Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att staten skall garantera att banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Staten fullgör sitt åtagande genom att lämna stöd till fortsatt verksamhet i livskraftiga institut, varvid stödet förenas med krav på åtgärder från institutets sida, eller genom att lämna stöd till rekonstruktion eller avveckling i ordnade former av institut som inte kan förväntas uppnå lönsamhet på lång sikt.

Stödåtgärderna föreslås bli utformade på ett affärsmässigt sätt och så att statens långsiktiga kostnader för stödet minimeras. Kostnaderna för Stödet skall återvinnas till staten. Staten skall inte eftersträva att bli ägare till banker eller andra kreditinstitut.

Stödet kan ges i form av lån, garantier, kapitaltillskott eller på annat sätt.

Stödsystemet skall kvarstå så länge det behövs. Det skall inte avvecklas förrän det kan ske utan att fordringsägamas intressen riskeras. En av— veckling kan genomföras bara efter ett nytt beslut av riksdagen.

Stödet riktas i första hand till banker och till kreditinstitut med statlig anknytning och utformas så att ett instituts sumpiga förpliktelser kan infrias. Riskkapital i form av aktiekapital och eviga förlagslån omfattas däremot inte. Detsamma gäller förpliktelser som uppenbarligen inte är förenliga med en sund bankverksamhet.

En särskild myndighet under regeringen, Baukstr'vdsniimnden, föreslås bli inrättad för att hantera stödet.

[ propositionen behandlas också vissa frågo.r om Stöd till Nordbanks— koncernen och AB Industrikredit.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till Prop. 1992/931135

Lag om inkomstskatteregler vid statligt stöd till vissa kreditinstitut

Härigenom föreskrivs följande.

Vid tillämpning av lagen (194'7z576) om statlig inkomstskatt utgör stat— ligt stöd till kreditinstitut skattepliktig intäkt av näringsverksamhet för kreditinstitutet om återbetalning kan komma i fråga endast enligt bestäm- melserna om vinstutdelning i 12. kap. aktiebolagslagen (1975:1385) eller 9 kap. bankaktiebolagslagen (l987:6l8). Återbetalning av sådant stöd utgör avdragsgill kostnad för kreditinstitutet.

Denna lag träder i kraft den Zl februari 1993 och tillämpas i fråga om stöd som lämnas efter den 18 december 1992.

• Sida 3
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

dels att 22 5 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 42 a 5, av följande

lydelse.

225

Lydelse enligt prop. I992/93:89

Efter anmodan av Riksbanken skall ett kreditinstitut eller annat företag som står under tillsyn av Finans- inspektionen till Riksbanken lämna de uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att följa utveck- lingen på valuta- och kreditmark- naderna.

Föreslagen lydelse

Efter anmodan av Riksbanken skall ett kreditinstitut eller annat företag som står under tillsyn av Finans- inspektionen till Riksbanken lämna de uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att

I . följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknadema,

2. övervaka betalningssystemets stabilitet.

42aå

I viktigare frågor som berör Bank- stödsnämndens verksamhetsomra'de eller som i övrigt har samband med betalningssystemets stabilitet, skall Riksbanken samråda med Finansinspektionen, Riksgäldskon- toret och Bankstödsnämnden. Vid ett sådant samråd skall Riksbanken lämna berörda myndigheter de uppgifter som behövs.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1993.

• Sida 4
•  Original

3. Statens ansvar för betalningssystemet

3.1. Följderna av solvensproblem i banker och andra kreditinstitut

Det egna kapitalet i en bank utgör - liksom i andra företag - en buffert som skyddar fordringsägare mot att drabbas av de förluster som kan uppstå i företagets verksamhet. Följden av förluster är att bankens kapitalbas, som till stor del utgörs av det egna kapitalet, urholkas. Detta försämrar bankens kreditvärdighet och därmed dess möjligheter att fort- sätta att finansiera sin verksamhet. Banker befinner sig i detta avseende i en mer utsatt situation än flertalet andra företag. Detta hänger samman med att blotta misstanken att er.-. banks situation har försvagats är ett hot mot dess fortlevnad.

Grunden till detta problem ligger i att utomstående aktörer, t.ex. lån- givare eller aktieägare utan direkt insyn i verksamheten, har svårt att värdera en banks tillgångar. Det är i stor utsträckning fråga om lån till enskilda hushåll och företag vars kreditvärdighet är svårbedömda, både i det enskilda fallet och sett över kreditportföljen i stort. Detta för banker och andra kreditinstitut grundläggande informationsproblem gör att enbart farhågor om stora förluster kan leda till att insättare och andra långivare överger banken. I en bank som i huvudsak finansierar sig med inlåning som är omedelbart uppsägningsbar kan detta ske med mycket kort varsel, och det kan uppstå en s.k. run eller uttagsanstormning. För institut som förlitar sig på upplåning på värdepappersmarknader blir processen något mer utdragen, men i takt med att utestående värdepapper förfaller och inte kan förnyas växer likviditetsproblemen.

Av samma skäl som utomstående finansiärer har svårt att värdera kreditportföljen kan det vara svårt att med kort varsel sälja tillgångar till priser som motsvarar deras verkliga värde. Banken får därmed, om den alls lyckas sälja tillgångar ur sin låneportfölj, vidkännas kapitalförluster. På så sätt kan likviditetsproblernet på kort tid förvandlas till ett verkligt solvensproblem, även om banken var solvent när misstron uppstod.

Förväntningar om förluster och framtida solvensproblem kan således bli självuppfyllande även i fall då den inledande misstron var helt ogrundad. Detta förhållande gör att problem i enskilda institut kan få spridningseffekter. En banks verkliga eller förmodade problem kan bidra till att skapa misstro mot andra banker så att de dras med i fallet. Därigenom kan i sista hand förtroendet för hela det finansiella systemet undergrävas.

Ett sådant förlopp får utomordentligt allvarliga följder såväl för en- skilda medborgare och företag som för ekonomins funktionsduglighet i stort. Den yttersta konsekvensen är en kollaps av betalningssystemet. Det får till följd att möjligheterna att genomföra betalningar genom överföringar mellan bankkonton försvinner. Ett fungerande betalnings- system är en förutsättning för att det normala utbytet av varor och tjänster skall kunna fortgå. Det är därmed av vitalt samhällsekonomiskt

• Sida 15
•  Original

intresse att störningar som rubbar förtroendet för betalningssystemet förhindras.

De betalningstjänster som banker tillhandahåller ger dessa institut en särställning. Samtidigt spelar bankerna, tillsammans med andra kreditin- stitut, en viktig roll i ekonomin genom att de tillhandahåller krediter. För stora grupper, i synnerhet hushåll och mindre och medelstora företag, är lån i bank eller i specialiserade kreditinstitut den avgjort viktigaste, och i många fall den enda, källan för krediter. Därigenom får tillståndet i kreditgivande företag samhällsekonomisk betydelse.

En effekt av förluster är att bankernas utlåningskapacitet krymper. En banks verksamhet påverkas av kapitaltäckningsregler, som anger relationstal mellan bankens kapital och dess tillgångar. Minimikrav på kapitaltäckningen finns angivna i lagstiftningen, men även om sådana regler inte funnits skulle bankens finansiärer ställa krav på en viss kapitalbuffert som skydd mot förluster i rörelsen. Ju mindre denna buffert är, desto högre räntor kommer långivarna att kräva för att ställa medel till bankens förfogande. Bedöms bufferten som otillräcklig kan banken inte längre finansiera sig på värdepappers- och interbank- marknader. Banken måste då minska sin låneverksamhet.

Bankerna kan utöka sitt riskkapital genom emissioner av t.ex. aktier. Möjligheterna att erhålla nytt kapital är dock begränsade i perioder då bankerna har problem. Omfattande förluster i banker och andra kredit— institut leder därför till att tillgången på kredit i ekonomin i stort minskar och att lånevillkoren försämras. Om möjligheterna att lånefinansiera konsumtion och investeringar försämras, minskar efterfrågan från både hushåll och företag. Därigenom försvagas konjunkturutsiktema ytterliga- re. Lönsamheten i näringslivet faller och arbetslösheten ökar, med än större kreditförluster som följd. Ekonomin riskerar att hamna i en nedåt- gående spiral, där finansiella problem försvagar ekonomins reala sida, med en ytterligare fördjupad finansiell kris som följd.

Slutsatsen är därmed att störningar i bank- och kreditsystemet måste motverkas och att det är nödvändigt att staten tar ett ansvar för att se till att systemets grundläggande stabilitet och funktionsförmåga bevaras.

3.2. Statliga ingrepp för att säkerställa stabiliteten i betalningsystemet och trygga kreditförsörjningen

Insikten att finansiella störningar kan få allvarliga samhällsekonomiska följder är inte ny. Det är överväganden av det slag som redovisats som ligger bakom att banker och andra kreditinstitut är underkastade särskilda verksamhetsregler och är föremål för offentlig tillsyn. Syftet med dessa åtgärder är att förhindra uppkomsten av stora störningar som kan skada det finansiella systemets funktionsduglighet. Staten har således tagit på sig en roll som övervakare av det finansiella systemet. Därtill har statsmakterna - formellt genom Riksbankens roll som "lender of last resort" — tagit ett ansvar för att upprätthålla likviditeten i det finansiella systemet.

• Sida 16
•  Original

Det gällande regelsystemet är således präglat av grundsynen att stabili— teten i det finansiella systemet, i synnerhet i den del som rör betalnings— tjänster, är ett så vitalt samhällsekonomiskt intresse att staten måste ta ett långtgående ansvar härför. Av det skälet kan staten också tvingas ge stöd till enskilda krisdrabbade institut ifall det finns en risk för att förtroendet för andra banker och kreditinstitut rubbas om det krisdrabbade institutet hamnar på obestånd.

Ett fallissemang i ett enstaka institut kan, som tidigare framhållits, få återverkningar för hela det finansiella systemet. Detta gäller särskilt i ett land där det finansiella systemet är så starkt koncentrerat som i Sverige.

Risken för att utländska och inhemska långivare och insättare skall förlora förtroendet för andra banker om en enskild bank drabbas av problem är naturligtvis beroende av tillståndet bland bankerna. I ett läge där stora delar av banksystemet är försvagat till följd av omfattande kreditförluster är risken påtaglig för att det skall uppstå allvarliga störningar om staten inte vidtar erforderliga åtgärder. Flera banker skulle kunna drabbas av en akut likviditetskris om en enskild banks långivare på t.ex. den internationella interbankmarknaden fick vidkännas förluster.

Det är mot bakgrund av de faktorer jag nu redovisat som regeringen funnit det nödvändigt att ingripa vid flera tillfällen när enskilda banker hamnat i en akut kris. Det var då fråga om ingripanden i de enskilda fallen. Man kunde dock förutse en utveckling som skulle göra mer om- fattande, generella åtaganden nödvändiga. Sådana åtgärder borde emeller- tid inte tillkännages förrän de var oundgängligen erforderliga för att inte i förtid leda till en allmän oro på de finansiella marknaderna.

Problemen i banksystemet har, som tidigare beskrivits, successivt för- värrats till följd av ökande kreditförluster och en försämrad intjänings- förmåga. Detta beror i viss utsträckning på att konjunkturläget försäm- rats, och det är också en orsak till att även andra kreditinstitut drabbats av problem under det senaste året. I den nuvarande situationen finns det en risk för att det skall uppstå allvarliga störningar på hela kredit- marknaden.

Det finns stabiliseringspolitiskt präglade motiv för att staten också skall ta ett ansvar för att kreditmarknaden fungerar tillfredsställande. Generellt minskad tillgång till kredit eller påtagligt höjda räntekostnader för lån- tagarna till följd av osäkerhet om kreditinstitutens solvens håller tillbaka efterfrågan i ekonomin och riskerar att fördjupa lågkonjunkturen. Detta gäller såväl vid en akut kris, då kreditinstitut hotas av konkurs, som då kreditutrymmet gradvis krymps av att förluster urholkar institutens kapitalbas. I en redan svag ekonomi blir det med nödvändighet en viktig stabiliseringspolitisk uppgift att se till att normala kreditströmmar kan upprätthållas.

