsätta att gälla.
24.5.2016
L 135/61
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1271/2013 av den 30 september 2013 med rambudgetförordning för de organ som avses
i artikel 208 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 328, 7.12.2013, s. 42).
(
2
) Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets
och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 31.12.2012, s. 1).
(
3
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av
Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 18.9.2013, s. 1).
(
4
) Rådets beslut 2013/488/EU av den 23 september 2013 om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-
uppgifter (EUT L 274, 15.10.2013, s. 1).
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
155
(69) För att Europol på bästa sätt ska kunna fortsätta att utföra de uppgifter som utfördes av Europol såsom det
inrättades genom beslut 2009/371/RIF bör övergångsåtgärder fastställas, särskilt med avseende på styrelsen, den
verkställande direktören och personal anställd som lokalt anställda enligt ett avtal som ska gälla tills vidare ingått
av Europol såsom det inrättades genom Europolkonventionen, vilken bör ges möjlighet till anställning som
tillfälligt anställd eller kontraktsanställd personal i enlighet med anställningsvillkoren för övriga anställda.
(70) Rådets akt av den 3 december 1998 om Europols tjänsteföreskrifter (
1
) har upphävts genom artikel 63 i beslut
2009/371/RIF. Den bör dock fortfarande vara tillämplig på personal som anställts av Europol före ikraftträdandet
av beslut 2009/371/RIF. Därför bör det i övergångsbestämmelser föreskrivas att avtal som har ingåtts i enlighet
med dessa tjänsteföreskrifter ska fortsätta att regleras av dem.
(71) Eftersom målet för denna förordning, nämligen att inrätta en enhet med ansvar för brottsbekämpande samarbete
på unionsnivå, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens
omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidia
ritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna
förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(72) I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med
avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Irland
meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.
(73) I enlighet med artiklarna 1 och 2 och artikel 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands
ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget,
och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Förenade kungariket inte i antagandet
av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.
(74) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-
fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på
Danmark.
(75) Europeiska datatillsynsmannen har hörts och avgav ett yttrande den 31 maj 2013.
(76) Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som särskilt erkänns i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet rätten till skydd av personuppgifter
och rätten till privatliv, vilka skyddas genom artiklarna 8 och 7 i stadgan och artikel 16 i EUF-fördraget.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
allmÄnna bestÄmmelserL mÅl och uppgifter fÖr europol
Artikel 1
Inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning
1.
Härmed inrättas Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) i syfte att stödja
samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter i unionen.
2.
Europol, såsom den inrättas genom denna förordning, ska ersätta och efterträda Europol såsom den inrättades
genom beslut 2009/371/RIF.
24.5.2016
L 135/62
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets akt av den 3 december 1998 om antagande av tjänsteföreskrifter för anställda vid Europol (EGT C 26, 30.1.1999, s. 23).
156
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning gäller följande definitioner:
a) medlemsstaternas behöriga myndigheter: polismyndigheter och andra brottsbekämpande organ i medlemsstaterna som
enligt nationell rätt är ansvariga för att förebygga och bekämpa brott. Behöriga myndigheter ska även omfatta andra
myndigheter i medlemsstaterna som enligt nationell rätt är ansvariga för att förebygga och bekämpa brott som
omfattas av Europols behörighet.
b) strategisk analys: metoder och tekniker genom vilka information samlas in, lagras, behandlas och bedöms i syfte att
understödja och utveckla en kriminalpolitik som bidrar till effektivt och ändamålsenligt förebyggande och
bekämpande av brott.
c) operativ analys: metoder och tekniker genom vilka information samlas in, lagras, behandlas och bedöms i syfte att
understödja brottsutredningar.
d) unionsorgan: institutioner, organ, uppdrag, kontor och byråer som har inrättats genom, eller på grundval av, EU-
fördraget och EUF-fördraget.
e) internationell organisation: en organisation och dess underställda organ som lyder under internationell rätt eller annat
organ som har inrättats genom, eller på grundval av, en överenskommelse mellan två eller flera länder.
f) privata parter: enheter och organ som har inrättats enligt en medlemsstats eller ett tredjelands rätt, i synnerhet bolag
och företag, näringslivsorganisationer, ideella organisationer och andra juridiska personer som inte omfattas av led e.
g) privatpersoner: fysiska personer.
h) personuppgifter: upplysning som avser den registrerade.
i) den registrerade: en identifierad eller identifierbar fysisk person, där en identifierbar person är en person som kan
identifieras, direkt eller indirekt, särskilt genom hänvisning till en identifierare som namn, identifikationsnummer,
lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikator, eller till en eller flera faktorer som är specifika för den personens
fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet.
j) genetiska uppgifter: personuppgifter som rör genetiska kännetecken för en enskild person som är nedärvda eller har
förvärvats, vilka ger unik information om den enskilda personens fysiologi eller hälsa och som särskilt erhålls genom
analys av ett biologiskt prov från personen i fråga.
k) behandling: en åtgärd, eller serie av åtgärder, som vidtas med personuppgifter, eller uppsamlingar av personuppgifter,
oberoende av om de utförs automatiserat eller ej, till exempel insamling, registrering, organisering, strukturering,
lagring, bearbetning eller ändring, hämtning, läsning, användning, utlämning genom överföring, spridning eller
annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samkörning, begränsning, utplåning eller förstöring.
l) mottagare: en fysisk eller juridisk person, offentlig myndighet, byrå eller annat organ till vilket uppgifterna lämnas ut,
vare sig det är en tredje part eller ej.
m) överföring av personuppgifter: överlämnande av personuppgifter, som aktivt ställs till förfogande mellan ett begränsat
antal fastställda parter, med avsändarens vetskap om eller avsikt att ge mottagaren åtkomst till personuppgifter.
n) personuppgiftsincident: en säkerhetsincident som leder till förstöring, förlust eller ändringar genom olyckshändelse
eller olagliga handlingar eller till obehörigt röjande av eller obehörig åtkomst till de personuppgifter som överförts,
lagrats eller på annat sätt behandlats.
24.5.2016
L 135/63
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
157
o) den registrerades samtycke: en frivillig, uttrycklig, informerad och entydig viljeyttring genom vilken den registrerade,
antingen genom ett uttalande eller en tydlig bekräftelse, samtycker till behandling av uppgifter som rör denne.
p) administrativa personuppgifter: andra personuppgifter som behandlas av Europol än de som behandlas för att uppfylla
de mål som fastställs i artikel 3.
Artikel 3
Mål
1.
Europol ska stödja och stärka medlemsstaternas behöriga myndigheters insatser och ömsesidiga samarbete för att
förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet som berör två eller flera medlemsstater, terrorism och former av
brottslighet som påverkar ett gemensamt intresse som omfattas av unionens politik, som anges i bilaga I.
2.
Utöver vad som anges i punkt 1 ska Europols mål även omfatta brott som hör samman med sådan brottslighet.
Följande ska anses höra samman med sådan brottslighet:
a) Brott som begås för att anskaffa medel till att utföra gärningar som omfattas av Europols behörighet.
b) Brott som begås för att underlätta eller utföra gärningar som omfattas av Europols behörighet.
c) Brott som begås för att personer som begår gärningar som omfattas av Europols behörighet ska undgå lagföring och
straff.
Artikel 4
Uppgifter
1.
Europol ska utföra följande uppgifter för att uppnå målen i artikel 3:
a) Samla in, lagra, behandla, analysera och utbyta information, inbegripet kriminalunderrättelser.
b) Utan dröjsmål, via de nationella enheter som har inrättats eller utsetts enligt artikel 7.2, underrätta medlemsstaterna
om eventuella uppgifter om och samband mellan brott som berör dem.
c) Samordna, organisera och genomföra utredningar och operativa insatser för att stödja och stärka insatser från
medlemsstaternas behöriga myndigheter, som utförs
i) tillsammans med medlemsstaternas behöriga myndigheter, eller
ii) inom ramen för gemensamma utredningsgrupper, i enlighet med artikel 5 och, i förekommande fall, i samverkan
med Eurojust.
d) Delta i gemensamma utredningsgrupper samt föreslå att de inrättas i enlighet med artikel 5.
e) Förse medlemsstaterna med information och analytiskt stöd i samband med större internationella händelser.
f) Utarbeta hotbildsbedömningar, strategiska och operativa analyser samt allmänna lägesrapporter.
24.5.2016
L 135/64
Europeiska unionens officiella tidning
SV
158
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
g) Utveckla, sprida och främja specialkunskaper om brottsförebyggande metoder, undersökningsförfaranden, tekniska
och forensiska metoder samt ge råd till medlemsstaterna.
h) Stödja medlemsstaternas gränsöverskridande informationsutbyte, verksamhet och utredningar samt gemensamma
utredningsgrupper, inbegripet genom att tillhandahålla operativt, tekniskt och ekonomiskt stöd.
i) Tillhandahålla specialiserad utbildning och bistå medlemsstaterna med att anordna utbildning, inbegripet tillhanda
hållande av ekonomiskt stöd, inom ramen för sina mål och i överensstämmelse med sina personal- och
budgetresurser i samordning med Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning
(Cepol).
j) Samarbeta med de unionsorgan som har inrättats i enlighet med avdelning V i EUF-fördraget och med Olaf, i
synnerhet genom informationsutbyte och genom att förse dem med analytiskt stöd på områden som omfattas av
deras behörighet.
k) Förse EU:s krishanteringsstrukturer och krishanteringsuppdrag enligt EU-fördraget med information och stöd inom
ramen för Europols mål enligt artikel 3.
l) Utveckla unionscentrum med specialkunskap för att bekämpa vissa typer av brott som omfattas av Europols mål,
särskilt det europeiska it-brottscentrumet.
m) Stödja medlemsstaternas insatser för att förebygga och bekämpa de former av brottslighet som anges i bilaga I, vilka
underlättas, främjas eller begås med hjälp av internet, inbegripet att i samarbete med medlemsstaterna anmäla
internetinnehåll genom vilket sådana former av brottslighet underlättas, främjas eller begås till de berörda internett
jänsteleverantörerna för att dessa frivilligt ska överväga om det anmälda internetinnehåll är förenligt med deras egna
villkor.
2.
Europol ska tillhandahålla strategiska analyser och hotbildsbedömningar för att bistå rådet och kommissionen vid
fastställandet av unionens strategiska och operativa prioriteringar för brottsbekämpning. Europol ska också bidra till det
operativa genomförandet av dessa prioriteringar.
3.
Europol ska tillhandahålla strategiska analyser och hotbildsbedömningar för att bidra till en effektiv och rationell
användning av tillgängliga resurser på nationell nivå och unionsnivå för operativ verksamhet och stöd till sådan
verksamhet.
4.
Europol ska fungera som centralbyrå för bekämpande av förfalskning av euron i enlighet med rådets beslut
2005/511/RIF (
1
). Europol ska också främja samordning av åtgärder som genomförs av medlemsstaternas behöriga
myndigheter eller inom ramen för gemensamma utredningsgrupper för att bekämpa förfalskning av euron, i tillämpliga
fall i samverkan med unionsorgan och myndigheter i tredjeland.
5.
Europol får inte vidta tvångsåtgärder vid fullgörandet av sina uppgifter.
KAPITEL II
samarbete mellan medlemsstater och europol
Artikel 5
Deltagande i gemensamma utredningsgrupper
1.
Europolpersonal får delta i den verksamhet som bedrivs av gemensamma utredningsgrupper som utreder brott
som omfattas av Europols mål. Avtalet om inrättande av en gemensam utredningsgrupp ska fastställa villkoren för
Europolpersonalens deltagande i gruppen, och ska inkludera information om reglerna om ansvar.
24.5.2016
L 135/65
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets beslut 2005/511/RIF av den 12 juli 2005 om skydd av euron mot förfalskning genom att Europol utses till centralbyrå för
bekämpande av förfalskning av euron (EUT L 185, 16.7.2005, s. 35).
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
159
2.
Europolpersonal får, inom de gränser som fastställs i lagstiftningen i de medlemsstater där en gemensam
utredningsgrupp är verksam, delta i all verksamhet och allt informationsutbyte med alla medlemmar i den gemensamma
utredningsgruppen.
3.
Europolpersonal som deltar i en gemensam utredningsgrupp får, i enlighet med denna förordning, förse alla
medlemmar i gruppen med nödvändiga uppgifter som behandlas av Europol för de ändamål som fastställs i artikel 18.2.
Europol ska samtidigt informera de nationella enheterna i de medlemsstater som är företrädda i gruppen samt de
nationella enheterna i de medlemsstater som tillhandahöll uppgifterna.
4.
Uppgifter som Europolpersonal erhåller när de ingår i en gemensam utredningsgrupp får, med samtycke från och
under ansvar av den medlemsstat som lämnade uppgifterna, behandlas av Europol för de ändamål som fastställs i artikel
18.2, på de villkor som anges i denna förordning.
5.
Om Europol har skäl att anta att inrättandet av en gemensam utredningsgrupp skulle ge en utredning ett
mervärde, får den föreslå de berörda medlemsstaterna detta och vidta åtgärder för att bistå dem med inrättandet av en
gemensam utredningsgrupp.
Artikel 6
Framställan från Europol om inledande av en brottsutredning
1.
I särskilda fall, där Europol anser att en utredning av ett brott som omfattas av dess mål bör inledas, ska Europol,
via de nationella enheterna, göra en framställan om att de berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter inleder,
genomför eller samordnar en sådan brottsutredning.
2.
De nationella enheterna ska utan dröjsmål informera Europol om det beslut som fattas av medlemsstaternas
behöriga myndigheter avseende en eventuell framställan i enlighet med punkt 1.
3.
Om de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna beslutar att inte tillmötesgå en framställan från
Europol enligt punkt 1, ska de utan onödigt dröjsmål, helst inom en månad efter mottagandet av framställan, informera
Europol om skälen till sitt beslut. Skälen kan emellertid hållas inne, om utlämnande av dem skulle
a) strida mot medlemsstatens grundläggande säkerhetsintressen, eller
b) äventyra en positiv utgång av en pågående utredning eller en enskild persons säkerhet.
4.
Europol ska omedelbart informera Eurojust om en eventuell begäran i enlighet med punkt 1 och om ett eventuellt
beslut som en behörig myndighet i en medlemsstat fattar i enlighet med punkt 2.
Artikel 7
Nationella Europolenheter
1.
Medlemsstaterna och Europol ska samarbeta med varandra i fullgörandet av sina respektive uppgifter enligt denna
förordning.
2.
Varje medlemsstat ska inrätta eller utse en nationell enhet, som ska fungera som sambandsorgan mellan Europol
och de behöriga myndigheterna i medlemsstaten. Varje medlemsstat ska utse en tjänsteman till chef för sin nationella
enhet.
24.5.2016
L 135/66
Europeiska unionens officiella tidning
SV
160
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
3.
Varje medlemsstat ska säkerställa att dess nationella enhet är behörig enligt nationell rätt att fullgöra de uppgifter
som anförtros de nationella enheterna i denna förordning, och i synnerhet att den har åtkomst till nationella brottsbe
kämpningsuppgifter och andra relevanta uppgifter som är nödvändiga för samarbetet med Europol.
4.
Varje medlemsstat ska fastställa sin nationella enhets organisation och personalstyrka i enlighet med sin nationella
rätt.
5.
I enlighet med punkt 2 ska den nationella enheten fungera som sambandsorgan mellan Europol och
medlemsstaternas behöriga myndigheter. På villkor som fastställs av medlemsstaterna, inbegripet tidigare kontakt med
den nationella enheten, får medlemsstaterna dock tillåta direktkontakt mellan sina behöriga myndigheter och Europol.
Den nationella enheten ska samtidigt från Europol erhålla eventuell information som har utbytts under direktkontakter
mellan Europol och de behöriga myndigheterna, om inte den nationella enheten anger att den inte behöver erhålla sådan
information.
6.
Varje medlemsstat ska via sin nationella enhet eller, med förbehåll för punkt 5, en behörig myndighet, i synnerhet
a) tillhandahålla Europol den information som är nödvändig för att den ska kunna uppfylla sina mål, inbegripet
uppgifter om de former av brottslighet vars förebyggande eller bekämpande prioriteras av unionen,
b) säkerställa effektiv kommunikation och effektivt samarbete mellan alla berörda behöriga myndigheter och Europol,
c) öka medvetenheten om Europols verksamhet,
d) i enlighet med artikel 38.5 a säkerställa att nationell rätt efterlevs vid tillhandahållande av information till Europol.
7.
Utan att det påverkar medlemsstaternas fullgörande av sitt ansvar att upprätthålla lag och ordning och skydda den
inre säkerheten ska medlemsstaterna inte vara skyldiga att i ett konkret fall tillhandahålla information i enlighet med
punkt 6 a, om det skulle
a) strida mot den berörda medlemsstatens grundläggande säkerhetsintressen,
b) äventyra en positiv utgång av en pågående utredning eller en enskild persons säkerhet, eller
c) medföra att uppgifter som sätts i samband med organisationer eller särskild underrättelseverksamhet inom området
för nationell säkerhet lämnas ut.
Medlemsstaterna ska dock tillhandahålla information så snart den upphör att omfattas av första stycket led a, b eller c.
8.
Medlemsstaterna ska se till att de finansunderrättelseenheter som har inrättats i enlighet med Europaparlamentets
och rådets direktiv 2005/60/EG (
1
) tillåts samarbeta med Europol via respektive nationella enheter när det gäller analyser
inom ramen för deras uppdrag och behörighet.
9.
Cheferna för de nationella enheterna ska sammanträda regelbundet, i synnerhet för att diskutera och lösa problem
som uppstår inom ramen för deras operativa samarbete med Europol.
10.
De nationella enheternas kostnader för förbindelser med Europol ska bäras av medlemsstaterna och, med
undantag för anslutningskostnader, inte debiteras Europol.
11.
Europol ska utarbeta en årsrapport om den information som tillhandahålls av varje medlemsstat enligt punkt 6 a
på grundval av de av styrelsen fastställda kvantitativa och kvalitativa utvärderingskriterierna. Årsrapporten ska skickas
till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.
24.5.2016
L 135/67
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet
används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15).
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
161
Artikel 8
Sambandsmän
1.
Varje nationell enhet ska utse minst en sambandsman som ska vara knuten till Europol. Om inte annat anges i
föreliggande förordning, ska sambandsmännen vara underkastade nationell rätt i den medlemsstat som de utsetts av.
2.
Sambandsmännen ska utgöra nationella sambandskontor vid Europol och ska av sina nationella enheter ges i
uppdrag att företräda dessas intressen inom Europol i enlighet med nationell rätt i den medlemsstat som de utsetts av
och de bestämmelser som gäller för Europols förvaltning.
3.
Sambandsmännen ska delta i utbytet av information mellan Europol och respektive medlemsstater.
4.
Sambandsmännen ska, i enlighet med sin nationella rätt, delta i utbytet av information mellan respektive
medlemsstater och sambandsmännen från andra medlemsstater, tredjeländer och internationella organisationer. Europols
infrastruktur kan i enlighet med nationell rätt utnyttjas till sådana bilaterala utbyten även för att täcka brott som inte
omfattas av Europols mål. Allt sådant informationsutbyte ska ske i enlighet med tillämplig unionsrätt och nationell rätt.
5.
Styrelsen ska fastställa sambandsmännens rättigheter och skyldigheter gentemot Europol. Sambandsmännen ska
åtnjuta de privilegier och den immunitet som är nödvändiga för att de ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter i enlighet
med artikel 63.2.
6.
Europol ska säkerställa att sambandsmännen har fullständig information om, och är delaktiga i, all Europols
verksamhet, i den mån det är nödvändigt för att de ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.
7.
Europol ska täcka kostnaderna för att förse medlemsstater med erforderliga lokaler i Europols byggnad och ge
tillräckligt stöd för att sambandsmännen ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Alla andra kostnader som uppstår i
samband med utnämningen av sambandsmän ska bäras av den medlemsstat som de utses av, inbegripet kostnaderna för
sambandsmännens utrustning, om inte Europaparlamentet och rådet på rekommendation av styrelsen beslutar
annorlunda.
KAPITEL III
organisationen av europol
Artikel 9
Europols lednings- och förvaltningsstruktur
Europols lednings- och förvaltningsstruktur ska omfatta följande:
a) En styrelse.
b) En verkställande direktör.
c) Vid behov andra rådgivande organ som inrättas av styrelsen i enlighet med artikel 11.1 s.
24.5.2016
L 135/68
Europeiska unionens officiella tidning
SV
162
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
avsnitt Q
Styrelse
Artikel 10
Styrelsens sammansättning
1.
Styrelsen ska bestå av en företrädare för varje medlemsstat och en företrädare för kommissionen. Varje företrädare
ska ha rösträtt.
2.
Styrelseledamöterna ska utses med beaktande av deras kunskaper om samarbete inom området för brottsbe
kämpning.
3.
Varje styrelseledamot ska ha en suppleant, som ska utses med beaktande av kriteriet i punkt 2. Suppleanten ska
företräda ledamoten i den senares frånvaro.
Hänsyn ska även tas till principen om jämn könsfördelning i styrelsen.
4.
Ledamöternas och suppleanternas mandatperiod ska vara fyra år, utan att det påverkar medlemsstaternas och
kommissionens rätt att avsluta sina respektive ledamöters och suppleanters mandat. Denna period får förlängas.
Artikel 11
Styrelsens funktioner
1.
