Prop. 1995/96:156
Utvidgad försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 29 februari 1996
Ingvar Carlsson
Anna Lindh (Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag om en förlängning till utgången av år 1998 av försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll.
I propositionen föreslås vidare att försöksverksamheten utvidgas till att avse hela landet och till att omfatta fängelsestraff på högst tre månader. Utvidgningen föreslås ske den 1 januari 1997.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll.
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
dels att 1, 2, 4, 5, 12, 14, 16, 17 och 19 §§ samt punkt 1 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock inte fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall undergå fängelse i högst två månader och har sin bostad inom något av verksamhetsområdena för frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö
Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall.
Denna lag är tillämplig vid
verkställighet av dom på fängelse, dock inte fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall undergå fängelse i högst tre månader.
2 §
I fall som avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas att fängelsestraffet skall verkställas utanför anstalt. En ansökan får inte bifallas om den dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser eller om särskilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt.
Beträffande verkställigheten utanför anstalt skall, i stället för bestämmelserna i 26 kap.5- 24 §§brottsbalken och lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag.
Verkställigheten utanför anstalt bedrivs under ledning av frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping och Sundsvall.
Beträffande verkställigheten
utanför anstalt skall, i stället för bestämmelserna i 26 kap. 5 § brottsbalken och lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag. Äger villkorlig frigivning rum, skall denna lag inte tilllämpas på den fortsatta verkställigheten av fängelsestraffet. Vad som gäller för intagna enligt 26 kap. 7 § brottsbalken gäller också för dem som undergår verkställighet utanför anstalt.
Verkställigheten utanför anstalt
bedrivs under ledning av den frivårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde den dömde har sin bostad.
4 §
Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel.
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol.
Den dömde skall under verk-
ställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel samt sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
Den dömde är, om inte annat
föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av sådana medel som avses i första stycket andra meningen. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol.
5 §
Den dömde skall betala en avgift, om det är motiverat med hänsyn till hans möjligheter att erhålla inkomst under verkställigheten utanför anstalt.
Avgiften uppgår till femtio kronor per dag som verkställigheten skall pågå. Avgiften skall betalas i förskott och tillfaller staten.
Avgiften uppgår till femtio kronor
per dag som verkställigheten skall pågå, dock högst 3 000 kronor. Avgiften skall betalas i förskott och tillföras brottsofferfonden.
12 §
Bestämmelser om hur en dom skall befordras till verkställighet och hur tid för sådan verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Bestämmelserna i 10 § andra-femte styckena och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om uppskov med verkställighet skall dock inte gälla i fråga om verkställighet utanför anstalt enligt denna lag.
Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att överstiga två månader.
Vid tillämpning av 10 § första
stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att överstiga tre månader. Av 15 § första stycket tredje meningen nedan framgår att övervakningsnämnden i visst fall skall fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt.
14 §
Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning skall dock inte föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.
Beslut om verkställighet utanför anstalt skall upphävas om den dömde
1. åsidosätter vad som åligger honom enligt denna lag eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom till last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så skall ske,
3. när verkställigheten skall påbörjas har en annan bostadsort än som anges i 1 § eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför anstalt har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 §brottsbalken på sådan tid att han skall undergå fängelse i mer än två månader.
3. inte följer föreläggandet att
påbörja verkställigheten eller, när verkställigheten skall påbörjas, är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställigheten har
påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 §brottsbalken på sådan tid att han skall undergå fängelse i mer än tre månader.
16 §
Uppkommer fråga om att upphäva beslut om verkställighet utanför anstalt, får övervakningsnämnden bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.
Övervakningsnämnden skall i sådana fall skyndsamt ta upp frågan om upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt till slutlig prövning.
Härvid gäller inte 15 § andra stycket.
Uppkommer fråga om att upphäva
beslut om verkställighet utanför anstalt, får den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla. Frivårdsmyndighetens beslut gäller omedelbart. Övervakningsnämnden skall senast den första arbetsdagen efter den dag då ett sådant beslut meddelades pröva om det skall bestå. Fastställer inte nämnden beslutet inom den tiden, upphör det att gälla.
I fall då beslut om verkställighet
utanför anstalt tills vidare inte skall gälla skall övervakningsnämnden skyndsamt ta upp frågan om upphävande av beslutet till slutlig prövning. Beslut enligt denna paragraf får inte meddelas efter den fastställda dagen för strafftidens slut.
17 §
Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas eller att beslutet tills vidare inte skall gälla, skall den dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall förpassa honom till en sådan anstalt.
Om övervakningsnämnden be-
stämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas eller om det bestäms att beslutet tills vidare inte skall gälla, skall den dömde, om verkställigheten har påbörjats, föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall förpassa honom till en sådan anstalt. Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom dit.
18 a §
Frågor som avses i 15 och 16 §§
prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten är verksam. Om det finns särskilda skäl, får även en annan övervakningsnämnd pröva sådana frågor.
19 §
Vid slutlig prövning av fråga om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt skall övervakningsnämnden bestå av ordförande och minst två andra ledamöter.
Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förordnas.
Den dömde får hos Kriminalvårdsnämnden överklaga ett beslut som fattats av en övervakningsnämnd enligt denna lag.
Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas. ___________
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1994 och upphör att gälla den 31 juli 1996. Lagen skall dock även därefter tillämpas på verkställighet utanför anstalt som pågår eller om vilken beslut föreligger när lagen upphör att gälla. En ansökan enligt 9 § första stycket som har gjorts innan lagen upphört att gälla skall prövas enligt lagen. Beslutas det i sådant fall om verkställighet utanför anstalt skall lagen fortsätta att tillämpas på denna verkställighet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1994 och upphör att gälla vid utgången av år 1998. Lagen skall dock även därefter tillämpas på verkställighet utanför anstalt som pågår eller om vilken beslut föreligger när lagen upphör att gälla. En ansökan enligt 9 § första stycket som har gjorts innan lagen upphört att gälla skall prövas enligt lagen. Beslutas det i sådant fall om verkställighet utanför anstalt skall lagen fortsätta att tillämpas på denna verkställighet.____________ Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 § och punkt 1 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna den 1 augusti 1996, samt i övrigt den 1 januari 1997.
3. Ärendet och dess beredning
Den 1 augusti 1994 inleddes inom sex frivårdsdistrikt en tidsbegränsad försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Under försöksperioden kan fängelsestraff på högst två månader i vissa fall verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Försöksperioden löper ut den 31 juli 1996.
Försöksverksamheten har bl.a. syftat till att ge underlag för Straffsystemkommitténs överväganden, om intensivövervakning med elektronisk kontroll bör bli ett permanent inslag i det svenska straffsystemet. Kommittén har nyligen överlämnat sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91) och bl.a. föreslagit att elektronisk övervakning skall införas i det ordinarie straffsystemet. Eftersom kommittén gjort en översyn av hela det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad kan det förväntas att beredningen av kommitténs förslag blir omfattande och tar avsevärd tid i anspråk.
Inom Justitiedepartementet har mot denna bakgrund upprättats promemorian Utvidgad försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll (Ds 1995:77). Promemorian innehåller förslag om hur intensivövervakning med elektronisk kontroll skall användas efter det att nuvarande försöksperiod löpt ut, i avvaktan på den slutliga beredningen av Straffsystemkommitténs förslag. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.
Promemorian var den 10 januari 1996 föremål för ett remissmöte i Justitiedepartementet. Vid remissmötet lämnades synpunkter av Svea hovrätt, Luleå tingsrätt, Sollentuna tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårdsnämnden, Övervakningsnämnden i Linköping, Övervakningsnämnden i Luleå, Övervakningsnämnden i Malmö, Brottsförebyggande rådet, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän och Föreningen styresmän och assistenter inom kriminalvården. Skriftliga yttranden över promemorian har lämnats av Riksdagens ombudsmän, Helsingborgs tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Övervakningsnämnden i Sundsvall, Övervakningsnämnden i Örebro, Datainspektionen och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Brottsoffermyndigheten och Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet har avstått från att lämna synpunkter på förslagen i promemorian.
En sammanställning över de synpunkter som framfördes vid remissmötet har upprättats i Justitiedepartementet. Sammanställningen samt de skriftliga
yttrandena över promemorian finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju95/2088).
Propositionen disponeras på så sätt att först behandlas det pågående försöket med intensivövervakning med elektronisk kontroll, utvärderingen av det försöket samt Straffsystemkommitténs förslag (avsnitt 4). Därefter berörs frågor om en fortsättning och en utvidgning av det pågående försöket (avsnitt 5 resp. 6), frågor om dopningsmedel (avsnitt 7) och vissa förfarandefrågor (avsnitt 8). Vidare behandlas andra spörsmål om en fortsatt försöksverksamhet samt kostnads- och utvärderingsfrågor (avsnitt 9-12). Propositionen avslutas med en författningskommentar (avsnitt 13).
Hänvisningar till S3
3.1. Lagrådet
Regeringen beslutade den 1 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 2.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 3. Lagrådet förordar att förlängningen av giltighetstiden för den ifrågavarande lagen görs genom en ändring av punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag.
Vidare anser Lagrådet att frågor om förfarandet vid upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt behöver övervägas ytterligare. Lagrådet pekar på att bl.a. rättssäkerhetsskäl talar för en lösning som innebär att övervakningsnämndens slutliga prövning av sådana frågor, för att kunna få någon betydelse för verkställigheten, måste göras innan den fastställda dagen för strafftidens slut har passerats. Regeringen har i propositionen utformat de nämnda förfarandereglerna utifrån vad Lagrådet sålunda framfört (se avsnitt 8).
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Hänvisningar till S3-1
4. Bakgrund
Hänvisningar till S4
- Prop. 1995/96:156: Avsnitt 3
4.1. Det pågående försöket
Den tvååriga försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll inleddes den 1 augusti 1994 inom Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköpings och Sundsvalls frivårdsdistrikt (se prop. 1993/94:184, bet. 1993/94:JuU28, rskr. 1993/94:322, lagen, 1994:451, om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll samt förordningen, 1994:1060, i samma ämne).
Bakgrunden till försöksverksamheten är intresset av att utveckla alternativ till fängelse och att det numera finns elektronisk övervakningsteknik som kan användas i det utvecklingsarbetet. Den hittillsvarande försöksverksamheten har som nämnts syftat bl.a. till att ge underlag för Straffsystemkommitténs överväganden. Försöksverksamheten bör vidare kunna ge kunskap om hur elektronisk övervakningsteknik fungerar under svenska förhållanden och om hur kriminalvårdens arbetsformer i en verksamhet av detta slag bör utformas. En av avsikterna bakom försöksverksamheten har varit att skapa en form för den straffrättsliga reaktionen som är i princip lika ingripande som verkställighet i anstalt men som inte kräver lika mycket resurser. Härigenom kan undvikas de
negativa effekter för den enskilde som en vistelse i anstalt kan medföra samtidigt som verkställighetstiden tas till vara för att sätta in olika behandlingseller påverkansprogram som kan medverka till att den dömde inte fortsätter att begå brott.
Under försöksperioden kan fängelsestraff på högst två månader i vissa fall verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. En förutsättning för sådan verkställighet är att den dömde bor inom något av verksamhetsområdena för frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall. Försöksverksamheten bedrivs under ledning av dessa frivårdsmyndigheter.
Den som deltar i försöksverksamheten är förbjuden att lämna sin bostad annat än för vissa av frivårdsmyndigheten bestämda ändamål och på särskilt angivna tider. Sådana ändamål kan vara arbete, studier, behandling, deltagande i kriminalvårdens programverksamhet eller kontakter med frivårdsmyndigheten. Efterlevnaden av förbudet att lämna bostaden kontrolleras under hela verkställighetstiden med elektroniska hjälpmedel. Elektronisk kontroll får avse också att den dömde fullständigt avhåller sig från alkohol. Den dömde åläggs i vissa fall att betala en avgift på 50 kronor per dag som skall verkställas. Vid misskötsamhet tas den dömde in i kriminalvårdsanstalt för att där undergå fortsatt verkställighet av straffet.
4.2. Utvärderingen av det pågående försöket
Den 15 september 1994 uppdrog den dåvarande regeringen åt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att utvärdera försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll. I uppdraget sägs att utvärderingen av försöket i största möjliga utsträckning bör belysa förhållanden som är av betydelse för att kunna bedöma om intensivövervakning med elektronisk kontroll är ett bärkraftigt alternativ till fängelse. Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 oktober 1996.
BRÅ har den 12 maj 1995 till regeringen överlämnat en delredovisning av utvärderingsuppdraget. Delredovisningen innehåller en sammanställning av erfarenheterna under försöksverksamhetens första sju månader. I sammanfattningen av delredovisningen framförs följande.
– Under verksamhetens första sju månader har totalt 405 personer erbjudits möjlighet att ansöka om deltagande i försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Av dessa har 304 besvarat erbjudandet. Två tredjedelar av dessa, eller 202 personer, har ansökt om att få delta. Antalet dömda som hittills deltagit i verksamheten är färre än vad som förväntats, främst beroende på att antalet fängelsedomar med strafftider på högst två månader minskat i jämförelse med motsvarande period året innan. Andelen som ansökte var även den något lägre än vad som hade beräknats. Frågan är ännu inte helt utredd, men det finns omständigheter som talar för att de som inte ansökte om att delta var mer kriminellt belastade än övriga. Sju personer återtog sin ansökan efter att ha blivit informerade om vilka krav som ställs på dem som skall delta i verksamheten. Detta, tillsammans med att var tredje valde att avtjäna straffet i anstalt, skulle kunna tyda på att intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel uppfattas som en sträng påföljd.