Detta leder fram till slutsatsen att det i nuvarande situation är nöd- vändigt att vidta omfattande åtgärder som både garanterar stabiliteten i betalningssystemet och säkrar samhällets kreditförsörjning. Den nu- varande situationen är exceptionell och ställer därmed krav på åtgärder av exceptionell karaktär. Normala principer för statens roll i ekonomisk verksamhet måste under dessa förhållanden stå tillbaka. Direkt statligt

• Sida 17
•  Original

stöd till finansiella företag kommer att krävas, och fall där statligt övertagande av kreditinstitut blir nödvändigt kan inte uteslutas.

4. Statens åtaganden gentemot banker och vissa andra kreditinstitut

4.1. Stöd till banker och vissa andra kreditinstitut

Mitt förslag: Staten garanterar att banker och vissa andra kredit- institut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Regeringen be- myndigas att besluta om stödåtgärder som säkerställer detta åtagande.

Staten fullgör sitt åtagande genom att - lämna stöd till fortsatt verksamhet i livskraftiga institut, varvid stödet förenas med krav på åtgärder från institutets sida,

- lämna stöd till rekonstruktion eller avveckling i ordnade former av institut som inte kan förväntas uppnå lönsamhet på lång sikt.

Stödåtgärderna skall utformas på ett affärsmässigt sätt och så att statens långsiktiga kostnader för stödet minimeras. Staten skall inte eftersträva att bli ägare till banker eller andra kreditinstitut. Om det i något fall bedöms lämpligt med hänsyn till ett instituts kapitalbehov och statens affärsmässiga intresse bör dock aktiekapi- taltillskott kunna väljas som stödform. En strävan skall i så fall vara att avyttra aktierna när det är affärsmässigt lämpligt.

Stödet skall ges en konkurrensneutral utformning. En mångfald på marknaden skall främjas.

Stödsystemet skall kvarstå så länge det behövs. Systemet skall inte avvecklas förrän det kan ske utan att fordringsägamas intres- sen riskeras. En avveckling skall kunna genomföras först efter ett "nytt beslut av riksdagen.

Promemorians förlag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt för- slag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget i stort eller lämnar det utan erinran. Bolföringsnämnden, Statens bostadsfinans- ieringsaktiebolag,SBAB, och Finansbolagens Förening anser dock att stödåtgärdema bör ges stöd i en lag. Flera remissinstanser, däribland LO, SBAB och 1-3 fondstyrelserna, vill att förslaget skall ges en mer precis utformning vad gäller kostnaderna för att erhålla stöd, upprätthållandet av konkurrensneutralitet och formerna för avveckling av Stödsystemet.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av den tidigare beskrivningen har problemen i banksystemet förvärrats under det senaste året samtidigt som flera andra kreditinstitut drabbats av problem. Det har också efter hand blivit uppenbart att problemen i banker och andra kreditinstitut

• Sida 18
•  Original

kommer att bestå under flera år. Det bör därför nu genom beslut av riks- dagen slås fast att staten tar ansvar för betalningssystemet och kredit- försörjningen. Riksdagen bör ge regeringen ett generellt bemyndigande att - i överensstämmelse med vad som aviserades i ett pressmeddelande från Finansdcpartementet den 24 september 1992 - vidta stödåtgärder som garanterar att banker och vissa andra institut kan fullgöra sina förpliktelser. På grund av statens åtagande får Riksbanken möjlighet att i sin egenskap av "lender of last resort" förse instituten med likvida medel i svensk eller utländsk valuta, vilket i sin tur innebär att instituten kan infria sina förpliktelser i rätt tid. Vidare får instituten möjlighet att äta sig nya förpliktelser på sedvanliga villkor.

Ett sådant statligt åtagande kommer samtliga institut som omfattas av åtagandet till godo, i så måtto att instituten - oavsett om stödåtgärder satts in eller inte - kan förlita sig på att få det stöd som behövs. Jag föreslår följande riktlinjer.

Institut som bedöms vara livskraftiga får möjlighet att under en över- gångsperiod erhålla stöd från staten. Stödet skall vara frivilligt och anpassas till förutsättningarna i det enskilda institutet. Stöd skall ges i den utsträckning som krävs för att institutet skall kunna fortsätta verksam- heten. Institut som har fått stöd och sedan drabbas av större förluster än som förutsetts kan erhålla utökat stöd. Stödet kan då komma att få en annan utformning och förenas med mer långtgående krav på åtgärder från institutets sida.

Institut som inte kan förväntas uppnå långsiktig lönsamhet skall antingen rekonstrueras så att de blir livskraftiga eller avvecklas i sådana former att institutets förpliktelser kan infrias i rätt tid.

Det är nödvändigt att staten försäkrar sig om att instituten använder stödet på ett effektivt sätt. Staten måste därför kunna ställa krav på åtgärder från institutens sida och få insyn och kontroll över hur de stat- liga stödmedlen används.

Stödåtgärderna skall utformas så att statens långsiktiga kostnader för stödet minimeras. Statens kostnader skall i princip bäras av det institut som erhåller stödet. För livskraftiga institut som endast är i behov av temporärt stöd innebär det att stödet skall återvinnas när det är möjligt med hänsyn till institutets ekonomiska situation. Även i övriga fall skall stödet utformas så att statens långsiktiga kostnader minimeras. Eventuella statliga kapitaltillskott skall återvinnas. Det är också rimligt att staten kräver ersättning för den risk som kan vara förknippad med olika stödåtgärder om de institut som med hjälp av stödåtgärder återfår sin intjäningsförmåga och lönsamhet. Sådana institut kan komma att åter representera ett betydande värde. Det är i dessa fall också rimligt att staten får del i den värdestcgring som då uppkommer och som inte hade varit möjlig utan statens medverkan.

Stödåtgärderna skall ges en så konkurrensneutral utformning som möj- ligt. Detta befrämjar den långsiktiga effektiviteten på marknaden. Kon- kurrensncutralitet uppnås genom att stöd inte ges i större utsträckning än nödvändigt och genom att återvinning av stöd säkerställs.

• Sida 19
•  Original

En konkurrensneutral utformning av stödet behöver inte innebära att den nuvarande strukturen på kreditmarknaden bibehålls. Rekonstruktion såväl som avveckling av enskilda institut kan bli aktuella. Det är sam- tidigt viktigt att en mångfald på marknaden främjas, så att en effektiv konkurrens kan upprätthållas.

I detta sammanhang bör det också framhållas att tillämpningen av gällande kapitaltäckningsregler i ett enskilt institut självfallet inte skall påverkas av det statliga åtagandet. Inte heller skall tillämpningen av placeringsreglementen som lagts fast av statsmakterna påverkas. Det är naturligt med hänsyn till att det statliga åtagandet skall vara temporärt. Det är också nödvändigt med hänsyn till konkurrensneutraliteten att de stödberättigade instituten inte gynnas otillbörligen.

Det svenska bank- och kreditväsendet bör vara privatägt. Staten bör alltså inte eftersträva att bli ägare till sådana institut. Det statliga stödet måste emellertid så långt det är möjligt också präglas av affärsmässighet. I de fall ett aktiekapitaltillskott bedöms ha fördelar framför andra stödåtgärder, bör en sådan lösning kunna väljas. Staten har då möjlighet att återvinna sina kostnader vid en framtida försäljning. En strävan skall därvid vara att avyttra aktierna när det är affärsmässigt lämpligt.

Det jag nu har sagt gäller inte bara ägande i instituten som sådana utan också ägande av institutens tillgångar i form av exempelvis s.k. dåliga län eller fastigheter som har tagits över för att skydda fordran.

En särskild fråga är hur länge den nu föreslagna möjligheten för rege- ringen att besluta om stödåtgärder skall finnas. Jag gör följande bedöm— ning.

Det är i varje utvecklad ekonomi en viktig uppgift för staten att se till att det finns ett fungerande betalningssystem. I den bemärkelsen kan det alltså inte bli fråga om att statens ansvar skulle vara tidsbegränsat. Däremot är det viktigt att betona att det nu aktuella statliga åtagandet, som är av extraordinär natur, är temporärt. Förekomsten av ett sådant åtagande befrämjar inte en effektivt fungerande marknad, även om åtagandet är nödvändigt nu. Även konstitutionella skäl talar för en avveckling inom överskådlig tid.

Åtagandet och Stödsystemet skall dock kvarstå så länge som det behövs och avvecklas först när förhållandena är sådana att det inte längre före— ligger något hot mot stabiliteten i det finansiella systemet. Det kan redan nu förutses att det kan ta flera år. Avvecklingen skall ske utan att ford- ringsägamas intressen riskeras. En avveckling kan genomföras bara efter ett nytt beslut av riksdagen.

Det jag nu har sagt har avsett Stödsystemet som sådant. En annan sak är att stödåtgärder som beslutats inom ramen för systemet - och som i flertalet fall kommer att ha dokumenterats i avtal mellan staten och det berörda institutet — naturligtvis kommer att fullföljas även efter det att regeringens generella bemyndigande att besluta om stödåtgärder har upp- hört att gälla.

Statens åtagande är ett kraftigt ingrepp i marknadens normala funk— tionssätt. Försök till missbruk kan inte uteslutas. Missbruk och eventuella

• Sida 20
•  Original

andra oönskade effekter av åtagandet måste uppmärksammas via tillsynen så tidigt som möjligt.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte det statliga åtagandet borde ges stöd i en lag. De har därvid hänvisat till bl.a. åtagandets generella karaktär och varaktighet samt stödets omfattning. Jag håller med om att stödåtgärdema borde regleras i lag, om avsikten var att åtagandet skulle gälla för all framtid. Så är emellertid inte fallet. Något formellt krav på lagform finns inte heller för den typ av åtagande från statens sida som det här är fråga om eftersom åtagandet faller inom ramen för finansmakten enligt 9 kap. regeringsformen och inte inom normgivningsmakten enligt 8 kap. Däremot kan lämplighetsskäl tala för att huvuddragen av åtgärderna skrivs in i instruktionen för den myndighet som jag föreslår skall inrättas för att administrera stödet. Jag återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 4.6).

Flera remissinstanser anser att de principer som i promemorian läggs till grund för det statliga stödet inte är tillräckligt preciserade. Detta gäller särskilt principen om att staten skall återvinna de kostnader som stödåtgärdema ger upphov till och principen om att stödet skall vara konkurrensneutralt. LO vill att det på förhand skall slås fast vilka betal- ningsvillkor som skall gälla för instituten.

Det är uppenbart att det av många skäl skulle vara en fördel om det på förhand gick att exakt ange vilka betalningsvillkor och andra villkor som skall gälla. Stödet måste emellertid anpassas till förhållandena i de enskilda instituten och till den allmänna ekonomiska utvecklingen för att det skall vara möjligt att uppnå de övergripande målen - säkerställandet av stabiliteten i betalningssystemet och tryggandet av kreditförsörjningen - till så låga kostnader som möjligt. Det är därför inte möjligt att i förväg mer precist ange hur villkoren för stödet skall utformas. Av samma skäl är det inte heller möjligt att tillmötesgå vissa remissinstansers önskemål om en precisering av formerna för avvecklingen av stödsyste- met.

4.2. Institut som kan erhålla stöd

Mitt förslag: Stöd lämnas till banker och till kreditinstitut med

statlig anknytning.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland Finans- inspektionen och Riksbanken, lämnar förslaget utan erinran. Konkurrens- verket, Försäkringsförbundet, Sveriges Industriförbund och Finans- bolagens förening anser att stödet bör utsträckas till att omfatta alla institut som agerar på samma marknad som bankerna och de kreditinstitut som namngivits i promemorian, eller till alla institut som omfattas av kapitaltäckningsregler. Näringslivskredit och HSB (sparkasseverksam- heten), anser att de bör omfattas av de statliga Stödåtgärderna. Sveriges

• Sida 21
•  Original

Allmänna Hypoteksbank vill att det klargörs att landshypoteksföreningar— na skall ingå i den krets som kan erhålla stöd. Svenska Kommunförbundet vill att Gota AB skall omfattas. . .

Skälen för mitt förslag: Syftet med stödet är att garantera stabiliteten i betalningssystemet och att trygga kreditförsörjningen. Samtidigt är det nödvändigt att statens åtagande avgränsas. Det är naturligt att stödet i första hand riktas mot banker. Samtliga banker med svensk oktroj skall omfattas, alltså även de utlandsägda bankerna. Däremot ligger det i sakens natur att ett svenskt stödsystem inte kan omfatta sådana utländska banker som är etablerade här i landet genom filial.

