Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en gemensam ordning för undersökning från sä- kerhetssynpunkt av alla slags allvarliga olyckor, vare sig de har inträffat inom luftfarten, inom sjöfarten, i järnvägstrafik eller i annan verksamhet. Ett fristående utredningsorgan föreslås få ansvaret för sådana undersök- ningar och samtidigt rätten att undersöka också händelser av mindre allvarlig art om det finns särskilda skäl till det.

Statens haverikommission, som nu har ansvaret för undersökning av allvarliga luftfartsolyckor, förutsätts bli det fristående utredningsorganet i den nya ordningen.

Nya bestämmelser föreslås bli upptagna i en ny lag om undersökning av olyckor. I denna lag, som skall ersätta nuvarande bestämmelseri ämnet i luftfartslagen (l957:297) och sjölagen (l 89l:35 s. 1), regleras bl.a. de befogenheter som utredningsorganet skall ha i sin undersökningsverksam- het. I remissen föreslås också följdändringar i lagen (1938: 121) om hitle- gods och i sekretesslagen (1980: 100).

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag Prop. l989/90: 104 1 Förslag till

Lag om undersökning av olyckor

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

] & Denna lag innehåller föreskrifter om undersökning från säkerhets- synpunkt av olyckor och tillbud till olyckor.

Olyckor som skall undersökas 2 & Olyckor skall undersökas enligt denna lag, om de är av sådan allvarlig art som anges i det följande, nämligen

[. lafl/ärtsolyckor: Olyckor vid användningen av luftfartyg som har medfört att

&) någon har avlidit eller blivit allvarligt skadad,

b) luftfartyget eller egendom som inte transporteras med luftfartyget har fått betydande skador eller omfattande skador har uppkommit i miljön, eller

c) luftfartyget är oåtkomligt eller har försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas,

2. .sjöolyckor; Olyckor vid användningen av handelsfartyg, fiskefartyg eller statsfartyg som har medfört att

a)f1era människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade,

b) fartyget eller egendom som inte transporteras med fartyget har fått omfattande skador eller omfattande skador har uppkommit i miljön, eller

c) fartyget har försvunnit eller har övergetts i sjön,

3. järnvägsolyckor: Olyckor vid järnvägs-, tunnelbane— eller spårvägs- drift som har medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller

b) spårfordon, spåranläggningar eller egendom som inte transporteras med spårfordonet har fått omfattande skador eller omfattande skador har uppkommit i miljön,

4. andra allvarliga Olyc'kor: Andra olyckor än som avses i l — 3, om de har medfört att

a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller

b) omfattande skador har uppkommit på egendom eller i miljön. Tillbud till olyckor som avses i första stycket skall undersökas enligt denna lag, om tillbudet inneburit allvarlig fara för att en olycka skulle inträffa eller om tillbudet tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget, farty- get, spårfordonet eller spåranläggningen eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.

Olyckor som avses i första stycket 4 och tillbud till sådana olyckor skall undersökas endast om en undersökning är av betydelse från säkerhetssyn- punkt.

3 & Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall besluta att en undersök- ning enligt denna lag skall göras också när en olycka eller ett olyckstillbud inte är av sådan allvarlig art som anges i 2 5 men en undersökning ändå är påkallad från säkerhetssynpunkt. ' '

45. Undersökning enligt denna lag skall göras i fråga om händelser som har inträffat i Sverige. Om en sådan händelse berör ett utländskt fartyg, får 2

• Sida 3
•  Original

undersökning enligt denna lag dock göras endast om det finns särskilda skäl och fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium.

Undersökning enligt denna lag av en händelse som berör ett svenskt fartyg eller luftfartyg skall göras även när händelsen har inträffat utom- lands, om annat inte följer av en internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige.

Vem som skall göra undersökningen 5 & Undersökning enligt denna lag skall göras av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får föreskriva att myndigheten får överlåta åt någon annan att göra undersökningen.

Undersökningens syfte

6 & Syftet med en undersökning enligt denna lag skall vara att

1. så långt som möjligt klarlägga såväl händelseförloppet och orsaken till händelsen som skador och effekteri övrigt,

2. ge underlag för beslut om åtgärder som har som mål att förebygga en upprepning av händelsen eller att begränsa effekten av liknande händelser,

3. ge underlag för en bedömning av de insatser som samhällets rädd- ningstjänst. har gjort i samband med händelsen och, om det finns skäl därtill, för förbättringar av räddningstjänsten.

Undersökningens genomförande

7 5 Den myndighet som gör en undersökning enligt dennalag skall, i den mån det är praktiskt genomförbart, underrätta dem som kan vara berörda av händelsen och ge dem tillfälle att yttra sig. Dessa har rätt att närvara vid undersökning på olycksplatsen och vid utredningsarbetet i övrigt, om det kan ske utan men för utredningen.

Vid tillämpningen av första stycket skall dock alltid iakttas de bestäm- melser om medverkan vid undersökningar som finns i internationella överenskommelser som har biträtts av Sverige.

8 5 En undersökning enligt denna lag skall genomföras i samråd med den som enligt 23 kap. rättegångsbalken leder förundersökning av det inträffade.

I avvaktan på att undersökningen inleds får polismyndigheten eller annan myndighet som regeringen bestämmer avspärra område, ta hand om egendom eller vidta annan liknande åtgärd, om det behövs för att säkerställa utredningen och åtgärden inte kan uppskjutas.

9 5 Den myndighet som gör en undersökning enligt denna lag får hålla förhör med den som antas kunna ge upplysningar av betydelse för utred- ningen. Myndigheten får också granska handlingar eller föremål som kan antas vara av sådan betydelse.

Om utredningen inte kan fullföljas på annat sätt, får den myndighet som gör undersökningen begära att polismyndigheten lämnar den hjälp som behövs vid utredningen. För polismyndighetens utredning gäller bestäm- melserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Den myndighet som gör undersökningen har rätt att få tillträde till

• Sida 4
•  Original

platsen för händelsen. Om tillträde vägras, får polismyndigheten lämna den hjälp som behövs.

10 5 Den myndighet som gör undersökningen får begära att vittnen eller sakkunniga hörs vid domstol eller att någon föreläggs att tillhandahålla handlingar eller föremål. En sådan begäran skall göras hos den tingsrätt inom vars område händelsen har inträffat eller den berörda personen vistas. Rätten skall hålla förhör eller meddela föreläggande, om laga hinder inte möter. Därvid gäller bestämmelserna om bevisupptagning utom huvud- förhandling.

Förbud att rubba egendom 11 5 Om det har inträffat en olycka eller en annan händelse som undersöks enligt denna lag, får egendom som kan antas vara av betydelse för undersökningen inte rubbas utan tillstånd av polismyndigheten eller den myndighet som undersöker händelsen.

Detta gäller inte, om egendomen rubbas för att rädda människoliv eller om det i övrigt finns synnerliga skäl därtill.

Tillvaratagen egendom

12 & Den som har tagit till vara egendom som avses i 11 5 första stycket skall genast anmäla det till polismyndigheten eller den myndighet som undersöker olyckan. Detsamma gäller den som, efter en händelse som berör luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken och som undersöks enligt denna lag, har tagit till vara egendom som har transporterats med det luftfartyg, fartyg eller spårfordon som berörs av händelsen eller egendom som hör till luftfartyget, fartyget, spårfordonet eller till den spåranläggning som berörs av händelsen. Om det behövs, får myndigheten ta hand om egendomen.

Ansvar m. m. 13 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 11 eller 12 & döms till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. I ringa fall skall dock inte dömas till straff.

14 5 Beslut enligt 85 andra stycket, 11 eller 125 får överklagas hos kammarrätten.

15 & Regeringen får i fråga om kommunal räddningstjänst föreskriva att kommunen skall underrätta den myndighet som avses i 5 5 första stycket om en händelse som skall undersökas enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

• Sida 5
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957: 297)1 dels att 1 1 kap. 8 och 10— 13 55 skall upphöra att gälla, dels att 5 kap. 85, 11 kap. 75, 13 kap. 35 och 15 kap. 15 skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

5 kap. 8 &

Inträffar det en olyckshändelse vid användningen av ett luftfartyg och medför olyckan att någon avlider, att någon blir allvarligt skadad, att fartyget får betydande skada eller att egendom som inte transporteras med fartyget får betydande skada, skall befälhavaren rapportera det inträffade. Han skall också rapportera, när det har funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle inträffa eller när något har hänt som tyder på ett

Nuvarande lydelse

väsentligt fel hos fartyget eller markorganisationen.

Om befälhavaren inte kan fullgö- ra dessa skyldigheter, skall fartygets ägare eller brukare göra det.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa underrättelseskyldigheten och får besluta att den skall gälla också för medlemmar av besättningen.

Om befälhavaren inte kan fullgö- ra dessa skyldigheter, skall fartygets ägare eller brukare göra det. Ägaren eller brukaren skall rapportera om ett fartyg har försvunnit under flyg- ning och inte har kunnat återfnnas.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa underrättelseskyldigheten och får besluta att den skall gälla också för medlemmar av besättningen. Rege- ringen får föreskriva att rapporte- ring av händelser som är av betydel- se för luftfartens säkerhet skall ske också i andra fall än som anges i första och andra styckena.

11 kap.

Inträäar det en olycka vid an— vändningen av ett luftfartyg och medför olyckan att någon avlider. att någon blir allvarligt skadad, att fartyget får betydande skador, att egendom som inte transporteras med fartyget får betydande skador eller att fartyget är oåtkomligt, skall det göras en undersökning om olyc- kan, dess orsaker och de uppkomna skadorna.

' Lagen omtryckt 1986: 166.

75

Om undersökning från säkerhets- synpunkl av qutfartsolyckor och andra händelser som berör luftfar- ten finns bestämmelser i lagen (1990: 000) om undersökning av olyckor.

• Sida 6
•  Original

Nu varande lydelse

Detsamma gäller, om det har fun- nits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle intrafa, om nå- got har hänt som tyder på ett väsent- ligt fel hos luftfartyget eller markor- ganisationen eller om ettfartyg har försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas.

Föreslagen lydelse

13 kap.

Till böter döms den som

1. uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter i ett ärende, som rör inne- hav av certifikat eller behörighets- bevis eller frågan om annan behö- righet, eller vid prov, kontroller el- ler annan tillsyn över behörigheten,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 205 första och andra styckena eller 6 kap. 155 andra stycket första me- ningen,

3. bryter mot 8 kap. 4 a5 eller mot 4 b 5 första stycket eller andra stycket första meningen,

4. utför passagerartransporter utan att det i biljetter eller stan- dardvillkor finns föreskrivna utfäs- telser enligt vad som anges i 9 kap. 22 5 första stycket, eller

5. bryter mot 11 kap. 13 5.

35

Till böter döms den som

1. uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter i ett ärende, som rör inne- hav av certifikat eller behörighets- bevis eller frågan om annan behö- righet, eller vid prov, kontroller el- ler annan tillsyn över behörigheten,

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 205 första och andra styckena eller 6 kap. 155 andra stycket första me- ningen,

3. bryter mot 8 kap. 4 a5 eller mot 4 b 5 första stycket eller andra stycket första meningen, eller

4. utför passagerartransporter utan att det i biljetter eller stan- dardvillkor finns föreskrivna utfäs- telser enligt vad som anges i 9 kap. 22 5 första stycket.

Till. böter döms också den som i andra fall än som anges i 1 och 2 55 försummar någon skyldighet enligt 1—6 eller 8 kap.

15 kap.

Bestämmelserna i 6 kap. 15 5, 9 kap., 10 kap. 35 samt 11 kap. 25 första och tredje styckena och 13 5 gäller även i fråga om luftfart med svenska militära luftfartyg och i fråga om den militära markorgani- sationen.

lå

Bestämmelserna i 5 kap. 8 _5, 6 kap. 15 5, 9 kap., 10 kap. 35 samt 1 1 kap. 2 5 första och tredje stycke- na och 75 gäller även i fråga om luftfart med svenska militära luft- fartyg och i fråga om den militära markorganisationen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar i övrigt föreskrifter för den militära luftfarten och markorganisationen i de ämnen som anges i första avdelningen och som inte gäller förhållandet mellan enskilda eller annars måste meddelas i lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

• Sida 7
•  Original

3. Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891 : 35 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891 : 35 s. 1)2 dels att 314 5 skall upphöra att gälla. dels att 70. 301, 302, 312, 313 och 315 55 samt rubriken till 12 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 315 a 5, och närmast före denna paragraf en ny rubrik, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 705

Befälhavare på handelsfartyg el— ler fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva skriftlig rapport till sjö/arts- verket

1. när någon i samband med far- tygets drift har eller kan antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppskada:

3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antagas hava drunknat från farty- get eller avlidit ombord och be- gravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har el- ler kan antagas hava inträffat om- bord;

5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivitsi sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller kan antagas hava uppkom- mit på fartyget eller lasten eller på egendom utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon be- tydenhet inträffat i lasten.

Befälhavare på fartyg skall vidare avgi va rapport till sjöfartsverket. när 1" anledning av händelse som intraf fat eller kan antagas hava inträzfat i samband med fartygets drift verket påfordrar det eller sjö/örklaring skall avgivas enligt 302 5.

2 Lagen omtryckt 1985: 176.

Befälhavaren på ett svenskt han- delsfartyg, fiskefartyg eller stats/ar- tyg skall ofördröjligen rapportera till behörig myndighet

1. när någon i samband med far- tygets drift har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsska- då;

2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppska— da:

3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antas ha drunknat från fartyget el- ler avlidit ombord och begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har el- ler kan antas ha inträffat ombord;

5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget har övergetts i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på egen- dom utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon be- tydenhet har inträffat i lasten.

Regeringen får föreskriva att rap- portering av händelser som är av be- tydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges i första stycket.

• Sida 8
•  Original

Nuvarande lydelse

Rapporten, som upprättas enligt formulär som fastställes av sjöfarts- verket, skall innehålla utförlig redo- görelse för händelsen och de om- ständigheter som kunna tjäna till ledning för bedömandet av dess or- saker. Den skall upptagafiillständig avskrift av vad som antecknats om händelsen i fartygets dagböcker och kladdar till dem.

Föreslagen lydelse

Befälhavaren på fartyg skall rap- portera till sjöfartsverket när i an- ledning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift .sy'oförklaring skall avges enligt 302 _é'.

Bestämmelser om sjöförklaring och befälhavares åligganden därvid meddelas i 12 kap.

Tolfte kapitlet

Om dagböcker, Sjöförklaring och besiktning

Om dagböcker, Sjöförklaring. an- nan undersökning av sjöolyckor och besiktning

301 53

Sjöförklaring skall äga rum för svenskt handelsfartyg eller fiskefar- tyg

1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antagas hava av- lidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordan- ställd eller annan som medföljer fartyget har eller kan antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsska- da;

3. när någon som avlidit ombord begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har el- ler kan antagas hava inträffat om- - bord;

5. när fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller kan antagas hava uppkom- mit antingcn på fartyget eller, me- dan fartyget var på väg, på egen- dom utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller för- skjutning av någon betydenhet in- träffat i lasten.

