Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i 45 trafikbrottslagen (19511649) som avser trafiknykterhetsbrotten.

Ändringarna innebär att det vid sidan av promillegränsema för alkohol- halten i blodet införs ett särskilt straffansvar som grundas på alkoholkon- centrationen i utandningsluften. Härigenom öppnas möjligheter att mer regelmässigt använda alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafik- nykterhetsbrott. Gränsen för straffbar alkoholhalt bestäms till 0,25 resp. 0,75 milligram alkohol per liter utandningsluft, vilket motsvarar de promil- legränser som finns för blodalkoholhalt.

Motsvarande ändringar föreslås också i bestämmelserna om onykterhet i trafik i järnvägstrafiklagen (1985: 192).

Dessutom föreslås att polisen skall få vidgade möjligheter att genomföra rutinmässiga alkoholutandningsprov på trafikanter.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till Prop. 1988/89:118 Lag om ändringi lagen (1951 :649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 45 1 och 2 mom. lagen (19512649) om straff för vissa trafikbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 5 1 mom.[ Den som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen, dömes för rattfyl- leri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är mildrande, till böter, dock lägst tjugofem dagsböter. Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts.

Den som fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att _ alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver, skall an- ses ha varit så påverkad av starka drycker under färden, som i första stycket sägs.

2 mom.2 Är det ej styrkt, att föra- re av motordrivet fordon eller spår- vagn var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men har han fört fordonet eller spårvagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentra- tionen i hans blod undereller efter färden uppgick till 0,5 men ej till 1,5 promille. dömes till böter, dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

Den som fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker 'i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod eller 0, 75 mil- ligram per liter i hans utandnings- luft, skall anses ha varit så påverkad av starka drycker under färden, ' som i första stycket sägs.

2 mom. Är det inte styrkt, att förare av motordrivet fordon eller spårvagn var så påverkad, som i'l" mom. första stycket sägs eller hade sådan alkoholkoncentration som anges i 1 mom. tredje stycket, men har han fört fordonet eller spår— vagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol- koncentrationen under eller efter färden uppgick till 0,5 promille i hans blod eller 0,25 milligram per liter i hans utandningsluft, döms till böter, dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

3 mom.3 Vad som sägs i 1 mom. tredje stycket och 2 mom. gäller ej förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som rege-

ringen bestämmer.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1989.

' Senaste lydelse l978:92. 2 Senaste lydelse 197892. 3 Senaste lydelse 1987z281.

• Sida 3
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 1090) om

alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 åå lagen (1976: 1090) om alkoholut- andningsprov skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

zg'

Alkoholutandningsprov får ru- tinmässi gt företagas på

1. förare av motordrivet fordon som stoppas vid i förväg beordrad trafikkontroll,

Föreslagen lydelse

Alkoholutandningsprov får ru- tinmässigt tas på

1. förare av motordrivet fordon som stoppas vid beordrad trafik- kontroll,

2. den som kan antagas under förande av motordrivet fordon ha, med eller utan skuld, haft del i uppkomsten av trafikolycka, 3. den som kan misstänkas för att under förande av motordrivet fordon ha begått brott enligt 1—3 55 lagen (l951:649) om straff för vissa trafik- - brott eller sådan enligt vägtrafikkungörelsen (1972z603) straffbelagd förse- elsc som avser a. färdhastighet, b. skyldighet att stanna fordon, c. skyldighet att ha föreskriven lykta eller strålkastare tänd. Bestämmelserna i första stycket om förare av motordrivet fordon gäller i tillämpliga delar även förare av maskindrivet spårfordon på järnväg, tun- nelbana eller spårväg. De gäller ej förare av maskindrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Alkoholutandningsprov _företages av polisman. Provtagningen skall ske på ett på sätt som ej utsätter den på vilken provet _löretages för allmän uppmärksamhet. Om sär- skilda skäl eijöranleder annat, skall provet företagas i täckt fordon eller inomhus i avskilt rum.

Alkoholutandningsprov enligt 25 får företagas endast på eller i nära anslutning till den plats där kontrollen eller polisingripandet äger rum.

Alkoholutandningsprov tas av polisman. Provtagningen skall ske på ett sätt som inte utsätter den på vilken provet tas för allmän upp- märksamhet. Om särskilda skäl inte ger anledning till något annat, skall provet tas i täckt fordon eller inomhus i avskilt rum.

Alkoholutandningsprov enligt 25 får tas endast på eller i nära anslutning till den plats där kon- trollen eller polisingripandet äger rum. För sådant provfår endast an- vändas instrument som kan brukas utan dröjsmål och som bara anger om eventuell alkoholkoncentration överstiger visst gränsvärde.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1989.

' Senaste lydelse 1985: 196.

• Sida 4
•  Original

' 3 Förslag till

Lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985: 192) Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 äjärnvägstrafiklagen (19851192) skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

Om någon har fört ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnel- bana och därvid har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde föra fordo- net på betryggande sätt, skall han dömas till fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.

Den som har fört ett sådant ma- skindrivet spårfordon som avses i första stycket efter att ha förtärt al- koholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden 'upp- gick till 1,5 promille eller däröver. skall anses ha varit så påverkad un- der färden som anges i första styc- ket.

Är det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spår- fordon som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där, men har han fört fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncen- trationen i hans blod under eller ef— ter färden uppgick till 0,5 men inte 1,5 promille, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex må- nader.

Den som har fört ett sådant ma- skindrivet spårfordon som avses i första stycket efter att ha förtärt al- koholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utand- ningsluft, skall anses ha varit så på- verkad under färden som anges i första stycket.

Är det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spår- fordon som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där eller hade sådan alkoholkoncentra- tion som anges i andra stycket, men har han fört fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så- dan mängd att alkoholkoncentra- tionen under eller efter färden upp- gick till 0,5 promille i hans blod eller 0, 25 milligram per liter i hans utandningsluft, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex må- nader.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som i annat fall vid järnväg eller tunnelbana har fullgjort tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten, och därvid har varit så påverkad av berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde utföra dessa

uppgifter på betryggande sätt.

Denna lagträderi kraft den ljuli 1989.