Vissa kreditinstitut med statlig anknytning skall också omfattas av stödet, nämligen Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, AB Svensk Exportkredit, AB Industrikredit och Lantbrukskredit AB. När det gäller Stadshypoteks- kassan har riksdagen beslutat att kassan skall ombildas till ett kreditaktie- bolag (prop. 1991/92:ll9,bet. 1991/92:NU32, rskr. 1991/92:323). Även det nybildade kreditaktiebolaget skall omfattas av det statliga åtagandet. För Hypoteksbankens del har något förslag om ombildning ännu inte presenterats. Någon anledning att ha en annan uppfattning beträffande det institut som kan komma i Hypoteksbankens ställe finns emellertid inte. Frågan får behandlas i samband med kommande beslut om ombildning av landshypoteksinstitutionen. .

De institut som jag nu har angett har en särskild roll att fylla när det gäller att tillgodose samhällets behov av långsiktiga krediter. Detsamma gäller de bankägda bostadsfinansieringsinstituten. Dessa skall därför också omfattas av det statliga åtagandet.

Redan statens generella åtagande gentemot bankerna kommer att under- lätta för en bank att se till att bankens dotterföretag kan fullgöra sina förpliktelser. När det blir fråga om att utforma stödet till en bank bör också hänsyn tas till behovet av stöd för i första hand sådana dotterföre- tag i Sverige och utlandet som omfattas av kapitaltäckningsregler, såsom bostadsinstitut och finansbolag. I undantagsfall kan det också visa sig lämpligt att stödet riktas direkt till ett dotterföretag.

I en rekonstruktionsfas kan det vidare bli fråga om att rikta stödet till ett företag som inrättats av ett stödberättigat institut för att ta hand om t.ex. nödlidande krediter. Det gäller även i de fall företaget får andra ägare än det stödberättigade institutet.

Också övriga kreditinstitut, som exempelvis fristående finansbolag och Näringslivskredit AB samt försäkringsbolagen, spelar en viktig roll i det finansiella systemet. Deras verksamhet är dock inte av det slaget att exempelvis en betalningsinställelse omedelbart leder till allvarliga stör- ningar i betalningssystemet eller får vittgående konsekvenser för den långsiktiga kreditförsörjningen. I stort sett samma resonemang kan föras beträffande HSB:s sparkasseverksamhet. Dessa institut bör därför inte omfattas av det nu aktuella åtagandet.

Med den utformning som stödet föreslås få, kommer inte sådana utländska företag som är moderföretag till en svensk bank att omfattas.

• Sida 22
•  Original

Stödsystemet kommer inte heller omfatta företag som enligt dispensregeln i 1 kap. 4 5 andra stycket bankaktiebolagslagen (1987:618) har rätt att vara moderföretag till en bank. Försäkringsbolag som äger bank skall heller inte omfattas.

Som nämnts bör ett stödsystem göras så konkurrensneutralt som möjligt mellan de institut som omfattas av det statliga åtagandet. En sådan avvägning bör också göras mellan institut som omfattas av stödet och sådana som inte omfattas. De institut som inte kommer att omfattas av åtagandet, men som är verksamma inom samma sektor som de institut som omfattas, kan av naturliga skäl få en sämre ställning på marknaden. I den avvägning som således måste göras anser jag dock att frågan om att begränsa det statliga åtagandet måste ha en större tyngd än frågan om att skapa en så konkurrensneutral situation som möjligt. De institut som inte omfattas av åtagandet kommer dessutom att allmänt sett få bättre förutsättningar för sin verksamhet än om åtagandet inte hade gjorts.

4.3. Förpliktelser som omfattas av statens åtagande

Mitt förslag: Stödet utformas. så att ett instituts samtliga för- pliktelser kan infrias.

Riskkapital i form av aktiekapital och eviga förlagslån omfattas inte. Detsamma gäller förpliktelser som uppenbarligen inte är för— enliga med en sund bankverksamhet.

Promemorians förlag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar förslaget utan erinran. Bankföreningen, Försäkringsförbundet, Statens bostadsfinansie- ringsaktiebolag, SBAB, Sveriges Allmänna Hypoteksbank och Lantbruks- kredit anser att de s.k. eviga förlagslånen också bör omfattas av det statliga åtagandet.

Skälen för mitt förslag: De statliga åtgärderna skall utformas så att livskraftiga institut kan fortsätta med en normal verksamhet. För andra institut kan omfattande rekonstruktioner komma i fråga. Ett instituts verksamhet kan också komma att avvecklas. I en avvecklingssituation ställs frågan om vilka förpliktelser som omfattas av det statliga åtagandet på sin spets.

Aktiekapitalet är ett rent riskkapital. En aktieägare riskerar alltid att förlora sitt satsade kapital. Aktieägama kan inte ställa krav på att återfå sina satsade medel annat än i samband med en likvidation av bolaget. Det statliga åtagandet skall därför inte omfatta aktiekapitalet.

Utöver aktiekapitalet finns olika slags lån som har karaktären av risk- kapital. En form är sådana kapitaltillskott som enligt Finansinspektio- nens föreskrifter till 2 kap. 9 a & bankrörelselagen (1987:617) får ingå i en banks kapitalbas som supplementärt kapital upp till 100 % av det primära kapitalet, i första hand s.k. eviga förlagslån. För att klassas som sådant kapitaltillskott krävs enligt Finansinspektionens föreskrifter att

• Sida 23
•  Original

beloppet är kontant betalt, att det tagits upp utan säkerhet, att löptiden är obegränsad, att länet är ouppsägbart från långivarens sida och inte får återbetalas utan medgivande av Finansinspektionen. att räntebetalningar kan skjutas upp om bolagets resultat inte medger räntebetalning, att lånet har cfterställd betalningsrätt samt att lånet kan tas i anspråk för förlust- täckning under löpande verksamhet, dvs. utan att bolaget måste träda i likvidation.

Det förhållandet att lånen har en obegränsad löptid och kan användas för förlusttäckning gör att de har karaktär av riskkapital. Visserligen kvarstår låntagarens fordran med det ursprungliga beloppet vid en even- tuell likvidation, men det faktum att lånen kan skrivas ned för att täcka förluster gör det möjligt att undvika eller skjuta upp en likvidation. Lånen fyller därigenom i en förlustsituation i princip samma funktion som fritt eget kapital och bör därför inte omfattas av det statliga åtagandet.

Vanliga förlagslån skall däremot omfattas, liksom övriga i balans- räkningen upptagna förpliktelser. Häri inbegrips inte bara lån och liknande förpliktelser utan också förpliktelser gentemot borgenärer i största allmänhet, såsom leverantörer och producenter av varor och tjänster.

Ett institut kan vidare ha mer eller mindre vittgående latenta åtaganden som inte avspeglas i balansräkningen. Här kan bl.a. förekomma olika slags garanti— och borgensåtaganden och åtaganden i form av t.ex. termins- och optionskontrakt och s.k. swapavtal. Sådana åtaganden är en naturlig del av verksamheten och bör därför innefattas i det statliga åtagandet.

Det statliga åtagandet är synnerligen långtgående och innebär att berörda institut erbjuds ett omfattande stöd. För att förhindra ett otillbörligt utnyttjande bör åtagandet inte omfatta förpliktelser som uppenbarligen strider mot vad som är förenligt med sund bankverksam- het.

Förpliktelser som har tillkommit på ett lagstridigt sätt skall givetvis inte omfattas av åtagandet. Det skall inte heller gälla förpliktelser där vill- koren på ett otillbörligt sätt innebär ett gynnande av institutets motpart eller någon annan. Ett exempel på ett sådant otillbörligt förfarande är att ett statligt garanterat institut övertar en förpliktelse på icke affärsmässiga grunder och att det framstår som uppenbart att skälet för övertagandet är att förpliktelsen skall komma i åtnjutande av det statliga åtagandet. Sådana icke affärsmässiga åtaganden och förpliktelser som innebär ett otillbörligt gynnande av en part samt skada för institutet strider, enligt min mening, uppenbarligen mot vad som är förenligt med en sund bank- verksarnhet och bör därför inte omfattas av ett statligt åtagande. Det finns dock skäl att tro att sådana förpliktelser inte kommer att förekomma annat än i rena undantagsfall.

• Sida 24
•  Original

4.4. Formerna för stödet

Mitt förslag: Stödet skall kunna ges i form av t.ex. - Garantier som täcker framtida kreditförluster och utebliven avkastning på vissa tillgångar

- Olika typer av lån - Garantier som skyddar värdet på nyemitterat kapital - Aktiekapitaltillskott

Promemorians förlag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstansema tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksbanken avstyrker användningen av garantier för värdet och avkastningen på nyemitterade aktier.

Skälen för mitt förslag: Enligt de förutsättningar som angetts skall det statliga åtagandet fullgöras genom att regeringen beslutar om olika stöd- åtgärder. Stödet kan i princip ges på två sätt, även om det inom dessa ramar kan finnas åtskilliga variationer.

För det första kan staten köpa eller garantera värdet av tillgångar som är behäftade med osäkerhet och ger dålig avkastning. I praktiken rör det sig om tillgångar i form av fordringar för vilka låntagarna inte kan betala ränta eller amorteringar, s.k. nödlidande lån, och tillgångar som institutet tagit över till skyddande av fordran.

För det andra kan staten ge stöd genom att garantera eller ge kapitaltill— skott som ökar institutens kapitalbas och därmed deras förmåga att bära förluster.

Om ett institut skulle drabbas av likviditetsproblem innan det fått stöd, har Riksbanken möjlighet att ingripa i egenskap av "lender of last resort".

Redovisningsfrdgor m.m.

Vissa av de stödformer som kan komma i fråga, t.ex. garantier av till— gångar och vissa typer av lån, bygger på att mottaget stöd kan intäkts- föras trots att det skall betalas tillbaka. Om stödet måste skuldföras, fyller det inte den avsedda funktionen. Det finns därför anledning att närmare redovisa vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att stödet skall kunna intäktsföras. I anslutning härtill tar jag även upp den skattemässiga behandlingen.

I promemorian lämnades en redogörelse för dessa frågor. ] redogörel- sen anförs bl.a. att Bokföringsnämnden (BFN) har lämnat rekommenda- tioner om redovisning av statligt stöd (R 5). Rekommendationen är gene- rell till sin omfattning och kan tillämpas för stöd som ges på olika sätt, t.ex. som bidrag, lån och garantier. Av rekommendationen framgår vidare bl.a. följande. Avgörande för om ett stöd skall intäktsföras eller skuldföras är villkoren för stödet. Hur stödet rubriceras är däremot utan betydelse. Stöd utan återbetalningsskyldighet skall intäktsföras. Stöd som är förenat med återbetalningsskyldighet får intäktsföras endast om det

• Sida 25
•  Original

med hög grad av sannolikhet kan bedömas att stödet inte kommer att återkrävas. Stöd som är förenat med återbetalningsskyldighet skall intäktsföras om återbetalningsskyldighet uppkommer endast i de fall näringsidkaren inte iakttar de villkor och föreskrifter som gäller för stödet eller det annars inträffar något oväntat som uppenbarligen rubbar förutsättningarna för stödet (jfr punkt 9 av anvisningarna till 225 kommunalskattelagen (1928:370), KL. Stöd som inte skall intäktsföras skall skuldföras.

En slutsats av det anförda var att stöd från staten som är förenat med villkor att det mottagande företaget skall betala tillbaka vad som erhållits när framtida vinster medger det skall skuldföras. Det innebär att stöd som skall vidmakthålla eller stärka kapitalbasen inte kan ha något återbetalningskrav som riktas mot företaget. I stället bör - i likhet med vad som gäller för villkorade aktieägartillskott — villkor om återbetal— ning uppställas i förhållande till aktieägarna. Villkoret om återbetalning uppställs då mot aktieägarna så att återbetalning endast får ske ur bolagets disponibla vinstmedel, dvs. i enlighet med bestämmelserna om vinstutdelning i 12 kap. aktiebolagslagen (1975:1385) eller 9 kap. bank- aktiebolagslagen (1987:618). Villkoret blir därmed inte omedelbart bindande för bolaget (jfr rättsfallet NJA 1988 s. 620 och SvJT 1992 s. 609 ff.). Först när bolagsstämman fattat beslut om återbetalning i enlighet med bestämmelserna om vinstutdelning föreligger en återbetalningsför- pliktelse för bolaget.