3 Senaste lydelse 19861297.

Sjöförklaring skall äga rum för svenskt handelsfartyg eller fiskefar- tyg

1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordan- ställd eller annan som medföljer fartyget har eller kan antas ha avli- dit eller erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord har begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har el- ler kan antas ha inträffat ombord;

5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget har försvunnit el- ler övergetts i sjön;

7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller för- skjutning av någon betydenhet har inträffat i lasten. '

• Sida 9
•  Original

Nuvarande lydelse

Bestämmelser om undantag här- ifrån i vissa fall meddelas i 3085 tredje stycket samt i 312 och 314 55.

F öres/agen lydelse

Bestämmelser om undantag här- ifrån i vissa fall meddelas i 3085

tredje stycket och 312 5.

302 54

Sjöförklaring skall vidare äga rum för svenskt fartyg, när i anled- ning av händelse som har eller kan antagas hava inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsverket förordnar därom eller befälhavaren eller redaren finner det påkallat. Detsamma gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 3085 tredje stycket el- ler i 3145)" begär det för att vinna upplysning om orsaken till skada av någon betydenhet på godset, vilken har eller kan antagas hava uppkom- mit i samband med fartygets drift.

Sjöförklaring skall vidare äga rum för svenskt fartyg, när i anled- ning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsverket förord- nar därom eller befälhavaren eller redaren finner det påkallat. Det- samma gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 5 tredje stycket el- ler i 3125 andra stycket begär det för att vinna upplysning om orsa- ken till skada av någon betydenhet på godset, vilken har eller kan antas ha uppkommit i samband med far- tygets drift.

Förordnar sjöfartsverket. att Sjöförklaring skall äga rum. skall underrät- telse därom tillställas befälhavaren eller redaren. Hos endera av dem skall lastägares eller Iastförsäkringsgivares begäran om Sjöförklaring göras.

3125

Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 5 är eller kan väntas bliva tillgänglig i annan ordning, kan sjöfartsverket med- giva, att Sjöförklaring enligt nämnda lagrum underlåtes eller att den upp- skjutes i avbidan på sådan utredning.

Regeringen får föreskriva att sjö- förklaring enligt 30] .5' kan underlå- tas, om .sy'öolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en un- dersökning som avses i 315 a ,5.

Regeringen får föreskriva in- skränkningar i .sy'öfärtsverkets rätt enligt 302 5 första stycket, 308 5 tredje stycket. 311 5 och 313 ä' and- ra stycket att förordna om sjöförkla- ring i fall då sjöolyckan eller händel- sen är eller skall bli föremål för en undersökning som avses i 315 a 5.

3135

För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten hålla Sjöförklaring när befälhavaren eller redaren cllcr behörig myndighet i fartygets hemland finner det påkallat. För annat utländskt fartyg hålles i sådant fall Sjöförklaring, om skäl äro därtill.

4 Senaste lydelse 19861297.

• Sida 10
•  Original

Nuvarande lydelse

Om utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är påkallad från sjö- fartssäkerhetens synpunkt och far- tyget befinner sig i svensk hamn, kan sjöfartsverket förordna, att sjö- förklaring skall äga rum.

Föreslagen lydelse

Om utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är påkallad från sjö- fartssäkerhetens synpunkt och far- tyget befinner sig inom Sveriges sjö- territorium, kan sjöfartsverket för- ordna, att Sjöförklaring skall äga rum.

Finner myndighet som angives i första stycket Sjöförklaring påkallad eller förordnar sjöfartsverket att Sjöförklaring skall äga rum, skall under- rättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren. Sjöförklaring hålles på anmälan enligt 306 5 av endera av dem.

31555

Sjöfartsverket, kustbevakningen. tullverket och polismyndighet skola lämna tingsrätt, som håller sjöför- klaring, och undersökningskommis— sion det biträde dessa påkalla för utredningen. För polismyndighets utredning gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i rättegångsbalken om o'rundersökning i brottmål. Tvångsmedel enligt 24 —28 kap. samma balk får dock användas en- dast i den mån anledning förekom- mer att brott som här under allmänt åtal harförövats.

Sjöfartsverket, kustbevakningen, tullverket och polismyndighet skall lämna tingsrätt, som håller sjöför- klaring, det biträde tingsrätten på- kallar för utredningen. För polis- myndighetens utredning gäller be- stämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken [ tillämp- liga delar.

Annan undersökning av sjöolyc- kor

315aå

Om undersökning från säkerhets- synpunkt av sjöolyckor och andra händelser som berör sjöfarten finns bestämmelseri lagen (1 990: 000) om undersökning av olyckor.

Denna lagträderikraft den ljuli 1990.

5 Senaste lydelse 19882440.

• Sida 11
•  Original

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods

Härigenom föreskrivs att 78 lagen (1938: 121) om hittegods skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 56

Beträffande fynd som har sam- Beträffande fynd som har sam- band med luftfartsolycka skall iakt- band med olycka eller händelse som tagas vad i 11 kap. 13 9” luftfarts- avses i lagen (1990: 000) om under- lagen stadgas. sökning av olyckor skall iakttas vad

somföreskrivs i 12 & nämnda lag.

1 den mån i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant som tillvaratages å fortskaffningsmedel i allmän trafik eller inom område som hör till företag för sådan trafik, skall vad sålunda stadgats lända till efterrättelse.

Denna lagträderikraft den ljuli 1990.

6 Senaste lydelse l957:298.

• Sida 12
•  Original

5. Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 16 & sekretesslagen (1980: 100)7 skall ha

följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 16 &

Sekretess gäller i ärende om ut- redning av fartygs sammanstötning med annat fartyg för uppgift som angår sammanstötningen och här- rör från det fartyg som ärendet av- ser, om fartygets befälhavare eller redare begär det. Sekretess gäller dock inte, om Sjöförklaring eller an- nan sådan undersökning beträffan- de båda fartygen sker samtidigt. Se- kretess gäller inte heller, om sådan undersökning beträffande det and- ra fartyget har ägt rum förut eller tillgång annars finns till motsvaran- de uppgift rörande det andra farty- get.

Sekretess gäller i ärende om ut- redning av fartygs sammanstötning med annat fartyg eller av tillbud till sådan händelse för uppgift som an- går sammanstötningen eller tillbu- det och härrör från det fartyg som ärendet avser, om fartygets befälha- vare eller redare begär det. Sekre- tess gäller dock inte, om Sjöförkla- ring eller annan sådan undersök- ning beträffande båda fartygen sker samtidigt. Sekretess gäller inte hel- ler, om sådan undersökning beträf- fande det andra fartyget har ägt rum förut eller tillgång annars finns till motsvarande uppgift rörande det andra fartyget.

Handläggs ärende som anges i första stycket vid annan myndighet än domstol, tillämpas 12 kap. 3 5 första stycket hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän hand- ling upphör sekretessen enligt den- na paragraf när motsvarande upp- gift rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har förflutit från det att samman— stötningen skedde.

] fråga om uppgift i allmän hand- ling upphör sekretessen enligt den- na paragraf när motsvarande upp- gift rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har förflutit från det att samman- stötningen eller tillbudet skedde.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1990.

7 Lagen omtryckt l988:9.

• Sida 13
•  Original

Kommunikationsdepartementet PTOP— 1939/901104

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 februari 1990

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Frei- valds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande: statsrådet G. Andersson

Proposition om undersökning av olyckor 1 Inledning

Om det inträffar en allvarlig olycka eller ett allvarligt olyckstillbud, är det från säkerhetssynpunkt angeläget att orsakerna klarläggs så att liknande olyckor eller tillbud kan undvikas för framtiden. Samhällets intresse av undersökningar i detta syfte tillgodoses för närvarande genom utredningar som görs av särskilda organ på olika områden. Sålunda finns för undersök- ning från säkerhetssynpunkt av luftfartsolyckor statens haverikommission (SHK) och luftfartsverket (luftfartsinspektionen). Undersökning av sjö- olyckor kan ske genom Sjöförklaring eller utföras av en särskild undersök- ningskommission (sjöfartens haverikommission) eller sjöfartsverket (sjö- fartsinspektionen). För undersökning av järnvägsolyckor finns banverket (järnvägsinspektionen) och kommittén (Kn 1981102) för undersökning av allvarliga olyckshändelser. Denna kommitté har också bemyndigande att undersöka andra allvarliga olyckshändelser (med undantag av luftfarts- och sjöfartsolyckor). Utöver de nu nämnda utredningsorganen finns det tillsynsmyndigheter på olika områden i vilkas uppgifter ingår att utföra undersökningar av olyckor och olyckstillbud inom respektive områden.

En reglering i lag och förordning av undersökningsverksamheten med avseende på bl.a. utredningsorganens befogenheter finns för närvarande bara i fråga om luftfarts- och sjöolyckor.

Den förut nämnda kommittén för undersökning av allvarliga olyckshän- delser, numera vanligen benämnd katastrofkommissionen (ledamöter: f.d. landshövdingen Carl G. Persson, ordförande, samt numera generaldi- rektören Claes Bankvall, överingenjören Lars Corp, f.d. överdirektören Swen Hultqvist och chefsrådmannen Ulla Ljung-Hoff), tillsattes i mars 1981. Enligt sina direktiv (Dir. l981:12) skulle katastrofkommissionen undersöka allvarliga olyckshändelser (utom luftfarts- och sjöfartsolyckor) och tillbud till sådana händelser. Kommissionen skulle för varje undersök- ning upprätta en särskild rapport till regeringen samt efter tre år red0visa sina erfarenheter och lägga fram förslag som kunde ligga till grund för en prövning av den framtida verksamheten. 13

• Sida 14
•  Original

Efter att ha upprättat 21 utredningsrapporter avseende allvarliga olycks- händelser avgav kommissionen ijuni 1986 betänkandet (Ds Fö l986:3) Statens katastrofkommission. I betänkandet, som innehåller förslag till en lag om undersökning av allvarliga olyckshändelser, föreslås att kommissio- nens verksamhet permanentas genom inrättande av en ny statens kata- strofkommission.

En särskild utredare (regeringsrådet Bertil Voss) tillkallades i maj 1985 med uppgift att lägga fram förslag till organisation för utredning av sjö- olyckor samt i förekommande fall till hur en gemensam organisationsform för utredning av sjö- och luftfartsolyckor bör vara uppbyggd. Utredaren avlämnade i december 1986 betänkandet (Ds K 1986:2)Haveriutredning- ar. l betänkandet, som innehåller bl.a. förslag till ändringar i luftfartslagen (1957:297) och sjölagen (1 89135 5. 1), föreslås en gemensam ordning för haveriundcrsökningar inom luftfarten och sjöfarten. Enligt förslaget skall SHK ha huvudansvaret för undersökning av såväl luftfartsolyckor som sjöolyckor. I konsekvens härmed föreslås att sjöfartens haverikommission avskaffas. Vidare föreslås att i sjölagen tas upp nya bestämmelser om säkerhetsmässig undersökning av sjöolyckor och att institutet Sjöförklaring ges ett mera begränsat tillämpningsområde och behålls bara för utredning av andra förhållanden än sådana som har betydelse för sjösäkerheten.

Med avseende på järnvägstrafiken har inom justitiedepartementet upp- rättats departementspromemorian (Ds 1988:75) Järnvägars skadestånds- ansvar. Utredning av järnvägsolyckor. l promemorian läggs fram förslag till bl.a. nya regler om undersökning av järnvägsolyckor. Dessa regler föreslås bli upptagna i ett nytt kapitel ijärnvägstrafiklagen (1985: 192) och de är avsedda att tillämpas oavsett vilken myndighet som ges ansvaret för undersökning av järnvägsolyckor.

Sammanfattningar av Utredningsförslagen i betänkandena Ds Fö 1986: 3 och Ds K 1986:2 och departementspromemorian Ds 1988: 75 bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagor 1— 3 och de författningsförslag som är av intresse här som bilagor 4— 6.

Utredningsförslagen har remissbehandlats. Förteckningar över remiss- instanscrna bör fogas till protokollet som bilagor 7 — 9. Sammanställningar av remissyttrandena har upprättats och finns tillgängliga i lagstiftnings- ärendet (Dnr RS 2 848/89).

Regeringen beslöt den 25 januari 1990 att inhämta lagrådets yttrande över inom kommunikationsdepartementet på grundval av Utredningsför- slagen upprättade förslag till lag om undersökning av allvarliga olyckor, m.m. samt viss följdlagstiftning. De sålunda remitterade förslagen bör fogas till protokollet som bilaga 10. Lagrådet har den 1 februari 1990 yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 11.

Jag har med några språkligajusteringar godtagit lagrådets samtliga förslag till ändringar, bl.a. att rubriken till den föreslagna lagen om undersökning av allvarliga olyckor, m.m. förkortas till "Lag om undersökning av olyck- or”. Jag återkommer till lagrådets ändringsförslag i samband med mina överväganden (avsnitt 3) och i specialmotiveringen (avsnitt 5).

I fråga om förslaget till lag om undersökning av olyckor föreslår jag en ändrad lydelse av rubriken före 2 5 och en ny rubrik före 5 5. Någon mot-

• Sida 15
•  Original

svarighet till 109" i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om under- sökning av allvarliga olyckor, m.m. föreslås inte. I paragrafen finns bestäm- melser om utredningsåtgärder utomlands genom utrikesdepartcmentets försorg. Svenska utlandsmyndigheters biträde i ärenden som rör bl. a. luft- farten och sjöfarten är för närvarande föremål för översyn. På grund härav och då bestämmelserna inte kräver lagform förordar jag att paragrafen ut— går. Nödvändiga bestämmelser kan meddelas av regeringen. 9 5 tredje styc- ket i nämnda lagförslag, vilket stycke motsvarar 9 & fjärde stycket i lagrådets förslag, har i stället betecknats 10 Q'.

Även i övrigt har gjorts en del smärre justeringar i förhållande till det remitterade förslaget.

2.1. Undersökning av sjöolyckor

Sverige deltar sedan lång tid tillbaka i det internationella sjösäkerhetsarbe- tet. Sverige är anslutet till 1974 års internationella konvention om säkerhe- ten för människoliv till sjöss (SOLAS-konventionen). Genom konventio- nen har fördragsslutande stat åtagit sig att undersöka sjöolyckor med fartyg enligt bestämmelserna i konventionen. Internationella sjöfartsorga- nisationen (IMO) skall underrättas om undersökningsresultatet och even- tuella rekommendationer.