• Sida 5
•  Original

3. Allmän motivering 3.1 Allmänna utgångspunkter

I vårt land har trafiknykterhetsfrågan länge stått i förgrunden när det har gällt arbetet på att förbättra trafiksäkerheten. Samtidigt som motorfor- donstrafiken har genomgått en intensiv utveckling har betydelsen av att fordonsförare avhåller sig från bruk av alkohol eller andra medel som kan försämra förarförmågan framhållits allt starkare. Sverige får också sägas ha tillhört föregångsländerna på detta område genom att man här tidigare än i de flesta andra länder insett vikten av att genom en sträng lagstiftning inskärpa kravet på nykterhet i trafiken.

Det är emellertid viktigt att framhålla att traliknyktcrhetsarbetet måste bedrivas på en bred front. I grunden gäller det att få alla att acceptera vad som för de flesta redan framstår som en självklarhet —- att alkohol och trafik inte. hör ihop. 1 det arbetet spelar olika folkrörelser, motororganisa- tioner och andra organisationer en avgörande roll. Utan ett brett folkligt engagemang är det inte möjligt att på sikt tränga tillbaka trafiknykterhets- brottsligheten, oavsett vilka lagstiftningsåtgärder och kontrollinsatser som statsmakterna vidtar.

Detta utesluter självfallet inte att lagstiftare och myndigheter måste vara öppna för att efter hand ompröva det allmännas insatser på trafiknykter-

• Sida 13
•  Original

hetsområdet för att effektivisera dessa. Det gäller såväl förebyggande åtgärder som kontroll och sanktioner. Så har också skett under senare år. Jag vill här särskilt hänvisa till de ökade möjligheterna att vid trafiknykter- hetsbrott omedelbart omhänderta körkortet samt de nya regler som gör det möjligt att förverka fordonet bl. a. vid trafiknykterhetsbrott.

Debatten om trafiknykterhetsbrotten har stundtals kommit att domine- ras av frågan om gränserna för det straffbara området. Den är självfallet viktig. men det är väsentligt att man också samtidigt intresserar sig för andra led av de rättsliga möjligheterna att ingripa mot trafiknykterhetsbrotten.

Effektiva insatser mot trafiknykterhetsbrotten förutsätter att det finns enkla och klara regler när det gäller utredning och lagföring. De s.k. promillereglerna har här utan tvivel varit av avgörande betydelse för att åstadkomma ett förhållandevis enkelt men ändå rättssäkert förfarande.

Promillereglernas effektivitet är beroende av tillgängliga bevismedel. dvs. för närvarande främst blodprov. Det finns emellertid vissa väsentliga olägenheter med blodprov som bevismedel. Provtagningsförfarandct är ofta tidsödande eftersom en behörig blodprovstagare sällan finns omedel- bart tillgänglig. Den avsevärda tid som kan förflyta mellan körningen och provtagningen innebär i praktiken att ett brott många gånger blir obeivrat eftersom alkoholkurvan i allmänhet är i sjunkande efter körningen. Alko- holhalten kan alltså ofta antas ha varit högre vid körningen än vid provtag- ningen.

Långa väntetider är också resurskrävande för polisen och innebär på så sätt ett hinder för en effektiv kontroll- och övervakningsverksamhet. Även för de misstänkta är naturligtvis väntetiderna en olägenhet. Detta gäller också det förhållandet att det dröjer åtminstone några dagar innan analys- resultatet är klart. Den misstänkte kan därför under en inte oväsentlig tid sväva i ovisshet om alkoholhalten översteg den straffbara gränsen och om hur allvarligt brottet i så fall är. Dessa och andra olägenheter skulle bortfalla, om blodproven kunde ersättas som bevismedel av utandnings- prov med snabbare resultatredovisning.

Att övervakning och kontroll fungerar på ett tillfredsställande sätt är inte bara ett önskemål i sig utan också av stor vikt för straffrättskipningens allmänpreventiva effekter och för allmänhetens tilltro till straffbestämmel- serna liksom för rättsväsendets förmåga att tillämpa dessa. Straffbestäm- melser som i praktiken inte kommer till användning eller endast tillämpas sällan och mera slumpvis innebär på sikt risk för att många bortser från bestämmelserna och uppfattar ingripanden som orättvisa.

Trafiknykterhetsbrotten utgör ett problem i detta hänseende. Endast en liten del av brotten upptäcks och beivras. År 1987 anmäldes knappt 23 000 trafiknykterhetsbrott. Enligt vissa beräkningar skulle emellertid det faktis- ka antalet brott uppgå till omkring 4 miljoner per år. Mot den bakgrunden är det naturligt att en av de mest angelägna uppgifterna när det gäller trafiknykterhetsbrotten måste vara att höja upptäcktsrisken.

Möjligheterna att i det arbetet använda alkoholutandningsprov har visat sig vara ett viktigt om än långtifrån tillräckligt hjälpmedel. I dag används sådana prov som kvalitativ metod för att sålla fram misstänkta fall av

• Sida 14
•  Original

trafiknykterhetsbrott. Som jag ser det är det en från förebyggande syn- punkt angelägen fråga att vidga användningen av alkoholutandningsprov i syfte att öka upptäcktsriskerna. Det gäller både kvantitativa och kvalita- tiva promillebestämningsmetoder. Jag återkommer i avsnitt 3.2 och 3.3 till denna fråga.

Som jag redovisat i inledningen har ett förslag om sänkning av straffbar- hetsgränsen för s.k. promillekörning remissbehandlats samtidigt med den rapport och den skrivelse som ligger till grund för de förslag som jag här presenterar. Förslaget. som gick ut på att den nuvarande gränsen på 0,5 promille skulle sänkas till 0,4 promille. fick ett övervägande positivt bemö- tande vid remissbehandlingen. 1 den regeringsförklaring som avgavs i bör- jan av detta riksmöte sades också att ett förslag om en sänkt gräns för rattonykterhet skulle föreläggas riksdagen

Att jag inte tagit upp denna fråga i detta sammanhang beror, såsom jag utvecklade i samband med beslutet om lagrådsremiss, på att det såväl inom som utom riksdagen kommit till uttryck en opinion som motsatt sig en sådan mer begränsad sänkning som förordats i det remissbehandlade förslaget och som i stället förordar en s.k. principiell nollgräns. Med hänsyn till att det saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för ett mer slutgiltigt ställningsta- gande till lämplighgeten av en sådan gräns harjag undersökt förutsättning- arna för en skyndsam beredning av frågan under parlamentarisk medver- kan. Det har emellertid visat sig att en sådan beredning i regeringskansliet inte varit möjlig att åstadkomma eftersom inte alla de partier som borde delta har velat göra det. Jag avser därför att i ett annat sammanhang ta upp den fortsatta behandlingen av frågan om den nedre straffbarhetsgränsen för rattonykterhet.