Om återbetalning av stödet villkoras i enlighet med det anförda borde enligt promemorian stödet således redovisningsmässigt inte skuldföras. I likhet med vad som gäller för villkorade aktieägartillskott ansågs stödet kunna intäktsföras (jfr uttalande nr 10 av FAR:s redovisningskommitté).

Nuvarande bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av statligt stöd infördes genom lagstiftning år 1983 (prop. 1982/83:94, bet. 1982/83:SkU44, rskr. 1982/93z281, SFS 1983z311) och återfinns efter skattereformen år 1990 i punkt 9 av anvisningarna till 22 % KL. Genom lagstiftningen anpassades skattereglerna till gällande redovisnings- principer.

Det innebär att statligt stöd till näringsidkare ofta inte föranleder några beskattningsåtgärder. Det gäller t.ex. i fråga om återbetalningspliktiga lån, vid garantiåtaganden eller vid insats av ägarkapital. Stöd utan åter— betalningsskyldighet till en näringsidkare för näringsverksamheten (näringsbidrag) är däremot i princip — direkt eller indirekt - skatteplik- tigt. Näringsbidrag som avser utgifter som inte är avdragsgilla vare sig direkt eller genom värdeminskningsavdrag är skattefritt. Äterbetalas ett näringsbidrag som intäktsförts medges avdrag för det återbetalade beloppet. Återbetalning av bidrag som är indirekt skattepliktiga dras av genom en indirekt metod.

Efterges återbetalningsskyldighet för stöd (stöd med återbetalnings- skyldighet är inte näringsbidrag enligt KL:s terminologi) gäller be- stämmelserna om näringsbidrag på motsvarande sätt för den eftergivna delen.

• Sida 26
•  Original

Om villkoren om återbetalning inte uppställs mot bolaget som sådant utan mot aktieägarna och görs beroende av framtida beslut om vinstut— delning skulle stödet enligt promemorian komma att behandlas som näringsbidrag. Med hänsyn härtill och då det nu aktuella stödet till kreditinstituten avser direkt avdragsgilla utgifter i form av främst nedskrivning på fordringar drogs den slutsatsen att stödet skulle intäktsföras såväl redovisningsnrässigt som skattemässigt.

Av remissinstansema är det endast BFN som närmare gått in på frågan om hur redovisningen av stödet bör göras. BFN:s bedömning är att det kan framstå som naturligt att vid den redovisningsmässiga bedömningen utgå från principerna om villkorliga aktieägartillskott i stället för att tillämpa BFN R 5 om en återbetalning förutsätter tillgång på disponibla vinstmedel och beslut på bolagsstämman. Ett stöd som behandlas enligt dessa principer skulle då, om det avser att täcka en förlust, i sin helhet omedelbart redovisas som intäkt hos mottagaren. De särskilda periodise— ringsreglema i BFN R 5 blir då inte tillämpliga. Det synsättet leder enligt nämnden till att reglerna i punkt 9 av anvisningarna till 22 5 KL inte kan tillämpas. Enligt BFN torde ett tillskott inte vara skattepliktigt och en återbetalning å andra sidan inte avdragsgill såvida inte särskilda omständigheter föreligger.

Riksskatteverket (RSV) har i sitt yttrande förordat att frågan om beskattningen av stödet lagregleras för att ingen oklarhet skall föreligga.

För egen del vill jag anföra följande. För att syftet med stödet skall uppnås måste det tas upp som en intäkt i redovisningen. I promemorian har uttalats att ett sådant synsätt är förenligt med gällande rätt om återbetalningen förutsätter tillgång på disponibla vinstmedel och beslut på bolagsstämma. Den slutsatsen synes ligga i linje med vad BFN anfört. Någon avvikande mening i det avseendet har inte framförts under remiss- behandlingen. Mot bakgrund av det anförda är det min bedömning att stöd som ges under sådana förutsättningar omedelbart kan redovisas som intäkt hos det mottagande kreditinstitutet.

I fråga om beskattningen gjordes i promemorian den bedömningen att gällande rätt innebär att stödet skulle intäktsföras och att en återbetalning skulle vara avdragsgill. De synpunkter som framförts vid remissbehand— lingen visar att olika uppfattningar kan göras gällande. Mot den bak- grunden delar jag RSV:s uppfattning att frågan uttryckligen bör regleras.

Med hänsyn till att det aktuella stödet kommer att avse direkt avdrags- gilla utgifter i form av främst nedskrivningar på fordringar bör stödet vara på en gång skattepliktigt. Å andra sidan bör en återbetalning vara avdragsgill. Regleringen bör göras i en särskild lag.

Stöd av aktuellt slag kan behöva lämnas omgående. Riksdagen bör därför med tillämpning av undantagsbestämmelsen i 2 kap. 10 å andra stycket regeringsformen besluta att de nya reglerna skall gälla i fråga om stöd som lämnas fr.o.m. dagen efter riksdagens beslut. ..

Det kan tilläggas att ytterligare redovisningsfrågor kan uppkomma, t.ex. frågan om hur garanterade fordringar bör redovisas. Ett ställnings- tagande till bl.a. den frågan måste anstå till dess de närmare villkoren för stödformema preciserats (jfr avsnitt 4.1 och 4.6).

• Sida 27
•  Original

Garantier av tillgångar

Tanken bakom att staten garanterar värdet på vissa riskabla tillgångar är att skydda institutens kapitalbas. Förluster som uppkommer på dessa till— gångar bärs då till en del av staten i stället för att belasta institutens resultat och kapitalbas.

En garanti kan utformas så att den täcker en viss andel av kreditför- luster som uppstår på en avskild del av ett instituts tillgångsmassa. De tillgångar som omfattas av garantin bör i första hand vara nödlidande lån och tillgångar som tagits över för att skydda fordran.

Garantin kan omfatta både befarade kreditförluster, som institutet är skyldigt att ta upp som en kostnad när låntagarna inte fullgjort sina förpliktelser inom en viss tid, och konstaterade förluster som inte tidigare kostnadsförts. Garantin skall dock inte föranleda någon utbetalning förrän kreditförlustema konstaterats. Det är då möjligt att undvika att de befarade kreditförlustema belastar institutens resultat, till den del de täcks av garantin, utan att det ställer krav på några omedelbara utbetalningar från staten. Statsbudgeten belastas först när kreditförlustema konstaterats.

Garantin kan utformas så att den även täcker förluster till följd av uteblivna räntebetalningar och ränteeftergifter på nödlidande lån. Dessa förluster bör kunna ersättas fortlöpande av staten. Det är också möjligt att utforma liknande garantier för motsvarande förluster som hänför sig till sådana tillgångar som instituten tagit över för att skydda fordran.

Instituten får på detta sätt en buffert som gör det möjligt för dem att under en övergångsperiod bära de risker och förluster som är förknippade med vissa tillgångar.

Garantier av detta slag kan även ges i samband med att ett institut får nya ägare, eller vid en försäljning av vissa tillgångar i ett institut. Garantier med ett försäkringsinslag, s.k. finansiella försäkringar, kan också komma till användning.

Oberoende av vilken form en garanti får bör den vara utformad så att institutet får bära en del av de förluster som uppkommer på de tillgångar som omfattas av garantin. På så sätt får institutet ett omedelbart intresse av att begränsa förlusterna på tillgångarna.

Kapitaltillskott iform av lån

Garantier för tillgångar skyddar institutens riskbärande kapitalbas men de ' kan inte bidra till att öka den. Institut som har en bristfällig kapitaltäck- ning måste få möjlighet att erhålla direkta kapitaltillskott i form av för- lagslån eller aktiekapitaltillskott. Vanliga lån utgör inte någon lösning eftersom de inte kan räknas in i institutens kapitalbas. Däremot ingår olika former av förlagslån, med eller utan slutlig förfallodag, i kapital- basen som supplementärt kapital, dock bara upp till vissa gränser. Förlagslån kan vara konvertibla till aktier, som utgör primärt kapital. Sådana förlagslån utan slutlig förfallodag som kan användas för för- lusttäckning, ibland benämnda villkorslån, kvalificerar inte, vare sig enligt EG:s eller Baselkommitténs rekommendationer, som primärt kapi-

• Sida 28
•  Original

tal. Genom att de kan användas för förlusttäckning har de emellertid ansetts kunna utnyttjas för att skydda det existerande primära kapitalet. Det bör framhållas att det råder oklarhet kring detta förhållande och Finansinspektionen har därför funnit anledning att utreda frågan närmare.

Staten bör kunna garantera eller ge förlagslån under förutsättning att lånen kan utnyttjas till att stärka eller vidmakthålla institutets kapitalbas. Statliga garantier för vanliga obligationslån och andra former av lån som inte fyller någon av dessa funktioner bör däremot normalt inte komma i fråga som delar av ett stödprogram. Däremot omfattar det statliga åtagandet naturligtvis institutens möjlighet att fullgöra också sådana skyldigheter i rätt tid.

Aktiekapitaltillskott

På grund av de krav som gäller för relationen mellan primärt och supple— mentärt kapital är det i vissa fall inte möjligt att stärka ett instituts kapitalbas genom förlagslån. Det är då nödvändigt att institutet får ett tillskott av aktiekapital. Om det inte är möjligt för institutet att utan statlig medverkan erhålla erforderligt aktiekapital kan en tänkbar lösning vara att staten lämnar garantier i samband med en nyemission.

En garanti kan utformas så att den skyddar värdet av nyemitterat kapi- tal genom att placerarna får rätt att sälja de nyemitterade aktierna till staten till ett visst pris vid en viss tidpunkt eller om institutet kommer på obestånd. Sådana garantier är emellertid behäftade med problem.

Som Riksbanken framhåller i sitt remissyttrande innebär en statlig garanti för vissa aktiers framtida värde att andra emittenters tillgång till riskkapitalmarknaden försvåras. Marknaden för riskkapital är för närvarande synnerligen svag, vilket innebär att endast begränsade belopp kan erhållas ens med generösa garantier. Av detta skäl avstyrker Riksbanken att garantier av detta slag skall få lämnas.

Jag instämmer i Riksbankens bedömning av dessa problem såvitt avser den svenska marknaden, men anser inte att möjligheten att lämna sådana garantier helt skall uteslutas. Garantier av nyemissioner av begränsad storlek bör undantagsvis kunna komma ifråga om särskilda skäl talar för det, men villkoren måste i dessa fall utformas med omsorg.

Kravet på affärsmässighet måste ställas högt, så att staten får mark- nadsmässig ersättning för att ta på sig kursfallsrisken. De institut som kan komma att erhålla garantier av detta slag bör betala en garantiav— gift. Därigenom får garantiema en marknadsmässig form vilket reducerar risken för att det uppstår stö'mingar på kapitalmarknaden. Även en traditionell emissionsgaranti kan komma i fråga, varvid staten tecknar och i vart fall temporärt innehar de aktier som inte kan placeras på marknaden.

Om en lösning med ett kapitaltillskott direkt från staten bedöms ha fördelar kan som nämnts den lösningen väljas. I de fall en statlig insats i första hand syftar till att förse institutet med eget kapital kan en möjlighet vara att staten tecknar stamaktier. En annan möjlighet är att de aktier som staten tecknar förses med en begränsad rösträtt.

• Sida 29
•  Original

Om staten förvärvar röstsvaga aktier bör staten tillförsäkra sig en rätt till utdelning före existerande aktieägare, 'vilket innebär att aktierna bör ha formen av preferensaktier. Det kan också bli aktuellt att begränsa möjligheterna till utdelning till andra aktieägare liksom att tillämpa olika former av vinstdelningsarrangemang.

Staten kan tillförsäkra sig rätt genom en föreskrift i bolagsordningen att konvertera röstsvaga preferensaktier till stamaktier. Rätten att kon- vertera aktierna bör i första hand utnyttjas om institutet inte fullgör de förpliktelser som är förbundna med preferensaktiema eller i samband med att staten avyttrar sitt innehav. Syftet med konverteringen skulle i det senare fallet vara att underlätta en försäljning av aktierna på mark- naden, vilket också kan vara till fördel för instituten.