Styrelsen ska
a) varje år, med två tredjedelars majoritet av sina ledamöter och i enlighet med artikel 12, anta ett dokument som
innehåller Europols fleråriga programplanering och dess årliga arbetsprogram för följande år,
b) med två tredjedelars majoritet av sina ledamöter anta Europols årliga budget och fullgöra andra uppgifter som avser
Europols budget i enlighet med kapitel X,
c) anta en konsoliderad årlig verksamhetsrapport om Europols verksamhet och senast den 1 juli följande år sända den
till Europaparlamentet, rådet, kommissionen, revisionsrätten och de nationella parlamenten; den konsoliderade årliga
verksamhetsrapporten ska offentliggöras,
d) anta de finansiella bestämmelser som ska tillämpas på Europol i enlighet med artikel 61,
e) anta en intern strategi för bedrägeribekämpning, som står i proportion till risken för bedrägerier, och tar hänsyn till
kostnaderna för och fördelarna med de åtgärder som ska genomföras,
f) anta regler för att förebygga och hantera intressekonflikter med avseende på ledamöterna, inbegripet med avseende
på deras intresseförklaringar,
g) i enlighet med punkt 2, med avseende på Europols personal, utöva de befogenheter som i tjänsteföreskrifterna för
tjänstemän tilldelas tillsättningsmyndigheten och i anställningsvillkoren för övriga anställda tilldelas den myndighet
som är behörig att sluta anställningsavtal för övriga anställda (nedan kallade tillsättningsbefogenheter),
h) anta lämpliga genomförandebestämmelser för att ge verkan åt tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för
övriga anställda i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna,
24.5.2016
L 135/69
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
163
i) anta interna regler för förfarandet för att utse den verkställande direktören, inklusive regler för urvalskommitténs
sammansättning som säkerställer dess oberoende och opartiskhet,
j) för rådet lägga fram en slutlista över kandidater till posterna som verkställande direktör och vice verkställande
direktörer samt, vid behov, föreslå rådet att deras mandatperiod förlängs eller att de avsätts från posten i enlighet
med artiklarna 54 och 55,
k) fastställa resultatindikatorer och övervaka den verkställande direktörens arbete, inklusive genomförandet av
styrelsebeslut,
l) utse ett dataskyddsombud som ska vara funktionellt oberoende vid utförandet av sina arbetsuppgifter,
m) utse en räkenskapsförare, som ska omfattas av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda och
vara funktionellt oberoende vid fullgörandet av sina arbetsuppgifter,
n) vid behov inrätta en internrevisionsinstans,
o) säkerställa lämplig uppföljning av resultat och rekommendationer som härrör från de interna eller externa revisions
rapporterna och utvärderingarna samt från utredningar som utförs av Olaf och Europeiska datatillsynsmannen,
p) fastställa utvärderingskriterierna för årsrapporten i enlighet med artikel 7.11,
q) efter att ha hört Europeiska datatillsynsmannen anta riktlinjer som närmare anger förfarandena för Europols
behandling av information enligt artikel 18,
r) besluta om ingåendet av arbets- och administrativa arrangemang i enlighet med artiklarna 23.4 respektive 25.1,
s) med beaktande av både verksamhetsrelaterade och finansiella krav, på förslag av den verkställande direktören,
besluta om inrättande av Europols interna strukturer, inbegripet de unionscentrum med specialkunskap som avses i
artikel 4.1 l,
t) anta sin arbetsordning, inbegripet bestämmelser om sekretariatets uppgifter och funktion,
u) vid behov, anta övriga interna regler.
2.
Styrelsen får, om den anser det vara nödvändigt för utförandet av Europols uppgifter, föreslå rådet att det
uppmärksammar kommissionen på behovet av ett beslut om adekvat skyddsnivå enligt artikel 25.1 a eller av en
rekommendation till ett beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar i syfte att ingå en internationell
överenskommelse enligt artikel 25.1 b.
3.
Styrelsen ska i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna anta ett beslut grundat på artikel 2.1 i tjänsteföre
skrifterna och artikel 6 i anställningsvillkoren för övriga anställda om att till den verkställande direktören delegera
relevant befogenhet att sluta anställningsavtal och fastställa på vilka villkor sådan delegering av befogenheter får dras in.
Den verkställande direktören ska vara bemyndigad att vidaredelegera dessa befogenheter.
Om särskilda omständigheter så kräver, får styrelsen genom beslut tillfälligt dra in delegeringen av befogenhet som
tillsättningsmyndighet till den verkställande direktören och en eventuell vidaredelegering av dessa befogenheter och själv
utöva dessa befogenheter eller delegera dem till en av sina ledamöter eller en annan anställd än den verkställande
direktören.
Artikel 12
Flerårig programplanering och årliga arbetsprogram
1.
Styrelsen ska senast den 30 november varje år, på grundval av ett förslag som läggs fram av den verkställande
direktören, anta ett dokument som innehåller Europols fleråriga programplanering och årliga arbetsprogram, med
beaktande av synpunkter från kommissionen, och när det gäller den fleråriga programplaneringen, efter samråd med den
gemensamma parlamentariska kontrollgruppen. Styrelsen ska vidarebefordra dokumentet till Europaparlamentet, rådet,
kommissionen och den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen.
24.5.2016
L 135/70
Europeiska unionens officiella tidning
SV
164
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
2.
Den fleråriga programplaneringen ska fastställa den övergripande strategiska programplaneringen, inbegripet
målen, förväntade resultat och resultatindikatorer. Den ska också fastställa resursplaneringen, inbegripet den flerårig
budgeten och personal. Den ska innefatta strategin för förbindelser med tredjeland eller internationella organisationer.
Den fleråriga programplaneringen ska genomföras med hjälp av årliga arbetsprogram och ska vid behov uppdateras för
att följa upp resultaten från såväl interna som externa utvärderingar. Slutsatserna av utvärderingarna ska när det är
lämpligt också avspeglas i det årliga arbetsprogrammet för följande år.
3.
Det årliga arbetsprogrammet ska omfatta detaljerade mål, förväntade resultat och resultatindikatorer. Programmet
ska också innehålla en beskrivning av de åtgärder som ska finansieras och en indikation på de ekonomiska resurser och
den personal som har anslagits för varje åtgärd, i enlighet med principerna om verksamhetsbaserad budgetering och
förvaltning. Det årliga arbetsprogrammet ska överensstämma med den fleråriga programplaneringen. Det ska tydligt
framgå vilka uppgifter som har lagts till, ändrats eller strukits jämfört med föregående budgetår.
4.
Styrelsen ska ändra det antagna årliga arbetsprogrammet om Europol får någon ny uppgift efter det att ett årligt
arbetsprogram har antagits.
5.
Varje betydande ändring av det årliga arbetsprogrammet ska antas enligt samma förfarande som det som tillämpas
vid antagandet av det ursprungliga årliga arbetsprogrammet. Styrelsen får till den verkställande direktören delegera
befogenheten att göra icke-väsentliga ändringar i det årliga arbetsprogrammet.
Artikel 13
Styrelsens ordförande och vice ordförande
1.
Styrelsen ska välja en ordförande och en vice ordförande inom den grupp av tre medlemsstater som gemensamt
har utarbetat rådets 18-månadersprogram. De ska inneha sina befattningar under den period på 18 månader som
motsvarar rådets program. Om ordförandens eller vice ordförandens uppdrag som styrelseledamot emellertid upphör
någon gång under deras mandatperiod som ordförande eller vice ordförande, upphör deras mandatperiod automatiskt
vid samma tidpunkt.
2.
Ordföranden och vice ordföranden ska väljas med två tredjedelars majoritet av ledamöterna i styrelsen.
3.
Vid ordförandens förhinder ska denne automatiskt ersättas av vice ordföranden.
Artikel 14
Styrelsemöten
1.
Ordföranden ska sammankalla styrelsens möten.
2.
Den verkställande direktören ska delta i styrelsens möten.
3.
Styrelsen ska hålla minst två ordinarie möten per år. Dessutom ska styrelsen sammanträda på ordförandens
initiativ eller på begäran av kommissionen eller av minst en tredjedel av dess ledamöter.
4.
Styrelsen får bjuda in personer vilkas åsikter kan vara av betydelse vid diskussionen att delta i mötena, inklusive,
när det är lämpligt, en företrädare för den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen, som observatörer utan
rösträtt.
24.5.2016
L 135/71
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
165
5.
Styrelseledamöterna och deras suppleanter får, med förbehåll för styrelsens arbetsordning, låta sig biträdas av
rådgivare eller experter vid mötena.
6.
Europol ska bistå styrelsen med ett sekretariat.
Artikel 15
Omröstningsbestämmelser för styrelsen
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 11.1 a och b, 13.2, 50.2, 54.8 och 64 ska styrelsen fatta beslut
med en majoritet av sina ledamöter.
2.
Varje ledamot ska ha en röst. Om en ledamot med rösträtt är frånvarande, ska suppleanten ha rätt att utöva
ledamotens rösträtt.
3.
Den verkställande direktören får inte delta i omröstningen.
4.
Närmare bestämmelser om röstningsförfaranden ska fastställas i styrelsens arbetsordning, i synnerhet de villkor på
vilka en ledamot får agera på en annan ledamots vägnar samt vid behov eventuella krav på beslutförhet.
avsnitt R
Den verkställande direktören
Artikel 16
Den verkställande direktörens ansvar
1.
Den verkställande direktören ska leda Europol. Han eller hon är ansvarig inför styrelsen.
2.
Utan att det påverkar kommissionens eller styrelsens befogenheter ska den verkställande direktören vara oberoende
vid sin tjänsteutövning och får varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller något annat organ.
3.
Rådet får uppmana den verkställande direktören att rapportera om resultatet av sitt arbete.
4.
Den verkställande direktören ska vara den rättsliga företrädaren för Europol.
5.
Den verkställande direktören ska ansvara för genomförandet av de uppgifter som tilldelas Europol genom denna
förordning, i synnerhet för följande:
a) Den löpande administrationen av Europol.
b) Lägga fram förslag för styrelsen om Europols interna strukturer.
c) Verkställa de beslut som antas av styrelsen.
d) Utarbeta förslag till den fleråriga programplaneringen och de årliga arbetsprogrammen och översända dem till
styrelsen, efter att ha hört kommissionen.
24.5.2016
L 135/72
Europeiska unionens officiella tidning
SV
166
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
e) Genomföra den fleråriga programplaneringen och de årliga arbetsprogrammen samt rapportera till styrelsen om hur
de genomförts.
f) Utarbeta lämpliga förslag till genomförandebestämmelser för att ge verkan åt tjänsteföreskrifterna och anställnings
villkoren för övriga anställda i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna.
g) Utarbeta utkast till den konsoliderade årliga rapporten om Europols verksamhet samt lägga fram den för styrelsen
för antagande.
h) Utarbeta en handlingsplan på grundval av slutsatserna i interna eller externa revisionsrapporter och utvärderingar
samt utredningsrapporter och rekommendationer från utredningar utförda av Olaf och Europeiska datatill
synsmannen samt rapportera till kommissionen två gånger om året och till styrelsen med regelbundna mellanrum.
i) Skydda unionens ekonomiska intressen genom åtgärder för att förebygga bedrägeri, korruption och annan olaglig
verksamhet, utan att detta påverkar Olafs behörighet att inleda undersökningar, genom effektiva kontroller och om
oriktigheter upptäcks genom att återkräva felaktigt utbetalda belopp och, vid behov, genom effektiva, proportionella
och avskräckande administrativa och ekonomiska sanktioner.
j) Utarbeta ett utkast till en intern bedrägeribekämpningsstrategi för Europol och lägga fram den för styrelsen för
antagande.
k) Utarbeta utkast till interna regler för att förebygga och hantera intressekonflikter med avseende på ledamöterna i
styrelsen och lägga fram dessa utkast för styrelsen för antagande.
l) Utarbeta ett utkast till de finansiella bestämmelser som ska tillämpas på Europol.
m) Utarbeta Europols förslag till yttrande om förväntade inkomster och utgifter och genomförande av dess budget.
n) Bistå styrelsens ordförande vid förberedelserna av styrelsemöten.
o) Regelbundet underrätta styrelsen om genomförandet av unionens strategiska och operativa prioriteringar i kampen
mot brottslighet.
p) Fullgöra andra uppgifter enligt denna förordning.
KAPITEL IV
behandling av uppgifter
Artikel 17
Källor
1.
Europol får endast behandla uppgifter som har erhållits från
a) medlemsstaterna i enlighet med deras nationella rätt och artikel 7,
b) unionsorgan, tredjeland och internationella organisationer i enlighet med kapitel V,
c) privata parter och privatpersoner i enlighet med kapitel V.
2.
Europol får hämta och behandla uppgifter, inbegripet personuppgifter, direkt från allmänt tillgängliga källor,
inbegripet från internet och offentliga uppgifter.
3.
I den mån Europol enligt unionens, internationella eller nationella rättsliga instrument har rätt till datoriserad
åtkomst till uppgifter från unionens, internationella eller nationella informationssystem, får Europol via dessa kanaler
samla in och behandla uppgifter, inbegripet personuppgifter, om det är nödvändigt för fullgörandet av dess
arbetsuppgifter. De tillämpliga bestämmelserna i dessa unionens, internationella eller nationella rättsliga instrument ska
reglera Europols åtkomst till, och användning av, dessa uppgifter i den mån de innehåller striktare regler för åtkomst och
användning än de som föreskrivs i denna förordning. Åtkomsten till sådana informationssystem ska endast beviljas
vederbörligen bemyndigad personal vid Europol och endast i den mån detta är nödvändigt för, och står i proportion till,
deras arbetsuppgifter.
24.5.2016
L 135/73
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
167
Artikel 18
Syftet med behandlingen av uppgifter
1.
I den mån det är nödvändigt för att uppnå målen i artikel 3 får Europol behandla information, inbegripet
personuppgifter.
2.
Personuppgifter får endast behandlas i följande syften:
a) Samkörning som syftar till att kartlägga kopplingar eller andra relevanta samband mellan uppgifter som rör
i) personer som misstänks för att ha begått eller varit delaktiga i ett brott som omfattas av Europols behörighet eller
som har dömts för ett sådant brott,
ii) personer avseende vilka det finns faktiska indikationer på, eller rimliga skäl att anta, att de kommer att begå brott
som omfattas av Europols behörighet.
b) Analyser av strategisk eller tematisk karaktär.
c) Operativa analyser.
d) Underlättande av informationsutbyte mellan medlemsstater, Europol, andra unionsorgan, tredjeländer och
internationella organisationer.
3.
Behandling för operativa analyser som avses i punkt 2 c ska genomföras i form av projekt för operativa analyser
för vilka följande särskilda skyddsåtgärder ska tillämpas:
a) För varje projekt för operativa analyser ska den verkställande direktören fastställa det särskilda syftet, kategorier av
personuppgifter och av registrerade, deltagare, hur länge uppgifterna får lagras och villkoren för åtkomst, överföring
och användning av de berörda uppgifterna, och ska informera styrelsen och Europeiska datatillsynsmannen.
b) Personuppgifter får endast samlas in och behandlas för det angivna projektet för operativa analyser. Om det
framkommer att personuppgifter kan vara relevanta för ett annat projekt för operativa analyser, ska fortsatt
behandling av dessa personuppgifter vara tillåten endast i den mån den fortsatta behandlingen är nödvändig och
proportionell och personuppgifterna är förenliga med de bestämmelser i led a som är tillämpliga på det andra
analysprojektet.
c) Endast bemyndigad personal kan få tillgång till och behandla uppgifter avseende det berörda projektet.
4.
Den behandling som avses i punkterna 2 och 3 ska ske i överensstämmelse med de skyddsåtgärder för uppgifter
som föreskrivs i denna förordning. Europol ska dokumentera denna behandling på vederbörligt sätt. Dokumentationen
ska på begäran ställas till förfogande för dataskyddsombudet och Europeiska datatillsynsmannen för kontroll av
behandlingens lagenlighet.
5.
Bilaga II innehåller en förteckning över kategorier av personuppgifter och kategorier av registrerade vars uppgifter
får samlas in och behandlas för vart och ett av de syften som avses i punkt 2.
6.
Europol får tillfälligt behandla uppgifter för att fastställa om uppgifterna i fråga är relevanta för dess uppgifter och,
i så fall, för vilket av de syften som avses i punkt 2. Styrelsen ska på förslag av den verkställande direktören och efter att
ha hört Europeiska datatillsynsmannen närmare ange villkoren för behandling av sådana uppgifter, särskilt när det gäller
tillgång till och användning av uppgifterna, samt tidsgränser för lagring och utplåning av uppgifterna vilka inte får
överskrida sex månader, med vederbörlig hänsyn till de principer som avses i artikel 28.
7.
Efter att ha hört Europeiska datatillsynsmannen ska styrelsen vid behov anta riktlinjer för att närmare precisera
förfarandena för behandling av uppgifter för syftena i punkt 2 i enlighet med artikel 11.1 q.
24.5.2016
L 135/74
Europeiska unionens officiella tidning
SV
168
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
Artikel 19
Fastställande av syftet med och begränsningar för Europols behandling av uppgifter
1.
En medlemsstat, ett unionsorgan, ett tredjeland eller en internationell organisation som lämnar uppgifter till
Europol ska fastställa i vilket eller vilka syften uppgifterna får behandlas, enligt artikel 18. Om så inte har skett, ska
Europol behandla uppgifterna i samförstånd med den som har lämnat de berörda uppgifterna, för att avgöra vilken
relevans uppgifterna har och fastställa för vilket eller vilka syften uppgifterna kommer att behandlas senare. Europol får
behandla uppgifter i annat syfte än det för vilket uppgifterna har lämnats, endast om uppgiftslämnaren har givit tillstånd
till detta.
2.
I samband med tillhandahållandet av uppgifter till Europol kan medlemsstaterna, unionsorgan, tredjeland och
internationella organisationer ange eventuella allmänna eller specifika begränsningar i fråga om åtkomst till och
användning av dem, även när det gäller överföring, utplåning eller förstöring. I de fall där behovet av sådana
begränsningar framkommer efter det att informationen tillhandahållits, ska Europol underrättas om detta. Europol ska
iaktta dessa begränsningar.
3.
I vederbörligen motiverade fall får Europol besluta om att medlemsstaterna, unionsorgan, tredjeland och
internationella organisationer endast ska medges begränsad åtkomst till eller användning av uppgifter som har erhållits
från allmänt tillgängliga källor.
Artikel 20
Åtkomst för medlemsstaterna och Europols personal till uppgifter som lagras av Europol
1.
Medlemsstaterna ska i enlighet med sin nationella rätt och artikel 7.5 ha åtkomst till och kunna genomföra
sökningar bland samtliga uppgifter som har tillhandahållits i det syfte som avses i artikel 18.2 a och b. Detta ska inte
påverka rätten för medlemsstaterna, unionsorgan, tredjeländer och internationella organisationer att ange begränsningar
i enlighet med artikel 19.2.
2.
Medlemsstaterna ska i enlighet med deras nationella rätt och artikel 7.5, på grundval av ett system med träff/icke
träff, ha indirekt åtkomst till uppgifter som har lämnats inom ramen för artikel 18.2 c. Detta ska inte påverka de
begränsningar som anges av de medlemsstater, unionsorgan och tredjeländer eller internationella organisationer som
tillhandahåller uppgifterna i enlighet med artikel 19.2.
Om sökningen ger en träff, ska Europol inleda ett förfarande genom vilket de uppgifter som gav upphov till träffen får
lämnas ut, i enlighet med det beslut som har fattats av den som har lämnat uppgifterna till Europol.
3.
I enlighet med nationell rätt ska åtkomst till och vidare behandling av de uppgifter som avses i punkterna 1 och 2
vara tillåten för medlemsstaterna endast för att förebygga och bekämpa
a) sådana former av brottslighet som omfattas av Europols behörighet, och
b) andra former av grov brottslighet, som anges i rådets rambeslut 2002/584/RIF (
1
).
4.
Den personal vid Europol som i vederbörlig ordning fått erforderliga befogenheter av den verkställande direktören
ska ha åtkomst till de uppgifter som behandlas av Europol i den mån arbetsuppgifterna kräver, utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 67.
24.5.2016
L 135/75
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna
(EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
169
Artikel 21
Eurojusts och Olafs åtkomst till uppgifter som lagras av Europol
1.
Europol ska vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att Eurojust och Olaf inom sina respektive uppdrag har
indirekt tillgång på grundval av ett system med träff/icke träff till uppgifter som lämnas inom ramen för artikel 18.2 a, b
och c, utan att detta påverkar eventuella begränsningar som anges av den medlemsstat, unionsorgan, tredjeland eller
internationell organisation som tillhandahåller de berörda uppgifterna i enlighet med artikel 19.2.
Om sökningen ger en träff, ska Europol inleda ett förfarande genom vilket de uppgifter som gav upphov till träffen får
lämnas ut, i enlighet med det beslut som har fattats av den som har lämnat uppgifterna till Europol och endast i den
mån de uppgifter som gav upphov till träffen är nödvändiga för att Eurojust och Olaf ska kunna utföra sina uppgifter.
2.
Europol och Eurojust kan ingå ett samarbetsavtal som ömsesidigt och inom deras respektive uppdrag säkerställer
åtkomst till och möjlighet att göra sökningar bland samtliga uppgifter som lämnats för de ändamål som anges i artikel
18.2 a. Detta ska inte påverka tillämpningen av rätten för medlemsstater, unionsorgan, tredjeländer och internationella
organisationer att ange begränsningar för tillgången och användningen av sådana uppgifter och ska ske i enlighet med
de garantier för dataskydd som föreskrivs i denna förordning.
3.
Sökning efter uppgifter i enlighet med punkterna 1 och 2 får endast ske i syfte att fastställa huruvida Eurojusts
eller Olafs uppgifter överensstämmer med uppgifter som behandlas vid Europol.
4.
Europol ska endast tillåta sökningar i enlighet med punkterna 1 och 2 om man har fått information från Eurojust
om vilka nationella medlemmar, suppleanter, assistenter och vilka anställda vid Eurojust och från Olaf om vilka anställda
vid Olaf som har bemyndigats att genomföra sådana sökningar.
5.
Om Europol eller en medlemsstat, vid Europols behandling av uppgifter inom ramen för en enskild utredning,
konstaterar att det föreligger ett behov av samordning, samarbete eller stöd i enlighet med Eurojusts eller Olafs uppdrag,
ska Europol underrätta dem om detta och inleda förfarandet för att lämna ut uppgifterna, i enlighet med den uppgifts
lämnande medlemsstatens beslut. Eurojust eller Olaf ska samråda med Europol i dessa fall.
6.
Eurojust, inklusive kollegiet, de nationella medlemmarna, suppleanterna och assistenterna samt Eurojusts och Olafs
personal, ska iaktta de allmänna eller specifika begränsningar i fråga om åtkomst och användning som anges av
medlemsstaterna, unionsorgan, tredjeland och internationella organisationer i enlighet med artikel 19.2.
7.
Europol, Eurojust och Olaf ska informera varandra om det, när de tagit del av varandras uppgifter i enlighet med
punkt 2 eller till följd av en träff enligt punkt 1, finns tecken på att uppgifterna kan vara felaktiga eller stå i strid med
andra uppgifter.
Artikel 22
Skyldighet att underrätta medlemsstater
1.
Europol ska, i enlighet med artikel 4.1 b, utan dröjsmål underrätta en medlemsstat om eventuella uppgifter som
gäller denna stat. Om sådana uppgifter omfattas av sådan begränsad åtkomst enligt artikel 19.2 som medför att
uppgifterna inte får lämnas ut, ska Europol samråda med uppgiftslämnaren om den begränsade åtkomsten och inhämta
dennes samtycke till utlämning av uppgifterna.
I sådana fall får uppgifterna inte lämnas ut utan uttryckligt samtycke från uppgiftslämnaren.
24.5.2016
L 135/76
Europeiska unionens officiella tidning
SV
170
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
2.
Oberoende av eventuella åtkomstbegränsningar, ska Europol underrätta en medlemsstat om eventuella uppgifter
som rör denna stat, om detta är absolut nödvändigt för att förebygga en överhängande livshotande situation.
I dessa fall ska Europol samtidigt underrätta uppgiftslämnaren om att uppgifterna har lämnats ut och motivera sin
analys av situationen.