Jag vill emellertid redan här förutskicka att, även om denna fråga är av central betydelse är det enligt min mening viktigt att i det sammanhanget ta upp även andra frågor i anslutning till trafiknykterhetsbrotten.

Sålunda behöver trafiknykterhetsbrottens konstruktion ses över. Den har inte förändrats på något mer grundläggande sätt sedan början av 1940-talet. Det har medfört att bestämmelserna såväl när det gäller den sakliga uppbyggnaden som den lagtekniska konstruktionen numera fram- står som en återspegling av olika delreformer snarare än som en ändamåls- enlig ansvarsregleri ng.

Det kliniska rattfylleriets ställning vid en sänkning av den nedre straff- barhetsgränsen behöver också övervägas.

Vidare bör gränsdragningen mellan de två graderna av trafiknykter- hetsbrott ses över. Det är angeläget att söka främja en mer nyanserad och allsidig bedömning av den grövre trafikbrottsligheten där faran för trafik- säkerheten beaktas i högre grad än i dag.

Slutligen bör frågan om påföljdsval när det gäller de grövre trafiknykter- hetsbrotten tas upp. Det är uppenbart att en stor del av dem som döms för grövre trafiknykterhetsbrott har alkoholproblem. Samhället har ett tydligt intresse av att motverka återfall och hjälpa den som dömts att komma till rätta med de sociala och andra problem som ofta ligger bakom brottslighe- ten. Härigenom kan trafiknykterheten främjas. Det är enligt min mening

• Sida 15
•  Original

en angelägen uppgift att utveckla möjligheterna att tillgodose detta intresse inom ramen för kriminalvården.

3.2. Alkoholutandningsprov som bevismedel

Mitt förslag: Alkoholutandningsprov bör regelmässigt kunna använ- das som bevismedel i trafiknykterhetsmål. Det införs därför ett nytt rekvisit i ansvarsbestämmelserna. Det avser alkoholkoncentration i utandningsluften och skall motsvara det som redan finns i fråga om alkoholkoncentration i blodet.

Rapportens förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ställer sig bakom försla- get. Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheren i Jönköping, BRÅ, Svenska Läkaresällskapet och Sveriges advokatsamfund avstyrker det.

Många av de remissinstanser som är positiva framhåller att det föreslag- na bevismedlet uppfyller de säkerhetskrav som måste ställas på bevisme- del och att förslaget innebär fördelar från rättssäkerhetssynpunkt. Likaså understryks från flera håll de effektivitetsvinster som kan göras om försla- get genomförs.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har framhållit torde införandet av regler om promillekörning ha varit en av de faktorer som verksamt bidragit till den ökade insikten om att alkohol och trafik inte hör ihop. Blodprovsanalyser är numera det helt dominerande bevismedlet vid tra- fiknykterhetsbrott. Det finns också en utbredd förståelse för promillereg- lerna bland allmänheten. och några invändningar när det gäller rättssäker- heten i förfarandet reses numera inte.

Det finns emellertid också nackdelar med systemet med blodprovsana- lyser. Framför allt är förfarandet tids- och resurskrävande. Det gäller såväl själva provtagningen som analyserna av de tagna proverna. Det har mot den bakgrunden sedan länge stått klart att en övergång till alkoholutand- ningsprov som bevismedel skulle innebära väsentliga fördelar såväl för det allmänna som för den enskilde.

Kostnaderna för blodprovstagning och blodprovsanalys skulle kunna sparas. Sjukvårdspersonal skulle inte behöva tas i anspråk för detta ända- mål. Tiden mellan ingripande och provtagning skulle allmänt sett kunna bli väsentligt kortare. Härigenom skulle proverna genomsnittligt sett kom- ma att bli mer rättvisande. Avsikten är att verksamheten med alkohol- utandningsprov skall organiseras så att huvuddelen av proven kan tas senast 30 minuter efter upptäckt av ett misstänkt trafiknykterhetsbrott. På längre sikt torde denna tid kunna bli ännu kortare. När det gäller blodprOv är det inte ovanligt att det dröjer både en och två timmar innan sådana kan tas. Under den tiden hinner en förare förbränna mycket alkohol. Genom- snittsförbränningen är 0,15 promille per timme.

Den snabbare provtagningen innebär också att det inte kommer att krävas samma resurser för transport och bevakning av misstänkta. Polisen kommer därför att med oförändrade resurser kunna intensifiera förarkon-

• Sida 16
•  Original

trollerna väsentligt. Med tanke på den roll som upptäcktsrisken spelar för att motverka brott skulle detta få väsentlig betydelse för att förbättra trafiknykterheten. Den enskilde kan också få veta om han har överskridit den tillåtna alkoholkoncentrationen omedelbart i anslutning till provtag- ningen och slipper obehaget av en blodprovstagning. Det blir också möjligt att snabbt och enkelt slutföra utredningen. Härigenom kan man också förkorta tiden mellan brottet och lagföringen.

Jag vill här också nämna att en vidgad användning av alkoholutand- ningsprov även torde underlätta möjligheterna att upptäcka fall av berus- ning av andra medel än alkohol. Om en person företer tydliga tecken på påverkan men ett alkoholutandningsprov visar att han inte har någon eller endast en ringa mängd alkohol i kroppen, finns det självfallet anledning att genom blodprov och urinprov söka utröna om han är berusad av något annat medel.

Alkoholutandningsprov har trots alla dessa fördelar ändå inte godtagits som exklusivt bevismedel vid trafiknykterhetsbrott. Det har sin bakgrund i att det funnits tvivel på i vad mån tillgänglig provapparatur motsvarat de krav som måste ställas på den i rättssäkerhetens intresse.