Behov av regeländringar

De former för stöd som redovisats ovan kan lämnas inom ramen för gällande lagstiftning. Det kan dock finnas anledning att överväga om stödet skulle kunna göras mer effektivt om vissa aktiebolagsrättsliga bestämmelser modifierades. Det är främst följande frågor jag anser bör övervägas närmare: preferensaktier utan rösträtt, aktier emitterade i utländsk valuta samt aktier förenade med återköpsrätt för det emitterande bolaget. Alla tre frågorna hanteras för närvarande av aktiebolagskommit- tén (Ju 1990108).

4.5. Villkor för stödet

Mitt förslag: De institut som söker stöd skall underkastas en nog- grann granskning som skall ligga till grund för bedömningen av om något stöd behövs och hur det i så fall skall utformas.

Om staten garanterar vissa av ett instituts tillgångar bör dessa föras över till en särskild enhet inom institutet, eller till ett sär- skilt bolag, där den myndighet som administrerar stödet skall ha insyn.

[ vissa fall måste institutet förbinda sig att utarbeta planer för och genomföra rationaliseringar av verksamheten som skall rap- porteras till staten.

Villkoren för stödet skall utformas så att statens kostnader kan återvinnas så långt det är möjligt.

Institut som erhåller stöd skall i hel- och delårsbokslut lämna in- formation om intäktsbortfall, kreditförluster och rörelseresultat exklusive vidtagna stödåtgärder.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag. Rcmissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran. LO anser att villkoren för stödet måste preciseras och betonar, i likhet med Sveriges Industriförbund, att staten måste få en marknads- mässig ersättning för de stödåtgärder som vidtas.

• Sida 30
•  Original

Skälen för mitt förslag: När ett institut begär stöd, måste den statliga myndighet som skall administrera stödet få tillfälle att granska institutets ekonomiska situation och andra förhållanden som är av betydelse för institutets framtida lönsamhet. En sådan granskning är nödvändig för att myndigheten skall kunna bedöma om något stöd behövs och hur det i så fall skall utformas.

Villkoren för statligt stöd skall utformas så att de institut som söker stöd inte har anledning att begära mer stöd än vad som är nödvändigt. Detta kan säkerställas genom utformningen av villkoren för återvinning av stödet. Det skall således inte vara lönsamt för ett institut att ta emot ett större stöd än vad som är nödvändigt.

Staten kan använda olika slags villkor i samband med att stödet be— slutas för att stödet inte skall bli mer omfattande än nödvändigt. Exempelvis skall det normalt tas ut en garantiavgift för olika slag av statliga garantier.

Staten kan vidare i samband med beslut om stöd i vissa fall komma att ställa krav på nedsättning av det: befintliga aktiekapitalet eller utdelnings- begränsningar. Sådana krav kan bli aktuella särskilt för institut som måste rekonstrueras eller avvecklas.

Ett institut som erhåller garantier, eller län, där storleken på det statliga stödet beror på hur värdet av vissa av institutets tillgångar utvecklas, bör åläggas att föra över dessa tillgångar till en eller flera särskilda resultatenheter inom institutet eller till ett eller flera särskilda bolag. Överföringen bör ske vid ett bestämt tillfälle men institutet bör efter tillstånd kunna föra över ytterligare tillgångar av samma slag, liksom föra tillbaka tillgångar "till den ordinarie rörelsen. Huruvida det skall vara ett separat bolag eller en särskild enhet inom institutet bör bestämmas från fall till fall, beroende på förutsättningarna i det enskilda institutet.

Institutet skall utarbeta en plan för bolagets/enhetens verksamhet och löpande lämna rapporter till den statliga myndighet som skall admini— strera stödet.

I vissa fall kan staten också komma att kräva att ett institut skall utarbeta planer för hur institutets hela verksamhet skall rationaliseras eller rekonstrueras. Dessa planer skall underställas den statliga myndighet som administrerar stödet för godkännande. Institutet är då också skyldigt att genomföra planerna och löpande rapportera hur arbetet framskrider.

För att få en så god genomlysning som möjligt av vidtagna stödåtgär- der bör institut som erhåller stöd åläggas att i hel- och delårsbokslut informera om institutets resultat och ställning exklusive stödåtgärdema. Finansinspektionen bör med stöd av sitt bemyndigande att meddela före- skrifter i redovisningsfrågor kunna förelägga instituten en sådan upp- giftsskyldighet.

Återvinning av statens stöd

Som nämnts skall statens långsiktiga kostnader för stöd minimeras. För livskraftiga institut som endast behöver temporärt stöd innebär det att

• Sida 31
•  Original

stödet skall utformas så att staten ersätts för sina kostnader när och i den takt som det är möjligt med hänsyn till institutets ekonomiska situation. När det är fråga om att staten skall kunna återvinna ersättning som ett institut erhållit med stöd av en garanti, bör ett återbetalningsvillkor - i enlighet med vad som anförts om den redovisningsmässiga behandlingen av statligt stöd — inte riktas mot bolaget som sådant utan mot aktieägarna och göras beroende av framtida beslut om vinstutdelning av bolagsstäm— man. Som villkor för stöd bör därför ställas krav på att det i bolagsord- ningen tas in ett förbehåll om återbetalning samt att bolagsordningen i den delen inte får ändras utan regeringens medgivande.

När staten har skjutit till aktiekapital, kan staten få tillbaka sina insatser genom att sälja aktierna. En annan möjlighet är att institutet löser in statens aktier i samband med nedsättning av aktiekapitalet. Föreskrifter om nedsättning av aktiekapitalet kan ges i bolagsordningen.

En ytterligare möjlighet för staten att få kompensation för kostnader och risk är att tillförsäkra sig rättigheter att i framtiden teckna aktier i institutet (teckningsoptioner), som kan avyttras när de har fått ett värde på marknaden. Med en sådan konstruktion får staten del i värdetillväxten i institutet utan att bli ägare.

I vissa fall kan ett institut behöva rekonstrueras för att bli livskraftigt. En rekonstruktion kan innebära tillskott av nytt aktiekapital från privata intressenter. Om det skall vara möjligt att attrahera nytt aktiekapital kommer staten inte alltid att kunna kräva att dess kostnader för stödet skall betalas tillbaka av det rekonstruerade institutet. Däremot bör staten även i en sådan situation regelmässigt rikta krav mot institutets befintliga egna kapital.

När det gäller frågor om återvinning av statens stöd blir situationen särpräglad i fråga om sådana institut som är helägda av staten och där staten alltså i någon bemärkelse uppträder på båda sidor i ett avtal om stöd. Det skulle därför kunna ifrågasättas om de statsägda instituten, i. första hand Nordbanken och SBAB, borde lämnas utanför det nu före— slagna Stödsystemet. Främst med hänsyn till behovet av god genomlys- ning och konkurrensneutralitet anser jag dock att dessa institut bör omfattas av samma system som övriga institut.

• Sida 32
•  Original

4.6. En särskild myndighet inrättas för att hantera det statliga stödet

Mitt förslag: Stödet till banker och andra kreditinstitut skall han- teras av en särskild myndighet under regeringen. Beslut om stöd som är av principiell betydelse eller som i övrigt är av större vikt skall underställas regeringen för godkännande. Den nya myndigheten skall samråda med och lämna uppgifter till Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde eller i övrigt berör sta- biliteten i betalningssystemet. Motsvarande skyldighet skall gälla Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret.

Myndighetens förvaltningsl-zostnader skall finansieras över an- slag. Avgifter skall tas ut av de institut som söker stöd.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker att en ny myn- dighet inrättas. Riksbanken, I-lnansinspektionen, Riksgäldskontoret och Konkurrensverket har berört frågor Om samverkan och samråd mellan myndigheterna. Riksgäldskontoret, Bankmannaförbundet och Sveriges Bankkunders Riksförbund anser var för sig att de bör vara representerade i styrelsen för den nya myndigheten.

Skälen för mitt förslag: Hittills har regeringen hanterat frågor om statligt stöd till krisdrabbade banker. Under det senaste året har rege- ringen således vid flera tillfällen lämnat riksdagen förslag om åtgärder riktade mot enskilda banker för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet.

Finansinspektionen, som är en myndighet under regeringen, ansvarar för tillsynen av bankerna och andra finansiella institutioner. Inspektionen kan också delta i förhandlingar för att lösa problem i krisdrabbade institutioner. Inspektionen har däremot inte rätt att ge stöd till enskilda institut och bör inte heller få en sådan möjlighet, eftersom det skulle kunna utgöra ett hinder för en objektiv tillsyn.

Riksbanken har också en roll i samband med hanteringen av problem i banker. Riksbanken svarar för att upprätthålla likviditeten i det finan- siella systemet och har därför fått möjlighet att lämna krediter till banker och andra kreditinstitut som drabbats av likviditetsproblem. Det är dock inte Riksbankens uppgift att hantera problem i finansiella institut som beror på att instituten har ett otillräckligt eget kapital.

Riksgäldskontoret har bl.a. i uppgift att samordna andra myndigheters verksamhet med statliga garantier och statliga lån till näringslivet. Riksgäldskontoret utfärdar statlig kreditgaranti för lån på utländska mark- nader och, om inte annat bestäms särskilt, för lån på den svenska mark- naden som avser betydande belopp. I samband med beslut om lån resp. ' garanti till Sparbanken Första bestämdes att staten skulle lämna lånet

• Sida 33
•  Original

resp. utfärda garantin genom Riksgäldskontoret. Däremot ingår det inte i kontorets uppgifter att besluta om att garantier skall lämnas.

Med hänsyn till att de statliga åtgärderna kommer att bli omfattande bör regeringen ha kontroll över hanteringen av dessa. Det är samtidigt uppenbart att det finns nackdelar med att regeringen är direkt involverad i denna hantering. Verksamheten kommer sannolikt att löpande kräva betydande insatser av personer som är starkt specialiserade på att bedöma bankers och kreditinstituts finansiella ställning. Verksamheten innebär också att komplicerade finansiella lösningar skall utarbetas under kort tid. Stödåtgärder som beslutas måste vidare följas upp regelbundet under en längre tidsperiod. Sådan verksamhet är bättre lämpad att bedrivas av en förvaltningsmyndighet.

Jag förordar att en särskild myndighet under regeringen, Bankstöds- nämnden, bildas för att hantera det statliga stödet.

Riksdagen

Finans— inspektionen

Riksbanken

Riksgölds— Den nya kontoret myndigheten

Beslut inom myndighetens verksamhetsområde som är av principiell bety- delse eller som i övrigt är av större vikt bör underställas regeringen för godkännande.

Myndighetens uppgifter

Myndigheten skall bereda frågor om beslut om statliga stödåtgärder. Myndigheten skall ansvara för analys av den finansiella situationen m.m. i enskilda institut som söker stöd. Myndigheten skall vidare utforma förslag till villkor för stödet och i vissa fall självständigt fatta beslut om stödets utformning. Även när stödbesluten fattas av regeringen skall myndigheten ingå och förvara de avtal av olika slag som behövs. Jag vill tillägga att dessa avtal enligt min bedömning som regel inte kommer att innehålla några uppgifter av sådan natur att sekretess skall gälla för avtalen.

Myndigheten skall också löpande kontrollera utvecklingen i de institut som erhållit stöd och försäkra sig om att dessa uppfyller de krav som är förbundna med stödet. Myndigheten skall också ansvara för att utbetal-

• Sida 34
•  Original

ningar som följer av beslut om stöd är beräknade på korrekta underlag och att återbetalningar av stöd sker enligt de villkor som bestämts då stödet beviljats.

I de fall det statliga stödet får formen av aktiekapitaltillskott eller om staten på annat sätt förvärvar aktier som ett led i en rekonstruktion eller avveckling skall myndigheten förvalta de förvärvade aktierna. I denna uppgift bör det också ingå att representera aktierna vid bolagsstämma. Om staten tar över fordringar eller andra tillgångar från ett institut skall dessa tillgångar också förvaltas av myndigheten. Som jag tidigare nämnt skall staten inte eftersträva att bli ägare av banker eller andra kreditinsti- tut. Myndigheten bör därför också få i uppgift att avveckla det statliga ägande som har samband med statens åtaganden enligt denna proposition. En sådan avveckling bör ske när det är affärsmässigt lämpligt. Myndig- heten bör vidare få i uppgift att påkalla konverteringar av aktier inför en försäljning.