De nuvarande svenska bestämmelserna om undersökning av sjöolyckor tillkom i samband med 1967 års sjölagsreform (prop. 1966: 145, LU 1967z3, rskr. 1967: 54). Reglerna på området är i stort sett desamma i hela Norden.

1 Sverige förekommer tre särskilda officiella former för undersökning av sjöolyckor. Två av dessa, Sjöförklaring och undersökning genom särskild undersökningskommission, regleras i sjölagen (1891:35 s. 1). Den tredje formen utgörs av undersökning av sjöfartsverket.

2.1.1. Sjöförklaring

Sjöförklaring skall i princip äga rum för svenskt handelsfartyg eller fiske- fartyg då viss i sjölagen angiven händelse av allvarlig natur har inträffat (3015). Till sådana händelser hör bl.a. fall då någon i samband med fartygets drift avlidit eller erhållit svår kroppsskada och fall då fartyget eller dess last råkat ut för skada av någon betydenhet. Förutom denna obligatoriska art av Sjöförklaring finns s.k. fakultativ Sjöförklaring (302 5),

• Sida 16
•  Original

som äger rum efter förordnande av sjöfartsverket eller efter begäran av fartygets befälhavare eller redare. Även lastägare eller lastförsäkringsgiva- re kan begära fakultativ sjöförklaring. Den kan äga rum för alla typer av fartyg. Någon begränsning till svenska handels- och fiskefartyg gäller såle- des inte i detta fall.

Fakultativ sjöförklaring kan också användas beträffande utländska far- tyg. Sjöfartsverket äger rätt att förordna om sjöförklaring. om utredning av en händelse som inträffat i samband med ett utländskt fartygs drift är påkallad från sjösäkerhetssynpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn (313 & 2 st.). För danska, finska och norska fartyg skall sjöförklaring också äga rum i Sverige när redaren eller behörig myndighet i hemlandet finner det påkallat. För andra utländska fartyg gäller som förutsättning för att sjöförklaring skall hållas i Sverige, förutom att redaren eller behörig myn- dighet i fartygets hemland har påkallat sjöförklaringen, att också andra skäl talar för åtgärden (313 5 1 st.).

Om tillfredställande utredning av en händelse som avses i 301 5 är eller kan väntas bli tillgänglig i annan ordning, kan sjöfartsverket medge att sjöförklaring enligt nämnda paragraf underlåts eller skjuts upp i avvaktan på sådan utredning (312å). Har en särskild undersökningskommission förordnats enligt 314 g", behöver sjöförklaring inte heller äga rum (3145 1 st.).

Sjöförklaring sker inom landet vid någon av de sju sjörättsdomstolarna. vilka är Göteborgs. Kalmar, Karlstads, Luleå. Malmö. Stockholms och Sundsvalls tingsrätter (305 g” 1 st. och 3365 samt förordningen 1975:931 om sjörättsdomstolar). I Danmark. Finland och Norge hålls sjöförklaring för svenska fartyg av domstol som är behörig enligt landets lag (305 5 4 st.). Sjöförklaring i övrigt utom riket hålls av svensk konsul som chefen för utrikesdepartcmentet utsett och, om sådan inte finns, av behörig dansk, finsk eller norsk konsul (305 ;S 5 st.).

Det i lagen angivna syftet med sjöförklaring är att om möjligt klarlägga händelsen och dess orsaker. Detta skall ske genom att allting som kan antas ha medverkat till olyckan eller vara av betydelse från sjöfartssäkerhetssyn— punkt utreds (3038 1 st.).

Sjöförklaring handläggs vid domstol som ett ärende enligt lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Bestämmelserna i nämnda lag gäller om något annat inte sägs i sjölagen (305 & 2 st.).

Vid sjöförklaring inför domstol består rätten av en lagfaren domare som ordförande samt två experter. ”personer som äro kunniga och erfarna i sjöväsendet” (3055 3 st.). Vid sjöförklaring inför svensk konsul skall konsuln, om möjligt, biträdas av två experter enligt den modell som gäller vid domstol (305 Q' 5 st.).

Personer som hörs vid sjöförklaring inför domstol skall, med vissa undantag, bekräfta sina berättelser med ed (310å 2 st.). Den som hörs inför konsul skall ej avlägga ed (305 & sista st.).

Närmare föreskrifter om sjöförklaring finns i sjöförklaringskungörelsen (1967z294) och Kungl. Maj:ts sjöförklaringscirkulär (1967z494).

• Sida 17
•  Original

2.1.2. Undersökning genom särskild undersökningskommission

Om en händelse som avses i 301 5 sjölagen medfört stora förluster i liv eller egendom eller om utredningen av annan anledning kan väntas bli synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet, äger regeringen förordna att händelsen och dess orsaker skall utredas av en särskild under- sökningskommission, bestående av personer med juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap (314 5).

I början fanns ingen särskild organisation för utredning av sjöolyckor enligt 3145 sjölagen. År 1976 skedde emellertid en förändring härvidlag. Genom beslut nämnda år förordnade regeringen ett antal personer med juridisk, nautisk och teknisk kompetens att stå till förfogande för utredan- de av allvarliga sjöolyckor enligt 314 5 sjölagen. Förordnandet har därefter förlängts och gäller tills vidare. Genom den nya organisationen tillkom den s.k. sjöfartens haverikommission. Detta organ är inte att se som ett permanent utredningsorgan. Efter slutförandet av en utredning upplöses formellt kommissionen. Den är dock permanent i den meningen att det i förväg finns särskilda ledamöter utsedda att ingå i nästa kommission som tillsätts. Man kan därför beteckna kommissionen som en stående kommis- sion.

Sjöförklaring behöver inte äga rum när utredning skall ske genom sär- skild undersökningskommission (3145 1 st.).

Reglerna om förfarandet vid och syftet med sjöförklaring gäller i till-

. lämpliga delar också den verksamhet som en särskild undersökningskom- mission bedriver (3145 2 st. och 3 st. samt 145 sjöförklaringskungörel- sen). Kommissionen får dock inte höra vittne under ed. På kommissionens begäran kan vittnesförhör under ed tas upp vid domstol.

2.1.3. Undersökning genom sjöfartsverket

Sjöfartsverkets uppgifter regleras i förordningen (1988: 14) med instruk- tion för sjöfartsverket. Av l 5 framgår bl. a. att sjöfartsverket skall ha tillsyn över sjösäkerheten.

Enligt 15 5 i verkets instruktion skall frågor om undersökning av sjöolyc- kor som ankommer på sjöfartsverket avgöras av direktören vid sjöfartsin- spektionen (Sjösäkerhetsdirektören). Sjöfartsinspektionen är en avdelning inom sjöfartsverket och sjösäkerhetsdirektören är avdelningens chef. 1 de säkerhetsfrågor som avses i 15 5 instruktionen har sjösäkerhetsdirektören en självständig ställning och lyder i detta hänseende inte under sjöfartsver- ket.

lnorn sjöfartsinspektionen finns en utredningssektion som under sjösä- kerhetsdirektören skall svara för inspektionens befattning med olycksut- redningar och tillhörande säkerhetsarbete.

Protokoll över sjöförklaring skall snarast möjligt expedieras till sjöfarts- verket (1 1 5 sjÖförklaringskungörelscn).

• Sida 18
•  Original

2.1.4. Övrig undersökningsverksamhet

Olyckor med örlogsfartyg eller andra statsfartyg (icke kommersiella fartyg som tillhör exempelvis tullen, polisen, vägverket eller sjöfartsverket) ut- reds i regel inte genom något av de tre ovan beskrivna utredningsinstitu- ten. Dessa olyckor utreds normalt genom respektive militära eller civila myndighets egen försorg. Möjligheten till fakultativ sjöförklaring för dessa fartyg finns emellertid. Vid ett tillfälle har regeringen, på begäran av chefen för marinen, förordnat en särskild undersökningskommission att undersöka en olycka med en av marinen disponerad fritidsbåt (den s.k. sjövärnsolyckan utanför Byxelkrok med en segelbåt sommaren 1983).

2.2. Undersökning av luftfartsolyckor

Sverige är anslutet till 1944 års internationella konvention om civil luft- fart, den s.k. Chieagokonventionen. Enligt konventionen åligger det anslu- ten stat att undersöka luftfartsolyckor enligt de nationella föreskrifterna. De svenska bestämmelserna om undersökning av luftfartsolyckor bygger på reglerna i konventionen.

Den centrala författningen på luftfartsområdet är luftfartslagen (l957:297, omtryckt 1986: 166). Luftfartsförordningen (1986: 171) inne- håller tillämpningsföreskrifter. 1 11 kap. 75 luftfartslagen finns bestäm- melser om vilka händelser med civila luftfartyg som skall utredas. Det föreskrivs att en olycka med ett luftfartyg skall undersökas om olyckan medför att någon avlider eller får allvarlig kroppsskada eller om luftfarty- get eller egendom som inte befordras med detta erhåller betydande skada. Undersökning skall också enligt detta stadgande äga rum när allvarlig fara för en sådan olyckshändelse förelegat eller något inträffat som tyder på väsentligt fel hos luftfartyget eller markorganisationen. Lagrummet ändra- des den 1 januari 1987 genom tillägget att en olycka skall undersökas också om den medför att luftfartyget är oåtkomligt. Vidare tillades att en händel- se skall undersökas om ett luftfartyg har försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas.

I kungörelsen (1966:436) om undersökning av militära luftfartsolyckor finns regler om vilka händelser med militära luftfartyg som skall utredas. Bestämmelserna härom överensstämmer i stort med föreskrifterna i luft- fartslagen om utredning av olyckor och andra händelser med civila luftfar- tyg.

Syftet med en haveriutredning är att klarlägga orsaken till en olycka eller ett tillbud och att med ledning av utredningsresultatet vidta åtgärder till förhindrande av nya händelser av liknande slag. Bestämmelser om vad en undersökningsrapport skall innehålla finns i 120 5 luftfartsförordningen.

lnträffade olyckor och tillbud till sådana utreds numera till största delen av SHK. På den civila sidan utreder SHK i princip alla olyckor och tillbud, dock att luftfartsverket utreder vissa smärre olyckor och tillbud. På den militära sidan utreder SHK i princip alla allvarliga olyckor. Övriga militä- ra olyckor samt tillbud till militära olyckor av alla slag utreds i normalfal- let av vederbörande försvarsgrenschef, vilken dock har möjlighet att över- låta åt SHK att utföra undersökningen.

• Sida 19
•  Original

2.2.1. Undersökning genom SHK

SHK är sedan år 1978 ett särskilt organ för utredning av civila och militära luftfartsolyckor. SHK:s verksamhet regleras i förordningen (1988:1 114) med instruktion för statens haverikommission.

[ instruktionen fastslås att SHK har till uppgift att utreda allvarliga luftfartsolyckor och tillbud till sådana olyckor inom civil och militär flygverksamhet enligt bestämmelser i luftfartslagen, luftfartsförordningen och kungörelsen om undersökning av militära luftfartsolyckor. SHK har vidare till uppgift att följa den nationella och internationella utvecklingen på de områden som omfattas av kommissionens verksamhet och samarbe- ta med berörda säkerhetsmyndigheter i deras haveriförebyggande verk- samhet.

SHK:s utredningspersonal består av en generaldirektör som chef samt fyra haveriutredare. Generaldirektören skall vara eller ha varit ordinarie domare. Av haveriutredarna skall en vara eller ha varit ordinarie domare, två äga flygoperativ sakkunskap och en flygteknisk sakkunskap. SHK får anlita experter och sakkunniga att biträda med utredningsarbetet.

Bestämmelser om själva utredningsförfarandet finns i luftfartslagen och luftfartsförordningen. SHK arbetar på ungefär samma sätt som sjöfartens haverikommission. lnförskaffande och upptagande av utredning går såle- des till på liknande sätt. Inte heller SHK äger begära att vittne som hörs av SHK bekräftar sin berättelse med ed. SHK kan emellertid begära att domstol skall uppta förhör med vittne under ed.

2.2.2. Undersökning genom luftfartsverket

Såsom nämnts utreder luftfartsverket numera inga svårare olyckor eller andra allvarliga händelser. Ursprungligen var det emellertid luftfartsver- ket (luftfartsstyrelsen) som svarade för all civil utredningsverksamhet, dock att en särskild (opartisk) undersökningskommission vid behov kunde tillsättas. År 1978, då SHK inrättades, överfördes ansvaret för utredning av allvarliga olyckor dit. Luftfartsverket hade fortfarande kvar ansvaret för övriga utredningar. År 1982 överfördes genom överenskommelse mel- lan SHK och luftfartsverket — efter de riktlinjer som fastslogs i prop. 1981/82: 100 bil. 9 — också den återstående egentliga utredningsverksam- heten till SHK. Trots detta förekommer i dag fortfarande viss utrednings- verksamhet hos luftfartsverket. Denna rör enbart olyckor av relativt baga- tellartad natur samt mindre allvarliga tillbud och incidenter. Närmare föreskrifter om denna verksamhet finns i tjänsteföreskrifter angående luft- fartsverkets åtgärder i haveri- och tillbudsärenden.

Enligt förordningen (1988z78) med instruktion för luftfartsverket är verket tillsyns- och säkerhetsmyndighet på luftfartsområdet. Även i övrigt föreligger stora likheter mellan luftfartsverkets och Sjöfartsverkets verk- samhet inom respektive område.

Vad avser säkerhetsarbetet finns således inom luftfartsverket en organi- sation som är uppbyggd efter den modell som gäller för sjöfartsverket. Sjöfartsinspektionens motsvarighet är hos luftfartsverket en avdelning

• Sida 20
•  Original

benämnd luftfartsinspektionen. Direktören vid luftfartsinspektionen har liksom sin motsvarighet hos sjöfartsverket en oberoende ställning i säker- hetsfrågor och avgör enligt verkets instruktion (15 5) bl.a. sådana frågor om undersökning av luftfartsolyckor som ankommer på luftfartsverket.

2.3. Undersökning av järnvägsolyckor

Den vid banverket inrättade jämvägsinspektionen har övertagit de till- synsfunktioner med avseende på säkerheten i Spårtrafik som tidigare till- kom SJ och, i fråga om enskilda järnvägar m.m., vägverket: Direktören vid jämvägsinspektionen har i säkerhetsfrågor en självständig ställning och lyder'i denna egenskap inte under banverket. Detta överensstämmer med vad som gäller beträffande direktören vid sjöfartsinspektionen hos sjöfartsverket och direktören vid luftfartsinspektionen hos luftfartsverket.

Banverket har också ansvaret för utredning av olyckor som inträffar i all slags Spårtrafik. Enligt 85 3 förordningen (1988:707) med instruktion för banverket ankommer uppgiften på direktören vid jämvägsinspektionen.