Uppdraget att utreda möjligheterna att använda alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott lämnades ursprungligen till LUP-utredningen. Sedan dennas verksamhet avslutats fick rikspolisstyrel- sen i uppgift att slutföra det påbörjade utvecklingsarbetet i samråd med bl.a. statens rättskemiska laboratorium. BRÅ och statens provningsan- stalt. Samråd skulle också ske med en särskild referensgrupp som utsetts av chefen för justitiedepartementet.

Som framgått har styrelsen red0visat sitt uppdrag i rapporten Alkoholut- andningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott. Rikspolisstyrel- sen har för sin del funnit att alkoholutandningsprov behandlade inom det analyssystem med åtföljande kontrollfunktioner som presenteras i rappor- ten uppfyller de rättssäkerhetskrav som rimligen kan ställas på ett bevis- medel. Även referensgruppen och de myndigheter med vilka samråd skett instämmer i de slutsatser som redovisas i rapporten.

Styrelsens rapport har föregåtts av ett mycket omfattande utvecklings- och utredningsarbete som sträckt sig över en väsentligt längre tid än den som omfattas av styrelsens senaste uppdrag. Under arbetet har omfattande försöksverksamhet genomförts både i laboratoriemiljö och ute på polissta- tioner. När det gäller de kvalitetssäkringssystem och de kravspecifika- tioner som styrelsen utgått från i sitt utvecklingsarbete hänvisar jag till rapporten.

Vid remissbehandlingen av rapporten har en mycket stor majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan instämt i de slutsatser som redovisats och således tillstyrkt att alkoholutandningsprov i den form som presenteras i rapporten godtas som bevismedel i trafiknykterhetsmål.

Det bör i sammanhanget även framhållas att man i Norge redan förra året öppnade möjligheterna att använda alkoholutandningsprov som ex- klusivt bevismedel. Detta skedde i allt väsentligt på grundval av de resultat som redovisas i rikspolisstyrelsens rapport och som enligt vad som anför-

• Sida 17
•  Original

des i propositionen (Ot prp nr 65. 1987—88) tillgodosåg alla de invänd- ningar om osäkerhetsmoment som tidigare anförts i Norge.

Jag har också för egen del funnit att alkoholutandningsprov som genom- förs och dokumenteras i enlighet med de krav som anges i rapporten måste anses väl svara mot vad hänsynen till rättssäkerheten fordrar. Enligt min mening är det därför angeläget att göra de lagändringar som behövs för att alkoholutandningsprov generellt skall kunna tillmätas ett avgörande be- visvärde i mål om trafiknykterhetsbrott.

Jag vill i sammanhanget framhålla att det i enlighet med de principer för bevisvärdering som gäller i svensk rätt alltid ytterst är domstolarna som avgör om den bevisning som förebringas i en rättegång är tillräcklig. Även utan ändringar i gällande lagstiftning skulle det därför vara möjligt att godta alkoholutandningsprov som bevismedel. Provet skulle emellertid i ett sådant fall få användas som bevisning inte angående alkoholhalten i utandningsluften utan om den blodalkoholhalt som den misstänkte haft. Såsom redovisats i rapporten finns det en mycket hög korrelation mellan alkoholhalten i blod och luft.

Om alkoholutandningsprov i större omfattning skall komma till praktisk användning som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott. är emellertid en sådan ordning enligt min mening mindre lämplig. I likhet med vad som föreslås i rapporten förordar jag i stället att det i lagstiftningen införs särskilda gränser som direkt tar sikte på den alkoholkoncentration som uppmäts i utandningsluften. Förutom att lagstiftningen på detta sätt blir klarare undanröjs också ett av de osäkerhetsmoment som ibland har åberopats som ett skäl mot att ge alkoholutandningprov ett avgörande värde i bevishänseende. Jag avser här frågan om med vilken grad av säkerhet man kan uttala sig om blodalkoholhalten genom prov som avser alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Enligt min bedömning måste emellertid alkoholhalten i luften anses vara ett lika objektivt mått på påverkan som blodalkoholhalten. Jag tänker här inte endast på den höga korrelation som råder mellan de olika mätmetoderna utan även på sådana omständigheter som att blodalkoholhalten kan växla mellan högre och lägre värden inom en mycket kort tidrymd.

Jag vill här också för tydlighetens skull framhålla att det enligt min mening inte kan komma i fråga att helt ersätta de nuvarande promillegrän- serna i blodet med gränser för alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Under överskådlig tid kommer blodprov att behöva kunna användas parallellt med alkoholutandningsprov. Detta gäller särskilt i glesbygd där det många gånger kan vara närmare till en plats där blodprov kan tas än till ett ställe där alkoholutandningprov kan tas. Blodprov måste också kunna användas om den misstänkte vägrar eller t.ex. på grund av skada saknar förmåga att lämna alkoholutandningsprov.

Jag vill också framhålla att mitt ställningstagande innebär att. om någon lämnat både blodprov och alkoholutandningsprov det är tillräckligt för straffansvar att ett av proven utvisar ett värde som uppgår till straffbar alkoholkoncentration.

När det gäller relationen mellan alkoholkoncentrationsgränsen i blodet och i luften bör, såsom förordas i rapporten, den allmänt vedertagna

• Sida 18
•  Original

omräkningsfaktorn 200011 användas. Detta innebär att promillehalterna 0.5 och 1.5 för blod motsvaras av en alkoholkoncentration på 0.25 resp. 0.75 milligram per liter luft.

Med en lagstiftning som direkt tar sikte på alkoholkoncentrationen i utandningsluften är det givetvis viktigt att provtagningen och analysen utförs med en så tillförlitlig utrustning och på ett så omsorgsfullt sätt att ' tvekan inte behöver råda om analysens kvalitet. Som jag redan berört anser jag att de kravspecifikationer och kvalitetssäkringssystem liksom även de föreskrifter för provtagning som presenteras i rapporten fyller högt ställda krav i detta hänseende.

Jag vill emellertid här något beröra en fråga som kommenterats av vissa remissinstanser och som också diskuterats i den allmänna debatten. Det gäller vilket s.k. säkerhetsavdrag som bör tillämpas för att undvika att någon lälls till ansvar på grund av att provet är missvisande.