Beslut av myndigheten i dess verksamhet som är av principiell betyelse eller som i övrigt är av större vikt skall underställas regeringen för godkännande. '

Regeringen bör fortlöpande in formera riksdagen om större förändringar i det statliga ägandet som härrör från myndighetens verksamhet. Jag åter- kommer till frågan om information till riksdagen i det följande (avsnitt 4.9).

Som jag nämnt skall det statliga stödet så långt det är möjligt präglas av affärsmässighet. Det ankommer på myndigheten att beakta detta i sin verksamhet. Myndigheten bör emellertid också få ett ansvar för att de åtgärder som vidtas står i samklang med en önskvärd framtida struktur inom den finansiella sektorn. Myndigheten måste därför även väga in övergripande faktorer såsom effektivitet, konkurrens och mångfald när de statliga stödåtgärdema utformas.

För myndigheten skall utfärdas en instruktion. Som jag nämnt (avsnitt 4.1) talar lämplighetsskäl för att de statliga åtagandena och principerna för myndigheternas verksamhet beskrivs i instruktionen.

Myndighetens ledning

Myndigheten bör ledas av en styrelse som beslutar i frågor om stödets utformning och omfattning inom de ramar som angetts av statsmakterna. Styrelsen bör utses av regeringen och bestå av högst sju ledamöter, av vilka två bör representera ett bredare allmänintresse. Övriga ledamöter bör ha särskild sakkunskap och erfarenhet av sådana frågor som kan bli aktuella att hantera för myndigheten. Som exempel på sådan sakkunskap kan nämnas experter från den finansiella sektorn och jurister med specia- litet i affärsrätt. Finansdepartementet bör vara representerat. Myndig- hetens chef bör vara en generaldirektör. som skall ingå i styrelsen. Flera remissinstanser har anfört att de bör vara representerade i styrelsen. Antalet styrelseledamöter måste enligt min mening begränsas för att styrelsens arbete skall kunna bli så effektivt som möjligt. Jag är därför inte beredd att förorda att styrelsen utvidgas utöver vad jag nyss

• Sida 35
•  Original

föreslagit. Jag är emellertid inte beredd att i detta ärende närmare ange hur styrelsen bör sättas samman.

Samråd med Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgäldskontoret

Myndigheten bör vara skyldig att, innan den lämnar förslag till regering- en, bereda Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgäldskontoret tillfälle att lämna synpunkter på stödåtgärdema. Detsamma bör gälla när myndig- heten fattar egna beslut om stödåtgärder, såvida inte beslutet är av ringa betydelse. '

I den nya myndighetens verksamhet skall sekretess enligt 8 kap. 6 & sekretesslagen (1980:100) gälla för uppgifter som rör stödmottagarnas verksamhet. För detta ändamål krävs ett tillägg i bilagan till sekretess- förordningen (l980:657). Som jag nämnt räknar jag med att de avtal som kommer att träffas med stödberättigade institut som regel inte skall innehålla några uppgifter av sådan natur att sekretess skall gälla för avtalen. Det är viktigt för trovärdigheten beträffande det statliga åtagandet att vidtagna stödåtgärder kan genomlysas. Däremot måste t.ex. åtgärdsrapporter och rekonstruktionsplaner som innehåller affärshemlig- heter kunna omfattas av sekretess.

Finansinspektionens ansvar för tillsynen över institut som erhåller stöd skall vara oförändrat. I tillsynsuppgiften ligger att verka för en ändamåls— enlig struktur inom tillsynsområdet och att bevaka institutens finansiella ställning, organisation m.m. På Finansinspektionen ligger - förutom att bevaka kapitaltäckningen i instituten och att övervaka att placeringsregler följs - att godkänna vilka typer av instrument som får ingå som primärt respektive supplementärt kapital i institutens kapitalbaser. Inspektionen skall vidare tolka och tillämpa lagstiftningen inom området samt, i de fall ett bemyndigande finns, utfärda de föreskrifter som behövs.

Myndigheten kommer vidare i sin verksamhet att behöva bevaka att berörda institut utvecklas på det sätt som varit avsett. Det blir därvid av vikt för myndigheten att tillse att den inte går in på Finansinspektionens ansvarsområde. Det kan därför inte uteslutas att Finansinspektionen och den nya myndigheten kan behöva klargöra sina roller i ett enskilt fall så att tillsynen kan bedrivas så effektivt som möjligt och så att onödig byråkrati undviks. Jag förutsätter att ett sådant klargörande skall kunna ske i samråd mellan myndigheterna.

Riksgäldskontoret har övergripande uppgifter vad gäller statlig garanti— givning och statliga lån till näringslivet. Kontoret har en betydande erfarenhet av utformningen av garantivillkor och förvaltning av garantiå- taganden. Kontoret har sedan länge stora engagemang på kreditinstitut- området, för närvarande i form av grundfonder i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshy— potekskassan, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB,. AB Svensk Exportkredit (för engagemang ingångna före den 30 maj 1990), AB Industrikredit och Lantbrukskredit AB. Den nya myndigheten skall därför innan beslut fattas samråda med Riksgäldskontoret i frågor om utform- ningen av lånevillkor och garantivillkor samt om stödåtgärder riktade

• Sida 36
•  Original

till nämnda institut. Därmed säkerställs att utformningen blir konsistent med vad som tillämpas i andra sammanhang av Riksgäldskontoret för statliga engagemang på kapitalmarknaden.

För stöd i form av län eller kapitaltillskott som garanteras av staten men som lämnas av någon annan bör gälla att de statliga garantiema utfärdas av Riksgäldskontoret.

För att det statliga åtagandet skall kunna utvecklas på ett effektivt sätt och för att kostnaderna för stödåtgärder skall kunna minimeras krävs alltså att de berörda myndigheterna samråder med varandra. Mellan Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret finns redan ett utvecklat samråd, som till stor del sker utan författningsreglering. Med tanke på vikten av att den nya myndigheten redan från början fungerar på ett effektivt sätt bör emellertid samråd i frågor som rör den nya myndighetens verksamhetsområde eller har betydelse för betalnings- systemets stabilitet regleras särskilt i författning. Riksbanken har lämnat förslag till en sådan reglering. I avvaktan på den ändrade roll som Riksbanken kan komma att få med anledning av de förslag som förväntas från Riksbanksutredningen (Fi l99l:02) anser jag att det reglerade samrådet bör avgränsas så som jag förordat. För Riksbankens del krävs ett tillägg i riksbankslagen (1988:1385) medan övriga myndigheters samrådsskyldighet kan skrivas in i respektive myndighets instruktion.

Den nya myndigheten bör också åläggas att samråda med Konkurrens- verket i frågor som rör det verkets ansvarsområde.

Finansiering av myndighetens förvaltningskostnader

Myndighetens förvaltningskostnader bör finansieras över ett ramanslag på statsbudgeten. Avgifter bör tas ut av de institut som söker stöd i proportion till den andel av myndighetens förvaltningskostnader som uppkommer genom myndighetens beredning av ansökan om stöd och hantering av beviljat stöd. Avgiftsinkomstema bör föras till och redovisas mot inkomsttitcl på statsbudgetens inkomstsida. Avgiftemas storlek bör beslutas av regeringen. I vissa fall kommer större konsultinsatser att vara motiverade. Sådana insatser bör kunna belasta det särskilda anslaget för utgifter för statens stöd. Jag har för avsikt att återkomma till regeringen i frågor om myndighetens finansiering för budgetåret 1993/94 i samband med 1993 års budgetproposition eller senare i kompletteringsproposi- tionen.

Myndigheten kan komma att inrättas före den 1 juli 1993. För det ändamålet bör ett reservationsanslag föras upp på tilläggsbudget till innevarande års statsbudget med 2 miljoner kronor.

Hantering av stödåtgärder innan den nya myndigheten bildats

Innan den nya myndigheten påbörjat sin verksamhet skall stödet hanteras av regeringen. Det är nödvändigt att tillföra Finansdepartementet ytter— ligare resurser för hanteringen av stödet. Jag beräknar det tillkommande medelsbehovet för löner m.m. till 3 miljoner kronor under innevarande

• Sida 37
•  Original

budgetår. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga i början av nästa år i samband med andra anslagsfrågor för innevarande budgetår.

I avvaktan på att den nya myndigheten inrättas kan regeringen, eller den regeringen utser, uppdra åt någon annan myndighet att svara för de ekonomiadministrativa uppgifter som blir följden av Stödåtgärderna.

Under innevarande budgetår har kostnader uppkommit för konsultinsat- ser för granskningar av vissa instituts ekonomiska situation. Ytterliggare konsultinsatser av samma slag kan bli nödvändiga om något institut söker stöd innan den nya myndigheten inrättats. Kostnaderna härför bör kunna belasta det särskilda anslaget för utgifter för statens stöd.

4.7. Riksbankens uppgiftsinhämtande

Mitt förslag: Riksbanken får rätt att från kreditinstitut och andra företag som står under tillsyn av Finansinspektionen inhämta de uppgifter som Riksbanken behöver för att övervaka betalnings- systemets stabilitet.

Promemorians förslag: Promemorian berör inte denna fråga. Remissinstanserna: Riksbanken har framfört att den för att kunna fullgöra sin uppgift som "lender of last resort" bör få rätt att begära in uppgifter som behövs för att kunna övervaka betalningssystemcts stabilitet och funktionssätt.

Skälen för mitt förslag: En förutsättning för att det föreslagna statliga åtagandet skall bli förtroendeingivande och effektivt är att det utformas på ett sådant sätt att Riksbanken har möjlighet att fullgöra sin uppgift som "lender of last resort". Jag har i det föregående berört denna fråga (avsnitt 4.1 och 4.4). För att Riksbanken skall kunna fullgöra sin uppgift på ett effektivt sätt bör Riksbanken få möjlighet att inhämta uppgifter från de institut som kan komma att behöva få likviditetsstöd genom Riks- banken. Jag föreslår därför ett tillägg om detta i 22 & riksbankslagen (l988:1385).

4.8. Stödets omfattning och budgetkonsekvenser

Mitt förslag: Bemyndigandet för regeringen att besluta om stöd- åtgärder bör inte begränsas till något visst belopp. De löpande utgifter och inkomster som följer av beslutade stöd-

åtgärder skall redovisas över anslag på statsbudgeten.

Stöd som ges i form av lån eller kapitaltillskott skall lånefinan- sieras vid sida av statsbudgeten. Regeringen får besluta om lån i Riksgäldskontoret för att finansiera sådant stöd.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.

4 Riksdagen 1992l93. I sum/. Nr 135

• Sida 38
•  Original

Rcmissinstanserna: Sveriges Bankkunders Riksförbund har vissa syn- punkter på redovisningen av stödåtgärdema. Övriga remissinstanser läm— nar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat skälen för att riksdagen bör bemyndiga regeringen att i erforderlig omfattning besluta om stöd till banker och vissa andra kreditinstitut. Det är nödvändigt att upprätthålla flexibilitet vad gäller formen för det stöd som kan lämnas. Tänkbara stödåtgärder har olika karaktär. Regeringen bör därför bemyndigas att vidta de åtgärder som bedöms vara mest lämpliga inom ramen för de riktlinjer jag har redogjort för. Bemyndigandet innebär naturligtvis att regeringen får besluta om villkoren för stöd, såsom exempelvis garantiavgifters storlek och enligt vilka regler utbetalt stöd skall återvinnas.

Det går inte att nu beräkna kostnaden för det statliga åtagandet. Omfattningen av åtagandet beror bl.a. på konjunkturutvecklingen och prisutvecklingen på fastighetsmarknaden.

Mot bakgrund av den bedömning av den ekonomiska utvecklingen som redovisas i prop. 1992/93:50 och med de erfarenheter som nu har vunnits av problemen i vissa finansiella institut kan omfattningen av de statliga åtagandena som har gjorts och kommer att göras under de närmaste åren komma att bli betydande och uppgå till åtskilliga miljarder kronor.

Det bemyndigande jag förordar att regeringen begär av riksdagen är således mycket långtgående. Det är emellertid, främst med beaktande av osäkerheten om storleken på det erforderliga stödet, olämpligt att riks- dagen låser det statliga åtagandet till ett bestämt belopp. ] stället bör en utförlig rapportering till riksdagen äga rum. Jag kommer i det följande (avsnitt 4.9) att lämna förslag om formerna för informationen till riks- dagen.