Kommittén för utredning av allvarliga olyckshändelser (katastrofkom- missionen) har enligt sina direktiv (Dir. 1981: 12) befogenhet att undersö- ka alla typer av allvarliga olyckor, utom luftfarts- och sjöfartsolyckor, och tillbud till sådana händelser. Kommmissionen har alltså befogenhet att undersöka allvarliga järnvägsolyckor och tillbud till sådana olyckor. Kom- missionen skall inrikta sitt arbete på de från säkerhetssynpunkt allvarligas- te olyckorna.

Några bestämmelser som reglerar förfarandet vid kommissionens un- dersökningar. såsom rätten att hålla förhör m. m., finns inte. Inte heller i övrigt finns det för närvarande några bestämmelser i lag eller förordning som närmare reglerar hur undersökningen avjärnvägsolyckor skall gå till.

2.4. Undersökning av andra olyckor

2.4.1. Katastrofkommissionens undersökningsverksamhet

Som har nämnts i det föregående har katastrofkommissionen enligt sina direktiv befogenhet att undersöka alla typer av allvarliga olyckor, utom luftfarts- och sjöfartsolyckor, och tillbud till sådana händelser. Det gäller bl.a. bränder, explosioner, ras, översvämningar. trafikolyckor och utflö- den av skadliga ämnen som har medfört eller kan befaras medföra bety- dande skador på människor eller egendom eller i miljön. Kommissionens arbete är främst inriktat på de från säkerhetssynpunkt allvarligaste olycks- händelserna. Bland de allvarliga olyckshändelser som har undersökts av kommissionen finns bränder, gasexplosioner, klorolyckor, vägras, vägtra- fik- och järnvägsolyckor, utflöde av skadligt ämne, översvämningar, dammläckage, dammbrott och risk för dammbrott, olyckor med fritidsbå- tar. sportdykarolyckor och militära skj utolyckor.

Kommissionens undersökningsarbete har enligt direktiven till syfte att klarlägga omständigheterna kring allvarliga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser, granska säkerhetsåtgärderna och pröva effektiviteten av

• Sida 21
•  Original

räddningsinsatserna. Avsikten är att försöka förhindra att det inträffar några nya olyckshändelser av liknande slag eller med liknande följder.

2.4.2. Kommissionens sammansättning och organisation

Kommissionen har fem ledamöter. Ingen av ledamöterna är knuten till kommissionen på heltid. Ordföranden och hans ställföreträdare är juris- ter. De övriga ledamöterna har sakkunskap i tekniska frågor. Av dessa har en dessutom särskild sakkunskap när det gäller brandskydds- och rädd- ningstjänstfrågor samt en särskild sakkunskap i arbetarskyddsfrågor. Kommissionens sekreterare är knuten till kommissionen på heltid.

Utöver den sakkunskap som kommissionens ledamöter själva äger har kommissionen tillgång till särskilt förordnade experter med specialkun- skap inom ett stort antal fackområden. Till kommissionens förfogande, som s.k. fasta experter, har sålunda förordnats 15 personer som represen- terar sakkunskap på olika områden. Som experter på allmän räddnings- tjänst har kommissionen fem experter, varav fyra är geografiskt fördelade (Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå). Därutöver finns fasta experter när det gäller byggnadstekniska frågor, byggnadstekniskt brandförsvar, medicinska frågor, kemiska frågor, geotekniska frågor, strålskyddsfrågor, meteorologiska frågor, frågor om explosiva varor. frågor om trafiksäkerhet och frågor om spårbunden trafik. Kommissionens experter får särskild ersättning för varje uppdrag de utför åt kommissionen.

Vid några tillfällen har kommissionen förordnat experter med uppdrag att biträda kommissionen vid utredning av visst ärende. Kommissionen har även anlitat utomstående expertis utan särskilt förordnande som ex- pert åt kommissionen. Kommissionen kan också tillgodogöra sig expert- hjälp genom att — med stöd av kommittéförordningen — inhämta yttran— de från statliga och kommunala myndigheter.

Katastrofkommissionen beslutar själv huruvida en olyckshändelse skall undersökas. Beslut om att inleda undersökning fattas av ordföranden. På ett senare stadium beslutar kommissionen i dess helhet om undersökning- en skall fullföljas. Vid undersökningen utgör kommissionens ordförande, ytterligare en ledamot och kommissionens sekreterare ett särskilt arbetsut- skott. Till arbetsutskottet knyts en eller flera experter.

2.4.3. Undersökningens genomförande

För att kommissionen fortlöpande skall få kännedom om inträffade allvar- liga olyckshändelser har SOS Alarmering efter överenskommelse med kommissionen åtagit sig att under en försöksperiod snarast meddela kom- missionen om larm om allvarliga olyckshändelser som har kommit in till länsalarmeringscentralema. Vidare har generaltullstyrelsen och sedermera kustbevakningen åtagit sig att underrätta kommissionen om inträffade större olyckor (oljeutsläpp. kemikalieolyckor m.m.) som berör kustbevak- ningens ansvarsområde inom räddningstjänsten. Många olyckor av allvar- ligare karaktär kommer till kommissionens kännedom genom meddelande i massmedierna.

• Sida 22
•  Original

Besök på olycksplatsen ingår regelmässigt som ett led i kommissionens undersökningar. Det är i första hand medlemmarna i kommissionens arbetsutskott som besöker olycksplatsen, ofta tillsammans med någon expert.

Katastrofkommissionen har i sitt undersökningsarbete inte några andra befogenheter än som följer av kommissionens direktiv och möjligheten att med stöd av kommittéförordningen inhämta yttranden från statliga och kommunala myndigheter. Till följd härav och för att undvika dubbelarbete gör kommissionen i de flesta utredningarna inte några primärundersök- ningar, som exempelvis teknisk brandplatsundersökning, på olycksplatsen. Sådana åtgärder verkställs i stället av polismyndigheten eller annan myn- dighet mcd utredningsansvar (t.ex. yrkesinspektionen) även om denna myndighet utreder olyckan från andra utgångspunkter än kommissionen. [ den mån enskilda personer har behövt höras av kommissionen har de fri- villigt ställt sig till förfogande härför.

Kommissionen får regelmässigt tillgång till polisrapporter, utrycknings- rapporter (från räddningskårerna), larmrapporter (från SOS-centralerna), yrkesskadcrapporter (från yrkesinspektionerna) och rapporter från spräng- ämnesinspcktionen, statens järnvägar eller andra berörda myndigheter eller sakägare. Kommissionen håller också vid utredningarna fortlöpande kontakter och överläggningar med berörda myndigheter och andra.

I syfte att komplettera och kontrollera insamlat material samt att fördju- pa undersökningarna anlitar kommissionen i förekommande fall särskild expertis. [ första hand anlitas kommissionens fasta experter. Dessa avger särskilda utlåtanden i ärenden eller går igenom upprättade utkast till rapporter. '

Vid särskilt omfattande utredningar organiseras inom kommissionen arbetsgrupper som har till uppgift att utreda t.ex. samordningen av rädd- ningstjänsten eller vissa tekniska frågor.

2.4.4. Katastrofkommissionens rapporter

KommiSSionen upprättar enligt direktiven för varje undersökning en sär- skild rapport till regeringen. Några preliminära rapporter av det slag som SHK och sjöfartens haverikommission brukar avge upprättas inte av kom- missionen. Däremot har det förekommit att kommissionen innan rappor- ten färdigställts har lagt fram rekommendationer om brådskande åtgärder för ansvariga organ.

Rapporten avlämnas till chefen för försvarsdepartementet. Den remiss- behandlas därefter genom försvarsdepartementcts försorg. Om de av kom- missionen föreslagna åtgärderna berör ett annat departement, överlämnas rapporten till detta för vidare handläggning. Handläggningen inom rege- ringskansliet avslutas genom regerings- eller departementsbeslut avseende de i kommissionens rapport rekommenderade åtgärderna.

Kommissionen lämnar sina rapporter också till dem som är direkt berörda av utredningarna eller som i övrigt har intresse av att ta del av rapporterna.

• Sida 23
•  Original

2.4.5 Undersökning genom tillsynsmyndigheter [ uppgifterna för de tillsynsmyndigheter som-finns för att tillse efterlevna- den av lagstiftningen på olika områden ingår ofta att utreda olyckor inom respektive område. Syftet med sådana undersökningar är därvid i regel att få underlag för åtgärder för att förhindra en upprepning av olyckan. Detta gäller bl.a. arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen inom arbets- miljöområdet, kemikalieinspektionen och länsstyrelserna inom miljöom- rådet, sprängämnesinspektionen när det gäller sprängningsolyckor. lnom arbetslivet utförs undersökningar om arbetsolycksfall regelmässigt av yrkesinspektionen och i vissa fall av arbetarskyddsstyrelsen. Enligt 25 arbetsmiljöförordningen (1977: 1 166) skall arbetsgivare utan dröjsmål an- mäla olyckor eller annan skadlig inverkan i arbete, som har lett till döds- fall, svårare personskada eller som samtidigt har drabbat flera arbetstaga- re. Underrättelseskyldigheten omfattar även tillbud som har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa.

3.1. Gemensam ordning för haveriutredningar inom luftftfarten och sjöfarten

Mitt förslag: Allvarliga sjöolyckor skall utredas i samma ordning som allvarliga luftfartsolyckor, med statens haverikommission (SHK) som huvudansvarig för undersökningarna. Sjöfartens haveri- kommission, som nu kan tillsättas av regeringen för undersökning av särskilt svåra sjöolyckor, avskaffas.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Utredarens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran helt eller i huvudsak av alla instanser som har yttrat sig på denna punkt.

Skälen för mitt förslag: Allvarliga olyckor som drabbar den civila luftfar- ten undersöks enligt gällande ordning av SHK. Det är omvittnat att undersökningar genom SHK:s försorg är en både effektiv och allmänt sett lämplig form för utredningar som har till syfte att klarlägga händelseför- lopp och olycksorsak och att ge underlag för åtgärder som kan förhindra en upprepning av liknande händelser.

Utredarens förslag att införa samma ordning för undersökningar från säkerhetssynpunkt av allvarliga sjöolyckor som för allvarliga luftfartsolyc- kor får ses mot denna bakgrund. Jag delar de synpunkter som ligger till grund för detta förslag och vill i sammanhanget särskilt peka på det värde som ligger i att allvarliga olyckor regelmässigt blir föremål för undersök- ning av ett kvalificerat samhällsorgan som är fristående från den myndig- het som har ansvaret för föreskrifter och tillsyn i fråga om den verksamhet inom vilken händelsen har inträffat. Jag ansluter mig alltså till utrednings-

• Sida 24
•  Original

förslaget i denna del. Därav följer att jag också godtar utredarens uppfatt- ning att den särskilda undersökningskommission som nu kan tillsättas av regeringen enligt 3145 sjölagen för undersökning av allvarliga sjöolyckor, sjöfartens haverikommission, bör avskaffas. Något behov av ett sådant undersökningsorgan föreligger inte längre med den av mig förordade ord- ningen.

Av vad jag har anfört i det föregående framgår att jag också anser att SHK bör vara den myndighet som får huvudansvaret för undersökningar av såväl allvarliga luftfartsolyckor som allvarliga sjöolyckor. Jag har för avsikt att i annat sammanhang lägga fram förslag härom för regeringen.

3.2. Samma ordning för undersökning av alla allvarliga olyckor

Mitt förslag: Samma ordning skall gälla för undersökning från sä- kerhetssynpunkt av alla slags allvarliga olyckor, vare sig det är fråga om luftfartsolyckor, sjöolyckor, järnvägsolyckor eller andra olyckor. Huvudansvaret för undersökningarna bör läggas på SHK.

Utredningsförslagen: Katastrofkommissionen föreslår att en fristående permanent statens katastrofkommission tillskapas med uppgift att under- söka alla typer av allvarliga olyckshändelser (och tillbud därtill) utom luftfarts- och sjöolyckor, Även om den grundläggande utredningsmetodi- ken hos SHK, sjöfartens haverikommission och den föreslagna permanen- ta katastrofkommissionen har likheter, är det enligt katastrofkommissio- nens uppfattning fråga om utredningar som var för sig har sådan särprägel att de inte lämpligen bör samordnas inom ett utredningsorgan.

Utredaren anser, efter samråd med katastrofkommissionen. att någon samordning av den föreslagna permanenta katastrofkommissionen med SHK inte bör ske men att de olika kommissionema bör söka samarbete med varandra.

Ijustitiedepartementets promemoria tas inte ställning till vilket organ som bör få ansvaret för undersökning av allvarliga järnvägsolyckor. l promemorian framhålls dock att, oavsett vilken form för sådan undersök- ningsverksamhet som väljs i framtiden, den utredande myndigheten, vare sig det är banverket eller ett fristående organ, bör ha befogenheter i utredningsverksamheten som motsvarar dem som de utredande myndig- heterna på sjöfarts- och 1uftfartsområdet har nu.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker katastrofkommis- sionens förslag om att en fristående permanent katastrofkommission för undersökning av allvarliga olyckshändelser utom luftfarts- och sjöolyckor inrättas. Andra instanser ser fördelar i en sammanslagning med SHK. Vissa instanser förordar en samordning av en permanent katastrofkom- mission med statens räddningsverk. Några instanser berör i yttranden över utredarens förslag frågan om en gemensam organisation för undersökning av såväl luftfarts- och sjöolyckor som andra allvarliga olyckshändelser eller

• Sida 25
•  Original

tillbud. De anser att en samorganisation bör övervägas. Flera remissinstan-" ser uttalar i yttranden över justitiedepartementets promemoria att ett fri- stående organ bör få till uppgift att undersöka järnvägsolyckor.

Skälen för mitt förslag: De skäl som talar för mitt förslag i fråga om undersökningar av allvarliga olyckor på sjöfartsområdet anser jag ha bär- kraft också i fråga om undersökningar av allvarliga olyckor på jämvägsom- rådet, dvs. i trafik med järnväg, spårväg eller tunnelbana. Liksom på luftfarts- och sjöfartsområdena finns på järnvägsområdet en tillsynsmyn- dighet som har att svara för säkerhetsfrågor, nämligen banverket. På samma sätt som i fråga om undersökningar av allvarliga luftfarts- och sjöolyckor bör det vara en fördel, både för allmänheten och för tillsyns- myndigheten, att det för undersökningar av allvarliga järnvägsolyckor finns ett oberoende utredningsorgan.

Allvarliga olyckor som inte berör luft-, sjö- eller spårtrafiken kan vara av de mest skiftande slag. Det kan vara fråga om katastrofartade bränder på hotell, explosioner i industrianläggningar. jordskred, matförgiftningar på ålderdomshem, linbaneolyekor och läckage av giftiga kemikalier ut i natu- ren. Att det finns ett behov att undersöka sådana händelser från säkerhets- synpunkt för att vinna insikter eller öka kunskapen om möjligheterna att förebygga liknande händelser eller begränsa skadorna är uppenbart. Ka- tastrofkommissionen har genom sin verksamhet gett klart stöd för denna uppfattning. Det är enligt min mening tydligt att det i fortsättningen bör finnas ett särskilt permanent organ som har till uppgift att göra undersök- ningar från säkerhetssynpunkt även av sådana allvarliga olyckor som inte är luftfarts-, sjö- eller järnvägsolyckor.