Ett sådant säkerhetsavdrag tillämpas även vid blodprov och brukar regelmässigt anges i de utlåtanden som statens rättskemiska laboratorium lämnar. Det säkerhetsavdrag som anges vid blodalkoholanalyser var under lång tid 0.14 promille men är numera vid blodalkoholhalter kring 0.5 promille 0.06 promille. Det bör framhållas att dessa säkerhetsavdrag en- dast är ett uttryck för den tillförlitlighet som analysmetoden har och att det ytterst är en uppgift för domstolarna att ta ställning till om avdragets

storlek är anpassat efter de krav sorti måste ställas i bevishänseende. Det - skulle mot den bakgrunden enligt min mening inte kunna accepteras om säkerhetsavdragct, som föreslagits från några håll. skulle fastställas genom lag eller någon annan författning. Enligt min mening måste en principiell och tydlig skillnad göras mellan den nedre promillegräns som är föreskri- ven och den säkerhetsmarginal som bevismetodcn kräver. Att författnings- reglera denna säkerhetsmarginal vore att föreskriva om tillförlitligheten hos en viss mätmetod vilket ter sig som oförenligt med principen om fri bevisvärdering.

När det gäller alkoholutandningproven föreslås det i rikspolisstyrelsens rapport att säkerhetsavdragct inledningsvis anges till vad som motsvarar 0.15 promille. Enligt rapporten är detta ett generöst tilltaget avdrag med tanke på att det avdrag som formellt beräknats under försöksverksamhe- ten motsvarar 0.12 promille. Detta avdrag är. i likhet med vad som är fallet vid blodalkoholanalyser. beräknat så att sannolikheten blir högst 0.1 procent för att ett prov med verklig alkoholhalt strax under de i lagen angivna gränserna får ett för högt värde.

Säkerhetsavdragets storlek bestäms väsentligen av differensen mellan analysmedclvärdcna för de båda delutandningsprov som enligt provtag- ningsrutinerna skall tas vid ett fullständigt utandningsprov.

Enligt vad jag inhämtat från rikspolisstyrelsen har den fortsatta för- söksverksamheten gett vid handen att det finns förutsättningar att reduce- ra det i rapporten föreslagna säkerhetsavdragct. Det är givetvis önskvärt att analysmetoderna kan utvecklas på ett sådant sätt att säkerhetsavdragct kan reduceras så långt som möjligt.

Vilket säkerhetsavd rag som skall göras är som jag redan sagt ett avgöran- de som ytterst ankommer på domstolarna. Det är emellertid väsentligt att

• Sida 19
•  Original

det i det protokoll över provtagningen som kommer att ges in till rätten också anges vilket säkerhetsavdrag som beräknas. Det är också viktigt att domstolarna kan ha samma förtroende för objektiviteten och den veten- skapliga kompetensen som ligger bakom dessa beräkningar som de har haft i fråga om säkerhetsavdragct vid blod- och urinprovsanalyserna i det hittillsvarande systemet.

När det gäller de närmare föreskrifter som ett _system med alkoholutand- ningprov som bevismedel förutsätter bör det ankomma på rikspolisstyrel- . sen att utfärda sådana. Bl.a. när det gäller uppgifter om vilket säkerhets- avdrag som skall anges är det emellertid viktigt att föreskrifterna utformas i samråd med personer som besitter nödvändig kompetens och som har en så fristående ställning att sakligheten och objektiviteten i deras ställnings- taganden inte kan sättas ifråga. Hur detta lämpligen bör ske avser jag att överväga i samband med frågan om de föreskrifteri förordningsform som de här aktuella lagförslagen kan föranleda.

l rikspolisstyrelsens rapport diskuteras frågan om det behövs några särskilda åtgärder för att motverka att den som misstänks för ett trafiknyk- terhetsbrott vägrar att avge prov. Bakgrunden är att det inte finns någon acceptabel möjlighet att tvinga någon att avge ett utandningsprov. Som framhålls i rapporten är det olämpligt att förena en sådan vägran med en straffsanktion bl.a. mot bakgrund av de svårigheter som kan finnas att dra någon klar gräns mellan vägran och oförmåga. Däremot föreslår styrelsen att körkortslagen kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att omhänderta körkortet från den som utan giltigt skäl vägrar att lämna utandningsprov.

För egen del vill jag framhålla att en vägran att lämna utandningsprov regelmässigt torde leda till att föraren i stället får lämna blodprov. Det besvär och obehag som ett sådant vidare förfarande medför torde innebära en starkt avhållande faktor mot vägran. Jag vill också erinra om att erfarenheterna när det gäller rutinmässiga alkoholutandningsprov talar för att problemen med vägran inte kan förväntas få någon större omfattning. Jag är därför inte nu beredd att föreslå några särskilda åtgärder i det hänseendet. Det finns emellertid anledning att noga följa utvecklingen i detta avseende.

Styrelsen har också berört en annan fråga som hänger samman med de problem som en vägran att lämna alkoholutandningsprov kan medföra. Det gäller i vad mån s.k. tillbakaräkning av blodalkoholhalten skall före- tas. om den misstänkte inte har kunnat förmås att lämna utandningsprov. Med tillbakaräkning avses en beräkning av vilken alkoholkoncentration som funnits i blodet vid en viss tidpunkt före den då ett blodprov har tagits. Tillbakaräkningar är vanskliga att göra och innebär avsevärda risker för materiellt felaktiga resultat. Frågan behandlades i ett tidigare ärende angående trafiknykterhetsbrotten år 1974 (prop. 1974: 154 s. 29 f), varvid det föredragande statsrådet anförde att tillbakaräkningar bör företas en- dast undantagsvis och då det är uppenbart att promillegränsen varit upp- nådd under eller efter färden. Han framhöll vidare att i de fall då tillbaka- räkning blir aktuell bör sakkunnigutlåtande alltid inhämtas före målets

• Sida 20
•  Original

avgörande. Enligt min mening bör dessa uttalanden fortfarande kunna vara vägledande när det gäller tillämpningen av tillbakaräkning.