KAPITEL V
fÖrbindelser med partner
avsnitt Q
Gemensamma bestämmelser
Artikel 23
Gemensamma bestämmelser
1.
I den mån det är nödvändigt för utförandet av dess uppgifter får Europol upprätta och upprätthålla samarbetsför
bindelser med unionsorgan i enlighet med målen för dessa organ, myndigheter i tredjeland, internationella
organisationer och privata parter.
2.
Med förbehåll för eventuella begränsningar enligt artikel 19.2 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 67
får Europol direkt utbyta alla uppgifter, utom personuppgifter, med de enheter som avses i punkt 1 i den här artikeln, i
den mån det är relevant för utförandet av dess uppgifter.
3.
Den verkställande direktören ska informera styrelsen om eventuella regelbundna samarbetsförbindelser som
Europol avser att upprätta och upprätthålla i enlighet med punkterna 1 och 2 och om utvecklingen av sådant upprättat
samarbete.
4.
I enlighet med punkterna 1 och 2 får Europol ingå samarbetsavtal med de enheter som avses i punkt 1. Dessa
samarbetsavtal ska inte tillåta utbyte av personuppgifter och inte vara bindande för unionen eller dess medlemsstater.
5.
Europol får ta emot och behandla personuppgifter från de enheter som avses i punkt 1 i den mån det är
nödvändigt och proportionellt för ett berättigat utförande av dess arbetsuppgifter och i enlighet med bestämmelserna i
detta kapitel.
6.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 30.5 ska personuppgifter endast överlämnas från Europol till
unionens övriga organ, tredjeland och internationella organisationer om detta är nödvändigt för att förhindra eller
motverka brottslighet som omfattas av Europols mål och det sker i enlighet med denna förordning och om mottagaren
lämnar en försäkran om att uppgifterna enbart ska behandlas för det syfte för vilket de överlämnades. Om de uppgifter
som ska överlämnas har lämnats av en medlemsstat, ska Europol inhämta den medlemsstatens samtycke, såvida inte
medlemsstaten på förhand har samtyckt till vidareöverföring, antingen generellt eller förenat med särskilda villkor.
Sådant samtycke kan återkallas när som helst.
7.
Medlemsstater, unionsorgan, tredjeland och internationella organisationer får inte överföra vidare personuppgifter
som innehas av Europol utan uttryckligt samtycke på förhand från Europol.
8.
Europol ska se till att alla överföringar av personuppgifter och orsakerna till dessa överföringar registreras utförligt
och sker i enlighet med denna förordning.
9.
Uppgifter som uppenbart har erhållits i tydlig strid med de mänskliga rättigheterna får inte behandlas.
24.5.2016
L 135/77
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
171
avsnitt R
Överföring och utbyte av personuppgifter
Artikel 24
Överföring av personuppgifter till unionsorgan
Med förbehåll för eventuella begränsningar som anges i artikel 19.2 eller 19.3 och utan att det påverkar tillämpningen
av artikel 67 får Europol direkt överföra personuppgifter till ett unionsorgan i den mån överföringen är nödvändig för
utförandet av de egna eller det mottagande unionsorganets arbetsuppgifter.
Artikel 25
Överföring av personuppgifter till tredjeland och internationella organisationer
1.
Med förbehåll för eventuella begränsningar som anges i artikel 19.2 eller 19.3 och utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 67 får Europol överföra personuppgifter till myndigheter i tredjeland eller till internationella
organisationer i den mån överföringen är nödvändig för utförandet av Europols arbetsuppgifter, på grundval av något av
följande:
a) Ett kommissionsbeslut som har antagits enligt med artikel 36 i direktiv (EU) 2016/680, den tillämpliga unionslagstift
ningsakten om skydd för enskilda personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter
för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av
sådana uppgifter i vilket det konstateras att tredjelandet eller ett territorium eller en behandlande enhet i det
tredjelandet eller den internationella organisationen i fråga kan garantera en adekvat skyddsnivå (beslut om adekvat
skyddsnivå).
b) En internationell överenskommelse som har ingåtts mellan unionen och tredjelandet eller den internationella
organisationen i fråga enligt artikel 218 i EUF-fördraget, som erbjuder tillräckliga skyddsåtgärder för skyddet av den
personliga integriteten och enskildas grundläggande fri- och rättigheter.
c) Ett samarbetsavtal som medger utbyte av personuppgifter vilket ingicks före den 1 maj 2017 mellan Europol och
tredjelandet eller den internationella organisationen i fråga i enlighet med artikel 23 i beslut 2009/371/RIF.
Europol får ingå administrativa överenskommelser för att genomföra sådana överenskommelser och avtal eller beslut om
adekvat skyddsnivå.
2.
Den verkställande direktören ska informera styrelsen om utbytet av personuppgifter på grundval av beslut om
adekvat skyddsnivå enligt punkt 1 a.
3.
Europol ska offentliggöra på sin webbplats och uppdatera en förteckning över beslut om adekvat skyddsnivå,
överenskommelser och avtal, administrativa överenskommelser och andra instrument som rör överföring av
personuppgifter i enlighet med punkt 1.
4.
Kommissionen ska senast den 14 juni 2021 göra en bedömning av bestämmelserna i de samarbetsavtal som avses
i punkt 1 c, särskilt bestämmelserna i fråga om dataskydd. Kommissionen ska informera Europaparlamentet och rådet
om resultatet av den bedömningen och får, vid behov, förelägga rådet en rekommendation till ett beslut om
bemyndigande att inleda förhandlingar för ingående av internationella överenskommelser som avses i punkt 1 b.
5.
Utan hinder av punkt 1 får den verkställande direktören från fall till fall tillåta överföring av personuppgifter till
tredjeland eller internationella organisationer, om överföringen är
a) nödvändig för att skydda intressen som är av grundläggande betydelse för den registrerade eller för en annan person,
b) nödvändig för att skydda den registrerades berättigade intressen, om rätten i den medlemsstat som överför
personuppgifterna föreskriver detta,
24.5.2016
L 135/78
Europeiska unionens officiella tidning
SV
172
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
c) avgörande för att avvärja ett omedelbart och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten i en medlemsstat eller ett
tredjeland,
d) nödvändig, i ett enskilt fall, för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder,
eller
e) nödvändig, i ett enskilt fall, för att fastslå, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk som hänför sig till
förebyggande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott eller verkställandet av en specifik straffrättslig påföljd.
Personuppgifter får inte överföras om den verkställande direktören fastställer att den berörda registrerades grundläggande
fri- och rättigheter väger tyngre än allmänintresset av överföringen som avses i leden d och e.
Undantag får inte gälla för systematiska överföringar, massöverföringar eller strukturella överföringar.
6.
Utan hinder av punkt 1 får styrelsen i samförstånd med Europeiska datatillsynsmannen, för en period på högst ett
år, som kan förnyas, tillåta en serie överföringar i enlighet med punkt 5 a–e, med beaktande av förekomsten av
tillräckliga skyddsåtgärder för enskildas rätt till privatliv och grundläggande fri- och rättigheter. Sådan tillåtelse ska
vederbörligen motiveras och dokumenteras.
7.
Den verkställande direktören ska snarast möjligt informera styrelsen och Europeiska datatillsynsmannen om de fall
där punkt 5 har tillämpats.
8.
Europol ska utförligt registrera alla överföringar som gjorts i enlighet med denna artikel.
Artikel 26
Utbyte av personuppgifter med privata parter
1.
I den mån det är nödvändigt för att Europol ska kunna utföra sina arbetsuppgifter, får Europol behandla
personuppgifter som erhållits från privata parter, förutsatt att de har mottagits via
a) en nationell enhet i enlighet med nationell rätt,
b) en kontaktpunkt i ett tredjeland eller en internationell organisation, med vilken Europol har slutit ett samarbetsavtal
före den 1 maj 2017, som medger utbyte av personuppgifter enligt artikel 23 i beslut 2009/371/RIF, eller
c) en myndighet i tredjeland eller en internationell organisation som är föremål för ett beslut om adekvat skyddsnivå
enligt artikel 25.1 a i denna förordning eller med vilken unionen har ingått en internationell överenskommelse i
enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget.
2.
I fall där Europol ändå mottar personuppgifter direkt från privata parter och där den berörda nationella enhet,
kontaktpunkt eller myndighet som avses i punkt 1 inte kan identifieras, får Europol enbart behandla dessa
personuppgifter för den identifieringen. Personuppgifterna ska därefter omedelbart vidarebefordras till den berörda
nationella enheten, kontaktpunkten eller myndigheten och ska raderas om inte den berörda nationella enheten,
kontaktpunkten eller myndigheten översänder samma personuppgifter på nytt enligt artikel 19.1 inom fyra månader
efter överföringen. Europol ska genom tekniska medel se till att uppgifterna i fråga under den perioden inte är
tillgängliga för behandling för något annat syfte.
3.
Efter överföringen av personuppgifter i enlighet med punkt 5 c i den här artikeln får Europol i anslutning därtill
erhålla personuppgifter direkt från en privat part som förklarar sig ha laglig rätt att överlämna dessa uppgifter i enlighet
med tillämplig rätt för att behandla sådana uppgifter för att utföra den uppgift som anges i artikel 4.1 m.
24.5.2016
L 135/79
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
173
4.
Om Europol mottar personuppgifter från en privat part i ett tredjeland med vilket ingen överenskommelse har
ingåtts vare sig enligt artikel 23 i beslut 2009/371/RIF eller enligt artikel 218 i EUF-fördraget eller som inte är föremål
för något beslut om adekvat skyddsnivå enligt artikel 25.1 a i denna förordning, får Europol endast vidarebefordra dessa
uppgifter till en medlemsstat eller ett berört tredjeland med vilket en sådan överenskommelse har ingåtts.
5.
Europol får inte överföra personuppgifter till privata parter utom när, efter en bedömning i det enskilda fallet, när
det är strikt nödvändigt, med förbehåll för eventuella begränsningar som fastställs i enlighet med artikel 19.2 eller 19.3
och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 67:
a) överföringen är utan tvekan i den registrerades intresse och den registrerade har gett sitt samtycke eller
omständigheterna talar klart för att det finns ett sådant samtycke från den registrerades sida,
b) överföringen är absolut nödvändig för att förhindra en överhängande fara för brottslighet, inbegripet terrorism, som
omfattas av Europols behörighet, eller
c) överföringen av personuppgifter, som är allmänt tillgängliga, är strikt nödvändig för att utföra uppgiften i artikel
4.1 m och följande villkor är uppfyllda:
i) Överföringen avser ett enskilt och specifikt fall.
ii) Inga av de berörda registrerades grundläggande fri- eller rättigheter väger tyngre än det allmänintresse som
nödvändiggör överföringen i det aktuella fallet.
6.
Om den berörda privata parten inte är etablerad inom unionen eller i ett land med vilket Europol har ett
samarbetsavtal som medger utbyte av personuppgifter eller med vilket unionen har ingått ett internationellt avtal i
enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget eller vilket omfattas av ett beslut om adekvat skyddsnivå enligt artikel 25.1 a i
denna förordning, ska överföringen, med avseende på punkt 5 a och b i den här artikeln, beviljas endast om
överföringen är
a) nödvändig för att skydda intressen som är av grundläggande betydelse för den registrerade eller för en annan person,
eller
b) nödvändig för att skydda den registrerades legitima intressen, eller
c) avgörande för att avvärja ett omedelbart och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten i en medlemsstat eller ett
tredjeland, eller
d) nödvändig, i ett enskilt fall, för att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brott som omfattas av Europols behörighet,
eller
e) nödvändig, i ett enskilt fall, för att fastslå, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk som hänför sig till
förebyggande, utredning, avslöjande eller lagföring av ett specifikt brott som omfattas av Europols behörighet.
7.
Europol ska se till att alla överföringar av personuppgifter och orsakerna till dessa överföringar registreras utförligt
i enlighet med denna förordning och på begäran överlämnas till Europeiska datatillsynsmannen i enlighet med artikel
40.
8.
Om de personuppgifter som erhållits eller ska överföras påverkar en medlemsstats intressen, ska Europol
omedelbart informera den berörda medlemsstatens nationella enhet.
9.
Europol ska inte kontakta privata parter för att erhålla personuppgifter.
10.
Kommissionen ska utvärdera praxisen med direkt utbyte av personuppgifter med privata parter senast den 1 maj
2019.
24.5.2016
L 135/80
Europeiska unionens officiella tidning
SV
174
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
Artikel 27
Uppgifter från privatpersoner
1.
I den mån det är nödvändigt för att Europol ska kunna utföra sina arbetsuppgifter, får Europol ta emot och
behandla uppgifter som lämnas av privatpersoner. Personuppgifter som lämnas av privatpersoner får endast behandlas
av Europol, om de har mottagits via
a) en nationell enhet i enlighet med nationell rätt,
b) en kontaktpunkt i ett tredjeland eller en internationell organisation, med vilken Europol har slutit ett samarbetsavtal
före den 1 maj 2017, som medger utbyte av personuppgifter enligt artikel 23 i beslut 2009/371/RIF, eller
c) en myndighet i tredjeland eller en internationell organisation som är föremål för ett beslut om adekvat skyddsnivå
enligt artikel 25.1 a eller med vilken unionen har ingått en internationell överenskommelse i enlighet med artikel
218 i EUF-fördraget.
2.
Om Europol mottar uppgifter, inbegripet personuppgifter, från en privatperson som är bosatt i ett tredjeland med
vilket ingen internationell överenskommelse har ingåtts vare sig enligt artikel 23 i beslut 2009/371/RIF eller enligt
artikel 218 i EUF-fördraget, eller som inte är föremål för något beslut om adekvat skyddsnivå enligt artikel 25.1 a i
denna förordning, får Europol endast vidarebefordra informationen till en medlemsstat eller ett berört tredjeland med
vilket en sådan internationellt överenskommelse har ingåtts.
3.
Om de mottagna personuppgifterna påverkar en medlemsstats intressen, ska Europol omedelbart informera den
berörda medlemsstatens nationella enhet.
4.
Europol ska inte kontakta enskilda för att erhålla uppgifter.
5.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 36 och 37 får Europol inte överföra personuppgifter till
privatpersoner.
KAPITEL VI
skyddsÅtgÄrder fÖr uppgifter
Artikel 28
Allmänna principer för dataskydd
1.
Personuppgifter ska
a) behandlas på ett korrekt och lagenligt sätt,
b) samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade syften och inte vidarebehandlas på ett sätt som är
oförenligt med detta syfte; vidarebehandling av personuppgifter för historiska ändamål, statistiska ändamål eller
vetenskapliga forskningsändamål ska inte anses vara oförenligt med detta, förutsatt att Europol vidtar lämpliga
skyddsåtgärder, särskilt för att säkerställa att uppgifterna inte behandlas i andra syften,
c) vara adekvata, relevanta och begränsade till vad som krävs när det gäller de syften för vilka de behandlas,
d) vara korrekta och hållas aktuella; alla rimliga åtgärder måste vidtas för att se till att personuppgifter som är felaktiga
antingen utplånas eller rättas utan dröjsmål, med beaktande av de syften för vilka de behandlas,
24.5.2016
L 135/81
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
175
e) lagras på ett sätt som tillåter att de registrerade kan identifieras under en tid som inte är längre än vad som krävs för
de syften för vilka personuppgifterna behandlades,
f) behandlas på ett sätt som garanterar vederbörlig säkerhet för personuppgifter.
2.
Europol ska offentliggöra ett dokument som på ett begripligt sätt anger bestämmelserna för behandling av
personuppgifter och de medel som står till de registrerades förfogande för att de ska kunna utöva sina rättigheter.
Artikel 29
Bedömning av källans tillförlitlighet och uppgiftens korrekthet
1.
Tillförlitligheten hos den källa som lämnar uppgifter från en medlemsstat ska i möjligaste mån bedömas av den
medlemsstat som tillhandahåller uppgifterna, med hjälp av följande källutvärderingskoder:
(A): Det råder inget tvivel om källans äkthet, tillförlitlighet och kompetens eller uppgifterna tillhandahålls av en källa
som tidigare alltid har visat sig vara tillförlitlig.
(B): Informationen tillhandahålls av en källa som oftast har visat sig vara tillförlitlig.
(C): Informationen tillhandahålls av en källa som oftast har visat sig vara otillförlitlig.
(X): Källans tillförlitlighet kan inte bedömas.
2.
Korrektheten hos uppgifter från en medlemsstat ska i möjligaste mån bedömas av den medlemsstat som
tillhandahåller uppgifterna, med hjälp av följande uppgiftsutvärderingskoder:
(1): Uppgifter vars korrekthet inte betvivlas.
(2): Uppgifter som källan känner till personligen men som den tjänsteman som vidarebefordrar uppgifterna inte känner
till personligen.
(3): Uppgifter som källan inte känner till personligen men som bekräftas av andra redan registrerade uppgifter.
(4): Uppgifter som källan inte känner till personligen och som inte kan bekräftas.
3.
Om Europol på grundval av redan innehavda uppgifter kommer till slutsatsen att den bedömning som anges i
punkterna 1 eller 2 behöver korrigeras, ska Europol informera den berörda medlemsstaten och söka nå en
överenskommelse om att ändra bedömningen. Europol får inte ändra bedömningen utan en sådan överenskommelse.
4.
Om Europol mottar uppgifter från en medlemsstat utan någon bedömning i enlighet med punkterna 1 och 2, ska
Europol försöka bedöma källans tillförlitlighet eller uppgifternas korrekthet på grundval av redan innehavda uppgifter.
Bedömningen av särskilda uppgifter och särskild information ska göras i samförstånd med den medlemsstat som
tillhandahåller uppgifterna. En medlemsstat och Europol får också i allmänna termer komma överens om bedömningen
av särskilda typer av uppgifter och bestämda källor. Om ingen överenskommelse nås i det särskilda fallet eller det inte
finns någon allmän överenskommelse, ska Europol utvärdera informationen eller uppgifterna och tilldela sådan
information eller sådana uppgifter utvärderingskoderna X och 4 enligt punkterna 1 respektive 2.
5.
Denna artikel ska tillämpas i tillämpliga delar om Europol får upplysningar eller uppgifter från ett unionsorgan, ett
tredjeland, en internationell organisation eller en privat part.
24.5.2016
L 135/82
Europeiska unionens officiella tidning
SV
176
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
6.
Uppgifter från allmänt tillgängliga källor ska bedömas av Europol med hjälp av de koder som anges i punkterna 1
och 2.
7.
Om uppgifterna är resultatet av en analys som har gjorts av Europol vid fullgörandet av sina arbetsuppgifter, ska
Europol bedöma sådana uppgifter i enlighet med denna artikel och i samförstånd med de medlemsstater som deltar
i analysen.
Artikel 30
Behandling av särskilda kategorier personuppgifter och olika kategorier registrerade
1.
Behandling av personuppgifter om brottsoffer, vittnen eller andra personer som kan lämna uppgifter beträffande
brott, eller om personer under 18 år ska vara tillåtet, om det är strikt nödvändigt och proportionellt för att förhindra
eller bekämpa brottslighet som omfattas av Europols mål.
2.
Automatisk behandling av personuppgifter eller annan behandling som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska
åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening samt behandling av genetiska uppgifter och
uppgifter som rör en persons hälsa eller sexualliv ska vara förbjudet, såvida det inte är strikt nödvändigt och
proportionellt för att förebygga eller bekämpa brott som omfattas av Europols mål och om dessa uppgifter kompletterar
andra personuppgifter som har behandlats av Europol. Det ska vara förbjudet att välja ut en särskild grupp personer
enbart på grundval av sådana personuppgifter.
3.
Endast Europol ska ha direkt åtkomst till personuppgifter av det slag som avses i punkterna 1 och 2. Den
verkställande direktören ska vederbörligen utse ett begränsat antal av Europols tjänstemän som ska ha sådan åtkomst,
om det är nödvändigt för att de ska kunna utföra sina arbetsuppgifter.
4.
Inga beslut av en behörig myndighet med negativ rättslig verkan för en registrerad person får grundas enbart på
automatisk behandling av uppgifter av det slag som avses i punkt 2, om inte beslutet uttryckligen är tillåtet enligt
nationell lagstiftning eller unionslagstiftning.
5.
Personuppgifter av det slag som avses i punkterna 1 och 2 får inte överföras till medlemsstater, unionsorgan,
tredjeland eller internationella organisationer om det inte är strikt nödvändigt och proportionellt i enskilda fall som
avser brottslighet som omfattas av Europols mål och i enlighet med kapitel V.
6.
Varje år ska Europol förse Europeiska datatillsynsmannen med en statistisk översikt över alla personuppgifter av
det slag som avses i punkt 2 som Europol har behandlat.
Artikel 31
Tidsgränser för lagring och utplåning av personuppgifter
1.
Personuppgifter som behandlats av Europol får endast lagras av Europol så länge som det är nödvändigt för, och
står i proportion till, det syfte för vilket uppgifterna behandlas.
2.
Europol ska i alla fall se över behovet av fortsatt lagring senast tre år efter det att den första behandlingen av
personuppgifterna påbörjades. Europol får besluta om fortsatt lagring av personuppgifterna fram till nästa kontroll, som
ska ske efter ytterligare en period av tre år, om fortsatt lagring fortfarande är nödvändig för att Europol ska kunna utföra
sina arbetsuppgifter. Skälen till fortsatt lagring ska anges och registreras. Fattas inget beslut om fortsatt lagring, ska
personuppgifterna automatiskt utplånas efter tre år.
24.5.2016
L 135/83
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
177
3.
Om de personuppgifter av det slag som avses i artikel 30.1 och 30.2 lagras under en period av mer än fem år, ska
Europeiska datatillsynsmannen informeras om detta.
4.
Om en medlemsstat, ett unionsorgan, tredjeland eller en internationell organisation har fastställt begränsningar
avseende tidigare utplåning eller förstöring av personuppgifterna i samband med överföringen i enlighet med artikel
19.2, ska Europol utplåna personuppgifterna i enlighet med dessa begränsningar. Om fortsatt lagring anses nödvändig,
mot bakgrund av underrättelser som är mer omfattande än de som uppgiftslämnaren har, för att Europol ska kunna
utföra sina arbetsuppgifter, ska Europol inhämta uppgiftslämnarens samtycke till fortsatt lagring av uppgifterna och
motivera sin begäran.
5.
Om en medlemsstat, ett unionsorgan, ett tredjeland eller en internationell organisation i sina egna register utplånar
personuppgifter som har överlämnats till Europol, ska de informera Europol om detta. Europol ska utplåna uppgifterna
om inte fortsatt lagring av uppgifterna, mot bakgrund av underrättelser som är mer omfattande än de som uppgifts
lämnaren har, anses nödvändig för att Europol ska kunna utföra sina uppgifter. Europol ska informera uppgiftslämnaren
om att uppgifterna kommer att fortsätta lagras och motivera den fortsatta lagringen.
6.