Som nämnts har katastrofkommissionen föreslagit att det tillskapas ett permanent organ för undersökning av alla allvarliga olyckor med undantag av sjö- och luftfartsolyckor. För egen del är jag inte övertygad om att det är rationellt att ha två separata fristående organ för undersökning av allvarli- ga olyckor. De rutiner som har utbildat sig inom katastrofkommissionens hittillsvarande verksamhet skiljer sig från dem som tillämpas av SHK. Olikheterna är dock inte så stora att det av det skälet skulle vara olämpligt att välja samma organ för undersökning av allvarliga luftfarts- och sjöolyc- kor som för undersökning av allvarliga järnvägsolyckor och allvarliga olyckor i övrigt. För allmänheten måste det dessutom te sig naturligast att samma organ har undersökningsansvaret för alla slags allvarliga olyckor. Den mest rationella lösningen, både från effektivitetssynpunkt och från kostnadssynpunkt, är enligt min mening att endast ett organ får ansvaret för undersökning av allvarliga olyckor. oberoende av i vilken verksamhet de har inträffat. Jag anser att SHK bör få uppgiften att svara för undersök- ning av alla slags allvarliga olyckor.

Om SHK skall kunna vara effektiv i sin vidgade verksamhet, är det viktigt att den har tillräcklig flexibilitet i sitt arbete. En sådan bör kunna uppnås utan någon principiell ändring i kommissionens organisation, som nu bygger på haveriutredare som är fast knutna till kommissionen samt experter och sakkunniga som vid behov anlitas för de särskilda undersök- ningarna. Antalet haveriutredare, som nu är fyra, bör med hänsyn till de tillkommande arbetsuppgifterna ökas, men denna ökning bör kunna be-

• Sida 26
•  Original

gränsas till fyra personer. Av dessa bör två vara heltidsanställda och två arvodesanställda för tjänstgöring vid behov. Den ena av de nya haveriutre- darna med anställning på heltid bör ha domarkompetens för att vid behov kunna anlitas för att leda en undersökning. Den andra bör ha teknisk ut- bildning med specialkompetens inom området befolkningsskydd/rädd— ningstjänst. De båda haveriutredare som bör anställas på arvodesbasis bör ha specialkompetens inom sjöfartsområdet (sjöoperativ resp. sjöteknisk kompetens).

F inansieringsfrågan

Den organisation för SHK med ett utvidgat ansvarsområde som jag har beskrivit nu medför lägre fasta kostnader än som skulle uppkomma med två särskilda permanenta kommissioner i enlighet med katastrofkommissio- nens förslag och som uppkommer enligt gällande ordning, dvs. med en permanent kommission (SH K). en ”stående" kommission (sjöfartens have- rikommission) och en utredning (katastrofkommissionen).

Till SHK finns i statsbudgeten uppfört ett formellt förslagsanslag på 1 000 kr. Luftfartsverket och chefen för flygvapnet svarar för kostnaderna för kommissionens verksamhet. Detta innebär att finansieringen slutligen sker genom civila luftfartsavgifter och anslag till chefen för flygvapnet. Antalet civila och militära haverier och resursåtgången för att utreda haverierna ligger till grund för fördelningen av kostnaderna mellan de båda myndigheterna. Under budgetåret 1988/89 uppgick de totala kostna- derna för SHK till 4,4 milj. kr., varav luftfartsverket betalade 2,7 milj. kr. och chefen för flygvapnet 1,7 milj. kr.

Kostnaderna för sjöfartens haverikommission betalas från det under sjätte huvudtiteln uppförda anslaget Ersättning till sjöfartsverket för vissa tjänster, anslagsposten Särskild undersökningskommission vid sjöolyckor. Kostnaderna har hittills belastat statsbudgeten. Under budgetåret 1988/89 uppgick kostnaderna till knappt 0,6 milj. kr.

Kostnaderna för kommittén för undersökning av allvarliga olyckshän- delser betalas från försvarsdepartementets anslag Utredningar m. m. Kost- naderna för kommitténs verksam het var under budgetåret 1988/89 1,0 milj. kr.

Enligt min mening bör de fasta kostnaderna för SH K: 5 verksamhet och de kostnader som föranleds av de särskilda undersökningarna bäras av berörda intressenter. Förutom luftfarten som hittills betalat kostnaderna för SH K: 5 verksamhet, är sjöfarten och den spårbundna trafiken berörda. Jag anser följaktligen att sjöfarten genom sjöfartsverket och den spårbundna trafiken genom banverket (jämvägsinspektionen) bör bära sina respektive andelar av kommissionens fasta kostnader och kostnaderna för de särskilda utred- ningar som kan förekomma. Det belopp som har tagits upp under anslags- posten Särskild undersökningskommission vid sjöolyckor under sjöfarts- verkets anslag för budgetåret 1990/91, 135 000 kr., bör under nästa budgetår övergångsvis kunna användas för att täcka en del av kommissionens fasta kostnader. Sjöfartsverket skall därutöver, som har nämnts tidigare, täcka övriga kostnader inom ramen för affärsrörelsen. För luftfartens del bibehålls

• Sida 27
•  Original

gällande system. För den spårbundna trafikens del bör såväl del av de fasta kostnaderna som kostnaderna för särskilda undersökningar täckas från an- slaget D 5 Jämvägsinspektionen. När det gäller kostnaderna för undersök- ning av andra olyckor än som har berörts nu, dvs. olyckor som hittills utretts av kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser, bör dessa kostnader tills vidare täckas från försvarsdepartementets anslag.

Min avsikt är att föreslå regeringen att meddela närmare föreskrifter om kostnadsfördelning m.m. i samband med regleringsbrev.

3.3. Undersökningamas inriktning

Mitt förslag: Undersökningar av allvarliga olyckor skall, liksom undersökningar av tillbud till sådana händelser, vara inriktade på de säkerhetsmässiga aspekterna.

Utredningsförslagen: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som har tagit upp frågan tillstyrker utredningsförslagen i denna del.

Skälen för mitt förslag: Genom en undersökning av en allvarlig olycka skall i första hand klarläggas händelseförloppet och orsakerna till det inträffade. Liksom nu sker i fråga om exempelvis undersökningar av luftfartsolyckor bör ett klarläggande av nämnda omständigheter ske i fråga om alla slags allvarliga olyckor i syfte att vinna kunskaper för framtiden. Därigenom kan en upprepning av händelsen förebyggas eller effekterna av liknande händelser begränsas.

Undersökningar enligt den ordning som jag förordar bör vara helt inrik- tade på de säkerhetsmässiga aspekterna. Frågor om skadestånd eller straff- rättsligt ansvar bör alltså inte utredas genom nu ifrågavarande undersök- ningar. Det kan naturligtvis tänkas att det material som framkommer genom en sådan undersökning kan få betydelse i andra sammanhang, exempelvis i ett mål om skadestånd. Jag vill dock stryka under att detta i så fall är en "biprodukt” och ingalunda det resultat som eftersträvas med undersökningen. Det resultat som skall eftersträvas är insikter i fråga om säkerheten. Det är just mot denna bakgrund som jag förordar att också tillbud till allvarliga olyckor bör undersökas enligt den av mig förordade ordningen. Med tillbud avser jag både händelser som hade kunnat leda till allvarliga olyckor och andra händelser som ger vid handen att det före- kommer allvarliga brister i fråga om exempelvis det för verksamheten gällande säkerhetssystemet.

Att undersökningen skall vara inriktad på de säkerhetsmässiga aspekter- na innebär också att den även bör avse omständigheter som hänför sig till räddningstjänstens insatser i samband med händelsen. Frågor om hur räddningstjänsten fungerade för att begränsa skador, vilka förbättringar som bör göras eller vilka brister som bör rättas till är enligt min mening väsentliga led i den säkerhetsmässiga undersökningen. Jag ansluter mig alltså till de synpunkter som katastrofkommissionen har framfört i denna

• Sida 28
•  Original

del och föreslår att en utredning i fråga om räddningstjänsten bör ske som Prop. 1989/90: 104 ett led i undersökningen av alla slags allvarliga olyckor.

3.4. Utredningsorganets uppgifter

Mitt förslag: Det särskilda utredningsorganet — som enligt det tidigare sagda bör vara SHK — skall ha skyldighet att undersöka alla slags allvarliga olyckor och tillbud till sådana händelser. Kraven på hur allvarlig en olycka skall vara för att en undersökning skall vara obligatorisk sätts, utom i fråga om luftfartsolyckor, tämligen högt så att undersökningsskyldigheten bara omfattar de allvarligaste fallen. SHK skall dock ha rätt att, om särskilda skäl föreligger, göra en undersökning också i fråga om händelser som i och för sig är av mindre allvarlig art men som har betydelse från säkerhetssynpunkt. SHK skall vidare ha rätt att delegera en undersökning till någon annan, förutsatt att särskilda skäl inte talar mot en sådan åtgärd. SHK skall få information om inträffade händelser genom underrät- telser från tillsynsmyndigheter och från kommuner inom ramen för den kommunala räddningstjänsten.

Utredningsförslagen: Överensstämmer såvitt gäller utredningsorganets uppgifter i princip med mitt förslag. 1 förslagen förordas dock en lägre gräns för undersökningsskyldighetens inträde. Å andra sidan föreslås eller förutsätts möjlighet för utredningsorganet att delegera undersökningen till annan. I fråga om allvarliga järnvägsolyckor och allvarliga olyckor i övrigt föreslår katastrofkommissionen den ordningen att olyckor och tillbud skall undersökas endast i de fall då utredningsorganet finner skäl att göra en undersökning. Att utredningsorganet skall kunna göra undersökningen också i fråga om mindre allvarliga händelser. om de har betydelse från säkerhetssynpunkt. föreslås av utredaren i fråga om händelser som berör luft- eller sjötrafiken. Utredaren föreslår i fråga om sådana händelser en vidsträckt skyldighet för tillsynsmyndigheterna att lämna underrättelser till SHK.

Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig över förslagen såvitt avser undersökningar av 1uftfarts-, sjö- och järnvägsolyckor har inte fram- fört någon avvikande mening. Såvitt avser allvarliga olyckor i övrigt har flertalet remissinstanser lämnat katastrofkommissionens förslag utan erin- ran. Flera remissinstanser bedömer den av utredaren föreslagna underrät- telseskyldigheten för tillsynsmyndigheterna som för betungande för dessa och för SHK.

Skälen för mitt förslag: Utredningsförslagens innebörd är att det särskil— da utredningsorganet främst skall befatta sig med undersökning av de allvarligare olyckorna på de olika områdena men ha rätt att ta sig an också andra fall om det föreligger ett allmänt intresse att så sker. Olika vägar att nå fram till detta mål har föreslagits. Dels föreslås en relativt vidsträckt definition av termen "allvarlig olycka" och därmed en långtgående under- 28

• Sida 29
•  Original

sökningsskyldighet som kompenseras med en möjlighet för utredningsor- ganet att till annan delegera undersökningar, generellt eller i det särskilda fallet. Dels föreslås. också här med en relativt vidsträckt definition, att undersökning av en allvarlig olycka genom det särskilda utredningsorga- nets försorg skall komma till stånd endast i de fall då utredningsorganet självt bedömer att en sådan undersökning är påkallad av ett allmänt intresse.

För egen del finner jag att en tredje lösning är mest ändamålsenlig. Utredningsorganets skyldighet att undersöka allvarliga olyckor bör begrän- sas till de allvarligaste fallen. Detta kan ske genom att i en ny lag i ämnet fastslås i vilka fall en undersökning är obligatorisk samtidigt som utred- ningsorganet ges rätt att undersöka också andra fall, om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna. Även om med denna lösning utred- ningsorganets behov av att kunna delegera undersökningar minskas, bör en sådan delegationsmöjlighet ändå öppnas så att flexibilitet i utrednings- verksamheten och bästa utnyttjande av tillgängliga resurser kan säkerstäl- las.

När det gäller avgränsningen av det obligatoriska undersökningsområ- det bör den begränsning som jag har berört i det föregående utformas så att skaderekvisitet skärps. Medan det i utredningsförslagen räcker med att en enda person har omkommit eller blivit allvarligt skadad eller att betydan- de skador har uppkommit genom olyckan för att en allvarlig olycka skall anses föreligga, bör det enligt min mening stadgas att olyckan skall ha medfört att flera människor har omkommit eller blivit allvarligt skadade eller att skadorna på egendom eller i miljön har varit omfattande. En sådan skärpning bör genomföras i fråga om samtliga allvarliga olyckor med undantag av allvarliga luftfartsolyckor. Beträffande dessa grundas gällande definition på en internationell konvention som har biträtts av Sverige (1944 års Chicagokonvention om den civila luftfarten). Den bör därför behållas i oförändrat skick.

Som nämnts anserjag att det särskilda utredningsorganet skall ha rätt att i vissa fall undersöka också händelser som inte tillhör kategorin "allvarliga olyckor" eller tillbud till sådana händelser. De fall jag tänker på i detta sammanhang är för det första fall där det av objektivitetsskäl. dvs. för att tilltron till undersökningens objektivitet inte skall rubbas, är lämpligast att undersökningen görs av det särskilda utredningsorganet. För det andra tänkerjag på fall där undersökningen. trots att händelsen i och för sig inte är av allvarligare art. kan antas bli komplicerad eller annars särskilt resurs- krävande. För det tredje tänkerjag på fall där det i övrigt, exempelvis när samma slags händelse har inträffat upprepade gånger. är angeläget med tanke på möjligheterna att förebygga liknande olyckor eller minska verk- ningarna av dem att undersökningen görs mer grundligt och allsidigt än vad som annars vore motiverat. De omständigheter som sålunda talar för att det särskilda utredningsorganet beslutar att göra en undersökning av händelser som inte tillhör kategorin allvarliga olyckor anserjag — i huvud- saklig överensstämmelse med vad utredaren har föreslagit — också utgöra skäl mot att utredningsorganet delegerar undersökningsansvaret beträffan- de en allvarlig olycka eller ett tillbud.

• Sida 30
•  Original

Det särskilda utredningsorganet, som enligt det tidigare sagda bör vara SHK, behöver för att det skall kunna fullgöra sin skyldighet att göra undersökningar av allvarliga olyckor och tillbud ha tillgång till snabb information om sådana händelser. Det är regeringens sak att meddela föreskrifter varigenom vederbörande tillsynsmyndigheter åläggs att under- rätta SHK. Detta gäller främst händelser som berör luftfarten, sjöfarten och spårtrafiken. Det är viktigt att det också i fråga om allvarliga olyckor i övrigt och tillbud till sådana händelser säkerställs att SHK får snabb information. Detta kan ske genom att regeringen bemyndigas att föreskri- va en underrättelseskyldighet för kommunerna inom ramen för den kom- munala räddningstjänsten enligt räddningstjänstlagen (1986: 1 102).