3.3. Rutinmässiga alkoholutandningsprov

Mitt förslag: Kravet att en trafikkontroll skall vara beordrad ijörväg för att alkoholutandningsprov skall få tas rutinmässigt slopas. Be- slut om sådan kontroll skall emellertid ha fattats av den som innehar eller upprätthåller tjänst som lägst inspektör och leder yttre po- lisverksamhet.

Förslaget innebär också att den typ av prov som får tas på förare utan att brottsmisstanke föreligger inskränks till sådana prov som kan tas utan dröjsmål och endast anger om eventuell alkoholkon- centration överstiger visst gränsvärde.

Rikspolisstyrelsens förslag innebär att polisen ges en generell rätt att ta alkoholutandningsprov på förare i trafiken.

RemiSSinstanserna: Rikspolisstyrelsens förslag tillstyrks av de flesta re- missinstanserna. De remissinstanser som avstyrker förslaget anför i hu- vudsak att det innebär ytterligare ingrepp i den personliga integriteten och ger utrymme för godtycke från provtagarens sida.

Slalsåk/agaren vid reginnåklagarmyndigheten [ Gävle, som avstyrker förslaget. framhåller att det bör gälla mycket stor restriktivitet vid använ- dande av tvångsmedel även av lindrig art mot personer mot vilka det inte finns misstanke om brott. Sveriges domare/örbzmd. som också avstyrker förslaget. pekar emellertid på att det kan finnas skäl för rikspolisstyrelsen att något jämka sina tillämpningsföreskrifter så att de ger utrymme för ett smidigare förfarande.

Skälen för mitt förslag: Som jag ser det är risken för upptäckt en av de viktigaste faktorerna när det gäller att komma till rätta med trafiknykter- hetsbrotten. Ett viktigt led i arbetet att öka upptäcktsrisken är polisens möjligheter att rutinmässigt ta alkoholutandningsprov. Den nuvarande regleringen ger också polisen sådana möjligheter. Enligt lagen om alkohol- utandningsprov får sålunda alkoholutandningsprov tas rutinmässigt bl. a. om förare av motorfordon stoppas vid en i förväg beordrad trafikkontroll (2 9" första stycket 1).

Av förarbetena till lagen framgår att med uttrycket ”i förväg beordrad trafikkontroll" avses en sådan kontroll som är beordrad av lägst kommis- sarie eller polisinspektör som är chef för avdelning (prop. 1975/76: 162 s. 24). Enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för verkställig- het av lagen skall kontrollen vara beordrad av lägst kommissarie och vara upptagen i månads- eller veckoplan eller motsvarande (RPS FS 1987124, FAP 333 — 1).

Rikspolisstyrelsens förslag innebär att en polisman rutinmässigt får ta utandningsprov utan att någon trafikkontroll har beordrats i förväg. Sty- relsen motiverar förslaget med bl. a. att det medför att den enskilde polis- mannens initiativförmåga och intresse för verksamheten bättre kan tillva-

• Sida 21
•  Original

ratas samt att bekämpningen av trafiknykterhetsbrotten kan avsevärt ef- fektiviseras.

Enligt min uppfattning är det angeläget att förfarandet med rutinmässi- ga alkoholutandningsprov inte är förenat med några onödiga begränsning- ar. Den ordning som nu tillämpas, med krav på att rutinmässiga alkoholut- andningsprov vid trafikkontroller får tas bara då en sådan kontroll har beordrats i förväg av polisbefäl på viss nivå och tagits upp i en plan. kan onekligen medföra en minskad effektivitet när det gäller polisens möjlighe- ter att motverka trafiknykterhetsbrotten. Jag vill emellertid peka på vad som uttalades vid lagens tillkomst om att det var angeläget att rutinprov vid trafikkontroller genomfördes på ett sätt som inte" gav utrymme för godtycke från polisens sida utan som kunde vinna förståelse hos allmänhe- ten (prop. 1975/76:162 s. 24). Dessa uttalanden har enligt min mening fortfarande giltighet. Samtidigt delarjag rikspolisstyrelsens uppfattning att allmänheten numera är väl införstådd med att polisen har och måste ha möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov i trafiken, även om den enskilde oftast inte har närmare klart för sig hur långt polisens befo- genheter sträcker sig.

Mot denna bakgrund anser jag det vara motiverat att nu utvidga poli- sens möjligheter att rutinmässigt ta alkoholutandningsprov i trafiken utan att det finns misstanke om att en förare gjort sig skyldig till något brott. Jag vill dock inte gå så långt som rikspolisstyrelsen har föreslagit och som innebär att en enskild polisman har en generell rätt att ta alkoholutand- ningsprov på förare i trafiken. Enligt min mening är en lämplig ordning att det inte längre skall krävas att en trafikkontroll skall vara beordrad i förväg för att alkoholutandningsprov skall få tas rutinmässigt. Som jag ser det blir det härigenom möjligt att åstadkomma ett mera flexibelt förfarande än det nuvarande. För att alkoholutandningsprov skall få tas rutinmässigt vid en trafikkontroll bör emellertid kontrollen ha beslutats av en polisman i befälsställning. Jag förordar därför att bara den som innehar eller upprätt- håller tjänst som lägst inspektör och leder yttre polisverksamhet skall ges sådan beslutanderätt.

För att alkoholutandningsprov skall få tas utan att brottsmisstanke föreligger bör krävas att polisen endast utnyttjar instrument som kan brukas utan dröjsmål och som anger endast om eventuell alkohol i utand- ningsluften överstiger visst gränsvärde eller ej. Det skall med andra ord inte vara fråga om sådana kvantitativa prov som kan användas som bevismedel utan om sådana prov som brukar kallas sållningsprov. Det bör vidare liksom hittills markeras att ett sådant prov får tas endast på eller i nära anslutning till den plats där kontrollen eller polisingripandet ägt rum. Orsaken till att jag föreslår denna ordning är att jag anser att den som inte är misstänkt för brott inte skall behöva vidkännas en större integritets- kränkning än som krävs för att tillgodose syftet med provet.