– Fjorton av ansökningarna avslogs. Anledningen till detta var att de praktiska förutsättningarna för denna form av verkställighet saknades. Sålunda beviljades 93 procent av de ansökningar som inte återtagits under utredningstiden.
– Under de sju första månaderna av verksamheten har sammanlagt 116 personer fullföljt verkställigheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Under samma period avbröts verkställigheten för sex personer p.g.a. misskötsamhet och ytterligare sex erhöll en erinran p.g.a. smärre regelöverträdelser.
– Ungefär hälften av deltagarna var dömda för rattfylleri och nästan var femte för misshandelsbrott. Kvinnorna utgjorde nio procent av deltagarna och andelen utländska medborgare var också nio procent.
– De dömda skall betala en avgift på 50 kronor per verkställighetsdag, om det är motiverat med hänsyn till deras inkomstmöjligheter. Under de första sju månaderna har 60 procent av dem som fullföljt verkställigheten erlagt sådan avgift. Härigenom har brottsofferfonden tillförts ca 130 000 kr.
– Kontrollnivån av de dömda har varit mycket hög. Oanmälda hembesök har varit ofta förekommande, liksom kontroll av att förbudet att använda berusningsmedel iakttas.
– Toleransen mot avvikelser från det som bestämts för verkställigheten har varit mycket liten. Den elektroniska kontrollen av utegångsförbudet gör att även den minsta försening har kunnat observeras.
– De dömda som har deltagit i försöksverksamheten har uppfattat verkställigheten som sträng, men har ansett att den är att föredra framför att avtjäna tiden på anstalt. Den programverksamhet de dömda har föreskrift att delta i har av många uppfattats som ett meningsfullt inslag i verkställigheten.
– Arbetsformerna i distrikten har utvecklats på ett likartat sätt, vilket den av Kriminalvårdsstyrelsen inrättade projektgruppen, med företrädare för bl.a. samtliga i verksamheten berörda frivårdsmyndigheter, har medverkat till. Mindre skillnader förekommer dock. I fyra distrikt har ansvaret för den praktiska verksamheten legat på två tjänstemän. I övriga distrikt har intensivövervakningsärendena fördelats mellan tjänstemännen på traditionellt sätt. Frivårdsmyndigheterna har anlitat biträdande övervakare i olika utsträckning och för olika uppgifter. Verksamheten har dock pågått för kort tid för att någon värdering av arbetsformerna skall vara möjlig.
– Engagemanget från den frivårdspersonal som varit direkt berörd av försöksverksamheten har hittills varit mycket stort. Personalen ser intensivövervakning som ett bärkraftigt alternativ till fängelsestraff. En viss besvikelse över att antalet övervakade har varit få har dock uttryckts.
– Den tekniska utrustningen fungerar i sina grundläggande delar (dvs. sändare, mottagare och centraldator) numera tillfredsställande. Den anses allmänt som tillförlitlig och användarvänlig. Inledningsvis uppstod dock en rad problem av
teknisk natur, vilket medförde att falsklarm var vanligt förekommande. Dessa problem är till stora delar åtgärdade, bl.a. har programvaran uppgraderats och apparaturen modifierats.
– Den tekniska kringutrustningen, dels ett mobilt övervakningssystem, dels en apparatur som på elektronisk väg kontrollerar att den övervakade iakttar förbudet mot alkoholkonsumtion, har inte motsvarat förväntningarna. Det mobila systemet för att övervaka den dömdes närvaro på sysselsättningsplatsen har använts i mycket begränsad omfattning. Detta beror delvis på att övervakningspersonalen mer sällan gör personliga kontroller av den dömdes närvaro på arbetsplatsen eller därmed jämförbar sysselsättningsplats, delvis på att personalen inte anser att utrustningen är helt tillförlitlig. Försöken med elektronisk mätning av utandningsluften har endast använts under en mycket kort period och beträffande ett fåtal dömda. Denna teknik har ännu stora tekniska brister.
– Erfarenheterna från försöksverksamheten visar att intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel från ekonomisk synpunkt kan bli ett mer fördelaktigt alternativ än fängelse. Om frivårdspersonalens kapacitet utnyttjas fullt ut, vilket innebär att varje tjänsteman handlägger 10-12 ärenden var, beräknas den genomsnittliga dygnskostnaden understiga 400 kronor. Eftersom deltagarna i försöksverksamheten varit förhållandevis få, har kostnaderna hittills per dag och övervakad blivit betydligt högre än vad som beräknats.
I tablån nedan redovisas antalet övervakade den 28 februari 1995, det högsta dagsantalet övervakade och hur många av de övervakade som fullföljt respektive avbrutit verkställigheten under den första sjumånadersperioden.
____________________________________________________
Karl- Malmö Malmö Norr- Sund- skoga Luleå Norra Södra köping svall
____________________________________________________ Antalet övervakade 6 14 5 5 4 8 950228
Högst antal övervakade 17 23 12 11 10 13 under en dag
Antal fullföljda 24 20 20 24 16 12
Antal avbrutna 1 1 2 2 0 0
Här bör tilläggas att det av uppgifter från Kriminalvårdsstyrelsen avseende de tolv första månaderna av försöket framgår bl.a. att 23 verkställigheter har avbrutits medan 311 har fullföljts. Antalet pågående verkställigheter den 31 juli 1995 var 62.
4.3. Straffsystemkommitténs förslag
Straffsystemkommittén har nyligen överlämnat sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91). Kommittén har föreslagit en genomgripande förändring av påföljdssystemet. Betänkandet har remitterats till ett stort antal myndigheter och organisationer. Remisstiden går ut den 3 juni 1996.
En av kommitténs huvuduppgifter har varit att överväga möjligheterna att vidareutveckla olika alternativ till fängelsestraff. I denna del föreslår kommittén bl.a. att elektronisk övervakning införs i det ordinarie straffsystemet. Enligt förslaget skall domstolen när den dömer till fängelse bestämma, om straffet skall verkställas genom elektronisk övervakning eller i anstalt. Elektronisk övervakning skall enligt kommitténs förslag användas i relativt stor omfattning.
I sammanfattningen av betänkandet framför kommittén följande i fråga om fängelse genom elektronisk övervakning.
Fängelse skall alltså finnas i två former – fängelse genom elektronisk övervakning och fängelse i anstalt. Detta innebär att fängelse genom elektronisk övervakning skall vara en form av straff som döms ut av domstol. Även för fängelse genom elektronisk övervakning gäller att praktiska hinder inte får finnas för att domstolen skall kunna döma den som uppfyller de legala förutsättningarna till detta straff. Det skall därför ankomma på övervakningsmyndigheten att se till att
förutsättningar i det enskilda fallet finns för att genomföra verkställigheten. Myndigheten skall också ansvara för verkställigheten.
Det grundläggande innehållet i fängelse genom elektronisk övervakning skall utgöras av en intensiv övervakning av den dömde och ett förbud för honom att vistas utanför sin bostad annat än på särskilt angivna tider. Övervakningen skall alltså, på samma sätt som under den försöksverksamhet som bedrivits med elektronisk övervakning, vara väsentligt intensivare än den som för närvarande förekommer vid skyddstillsyn. Under hela verkställigheten skall elektroniska hjälpmedel användas för kontroll av att utegångsförbudet efterlevs. Deltagande i påverkansprogram skall utgöra ett obligatoriskt inslag i verkställigheten.
Verkställigheten skall pågå under den i domen angivna strafftiden. Vi har övervägt om någon motsvarighet till institutet villkorlig frigivning bör införas vid fängelse genom elektronisk övervakning, men funnit att ett sådant system skulle ha alltför stora nackdelar. Vi föreslår därför i stället att utegångsförbudet, vid längre strafftider, efter hand skall kunna lindras något.
Under verkställigheten skall den dömde vara underkastad ett krav på fullständig avhållsamhet från varje form av berusningsmedel. Någon avgift motsvarande den som gäller under försöksverksamheten skall inte tas ut av den som döms till fängelse genom elektronisk övervakning. De rättviseskäl som motiverade en sådan avgift under försöksverksamheten har inte bärighet när elektronisk övervakning införs som en permanent del av straffsystemet. I vissa avseenden skall det vara obligatoriskt att meddela den dömde beslut om vad han skall iaktta under verkställigheten. Det gäller t.ex. bostad under verkställigheten, sysselsättning och tider under vilka han tillåts att vistas utanför sin bostad.
Här bör slutligen anmärkas att Straffsystemkommitténs betänkande innehåller en redogörelse för olika tekniska hjälpmedel vid intensivövervakning (s. 272 ff.) och en beskrivning av intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel i andra länder (s. 275 ff.).
Hänvisningar till S4-3
- Prop. 1995/96:156: Avsnitt 9
5. Försöket bör fortsätta
Regeringens förslag: Försöksverksamheten förlängs till utgången av år 1998.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Synpunkter på förslaget i promemorian: I stort sett alla remissinstanser är positiva till att försöksverksamheten förlängs.
Uppsala tingsrätt avstyrker att förslaget i befintligt skick läggs till grund för lagstiftning med hänsyn till att det är principiellt oacceptabelt att det är en kriminalvårdsmyndighet, och inte domstolen, som avgör om ett fängelsestraff skall få verkställas genom intensivövervakning med elektronisk kontroll och att det finns ett behov av att kunna kombinera en elektronisk övervakning med dagsböter. Datainspektionen framför kritik när det gäller försöksverksamhetens påverkan på skyddet för den personliga integriteten.
Skälen för regeringens förslag: Straffsystemkommittén har haft i uppdrag att se över hela det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad.
En fråga som kommittén har övervägt är om intensivövervakning med elektronisk kontroll bör bli ett permanent inslag i det svenska straffsystemet. Kommittén har i sitt nyligen avlämnade betänkande föreslagit bl.a. att elektronisk övervakning skall införas i det ordinarie straffsystemet. Betänkandet har som nämnts remitterats med remisstid till den 3 juni 1996. Med hänsyn till de av kommittén behandlade frågornas betydelse och komplexitet är det troligt att beredningen av kommitténs förslag kommer att ta åtskillig tid i anspråk. Försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll är tidsbegränsad och löper ut den 31 juli 1996. Någon permanent lagstiftning om intensivövervakning med elektronisk kontroll kommer inte att kunna genomföras till denna tidpunkt.
Frågan uppkommer sålunda om intensivövervakning med elektronisk kontroll bör användas efter det att försöksperioden löpt ut, i avvaktan på att frågor om en permanent infogning i straffsystemet av denna form av straffrättslig reaktion får sin lösning.
Av intresse är därvid de erfarenheter från försöksverksamheten som BRÅ har presenterat i sin delredovisning (se avsnitt 4.2). Erfarenheterna måste sammantaget sägas vara positiva. I delredovisningen framkommer bl.a. att nivån på kontrollen av de dömda har varit mycket hög och att de dömda uppfattar verkställigheten som sträng, men ändå föredrar denna verkställighetsform framför vistelse i anstalt. Den programverksamhet som de dömda deltar i har av många uppfattats som ett meningsfullt inslag i verkställigheten. Enligt delredovisningen har 116 personer avtjänat hela sitt fängelsestraff utanför anstalt. Bara i sex fall har misskötsamhet lett till att verkställigheten utanför anstalt avbrutits och det trots att toleransen mot avvikelser från vad som bestämts har varit mycket liten. Den praktiska verksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll förefaller ha fungerat väl.
Vidare bör beaktas att det finns starka skäl för att ta till vara på möjligheterna att utveckla fängelsestraffet från inlåsning i anstalt till mindre skadliga och kostnadskrävande former, inte minst när det gäller de i vårt land vanligt förekommande korta fängelsestraffen. I många sådana fall torde andra
former av frihetsinskränkande åtgärder än inlåsning i anstalt vara mer lämpliga med hänsyn till det brottsförebyggande och brottsbekämpande syftet bakom samhällets ingripande. Användningen av intensivövervakning med elektronisk kontroll är ett led i detta utvecklingsarbete.
Redan de hittillsvarande erfarenheterna visar att intensivövervakning med elektronisk kontroll gör det möjligt att upprätthålla en långtgående frihetsinskränkning utan att ta in den dömde i anstalt. Det grundläggande innehållet i intensivövervakningen innefattar ett krav på att den dömde skall uppehålla sig i sin bostad under tid då han inte fullgör en sysselsättningsplikt eller deltar i någon godkänd aktivitet och att han därvid fullständigt skall avhålla sig från alkohol och andra droger. Genom utegångsförbudet och den intensiva övervakningen får den dömde vidkännas en betydande inskränkning av sin frihet. Härigenom bör kravet på en adekvat straffrättslig reaktion kunna tillgodoses, samtidigt som åtgärder kan vidtas för att främja den dömdes anpassning i samhället och skadliga verkningar av en anstaltsvistelse undvikas.
Vad som nu framförts om den positiva inledningen av försöksverksamheten och intresset av att utveckla frihetsstraffet talar för att intensivövervakning med elektronisk kontroll bör kunna utvecklas till ett permanent inslag i påföljdssystemet.
Av betydelse i detta sammanhang är också att det genom en fortsatt försöksverksamhet kan tillskapas ytterligare beredningsunderlag. De erfarenheter av intensivövervakning som gjorts framför allt i Förenta staterna kan inte utan vidare överföras till Sverige med hänsyn till skillnader i bl.a. straffrättssystemen. Självfallet är BRÅ:s utvärdering av det nu pågående försöket och Straffsystemkommitténs förslag att införa elektronisk övervakning i det ordinarie straffsystemet av största intresse. Vidare torde frågan om hur intensivövervakning med elektronisk kontroll kan infogas i det svenska straffsystemet komma att belysas ytterligare vid beredningen av kommitténs förslag. Mot bakgrund av att denna fråga är av stor kriminalpolitisk betydelse är det emellertid ändå värdefullt med ytterligare beredningsunderlag. En fortsatt försöksverksamhet kan, inte minst om den utvidgas i enlighet med vad som föreslås i det följande, tillskapa ett sådant underlag.