Gjorda utbetalningar av stöd skall så långt det är möjligt återvinnas till staten. Den slutliga kostnaden kommer därför att bli lägre än de nomi— nella åtaganden som görs, även om det redan förefaller klart att allt stöd inte kan återvinnas.

Bud getkonselwenser

De statliga stödformer som kommer i fråga innebär olika konsekvenser för statens betalningsflöden. För redovisningen på statsbudgeten bör en riktlinje vara att medel för att täcka löpande utgifter anvisas över ett anslag och att löpande inkomster avräknas under .samma anslag. Verksamhetens resultat redovisas därmed netto på statsbudgeten. Om ut- fallet på berört anslag uppvisar ett inkomstöverskott, bör överskottet föras över till en inkomsttitel.

Stöd som ges i form av lån och kapitaltillskott bör finansieras genom lån i Riksgäldskontoret på marknadsmässiga villkor och tas upp i den nyinrättade myndighetens redovisning. Lånefinansiering bör ske i en utsträckning som korresponderar med det värde som tillgångarna tas upp till i myndighetens redovisning.

• Sida 39
•  Original

Löpande utgifter som bör finansieras med anslagsmedel omfattar bl.a. betalningar under garantier för konstaterade kreditförluster eller ränte- förluster, betalningar av ränta på lån i Riksgäldskontoret som tagits upp _ för att finansiera stöd i form av län eller kapitaltillskott samt förluster när län eller aktier skrivs ned eller aktier säljs till ett lägre pris än vad de förvärvats till.

Löpande inkomster som bör avräknas under anslaget omfattar bl.a. garantiavgifter, räntebetalningar på lån som staten har lämnat, aktieut- delningar, återbetalningar av stöd som erhållits med anledning av garan- tier för konstaterade kreditförluster eller ränteförluster, ersättningar till staten för att län har löpt med en ränta som understiger marknadsräntan, återvinningar av förluster på lån som skrivits ned samt vinster när aktier har sålts till ett högre pris än vad de förvärvats till.

Andra typer av utgifter och inkomster bör belasta resp. avräknas under anslaget enligt principer som är förenliga med de jag här redogjort för.

Ett nytt anslag under sjunde huvudtiteln kallat Åtgärder för att stärka det finansiella systemet bör anvisas för att täcka de utgifter, netto, som uppkommer på grund av stöd som lämnas enligt vad jag nu förordat.

För närvarande disponeras under sjunde huvudtiteln anslaget Vissa

räntekostnader m.m. bland annat för räntekostnader för lån till Spar— '

banksstiftelsen Första (jämför prop. 1991/92:168). Dessa kostnader har samma karaktär som kostnader som kan komma att belasta det nya anslaget Åtgärder för att stärka det finansiella systemet och bör därför i stället belasta detta anslag. Anslaget Vissa räntekostnader m.m. kommer därmed att användas enbart för insatser som staten i en traditionell ägarroll gör i kreditinstitut. Statsrådet Wibble återkommer i den frågan (avsnitt 5).

Anslaget Åtgärder för att stärka det finansiella systemet bör få användas även för vissa konsultinsatser i enlighet med vad jag tidigare anfört (avsnitt 4.6).

Anslagsbelastningen för ett enskilt budgetår är omöjlig att beräkna på förhand på grund av att skilda stödformer innebär olika konsekvenser för när i tiden belastningen på anslaget uppkommer. Anslaget bör därför föras upp på statsbudgeten med ett formellt belopp, 1 000 kr.

Regeringen bör, i enlighet med vad jag anfört, kunna besluta att den nya myndigheten för finansiering av stödåtgärder i form av lån eller kapitaltillskott skall få ta upp lån i Riksgäldskontoret. Regeringen bör vidare i begränsad omfattning kunna delegera till myndigheten att fatta beslut om sådana lån.

För stödåtgärder som beslutas innan den nya myndigheten inrättas bör samma principer för finansiering och redovisning mot det föreslagna anslaget tillämpas. Således bör lån och kapitaltillskott finansieras med lån i Riksgäldskontoret och inte leda till omedelbar anslagsbelastning. När den nya myndigheten inrättats bör skulder till Riksgäldskontoret för finansiering av gjorda stödåtgärder och tillgångar föras över till den myndigheten.

• Sida 40
•  Original

4.9. Information till riksdagen

Mitt förslag: Regeringen skall fortlöpande informera riksdagen

om vilka åtgärder som genomförs.

Promemorians förlag: Överensstämmer med mitt förslag. Rcmissinstanserna: Samtliga remissinstanser med undantag för Sveriges Bankkunders Riksförbund lämnar förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Regeringen kommer att göra betydande åtaganden för statens räkning med stöd av det nu begärda bemyndigan- det. Det är därför angeläget att riksdagen fortlöpande hålls informerad om vilka åtgärder som genomförs. Beträffande större enskilda åtaganden kan under pågående riksmöte informationen lämnas antingen muntligen i kammaren av ett statsråd eller av regeringen i en skrivelse till riksdagen.

Riksdagen bör vidare årligen få en utförlig redovisning för vilka stöd- åtgärder som vidtagits samt de budgetmässiga konsekvenserna av dessa. En sådan redovisning bör lämpligen ges i budgetpropositionen fr.o.m. år 1994.

5. Särskilda frågor rörande Nordbanken och AB Industrikredit

5.1. Nordbanken

| Mitt förslag: Rekonstruktion-en av Nordbanken fullföljs. |

Bakgrund och skälen för mitt förslag: I det föregående har redo— gjorts för problemen i den finansiella sektorn. Tidigare fattade beslut rörande Nordbanken skall nu fullföljas. De åtgärder som vidtas beträffan— de Nordbanken måste vara förenliga med statens generella åtaganden men det är också viktigt att åtgärderna är sådana att statens anspråk som ägare till Nordbanken tas till vara. Rekonstruktionskostnadema bör fördelas på olika anslag för att det därigenom skall vara möjligt att renodla de två roller som staten har att fylla i detta sammanhang.

Som nämnts garanterade staten en nyemission i Nordbanken under hösten 1991 (prop. 1991/92:21, bet. 1991/92:NU4, rskr. 1991/92z8). Emissionen omfattade 5,2 miljarder kronor. Bakgrunden var bristande kapitaltäckningsgrad på grund av ökade kreditförluster och riskengage- mang.

I propositionen om rekonstruktion av Nordbanken (prop. 1991/92: 153) lämnades en redogörelse för utvecklingen i Nordbanken med anledning av läget på finansmarknaden. Regeringen ansåg det angeläget att snabbt

• Sida 41
•  Original

få till stånd en omstrukturering av Nordbanken så att nödlidande krediter, lån med ränteeftergifter samt andra tillgångar som belastade Nordbankens intjäningsförmåga kunde överföras till ett av Nordbanken bildat bolag, kallat Sccurum AB. Avsikten var att Sccurum skulle avskiljas från Nordbanken och inledningsvis ägas av staten direkt. Avskiljandet skulle möjliggöra för Nordbanken att koncentrera sina personella resurser på drift av normal bankverksamhet.

De engagemang som borde överföras för att uppnå syftena med rekonstruktionen bedömdes preliminärt uppgå till ett nominellt belopp i storleksordningen 60 miljarder kronor. Omfattningen av nödvändiga stat- liga åtaganden för rekonstruktionen uppgavs vara svårbedömda innan en genomgång och värdering av aktuella tillgångar var genomförd. Regeringen begärde riksdagens bemyndigande att inom en ram om 20 miljarder kronor vidta åtgärder i syfte att stärka den finansiella basen i Nordbanken och Sccurum. Regeringen ansåg vidare att det med hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder som förutsågs vore lämpligt att staten, som i realiteten ändå skulle få bära hela ägaransvaret, blev ensam ägare till Nordbanken.

De föreslagna åtgärderna godkändes av riksdagen (bet. l991/92:NU36, rskr. 1991/92:352).

Vidtagna åtgärder

Förvaltningsaktiebolaget Venantius bildades den 12 juni 1992 för att för statens räkning köpa upp och inneha aktiema i Nordbanken. Efter över- föring av statens innehav i Nordbanken, förvärv från vissa större aktie— ägare, ett offentligt uppköpserbjudande riktat till minoritetsägama samt tvångsinlösen av utestående aktier äger Venantius i dag hela Nordbanken. Avsikten är att aktierna i Nordbanken skall överföras i statens direkta ägo så snart som möjligt.

Under hösten har som nämnts Nordbanken bildat Sccurum. Avsikten är att Securum skall överlåtas till staten i januari 1993.

I en skrivelse till regeringen den 8 oktober 1992 framhöll Nordbanken att det mot bakgrund av bankens besvärliga finansiella situation är av stor vikt att regeringen skjuter till kapital med stöd av riksdagens bemyndi- gande.

Den 29 oktober 1992 beslutade regeringen att såsom ägare tillskjuta 10 miljarder kronor till banken. Samma dag uppdrog regeringen åt Riks- gäldskontoret att utfärda ett garantiåtagande gentemot Sccurum för att möjliggöra överföringar av tillgångar från Nordbanken till Sccurum. Åtagandet skall infrias genom att totalt 9,85 miljarder kronor tillförs Securum i samband med att Sccurum övergår i statens direkta ägo.

Återstående del av ramen på 20 miljarder kronor utgörs i huvudsak dels av medel som behövs för statens planerade förvärv av Securum från Nordbanken, dels av medel som är ianspråktagna för en garanti för full- görandet av Venantius skyldigheter gentemot minoritetsägama i tvångs- inlösenförfarandet.

• Sida 42
•  Original

Fortsatt rekonstruktion av Nordbanken

Av Nordbankens rörelserapport för perioden januari - augusti 1992 fram- går att kreditförlustema ökat i allt snabbare takt och att intjänings- förmågan försämrats kraftigt under andra tertialet på grund av den kraftiga ökningen av nödlidande krediter. Förlusten efter kreditförluster uppgick för perioden till 8,4 miljarder kronor. Detta är en väsentligt sämre utveckling än vad som så sent som i våras förväntades för perio— den. De riskfyllda krediter och andra tillgångar som avses föras över till Securum ger idag en sammantaget väsentligt lägre förräntning än vad . som var fallet i våras. Nordbanken räknar med fortsatt dålig resultat- utveckling under innevarande tertial.

Det är fortfarande min bedömning att tillgångar till ett nominellt belopp i storleksordningen 60 miljarder kronor bör överföras till Securum. Den lägre avkastningen på dessa tillgångar medför att finansieringskostnaden under avvecklingstiden ökat samtidigt som erforderlig tid för avveckling förlängts och risken för ytterligare kapitalförluster ökat. Denna försäm- ring har lett till att ovan nämnda garantiåtagande endast möjliggör över- föring av vissa av de tillgångar som behöver föras över för att målen med rekonstruktionen skall kunna uppnås.

Hur stora ytterligare insatser som kommer att krävas från statens sida för att fullfölja rekonstruktionen är svårt att förutse idag. Med det ägartillskott Nordbankskoncemen erhållit för att delvis täcka innevarande års förlust är det min bedömning att banken vid årsskiftet och framöver, förutsatt att rekonstruktionen fullföljs, kommer att klara lagstadgade kapitaltäckningskrav och att förutsättningar därmed skapas för att banken inom en rimlig tid kan uppvisa en tillräcklig intjäningsförmåga. Min bedömning är därför att staten såsom ägare till Nordbanken inte kommer att behöva tillskjuta mer kapital.

Utöver de 9,85 miljarder kronor som kommer att tillföras Securum genom regeringens tidigare nämnda beslut krävs ytterligare insatser i rekonstruktionsarbetet. Dessa insatser kommer enligt min bedömning att utgöras av tillskott och garantier riktade till Sccurum för att täcka de ökade kostnader och risker som uppstår vid överföring av återstående riskfyllda tillgångar. Det rör sig om ytterligare åtaganden av mycket betydande omfattning.

Den slutliga kostnaden för rekonstruktionen av Nordbanken är i dag omöjlig att uppskatta. Den beror till övervägande del på utvecklingen av konjunkturen, på fastighetsmarknaden och på de finansiella marknaderna kopplat till i vilken takt tillgångarna i Sccurum avvecklas och när statens ägande av Nordbanken slutligt avvecklas.