I detta sammanhang vill jag nämna att jag. till skillnad från utredaren, inte finner det ändamålsenligt att ålägga tillsynsmyndigheterna en under- rättelseskyldighet i fråga om alla slags händelser som har betydelse från säkerhetssynpunkt. En sådan vidsträckt underrättelseskyldighet, som skul- le medföra avsevärt merarbete för såväl myndigheterna som SHK, kan tänkas vara motiverad om SHK skall ha ansvaret för undersökningar av alla olyckor och tillbud oavsett svårhetsgraden. Enligt min mening bör ansvaret för undersökningar av olyckor inom luftfarten, sjöfarten eller spårtrafiken som inte är allvarliga i princip ligga på vederbörande tillsyns- myndighet. Med hänsyn till detta anserjag att den föreslagna vidsträckta — och av SHK och andra remissinstanser kritiserade — underrättelseskyl— digheten inte bör föreskrivas. Rör det sig om en olycka eller ett tillbud som inte är av allvarlig natur bör underrättelseskyldighet föreskrivas endast när det. i enlighet med de riktlinjerjag angett i det föregående, finns särskilda skäl som talar för att händelsen bör utredas av ett fristående organ. Närmare föreskrifter i detta hänseende bör meddelas av SHK.

Tillsynsmyndigheterna behöver i sin tur informationer om olyckor o.d. som har inträffat, om de skall kunna lämna underrättelser till SHK. Sådana informationer får myndigheterna genom rapportering varom det finns bestämmelser i luftfartslagen och sjölagen. Motsvarande bestämmel- ser är avsedda att tas upp i det förslag till ny järnvägssäkerhetslagstiftning som för närvarande utarbetas inom kommunikationsdepartementet.

SHK:s undersökningar måste naturligtvis utföras i nära samarbete med, och ofta med bistånd från, berörda tillsynsmyndigheter. Bl.a. är det viktigt att en tillsynsmyndighet får underrättelse från SHK om kommissionens avsikt att göra en undersökning i ett visst fall.

3.5. Sjöförklaringsinstitutet

Mitt förslag: Sjöförklaringen enligt sjölagen bibehålls i huvudsak oförändrad som instrument för utredning av sjöolyckor. Den enda principiella nyhet som föreslås innebär att sjöförklaringens använd- ningsområde skall begränsas när det gäller undersökningar av om- ständigheter som uteslutande avser sjösäkerheten.

Utredningsförslaget: Utredaren föreslår att sjöförklaring enligt 3015

• Sida 31
•  Original

sjölagen— den obligatoriska formen — avskaffas och att sjöförklaring enligt 3025 sjölagen— den fakultativa formen — behålls men bara för utredning av andra förhållanden än sådana som har betydelse för sjösäker- heten. Intresset från sjösäkerhetssynpunkt av undersökningar av sjöolyc- kor tillgodoses enligt utredarens mening genom hans förslag om undersök- ning av sådana olyckor genom statens haverikommissions försorg.

Remissinstanserna: Ingen instans som yttrat sig i frågan avstyrker försla- get. Några instanser erinrar dock om det nordiska samarbetet på sjörättens område och ifrågasätter det välbetänkta i att Sverige ensamt ändrar det nuvarande sjöförklaringsinstitutet.

Skälen för mitt förslag: Utredarens förslag i fråga om undersökningar av sjöolyckor innebär bl. a. att institutet sjöförklaring enligt sjölagen ges en ny och mera begränsad funktion, nämligen undersökning av andra förhållan- den än sådana som har betydelse för sjösäkerheten. För den sålunda föreslagna lösningen talar utan tvivel att man genom den undgår den dubblering av utredningsinsatsen som skulle uppkomma vid ett generellt införande av haveriutredningar i fråga om sjöolyckor samtidigt som sjö- förklaringsinstitutet behålls i oförändrat skick. Vad som talar mot denna lösning är å andra sidan att sjöförklaringsinstitutet är förankrat i samnor- disk lagstiftning och därför inte utan motsvarande ändringar i övriga nordiska länders lagstiftning bör göras till föremål för genomgripande förändringar. Enligt vad jag har inhämtat är man i övriga nordiska länder f.n. inte beredd att röra sig i den av utredaren för svenskt vidkommande angivna riktningen.

I detta läge ser jag som den lämpligaste lösningen att inte föreslå någon principiell ändring av sjöförklaringsinstitutet utan bara en ändring i sjö- lagen som skall göra det möjligt för regeringen att inskränka Sjöfartsverkets rätt att förordna om sjöförklaring. Om undersökningen görs eller skall göras av SHK i enlighet med vad jag har förordat i det föregående och de omständigheter som skall utredas genom Sjöförklaringen uteslutande avser sjösäkerheten, finns det inte någon anledning att samtidigt hålla sjöförkla- ring. Med denna lösning undviker man en dubblering av undersökningsin- satsen i flertalet fall. Förslaget innebär emellertid också att en sjöförkla- ring, när den äger rum utan att sjöfartsverket har förordnat därom, liksom nu får avse alla omständigheter, dvs. även sådana som rör sjösäkerheten, och detta också i de fall då händelsen undersöks av SHK. I dessa fall uppkommer alltså en viss dubblering av utredningsarbetet, men min bedömning är, med tanke på att antalet sjöförklaringar på senare tid har varit ringa, att detta blir aktuellt bara i ett fåtal fall. Jag menar därför att den lösning som jag nu har anvisat bör vara godtagbar i avvaktan på ett samlat nordiskt ställningstagande till behovet av sjöförklaringsinstitutet och att den i vart fall är att föredra framför utredarens förslag i nu ifrågavarande avseende.

• Sida 32
•  Original

3.6. Olyckor inom luftfart och sjöfart för militärt eller annat statsändamål

Mitt förslag: Samma ordning skall gälla för undersökningar av olyc- kor som inträffar inom luftfart eller sjöfart för militärt eller annat statsändamål som för undersöknigar av olyckor i motsvarande civi- la verksamhet. Huvudansvaret för undersökning av allvarliga olyc- kor av dessa slag läggs på SHK som dock skall ha rätt att undersöka även mindre allvarliga olyckor, om det finns särskilda skäl därtill.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag med den avvi- kelsen att utredaren, utan att åsyfta någon ändring i den praktiska utred- ningsverksamheten, vill lägga huvudansvaret för undersökningar av alla olyckor, oberoende av svårhet, på SHK som förutsätts delegera undersök- ningar av olyckor som inte är allvarliga till respektive försvarsgrenschef eller tillsynsmyndighet.

Remissinstanserna: Av de båda instanser som har yttrat sig i denna del uttrycker överbefälhavaren tveksamhet inför utredarens förslag. Han me- nar att en minskning av effektiviteten i säkerhetsarbetet och onödig admi- nistration skulle bli en följd av utredarens förslag om det genomförs utan ändringar. Överbefälhavaren anser det dock angeläget att mycket svåra haverier samt olyckor där det finns särskilda krav på objektivitet i under- sökningen kan hänskjutas till ett opartiskt utredningsorgan. Fiskeristyrel- sen har inget att erinra mot utredarens förslag på nu ifrågavarande punkt.

Skälen för mitt förslag: I likhet med utredaren anserjag att syftet med en haveriutredning i samhällets regi bör vara detsamma inom den icke civila sektorn som inom den civila. Undersökningen bör i båda fallen vara uteslutande inriktad på de säkerhetsmässiga aspekterna. Vidare anser jag att det inte finns anledning att i fråga om ansvaret för haveriutredningar som gäller luftfart eller sjöfart för militärt eller annat statsändamål övervä- ga en annan ordning än för undersökningar inom den civila sektorn. Kraven på objektivitet, snabbhet och effektivitet är lika stora på båda områdena. De tillgodoses enligt min mening genom att ansvaret för under- sökningar av icke allvarliga olyckor i princip läggs på tillsynsmyndigheten medan SHK skall undersöka alla allvarliga olyckor och tillbud och dessut- om ges rätt att i särskilda fall besluta att utföra undersökningen även när det gäller andra händelser.

3.7. Gemensam lagstiftning

Mitt förslag: Behövliga lagbestämmelser om undersökning av alla slags olyckor och andra händelser som har betydelse från säkerhets— synpunkt förs samman i en lag. Denna skall ersätta bestämmelser i ämnet i luftfartslagen och sjölagen.

Utredningsförslagen: Utredaren föreslår särskilda bestämmelser i luft-

• Sida 33
•  Original

fartslagen och sjölagen. l justitiedepartementets promemoria föreslås så- dana bestämmelser i järnvägstrafiklagen. Katastrofkommissionen föreslår en särskild lag om undersökningar av allvarliga olyckshändelser som dock inte skall vara tillämplig på luftfarts— eller sjöolyckor.

Remissinstanserna: Utredningsförslagen lämnas utan erinran. Sjölagsut- redningen för dock i sitt yttrande över utredarens förslag fram möjligheten av en gemensam lag om undersökning av luftfartsolyckor och sjöolyckor.

Skälen för mitt förslag: De bestämmelser om undersökning av olyckor som kräver lagform är i huvudsak bestämmelserna om den undersökande myndighetens befogenheter i utredningsverksamheten. Likartade bestäm- melser härom behövs på samtliga de områden som avses med utrednings- förslagen. Med tanke på detta och då jag. som framgår av det föregående, har stannat för att föreslå att i princip samma ordning skall gälla för undersökning av alla slags allvarliga olyckor och andra händelser som har betydelse från säkerhetssynpunkt, är det enligt min mening lagtekniskt enklast om den nödvändiga lagregleringen får ske genom en ny särskild lag i ämnet. Denna lösning har även fördelar från tillämpningssynpunkt. Också de föreskrifter som det ankommer på regeringen att utfärda på grundval av lagen bör kunna få formen av en gemensam förordning. Förslag härom avser jag att ta upp i ett annat sammanhang.

5.2. Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (1 957: 297) 5 kap. 8 5

I paragrafen regleras skyldigheten att rapportera olyckshändelser och till- bud. Skyldigheten åvilar i första hand befälhavaren (första stycket). Om befälhavaren inte kan fullgöra denna skyldighet, skall luftfartygets ägare eller brukare rapportera i befälhavarens ställe (andra stycket). Rapporten skall lämnas till luftfartsverket (50 5 luftfartsförordningen).

• Sida 42
•  Original

] förslaget har — i anslutning till vad utredaren har föreslagit — förts in en ny andra mening i andra stycket enligt vilken ägaren eller brukaren skall rapportera, om ett luftfartyg har försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas. Genom tillägget nås överensstämmelse mellan rappor- teringsskyldigheten och den undersökningsskyldighet som föreskrivs i den föreslagna lagen om undersökning av olyckor.

] tredje stycket har tillagts en bestämmelse som bemyndigar regeringen att av flygsäkerhetsskäl föreskriva rapporteringsskyldighet också i andra fall än som avses i första och andra styckena. Bestämmelsen, som på sjöfartsområdet har en viss motsvarighet i 705 sjölagen, är avsedd att ge lagstöd på luftfartsområdet åt en reglering genom regeringsföreskrifter av rapporteringsskyldigheten i fråga om händelser som, utan att vara av det i första och andra styckena avsedda allvarliga slaget, likväl är av betydelse för flygsäkerheten. En liknande reglering har förordats av utredaren bl.a. i fråga om händelser som berör den militära luftfarten.

I detta sammanhang kan nämnas att förevarande paragraf är tillämplig också på luftfart med svenska militära luftfartyg, något som framgår av de ändringar som föreslås med avseende på 15 kap. 1 5.

Il kap. 7—1355

Den föreslagna lagen om undersökning av olyckor är avsedd att vara tillämplig också på undersökningar av luftfartsolyckor och tillbud till sådana händelser. Luftfartslagens bestämmelser i detta ämne (upptagna i 11 kap. 7— 13 55) har därför ersatts med en hänvisning i 11 kap. 7 5 till den nya lagen.

13 kap. 3 5'

Den ändring som föreslås är en följd av att 11 kap. 135 föreslås bli upphävd.

15 kap. 15

Genom ändringarna i paragrafens första stycke klargörs att lagens bestäm- melser om rapportering och undersökning av olyckor m.m. skall vara tillämpliga också på militär luftfart. Någon särskild reglering i dessa av- seenden med stöd av andra stycket behövs alltså inte längre. Att hänvis- ningen till 11 kap. 13 5 har slopats i första stycket är en konsekvensänd-

ring.

5.3. Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1 891 : 35 s. 1) Allmänt om ändrings/örslagen Mitt förslag skiljer sig från utredarens på flera sätt. Sålunda har inte tagits

upp några bestämmelser om säkerhetsmässig undersökning av sjöolyckor, eftersom sådana undersökningar i förslaget är avsedda att regleras genom

• Sida 43
•  Original

den nya lagen om undersökning av olyckor. Inte heller har de av utredaren föreslagna ändringar i sjölagen genomförts som avser sjöförklaringens innehåll (se avsnitt 3.5).

70 _5'

I inledningen till första stycket har i förtydligande syfte angetts att rappor- teringsbestämmelserna riktar sig mot befälhavare på svenska fartyg. Till de där nämnda fartygskategorierna har fogats ”statsfartyg". Detta tillägg an- sluter till vad utredaren har föreslagit och har till syfte att i detta avseende bringa bestämmelserna om befälhavarens rapporteringsskyldighet i över- ensstämmelse med de i lagen om undersökning av olyckor upptagna be— stämmelserna om undersökning av sjöolyckor. Till ”statsfartyg” räknas också örlogsfartyg. Förslaget överensstämmer i sak med vad som föreslås beträffande luftfartslagen och är i linje med vad som föreslås i fråga om bestämmelserna om undersökning av olyckor.

Vidare föreslås att sjölagens bestämmelser om formen för befälhavarens rapportering görs mindre detaljerade än nu. Detta uppnås genom att det inte längre anges att en rapport skall vara skriftlig och genom att nuvaran- de tredje stycket, som preciserar den skriftliga rapportens innehåll och bilagor, slopas. Syftet med dessa ändringar är att möjliggöra. genom be- stämmelser som meddelas av regeringen, en ordning i fråga om befälhavar- rapportering i sjöfarten som motsvarar den som för närvarande gäller inom luftfarten och som innebär att luftfartsverket alltid skall underrättas omedelbart om vad som har inträffat, under det att den formella rapporten skall lämnas till verket snarast (505 luftfartsförordningen). Med det i sjölagen nu inskrivna exklusiva kravet på skriftliga rapporter kan det förekomma dröjsmål i rapporteringen av sjöolyckor till sjöfartsverket. I förslaget har slutligen orden ”till sjöfartsverket” i första styckets inledning ersatts med orden "till behörig myndighet". Ändringen hänger samman med det i det föregående berörda förslaget att bestämmelserna om befäl- havarrapportering skall bli tillämpliga också på befälhavare på örlogsfar- tyg. Det är regeringens sak att meddela närmare föreskrifter både om formerna för rapporteringen och om vem som skall vara mottagare.