Med hänsyn till det anförda anser regeringen, i likhet med nästan alla remissinstanser, att försöksverksamheten bör fortsätta efter det att den första försöksperioden har löpt ut. Datainspektionen har betänkligheter i fråga om den påverkan som försöksverksamheten kan ha på skyddet av den personliga integriteten. Försöksverksamheten innebär att fängelsestraff under vissa förutsättningar kan verkställas utanför anstalt i stället för i anstalt. Det framstår som uppenbart att integritetsintrånget blir mindre vid denna form av verkställighet än om den dömde tas in i anstalt. Regeringen kan därför inte dela Datainspektionens farhågor. De synpunkter som Uppsala tingsrätt har framfört kommer att beröras i det följande avsnittet.
Det ligger i försöksverksamhetens natur att den bör pågå endast under en begränsad tid. En ny försöksperiod bör lämpligen löpa till utgången av år 1998. Det bör anmärkas att riksdagen nyligen beslutat förlänga giltighetstiden för lagen (1989:928) om samhällstjänst till utgången av år 1998 (se prop. 1995/96:51, bet. 1995/96:JuU6, rskr. 1995/96:54 och SFS 1995:1361).
Hänvisningar till S5
- Prop. 1995/96:156: Avsnitt 3
6. Försöket bör utvidgas
Regeringens förslag: Försöksverksamheten utvidgas till att avse hela landet och till att omfatta fängelsestraff på högst tre månader.
Utvidgningen sker den 1 januari 1997.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens, dock att utvidgningen föreslås ske den 1 oktober 1996.
Synpunkter på förslagen i promemorian: Förslagen mottas positivt av en stor majoritet av remissinstanserna.
Några remissinstanser framför kritik. Uppsala tingsrätt anser som nämnts att det är principiellt oacceptabelt att det är en kriminalvårdsmyndighet, och inte domstolen, som avgör om ett fängelsestraff skall få verkställas genom intensivövervakning med elektronisk kontroll och att det finns ett behov av att kunna kombinera en elektronisk övervakning med dagsböter. Liknande synpunkter framförs av Luleå tingsrätt. Helsingborgs tingsrätt ifrågasätter lämpligheten av att använda institutet villkorlig frigivning och förordar att fängelsestraff som skall verkställas utanför anstalt avtjänas fullt ut.
Enligt Övervakningsnämnden i Malmö finns det skäl som talar för att försöksverksamheten bör utvidgas till att omfatta något längre fängelsestraff än sådana på tre månader. Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän förordar att utvidgningen sker först den 1 januari 1997.
Skälen för regeringens förslag:
Utvidgning till hela landet
Ett krav för att få delta i den pågående försöksverksamheten är att den dömde är bosatt inom något av verksamhetsområdena för frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall. Försöksverksamheten är sålunda geografiskt begränsad. Bakgrunden härtill är att det av resursskäl inte har ansetts försvarbart att inleda en rikstäckande försöksverksamhet (se prop. 1993/94:184 s. 15).
De positiva erfarenheterna av den nuvarande försöksverksamheten medför att skälen för en geografisk begränsning inte längre har samma tyngd. Med hänsyn till principen om likhet inför lagen kan det också finnas betänkligheter mot en geografiskt begränsad försöksverksamhet på kriminalpolitikens område. Dessa betänkligheter torde öka i styrka om försöksverksamheten, såsom föreslagits i det föregående, sträcks ut i tiden. Principen om likhet inför lagen talar således för att ett fortsatt försök med intensivövervakning med elektronisk kontroll skall omfatta hela landet. Vidare kan det genom en försöksverksamhet i hela landet tillskapas ett mer tillförlitligt underlag för att bedöma frågor som uppkommer vid en infogning av intensivövervakning med elektronisk kontroll i det svenska straffsystemet. Också ekonomiska skäl talar för att försöksverksamheten bör utvidgas till hela landet.
En utvidgning av försöksverksamheten till hela landet och i enlighet med vad som föreslås i det följande medför att intensivövervakning med elektronisk
kontroll får en mera påtaglig roll i straffsystemet. Detta talar i och för sig för att ställning redan nu borde tas till Straffsystemkommitténs förslag att införa elektronisk övervakning i det ordinarie straffsystemet. Denna fråga hänger emellertid nära samman med kommitténs förslag till utformning av påföljdssystemet i stort. Beredningen härav kommer att ta relativt lång tid i anspråk. Någon förändring av intensivövervakningens rättsliga ställning i sanktionssystemet bör därför inte, som vissa remissinstanser förordat, ske nu. Också den utvidgade försöksverksamheten bör således vara upplagd som en ren verkställighetsreglering. Detta innebär, liksom hittills, att några särskilda regler för domstolarna med avseende på försöksverksamheten inte behövs. Domstolarna skall alltså välja och utmäta påföljd enligt vanliga regler, utan hänsyn till den pågående försöksverksamheten. Det innebär vidare att frivårdsmyndigheterna skall avge sedvanligt underlag till domstolen i form av yttranden beträffande förutsättningarna för att utdöma en frivårdspåföljd. Därmed torde också under den fortsatta försöksverksamheten kunna bortses från risken för att intensivövervakning med elektronisk kontroll kommer att användas i fall då påföljden inte skulle ha bestämts till fängelse utan till någon form av kriminalvård i frihet (s.k. net widening).
Utvidgning till fängelse i högst tre månader
I det pågående försöket kan den delta som är dömd till högst två månaders fängelse. Från ett sådant straff kan villkorlig frigivning inte förekomma, eftersom en sådan frigivning förutsätter att två månader av strafftiden har avtjänats (26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken). Reglerna om villkorlig frigivning innebär att den som är dömd till fängelse i tre månader normalt villkorligt friges efter att ha avtjänat två månader av strafftiden.
Vad nu sagts betyder att den som är dömd till fängelse i tre månader vanligtvis avtjänar samma tid i anstalt som den som är dömd till fängelse i två månader. De hittillsvarande erfarenheterna från försöksverksamheten ger vid handen att en långtgående frihetsinskränkning, som är jämförbar med verkställighet i anstalt, effektivt kan upprätthållas under två månaders tid. Verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll bör därför även när det gäller domar på fängelse i tre månader kunna tillgodose kravet på en adekvat straffrättslig reaktion.
Även andra skäl talar för att försöksverksamheten bör utvidgas till att omfatta fängelsestraff på upp till tre månader. Det är sålunda i och för sig önskvärt att också de som är dömda till fängelse i tre månader kan få del av de åtgärder som inom försöksverksamhetens ram vidtas för att främja de dömdas anpassning i samhället, liksom att slippa skadliga verkningar av en anstaltsvistelse. Också intresset av att tillskapa ytterligare beredningsunderlag talar för att de som är dömda till fängelse i högst tre månader bör kunna få delta i försöksverksamheten. I samma riktning talar det förhållandet att det är svårt för frivårdsmyndigheterna att bedriva en effektiv försöksverksamhet om antalet deltagare är litet. Mot denna bakgrund och av ekonomiska skäl bör försöksverksamheten utvidgas på så sätt att också fängelsestraff på tre månader, om förutsättningar i övrigt föreligger, skall kunna verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Bl.a. mot
bakgrund av att den nu behandlade utvidgningen av försöksverksamheten kommer att ställa mycket stora krav på kriminalvården bör det inte komma i fråga att, som en remissinstans varit inne på, ytterligare utvidga försöket.
En utvidgning av försöksverksamheten till att omfatta fängelsestraff på tre månader för med sig att vissa deltagare kommer att friges enligt reglerna i brottsbalken om villkorlig frigivning. Med hänsyn till att fråga är om en försöksverksamhet som lagts upp som en verkställighetsfråga bör reglerna i brottsbalken om villkorlig frigivning tillämpas också vid verkställighet av fängelsestraff inom försöksverksamhetens ram. Det kan anmärkas att det är relevant att använda termen villkorlig frigivning bl.a. därför att den som avtjänar sitt straff i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll är frihetsberövad.
En utvidgning till längre strafftider medför att frivårdsmyndigheterna i vissa fall skall förbereda villkorlig frigivning. Denna uppgift måste ses i belysning av att verkställigheten utanför anstalt förutsätter att den dömde har bostad och sysselsättning och sålunda kan sägas vara redan från början inriktad på att bibehålla eller främja den dömdes anpassning i samhället. Det torde emellertid ändå i vissa fall finnas skäl för frivårdsmyndigheten att ägna särskild omsorg åt att förbereda den villkorliga frigivningen. Vid behov bör sålunda frivårdsmyndigheten, på samma sätt som beträffande de som är intagna i anstalt, ta kontakter med myndigheter, organisationer och enskilda personer som kan bidra till att den dömdes anpassning i samhället främjas.
Det finns därvid anledning att särskilt peka på att det är av central betydelse att komma till rätta med föreliggande missbruksproblem. Detta torde ofta kräva ett intensivt arbete under lång tid. De åtgärder mot drogmissbruk som sätts in under verkställigheten utanför anstalt kan därför i de allra flesta fall inte ses isolerade utan som ett första steg i ett rehabiliteringsprogram. Ambitionen bör naturligtvis vara att lägga en grund så att den dömde efter verkställigheten av egen kraft skall kunna och vilja fortsätta med behandling eller andra åtgärder för att komma till rätta med sina missbruksproblem. Särskild uppmärksamhet bör därför även under den fortsatta försöksverksamheten ägnas åt att den dömde under verkställigheten utanför anstalt får hjälp med att knyta de kontakter som behövs för en sådan uppföljning.
Här bör slutligen tilläggas att den tillkommande gruppen dömda i flera avseenden skiljer sig från den grupp dömda som nu kan delta i försöket. Av Kriminalvårdsstyrelsens statistik avseende intagna i kriminalvårdsanstalt under år 1994 framgår således bl.a. följande.
Dömda till högst Dömda till mer
två månader än två månader,
dock högst tre
Huvudbrott
Trafiknykterhetsbrott 41 % 14 % Våldsbrott 18 % 24 % Tillgreppsbrott 10 %
23 % Brott mot totalför-
svarsplikten 5 % 4 %
Fängelsedomar under de senaste fem åren
Ingen 71% 49 % 1 dom 15 % 21 % 2 domar 6 % 12 % 3,4 eller 5 domar 6 % 14 % mer än 5 domar 1 % 4%
Kriminalvårdsstyrelsens undersökning beträffande dem som frigavs från kriminalvårdsanstalter under oktober månad 1992 gav bl.a. följande resultat.
Dömda till högst Dömda till mer
två månader än två månader, dock högst tre
Har bostad 94 %
89 % Arbetslösa 40 % 52 % Alkoholmissbrukare 37 % 52 % Missbrukat narkotika under året före frihetsberövandet 21 % 44 %
Utvidgningen sker den 1 januari 1997
Den pågående försöksperioden löper ut den 31 juli 1996. Eftersom den nu förordade utvidgningen av försöksverksamheten ställer stora krav på kriminalvården är det mindre lämpligt att utvidgningen sker i anslutning till att en ny försökperiod inleds, inte minst med hänsyn till att denna tidpunkt infaller under semestertid. Till det kommer att kriminalvården bör få en rimlig tid för att förbereda utvidgningen. Med hänsyn härtill och till vad Kriminalvårdsstyrelsen upplyst i sin rapport den 20 februari 1996 (se avsnitt 10) bör utvidgningen lämpligen ske den 1 januari 1997.
Det kan inte uteslutas att det uppkommer stora balanser hos frivårdsmyndigheterna när den utvidgade försöksverksamheten inleds. En sådan situation kan medföra att verkställigheten av fängelsestraff kommer att fördröjas på ett sätt som inte är acceptabelt. Det möter svårigheter att nu närmare bedöma vilka balanser det kan bli fråga om, bl.a. därför att detta är beroende av hur stort intresset för försöksverksamheten kommer att vara bland de dömda. Man bör emellertid också ha i minnet att farhågor av detta slag inför den nu pågående försöksverksamheten inte förefaller ha besannats. Dessutom gäller redan nu att domar meddelade före den 1 maj 1994 inte omfattas av försöksverksamheten (se punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen,
1994:451, om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll). Med hänsyn härtill och till att utvidgningen förläggs till den 1 januari 1997 bör det kunna undvikas att utesluta ytterligare domar från den utvidgade försöksverksamheten. Därigenom uppnås också att samma regler i detta hänseende kommer att gälla i de ursprungliga sex frivårdsdistrikten och de tillkommande distrikten.
7. Dopningsmedel förbjuds
Regeringens förslag: Den dömde förbjuds att använda dopningsmedel och blir skyldig att lämna bl.a. urinprov för kontroll av att förbudet efterlevs.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Synpunkter på förslaget i promemorian: Alla remissinstanser som yttrat sig över förslaget lämnar det utan erinran. Helsingsborgs tingsrätt framhåller att det måste tillses att såväl rutinerna kring provtagningen som analysen och tolkningen av resultaten får en sådan utformning att risken för misstag utesluts.
Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 juli 1995 gäller i fråga om intagna i kriminalvårdsanstalt att kroppsbesiktning i form av urinprov eller liknande får tas även i syfte att utröna om dopningsmedel har använts (se prop. 1994/95:124, bet. 1994/95:JuU20, rskr. 1994/95:331 samt lagen, 1995:492, om ändring i lagen, 1974:203, om kriminalvård i anstalt). En motsvarande kontrollmöjlighet bör införas för dem som deltar i försöksverksamheten. Det bör också framgå av lagen att den dömde skall avhålla sig från dopningsmedel.