Personuppgifter får inte utplånas i följande fall:
a) Om det skulle skada en skyddsbehövande registrerads intressen. I sådana fall får uppgifterna endast användas med
den registrerades uttryckliga, skriftliga samtycke.
b) Om den registrerade bestrider uppgifternas korrekthet, under en tid som ger medlemsstaterna eller Europol möjlighet
att vid behov kontrollera korrektheten.
c) Om de måste sparas som bevisning eller för att fastslå, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk.
d) Om den registrerade motsätter sig att de utplånas och i stället begär att användningen ska begränsas.
Artikel 32
Säkerhet vid behandling
1.
Europol ska vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda personuppgifter från oavsiktlig eller
olaglig utplåning, oavsiktlig förlust eller otillåtet utlämnande, otillåtna ändringar, otillåten åtkomst och varje annat slag
av otillåten behandling.
2.
Vid automatisk databehandling ska Europol och varje medlemsstat vidta lämpliga åtgärder för att
a) vägra varje obehörig person åtkomst till datorutrustning som används för behandling av personuppgifter
(åtkomstskydd för utrustning),
b) förhindra att databärare läses, kopieras, ändras eller avlägsnas av obehöriga (kontroll av datamedier),
c) förhindra obehörig registrering av data och obehörig åtkomst till, ändring av eller utplåning av lagrade
personuppgifter (lagringskontroll),
d) förhindra att obehöriga personer kan använda datasystem via datakommunikation (användarkontroll),
e) säkerställa att alla som är behöriga att använda ett system för behandling av uppgifter endast har åtkomst till de
uppgifter för vilka de är behöriga (behörighetskontroll),
24.5.2016
L 135/84
Europeiska unionens officiella tidning
SV
178
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
f) säkerställa att det är möjligt att kontrollera och konstatera till vilka enheter personuppgifter får överföras eller har
överförts via datakommunikation (kommunikationskontroll),
g) säkerställa att det är möjligt att kontrollera och konstatera vilka personuppgifter som har införts i datasystemen samt
när och av vem uppgifterna infördes (kontroll av indata),
h) säkerställa att det är möjligt att kontrollera och fastställa vilken anställd som haft åtkomst till vilka uppgifter och vid
vilken tidpunkt (åtkomstlogg),
i) förhindra obehörig läsning, kopiering, ändring eller utplåning av personuppgifter i samband med överföring av
sådana uppgifter eller under transport av databärare (transportkontroll),
j) säkerställa att det är möjligt att återställa de installerade systemen omedelbart vid avbrott (återställande), och
k) säkerställa att systemet fungerar felfritt, att uppkomna funktionsfel omedelbart rapporteras (driftsäkerhet) och att de
lagrade uppgifterna inte kan förvanskas genom ett funktionsfel i systemet (dataintegritet).
3.
Europol och medlemsstaterna ska fastställa metoder för att se till att säkerhetsbehoven beaktas inom och mellan
alla informationssystem.
Artikel 33
Inbyggt dataskydd
Europol ska genomföra lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder och förfaranden för att se till att behandlingen av
uppgifter är förenlig med denna förordning och värnar de berörda registrerades rättigheter.
Artikel 34
Anmälan av en personuppgiftsincident till berörda myndigheter
1.
I händelse av en personuppgiftsincident ska Europol utan onödigt dröjsmål anmäla detta till Europeiska datatill
synsmannen och de berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter, i enlighet med villkoren i artikel 7.5, samt till den
som lämnat de berörda uppgifterna.
2.
Den anmälan som avses i punkt 1 ska minst innehålla
a) en beskrivning av personuppgiftsincidentens art, inbegripet, om så är möjligt och lämpligt, berörda kategorier av och
antal registrerade samt berörda kategorier av och antal uppgiftsposter,
b) en beskrivning av de sannolika konsekvenserna av personuppgiftsincidenten,
c) en beskrivning av de åtgärder som Europol föreslagit eller vidtagit för att åtgärda personuppgiftsincidenten, och
d) när så är lämpligt, rekommenderade åtgärder för att begränsa de möjliga negativa följderna av personuppgiftsin
cidenten.
3.
Europol ska dokumentera alla personuppgiftsincidenter inklusive omständigheterna kring dem, samt deras följder
och de korrigerande åtgärder som vidtagits, och därmed göra det möjligt för Europeiska datatillsynsmannen att
kontrollera att denna artikel efterlevs.
24.5.2016
L 135/85
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
179
Artikel 35
Information till den registrerade om en personuppgiftsincident
1.
Med förbehåll för punkt 4 i den här artikeln ska Europol om en sådan personuppgiftsincident som avses i artikel
34 sannolikt kommer att ha en allvarlig negativ inverkan på den registrerades fri- och rättigheter utan onödigt dröjsmål
informera den registrerade om personuppgiftsincidenten.
2.
Det meddelande till den registrerade som avses i punkt 1 ska, när det är möjligt, beskriva personuppgiftsin
cidentens art, rekommenderade åtgärder för att begränsa möjliga negativa följder av personuppgiftsincidenten samt
innehålla dataskyddsombudets kontaktuppgifter.
3.
Om Europol inte har den berörda registrerades kontaktuppgifter ska uppgiftslämnaren ombes att informera den
registrerade om personuppgiftsincidenten och informera Europol om vilket beslut som fattas. De medlemsstater som
tillhandahåller uppgifterna ska informera den berörda registrerade i enlighet med förfaranden enligt sin nationella rätt.
4.
Det ska inte vara ett krav att informera den registrerade om en personuppgiftsincident om
a) Europol på de personuppgifter som berördes av personuppgiftsincidenten har tillämpat lämpliga tekniska
skyddsåtgärder som gör uppgifterna oläsbara för alla personer som inte är behöriga att ha åtkomst till dem,
b) Europol har vidtagit ytterligare åtgärder som säkerställer att den registrerades fri- och rättigheter sannolikt inte längre
kommer att påverkas allvarligt, eller
c) sådan information skulle medföra orimligt mycket arbete, särskilt med tanke på antalet berörda fall. I sådana fall ska
de berörda registrerade i stället informeras lika effektivt genom ett offentligt meddelande eller en liknande åtgärd.
5.
Informationen till den registrerade får senareläggas, begränsas eller utelämnas om detta utgör en nödvändig åtgärd
med beaktande av den berörda personens legitima intressen av att
a) undvika att hindra officiella eller rättsliga utredningar, undersökningar eller förfaranden,
b) undvika menlig inverkan på förebyggande, upptäckt, utredning och lagföring av brott eller för verkställighet av
straffrättsliga påföljder,
c) värna allmän och nationell säkerhet,
d) skydda tredje mans fri- och rättigheter.
Artikel 36
Den registrerades åtkomsträtt
1.
En registrerad ska ha rätt att med rimliga tidsintervall få information om huruvida Europol behandlar
personuppgifter som rör denne.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 5 ska Europol lämna följande upplysningar till den registrerade:
a) Bekräftelse på om uppgifter som rör denne behandlas eller inte.
b) Information om åtminstone syftet med behandlingen, de berörda uppgiftskategorierna och till vilka mottagare eller
mottagarkategorier uppgifterna lämnas ut.
24.5.2016
L 135/86
Europeiska unionens officiella tidning
SV
180
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
c) Information i begriplig form om personuppgifter som behandlas och eventuell tillgänglig information om deras
källor.
d) Uppgift om den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifterna.
e) Den förutsedda period under vilken personuppgifterna kommer att lagras.
f) Information om rätten att vända sig till Europol för att begära rättelse, utplåning eller begränsning av behandlingen
av personuppgifter om den registrerade.
3.
Varje registrerad som vill utöva åtkomsträtten till personuppgifter som rör denne kan lämna in en begäran om
detta, utan att ådra sig alltför stora kostnader, till den myndighet som utsetts för detta ändamål, i valfri medlemsstat.
Denna myndighet ska hänskjuta begäran till Europol utan dröjsmål och under alla omständigheter inom en månad från
mottagandet.
4.
Europol ska bekräfta att begäran i enlighet med punkt 3 har mottagits. Europol ska besvara den utan dröjsmål och
under alla omständigheter senast inom tre månader från det att Europol mottagit den nationella myndighetens begäran.
5.
Europol ska samråda med medlemsstaternas behöriga myndigheter i enlighet med de villkor som fastställs i artikel
7.5, och med den som har lämnat de berörda uppgifterna, innan beslut fattas. Ett beslut om åtkomst till personuppgifter
ska vara avhängigt av ett nära samarbete mellan Europol och medlemsstaterna och den uppgiftslämnare som direkt
berörs av den registrerades åtkomst till uppgifterna. Om medlemsstaten eller uppgiftslämnaren motsätter sig Europols
förslag till svar, ska den meddela Europol grunderna för detta i enlighet med punkt 6 i den här artikeln. Europol ska ta
sådana invändningar under noggrant övervägande. Europol ska därefter underrätta de berörda behöriga myndigheterna, i
enlighet med de villkor som fastställs i artikel 7.5, och uppgiftslämnaren om sitt beslut.
6.
Tillhandahållande av information som svar på en begäran enligt punkt 1 kan vägras eller begränsas, om en sådan
vägran eller begränsning är en åtgärd som är nödvändig för att
a) Europol ska kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett korrekt sätt,
b) skydda säkerhet och allmän ordning eller förhindra brott,
c) garantera att en nationell utredning inte äventyras, eller
d) skydda tredje mans fri- och rättigheter.
Vid bedömning av om ett undantag är tillämpligt ska hänsyn tas till den registrerades grundläggande rättigheter och
intressen.
7.
Europol ska skriftligen informera den registrerade om en eventuell vägran eller begränsning av åtkomsten, om
motiveringen till ett sådant beslut och om dennes rätt att klaga hos Europeiska datatillsynsmannen. Om tillhandahållande
av sådan information skulle göra punkt 6 verkningslös, ska Europol endast underrätta personen i fråga om att kontroller
har utförts, utan att lämna information som skulle kunna röja för denne huruvida personuppgifter om denne behandlas
av Europol eller inte.
Artikel 37
Rätt till rättelse, utplåning eller begränsning
1.
Varje registrerad som i enlighet med artikel 36 har fått åtkomst till personuppgifter som rör denne som behandlats
av Europol har rätt att i valfri medlemsstat, genom den myndighet som denna medlemsstat har utsett för detta ändamål,
begära att Europol rättar personuppgifter som rör denne vilka innehas av Europol om de är felaktiga eller kompletterar
eller uppdaterar dem. Den myndigheten ska hänskjuta begäran till Europol utan dröjsmål och under alla omständigheter
inom en månad från mottagandet.
24.5.2016
L 135/87
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
181
2.
Varje registrerad som i enlighet med artikel 36 har fått åtkomst till personuppgifter som rör denne som behandlats
av Europol har rätt att i valfri medlemsstat, genom den myndighet som denna medlemsstat har utsett för detta ändamål,
begära att Europol utplånar personuppgifter som rör denne vilka innehas av Europol, om de inte längre fyller det syfte
för vilket de har samlats in eller behandlas. Den myndigheten ska hänskjuta begäran till Europol utan dröjsmål och
under alla omständigheter inom en månad från mottagandet.
3.
Europol ska, istället för att utplåna, begränsa personuppgifter som avses i punkt 2, om det finns skälig grund att
anta att utplåning skulle kunna påverka den registrerades legitima intressen. Begränsade uppgifter får endast behandlas
för det syfte som hindrade att de utplånades.
4.
Om de personuppgifter som avses i punkterna 1, 2 och 3 som innehas av Europol har överlämnats till Europol av
tredjeland, internationella organisationer eller unionsorgan, har tillhandahållits direkt av privata parter, har hämtats ur
allmänt tillgängliga källor av Europol eller kommer från Europols egna analyser, ska Europol rätta, utplåna eller begränsa
uppgifterna och, om lämpligt, underrätta uppgiftslämnarna.
5.
Om personuppgifter som avses i punkterna 1, 2 och 3 som innehas av Europol har överlämnats till Europol av
medlemsstaterna, ska de berörda medlemsstaterna rätta, utplåna eller begränsa uppgifterna i samarbete med Europol
inom ramen för sina respektive befogenheter.
6.
Om felaktiga personuppgifter har överförts på något annat lämpligt sätt eller om felaktigheterna hos de uppgifter
som har lämnats av medlemsstater beror på att överföringen har skett på ett felaktigt sätt eller i strid med denna
förordning eller om de beror på att Europols registrering, hantering eller lagring av uppgifterna har skett på ett felaktigt
sätt eller i strid med denna förordning, ska Europol rätta eller utplåna sådana uppgifter i samarbete med den berörda
uppgiftslämnaren.
7.
I de fall som avses i punkterna 4, 5 och 6 ska alla mottagare av de berörda uppgifterna informeras utan dröjsmål.
Mottagarna ska då rätta, utplåna eller begränsa dessa uppgifter i sina egna system, i enlighet med de bestämmelser som
är tillämpliga på dem.
8.
Europol ska skriftligen informera den registrerade utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter inom tre
månader från mottagandet av begäran i enlighet med punkterna 1 och 2 om att uppgifter som berör denne har rättats,
utplånats eller blockerats.
9.
Europol ska, inom tre månader från mottagandet av begäran i enlighet med punkterna 1 och 2, skriftligen
informera den registrerade om en eventuell vägran att rätta, utplåna eller begränsa uppgifterna, om motiven för en sådan
vägran och om rätten att klaga hos Europeiska datatillsynsmannen och möjligheterna att överklaga.
Artikel 38
Ansvar för skyddet av uppgifter
1.
Europol ska lagra personuppgifter så att dess källa, som avses i artikel 17, kan fastställas.
2.
Ansvaret för kvaliteten på personuppgifter enligt artikel 28.1 d ska ligga hos
a) den medlemsstat eller det unionsorgan som överlämnade personuppgifter till Europol,
b) Europol vad gäller personuppgifter som har lämnats av tredjeland eller internationella organisationer eller direkt av
privata parter, personuppgifter som Europol hämtat ur allmänt tillgängliga källor eller som är resultatet av Europols
egna analyser och personuppgifter som har lagrats av Europol i enlighet med artikel 31.5.
24.5.2016
L 135/88
Europeiska unionens officiella tidning
SV
182
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
3.
Om Europol får kännedom om att personuppgifter som har lämnats i enlighet med artikel 17.1 a och b är
felaktiga i sak eller har lagrats på ett olagligt sätt ska uppgiftslämnaren informeras om detta.
4.
Europol ska vara ansvarig för efterlevnaden av de principer som avses i artikel 28.1 a, b, c, e och f.
5.
Ansvaret för att överföringen av uppgifterna är lagenlig ska ligga hos
a) den medlemsstat som lämnade personuppgifterna till Europol,
b) Europol, när personuppgifter lämnas ut av Europol till medlemsstater, tredjeland eller internationella organisationer.
6.
Om uppgifter överförs mellan Europol och ett unionsorgan, ska ansvaret för att överföringen är laglig ligga hos
Europol.
Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket ska både Europol och mottagaren, om uppgifterna överförs av
Europol på begäran av mottagaren, vara ansvariga för att en sådan överföring är lagenlig.
7.
Europol ska vara ansvarig för all behandling av uppgifter som utförs av Europol, med undantag av bilateralt
uppgiftsutbyte, till vilka Europol inte har åtkomst, mellan medlemsstater, unionsorgan, tredjeländer och internationella
organisationer med användning av Europols infrastruktur. De berörda enheterna ska vara ansvariga för sådant bilateralt
utbyte i enlighet med deras rätt. Säkerheten i sådant utbyte ska säkerställas i enlighet med artikel 32.
Artikel 39
Föregående samråd
1.
Eventuella nya typer av behandling som ska utföras ska vara föremål för föregående samråd, om
a) särskilda kategorier av uppgifter enligt artikel 30.2 ska behandlas,
b) behandlingens typ, särskilt användning av ny teknik, nya rutiner eller nya förfaranden, innebär särskilda risker för de
registrerades grundläggande fri- och rättigheterna och i synnerhet skyddet av deras personuppgifter.
2.
Det föregående samrådet ska genomföras av Europeiska datatillsynsmannen efter ett meddelande från dataskydd
sombudet som ska innehålla åtminstone en allmän beskrivning av den planerade behandlingen, en bedömning av
riskerna för de registrerades fri- och rättigheter, de åtgärder som planeras för att hantera dessa risker, skyddsåtgärder,
säkerhetsåtgärder och rutiner för att garantera skyddet av personuppgifter och för att visa att denna förordning efterlevs,
med hänsyn till de registrerades och andra berörda personers rättigheter och berättigade intressen.
3.
Europeiska datatillsynsmannen ska avge sitt yttrande till styrelsen inom två månader efter det att meddelandet
mottogs. Denna tidsfrist kan tillfälligt upphöra att löpa i avvaktan på att Europeiska datatillsynsmannen erhåller den
ytterligare information som han/hon har begärt.
Om inget yttrande lämnas inom fyra månader, ska ett positivt yttrande anses ha lämnats.
Om Europeiska datatillsynsmannen anser att den anmälda behandlingen kan innebära ett åsidosättande av en
bestämmelse i denna förordning, ska datatillsynsmannen om det är lämpligt lämna förslag till hur ett sådant
åsidosättande kan undvikas. Om Europol inte ändrar behandlingen i enlighet med detta får Europeiska datatill
synsmannen utöva sina befogenheter enligt artikel 43.3.
24.5.2016
L 135/89
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
183
4.
Europeiska datatillsynsmannen ska föra ett register över all behandling som har anmälts till denne enligt punkt 1.
Registret får inte offentliggöras.
Artikel 40
Loggning och dokumentation
1.
Europol ska registrera insamling, ändring, åtkomst, överföring, sammanställning och utplåning av personuppgifter
för att möjliggöra kontroller av behandlingens lagenlighet, egenkontroll samt sörja för uppgifternas integritet och
säkerhet. Sådana loggar eller dokumentation ska utplånas efter tre år, om inte de uppgifter som de innehåller behövs för
pågående kontroller. Det får inte vara möjligt att ändra loggarna.
2.
Loggar eller liknande handlingar som utarbetas enligt punkt 1 ska på begäran överlämnas till Europeiska datatill
synsmannen, dataskyddsombudet och, om de behövs för en särskild utredning, till berörd nationell enhet. De uppgifter
som överlämnas på detta sätt får användas endast för att kontrollera dataskyddet, för att se till att behandlingen fungerar
tillfredsställande och för att sörja för uppgifternas integritet och säkerhet.
Artikel 41
Dataskyddsombud
1.
Styrelsen ska utse ett dataskyddsombud, som ska vara anställd vid Europol. Vid fullgörandet av sina arbetsuppgifter
ska dataskyddsombudet agera oberoende.
2.
Dataskyddsombudet ska utses på grundval av sina personliga och yrkesmässiga kvalifikationer och i synnerhet sina
expertkunskaper om dataskydd.
Vid valet av dataskyddsombud ska det säkerställas att ingen intressekonflikt kan uppstå till följd av dataskyddsombudets
utförande av uppgifterna inom ramen för uppdraget och av andra offentliga åligganden, särskilt sådana som avser
tillämpningen av denna förordning.
3.
Dataskyddsombudet ska utses för en period av fyra år. Ombudet ska kunna återutses för en period omfattande
totalt högst åtta år. Ombudet får endast entledigas från sitt uppdrag som dataskyddsombud av styrelsen med samtycke
av Europeiska datatillsynsmannen, om ombudet inte längre uppfyller kraven för utförandet av uppgifterna.
4.
Efter utnämningen ska dataskyddsombudet registreras av styrelsen hos Europeiska datatillsynsmannen.
5.
Vid fullgörandet av sina uppgifter får dataskyddsombudet inte ta emot instruktioner.
6.
Dataskyddsombudet ska särskilt ha följande uppgifter i fråga om personuppgifter, med undantag av administrativa
personuppgifter:
a) På ett oberoende sätt säkerställa att denna förordning tillämpas internt vid behandlingen av personuppgifter.
b) Säkerställa att ett register över överföring och mottagande av personuppgifter förs i enlighet med denna förordning.
24.5.2016
L 135/90
Europeiska unionens officiella tidning
SV
184
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
c) Säkerställa att de registrerade på begäran informeras om sina rättigheter enligt denna förordning.
d) Samarbeta med de tjänstemän vid Europol som ansvarar för förfaranden, utbildning och rådgivning om
databehandling.
e) Samarbeta med Europeiska datatillsynsmannen.
f) Utarbeta en årlig rapport och överlämna den till styrelsen och till Europeiska datatillsynsmannen.
g) Föra ett register över personuppgiftsincidenter.
7.
Dataskyddsombudet ska även utföra de uppgifter som anges i förordning (EG) nr 45/2001 avseende administrativa
personuppgifter.
8.
Dataskyddsombudet ska för fullgörandet av sina uppgifter ha åtkomst till alla uppgifter som behandlas av Europol
och tillträde till alla Europols lokaler.
9.
Om dataskyddsombudet anser att bestämmelserna om behandling av personuppgifter i denna förordning inte har
iakttagits, ska dataskyddsombudet underrätta den verkställande direktören och begära att denne vidtar åtgärder för att
avhjälpa den bristande överensstämmelsen inom en fastställd tidsfrist.
Om inte den verkställande direktören inom den fastställda tidsfristen avhjälper den bristande överensstämmelsen när det
gäller behandling av personuppgifter, ska dataskyddsombudet informera styrelsen. Dataskyddsombudet och styrelsen ska
enas om en fastställd tidsfrist för den senares svar. Om inte styrelsen avhjälper den bristande överensstämmelsen inom
den fastställda tidsfristen, ska dataskyddsombudet hänskjuta frågan till Europeiska datatillsynsmannen.
10.
Styrelsen ska anta genomförandebestämmelser rörande dataskyddsombudet. Dessa genomförandebestämmelser
ska särskilt avse förfarandet för utnämning av dataskyddsombudet och dennes entledigande, arbetsuppgifter, åligganden
och befogenheter samt skyddsåtgärder för att säkerställa dataskyddsombudets oberoende.
11.
Europol ska förse dataskyddsombudet med tillräcklig personal och resurser för att denne ska kunna fullgöra sina
uppgifter. Denna personal ska ha åtkomst till alla uppgifter som behandlas av Europol och till Europols lokaler endast i
den mån arbetsuppgifterna kräver.
12.
Dataskyddsombudet och dennes personal ska iaktta skyldigheten avseende konfidentialitet i artikel 67.1.
Artikel 42
Den nationella tillsynsmyndighetens tillsyn
1.
Varje medlemsstat ska utse en nationell tillsynsmyndighet. Den nationella tillsynsmyndigheten ska ha till uppgift
att oberoende och i enlighet med nationell rätt kontrollera att den berörda medlemsstatens överföring, sökning och
utlämning till Europol av personuppgifter är laglig och att undersöka att sådan överföring, sökning eller utlämning inte
kränker den berörda registrerades rättigheter. Den nationella tillsynsmyndigheten ska i detta syfte hos den nationella
enheten eller hos sambandsmannen få åtkomst till de uppgifter den egna medlemsstaten överlämnat till Europol i
enlighet med tillämpliga nationella förfaranden och till de loggar och liknande handlingar som avses i artikel 40.