Däremot saknas anledning att ha motsvarande regler för de kvantitativa alkoholutandningsprov som tas på den som är skäligen misstänkt för brott som kan föranleda fängelse. När sådan brottsmisstanke föreligger bör både sållningsprov och kvantitativa alkoholutandningsprov kunna få tas på den

• Sida 22
•  Original

som är misstänkt. Avgörande för vilken typ av prov som används bör då vara vad som bäst kan tjäna syftet med undersökningen.

3.4. Övriga frågor

Förutom i TBL finns bestämmelser om straffansvar för berusning i sam- band med trafik ijärnvägstrafiklagen och i sjölagen (189135 5. 1).

Promillebestämmclserna ijärm'ägstrajik/agen (6 kap. 2 5) överensstäm- mer med motsvarande bestämmelser i TBL. I samband med att bestäm- melserna i TBL ändras bör enligt min mening motsvarande ändringar göras även i järnvägstrafiklagen.

Bestämmelserna i 325 så sjölagen om onykterhet till sjöss skiljer sig från TBL:s regler bl. a. på så sätt att regleringen inte innehåller några promille- gränser. Frågan om sjölagens regler bör anpassas närmare till vad som gäller enligt TBL har uppmärksammats i riksdagen. Lagutskottet uttalade våren 1988 i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1987/88:23. rskr. 199) att det borde ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare överväga om inte en strängare syn på onykterhet till sjöss borde komma till uttryck genom en ändring i 325 & sjölagen så att bestämmandet av påföljd vid brottet närmare anpassas till vad som gäller enligt TBL. När det gäller denna fråga avser jag att återkomma i annat sammanhang.

De ändringar i TBL somjag har föreslagit föranleder även vissa följdänd- ringari körkorts/agan. Jag har när det gäller dessa frågor samrått med chefen för kommunikationsdcpartementet. Denne kommer inom kort, i samband med att han tar upp också andra ändringari den lagen, att lämna förslag till de ändringar som mina förslag föranleder på det området.

Beträffande övergångsfrågor bör följande anmärkas. Enligt 2 kap. 105 första stycket regeringsformen får straff eller annan brottspåföljd inte åläggas för gärning som inte var belagd med straff när den förövades. Inte heller får svårare brottspåföljd åläggas för gärningen än den som var föreskriven då.

1 5 5 lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken (BrP) som är tillämplig också inom specialstraffrätten. föreskrivs att straff skall bestäm- mas eftcr den lag som gällde när en gärning företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas. om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Bedömningen skall ske med utgångspunkt i det konkreta fallet.

Det nya rekvisitet i fråga om alkoholkoncentration i utandningsluften i 45 TBL och 6 kap. 2 g" järnvägstrafiklagen innebär en nykriminalisering. På grund av innehållet i Zkap. 105 regeringsformen och 55 BrP kan eventuell tillgänglig bevisning för sådan luftalkoholkoncentration inte med stöd av detta rekvisit läggas till grund för ansvar för gärningar som begåtts före lagens ikraftträdande.

• Sida 23
•  Original

4. Upprättade lagförslag Prop. 1988/89:118

I enlighet med vadjag nu anfört har inomjustitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (l951:649) om straffför vissa trafikbrott,

2. lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov,

3. lag om ändring ijärnvägstrafiklagen (1985: 192).

5. Specialmotivering

5.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (195 1 :649) om straff för vissa trafikbrott

Förslaget innehåller nya bestämmelser om kvantitativa gränser för alko- holkoncentration i förares utandningsluft. Dessa likställs med nuvarande promilleregler. Det kan anmärkas att bara en av gränserna behöver vara uppnådd för att straffrättsligt ansvar skall inträda.

[ paragrafen har också gjorts vissa ändringar av redaktionell natur.

5.2. Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1976-: 1090) om alkoholutandningsprov

29"

Ändringen i sak i punkt 1 i första stycket innebär att kravet att en trafik- kontroll skall vara beordrad i förväg för att alkoholutandningsprov skall få tas rutinmässigt avskaffas. Det krävs emellertid att den som innehar eller upprätthåller tjänst som lägst inspektör och leder yttre polisverksamhet har fattat beslut om att trafikkontroll skall ske. Ingenting hindrar således att trafikkontroller såsom i dag beordras i förväg. Uttrycket ”beordrar” hindrar Självfallet inte att även den som har fattat beslut om trafikkontroll själv deltar i denna och tar utandningsprov.

Av andra stycket följer att den utvidgade möjligheten att rutinmässigt ta alkoholutandningsprov omfattar även förare av maskindrivet fordon på järnväg. tunnelbana eller spårväg.

35

Ändringarna i första stycket är endast språkliga. 1 andra stycket regleras vilken sorts prov som får tas enligt 2 5. Dessa prov avser fordonsförare som inte är skäligen misstänkta för brott som kan föranleda fängelse. Vid sådan provtagning får endast användas instrument som kan användas utan dröjsmål. Med instrument avses i detta samman- hang även ampuller. Instrumentet skall också vara konstruerat så att det endast anger om eventuell alkoholkoncentration i utandningsluften över- stiger visst gränsvärde. Sådana prov brukar kallas sållningsprov. Avsikten med förslaget är att göra klart att den som inte är skäligen misstänkt för brott inte skall behöva mer än ytterst tillfälligt hindras av provtagningen i 23

• Sida 24
•  Original

sin färd. Vidare är det från integritetssynpunkt olämpligt att instrumentet visar om det finns en alkoholkoncentration som ligger under det från straffrättslig synpunkt intressanta gränsvärdet.

De alkoholutandningsprov som görs med stöd av 1 & i fall då föraren är skäligen misstänkt för brott på vilket kan följa fängelse omfattas inte av dessa bestämmelser. Det hindrar förstås inte att sållningsprov kan göras även med stöd av 1 Q'. 1 normalfallet torde dock denna typ av prov inte vara tillräcklig, utan i stället torde proven behöva tas med instrument som anger vilken alkoholkoncentration ett utandningsprov har (kvantitativa alkoholutandningsprov).

Den som har lämnat ett sållningsprov som visat att alkoholkoncentra- tionen uppnått minst straffbarhetsgränsen kan enligt min bedömning an- ses vara skäligen misstänkt för trafiknykterhetsbrott. Det betyder att ett kvantitativt alkoholutandningsprov kan tas.