Det får ankomma på frivårdsmyndigheterna att anordna en effektiv och rättssäker kontroll av att förbudet mot dopningsmedel efterlevs. Det betyder bl.a. att den som överträder förbudet skall löpa en påtaglig risk att bli upptäckt. Liksom när det gäller droger bör det inte finnas någon tolerans mot användning av dopningsmedel av den som står under intensivövervakning. Verkställigheten utanför anstalt skall sålunda upphöra om den dömde har använt dopningsmedel eller vägrat att medverka vid kontroll av om han använt sådana medel. Till skillnad mot vad som under försöksverksamheten gäller i fråga om förbudet mot att använda droger bör det beträffande dopningsmedel inte ställas upp något krav på att rutinmässiga kontroller skall företas.
8. Ett flexiblare förfarande införs för prövning av om verkställighet utanför anstalt skall upphöra
Regeringens förslag: Även fortsättningsvis prövar övervakningsnämnden frågor om upphörande av verkställighet utanför anstalt. Frivårdsmyndigheten anförtros dock att besluta att sådan verkställighet tills vidare skall upphöra. Nämnden åläggs att skyndsamt pröva om ett sådant beslut skall bestå.
I vissa fall får en övervakningsnämnd fatta ett beslut som annars skulle ankomma på en annan nämnd. Ordföranden i en övervakningsnämnd får i brådskande fall på nämndens vägnar även slutligt pröva frågor om upphörande av verkställighet utanför anstalt. Frågor om upphörande av verkställighet utanför anstalt måste prövas innan den fastställda dagen för strafftidens slut har passerats.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens, dock att prövning av frågor om upphörande av verkställighet utanför anstalt i visst fall får göras efter den fastställda dagen för strafftidens slut.
Synpunkter på förslagen i promemorian: En stor majoritet av remissinstanserna lämnar förslagen utan erinran.
Övervakningsnämnden i Linköping ifrågasätter om frivårdsmyndigheterna bör anförtros att besluta om att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra. Övervakningsnämnden i Malmö pekar på att det kan krävas tre prövningar av upphörandefrågan och efterlyser ett enklare förfarande.
Med anledning av den aviserade beredskapstjänstgöringen för övervakningsnämnder framhåller några instanser att det torde krävas att fler än två nämnder tjänstgör samtidigt samt att det finns ett värde i att föredraganden är känd för nämnden.
Skälen för regeringens förslag: För att intensivövervakning med elektronisk kontroll skall framstå som en trovärdig och därmed accepterad form av verkställighet av fängelsestraff är det nödvändigt att varje misskötsamhet föranleder en snabb och tydlig reaktion. Normalt skall misskötsamhet leda till att verkställigheten utanför anstalt upphör och att den dömde tas in i kriminalvårdsanstalt för att avtjäna den del av straffet som återstår. Frivårdsmyndigheternas arbete måste därför organiseras så att åtgärder kan vidtas i princip dygnet runt och givetvis även under veckoslut och helger.
I och med att försöksverksamheten utvidgas kommer det att ställas större krav på det organ som har att besluta om upphörande av verkställighet utanför anstalt. Det finns därför skäl av både ekonomisk och praktisk natur som talar för att frivårdsmyndigheten bör få fatta vissa brådskande beslut om att verkställighet utanför anstalt skall upphöra. Att anförtro frivårdsmyndigheterna denna beslutsbefogenhet framstår som naturligt eftersom det är fråga om ett organ inom kriminalvården och om frågor om verkställighet av straff. Av betydelse i detta sammanhang är vidare att den stränga bedömning av misskötsamhet som gäller under försöksverksamheten i förekommande fall normalt innebär att verkställigheten utanför anstalt skall upphöra. Erfarenheterna från den hittillsvarande försöksverksamheten tyder också på att
bedömningen av nu aktuella frågor varit relativt okomplicerad.
Frivårdsmyndigheternas kompetens bör mot denna bakgrund tas till vara vid prövningen av om verkställigheten utanför anstalt skall upphöra. Detta bör lämpligen ske på så sätt att den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten får pröva om verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra. Därigenom åstadkoms bl.a. att det inte blir nödvändigt att övervakningsnämnderna skall kunna fatta beslut under kvälls- och nattetid.
Också i den fortsatta försöksverksamheten bör det ankomma på övervakningsnämnderna att göra den slutliga prövningen av frågor om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt. Nämndernas huvudansvar för denna prövning bör komma till uttryck genom att de åläggs att pröva om frivårdsmyndighetens beslut att sådan verkställighet tills vidare skall upphöra skall bestå eller inte. Denna prövning bör utföras inom kort tid från det att frivårdsmyndigheten fattade sitt beslut, lämpligen senast påföljande arbetsdag. Vad det i dessa fall i praktiken blir fråga om är att ordföranden i nämnden, på nämndens vägnar, prövar om frivårdsmyndighetens beslut skall fastställas eller upphävas.
Som nämnts tidigare bör det inte vara nödvändigt att en övervakningsnämnd kan fatta beslut under kvälls- och nattetid. Däremot står det klart att prövningar från nämndens sida av frågor om upphörande av verkställighet utanför anstalt ibland måste kunna företas på dagtid under andra dagar än vanliga arbetsdagar, exempelvis under veckoslut och helgdagar. Sådana frågor kan nämligen aktualiseras exempelvis när kort tid återstår till den fastställda dagen för strafftidens slut eller till den fastställda tidigaste tidpunkten då villkorlig frigivning kan komma i fråga. Också i fall då det finns anledning att upphäva ett beslut av en frivårdsmyndighet om att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra kan det vara nödvändigt att nämnden agerar under andra dagar än vanliga arbetsdagar. Det är ur ekonomisk synpunkt oförsvarbart att kräva att landets samtliga övervakningsnämnder skall kunna fatta beslut under sådan tid. I stället bör några nämnder på dagtid under andra dagar än vanliga arbetsdagar ha beredskapstjänstgöring enligt ett rullande schema och därvid svara för hela landet.
Mot bakgrund av vad som i promemorian sägs om två nämnder i beredskapstjänstgöring har flera instanser framhållit att det torde krävas att fler nämnder tjänstgör samtidigt. Denna fråga och andra frågor som rör den närmare utformningen av övervakningsnämndernas beredskapstjänstgöring får tas upp i ett annat sammanhang. Här bör dock anmärkas att det, med hänsyn till det antal frivårdsmyndigheter och övervakningsnämnder som är berörda, inte är möjligt att tillskapa en ordning för beredskapstjänstgöring som garanterar att föredraganden är känd för nämnden.
För att åstadkomma ett mer flexibelt förfarande för prövning av frågor om upphörande av verkställighet utanför anstalt bör det slutligen bli möjligt för ordföranden i en övervakningsnämnd att i brådskande fall på nämndens vägnar även slutligt pröva frågor om upphörande av verkställighet utanför anstalt. Som nämnts kan situationen vara den att kort tid återstår till den fastställda dagen för strafftidens slut eller till den fastställda tidigaste tidpunkten då villkorlig frigivning kan komma i fråga.
En remissinstans har efterlyst ett enklare förfarande för prövning av om verkställigheten utanför anstalt skall upphöra. En förenkling skulle onekligen
åstadkommas om det i sådana fall där frivårdsmyndigheten har beslutat att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra bara krävdes att övervakningsnämnden prövade upphörandefrågan vid ett tillfälle. En sådan ordning torde emellertid – med hänsyn till att nämndens prövning måste ske kort tid efter det att frivårdsmyndigheten fattat sitt beslut – föra med sig minskade förutsättningar för att utnyttja fullsuttna nämnder och ordinarie nämnder. Det kan också förutses svårigheter med att hinna få fram ett tillräckligt beslutsunderlag. Att generellt föreskriva en sådan ordning bör därför inte komma i fråga. Även om det sålunda inte torde vara lämpligt att förfarandet för nu aktuella situationer bygger på att övervakningsnämnden vid endast ett tillfälle skall pröva upphörandefrågan bör det strykas under att inget hindrar att så sker om förutsättningar därför föreligger i det enskilda fallet.
Här bör sluligen behandlas vad Lagrådet har framfört i fråga om förfarandet vid upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt. Det nu gällande förfarandet har utformats mot bakgrund av den stränga syn på misskötsamhet som gäller under försöksverksamheten. Som nämnts skall misskötsamhet från den dömdes sida normalt föranleda att verkställigheten utanför anstalt upphör och att den dömde tas in i kriminalvårdsanstalt för att där avtjäna den del av straffet som återstår. Dessutom kan det i vissa fall bestämmas att tid under vilken den dömde har misskött sig inte skall räknas in i verkställigheten. För att i praktiken möjliggöra den sistnämnda reaktionen också i fall då misskötsamhet inträffar mycket nära den fastställda dagen för strafftidens slut får upphörandefrågan enligt det nuvarande regelsystemet i vissa fall prövas efter den dagen. Avsikten är att den dömde i dessa fall skall vara fortsatt frihetsberövad i avvaktan på prövningen. Lagrådet har pekat på att bl.a. rättssäkerhetsskäl talar för en annan lösning, nämligen att prövningen, för att den skall kunna få någon betydelse för verkställigheten, måste göras innan den fastställda dagen för strafftidens slut har passerats. Frågan har, bedömd enligt hittillsvarande erfarenheter, begränsad praktisk betydelse. Regeringen har dock tagit intryck av de rättsäkerhetsskäl som Lagrådet anfört. Regelsystemet för den utvidgade försöksverksamheten – både vad gäller prövningar inför den fastställda tidigaste tidpunkt då villkorlig frigivning kan komma i fråga och inför den fastställda dagen för strafftidens slut – bör därför utformas i enlighet med vad Lagrådet framfört. Ändringen leder till att det i något fall kan inträffa att det inte kommer till stånd någon prövning av om den tid under vilken den dömde har misskött sig skall räknas in i verkställigheten. Det torde dock i sådana fall inskränka sig till någon eller några enstaka dagar.
9. Försöket fortsätter i övrigt i princip oförändrat
Regeringens bedömning: Reglerna för den pågående försöksverksamheten bör i princip gälla också för ett fortsatt och utvidgat försök.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Synpunkter på bedömningen i promemorian: Bedömningen har inte mött någon erinran från majoriteten av remissinstanserna. Några remissinstanser har
tagit upp frågor som inte särskilt behandlas i promemorian. Kritik har således riktats bl.a. mot reglerna om förfarandet vid prövning av om någon skall få delta i försöksverksamheten samt mot att deltagarna i försöksverksamheten i vissa fall är skyldiga att betala avgifter.
Skälen för regeringens bedömning: Erfarenheterna från det hittillsvarande försöket ger vid handen att det nuvarande regelsystemet fallit väl ut. Det har sålunda inte framkommit skäl att, utöver vad som berörts i det föregående, ändra de grundläggande principerna för försöksverksamheten eller den relativt detaljerade regleringen av verkställigheten utanför anstalt. I princip bör alltså samma regler gälla för den nya försöksperioden. De synpunkter som några remissinstanser framfört på frågor som inte särskilt behandlats i promemorian bör inte nu föranleda någon ändring av regelsystemet för försöksverksamheten.
Synpunkterna bör däremot ingå i underlaget för att ta ställning till Straffsystemkommitténs förslag (se avsnitt 4.3) eller beaktas i samband med överväganden om beslutsordningen inom kriminalvården. Det bör anmärkas att frågor av sist nämnt slag har uppmärksammats inom Justitiedepartementet.
Även den fortsatta försöksverksamheten bör sålunda gå ut på att kontrollera den dömde och beskära hans rörelsefrihet på ett sätt som är jämförbart med verkställighet i anstalt men också, och i lika hög grad, på att sätta in olika behandlings- och påverkansprogram för att försöka motverka fortsatt brottslighet från den dömdes sida efter verkställigheten.
Det finns anledning att stryka under att den elektroniska kontrollen inte skall ersätta den mänskliga kontakten mellan den dömde och kriminalvården. Sådana mänskliga kontakter bör tvärtom vara ett centralt inslag i en intensivövervakning. Vad den elektroniska kontrollen syftar till är främst att kontrollera att de frihetsinskränkande föreskrifterna efterlevs. Detta är viktigt inte minst för att göra intensivövervakningen till en trovärdig och för allmänheten godtagbar straffrättslig reaktion i de fall som omfattas av försöksverksamheten.
Även om de regler som styr den pågående försöksverksamheten i princip bör gälla för ett fortsatt försök finns det anledning att ta upp vissa frågor. Såväl de hittillsvarande erfarenheterna från försöksverksamheten som utvidgningen av densamma ger nämligen upphov till ett antal ytterligare frågor av olika slag.
En sådan fråga gäller informationen till de dömda om försöksverksamheten. Det är bl.a. av rättviseskäl viktigt att sådan information lämnas och frivårdsmyndigheterna har också ålagts en skyldighet i detta hänseende (se 10 § lagen, 1994:451, om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll). Det kan antas att en förbättrad information till de dömda kan leda till att en större andel av dem deltar i försöksverksamheten. Information till de dömda bör därför lämnas redan i samband med förfarandet vid domstolen. Denna ordning bör lämpligen införas i och med att försöksverksamheten utvidgas till hela landet.
Det bör också uppmärksammas att det under den hittillsvarande försöksverksamheten funnits ett inte obetydligt antal personer bland de övervakade som inte behärskar det svenska språket. Det är självfallet inte meningsfullt att kräva att dessa personer skall delta i programverksamhet som bedrivs på svenska. Å andra sidan är det i princip inte heller godtagbart att verkställigheten utanför anstalt inte innehåller någon annan verksamhet än upprätthållande av den för den dömde vanliga sysselsättningen. Av bl.a.
rättviseskäl bör det undvikas att från försöksverksamheten utesluta personer som inte kan svenska. När det gäller innehållet i verkställigheten i dessa fall får det i stället lämnas åt frivårdsmyndigheterna att finna lämpliga lösningar utifrån de lokala förutsättningarna. Aktiviteter som syftar till att ge den dömde kunskaper i det svenska språket bör exempelvis kunna förekomma. Att ställa upp villkor om utförande av oavlönat arbete är också en möjlighet som står till buds.