2.
För att kunna utöva sin tillsyn ska de nationella tillsynsmyndigheterna få tillträde till lokaler och akter hos de
respektive sambandsmännen vid Europol.
24.5.2016
L 135/91
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
185
3.
De nationella tillsynsmyndigheterna ska i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden övervaka de nationella
enheternas och sambandsmännens verksamhet i den utsträckning denna verksamhet har betydelse för skyddet av
personuppgifter. De ska också hålla Europeiska datatillsynsmannen informerad om alla åtgärder de vidtar avseende
Europol.
4.
Var och en ska ha rätt att begära att den nationella tillsynsmyndigheten kontrollerar lagenligheten i en överföring
eller utlämning till Europol, i vilken form den än sker, av de egna uppgifterna samt i medlemsstatens åtkomst till dessa
uppgifter. Den rätten ska utövas i enlighet med nationell rätt i den medlemsstat där begäran görs.
Artikel 43
Europeiska datatillsynsmannens tillsyn
1.
Europeiska datatillsynsmannen ska ansvara för att övervaka och säkerställa tillämpningen av bestämmelserna i
denna förordning om skyddet av fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter när Europol behandlar
personuppgifter och för att råda Europol och de registrerade i alla frågor som rör behandling av personuppgifter. För
detta ändamål ska Europeiska datatillsynsmannen fullgöra de uppgifter som avses i punkt 2 och utöva de befogenheter
som fastställs i punkt 3 i nära samarbete med de nationella tillsynsmyndigheterna i enlighet med artikel 44.
2.
Europeiska datatillsynsmannen ska ha följande uppgifter:
a) Ta emot och utreda klagomål och informera den registrerade om resultatet inom rimlig tid.
b) Bedriva utredningar, antingen på eget initiativ eller på grundval av ett klagomål, och informera berörda personer om
resultatet inom rimlig tid.
c) Övervaka och säkerställa att denna förordning och övriga unionsakter om skydd av fysiska personer i samband med
behandling av personuppgifter tillämpas på Europol.
d) Bistå Europol med råd, antingen på eget initiativ eller som svar på en begäran, i alla frågor som rör behandling av
personuppgifter, särskilt innan interna bestämmelser utarbetas om skydd av enskildas grundläggande fri- och
rättigheter i samband med behandlingen av personuppgifter.
e) Föra ett register över nya typer av behandling som har anmälts till denne enligt artikel 39.1 och registrerats i enlighet
med artikel 39.4.
f) Genomföra föregående samråd avseende behandling som har anmälts till denne.
3.
Europeiska datatillsynsmannen får enligt denna förordning
a) bistå registrerade med råd när de utövar sina rättigheter,
b) till Europol hänskjuta ärenden om en påstådd överträdelse av bestämmelserna om behandling av personuppgifter och
vid behov lämna förslag om hur den överträdelsen kan gottgöras och hur skyddet för de registrerade kan förbättras,
c) beordra att en begäran om att utöva vissa rättigheter med avseende på personuppgifter ska efterkommas, om detta
har vägrats i strid med artiklarna 36 och 37,
d) ge Europol en varning eller en tillrättavisning,
24.5.2016
L 135/92
Europeiska unionens officiella tidning
SV
186
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
e) beordra Europol att utföra rättelse, begränsning, utplåning eller förstöring av personuppgifter som har behandlats i
strid med bestämmelserna för behandling av personuppgifter samt att underrätta tredje man till vilka dessa uppgifter
har lämnats ut om åtgärderna,
f) tillfälligt eller definitivt förbjuda behandling som utförs av Europol som står i strid med bestämmelserna för
behandling av personuppgifter,
g) hänskjuta ärendet till Europol och vid behov till Europaparlamentet, rådet och kommissionen,
h) hänskjuta ärendet till Europeiska unionens domstol på de villkor som anges i EUF-fördraget,
i) intervenera i ärenden som har anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol.
4.
Europeiska datatillsynsmannen ska ha befogenhet att
a) från Europol erhålla åtkomst till alla personuppgifter och alla upplysningar som den egna utredningen kräver,
b) få tillträde till alla lokaler där Europol bedriver verksamhet, om det finns rimliga skäl att anta att en verksamhet som
avses i denna förordning bedrivs där.
5.
Europeiska datatillsynsmannen ska upprätta en årlig rapport om tillsynen över Europol efter samråd med de
nationella tillsynsmyndigheterna. Den rapporten ska utgöra en del av Europeiska datatillsynsmannens årliga rapport som
avses i artikel 48 i förordning (EG) nr 45/2001.
Rapporten ska omfatta statistiska uppgifter om klagomål och utredningar som genomförts enligt punkt 2 och om
överföringar av personuppgifter till tredjeland och internationella organisationer, eventuella föregående samråd samt
utnyttjandet av de befogenheter som fastställs i punkt 3.
6.
Europeiska datatillsynsmannen, tjänstemän och övriga anställda vid den europeiska datatillsynsmannens sekretariat
ska iaktta skyldigheten avseende konfidentialitet i artikel 67.1.
Artikel 44
Samarbete mellan Europeiska datatillsynsmannen och de nationella tillsynsmyndigheterna
1.
Europeiska datatillsynsmannen ska arbeta nära tillsammans med de nationella tillsynsmyndigheterna i frågor som
kräver nationellt deltagande, i synnerhet om Europeiska datatillsynsmannen eller en nationell tillsynsmyndighet
upptäcker väsentliga avvikelser mellan praxis i olika medlemsstater eller eventuellt olagliga överföringar i Europols
kanaler för informationsutbyte, eller i frågor som väcks av en eller flera nationella tillsynsmyndigheter avseende
genomförandet eller tolkningen av denna förordning.
2.
Europeiska datatillsynsmannen ska använda de nationella tillsynsmyndigheternas expertkunskaper och erfarenhet
för att fullgöra sina åligganden enligt artikel 43.2. Ledamöter och personal vid de nationella tillsynsmyndigheterna ska
vid gemensamma kontroller tillsammans med Europeiska datatillsynsmannen ta vederbörlig hänsyn till subsidiaritets-
och proportionalitetsprinciperna, ha befogenheter motsvarande dem som anges i artikel 43.4 och ha en skyldighet
motsvarande den som anges i artikel 43.6. Europeiska datatillsynsmannen och de nationella tillsynsmyndigheterna ska
var och en inom sitt ansvarsområde utbyta relevant information och bistå varandra i samband med revision och
kontroller.
3.
Europeiska datatillsynsmannen ska ge de nationella tillsynsmyndigheterna fullständig information om alla frågor
som direkt påverkar dem eller på annat sätt är av betydelse för dem. Europeiska datatillsynsmannen ska på begäran av
en eller flera nationella tillsynsmyndigheter informera dem om särskilda frågor.
24.5.2016
L 135/93
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
187
4.
I fall som rör uppgifter från en eller flera medlemsstater, inbegripet fall som avses i artikel 47.2, ska Europeiska
datatillsynsmannen samråda med de berörda nationella tillsynsmyndigheterna. Europeiska datatillsynsmannen får inte
besluta om ytterligare åtgärder, innan dessa nationella tillsynsmyndigheter har informerat Europeiska datatillsynsmannen
om sin ståndpunkt, inom en tidsfrist som fastställs av denne, som inte får vara kortare än en månad och inte längre än
tre månader. Europeiska datatillsynsmannen ska ta största möjliga hänsyn till de berörda nationella tillsynsmyndig
heternas respektive ståndpunkter. Om Europeiska datatillsynsmannen inte har för avsikt att följa en nationell
tillsynsmyndighets ståndpunkt, ska denne informera den myndigheten, motivera sitt beslut och hänskjuta frågan för
överläggning till den samarbetsnämnd som inrättats genom artikel 45.1.
I fall som Europeiska datatillsynsmannen anser vara synnerligen brådskande får denne besluta att vidta omedelbara
åtgärder. I dessa fall ska Europeiska datatillsynsmannen omedelbart informera de berörda nationella tillsynsmyndigheter
na och motivera varför situationen är akut och den åtgärd denne har vidtagit.
Artikel 45
Samarbetsnämnd
1.
En samarbetsnämnd med rådgivande funktion inrättas härmed. Samarbetsnämnden ska bestå av en företrädare för
en nationell tillsynsmyndighet per medlemsstat samt Europeiska datatillsynsmannen.
2.
Samarbetsnämnden ska agera oberoende när den fullgör sina uppgifter enligt punkt 3 och får varken begära eller
ta emot instruktioner från något organ.
3.
Samarbetsnämnden ska ha följande uppgifter:
a) Diskutera en allmän policy och strategi för övervakningen av Europols dataskydd och lagligheten i medlemsstaternas
överföring, sökning och utlämning till Europol av personuppgifter.
b) Utreda problem med tolkningen eller tillämpningen av denna förordning.
c) Undersöka allmänna problem med utövningen av oberoende tillsyn eller de registrerades möjligheter att hävda sina
rättigheter.
d) Diskutera och upprätta harmoniserade förslag för gemensamma lösningar på frågor som avses i artikel 44.1.
e) Diskutera fall som överlämnats av Europeiska datatillsynsmannen i enlighet med artikel 44.4.
f) Diskutera fall som överlämnats av en nationell tillsynsmyndighet.
g) Höja medvetenheten om rätten till dataskydd.
4.
Samarbetsnämnden får utfärda yttranden, riktlinjer, rekommendationer och bästa praxis. Europeiska datatill
synsmannen och de nationella tillsynsmyndigheterna ska, utan att det inkräktar på deras oberoende och var och en
inom sitt behörighetsområde, ta största möjliga hänsyn till dem.
5.
Samarbetsnämnden ska sammanträda när så krävs och minst två gånger om året. Kostnader och tjänster i samband
med dess möten ska bäras av Europeiska datatillsynsmannen.
6.
Samarbetsnämndens arbetsordning ska antas vid dess första möte med enkel majoritet av dess ledamöter.
Ytterligare arbetsmetoder ska utvecklas gemensamt efter behov.
24.5.2016
L 135/94
Europeiska unionens officiella tidning
SV
188
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
Artikel 46
Administrativa personuppgifter
Förordning (EG) nr 45/2001 ska vara tillämplig på alla administrativa personuppgifter som innehas av Europol.
KAPITEL VII
rÄtt till omprÖvning och ansvarsbestÄmmelser
Artikel 47
Rätt att klaga hos Europeiska datatillsynsmannen
1.
Varje registrerad ska ha rätt att klaga hos Europeiska datatillsynsmannen, om den registrerade anser att
personuppgifter som rör denne behandlats av Europol i strid med denna förordning.
2.
När ett klagomål rör ett beslut som avses i artiklarna 36 och 37, ska Europeiska datatillsynsmannen samråda med
nationella tillsynsmyndigheter i den medlemsstat som tillhandahöll uppgiften eller den direkt berörda medlemsstaten.
När Europeiska datatillsynsmannen fattar sitt beslut, som kan inbegripa en vägran att lämna information, ska denne ta
hänsyn till den nationella tillsynsmyndighetens synpunkter.
3.
När klagomålet rör behandling av uppgifter som en medlemsstat har lämnat till Europol ska Europeiska datatill
synsmannen och den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat som har tillhandahållit uppgifterna, var och en
inom ramen för sitt behörighetsområde, försäkra sig om att nödvändiga kontroller av lagenligheten i behandlingen av
uppgifterna har utförts på ett korrekt sätt.
4.
När klagomålet rör behandling av uppgifter som Europol har erhållit från unionsorgan, tredjeland eller
internationella organisationer eller uppgifter som hämtats ur allmänt tillgängliga källor av Europol eller kommer från
Europols egna analyser ska Europeiska datatillsynsmannen försäkra sig om att Europol på ett korrekt sätt har utfört
nödvändiga kontroller av lagenligheten i behandlingen av uppgifterna.
Artikel 48
Rätt att överklaga Europeiska datatillsynsmannens beslut till domstol
Talan mot europeiska datatillsynsmannens beslut ska väckas vid Europeiska unionens domstol.
Artikel 49
Allmänna bestämmelser om ansvar och rätt till ersättning
1.
Europols avtalsrättsliga ansvar ska regleras av den rätt som är tillämplig på avtalet i fråga.
2.
Europeiska unionens domstol ska vara behörig att träffa avgöranden enligt skiljedomsklausul i avtal som Europol
ingått.
24.5.2016
L 135/95
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
189
3.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 49, gäller i fråga om utomobligatoriskt ansvar att Europol ska
ersätta skada som dess avdelningar eller dess personal orsakar under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna
principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.
4.
Europeiska unionens domstol ska vara behörig i tvister om ersättning för skador som avses i punkt 3.
5.
Europols personals personliga ansvar gentemot Europol ska regleras av de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna eller
i anställningsvillkoren för övriga anställda som är tillämpliga på dem.
Artikel 50
Ansvar för felaktig behandling av personuppgifter och rätt till ersättning
1.
Var och en som åsamkats skada på grund av otillåten behandling av personuppgifter har rätt till ersättning för den
skada som åsamkats, antingen från Europol i enlighet med artikel 340 i EUF-fördraget eller från den medlemsstat där
den händelse som förorsakade skadan inträffade, i enlighet med dess nationella rätt. Den enskilde ska väcka talan mot
Europol vid Europeiska unionens domstol eller mot en medlemsstat vid en behörig domstol i den medlemsstaten.
2.
Alla tvister mellan Europol och medlemsstater om det slutliga ansvaret för ersättning som har beviljats enskilda i
enlighet med punkt 1 ska hänskjutas till styrelsen, som ska besluta med två tredjedelars majoritet av sina ledamöter, utan
att detta påverkar rätten att angripa det beslutet i enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget.
KAPITEL VIII
gemensam parlamentarisk kontroll
Artikel 51
Gemensam parlamentarisk kontroll
1.
I enlighet med artikel 88 i EUF-fördraget ska kontrollen av Europols verksamhet utföras av Europaparlamentet
under medverkan av de nationella parlamenten. Detta ska utgöra en specialinriktad gemensam parlamentarisk
kontrollgrupp inrättad gemensamt av de nationella parlamenten och Europaparlamentets ansvariga utskott. Den
gemensamma parlamentariska kontrollgruppens organisation och arbetsordning ska fastställas av Europaparlamentet och
de nationella parlamenten tillsammans i enlighet med artikel 9 i protokoll nr 1.
2.
Den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen ska utöva politisk övervakning av hur Europol i sin
verksamhet fullgör sitt uppdrag, inbegripet vad avser konsekvenserna av denna verksamhet för fysiska personers
grundläggande fri- och rättigheter.
Vid tillämpning av första stycket ska
a) styrelsens ordförande, verkställande direktören eller vice ordföranden eller någon av de biträdande verkställande
direktörerna på begäran av den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen inställa sig inför denna för att
diskutera frågor som rör den verksamhet som avses i det första stycket, inbegripet budgetaspekter på denna
verksamhet, Europols organisationsstruktur och ett eventuellt inrättande av nya enheter och specialiserade centrum,
med beaktande av skyldigheterna avseende diskretion och konfidentialitet. Gruppen får besluta att inbjuda andra
berörda personer till sina möten om det är lämpligt,
24.5.2016
L 135/96
Europeiska unionens officiella tidning
SV
190
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
b) Europeiska datatillsynsmannen på begäran av den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen, och minst en gång
om året, inställa sig inför denna för att diskutera allmänna frågor som rör skyddet av fysiska personers
grundläggande fri- och rättigheter och i synnerhet skyddet av personuppgifter, vad avser Europols verksamhet, med
beaktande av skyldigheterna avseende diskretion och konfidentialitet,
c) den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen rådfrågas vad avser Europols fleråriga programplanering i
enlighet med artikel 12.1.
3.
Europol ska med beaktande av skyldigheterna avseende diskretion och konfidentialitet för kännedom tillställa den
gemensamma parlamentariska kontrollgruppen följande handlingar:
a) Hotbildsbedömningar, strategiska analyser och allmänna lägesrapporter avseende Europols mål samt resultaten från
undersökningar och utvärderingar som beställts av Europol.
b) De administrativa överenskommelser som ingåtts enligt artikel 25.1.
c) Det dokument som innehåller Europols fleråriga programplanering och dess årliga arbetsprogram som avses i artikel
12.1.
d) Den konsoliderade årliga verksamhetsrapport om Europols verksamhet som avses i artikel 11.1 c.
e) Den av kommissionen utarbetade utvärderingsrapport som avses i artikel 68.1.
4.
Den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen får begära andra relevanta handlingar som krävs för
fullgörandet av gruppens uppgifter avseende den politiska övervakningen av Europols verksamhet, med förbehåll för
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 (
1
) och utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna
52 och 67 i den här förordningen.
5.
Den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen får sammanställa sammanfattande slutsatser om den politiska
övervakningen av Europols verksamhet och tillställa Europaparlamentet och de nationella parlamenten dessa slutsatser.
Europaparlamentet ska översända dem för kännedom till rådet, kommissionen och Europol.
Artikel 52
Europaparlamentets åtkomst till uppgifter som behandlas av eller via Europol
1.
För att möjliggöra utövandet av den parlamentariska kontroll av Europols verksamhet som avses i artikel 51 ska
åtkomst för Europaparlamentet, på dess begäran, till känsliga icke-säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som behandlas
av eller via Europol överensstämma med de bestämmelser som avses i artikel 67.1.
2.
Europaparlamentets åtkomst till säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter som behandlas av eller via Europol ska
överensstämma med det interinstitutionella avtalet av den 12 mars 2014 mellan Europaparlamentet och rådet om
överföring till och hantering inom Europaparlamentet av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som innehas av rådet
vilka rör andra frågor än de som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (
2
) och ska
överensstämma med de bestämmelser som avses i artikel 67.2 i denna förordning.
3.
Nödvändiga uppgifter om Europaparlamentets åtkomst till de uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska
fastställas i samarbetsavtal mellan Europol och Europaparlamentet.
24.5.2016
L 135/97
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets,
rådet och kommissionens handlingar (EGT L 145, 31.5.2001, s. 43).
(
2
) EUT C 95, 1.4.2014, s. 1.
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
191
KAPITEL IX
personal
Artikel 53
Allmänna bestämmelser
1.
Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska
unionen samt de bestämmelser som antagits gemensamt av unionens institutioner för tillämpningen av tjänsteföre
skrifterna och anställningsvillkoren ska gälla för Europols personal, med undantag för personal som den 1 maj 2017 är
anställda enligt ett avtal som ingicks med Europol såsom den inrättades genom Europolkonventionen, utan att detta
påverkar artikel 73.4 i denna förordning. Sådana avtal ska fortsätta att omfattas av rådets akt av den 3 december 1998.
2.
Europols personal ska bestå av tillfälligt anställda och/eller kontraktsanställda. Styrelsen ska årligen informeras om
avtal om tillsvidareanställning som beviljats av den verkställande direktören. Styrelsen ska besluta om vilka tjänster i
tjänsteförteckningen som är avsedda för tillfälligt anställda och som endast får tillsättas med personal från
medlemsstaternas behöriga myndigheter. Personal som rekryteras till sådana tjänster ska vara tillfälligt anställda och får
endast beviljas anställningsavtal för viss tid som får förnyas en gång med en bestämd period.
Artikel 54
Den verkställande direktören
1.
Den verkställande direktören ska vara tillfälligt anställd vid Europol i enlighet med artikel 2a i anställningsvillkoren
för övriga anställda i Europeiska unionen.
2.
Den verkställande direktören ska utses av rådet, från en slutlista över kandidater som föreslås av styrelsen på
grundval av ett öppet och transparent urvalsförfarande.
Slutlistan ska upprättas av en urvalskommitté inrättad av styrelsen och bestå av ledamöter som utsetts av
medlemsstaterna och en företrädare för kommissionen.
I det avtal som sluts med den verkställande direktören ska Europol företrädas av styrelsens ordförande.
Den kandidat som rådet väljer kan före utnämningen uppmanas att inställa sig inför det berörda utskottet i Europapar
lamentet som därefter ska avge ett icke bindande yttrande.
3.
Den verkställande direktörens mandatperiod ska vara fyra år. Vid periodens utgång ska kommissionen tillsammans
med styrelsen göra en utvärdering med beaktande av
a) en bedömning av den verkställande direktörens arbetsinsats, och
b) Europols framtida uppgifter och utmaningar bedöms.
4.
Rådet får på förslag av styrelsen, med beaktande av den utvärdering som avses i punkt 3, förlänga den
verkställande direktörens mandatperiod en gång och med högst fyra år.
24.5.2016
L 135/98
Europeiska unionens officiella tidning
SV
192
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
5.
Styrelsen ska underrätta Europaparlamentet om den har för avsikt att föreslå rådet att förlänga den verkställande
direktörens mandatperiod. Under den månad som föregår en sådan förlängning kan den verkställande direktören
uppmanas att inställa sig inför Europaparlamentets behöriga utskott.
6.
En verkställande direktör vars mandatperiod har förlängts får inte delta i ett annat urvalsförfarande för samma
befattning vid utgången av den sammantagna mandatperioden.
7.
Den verkställande direktören kan endast avsättas från sin post efter ett beslut av rådet på förslag av styrelsen.
Europaparlamentet ska informeras om detta beslut.
8.
Styrelsen ska fatta beslut avseende förslag till rådet om utnämning, mandatförlängning eller avsättning av den
verkställande direktören med två tredjedelars majoritet av sina röstberättigade ledamöter.
Artikel 55
Vice verkställande direktörer
1.
Tre vice verkställande direktörer ska bistå den verkställande direktören. Den verkställande direktören ska fastställa
deras uppgifter.
2.
Artikel 54 ska vara tillämplig på de vice verkställande direktörerna. Den verkställande direktören ska höras innan
de utnämns, innan deras mandatperiod förlängs eller innan de avsätts.
Artikel 56
Utstationerade nationella experter
1.
Europol får använda sig av utstationerade nationella experter.
2.
Styrelsen ska anta ett beslut om bestämmelser för utstationering av nationella experter till Europol.
KAPITEL X
finansiella bestÄmmelser
Artikel 57
Budget
1.
Europols alla inkomster och utgifter ska beräknas för varje budgetår, som ska vara kalenderår, och redovisas i
Europols budget.
2.
Europols budget ska vara balanserad i fråga om inkomster och utgifter.
24.5.2016
L 135/99
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
193
3.
Utan att det påverkar andra tillgångar ska Europols inkomster omfatta ett bidrag från unionen som tas upp i
unionens allmänna budget.
4.