1 andra stycket har tagits upp ett bemyndigande för regeringen att av sjösäkerhetsskäl föreskriva rapporteringsskyldighet också i andra fall än som avses i första stycket. Formuleringen motsvarar i princip den som föreslås som tillägg till 5 kap. 8 5 luftfartslagen och är mera allmänt hållen än den som nu förekommer i 705 andra stycket sjölagen. Skälet är att bestämmelsen skall kunna tillämpas på såväl civil som militär sjöfart. Någon skillnad i sak är dock inte avsedd i detta hänseende. Inte heller i fråga om den del av nuvarande andra stycket som handlar om rapportering inför sjöförklaring enligt 3025 sjölagen föreslås någon ändring i sak. I denna del föreslås endast den redaktionella ändringen att texten flyttas till tredje stycket som i sin nuvarande lydelse föreslås bli slopad.

• Sida 44
•  Original

Rubriken till tolfte kapitlet

I rubriken föreslås att ”annan undersökning av sjöolyckor” nämns vid sidan av bl.a. "sjöförklaring” med hänsyn till att det i en ny 315 a 5görs en hänvisning till lagen om undersökning av olyckor. Som har nämnts i det föregående är dessa undersökningar — till skillnad från de undersökningar genom en särskild, av regeringen förordnad undersökningskommission som nu regleras i 3145 sjölagen— avsedda att företas i samtliga fall av allvarliga sjöolyckor och tillbud till sådana händelser och de kan göras även i andra fall.

3015

Eftersom 314 5, som handlar om utredning av sjöolyckor genom en sär- skild undersökningskommission. föreslås bli upphävd. har hänvisningen i sista stycket till nämnda paragraf slopats.

302 .é'

] paragrafens andra stycke har en hänvisning till 314 5, som föreslås bli upphävd, ersatts med en hänvisning till 312 5 andra stycket.

312 &”

De nu i paragrafen upptagna bestämmelserna om att sjöförklaring kan underlåtas eller skjutas upp, om utredning är eller kan väntas bli tillgänglig i annan ordning, lämnas oförändrade och skall i stället utgöra första stycket i paragrafen.

] ett nytt andra stycke har tagits upp ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att sjöförklaring enligt 301 5 får underlåtas, om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en undersökning enligt den nya lagen om undersökning av olyckor. Avsikten är att denna ordning på grund av en regeringsföreskrift skall gälla generellt när undersökningen utförs eller skall utföras av statens haverikommission. Bestämmelsen motsvarar alltså i sak vad som nu stadgas i 314 5 första stycket sista punkten.

I ett nytt tredje stycke har förts in ett bemyndigande för regeringen att föreskriva inskränkningar i sjöfartsverkets rätt enligt 302 5 första stycket, 308 5 tredje stycket, 31 l 5 och 313 5 andra stycket att förordna om sjöför- klaring. Bemyndigandet är avsett att ge stöd för föreskrifter som, i enlighet med vad som har angivits i avsnitt 3.5, behövs för att undvika dubbla utredningsinsatser — genom sjöförklaring och genom undersökning som avses i 315 a5 — i fråga om omständigheter som uteslutande avser sjösä- kerheten.

3135

Det i paragrafens andra stycke upptagna kravet på att ett utländskt fartyg skall befinna sig i svensk hamn för att sjöfartsverket skall kunna förordna

• Sida 45
•  Original

om sjöförklaring har bytts ut mot ett krav på att fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium. Ändringen är i linje med den reglering som före- slås i 4 5 första stycket lagen om undersökning av olyckor.

314 och 315 5,5"

Något behov av utredningar av sjöolyckor genom en särskild undersök- ningskommission föreligger inte längre, om den föreslagna nya lagen om undersökning av olyckor blir antagen. 3145 bör därför upphävas, vilket medför en följdändring i 315 5. Den i sistnämnda paragraf upptagna bestämmelsen om användningen av tvångsmedel vid polismyndighetens utredning har anpassats till vad jag, på inrådan av lagrådet, har föreslagit i fråga om motsvarande regel i 9 5 andra stycket i den nya lagen om under- sökning av olyckor.

315a5'

Under en ny mellanrubrik ”Annan undersökning av sjöolyckor” föreslås en ny 315 a5 i vilken det görs en hänvisning till den nya lagen om undersökning av olyckor som avser undersökning från säkerhetssynpunkt av bl.a. sjöolyckor. Hänvisningen har utformats på samma sätt som mot- svarande hänvisningi 11 kap. 7 5 luftfartslagen.

5.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods

Hänvisningen i 7 5 första stycket till 1 1 kap. 13 5 luftfartslagen i fråga om fynd som har samband med en luftfartsolycka har ersatts med en hänvis- ning till 12 5 lagen om undersökning av olyckor när det gäller fynd som har samband med en olycka eller händelse som avses i den lagen.

5.5. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

De bestämmelser om undersökning av sjöolyckor som föreslås bli upptag- na i den nya lagen om undersökning av olyckor innehåller den nyheten att också tillbud till en sjöolycka skall undersökas. I konsekvens härmed utsträcks bestämmelserna i 8 kap. 16 5 sekretesslagen till att omfatta också fall som avser ett tillbud till sammanstötning mellan fartyg.

6. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om undersökning av olyckor,

2. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

3. lag om ändring i sjölagen (1 891:35 s. 1).

4. lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).

• Sida 46
•  Original

Dessutom hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att 6. godkänna vad jag har anfört om finansieringen av statens haverikom-

missions verksamhet under budgetåret 1990/91 (avsnitt 3.2).

7. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 47
•  Original

Betänkandet (Ds Fö l986:3) Statens Prop. l989/901104 katastrofkommission Bllaga 1

Sammanfattning av betänkandet

Kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser (katastrofkom- missionen) började sin verksamhet under våren 1982. I enlighet med sina direktiv har kommittén främst ägnat sig åt de från säkerhetssynpunkt allvarligaste olyckshändelsema.

Enligt kommitténs bedömning måste man i framtiden räkna med att det i vårt land årligen — förutom luftfarts— och sjöfartsolyckor — kommer att inträffa i genomsnitt omkring 15 allvarliga olyckshändelser eller tillbud därtill. Denna bedömning grundas på de erfarenheter som kommittén har fått under sin verksamhet åren 1982 — 1986.

Behovet av en undersökningskommission

Kommittén har övervägt om det finns behov av särskilda utredningar av här avsedda allvarliga olyckshändelser och tillbud därtill eller om det är tillfyllest med de utredningar som i dag görs av olika fackmyndigheter och andra organ. Denna verksamhet är splittrad på olika myndigheter och organ och är inte alltid så allsidig som skulle vara önskvärt. I en del fall har undersökningsverksamheten primärt ett annat syfte än att förbättra säker- heten. Så är det t. ex. i fråga om polisens undersökningar, där det primära syftet är att upptäcka. förebygga och beivra brott och där undersökningen läggs ned om misstanke om brott inte föreligger.

Kommittén anser att undersökningar av allvarliga olyckshändelser bör göras av ett utredningsorgan som är fristående från de myndigheter eller andra organ som ansvarar för eller har tillsyn över verksamheten där olyckan har inträffat eller som har beviljat tillstånd för verksamheten. En annan sak är att ett fristående undersökningsorgan bör utgöra ett komple- ment till den undersökningsverksamhet som redan förekommer på skilda områden och utredningstekniskt samordnas med denna verksamhet.

Erfarenheterna från kommitténs undersökningsverksamhet visar att det är en fördel att det finns ett organ som har beredskap att med kort varsel inleda undersökning av en inträffad olycka. Tillfredsställande beredskap för att tillgodose detta krav går enligt kommitténs bedömning endast att hålla med en fast organisation (utredare, experter m.fl.). Kommittén anser därför att undersökning av de allvarliga olyckshändelser varom här är fråga bör ske av ett permanent organ och att det inte är tillfyllest med ett undersökningsorgan som tillsätts från fall till fall. Det är inte lämpligt att ett permanent utredningsorgan samordnas med en myndighet som ansva- rar för och driver en verksamhet, inom vilken en olycka inträffar, eller som är tillsynsmyndighet inom ett fackområde.

Samordning med andra undersökningskommissioner

Kommittén har haft att ta ställning till frågan om ett permanent utred- ningsorgan för undersökning av allvarliga olyckshändelser (som inte är sjö- 47

• Sida 48
•  Original

eller luftfartsolyckor) bör utgöra en särskild myndighet — en fristående Prop. l989/90:104 kommission — eller sammanföras med statens haverikommission och Bilagal sjöfartens haverikommission. Kommittén erinrar om att en pågående särskild utredning om organisationsform för undersökning av sjö- och luftfartsolyckor kan förväntas resultera i förslag till en gemensam organisa- tion för utredning av sjö- och luftfartsolyckor.

Den undersökningsverksamhet som bedrivs av statens haverikommis- sion och sjöfartens haverikommission har anpassats till de speciella krav som ställs med hänsyn till det internationella samarbetet för flyg- resp. sjösäkerheten. Enligt kommitténs mening uppvisar dessa båda kommissio- ner därför en viss särprägel.

Inom kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser har under verksamhetsperioden utvecklats en med hänsyn till undersöknings- området anpassad praxis vid utredningarna. Kommitténs verksamhet har därigenom fått sin särart.

De nämnda kommissionemas undersökningar — som oftast utförs helt med egen personal — avser enligt kommitténs uppfattning i regel starkt specialiserade och likartade frågor som uppkommer vid oftast korta olycksförlopp. Kommittén har med hänsyn främst till att de inledande undersökningarna inom kommitténs verksamhetsområde i de flesta fall utförs av andra ansvariga utredningsorgan — i förening med att det i några fall är fråga om långt utdragna olycksförlopp — kommit att utbilda helt andra utredningsrutiner. Även om den grundläggande utredningsmetodi- ken hos de nuvarande kommissionema och kommittén givetvis har likhe- ter, är det enligt kommitténs uppfattning fråga om utredningar som var för sig har sådan särprägel att de inte lämpligen bör samordnas inom ett utredningsorgan.

I kommitténs undersökningar ägnas regelmässigt stor uppmärksamhet åt att bedöma räddningstjänsten och dess effektivitet i de enskilda fallen. Kommitténs verksamhet har också i övrigt nära anknytning till samhällets räddningstjänst. Denna omständighet samt det förhållandet att verksam- heten är av speciell karaktär och inte är baserad på internationella konven- tioner talar enligt kommitténs mening för att undersökning av allvarliga olyckshändelser, med undantag av sjö- och luftfartsolyckor, bör handhas av ett fristående utredningsorgan — en kommission — som inte är sam- ordnad med de nuvarande undersökningskommissionerna.

Kommittén har inte heller funnit att en samordning med de nuvarande undersökningskommissionerna skulle medföra några rationaliseringsef- fekter eller kostnadsbesparingar av betydelse.

På grund av det ovan anförda föreslår kommittén att det tillskapas en fristående permanent kommission med uppgift att undersöka alla typer av allvarliga olyckshändelser (och tillbud därtill) utom luftfarts- och sjöfarts- olyckor.

Undersökningskommissionens arbetsuppgifter

Kommittén föreslår att alla slag av olyckor som samhällets räddningsorgan möter skall kunna undersökas. Sådana allvarliga olyckshändelser som 43

• Sida 49
•  Original

inträffar inom luftfartens och sjöfartens områden utreds redan nu i säker- Prop. 1989/90; 104 hetssyfte av statens haverikommission och sjöfartens haverikommission. Bilaga 1 Den nya utredningsverksamheten bör omfatta bränder, explosioner, ras och skred, översvämningar, spräng- och skjutolyckor, trafikolyckor och utflöden av skadliga ämnen och liknande händelser.

Kommittén understryker att särskild utredning skall kunna ske vid allvarliga olyckshändelser inom både offentlig och enskild verksamhet. Olyckor inom t. ex. den militära verksamheten skall således kunna utredas av den nya undersökningskommissionen.

Undersökningen skall göras vid allvarliga olyckor. Till dessa skall räknas händelser som fått omfattande konsekvenser för de närmast berörda eller för samhället. Det kan vara olyckor som orsakat betydande skador — dvs. krävt ett flertal människoliv, skadat många eller gett upphov till mycket stora materiella förluster, t. ex. resulterat i omfattande skador på naturen eller i miljön.

Men också händelser med förhållandevis blygsamma effekter kan ibland vara allvarliga och behöva undersökas. Det kan gälla olyckor som trots begränsade yttre skador väckt allmän oro hos allmänheten. Bedömningen måste vidare utgå från de konsekvenser olyckan kunde ha fått. Från den utgångspunkten är det viktigt att även tillbud blir grundligt utredda. om det bedöms sannolikt att värdefulla erfarenheter kan tillvaratas. Kommit— tén föreslår att kommissionen skall få befogenheter att inom relativt vida ramar avgöra vilka olyckor som skall bli föremål för utredning.

Undersökningamas genomförande

Kommissionen skall genom en undersökning i detalj klarlägga vad som hänt före, vid och efter en olycka. Om själva förloppet och direkta eller indirekta orsaker kan fastställas, ökar möjligheterna för kommissionen att föreslå åtgärder som kan förhindra att en liknande olycka inträffar.

Det är också viktigt att kommissionen klarlägger om räddningstjänsten har varit effektiv, t.ex. om de materiella resurserna varit tillräckliga, om personalen har haft tillräcklig utbildning. om ledningen av räddningsarbe- tet har varit effektiv och om samverkan mellan olika räddningsorgan har fungerat tillfredsställande.

Kommissionens arbetsformer

Kommittén föreslår att kommissionens ledamöter skall vara fast knutna till verksamheten. Det betyder kontinuitet i utredningsarbetet och att erfarenheterna tillvaratas snabbare och bättre än om kommissionens leda- möter skall tillkallas från fall till fall. Framför allt är det viktigt att kom- missionen med sina fasta resurser kan börja sina undersökningar omedel- bart sedan en olycka har inträffat. Det kunnande som kommissionen därutöver kommer att behöva finns redan på många håll i samhället. Kommissionens uppgifter blir att finna arbetsformer så att den befintliga expertisen kan användas effektivt. 49

• Sida 50
•  Original

Beslut om att inleda undersökning Prop. l989/90: 104 Kommittén anser att det är väsentligt att kommissionen själv har befogen- Brlaga [ heter att avgöra om en olyckshändelse skall undersökas. Detta ligger enligt kommitténs synsätt i linje med att kommissionen skall vara ett från andra myndigheter fristående organ.