Intensivövervakning förutsätter att frivårdsmyndighetens personal kan kommunicera med den dömde. Det torde inte kunna undvikas att språksvårigheter undantagsvis kan omöjliggöra en meningsfull verkställighet i denna form och att en ansökan till följd härav kan behöva avslås. Det bör dock strykas under att det bl.a. av rättviseskäl är en viktig uppgift för frivårdsmyndigheterna att försöka tillskapa förutsättningar för att även personer som inte behärskar svenska språket kan delta i försöksverksamheten.
Vad som i det föregående sagts om svårigheten att anordna meningsfull programverksamhet har också en viss bäring på andra deltagare i försöksverksamheten, exempelvis en del av dem som dömts för pliktbrott. För sistnämnda kategori torde särskilt oavlönat arbete kunna vara ett lämpligt inslag i verkställigheten.
Kravet på att den dömde skall ha tillgång till fungerande telefon med tillhörande abonnemang bör också beröras. Inför en ny försöksperiod finns det anledning att betona att frivårdsmyndigheterna skall försöka bidra till att skapa förutsättningarna för verkställighet utanför anstalt. Om det är praktiskt möjligt och ekonomiskt rimligt bör frivårdsmyndigheten i princip kunna åstadkomma att den dömde under verkställigheten får tillgång till telefon med tillhörande abonnemang.
Även i den fortsatta försöksverksamheten bör en ansökan om verkställighet utanför anstalt kunna avslås om det möter svårigheter att hinna ordna en lämplig verkställighet utanför anstalt. Det finns anledning att peka på att en sådan situation kan föreligga redan när den dömde har börjat avtjäna straffet i anstalt.
Det finns också anledning att uppmärksamma några ytterligare frågor som berör kriminalvårdens organisation och arbetssätt.
Som nämnts har många av de dömda som deltagit i försöksverksamheten uppfattat programverksamheten som ett meningsfullt inslag i verkställigheten. Även om erfarenheterna sålunda är positiva finns det anledning att peka på att programverksamheten till stor del har förlagts till kontorstid. Det betyder att programverksamheten ofta bedrivs under den tid när de övervakade normalt arbetar. För många övervakade torde lördagar och söndagar, förutom möjlighet till en timmes utevistelse per dag, inte innebära annat än vistelse i bostaden. I den fortsatta försöksverksamheten bör kriminalvården sträva efter att bättre tillgodose intresset av att dömda, särskilt ensamboende, inte isoleras i sina bostäder under veckoslut. Vid behov bör det sålunda eftersträvas att programverksamheten, med bibehållen kvalité, i ökad utsträckning förläggs på annan tid än normal arbetstid. Också omfattningen av programverksamheten bör öka.
I och med att försöksverksamheten utvidgas till hela landet kommer den att beröra landets samtliga 49 frivårdsmyndigheter. Det finns anledning att peka på att det i vart fall i storstadsområdena kan finnas skäl för en samverkan mellan myndigheter inom kriminalvården med närbelägna verksamhetsområden. Det
bör ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att överväga behovet av en sådan samverkan och att utveckla formerna för den.
Under det hittillsvarande försöket har var och en av de sex försöksmyndigheterna fått bygga upp en viss teknisk kompetens. Det har inte varit problemfritt för dessa myndigheter att hantera den tekniska övervakningen av den elektroniska kontrollen. Inför utvidgningen av försöket till hela landet torde det finnas anledning att på nytt överväga frågan om hur den tekniska övervakningen av den elektroniska kontrollen skall organiseras. En möjlighet är att det inrättas en för hela landet gemensam övervakningscentral. Kriminalvården bör här ha fria händer att utforma den tekniska övervakningen på effektivast och billigast sätt. Det bör dock betonas att arbetet bör vara så organiserat att misskötsamhet upptäcks och åtgärder kan sättas in i princip dygnet runt och givetvis även under veckoslut och helger.
En fråga av teknisk natur som bör uppmärksammas gäller alkoholkontroll på distans. Sådan kontroll sker med hjälp av en i den dömdes bostad installerad anordning för mätning av alkoholhalten i utandningsluften. Den hittills använda tekniken för kontroll på distans av att den dömde avhåller sig från alkohol har inte fungerat tillfredsställande. Fortsatta ansträngningar bör göras för att pröva alkoholkontroll på distans. Kriminalvården bör således studera olika tekniker och pröva dem som visar sig fungera.
Hänvisningar till S9
- Prop. 1995/96:156: Avsnitt 3
10. Genomförande av det fortsatta försöket
Den kriminalpolitiska betydelsen av en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet skall inte underskattas. I och med utvidgningen ökar omfattningen av försöksverksamheten i betydande grad. Härigenom kommer försöksverksamheten att beröra landets samtliga 49 frivårdsmyndigheter. Det råder ingen tvekan om att utvidgningen av försöksverksamheten kommer att ställa mycket stora krav på kriminalvården och särskilt på frivårdsmyndigheterna.
Regeringen har mot denna bakgrund den 29 juni 1995 uppdragit åt Kriminalvårdsstyrelsen att planera utvidgningen av försöksverksamheten. I uppdraget ingår bl.a. att genomföra nödvändig utbildning och anskaffa den tekniska utrustning som erfordras för en fortsatt försöksverksamhet. I uppdraget ingår även att beräkna kostnaderna för genomförande av en fortsatt försöksverksamhet. Kriminalvårdsstyrelsen har ålagts att rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att förbereda en fortsatt försöksverksamhet och vilka ytterligare åtgärder som planeras.
Kriminalvårdsstyrelsen har i en första redovisning den 27 oktober 1995 framfört bl.a. följande.
Projektet för det pågående försöket med intensivövervakning med elektronisk kontroll har omstrukturerats och anpassats till de nya förutsättningarna som följer av regeringens uppdrag. Den nya projektorganisationen har utformats så att samtliga regionmyndigheter är representerade i den centrala projektgruppen med ett klart uttalat ansvar för planering och förberedelser i den egna regionen. De nuvarande försöks-
myndigheterna har fått en central roll i förberedelsearbetet inför det fortsatta försöket. Ett antal centrala arbetsgrupper har inrättats med ansvar för olika delområden. Detta innebär att samtliga delar av den pågående försöksverksamheten kommer att genomlysas och omprövas i syfte att vidareutveckla arbetsformer, metoder och regler. Eftersom upphandlingen av den tekniska utrustningen är komplicerad och tidsödande har projektarbetet initialt fokuserats på att utarbeta en kravspecifikation och distribuera en anbudsförfrågan till tänkbara leverantörer. Kriminalvårdens planering och förberedelser har hittills kunnat fullföljas i enlighet med projektplanen och det finns därför inte skäl att ändra den av regeringen fastställda tidplanen som innebär att det utvidgade försöket skall starta den 1 oktober 1996.
Kriminalvårdsstyrelsen har därefter i en rapport den 20 februari 1996 upplyst att den beslutat byta leverantör av teknisk utrustning m.m. samt framfört bl.a. följande.
Kriminalvårdsstyrelsen bedömer att den nya leverantören har god kompetens och är lämplig för ett långsiktigt samarbete inom produktområdet. Den nya utrustningen är användarvänlig för frivårdspersonalen och programvaran och föreslagen systemlösning är väl anpassad till kriminalvårdens nuvarande datasystem och datamiljö.
På sikt innebär detta sannolikt goda möjligheter att tillgodose svenska behov och krav på framtida utveckling och anpassning av system och utrustning. Dessutom beräknas kostnaderna bli lägre jämfört med andra tillgängliga alternativ.
Kriminalvårdsstyrelsen anser emellertid att bytet av leverantör på kort sikt innebär ett visst risktagande i och med att försöket samtidigt utvidgas till hela landet. Den elektroniska utrustningens driftssäkerhet är nämligen av avgörande betydelse för rättsväsendets och det övriga samhällets uppfattning om huruvida intensivövervakning med elektronisk kontroll kan utgöra ett trovärdigt alternativ till traditionellt fängelse. Inriktningen måste därför vara att säkerställa fullgod funktionalitet hos utrustningen och kvalitetssäkra personalens handhavande innan det utvidgade försöket startar. Det förtjänar även påpekas att de nuvarande försökmyndigheterna genom bytet av leverantör inte heller i samma utsträckning kan fungera som handledare för den övriga frivården i tekniska frågor. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens bedömning är det därför nödvändigt att utöka tiden för testning och utprovning av utrustningen och för träning av personalen under realistiska former. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de övriga omfattande utvecklingsinsatser som för närvarande berör frivården hemställer Kriminalvårdsstyrelsen att starten för det utvidgade försöket senareläggs till den 1 januari 1997.
Som framgår av det föregående föreslås utvidgningen av försöksverksamheten ske den 1 januari 1997 (se avsnitt 6).
Hänvisningar till S10
- Prop. 1995/96:156: Avsnitt 6
11. Kostnadsfrågor
Den utvidgade försöksverksamheten kommer att få betydelse för statens kostnader för kriminalvård. Om försöksverksamheten i enlighet med vad som förordas i denna promemoria utvidgas till att avse hela landet och till att omfatta fängelsestraff på upp till tre månader torde det, i vart fall på viss sikt, uppkomma en besparingspotential inom kriminalvården. Det säger sig självt att det är en viktig uppgift för kriminalvården att ta till vara sådana möjligheter till besparingar, inte minst i rådande statsfinansiella läge. För kriminalvården gäller det alltså bl.a. att organisera försöksverksamheten på så sätt att den kompetens och kapacitet som finns inom hela kriminalvårdsorganisationen, bl.a. i fråga om personal, utnyttjas på bästa sätt.
Att närmare beräkna besparingspotentialen inom kriminalvården är, som några remissinstanser varit inne på, förenat med flera osäkerhetsfaktorer.
En osäkerhetsfaktor gäller hur stor andel av dem som är dömda till högst tre månaders fängelse som kommer att avtjäna straffet utanför anstalt. Underhandsuppgifter från pågående försök pekar på att cirka 60 % deltar i försöket. Det bör eftersträvas att en större andel av de dömda deltar i försöksverksamheten. Här måste emellertid också beaktas att det finns anledning att anta att den tillkommande gruppen, dvs. de som är dömda till längre straff än två månader, kommer att delta i försöksverksamheten i något mindre utsträckning än den grupp dömda som har kortare strafftider.
Av betydelse för besparingspotentialen är självfallet också kriminalvårdens kostnader för intensivövervakning med elektronisk kontroll. I BRÅ:s redovisning har den genomsnittliga dygnskostnaden beräknats understiga 400 kronor om frivårdspersonalens kapacitet utnyttjas fullt ut, vilket innebär att varje tjänsteman handlägger 10-12 ärenden var. Det bör anmärkas att kostnaden för intensivövervakning också påverkas av omfattningen av kriminalvårdens programverksamhet och av när sådan verksamhet bedrivs.
Kriminalvårdsstyrelsen har i en rapport den 20 februari 1996 redovisat att styrelsen har beräknat den genomsnittliga dygnskostnaden för intensivövervakning med elektronisk kontroll till 440 kronor för det första året av det utvidgade försöket. I den beräknade dygnskostnaden har inräknats kostnader för inrättande av en för hela landet gemensam övervakningscentral och en utökning av kriminalvårdens programverksamhet med beaktande av att sådan verksamhet skall bedrivas även under veckoslut. Styrelsen har med hänsyn till de nya försöksmyndigheternas bristande erfarenhet inom området och den stora omställning det innebär att tillämpa ny teknik och nya arbetsformer beräknat personalresurserna utifrån normen att en årsarbetskraft klarar att handlägga i genomsnitt åtta ärenden samtidigt.
Det torde stå klart att intensivövervakning med elektronisk kontroll är ett påtagligt billigare alternativ än en placering på en öppen anstalt. Dygnskostnaden per klient för placering i öppen lokalanstalt uppgick budgetåret 1994/95 till 1 042 kronor.
Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är hur många personer som i framtiden kommer att avtjäna fängelsestraff på högst tre månader. Nedan redovisas kriminalvårdens statistik över dels antalet intagna i anstalt under åren 1991-1994, dels antalet inskrivna i anstalt per den 1 oktober nämnda år.
Antal dömda till fängelse som intagits i anstalt under åren 1991-1994
______________________________________________________ Strafftids-Utdömt antal månader 1991 1992 1993 1994 intervall i genomsnitt för nyintagna år 1992 i resp.
strafftidsintervall
______________________________________________________ < 2 mån 0,93 4264 4504 4541 4807 = 2 mån < 3 mån 2,01 1628 1649 1704 1886 = 3 mån < 4 mån 3,01 1119 1039 1152 1238 _____________________________________________________ Summa 7011 7192 7397 7931
Inskrivna i anstalt den 1 oktober 1991-1994
_____________________________________________________ Strafftids-Utdömt antal månader 1991 1992 1993 1994 intervall i genomsnitt för nyin-
tagna år 1992 i resp.
strafftidsintervall
_____________________________________________________ < 2 mån 0,93 354 364 426 393 = 2 mån < 3 mån 2,01 272 292 313 263 = 3 mån < 4 mån 3,01 203 202 201 194 _____________________________________________________ Summa 829 858 940 850
Det torde mot denna bakgrund stå klart att en utvidgad försöksverksamhet medför att det uppkommer en betydande besparingspotential inom kriminalvården. Det är vanskligt att närmare beräkna hur stora besparingar som blir möjliga. Ett rimligt antagande utifrån de uppgifter som nu är tillgängliga kan vara att den årliga besparingspotentialen inom kriminalvården på sikt ligger i storleksordningen 70-90 miljoner kronor.