Europol kan få unionsfinansiering via delegeringsavtal eller bidrag som beviljas från fall till fall, i enlighet med de
finansiella bestämmelser som avses i artikel 61 och gällande bestämmelser för relevanta instrument till stöd för unionens
politik.
5.
Europols utgifter ska omfatta personalens löner, kostnader för administration och infrastruktur samt
driftskostnader.
6.
Budgetåtaganden för åtgärder som avser stora projekt och som sträcker sig över mer än ett budgetår får delas upp i
årliga delåtaganden.
Artikel 58
Upprättande av budgeten
1.
Varje år ska den verkställande direktören göra ett utkast till inkomst- och utgiftsberäkning av Europols intäkter och
utgifter för påföljande räkenskapsår, inklusive en tjänsteförteckning, och sända denna till styrelsen.
2.
På grundval av utkastet till beräkning av intäkter och utgifter ska styrelsen anta ett preliminärt utkast till beräkning
av Europols inkomster och utgifter för påföljande budgetår och översända den till kommissionen senast den 31 januari
varje år.
3.
Senast den 31 mars ska styrelsen till Europaparlamentet, rådet och kommissionen översända det slutliga utkastet
till beräkning av Europols inkomster och utgifter, som även ska omfatta ett utkast till tjänsteförteckning.
4.
Kommissionen ska vidarebefordra inkomst- och utgiftsberäkningen till Europaparlamentet och rådet, tillsammans
med förslaget till unionens allmänna budget.
5.
På grundval av beräkningen ska kommissionen i utkastet till unionens allmänna budget ta upp de medel som den
betraktar som nödvändiga med tanke på tjänsteförteckningen och storleken på det anslag som ska belasta den allmänna
budgeten, och som den ska förelägga Europaparlamentet och rådet i enlighet med artiklarna 313 och 314 i EUF-
fördraget.
6.
Europaparlamentet och rådet ska bevilja anslagen för bidraget till Europol.
7.
Europaparlamentet och rådet ska anta Europols tjänsteförteckning.
8.
Europols budget ska antas av styrelsen. Den blir definitiv efter det slutliga antagandet av unionens allmänna
budget. Vid behov ska den anpassas i enlighet med det slutgiltiga antagandet.
9.
Alla byggprojekt som kan komma att påverka Europols budget väsentligt ska omfattas av den delegerade
förordningen (EU) nr 1271/2013.
24.5.2016
L 135/100
Europeiska unionens officiella tidning
SV
194
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
Artikel 59
Budgetgenomförandet
1.
Den verkställande direktören ska genomföra Europols budget.
2.
Den verkställande direktören ska varje år till Europaparlamentet och rådet skicka alla uppgifter av betydelse för
resultatet av eventuella utvärderingsförfaranden.
Artikel 60
Redovisning och förfarande för att bevilja ansvarsfrihet
1.
Europols räkenskapsförare ska översända de preliminära räkenskaperna för budgetåret (år N) till kommissionens
räkenskapsförare och till revisionsrätten senast den 1 mars det påföljande budgetåret (år N + 1).
2.
Europol ska översända en rapport om budgetförvaltningen och den ekonomiska förvaltningen för år N till
Europaparlamentet, rådet och revisionsrätten senast den 31 mars år N + 1.
3.
Kommissionens räkenskapsförare ska översända Europols preliminära räkenskaper för år N som konsoliderats med
kommissionens räkenskaper till revisionsrätten senast den 31 mars år N + 1.
4.
Efter mottagandet av revisionsrättens synpunkter på Europols preliminära räkenskaper för år N, enligt artikel 148 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (
1
), ska Europols räkenskapsförare upprätta
Europols slutliga redovisning för det året. Den verkställande direktören ska överlämna denna till styrelsen för yttrande.
5.
Styrelsen ska avge ett yttrande om Europols slutliga redovisning för år N.
6.
Europols räkenskapsförare ska senast den 1 juli år N + 1 skicka den slutliga redovisningen för år N till Europapar
lamentet, rådet, kommissionen och revisionsrätten, tillsammans med det yttrande av styrelsen som avses i punkt 5.
7.
Den slutliga redovisningen för år N ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning senast den 15 november
år N + 1.
8.
Senast den 30 september år N + 1 ska den verkställande direktören sända ett svar på de synpunkter som
revisionsrätten framförde i sin årsrapport. Denne ska också sända detta svar till styrelsen.
9.
Den verkställande direktören ska på begäran förelägga Europaparlamentet alla uppgifter som behövs för att
förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för år N ska fungera väl, i enlighet med artikel 109.3 i den delegerade
förordningen (EU) nr 1271/2013.
10.
Europaparlamentet ska före den 15 maj år N + 2 på rekommendation av rådet, som ska fatta beslut med
kvalificerad majoritet, bevilja den verkställande direktören ansvarsfrihet för budgetens genomförande för år N.
24.5.2016
L 135/101
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens
allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 26.10.2012, s. 1).
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
195
Artikel 61
Finansiella bestämmelser
1.
De finansiella bestämmelser som ska tillämpas på Europol ska antas av styrelsen efter samråd med kommissionen.
De får inte avvika från den delegerade förordningen (EU) nr 1271/2013, såvida inte detta är nödvändigt på grund av
särdragen i Europols verksamhet och kommissionen har lämnat sitt samtycke i förväg.
2.
Europol får bevilja bidrag med koppling till fullgörandet av uppgifter i enlighet med vad som avses i artikel 4.
3.
Europol får utan föregående ansökningsomgång bevilja medlemsstaterna bidrag för utförandet av deras gränsöver
skridande verksamhet och utredningar samt för tillhandahållande av utbildning med koppling till de uppgifter som avses
i artikel 4.1 h och i.
4.
När det gäller det ekonomiska stödet till de gemensamma utredningsgruppernas verksamhet ska Europol och
Eurojust gemensamt fastställa reglerna och villkoren för ansökningarnas behandling.
KAPITEL XI
Övriga bestÄmmelser
Artikel 62
Rättslig ställning
1.
Europol ska vara ett unionsorgan. Europol ska vara en juridisk person.
2.
Europol ska i varje medlemsstat ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt
nationell rätt. Europol ska särskilt kunna förvärva och avyttra fast och lös egendom samt föra talan inför domstol.
3.
I enlighet med protokoll nr 6 om lokalisering av säten för Europeiska unionens institutioner och vissa av dess
organ, byråer och enheter, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget (protokoll nr 6), ska Europol ha sitt säte i Haag.
Artikel 63
Immunitet och privilegier
1.
Europol och dess personal ska omfattas av protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier, fogat
till EU-fördraget och EUF-fördraget.
2.
Immunitet och privilegier för sambandsmän och deras familjemedlemmar ska utgöra föremål för ett avtal mellan
Konungariket Nederländerna och övriga medlemsstater. Avtalet ska införa sådan immunitet och sådana privilegier som
behövs för att sambandsmännen ska kunna utföra sina arbetsuppgifter.
24.5.2016
L 135/102
Europeiska unionens officiella tidning
SV
196
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
Artikel 64
Språkordning
1.
Bestämmelserna i rådets förordning (Euratom) nr 1 (
1
) ska tillämpas på Europol.
2.
Styrelsen ska med två tredjedelars majoritet av sina ledamöter besluta om Europols interna språkordning.
3.
De översättningstjänster som krävs för Europols arbete ska tillhandahållas av Översättningscentrum för Europeiska
unionens organ.
Artikel 65
Öppenhet
1.
Förordning (EG) nr 1049/2001 ska tillämpas på handlingar i Europols besittning.
2.
Senast den 14 december 2016, ska styrelsen anta närmare bestämmelser om tillämpningen av förordning (EG)
nr 1049/2001 på Europols handlingar.
3.
De beslut som fattas av Europol i enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 1049/2001 kan ligga till grund för
ett klagomål till Europeiska ombudsmannen eller en talan inför Europeiska unionens domstol i enlighet med artiklarna
228 respektive 263 i EUF-fördraget.
4.
Europol ska på sin webbplats offentliggöra en förteckning över sina styrelseledamöter och sammandrag av
resultatet av styrelsens möten. Offentliggörandet av dessa sammandrag ska tillfälligt eller permanent underlåtas eller
begränsas om ett sådant offentliggörande riskerar att äventyra utförandet av Europols uppgifter, samtidigt som hänsyn
tas till dess skyldigheter avseende diskretion och konfidentialitet samt dess operativa natur.
Artikel 66
Insatser mot bedrägeri
1.
För att underlätta kampen mot bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet enligt förordning (EU,
Euratom) nr 883/2013 ska Europol senast den 30 oktober 2017 ansluta sig till det interinstitutionella avtalet av den
25 maj 1999 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission om
interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (
2
) och anta lämpliga bestämmelser
som ska gälla Europols samtliga anställda, genom att använda den mall som finns i bilagan till det avtalet.
2.
Revisionsrätten ska ha befogenhet att utföra revision, på grundval av handlingar och kontroller på plats, hos alla
stödmottagare, uppdragstagare och underleverantörer som har erhållit unionsfinansiering från Europol.
24.5.2016
L 135/103
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets förordning (Euratom) nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska atomenergigemenskapen – Förordning nr 1 om de
förfaranden som skall tillämpas för de underrättelser som föreskrivs i artikel 41 i fördraget (EGT 17, 6.10.1958, s. 385/58).
(
2
) EGT L 136, 31.5.1999, s. 15.
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
197
3.
I syfte att fastställa om det har förekommit bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet som påverkar
unionens finansiella intressen i samband med ett bidrag eller avtal som finansieras via Europol får Olaf göra utredningar,
inbegripet kontroller på plats och inspektioner. Sådana utredningar ska genomföras i enlighet med de bestämmelser och
förfaranden som fastställs i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 och rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 (
1
).
4.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 1, 2 och 3 ska samarbetsavtal med unionsorgan, myndigheter i
tredjeländer, internationella organisationer och privata parter, kontrakt, bidragsavtal och bidragsbeslut som ingås av
Europol innehålla bestämmelser som uttryckligen tillerkänner revisionsrätten och Olaf befogenheten att utföra den
revision och de utredningar som avses i punkterna 2 och 3 i enlighet med deras respektive befogenheter.
Artikel 67
Bestämmelser om skydd av känsliga icke-säkerhetsskyddsklassificerade och säkerhetsskyddsklassificerade
uppgifter
1.
Europol ska fastställa bestämmelser om skyldigheter avseende diskretion och konfidentialitet och om skydd av
känsliga icke-säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter.
2.
Europol ska fastställa bestämmelser om skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter vilka ska
överensstämma med beslut 2013/488/EU för att säkra en likvärdig nivå på skyddet av sådana uppgifter.
Artikel 68
Utvärdering och översyn
1.
Senast den 1 maj 2022 och vart femte år därefter ska kommissionen säkerställa att det genomförs en utvärdering,
för att i synnerhet granska effekterna, ändamålsenligheten och effektiviteten i Europols arbete samt dess arbetsmetoder.
Utvärderingen kan särskilt omfatta eventuella behov av att ändra Europols struktur, funktionssätt, verksamhetsområde
och uppgifter samt de finansiella följderna av sådana ändringar.
2.
Kommissionen ska översända utvärderingsrapporten till styrelsen. Styrelsen ska lämna sina synpunkter på utvärde
ringsrapporten senast tre månader efter dagen för mottagandet. Kommissionen ska därefter översända den slutliga utvär
deringsrapporten tillsammans med kommissionens slutsatser, och med styrelsens synpunkter i en bilaga, till Europapar
lamentet, rådet, de nationella parlamenten och styrelsen. I de fall detta är lämpligt, ska de huvudsakliga resultaten av ut
värderingsrapporten offentliggöras.
Artikel 69
Administrativ undersökning
Europols verksamhet ska vara föremål för undersökningar av Europeiska ombudsmannen i enlighet med artikel 228 i
EUF-fördraget.
24.5.2016
L 135/104
Europeiska unionens officiella tidning
SV
(
1
) Rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som
kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter (EGT L
292, 15.11.1996, s. 2).
198
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
Artikel 70
Säte
De nödvändiga bestämmelserna om Europols lokaler i Konungariket Nederländerna och de anläggningar som
Konungariket Nederländerna ska ställa till Europols förfogande samt de särskilda regler som där ska tillämpas för den
verkställande direktören, styrelseledamöterna, Europols personal och deras familjemedlemmar ska fastställas i en
överenskommelse om säte mellan Europol och Konungariket Nederländerna i enlighet med protokoll nr 6.
KAPITEL XII
ÖvergÅngsbestÄmmelser
Artikel 71
Rättsligt övertagande
1.
Europol, som inrättas genom denna förordning, ska vara rättslig efterträdare vad gäller alla avtal, alla skulder och
all egendom som förvärvades av Europol såsom den inrättades genom beslut 2009/371/RIF.
2.
Denna förordning påverkar inte den rättsliga verkan av avtal som ingicks av Europol såsom den inrättades genom
beslut 2009/371/RIF före den 13 juni 2016 eller avtal som ingicks av Europol såsom den inrättades genom Europolkon
ventionen före den 1 januari 2010.
Artikel 72
Övergångsbestämmelser om styrelsen
1.
Mandatperioden för ledamöterna i styrelsen, såsom den inrättades enligt artikel 37 i beslut 2009/371/RIF, ska löpa
ut den 1 maj 2017.
2.
Under perioden från den 13 juni 2016 till och med den 1 maj 2017 ska styrelsen såsom den inrättades enligt
artikel 37 i beslut 2009/371/RIF
a) utföra de styrelseuppgifter i enlighet med artikel 11 i denna förordning,
b) förbereda antagandet av bestämmelserna om tillämpning av förordning (EG) nr 1049/2001 på Europolhandlingar,
som avses i artikel 65.2 i den här förordningen samt de regler som avses i artikel 67 i den här förordningen,
c) utarbeta övriga bestämmelser som krävs för tillämpningen av denna förordning, i synnerhet bestämmelser med
anledning av kapitel IV, och
d) se över de interna bestämmelser och åtgärder som har antagits av styrelsen på grundval av beslut 2009/371/RIF för
att ge styrelsen såsom den inrättats enligt artikel 10 i denna förordning möjlighet att fatta det beslut som avses i
artikel 76 i denna förordning.
24.5.2016
L 135/105
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
199
3.
Efter den 13 juni 2016 ska kommissionen utan dröjsmål vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att styrelsen
såsom den inrättas i enlighet med artikel 10 inleder sitt arbete den 1 maj 2017.
4.
Senast den 14 december 2016 ska medlemsstaterna meddela kommissionen namnen på de personer som de har
utsett till ledamot och suppleant i styrelsen i enlighet med artikel 10.
5.
Den styrelse som inrättas i enlighet med artikel 10 ska hålla sitt första sammanträde den 1 maj 2017. Styrelsen ska
därvid vid behov fatta beslut enligt artikel 76.
Artikel 73
Övergångsbestämmelser om den verkställande direktören, de biträdande direktörerna och personalen
1.
Europols direktör som har utsetts på grundval av artikel 38 i beslut 2009/371/RIF ska för sin återstående
mandatperiod fungera som verkställande direktör enligt artikel 16 i denna förordning. De övriga villkoren i
anställningsavtalet ska förbli oförändrade. Om mandatperioden löper ut mellan den 13 juni 2016 och den 1 maj 2017
ska den automatiskt förlängas fram till den 1 maj 2018.
2.
Om den direktör som utsetts på grundval av artikel 38 i beslut 2009/371/RIF inte vill eller kan handla i enlighet
med punkt 1 i den här artikeln, ska styrelsen tillförordna en verkställande direktör som ska utöva dennes befogenheter
för en period på högst 18 månader, i avvaktan på det utnämningsförfarande som föreskrivs i artikel 54.2 i denna
förordning.
3.
Punkterna 1 och 2 i den här artikeln ska tillämpas på de biträdande direktörer som har utsetts enligt artikel 38 i
beslut 2009/371/RIF.
4.
I enlighet med anställningsvillkoren för övriga anställda ska den myndighet som avses i artikel 6 första stycket däri
erbjuda tillsvidareanställning som tillfälligt anställd eller kontraktsanställd till personer som den 1 maj 2017 är tillsvida
reanställda som lokalt anställda enligt ett avtal som har ingåtts av Europol såsom det inrättades genom Europolkon
ventionen. Anställningserbjudandet ska grundas på de uppgifter som den anställde skall utföra som tillfälligt anställd
eller kontraktsanställd. Det berörda avtalet ska börja gälla senast den 1 maj 2018. Anställda som inte antar det
erbjudande som avses i denna punkt får behålla sitt avtalsförhållande med Europol enligt artikel 53.1.
Artikel 74
Övergångsbestämmelser för budgeten
Förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för de budgetar som har fastställts på grundval av artikel 42 i beslut
2009/371/RIF ska genomföras i enlighet med bestämmelserna i artikel 43 däri.
KAPITEL XIII
slutbestÄmmelser
Artikel 75
Ersättande och upphävande
1.
Besluten 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF ersätts härmed för de
medlemsstater som är bundna av denna förordning med verkan från och med den 1 maj 2017.
24.5.2016
L 135/106
Europeiska unionens officiella tidning
SV
200
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
Besluten 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF ska därför upphöra att gälla
med verkan från och med den 1 maj 2017.
2.
För de medlemsstater som är bundna av denna förordning ska hänvisningar till de beslut som avses i punkt 1
anses som hänvisningar till den här förordningen.
Artikel 76
Fortsatt tillämpning av interna bestämmelser antagna av styrelsen
Interna bestämmelser och åtgärder som har antagits av styrelsen på grundval av beslut 2009/371/RIF ska förbli i kraft
efter den 1 maj 2017, om inte styrelsen beslutar annorlunda i samband med tillämpningen av denna förordning.
Artikel 77
Ikraftträdande och tillämpning
1.
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens
officiella tidning.
2.
Den ska tillämpas från och med den 1 maj 2017.
Artiklarna 71, 72 och 73 ska dock tillämpas från och med den 13 juni 2016.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet
med fördragen.
Utfärdad i Strasbourg den 11 maj 2016.
På Europaparlamentets vägnar
M. SCHULZ
Ordförande
På rådets vägnar
J.A. HENNIS-PLASSCHAERT
Ordförande
24.5.2016
L 135/107
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
201
bilaga i
fö²´¥£«®©®§ ö¶¥² ¤¥ ¦¯²¥² ¡¶ ¢²¯´´³¬©§¨¥´ ³¯ ¡¶³¥³ © ¡²´©«¥¬ SNQ
— Terrorism.
— Organiserad brottslighet.
— Narkotikahandel.
— Penningtvätt.
— Brottslighet som har samband med nukleära och radioaktiva ämnen.
— Illegal människosmuggling.
— Människohandel.
— Handel med stulna fordon.
— Mord och grov misshandel.
— Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
— Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.
— Rasism och främlingsfientlighet.
— Rån och grov stöld.
— Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.
— Svindleri och bedrägeri.
— Brott mot unionens finansiella intressen.
— Insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan.
— Beskyddarverksamhet och utpressning.
— Förfalskning och piratkopiering.
— Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.
— Penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel.
— It-brottslighet.
— Korruption.
— Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.
— Olaglig handel med hotade djurarter.
— Olaglig handel med hotade växtarter och växtsorter.
— Miljöbrott, däribland förorening från fartyg.
— Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.
— Sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande, inbegripet material med övergrepp mot barn och kontaktsökning med
barn i sexuellt syfte.
— Folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
24.5.2016
L 135/108
Europeiska unionens officiella tidning
SV
202
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
bilaga ii
A. Kategorier av personuppgifter och kategorier av registrerade vars uppgifter får samlas in och behandlas för sådan
samkörning som avses i artikel 18.2 a
1. Personuppgifter som samlas in och behandlas för samkörning ska avse
a) personer som, i enlighet med den berörda medlemsstatens nationella rätt, misstänks för att ha begått eller varit
delaktiga i ett brott som omfattas av Europols behörighet, eller som har dömts för ett sådant brott,
b) personer avseende vilka det i enlighet med den berörda medlemsstatens nationella rätt finns faktiska indikationer
på eller rimliga skäl att anta att de kommer att begå brott som omfattas av Europols behörighet.
2. Uppgifter om de personer som avses i punkt 1 får endast innehålla följande typer av personuppgifter:
a) Efternamn, namn som ogift, förnamn och i förekommande fall aliasnamn eller antagna namn.
b) Födelsedatum och födelseort.
c) Medborgarskap.
d) Kön.
e) Den berörda personens hemvist, yrke och vistelseort.
f) Personnummer, körkort, identitetshandlingar och passuppgifter.
g) Vid behov, andra kännetecken som möjliggör identifiering, särskilt speciella objektiva och bestående fysiska
kännetecken, t.ex. fingeravtrycksuppgifter och DNA-profil (upprättad utifrån den icke-kodande delen av DNA).
3. Förutom de upplysningar som avses i punkt 2 får följande typer av uppgifter om de personer som avses i punkt 1
samlas in och behandlas:
a) Brott, påstådda brott och uppgift om när och var och hur de har (påstås ha) begåtts.
b) De medel som har använts eller kan ha använts för att begå de brottsliga gärningarna, inbegripet information
om juridiska personer.
c) De avdelningar som handlägger ärendet och deras aktbeteckningar.
d) Misstanke om tillhörighet till en kriminell organisation.
e) Fällande domar, om de rör brott som omfattas av Europols behörighet.
f) Den part som för in uppgifterna.
Dessa uppgifter får lämnas ut till Europol även om de ännu inte hänvisar till personer.
4. Ytterligare information om de personer som avses i punkt 1 som finns hos Europol eller de nationella enheterna får
på begäran överlämnas till varje nationell enhet eller till Europol. De nationella enheterna ska göra detta med
iakttagande av sin nationella rätt.
5. Om ett förfarande som har inletts mot den berörda personen slutgiltigt läggs ned, eller om denne slutgiltigt
frikänns, ska de uppgifter som rör det mål där någotdera beslutet har fattats utplånas.
24.5.2016
L 135/109
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
203
B. Kategorier av personuppgifter och kategorier av registrerade vars uppgifter får samlas in och behandlas för analyser
av strategisk eller tematisk karaktär, operativa analyser eller för att underlätta informationsutbyte som avses i artikel
18.2 b, c och d
1. Personuppgifter som samlas in och behandlas för analyser av strategisk eller tematisk karaktär, operativa analyser
eller för att underlätta informationsutbyte mellan medlemsstaterna, Europol, andra unionsorgan, tredjeland och
internationella organisationer får avse följande:
a) personer som, i enlighet med den berörda medlemsstatens nationella rätt, misstänks för att ha begått eller varit
delaktiga i ett brott som omfattas av Europols behörighet eller som har dömts för ett sådant brott,
b) personer avseende vilka det i enlighet med den berörda medlemsstatens nationella rätt finns faktiska indikationer
på eller rimliga skäl att anta att de kommer att begå brott som omfattas av Europols behörighet.
c) Personer som kan kallas att vittna i utredningar om de aktuella brotten eller i efterföljande straffrättsliga
förfaranden.
d) Personer som har varit offer för något av de aktuella brotten eller avseende vilka det finns vissa omständigheter
som ger anledning att anta att de skulle kunna bli offer för ett sådant brott.
e) Kontakter eller medhjälpare.
f) Personer som kan lämna uppgifter om de aktuella brotten.