Kommissionen föreslås därför själv besluta om att en olycka skall under- sökas. Beslut om inledande av undersökning, t.ex. besiktning av olycks- platsen, skall kunna fattas av ordföranden eller av dennes ställföreträdare. Beslutet skall så snart som möjligt anmälas för kommissionen, som avgör om undersökningen skall fullföljas.

Givetvis kan regeringen ålägga kommissionen att utreda en viss olycka.

Meddelande om intråäade olyckor till kommissionen

Det är viktigt att undersökningskommissioncn underrättas om en inträf- fad allvarlig olyckshändelse så snart som möjligt, så att den utan onödig tidsutdräkt kan inleda undersökning — i första hand med besök på olycksplatsen. Det är således nödvändigt att ha lämpliga rutiner för rap- portering av händelser till kommissionen.

Kommittén föreslår att kommissionen övertar det rapporteringssystem som kommittén har tillämpat. Detta innebär att länsalarmeringscentraler- na underrättar om inkomna larm som avser allvarliga olyckshändelser och att generaltullstyrelsen meddelar om inträffade större olyckor (oljeutsläpp, kemikalieolyckor m. m.), som berör kustbevakningens ansvarsområde inom räddningstjänsten.

Kommissionens nanm

Kommittén föreslår att det nya utredningsorganet skall heta statens katastrofkommission.

• Sida 51
•  Original

Betänkandet (Ds K 1986: 2) Haveriutredningar Prop. 17989/90: 104 Sammanfattning av betänkandet Bilaga _ Frågan hur haveriutredningar inom luftfarten och sjöfarten skall organise— ras har diskuterats länge. Diskussionerna har ytterst handlat om huruvida huvudansvaret för haveriutredningar skall ligga på säkerhetsmyndigheter- na eller på en särskild för ändamålet inrättad myndighet.

Statsmakterna har för luftfartens vidkommande tagit ställning för att det primära utrcdningsansvaret skall ligga på en särskild utredningsmyndig- hct. Motsvarande ställningstagande för utredning av sjöolyckor har inte gjorts.

Utredaren anser att organisationsformen för haveriutredningar inom sjöfarten bör vara densamma som inom luftfarten. Utredaren föreslår därför att en gemensam ordningför haveriundcrsökningar inom luft/arten och sjö/arten införs.

De haveriutredningar som sker i samhällets regi bör vara helt inriktade på de säkerhetsmässiga aspekterna. Andra aspekter, t.ex. civilrättsliga eller polisiära. får beaktas endast i den mån undersökningen inte därige- nom styrs in på förhållanden som är av ringa intresse från säkerhetssyn- punkt.

Bl. a. kravet på objektivitet i en haveriundersökning leder till att huvud- ansvaret för undersökningen bör ligga hos ett från säkerhetsmyndigheterna fristående organ. Det innebär dock inte att det organet självt skall utföra alla undersökningar. I många fall bör undersökningen kunna överlämnas till säkerhetsmyndigheten.

Utredaren föreslår att statens haverikommission (SHK) ges huvudansva- ret jör undersökning av såväl luft/arts- som sjöolyckor. Sjöfartens haveri- kommission bör avvecklas.

Den ordning som föreslås avser att ge garantier för att objektivitets- kravet uppfylls samtidigt som den är praktiskt hanterbar.

Gällande skyldighet att rapportera olyckor och tillbud i flygtrafiken till luftfartsverket och sjöolyckor till sjöfartsverket behålls enligt förslaget. Dessa myndigheter skall vara skyldiga att till SHK vidarerapportera alla sådana händelser som avses i 11 kap. 75 luftfartslagen respektive 301 5 sjölagen, dvs. allvarligare olyckor och tillbud. Att även tillbud skall rap- porteras och undersökas är för sjöfartens del en nyhet. Säkerhetsmyndig- heterna skall också vara skyldiga att vidarerapportera händelser som i sig inte kan rubriceras som allvarliga men likväl kan tänkas innehålla någon faktor av betydelse för säkerheten. SHK bör även ha rätt att undersöka händelser som kommissionen fått kännedom om på annat sätt, exempelvis genom anmälan från en sakägare. Säkerhetsmyndighetcrnas bedömning av händelscns betydelse från säkerhetssynpunkt bör således inte vara avgö- rande för SHK:s befogenhet.

SHK skall således ha rätt att undersöka varje händelse som lett eller kunnat leda till en flyg- eller sjöolycka men undersökningsskj-ildigheten blir inskränkt till allvarliga olyckor och tillbud. Den nyligen i luftfartslagen införda möjligheten för SHK att efter regeringens förordnande överlåta en 51

• Sida 52
•  Original

undersökning till annan föreslås få en motsvarighet i sjölagen. SHK och Prop. l989/90: 104 luftfarts— respektive sjöfartsverket bör komma överens om vilka typer av Bilaga 2 haveriutredningar som SHK kan delegera. Avgörande bör vara sådana faktorer som objektivitetskravet, tillgängliga resurser hos respektive myn- dighet och haveriutredningamas betydelse för det allmänna säkerhetsarbe- tet.

Vissa inskränkningar i SHK:s delegationsrätt bör dock föreskrivas. En undersökning bör inte få överlåtas om det skulle strida mot objektivitets- kravet. Komplicerade utredningar är inte heller lämpliga att överlåta lik- som händelser som väckt eller kan förväntas väcka allmän uppmärksam- het.

Syftet med en haveriutredning i samhällets regi bör vara detsamma inom den icke civila sektorn som inom den civila. Utredaren föreslår därför att SHK:s primäransvar för undersökning av sjö— och flygolyckor skall omfatta också trafik för militärt eller annat statsändamål. De allmän- na undersökningsprinciperna på den civila sidan bör äga motsvarande tillämpning på den icke civila sidan.

Utredaren föreslår inte obligatorisk skyldighet att undersöka olyckor med fritidsfartyg. Det räcker att det föreskrivs möjlighet att undersöka sådana olyckor. SHK eller sjöfartsverket bör lämpligen undersöka allvarli- ga olyckor med fritidsfartyg då det finns ett starkt allmänintresse av en säkerhetsmässig undersökning. Ett exempel härpå är att olyckan avser en båt av vanlig typ och kan antas ha orsakats av konstruktionsfel eller annat bristfälligt utförande.

Beträffande utländska fartyg föreslås inte heller någon obligatorisk undersökningsskyldighet. Det bör räcka att det föreskrivs att händelser med utländska fartyg får undersökas. Undersökning bör få ske, om fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, således inte endast när det befinner sig i svensk hamn.

SHK bör ha ett nära samarbete med säkerhetsmyndigheterna. Dessa bör i lämplig omfattning ställa expertis till SHK:s förfogande enligt den modell som föreskrivs i 117 5 luftfartsförordningen. Säkerhetsmyndigheterna bör även i fall då man ej ställt någon expert till SHK:s förfogande ha rätt till insyn i SHK:s undersökningar. En föreskrift om sådan insyn bör tas in i författning.

SH Kzs personal behöver utökas något. En brist f. n är att SHK saknar en fast anställd civilflygoperati v expert. Det föreslås att SHK tillförs en sådan. SHK:s verksamhet inom den civila sjöfarten medför att haveriutredare med sjöoperativ och sjöteknisk sakkunskap behövs. Med hänsyn till de relativt få undersökningar av sjöolyckor som SHK beräknas utföra varje år bör det räcka att kalla dem till tjänstgöring när en undersökning skall ske. De bör därför vara anställda på arvodesbasis. SHK har inte heller behov av någon egen anställd sjömilitär expert eftersom antalet händelser inom marinen att utreda beräknas bli ringa. Vid behov bör marinen ställa expertis till SHK:s förfogande.

SHK:s nuvarande regler om beslutförhet vid haveriutredning bör komp- letteras. I vissa enkla fall behövs inte fullsutten kommission. Utredaren

• Sida 53
•  Original

föreslår därför att det införs en möjlighet för SHK att i sådana fall över- Prop. l989/90: 104 lämna undersökningen till en ensam haveriutredare. Bilaga 2 Det råder enligt utredaren nästan total enighet om att Sjöförklaringen inte längre har någon betydelse ur sjösäkerhetssynpunkt. Institutet kan dock fortfarande ha civilrättslig betydelse. Utredaren föreslår att den obligatoriska arten av sjöförklaring, vilken anses tjäna det säkerhetsmässi- ga intresset, avskaffas. Den frivilliga arten bör behållas för utredning av andra förhållanden än sådana som har betydelse för sjösäkerheten. Efter samråd med kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvar- liga olyckshändelser föreslås att någon samordning av den föreslagna ka- tastrofkommissionen med SHK inte bör ske men att de båda kommissio- nerna bör samarbeta med varandra. SHK:s nuvarande verksamhet finansieras av luftfartsverket och chefen för flygvapnet. Detta innebär att finansieringen sker via luftfartsavgifter och genom chefens för flygvapnet anslag. En motsvarande ordning bör gälla i fråga om SHK:s verksamhet inom sjöfarten.

• Sida 54
•  Original

Departementspromemorian (Ds 1988: 75) Prop. 1989/90: 104 Järnvägars skadeståndsansvar. Utredning av Bllaga 3 järnvägsolyckor

Sammanfattning av promemorian såvitt avser avsnittet ”Ut- redning av järnvägsolyckor”

I promemorian anförs. Om det inträffar en järnvägsolycka eller ett olycks- tillbud är det angeläget att orsakerna klarläggs, så att eventuella brister i säkerhetssystemet kan rättas till och liknande olyckor kan förebyggas. Till skillnad från vad som gäller beträffande sjö— och flygolyckor är utredningar av järnvägsolyckor inte författningsreglerade. Oavsett vilken form för utredning av allvarligare järnvägsolyckor som bör väljas för framtiden bör den utredande myndigheten — vare sig det är banverket eller ett fristående organ — ha befogenheter i utredningsverksamheten som motsvarar dem som de utredande myndigheterna på sjöfarts- och luftfartsområdet har nu.

Mot denna bakgrund läggs i promemorian fram förslag till ett nytt kapitel i järnvägstrafiklagen (1985:192) —— 7 kap. — med bestämmelser som reglerar det utredande organets befogenheter, t.ex. att hålla förhör och granska föremål. De föreslagna bestämmelserna har sin förebild i främst 11 kap. 7— 13 55 luftfartslagen.

I promemorian framhålls också att det i många fall inte kan anses lämpligt att utredningen av en järnvägsolycka ombesörjs av den myndig- het som är ansvarig för säkerheten. Den myndigheten intar i viss mån en partsställning då en olycka kan tänkas bero på brister i säkerhetssystemet. I sådana fall, liksom då utredningen kan väntas bli komplicerad eller olyc- kan är av stor omfattning, bör händelsen helst utredas av ett fristående organ.

• Sida 55
•  Original

Lagförslaget i betänkandet Ds Fö 1986: 3 gFfP- 14939/901 104 Förslag till 1 aga

Lag om undersökning av allvarliga olyckshändelser

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser 1 5 Denna lag gäller undersökning av allvarliga olyckshändelser eller tillbud till sådana händelser.

Med allvarlig olyckshändelse avses brand, ras, översvämning, spräng- och skjutolycka, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknan- de händelse som har medfört eller kan befaras medföra betydande skador på människor eller egendom eller i miljön.

Lagen är inte tillämplig vid sjöhaveri enligt sjölagen (1891235) eller luftfartsolycka enligt luftfartslagen (1957: 297).

2 5 Allvarlig olyckshändelse eller tillbud till allvarlig olyckshändelse skall undersökas enligt denna lag om det ej framgår av omständigheterna att en undersökning skulle sakna betydelse för möjligheterna att förebygga olyckshändelser eller minska verkningarna av sådana händelser.

3 5 Undersökning enligt 2 5 utförs av statens katastrofkommission.

4 5 Vid en undersökning skall händelseförloppet och orsakerna till hän- delsen så långt möjligt klarläggas samt räddningsinsatsema belysas. Un- dersökningen skall bedrivas så att den ger underlag för bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas för att hindra att liknande händelser inträffar eller för att förebygga, avvärja eller begränsa skador till följd av sådana händel- ser.

Resultatet av undersökningen skall redovisas i en rapport. I denna lämnas de förslag till åtgärder som undersökningen har givit anledning till.

Genomförande av undersökning 5 5 Kommissionen beslutar om en händelse som avses i denna lag skall undersökas.

6 5 Undersökning skall utföras i samarbete med polismyndighet eller åklagare, som med anledning av händelsen leder förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken.

7 5 Kommissionen får hålla förhör med var och en som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för undersökningen och granska skriftliga handlingar och föremål som antas ha sådan betydelse.

Om undersökningen inte kan fullföljas utan att en särskild utredning görs av polismyndigheten, skall denna på begäran av kommissionen göra en sådan utredning. Härvid gäller 23 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Tvångsmedel som anges i 24—28 kap. rättegångsbalken får inte användas vid en utredning som görs på kommissionens begäran.

Den som hörs av kommissionen kan få ersättning av allmänna medel. Kommissionen fastställer ersättning enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen om ersättning till vittnen. 55

• Sida 56
•  Original

8 5 Om kommissionen finner att ett vittne eller en sakkunnig bör höras Prop. 1989/90: 104 vid domstol eller att någon bör föreläggas att ställa en skriftlig handling Bilaga 4 eller ett föremål till förfogande, får kommissionen begära detta hos den tingsrätt inom vars domsaga händelsen har inträffat eller den uppehåller sig som skall höras eller som åtgärden annars berör. Rätten skall hålla förhör eller meddela föreläggande. om det inte finns lagliga hinder mot detta. I fråga om sådant förhör eller föreläggande gäller bestämmelserna i rättegångsbalken i tillämpliga delar. Den som på kommissionens begäran hörs vid domstol kan få ersättning av allmänna medel.

9 5 För genomförande av en undersökning har kommissionen rätt att få tillträde till platsen för olyckshändelsen eller tillbudet. Om tillträde vägras. åligger det polismyndigheten att på begäran av kommissionen lämna den handräckning som behövs.

10 5 Föremål som kan antas ha betydelse för undersökningen och som anträffas på olycksplatsen får inte avlägsnas eller rubbas utan tillstånd av kommissionen. Detta gäller dock inte om det på grund av utredning om brott eller pågående räddningstjänst eller eljest föreligger särskilda skäl för åtgärden. Om föremålet flyttas bör det ske så att undersökningen inte försvåras.

Den som har tagit till vara ett föremål som kan antas ha betydelse för undersökningen skall anmäla detta till kommissionen utan dröjsmål.

Ansvars- och besvärsbestämmelser 11 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 105 döms till böter om ej gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. I ringa fall skall dock inte dömas till straff.

12 5 Kommissionens beslut enligt 7 5 tredje stycket och 10 5 första styc- ket överklagas hos kammarrätt genom besvär.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 57
•  Original