En utvidgad försöksverksamhet torde föra med sig en betydande förändring av kriminalvårdens verksamhet. Medan frivårdsmyndigheterna tillförs nya arbetsuppgifter och därför behöver ökade resurser torde det uppkomma utrymme för att avveckla anstalter. För att besparingar skall kunna realiseras krävs att anstalter kan läggas ned och att beläggningsnivån i övrigt möjliggör nedläggning. Även om det bör ställas stora krav på flexibilitet inom kriminalvården är det ofrånkomligt att denna behöver en viss tid för att anpassa sin
verksamhet efter de nya förutsättningar som torde bli en följd av att försöksverksamheten utvidgas. Man får vidare räkna med att det också under en tid efter utvidgningen, som föreslås ske den 1 januari 1997, kommer att krävas särskilda insatser av olika slag från kriminalvårdens sida för att få till stånd en väl fungerande försöksverksamhet.
Det bör också nämnas att brottsofferfonden i en utvidgad försöksverksamhet kommer att tillföras betydligt större belopp med anledning av att de dömda i vissa fall är skyldiga att betala en avgift. Från det att försöksverksamheten började till halvårsskiftet 1995 inflöt 218 000 kronor till brottsofferfonden. En utvidgad försöksverksamhet torde föra med sig en flerfaldig ökning av de avgifter som förs till fonden.
Självfallet kommer en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet att i ekonomiskt hänseende också beröra de dömda som får möjlighet att avtjäna sina straff utanför anstalt. Deltagarna i försöksverksamheten skall i vissa fall betala en avgift och drabbas också av vissa kostnader i anledning av verkställigheten. Deltagarna kan emellertid behålla sina inkomster under straffverkställigheten, vilket sammantaget innebär en betydande ekonomisk fördel för dem och för andra som berörs av deras ekonomi.
12. Utvärdering av det fortsatta försöket
Som nämnts är ett av syftena med en fortsatt försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll vid verkställighet av korta fängelsestraff att tillskapa ytterligare beredningsunderlag i frågor om en permanent infogning i straffsystemet av denna form av straffrättslig reaktion. Uppdraget att utvärdera det nu pågående försöket (se avsnitt 4.2) bör mot denna bakgrund utvidgas till att också avse det fortsatta försöket. Sedan detta pågått en tid bör det lämnas en delredovisning av det utvidgade uppdraget.
Hänvisningar till S12
13. Författningskommentar
1 § Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock inte fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall undergå fängelse i högst tre månader.
Ändringarna i paragrafen är föranledda av att försöksverksamheten utvidgas dels till att avse verkställighet av domar på fängelse i högst tre månader, dels till att avse hela landet (se avsnitt 6).
Kravet på att den dömde skall ha sin bostad inom något av verksamhetsområdena för vissa frivårdsmyndigheter har sålunda slopats. I anslutning härtill bör anmärkas att det självfallet inte kan komma i fråga att tillämpa lagen i sådana fall där den dömde har sin bostad utomlands. I sådana situationer bör särskilda skäl, i enlighet med 2 § nedan, anses tala mot verkställighet utanför anstalt och en ansökan om sådan verkställighet bör
följaktligen inte bifallas.
2 § I fall som avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas att fängelsestraffet skall verkställas utanför anstalt. En ansökan får inte bifallas om den dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser eller om särskilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt. Beträffande verkställigheten utanför anstalt skall, i stället för bestämmelserna i26 kap. 5 § brottsbalkenoch lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag. Äger villkorlig frigivning rum, skall denna lag inte tillämpas på den fortsatta verkställigheten av fängelsestraffet. Vad som gäller för intagna enligt 26 kap. 7 § brottsbalken gäller också för dem som undergår verkställighet utanför anstalt. Verkställigheten utanför anstalt bedrivs under ledning av den frivårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde den dömde har sin bostad.
Paragrafens andra och tredje stycken har ändrats med anledning av att försöksverksamheten utvidgas (se avsnitt 6).
Ändringarna i andra stycket är föranledda av att försöksverksamheten utvidgas till att omfatta fängelsestraff på högst tre månader eller sålunda fängelsestraff från vilka villkorlig frigivning kan förekomma.
Ändringen i andra stycket första meningen innebär att bestämmelserna i 26 kap.6-24 §§brottsbalken om villkorlig frigivning m.m. kan tillämpas på verkställighet utanför anstalt enligt försökslagen.
För deltagarna i försöksverksamheten bör i princip gälla samma regler om villkorlig frigivning som för dömda som avtjänar sina straff i anstalt. För att åstadkomma detta behövs en anpassning av bestämmelsen om senareläggning av villkorlig frigivning (26 kap. 7 § brottsbalken). En föreskrift om det har intagits i förevarande styckes tredje mening.
De bestämmelser om villkorlig frigivning som aktualiseras under försöksverksamheten innebär bl.a. att vissa deltagare skall villkorligt friges när två månader av strafftiden har avtjänats, om inte dessförinnan antingen kriminalvården har påkallat Kriminalvårdsnämndens prövning av frågan om villkorlig frigivning eller den dömde har begärt att frigivningen skall uppskjutas (26 kap.6 och 9 §§brottsbalken). De som deltar i försöksverksamheten för att avtjäna fängelsestraff som är längre än två månader torde normalt komma att villkorligt friges när två månader av straffet har avtjänats.
Det förhållandet att det för deltagarna i försöksverksamheten i princip bör gälla samma regler om villkorlig frigivning som för dömda som avtjänar sina straff i anstalt innebär vidare bl.a. att frivårdsmyndigheten kan besluta att den villkorligt frigivne skall stå under övervakning (se 26 kap. 11 § brottsbalken). Det kan anmärkas att frivårdsmyndigheternas prövning av frågor av detta slag torde bli relativt okomplicerad mot bakgrund av att försöksverksamheten avser verkställighet av korta fängelsestraff och att det är frivårdsmyndigheterna som leder verkställigheten.
Bestämmelsen i andra stycket andra meningen, som är ny, anger att försökslagen inte skall tillämpas på den fortsatta verkställigheten av fängelsestraffet om villkorlig frigivning äger rum. I sådana fall skall i stället
bestämmelserna i bl.a. 26 kap. brottsbalken tillämpas på den fortsatta verkställigheten av straffet.
Bestämmelsen i andra meningen för med sig att de myndigheter som har att tillämpa försökslagen i förekommande fall måste vara uppmärksamma på vilken den tidigaste dagen för villkorlig frigivning är. Bestämmelser om hur tid för verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. I den lagen (20 §) föreskrivs att Kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske skall fastställa dagen för strafftidens slut och den tidigaste tidpunkt då villkorlig frigivning kan komma i fråga. Ett sådant strafftidsbeslut skall meddelas också om verkställigheten av ett fängelsestraff sker inom försöksverksamhetens ram.
Det kan sålunda när villkorlig frigivning är förestående aktualiseras att verkställigheten utanför anstalt bör upphöra. Bestämmelsen i andra meningen innebär att något beslut härom inte kan fattas sedan villkorlig frigivning väl ägt rum, vilket som nämnts normalt kommer att ske vid den fastställda tidigaste tidpunkt då sådan frigivning kan komma i fråga. För att åstadkomma en adekvat reaktion på en misskötsamhet kan det sålunda, om villkorlig frigivning är förestående, krävas skyndsam handläggning av en fråga enligt 15 eller 16 § om upphörande av verkställighet utanför anstalt. För att verkställigheten utanför anstalt i sådana fall skall kunna övergå i verkställighet i anstalt måste det således, innan den fastställda tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning har passerats, bestämmas att verkställigheten utanför anstalt skall upphöra eller tills vidare upphöra.
Av betydelse är också att övervakningsnämnden, om den beslutar att verkställigheten utanför anstalt skall upphöra, skall fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt. I de nu aktuella situationerna skall Kriminalvårdsstyrelsen utfärda ett nytt strafftidsbeslut (20 § andra stycket lagen, 1974:202, om beräkning av strafftid m.m.). Den beräkning som därvid görs skall utgå från bl.a. nämndens beslut om det antal dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt. För att nämndens prövning av hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt skall få betydelse för den fortsatta verkställigheten i anstalt måste ett nytt strafftidsbeslut föreligga innan den ursprungligen fastställda tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning har passerats. Också detta förhållande kan kräva skyndsam handläggning av en fråga enligt 15 eller 16 § om upphörande av verkställighet utanför anstalt. Det bör tilläggas att sådan skyndsamhet naturligtvis också kan påkallas av att verkställigheten utanför anstalt kanske inte bör upphöra utan få fortgå.
Övervakningsnämnden kan, i fall då någon som är villkorligt frigiven allvarligt åsidosätter sina åligganden, förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid av högst en månad varje gång (26 kap. 19 § brottsbalken). Verkställigheten av en sådan åtgärd kan inte ske i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll eftersom försökslagen endast gäller verkställighet av dom på fängelse (se 1 §). För sådana fall där övervakningsnämndens beslut avser en deltagare i försöksverksamheten som har villkorligt frigivits tillkommer dessutom att förevarande bestämmelse anger att försökslagen inte skall tillämpas på den fortsatta verkställigheten av fängelsestraffet. Försökslagen torde däremot i och för sig kunna vara tillämplig vid verkställighet av en dom på fängelse när någon som har villkorligt frigivits från försöksverksamheten döms för nya brott och villkorligt medgiven frihet därvid
förklaras helt eller delvis förverkad. I en sådan situation torde det dock ändå inte föreligga förutsättningar för intensivövervakning med elektronisk kontroll eftersom en person bara bör få delta i försöksverksamheten en gång (se prop. 1993/94:184 s. 34).
Den nu behandlade bestämmelsen ställer i och för sig inte upp något hinder mot att en överprövning av frågor om verkställigheten utanför anstalt enligt försökslagen äger rum även sedan den dömde har villkorligt frigivits. En annan sak är att den som villkorligt frigivits normalt inte torde ha något befogat intresse av att få en sådan överprövning utförd.
Bestämmelsen i 26 kap. 7 § brottsbalken om senareläggning av villkorlig frigivning tar sikte på förutsättningarna för intagnas anpassning i samhället. Bestämmelsen kan aktualiseras om kriminalvården begär att Kriminalvårdsnämnden skall pröva frågan om senareläggning av villkorlig frigivning för någon som deltar i försöksverksamheten. För att bestämmelsen skall kunna tillämpas i sådana fall har i andra stycket tredje meningen föreskrivits att vad som enligt den bestämmelsen gäller för intagna också skall gälla för dem som undergår verkställighet utanför anstalt.
Det finns anledning att något beröra förutsättningarna för senareläggning av villkorlig frigivning för dem som undergår intensivövervakning med elektronisk kontroll. Vid bedömningen av om den vilkorliga frigivningen skall senareläggas skall det således särskilt beaktas om förutsättningarna för den dömdes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till bl.a. hans uppförande under anstaltstiden. Den som deltar i försöksverksamheten skall uppehålla sig i sin bostad under tid då han eller hon inte fullgör en sysselsättningsplikt eller deltar i någon godkänd aktivitet. Om deltagaren inte sköter sig eller följer de krav som ställts upp skall han eller hon överföras till en kriminalvårdsanstalt för att fullgöra straffet. Mot bakgrund av den stränga synen på misskötsamhet torde utrymmet för att låta misskötsamhet resultera i en senareläggning av den villkorliga frigivningen bli mycket begränsat. Det har mot denna bakgrund inte ansetts erforderligt att det vid prövningen av fråga om senareläggning av villkorlig frigivning särskilt skall beaktas hur den som avtjänar sitt straff utanför anstalt har uppfört sig under sådan verkställighet. Någon anpassning i detta hänseende av den nämnda bestämmelsen i 26 kap. 7 § brottsbalken om senareläggning av villkorlig frigivning har följaktligen inte företagits.
Ändringen i tredje stycket, som är föranledd av att försöksverksamheten utvidgas till att avse hela landet, torde inte fordra någon kommentar.
4 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel samt sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av sådana medel som avses i första stycket andra meningen. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol.
I första stycket har införts en föreskrift om att den dömde skall avhålla sig från dopningsmedel. Genom en ändring i andra stycket har det införts en möjlighet att kontrollera att förbudet mot att använda dopningsmedel efterlevs. Sådana kontroller kan för närvarande ske genom urinprov. Ändringarna har berörts i det föregående (se avsnitt 7). Det kan tilläggas att ändringen i förevarande paragraf föreslås träda i kraft den 1 augusti 1996.
5 § Den dömde skall betala en avgift, om det är motiverat med hänsyn till hans möjligheter att erhålla inkomst under verkställigheten utanför anstalt. Avgiften uppgår till femtio kronor per dag som verkställigheten skall pågå, dock högst 3 000 kronor. Avgiften skall betalas i förskott och tillföras brottsofferfonden.
I andra stycket första meningen har införts en bestämmelse om att avgiften högst kan uppgå till 3000 kr. Bestämmelsen är föranledd av att försöksverksamheten utvidgas till att omfatta fängelsestraff på högst tre månader.