2. Följande kategorier av personuppgifter, inklusive därtill hörande administrativa uppgifter, får behandlas för de
personkategorier som avses i punkt 1 a och b:
a) Närmare uppgifter om personen:
i) Nuvarande och tidigare efternamn.
ii) Nuvarande och tidigare förnamn.
iii) Namn som ogift.
iv) Faderns namn (när detta krävs för identifiering).
v) Moderns namn (när detta krävs för identifiering).
vi) Kön.
vii) Födelsedatum.
viii) Födelseort.
ix) Medborgarskap.
x) Civilstånd.
xi) Alias.
xii) Tillnamn/öknamn.
xiii) Antaget eller falskt namn.
xiv) Nuvarande och tidigare vistelse- och/eller bosättningsort.
b) Fysisk beskrivning:
i) Fysisk beskrivning.
ii) Särskilda kännetecken (märken, ärr, tatueringar eller liknande).
24.5.2016
L 135/110
Europeiska unionens officiella tidning
SV
204
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
c) Identifieringssätt:
i) Identitetshandling eller körkort.
ii) Nationellt identitetskort eller passnummer.
iii) Nationella identifieringsnummer eller socialförsäkringsnummer i förekommande fall.
iv) Bilder eller annan information om utseendet.
v) Kriminaltekniska hjälpmedel för identifiering, såsom fingeravtryck, DNA-profil (upprättad utifrån den icke-
kodande delen av DNA), röstprofil, blodgrupp, tandkort.
d) Sysselsättning och färdigheter:
i) Nuvarande anställning och sysselsättning.
ii) Tidigare anställning och sysselsättning.
iii) Utbildning (skola/universitet/yrkesutbildning).
iv) Meriter.
v) Färdigheter och andra kunskapsområden (språk/övrigt).
e) Ekonomiska och finansiella uppgifter:
i) Ekonomiska uppgifter (bankkonton och koder, kreditkort etc.).
ii) Kontanter.
iii) Aktier/övriga tillgångar.
iv) Uppgifter om fast egendom.
v) Anknytning till företag.
vi) Kontakter med bank- och kreditväsendet.
vii) Skattesituation.
viii) Övriga uppgifter som visar hur en person hanterar sin finansiella situation.
f) Uppgifter om beteende:
i) Livsstil (exempelvis om någon lever över sina tillgångar) och vanor.
ii) Rörelser.
iii) Platser där personen ofta vistas.
iv) Vapen eller andra farliga föremål.
v) Riskbedömning.
vi) Särskilda risker såsom flyktbenägenhet, användning av dubbelagenter, förbindelser med brottsbekämpande
personal.
vii) Brottsrelaterade kännetecken och profiler.
viii) Drogmissbruk.
g) Kontakter och medhjälpare, inbegripet typ och slag av kontakt eller förbindelser.
24.5.2016
L 135/111
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
205
h) Kommunikationsmedel som används, såsom telefon (stationär/mobil), fax, personsökare, e-post, postadress,
internetförbindelse(r).
i) Transportmedel som används, såsom fordon, båtar, luftfarkoster, inbegripet uppgifter som identifierar dessa
transportmedel (registreringsnummer).
j) Information om brottsligt beteende:
i) Tidigare fällande domar.
ii) Misstänkt delaktighet i brottslig verksamhet.
iii) Tillvägagångssätt.
iv) Hjälpmedel som använts eller kan komma att användas för att förbereda och/eller begå brott.
v) Medlem i kriminella grupper/organisationer och ställning i gruppen/organisationen.
vi) Roll i den kriminella organisationen.
vii) Den brottsliga verksamhetens geografiska räckvidd.
viii) Material som samlats in under en utredning, såsom videoupptagningar och foton.
k) Hänvisning till övriga informationssystem där uppgifter om personen finns lagrade:
i) Europol.
ii) Polis- och tullmyndigheter.
iii) Andra brottsbekämpande byråer.
iv) Internationella organisationer.
v) Offentliga organ.
vi) Privata organisationer.
l) Uppgifter om juridiska personer som har samband med de uppgifter som avses under e och j:
i) Angivande av den juridiska personen.
ii) Etableringsort.
iii) Dag för bildande och säte.
iv) Organisationsnummer.
v) Associationsform.
vi) Kapital.
vii) Verksamhetsområde.
viii) Nationella och internationella dotterbolag.
ix) Styrelseledamöter.
x) Bankförbindelser.
3. Kontakter och medhjälpare enligt punkt 1 e avser personer genom vilka det finns tillräcklig anledning att anta att
uppgifter som rör de personer som avses i punkt 1 a och b i denna bilaga av betydelse för analysen kan erhållas,
under förutsättning att de inte ingår i någon av de personkategorier som avses i punkt 1 a, b, c, d eller f. Kontakter
avser personer som har sporadisk kontakt med de personer som avses i punkt 1 a och b. Medhjälpare avser
personer som har regelbunden kontakt med de personer som avses i punkt 1 a och b.
24.5.2016
L 135/112
Europeiska unionens officiella tidning
SV
206
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
För kontakter och medhjälpare får uppgifter som avses i punkt 2 lagras vid behov, om det finns anledning att anta
att dessa uppgifter krävs för analysen av dessa personers roll som personer som avses i punkt 1 a och b. Härvid ska
följande iakttas:
a) En sådan anknytning ska utredas så snart som möjligt.
b) Uppgifterna som anges i punkt 2 ska utplånas utan dröjsmål om antagandet att det föreligger en anknytning
visar sig vara ogrundat.
c) Alla uppgifter som anges i punkt 2 får lagras om kontakterna och medhjälparna misstänks ha begått ett brott
som omfattas av Europols mål eller har dömts för att ha begått ett sådant brott eller om det finns faktiska
indikationer på eller rimliga skäl enligt den berörda medlemsstatens nationella rätt att tro att de kommer att
begå sådana brott.
d) Uppgifterna som anges i punkt 2 om kontakter och kontakters medhjälpare samt uppgifter om medhjälpares
kontakter och medhjälpares medhjälpare får inte lagras, med undantag av uppgifter som rör typen och arten av
deras kontakter eller förbindelser med de personer som avses i punkt 1 a och b.
e) Om det inte är möjligt att nå ett klargörande enligt föregående led, ska detta beaktas när beslut fattas om
behovet av att lagra uppgifter för vidare analys och i vilken utsträckning.
4. För en person, som avses i punkt 1 d, som har varit offer för något av de aktuella brotten eller för vilken det på
grund av vissa omständigheter finns anledning att anta att de skulle kunna bli offer för ett sådant brott, får sådana
uppgifter som avses i punkt 2 a–c iii samt följande kategorier av uppgifter lagras:
a) Uppgifter för identifiering av offret.
b) Anledningen till att personen i fråga utsatts för brottet.
c) Skada (fysisk/ekonomisk/psykisk/övrig).
d) Om anonymitetsskydd ska garanteras.
e) Om deltagande i domstolsförhandlingar är möjligt.
f) Brottsrelaterade uppgifter från eller genom de personer som avses i punkt 1 d, inbegripet, när det är nödvändigt,
uppgifter om deras anknytning till andra personer, för att identifiera de personer som avses i punkt 1 a och b.
Övriga uppgifter som anges i punkt 2 får lagras vid behov om det finns anledning att anta att de krävs för analysen
av dessa personer i deras egenskap av offer eller möjliga offer.
Uppgifter som inte krävs för vidare analys ska utplånas.
5. För personer enligt punkt 1 c som kan kallas att vittna i utredningar av de aktuella brotten eller i efterföljande
straffrättsliga förfaranden, får sådana uppgifter som avses i punkt 2 a-c iii samt uppgiftskategorier som
överensstämmer med följande kriterier lagras:
a) Brottsrelaterade uppgifter från sådana personer, inbegripet uppgifter om deras anknytning till andra personer
som ingår i analysregistret.
b) Om anonymitetsskydd ska garanteras.
c) Om beskydd ska garanteras och av vem.
d) Ny identitet.
e) Om deltagande i domstolsförhandlingar är möjligt.
Övriga uppgifter som anges i punkt 2 får lagras vid behov, om det finns anledning att anta att de krävs för analysen
av dessa personers roll som vittnen.
Uppgifter som inte krävs för vidare analys ska utplånas.
24.5.2016
L 135/113
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Prop. 2016/17:139
Bilaga 6
207
6. För de personer enligt punkt 1 f som kan lämna upplysningar om de aktuella brotten, får de uppgifter som avses i
punkt 2 a–c iii i denna bilaga samt uppgiftskategorier som överensstämmer med följande kriterier lagras:
a) Kodade personuppgifter.
b) Typ av uppgifter som lämnats.
c) Om anonymitetsskydd ska garanteras.
d) Om beskydd ska garanteras och av vem.
e) Ny identitet.
f) Om deltagande i en domstolsförhandling är möjligt.
g) Negativa erfarenheter.
h) Belöningar (ekonomiska/förmåner).
Övriga uppgifter som anges i punkt 2 får lagras vid behov, om det finns anledning att anta att de krävs för analysen
av dessa personers roll som vittnen.
Uppgifter som inte krävs för vidare analys ska utplånas.
7. Om det vid någon tidpunkt under en pågående analys på grundval av starka och bekräftande indikationer framgår
att en person bör hänföras till en annan personkategori enligt denna bilaga än den i vilken personen ursprungligen
placerades, får Europol endast behandla sådana uppgifter om personen som är tillåtna inom den nya kategorin och
alla andra uppgifter ska utplånas.
Om det enligt sådana indikationer framgår att en person bör hänföras till två eller flera olika kategorier enligt
denna bilaga, får alla uppgifter som är tillåtna inom dessa kategorier behandlas av Europol.
24.5.2016
L 135/114
Europeiska unionens officiella tidning
SV
Sammanfattning av promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater (Ds 2016:13)
I promemorian föreslås nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater. Förslaget bygger på rådets beslut 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, det s.k. Prümrådsbeslutet, och rådets beslut samma år om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper, det s.k. Atlasrådsbeslutet.
Enligt Prümrådsbeslutet får medlemsstaternas myndigheter genomföra gemensamma insatser där tjänstemän från en stat deltar i insatser på en annan stats territorium samt begära bistånd av varandra vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Enligt Atlasrådsbeslutet får en medlemsstat begära bistånd av en särskild insatsgrupp i en annan medlemsstat för att hantera en krissituation. Det senare biståndet kan bl.a. bestå av genomförande av operationer.
Promemorians förslag innebär att regeringen och Polismyndigheten ska få ta initiativ till gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och begära bistånd enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet.
Ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska för att få genomföras behövas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Ett samarbete enligt Atlasrådsbeslutet ska för att få genomföras behövas för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen om straff för terroristbrott.
Samarbete enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet ska kunna ske med stater som tillämpar respektive rådsbeslut. Innan ett samarbete påbörjas ska en överenskommelse om vilket samarbete som ska ske träffas med en behörig myndighet i samarbetsstaten. För att utländska tjänstemän ska få delta i samarbeten enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet i Sverige ska tjänstemännen vara lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet respektive ingå i en samverkande insatsgrupp. Tjänstemännen ska stå under Polismyndighetens ledning.
Utländska tjänstemän ska enligt förslaget kunna ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och operationer med särskilda insatsgrupper enligt Atlasrådsbeslutet. Som villkor ska gälla att tjänstemännen betraktas som polismän respektive har polisiära befogenheter i sina hemstater. De befogenheter som ska kunna överlåtas är svenska polismäns befogenheter enligt polislagen och, i viss utsträckning, rättegångsbalken. Utländska tjänstemän som getts polisiära befogenheter ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som svenska polismän. Andra utländska tjänstemän ska få använda vapen och liknande utrustning bara i nödvärnssituationer.
I promemorian behandlas även vad som ska gälla för utländska tjänstemän beträffande t.ex. straff och skadestånd och vid in och utförsel av vapen. Dessutom övervägs frågor som aktualiseras av svenska
tjänstemäns deltagande i samarbeten enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet utomlands.
Promemorians förslag innebär omfattande förändringar i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Därför föreslås en ny lag för det internationella polisiära samarbetet.
Europols verksamhet regleras i ett rådsbeslut från 2009. Under våren 2016 är det tänkt att rådsbeslutet ska ersättas av en förordning. Promemorian innehåller de förslag till lagändringar som krävs med anledning av att förordningen träder i kraft
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen.
2 § I lagen finns bestämmelser om operativt samarbete i 2–5 kap. och om uppgiftsutbyte i 6–10 kap.
Uttryck i lagen 3 § I lagen avses med
– Schengensamarbetet: samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen,
– Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
– Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
– Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
– Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
– referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den icke-kodifierande delen av personens dna,
– CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
– VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och
– avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet.
2 kap. Schengensamarbetet
Gränsöverskridande övervakning 1 § Om det i en stat som deltar i Schengensamarbetet pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får en påbörjad övervakning fortsätta även beträffande någon annan än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman.
2 § Övervakningen av en misstänkt gärningsman får fortsätta utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen
– mord, – dråp, – grovt sexualbrott, – mordbrand, – penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel, – grov stöld, – grovt häleri, – penningtvätt, – grovt bedrägeri, – utpressning, – människorov och tagande av gisslan, – olaglig människohandel, – människosmuggling, – olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, – brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen, – ödeläggelse genom användande av sprängämnen, – olaglig transport av giftigt och skadligt avfall, – olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, – sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott, och
– terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.
För att övervakningen ska få fortsätta utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av gränsen i samband med övervakningen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
3 § Övervakning enligt 1 eller 2 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning enligt 2 § ska även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande 4 § Om en person i en stat som deltar i Schengensamarbetet har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
5 § Förföljandet får fortsätta utan föregående samtycke om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen ska anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
6 § Förföljande enligt 4 eller 5 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Behöriga tjänstemän 7 § Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska polismän eller andra utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen.
Befogenheter 8 § Om utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande begär det, ska svenska polismän omhänderta den flyende.
De utländska tjänstemännen får stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera den flyende.
9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det kan ske överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.
10 § En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av
Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. 3 kap. 15 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta föremål i beslag som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
11 § Utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande övervakning eller förföljande får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer. De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är tillgängliga för allmänheten.
Föreskrifter 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om
Schengensamarbetet.
3 kap. Samarbete i Öresundsregionen
Gränsöverskridande förföljande 1 § Danska polismän får fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande över en landgräns in på svenskt territorium om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning i färd med att begå en gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. De får även fortsätta ett förföljande av en person som har avvikit från ett frihetsberövande på grund av brott eller från ett annat slags frihetsberövande, i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Ett förföljande ska ske på de villkor som i övrigt framgår av 2 kap. 4–6 §§.
Danska polismän får på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av Polismyndigheten.
Vid ett förföljande enligt denna paragraf har danska polismän de befogenheter och den rätt att använda tjänstevapen som framgår av 2 kap. 8, 9 och 11 §§.
Vissa ingripanden på Öresundsförbindelsen 2 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Vid ett sådant ingripande får de bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, ska Polismyndigheten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills Polismyndigheten övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas.
Föreskrifter 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om samarbetet i Öresundsregionen.
4 kap. Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Samarbete enligt Prümrådsbeslutet 1 § Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet begära stöd för att genomföra gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet även begära bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning eller utsända tjänstemän.
2 § Samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska behövas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Om ett samarbete innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige ska det genomföras för ett särskilt syfte och vara avgränsat i tid och rum.
3 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och är anställda vid en samverkande myndighet. De ska stå under ledning av Polismyndigheten.
Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet 4 § Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Atlasrådsbeslutet begära bistånd av en särskild insatsgrupp enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning, expertis eller genomförande av operationer.
5 § Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet ska behövas för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Om ett samarbete innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige ska det genomföras för ett särskilt syfte och vara avgränsat i tid och rum.
6 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och ingår i en samverkande särskild insatsgrupp. De ska stå under ledning av Polismyndigheten.
Överenskommelser om samarbete 7 § Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska regeringen eller Polismyndigheten ingå en skriftlig överenskommelse om samarbetet med en behörig myndighet i den andra staten.
Om samarbetet innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige ska överenskommelsen ange
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
3. vilket stöd eller bistånd den utländska myndigheten ska ge,
4. hur ledning ska utövas,
5. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Befogenheter 8 § Genom en överenskommelse enligt 7 § får utländska polismän som deltar i gemensamma insatser samt utländska tjänstemän som deltar i operationer med särskilda insatsgrupper och har polisiära befogenheter i sina hemstater ges de befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen (1984:387).
Tjänstemännen får även ges de befogenheter som en svensk polisman har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Användning av vapen 9 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 8 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän som deltar i samarbeten enligt Prümrådsbeslutet eller
Atlasrådsbeslutet får bara använda tjänstevapen och annan liknande utrustning i nödvärnssituationer. Tjänstevapnen och utrustningen ska motsvara vad svenska polismän använder.
Föreskrifter 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
5 kap. Gemensamma bestämmelser för operativt samarbete
Skyldigheter 1 § Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. De ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Straffrättsligt ansvar och skydd 2 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap.1, 2 och 4 §§brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt denna lag ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd 3 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt denna lag, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten ska dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
4 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller övervakning. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete i Öresundsregionen eller i samband med samarbete enligt
Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet.
6 kap. Allmänna bestämmelser om uppgiftsutbyte
Förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling 1 §Polisdatalagen (2010:361) gäller för polisens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till denna.
Lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet gäller för Tullverkets behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till denna.
Kustbevakningsdatalagen (2012:145) gäller för Kustbevakningens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till denna.
2 § I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom
Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem. Om det i de författningar som anges i första stycket finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen. Detta gäller dock inte vid behandling av personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av Prümrådsbeslutet, CBE-direktivet eller VIS-rådsbeslutet.
Villkor om användningsbegränsningar 3 § Om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, för att utreda brott eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation.
Första stycket ska gälla oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
4 § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Rättelse och skadestånd 5 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
7 kap. Uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet
Utbyte av dna-profiler 1 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Efter överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade dna-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller endast de register över dna-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361).
2 § Vid en förundersökning eller annan utredning som handläggs enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats dnaregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i de svenska registren över dna-profiler.
Efter överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får det svenska kontaktstället, i syfte att utreda brott, göra en automatisk jämförelse mellan dna-profiler i spårregistret och referensuppgifter i den andra statens dna-register.
Utbyte av fingeravtryck 3 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
4 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller att utreda brott får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fingeravtrycksregister.
Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Utbyte av fordonsuppgifter 5 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt
Prümrådsbeslutet till uppgifter i vägtrafikregistret.
6 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller att utreda brott eller för att upprätthålla allmän säkerhet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid
sökning får endast ett fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Föreskrifter 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om behandling av personuppgifter vid uppgiftsutbyte enligt
Prümrådsbeslutet.
8 kap. Uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet
1 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt CBEdirektivet till uppgifter i vägtrafikregistret.
2 § I syfte att utreda ett sådant trafiksäkerhetsrelaterat brott som omfattas av artikel 2 i CBE-direktivet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet.
9 kap. Tillgång till uppgifter enligt VIS-rådsbeslutet
1 § På begäran av behöriga myndigheter får den centrala åtkomstpunkten genom direktåtkomst söka uppgifter i informationssystemet för viseringar (VIS), om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av definitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet.
Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i första stycket.
2 § Vid sökning i VIS får endast följande uppgifter användas som sökbegrepp:
1. nuvarande och tidigare efternamn, förnamn, kön, födelsedatum, födelseort och födelseland,
2. nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid födseln,
3. resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet, dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
4. huvuddestination och den planerade vistelsens varaktighet,
5. syftet med resan,
6. planerad ankomst- och avresedag,
7. planerad gränsövergång för första inresa eller transiteringsväg,
8. bostad,
9. fingeravtryck, 10. typ av visering och viseringsmärkets nummer, och 11. den person som bjudit in eller åtagit sig att stå för sökandens levnadskostnader under vistelsen.
3 § Personuppgifter som har hämtats från VIS får behandlas för det ändamål som uppgifterna hämtades för. De får också behandlas för att utreda eller beivra brott i det enskilda fall som sökningen avsåg.
4 § Det är förbjudet att till tredjeland eller en internationell organisation överföra eller göra tillgängliga sådana personuppgifter som har hämtats från VIS och som har lagts in i systemet av en annan stat.
Detta är dock tillåtet i brådskande fall om
1. de villkor för sökning som anges i 1 § andra stycket är uppfyllda,
2. det är förenligt med svenska intressen att uppgifterna lämnas ut,
3. den stat som har lagt in uppgifterna i systemet samtycker till det, och
4. förutsättningarna i 33 och 34 §§personuppgiftslagen (1998:204) är uppfyllda.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om tillgång till uppgifter enligt VIS-rådsbeslutet.
10 kap. Uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA
1 § Vid samarbete enligt avtalet med USA får ett amerikanskt kontaktställe trots 33 § personuppgiftslagen (1998:204) medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.
Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om samarbete enligt avtalet med USA.
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
2. Genom lagen upphävs lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap.3 och 5 §§brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §1
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter i en annan stat enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen
1 Senaste lydelse 2014:407.
(2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
5 §2
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen har bemyndigat, har meddelat förordnande om det.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter i en annan stat enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon
2 Senaste lydelse 2010:636.
av nämnda stater, eller av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Bilaga
2
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ Fysiska personer ------------------------------------------------------------------------- 52. Europol
Europols direktör, biträdande direktörer och personal
Rådets beslut av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol)
-------------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ Fysiska personer ------------------------------------------------------------------------- 52. – – – -------------------------------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
1 Lagen omtryckt 1994:717. 2 Senaste lydelse 2015:340.
Förslag till lag om ändring i lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet
Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §1
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem. Om det i de författningar som anges i första och andra styckena finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
1 Senaste lydelse 2013:338.
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
2 §1
Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,
2. lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8. lagen (1998:620) om belastningsregister,
9. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10. lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, och
12. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
1 Senaste lydelse 2015:917.
Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § polisdatalagen (2010:361) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §1
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
1 Senaste lydelse 2014:597.
Förslag till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § kustbevakningsdatalagen (2012:145) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som rör:
1. brottsbekämpning,
2. övrig sjöövervakning,
3. räddningstjänst,
4. samordning av civila behov av sjöövervakning och förmedling av civil sjöinformation, och
5. internationellt samarbete. Lagen gäller emellertid endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
Förslag till lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån
Härigenom föreskrivs att lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphöra att gälla vid utgången av april 2017.