Om det när någon är skäligen misstänkt för rattfylleri kan förutses att lagföring kommer att ske i något annat land där man inte använder alkoholutandningsprov som bevismedel. bör blodprov tas i stället för utandningsprov.

Om så anses behövligt, får både sållningsprov och kvantitativt alkohol- utandningsprov tas på den som enligt angivna kriterier är misstänkt för sådant brott som avses i 1 5. Detta gäller oberoende av om brottsmisstanken har uppstått innan eller efter att exempelvis ett sållningsprov har tagits.

5.3. Förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985: 192)

Förslaget innebär en anpassning till ändringarna i TBL.

6. Hemställan

Med hänsyn tilil vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1951 : 649) om straff för vissa trafikbrott,

2. lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov,

3. lag om ändring ijärnvägstrafiklagen (1985: 192).

7. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 25
•  Original

POLISEN . Rikspolisstyrelsen 1987-12-21MEB-333 —4138/86 Bllaga 1 Till JUSTITIEDEPARTEMENTET Statsrådet och chefen chistratorn förjustitiedepartementet Ink. 1987—12—22

Dnr 87-4007

jfr. 86-2772

Genom beslut den 23 oktober 1986 uppdrog regeringen åt rikspolisstyrel- sen att i samråd med statens rättskemiska laboratorium och annan medi- cinsk expertis som styrelsen skulle utse samt brottsförebyggande rådet och statens provningsanstalt slutföra utvecklingsarbetet beträffande ett system för analys av alkoholutandningsprov och med systemet förenade kontroll- funktioner.

Sedan uppdraget fullgjorts får rikspolisstyrelsen överlämna rapporten Alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott.

l utvecklingsarbetet har deltagit för rikspolisstyrelsen, projektledaren avdelningsdirektören Håkan Jaldung samt byrådirektören Inge Bisther, för statens rättskemiSka laboratorium professorn Jan Schuberth och labo- ratorn Wayne Jones. såsom av rikspolisstyrelsen anlitade medicinska ex- perter. professorn Leonard Goldberg och docenten Kjell Bjerver, för brottsförebyggande rådet. professorn Torbjörn Thedéen samt för statens provningsanstalt filosofie doktorn Björn Lundgren och civilingenjören Eddie Åkesson. I styrelsens tidigare utvecklingsarbete på området har härutöver medverkat numera framlidne professorn Roger Bonnichsen.

Enligt regeringens beslut har rikspolisstyrelsen vidare samrått med en särskild referensgrupp utsedd av chefen för justitiedepartementet med uppgift att samråda med de myndigheter som varit ansvariga för utveck- lingsarbetet om möjligheterna och metoderna för att använda alkoholut- andningsprov i rättstillämpningen som bevismedel i mål om trafiknykter- hetsbrott. Gruppen har bestått av såsom ledamöter rättscheferna Johan Munck. ordförande och Peter Löf'marck. fd borgmästaren Johan Björling. rådmannen Rolf Trulsson, överåklagaren Torsten Jonsson, direktören och medicine doktorn h.c. Rune Andréasson samt som experter professorn Gunnar Blom och tf professorn Hans Klette. Som experter i gruppen har också ingått Thedéen och Lundgren.

Rikspolisstyrelsen har funnit att alkoholutandningsprov behandlade inom det analyssystem med åtföljande kontrollfunktioner som presenteras i rapporten uppfyller de rättssäkerhetskrav som rimligen kan ställas på ett bevismedel. Styrelsen konstaterar att vissa fördelar står att vinna genom den aktuella tekniken samt lägger fram förslag till de lagändringar som behövs för att metoden skall kunna komma i praktiskt bruk. Vidare behandlas olika tillämpningsfrågor.

1 den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad rikspolischef. överdirektören Ulf Waldau. avdelningschefen Ulf Karlsson,

• Sida 26
•  Original

verksjuristen Olof Egerstedt och avdelningsdirektören Håkan Jaldung. den Prop. 1988/89: 1 18 sistnämnde föredragande. Bilaga 1 RIKSPOLISSTYRELSEN Holger Ramunder Holger Romander Håkan Jaldung Håkan Jaldung

För statens rättskemiska laboratorium ' Jan Schuberth Jan Schubert/1

Professor

För brottsförebyggande rådet Torbjörn Thedéen _ Torbjörn Thedéen Professor

För statens provningsanstalt Björn Lundgren

Björn Lundgren

Fil doktor

Referensgruppen har instämt i de slutsatser som redovisats i rapporten. Johan Munck Johan Munck Rättschcf och ordförande i referensgruppen

• Sida 27
•  Original

Innehåll Prop. 1988/89: 118

Proposition .................................................. 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Propositionens lagförslag .................. I .................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 1989 . . . . 5

1 Inledning .................................................. 5 2 Bakgrund ................................................. 7 2.1 Gällande rätt .......................................... 7 2.1.1 Trafiknykterhetsbrotten ............................ 7 2.1.2 Bevisningi mål om trafiknykterhetsbrott ............. 7 2.2 Huvuddragen av lagstiftningens utveckling ................. 8 2.3 Blodprov och alkoholutandningsprov ..................... 9 2.4 Utländsk lagstiftning .................................... 12 3 Allmän motivering ......................................... 12 3.1 Allmänna utgångspunkter ............................... 12 3.2 Alkoholutandningsprov som bevismedel ................... 15 3.3 Rutinmässiga alkoholutandningsprov ..................... 20 3.4 Ovriga frågor .......................................... 22 4 Upprättade lagförslag ....................................... 23 5 Specialmotivering .......................................... 23 5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott ......................................... 23 5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkohol- utandningsprov ........................................ 23 5.3 Förslaget till lag om ändringijärnvägstrafiklagen (1985zl92) . 24 6 Hemställan .............. - .................................. 24 7 Beslut .................................................... 24

Bilagal Missivskrivelse till rapporten (RPS/Rapport 1987:10) Alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknyk-

terhetsbrott samt delar av rapporten ................. 25 Bilaga 2 Skrivelse från rikspolisstyrelsen om rutinmässiga alko-

holutandningsprov ................................ 29 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna .................. 32 Bilaga 4 Lagrådets yttrande ................................ 33

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1989 - 34