Skyldigheten att betala avgift har införts mot bakgrund av att verkställigheten utanför anstalt, till skillnad mot en vistelse i fängelse, i princip inte påverkar den dömdes inkomstmöjligheter (se prop. 1993/94:184 s. 19 ff.). Eftersom deltagare i försöksverksamheten med längre straff än två månader också om de avtjänade straffet i anstalt normalt skulle villkorligt friges efter två månader bör de inte vara skyldiga att betala ett högre sammanlagt avgiftsbelopp än det som motsvarar två månaders verkställighet eller 3 000 kr (60 x 50 = 3 000). Även om försökslagen inte skall tillämpas på den fortsatta verkställigheten om den dömde villkorligt friges bör denna begränsning framgå av lagen. Avgiften skall nämligen betalas i förskott och det står frivårdsmyndigheten fritt att bestämma om avgiften vid ett tillfälle skall betalas förskottsvis för hela verkställighetstiden eller vid flera tillfällen för delar av tiden. Genom ändringen tydliggörs att det inte kan förekomma att avgift belöper på tid efter villkorlig frigivning och dessutom att någon ytterligare avgift inte skall tas ut i de, som det får förmodas, mycket ovanliga fall när någon under mer än två månader undergår intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Ända sedan försöksverksamheten började den 1 augusti 1994 har avgifterna från deltagarna i försöksverksamheten tillförts brottsofferfonden. Bestämmelser om denna fond finns i lagen (1994:419) om brottsofferfond, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1994. Det förhållandet att avgiften skall tillföras brottsofferfonden bör framgå direkt av lagen. Andra stycket andra meningen har ändrats i enlighet därmed.
12 § Bestämmelser om hur en dom skall befordras till verkställighet och hur tid för sådan verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Bestämmelserna i 10 § andra-femte styckena och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om uppskov med verkställighet skall dock inte gälla i fråga om verkställighet utanför anstalt enligt denna lag. Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av
strafftid m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att överstiga tre månader. Av 15 § första stycket tredje meningen nedan framgår att övervak ningsnämnden i visst fall skall fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt.
I andra stycket fjärde meningen har föreskrivits att bestämmelserna om sammanläggning i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. inte skall tillämpas under verkställigheten utanför anstalt om det sammanlagda straffet överstiger tre månader. Ändringen är en följd av att försöksverksamheten utvidgas till att att omfatta fängelsestraff på högst tre månader (se avsnitt 6).
14 § Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning skall dock inte föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt. Beslut om verkställighet utanför anstalt skall upphävas om den dömde
1. åsidosätter vad som åligger honom enligt denna lag eller enligt en
föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger
honom till last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så skall ske,
3. inte följer föreläggandet att påbörja verkställigheten eller, när verkställigheten skall påbörjas, är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställigheten har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 §brottsbalken på sådan tid att han skall undergå fängelse i mer än tre månader.
I det nuvarande andra stycket 3 finns en bestämmelse om att verkställigheten utanför anstalt skall upphöra om den dömde, när verkställigheten skall påbörjas, har en annan bostadsort än inom något av verksamhetsområdena för de sex frivårdsmyndigheter som nu deltar i försöksverksamheten. Denna upphörandegrund har slopats till följd av att försöksverksamheten inte längre skall vara geografiskt begränsad. I förtydligande syfte har i stället införts en bestämmelse om att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas om den dömde inte följer föreläggandet att påbörja sådan verkställighet i sin bostad.
Som en följd av att försöksverksamheten utvidgas till att omfatta fängelsestraff på upp till tre månader har beträffande de situationer som behandlas i andra stycket 4 föreskrivits att beslutet om verkställighet utanför
anstalt skall upphävas om den dömde skall undergå fängelse i mer än tre månader.
16 § Uppkommer fråga om att upphäva beslut om verkställighet utanför anstalt, får den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla. Frivårdsmyndighetens beslut gäller omedelbart. Övervakningsnämnden skall senast den första arbetsdagen efter den dag då ett sådant beslut meddelades pröva om det skall bestå.
Fastställer inte nämnden beslutet inom den tiden, upphör det att gälla. I fall då beslut om verkställighet utanför anstalt tills vidare inte skall gälla skall övervakningsnämnden skyndsamt ta upp frågan om upphävande av beslutet till slutlig prövning.
Beslut enligt denna paragraf får inte meddelas efter den fastställda dagen för strafftidens slut.
Ändringarna i första stycket syftar till att åstadkomma ett mer flexibelt förfarande för prövning av om verkställighet utanför anstalt skall upphöra. Ändringarna har behandlats i det föregående (se avsnitt 8).
Det förfarande som regleras i första stycket kan kräva medverkan från, förutom den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten, både den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den nämnda frivårdsmyndigheten är verksam och den övervakningsnämnd som har beredskap. Närmare bestämmelser om samarbetet mellan myndigheter och nämnder bör meddelas i den till försökslagen hörande förordningen.
Här bör anmärkas att det är av största vikt att en frivårdsmyndighet omgående underrättar övervakningsnämnden om ett beslut om att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra. Den ordinarie övervakningsnämnden bör i princip alltid få en sådan underrättelse. Om frivårdsmyndighetens beslut fattas på en dag som föregår en dag som inte är en vanlig arbetsdag – dvs. lördag, söndag, annan allmän helgdag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton – bör också den övervakningsnämnd som kommer att ha beredskap underrättas om beslutet. De nu behandlade underrättelserna krävs för att övervakningsnämnden i praktiken skall ha en möjlighet att snabbt pröva om frivårdsmyndighetens beslut skall bestå eller inte. Finner en nämnd som har beredskap vid en sådan prövning att beslutet skall upphävas bör nämnden självfallet omedelbart meddela ett beslut av den innebörden. Anser nämnden i stället att beslutet bör fastställas får den ta ställning till om det är lämpligt att avgöra ärendet i enlighet därmed eller om det bör överlåtas åt den ordinarie övervakningsnämnden att avgöra frågan närmast följande arbetsdag. Sistnämnda förfarande torde i de flesta fall vara att föredra mot bakgrund av att den ordinarie övervakningsnämnden normalt ändå skall slutligt pröva frågan om verkställigheten utanför anstalt skall upphöra och med hänsyn till intresset av att ta till vara den ordinarie övervakningsnämndens särskilda kompetens i ärendet.
Situationen kan, som framgår i det följande, vara en annan om frågan om upphörande av verkställigheten utanför anstalt aktualiseras mot strafftidens slut eller när villkorlig frigivning är nära förestående. I vissa sådana fall kan det sålunda vara nödvändigt att den övervakningsnämnd som har beredskap prövar om frivårdsmyndighetens beslut skall bestå eller inte och det oavsett om
beslutet fastställs eller upphävs. Situationen kan någon gång till och med medföra att denna nämnd bör slutligt pröva frågan om verkställigheten utanför anstalt skall upphöra.
Som nämnts i det föregående är det inget som hindrar att övervakningsnämnden, i fall då frivårdsmyndigheten beslutat att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra, vid ett tillfälle prövar upphörandefrågan om förutsättningar därför föreligger. Detta gäller oavsett om den slutliga prövningen kan utföras av ordföranden ensam på nämndens vägnar eller om en sådan prövning kräver fullsutten nämnd. Om det således redan när nämnden skall ompröva frivårdsmyndighetens beslut föreligger förutsättningar för att företa den slutliga prövningen kan nämnden, om den anser att verkställigheten utanför anstalt skall upphöra, nöja sig med att företa den slutliga prövningen. Någon särskild omprövning av frivårdsmyndighetens beslut erfordras då inte utan nämndens beslut att verkställigheten utanför anstalt skall upphöra ersätter frivårdsmyndighetens beslut om att sådan verkställighet tills vidare skall upphöra. Om nämnden i nu aktuella situationer i stället finner att verkställigheten utanför anstalt bör få fortgå bör däremot självfallet frivårdsmyndighetens beslut upphävas.
Bestämmelserna i andra stycket motsvarar nuvarande 16 § andra meningen. Det förhållandet att övervakningsnämnden kan upphäva ett beslut om att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra har föranlett en mindre justering av bestämmelsen. I övrigt har bestämmelserna inte ändrats i sak.
Mot bakgrund av vad Lagrådet framfört (se avsnitt 8) har i tredje stycket, som är nytt, föreskrivits att beslut enligt förevarande paragraf inte får meddelas efter den fastställda dagen för strafftidens slut. Innebörden härav är att den dömde skall friges den dagen om det inte innan så har skett har fastställts en ny senare dag för strafftidens slut. I fall då den fastställda dagen för strafftidens slut är nära förestående kan det alltså – liksom när kort tid återstår till den fastställda tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning – finnas anledning till särskild skyndsamhet med prövningar enligt förevarande paragraf. Frågor av detta slag har berörts i kommentaren till 2 §.
17 § Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas eller om det bestäms att beslutet tills vidare inte skall gälla, skall den dömde, om verkställigheten har påbörjats, föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet.
Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall förpassa honom till en sådan anstalt. Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom dit.
Första stycket första meningen har ändrats till följd av att frivårdsmyndigheten tilläggs befogenhet att bestämma att beslutet om verkställighet utanför anstalt tills vidare inte skall gälla.
I sådana fall där det redan innan verkställigheten har påbörjats bestäms att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas skall den dömde självfallet inte föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. I förtydligande syfte har ett tillägg av denna innebörd gjorts i första stycket första
meningen.
18 a § Frågor som avses i 15 och 16 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten är verksam. Om det finns särskilda skäl, får även en annan övervakningsnämnd pröva sådana frågor.
I paragrafen, som är ny, behandlas övervakningsnämndens beslut enligt 15 och 16 §§. De frågor som avses gäller dels övervakningsnämndens prövning av ett beslut av frivårdsmyndigheten om att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra, dels nämndens slutliga prövning av om ett beslut om verkställighet utanför anstalt skall upphävas.
I första meningen slås fast att frågor av detta slag skall prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten är verksam. Bestämmelser om övervakningsnämndernas och frivårdsmyndigheternas verksamhetsområden finns i förordningen (1994:351) om övervakningsnämndernas verksamhetsområden m.m. respektive i förordningen (1990:1018) med instruktion för Kriminalvårdsverket.
I andra meningen har föreskrivits att, om det finns särskilda skäl, en annan övervakningsnämnd än den ordinarie får pröva frågor enligt 15 och 16 §§. Särskilda skäl bör anses föreligga i sådana fall där prövningar av detta slag måste företas på andra dagar än vanliga arbetsdagar, exempelvis under veckoslut och helger. Om ärendet bör få ett snart avgörande men detta ändå kan anstå till en vanlig arbetsdag bör det normalt inte anses föreligga särskilda skäl för att en annan nämnd än den ordinarie prövar ärendet. Det finns självfallet ett intresse av att ta till vara på de kunskaper och erfarenheter som finns hos den ordinarie nämnden.
19 § Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förordnas. Den dömde får hos Kriminalvårdsnämnden överklaga ett beslut som fattats av en övervakningsnämnd enligt denna lag.
Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas.
Ändringen innebär att det nuvarande första stycket har slopas. I detta stycke föreskrivs att övervakningsnämnden vid slutlig prövning av fråga om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt skall bestå av ordförande och minst två andra ledamöter. I och med utvidgningen av försöksverksamheten har det ansetts nödvändigt att göra det möjligt för nämndens ordförande att i brådskande fall av detta slag ensam besluta på nämndens vägnar.
Övervakningsnämndens sammansättning vid prövning av frågor enligt försökslagen kommer fortsättningsvis att regleras i brottsbalken (se 37 kap.1-2 §§brottsbalken). Dessa regler innebär bl.a. att ordföranden ensam får besluta på nämndens vägnar i brådskande fall. Övervakningsnämndens omprövning av frivårdsmyndighetens beslut om att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upphöra torde regelmässigt vara av sådan brådskande karaktär att nämndens ordförande får fatta beslut på nämndens vägnar. Den slutliga prövningen av om verkställigheten utanför anstalt skall upphöra kommer normalt inte att vara av denna karaktär. Det kan emellertid av skäl som tidigare berörts inträffa att prövningen inte kan anstå till dess att ett sammanträde med en fullsutten nämnd kan äga rum. Lagändringen innebär att ordföranden i sådana brådskande fall kan besluta på nämndens vägnar.
Enligt regleringen i brottsbalken är ordförandebeslut också tillåtna i ärenden av mindre vikt. Övervakningsnämndens slutliga prövning av frågor om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt torde sällan vara av mindre vikt. I sådana fall där prövningen äger rum innan verkställigheten utanför anstalt har påbörjats kan dock ärendet hos övervakningsnämnden vara av mindre vikt, exempelvis om den dömde själv begärt att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas.
Promemorians lagförslag
Hänvisningar till S13
- Prop. 1995/96:156: Avsnitt 3
Förslag till lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll, dels ändring i samma lag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:451) om försöksverksamhet
med intensivövervakning med elektronisk kontroll, som gäller till den 31 juli 1996,
dels att lagen skall fortsätta att gälla till utgången av år 1998,
dels att 1, 2, 4, 5, 12, 14, 16, 17 och 19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock inte fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall undergå fängelse i högst två månader och har sin bostad inom något av verksamhetsområdena för frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö
Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall.
Denna lag är tillämplig vid verk-
ställighet av dom på fängelse, dock inte fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall undergå fängelse i högst tre månader.
2 §
I fall som avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas att fängelsestraffet skall verkställas utanför anstalt. En ansökan får inte bifallas om den dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser eller om särskilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt.
Beträffande verkställigheten utanför anstalt skall, i stället för bestämmelserna i 26 kap.5-24 §§brottsbalken och lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag.
Verkställigheten utanför anstalt bedrivs under ledning av frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping och Sundsvall.
Beträffande verkställigheten utan-
för anstalt skall, i stället för bestämmelserna i 26 kap. 5 § brottsbalken och lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag. Äger villkorlig frigivning rum skall denna lag inte tilllämpas på den fortsatta verkställigheten av fängelsestraffet. Vad som gäller för intagna enligt 26 kap. 7 § brottsbalken gäller också för dem som undergår verkställighet utanför anstalt.