Förteckning över remissinstanserna
1. Riksdagens ombudsmän
2. Hovrätten för Övre Norrland
3. Malmö tingsrätt
4. Östersunds tingsrätt
5. Kammarrätten i Göteborg
6. Förvaltningsrätten i Luleå
7. Justitiekanslern
8. Åklagarmyndigheten
9. Ekobrottsmyndigheten 10. Polismyndigheten 11. Säkerhetspolisen 12. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden 13. Brottsförebyggande rådet 14. Datainspektionen 15. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 16. Kustbevakningen 17. Försvarsmakten 18. Skatteverket 19. Tullverket 20. Inspektionen för strategiska produkter 21. Uppsala universitet, Juridiska fakulteten 22. Diskrimineringsombudsmannen 23. Arbetsmiljöverket 24. Arbetsgivarverket 25. Sveriges advokatsamfund 26. Offentliganställdas förhandlingsråd (OFR/S, P, O) 27. Seko, Service- och kommunikationsfacket 28. Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco-S) 29. Tull-Kust 30. Amnesty International Sverige 31. Civil Rights Defenders 32. Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen
Sammanfattning av den kompletterande promemorian (Ju2016/08292)
Promemorian innehåller förslag till ändringar av förslagen i promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater (Ds 2016:13). Enligt förslagen i Ds 2016:13 ska Polismyndigheten kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet. Förslagen i denna promemoria innebär att även Säkerhetspolisen ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt rådsbesluten.
Den kompletterande promemorians lagförslag
Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete
Lydelse enligt Ds 2016:13 Föreslagen lydelse
4 kap.
1 §
Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet begära stöd för att genomföra gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet begära stöd för att genomföra gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet även begära bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning eller utsända tjänstemän.
3 §
Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och är anställda vid en samverkande myndighet. De ska stå under ledning av Polismyndigheten.
Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och är anställda vid en samverkande myndighet. De ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
4 §
Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Atlasrådsbeslutet begära bistånd av en särskild insatsgrupp enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning, expertis eller genomförande av operationer.
Regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Atlasrådsbeslutet begära bistånd av en särskild insatsgrupp enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning, expertis eller genomförande av operationer.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan de begär bistånd. Om situationen är så brådskande att samråd inte kan ske ska den myndighet som begär bistånd i stället underrätta den andra myndigheten om det.
6 §
Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och ingår i en samverkande särskild insatsgrupp. De ska stå under ledning av Polismyndigheten.
Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och ingår i en samverkande särskild insatsgrupp. De ska stå under ledning av Polismyndigheten eller
Säkerhetspolisen.
7 §
Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska regeringen eller Polismyndigheten ingå en skriftlig överenskommelse om samarbetet med en behörig myndighet i den andra staten.
Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ingå en skriftlig överenskommelse om samarbetet med en behörig myndighet i den andra staten.
Om samarbetet innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige ska överenskommelsen ange
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
3. vilket stöd eller bistånd den utländska myndigheten ska ge,
4. hur ledning ska utövas,
5. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Förteckning över remissinstanserna
1. Riksdagens ombudsmän
2. Polismyndigheten
3. Säkerhetspolisen
4. Arbetsgivarverket
5. Sveriges advokatsamfund
6. Offentliganställdas förhandlingsråd (OFR/S, P, O)
7. Seko, Service- och kommunikationsfacket
8. Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco-S)
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde och innehåll 1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen.
2 § Lagen innehåller bestämmelser om operativt samarbete (2–5 kap.) och uppgiftsutbyte (6–10 kap.).
Uttryck i lagen 3 § I lagen avses med
– Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
– avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
– Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark,
– Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
– Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
– referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den ickekodifierande delen av personens dna,
– CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
– VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och
– avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet.
2 kap. Operativt samarbete enligt Schengenkonventionen
Gränsöverskridande övervakning 1 § Om det i en stat som deltar i samarbetet enligt avdelning III i
Schengenkonventionen pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får en påbörjad övervakning fortsätta även beträffande någon annan än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman.
2 § Övervakningen av en misstänkt gärningsman får fortsätta utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen
– mord, – dråp, – grovt sexualbrott, – mordbrand, – penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel, – grov stöld, – grovt häleri, – penningtvätt, – grovt bedrägeri, – utpressning, – människorov och tagande av gisslan, – olaglig människohandel, – människosmuggling, – olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, – brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen, – ödeläggelse genom användande av sprängämnen, – olaglig transport av giftigt och skadligt avfall, – olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, – sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott, och
– terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.
För att övervakningen ska få fortsätta krävs också att överskridandet av gränsen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
3 § Övervakning enligt 1 eller 2 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning enligt 2 § ska även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande 4 § Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar ett frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landsgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
5 § Förföljandet får fortsätta utan föregående samtycke om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen ska anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
6 § Förföljande enligt 4 eller 5 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Behöriga tjänstemän 7 § Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska polismän och andra utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen.
Befogenheter 8 § Om utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande begär det, ska svenska polismän omhänderta den flyende.
De utländska tjänstemännen får stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera honom eller henne.
9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel. Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.
10 § En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av
Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. 3 kap. 15 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Användning av vapen 11 § Utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande övervakning eller förföljande får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer. De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är tillgängliga för allmänheten.
Behöriga svenska myndigheter 12 § Polismyndigheten beslutar om gränsöverskridande övervakning och förföljande in på svenskt territorium. Säkerhetspolisen får besluta om gränsöverskridande övervakning inom den verksamhet som den bedriver.
Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får i ett enskilt fall överlämna ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen.
En framställning eller anmälan från en utländsk myndighet om gränsöverskridande övervakning in på svenskt territorium ska göras till Polismyndigheten. Om framställningen eller anmälan avser sådan övervakning inom den verksamhet som Säkerhetspolisen bedriver, får den i stället göras till Säkerhetspolisen.
Andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och den svenska myndighet som är berörd.
Föreskrifter 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Schengenkonventionen.
3 kap. Operativt samarbete enligt avtalet med Danmark
Gränsöverskridande förföljande 1 § Danska polismän får fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande över en landsgräns in på svenskt territorium, om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning i färd med att begå en gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. De får även fortsätta ett förföljande av en person som har avvikit från ett frihetsberövande på grund av brott eller, i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, ett annat frihetsberövande. Ett förföljande ska genomföras på de villkor som i övrigt framgår av 2 kap. 4–6 §§.
Danska polismän får på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av Polismyndigheten.
Vid ett förföljande enligt denna paragraf har danska polismän de befogenheter och den rätt att använda tjänstevapen som framgår av 2 kap. 8, 9 och 11 §§.
Vissa ingripanden på Öresundsförbindelsen 2 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Vid ett sådant ingripande får de bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, ska Polismyndigheten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills Polismyndigheten övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas.
Föreskrifter 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt avtalet med Danmark.
4 kap. Operativt samarbete enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet
Initiativ till samarbete enligt Prümrådsbeslutet 1 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet får inte lämnas av en särskild insatsgrupp. Det kan bestå av inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar.
2 § Regeringen och Polismyndigheten får vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet kan bestå av tjänstemän eller utrustning.
3 § Bistånd enligt artiklarna 17 och 18 i Prümrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Initiativ till samarbete enligt Atlasrådsbeslutet 4 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en särskild insatsgrupp i en annan stat enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
Biståndet ska lämnas till en svensk särskild insatsgrupp och kan bestå av utrustning, expertis eller genomförandet av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion.
5 § För att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska få begära bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet krävs att regeringen har lämnat sitt medgivande. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.
Regeringens medgivande behövs inte i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska i ett sådant fall omedelbart underrätta regeringen om att bistånd har begärts. Den myndighet som begärt biståndet ska även underrätta den andra myndigheten om det. Regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
6 § Bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Överlåtelser av förvaltningsuppgifter 7 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prüm- och
Atlasrådsbeslutet. Uppgifterna får i de fall som avses i 10 § innefatta myndighetsutövning.
Överenskommelser om samarbete 8 § Innan ett samarbete enligt Prüm- eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten.
Överenskommelsen får ingås av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad och reglera
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge,
3. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
4. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
5. hur ledning ska utövas,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Behöriga tjänstemän och ledning 9 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prüm- och
Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Tjänstemännen ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Befogenheter 10 § Utländska tjänstemän får ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. För att få ges sådana befogenheter ska tjänstemännen vara polismän respektive ha polisiära befogenheter i sina hemstater.
Tjänstemännen får ges de befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen (1984:387) och de befogenheter som en svensk polisman har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken. Vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska befogenheterna i regel utövas i närvaro av svenska polismän.
Användning av vapen 11 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 10 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän får bara använda tjänstevapen och annan liknande utrustning i nödvärnssituationer.
För att få användas ska utrustningen motsvara den utrustning svenska polismän använder.
Föreskrifter 12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet.
5 kap. Gemensamma bestämmelser för operativt samarbete enligt Schengenkonventionen, avtalet med Danmark samt Prüm- och Atlasrådsbeslutet
Skyldigheter 1 § Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. De ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Straffrättsligt skydd och ansvar 2 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap.1, 2 och 4 §§brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt denna lag ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd 3 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt denna lag, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skador som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och som den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig för om svensk lag varit tillämplig på dem.
Svenska staten ska dock inte ersätta skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
4 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande övervakning eller förföljande enligt Schengenkonventionen. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete enligt avtalet med Danmark samt Prüm- och Atlasrådsbeslutet.
6 kap. Allmänna bestämmelser om uppgiftsutbyte
Förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling 1 § Om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen gäller
– polisdatalagen (2010:361) för polisens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete,
– tullbrottsdatalagen (2017:000) för Tullverkets behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, och
– kustbevakningsdatalagen (2012:145) för Kustbevakningens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete.
2 § I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem. Om det i de författningar som anges i första stycket finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen. Detta gäller dock inte vid behandling av personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av Prümrådsbeslutet, CBE-direktivet eller VIS-rådsbeslutet.
Villkor om användningsbegränsningar 3 § Om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation.
Första stycket gäller oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
4 § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskildas rätt eller från allmän synpunkt.
Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
7 kap. Uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet
Utbyte av dna-profiler 1 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade dna-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Första och andra styckena gäller endast de register över dna-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361).
2 § Vid en förundersökning eller en annan utredning som handläggs enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats dna-register. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får det svenska kontaktstället, i syfte att utreda brott, göra en automatisk jämförelse mellan dna-profiler i spårregistret och referensuppgifter i den andra statens dna-register.
Utbyte av fingeravtryck 3 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
4 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fingeravtrycksregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Utbyte av fordonsuppgifter 5 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt
Prümrådsbeslutet till uppgifter i vägtrafikregistret.
6 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän säkerhet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Rättelse och skadestånd 7 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Föreskrifter 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet.
8 kap. Uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet
1 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt CBEdirektivet till uppgifter i vägtrafikregistret.
2 § I syfte att utreda ett sådant trafiksäkerhetsrelaterat brott som omfattas av artikel 2 i CBE-direktivet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet.
9 kap. Uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet
1 § På begäran av behöriga myndigheter får den centrala åtkomstpunkten genom direktåtkomst söka uppgifter i informationssystemet för viseringar (VIS), om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av definitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet.
Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i första stycket.
2 § Vid sökning i VIS får endast följande uppgifter användas som sökbegrepp:
1. nuvarande och tidigare efternamn, förnamn, kön, födelsedatum, födelseort och födelseland,
2. nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid födseln,
3. resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet, dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
4. huvuddestination och den planerade vistelsens varaktighet,
5. syftet med resan,
6. planerad ankomst och avresedag,
7. planerad gränsövergång för första inresa eller transiteringsväg,
8. bostad,
9. fingeravtryck, 10. typ av visering och viseringsmärkets nummer, och 11. den person som bjudit in eller åtagit sig att stå för sökandens levnadskostnader under vistelsen.
3 § Personuppgifter som har hämtats från VIS får behandlas för det ändamål som uppgifterna hämtades för. De får också behandlas för att utreda eller beivra brott i det enskilda fall som sökningen avsåg.
4 § Det är förbjudet att till tredjeland eller en internationell organisation överföra eller göra tillgängliga sådana personuppgifter som har hämtats från VIS och som har lagts in i systemet av en annan stat.
Detta är dock tillåtet i brådskande fall om
1. de villkor för sökning som anges i 1 § andra stycket är uppfyllda,
2. det är förenligt med svenska intressen att uppgifterna lämnas ut,
3. den stat som har lagt in uppgifterna i systemet samtycker till det, och
4. förutsättningarna i 33 och 34 §§personuppgiftslagen (1998:204) är uppfyllda.
5 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet.
10 kap. Uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA
1 § Vid samarbete enligt avtalet med USA får ett amerikanskt kontaktställe trots 33 § personuppgiftslagen (1998:204) medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.
Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA.
1. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2. Genom lagen upphävs lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
3. Genom lagen utgår lagen (2016:484) om ändring i lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap.3 och 5 §§brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §1
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som
1 Senaste lydelse 2014:407.
bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
5 §2
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har meddelat förordnande om det.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse.
2 Senaste lydelse 2010:636.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall1ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Bilaga
2
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ Fysiska personer ------------------------------------------------------------------------- 51. Europeiska universitetsinstitutet
Företrädare för de fördragsslutande staterna och deras rådgivare, företrädare för Europeiska gemenskaperna, personal vid institutet inklusive familjemedlemmar och andra personer som är knutna till institutet
Konventionen om grundandet av ett europeiskt universitetsinstitut av den 19 april 1972
52. Europol
Europols direktör, biträdande direktörer och personal
Rådets beslut av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol)
53. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Domstolens ledamöter, dess kanslichef och biträdande kanslichef
Protokoll nr 6 den 5 mars 1996 till den allmänna överenskommelsen om Europarådets privilegier och immunitet
-------------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ Fysiska personer ------------------------------------------------------------------------- 51. Europeiska universitetsinstitutet
Företrädare för de fördragsslutande staterna och deras
Konventionen om grundandet av ett europeiskt universitetsinstitut av den
1 Lagen omtryckt 1994:717. 2 Senaste lydelse 2016:820 (jfr 2016:821). Ändringen innebär att punkten 52 tas bort.
rådgivare, företrädare för Europeiska gemenskaperna, personal vid institutet inklusive familjemedlemmar och andra personer som är knutna till institutet
19 april 1972
52. –
–
–
53. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Domstolens ledamöter, dess kanslichef och biträdande kanslichef
Protokoll nr 6 den 5 mars 1996 till den allmänna överenskommelsen om Europarådets privilegier och immunitet
-------------------------------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
2 §1
Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i 1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,
2. lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8. lagen (1998:620) om belastningsregister,
9. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10. lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, och
12. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
1 Senaste lydelse 2015:917.
Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § polisdatalagen (2010:361) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §1
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
1 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2014:597.
Förslag till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § kustbevakningsdatalagen (2012:145) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som rör:
1. brottsbekämpning,
2. övrig sjöövervakning,
3. räddningstjänst,
4. samordning av civila behov av sjöövervakning och förmedling av civil sjöinformation, och
5. internationellt samarbete. Lagen gäller emellertid endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Förslag till lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån
Härigenom föreskrivs att lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphöra att gälla den 2 juli 2017.
Förslag till lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § tullbrottsdatalagen (2017:000) ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt lagrådsremissen Tullbrottsdatalag
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller 4 ett EU-informationssystem. Om det i de författningar som anges i första och andra styckena finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2017-02-01
Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika
Brickman samt justitierådet Anita Saldén Enérus.
Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater
Enligt en lagrådsremiss den 19 januari 2017 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om internationellt polisiärt samarbete,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall,
4. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
5. lag om ändring i polisdatalagen (2010:361),
6. lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145),
7. lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån,
8. lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Håkan Sellman.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om internationellt polisiärt samarbete
Allmänt
I lagrådsremissen föreslås att det internationella polissamarbetet utökas genom att bestämmelserna om operativt polissamarbete i två EU-beslut, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet, genomförs i svensk rätt. Polisen ska få samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet genom att ta emot dels bistånd inom ramen för gemensamma insatser, dels bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Vidare ska polisen få samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet genom att ta emot bistånd från utländska särskilda insatsgrupper. Både vid gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och vid operationer med särskilda insatsgrupper enligt Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän kunna få polisiära befogenheter i Sverige.
Bestämmelser om det utökade internationella polissamarbetet ska tas in i en ny lag om internationellt polisiärt samarbete. Till den nya lagen ska bestämmelserna i den nu gällande lagen om internationellt polisiärt samarbete föras över. Bestämmelserna som förs över föreslås dock förenklas, moderniseras och anpassas till den nya lagens struktur.
Författningskommentarerna till de bestämmelser som förs över är knapphändiga och anger i regel endast vilken paragraf den överförda bestämmelsen motsvarar i den nu gällande lagen. Justeringar som har gjorts i bestämmelserna i förhållande till gällande lydelser kommenteras bara undantagsvis och om en materiell justering är avsedd. Förarbeten till de överförda bestämmelserna nämns inte i anslutning till paragraferna. Tillämpningen av den nya lagen underlättas om förarbeten till de överförda bestämmelserna redovisas i författningskommentarerna till bestämmelserna, jfr t.ex. författningskommentarerna i prop. 2014/15:91, En ny läkemedelslag och prop. 2016/17:43, En ny hälso- och sjukvårdslag.
1 kap. 1 §
Enligt paragrafen tillämpas lagen på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Formuleringen ger intrycket att lagen ska tillämpas på vilken internationell överenskommelse som helst, under förutsättning att Sverige i överenskommelsen har gjort sådana åtaganden som avses i lagen – vilka dessa åtaganden nu kan tänkas vara. Under föredragningen har det emellertid blivit tydligt att den avsedda innebörden är att lagen ska vara tillämplig på polisiärt samarbete bara enligt de överenskommelser som behandlas i lagen. Formuleringen blir då missvisande, även om det skulle vara så att det för närvarande inte finns några andra internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
Paragrafens utformning bör övervägas ytterligare under den fortsatta beredningen.
1 kap. 3 §
Enligt 1 kap. 3 § ska med CBE-direktivet förstås direktiv 2015/413 ”i den ursprungliga lydelsen”. I remissen beskrivs inte de överväganden som ligger bakom den valda hänvisningstekniken. Inte heller belyses vilka konsekvenser vid tillämpningen som följer av att hänvisningen gjorts statisk. I den kommande propositionen bör dessa frågor behandlas. Det bör särskilt belysas vad som blir följden om direktivet ändras utan att motsvarande ändring görs i den svenska lagen. Se också Lagrådets yttrande i prop. 2015/16:156.
2 kap. 2 och 4 §§
Enligt 2 kap. 2 § kan övervakning av en misstänkt gärningsman fortsätta utan föregående samtycke bl.a. om den utländska utredningen avser misstanke om något av ett antal uppräknade brott. Enligt 2 kap. 4 § får utländska tjänstemän under vissa omständigheter fortsätta ett förföljande av en person som har upptäckts i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning. Det framgår inte i remissen hur de i 2 § uppräknade brotten förhåller sig till de som avses i 4 § eller vad
som har föranlett de skilda beskrivningarna. Lagrådet förordar att utformningen av paragraferna eller författningskommentaren i denna del övervägs under den fortsatta beredningen.
En förutsättning för fortsatt förföljande är enligt 2 kap. 4 § att en person ”har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott”. Med uttrycket att upptäckas ”på bar gärning” avses just att någon upptäcks ”i färd med att begå ett brott”. Bestämmelsen bör rättas till så att tautologin undviks.
2 kap. 7 §
I paragrafen föreskrivs att gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska polismän och andra utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen.
Med denna utformning blir det oklart om kravet på anmälan ska gälla även utländska polismän och inte bara andra utländska tjänstemän. Under föredragningen har klargjorts att utländska polismän ska omfattas av anmälningskravet. Den avsedda innebörden framgår tydligare om ordet ”sådana” läggs till före ”utländska polismän”.
2 kap. 12 §
I paragrafen utpekas Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kustbevakningen som behöriga myndigheter i olika situationer. I tredje stycket föreskrivs att andra kontakter om gränsöverskridande övervakning än de som avses i första och andra styckena ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och ”den svenska myndighet som är berörd”. Det framgår inte om mer än en myndighet kan vara berörd eller om någon annan myndighet än de nämnda kan komma i fråga. Paragrafen bör förtydligas.
3 kap. 1 §
Se vad Lagrådet har anfört om uttrycket ”på bar gärning” i anslutning till 2 kap. 4 §.
4 kap.
Rubriken
I rubriken förekommer uttrycket ”Prüm- och Atlasrådsbeslutet. Singularformen uppfattas lätt så att det rör sig om ett enda beslut, men Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet är två skilda beslut. Risken för missförstånd undanröjs om rubriken ges t.ex. följande lydelse.
Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Problemet återkommer i 7, 9 och 12 §§ samt i rubriken till 5 kap. och i 5 kap. 4 §.
4 kap. 7 §
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till kapitlets rubrik.
4 kap. 8 §
I konsekvens med vad Lagrådet har anfört i anslutning till kapitlets rubrik föreslår Lagrådet att uttrycket ”Prüm- eller Atlasrådsbeslutet” ändras till ”Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet”.
4 kap. 9 och 12 §§
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till kapitlets rubrik.
5 kap.
Rubriken
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till rubriken till 4 kap.
5 kap. 4 §
I paragrafens första mening föreskrivs att bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar inte ska vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande övervakning eller förföljande enligt Schengenkonventionen. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete enligt avtalet med Danmark samt enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. I de uppräknade rättsakterna finns bestämmelser om regressansvar. För att dessa bestämmelser inte ska omfattas av undantaget enligt förevarande paragraf bör undantaget begränsas till att gälla bestämmelser enligt svensk lag om svenska statens skyldighet att ersätta skador.
Se vidare vad Lagrådet har anfört i anslutning till rubriken till 4 kap.
6 kap. 4 §
I paragrafen används uttrycket ”mellanfolklig organisation”. I 9 kap. 4 § används i stället uttrycket ”internationell organisation”. Under den fortsatta beredningen bör klargöras om det är olika slags organisationer som avses i de båda paragraferna.
9 kap. 4 §
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till 6 kap. 4 §.
Förslaget till lag om ändring i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall
Bilagan
I punkt 52 i bilagan till lagen finns bestämmelser som avser Europols direktör, biträdande direktörer och personal. Eftersom Europolförordningen kommer att vara bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna ska bestämmelserna i förordningen inte genomföras i svensk lag. I remissen sägs i fotnoten till punkt 52 att punkten ska tas bort. Av förslaget framgår dock att punkten ska kvarstå men innehållet tas bort.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2017
Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Bucht, Hultqvist, Andersson, Hellmark Knutsson, Ygeman, A Johansson, Bolund, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Wikström, Eriksson, Linde, Skog, Ekström
Föredragande: statsrådet Ygeman
Regeringen beslutar proposition 2016/17:139 Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EUregler
Lag om internationellt polisiärt samarbete
32008D0615 32008D0617 32008D0633 32015L0413