I prop. 1991/92:153 framhölls att avvecklingen måste tillåtas ta avse- värd tid. En följd av försämringen av tillgångarna i Securum blir att avvecklingen av dessa tillgångar måste tillåtas ta längre tid än som tidigare planerats. Å andra sidan skapar rekonstruktionen möjligheter för Nordbanken att tidigare uppvisa lönsamhet igen. Vidare skapas en buffert, så att en viss ytterligare försämring av kreditemas kvalitet kan tillåtas ske utan att ytterligare akuta statliga ingripanden blir nödvändiga.

42"

• Sida 43
•  Original

Som ett följd av lönsamhetsproblemen har Nordbankens styrelse beslutat om kraftiga besparings— och rationaliseringsprogram som kommer att leda till omfattande kostnadsbesparingar och en nyorientering' av verksamheten för framtiden.

Budgetkonsekvenser m.m.

Ägartillskottet i Nordbanken på 10 miljarder kronor, liksom kostnader för statens uppköp av utestående aktier i Nordbanken, belastar anslaget Vissa räntekostnader m.m. under sjunde huvudtiteln. Anslaget bör även få användas för kostnader för konsultinsatser, andra förberedelser samt provisioner som hör samman med en framtida försäljning av aktierna i Nordbanken och Venantius.

Det ovan nämnda garantiåtagandet gentemot Sccurum bör, enligt min mening. betraktas som åtgärder för att stärka det finansiella systemet. Kostnaderna för detta garantiåtagande skall därför belasta anslaget Åtgärder för att stärka det finansiella systemet. Detsamma bör gälla kostnader för framtida åtgärder beträffande Securum liksom statens kostnader för förvärvet av aktier i Sccurum.

5 . 2 AB Industrikredit

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att inom en ram om 800 miljoner kronor bidra till att stärka kapitalbasen i AB In- dustrikredit.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: AB Industrikredit bildades år 1934. Bakgrunden till bildandet var att den tidigare gällande banklagstift— ningen hade förändrats för att sanera bankväsendet, vilket fick till följd att bankernas möjligheter att ge långa krediter försämrats. Det ansågs därför angeläget att ett särskilt kreditinstitut bildades för att tillhandahålla medellånga och långfristiga krediter åt näringslivet. Verksamheten skulle främst inriktas på mindre och medelstora företag. Det förutsattes en betydande medverkan från staten bl.a. för finansiering av Industrikredits kapitalbehov. Det bedömdes även angeläget att bankerna medverkade.

Efter det att ett antal banker i slutet av 1950-talet aktualiserat frågan om att bilda ett eget kreditinstitut träffades en överenskommelse mellan staten och bankerna om en reformering av lndustrikredits verksamhet. Förändringarna kom bl.a. att innebära att staten och bankerna skulle äga hälften var av aktierna i Industrikredit.

För närvarande ägs Industrikredit av svenska staten (50 %), Handels— banken (12,2 %), Nordbanken ( 12,2 %), Skandinaviska Enskilda Banken (12,2 %), Gota Bank (7 %), Sparbankernas Bank (4,7 %), Östgöta Enskilda Bank (l %), Sveriges Föreningsbank (0,3 %), JP Bank (0,3 %) samt Bohusbanken (0,1 %).

Till en början intog industriföretag den dominerande platsen bland Industrikredits låntagare. År 1960 svarade industriföretagen för 90 % av

• Sida 44
•  Original

utlåningen. Efter hand har utvecklingen gått mot en jämnare fördelning mellan olika branscher. Det är framför allt de fastighetsrelaterade företagen som ökat sin andel av Industrikredits utlåning. en utveckling som var särskilt märkbar under de sista åren på 1980-talet.

Industrikredits kreditförluster har historiskt sett varit små. Detta beror bl.a. på att bolagets utlåning skett mot bästa säkerhet. Trots detta har Industrikredit fått vidkännas betydligt större kreditförluster än tidigare under 1990—talets inledning. Trots att Industrikredits engagemang skall vara Säkerställda av pantbrev med goda förmånslägen har bolaget under 1991 tvingats bokföra förluster om 239 miljoner kronor, vilket motsvarar l,ll % av utlåningen.

l Industrikredits delårsrapport för perioden januari-augusti 1992 anges kreditförlustema till 317 miljoner kronor. Två tredjedelar av kredit- förlustema är hänförliga till fastighetsförvaltningsbranschen. Enligt vad jag har inhämtat är bedömningen inom bolaget att de totala förlusterna för 1992 beräknas uppgå till ca 700 miljoner kronor. För 1993 beräknar Industrikredit för närvarande kreditförlustema till ungefär samma nivå.

Kapitaltäckningsgraden i bolaget skulle därmed vid en beräknad utlå- ningsvolym om drygt 18 miljarder kronor, och efter reserveringar för befarade kreditförluster om ca 700 miljoner kronor, uppgå till 3,2 % och därmed avsevärt underskrida de lagstadgade 8 %. Det är således uppen— bart att bolaget är i behov av ett betydande kapitaltillskott.

Denna situation har föranlett styrelsen i bolaget att hos samtliga sina ägare anhålla om kapitaltillskott för att kunna klara de kapitaltäcknings- krav som gäller fr.o.m. årsskiftet 1992/93.

De sju banker, som vid sidan av staten är aktieägare, har förklarat sig villiga att under vissa förutsättningar skjuta till det kapital som fordras för att möta lagstadgade kapitaltäckningskrav. Det är därför rimligt att även staten svarar för sin andel av en förstärkning av Industrikredits kapitalbas.

Mot bakgrund av en utredning som genomförts bör totalt ca 1 600 mil- joner kronor tillföras bolaget i form av primärkapital till och med utgången av 1993.

Samtliga aktieägare anser att företagets framtid bör ytterligare övervägas.

För att de mindre och medelstora företagens konkurrenskraft och ut— vecklingsförmåga skall kunna tas till vara krävs att deras investeringar kan höjas. Detta förutsätter tillförsel av långfristiga krediter. Industrikre— dit är fortfarande en viktig finansieringskälla. Industrikredits betydelse för företagens långsiktiga kreditförsörjning måste därför analyseras närmare, inte minst mot bakgrund av den pågående krisen i det finansi— ella systemet.

Det är inte självklart att de nuvarande ägama i dagsläget är beredda att skjuta till det ytterligare kapital som gör det möjligt att långsiktigt driva Industrikredit med oförändrad omfattning och inriktning. Möjligheten att fortsätta driften av Industrikredit med en breddad ägarkrets bör därför undersökas.

• Sida 45
•  Original

Det bör vidare övervägas om de speciella kreditbehov som Industrikre- dit hittills tillgodosett inte kan tillgodoses av banker och andra kreditinsti- tut. Om så är fallet skulle detta kunna utgöra en omständighet som motiverar en avveckling av Industrikredit.

En grundläggande utgångspunkt för de fortsatta övervägandena om Industrikredits framtid bör dock vara att de små och medelstora före- tagens möjligheter att få sina behov av investeringskrediter tillgodosedda inte försämras.

Jag räknar med att ställning till Industrikredits fortsatta verksamhet skall kunna tas under våren 1993. Bolaget är emellertid i behov av ett snabbt kapitaltillskott redan under 1992. Endast ca 800 miljoner kronor av det bedömda totala behovet om ca 1 600 miljoner kronor för 1992- 1993 bör nu tillföras. Industrikredit får därigenom möjlighet att täcka årets beräknade kreditförluster om ca 700 miljoner kronor och samtidigt uppfylla det lagstadgade kapitaltäckningskravet vid årsskiftet 1992/93.

Därigenom skapas rådrum för aktieägarna att överväga och ta ställning till olika alternativ för bolagets framtid — och därmed även till hur stort kapitaltillskott som slutligt kan komma att krävas. På detta sätt kan ägarna successivt fatta beslut om tillskottens omfattning och karaktär både under 1992 och 1993.

Utgångspunkten för statens del bör därvid vara att staten tillsammans med övriga aktieägare tar ansvar för de problem som Industrikredit står inför och även för att nödvändiga åtgärder genomförs. lngripanden från och stöd via statens generella åtagande bör enligt min mening undvikas. Det ankommer framför allt på ägarna att ta sitt ansvar och hantera den uppkomna situationen.

Det innebär att hälften av det beräknade kapitaltillskottet faller på staten som aktieägare att svara för. Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande att genom olika åtgärder bidra till att stärka kapitalbasen i Industrikredit inom en ram om ca 800 miljoner kronor under åren 1992 och 1993. En förutsättning för statens insatser bör dock vara att övriga aktieägare står för sin andel.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört (avsnitt 4.4, 4.6 och 4.7) har inom Finansdepartementet upprättats förslag till

1. Lag om inkomstskatteregler vid statligt stöd till vissa kreditinstitut.

2. Lag om ändring i riksbankslagen (1988:1385). Förslaget under punkt 1 är av sådan beskaffenhet att Lagrådets yttrande bör inhämtas. Ett remissförfarande skulle emellertid fördröja lagstift- ningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Förslaget under punkt 2 är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Rätte/se: S. 46 rad 2 Utgår: och — — Wibble S 47 rad 2—4 Står: föredragandcnas ——— de Rättat till: föredragande—ns —— han

• Sida 46
•  Original

7. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. anta upprättade lagförslag,

2. godkänna riktlinjerna för de statliga åtagandena i enlighet med vad jag anfört (avsnitt 4.1- 4.3),

3. bemyndiga regeringen att besluta om garantier, lån och aktiekapi- taltillskott eller vidta andra åtgärder i syfte att vidmakthålla eller förstärka kapitalbasen eller bistå vid rekonstruktion eller avveckling under ordnade former av banker eller vissa andra kreditinstitut, i enlighet med vad jag anfört (avsnitt 4.4 och 4.5),

4. bemyndiga regeringen att besluta om avveckling av statligt ägande som kan uppkomma genom ifrågavarande åtgärder,

5. godkänna att regeringen inrättar en myndighet under regeringen med de uppgifter och befogenheter som jag har förordat (avsnitt 4.6),

6. godkänna vad som förordats om finansieringen av förvaltningskost- nader för den nya myndigheten (avsnitt 4.6),

7. bemyndiga regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att, i enlighet med vad som :förordats (avsnitt 4.8) besluta att vissa stödåtgärder skall finansieras med lån i Riksgäldskontoret,

8. till Åtgärder för att stärka det jinansiella systemet på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr.,

9. godkänna att sjunde huvudtitelns förslagsanslag Åtgärder för att stärka det finansiella systemet belastas med kostnader för lån till Sparbanksstiftelsen Första och kostnader för åtgärder med anledning av finansieringen av Sccurum AB m.m.,

10. till Bankstödsnämnden på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på 2 000 000 kr.,

11. bemyndiga regeringen att inom en ram på 800 miljoner kronor be- sluta om kapitaltillskott till Industrikredit AB i enlighet med vad som förordats (avsnitt 5.2),

12. godkänna att sjunde huvudtitelns förslagsanslag Vissa räntekost- nader m.m. belastas dels med kostnader för kapitaltillskott till AB In- dustrikredit, dels med kostnader som har samband med en framtida försäljning av aktier i Nordbanken och Venantius AB.

Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts beträffande Nordbanken (avsnitt 5.1).

Slutligen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att motions- tiden skall förkortas till fem dagar.

• Sida 47
•  Original

8. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som han har hemställt om.

• Sida 48
•  Original

Sammanställning av remissyttranden över en promemoria med utkast till proposition om åtgärder för att stärka det finansiella systemet

Efter remiss har yttrande avgetts av Sveriges riksbank, Finansinspek- tionen, Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Bokföringsnämnden, Kon— kurrensverket, Kommerskollegium, Svenska Bankföreningen, Sparbanker— nas Bank, Sveriges Föreningsbank, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa, Sveriges Allmänna Hypoteks- bank, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Lantbrukskredit AB, Allmänna pensionsfonden, Första—Tredje fondstyrelserna, Landsorganisa- tionen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Bankmannaförbundet, Sveriges Industriförbund, Sveriges Bankkunders Riksförbund, Redovis- ningsrådet, Näringslivskredit NLK AB, HSB:s Riksförbund.

Remissinstansemas synpunkter har sammanförts under de olika avsnitten i propositionen.