Verkställigheten utanför anstalt
bedrivs under ledning av den frivårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde den dömde har sin bostad.
4 §
Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel.
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol.
Den dömde skall under verk-
ställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel samt sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
Den dömde är, om inte annat
föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av sådana medel som avses i första stycket andra meningen. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol.
5 §
Den dömde skall betala en avgift, om det är motiverat med hänsyn till hans möjligheter att erhålla inkomst under verkställigheten utanför anstalt.
Avgiften uppgår till femtio kronor per dag som verkställigheten skall pågå. Avgiften skall betalas i förskott och tillfaller staten.
Avgiften uppgår till femtio kronor
per dag som verkställigheten skall pågå, dock högst 3 000 kronor. Avgiften skall betalas i förskott och tillföras brottsofferfonden.
12 §
Bestämmelser om hur en dom skall befordras till verkställighet och hur tid för sådan verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Bestämmelserna i 10 § andra-femte styckena och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om uppskov med verkställighet skall dock inte gälla i fråga om verkställighet utanför anstalt enligt denna lag.
Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att överstiga två månader.
Vid tillämpning av 10 § första
stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att överstiga tre månader. Av 15 § första stycket tredje meningen nedan framgår att övervakningsnämnden i visst fall skall fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt.
14 §
Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning skall dock inte föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.
Beslut om verkställighet utanför anstalt skall upphävas om den dömde
1. åsidosätter vad som åligger honom enligt denna lag eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom till last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så skall ske,
3. när verkställigheten skall påbörjas har en annan bostadsort än som anges i 1 § eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför anstalt har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 §brottsbalken på sådan tid att han skall undergå fängelse i mer än två månader.
3. inte följer föreläggandet att
påbörja verkställigheten utanför anstalt eller, när verkställigheten skall påbörjas, är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför
anstalt har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 §brottsbalken på sådan tid att han skall undergå fängelse i mer än tre månader.
16 §
Uppkommer fråga om att upphäva beslut om verkställighet utanför anstalt, får övervakningsnämnden bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.
Övervakningsnämnden skall i sådana fall skyndsamt ta upp frågan om upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt till slutlig prövning.
Härvid gäller inte 15 § andra stycket.
Uppkommer fråga om att upphäva
beslut om verkställighet utanför anstalt, får den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla. Frivårdsmyndighetens beslut gäller omedelbart. Övervakningsnämnden skall senast den första vardagen efter den dag då ett sådant beslut meddelades pröva om det skall bestå. Fastställer inte nämnden beslutet inom sagda tid upphör det att gälla.
I fall då beslut om verkställighet
utanför anstalt tills vidare inte skall gälla skall övervakningsnämnden skyndsamt ta upp frågan om upphävande av beslutet till slutlig prövning. Härvid gäller inte 15 § andra stycket. Den dömde får inte villkorligt friges innan nämnden slutligt prövat frågan om upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt.
17 §
Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas eller att beslutet tills vidare inte skall gälla, skall den dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall förpassa honom till en sådan anstalt.
Om övervakningsnämnden be-
stämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas eller om frivårdsmyndigheten bestämmer att beslutet tills vidare inte skall gälla, skall den dömde, om verkställigheten har påbörjats, föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall förpassa honom till en sådan anstalt. Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom dit.
Frågor som avses i 15 och 16 §§
prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten är verksam. Om det finns särskilda skäl, får även en annan övervakningsnämnd pröva sådana frågor.
19 §
Vid slutlig prövning av fråga om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt skall övervakningsnämnden bestå av ordförande och minst två andra ledamöter.
Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förordnas.
Den dömde får hos Kriminalvårdsnämnden överklaga ett beslut som fattats av en övervakningsnämnd enligt denna lag.
Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas. ____________
Denna lag träder i kraft, i fråga om 1, 2, 5, 12, 14 , 16, 17, 18 a och 19 §§ den 1 oktober 1996, samt i övrigt den 1 augusti 1996.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll, dels ändring i samma lag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll, som gäller till den 31 juli 1996,
dels att lagen skall fortsätta att gälla till utgången av år 1998,
dels att 1, 2, 4, 5, 12, 14, 16, 17 och 19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock inte fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall undergå fängelse i högst två månader och har sin bostad inom något av verksamhetsområdena för frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö
Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall.
Denna lag är tillämplig vid verk-
ställighet av dom på fängelse, dock inte fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall undergå fängelse i högst tre månader.
2 §
I fall som avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas att fängelsestraffet skall verkställas utanför anstalt. En ansökan får inte bifallas om den dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser eller om särskilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt.
Beträffande verkställigheten utanför anstalt skall, i stället för bestämmelserna i 26 kap.5- 24 §§brottsbalken och lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag.
Verkställigheten utanför anstalt bedrivs under ledning av frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping och Sundsvall.
Beträffande verkställigheten utan-
för anstalt skall, i stället för bestämmelserna i 26 kap. 5 § brottsbalken och lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag. Äger villkorlig frigivning rum skall denna lag inte tillämpas på den fortsatta verkställigheten av fängelse-straffet. Vad som gäller för intagna enligt 26 kap. 7 § brottsbalken gäller också för dem som undergår verkställighet utanför anstalt.
Verkställigheten utanför anstalt
bedrivs under ledning av den frivårdsmyndighet inom vars verksamhetsområde den dömde har sin bostad.
4 §
Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel.
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol.
Den dömde skall under verk-
ställigheten utanför anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel samt sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av sådana medel som avses i första stycket andra meningen. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol.
5 §
Den dömde skall betala en avgift, om det är motiverat med hänsyn till hans möjligheter att erhålla inkomst under verkställigheten utanför anstalt.
Avgiften uppgår till femtio kronor per dag som verkställigheten skall pågå. Avgiften skall betalas i förskott och tillfaller staten.
Avgiften uppgår till femtio kronor
per dag som verkställigheten skall pågå, dock högst 3 000 kronor. Avgiften skall betalas i förskott och tillföras brottsofferfonden.
12 §
Bestämmelser om hur en dom skall befordras till verkställighet och hur tid för sådan verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Bestämmelserna i 10 § andra-femte styckena och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om uppskov med verkställighet skall dock inte gälla i fråga om verkställighet utanför anstalt enligt denna lag.
Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att överstiga två månader.
Vid tillämpning av 10 § första
stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att överstiga tre månader. Av 15 § första stycket tredje meningen nedan framgår att övervakningsnämnden i visst fall skall fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt.
14 §
Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning skall dock inte föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.
Beslut om verkställighet utanför anstalt skall upphävas om den dömde
1. åsidosätter vad som åligger honom enligt denna lag eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom till last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så skall ske,
3. när verkställigheten skall påbörjas har en annan bostadsort än som anges i 1 § eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför anstalt har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 §brottsbalken på sådan tid att han skall undergå fängelse i mer än två månader.
3. inte följer föreläggandet att
påbörja verkställigheten utanför anstalt eller, när verkställigheten skall påbörjas, är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför
anstalt har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 §brottsbalken på sådan tid att han skall undergå fängelse i mer än tre månader.
16 §
Uppkommer fråga om att upphäva beslut om verkställighet utanför anstalt, får övervakningsnämnden bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.
Övervakningsnämnden skall i sådana fall skyndsamt ta upp frågan om upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt till slutlig prövning.
Härvid gäller inte 15 § andra stycket.
Uppkommer fråga om att upphäva
beslut om verkställighet utanför anstalt, får den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla. Frivårdsmyndighetens beslut gäller omedelbart. Övervakningsnämnden skall senast den första arbetsdagen efter den dag då ett sådant beslut meddelades pröva om det skall bestå. Fastställer inte nämnden beslutet inom den tiden upphör det att gälla.
I fall då beslut om verkställighet
utanför anstalt tills vidare inte skall gälla skall övervakningsnämnden skyndsamt ta upp frågan om upphävande av beslutet till slutlig prövning. Härvid gäller inte 15 § andra stycket. Den dömde får inte villkorligt friges innan nämnden gjort den slutliga prövningen.
17 §
Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas eller att beslutet tills vidare inte skall gälla, skall den dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall förpassa honom till en sådan anstalt.
Om övervakningsnämnden be-
stämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas eller om frivårdsmyndigheten bestämmer att beslutet tills vidare inte skall gälla, skall den dömde, om verkställigheten har påbörjats, föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall förpassa honom till en sådan anstalt. Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom dit.
18 a §
Frågor som avses i 15 och 16 §§
prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den frivårdsmyndighet som leder verkställigheten är verksam. Om det finns särskilda skäl, får även en annan övervakningsnämnd pröva sådana frågor.
19 §
Vid slutlig prövning av fråga om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt skall övervakningsnämnden bestå av ordförande och minst två andra ledamöter.
Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förordnas.
Den dömde får hos Kriminalvårdsnämnden överklaga ett beslut som fattats av en övervakningsnämnd enligt denna lag.
Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas. _____________
Denna lag träder i kraft, i fråga om 1, 2, 5, 12, 14, 16, 17, 18 a och 19 §§ den 1 oktober 1996, samt i övrigt den 1 augusti 1996.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-02-13
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 1 februari 1996 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll, dels ändring i samma lag.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Lars Sjöström. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I lagrådsremissen föreslås att lagen om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll, som gäller till den 31 juli 1996, skall få förlängd giltighet till utgången av år 1998. Vidare föreslås ändringar i en del paragrafer.
När den aktuella lagen kom till, gjordes den tidsbegränsad genom en föreskrift i punkt 1 i övergångsbestämmelserna. Föreskriften om giltighetstid förenades med särskilda bestämmelser om bl.a. verkställighet som skulle komma att pågå när giltighetstiden gick ut. I det nu remitterade lagförslaget förlängs lagens giltighetstid till utgången av år 1998 genom en bestämmelse härom i lagens ingress. Några särskilda bestämmelser om t.ex. verkställighet som pågår vid utgången av år 1998 föreslås inte.
Lagrådet förordar att man följer samma ordning som tillämpades vid lagens tillkomst och att förlängningen av giltighetstiden sålunda görs genom en ändring av punkt 1 av övergångsbestämmelserna. På det sättet blir de gällande reglerna om pågående verkställighet automatiskt tillämpliga även när den nu föreslagna giltighetstiden går ut.
1 15 och 16 §§ behandlas fall då det uppkommer fråga om att upphäva ett beslut om verkställighet utanför anstalt, t.ex. på grund av att den dömde har åsidosatt vad som åligger honom enligt lagen. Huvudbestämmelsen om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt finns i 15 §, medan 16 § handlar om interimistiska beslut och om slutlig prövning efter det att ett interimistiskt beslut har fattats. I lagrådsremissen föreslås att interimistiska beslut skall meddelas av frivårdsmyndigheten och överprövas av övervakningsnämnden (16 § första stycket). Det ankommer därefter på övervakningsnämnden att skyndsamt ta upp frågan om upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt till slutlig prövning (16 § andra stycket).
Avsikten är att, när övervakningsnämnden har upphävt ett beslut om verkställighet utanför anstalt, den dömde skall föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Detsamma skall gälla när det har meddelats ett interimistiskt beslut om att verkställighet utanför anstalt tills vidare inte skall äga rum. Uttryckliga bestämmelser härom finns i 17 §.
Det är uppenbart att den dömde inte kan föras till en kriminalvårdsanstalt eller hållas kvar där efter det att strafftiden har gått ut. Den sista dagen för strafftiden skall framgå av ett beslut av Kriminalvårdsstyrelsen (20 § lagen, 1974:202, om beräkning av strafftid m.m.). Senast den dagen måste, enligt en särskild bestämmelse i 15 § andra stycket i den nu aktuella lagen, övervakningsnämnden fatta sådana beslut om upphävande av beslut om
verkställighet utanför anstalt som avses i 15 §.
I 16 § i dess nuvarande lydelse finns emellertid en föreskrift om att 15 § andra stycket inte gäller beträffande sådana beslut om upphävande som fattas av övervakningsnämnden efter ett tidigare ínterimistiskt beslut. En motsvarande föreskrift skall enligt remissen tas in i det nya andra stycket i 16 §.
Den nu berörda föreskriften väcker vissa frågor. Rimligen måste de interimistiska beslut om upphörande av verkställighet utanför anstalt som fattas enligt 16 § meddelas innan den fastställda dagen för strafftidens slut har passerats. Frågan är då vad som inträffar i fall då ett interimistiskt beslut meddelas kort tid före strafftidens slut och övervakningsnämnden inte hinner göra sin slutliga prövning före den tidpunkten. Är avsikten att den dömde skall kunna hållas kvar i anstalten i avvaktan på övervakningsnämndens beslut, trots att den tidigare fastställda slutdagen för strafftiden har passerats? Och skall övervakningsnämnden, när den gör sin slutliga prövning, kunna åstadkomma att anstaltstiden förlängas ytterligare?
Enligt Lagrådets mening behöver de angivna frågorna övervägas ytterligare. Vill man åstadkomma ett system som innebär att den dömde, efter det att han har tagits in i anstalt som följd av ett interimistiskt beslut, kan hållas kvar där efter den sista dag för strafftiden som tidigare har fastställts, krävs särskilda bestämmelser.
En annan lösning, som är enklare och dessutom ägnad att säkerställa den enskildes rättssäkerhetsintressen, är att göra bestämmelsen i 15 § andra stycket tillämplig även beträffande sådana övervakningsnämndsbeslut som avses i 16 §. Övervakningsnämndens slutliga prövning måste i så fall, för att kunna få någon betydelse för verkställigheten, göras innan den fastställda dagen för strafftidens slut har passerats.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 februari 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Thalén, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Lindh
Regeringen beslutar proposition 1995/96:156 Utvidgad försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll.