SOU 1996:168

Översyn av PBL och va-lagen : slutbetänkande

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

PBL

Översyn

och

Va-lagen

1996: 168 Slutbetänkande av Plan- och byggutredningen

//Ã/

5/1/

J51

w Statens offentliga utredningar

1996 168 :

Inrikesdepartementet

PBL

Översyn av

och

va-lagen

Slutbetänkande Plan- och

av byggutredningen

Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningskontor

Distributionscentralen

103 33 Stockholm

Fax: 08-405 10 10

Telefon: 08-405 10 25

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20425-8 Stockholm 1996 ISSN 0375-25OX

Till statsrådet och chefen för Inrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade den 26 november 1992 det statsråd har

som till uppgift att föredra ärenden planläggning, markanvändning och

om bebyggelse att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra

en bred översyn av plan- och bygglagen 1987:10. Utredningen har antagit namnet Plan- och byggutredningen.

Huvuddelen av frågorna i ursprungsdirektivet och i ett den 28 oktober 1993 beslutat tilläggsdirektiv har utredningen behandlats i be-

av tänkandena Anpassad kontroll av byggandet SOU 1993:94, Miljö och fysisk planering SOU 1994:36 och Överprövning av beslut i plan- och byggärenden SOU 1994:134. Beträffande utredningsman, sakkunniga, experter och sekreterare som medverkat i den delen ut-

av redningens arbete hänvisas till det sistnämnda betänkandet.

I tilläggsdirektiv den 23 juni 1994 utredningen i uppdrag att

gavs göra en generell översyn av lagstiftningen om plangenomförande och i tilläggsdirektiv den 24 maj 1995 uppdrogs utredningen att utveckla och komplettera tidigare lämnade förslag rörande bl.a. de bestämmel-

ser i plan- och bygglagen som rör ersättning och reglering i detaljplan

samt att se över lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vidare har regeringen i beslut den l februari 1996 uppdragit utredningen att särskilt redovisa sina överväganden i frågan

om möjligheten att i detaljplan precisera handelsändamålet.

Som ny särskild utredare förordnades den l juni 1995 generaldirektören vid dåvarande CFD, adjungerade professorn vid Lunds

numera Universitet Sune Andersson.

Som sakkunniga har från den 12 januari 1993 deltagit departements-

rådet Kerstin Kåks samt från den 8 november 1995 civilingenjören Bertil Adolfsson, lantmätaren Bert Andersson, avdelningschefen Fredrik von Platen och departementsrådet Ema Zelmin-Åberg.

Som experter har från den 8 november 1995 deltagit hovrättsassessom Britta Ahnmé-Kågerman till den 1 september 1996, avdelningsdirektören Ivar Eklöf, civilingenjören Tommy Johnson, kammarrättsassessom Bengt Nordqvist, byrådirektören Anna Peters, lagmannen Peter Rosén och departementssekreteraren Micaela Schulman, från

den 30 maj 1996 bitr. professorn Thomas Kalbro och från den

l september 1996 hovrättsassessom Nils Cederstiema.

Sekreterare har sedan den 12 januari 1993 varit jur. kand. Stig Hagelstam, från den 7 november 1995 fastighetsekonomen Cecilia Undén till den 15 augusti 1996 och från den 10 juni 1996 civilingenjören Eije Sjödin.

Till utredningen har den 23 januari 1996 knutits två referensgrupper, en med representanter för de politiska partierna och en med representanter för fastighetsägare- och hyresgästintressen. I den förra har ingått riksdagsledamöterna Knut Billing m, Eskil Erlandsson c, Rune Evensson s, Sonia Karlsson s och Lilian Virgin s, bitr. borgarrådssekreteraren Anders Anagrius vp, kommunalrådet Lisbeth Grönfeldt-Bergman m, studeranden Nina Lundström fp, kommunalrådet Claes Roxbergh mp och byråchefen Lennart Sjögren kd. I den

senare gruppen har ingått chefsarkitekten Alf Andersson Riksbyggen, förbundsordföranden Åke Bouvin Villaägareförbundet, teknikchefen Jan Flodén HSB, tekniske chefen Per Lilliehom SABO, utvecklingschefen Tom Miller Sveriges Fastighetsägareförbund, ombudsmannen Gun-Britt Solberg Hyresgästemas Riksförbund och skogsmästaren Tom Telj er Lantbrukamas riksförbund.

Den 9 april överlämnades delbetänkandet Precisering av handelsändamålet i detaljplan SOU 1996:52.

Vi får härmed överlämna Plan- och byggutredningens slutbetänkande, Översyn av PBL och va-lagen.

Betänkandet är skrivet i vi-form. Detta skall ett uttryck för

ses som att alla som har deltagit i utredningens arbete i allt väsentligt står bakom de förslag som framförs. De båda referensgruppema har dock inte formellt tagit ställning.

Utredningens arbete är härmed avslutat.

Stockholm den 8 november 1996

Sune Andersson

/Stig Hagelstam

Eije Sjödin

Rapport med förslag till ny lag om allmänna och avloppsanläggningar Exempel på tillämpning av den föreslagna lagen om fördelning byggrätt

Sammanfattning

Utredningens uppgift har enligt direktiven varit att göra en bred översyn av plan- och bygglagstiftningen mot bakgrund av erfarenheterna av 1987 års reform och de nya förutsättningar som samhällsutvecklingen har inneburit för mark- och vattenanvändningen och för byggandet.

I fyra tidigare betänkanden har utredningen behandlat frågor om bl.a. byggkontroll, fysisk planering och överprövning. I detta slutbetänkande lämnar vi nu förslag om en reforrnering av bestämmelserna om ansvar och kostnadsfördelning rörande gemensamma anordningar, såsom allmänna platser gator, vägar, parker m.m. och va-anläggningar. Ändringsförslagen rör främst reglerna i plan- och bygglagen 1987:lO, PBL, om huvudmannaskap för allmänna platser och gatukostnader, lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen, samt lagen l987:l1 om exploateringssamverkan, ESL.

Därutöver lämnar vi förslag rörande bestämmelserna om detaljplanering, ersättning och plangenomförande i dels PBL, dels fastighets-

bildningslagstiftningen.

Principer för ett rationellt plangenomförande Med plangenomförande menas vanligen alla åtgärder som vidtas för att förverkliga de mål som ställs upp i planer eller andra beslut om markanvändningen.

I enlighet med direktiven har vi gjort en översyn av plangenomförandet utifrån ett övergripande perspektiv med en helhetssyn i syfte att uppnå ett så rationellt system som möjligt. I första hand är det frågor om utförande och drift anläggningar, såsom vägar, gator, parker,

av va-anläggningar och va-ledningar, samt de därmed förenade reglerna om fördelning av kostnadsansvaret som vi har behandlat.

Kravet på rättssäkerhet är en grundläggande utgångspunkt för vår översyn. Till den bilden hör att systemet bör vara utformat så att det skapar likställighet mellan kommunmedborgama.

Gällande regler för kostnadsfördelning skiljer sig i fråga för-

om delningsområde, fördelningsprincip och process. Vår bedömning är att

dessa regler så långt möjligt bör samordnas. Detta gör systemet tydligare för berörda fastighetsägare och möjlighet till samordningsför-

ger delar för kommunerna.

En annan väsentlig utgångspunkt är att systemet skall vara enkelt och kostnadseffektivt. Vidare bör det vara flexibelt och situationsanpassat. För att möjliggöra detta bör reglerna om utförande, förvaltning och ekonomisk fördelning frikopplas från varandra. En sådan frikoppling ger förutsättningar för att genom kombinationer av olika regler åstadkomma den bästa helhetslösningen i varje enskilt fall.

Rättssäkerhet, rättvisa och likställighet samt effektivitet är således de grundläggande utgångspunktema för alla våra förslag. Frikoppling av regler, med kombinationsmöjligheter till helhetslösningar är andra förutsättningar som vi ställt i centrum. Dessa ger neutralitet och flexibilitet att pröva och genomföra den bästa lösningen i varje enskild situation.

Huvudmannaskap för allmänna platser

Med allmän plats avses i PBL mark i detaljplan har redovisats

som som allmän plats, t.ex. gator, vägar, torg och parker.

I PBL föreskrivs att kommunen skall huvudman för allmänna

vara platser inom områden med detaljplan, om det inte finns särskilda skäl till annat. Särskilda skäl för enskilt huvudmannaskap föreligger

om man enligt den tidigare lagstiftningen, 1947 års byggnadslag, skulle ha använt byggnadsplan och inte stadsplan i motsvarande situation.

Enligt de nyss redovisade grundprincipema för ett rationellt plangenomförande bör frågorna utförande och förvaltning i varje enskild

om situation läggas på den är mest lämpad för detta. I dag styr emel-

som lertid frågan om kostnadsansvaret för anläggningarna valet huvud-

av man i alltför stor utsträckning.

Våra förslag till reformering gatukostnadsbestämmelserna inne-

av bär att en hög grad likställighet i ekonomiskt hänseende uppnås

av mellan fastighetsägarna inom områden med kommunalt respektive

enskilt huvudmannaskap. Med dessa förslag grund föreslår vi att

som presumtionen för kommunalt huvudmannaskap slopas och att i stället den skall huvudman i varje enskilt fall är mest lämpad för

vara som uppgiften.

Det är i dag inte möjligt att dela huvudmannaskapet inom ett och

samma detaljplaneområde. Det kan emellertid ändamålsenligt att i

vara

vissa fall låta fastighetsägarna sköta vägarna och kommunen övriga allmänna platser eller tvärtom. Vi föreslår därför regler skall gö-

- som

ra det möjligt att dela huvudmannaskapet inom detaljplan.

Förslagen syftar således till att man skall kunna välja den mest

ra-

tionella lösningen.

Gatukostnader Enligt den gällande ordningen i PBL kan kommunen områdesvis ta ut kostnader för nyanläggning och förbättring gator och andra allmän-

av na platser av fastighetsägama. Processen är emellertid krånglig och endast få kommuner använder sig direkt tillämpning reglerna.

av en av I de fall exploateringsavtal tecknas är det dock vanligt att gatukostnadema tas ut av exploatören.

Drifts- och underhållskostnader for allmänna platser kan inte tas ut enligt gällande rätt. Dessa kostnader finansieras således helt via kommunalskatten.

Detta system har påtagliga brister från rättvisesynpunkt att

genom det leder till orättvisor mellan olika kategorier fastighetsägare. Ge-

av nom att kommunerna delvis skattefinansierar, delvis avgiftsfinansierar gatuutbyggnaden och eftersom alla drifts- och underhållskostnader betalas med skattemedel blir kostnadsfördelningen mellan fastighetsägare i olika områden olika. Vissa fastighetsägare får betala kostnaden för sin egen lokalgata och dessutom via kommunalskatten betala kostnaderna för kommunala lokalgator i andra områden. Motsvarande rättviseproblem uppkommer i förhållandet mellan områden inom och utom detaljplan. De gör sig gällande också mellan enskilda och juridiska personer som fastighetsägare, eftersom de senare inte betalar kommunalskatt.

Vårt förslag är att reglerna gatukostnader reformeras med

om va-lagstiftningen som förebild. Kostnaderna for anläggning, förbättring, drift och underhåll gator och andra allmänna platser inom de-

av taljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap skall således, efter kommunal prövning och beslut, kunna tas ut från fastighetsägarna inom sådana områden avgifter enligt taxa. Kostnader för större

genom trafikleder och parker skall dock inte få tas med i kostnadsunder-

m.m. laget. De förutsätts således även fortsättningsvis skattefmansieras.

Avgifterna skall utgå som engångsavgifter och periodiska

som avgifter. Avgiftsskyldighet skall inträda när den gata till vilken fastighe-

ten har utgång har iordningställts. Engångsavgift skall bara få tas ut av ägare till en fastighet som inte tidigare har haft utgång till gata eller väg; Övriga kostnader förbättrings-, drifts- och underhållskostnader

skall få tas ut genom periodiska avgifter. -

Avgifterna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Engångsavgiften får inte sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för anläggning av de allmänna platserna, de periodiska avgifterna på motsvarande sätt inte högre än de kommunala älvkostnadema.

De avgifter som kommunerna på detta sätt får ta ut är avsedda att täcka kostnader som i dag i betydande grad är skatteñnansierade. Eftersom syftet med avgiftsuttaget inte är att öka kommunernas kostnadstäckning utan rättvist fördela kostnaderna mellan fastig-

att mer hetsägare inom olika planområden, mellan boende inom och utom tätort och mellan juridiska och fysiska personer, förutsätts att kommunalskatten sänks i motsvarande mån.

Reglerna gatukostnader föreslås brytas ut PBL och föras in i

om ur en särskild lag avgifter för kommunal gatuhållning. Kommunens

om beslut om taxa får överklagas genom kommunalbesvär. Tvister om tilllämpningen av taxan skall prövas av Statens va-nämnd.

Vårt förslag syftar således till att avhjälpa uppenbara brister i nuvarande system och samtidigt till att skapa ett instrument som, utifrån prövning i den enskilda kommunen, kan användas för att utjämna eller ta bort orättvisor och ge likställighet och neutralitet. Förslagen syftar också till att främja kostnadseffektiva lösningar.

Vattenförsörjning och avlopp Va-lagen utformades med utgångspunkt i de förhållanden rådde

som under 1950- och 1960-talen. Det primära var då att avhjälpa de sanitära problemen. Lösningen på problemen var att skapa förutsättningar för en effektiv utbyggnad av de kommunala va-anläggningama. I dag betjänas i princip samtliga tätorter av någon form av allmän va-anläggning.

Den framtida utbyggnaden av Vattenförsörjning och avlopp omfattar emellertid i första hand andra områden, t.ex. äldre fritidshusområ-

som den i tätortemas närhet eller rena fritidsområden. För att klara denna utbyggnad behöver va-lagstiftningen förändras, så att utbyggnaden kan anpassas efter lokala förhållanden med beaktande dagens krav

på miljöhänsyn och kretsloppsanpassade lösningar. Vårt mål har varit att skapa en flexibel lagstiftning som ger utrymme för att i det enskilda fallet finna den bästa lösningen.

Vårt förslag innefattar en ny lag om Vattenförsörjning och avlopp. Förslaget bygger dock i väsentliga delar på den gällande va-lagen.

Inledningsvis anges att lagen syftar till att skapa förutsättningar för att tillhandahålla Vattenförsörjning och omhänderta avloppsvatten på ett sätt som innebär en effektiv hushållning med samhällets resurser samt tillgodoser skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hushållning med naturresurser. Detta är en utvidgning i jämförelse med va-lagen, vars primära syfte är att tillgodose hälsoskyddet.

I förslaget klargörs de grundläggande förutsättningarna att kommunen planerar för Vattenförsörjning och avlopp, medan fastighetsägaren ansvarar för den egna fastighetens va-försörjning. Om det inom ett visst område uppkommer behov större va-anläggning, skall

av en kommunen ta ställning till om denna anläggning skall utföras och drivas av ägarna till fastigheterna inom området eller om den hellre bör utföras och drivas av kommunen eller någon allmän

annan som va-anläggning. Vid denna bedömning skall kommunen särskilt beakta de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att fastighetsägarna på lång sikt skall kunna svara för Vattenförsörjning och avlopp inom området.

Finner kommunen att fastighetsägarna skall ta ett gemensamt

ansvar för områdets va-försörjning, skall kommunen fatta ett beslut

om va-samverkan. En fastighet skall ingå i sådan samverkan fastighe-

om tens vatten- och avloppsförsörjning inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt.

En anläggning som skall genomföras med va-samverkan skall inrättas som gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen 1973:1 149, AL. De väsentlighets-, båtnads-, och opinionsvillkor som

utgör en förutsättning för beslut om en gemensamhetsanläggning skall

dock inte tillämpas, eftersom avvägningen mellan det allmännas och de enskildas intressen skall prövas redan i samband med beslutet

om va-samverkan. Möjlighet införs för fastighetsägare att få ersättning för en enskild anläggning som blir onyttig till följd av den gemensamma anläggningen.

Bestämmelserna om en allmän va-anläggnings verksamhetsområde föreslås få ökad betydelse. Beslut gräns för ett verksamhetsom-

en om

råde skall i normalfallet fattas av kommunen. Till bestämmelserna

om verksamhetsområde knyts fastighetsägarens rätt att få sin fastighet kopplad till den allmänna anläggningen. I enlighet med grundprincipen om ökad flexibilitet föreslår vi att kommunen ges möjlighet att i vissa fall inskränka ett verksamhetsområde, va-försörjningen inte längre

om behöver ordnas genom en allmän anläggning. Denna prövning skall utgå från samma kriterier gäller för prövning va-samverkan.

som av Ersättning skall utgå till fastighetsägare drabbas skada till följd

som av av att verksamhetsområdet inskränks.

Kommunen skall anta huvudmannens förslag till taxa och allmänna bestämmelser för anläggningens brukande. I övrigt föreslås endast mindre ändringar reglerna taxa och avgifter. Däremot lämnar vi

av om förslag om regler för årsredovisning. Redovisningsreglema innebär att va-verksamheten skall redovisas avskild från övrig verksamhet

som huvudmannen driver.

Tvist mellan huvudman och fastighetsägare skall även fortsättningsvis kunna prövas Statens va-nämnd. När det gäller överklaganden

av föreslås den principiella ändringen att även dessa skall prövas

av Va-nämnden. Det gäller överklagande av länsstyrelsens beslut enligt den nya lagen och kommunens beslut om va-samverkan och verksamhetsområde. I den lagen dock inga bestämmelser överkla-

nya ges om gande av kommunens beslut taxa och allmänna bestämmelser,

om vilket innebär att dessa beslut, i likhet med i dag, endast kan prövas i den ordning som gäller för laglighetsprövning kommunalt beslut.

Sammanfattningsvis innebär våra förslag en modernisering lag-

av stiftningen baserad på dagens skärpta krav på miljöhänsyn

och resurs-

hushållning och på de tidigare nämnda förutsättningarna effektiva

om och rationella lösningar från fall till fall.

F astighetsplan

I PBL:s plansystem finns i dag regionplan, översiktsplan, detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan. En fastighetsplan kan bara antas för ett område som omfattas av detaljplan. I fastighetsplanen kan regleras frågor om fastighetsindelningen, servitut, ledningsrätter och

gemensamhetsanläggningar. Reglerna om fastighetsplan överensstäm-

mer i stor utsträckning med reglerna detaljplan när det gäller plan-

om handlingar, förfarande, m.m. En skillnad är dock att fastighetsplan

en skall antas fastighetsägare begär det och planen inte är

om en uppen-

skall antas om en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig. Den regeln har också lett till vissa skillnader när det gäller överklagande.

Det huvudsakliga motivet till att fastighetsplanen har kommit att utgöra en särskild planform är att det kan finnas behov av att komplettera detaljplanen i efterhand med regler om fastighetsindelningen m.m. Enligt vår mening är detta inte ett tillräckligt skäl för en särskild planform. Det är en fördel om samtliga effekter som en detaljplan innebär för en fastighetsägare redovisas i ett sammanhang redan när planen antas.

Fastighetsplanen komplicerar dessutom systemet i onödan och

ger upphov till samordningsproblem i förhållande till detaljplanen. Vidare torde en enda planform leda till minskade kostnader för såväl kommu-

nerna som berörda fastighetsägare.

Vi föreslår därför att fastighetsplanen skall slopas som särskild planforrn och att bestämmelser regleras i fastighetsplanen i stället

som nu skall kunna tas in i detaljplanen. Huruvida sådana bestämmelser skall meddelas skall bedömas från planmässiga utgångspunkter. Någon rätt skall således inte föreligga för fastighetsägare att kräva att det i detaljplanen tas in sådana bestämmelser. Inte heller skall det, annat än övergångsvis, finnas några särskilda regler för att underlätta införande

bestämmelser om fastighetsindelningen i detaljplanen i efterhand.

Vi föreslår inte någon skyldighet för kommunen att i detaljplanen meddela bestämmelser om fastighetsindelningen. Den vanligaste lösningen torde, liksom enligt gällande rätt, vara att detaljerna i fastighetsindelningen klaras ut vid de förrättningar enligt AL, fastighets-

bildninglagen 1970:988, FBL, och ledningsrättslagen 1973:1144

som utförs för att genomföra den antagna detaljplanen.

I anslutning till frågan om fastighetsplan behandlar vi även kopplingen mellan detaljplanen och efterföljande lantmäteriförrättning. I likhet med vad som redan gäller i fråga om bestämmelser om gemensamhetsanläggning enligt AL och ledningsrätt enligt ledningsrättslagen föreslår vi att det s.k. båtnadsvillkoret i FBL skall tillämpas när bestämmelser om fastighetsindelningen eller om servitut meddelas i en detaljplan. Någon förnyad prövning skall därefter inte göras vid för-

en rättning under detaljplanens genomförandetid.

Våra förslag har som främsta syfte att förenkla och förbilliga planeringsprocessen, men också att alla för fastighetsägare och andra betydelsefulla frågor klargörs och bedöms i ett sammanhang.

De s.k. exploatörsparagraferna I 6 kap. PBL ges några bestämmelser om avstående av mark som är av ganska speciell karaktär. Länsstyrelsen har enligt dessa bestämmelser möjlighet att förordna att fastighetsägare i vissa fall skall avstå eller upplåta mark utan ersättning. I ett sådant förordnande kan länsstyrelsen också föreskriva att markägaren skall bekosta anläggande gator

av och vägar samt va-anordningar. Bestämmelserna brukar kallas exploatörsparagrafema.

Exploatörsparagrafema härstammar huvudsakligen från 1931 års stadsplanelag där de fyllde funktionen att kommunen i ett tidigt skede kunde kräva in ersättning för gatumark markexploatör. Även

av om förutsättningarna sedan dess i hög grad har förändrats anses bestämmelserna fortfarande utgöra den rättsliga grunden för tecknande s.k.

av exploateringsavtal. Tillämpningen av bestämmelserna har dock i praxis ifrågasätts från rättvisesynpunkt. Mot den bakgrunden har vi tagit upp exploatörsparagrafema till övervägande.

Vår bedömning är att en tillämpning av bestämmelsen om bekostande av anläggningar kan ge en högre grad kostnadstäckning för ett

av visst område än som följer av lagstiftningen om gatu- och va-avgifter. Kravet på rättvisa begränsar visserligen bestämmelsens tillämpningsområde när flera fastigheter är inblandade, men enligt vår mening kan det i vissa fall, särskilt när det är fråga exploatör, rimligt

om en anses att denne skall kunna åläggas något längre gående bidragsskyldig-

en het. Den möjlighet till förordnande som finns i PBL bör därför finnas kvar.

PBL:s gatukostnadsregler synes i och för sig vara tillräckliga

som grund för avtal om avstående mark för allmän plats utan ersättning.

av Bl.a. mot bakgrund av att bestämmelsen om bekostande anlägg-

av ningar bibehålls, avstår vi även från att lämna något förslag rörande avstående mark.

Den särskilda bestämmelse i 6 kap. 18 § PBL, som innebär att mark inom detaljplan med enskilt huvudmannaskap i vissa fall skall upplåtas utan ersättning, kan dock enligt vår mening leda till orättvisa mellan fastighetsägarna. Vårt förslag är att den paragrafen upphävs.

Exploateringssamverkan

Önskvärda förändringar inom bebyggda områden kommer ofta i kon-

flikt med rådande fastighetsindelning och ägarförhållanden. För att så-

dana förändringar skall komma till stånd i större omfattning krävs därför normalt att marken genom frivilliga förvärv eller expropriation samlas i en hand, antingen hos kommunen eller exploatör.

Genom ESL, som trädde i kraft samtidigt med PBL den l juli 1987, skapades emellertid möjligheter att få till stånd samordnade aktiva in-

satser från fastighetsägarna själva. ESL innehåller genomförandemedel

av två principiellt olika slag.

För det första lagen möjligheter för fastighetsägarna att i

ger samverkan utföra de gemensamma anläggningar som är nödvändiga för området, t.ex. gator och va-ledningar. Därefter överlämnas anläggningarna till den huvudman, kommunen eller en anläggningssamfällighet, som skall ansvara för driften i framtiden.

För det andra innehåller lagen ett speciellt värdeutjämningssystem,

genom vilket fastighetsägarna får del i exploateringsverksamhetens

avkastning utifrån vad bidrar med till exploateringsföretaget och

man inte efter hur planens byggrätter lokaliseras, vilket i vissa situationer skapar större rättvisa och därmed ger bättre förutsättningar att åstad-

komma lämpligt utformade detaljplaner.

Lagen har dock tillämpats i endast få fall, vilket bl.a. torde bero på att den uppfattas som komplicerad. Detta har till stor del sin grund i att

frågor om utbyggnad av anläggningar å den ena sidan och fördelning

av planutfallet å den andra har vävts i ett enda förfarande.

samman Vårt förslag är därför att ESL upphävs och att dessa båda huvudsyften behandlas var för sig.

För utbyggnad av anläggningar finns väl fungerande lagstiftning

en i form av AL. Vårt förslag är att den lagen exklusivt skall hantera

dessa frågor.

När det gäller värdeutjämningssystemet har vi konstaterat att liknande system med framgång och i stor utsträckning tillämpas i andra

länder och i de praktiska fall har genomförts enligt ESL har möj-

som

ligheten till rättvis fördelning planvinsten framhållits

en mer av som särskilt värdefull. Vi anser därför att systemet bör behållas, med

men en förenklad utformning i jämförelse med ESL.

Kommunen skall i detaljplan kunna meddela bestämmelser

en om att ett särskilt fördelningsförfarande skall tillämpas vid genomförandet

av planen. Samtidigt meddelas bestämmelser om fastighetsindelningen m.m., motsvarande vad som enligt gällande rätt regleras i fastighets-

plan. Därefter genomförs en fördelningsförrättning vid lantmäteri-

myndigheten, varvid marken omdisponeras och ekonomisk avräk-

en ning görs, så att berörda fastigheter får del av planvinsten utifrån ett andelstal. Detta andelstal bestäms normalt med utgångspunkt från den areal som fastigheten bidrar med. Det finns dock möjlighet att jämka andelstalet så att även andra bidrag än arealen beaktas, fas-

t.ex. om en tighet som skall bevaras bidrar med värdehöjning på angränsande

fastigheter.

Vårt förslag är att bestämmelserna det särskilda fördelningsför-

farandet tas in i en ny lag, lagen fördelning byggrätt.

om av

I anslutning till frågoma om samverkan föreslår vi även två ändringar i AL. Vi föreslår för det första att det skall vara möjligt att bestämma särskilda andelstal för betalning av ersättning vid upplåtelse

för gemensamhetsanläggning. Denna möjlighet är avsedd att under-

en lätta förfarandet när en gemensamhetsanläggning inrättas för be-

en fintlig anläggning med många intressenter inblandade. För det andra föreslår vi en bestämmelse ersättning skall kompensera fastig-

om som hetsägare för skada som uppstår till följd av att en gemensamhetsan-

läggning ändras eller upphävs.

Slutligen berör vi frågan om fastighetssamverkan vid utbyggnad av

vindkraft. Vi konstaterar därvid att det beskrivna fördelningsför-

nyss farandet även kan användas i detta sammanhang och att det inte heller i fråga om AL finns anledning till särskilda bestämmelser just för ändamålet vindkraft.

Våra förslag syftar således till att behålla och i viss mån bygga ut de

möjligheter ESL erbjuder till vinstfördelning, innebärande stimulans

till samverkan och bättre planer, kombinerat med effektivare instrument för genomförandet.

PBLss ersättningsbestämmelser

I 14 kap. PBL regleras frågor om ersättning. De ersättningssituationer

som främst har varit föremål för våra överväganden är de gäller

som när beslut meddelas restriktioner för användningen fastighet,

om av en vilka fall regleras i 14 kap. 8 § PBL. Reglerna innebär, något förenklat, att ersättning för att en byggnad inte får rivas skall utgå skadan är

om betydande. Med detta avses en skada i storleksordningen 15 % vär-

det av berörd del av fastigheten. Om skadan skall ersättas, skall ett avdrag göras med ett belopp motsvarar vad skall tålas utan som som ersättning, dvs. skadan upp till 15 %. Om en byggnad belastas av skyddsbestämmelser eller markregom lerande bestämmelser införs, skall ersättning utgå beslutet innebär om att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Detta är en lägre kvalifikationsgräns och kan förenklat översättas till relativ en skada i storleksordningen 5-10 % värdet berörd del fastigheav av av

ten. I detta fall har dock även absolutbeloppet i praxis givits påtaglig

betydelse. En fastighetsägare skall endast behöva tåla vad betecksom nas som bagatellartade skador. Om skadetröskeln överskrids skall hela skadan ersättas.

Den beskrivna regleringen är enligt vår mening onödigt komplice-

rad. Vi föreslår därför att skadetröskeln betydande skada", för som övrigt enbart gäller vid vägrad rivning, skall utmönstras lagen och ur

att den i fastighetsrättslig lagstiftning frekventa skadetröskeln

mer

pågående markanvändning avsevärt försvåras skall gälla i samtliga

skadefall där kvalifikationsgräns skall tillämpas. Samtidigt föreslår

en vi att ett avdrag för skada under kvaliñkationsgränsen skall göras i samtliga fall, dvs. även i de fall när skyddsbestämmelser eller markreglerande bestämmelser meddelas. Sänkningen av gränsen för ersättning vid vägrad rivning kan i vissa fall innebära ökade kostnader för kommunerna, enligt vår bemen dömning torde dessa fall vara till antalet. Samtidigt leder avdraget från ersättningen vid skada skyddsbestämmelser eller markregleav rande bestämmelser till i viss mån sänkta kostnader. Om till detta man lägger fördelarna ett enklare förfarande torde effekten totalt för av sett kommunerna bli positiv.

För fastighetsägare som berörs av skyddsbestämmelser eller mark-

reglerande bestämmelser bedöms överstiga kvaliñkationsgränsen

som

för ersättning leder förslaget till viss försämring, eftersom

en ett av-

drag skall göras från ersättningsbeloppet. Detta avdrag emellertid

avser

endast belopp bedöms bagatellartade och leder samtidigt till

som som en ökad rättvisa i förhållande till andra fastighetsägare, ligger som strax under gränsen för ersättning. I vår diskussion framhåller vi betydelsen att kulturmiljöfrågoma av hanteras på ett sådant sätt att skada över huvud taget inte uppkommer. Viktiga faktorer är t.ex. att rätt skyddsform används, såväl kommuatt

fastighetsägarna har framförhållning samt att processen och nema som umgängesformen mellan stat och kommun å den ena sidan och fastighetsägarna å den andra utvecklas.

Förslagen innebär alltså sammanfattningsvis en påtaglig förenkling

regelsystemet till förmån för behandlingen och likställighet i av av olika ersättningssituationer, utan att de ekonomiska konsekvenserna för vare sig fastighetsägarna eller kommunerna påverkas i någon betydande grad.

PBL och proportionalitetsprinc:pen Genom lagen 1994:1219 den europeiska konventionen angående

om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema upphöjdes den nämnda konventionen, Europakonventionen, till svensk lag. Vid tillämpningen av Europakonventionen i Europadomstolen på bl.a. frågor om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja egendom med hänsyn till allmänna intressen ställer domstolen krav på

att avvägningen mellan intressena skall vara rimlig eller proportionerlig.

I PBL finns i 1 kap. 5 § en grundläggande avvägningsregel där det föreskrivs att, vid prövning frågor enligt lagen, både allmänna och

av enskilda intressen skall beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet. Enligt ordalagen skall således, när det är särskilt föreskrivet, bara ettdera av det allmänna eller enskilda intresset beaktas. Det antyds alltså i detta förbehåll att enskilda intressen i vissa fall inte alls skall beaktas. Detta måste uppenbarligen fel och det strider mot den nämnda la-

vara gen om Europakonventionen. Vi föreslår att förbehållet upphävs.

Detaljplanekravet I 5 kap. 1 § PBL ställs krav på att prövningen av vissa frågor skall ske genom detaljplan. Bestämmelserna i paragrafen är av fundamental betydelse i PBL-systemet. En ansökan om bygglov skall bifallas, om åtgärden uppfyller de krav som ställs i PBL. Inom områden som inte omfattas av detaljplan kan emellertid ansökan ogillas enbart med hänvisning till att det krävs detaljplaneläggning. Det är sedan kommunen som avgör om och i så fall när detaljplan skall upprättas. Utlösning

en av detaljplanekravet kan således sägas innebära att det inträder byggnadsförbud med rätt för kommunen att meddela dispens.

Enligt direktiven skall vi överväga den enskildes ställning kan

om förstärkas vid tillämpningen av detaljplanekravet. Problemet gäller främst prövningen tillkomsten enstaka byggnader inom om-

av av nya råden med bebyggelsetryck.

Enligt vår bedömning finns det bara begränsade möjligheter att stärka den enskildes ställning, t.ex. att komplettera kravbestämmel-

genom serna i lagen och därmed öka utrymmet för en prövning direkt i bygglovsärendet. Vi inskränker oss därför till att bara förorda ett något vidgat tillämpningsområde för den bestämmelse om undantag från detaljplanekravet som finns.

Samtidigt föreslår vi att möjligheten att pröva tillkomsten av byggnader och andra anläggningar med betydande inverkan på omgivningen direkt i bygglovsärendet tas bort. Däremot skall möjligheten att reglera sådana frågor i områdesbestämmelser som ett alternativ till detaljplan kvarstå. För att öka tillämpningsområdet för områdesbestämmel-

ser i sådana fall föreslås att det förs in ett krav på upprättande av en miljökonsekvensbeskrivning i samband med antagande av områdesbestämmelser i vissa fall.

I sammanhanget tar vi också upp frågan huruvida reglerna om detaljplanekravet eventuellt lägger hinder i vägen för ett beaktande av den ovan berörda proportionalitetsprincipen. Vi finner att så inte är fallet.

Detaljplaneringen

Genom lagändringar trädde i kraft den 1 januari 1996 har den

som översiktliga planeringen förstärkts. Med anledning härav skall vi enligt direktiven överväga behovet av och förutsättningarna för att på detalj-

nivån reglera frågor som behandlas i översiktsplaneringen.

Vi finner att erfarenheterna av en förstärkt översiktlig planering inte är tillräckliga för att det för närvarande skall kunna avgöras det

om finns några brister i möjligheterna att reglera i detaljplan och områdesbestämmelser. Vi har också övervägt behovet av att förstärka översiktsplanens ställning i förhållande till prövningen enligt annan lagstiftning, har därvid funnit att tillräcklig styrning kan åstadkom-

men mas genom en förstärkt översiktsplanering, kompletterad med reglering i detaljplaner och områdesbestämmelser.

Enligt direktiven skall vi vidare behandla vissa problem i samband med detaljplaneringen. Vi skall således belysa i vad mån den fysiska

planeringen enligt PBL bättre kan medverka till god livsmiljö och

en därvid uppmärksamma de problem som hänger samman med funktionsuppdelningen i tätortema, segregation i boendet och varudistributionens miljöpåverkan. Brister i detaljplaneringen som det pekas på är utvecklingen mot små, projektinriktade detaljplaner inte till-

som ger räckligt utrymme för alternativa verksamheter.

Vår bedömning är att reglerna detaljplaneringen är i huvudsak

om ändamålsenligt utformade. Fördjupningar översiktsplanen bedöms

av utgöra en tillräcklig kompensation för den bristande överblick

som följer med små detaljplaner. Detaljplanema är visserligen ofta alltför detaljerade, men enligt vår bedömning bör en förändring i det hänseendet inte åstadkommas genom att möjligheterna till reglering i detaljplan begränsas information och utbildning. Vi

utan snarare genom föreslår dock att bestämmelsen om att detaljplanen inte får göras

mer detaljerad än nödvändigt görs tillämplig på samtliga bestämmelser om vad som får regleras i detaljplanen.

Segregation i boendet och varudistributionens miljöpåverkan är problem som enligt vår mening bör angripas på Översiktsplanenivån med stöd av forskning kring och analyser av förekommande problem. PBL kan därefter tillhandahålla de instrument på detaljplanenivån

som behövs för att styra utvecklingen. Några ändringar eller kompletteringar av dessa bedöms inte nödvändiga.

Vi har också tagit upp reglerna mindre avvikelser och enkelt

om planförfarande till förnyat övervägande. Vi har därvid inte funnit

anledning att göra någon bedömning än den utredningen

annan som redovisat i de föregående betänkandena.

Vindkraft

Enligt direktiven skall vi se över hur vindkraften bör hanteras i den kommunala planeringen. I sammanhanget bör särskilt övervägas

om det är lämpligt med tidsbegränsade bygglov för vindkraftverk.

I första hand är det enligt vår bedömning angeläget att vindkraften behandlas mer aktivt i översiktsplaneringen. Vidare bör det ställas ökade krav på detaljplanering. Den skärpning detaljplanekravet

av som vi föreslår i fråga anläggningar får betydande inverkan på

om som omgivningen leder till sådana ökade krav när det gäller vindkraftsutbyggnad. Kravet detaljplan bör dock i stor utsträckning kunna ersättas med reglering i områdesbestämmelser, vilket blir möjligt

genom

det krav på miljökonsekvensbeskrivning för områdesbestämmelser i vissa fall som vi föreslår. För att kunna utnyttja den föreslagna lagen om fördelning av byggrätt krävs det dock detaljplan.

Ett skäl för att medge tidsbegränsade lov för vindkraftverk i

synes första hand att därmed skulle kunna göra avvägning

vara man en annan i förhållande till motstående intressen och därmed underlätta vindkraftsutbyggnaden. Vi finner det emellertid inte befogat detta

att av skäl göra avsteg från gällande avvägningsprinciper och avstår därför från att lägga fram något förslag i den antydda riktningen.

Övriga frågor

Avslutningsvis föreslår vi att bestämmelsen planavgift i 11 kap.

om 5 § andra stycket PBL ändras så att planavgift skall kunna tas ut även när en detaljplan ändras för att medge ändrad användning bygg-

av en nad.

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om avgifter för kommunal gatuhållning;

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Kommunen får besluta att ägarna till fastigheter inom områden med kommunal gatuhållning skall betala kostnader kommunen som

har för gatuhållningen.

Med kommunal gatuhållning iordningställande, underhåll och

avses renhållning m.m. av gator och andra allmänna platser enligt 6 kap. 26§ andra stycket och 30§ första stycket plan- och bygglagen 1987:10 samt l8§ första och andra styckena renhållningslagen 1979:596.

2 § Avgiftsskyldighet inträder när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit iordningställd.

3 § Ny ägare av fastighet inte gentemot kommunen för avgift svarar som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

4 § Avgifter som kommunen tar ut får inte överskrida vad behövs som för att täcka nödvändiga kostnader för gatuhållningen. Avgifter får inte tas ut för att täcka kostnader för sådana större trañkleder, parker och andra allmänna platser betjänar överväsom en gande del av kommunens bebyggelseområden.

5§ Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Vid fördelning avgiftsskyldigheten skall hänsyn till kostnader

av tas som ägare av fastighet har för utförande, drift och underhåll allmän av plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för område som

nyttjas gemensamt flera fastigheter och fyller motsvarande än-

av som damål som allmän plats.

Vid fördelning avgiftsskyldigheten skall hänsyn tas till att ägare

fastighet kan ha avstått mark utan ersättning efter förordnande enav ligt 6 kap. 19 § plan- och bygglagen 1987:lO.

6 § Avgiftsskyldighet för fastighet inom område för vilket detaljpla-

har upphävts får bara kostnaderna för åtgärder som avses i nen avse 30§ första stycket plan- och bygglagen 1987:l0 och 18§ första stycket renhållningslagen 1979:596.

7 § Avgift skall bestämmas enligt kommunen utformar i

en taxa, som överensstämmelse med de grunder som anges i 4-6 §§.

Avgift utgår engångsavgift och som periodiska avgifter. En-

som gångsavgift får bara tas ut ägare till fastighet inte tidigare har

av som haft utgång till gata eller väg. Engångsavgift skall bestämmas till belopp motsvarar fastighetens andel de normala kostnaderna för

som av utförande de allmänna platserna. Periodiska avgifter får inte omfatta

av kostnaderna för utförande de allmänna platserna.

8 § Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall,

fastighetens ägare begär det och godtagbar säkerhet ställs, avgiften om fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.

9§ Avgift får nedsättas med hänsyn till fastighetsägarens personliga

betalningsförmåga.

10 § Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp skall betalas ränta enligt 6 § räntelagen 1975:635 från förfallodagen.

Skall engångsavgiften fördelas på årliga inbetalningar, bestäms ränta enligt 5 § räntelagen på varje del avgiften förfaller till

av som betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess den delen av avgiften betalas eller ränta skall betalas enligt första stycket.

11 § Om avgift har betalats för utförande gata och annan allmän

av plats, är kommunen skyldig att betala tillbaka avgiften om skada upp-

kommer för ägaren fastigheten att han på grund av genom av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten så förutsattes som när avgiften betalades. Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 §

räntelagen 1975:636 från den dag fastighetsägaren betalade avgiften.

12 § Talan om återbetalning enligt ll § skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas laga kraft. Talan får dock vann väckas skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven senare, om tid.

13 § Den kommunala gatuhållningen skall redovisas skild från annan verksamhet som kommunen driver. Av redovisningen skall framgå hur kommunen har fördelat kostnader som varit med verksamhet kommunen gemensamma annan som drivit.

14 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad i denna som

lag är föreskrivet fastighetsägaren eller fastigheten om tillämpas på

tomträttshavaren eller tomträtten. Tomträttshavare är dock inte

skyldig

att bekosta utförande gata och allmän plats. av annan

15 § Vad som i denna lag föreskrivs fastigheter skall tillämpas om även på mark som är samfälld för flera fastigheter. Med fastighetsägare avses därvid ägarna av de fastigheter har del i samfälligheten. som

l6§ Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med ñdeikomissrâtt eller på grund testamentariskt förordnande av utan att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning denna lag av anses som egendomens ägare.

17 § Statens va-nämnd prövar efter ansökan mål som rör tvist mellan

kommunen och fastighetsägare tillämpning kommunens

om av taxa,

fordran på avgift fastighetsägare, giltigheten, beståndet

av eller rätta innebörden avtal mellan kommunen och

av fastighetsägare samt mål

enligt ll § om återbetalning avgift. av

Bestämmelser Statens va-nämnd och förfarandet vid handlägg-

om ning mål hos nämnden finns i lagen 1976:839 om Statens

av va-nämnd.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

2. Bestämmelserna i 13 § årsredovisning skall tillämpas första

om gången för det räkenskapsår påbörjas närmast efter den 31 de-

som cember 1997.

Äldre bestämmelser skyldighet att betala ersättning för gatu-

kostnader skall tillämpas i fråga gatubyggnadsarbeten har på-

om som börj ats före ikraftträdandet

4. Anspråk på ersättning för gatubyggnadsåtgärder som har påbör-

jats före den l januari 1982 får inte framställas efter den 31 december 2007.

2 Förslag till

Lag om Vattenförsörjning och avlopp;

Härigenom föreskrivs följ ande.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar för Vattenförsörjning och avlopp, fastighetsägares skyldighet att samverka om vat-

om tenförsörjning och avlopp va-samverkan och om allmänna anläggningar för Vattenförsörjning och avlopp allmänna va-anläggningar.

2 § Vattenförsörjning och omhändertagande avloppsvatten skall

av ske med iakttagande kravet hushållning med samhällets resurser

av och på ett sätt som tillgodoser skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hushållning med naturresurser.

3§ Med allmän va-anläggning anläggning som har till

en avses en uppgift att bereda bostadshus eller annan bebyggelse Vattenförsörjning och avlopp och som drivs av en kommun eller, om den drivs av någon annan, förklarats för allmän enligt 48

Den som driver en allmän va-anläggning är anläggningens huvudman.

4 § Bestämmelserna i denna lag om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar egendom med tomträtt, ständig besittningsrätt, fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande.

När omständigheterna föranleder det skall bestämmelse i denna lag om fastighet även tillämpas på byggnad eller annan anläggning, som inte tillhör ägaren till marken och på mark som är samfälld för flera ägare. Vad som i lagen föreskrivs om ägare av fastighet skall därvid gälla anläggningens ägare.

Har huvudmannen för en allmän va-anläggning träffat avtal med annan än fastighetsägare om brukande av anläggningen, gäller för denne vad som i lagen föreskrivs om fastighetsägare.

2 Ifv-HUX

Ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp

5 § Fastighetens ägare skall för fastighetens Vattenförsörjning svara och avlopp, om detta inte enligt 8§ skall ordnas allmän genom en vamanläggning. Bestämmelser fastighetsägarens för utsläpp om ansvar av avloppsvatten finns i 6 och 7 hälsoskyddslagen 1982:1080 och

7 och 8 miljöskyddslagen 1969:387.

6 § Det är en kommunal angelägenhet att planera för Vattenförsörjning och avlopp i kommunen, om detta behöver ordnas i ett större sammanhang. Bestämmelser om kommunens ansvar för tillsyn över vattenförsörjning och avlopp finns i 2§ hälsoskyddslagen 1982:1080, 38§

miljöskyddslagen 1969:387 och 24 § livsmedelslagen 1971:511.

7 § Behöver Vattenförsörjning och avlopp inom ett område ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen se till att Va-anläggning komen mer till stånd så snart det kan ske. Vid bedömningen skall kommunen särskilt beakta skyddet för miljön, hälsan samt behovet hushållning av med naturresurser. Länsstyrelsen får vid vite förelägga kommunen att fullgöra skyldigheten enligt första stycket.

8§ En va-anläggning skall utföras och drivas i samverkan mellan ägarna till fastigheterna inom det område där Vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang, inte kommunen om finner att det är lika rationellt att anläggningen utförs eller drivs av kommunen eller någon allmän Va-anläggning. annan som en Vid bedömningen skall kommunen beakta de ekonomiska och or-

ganisatoriska förutsättningarna för att fastighetsägarna på lång sikt

skall kunna svara för Vattenförsörjning och avlopp inom området så att skyddet för miljön och hälsan samt behovet hushållning med av naturresurser tillgodoses. Kommunen skall vid bedömningen även beakta fastighetsägamas rätt till ersättning för Va-anordning blir onyttig som och deras rätt till ersättning enligt 17 § vid inskränkning allmän av en Va-anläggnings verksamhetsområde.

Samverkan om Vattenförsörjning och avlopp 9 § Kommunen skall i beslut fastställa vilka fastigheter som enligt 8 § skall samverka utförande och drift anläggning för vattenför-

om av en sörjning och avlopp.

En fastighet skall delta i va-samverkan, inte fastighetens be-

en om hov Vattenförsörjning och avlopp med större fördel kan tillgodoses

av på annat sätt än samverkan. För obebyggd fastighet enligt

genom som detaljplan är avsedd för byggande skall behovet bedömas som om fastigheten bebyggd enligt planen.

var

10§ Innan beslut fattas om va-samverkan skall kommunen samråda med fastighetsägarna inom området, övriga sakägare, länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten förslaget till va-samverkan.

Vid samrådet skall kommunen redovisa underlaget för förslaget till beslutet om va-samverkan samt de viktigaste följderna av förslaget.

11 § En va-anläggning enligt 9 § skall inrättas enligt de bestämmelser

gäller för inrättande gemensamhetsanläggning enligt ansom av en läggningslagen 1973:1149. De villkor för inrättande av en gemensamhetsanläggning i 5-7 anläggningslagen skall dock

som anges inte tillämpas.

Kommunen skall hos lantmäterimyndigheten ansöka en förrätt-

om ning för inrättande av en gemensamhetsanläggning.

Allmän va-anläggning 12 § En allmän va-anläggning får inte inrättas i strid mot detaljplan, områdesbestämmelser eller andra bestämmelser för markens bebyggande. Inrättandet av anläggningen får inte heller förhindra ändamålsenlig bebyggelse eller medföra att lämplig planläggning försvåras. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

13 § En allmän va-anläggning skall utföras och drivas så att den tillgodoser kraven på skydd för miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Den skall försedd med de anordningar som krävs

vara för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på

säkerhet. Om Viss bebyggelse behöver anordningar endast för Vattenförsörjningen eller för avlopp, skall anläggningen anpassas för detta.

Så länge en allmän Va-anläggning behövs skall huvudmannen underhålla anläggningen och i övrigt se till att den tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

Verksamhetsområde 14 § En allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område inom Vilket Vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen.

Ett Verksamhetsområde skall vara fastställt till sina gränser.

15 § Länsstyrelsen bestämmer verksamhetsområde för va-anläggningar som enligt 47 § förklarats för allmänna. För övriga allmänna va-anläggningar bestämmer kommunen verksamhetsområde.

Om fastighetsägare begär att fastigheten skall omfattas Verk-

en av samhetsområdet för en anläggning som enligt 47 § förklarats för allmän, skall länsstyrelsen hämta in kommunens yttrande över begäran. Finner kommunen att fastighetens behov av Vattenförsörjning och avlopp bör tillgodoses genom en va-anläggning som drivs av kommunen eller genom en Va-samverkan, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till kommunen.

16§ Önskar kommun att verksamhetsområdet för allmän

en en Va-anläggning skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet för en annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen bestämma till vilken anläggning området skall hänföras.

17 § Ett Verksamhetsområde får inskränkas, om Vattenförsörjning och avlopp inte längre behöver ordnas i ett större sammanhang och de fastigheter som är kopplade till den allmänna va-anläggningen i fortsättningen kan tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp som kan godtas från miljö- och hälsoskyddssynpunkt eller om fastighet inom Verksamhetsområdet omfattas av kommunens beslut enligt 9 § om va-samverkan. Med fastighet som är kopplad till anläggningen skall jämställas fastighet för vilken ägaren betalat anläggningsavgift eller begärt att tillkoppling skall ske.

Inskränks ett verksamhetsområde, har fastighetens ägare rätt till

ersättning för den skada han lider.

18§ Ersättning enligt 17 § andra stycket för minskning av fastighetens marknadsvärde skall bestämmas skillnaden mellan mark-

som nadsvärdet före och efter beslutet om inskränkning av verksamhetsområdet. Härvid skall bortses från förväntningar ändring markan-

om av vändningen.

Har huvudmannen vidtagit åtgärder för att fastigheten även fortsättningsvis skall tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp, skall hänsyn tas till detta vid bestämmandet av ersättning.

Talan om ersättning skall väckas inom två år från det att beslutet

om inskränkning av verksamhetsområdet vann laga kraft.

Brukningsrätt och avgzñsskyldighet

19§ Huvudmannen för en allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka an-

läggningen, om fastigheten behöver anordningar för Vattenförsörjning

och avlopp samt behovet inte tillgodoses genom en va-samverkan eller med större fördel kan tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen har dock rätt till anstånd med utförandet av de för bmkandet nödvändiga arbetena för att samordningen med andra arbeten inte väsentligt skall försvå-

ras.

Huvudmannen är, trots bestämmelserna i första stycket, inte skyldig att låta en fastighet kopplas till en allmän va-anläggning innan

anläggningsavgift enligt 34 § har betalats eller, om avgiften skall fördelas, innan godtagbar säkerhet ställts.

20 § En ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksam-

en hetsområde skall betala avgifter till huvudmannen, fastigheten be-

höver anordningar för Vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte

kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än anläggningen.

genom För obebyggd fastighet enligt detaljplan är avsedd för bebyg-

som en gelse skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, behovet anord-

ningar för Vattenförsörjning och avlopp bedömas fastigheten

som om

var bebyggd enligt planen.

Avgiftsskyldighet inträder när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt som anges i 23 § och underrättat fastighetsägaren detta.

fastighet inom den allmänna va-anläggningens verk- 21 § En ägare av samhetsområde skall betala avgifter för att huvudmannen genom anläggningen avleder vatten inom området, om inte kostnaden för att avleda vatten ingår i avgift enligt lagen 0000:000 om avgift för kom-

munal gatuhållning.

Avgift för avledande för avledande av vatten från en fastighet får tas ut av ägaren till fastigheten, om inte dess behov av avledning av vatten med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen.

Avgifter får tas ut när åtgärder för avledande av vatten blivit utförda.

22 § Ny ägare fastighet svarar inte gentemot huvudmannen för av-

av gift som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

Anläggningen 23 § Huvudmannen för en allmän va-anläggning skall för varje fastighet i 20 § bestämma punkt där inkoppling av fastighe-

som avses en tens ledningar till anläggningen skall ske förbindelsepunkt. Sådan punkt skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, vara belägen i fastighetens omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge skall lämnas fastighetsägare inom sådan tid som är skälig med hänsyn till ägarens intresse att kunna planera för fastighetens utnyttjande.

24 § I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkten som tillhör eller som stadigvarande nyttjas av huvudmannen.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning samt vägdike ingår inte i en allmän va-anläggning.

Inlösen av va-anordningar m.m.

25 § Finns för fastighet i 20 § anordning för Vattenförsörj-

som avses ning eller avlopp som kan användas för den allmänna va-anläggningen, är ägaren av anordningen skyldig att på begäran av huvudmannen låta den införlivas med anläggningen mot skälig ersättning.

26 § Anordning för Vattenförsörjning eller avlopp, blir onyttig till

som följd av att en allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas,

skall ersättas av huvudmannen det är skäligt med hänsyn till om anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får den allmänna av va-anläggningen och övriga omständigheter.

Va-installation 27 § Med va-installation förstås ledning för fastighet dragits från som förbindelsepunkt samt anordningar som förbundits med sådan ledning.

28 § Regler om en va-installations beskaffenhet och utförande inav stallationsarbete finns i lagen 1994:847 tekniska egenskapskrav om på byggnadsverk, m.m. och med stöd av den lagen meddelade föreskrifter.

29 § När en fastighet skall kopplas till den allmänna va-anläggningen får huvudmannen undersöka va-installationen. Huvudmannen får förbjuda fastighetsägaren att koppla va-installationen till den allmänna va-anläggningen, om installationen har väsentliga brister. När det behövs får huvudmannen undersöka va-instaläven senare lationen och dess brukande.

Brukande av allmän va-anläggning 30 § En allmän va-anläggning skall brukas så att det inte uppkommer olägenhet för huvudmannen eller samt så att det inte uppstår annan svårigheter för huvudmannen att uppfylla kraven från miljö- och hälso-

skyddssynpunkt eller att i övrigt uppfylla sina skyldigheter enligt lag

eller författning eller enligt avtal. annan

31 § Huvudmannen för en allmän va-anläggning utarbetar förslag till allmänna bestämmelser för anläggningens brukande. Fastighetsägares möjlighet att utnyttja anläggningen för dess ändamål får inte genom sådana bestämmelser oskäligt begränsas eller försvåras. Kommunen skall anta huvudmannens förslag till allmänna bestämmelser, om förslaget inte står i strid mot lag eller författning. annan

32 § När kommunen antagit allmänna bestämmelser enligt 31 skall huvudmannen skriftligen underrätta berörda fastighetsägare besluom tets innebörd och tidpunkten för ikraftträdande i skälig tid innan beslu-

tet träder i kraft. Motsvarande gäller när huvudmannen ändrar förutsättningarna för va-anläggnings brukande.

Avgifer och taxa 33§ Avgift skall bestämmas enligt taxaisom utformas i överens-

en stämmelse med de grunder i 34-38 §§. Huvudmannen för

som anges

allmän va-anläggning utarbetar förslag till taxa. en

Kommunen skall anta huvudmannens förslag till taxa, om förslaget inte står i strid mot lag eller annan författning. Kommunen får uppdra

huvudmannen att besluta om en sådan ändring av taxan som endast

anpassning till kostnaderna för anläggningen. avser en

34§ Avgifter huvudmannen tar ut får inte överskrida vad som

som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Avgift

kan tas ut som anläggningsavgift och som brukningsavgift

Huvudmannen får avsätta medel till en fond för att säkerställa underhåll och förnyelse av den allmänna va-anläggningen. En avsättning skall viss planerad åtgärd och redovisas i en plan för underhåll

avse en och förnyelse av anläggningen. Av planen skall framgå de beräknade kostnaderna för åtgärden, när de avsatta medlen avses att tas i anspråk samt övriga upplysningar som är av betydelse för att avsättningens storlek skall kunna bedömas.

35 § Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Om kostnaderna för en viss fastighets eller vissa fastigheters vattenförsörjning eller avlopp grund särskilda förhållanden i beaktans-

av värd omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet, bestäms anläggningsavgiften med hänsyn till dessa skillnader.

Om det med hänsyn till vattenförsörjningen, till behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl under en viss mindre del av året behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär vid

allmän va-anläggning, får brukningsavgiften för den delen året en av bestämmas med beaktande av huvudmannens kostnader för åtgärderna.

36 § En anläggningsavgift får inte sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande.

Uppgår anläggningsavgiften till belopp är betungande med hän-

som

till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, syn skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställs, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.

Skall anläggningsavgiften fördelas på årliga inbetalningar, bestäms ränta enligt 5 § räntelagen 1975:635 på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess den delen av avgiften betalas eller ränta skall betalas enligt 38

37 § För åtgärder enligt 21 § får huvudmannen inte ta ut högre avgifter än som motsvaras av kostnaderna för att avleda vatten.

38 § Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp bestäms ränta enligt 6 § räntelagen 1975:635 från dagen för anfordran.

Redovisning m.m. 39§ Huvudmannen för en allmän va-anläggning skall fullgöra bokföring och redovisning i enlighet med god redovisningssed.

40§ Va-verksamhetens kostnader, intäkter och resultat skall redovisas särskilt.

Huvudmannen skall vid verksamhetsårets slut upprätta årsredo-

en visning. Av årsredovisningen skall framgå hur huvudmannen har fördelat kostnader som varit gemensamma med annan verksamhet som huvudmannen drivit.

41 § Årsredovisningen skall hållas tillgänglig för fastighetsägarna inom den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde så snart det kan ske, dock senast vid den tidpunkt när huvudmannen enligt lag eller annan författning skall ha fastställt årsredovisningen.

Avtal om va-fiågor

42§ Huvudman kan träffa avtal med fastighetsägare sådan

en om va-fråga som inte regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Skadeståndsskyldighet m.m.

43 § Har en huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt eller

en åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han återställa vad som rubbats eller fullgöra vad eftersatts samt ersätta skadan.

som

44 § Om avgift har betalats för utförande av en allmän va-anläggning, är kommunen skyldig att betala tillbaka avgiften skada uppkommer

om för ägaren av fastigheten genom att han på grund att bygglov vägras

av inte kan använda fastigheten så förutsattes när avgiften betalades.

som

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen 1975:635 från den dag fastighetsägaren betalade avgiften.

45 § Talan om återbetalning enligt 44 § skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas laga kraft. Talan får dock

vann väckas skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven

senare, om tid.

Avstängning av vattentillförsel

46§ Försummar en fastighetsägare att betala avgift eller att i annat hänseende fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag och är försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga vattentillförseln till fas-

av tigheten, om fastighetsägaren trots anmaning rättelse ändå inte har

om fullgjort sina skyldigheter och avstängning kan ske utan att det

uppkommer sanitär olägenhet. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras

fastighetsägaren.

Särskilda bestämmelser vissa va-anläggningar

47 § Efter ansökan kan va-anläggning drivs eller skall drivas

en som av någon annan än en kommun förklaras för allmän länsstyrelsen,

av om det finns behov av anläggningen från allmän synpunkt.

För bifall till ansökningen fordras att kommunen tillstyrkt denna och att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsättningar för att fullgöra uppgiften huvudman för anläggningen.

som

48§ Om en va-anläggning förklarats för allmän enligt 47 får

en kommun inom vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde utse en tillsynsman för anläggningen.

Tillsynsmannen har tillträde till alla delar anläggningen och rätt

av att granska anläggningens räkenskaper och övriga handlingar. Han skall varje år till kommunen berättelse med redogörelse för

avge en resultatet av tillsynen.

Förhållande kräver ingripande länsstyrelse, den eller de

som av en kommunala nämnder fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-

som skyddsområdet eller någon annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

49 § Kan det med skäl antas att huvudmannen för va-anläggning

som förklarats för allmän enligt 47 § åsidosätter viss eller vissa fastighe-

en ters intressen eller annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen förordna en syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva anläggningen. Sysslomannen kan entledigas

av länsstyrelsen när förhållandena föranleder det.

Sysslomannen har rätt till arvode huvudmannen. Länsstyrelsen

av bestämmer arvodets belopp.

Sakkunnig

50§ Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för den va-anläggning ärendet rör betalar ersättning-

som en. Om ärendet inte avser en befintlig eller en planerad anläggning, skall ersättningen betalas av kommunen.

Tystnadsplikt

51 § Den som deltar eller har deltagit i en undersökning enligt 29 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid fått enskil-

veta om das affärs- eller driftsförhållanden. Motsvarande gäller även för

en syssloman med avseende på vad han fått veta på grund sitt uppdrag.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sek-

retesslagen 1980: 100.

Överklagande

52§ Länsstyrelsens beslut enligt denna lag och kommunens beslut enligt 9 och 15 får överklagas hos Statens va-nämnd.

Länsstyrelsens beslut enligt 7§ andra stycket i fråga om föreläggande mot kommun får överklagas endast av kommunen.

Prövning tvist mellan huvudman och fastighetsägare

av m.m. 53 § Statens va-nämnd prövar efter ansökan mål angående inlösen och ersättning enligt 17, 25 eller 26 mål enligt 44 § om återbetalning av avgift samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet av-

att genom gift bidra till kostnaderna för sådan anläggning,

tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvud-

man och fastighetsägare,

villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa inte är tillämpliga samt avtal inte kunnat träffas,

fordran på avgift till huvudman för en allmän Va-anläggning, förbud, skadestånd eller annan påföljd enligt 29, 43 eller 46 annan va-fråga som avses i denna lag.

54§ Bestämmelser om Statens va-nämnd och förfarandet vid handläggning av mål hos nämnden finns i lagen 1976:839 Statens

om va-nämnd.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998, då lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall upphöra att gälla.

Vad huvudmannen meddelat i fråga om verksamhetsområde, allmänna bestämmelser och taxa enligt den äldre lagen, skall gälla

som beslut i motsvarande fråga enligt denna lag.

Denna lag skall inte tillämpas i mål och eller ärenden som anhängiggjorts hos Statens va-nämnd, länsrätt eller länsstyrelse före ikraftträdandet.

4. Den nya lagen skall på motsvarande sätt tillämpas på vatten- och avloppsanläggning förklarats för allmän enligt den äldre lagen.

som

Bestämmelserna i 40 och 41 om årsredovisning skall tilläm-

första gången för det räkenskapsår som påbörjas närmast efter den pas 31 december 1997.

Om det i lag eller författning finns hänvisning till bestäm-

annan melse i den äldre lagen, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3 till

Förslag

Lag om fördelning av byggrätt;

Härigenom föreskrivs följande.

l § Enligt denna lag får för ett visst område fördelningsområde inom en detaljplan beslutas hur mark för enskilt bebyggande och fördelarna i övrigt av detaljplanen skall fördelas mellan fastigheterna inom området.

2 § Frågor enligt denna lag prövas vid förrättning fördelningsförrätt-

ning som handläggs lantmäterimyndigheten.

F Örrättningen 3 § Rätt att ansöka fördelningsförrättning har ägare fastighet om av

inom fördelningsområdet och kommunen.

4§ Fördelningsförrättning får genomföras endast det i detaljom en plan har meddelats bestämmelser enligt 5 kap. 7 § plan- och bygglac gen 1987: 10 om att planen skall genomföras enligt denna lag.

5 § I fråga om fördelningsförrättning tillämpas 4 kap. 1-24 samt

27-40 fastighetsbildningslagen 1970:988.

Vid förrättningen får frågor åtgärder enligt fastighetsbildnings-

lagen, anläggningslagen 1973:1149 eller ledningsrättslagen

1973:1144 tas upp utan ansökan, de är betydelse för fördelom av ningsförrättningen. Sådana frågor får prövas gemensamt med fördelningfrågor vid en och samma förrättning. En förrättning får gemensam även delas upp på skilda förrättningar.

6§ Lantmäterimyndigheten skall i samråd med sakägarna utreda de närmare förutsättningarna för hur fördelningen av mark för enskilt bebyggande skall ske samt ombesörja de tekniska utredningar och värderingar som behövs. Samråd skall även ske med den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggväsendet och

när det behövs också med andra myndigheter som berörs av fördelningsförrättningen.

7 § Om det inte finns något hinder mot fördelningsförrättningen, skall lantmäterimyndigheten meddela ett fördelningsbeslut. Av beslutet skall framgå hur fastighetsindelningen förändras och vilken mark som skall tillfalla viss fastighet.

8 § Om fördelningsbeslut har meddelats, skall förrättningskostnadema fördelas mellan ägarna av de fastigheter berörs fördelningen

som av efter vad som är skäligt med hänsyn främst till deras nytta av detalj-

planen. I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen

1970:988.

Mark- och ersättningsfrågor

9§ Vid fördelningsförrättningen skall bestämmas grunderna för hur mark för enskilt bebyggande och fördelarna i övrigt av detaljplanen inom fördelningsområdet skall fördelas. För detta ändamål skall andelstal fastställas för de fastigheter som bidrar till den värdehöjning som området genomgår till följd detaljplanen.

Andelstalet för en fastighet skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till arealen av den mark inom fördelningsområdet som fastigheten bidrar med.

Andelstalet får dock jämkas, om fastighetens bidrag till områdets värdehöjning uppenbarligen avviker från arealen. Detta kan ske

antingen genom att arealen graderas eller genom att andelstalet bestäms efter annan skälig grund. Vid sådan jämkning skall hänsyn inte tas till inverkan som detaljplanen kan ha haft på markens värde.

10§ Fastighetsreglering inom fördelningsområdet skall ske i den utsträckning som krävs för att genomföra detaljplanen. I fråga om sådan fastighetsreglering gäller bestämmelserna i fastighetsbildningslagen 1970:988. I stället för 5 kap. 9-12, 13, 15 och 18 samt 8 kap. 1-4 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 9 och 11-15 denna lag. Innebär överenskommelse enligt 15 § fastighet tillde-

att en las avsevärt mark än följer 9 eller 11 skall 5 kap. 20 §

mera som av

fastighetsbildningslagen tillämpas.

Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbildningsförrättning inom fördelningsområdet.

11 § Varje fastighet inom fördelningsområdet skall genom fastighetsreglering tilldelas mark för enskilt bebyggande i förhållande till de andelstal som bestämts enligt 9

Kan fördelning av mark enligt första stycket inte ske fullt ut, skall skillnaden utjämnas genom ersättning i Markens värde skall

pengar. därvid bestämmas med hänsyn till inverkan av detaljplanen.

12 § Vid bestämmande av ersättning för mark för allmänna platser för vilka kommunen skall huvudman skall bestämmelserna i 4 kap.

vara expropriationslagen 1972:719 tillämpas. I stället för 4 kap. 4§

expropriationslagen gäller dock 14 § andra stycket denna lag. Vid tilllämpning av 4 kap. 3 § första stycket expropriationslagen skall tiden för värdestegringen räknas från dagen tio år före det att fördelningsförrättningen begärdes.

Av all mark för allmänna platser, för vilka kommunen inte är huvud-

man, skall vid fördelningsförrättningen bildas en samfällighet enligt 6

kap. fastighetsbildningslagen 1970:988, i vilken samfällighet de fastigheter som åsatts andelstal enligt 9 § äger del. I sådant fall skall någon ersättning inte bestämmas för mark utgör allmän plats.

som

13 § Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan skada för sakägare som inte omfattas bestämmelserna i ll eller 12 skall även

av den skadan ersättas.

14 § Lantmäterimyndigheten skall i en avräkning redovisa vad

som skall mottas och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare, skall avräkningen även

avse denne.

Vid bestämmande av ersättning enligt 11 § och 12 § första stycket skall värdetidpunkten densamma för samtliga berörda fastigheter,

vara oberoende av vid vilken tidpunkt marken i fråga tas i anspråk.

som

Ersättning enligt 12 § första stycket och 13 § skall tillfalla respektive erläggas av ägarna av de fastigheter som åsatts andelstal enligt 9 § gemensamt och fördelas mellan dessa fastigheter enligt andelstalen.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställs förfallodag. Om betalningen inte sker inom den fastställda tiden, utgår ränta på obetalt belopp från förfallodagen enligt 6 § räntelagen 1975:635. Har tillträde ägt före förfallodagen, utgår ränta på ersättning enligt

rum 13 § även enligt 5 § räntelagen från dagen för tillträdet till dess att betalning sker eller förfallodagen inträder. Om tillträde har skett endast delvis och skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen skulle vara oskälig, får räntebeloppet jämkas.

Överenskommelse mellan fastighetsägare

15 § Undantag får göras från 11, 12, och 13 §§ samt 14 § andra och fjärde styckena, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det.

Avser fördelningsförrättningen fastigheter som svarar för fordran,

får undantag enligt första stycket med stöd ägarens samtycke ske

av endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras en fastighet av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om regleringen är väsentligen utan betydelse för denne.

Domstolsprövning m.m.

l6§ I fråga om överklagande av beslut eller åtgärder lantmäteri-

av myndigheten enligt denna lag tillämpas 15 kap. fastighetsbildningslagen 1970:988. Bestämmelserna fastighetsbildningsbeslut skall

om därvid tillämpas på fördelningsbeslut enligt 7

17 § Bestämmelserna i 16-18 kap. fastighetsbildningslagen

1979:988 om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som överklagas enligt 16

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen 1987:11 om exploateringssamverkan skall upphöra att gälla.

Lagen 1987:1l om exploateringssamverkan skall fortfarande tillämpas om ansökan om förrättning enligt lagen gjorts före utgången

av december 1997 samt i fråga om verkställighet i anledning av exploateringsbeslut som meddelats enligt lagen.

Den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med ñdeikommissrätt skall vid tillämpningen av denna lag

anses som fastighetens ägare.

Vad som enligt denna lag gäller för det fall att fastighet

en svarar för fordran skall tillämpas även när en fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan fönnån.

4 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen 1970:988;

Härigenom föreskrivs i fråga fastighetsbildningslagen

l97O:9881

dels att 3 kap. 2 5 kap. 5 6 kap. 2 7 kap. 4 och 6 § och 8

a kap. 4 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas paragraf, 5 kap. 4 föl-

en ny a av jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

- §

Inom område med detaljplan, Inom område med detaljplan fastighetsplan eller områdesbe- eller områdesbestämmelser får

stämmelser får fastighetsbildning fastighetsbildning inte ske i strid

inte ske i strid mot planen eller mot planen eller bestämmelserna. bestämmelserna. Om syftet med Om syftet med planen eller beplanen eller bestämmelserna inte stämmelsema inte motverkas, får motverkas, får dock mindre avvi- dock mindre avvikelser göras. kelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning i första stycket, skall

än som avses fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Får på grund av särskilt medgivande byggnad uppföras eller

annan därmed jämförlig åtgärd företagas i strid mot sådan bestämmelse, utgör vad nu har sagts hinder mot fastighetsbildning behövs för att

som medgivandet skall kunna utnyttjas.

Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller efter dess förordnande kommunal myndighet på begäran av lantmäterimyndigheten medge undantag från bestämmelser i andra stycket.

som avses

lLagen omtryckt 1992:1212

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En kommunal myndighets be- En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje slut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom be- stycket får överklagas hos länssvär hos länsstyrelsen. styrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får som avses i tredje stycket får överklagas besvär hos överklagas hos regeringen.

genom regeringen.

5kap.

4a§

Bestämmelserna i 4 § första

stycket skall inte tillämpas om det

i en detaljplan har meddelats

bestämmelser om fastighetsindel-

ningen eller servitut enligt 5

kap. 7a § plan- och bygglagen

0987:10 och fastighetsbild-

ningsbeslut meddelas under de-

taljplanens genomförandetid

5§

Fastighetsreglering som be- Fastighetsreglering som be-

gärts sakägare får genomföras gärts sakägare får genomföras

av av endast om den är nödvändig för endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sö- att en fastighet som tillhör sökanden skall förbättras. Kravet på kanden skall förbättras. Kravet på att fastigheten skall förbättras att fastigheten skall förbättras gäller inte om regleringen har gäller inte om regleringen har begärts av en samfällighetsföre- begärts av en samfällighetsförening och berör en samfallighet ning och berör samfällighet

en som inte längre är inte längre är

av gemensam som av gemensam betydelse för delägarfastigheter- betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om na. Kravet gäller inte heller om fastighetsregleringen behövs för fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma bätt- att få fastigheten att stämma bättre överens med gällande detalj- re överens med gällande detalj-

plan eller fastighetsplan. plan.

Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan sakägare att regleringen, för att möta hinder enligt 4 § andra

av stycket, skall göras mer omfattande än som krävs for att sökandens

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fastighet skall förbättras, får regleringen de sakägare

äga mm, om som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen sådan

av fråga skall främst deras mening beaktas har störst nytta regle-

som av ringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

6kap.

2a§

Av mark som ingår i Av mark ingår i ett för-

samver- som kansområdet för exploate- delningsområde enligt lagen

en ringssamfällighet enligt lagen 0000:000 om fördelning av 1987: I 1 om exploateringssam- byggrätt får särskilda samfälligverkan får särskilda samfällighe- heter bildas, om det behövs för ter bildas, om det behövs för att att genomföra sådan förrättning. genomföra sådan samverkan. En En fastighets andel i samfällighefastighets andel i samfálligheten ten skall därvid motsvara dess skall därvid motsvara dess andelstal enligt 9 § nämnda lag.

andelstal i exploateringssamfälligheten enligt 11 § andra stycket nämnda lag.

7 kap.

1 §

Servitut bildas fastighetsreglering skall väsent-

som genom vara av lig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande skall hänsyn tagas till rättighet som är grundad på frivillig

upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren den härskande

av fastigheten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitut innefatta skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller

annan anläggning som avses med servitutet. Servitut får bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får bestämmas att servitut skall gälla endast så länge ändamålet tillgodoses på annat sätt som särskilt anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För bildande av servitut varom För bildande av servitut varom bestämmelser har meddelats i bestämmelser har meddelats i

en en fastighetsplan gäller inte första detaljplan enligt 5 kap. §

7 a stycket och 5 kap. 8 plan- och bygglagen 198710

gäller inte första stycket och 5

kap. 8

4§

För att servitut skall få ändras För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ända- krävs att det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den målsenligt utnyttjande den

av tjänande fastigheten eller dess tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med de- användning i enlighet med detaljplan, fastighetsplan eller taljplan eller områdesbestämmel-

områdesbestämmelser och att denna och att denna olägenhet kan

ser olägenhet kan undanröjas genom undanröj as genom ändringen.

ändringen.

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, får servitutet ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägen-

het betydelse.

6 §

För ändring eller upphävande servitut vid sådan fastighetsregle-

av ring som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5 föreskrivna särskilda villkoren, åtgärden är betydelse för

om av

regleringen.

För ändring eller upphävande För ändring eller upphävande av servitut varom bestämmelser av servitut bestämmelser

varom har meddelats i en fastighetsplan har meddelats i detaljplan

en engäller inte 4 och 5 samt 5 kap. ligt 5 kap 7a § plan- och bygg- 8§. lagen 1987310 gäller inte 4 och

5 samt 5 kap. 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

4§

Tillhör områden som enligt en Tillhör områden som enligt fastighetsplan skall bilda en fas- bestämmelser i detaljplan

en entighet olika ägare, får ägare av ligt 5 kap. 7a § plan- och byggsådant område på begäran lösa lagen 1987:10 skall bilda

en återstoden den blivande fas- fastighet olika ägare, får ägare

av av tigheten utan hinder av de in- sådant område på begäran lösa skränkningar beträffande inlösen återstoden den blivande fas-

av som framgår av 5 kap. 7 § och av tigheten utan hinder de in-

av l-3 i detta kapitel. Yrkas inlö- skränkningar beträffande inlösen sen av flera, äger den företräde framgår 5 kap. 7 § och

som av av vars område vid uppskattning 1-3 i detta kapitel. Yrkas inlöåsättes största värdet. Åsättes flera, äger den företräde

sen av områdena lika värde, äger den område vid uppskattning

vars företräde först yrkat inlösen. åsättes största värdet. Åsättes

som Om ändringar i fastighetsindel- områdena lika värde, äger den ningen samtidigt genomföres företräde först yrkat inlösen.

som

med tillämpning av 5 kap., skall Om ändringar i fastighetsindeldessa beaktas vid uppskatt- ningen samtidigt genomföres

ningen. med tillämpning av 5 kap., skall

dessa beaktas vid uppskatt-

ningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

5 kap. 4 a§ skall endast tillämpas bestämmelserna enligt 5

om kap. 7 a § plan- och bygglagen 1987: 10 har meddelats i detaljplan

en som antagits efter ikraftträdandet.

5 Förslag till

i förmånsrätt för

Lag om ändring lagen 1970:990 om fordran på grund av fastighetsbildning;

Härigenom föreskrivs att l § lagen 1970:990 om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§1

Har vid förrättning enligt fas- Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen 1970:988 tighetsbildningslagen 1970:988 eller lagen 198731 1 om exploa- eller lagen 000000 om fördelteringssamverkan bestämts att ning byggrätt bestämts att

av ägare eller tidigare ägare av fas- ägare eller tidigare ägare av fastighet skall utge ersättning till tighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran annan sakägare och har fordran på ersättning icke förfallit till på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, utmätning eller konkursansökan, skall med fordringen följa för- skall med fordringen följa förmånsrätt enligt 6§ 1 förmåns- månsrätt enligt 6§ 1 förmånsrättslagen 1970:979. rättslagen 1970:979.

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som kunnat uttagas inom föreskriven tid.

Förmånsrätt enligt första

stycket tillkommer även fordran

på ersättning enligt 40a § an-

läggningslagen 1973: 1149.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

1Senaste lydelse 1992: 12 l 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § första stycket skall tillämpas i sin tidigare lydelse på beslut som efter lagens ikraftträdande har fattats enligt lagen 1987:11 om exploateringssamverkan.

6 till

Förslag

Lag om ändring i ledningsrättslagen 197 3:1 144;

Härigenom föreskrivs att 6a och 8§§ ledningsrättslagen

1973 144 skall ha följ ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6a§1

Bestämmelsen i 6§ skall inte Bestämmelsen i 6§ skall inte tillämpas om det i en fastighets- tillämpas det i detaljplan om en plan har meddelats bestämmelser har meddelats bestämmelser om om en ledningsrätt och lednings- en ledningsrätt enligt 5 kap. 7 § a beslut meddelas under detaljpla- plan- och bygglagen 198710 nens genomförandetid. och ledningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

s§2

Inom område med detaljplan, Inom område med detaljplan fastighetsplan eller områdesbe- eller områdesbestämmelser får en stämmelser får en ledningsrätt ledningsrätt inte upplåtas i strid inte upplåtas i strid mot planen mot planen eller bestämmelserna. eller bestämmelserna. Om syftet Om syftet med planen eller bemed planen eller bestämmelserna stämmelserna inte motverkas, får inte motverkas, får dock mindre dock mindre avvikelser göras. avvikelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än i första stycket, skall som avses ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller efter dess förord-

nande kommunal myndighet på begäran lantmäterimyndigheten

av medge undantag från bestämmelser i andra stycket. som avses

lSenaste lydelse 1987: 127

2Senaste lydelse 1987:127

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En kommunal myndighets be- En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje slut i fråga i tredje

som avses stycket får överklagas be- stycket får överklagas hos läns-

genom svär hos länsstyrelsen. styrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får i tredje stycket får

som avses överklagas genom besvär hos överklagas hos regeringen.

re-

geringen.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1998.

7 Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen 1973:1 149;

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen 1973 1491 dels att 6 a, 15 och 18 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 7 a, 13 d och 40 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6a§

Bestämmelserna i 5 och 6 Bestämmelserna i 5 och 6 §§ skall inte tillämpas om det i en skall inte tillämpas om det i en fastighetsplan har meddelats be- detaljplan har meddelats bestämmelser gemensam- stämmelser om en gemensam-

om en hetsanläggning och anläggnings- hetsanläggning enligt 5 kap. beslut meddelas under detaljpla- 7a § plan- och bygglagen

genomförandetid. 198710 och anläggningsbeslut

nens

meddelas under detaljplanens

genomförandetid.

7a §

Bestämmelserna i 5-7 §§ skall

inte tillämpas om anläggnings-

förrättningen föregåtts av ett be-

slut om va-samverkan enligt 9 §

lagen 0000:000 om vattenför-

sörjning och avlopp.

lLagen omtryckt 1992:1148

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Inom område med detaljplan, Inom område med detaljplan fastighetsplan eller områdesbe- eller områdesbestämmelser

får en stämmelser får en gemensamhet- gemensamhetsanläggning inte insanläggning inte inrättas i strid rättas i strid mot planen eller bemot planen eller bestämmelserna. stämmelserna. Om syftet med Om syftet med planen eller be- planen eller bestämmelserna inte stämmelserna inte motverkas, får motverkas, får dock mindre avvidock mindre avvikelser göras. kelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning i första stycket, skall

än som avses anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller efter dess förordnande kommunal myndighet på begäran lantmäterimyndigheten

av medge undantag från bestämmelser i andra stycket.

som avses

En kommunal myndighets be- En kommunal myndighets beslut i fråga som i tredje slut i fråga i tredje

avses som avses stycket får överklagas be- stycket får överklagas hos läns-

genom svär hos länsstyrelsen. styrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får i tredje stycket får

som avses överklagas genom besvär hos överklagas hos regeringen.

regeringen.

13d§

Vid en anläggningsförrättning

som föregåtts av ett beslut

va-samverkan enligt 9 § lagen

0000:000 om vattenförsörjning

och avlopp, har fastighets-

ägare rätt till ersättning för

anordning för Vattenförsörjning

och avlopp blir onyttig till

som

följd att gemensamhetsan-

av en

läggning kommer till stånd,

det är skäligt med hänsyn till

anordningens art, ålder och

skick.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15§

Grunderna för Fördelning Grunderna för fördelning av

av kostnaderna för gemensamhets- kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande fastställes anläggnings utförande fastställes vid förrättningen. För varje fas- vid förrättningen. För varje fastighet andelstal, be- tighet andelstal, som be-

anges som anges stämmes efter vad är skäligt stämmes efter vad är skäligt

som som med hänsyn främst till den nytta med hänsyn främst till den nytta fastigheten har anläggningen. fastigheten har av anläggningen.

av Inlöses mark för endast vissa Inlöses mark för endast vissa av

av deltagarna i anläggningen, fast- deltagarna i anläggningen, fastställes grunderna för fördelning ställes grunderna för fördelning

kostnaderna för inlösen sär- av kostnaderna för inlösen särav skilt. skilt. Ansvaret för att betala er-

sättning enligt 13 § får även z

andra fall fördelas efter särskilda

grunder.

Andelstal fastställes även i fråga kostnaderna för anläggningens

om drift. Sådant andelstal bestämmes efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i vilken fastigheten beräknas använda anläggningen. Om det är lämpligt, kan föreskrivas att kostnaderna i första hand skall fördelas genom att avgifter uttages för anläggningens utnyttjande. Grunderna för beräkningen av sådana avgifter fastställes vid förrättningen.

18 §

Rätt att begära förrättning enligt denna lag har

fastighet skall delta i anläggningen

ägaren av en som

ägaren fastighet enligt en detaljplan helt eller till viss

av en som del skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för trafikanläggning är för flera fastig-

som gemensam heter

kommunen

4. hyresgästorganisation.

En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära förrättning som angår gemensamhetsanläggning under före-

en ningens förvaltning.

Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begä-

ra förrättning för inrättande sådan anläggning varigenom olägenhet

av av förvärvet kan undanröj minskas eller förebyggas. as, Om rätt för väghållare att begära förrättning enligt denna lag finns bestämmelser i 20 § och 25 § tredje stycket väglagen 1971:948. a

En samfällighetsförening

som

förvaltar en exploateringssam-

fällighet enligt lagen 198711

om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna

lag, åtgärden syftar till att om genomföra sådan samverkan.

40a§ Om skada uppkommer genom

att rättighet som tillhör fastighet

genom deltagande i en gemen-

samhetsanläggning ändras eller

upphävs, skall skadan ersättas. Vid bestämmande ersättav ning enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 5 kap. 10-12 13 och 15-19 §§fastiga,

hetsbildningslagen 1970:988.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998. 18 § sjätte stycket skall tillämpas i sin äldre lydelse vid förrätt-

ning enligt lagen l987:11 exploateringssamverkan pågår

om som efter lagens ikraftträdande.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1973:1150 om förvaltning av

samfälligheter;

Härigenom föreskrivs att 18, 20, 21, 23, och 61 lagen l973:11501 förvaltning samfälligheter skall ha följande lyom av delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§ Vid tillämpningen denna Vid tillämpningen av denna av lag skall samfällighet lag skall som samfällighet anses som anses samfällighet enligt fastig- samfällighet enligt fastighetsbildningslagen 1970:988, hetsbildningslagen 1970:988, mark annan mark som gemenannan som gementillhör ägarna de samt tillhör ägarna av de mansamt av mantalssatta fastigheterna i sock- talssatta fastigheterna i en socken en, en, servitut eller särskild servitut eller annan särskild annan rättighet hör till flera fastig- rättighet hör till flera fastigsom som heter gemensamt, heter gemensamt, samfällighet enligt anlägg- samfällighet enligt anläggningslagen 1973:1 149, ningslagen 1973 : 1149, samfällighet enligt vatten- samfällighet enligt vattenlagen 1983 2291, lagen 1983:291.

samfällighet enligt lagen

1987:1 1 exploateringssamom verkan. Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i samfällighet och med delägare ägaren delägarfastighet. I fråga om samfälav lighet enligt första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet fastighet på annat sätt än delaktighet omfattas samfálligheten som genom av och med delägare den deltar i samfálligheten. Beträffande sådan som

lLagen omtryckt 1987: 128

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

samfällighet skall vidare vad sägs i lagen delägarfastighets

som om andelstal i stället gälla delägares andelstal.

4§

Samfällighet förvaltas antingen Samfallighet förvaltas antingen direkt av delägarna delägar- direkt av delägarna delägarförvaltning eller av särskilt bil- förvaltning eller av särskilt bildad samfällighetsförening före- dad samfällighetsförening föreningsförvaltning. I fråga om ningsförvaltning. mark är belägen inom ett

som samverkansområde gäller även vad därom föreskrivs i lagen 1987: I 1 om exploateringssamverkan.

5§

Avstyckas samfällighet som Avstyckas samfállighet som avses i l § första stycket l eller 2 avses i 1 § första stycket l eller 2 eller viss ägovidd av sådan sam- eller viss ägovidd av sådan samfállighet utan att ha övergått till fallighet utan att ha övergått till annan ägare och förvaltas sam- annan ägare och förvaltas

samfálligheten av samfällighetsföre- fälligheten samfällighetsföre-

av ning, övergår äganderätten till ning, övergår äganderätten till den sålunda bildade fastigheten den sålunda bildade fastigheten genom avstyckningen till före- genom avstyckningen till föreningen. Detta gäller dock ningen. samfällighetsförening som för-

valtar en exploateringssamfällig-

het enligt lagen 1987:11 om exploateringssamverkan.

18§

Samfällighetsföreningens ändamål är att förvalta den samfällighet för vilken den bildats.

Samfällighetsförening får driva verksamhet som är främmande för det ändamål som samfälligheten skall tillgodose.

3 I6-I398

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Samfällighetsförening som för-

valtar exploateringssamfäl-

en lighet enligt lagen 1987511 om

exploateringssamverkan får

äga mark.

Samfällighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna

genom att de antager stadgar och utser styrelse.

Sammanträde enligt första Sammanträde enligt första stycket skall, om någon delägare stycket skall, någon delägare

om begär det, hållas av lantmäteri- begär det, hållas lantmäteri-

av myndigheten eller den myndigheten eller den

som som myndigheten förordnat därtill. myndigheten förordnat därtill. Dock skall i samband med Dock skall i samband med

förrättning enligt fastighetsbild- förrättning enligt fastighetsbild-

ningslagen 1970:988, anlägg- ningslagen 1970:988, anläggningslagen 1973:1149 eller la- ningslagen 1973:1149 eller lagen 1987211 om exploaterings- gen 0000s000 fördelning

om av samverkan lantmäterimyndighe- byggrätt lantmäterimyndigheten ten eller, om särskild förrätt- eller, om särskild förrättningsman ningsman förordnats enligt 4§ förordnats enligt 4 § anlägganläggningslagen, denne hålla ningslagen, denne hålla

sammansammanträde enligt första stycket träde enligt första stycket beträfbeträffande samfällighet som be- fande samfällighet beröres

som röres av förrättningen, om del- av förrättningen, om delägare i ägare i samfälligheten begär det samfälligheten begär det eller om eller om det är väsentlig bety- det är väsentlig betydelse från

av av delse från allmän synpunkt att allmän synpunkt att samfälligsamfällighetsförening bildas. hetsförening bildas.

I fråga om samfälligheter enligt l § första stycket 5 skall vad i

som andra stycket sägs om förrättning och förrättningsman gälla förrättning och förrättningsman enligt vattenlagen 1983:291. Om det är vä-

sentlig betydelse från allmän synpunkt samfällighetsförening

att en bildas för förvaltningen bevattnings- eller vattenregleringssam-

av en

fällighet, får lantmäterimyndigheten hålla sammanträde enligt första

stycket även delägare i samfälligheten inte har begärt det.

zSenaste lydelse 1989:727

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21§

I fråga om sammanträde för I fråga om sammanträde för bildande av samfällighetsföre- bildande av samfällighetsförening äger 7§ andra stycket, ning äger 7§ andra stycket, 8-11 §§, 12§ första stycket 8-11 §§, 12§ första stycket första punkten och 14 § motsva- första punkten och l4§ motsvarande tillämpning. Hålles sam- rande tillämpning. Hålles

sammanträdet i samband med för- manträdet i samband med förrättning enligt fastighetsbild- rättning enligt fastighetsbildningslagen 1970:988, anlägg- ningslagen 1970:988, anläggningslagen 1972: 1 149, vatten- ningslagen 1972: l 149, vattenlagen 1983:291 eller lagen lagen 1983:291 eller lagen

1987: 11 om exploateringssam- 0000:000 fördelning

om av verkan, äger dock i fråga byggrätt, äger dock i fråga

om om delgivning av kallelse till delgivning kallelse till

sam- av sammanträdet vad som gäller om manträdet vad som gäller om delgivning av kallelse till sam- delgivning kallelse till

av sammanträde vid förrättningen mot- manträde vid förrättningen motsvarande tillämpning. svarande tillämpning.

23§

I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 § motsvaran-

de tillämpning. Har fastighetsbildnings-, an- Har fastighetsbildnings-,

anläggnings- eller exploaterings- läggnings- eller fördelningsbeslut beslut eller tillståndsdom eller eller tillståndsdom eller tilltillståndsbeslut enligt vattenlagen ståndsbeslut enligt vattenlagen 1983:291 meddelats, får 1983:291 meddelats, får

sam- sammanträde för bildande av samfäl- manträde för bildande av samfällighetsförening hållas innan do- lighetsförening hållas innan domen eller beslutet om samfällig- men eller beslutet samfällig-

om hetens bildande vunnit laga kraft. hetens bildande vunnit laga kraft. Som delägare anses därvid äga- Som delägare därvid äga-

anses ren av fastighet och annan som fastighet och

ren av annan som enligt domen eller beslutet skall enligt domen eller beslutet skall

ha del i samfälligheten. Beslut ha del i samfälligheten. Beslut

som fattas vid sammanträdet fattas vid sammanträdet

som gäller endast under förutsättning gäller endast under förutsättning

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

att fastighetsbildnings-, anlägg- att fastighetsbildnings-, anläggnings-, exploaterings- eller till- nings-, fördelnings- eller tillståndsbeslutet eller tillstånds- ståndsbeslutet eller tillståndsdomen vinner laga kraft eller, i domen vinner laga kraft eller, i fråga om anläggningsbeslut, att fråga anläggningsbeslut, att

om förordnande meddelas enligt förordnande meddelas enligt 27 a § anläggningslagen 27 a § anläggningslagen 1973:1149 eller 13 kap. 50§ 1973:1149 eller 13 kap. 50§ första stycket vattenlagen. första stycket vattenlagen.

61§

Samfällighetsförening skall Samfällighetsförening skall upplösas, när den eller de sam- upplösas, när den eller de samfälligheter som förvaltas av för- fälligheter som förvaltas av föreningen upphör att bestå. Upp- eningen upphör att bestå. Upplösning skall vidare ske, lösning skall vidare ske,

om om medlemmarna är det och medlemmarna är det och

ense om ense om

länsstyrelsen medger det. Be- länsstyrelsen medger det. Be-

stämmelser om rätt för lantmäte- stämmelser om rätt för lantmäterimyndigheten att förordna om rimyndigheten att förordna om

upplösning av samfällighetsfö- upplösning samfällighetsfö-

av rening finns i anläggningslagen rening finns i anläggningslagen 1973:1149 och lagen 0987:11 1973:1149.

om exploateringssamverkan.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

18, 20, 21, 23 och 61 skall tillämpas i sin tidigare

lydelse vid förrättning enligt lagen 1987: l l om exploateringssamver-

kan som pågår efter lagens ikraftträdande.

SOU 1996: 168 69

9 Förslag till

Lag i förmånsrätt

om ändring lagen 1973:1152 om

för

fordringar enligt lagen 1973:1150 om förvaltning av samfalligheter;

Härigenom föreskrivs att lagen 1973:11521 förmånsrätt för

om fordringar enligt lagen 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med samfällighetsförenings fordran på belopp, vid uttaxering

som enligt lagen 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter påförts någon som ägare av fastighet eller innehavare av tomrätt, som omfattas av samfálligheten, följer förmånsrätt enligt 6 § l eller 7 § 2 förmånsrättslagen 1970:979, om beloppet icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan.

Om föreningen förvaltar

exploateringssamfällighet enligt

lagen 1987:1 1 exploate-

om ringssamverkan, gäller förmånsrätten dock inte större belopp än som följer av beslut enligt 13 § nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1998. Har förmånsrätt fastställts med stöd av 12 § lagen l987:l l

exploateringssamverkan, skall andra stycket tillämpas i sin äldre lydelse.

1Senaste lydelse 1987: 13 l

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1976:839 om Statens

va-nämnd;

Härigenom föreskrivs att 9 och 14 lagen 1976:839

om Statens va-nämnd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§1

Statens va-nämnd prövar mål Statens va-nämnd prövar mål enligt lagen 1970:244 om all- enligt lagen 0000:000 om vatmänna vatten- och avloppsan- tenförsörjning och avlopp, mål läggningar samt mål enligt lagen enligt lagen 1981:1354 om all- 1981 :1354 om allmänna värme- männa vännesystem samt mål system. enligt lagen 0000:000 om av-

gifter för kommunal gatuhåll-

ning.

2§2

Nämnden består av ordföran- Nämnden består ordföran-

av den och fem andra ledamöter. den och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren Ordföranden skall lagfaren

vara och erfaren i domarvärv. Av de och erfaren i domarvärv. Av de övriga ledamöterna skall en ha övriga ledamöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet i tek- sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor avseende vatten och niska frågor avseende vatten och avlopp, fjärrvärme eller naturgas. avlopp, fjärrvärme eller naturgas. Två ledamöter skall vara väl för- En ledamot skall väl förtro-

vara trogna med förvaltning och sköt- med förvaltning och skötsel

gen sel av allmän va-anläggning eller allmän va-anläggning eller

av med frågor avseende leverans av med frågor avseende leverans av fjärrvärme eller naturgas. En le- fjärrvärme eller naturgas. En le-

lSenaste lydelse 1981:1355 zSenaste lydelse 1981:1355

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

damot skall vara väl förtrogen damot skall väl förtrogen vara med bostadsfastigheters va-för- med bostadsfastigheters va-för-

hållanden eller värmeförsörjning. hållanden eller värmeförsörjning.

En ledamot skall vara väl förtro- En ledamot skall väl förtrovara gen med va-förhållanden eller gen med va-förhållanden eller

värmeförsörjning för annan be- värmeförsörjning för annan be-

byggelse än bostäder. byggelse än bostäder. En ledamot skall väl förtrogen med vara kommunala gatu- och trafildrå-

gor. I den utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare. Bestämmelsema om ledamot gäller även ersättare.

8§

Talan väckes hos nämnden Den vill inleda ett ärende som genom ansökan, skall vid Va-nämnden ansökan som vara genom skriftlig och innehålla uppgift eller överklagande skall göra om parternas namn och hemvist, den detta skriftligen. En sådan skriberörda fastigheten samt sökan- velse skall innehålla uppgift om dens yrkande och grunderna för parternas och adress, den namn detta. berörda fastigheten samt sökan-

dens eller klagandens yrkande

och grunderna för detta. Uppfyller ansökan vad Är den inledande skrivelsen som föreskrivs i första stycket, skall bristfällig, skall nämnden förenämnden förelägga sökanden att lägga parten att avhjälpa bristen avhjälpa bristen inom viss tid. inom viss tid. Följs inte föreläg- Efterkommes föreläggandet, får gandet, får ansökan eller överansökan avvisas. klagandet avvisas. Återkallas ansökan, avskrivs Återkallas ansökan eller en ett målet. överklagandet, avskrivs målet.

9§

Om ansökningen omedelbart Om inte ansökningen eller avvisas, skall nämnden bereda överklagandet omedelbart avvimotparten tillfälle att inom tid skall nämnden bereda motsas, som nämnden utsätter skriftligen parten tillfälle att inom tid som yttra sig över den. nämnden utsätter skriftligen yttra sig över den. Vid behov skall nämnden föranstalta ytterligare skriftväxling. om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I mål angående inlösen eller I mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § ersättning enligt 18, 25 eller 26 § lagen 1970:244 allmänna lagen 0000:000 vattenför-

om om vatten- och avloppsanläggningar sörjning och avlopp samt 16 eller samt 16 eller 17§ lagen 17§ lagen 1981:1354 om all- 1981 :1354 allmänna värme- männa värmesystem skall huvud-

om system skall huvudmannen svara för kostnaderna

svara mannen för kostnaderna på ömse sidor ömse sidor hos nämnden. Dock hos nämnden. Dock skall 18 kap. skall 18 kap. 6 och 8 rätte- 6 och 8 rättegångsbalken äga gångsbalken äga motsvarande motsvarande tillämpning. tillämpning.

I annat mål än i första stycket kan part på begäran

som avses tillerkännas ersättning motparten för kostnad vid nämnden, om det

av finns särskilda skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1998.

3Senaste lydelse 1981:1355

11 till

Förslag

Lag om ändring i renhållningslagen 1979:596;

Härigenom föreskrivs i fråga om renhållningslagen 1979:596 dels att 18 och 19 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 18 a av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Såvitt gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser,

avser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen l987:10 och för vilka kommunen är huvudman, kommunen för att plat-

svarar serna genom gaturenhållning, Snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten Sanitär olägenhet hindras samt de

av krav tillgodoses, som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga trevnad, framkomlighet

om och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, åtgärderna

om skall utföras staten väghållare.

av som

Kommunens skyldigheter en-

ligt första stycket består

även om

detaljplanen för området

upp-

hävs.

Inom områden, som i detaljplan redovisas kvartersmark och

som som har iordningställts och begagnas för allmän trafik, är fastighetsinnehavaren skyldig att utföra sådana åtgärder i första stycket.

som avses

Utan hinder av vad som sägs i Utan hinder vad sägs i

av som andra stycket ansvarar dock tredje stycket dock

ansvarar kommunen i enlighet med vad kommunen i enlighet med vad som anges i första stycket för som anges i första stycket för områden skall användas för områden skall användas för

som som allmän trafik och som har upp- allmän trafik och har

som upplåtits till kommunen med nytt- låtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt janderätt eller särskild rätt

annan

1Senaste lydelse 1993:1619

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt 14 kap. 2 § plan- och bygg- enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen. lagen. När särskilda skäl föreligger, När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning får regeringen på framställning av kommunen medge kommunen kommunen medge kommunen av undantag från skyldigheten enligt undantag från skyldigheten enligt första stycket. första och andra styckena.

18a§ Om kommunens rätt att ta ut avgifter för åtgärder i som avses första stycket finns bestämmelser i lagen 0000:000 om avgifter

för kommunal gatuhållning.

19 Kommunen kan ålägga en fas- Kommunen kan ålägga fasen tighetsinnehavare inom ett områ- tighetsinnehavare inom ett område med detaljplan där kommunen de med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser är huvudman för allmänna platser att utföra de åtgärder i eller inom ett område i som avses som avses 18 § första stycket i fråga 18 § andra stycket att utföra de om gångbana eller något annat ut- åtgärder i 18 § första som avses rymme utanför fastigheten som stycket i fråga om gångbana eller behövs för gångtrafiken. något annat utrymme utanför fastigheten behövs för gångtrasom fiken.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommun får

en meddela närmare föreskrifter i fråga de åtgärder skall vidtas om som av fastighetsinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

2Senaste lydelse 1993:1619

12 till

Förslag

Lag om ändring i plan- och bygglagen l987:10;

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen 1987: lO1 dels att 5 kap. 13 6 kap. 2-16, 18 och 32-38 §§, 14 kap. 7 § och 15 kap. 8 § skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 6 kap. 2 och 3 skall utgå, dels att rubriken före 6 kap. 31 § skall ha följande lydelse, dels att l kap. 3 och 5 §§, 5 kap. 7-9, 16, 33 och 34 §§, 6 kap. 23, 24, 26 och 31 §§, 8 kap. 11, 18 23 och 32 §§, 11 kap. 5 13 kap. 5 och 8 §§, 14 kap. 8 och 10 §§, 15 kap. 3 och 4 och 16 kap. 5 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas paragrafer, 5 kap. 7 7 b tre nya a, och 7 c §§ av följande lydelse,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 Varje kommun skall ha aktuell översiktsplan, omfattar hela en som kommunen. Översiktsplanen skall vägledning för beslut ge om användningen av mark- och vattenområden samt hur den byggda milom jön skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter och enskilda. Regleringen av markens användning och bebyggelsen inom av kommunen sker detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast genom en begränsad del av kommunen. För begränsade områden kommunen inte omfattas deav som av taljplan får områdesbestämmelser antas, det behövs för att syftet om med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen 1987: 12 om hushållning med naturresurser tillm.m. godoses.

lLagen omtryckt 1992:1769

2Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner.

För samordning flera kommuners planläggning får regionplaner

av antas.

5§

Vid prövning av frågor enligt Vid prövning av frågor enligt denna lag skall både allmänna denna lag skall både allmänna och enskilda intressen beaktas, och enskilda intressen beaktas.

inte annat är särskilt föreom skrivet.

5 kap.

1§

Prövning markens lämplighet för bebyggelse och reglering av

av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för

sammanhållen bebyggelse,

enstaka byggnad ny enstaka byggnad som

ny vars användning får betydande inver- a sin användning får

genom kan på omgivningen eller betydande inverkan på omgiv-

som skall förläggas inom ett område ningen, eller där det råder stor efterfrågan på b skall förläggas inom ett mark för bebyggelse, till- område där det råder stor efter-

om komsten av byggnaden inte kan frågan mark för bebyggelse, prövas i samband med prövning om tillkomsten av byggnaden av ansökan om bygglov eller för- inte kan prövas i samband med handsbesked, prövning av ansökan om bygglov

eller förhandsbesked,

bebyggelse skall förändras eller bevaras, om regleringen be-

som höver ske i ett sammanhang.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2

Detaljplan behöver inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser.

2 §

Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I de delar som planen medför I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk mark kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17-19 §§ skall pla- enligt 6 kap. 17 och 19 §§ skall nen dessutom utformas så att de planen dessutom utformas så att fördelar som kan vinnas med den de fördelar som kan vinnas med överväger de olägenheter som den överväger de olägenheter planen orsakar enskilda. som planen orsakar enskilda.

Detaljplanen får inte omfatta ett större område än som är befogat med hänsyn till syftet med planen och den tid för att genomföra den som skall bestämmas enligt 5

Detaljplanen får inte göras

mer detaljerad än som är nöd-

vändigt med hänsyn till syftet

med den.

4§

Om kommunen inte skall vara Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna plat- huvudman för allmänna platser serna inom planområdet, skall inom planområdet, skall det andet anges i detaljplanen. i detaljplanen.

ges

Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om

i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första stycket 2 och andra stycket samt tredje stycket 8 § första och tredje styckena samt 9 § första och andra styckena,

den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, det finns särskilda skäl med hänsyn till bostads-

om försörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,

placering, utformning och utförande byggnader, andra

av anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter är särskilt värdefulla

som

3Lydelse enligt prop. 1996/97:34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader i 3 kap. 12 § samt sådana be-

som avses stämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen 1994:847 om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,

vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

användning och utformning allmänna platser för vilka kom-

inte skall huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmunen vara melser för sådana platser är särskilt värdefulla från historisk, kul-

som turhistorisk, milj ömässig och konstnärlig synpunkt,

stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använ-

da viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme for parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första

stycket

tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att 11. skyddsanordningar för att

motverka störningar från omgiv- motverka störningar och, det

om ningen och, om det finns sär- finns särskilda skäl, högsta tillåtskilda skäl, högsta tillåtna värden na värden för störningar genom för störningar genom luftförore- luftförorening, buller, skakning, ning, buller, skakning, ljus eller ljus eller annat sådant som prövas

annat sådant som prövas enligt enligt miljöskyddslagen

miljöskyddslagen 1969:387, 1969:387,

12. principerna för fastighets- 12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av indelningen och för inrättande

gemensamhetsanläggningar, gemensamhetsanläggningar, i

den mån bestämmelser härom

inte har meddelats enligt 7

13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk,

miljömässig eller konstnärlig synpunkt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser exploate-

om ringssamverkan enligt 6 kap. 2 Om en detaljplan antas efter det

att ett exploateringsbeslut enligt

lagen 1987511 exploate-

om ringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det i planen

anges om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i

an-

språk från någon fastighet

vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras de- Bestämmelser närmare

mer som

taljerad än är nödvändigt reglerar möjligheterna att bedriva

som med hänsyn till syftet med den. handel får meddelas endast

om Bestämmelser som närmare reg- det finns skäl betydande vikt.

av lerar möjligheterna att bedriva handel får meddelas endast

om det finns skäl av betydande vikt.

7a§

Om det behövs för genomfö-

rande av en ändamålsenlig in-

delning i fastigheter eller för att

detaljplanens genomförande i

andra fall skall underlättas, får i

detaljplanen

anges

områdets indelning i fastig-

heter,

de servitut, ledningsrätter

och liknande särskilda rättig-

heter som skall bildas, ändras

eller upphävas,

de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanlägg-

ningar,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de fastigheter skall

som delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

7b§

Om detaljplanen skall reglera markens indelning i fastigheter eller den skall bestämmel-

om ge

servitut och liknande särser om skilda rättigheter, tillämpas 3 kap. 1 § och 5 kap. 4 § första

stycket fastighetsbildningslagen

1970:988.

Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning, tillämpas 5 och 6 §§ anläggningslagen 1973:1149. Skall den ge bestämmelser om ledningsrätt, tillämpas 6 § ledningsrättslagen 1973: 1144.

7c§

Om det är ägnat att underlätta

detaljplanens utformning och

genomförande, får anges att hela eller del planen skall utgö-

en av

ra ett fördelningsområde enligt

lagen 0000:000 om fördelning av byggrätt samt att genomförandet inom fördelningsområdet skall ske enligt den lagen.

Ifall som avses i första stycket skall de bestämmelser

även anges enligt 7 a § som är nödvändiga

för fördelningsförrättningens ge-

nomförande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

I detaljplanen får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgärder innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

som

viss traf1k-, vatten-, avlopps- eller energianläggning för vilken kommunen inte skall huvudman har kommit till stånd,

vara

viss byggnad eller anlägg- viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits, byggts ning på tomten har rivits, byggts

eller fått i planen angiven eller fått i planen angiven om en om en ändrad användning eller utfarten ändrad användning eller utfarten eller utgång från fastighe- eller annan utgång från fastighe-

annan ten har ändrats eller ten har ändrats.

beslut om antagande av en i

detaljplanen förutsatt fastighets-

plan har vunnit laga kraft eller fastighetsplanen får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 § andra stycket.

9 §

Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser. Planen får dock bestå av endast endera av dessa handlingar eller av en handling som innehåller både plankarta och bestämmelser, om planens innehåll ändå framgår tydligt.

Om det behövs för att planen

skall bli tydlig, får reglering av

frågor i 7 § tas in på

som avses a

särskild plankarta.

Av en plankarta skall framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Planhandlingama skall utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön.

För begränsade områden inte omfattas detaljplan kan områ-

som av desbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen 1987:l2 om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras

4Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse

i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 § första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 8 § andra och tredje styckena samt 9 § tredje stycket,

grunddragen för användningen mark- och vattenområden för

bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och

andra jämförliga ändamål,

största tillåtna byggnads- eller bniksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus,

placering, utformning och utförande byggnader, andra

som från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader i 3 kap. 12 § samt sådana be-

som avses stämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd föreskrifter enligt 21 § lagen 1994:847

om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,

m.m.

användning och utformning allmänna platser, varvid får med-

av delas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, milj ömässig eller konstnärlig synpunkt,

vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket,

skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen, exploateringssamverkan en-

ligt 6 kap. 2

33§

Bestämmelserna i 19 § om fastighetsförteckning och bestämmelserna i 20-31 skall tillämpas när områdesbestämmelser antas, ändras eller upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen 0987:12 om hushållning med naturresurser m.m. skall upprättas vid tillämpningen av 5 kap. 1 § tredje stycket i fråga om tillkomsten av ny enstaka byggnad eller annan anläggning som kräver bygglov enligt 8 kap. 2 § och som genom sin användning får betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser.

34§ Beslut att anta, ändra eller Beslut att anta, ändra eller upphäva detaljplan eller områ- upphäva detaljplan eller områdesbestämmelser gäller först desbestämmelser gäller först se- sedan beslutet vunnit laga kraft el- dan beslutet vunnit laga kraft eller får genomföras efter förord- ler får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8§ andra nande enligt 13 kap. 8§ andra stycket. stycket. Byggnadsnämnden får dock förordna att ett beslut om ändring av detaljplan ifråga som avses i 7 a § och som fattats efter tillämpning reglerna

av om en-

kelt planförfarande får genomfö-

trots att beslutet inte vunnit ras laga kraft, om en ägare av en fastighet som omfattas av planen begär det och samtliga som be-

rörs av beslutet skriftligen god-

känt det förslag som ligger till grund för beslutet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

23 §

Bestämmelserna i 19-22 §§ I lagen 0000:000 avgifter

ägare gäller även exploate- för kommunal gatuhållning finns om ringssamfällighet enligt lagen en bestämmelse om att det vid 198 1 1 om exploateringssam- bestämmande av avgiftsskyldigverkan. heten skall beaktas att ägare

fastighet kan ha avstått mark

utan ersättning enligt 6 kap. 19 §

denna lag.

24§

Om kommunen är huvudman Kommunen får efter genomföför allmänna platser, får kommu- randetidens utgång lösa fastighe-

efter genomförandetidens ter eller delar fastigheter nen av som utgång lösa fastigheter eller delar tillhör olika ägare och enligt

som av fastigheter som tillhör olika bestämmelser i 5 kap.

som avses ägare och som enligt fastighets- 7a § i detaljplanen skall utgöra planen skall utgöra en fastighet. en fastighet.

En kommun som är huvudman En kommun är huvudman

som för allmänna platser får efter för gator får efter genomföran-

genomforandetidens utgång även detidens utgång även lösa mark, lösa mark, som inte har bebyggts inte har bebyggts i huvud-

som i huvudsaklig överensstämmelse saklig överensstämmelse med med detaljplanen. Lösenrätt före- detaljplanen. Lösenrätt föreligger ligger dock inte så länge det finns dock inte så länge det finns ett ett bygglov som kan tas i an- bygglov som kan tas i anspråk.

språk.

Besväras mark i första och andra styckena särskild

som avses av rätt, får rättigheten lösas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26§

Inom områden med detaljplan Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman skall kommunen vara huvudman for allmänna platser, det inte for allmänna platser, om inte ut-

om finns särskilda skäl till annat. Att byggnaden och förvaltningen planen skall utvisa kommu- med större fördel helt eller delvis

om nen inte skall vara huvudman kan skötas av annan. Att planen framgår av 5 kap. 4 skall utvisa om kommunen inte

skall vara huvudman framgår av 5 kap. 4 Kommunen skall efter hand som bebyggelsen fárdigställs i enlighet

med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman så, att platserna kan användas för avsett ändamål. Före genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt begagnande inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. Inom områden som efter genomforandetidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen fárdigställs.

Vid tillämpningen av andra

stycket skall mark som är sam-

fälld för flera fastigheter och som

inte är avsedd för bebyggelse

anses bebyggd när den väsentli-

gen tagits i anspråk för angivet

ändamål.

Gatukostnader m.m. Gatukostnader

31§

Om kommunen i egenskap av Om kommunens rätt att ta ut huvudman skall anlägga eller avgifter för iordningställande förbättra gator och andra all- och underhåll av gator och andra männa platser, får kommunen allmänna platser finns bestämbesluta att kostnader för sådana melser i lagen 0000:000

om åtgärder är avsedda att till- avgifter för kommunal gatuhåll-

som godose ett visst områdes behov ning. av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas

av ägarna till fastigheterna inom området.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

8 kap.

Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas om

åtgärden inte strider mot åtgärden inte strider mot detaljplanen eller den fastighets- detaljplanen, varvid det förhålplan som gäller för området, landet att genomförandetiden för varvid det förhållandet att ge- detaljplanen inte börjat löpa utnomförandetiden för detaljplanen gör hinder mot att bygglov läminte börjat löpa utgör hinder mot nas, att bygglov lämnas,

den fastighet och den bygg- den fastighet och den byggnad eller anläggning på nad eller anläggning på

annan annan vilken åtgärden skall utföras vilken åtgärden skall utföras

a stämmer överens med de- a stämmer överens med detaljplanen och med den fastig- taljplanen eller hetsplan gäller för området

som eller

b avviker från dessa planer b avviker från detaljplanen men avvikelsema godtagits vid avvikelsema godtagits vid

men

en bygglovsprövning enligt en bygglovsprövning enligt

denna lag eller vid fastig- denna lag eller vid fastig-

en en

hetsbildning enligt 3 kap. 2§ hetsbildning enligt 3 kap. 2§

första stycket andra meningen första stycket andra meningen

fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen

1970:988, och 1970:988, och

åtgärden uppfyller kraven i 3 kap. 2 och 10-18 §§.

5Senaste lydelse 1994:352

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om fastigheten i annat fall än Om fastigheten i annat fall än som avses i första stycket 2 b inte som avses i första stycket 2 b inte stämmer överens med fastighets- stämmer överens med bestämplanen och om ansökningen melser i detaljplanen om fastigkommer in före utgången av ge- hetsindelningen enligt 5 kap. nomförandetiden för detaljpla- 7a § och om ansökningen komnen, skall sökanden föreläggas att mer in före utgången av genominom viss tid visa att ansökan om förandetiden för detaljplanen, förrättning gjorts för att genom- skall sökanden föreläggas att införa den fastighetsindelning, som om viss tid visa att ansökan

förutsätts ifastighetsplanen. förrättning gjorts för

att genom-

föra den fastighetsindelning, som

förutsätts i detaljplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i l § första stycket 4 och sådana yttre åtgärder på byggnader i 3 § första

som anges stycket l skall bygglov lämnas även förutsättningarna i första

om stycket 2 inte är uppfyllda.

Även förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov

om till åtgärder på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Om detaljplanen saknar bestämmelser byggnadens användning

om och ansökningen avser bostadslägenhet som behövs för bostadsförsörjningen, får bygglov inte lämnas for sådana åtgärder i

som anges 1 § första stycket

Bygglov får lämnas till åtgär- Bygglov får lämnas till åtgärder innebär mindre avvikel- der innebär mindre avvikel-

som som ser från detaljplanen eller fastig- från detaljplanen, avvikel-

ser om hetsplanen, om avvikelsema är är förenliga med syftet med

sema förenliga med syftet med planen. planen. I fall som i första

avses I fall som avses i första stycket stycket 2b och 17 kap. l8a§ 2b och 17 kap. l8a§ skall en skall en samlad bedömning göras samlad bedömning göras av de av de avvikande åtgärder

som avvikande åtgärder som söks och söks och de tidigare godta-

som

de som tidigare godtagits. gits.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l8a§

Har beslut fattats om anta- Har beslut fattats om antagande, ändring eller upphävande gande, ändring eller upphävande av detaljplan, områdesbestäm- av detaljplan eller områdesbemelser eller fastighetsplan får stämmelser får bygglov, rivningsbygglov, rivningslov eller mark- lov eller marklov ges med villkor lov ges med villkor att planbeslu- att planbeslutet vinner laga kraft. tet vinner laga kraft. I beslutet I beslutet om lov skall därvid tas om lov skall därvid tas in en in upplysning om att sökanden

upp- en lysning att sökanden inte har inte har rätt att påbörja åtgärden

om rätt att påbörja åtgärden innan innan planbeslutet har vunnit laplanbeslutet har vunnit laga kraft. ga kraft.

23§

Begärs tillstånd att expropriera Begärs tillstånd att expropriera den byggnad eller mark som en den byggnad eller mark som en ansökan om lov avser eller på- ansökan om lov avser eller påbörjas arbete för att anta, ändra börjas arbete för att anta, ändra eller upphäva detaljplan, områ- eller upphäva detaljplan eller desbestämmelser eller fastighets- områdesbestämmelser berör

som plan berör byggnaden eller byggnaden eller marken, får

som marken, får byggnadsnämnden byggnadsnämnden besluta

om besluta om anstånd med avgöran- anstånd med avgörandet om lov det om lov till dess att ärendet till dess att ärendet om expropom expropriationstillståndet av- riationstillståndet avgjorts eller gjorts eller planarbetet avslutats. planarbetet avslutats. Om kom- Om kommunen inte avgjort plan- munen inte avgjort planärendet ärendet inom två år från det att inom två år från det att ansökansökningen om lov kom in till ningen lov kom in till bygg-

om byggnadsnämnden, skall dock nadsnämnden, skall dock ansökansökningen avgöras utan dröjs- ningen avgöras utan dröjsmål. mål.

32§

I beslut om bygglov får be- I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte stämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsäga- får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för ga- ren har betalat engångsavgzj

entor eller andra allmänna platser ligt lagen 0000:000 avgifter

om eller ställt säkerhet för ersätt- för kommunal gatuhållning eller ningen. ställt säkerhet för avgiften.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts, får i beslutet om lov bestämmas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändringarna skall vara utförda.

ll kap.

Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och förhandsbesked och i ärenden som föranleds av en bygganmälan eller rivningsanmälan enligt 9 kap. 2 § samt i andra ärenden föranleder

som upprättande av nybyggnadskarta, ritningsgranskning, besiktning, framställning av arkivbeständiga handlingar eller andra tids- eller kostnads-

krävande åtgärder.

Byggnadsnämnden får dess- Byggnadsnämnden får dessutom, efter det att bygganmälan utom, efter det att bygganmälan som avser åtgärder som anges i 9 som avser åtgärder som anges i 9 kap. 2§ första stycket l eller 2 kap. 2§ första stycket l eller 2 inkommit avseende uppförande, inkommit avseende uppförande, tillbyggnad eller annan ändring tillbyggnad eller annan ändring av en byggnad eller annan an- av en byggnad eller annan anläggning, ta ut en planavgift för läggning eller när bygglov lämatt täcka kostnaderna för sådana för åtgärd i 8 kap.

nas som anges åtgärder som erfordras för att 1 § första stycket ta ut en plan-

enligt denna lag upprätta eller ändra avgift för att täcka kostnaderna detaljplaner, områdesbestämmel- för sådana åtgärder som erfordras ser och fastighetsplaner. Plan- för att enligt denna lag upprätta avgift får tas ut endast om fastig- eller ändra detaljplaner och omhetsägaren har nytta av planen rådesbestämmelser. I fråga om eller bestämmelserna. åtgärder enligt 5 kap. 18 § får i

planavgiften endast inräknas

kostnader för upprättande av

miljökonsekvensbeskrivning.

Planavgift får tas ut endast om

fastighetsägaren har nytta av pla-

nen eller bestämmelserna.

6Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avgifterna får tas ut med högst Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kom- det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad munens kostnad för åtgärderna. för åtgärderna. Grunderna för be- Grunderna för beräkning

av avräkning av avgifterna skall giftema skall i taxa

anges anges en som i en taxa som beslutas av kom- beslutas av kommunfullmäktige. munfullmäktige.

Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.

13 kap.

1§

Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen 1991:900, nämligen

kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,

2. kommunfullmäktiges beslut kommunfullmäktiges beslut om uppdrag en kommunal om uppdrag en kommunal nämnd att anta, ändra eller upp- nämnd att anta, ändra eller

upphäva detaljplaner och områdes- häva detaljplaner och områdesbestämmelser eller att fatta be- bestämmelser, slut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna plat-

eller att fatta beslut villser om koren för sådan betalning,

kommunfullmäktiges och kommunfullmäktiges och

kommunala nämnders beslut att kommunala nämnders beslut att inte anta, ändra eller upphäva en inte anta, ändra eller upphäva

en detaljplan, områdesbestämmelser detaljplan eller områdesbestämeller en fastighetsplan, melser,

kommunfullmäktiges och

kommunala nämnders beslut

om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och

om generella villkor för sådan betalning,

kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden samt

kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Andra beslut rörande gatukostnader än de i

som anges första stycket 4 får överklagas. Att tvister rörande gatukostnader prövas av fastighetsdomstol framgår av 15 kap. 8

3§7

Bestämmelser om överklagande beslut i 2§ finns i

av som avses

23-25 förvaltningslagen 1986:223.

Tiden för överklagande ett Tiden för överklagande ett

av av beslut att anta, ändra eller upphä- beslut att anta, ändra eller

uppva en detaljplan, områdesbe- häva en detaljplan eller områdesstämmelser eller en fastighets- bestämmelser räknas dock från plan räknas dock från den dag då den dag då justeringen proto-

av justeringen av protokollet med kollet med beslutet har tillkännabeslutet har tillkännagetts på getts på kommunens anslagskommunens anslagstavla. När ett tavla. När ett sådant beslut har sådant beslut har fattats kom- fattats kommunfullmäktige,

av av munfullmäktige, skall vad som skall vad föreskrivs i

som föreskrivs i 23-25 §§ förvalt- 23-25 förvaltningslagen

om ningslagen om den myndighet den myndighet har meddelat

som som har meddelat beslutet i stäl- beslutet i stället kommun-

avse let avse kommunstyrelsen. styrelsen.

5§

Beslut att anta, ändra eller Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdes- upphäva detaljplan eller

en ombestämmelser eller fastig- rådesbestämmelser fár överklagas

en hetsplan får överklagas endast endast den under

av av som senast den senast under utställ- utställningstiden skriftligen har

som ningstiden skriftligen har fram- framfört synpunkter inte

som fört synpunkter inte blivit blivit tillgodosedda. Om be-

som tillgodosedda. Om bestämmel- stämmelserna för enkelt planförserna for enkelt planförfarande farande har tillämpats, får beslu-

7Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

har tillämpats, får beslutet över- tet överklagas endast av den som klagas endast den enligt 5 enligt 5 kap. 28§ har framfört

av som kap. 28 § har framfört synpunkter synpunkter inte har blivit

som

som inte har blivit tillgodosedda. tillgodosedda.

Om ett planförslag efter utställningen eller, när bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpats, efter det att underrättelse skett enligt 5 kap. 28 § andra stycket ändras till nackdel för någon, får han, utan hinder bestämmelserna i första stycket denna paragraf, överklaga

av av beslutet. Bestämmelserna i första stycket utgör inte heller hinder mot att överklaga beslutet på den grunden att det inte har tillkommit i laga ordning.

8§8

Den myndighet har att Den myndighet har att

som som pröva överklagande ett beslut pröva överklagande av ett beslut

av att anta, ändra eller upphäva att anta, ändra eller upphäva en

en detaljplan, områdesbestämmelser detaljplan eller områdesbestämeller fastighetsplan skall melser skall antingen fastställa

en antingen fastställa eller upphäva eller upphäva beslutet i dess helbeslutet i dess helhet. Om kom- het. Om kommunen har medgett

har medgett det, får dock det, får dock beslutet upphävas i munen beslutet upphävas i en viss del en viss del eller ändras på annat eller ändras på annat sätt. Utan sätt. Utan kommunens medgikommunens medgivande får vande får ändringar av ringa beändringar av ringa betydelse gö- tydelse göras. ras.

På kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överklagade beslutet, utan hinder av att överklagandet inte har slutligen avgjorts, får genomföras i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av överklagandet. Sådana förordnanden får inte överklagas.

14 kap.

1 §

Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är

8Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller särskild rätt, fastighetsägaren begär det. Vägannan om hållaren får bestämma förvärvet skall äganderätt, nyttjanderätt om avse eller annan särskild rätt. Om detaljplanen medger tillfällig användning mark, skall första av stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan användning får pågå. I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen 1987511 om ex-

ploateringssamverkan gäller sär-

skilda bestämmelser.

8 Ägare och innehavare särskild rätt till fastigheter har rätt till av ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd att av bygglov vägras till att ersätta riven eller olyckshändelen genom se förstörd byggnad med i huvudsak likadan byggnad och ansökan en om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden eller revs förstördes, rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller rivningslov vägras med stöd 8 kap. 16 § 2 eller av skyddsbestämmelser meddelas i detaljplan enligt 5 kap. 7§ en första stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller bestämmelser vegetation samt markytans utformning och om höjdläge inom sådana områden i 8 kap. 9§ tredje stycket som avses meddelas i områdesbestämmelser, marklov vägras med stöd 8 kap. 18 § första stycket 2 eller av

9Senaste lydelse 1995:1 197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätt till ersättning föreligger i Rätt till ersättning föreligger i fall i första stycket fall som avses i första stycket

som avses

byggnaden förstörts byggnaden förstörts genom om genom om olyckshändelse. I övriga fall olyckshändelse. I övriga fall som

som

i första stycket 1 och i fall i första stycket föreligger avses avses

i första stycket 2 före- rätt till ersättning, om skadan som avses ligger rätt till ersättning, medför att pågående markan-

om skadan är betydande i förhål- vändning avsevärt försvåras inom lande till värdet berörd del berörd del av fastigheten.

av av fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till ersättning, skadan medför

om att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen fastigheten, är kommunen skyldig att lö-

av sa fastigheten, om ägaren begär det.

Vid tillämpningen andra och tredje styckena skall även beaktas

av andra beslut i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § la-

som avses

1988:950 kulturminnen m.m., 11 och 19 §§ naturgen om vårdslagen 1964:822, förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra

stycket samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen 1979:429

och 19 kap. 2 § vattenlagen 1983:291, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen

i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till som ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i lagen kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenla-

utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas. gen,

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6§ beslutat om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser i första stycket 2

som avses eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen 1987:12 om hushållning med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta kommu-

dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första nen stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10§

Ersättning för minskning fastighetens marknadsvärde i fall av som avses i 3 4 5 § första stycket eller 8 § första stycket skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd i 4 Härvid skall bortses från försom avses väntningar om ändring markanvändningen. av Ersättning för skada i fall Ersättning för skada i fall som som avses i 8 § första stycket 1 och 2 i 8§ första stycket skall avses skall minskas med ett belopp minskas med som ett belopp som motsvarar vad som på grund motsvarar vad på grund av som av 8 § andra stycket skall tålas utan 8 § andra stycket skall tålas utan

ersättning. ersättning.

15 kap.

Talan om inlösen enligt 6 kap. 24 § andra stycket skall väckas inom tre år efter genomförandetidens utgång. Har ansökan gjorts förlängning genomförandetiden eller har om av kommunen väckt fråga förnyelse genomförandetiden, skall måom av let förklaras vilande till dess att ärendet slutligt har avgjorts.

Förlängs

eller förnyas genomförandetiden, förfaller kommunens talan. Bestämmelserna i andra Bestämmelserna i andra

stycket om vilandeförklaring gäl- stycket vilandeförklaring gäl-

om ler även i fall då talan har väckts ler även i fall då talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24 § inlösen enligt 6 kap. om 24 § första stycket och ansökan gjorts första stycket och ansökan gjorts om fastighetsbildning i överens- fastighetsbildning i överensom stämmelse med fastighetsplanen. stämmelse med Bil-

detaljplanen. Bildas fastighet över- das fastighet

som som överensstäm-

ensstämmer med fastighetspla- med detaljplanen, förfaller

mer nen, förfaller kommunens talan. kommunens talan. När kommunen har väckt talan inlösen enligt 6 kap. 24 § första om stycket, skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om

det till lantmäterimyndigheten.

10senaste lydelse 1995:1412

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

I fall i 14 kap. I fall i 14 kap. 5

som avses som avses 7 eller 8 § skall talan väckas in- eller 8 § skall talan väckas inom

två år från det att beslutet två år från det att beslutet på vilom vilket talan grundas laga ket talan grundas vann laga kraft.

vann kraft.

I fall i 14 kap. 4 eller 6 § skall talan väckas inom två år

som avses från det att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas än i första och andra

senare som anges styckena, skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

16 kap.

5§

Om fastighet har upplåtits Om en fastighet har upplåtits

en med tomträtt, skall vad i med tomträtt, skall vad som i

som denna lag är föreskrivet fas- denna lag är föreskrivet om fas-

om tighetsägaren eller fastigheten tighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren el- tillämpas tomträttshavaren eller tomträtten, dock att tomträtts- ler tomträtten. havare är skyldig att bekosta anläggande gator och andra

allmänna platser.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998. Fastighetsplaner skall gälla bestämmelser enligt 5 kap 7 a

som

Detaljplan antagits före lagens ikraftträdande får under

som genomförandetiden ändras införande bestämmelser enligt 5

genom av kap. 7 § utan hinder bestämmelserna i 5 kap. 11 § första stycket.

a av

I fråga om skyldighet att betala ersättning för gatubyggnadsåtgärder har påbörjats före lagens ikraftträdande finns bestämmelser i

som övergångsbestämmelsema till lagen 0000:000 om avgifter för kom-

munal gatuhållning.

13 Förslag till

Förordning om ändring i plan- och byggförordningen

1987:383;

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och byggförordningen l987:3831 att rubriken närmast före 11 § och 11 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Detaljplaner, fastighetsplaner Detaljplaner och områdesbeoch områdesbestämmelser stämmelser

11§

Vid samråd om förslag till de- Vid samråd om förslag till detaljplaner, fastighetsplaner och taljplaner och områdesbestämområdesbestämmelser skall sam- melser skall samma ordning fölma ordning följas som föreskrivs jas som föreskrivs i 10§ första i 10§ första stycket. Länsstyrel- stycket. Länsstyrelsen behöver sen behöver dock inte underrätta dock inte underrätta lantmäteri-

lantmäterimyndigheten och myn- myndigheten och myndigheter

digheter som är sakägare. som är sakägare.

lFörordningen omtryckt 1994:1237

4 I6-l398

i :Ei M§ V ;få

-tneza-ázz

ä ;n-gaontøgngaåtvi

A g

" êaêáeéem

êñälâbfl

:igagáfizeerz

Gxfâ ifâs-

f .ifgijçâiågâeiün

med

gçsX.fmnsgâlqiim

idé åâimxsibzzstâryáxágaeiagári

3011" ñréÃågeáakwñiräáiáánáé

ängsäggstâxzmeisemn:§35igen: åüálüâfiêâiöâxöáxáffavgxvüiátfüxákam.. åvagz

"Iáäiêiåiâçøxââiøåmágk v r z

; . L -

l Inledning

Utredningens arbete har omfattat en bred översyn av plan- och bygglagen l987:10, PBL, och angränsande lagstiftning. Direktiven för utredningsarbetet har utfärdats vid fyra olika tillfällen. Direktiven bifogas detta betänkande som bilaga 1-4.

Utredningsarbetet har bedrivits i etapper. Fyra delbetänkanden har tidigare avlämnats: Anpassad kontroll av byggandet SOU 1993:94, Miljö och fysisk planering SOU 1994:36, Överprövning av beslut i plan- och byggärenden SOU 1994:134 samt Precisering av handelsändamålet i detaljplan SOU 1996:52. Flertalet av de frågor som utredningen har tagit upp i de nämnda betänkandena har redan propositions- och riksdagsbehandlats.

I detta slutbetänkande behandlas dels gatukostnadsbestämmelsema i enlighet med det ursprungliga direktivet den 26 november 1992, dels regelsystemet för plangenomförande enligt tillläggsdirektivet den 23 juni 1994, dels frågorna enligt tilläggsdirektivet den 24 maj

1995 om detaljplanering, ersättning m.m. enligt PBL samt frågor rörande

va-lagen.

Samråd har under arbetes gång skett med Bostadspolitiska utredningen, EVL-utredningen, Kulturarvsutredningen och Storstadskommittén.

I enlighet med direktiven har vår översyn av plangenomförandet gjorts utifrån ett övergripande perspektiv med en helhetssyn i syfte att uppnå ett så rationellt system möjligt. Rättssäkerhet, rättvisa och

som likställighet samt effektivitet har varit de grundläggande utgångspunkterna för vårt arbete. Frikoppling av regler om utförande, drift och

kostnadsfördelning, med kombinationsmöjligheter till helhetslösning-

ar, är andra förutsättningar som vi har ställt i centrum. Ambitionen har varit att underlätta möjligheterna till ett situationsanpassat och flexibelt plangenomförande så att den från skilda utgångspunkter bästa lösningen kan tillämpas i varje enskild situation.

I fråga om bestämmelserna planläggning har vi gjort bred

om en genomgång av de problem som berörs i direktiven. Vi har dock i den delen inte funnit anledning till några större förändringar gällande rätt.

Betänkandet har disponerats så att frågorna om plangenomförande, kostnadsfördelning m.m. behandlas först. I avsnitt 2 ges vissa grunder för hur systemet som helhet bör utformas för uppfylla de mål som anges i direktiven. Denna diskussion ligger till sedan till grund för de överväganden som görs i avsnitten 3-8 om huvudmannaskap för allmänna platser, gatukostnader, Vattenförsörjning och avlopp, fastighetsplan, de s.k. exploatörsparagrafema och exploateringssamverkan.

I avsnitt 9 behandlar vi PBL:s ersättningsbestämmelser, särskilt i fråga om ersättning vid beslut till skydd för kulturmiljön.

I de följande avsnitten 10-13 tar vi och behandlar vissa plane-

upp ringsfrågor, bl.a. det s.k. detaljplanekravet, sambandet mellan översiktlig planering och detaljplanering samt hur vindkraftsutbyggnaden bör behandlas i den kommunala planeringen och tillståndsgivningen.

I avsnitt 14 berörs slutligen ytterligare en fråga som uppmärksammats under utredningsarbetets gång, nämligen reglerna för uttagande av planavgift.

De ekonomiska effekterna av våra förslag mer i detalj framgår av redovisningen under varje avsnitt. Sammantaget leder förslagen enligt vår bedömning till kostnadsbesparingar för såväl staten som kommu-

Även för fastighetsägare och boende leder våra samlade förslag nerna. till minskade kostnader. Inom denna sistnämnda grupp föreslår vi dock viss omfördelning i syfte att uppnå en totalt sett rättvisare kostnadsfördelning. Våra förslag har inga regionalpolitiska effekter.

2 för ett rationellt

Principer plangenom-

förande

I detta avsnitt ges en översiktligt beskrivning av det gällande plangenomförandesystemet, främst i fråga och kostnadsfördelning

om ansvar rörande gemensamma anläggningar. Vidare utvecklas vissa grundläggande principer för ett flexibelt och situationsanpassat plangenomförande. Avsnittet ligger till grund för de överväganden

som senare presenteras i avsnitten 3-8.

2.1¶Inledning

Med plangenomförande menas vanligen alla åtgärder som vidtas för att förverkliga de mål som ställs i planer eller andra beslut mark-

upp om användningen.

Begreppet plangenomförande har dock inte någon klar definition. Det enda stället i lagstiftningen där det används torde vara i rubriken till 6 kap. PBL. Gränsen mellan planläggning och plangenomförande är således i såväl teori som praktik flytande. Att själva begreppet i viss mån är oklart torde dock inte skapa några problem sig i rättslig

vare eller praktisk mening. Vår allmänna utgångspunkt är att förändringar i markanvändningen utgör en sammanvävd process som innehåller en mängd aktiviteter alltifrån planläggning, markförvärv, tillstånd från myndigheter, finansiering, projektering, till slutligt byggande och förvaltning av byggnader och anläggningar. Processen

gemensamma omfattar vidare ett stort antal aktörer, fastighetsägare, byggherrar,

som

huvudmän för olika anläggningar, byggföretag, konsul-

gemensamma ter, finansiärer, kommunen, statliga myndigheter, mil. samt sist

men inte minst allmänheten.

Förutsättningarna för exploatering varierar mellan olika situatio-

en ner. Givetvis finns det skillnader vad gäller detaljplaners ändamål och utformning. Därutöver har också fastighets- och ägarstrukturen samt byggherramas kompetens stor betydelse för genomförandet ett be-

byggelseprojekt.

Inte sällan genomförs en exploatering inom mark som inledningsvis ägs av kommunen. Därvid kan kommunen olika slag avtal,

genom av t.ex. markanvisningsavtal, reglera hur plangenomförandet skall ske.

En annan vanlig situation är att marken ägs av byggherrar med tillgång till byggkompetens, t.ex. bygg- eller fastighetsföretag. Nästan undantagslöst tecknar kommunen och byggherren därvid s.k. exploateringsavtal, som mer i detalj reglerar planens genomförande.

En något mindre frekvent men mer komplicerad situation är exploatering inom områden med många fastighetsägare, där huvudparten

av ägarna inte har någon yrkesmässig anknytning till exploaterings- och byggverksamhet. Typfallet är förnyelse och förtätning av äldre fritidshus- och villaområden.

Från lagstiftningssynpunkt torde detta sistnämnda fall vara mest problematiskt, trots att det varken är vanligast eller av störst ekonomisk betydelse. Med flera berörda fastighetsägare med olika intressen ställs många frågor på sin spets, vilket gör att det är just i denna situation som plangenomförandelagstiñningen får sin direkta tillämpning. Det är vid utbyggnaden av områden med flera fastighetsägare som bestämmelser kostnadsfördelning, ersättningsregler verkligen

om m.m. kommer till användning i praktiken.

Lagreglema spelar dock en betydande roll även i de andra berörda situationema, men där har de mer betydelsen av att utgöra grunden för överenskommelser mellan kommun och byggherre.

Till processen hör även den framtida förvaltningen bl.a.

av gemensamma anläggningar. Frågor om huvudmannaskap och fördelning

om av kostnader för drift och underhåll är därvid väsentliga komponenter som måste avgöras redan i planläggningsskedet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det vi här något förenklat har benämnt plangenomförande är en komplex i vilken de

process, olika aktörernas handlande i stor utsträckning, direkt eller indirekt, styrs av den omfattande lagstiftning som gäller inom området. Från samhällets sida bör ambitionen att denna lagstiftning är utformad

vara på ett sådant sätt att de olika aktiviteterna och aktörerna så långt möjligt samordas så att systemet totalt sett är effektivt.

2.2¶Direktiven

I tilläggsdirektiv för utredningen, beslutade den 23 juni 1994, konstateras att de medel för genomförandet planer finns i dag av m.m. som fungerar i stort väl. Det riktas emellertid viss kritik mot systemet en och denna kritik går i huvudsak ut på följ ande. Genomförandemedlen är så konstruerade att de skall användas i särskilt angivna situationer och i vissa bestämda kombinationer. Det innebär t.ex. att om kommunalt huvudmannaskap väljs för detaljplan, en så har därigenom även valts ett helt genomförandesystem. Motsvarande gäller valet i stället är att än kommun skall om annan vara huvudman eller om ett genomförande skall ske exploateringsgenom samverkan. Det egentliga önskemålet kan, i vart fall i många situationer, vara att utnyttja endast vissa delar respektive system. Det pekas av också på att helhetssynen i många fall har gått förlorad och att olika lösningar har utvecklats för att reglera i princip grundfråga. samma Som exempel på detta nämns de olika systern finns för kostsom nadsuttag i olika situationer. Lagstiftningens komplexitet har enligt direktiven lett till att angelägna projekt inte alltid blir genomförda och det framhålls att genomförandemedlen inte heller är så kostnadseffektiva önskvärt. som vore Översynen av plangenomförandet skall ske utifrån ett övergripande perspektiv med en helhetssyn i syfte att uppnå ett så rationellt system som möjligt. Äganderätten och därmed krav på rättssäkerhet grundläggande är en utgångspunkt för Översynen. En utgångspunkt är att systemet för annan plangenomförande skall efektivt, vilket bl.a. kännetecknas att vara av förfarandet är enkelt, snabbt och kostnadseffektivt. Dessutom måste en skälig och rättvis ekonomisk fördelning uppnås mellan fastighetsägare och andra intressenter. Vidare bör systemet flexibelt och tillåta att vara den mest effektiva lösningen kan väljas för varje situation. Ett rationellt system bör således innehålla uppsättning alternativa en genomförandemedel, varvid bl.a. frågor utförande, förvaltning och om ekonomisk fördelning i princip bör frikopplade från varandra och vara kunna kombineras utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall. Vidare skall systemet ses över i förenklingssyfte. Bl.a. bör belysas om det även fortsättningsvis är lämpligt att ha reglerna kring exploateringssamverkan i särskild lag eller lagens huvudsyften kan tillen om godoses genom ändringar i lagstiftning. annan

Till frågorna plangenomförande hör även reglerna om uttag av

om gatukostnader och va-lagstiftningen. Frågor om gatukostnader togs

redan i ursprungsdirektiven för utredningen och i det ovan nämnda upp tilläggsdirektivet framhålls att detta uppdrag nu bör sättas in i det nu aktuella sammanhanget. Va-frågoma har härefter tagits till utför-

upp lig behandling i ett ytterligare tilläggsdirektiv, beslutat den 24 maj 1995.

2.3¶Det nuvarande genomförandesystemet

Eftersom plangenomförande är ett vitt begrepp är de medel som står till buds av mycket skiftande slag. Enligt direktiven är det emellertid i första hand frågor om utförande och drift av anläggningar, såsom vä-

gator, parker och va-anläggningar, samt de därmed förenade reggar, lerna fördelning av kostnadsansvaret, som skall behandlas. Här

om skall därför ges en sammanfattande redovisning för det nuvarande genomförandesystemet i fråga om utförande, förvaltning och ekonomisk fördelning såvitt avser gemensamma anordningar.

2.3.1 Ansvar och kostnadsfördelning rörande gemensamma anordningar Bestämmelser om ansvar och kostnadsfördelning rörande gemensamma anordningar återfinns huvudsakligen i plan- och bygglagen 1987:10, PBL, lagen 1970:244 allmänna vatten- och avloppsan-

om läggningar, va-lagen, anläggningslagen 1973:1149, AL, lagen 1973:1151 om förvaltning av samfálligheter, SFL, lagen 1939:608 om enskilda vägar, EVL, och lagen 1987:l l om exploateringssamverkan, ESL.

Ansvaret för byggande och drift av olika gemensamma anläggningar kan antingen ligga på kommunen eller på fastighetsägarna och kostnaderna kan fördelas på olika sätt mellan kommunen och fastighetsägarna samt mellan fastighetsägarna inbördes. Regleringen ser ut på i huvudsak följande sätt.

Allmänna platser Med allmänna platser gator, vägar, parker och övriga områden i

avses en detaljplan som är allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamt

behov. Kommunen är huvudman för allmänna platser om det inte finns särskilda skäl till annat. Detta skall i så fall framgå av detaljplanen.

Om kommunen är huvudman för allmänna platser, har den enligt 6 kap. PBL också ett uttryckligt för byggande och underhåll. De

ansvar kostnader kommunen har för nyanläggning och förbättring av all-

som männa platser kan tas ut av fastighetsägarna. Någon möjlighet att ta ut drifts- och underhållskostnader finns däremot inte.

Om kommunen inte är huvudman är det fastighetsägarna som står för byggande, underhåll och drift allmänna platser. I dessa fall finns

av dock inget lagreglerat ansvar för att utbyggnaden verkligen genomförs. Regleringen är i detta avseende indirekt, genom att utbyggnad av vägar

normalt är en förutsättning för att fastigheterna skall kunna bem.m. byggas. Formellt hanteras utförande, drift och underhåll genom en anläggningssamfállighet enligt AL eller vägförening enligt EVL.

en Kostnadsfördelningen för såväl utförande som drift och underhåll sker därvid enligt den av dessa lagar som tillämpas.

Genom särskilt förordnande kan föreskrivas att en exploatör oberoende av huvudmannaskap skall bekosta anläggande av gator eller vägar, men inte parker och andra allmänna platser.

Vatten- och avloppsanläggningar

Allmän va-anläggning är sådan som drivs av kommunen eller, om den drivs av annan, har förklarats som allmän enligt va-lagen. Fördelning-

kostnader för såväl utförande drift sker genom avgiftsuttag en av som enligt va-lagen.

Anläggning som inte förklarats som allmän är enskild. Därmed är det fastighetsägarna som står för utbyggnad och drift, normalt genom en anläggningssamfällighet enligt AL, enligt vilken lag även kostnaderna fördelas.

Genom särskilt förordnande kan föreskrivas att en exploatör skall bekosta utbyggnad av va-anläggning, oberoende av om denna sedermera avses drivas som enskild eller allmän anläggning.

Övriga gemensamma anordningar Även andra anläggningar än sådana utförs på allmänna platser

som eller utgör va-anläggningar kan byggas och förvaltas gemensamt av flera fastighetsägare. Till denna grupp hör t.ex. lokalgator, servisled-

ningar, samlingslokaler, lekplatser m.m. inom kvartersmark s.k. storkvarter, vilka utgör gemensamhetsanläggningar enligt AL och förvaltas enligt SFL.

Lagen om exploateringssamverkan

Ansvaret för utförande, kostnadsfördelning beträffande m.m. gemensamma anläggningar kan fördelas på särskilt sätt om de tillkommer med stöd av ESL. Denna lag innebär att fastighetsägarna inom ett om-

råde frivilligt sluter sig i exploateringssamfállighet,

samman en som

kan utföra anläggningar, t.ex. gator och va-anläggning-

gemensamma ar, och dela på kostnaderna i enlighet med ett speciellt system. För den fortsatta driften och förvaltningen kan sedan anläggningarna överlämnas till en anläggningssamfállighet eller till kommunen.

2.3.2 Fördelningsområde, fördelningsprincip och process

I utredningsdirektiven påpekas att lagstiftningens olika delar har tillkommit vid olika tillfällen för att lösa vissa frågor aktuella då som var samt att detta i många fall har lett till att helhetssynen har förlorats och att olika lösningar har utvecklats för att reglera i princip grundsamma fråga. Som exempel detta anförs de olika system finns för som kostnadsuttag i olika situationer. Det finns i genomförandelagstiftningen flera olika system för kostnadsuttag. I första hand finns det anledning att uppmärksamma PBL, va-lagen, AL och ESL. Mellan dessa lagars regler kostnadsuttag om

eller kostnadsfördelning finns skillnader i fråga fördelningsom-

råde, fördelningsprincip

och process.

F ördelningsområde

När det gäller avgränsningen det område inom vilket fördelning av skall ske har de fyra systemen skilda utgångspunkter. Enligt PBL:s gatukostnadsbestämmelser får avgifter fastigtas ut av hetsägarna inom ett visst område inom detaljplan. Även det inte en om

är nödvändigt är det vanligt att gränsen för fördelningsområdet

sammanfaller med gränsen för detaljplanen.

Tillämpningen av va-lagen och AL är inte kopplad till detaljplaner.

Fördelningsområdena avgränsas i dessa fall från andra utgångspunkter.

Va-lagen utgår från en verksamhetsavgränsning. Avgörande för

avgränsningen är inom vilket geografiskt område som va-frågorna behöver lösas i ett större sammanhang genom allmän va-anläggning.

en Vid tillämpningen av AL bestäms över huvud taget inte något särskilt område. Till den s.k. anläggningssamfälligheten ansluts i stället

de enskilda fastigheter för vilka det bedöms vara väsentligt att de skall delta i den gemensamma anläggningen.

Samverkan enligt ESL sker inom ett s.k. samverkansområde

vars huvudsakliga avgränsning bestäms i områdesbestämmelser eller i detaljplan. Samverkansområdet behöver visserligen inte sammanfalla med den detaljplan som så småningom skall genomföras,

men avgränsningen skall göras på planmässiga grunder och området är därför starkt knutet till en detaljplan.

F ördeln in gsprincip

Enligt PBL skall gatukostnadema fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. I första hand innebär detta att kostnaderna skall fördelas efter den nytta fastigheterna har gatorna. Begreppet

av skälig och rättvis grund infördes dock för att inte bara nyttan utan även kostnaden skulle kunna läggas till grund för fördelningen.

Även enligt va-lagen skall fördelas efter skälig

avgiftsskyldigheten

och rättvis grund. Huvudregeln är att uttaget fördelas efter nytta,

men huvudmannen har möjlighet att differentiera anläggningsavgiften,

om kostnaderna för en viss fastighet i beaktansvärd omfattning avviker från vad i övrigt gäller inom verksamhetsområdet.

som

Enligt AL skall kostnaderna för utförande anläggning fördelas

av en efter nyttoprincipen medan driftskostnaderna fördelas efter fastighetens användning av anläggningen.

ESL tar sikte på fördelning av exploateringsvinst. Det blir därmed naturligt att fördelningsprincipen blir annorlunda. Enligt ESL skall fördelningen ske efter respektive fastighets förmåga att bidra till den totala exploateringsvinsten, vilken förmåga normalt uttrycks den

som

areal som fastigheten tillskjuter till exploateringen.

Process Även det processuella förfarandet varierar mellan de olika fördelningssystemen.

Förfarandet vid uttag av gatukostnader har stora likheter med förfarandet vid antagande detaljplan. Även reglerna för överprövning

av en är desamma som för detaljplan.

Förfarandet enligt va-lagen innebär att huvudmannen, normalt kommunen, själv bestämmer anläggningens verksamhetsområde. Avgiftsskyldighet inträder när huvudmannen inrättat en förbindelsepunkt. Avgiftemas storlek bestäms med utgångspunkt i en taxa som huvud-

utformar. Flertalet tvister rörande va-frågor prövas av Statens mannen va-nämnd.

Prövningen enligt AL och ESL sker i huvudsak inom för ett

ramen förrättningsförfarande, handhas lantmäterimyndighet. Över-

som av prövning sker i fastighetsdomstol.

Lagen enskilda vägar

om Avslutningsvis bör nämnas något om EVL. Efter tillkomsten av AL har EVL kommit att förlora mycket sin betydelse. Lagen gäller

av dock fortfarande i fråga om inrättande och förvaltning av tätortsvägar enligt 3 kap.

Vid förrättning enligt 3 kap. bestäms att väghållningen inom ett visst geografiskt område skall skötas vägförening till vilken

av en anslutningen är obligatorisk. De fastigheter som ingår i vägföreningen skall enligt huvudregeln bidra till föreningens utgifter i förhållande till senast fastställda taxeringsvärden.

EVL-utredningen föreslår i betänkandet Enskilda vägar SOU 1996:46 att EVL skall upphöra att gälla den 1 januari 1998. Vid inrättande och förvaltning av enskilda vägar skulle därmed enbart AL och SFL bli tillämpliga.

2.4¶Brister hos det nuvarande

genomförandesystemet

Enligt direktiven skall översynen plangenomförandet ske utifrån ett

av övergripande perspektiv med en helhetssyn i syfte att uppnå ett så

rationellt system som möjligt.

Huruvida genomförandelagstiftningen är rationell eller inte måste bedömas mot bakgrund de mål ställs Ett väl fungerande

av som upp. system kännetecknas således att det skapar förutsättningar för att

av uppnå de angivna målen.

Vi har då att ta hänsyn till flera typer av samhälleliga mål. För det första skall lagstiftningen skapa förutsättningar för att markanvändning, fastighetsindelning, byggnader och anläggningar får en lämplig utformning från såväl allmän som enskild synpunkt.

För det andra är det av största vikt att förfarandet för att genomföra förändringar garanterar fastighetsägare, grannar m.fl. insyn och inflytande och att grundläggande krav på rättssäkerhet tillgodoses.

För det tredje skall byggnader och gemensamma anläggningar kunna utföras och förvaltas till så låga kostnader som möjligt. Av central betydelse är således att dels utförande, dels förvaltning skall kunna handhas den huvudman som är bäst lämpad för uppgiften.

För det fjärde skall en rättvis ekonomisk fördelning mellan fastighetsägare och andra intressenter kunna uppnås vid förändringar av markanvändningen och fördelning av kostnader för gemensamma anläggningar.

Slutligen skall förfarandet vid tillämpning av olika lagregler vara smidigt och enkelt för att kostnaderna skall kunna hållas

nere.

Som framgår redovisningen i det föregående varierar förutsätt-

av ningarna för planering och plangenomförande mellan olika situationer. För att kunna uppfylla de nämnda målen bör därför lagstiftningen innehålla en uppsättning alternativa genomförandemedel så att rätt genomförandemetod alltid kan väljas i det enskilda fallet.

När det t.ex. gäller utbyggnad och drift av anläggningar bör dels utbyggnaden, dels driften handhas av den huvudman som är bäst lämpad för detta. Följaktligen bör lagstiftningen ge reella möjligheter att välja mellan och på olika sätt kombinera kommunalt och enskilt ansvar

- för utförande och drift av gemensamma anordningar. För att detta skall vara praktiskt möjligt måste det vidare finnas en neutralitet, eller likställighet, mellan olika alternativa genomförandemedel. Det bör således råda konkurrens på lika villkor mellan medlen.

Som anförs i direktiven fungerar dagens medel för genomförandet av planer m.m. i stort sett väl. En bedömning av det gällande systemet mot de nyss redovisade utgångspunktema för ett rationellt genomfö-

randesystem visar emellertid att det finns brister på några punkter, vilka översiktligt skall behandlas i det följande.

2.4.1 Bristande effektivitet

Utbyggnad och förvaltning gator och andra allmänna platser av

En utgångspunkt för ett effektivt genomförandesystem är nämnts

som att frågorna om utförande, förvaltning och ekonomisk fördelning bör kunna frikopplas från varandra och att utförande och förvaltning i varje enskild situation kan läggas på den är mest lämpad för detta. som Det bör därvid råda neutralitet mellan genomförandemedlen så att t.ex. frågan om kostnadsansvaret helst inte bör få styra valet huvudman. av

Vid kommunalt huvudmannaskap kan beslutas att fastighetsägarna

skall betala kostnader för anläggning och förbättring och av gator andra allmänna platser. Inte sällan tas kostnaderna exploateut genom ringsavtal, men direkta avgiftsuttag görs endast i begränsad utsträckning i landets kommuner. Till den del kostnaderna inte täcks genom avtal eller avgifter får de tas in via kommunalskatten. Driftskostnader kan över huvud taget inte avgiftsfinansieras utan måste helt täckas med skattemedel.

Vid enskilt huvudmannaskap får dock fastighetsägarna betala samt-

liga kostnader själva. Från fördelningssynpunkt har alltså fastighetsägarna anledning att föredra kommunalt huvudmannaskap medan kommunen kan finna det önskvärt med enskilt huvudmannaskap. Presumtionen för kommunalt huvudmannaskap i förening med kommunens begränsade möjligheter att erhålla kostnadstäckning torde ofta ligga bakom konstruktionen med s.k. storkvarter där fastighetsägarna får ansvara för utbyggnad och förvaltning och får stå för kostnaderna.

Huvudmannaskap för allmänna platser

Enligt PBL skall kommunen huvudman för allmänna platser, vara om det inte finns särskilda skäl till annat 6 kap. 26 §. Från effektivitetssynpunkt skulle det emellertid kunna lämpligt att huvudmannavara

skapet läggs på fastighetsägarna i större utsträckning kan

än som anses tillåtet enligt den nämnda bestämmelsen. Härvid träder emellertid de berörda reglerna kostnadsannyss om

svar in och minskar valmöjligheterna. Under förutsättning ökad

att

neutralitet mellan systemen kan uppnås, bör övervägas om inte presumtionen för kommunalt huvudmannaskap skulle kunna förändras i riktning mot öppen prövning lämpligheten i varje enskilt

en mer av fall.

Något delat huvudmannaskap kan enligt PBL inte förekomma inom en och samma detaljplan. För att öka flexibiliteten i systemet kan det finnas anledning att överväga en ändring på den punkten.

Frågan om huvudmannaskap behandlas närmare i det följande i avsnitt

Gatukostnader Den bristande neutralitet som råder mellan enskilt och kommunalt huvudmannaskap i fråga om finansiering av utbyggnad och drift av gator och andra allmänna platser innebär inte enbart att möjligheterna till enskilt huvudmannaskap begränsas. Den leder även till en bristande likställighet mellan olika kategorier av fastighetsägare.

Genom att kommunerna ibland skatteñnansierar gatuutbyggnaden och eftersom alla driftskostnader betalas med skattemedel, blir kostnadsfördelningen mellan fastighetsägare i skilda områden olika. Vissa fastighetsägare får således betala kostnaden för sin egen lokalgata och dessutom via kommunalskatten betala kostnaderna för lokalgator i andra områden. Motsvarande rätteviseproblem uppkommer i förhållandet mellan områden inom och utom detaljplan. De gör sig gällande också mellan enskilda och juridiska personer som fastighetsägare, eftersom de senare inte betalar kommunalskatt.

Förfarandet vid beslut om gatukostnader är dessutom komplicerat i jämförelse med t.ex. förfarandet vid uttag av va-avgifter. Detta föranleder frågan det är möjligt att förenkla systemet med bibehållande

om av rimliga krav på insyn och inflytande för fastighetsägarna och andra berörda.

De berörda frågorna om gatukostnader kommer att tas upp till närmare behandling i avsnitt 4.

Ansvar för utbyggnad va-anläggningar

av Behovet av utbyggnad av va-anläggningar är i dag och i framtiden särskilt påtagligt inom äldre fritidsområden i tätorternas närhet

som omvandlas för pennanentboende och rena fritidshusområden. Inom många

sådana områden torde fastighetsägarna i och för sig mest lämpade

vara att själva bygga ut och driva va-anläggningama. De genomförandemedel som finns i dag synes emellertid inte alltid vara tillräckliga för att utförande och drift i fastighetsägamas regi skall utgöra ett fungerande alternativ till en kommunal va-anläggning.

I utredningens uppdrag ingår att göra en mer omfattande översyn av va-lagen. Därvid kommer de nu berörda bristerna att tas till

upp en fördjupad behandling avsnitt 5.

F astighetsplan En viktig utgångspunkt vid utformningen av medlen för plangenomförande är att systemet skall vara enkelt och leda till så låga systemkostnader som möjligt. Behovet för kommunen av att kunna bindande

ge bestämmelser fastighetsindelningen har lett till att det i PBL

om m.m. har skapats ett särskilt planinstitut för ändamålet, fastighetsplanen.

Reglerna om förfarandet m.m. för fastighetsplanen överensstämmer i stor utsträckning med reglerna för detaljplan. Det kan därför ifrågasättas om inte fastighetsplanebestämmelsema med fördel i stället skulle kunna tas in i detaljplan. Härmed skulle systemet förenklas och bli mer överskådligt samtidigt samordningen i planeringen skulle

som kunna förbättras.

Frågan skall behandlas närmare i det följande i avsnitt

Exploatörsparagraferna Till genomförandemedlen hör även vissa delar den lagstiftning

av som reglerar ianspråktagande mark för samhällets skiftande behov. Det

av finns inte anledning för utredningen att gå närmare in på dessa frågor. Det finns emellertid i PBL vissa bestämmelser delvis hänger

som samman med problemet rörande gatukostnader, nämligen de s.k.

exploatörsparagrafema i 6 kap. 19-22 §§.

Behovet av en direkt tillämpning dessa bestämmelser hänger

av samman med hur reglerna om gatukostnader är utformade. Bestämmelserna anses vidare nödvändiga grund för genomförandeavtal.

vara som Samtidigt har dock tillämpningen i praxis ifrågasätts från rättvisesynpunkt.

Frågan om exploatörsparagrafema behandlas i avsnitt

Exploateringssamverkan I systematiskt hänseende kan ESL sägas förena två olika plangenomförandesyften. Dels kan utförande av anläggningar regleras inom ramen för ESL som ett alternativ till ett direkt genomförande enligt framför allt AL. Dels tillhandahåller ESL ett särskilt värdeutjämningssystem, vars syfte är att frigöra planutforrnningen från den gällande fastighetsindelningen och således ge förutsättningar för en lämpligare markanvändning. Att dessa båda syften förenats hänger bl.a. samman med att en grundtanke bakom ESL var att ge underlag för helhetslösningar ge-

att fastighetsägare och kommunen samverkar i en sammanhängnom ande planläggnings- och plangenomförandeprocess.

Sett mot bakgrund av de tidigare redovisade utgångspunktema för ett effektivt system kan emellertid denna konstruktion ifrågasättas. Genom att lagen är utformad som en paketlösning försvåras möjligheterna att utnyttja endast de delar av systemet som det finns behov av i en enskild situation. Ett utnyttjande av det särskilda värdeutjämningssystemet förutsätter t.ex att hela ESL-förfarandet med bl.a. särskild kostnadsreglering och inrättande av en samfallighet kopplas in, vilket innebär att värdeutjämningen som medel för att åstadkomma bra planer inte kommer till användning i önskvärd omfattning.

Den valda lösningen har vidare lett till ett tämligen komplicerat förfarande. I direktiven noteras särskilt att översynen i syfte att förenkla regelsystemet skall belysa om det även fortsättningsvis är lämpligt att ha reglerna kring exploateringssamverkan i särskild lag eller la-

en om gens huvudsyften kan tillgodoses genom ändringar i annan lagstiftning.

I det följande avsnitt 8 kommer ESL att tas upp till överväganden mot bakgrund av bl.a. de nyss nämnda effektivitetsproblemen.

2.4.2 Bristande helhetssyn Av redogörelsen ovan för de olika systern för kostnadsuttag som finns i lagstiftningen framgår att dessa är utformade på mycket olika sätt.

Om det finns två alternativa lösningar på t.ex. problemet hur ett visst systern för kostnadsuttag skall utformas, bör naturligtvis det alternativ väljas som leder till så stor överensstämmelse som möjligt med andra liknande system. Inte minst när det gäller hänsynstagande till rättvisesynpunkter är det viktigt att frågor i princip karaktär löses

av samma

på överensstämmande sätt. En samordning innebär även rationalitetsvinster genom att systemet blir lättare att hantera och förstå för alla berörda. Uppnående av överensstämmelse bör dock inte eftersträvas till priset av mindre rationella lösningar i övrigt.

Det kan i det sammanhanget anmärkas att det även i direktiven för EVL-utredningen framhölls att utredningen skulle ta olikhetema i lagstiftningen om fastighetssamverkan under övervägande. I sitt betänkande, Enskilda vägar SOU 1996:46 s. 85, anför utredningen att den vid genomgång hade funnit att de skillnader finns i de

en som flesta fall inte är sakligt motiverade, att det inte finns något

men egentligt behov av mer enhetliga regler.

En jämförelse mellan systemen kan dock fruktbar på det viset

vara att man vid reformering av ett system kan finna ledning i hur liknande problem har lösts i andra system. Som framgår den tidigare lämnade

av redovisningen löses frågorna om både vägar och va-anordningar

m.m. på den enskilda sidan genom en i huvudsak likartad reglering i AL. På den allmänna sidan däremot har vi två totalt olika system, gatukostnadsreglema i PBL och va-regleringen i va-lagen.

I praktiken är det således dessa tre lagar är aktuella för jäm-

som en förelse. Det mest angelägna att till att det blir så bra

synes vara se en samordning som möjligt mellan den allmänna och enskilda sektorn inom varje anläggningstyp. I enlighet med vad har sagts i det före-

som gående bör det således skapas rationella och flexibla system rörande dels va-anordningar, dels gator, vägar,

m.m.

Som framhållits ovan finns det vissa problem när det gäller

samordningen mellan va-lagen och AL. De hänger framför allt

samman med att lagstiftningen inte tillhandahåller tillräckliga instrument för att privata lösningar skall kunna betraktas effektiva alternativ till

som kommunala lösningar.

Problemen när det gäller relationen mellan gatukostnadsreglema i PBL och AL är av annan art. Här är det framför allt skillnaderna i ekonomiska effekter för fastighetsägarna olika lösningar träder i

av som förgrunden och bristerna är i huvudsak hänförliga till gatukostnadsbestämmelserna i PBL.

Eftersom den ekonomiska fördelningen vid enskilt huvudmannaskap för såväl va-anordningar allmän plats, dvs vid tillämpning AL,

som av har relativt god överensstämmelse med va-lagen, finns det alltså

an-

ledning att vid en eventuell reform av gatukostnadsbestämmelsema ta va-lagstiftningen förebild.

som

2.5.3¶Övriga frågor

De ovan behandlade frågorna är sådana som aktualiseras av de

mera principiella utgångspunktema för översyn medlen för plange-

en av nomförande. Det finns härutöver en del mer begränsade genomförandefrågor som behöver ses över. Dessa skall dock inte tas här utan

upp kommer att behandlas i olika sammanhang i det följande.

3 för allmänna

Huvudmannaskap platser

I detta avsnitt behandlar vi ansvaret för utbyggnad och förvaltning av gator, parker och andra allmänna platser inom en detaljplan. Enligt gällande rätt skall kommunen vara huvudman för allmänna platser, om inte särskilda skäl talar for annat.

Vårt förslag är att att presumtionen för kommunalt huvudmannaskap tas bort och att valet av huvudman skall ske utifrån en prövning av lämpligheten i varje enskilt fall. Vidare föreslås att det skall vara möjligt att dela på huvudmannaskapet inom en och samma detaljplan.

3.1 Gällande rätt

Med allmänna platser avses i plan- och bygglagen 1987:lO, PBL, gator, vägar, parker och övriga områden som är allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamt behov inom planområdet eller inom ett större område. Med gata avses områden för fordons- och gångtrafik i sådana detaljplaneområden där kommunen skall vara huvudman för allmänna platser. Med områden för fordons- och gångtrafik i

väg avses sådana detaljplaner för vilka kommunen har bestämt att kommunen inte skall vara huvudman.

Enligt 6 kap. 26 § PBL skall inom områden med detaljplan kommunen vara huvudman för allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl till annat. Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmän-

na platserna inom planområdet, skall det anges i detaljplanen 5 kap.

4 § PBL.

Bestämmelsen avser de allmänna platserna. Den är inte tillämplig på vägar, grönområden m.m. på kvartersmark. Inom s.k. storkvarter redovisas sådana anläggningar helt på kvartersmark och inrättas vid plangenomförandet som gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen 1973:1144, AL, för de fastigheter som ingår i storkvarteret.

Det kan även förekomma att staten är väghållare for vad som i en detaljplan betecknas som gata, nämligen denna utgör allmän väg.

om Huvudmannaskapet åvilar emellertid även i sådant fall kommunen. Om huvudmannaskapet skall ändras sedan planen vunnit laga kraft,

skall det ske genom en ändring av detaljplanen. Övergår gata till att vara allmän väg, dvs. en ändring sker från kommunal till statlig väghållning eller det omvända, behöver dock detta inte föranleda planändring eftersom det hela tiden är kommunen som formellt är huvudman, prop. 1985/86:1, PBL-propositionen, 566. s. När det gäller kriterierna för att överlåta det kommunala ansvaret på någon annan anförde departementschefen i specialmotiveringen till 6 kap. 26 § följande PBL-propositionen s. 656 f.:

Syftet med denna bestämmelse är att kommunerna inte utan vidare skall kunna avsäga sig huvudmannaskapet. Ansvaret för gatuoch väghållningen bör enligt min mening i allt väsentligt fördelas enligt samma principer som i dag. Det innebär att kommunen bör kunna avsäga sig ansvaret i sådana områden där i dag använder man

byggnadsplan t.ex. inom områden för fritidsbebyggelse.

I allmänmotiveringen a. 566 anfördes också industriområprop. s. den som exempel på områden som bör kunna överlåtas på fastighetsägarna. i Didön mil. uppmärksammar i Plan- och bygglagen, Norstedts 1995, s. 6:46 komplikationen med att kommunerna många gånger använde

byggnadsplaneinstitutet inom typiska stadsplaneområden, dvs. inom

områden där det enligt intentionerna i 1947 års byggnadslag inte alls var avsett att byggnadsplan skulle förekomma. Enligt författarna torde bestämmelsen i 6 kap. 26§ innebära uppstramning den praxis en av som uppkommit på olika håll och återgång till de ursprungliga inen tentionerna bakom instituten stadsplan och byggnadsplan. Om kommunen är huvudman, skall den enligt 6 kap. 26 § ställa i ordning gatorna och de andra allmänna platserna och underhålla dem 6 kap. 30 §. Om staten är väghållare inom detaljplaneområde med kommunalt huvudmannaskap, är det i stället staten skall stå för som

iordningställandet 6 kap. 29 §.

Enligt 6 kap. 17 § har kommunen rätt att lösa mark enligt som en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Enligt 14 kap. 1 § är kommunen skyldig att lösa sådan

mark, fastighetsägaren begär det.

om Bestämmelsen i 6 kap. 17 § innebär att kommunen har rätt att lösa även sådan gatumark för vilken staten är väghållare. Av 7 § väglagen

1971:948 framgår att kommunen är skyldig att tillhandahålla den mark som behövs för den allmänna vägen.

Enligt 6 kap. 24 § första stycket får kommunen, om den är huvudman för allmänna platser, efter genomförandetidens utgång lösa fastigheter eller delar av fastigheter som tillhör olika ägare och

som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

Enligt samma paragrafs andra stycke får kommunen, den är

om huvudman för allmänna platser, efter genomförandetidens utgång även lösa mark som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Som nämnts skall det i detaljplanen anges om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna platserna. Det är emellertid därvid inte möjligt att ange vem som i stället skall svara för huvudmannaskapet. Den frågan får behandlas i den ordning som föreskrivs i den lagstiftning som det kan bli aktuellt att tillämpa, t.ex. AL.

Möjligheten att lösa mark när annan än kommunen är huvudman regleras i första hand i AL och lagen 1939:608 enskilda vägar,

om EVL. I 14 kap. 1 § PBL finns bestämmelser skyldighet att på fas-

om tighetsägarens begäran förvärva mark som skall användas för allmänna

platser inom detaljplaneområde med enskilt huvudmannaskap. Skyl-

digheten åvilar därvid inte huvudmannen de enskilda fastighetsägarna utan väghållaren, således staten när det gäller allmänna vägar och i

övrigt den vägförening enligt EVL eller den anläggningssamfällighet

enligt AL som har ansvaret för vägar

m.m.

Delat huvudmannaskap kan inte förekomma inom och

en samma plan. Som skäl för detta anförde departementschefen följande PBL-propositionen s. 566 f.:

Andra bestämmelser i PBL bygger också på den beskrivna

förutsättningen. Som exempel kan pekas på 6 kap.

17 § som avses

tillämpas endast inom detaljplan där kommunen är huvudman för

allmänna platser. Skulle detta huvudmannaskap kunna begränsas till

endast en del av planen, skulle tveksamhet kunna uppkomma beträffande vad skall gälla angående inlösenrätt för återstoden

som av

planen. Oklarhet skulle råda t.ex. beträffande skulle ha rätt

vem som

att lösa mark som skall användas för allmän väg inom detaljplan

där kommunen skall huvudman för andra allmänna platser än

vara

den allmänna vägen.

I andra lagar hänvisas ofta till antingen områden med stadsplan

eller områden med byggnadsplan. Även här skulle råka i svå-

man

righeter om det vore möjligt med delat huvudmannaskap inom ett

och samma detaljplaneområde. Som ett exempel kan nämnas 7§

väglagen där måste precisera i vilka situationer kommunen

man skall vara skyldig att tillhandahålla mark behövs för allmän

som vag.

3.2 överväganden och

förslag

Förslag: 6 kap. 26 § PBL ändras så att kommunen skall vara huvudman för allmänna platser, om inte utbyggnaden och förvaltningen med större fördel helt eller delvis kan skötas av annan. Den föreslagna lydelsen innefattar också den ändringen att huvudmannaskapet skall kunna vara delat inom en och samma plan. Vidare skall kommunens lösenrätt enligt 6 kap. 24 § första stycket vidgas genom att den skall vara oberoende av vem som är huvudman för de allmänna platserna.

Reglerna om huvudmannaskapet avseende gator och andra allmänna platser är i stor utsträckning historiskt betingade. Ansvaret för de allmänna platserna skall alltså enligt PBL fördelas enligt prin-

samma ciper som var avsedda att gälla vid tillämpningen av den tidigare byggnadslagstiftningen. Det uttrycks i PBL så att det skall finnas särskilda skäl för annat än kommunalt huvudmannaskap. Några andra skäl än hänvisningen till äldre rätt har inte angetts i motiven till lagstiftningen. Vid prövningen av frågan om huvudmannaskapet har

man således enligt motiven enbart att ställa sig frågan vilken planform

enligt intentionerna i äldre lagstiftning som skulle ha använts i motsvarande situation, stadsplan eller byggnadsplan. I PBL-propositionen sägs emellertid inget om på vilka grunder detta val skulle ske enligt den tidigare lagstiftningen. Tillämpningen exemplifieras bara med fritidsområden och industriområden. Det överlämnas således i stor utsträckning de tillämpande kommunala organen att genom rättshistoriska studier försöka utröna vilken planform avsedd att använ-

som var das.

I praktiken torde dock bedömningen av frågan om huvudmannaskapet ske med utgångspunkt från om det kan betraktas som rimligt att ansvaret läggs på de enskilda med hänsyn till deras förmåga att förvalta de allmänna platserna och framför allt till de ekonomiska konse-

kvensema. Härvid spelar begreppet särskilda skäl i lagstiftningen rollen av en allmän restriktion.

I många kommuner strävar man efter att få till stånd enskilt huvudmannaskap i så stor utsträckning som möjligt. Uppenbarligen är det i dessa fall huvudsakligen ekonomiska hänsynstaganden som styr besluten om huvudmannaskapet. I andra kommuner kan de ekonomiska hänsynstagandena leda till beslut i motsatt riktning, således en överdriven försiktighet när det gäller att överlåta ansvaret för allmänna platser på enskilda.

I våra överväganden rörande grundläggande principer för ett rationellt plangenomförande avsnitt 2 har vi betonat betydelsen att frå-

av gorna om utförande, förvaltning och ekonomisk fördelning skall kunna frikopplas från varandra och av att utförande och förvaltning i varje enskild situation skall kunna läggas den som är mest lämpad för detta. Härvid har vi också framhållit att frågan om kostnadsansvaret helst inte bör få styra valet av huvudman.

I det följande avsnitt 4 lägger vi fram förslag om möjligheter för kommunerna att genom avgifter från fastighetsägarna inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap få täckning för inte bara anläggnings- och förbättringskostnader utan även drifts- och underhållskostnader avseende allmänna platser. Om dessa förslag

genomförs, uppnås en hög grad av likställighet i ekonomiskt hänseende mellan fastighetsägarna inom områden med kommunalt respektive enskilt huvudmannaskap. Därmed öppnas möjligheter att bedöma frågan om vem som lämpligen bör vara huvudman för allmänna platser inom detaljplaneområden från delvis nya utgångspunkter.

I enlighet med våra principiella utgångspunkter bör den

vara huvudman för de allmänna platserna som är mest lämpad för att bygga ut och förvalta anläggningarna. I många kommuner finns omfattande områden med enskilt huvudmannaskap och en väl fungerande organisation för skötsel och underhåll vägarna. övervägande skäl kan då

av tala för att nytillkommande detaljplaneområden förs in under enskilt huvudmannaskap, trots att områdets karaktär inte är sådan att byggnadsplan skulle ha valts enligt äldre lagstiftning. Det kan således inte betraktas som särskilt rationellt att kommunen skall sköta vissa öar inom ett i övrigt enskilt förvaltat vägnät. I dag kan visserligen

man komma fram till samma resultat, det sker då ofta att

men genom man balanserar på gränsen till vad måste avsikten bakom

som anses vara

bestämmelsen i 6 kap. 26§ PBL och efter motstånd från fastighetsägarna. Vår föreslagna reform av gatukostnadsbestämmelserna bör leda till att hänsynstagandet till fastighetsägarna inte i samma utsträckning som i dag lägger hinder i vägen för beslut om enskilt huvudmannaskap. För fastighetsägarna kan sådan lösning antas

en komma att ofta te sig fördelaktig, eftersom de då ges bättre möjligheter att påverka väghållningen i området och därmed också de kost-

egna naderna. De ekonomiska konsekvenserna torde således inte komma att helt sakna betydelse för valet av huvudman, men de blir inte styrande på ett så orationellt sätt som med dagens system.

En reform av gatukostnadsbestämmelserna torde å andra sidan också leda till att kommunerna i fortsättningen inte har anledning hu-

att av vudsakligen ekonomiska skäl lägga ansvaret på fastighetsägarna. Kommuner som i dag har nästan uteslutande enskilt huvudmannaskap kanske kan finna det mer ändamålsenligt med kommunalt huvudmannaskap. Över huvud bör reformen leda till samförståndslös-

taget att ningar mellan kommun och fastighetsägare underlättas.

Vi föreslår därför att regeln i 6 kap. 26 § första stycket ändras. Regeln bör därvid utformas med mindre uttalad presumtion för kom-

en munalt huvudmannaskap än i dag. Visserligen kan det sägas att det för de samlade detaljplaneområdena i en kommun föreligger en presumtion för kommunalt huvudmannaskap, till ett enskilt

men om man ser detaljplaneområde, kan det inte sägas att övervägande skäl skulle tala för kommunalt huvudmannaskap. Inte sällan är det tvärtom. Det beror på förhållandena i det särskilda fallet. Förslagsvis kan regeln utformas så att kommunen skall huvudman, inte utbyggnaden och för-

vara om valtningen med större fördel kan skötas En sådan formule-

av annan. ring innebär att, det väger jämnt mellan alternativen, så skall

om kommunalt huvudmannaskap väljas, medan minsta övervikt till förmån för enskilt huvudmannaskap i stället skall leda till sådan lös-

en ning.

Som nämnts bör enligt våra principiella utgångspunkter utförande och förvaltning frikopplas från varandra så att ansvaret kan läggas på den som är mest lämpad för uppgiften. Detta leder in på frågan det

om bör ges utrymme för ordning där t.ex. de enskilda fastighetsägarna

en bygger ut anläggningarna och sedan överlämnar dem till kommunen. Detta problem har dock inte så mycket med huvudmannaskapet att göra. Det nämnda förfarandet bör, det bedöms finnas något behov

om av

det, ske inom ramen för kommunalt huvudmannaskap. Anledning saknas därför att dela huvudmannaskapet i tiden. Vi återkommer till dessa

frågor i samband med behandlingen exploateringssamverkan,

av avsnitt 8.5.4. Däremot finns det anledning att överväga möjligheten att dela huvudmannaskapet geografiskt inom och plan. Behov en samma av en sådan möjlighet torde främst gälla uppdelning mellan gator/vägar en och grönområden. Det kan antas förekomma fall då fastighetsägarna inte har något emot att ta på sig ansvaret för vägarna inom ett planområde, att de sig inte ha någon utpräglad nytta grönområmen anser av den, i vart fall inte större sådana även nyttjas allmänheten. I som av sådana fall skulle det kunna ändamålsenligt med möjlighet att vara en låta kommunen huvudman för grönområdena. Självfallet kan vara också det motsatta förhållandet föreligga, således att det är lämpligast att överlåta skötseln grönområdena på fastighetsägarna, medan av kommunen tar hand gatorna. om EVL-utredningen har i betänkandet Enskilda vägar SOU 1996:46s. 139 ff. pekat på vissa problem med odelat huvudmannaskap som talar för ändring reglerna. Enligt 71 § EVL kan förorden av

nas att en vägförening skall ombesörja väghållningen inom förening-

ens område. Om det då inom föreningens område finns mark i som, en

detaljplan med enskilt huvudmannaskap, avsatts till allmän plats

annan än väg, skall föreningens väghållning omfatta även denna allmänna plats. Här kopplas alltså ansvaret för vägar och allmän platsannan

mark samman. EVL-utredningens förslag går ut på att EVL skall

upphävas och att enbart AL skall bli tillämplig vid inrättande enskilda av vägar. I AL finns emellertid inte den berörda automatiska koppnyss lingen utan det krävs att den ansöker förrättning för inrättande som om

av en gemensamhetsanläggning för vägar också yrkar att anläggningen

skall omfatta allmän platsmark, t.ex. park- och grönområden. annan EVL-utredningen har med anledning härav övervägt behovet att i av AL föra in en bestämmelse motsvarande den finns i 71 § EVL. Utsom redningen har dock avstått från att lägga fram några förslag i den riktningen, bl.a. med hänvisning till att vi inom för vårt arbete beramen

handlar frågan delat huvudmannaskap, lösning enligt

om en som

EVL-utredningen skulle kunna undanröja del de problem

en av som annars kan uppstå.

Vi delar EVL-utredningens uppfattning att det inte behövs några ändringar i AL i berört hänseende och vi instämmer också i att

nu möjligheten till delat huvudmannaskap för allmänna platser kan vara

ändamålsenligt lösning i vissa fall. en

Det skäl mot sådan lösning framförts i förarbetena till PBL

en som är att det med ett delat huvudmannaskap kan uppstå oklarheter om vad

gäller t.ex. inlösen i olika delar av planen. som om

Bestämmelserna i 6 kap. 17 § och 14 kap. 1 § PBL ger kommunen rätt respektive ålägger kommunen att lösa mark enligt en detalj-

som plan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Delat huvudmannaskap torde inte medföra några problem för tillämpningen dessa bestämmelser. Om kommunen t.ex. är

av huvudman enbart för grönområden eller för större trafikled genom

en detaljplaneområdet, gäller lösenbestämmelsema den mark som behövs för de allmänna platser för vilka kommunen sålunda är huvudman. Motsvarande gäller för bestämmelsen i 14 kap. 1 § om skyldighet för väghållaren att lösa mark skall användas för allmänna platser för

som vilka någon annan än kommunen är huvudman.

Inte heller tillämpningen 7 § väglagen, enligt vilken kommunen

av är skyldig att tillhandahålla den mark behövs för den allmänna

som vägen, torde kompliceras. Kommunens skyldighet att tillhandahålla mark kan bara gälla mark inom område som omfattas av det kommunala huvudmannaskapet.

Bestämmelserna i 6 kap. 24 § PBL kan däremot bli besvärliga att tillämpa vid delat huvudmannaskap. Enligt paragrafens första stycke får kommunen, den är huvudman för allmänna platser, efter ge-

om nomförandetidens utgång lösa fastigheter eller delar av fastigheter som tillhör olika ägare och enligt fastighetsplan skall utgöra en fas-

som en tighet. I PBL-propositionen 219 konstaterades att lösenmöjligheten visserligen sällan användes, att den dock måste anses utgöra

men ett mycket viktigt påtryckningsmedel för att få en plan genomförd. Något motiv till att lösenrätten har gjorts beroende av om kommunen är huvudman för allmänna platser har dock inte angetts i förarbetena till PBL. Bestämmelsen motsvarar 47§ i 1947 års byggnadslag. Där stadgades att kommunen hade rätt att lösa tomtdelar, om fastighetsindelningen inte bringats i överensstämmelse med tomtindelningen på grund ansökan gjorts senast ett år efter tomtindelningens fast-

av som ställande. Tomtindelning innebar byggnadskvarters indelning till be-

byggande i överensstämmelse med stadsplanen. Fastighetsplan kan enligt PBL antas för område omfattas detaljplan, oberoende som av av vem som är huvudman för allmänna platser. PBL:s motsvarighet till stadsplan kan emellertid sägas detaljplaner med kommunalt huvara vudmannaskap och därför torde det ha framstått naturligt att vid som en överflyttning av bestämmelsen från byggnadslagen till PBL knyta lösenrätten till detaljplaner med kommunalt huvudmannaskap. På byggnadslagens tid var det allmänna intresset att få byggnadsav en plan genomförd inte så framträdande som när det gällde stadsplaner. I PBL:s system kan det däremot inte generellt göras någon sådan åtskillnad mellan detaljplaner med olika former huvudmannaskap. av Eftersom bestämmelsens huvudsyfte är att utgöra ett påtryckningsmedel för att få planen genomförd, det därför inte finnas någon synes anledning att begränsa lösenrätten till planer med kommunalt huvudmannaskap för allmänna platser. Vi föreslår därför att den begräns-

ningen slopas.

I 6 kap. 24 § andra stycket regleras längre gående lösenrätt. Såleen des har kommunen, den är huvudman för allmänna platser, om rätt att efter genomförandetidens utgång även lösa mark inte har besom byggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Förutsättningen att det skall fråga mark inom planområden med komvara om munalt huvudmannaskap hänger här med kommunens skylsamman dighet att bygga ut gator så att markägarna inte hindras att bygga enligt planen under genomförandetiden. Det förutsätter att kommunen bygger ut hela eller stora delar gatusystemet. Samtidigt kan detta till av större eller mindre del bli onyttigt, inte planen i sin helhet om genomförs. Därför har det ansetts skäligt att kommunen får den nämnda lösenrätten PBL-propositionen s. 219. Denna lösenrätt bör finnas kvar. Förutsättningen för lösenrätt bör därvid ändras så att det är tillräckligt att kommunen är huvudman för gatorna. Tillämpningen av de nu behandlade reglerna inlösen torde om m.m. således, med de antydda justeringama, inte lägga hinder i vägen för att det införs möjligheter till delat huvudmannaskap. Övervägande skäl talar för en sådan reform och vi föreslår därför att bestämmelsen i 6 kap. 26 § PBL ändras så att det kommer till klart uttryck att olika huvudmän skall kunna för olika delar ett detaljplaneområde. ansvara av Dessutom föreslås de redovisade ändringarna i 6 kap. 24 En ovan viss justering måste också göras i 5 kap. 4 § PBL.

L txiazreätrmqmdâwânagumuüw g s mawöhersbmt gp"

" fçüçüâfübâwlüêäüñüwfmMüsäfimâi

lüäâiüááâxâäwüöáneåaäü%s.zwäü$qa°unwêmüüññiiâimfhmwnñawmmarmm5A

M âzxøáiâøaâmáâiámma: .mye bimiiäcns :xml naåqahsta

ul; v: I

4¶Gatukostnader

I detta avsnitt behandlar vi bestämmelserna gatukostnader i planom och bygglagen 1987:10, PBL. Enligt vår bedömning fungerar inte dessa regler tillfredsställande. Det möter alltför stora svårigheter att använda dem och de kan vidare inte medverka till att skapa rättvisa

mellan olika fastighetsägare.

grupper av Vårt förslag är att kommunerna möjlighet att fastighetsägarna ges av inom områden med kommunalt huvudmannaskap för allmänna platser ta ut avgifter enligt taxa på i huvudsak sätt enligt lagen samma som 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen. Det förutsätts härvid att det utrymme skapas avgiftsintäktema som av utnyttjas till att i motsvarande mån sänka skatterna.

4.1¶Direktiven

Enligt utredningens ursprungliga direktiv skall i samband med översynen av PBL belysas bl.a. hur lagens gatukostnadsregler tillämpas och om kostnaderna från såväl allmän enskild synpunkt fördelas skäsom ligt och rättvist. Härvid bör även erfarenheterna från tillämpningen av s.k. exploateringsavtal vägas in samt övervägas möjligheterna till för-

enklingar.

Genom tilläggsdirektivet den 23 juni 1994 fick vi i uppdrag att göra

en översyn av lagstiftningen om plangenomförande med syfte att

uppnå ett så rationellt system möjligt. I dessa direktiv som anges som utgångspunkt bl.a. att samhällets infrastruktur skall kunna byggas och förvaltas på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Vidare uttalas att ett visst val för t.ex. utförandet anordningar inte bör inav gemensamma

nebära låsning till viss förvaltningsforrn eller fördelningsmetod för

en intäkter och kostnader. På motsvarande sätt bör naturligtvis inte valet av fördelningsmetod styra ansvaret för utförandet av gemensamma anordningar. Det tidigare uppdraget rörande uttag gatukostnader skall enligt av tilläggsdirektiven sättas in i detta större sammanhang. Mot denna bakgrund kan övervägas betydligt genomgripande förändringar mer av PBL:s gatukostnadsregler än vad ursprungsdirektiven uttryck för. gav

4.2 i PBL

Regleringen

4.2.2 Skyldighet att iordningställa gator m.m.

Vad med allmän plats, gata och väg har redovisats i avsnitt som menas Här skall tilläggas att det kan förekomma att staten är väghållare for vad i detaljplan betecknas gata, nämligen om denna utgör som en som allmän väg. Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för allmänna platser, det inte finns särskilda skäl till annat 6 kap. om 26 §. Om kommunen inte skall huvudman, skall detta framgå av vara detaljplanen 5 kap. 4 §. Kommunen är enligt 6 kap. 26 § skyldig att efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser for vilka kommunen är huvudman så att platkan användas för avsett ändamål. Angående tidpunkten för uppserna låtande platserna finns bestämmelser i 26 § andra stycket. av Bestämmelser hur allmänna platser skall utformas finns i 6 kap. om 27 I undantagsfall kan det inträffa att någon vill bebygga en fastighet innan kommunen har färdigställt gatan och anlagt avloppsledning. Då skall fastighetsägaren enligt 6 kap. 28§ anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Härvid får fastighetsägaren använda kommunalägd mark behövs utan ersättning. som I 6 kap. 29 § regler för det fall staten är väghållare inom område ges med detaljplan. Om underhåll gator och andra allmänna platser finns bestämmelav i 6 kap. 30 Enligt dessa kommunen för underhållet av såser svarar dana allmänna platser kommunen är huvudman for. Denna undersom hållsskyldighet består detaljplanen för området upphävs. även om

4.2.2 Åtkomst mark av Enligt 6 kap. 17 § får kommunen lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Möjligheterna att lösa mark när än kommunen är huvudman annan regleras i första hand i anläggningslagen 1973:1149, AL, och lagen 1939:608 om enskilda vägar, EVL. Om kommunen inte utnyttjar sin lösningsrätt, kan fastighetsägaren enligt 14 kap. 1 § kräva att kommunen löser marken.

Enligt 6 kap. 19§ ges länsstyrelsen möjlighet att, på begäran av kommunen, förordna att mark som behövs för bl.a. allmänna platser skall avstås eller upplåtas utan ersättning. Det skall vara fråga om mark som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detaljplan behövs för bl.a. allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. För förordnande krävs vidare att det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter.

I ett förordnande enligt 19 § får länsstyrelsen, i den mån det är skäligt, på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för Vattenförsörjning och avlopp 6 kap. 22 §.

4.2.3 Gatukostnader Kommunen har enligt 6 kap. 31-38 rätt att ta ut ersättning av fastighetsägarna för kostnader att anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser.

Kommunen får således besluta att kostnaderna för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området. Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen 31 §.

Bestämmelserna i 31 § avser områdesvis fördelning kostnaderna.

av I 32 § ges bestämmelser för de fall då kommunen beslutar att kostnaderna för en gata skall tas ut av fastighetsägarna utmed gatan. Av 37 § framgår att bestämmelserna kan bli tillämpliga också på torg, park eller annan sådan allmän plats.

Enligt 33 § skall jämkning av gatukostnadsersättningen ske bl.a. om

de åtgärder som ersättningen har omfattning eller ett utföran-

avser en de som betydligt överstiger vad kan normalt med hänsyn till

som anses den användning som är tillåten för fastigheten.

När kommunen skall beräkna ersättningen för gatukostnader

m.m., får till grund för beräkningen läggas antingen de faktiska kostnaderna eller vad man genom tidigare erfarenheter kan beräkna att kostnaderna uppgått till 34 §.

5 16-1398

I 35 § regleras villkoren för betalning gatukostnadsersättning. av Bestämmelser om formerna för kommunala beslut gatukostnader om finns i 36 Dessa överensstämmer i stor utsträckning med vad som föreskrivs för detaljplan i 5 kap. 20, 21 och 24 §§. För beslut kostom nader enligt 31 och 32 ges således regler upprättande förslag, om av samråd och samrådsredogörelse. För beslut kostnader enligt 31 § om ges vidare regler om utställning samt kungörande och underrättelse om utställningen. Beträffande förslag om ersättningsskyldighet enligt 32 § ges slutligen bestämmelser beredande tillfälle till yttrande över om av

förslaget.

Vissa beslut om gatukostnader får överklagas kommunalbegenom svär. Enligt 13 kap. 1 § första stycket 4 får således kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och generella om villkor för sådan betalning överklagas-iden ordning föreskrivs för som

laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen 1991:900.

Enligt 13 kap. 1 § andra stycket får andra beslut rörande gatukostnader än de i första stycket 4 inte överklagas. Härvid påpesom anges kas att det av 15 kap. 8 § framgår att tvister rörande gatukostnader prövas av fastighetsdomstol. Enligt den nämnda bestämmelsen skall tvist mellan kommunen och fastighetsägare ersättning för gatuom kostnader och kostnader för andra allmänna platser och villkoren om

för sådan ersättning prövas fastighetsdomstol.

av Det bör observeras att gatukostnadsreglema endast allmän avser plats. Anläggande gator inom s.k. storkvarter ankommer på av m.m. fastighetsägama, som också har att bekosta drift och underhåll såav

dana anläggningar.

Renhållningslagen

I l8§ renhållningslagen 1979:596 finns bestämmelser renhållom ning m.m. av gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i detaljplan enligt PBL och for vilka kommunen är huvudman. Kommunen svarar för att sådana platser gaturenhållgenom ning, Snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten av sanitär olägenhet hindras samt att de krav tillgodoses, som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. om

Kommunens skyldigheter gäller dock inte, om åtgärderna skall utföras

av staten som väghållare.

Inom områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik, är fastighetsinnehavaren skyldig att utföra de nämnda åtgärderna. Skyldigheten åligger dock kommunen för områden som skall användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § PBL.

Enligt 19§ kan kommunen ålägga fastighetsinnehavare inom detaljplaneområde med kommunalt huvudmannaskap att utföra erforderliga åtgärder i fråga om gångbana eller något annat utrymme utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Miljöbalksutredningen föreslår i betänkandet Miljöbalken SOU 1996:103 att bestämmelserna om gaturenhållning skall inordnas i miljöbalken 16 kap.. Några ändringar i sak föreslås inte.

4.4¶Enskilda

vägar

Inom andra bebyggelsomrâden än detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap finns ingen skyldighet för kommunerna att anlägga och underhålla vägar eller andra allmänna platser. Ansvaret åvilar i

stället fastighetsägarna också har att ombesörja driften

som renhållning, Snöröjning m.m. av anläggningarna. I stor utsträckning sker detta genom att vägföreningar eller samfálligheter bildats enligt EVL eller AL. Många kommuner har dock tagit hand väghåll-

om ningen i sådana områden i huvudsak är ianspråktagna för

som permanentboende. Flertalet kommuner skattefinansierar, helt eller delvis,

en-

skild väghållning som inte täcks statsbidrag.

EVL-utredningen föreslår i betänkandet Enskilda vägar SOU 1996:46 att EVL skall upphävas fr.o.m. den 1januari 1998. Vid inrättande och förvaltning av enskilda vägar skulle därmed enbart AL och lagen om förvaltning av samfälligheter 1973:1150 bli tillämpliga. Betänkandet har remissbehandlats.

4.5 till de nuvarande

Bakgrunden gatukostnadsreglerna och tidigare reformforslag

4.5.1 Inledning Reglerna om gatukostnader i PBL bygger i huvudsak på de regler som fanns i byggnadslagen 1947:385. Dessa regler hade ändrats i väsentliga hänseenden genom lagstiftning som trädde i kraft den l januari 1982 prop. 1980/81:165. Ändringama byggde delvis på förslag

som hade lagts fram av Gatukostnadsutredningen i betänkandet Kommunernas gatuhållning SOU 1977:65, vilket i sin tur byggde på förslag som lagts fram av 1969 års vägutredning i betänkandet Kommunal och enskild väghållning SOU 1977:12.

Som en bakgrund till dessa förslag skall vi lämna kort redovis-

en ning för de regler om kostnadsuttag som gällde i byggnadslagen vid ti-

den för Gatukostnadsutredningens arbete.

4.5.2 Reglerna om kostnadsuttag i byggnadslagstiftningen före 1982 I byggnadslagen fanns bestämmelser om dels ersättning for gatumark 56-66 §§, dels bidrag till gatubyggnadskostnad 67-69 §§.

Beträffande ersättning för gatumark föreskrevs att ägare av fastighet som är belägen vid gata var skyldig att ersätta kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt. Ersättningsskyldigheten var dock så till vida begränsad att den inte omfattade större bredd än fem åttondelar den enligt stadsplanen tillåtna högsta hus-

av höjden fastigheten 5/8-regeln. På framställning av kommunen fick länsstyrelsen besluta att gatumarksersättning sammanlagt

som belöpte på fastighetsägarna inom ett visst område skulle fördelas mellan dem enligt vissa grunder. Ersättningsskyldigheten avsåg gatumark samt med viss begränsning även torg, parker och andra allmänna platser.

Beträffande gatubyggnadskostnad stadgades att kommunfullmäktige för kommunen i dess helhet eller för viss del därav fick meddela bestämmelser skyldighet för ägare fastighet att bidra till kostnaden

om av för iordningställande av gata gatubyggnadskostnad. I vissa fall skulle frågan underställas länsstyrelsens prövning. Även för gatubyggnadskostnad gällde 5/8-regeln. Beträffande skyldigheten att bidra till kostnaderna för att anlägga annan allmän plats än gata gällde detsamma

för gatumarksersättning. Även gatubyggnadskostnadema kunde som fördelas mellan fastighetsägarna inom ett visst område enligt vissa grunder.

Reglerna innebar alltså att bl.a. markkostnadema och byggnadskostnaderna måste hållas åtskilda. Fastighetsägamas skyldighet att betala ersättning för gatumarken framgick direkt av 56 § byggnadslagen. Om kommunen skulle ta ut ersättning också för gatubyggnadskostnader, måste däremot särskilt beslut fattas. Om beslutet innebar att fastighetsägaren ålades skyldigheter som han inte hade haft tidigare, skulle länsstyrelsen, eller i vissa fall regeringen, avgöra frågan om bestämmelser for avgiftsuttaget.

4.5.3 Gatukostnadsutredningen Gatukostnadsutredningen lade, som nämnts, fram sina förslag i betänkadet Kommunernas gatuhållning SOU 1977:65. Förslagen byggde i stor utsträckning på förslag hade lagts fram av 1969 år vägutred-

som ning i betänkandet Kommunal och enskild väghållning SOU 1977:12.

Vägutredningens förslag innebar att kommunerna skulle överta en del av den enskilda väghållningen. Bestämmelserna om kommunal väghållning skulle tas in i en särskild lag om kommunvägar.

Det fanns enligt Gatukostnadsutredningen i huvudsak tre motiv för en reform av gatukostnadsreglema, nämligen kommunernas behov av bättre möjligheter till kostnadstäckning, kravet på likabehandling av kommunens invånare och behovet av att förenkla reglerna.

Gatukostnadsutredningen anslöt sig till vägutredningens förslag till lag om kommunvägar. Den föreslagna lagen gällde alltså kommunväg. Hit räknades i huvudsak gata och annan allmän plats inom stadsplan samt väg för vilken väghållning ordnats enligt lagen. Inom område med byggnadsplan skulle väghållningen ordnas av kommunen, om inte annat bestämts, och i övrigt skulle kommunen kunna ordna väghållning i den omfattning det behövdes.

Kommunal väghållning omfattade byggande av väg och drift av väg. Till byggande av väg räknades anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg. Till drift av väg räknades sådana åtgärder underhåll, reparation och

som renhållning.

För kommunal väghållning, således både byggande och drift, skulle kommunen inom sitt område få ta ut avgift av ägare till fastighet

som hade nytta väghållningen. Samtliga fastigheter inom område med

av tätbebyggelse skulle anses ha nytta hela vägnätet, inte särskilda

av om skäl talade mot det. Om kommunen ville ta ut avgift, skulle väghållningsmyndigheten den kommunala nämnd utsetts därtill

- som - avgränsa det område väghållningsområde inom vilket avgiftsskyldighet skulle föreligga. Avgift skulle utgå enligt taxa skulle utformas

som enligt vissa angivna grunder.

Avgiftssystemet skulle grundas på likställighetsprincipen, in-

som nebär att kommunmedlemmarna i möjligaste mån skall behandlas lika.

Starka skäl talade enligt Gatukostnadsutredningen för långt gå-

en ende utjämning kostnaderna i riktning mot likartade avgiftsnormer

av för ett enda väghållningsområde för hela kommunen. Detta hindrade dock inte att skillnader, t.ex. mellan olika bebyggelsetyper, skulle

kunna beaktas vid avgiftsuttaget.

Nyttobegreppet i fråga om väghållning borde bestämmas eller

mer mindre schematiskt. Samtliga fastigheter inom tätorten skulle således anses ha någon nytta av hela vägnätet, inte objektiva skäl talade

om mot det.

Individuella variationer i fråga om nytta kan förekomma. Det kunde

därför nödvändigt att finna fördelningsnorm medger

vara en som en sådan behandling av fastigheterna att fastigheter av ungefär samma typ får betala avgifter jämförbar storlek. Man kunde t.ex. tänka sig

av en fördelning som baseras sammanvägning flera faktorer såsom

en av bostadsyta, tomtareal, antalet boende o.d. Vilken eller vilka faktorer som skulle komma till användning borde få avgöras med hänsyn till förhållandena i den enskilda kommunen. Man borde dock inte för

långt i individualisering.

Med väghållningsområde avsågs det område inom vilket avgifts-

skyldighet skulle föreligga för fastighetsägarna. Det normala borde

vara att kommunens gatuhållning hålls i ett enda väghållnings-

samman område. Inom ett sådant område kunde använda taxa är så

man en som uppbyggd att den tar hänsyn till väsentligare olikheter inom fastighetsägarekollektivet så att man får en önskvärd utjämnande effekt avgiftemas storlek. I vissa fall kunde dock övervägande skäl tala för att ett större tätortsområde delas i än ett väghållningsområde. Beho-

upp mer

vet av skilda väghållningsområden bedömdes beroende de

vara av möjligheter att differentiera avgifterna som taxan kunde medge.

Taxan skulle kunna utformas med va-taxan förebild. Anlägg-

som ningsavgift bestäms i va-taxan utifrån ett norrnalförhållande. Om det föreligger väsentliga skillnader i förhållande till normalfallet, kan tilllägg till, respektive reduktion normaltaxan bestämmas i det enskilda

av fallet. Skillnaderna kan t.ex. hänföra sig till väsentliga avvikelser i fråga om terräng- eller grundförhållanden.

Enligt den föreslagna kommunvägslagen skulle avgift

utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter. Driftskostnader skulle bara få täckas genom periodiska avgifter.

Driftskostnaderna ansågs i allmänhet kunna fördelas schablonartat lika över hela väghållningsområdet, I vissa fall skulle dock diffe-

rentiering kunna ske.

I fråga om anläggningskostnaderna bedömdes förhållandena kunna vara mera skiftande. Avgift för anläggningskostnad skulle normalt tas ut som engångsavgift i samband med områdets exploatering. Den skulle dock kunna delas i ett antal delavgifter, erläggs under

upp som en följd av år.

Sedan avgift för anläggningskostnaderna hade erlagts skulle under

driftsåtgärder även rymmas förbättringsåtgärder som av hävd är att

hänföra till driften. Behov att ta ut avgifter för anläggnings-

av nya kostnader ansågs dock kunna uppkomma t.ex. när gata behöver läg-

en gas om i ny sträckning, byggas om eller förbättras på ett standardför-

höjande sätt.

Om en väghållningsåtgärd är till övervägande fördel för endast viss

eller vissa fastigheter inom väghållningsområdet, skulle det få be-

stämmas att dessa fastigheter ensamma skall bära kostnaden. Det skulle t.ex. kunna fråga att gågator, parkeringsfickor och last-

vara om zoner anläggs till förmån för vissa affársfastigheter. Regeln skulle

också kunna bli tillämplig vid upprustning gatunät inom förnyelse-

av och saneringsområden. De nya anläggningskostnaderna skulle därvid kunna få belasta enbart fastigheterna inom berört område. Ett skälen

av för en sådan ordning att återkommande fördelning

var en av nya anläggningskostnader skulle blir administrativt betungande. Olika metoder, såsom möjlighet till amortering, skulle kunna mildra verkningarna

av nya engångsavgifter inom områden med redan befintlig bebyggelse.

Regeln att kostnader skulle kunna få belasta enbart vissa fastigheter

borde inte vara tillämplig vid t.ex. ombyggnad gata för att tillgodoav se genomfartstrafik. Sådana kostnader borde påföras hela fastighetsägarekollektivet och periodiseras. Taxan skulle bestämmas kommunfullmäktige. av När det gäller bestämmelserna överklagande tog Gatukostnadsom utredningen upp frågan huruvida ett speciellt borde inrättas med organ uppgift att pröva taxefrågor på liknande enligt va-lagen och sätt som lagen om allmänna fjänvärmeanläggningar. Behovet ett speciellt av prövningsorgan i fråga om gatu- och vägavgifter ansågs dock inte vara lika framträdande som beträffande va-taxor och fjärrvärmetaxor, eftersom de sistnämnda verksamhetsgrenama i vissa avseenden får anses vara av teknisk natur. Inrättande ett särskilt prövningsorgan ansågs av inte heller behövligt för genomförande den föreslagna delreforrnen av

och Gatukostnadsutredningen fann därför att frågan inrättande

om av ett särskilt prövningsorgan borde anstå tills vidare. Gatukostnadsutredningen lämnade också förslag till övergångsreglering av ganska genomgripande slag. Dessa förslag skall vi redovisa i samband med våra överväganden övergångsbestämmelsema. om

4.5.4 Remissyttrandena

Till propositionen l980/8l:165 har bilaga 3 fogats som en sammanställning av remissyttranden över Vägutredningens och Gatukost-

nadsutredningens betänkanden.

Flertalet remissinstanser godtog eller lämnade utan erinran utredningamas förslag att kommunerna skulle möjlighet att ta ut avgifges ter av ägare till fastigheter som har nytta den kommunala väghållav ningen och att avgifterna skulle utgå enligt kommunen utformad en av taxa. Det var emellertid bara ett fåtal de remissinstanser behandav som

lade frågan uttryckligt godtog förslagens utformning in-

som utan vändningar eller betänkligheter. Vidare det ett antal remissinstanvar ser som helt avstyrkte förslaget om taxeavgifter. Hit hörde bl.a. LRF,

Näringslivets Byggnadsdelegation, SABO, Sveriges fastighetsägare-

förbund, Sveriges villaägareförbund och Svea hovrätt. Flertalet remissinstanser behandlade frågan kostnader och som om avgifter ansåg att det skulle bli svårt att utforma rättvis taxa, särskilt en när det gäller avgifter för driftskostnader. Behov centralt utarbetade av norrnaltaxor understryktes åtskilliga. Många remissinstanser efterav

lyste preciserade regler om avgiftssystemet. Några ansåg att yt-

mera terligare utredningar behövdes innan ett lagförslag skulle kunna antas

belysning de fördelningspolitiska konsekvenserna efterfrå-

och en av gades. Det ansågs bl.a. saknas analys av frågan i vilken utsträckning

en kostnaderna för vägar av olika slag bör bäras av vägtrafikanter, betalas med skattemedel eller belasta ägarna av de fastigheter som har nytta av vägen. Många instanser ansåg att reformen skulle kunna leda till en oacceptabel belastning på bostadskostnadema. Alternativa metoder för kostnadstäckning fastighetsskatt och bilskatt borde ha utretts

genom närmare.

Frågan om inrättande av en särskild prövningsnärrmd togs upp av några remissinstanser. Flertalet av de instanser som yttrade sig i frå-

bl.a. Svea hovrätt, förordade att ett särskilt prövningsorgan för gan, avgiftsfrågor skulle inrättas. Statens va-nämnd föreslog att avgiftsfrågorna skulle anförtros nämnden.

4.5.5 Försöksverksamhet Remissutfallet över utredningamas förslag i kostnadsdelen visade att det rådde osäkerhet de föreslagna bestämmelsemas tillämpning.

om Nästan alla yttrade sig i saken krävde mera preciserade regler eller

som

konkretisering centralt framtagna taxor. Då det vid behanden genom

lingen i departementet stod klart att det var nödvändigt att studera

kostnadsfrågorna närmare innan ett regeringsförslag kunde läggas

fram, beslöts att ett begränsat ñillskaleförsök skulle genomföras. Genom försöket skulle belysas bl.a. om det avgiftssystem som tillämpades för vatten och avlopp kunde utgöra förebild för ett motsvarande system på gatu- och vägsidan. i

På uppdrag dåvarande Bostadsdepartementet genomfördes försö-

av ket av K-Konsult i samråd med Västerås kommun. Försöket skedde med utgångspunkt från förslaget till lag kommunvägar såsom det

om var utformat i Gatukostnadsutredningens betänkande samt Svenska kommunförbundets på lagförslaget grundade förslag till nonnaltaxa för kommunvägar redovisningen för försöket och Svenska kommunförbundets nonnaltaxa finns intagna i prop. 1980/81:l65 som bil. s.

109 ff..

Svenska kommunförbundets förslag till normaltaxa

I Svenska kommunförbundets förslag till normaltaxa föreskrevs i huvudsak följande.

Kommunfullmäktige fastställer väghållningsområde. Inom detta

skall avgift erläggas för samtliga fastigheter. Dessa indelas i bebyggda och obebyggda fastigheter. Avgiftsskyldighet inträder när vägen har bragts i sådant skick att den kan användas. Väghållningsmyndigheten beslutar datum för avgiftsskyldighetens inträde och underrättar om

fastighetsägarna om detta.

Avgifterna utgörs av anläggningsavgift och driftsavgift. För bebyggd fastighet utgår anläggningsavgift med grundavgift, avgiñ en en per kvm tomtarea och en avgift kvm våningsyta. Kompletterande per regler ges för fall av förändring av byggnadsbeståndet eller fastigheten. För obebyggd fastighet utgår grundavgift och avgift samma per kvm tomtarea for bebyggd fastighet. När det gäller avgiften som per kvm våningsarea beräknas denna till hälften den våningsyta med av vilken fastigheten får bebyggas eller skäligen kan bli utannars anses nyttjad vid bebyggande. Kompletterande regler for fall ändrade ges av förhållanden. Anläggningsavgiften kan höjas eller minskas för viss eller vissa fastigheter med hänsyn till kostnaden för att bereda fastigheten tillgång till väg. Vidare kan vissa fastigheter få bära hela kostnaden för åtgärder. Bestämmelser gavs härefter indexberäkning och betalom om ningsvillkor.

För avgiftsskyldig fastighet utgår årlig driftsavgift med visst

en antal kronor för varje påbörjat 10 OOO-tal kronor fastighetens av taxeringsvärde. Avgiften kan höjas eller minskas med hänsyn till vissa angivna förhållanden. Även här bestämmelser indexberäkning gavs om

och betalningsvillkor.

Västeråsförsöket

Försöket utfördes i några utvalda delområden med olika bebyggelsetyper inom tätorten Västerås. Hela kommunen valdes väghållningssom område med uppdelning på flera mindre taxeområden. Kostnaderna en för anläggande, drift och underhåll beräknades och fördelades efter

några olika fördelningsgrunder, dels engångsavgift, dels

som som pe-

riodisk avgift. Fördelningsgrundema hade valts med va-taxans konstruktion som förebild. Beträffande engångsavgiften testades olika kombinationer av grundavgift, tomtyteavgift, våningsyteavgift och lägenhetsavgift. För den periodiska avgiften arbetade man med en avgift per 10 000-tal kronor av taxeringsvärdet, en avgift per tomtyta och en

avgift per våningsyta.

4.5.6 Propositionen 1980/81:165 När det gäller Gatukostnadsutredningens förslag att kommunen skall kunna ta ut avgift också för drift och underhåll av gator ansåg

m.m. departemenstschefen att det skulle behövas en långt gående schablonisering av avgifter för driftskostnaderna, vilket dock skulle medföra att avgiften blir i stort sett jämförbar med skatt. Enligt departements-

en chefen var det under dessa omständigheter bättre att åstadkomma kostnadstäckning just genom skatt 20 f.

Departmentschefen avvisade vidare tanken på att bryta ut reglerna om kommunernas ansvar för genomförande av planer från byggnadslagstiftningen till en särskild lag. Som skäl härför anfördes att reformen skulle inriktas på en förbättring av kommunernas möjligheter att få täckning för sina anläggningskostnader för gator att det

m.m., men inte borde införas bestämmelser om ersättning för kostnader för drift och underhåll s. 24.

Beträffande Västeråsförsöket anfördes bl.a. följ ande 19:

Av den PM som har upprättats beträffande försöket bilaga 4

framgår bl.a. att försöket får anses ha påvisat att det avgiftssystem som tillämpas för va kan ligga till grund för ett motsvarande system på gatu- och vägsidan utan att alltför omfattande administrativa

ru-

tiner behöver tillgripas. Avgiftssystemet ställer dock vissa krav på

kommunernas kostnadsredovisning. Ju högre kostnadstäckningsgrad

man eftersträvar desto högre blir dessa krav.

Enligt departementschefen var det emellertid inte nödvändigt att införa ett nytt, eller mindre kommunomfattande system det slag

mer av som utredningsförslagen och Västeråsförsöket uttryck för. Som

gav skäl härför anfördes s. 24:

Det är en stor fördel för de tillämpande myndigheterna och för fastighetsägarna om reformen kan genomföras utan att grunddragen i dagens ordning behöver rubbas. Jag tänker därvid inte bara på de hanteringsmässiga fördelarna utan också på förståelsen för de nya bestämmelserna. Ett system, som i likhet med utredningsförslagen bygger på fördelning de totala kostnaderna i kommunen för en av gator m.m., har exempelvis bl.a. den bristen som enligt min - mening inte bör underskattas att man i viss mån förlorar det samband som i dag finns mellan kommunens anläggningsåtgärder och betalningen för dessa. Fastighetsägarens betalningsskyldighet inom ett kommuntäckande system skulle m.a.o. inte behöva föranledd vara av någon åtgärd i närheten fastigheten. Ett sådant system kan av också leda till att kravet på det enskilda planområdets ekonomi inte får tillräckligt framskjuten plats när planen utarbetas. en

Enligt departementschefen borde det tillräckligt att kommunervara na får möjlighet att ta ut kostnaderna för vad han kallar områdesanläggningar, dvs. lokala gatu- och vägnät, som betjänar ett visst bebyggelseområde, och sådana andra anläggningar, t.ex. grönytor, gång- och cykelvägar m.m., som krävs för en god funktion hos själva bebyggelseområdet. Större trafrkanläggningar primär- och sekundärleder - bör däremot finansieras kommunalskattemedel i den mån genom statsbidrag inte lämnas. Uppdelningen mark- respektive byggnadskostnader upphävdes. Kommunen gavs således rätt att i ett sammanhang ta ut ersättning för dessa kostnader. Något mer eller mindre kommunomfattande system Gatukostsom nadsutredningen hade föreslagit genomfördes alltså inte. I stället infördes regler det slag återfinns i 6 kap. 31 och 32 §§ PBL, av som nu således dels en områdesvis fördelning kostnaderna, dels bidrag till av gatan framför en fastighet. Den områdesvisa fördelningen kostnaav derna är av en helt annan karaktär än Gatukostnadsutredningens fördelningssystem. De områden som åsyftas i 31 § är begränsade. Enligt departementschefen torde det således bli vanligt att gränserna för fördelningsområdet kommer att sammanfalla med gränserna för den detaljplan som gäller för området s. 40.

4.5.7 Departementspromemorian Ds Bo 1984:9 Gatukostnader Sedan kritik hade riktats mot de gatukostnadsbestämmelser som infördes 1982 och deras tillämpning beslutade dåvarande bostadsministem att kartläggning skulle ske av tillämpningen i olika kommuner. en Kartläggningen gjordes arbetsgrupp inom bostadsdepartemen-

av en tet med deltagande representanter från Svenska kommunförbundet,

av Fastighetsägareförbundet, Villaägareförbundet och Hyresgästernas Riksförbund. Arbetsgruppen redovisade i juni 1984 resultatet av sitt arbete i rapporten Ds Bo 1984:9 Gatukostnader. Rapporten finns intagen som bil. 8 i 1985/86:1, PBL-propositionen, bilagedelen s. 180 ff.

prop. I sammanfattningen i rapporten anförs inledningsvis följande:

Till arbetsgruppen har från kommuner och sammanslutningar av fastighetsägare framförts ett flertal kritiska synpunkter. Från kom-

har påtalats bl.a. att tillämpningen är administrativt resurmunerna skrävande. Från flera kommuner och inom arbetsgruppen har mot denna bakgrund väckts frågan inte ett alternativt system för ut-

gatukostnader bör övervägas. Man har därvid pekat på att tag av kostnader för andra nyttigheter, t.ex. vatten och avlopp, och fjärrvärme, inte drabbar befintliga fastigheter på samma sätt som gatukostnadema gör, och att avgifterna för dessa nyttigheter debiteras fastighetsägarna efter en taxa som är administrativt enkel att tillämpa.

Efter ett påpekande att överväganden ett helt nytt regelsystem

gatukostnader ligger utanför arbetsgruppens uppdrag fort-

för uttag av sätter arbetsgruppen:

Gatukostnadsbestämmelsema har varit i kraft under endast kort tid. Hittills har endast relativt få gatukostnadsutredningar slutförts och någon rättspraxis finns ännu inte. Många av de problem som framförts till arbetsgruppen kommer sannolikt att lösas vid en fortsatt tillämpning. Det är t.ex. helt naturligt att de första gatukostnadsutredningarna i en kommun kräver avsevärda administrativa re-

Kommunen måste ta ställning till åtskilliga principiella fråsurser. gor och rutiner måste läggas fast. Den fortsatta tillämpningen kan därefter bli avsevärt enklare.

Vid redovisningen kommunernas tillämpning gatukostnadsav av bestämmelserna anförs:

Hittills har endast tredjedel kommunerna fattat beslut att en av om tillämpa de nya gatukostnadsbestämmelserna. Ytterligare knappt en fjärdedel av kommunerna överväger att fatta sådant beslut. Utredningar om uttag gatukostnader har slutförts i 37 kommuner av avseende sammanlagt 67 utredningsområden. Beslut att ta ut gatuom kostnader har fattats för endast 37 områden. De kommuner slutsom fört gatukostnadsutredningar uppenbarligen att ta på de avser vara ökade möjligheterna att finansiera anläggning gator av m.m. genom

uttag från fastighetsägarna. Den beräknade kostnadstäckningen är för flertalet utredningar mycket hög. Gatukostnadsersättningama

varierar stort beroende på vilka åtgärder de I genomsnitt som avser. uppgår kostnaden till drygt 22 000 kr. för Villafastighet. I drygt en en fjärdedel utredningsområdena överstiger kostnaderna 30 000 av

kr per Villafastighet.

Avslutningsvis föreslog arbetsgruppen ökade krav på samråd, för-

bättrade möjligheter för ägarna till bebyggda fastigheter att finansiera

gatukostnadsersättningama genom t.ex. en finansiering inom för

ramen

det statliga bostadslånesystemet precisering räntevillkoren i

samt en av

de fall fastighetsägaren medges rätt att betala ersättningen

genom avbetalningar. Enligt arbetsgruppens mening kunde det också ifrågasättas om processreglema för gatukostnadsärenden hade lämplig utformen ning såvitt tvister ersättning för gatukostnader och betalavser om om ningsvillkor. Bl.a. borde övervägas förenkling besvärsreglema. en av

4.5.8 PBL-propositionen

PBL-utredningen utgick från att förslagen från 1969 års vägutredning

och Gatukostnadsutredningen skulle leda till särskild lag den en om kommunala väghållningen. Därför tog PBL-utredningen inte in några regler gatubyggande och gatukostnader i sitt förslag. om I det till lagrådet den 20 oktober 1983 remitterade förslaget till ny plan- och bygglag inarbetades de då gällande bestämmelserna i byggnadslagen och i byggnadsstadgan 1959:612 ersättning om för gatukostnader utan någon ändring i sak. Sedan kritik från skilda håll hade riktats mot gatukostnadsreglema och deras tillämpning utförde den i det föregående behandlade arbets-

kartläggning tillämpningen av bestämmelserna och regruppen en av dovisade resultatet i rapporten Ds Bo 1984:9 Gatukostnader. Rapporten remissbehandlades inte. Med anledning av rapporten utarbetades inom bostadsdepartementet en promemoria med förslag till ändringar i gatukostnadsbestämmelserna i förslaget till ny plan- och bygglag författningsförslaget i promemorian finns intaget som bil. 9 i

PBL-propositionen, bilagedelen s. 203 ff.. Något yttrande av Lagrådet

inhämtades inte beträffande förslagen i promemorian, eftersom Lagrådets hörande ansågs sakna betydelse PBL-propositionen s. 53.

De ändringar i PBL-propositionen föreslogs i förhållande till

som de gällande bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan rörde möjligheterna att delegera beslut i gatukostnadsärenden, krav på samråd i fråga om förslag till uttag av gatukostnader, utökade möjligheter att få jämkning av gatukostnadsersättningen och reglerna om ränta på kommunens fordringar på ersättning. Tidigare hade också ett förslag statlig finansiering av vissa gatukostnader tagits upp i 1985

om års budgetproposition och godtagits av riksdagen BoU 1984/85213, rskr. 230.

Departementschefen uttalade i PBL-propositionen 202 följande

om förslagen:

Dessa förslag bör enligt min mening lösa flertalet av de problem

som varit förenade med tillämpningen av gällande gatukostnadsreg-

ler. Jag kommer emellertid att noga följa utvecklingen på detta om-

råde och, i den mån det visar sig påkallat, överväga gatukostnadsregleringen på nytt.

Tillämpningen av gatukostnadsbestämmelserna

4.6.1 Före 1982 Ett av motiven till de ändringar i byggnadslagen som trädde i kraft den 1 januari 1982 var att hanteringsordningen för beslut om ersättningar för gatukostnader m.m. skulle förenklas. Det skulle därför visst

vara av intresse att undersöka i vilken utsträckning reglerna tillämpades

av kommunerna före 1982 och om tillämpningen ökade därefter. Tyvärr är det dock svårt att få fram något material rörande tillämpningen före 1982. Gatukostnadsutredningen redovisar visserligen erfarenheter av de tidigare gällande gatukostnadsreglerna, därvid presenteras

men

inget material i frågan i vilken utsträckning kommunerna hade tillom lämpat gatukostnadsbestämmelserna. Vissa slutsatser kan dock dras. Före 1982 förelåg den skillnaden mellan gatumarksersättning och bidrag till gatubyggande att ersättning för gatumark utgick omedelbart på grund av lag, medan bidrag till gatubyggnadskostnader endast kunde utkrävas, om kommun efter eget val bestämde sig för att införa avgiftssystem.

Enligt Gatukostnadsutredningen 57 det enig uppfattning

var en att en kommun i normala fall inte ägde efterge eller nedsätta ersättningen för gatumark utöver vad som medgavs enligt byggnadslagens regler. Ersättning för gatumark tycks således allmänt ha tagits ut ge-

nom exploateringsavtal eller direkt med stöd byggnadslagens be-

av stämmelser. I vilken utsträckning införde avgiftssystem avseende man bidrag till gatubyggnadskostnader är dock oklart.

4.6.2 Efter 1982

För tiden efter 1982 har det gjorts flera undersökningar rörande kom-

munernas tillämpning av gatukostnadsreglema. Den första från 1984

redovisades i den ovannämnda departementspromemorian Bo

1984:9 Gatukostnader. Vid denna tidpunkt hade omkring tredjedel en av kommunerna beslutat tillämpa de bestämmelserna nya om uttag av gatukostnader. Utredningar hade slutförts i 37 kommuner 67 utredningsområden och beslut att ta ut gatukostnader hade fattats för 37 områden.

Enkät 1986

I rapporten Om taxor och avgifter i samhällsbyggandet Meddelande 4:57 från institutionen för fastighetsteknik, Kungliga Tekniska Högskolan, 1988 redovisas resultatet enkät rörande kommunernas av en tillämpning av de gatukostnadsbestämmelser trädde i kraft den 1 som januari 1982. Enkäten skickades ut till 246 kommuner. Samtliga kommuner besvarade enkäten. Övriga kommuner hade i tidigare underen sökning förklarat att de inte övervägde att tillämpa gatukostnadsbestämmelsema, varför de uteslöts undersökningen. Utskicket ägde ur rum under våren 1986 och resultaten återspeglar förhållandena vid halvårsskiftet 1986.

Av framgick att 92 kommuner hade fattat principbeslut om svaren tillämpa byggnadslagens regler. I 15 dessa kommuner hade dock att av ingen utredning initierats 1986. Av de 77 kommuner hade påbörsom jat utredning hade 48 kommuner beslutat uttag av gatukostnaen om der. Antalet påbörjade utredningar enligt 56 § byggnadslagen motsvarande 6 kap. 31 § PBL uppgick till 200, 123 hade avslutats, och varav beslut hade skett i 91 fall. Antalet utredningar enligt 57 § om uttag 6 kap. 32 § PBL uppgick till 42, 23 hade avslu-

motsvarande varav

tats, och beslut uttag hade skett i 16 fall. om

I enkäten ställdes också frågor fördelningsgrunderna i gatukost-

om nadsutredningar. En sammanställning kommunernas finns i av svar rapporten s. 77 ff. och 145 ff..

Enkät 1994

Våren 1994 gjorde Plan- och byggutredningen och Svenska kommunförbundet gemensamt enkät gatukostnader. I enkäten, som sänen om des ut till samtliga kommuner, ställdes följ ande frågor: Har kommunen efter den l januari 1992 beslutat att tillämpa be-

stämmelserna gatukostnadsersättning enligt PBL

om Hur många utredningar uttag gatukostnader har kommuom av påbörjat efter den 1 januari 1990 nen För hur många dessa utredningar har kommunen beslutat om av

uttag av gatukostnader

Eventuella synpunkter på bestämmelserna eller på tillämpningen av bestämmelserna om uttag av gatukostnader. Svar kom in från 240 kommuner. Av svaren framgår att det bara är 33 kommuner verkligen har tagit ut gatukostnader efter den 1 jasom nuari 1990 och att det bara är 20 dessa kommuner har fattat av som beslut gatukostnader gång. I 13 fall har kommunerna om mer än en gjort dubbelt eller än dubbelt så många utredningar som sedan remer sulterat i ett beslut. Den främsta invändningen mot lagstiftningen är att systemet är krångligt och administrativt tungarbetat. Ofta påtalas att systemet inte för små kommuner. Benägenheten att överklaga passar besluten är stor och besvärsreglema är omständliga och oklara. Många kommuner förordar att det införs någon form taxesystem. En av de av fä kommuner är nöjd med systemet är Göteborg. Där tycker man som sig ha funnit metodik fungerar, med bl.a. kraftig reduktion vad en som gäller bebyggda tomter.

Enkät 1996

Under våren 1996 gjorde vi tillsammans med Kommunförbundet en något fördjupad enkät. Ett antal frågor ställdes till 21 kommuner. Svar inkom från 13 av dessa. På frågan hur vanligt det är med enskilt huvudmannaskap for gator och andra allmänna platser inom detaljplaneområden svarade elva kommuner att det är ovanligt mindre än 20 % planerna, komav en mun, Falun, att det är vanligt 20-50 % planerna och kommun, av en Lycksele, att det är mycket vanligt än 50 % procent planerna.

mer av

På frågan hur vanligt det är med storkvarter i detaljplanema svarade tio kommuner att det är ovanligt, två kommuner, Västerås och Upplands Väsby, att det är vanligt 20-50 % planerna och kommun, av en Östersund, att det är mycket vanligt än 50 % planerna.

mer av

Härefter ställdes en del frågor finansieringen gatukostnaderom av na. I fråga om byggande gator och andra allmänna platser sker i tio av kommuner finansieringen till mindre än 20 % uttag gatugenom av kostnader. Uttag av kostnaderna exploateringsavtal är vanligenom gare. I sex kommuner tas 20-50 % kostnaderna ut på det sättet och i av tre kommuner tas än 50 % kostnaderna ut exploatemer av genom ringsavtal. På frågan hur stor del kostnaderna tas ut av som genom skattefinansiering svarade fem kommuner att det är mindre än 20 %, två kommuner att det är 20-50 % och kommuner att det är än sex mer 50 %. När det härefter gäller finansiering kostnaderna för förbättring av av gator och andra allmänna platser är det bara Stockholms kommun av de tillfrågade kommunerna finansierar merparten kostnaderna som av på annat sätt än skatter. I Stockholm täcks således än 50 % genom mer av kostnaderna uttag gatukostnader. I övriga kommuner genom av täcks mindre än 20 % kostnaderna på detta sätt. av Kommunerna tillfrågades också i hur stor andel detaljplaom av neområdena har haft full, viss, respektive ingen kostnadssom man täckning genom avgifter eller avtal. Frågan avsedd var att ge en upp-

fattning om i vilken utsträckning fastigheterna inom detaljplaneområ-

dena träffas likformigt uttag i någon form kostnaderna. Det visaav av de sig att kostnadsuttaget i åtminstone sju kommunerna ojämnt av var

fördelat mellan detaljplaneområdena. I många detaljplaneområden

skedde således fullt kostnadsuttag och i andra inget alls. uttag

Frågor ställdes också den enskilda väghållningen. På frågan hur

om den enskilda väghållningen vanligen finansieras och sköts svarade sju kommuner att kommunen har övertagit ansvaret och uppbär statsbidrag, tre kommuner att de enskilda förvaltar med kommunala och statliga bidrag och två kommuner att finansiering och förvaltning sker genom enskilda. På frågan om vad som kan förväntas hända när statsbidragen för enskild väghållning minskar svarade tio kommuner att fastighetsägarna kommer attfå ta ett större ansvar medan Övriga kommu-

svarade att det inte kommer att bli någon förändring. ner

4.7 och kostnaderna för kommunal

Omfattningen av väghållning

De följ ande uppgifterna är i huvudsak hämtade från Svenska kommunförbundets redovisning i Kommunernas väghållning 1994 och delrapporten om gator och vägar i Det kommunala underhållsberget, 1991.

4.7.1¶Kommunernas väghållningsansvar

Normalt har kommunerna ansvaret för väghållningen i tätortema och staten genom Vägverket ansvaret för de allmänna vägarna på landsbygden. Det finns dock undantag. I de större tätortema har Vägverket ibland ansvaret för de större genomfartsledema, europa- och riksvägar. Vidare har Vägverket ansvaret för de allmänna vägarna i de riktigt små tätortema.

Ansvaret för väghållningen kan också åvila vägföreningar och samfälligheter. I tolv kommuner har kommunerna inget väghållningsansvar utan detta är överlåtet till enskilda väghållare. Kommunerna lämnar i regel bidrag till väghållningen.

Den kommunala tätortsväghållningen omfattade 38 300 km gator och vägar år 1994, 31 600 km lokalgator och enskilda tätortsvä-

varav gar och 6 700 km huvudgator. Eftersom det riktade statsbidraget har tagits bort har den tidigare uppdelningen på kommunal och statskommunal gata ersatts av huvudgator och lokalgator. Med huvudgator av-

gator enligt klassiñceringen i TRÅD, Råd för planering ses som av stadens trañknät, tillhör huvudnätet. Med lokalgator avses gator i lokalnätet. Dessutom har kommunerna tagit på sig underhållet av 15 000 km vägar på landsbygden. Underhållsansvaret omfattade således totalt 53 300 km. Som jämförelse kan nämnas att Vägverket

un-

derhöll 98 400 km väg. I övrigt finns det i landet cirka 212 000 km privat väg utan statsbidrag och cirka 73 000 km enskilda vägar med statsbidrag. Det kommunala ansvaret omfattar också rad anläggningar, 6 100 en broar, 2 900 trafiksignalanläggningar och drygt 2 miljoner ljuspunkter för gatubelysning.

4.7.2 Kostnaderna för väghållningen Kommunernas kostnader för drift och underhåll lokal- och huvudav gator inklusive enskilda tätortsvägar uppgick år 1994 till totalt 3 449 miljoner kronor, 21 % för beläggningsunderhåll, 27 % för gatuvarav belysning och 27 % för vinterväghållning. Kostnaderna för underhåll

av enskilda vägar på landsbygden uppgick till 125 miljoner kronor.

Den totala kostnaden uppgick alltså till 3 574 miljoner kronor, vilket ger en genomsnittlig kostnad på 67 kronor löpmeter väg. Som jämper förelse kan nämnas att den totala kostnaden för drift och underhåll på Vägverkets vägnät för 1994 uppgick till 5 582 miljoner kronor med en genomsnittlig kostnad på 57 kronor per löpmeter. Kommunernas totala kostnader för väghållningen i fasta priser per löpmeter väg minskade med 15 % mellan 1988 och 1990. Därefter var kostnaderna stabila tills 1993, då minskningen blev 9 %. År 1994 innebar en real ökning med knappt 1 %. Kommunernas totala kostnader för investeringar uppgick år 1994 till 1 171 miljoner kronor. Det femte året i rad investeringarna var som minskade. År 1989 investerades för 2 956 miljoner kronor. Vägverkets investeringar uppgick då till 2 121 miljoner kronor. Därefter har de statliga investeringarna ökat väsentligt, så att de år 1994 uppgick till 6 140 miljoner kronor. Kostnaderna för kommunernas väghållning kan också jämföras med kostnaderna för annan kommunalteknik, t.ex. för vatten och avlopp. Drift och underhåll av va-nätet år 1990 kostade 4,1 miljarder kronor, jämfört med närmare 3,1 miljarder för väghållningen. Även investe-

ringsvolymen låg då ungefär 1 miljard högre än för gatunätet.

I Svenska kommunförbundets projekt Det kommunala underhållsberget, 1991, har tillståndet för den kommunala infrastrukturen kartlagts. Slutsatsen i delrapporten gator och vägar att underhållet om var dvs. exklusive driftskostnader för t.ex. Snöröjning måste öka rena

från dåvarande 1,6 till 2,4 miljarder kronor år, dvs. med unca ca per gefär 50 % under de närmaste åren. Det främsta skälet till detta behov var att flertalet av de gator som byggdes i slutet 1960-talet och början 1970-talet under miljonav av programmets dagar hade börjat bli underhållsmogna. Insatserna under 1990-talet borde i jämförelse med insatserna under 1985-89 öka med 70 % för både beläggningsunderhåll och brounderhåll. Vidare finns ett

stort behov att byta eller rostskyddsbehandla många belysningsstol-

av par. I Svenska kommunförbundets nämnda delrapport om gator och väi projektet Det kommunala underhållsberget läggs fram följande gar förslag till ett nytt skatte- och finansieringssystem för vägväsendet s.

35:

Den statliga väghållningen finansieras på det sätt föreslås i som

SOU 1990:86, d bl a med en statlig väghållningsavgift som ingår

v s del i priset på bensin och dieselolja. Utredningen har föresom en slagit avgift på 140 öre liter bensin och 110 öre per mil för en per dieselfordon. Det Vägverket nettointäkt på 8 miljarder kronor ger en år. Drivmedelsskatten och kilometerskatten sänks i motsvarande per utsträckning. Den kommunala väghållningen finansieras med kommunal en väghållningsavgift utgår som en årlig fast avgift per fordon som som är registrerat i kommunen. Avgiften betalas samtidigt den årlisom fordonsskatten vägtrafrkskatten och administreras av TSV. I ga varje kommun beslutar kommunfullmäktige om införande av väghållningsavgift, och beloppet för avgiften på samma sätt som för om va-taxan och sophämtningsavgiften. Staten skapar utrymme för avgiften att sänka den nuvarande vägtrafrkskatten. Statsbidragenom get till den kommunala väghållningen kan avvecklas utom för riksvägar och primära länsvägar, s k övergripande vägar, i de fall komkvarstår väghållare för denna typ av väg. För såväl bygmun som gande drift och underhåll måste förhöjt statsbidrag lämnas för som dessa vägar. Ett alternativ till kommunal väghållningsavgift kan vara att ta ut en avgift på fordonsbränslet. Möjligheten till kommunala fastighetsavgifter har också diskuterats.

4.8 för EVL, AL

Principer kostnadsfördelningen enligt

och va-lagen

4.8.1 EVL

I 3 kap. EVL finns bestämmelser vissa vägar inom områden med om tätare bebyggelse. För område, inom vilket tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid, får förordnas att fastigheter är helt eller delvis belägna inom området, som skall utgöra en samfällighet vägförening. Den obligatoriska anslutningen bygger på antagandet att det enskilda vägnätet inom tätbebyggda områden medför nytta för alla fastigheterna på grund vägnäav att tets utbyggnad och underhåll leder till värdestegring. Väghållningen inom vägföreningens område omfattar enligt 71 § andra stycket EVL även iordningställande och underhåll mark i av som detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser har avsatts till annan allmän plats än väg.

De fastigheter som ingår i vägföreningen skall enligt huvudregeln i

76 § bidra till föreningens utgifter i förhållande till fastställda senast taxeringsvärden. I 76 § andra stycket finns emellertid bestämmelse en som ger möjlighet att ersätta taxeringsvärdena med lämplig annan norm, om det med hänsyn till fastighetens nytta och bärkraft är mindre

lämpligt att lägga taxeringsvärdet till grund för beräkningen andels-

av talet. Den sätts i stället för taxeringsvärdena skall rörlig norm som vara och automatiskt verkande. Enligt 76 § tredje stycket får under särskilda omständigheter andelstalet sänkas eller höjas i förhållande till vad som

följer av huvudregeln, t.ex. betydande del fastighets ägor

om en av en faller utanför området eller trafiken för fastighets i särskilt

en räkning

hög grad föranleder ökade väghållningskostnader. Det saknas i huvudsak möjligheter att bestämma olika fördelningsnormer för olika delar av området eller verksamheten. grenar av

Vid utformningen reglerna kostnadsfördelningen har trafikin-

av om tensiteten inte ansetts spela så stor roll måttstock för eftersom nyttan, som vägnätet inom ett tätbebyggt samhälle är nödvändig förutsätten

ning för samhällsbildningen, oavsett och i vilken om utsträckning vä-

garna trafikeras för fastighetens räkning. Vägnätet har medföra ansetts

en allmän värdehöjning för alla fastigheter inom vägföreningsområdet.

Till detta kan läggas att den värdestegring vägnätet medverkar till som har antagits stå i någorlunda proportion till fastighetemas värden över

huvud taget och att det bakomliggande allmänna intresset regelmässigt kräver att man vid kostnadsfördelningen tar mer hänsyn till betalningsförmågan än till den nytta som varje enskild har av verksamheten.

l EVL-utredningens betänkande Enskilda vägar SOU 1996:46 har lämnats en redovisning för hur kostnadsfördelningen brukar bestämmas i vägföreningama s. 94 f.. I de flesta vägföreningar används taxeringsvärdet som norm för andelstalen, men det finns regionala skillnader. I vissa län används fasta andelstal. Ofta innebär detta att andelstalet sätts lika för samtliga fastigheter i vägföreningen. Det förekommer också att fasta andelstal för småhus baseras på fastighetens användningssätt, fritids- eller permanentboende. En annan metod är att grunden för beräkning av andelstalen bestäms utifrån en sammanvägning med en fast del i botten och i övrigt en rörlig del som har anknytning till taxeringsvärdet.

4.8.2 AL

I AL skiljer man kostnadsfördelning för anläggningens utförande

och för dess underhåll och drift. Grunderna för fördelning av kostnaderna för anläggningens utförande skall enligt 15 § första stycket bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av anläggningen. Med fastighets nytta avses den värdehöjning som anläggningen innebär för fastigheten, minskad med enskilda fullföljdskostnader, t.ex. kostnader för att göra en ny väganslutning, omställningskostnader och anpassningsförluster prop. 1973:160 s. 154. Till skillnad från andelstalen i 3 kap. EVL fördelas kostnaderna efter andelstal bestäms vid anläggningsförrättning

som och inte förändras annat än genom nytt beslut, s.k. fasta andelstal.

Kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall enligt 15 § andra stycket bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i vilken fastigheterna beräknas använda anläggningen. En vanlig metod att bestämma den beräknade användningen utgår från trafikmängden och våglängden, den s.k. tonkilometerrnetoden. Inom områden med detaljplan är dock det vanliga att fastigheter av samma karaktär, t.ex. helårsbostäder, åsätts samma andelstal.

I AL finns möjligheter till s.k. sektionsindelning, varigenom andels-

talen kan varieras. I specialmotiveringen till 15 § uttalades visserligen prop. 1973:160 s. 218 att en sektionsindelning i allmänhet bör undvikas men att det vid vägföretag kan förekomma fall då det framstår som

rimligt eller t.0.m. nödvändigt fastighet eller fastigheter att en grupp av ensam svarar för byggandet viss del anläggningen, medan av en av samtliga fastigheter bör ta gemensam del i driften hela anläggningav en.

4.8.3 EVL-utredningen

EVL-utredningen har, som nämnts, föreslagit att EVL skall upphävas och att även tätortsvägama i fortsättningen skall inrättas enligt AL. Utredningen har därvid tagit upp frågan om att till AL föra över EVL:s regler med taxeringsvärdena för andelstalen a. bet. 97 som norm s. ff.. Utredningen har dock stannat för att andelstal för tätortsvägar bör liksom övriga gemensamhetsanläggningar bestämmas enligt den nyt-

toprincip som kostnadsfördelningen i AL bygger på och att taxerings-

värdena inte bör behållas som norm för andelstalen.

4.8.4 Va-lagstiftningen

Va-lagen

Avgift enligt va-lagen skall utgå enligt huvudmannen utfortaxa som mar i överensstämmelse med vissa angivna grunder. Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Avgörande för fördelningen är nyttan. En sådan regel kan tillämpas antingen så avgiftsskyldig fastighet skall efter att en sin nytta bidra till kostnaderna för alla i anläggningen ingående led-

ningar och andra anordningar den sociala kostnadsfördelningsregeln

eller så att bidragsskyldigheten begränsas till endast delar

att avse av anläggningen som är av omedelbar betydelse för fastighetens eget be-

hov den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln. Huvudregeln

enligt va-lagen är att kostnaden skall fördelas efter den sociala fördelningsregeln. Om det föreligger beaktansvärda skillnader i anläggningskostnader för olika fastigheter, skall emellertid hänsyn härtill tas

vid fördelningen.

Avgift kan utgå som engångsavgift och periodiska avgifter. som

Engångsavgift får inte sättas högre än att den mot fastighetens

svarar andel i kostnaden för den allmänna va-anläggningen.

VA Vxsförslag till kommunal va-taxa Svenska Vatten och Avloppsverksföreningen, VAV, har sedan tillkomsten av va-lagen utarbetat textförslag till kommunal va-taxa. Det senaste förslaget, VAV P69, är från år 1991 och har i huvudsak följande utformning.

Avgifterna delas in i anläggningsavgifter engångsavgifter och

brukningsavgifter periodiska avgifter.

Engångsavgift får enligt 27 § va-lagen tas ut för att täcka samtliga anläggningar som hör till va-verksamheten. Enligt VAV:s rekommendationer skall dock anläggningsavgiften bara motsvara kostnaderna för det lokala ledningsnätet i varje utbyggnadsområde. Kostnaderna för huvudledningsnät samt vatten- och reningsverk generalplanekostnader föreslås täckas genom brukningsavgiften på grund av att dessa kostnader är till nytta för en större brukarkrets.

För bostadsfastigheter bör anläggningsavgiften bestå av fyra olika taxeparametrar:

servisavgift som skall motsvara genomsnittskostnaden för anläggandet av en uppsättning servisledningar,

en avgift för upprättandet av varje uppsättning förbindelsepunkter, som kan hänföras till den nytta fastigheten har av att huvudmannen anordnar och upprätthåller en uppsättning förbindelsepunkter avgiften har ersatt den tidigare rekommenderade grundavgiften,

en avgift per lägenhet, som är en utpräglat nyttorelaterad avgiftsparameter,

en avgift per kvm tomtyta, är i huvudsak kostnadsrelate-

som en rad avgiftsparameter.

För annan fastighet i första hand industrifastigheter och obebyggd fastighet bortfaller lägenhetsavgiften.

Sedan avgiftsskyldighet inträtt, skall anläggningsavgift betalas inom tid som anges i räkning.

Vid bestämmande av brukningsavgifter delas fastigheterna in i bebyggda och obebyggda fastigheter. För brukningsavgiften avseende bebyggda fastigheter föreslås att kommunen baserar taxan på dels

en årlig grundavgift fastighet, dels avgift m3 dels

per en per vatten, en avgift per år och lägenhet för bostadsfastighet eller avgift år och

en per varje påbörjat 100-tal m2 för fastighet. För obebyggda

tomtyta annan fastigheter föreslås att taxan baseras på enbart fast avgift år.

en per

Avgifterna debiteras i efterskott för perioder som bestäms av va-verket.

Med hänsyn främst till olika lokala förhållanden presenterar VAV vissa alternativ till den uppsättning avgiftsparametrar basförslaget

som innehåller. För anläggningsavgifter ges två och för brukningsavgifter tre alternativ.

Kommunernas tillämpning VAV:s sammanställning över kommunala va-taxor, gällande den 1 januari 1996, VAV TX96 innehåller uppgifter taxeutfall för ett

om enbostadshus avseende anläggningsavgift och brukningsavgift. Av

uppgifterna framgår bl.a. följande.

Medianvärdet för anläggningsavgiften i kommunerna för ett enbostadshus uppgick till 66 900 kronor och medianvärdet för bmkningsavgiften till 4 388 kronor. För kostnadstäckning brukningsav-

genom giften uppgick medianvärdet till 100 procent.

Variationema när det gäller anläggningsavgiftens utformning är stora. Den vanligaste taxekonstruktionen består grundavgift eller

av servisavgift jämte tomtyteavgift och lägenhetsavgift. Några kommuner använder bara en grundavgift eller en servisavgift.

För brukningsavgiften är den vanligaste taxekombinationen fast

en avgift mätare och rörlig m3 levererat I stället för

per en per renvatten. en avgift per mätare används ofta en grundavgift fastighet.

per

4.9 äldre

Uttag av gatukostnadsersättningar enligt lagstiftning

Tillämpningen i dag av gatukostnadsbestämmelsema är ofta komplicerad på grund av att äldre lagstiftning från olika tidpunkter fortfarande är aktuell. Det sammanhänger med att olika villkor för betalningsskyldighet enligt äldre lagstiftning inte är uppfyllda och att således fordran på ersättning ännu inte har förfallit till betalning.

För gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande under

tiden 1908-1931 förelåg skyldighet att utge gatumarksersättning enligt

1907 års lag stadsplan och tomtindelning och 1917 års lag fas-

om om tighetsbildning i stad. Skyldigheten gällde för ägare färdigbildad

av tomt att betala ersättning för mark till gatan framför tomten, när tomten bebyggts enligt gällande stadsplan. Ersättningen förföll till betalning

först när villkoren om stadsplan, tomtbildning och bebyggande

uppfyllts. Erfarenheten visar att det ibland kunnat dröja avsevärd tid innan alla dessa villkor var uppfyllda. Många gatukostnadsfrågor från denna tid är därför alltjämt oreglerade.

De redovisade reglerna om ersättning för gatumark överfördes i något förändrat skick till 1931 års stadsplanelag, gällde tills anta-

som

gandet av byggnadslagen 1947. För ersättningsskyldighet krävdes även

under denna tid, 1931-1947, att tomten blivit rättsligen bildad och bebyggd. Det saknade dock betydelse bebyggelsen hade tillkommit

om före eller efter den stadsplan gällde när gatan upplåts eller skulle

som ha upplåtits. I avvaktan på att villkoren uppfylls är ett stort antal gatukostnadsfordringar från dessa år alltjämt svävande.

Genom 1931 års stadsplanelag tillkom bestämmelse skyldighet

om för tomtägare att erlägga bidrag till anläggningskostnad för gata. Samma krav på fárdigbildad tomt gällde för gatumarksersättning.

som Lagen upptog visserligen inget krav på att tomten skulle bebyggd,

vara men de normbestämmelser som antogs och fastställdes med stöd

av lagen brukade regelmässigt, efter mönster vad föreskrevs be-

av som träffande gatumarksersättning, innehålla fordran på att tomten

en skulle vara bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplan.

Enligt byggnadslagen, som gällde fr.o.m. 1948 till ikraftträdandet

av PBL, gällde ersättningsskyldighet för gatukostnad mark och byggande när gata upplåtits efter lagens ikraftträdande. Betalningsskyldig

var ägare av fastighet belägen vid gata och överensstämde

som var som

med tomtindelning. Betalningsskyldig vidare ägare till inom

var annan

byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller

skulle äga rum efter det att kvarteret tagits in i stadsplanen, samt tomt som var i en ägares hand. I fråga skyldighet att utge ersättning för

om gatubyggnadskostnad krävdes att bestämmelser hade antagits full-

av mäktige och fastställts.

I det ovan redovisade betänkande Gatukostnadsutredningen,

av Kommunernas gatuhållning SOU 1977:65, tog utredningen de

upp nu behandlade problemen till utförlig behandling. Enligt utredningen ledde den utredningen föreslagna lagstiftningen och kravet på

av rättvis och lika behandling kommunmedlemmama till att fastighets-

av ägamas ersättningsskyldighet enligt äldre bestämmelser borde förfalla inom rimlig tid. För detta talade också praktiska skäl, eftersom lag-

stiftningen var så svårtillgänglig. Utredningen föreslog därför över-

gångsregel som innebar att utestående bidrag till gatukostnad skulle förfalla till betalning vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen om kommunvägar utan hinder av vad de äldre lagarna föreskrev om betalningstiden samt att kommunernas anspråk på ersättning skulle framställas inom tio år efter ikraftträdandet.

Gatukostnadsutredningens förslag lades delvis till grund för ändringar i byggnadslagens gatukostnadsbestämmelser som gjordes genom lagstiftning 1981 med ikraftträdande den l januari 1982. I samband med dessa ändringar slopades kravet tomtbildning för ersätt-

ningsskyldighetens inträde. Dessa bestämmelser i byggnadslagen för-

des i stor utsträckning oförändrade över till PBL.

I PBL-propositionen anfördes följande i fråga om övergångsbestämmelserna s. 43 O:

Frågor om gatukostnadsersättning skall sålunda i dag prövas en-

ligt flera äldre lagar. I många fall har ersättningar, som avser gatu-

byggnadsåtgärder långt tillbaka i tiden enligt då gällande bestäm-

melser, ännu inte förfallit till betalning. Det kan t.ex. bero på att

tomten inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stads-

planen. I vilken omfattning icke förfallna fordringar återstår att reg-

lera är svårt att bedöma. Det torde dock, åtminstone i Stockholms

kommun, beröra ett stort antal fastigheter och uppgå till betydande

belopp. Konsekvenserna av en övergångsbestämmelse om att be-

stämmelserna i PBL skall tillämpas även på gamla förhållanden är

svåra att överblicka. Enligt min mening bör därför övergångsfrå-

lösas på sätt vid lagändringen 1982. Äldre be-

gorna samma som

stämmelser bör alltså tillämpas på kostnader som har uppstått före

ikraftträdandet.

Vid införandet av PBL uppstod ett nytt problem genom att tomtin-

delningsinstitutet försvann. I 17 kap. ll § PBL föreskrivs visserligen

att tomtindelning enligt byggnadslagen skall gälla som fastighetsplan

enligt PBL, men någon föreskrift att fastighetsplan skall gälla

om som tomtindelning finns det inte.

Från Stockolms, Göteborgs och Malmö kommuner har framförts önskemål om att utredningen skall ta de berörda problemen till

upp nu behandling och, om möjligt, lägga fram förslag i huvudsaklig Över-

ensstämmelse med Gatukostnadsutredningens.

4.10 överväganden och

förslag

4.l0.1 Reformbehov

Ett väsentligt motiv till de ändringar i byggnadslagen trädde i

som kraft den l januari 1982 och överfördes till PBL att hante-

som var ringsordningen för beslut ersättningar för gatukostnader

om m.m. skulle förenklas.

Av företagna undersökningar framgår emellertid att det bara är ett begränsat antal kommuner som tillämpar gatukostnadsbestämmelserna genom fördelningsbeslut enligt PBL och att tillämpningen därvid ofta bara sker i enstaka fall. Samtidigt från kommunerna att de

uppges brottas med allvarliga problem när det gäller finansieringen gatu-

av kostnaderna och att det således borde finnas behov att utnyttja möj-

ligheterna till kostnadstäckning genom avgifter.

Kommunerna har angett flera olika skäl till att de inte alls eller så sällan använder sig av gatukostnadsbestämmelserna. I första hand

anförs att tillämpningen bestämmelserna är alltför svårhanterlig. Man

av behöver lägga ned mycket arbete på utredningar, vilket kräver

en kompetens som framför allt många små kommuner påstår sig sakna och som de har svårt att upparbeta, eftersom ärendena förekommer så sällan. Det uppges att man under utredningsarbetet ofta möter stark opposition från framför allt villaägarna vad gäller uttag gatukostna-

av der för förbättring av gator inom områden med redan bebyggda fastigheter. Eftersom det är svårt att åstadkomma kostnadsfördelning

en som accepteras av alla, blir följden antingen att avstår från att tillämpa

man bestämmelserna eller att det blir ett långdraget överklagande, i

som sämsta fall äter upp merparten intäkterna. Från många kommuner

av uppges att det aldrig blir aktuellt att påbörja utredningar med hänsyn till att avgiftsfrågan är så politiskt kontroversiell. Enligt några kom-

muner kan man få in avgifter i tillräcklig omfattning exploate-

genom ringsavtal eller i samband med försäljning kommunal mark. Det kan

av anmärkas att det även har gjorts gällande att bestämmelserna från tiden före 1982 enklare och effektiva att använda.

var mer

Reglerna för överklagande har kritiserats flera kommuner. Av ett

av beslut av Högsta domstolen den 1 december 1993 NJA 1993 653

s. framgår att fastighetsdomstolen kan komma att pröva sak

samma som har prövats i samband med kommunalbesvär. Kommunerna har efter-

lyst regler som undanröjer risk för dubbelprövning.

svårigheterna för kommunerna att utnyttja gatukostnadsreglerna kan leda till att fastighetsägarna behandlas olika. I kommuner som direkt eller indirekt använder sig av gatukostnadsreglerna kan således problemen med att få fram beslut om uttag av gatukostnader ofta leda till att uttag sker inom vissa områden men inte inom andra. Fastighetsägarna kan alltså komma att drabbas mycket ojämnt.

De bristande möjligheterna för kommunerna att få täckning för gatukostnadema torde vidare vara en bidragande orsak till att det ofta inrättas storkvarter, där fastighetsägarna själva får bekosta områden inom kvartersmark som fyller samma funktion som gator och andra allmänna platser. Inrättande av storkvarter behöver givetvis inte vara till nackdel för fastighetsägarna, men besluten i sådana frågor kan komma att i alltför hög grad styras av fördelningsaspekter.

Från fastighetsägamas synpunkt kan regelsystemet också framstå som otillfredsställande genom att redan bebyggda fastigheter kan komma att åläggas att betala ersättning för förbättringskostnader med ibland avsevärda belopp. Som nämnts är det ofta sådana kostnadsuttag som leder till svårigheter för kommunerna att tillämpa bestämmelserna.

Den begränsade tillämpningen av gatukostnadsbestämmelserna medför alltså att gatukostnadema ofta skattefmansieras. Visserligen får då fastighetsägarna i egenskap av kommunmedlemmar med

vara om att bära kostnaderna, men bara fysiska personer betalar kommunalskatt. Fastighetsägare som är juridiska personer bidrar inte till kostnaderna.

Det kan mot bakgrund av den lämnade redovisningen konstateras att systemet för uttag av kostnader för anläggning och förbättring gator

av och andra allmänna platser uppvisar påtagliga brister och därför kan behöva bli föremål för reformer. Men även regelsystemet görs

om mera effektivt i det hänseendet så att kommunerna kan använda sig det

av i större utsträckning, återstår brister grundläggande slag. Be-

av mera gränsningen i möjligheterna till uttag kostnader till att gälla enbart

av anläggnings- och förbättringskostnader är en sådan omständighet. Den innebär nämligen bl.a. att skilda fastighetsägarkategorier inom kommunen behandlas mycket olika från ekonomisk synpunkt.

Regelsystemet med skattefinansiering av drifts- och underhållskostnadema förstärker den nyss berörda ojämnställdheten mellan fysiska och juridiska personer som fastighetsägare.

Vidare innebär systemet att det föreligger avgörande skillnader

mellan fastighetsägare inom detaljplaneområden med kommunalt hu-

vudmannaskap och fastighetsägare inom övriga områden. Inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap kan fastighetsägarna inte åläggas att betala annat än anläggnings- och förbättringskostnader. Drifts- och underhållskostnader måste således alltid skatteñnansieras. När det däremot gäller andra områden, således detaljplaneområden med enskilt huvudmannaskap och övriga områden i kom-

munen, måste fastighetsägarna själva i princip stå för såväl anlägg-

ningskostnader som drifts- och underhållskostnader för den enskilda

väghållningen. Dessutom måste dessa fastighetsägare med att

vara om över kommunalskatten bidra till drifts- och underhållskostnadema för allmänna platser med kommunalt huvudmannaskap. Som regelsystemet tillämpas i dag måste de i allmänhet även via kommunalskatten

bidra till anläggnings- och förbättringskostnadema inom detaljpla-

neområden med kommunalt huvudmannaskap. Utgående statsbidrag till enskild väghållning gäller endast väghåll-

ningen på landsbygden. I fråga den enskilda väghållningen i tätort

om upphörde bidragen den 1 januari 1991. När det gäller den enskilda väghållningen på landsbygden halverades bidragen fr.o.m. den 1 ja-

nuari 1996. I den senaste budgetpropositionen har föreslagits höj-

en ning av statsbidragen, även efter sådan eventuell men en höjning uppgår kostnaderna för fastighetsägarna ofta till betydande belopp. Av likställighetsskäl har många kommuner engagerat sig i den enskilda väghållningen i perrnanenthusområden antingen med kommunala bidrag eller Övertagande skötselansvaret och/eller genom av väghållningsansvaret. Kommunernas ansträngda ekonomi medför dock att kommunerna i ökande utsträckning försöker minska sina engagemang. Förutom att den ordning beskrivits leder till olika behandsom en ling av fastighetsägare inom skilda områden, lägger den hinder i vägen för rationella beslut i fråga utbyggnad och förvaltning om av gator, vägar m.m. Valet av huvudman för allmänna platser styrs i stor utsträckning av reglerna kostnadsansvaret. Vi har vid

om behandlingen av principerna för ett rationellt plangenomförande 2 ställt

avsnitt som

mål att systemet för plangenomförande skall utformas så att det blir effektivt och flexibelt. Utgångspunkten skall således utförande vara att

och förvaltning anläggningar skall skötas

av gemensamma av den som

är mest lämpad för detta. Detta mål är svårt att uppnå inom ramen för det gällande systemet.

Sammanfattningsvis är således läget i dag följande. Kommunerna har möjligheter att av ägarna till fastigheter inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap ta ut kostnader för anläggnings- och förbättringsåtgärder. I vissa kommuner görs sådana uttag, men ofta inte generellt, varför fastighetsägarna inom skilda områden kan drabbas olika. Vanligen täcks kostnaderna med skattemedel från fysiska

i kommunen. Utanför de nämnda områdena svarar i princip personer fastighetsägarna älva för samtliga kostnader och får samtidigt genom kommunalskatt bidra till även övriga kostnader.

Det finns alltså reformbehov i huvudsak två olika slag. Dels be-

av höver det nuvarande systemet för uttag anläggnings- och förbätt-

av ringskostnader göras effektivt, dels behöver mera grundläggande

mer förändringar göras så ökad likställighet uppnås, vilket inte bara

att en är ett mål i sig utan också förutsättning för att valet av huvudman

en för anläggningar skall kunna träffas på rationella grun-

gemensamma der.

framhållna reformbehoven pekar onekligen i riktning mot att

De nu kommunerna skall ökade möjligheter fastighetsägarna inom

ges att av detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap ta ut betalning

för inte bara anläggnings- och förbättringskostnader utan även för

drifts- och underhållskostnader. Innan vi går in närmare på reform i

en den riktningen skall vi emellertid generellt belysa frågan om

mera olika metoder att finansiera gatukostnader.

4.l0.2 Metoder att finansiera gatukostnader

Anläggnings- och förbättringskostnader

Fastighetsägamas för utbyggnad gator har lång tradition.

ansvar av en Ursprungligen fullgjordes fastighetsägarnas för anläggande,

ansvar underhåll och renhållning gata in natura. Undantag utgjorde sedan

av gammalt torg och öppna platser, för vilka ansvaret tillkom stadens myndigheter. Så småningom kom emellertid allmänna kommunala uppgifter att anförtros kommunala myndigheter, som utförde dem i alla medborgares intresse. På åtskilliga håll övertog också samhället utförandet olika gatuprestationer mot eller utan ersättning. Det väx-

av ande behovet gator och en förbättrad gatustandard blev under

av nya

slutet 1800-talet ett starkt argument för att föra över ansvaret för

av själva utförandet av gatuanläggning och gatuunderhåll till städernas myndigheter, men samtidigt började man alltmer ifrågasätta det berättigade i att befria fastighetsägarna även från ekonomiskt ansvar för gatuväsendet. Inte minst de stigande fastighetsvärdena belyste gatubyggandets betydelse för fastighetsägamas möjligheter att utnyttja sin mark för bebyggelse, och den uppfattningen vann alltmer spridning att städerna borde få ta ut ersättning av dem för sina gatukostnader.

Genom 1907 års lag om stadsplanering och tomtindelning infördes regler om skyldighet för fastighetsägarna att ersätta staden värdet av gatumark medan skyldigheten att ersätta kostnad för att anlägga gata alltjämt enbart reglerades av lokala stadganden. Samtliga bestämmel-

i 1907 års lag överfördes praktiskt taget oförändrade till 1917 års ser lag om fastighetsbildning i stad. Genom 1931 års stadsplanelag

gavs härefter kommunerna även möjlighet att pålägga tomtägama betalningsskyldighet för att få gata iordningställd. Härigenom hade avgiftssystemet beträffande gatumark och gatubyggande fått i huvudsak det innehåll som senare lagfästes i byggnadslagen och i något för-

som nu ändrad form finns i PBL.

Någon principiell kritik synes inte ha riktats mot det regelsystem som således har vuxit fram och enligt vilket fastighetsägarna kan åläggas att betala kostnaderna för anläggning och förbättring av gator och andra allmänna platser. Någon anledning att lyfta bort kostnadsansvaret från fastighetsägarna i den delen torde inte finnas. Alternativa finansieringsmetoder aktualiseras emellertid när fråga uppkommer om finansiering av drifts- och underhållskostnader.

Drifts- och underhållskostnader Huvudalternativen när det gäller finansiering drifts- och underhålls-

av kostnader är skatter eller avgifter.

Varken i regeringsformen eller i dess förarbeten finns det någon definition begreppen skatt respektive avgift. Tvärtom har departe-

av mentschefen framhållit att gränsen mellan skatter och avgifter är flytande prop. 1973:90 s. 213. I förarbetena sägs emellertid att skatt

en kan karaktäriseras ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt

som motprestation medan en avgift är en penningprestation betalas för

som en specificerad motprestation från det allmänna s. 213 och 219.

6 16-1398

Denna skillnad mellan skatt och avgift avspeglar sig i fördelningen. I enlighet med grundläggande skatterättsliga principer utgår

skatt vanligtvis efter bärkraft. I avgiftssystem sker kostnadsfördelningen i stället med utgångspunkt från framför allt nyttan.

Det är i huvudsak tre grupper i samhället som kommer i fråga

som bärare av kostnaderna för drift och underhåll gator samtliga

av m.m. kommunmedlemmar, bilistema eller fastighetsägarna. När det gäller att ta ut kostnaderna från kommunmedlemmama kommer inget annat än skatt i fråga. Detsamma torde gälla bilistema. En statsrättslig grundprincip är att möjligheten att behandla en pålaga som avgift i de fall någon direkt, specificerad motprestation inte utgår bör utnyttjas ytterst restriktivt. En pålaga på bilistema för att täcka drifts- och

underhållskostnader avseende gator och andra allmänna platser torde därför vara att betrakta som en specialdestinerad skatt. Om skatten tas ut i form av drivmedelsskatt, blir den dock i viss mån relaterad till nyttjandet av gatorna. Från fastighetsägarna däremot torde kostnaderna kunna tas ut genom antingen skatt eller avgift. Här kan tänka sig

man en kommunal fastighetsskatt, varvid fastighetsägarna får betala med utgångspunkt från fastighetstaxeringsvärdena, eller särskild gatuskatt

en vid sidan av den ordinära fastighetsskatten. En alternativ metod är också ett avgiftssystem, varvid betalningsskyldigheten i större utsträckning kan avpassas efter den antagna nyttan av gatorna. Självfallet är det också möjligt att blanda olika metoder för kostnadsuttag.

Anledningen till att den nuvarande ordningen med finansiering via kommunalskatten skulle ersättas finansiering via bilskatt skulle

av vara att möjligheterna till kostnadstäckning därmed skulle förbättras. Eventuellt skulle även trafikpolitiska skäl och miljöskäl kunna åberopas för en sådan reform. Med bilskatt kommer emellertid inte

en man åt de likställighetsproblem som beskrivits i avsnittet reformbeho-

om ven och som måste betraktas som det huvudsakliga motivet for ändringar i systemet.

När det gäller avgiftssystem brukar ställa vissa krav

man upp som ett sådant skall uppfylla se t.ex. H. Larsson 1988: Om taxor och avgifter i samhällsbyggandet. Meddelande 4:57 från institutionen för fastighetsteknik, Kungl. Tekniska Högskolan. Vanligen att systemet

anges skall

kunna leda till kostnadstäckning,

stimulera till effektivitet och resurshushållning,

vara enkelt att förstå och tillämpa och

innebära att kostnaderna fördelas på ett rättvist sätt.

Dessa krav kan också ställas generellt på system för kostnadsuttag.

Självfallet går det att få full kostnadstäckning både med skatter och avgifter. Frågan möjligheterna till full kostnadstäckning är emel-

om lertid av begränsat intresse i det här sammanhanget eftersom det här

inte är huvudsakligen ett finansieringsproblem utan ett likställighets-

problem som skall lösas och för det syftet är det inte nödvändigt med full kostnadstäckning genom avgifter.

Om möjligt, bör uttag kostnader ske på sådant sätt att effektivitet

av och resurshushållning stimuleras. I propositionen 1980/81:l65 framhölls, som redovisats ovan, betydelsen för det enskilda planområdets ekonomi att det finns ett samband mellan kommunens anläggningsåtgärder och betalningen för dessa. Ett taxesystem ansågs kunna leda till en försvagning detta samband. Detta påpekande är riktigt

av nog generellt sett, men problemet är att ett upprätthållande det åsyftade

av sambandet mellan åtgärder och betalning kräver områdesvisa beslut det

av slag som vi har i dag och ett sådant system har visat sig inte fungera. I praktiken har alltså det eftersträvade sambandet gått nästan helt förlorat eftersom gatukostnaderna till övervägande del skattefinansieras. Jämfört med skattefinansiering torde ett taxesystem för uttag gatu-

av kostnader leda till ett bättre samband mellan anläggningsåtgärdema och betalningen för dessa.

När det gäller enkelheten att tillämpa olika metoder för uttag

av kostnaderna har skattemetoden vissa givna fördelar. Problemen med ett avgiftssystem får dock inte överdrivas. Även i fortsättningen bör det, som konstaterades finnas möjligheter att fastighetsägarna

ovan, av ta ut kostnaderna för anläggande och förbättring gator. De

av nuvarande metoderna för kostnadsuttag är krångliga och bör därför förenklas. Därvid kan ett system utvecklas även möjlighet till uttag

som ger av kostnader för drift och underhåll utan alltför stor ökning ad-

en av ministrationskostnadema.

Från rättvisesynpunkt skiljer sig de olika metoderna i väsentliga hänseenden. Alla i kommunen kan sägas ha nytta och de

av gatorna andra allmänna platserna. Från den synpunkten kan det te sig rättvist med finansiering via kommunalskatt. En nackdel med finansiering via kommunalskatten är emellertid att även de själva måste betala för

som

enskilda vägar tvingas vara med och betala samt att juridiska personer är undantagna från skyldigheten att betala kommunalskatt. Det finns ett oupplösligt samband mellan möjligheterna att använda fastigheter och därmed dessas värde och utbyggnaden gator. Åtav minstone i princip torde det vara allmänt accepterat att fastighetsägarna belastas med anläggnings- och förbättringskostnadema. När det gäller nyttan för fastigheterna synes det inte föreligga någon avgörande skillnad mellan sådana kostnader och kostnader för drift och underhåll. Det framstår därför som rimligt att fastighetsägarna åtminstone delvis belastas även med dessa kostnader. Härför talar framför allt det ovan understrukna behovet att skapa likställighet vid finansieringen av mellan områden med kommunalt och enskilt huvudmannaskap. Avgörande för frågan om huvudmannaskapet för gator och andra allmänna platser är om det finns detaljplan eller inte. Det är emellertid inte frågan om huvudmannaskapet som avgör om detaljplan skall upprättas. Till grund för detaljplanekravet ligger andra skäl. Bestämmande

av huvudmannaskapet blir så att säga bieffekt att detaljplanekra-

en av vet utlöses. Visserligen kan detaljplaneområdena i stort sett komma att sammanfalla med de områden där det är lämpligt att kommunen är huvudman för gatorna, från fastighetsägamas synpunkt kan resulmen tatet säkerligen ofta te sig slumpartat. Om fastigheten omfattas av en detaljplan, blir det vanligtvis kommunen står för driften och som underhållet, medan det i annat fall blir fastighetsägarna själva i som princip får stå för kostnaderna.

För att uppnå likställighet mellan fastighetsägarna inom de båda

kategorierna måste man antingen befria fastighetsägarna inom områden med enskilt huvudmannaskap från kostnaderna för drift och underhåll av vägar eller lägga motsvarande börda på fastighetsägarna inom områden med detaljplan. Det förstnämnda alternativet torde vara uteslutet. Likställighet kan därför bara uppnås att kommunen genom ges möjligheter att ta ut kostnaderna för drift och underhåll fastigav hetsägarna inom områden med detaljplan. En beskattning enbart av dessa fastigheter torde inte vara möjlig. Avgiftsuttaget enligt taxa en däremot kan begränsas till de fastighetsägare har nytta de som av kommunala åtgärderna. Visserligen liknar avgiftsuttag enligt taxa en skatt på det sättet att avgiftsuttaget ofrånkomligen måste bli schablonartat, men detta hindrar inte att ett taxesystem kan utformas under hän-

synstagande till olika fastigheters varierande nytta av de kommunala åtgärderna på ett avsevärt mer individualiserat sätt än ett skattesystem.

Som anförts i det föregående är utjämning mellan olika grupper

fastighetsägare angelägen inte bara från rättvisesynpunkt utan även av med hänsyn till möjligheterna att på ett rationellt sätt ta ställning till frågan kommunalt eller enskilt huvudmannaskap inom områden

om med detaljplan.

4.10.3 Huvudinriktningen för en reform

Förslag: Kommunerna möjlighet taxa helt eller delvis

ges att genom avgiftsfmansiera kostnaderna för anläggning, förbättring, drift och underhåll gator och andra allmänna platser. Taxan är utformad med en

av engångsavgift när fastigheten ansluts till gatunätet och därefter med periodiska avgifter. Det förutsätts att, i den mån kommunerna inför ett avgiftssystem, skattesänkning genomförs motsvarande de ökade avgiftsintäkterna.

Av redovisningen i avsnittet reforrnbehoven avsnitt 4.l0.1 fram-

om går att gatukostnadsbestämmelsema i PBL är behäftade med brister och därför behöver reformeras. Vi har i det föregående avsnitt 4.10.2 redovisat olika metoder med vilka man kan finansiera gatukostnader-

Det finns skäl talar för olika former skattefmansiering, t.ex. na. som av

kommunalskatt, fastighetsskatt eller bilskatt. Dessa metoder tar genom emellertid bara sikte på att för kommunerna underlätta finansieringen

gatukostnadema. Den grundläggande bristen med det nuvarande reav gelsystemet huvudmannaskap och kostnadsfördelning i fråga om

om gator och vägar är emellertid, enligt vår mening, att det leder till

m.m. orättvisor mellan olika fastighetsägare eller i vart fall att

grupper av regelsystemet inte är utformat så att kommunerna kan använda sig av det för att undanröja förekommande orättvisor.

Eftersom syftet med reform alltså inte är att underlätta finansie-

en ringen gatukostnadema utan att skapa rättvisa mellan olika fastig-

av hetsägarkategorier är olika former av skattefinansiering inte en framkomlig väg. Vi har därför stannat vid att ansvaret för gatukostnader på

sätt i dag skall knytas till de fastigheter som berörs av den samma som kommunala gatuhållningen. Detta kan också motiveras av att fastig-

hetsvärdena ökar utbyggnaden gator och andra allmänna genom av platser på samma sätt som genom utbyggnad av t.ex. va-anläggningar. Gatukostnadsbestämmelserna bör alltså reformeras så att rättvisa kan uppnås och så att förutsättningar skapas för val den bästa lösav ningen i varje enskilt fall i fråga utförande och drift anläggningom av arna i enlighet med de grundläggande principer vi har i som angett avsnitt Kommunerna bör därför möjligheter att på ett enklare och ges mer effektivt sätt ta ut kostnader omfattas dagens regler, kostsom av naderna för anläggning och förbättring gator och andra allmänna av platser. Dessutom bör möjligheter att även ta ut kostnader för drift ges och underhåll. Sådana kostnadsuttag torde förutsätta ett avgiftssystem efter förebild av va-lagen, således uttag enligt taxa. Ett taxesystem det här slaget skall ett instrument för av ses som kommunerna, avsett att utnyttjas för att åstadkomma likställighet mellan fastighetsägarna i kommunen. Det ankommer dock på kommunerna själva att avgöra i vad mån instrumentet skall användas. Det skall således inte finnas några hinder för kommunerna att helt eller delvis skatteñnansiera kostnaderna. I ett inledningsskede kan det antas att många kommuner hänsyn till skilda intressen väljer att begränsa av

avgiftsuttaget.

Eftersom syftet med ett avgiftssystem inte är att stärka kommunernas finansieringsmöjligheter, kommer de ökade avgiftsintäktema att ge utrymme för skattesänkningar. Vi utgår från att kommunerna, i den mån de utnyttjar systemet, genomför skattesänkningar i den utsträckning som de ökade avgiftsintäktema medger. I det sammanhanget kan det finnas anledning att peka på den s.k. ñnansieringsprincipen och på den överenskommelse våren 1996 som har träffats mellan regeringen och de politiska företrädarna för Sven-

ska kommunförbundet och Landstingsförbundet riktlinjer för

om kommunernas ekonomi. Finansieringsprincipen innebär bl.a. att om staten fattar beslut som gör att den kommunala verksamheten kan bedrivas billigare, skall det ekonomiska utrymmet för kommuner och landsting minskas i motsvarande mån. Enligt den nämnda överenskommelsen skall fmansieringsprincipen gälla. Även det föom av oss

reslagna avgiftssystemet inte direkt omfattas ñnasieringsprincipen,

av synes det ligga i linje med principen att avgiftsintäkter skall motsvaras

av skattesänkningar.

Vi har prövat ett avgiftssystem byggt på taxa redovisat i avsnitt 4.l0.4 och enligt vår bedömning är de förutsebara konsekvenserna av systemet inte sådana att de kan anses lägga hinder i vägen för en reform i denna riktning.

Mot ett taxesystem kan invändas att det blir svåradministrerat och att det skulle möta svårigheter att utforma taxor som fyller rimliga krav på rättvisa mellan olika brukarkategorier. Sådana invändningar framfördes t.ex. mot Gatukostnadsutredningens förslag. Vid behandlingen av förslaget i departementet genomfördes därför det tidigare redovisade försöket med tillämpning av ett taxesystem i Västerås. Resultatet av detta ansågs ha påvisat att det avgiftssystem som tillämpas enligt va-lagen kan ligga till grund för ett motsvarande system på gatusidan utan att alltför omfattande administrativa rutiner behöver tillgripas prop. 1980/812165 s. 19. Vi gör samma bedömning och enligt vår

mening bör det heller inte föreligga några principiella hinder mot att

förena kraven på rättvisa och administrativ enkelhet vid utformningen av ett taxesystem.

Med utgångspunkt från de nu redovisade övervägandena föreslår vi att det införs ett avgiftssystem avseende den kommunala gatuhållningen. Förslaget skall redovisas utförligt i det följande avsnitt 4.10.5, men vi skall redan här lämna sammanfattande beskrivning det

en av

föreslagna avgiftssystemet.

Fastighetsägarna inom detaljplanområden med kommunalt huvudmannaskap skall kunna åläggas att genom avgifter bidra till kostnaderna för inte bara anläggning och förbättring utan även drift och underhåll av gator och andra allmänna platser.

Avgiftema skall bestämmas enligt taxa och de skall kunna utgå som

engångsavgift och som periodiska avgifter. Engângsavgift skall bara

avse anläggningskostnader och bara få tas ut när fastigheten ansluts till gatusystemet. Övriga kostnader, dvs. förbättrings-, drifts- och underhållskostnaderna, skall enbart få tas ut genom periodiska avgifter. Det skall således finnas en klar skiljelinje mellan vad som får tas ut genom

engångsavgifter och genom periodiska avgifter.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastighetsägarna efter skälig och rättvis grund. Denna grundläggande fördelningsregel kan behöva kompletteras med bestämmelser om hänsynstagande till särskilda omständigheter. Vid behandlingen frågan huvudmannaskapet för all-

av om

männa platser avsnitt 3 har föreslagits att huvudmannaskapet skall

kunna delas inom en och samma detaljplan. Vid kostnadsfördelningen

måste hänsyn självfallet tas till kostnader fastighetsägare kan ha som för allmänna platser under enskilt huvudmannaskap. Vidare måste hänsyn tas till kostnader fastighetsägare kan ha för anläggningar som inom storkvarter. Det kan även finnas andra liknande situationer som kräver särskilt beaktande. De nu nämnda särskilda omständigheterna är sådana är hänförsom liga till fastigheten. Härutöver bör vid debiteringen avgifterna av hänsyn kunna tas till förhållanden personlig art såsom bristande av

betalningsförmåga.

Taxan skall kommunen och den skall utformas i enlighet antas av med de grunder som nyss angetts. Utgångspunkten skall härvid att vara

samtliga detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap i kom-

munen skall utgöra ett enda taxeområde. Något hinder mot antagande av särskilda taxor för olika områden bör dock inte föreligga.

4.10.4 Ekonomiska konsekvenser av en utökad gatukostnadsskyldighet för fastighetsägarna

De ekonomiska effekterna ett avgiftssystem det redovisade slaav av get är naturligtvis främst beroende av hur möjligheterna till avgiftsuttag kommer att utnyttjas kommunerna och dessutom hur taxoma av av kommer att utformas.

För att ändå få viss uppfattning fördelningseffektema ett

en om av taxesystem har vi gjort ett försök med att tillämpa taxa inom vissa en områden i Nybro, Falu och Malmö kommuner. Försöket finns redovi-

sat i bilaga

Försöket har bara genomförts med avseende på periodiska avgifter.

Engångsavgift får enbart anläggningskostnader och den får bara

avse tas ut när fastigheten ansluts till gatunätet. Det kan här självfallet bli

fråga om betydande kostnader, men det rör sig exploateringskost-

om nader i huvudsak slag i dag, i de fall dessa verkligen av samma som tas ut. Det är alltså bara ett mycket begränsat antal fastigheter komsom mer att träffas av denna kostnad och vi har därför inte låtit försöket omfatta engångskostnadema. Försöket har genomförts på följande sätt. Kommunerna har avgränsat vissa områden inom kommunerna. Från Lantmäteriverket har därefter inhämtats uppgifter fastigheterna inom dessa områden. Vidare om har kommunerna presenterat beräkningar de normala årliga kostnaav

der för förbättring, drift och underhåll som belöper på områdena. Slutligen har vi utformat taxa avseende periodiska avgifter och tilläm-

en pat denna på det av kommunerna presenterade materialet.

Försiktighet måste självfallet iakttas när det gäller att dra slutsatser av resultatet av försöket. Detta avser enbart tre kommuner och inom dessa enbart delar kommunerna. Vidare måste beaktas att det

av av olika skäl finns en viss osäkerhet i uppskattningen de kostnader

av som har bedömts hänförliga till de av försöket omfattade områdena.

Hänsyn måste också tas till att det beskrivna avgiftssystemet

ger kommunerna förhållandevis vida möjligheter att själva utforma taxor. Den i försöket använda taxan är således endast en enkel variant

av en av många möjliga taxor för fördelning kostnaderna. Taxor med

av annan utformning ger andra fördelningseffekter. Trots det anförda bör försöket ändå uppfattning hur stora de periodiska avgif-

ge en grov om terna skulle kunna bli för olika typer av bebyggelse och vilka fördelningseffekter som därmed uppkommer.

Under de angivna förutsättningarna kan den årliga avgiften

för en Villafastighet, vid fullt avgiftsuttag, beräknas uppgå till grovt räknat 1 000-2 000 kronor. För en lägenhet på 80 kvm i en hyresfastighet kan den årliga kostnaden beräknas uppgå till i storleksordningen 400-600 kronor.

Rörelser av olika slag är inrymda i lokalfastigheter kommer li-

som kaledes att belastas avgifter, antingen direkt att rörelseinne-

av genom havaren äger fastigheten eller i annat fall att avgiften tas ut i

genom form av hyreshöjning. Med tillämpning den utformade taxan

av av oss skulle en lokal på 500 kvm komma att belastas årlig avgift på

av en någonstans mellan 3 500 och 7 000 kronor.

Om kommunerna väljer att använda sig ett taxesystem det

av av skisserade slaget, kommer de att få täckning för gatukostnadema i

en helt annan utsträckning än i dag och det torde därför bli möjligt att sänka kommunalskatten. En sänkning kommunalskatten

av motsvarande avgiftsintäktema skulle, med vår förenklade taxa och det redovi-

sade kostnadsunderlaget, leda till att det för familj i Villafastighet

en en

med en sammanlagd beskattningsbar inkomst i storleksordningen

200 000 till 300 000 kr skulle jämnt ut med avgifter och skatte-

sänkning. För en familj i hyreslägenhet skulle skattesänkningen kom-

ma att motsvara den beräknade hyreshöjningen redan vid

en sam-

manlagd beskattningsbar inkomst på omkring 100 000 kr.

Vid bedömningen fördelningseffektema mellan olika boendeka-

av tegorier finns det anledning att beakta olika hushålls boende och inkomster. Av rapporten Vem bor till vilket pris, utarbetad av Boverket

underlagsmaterial till Bostadspolitiska utredningen, framgår 1996 som bl.a. följande.

Av hushållen i landet bor 42 % i hyresrätt, 19 % i bostadsrätt och 39 % i egnahem. Hushållens disponibla årsinkomst före boendet är 137 000 kronor i hyresrätt, 167 000 kronor i bostadsrätt och 232 000 kronor i egnahem. Hushållens nettobostadsutgift per kvm och år är 517 kronor i hyresrätt, 493 kronor i hyresrätt och 425 kronor i egnahem. Av det totala antalet hushåll är ungefär 30 % barnfamiljer, 30 % pensionärer och 40 % hushåll utan barn exklusive pensionärer. Av ensamstående pensionärer bor 16 % i egnahem medan motsvarande siffra för samboende pensionärer är 51 %.

Av redovisningen framgår att egnahemsägama i allmänhet har högre inkomster än hyresgäster, vilket leder till att de ofta har goda möjligheter att tillgodogöra sig skattesänkning. Det finns dock grupper med

en svag ekonomi inom alla boendeformer och därför behöver det finnas

möjlighet att vid debiteringen av avgifterna ta hänsyn till den peren sonliga betalningsförmågan.

En avgörande skillnad i förhållande till dagens system med en finansiering drifts- och underhållskostnader med skattemedel är att

av även juridiska personer i egenskap av fastighetsägare kommer att få

med att betala kostnaderna. Häri ligger förklaringen till att vara om nettoeffekten för fysiska personer vid en skattesänkning kan bli positiv. För företag blir gatukostnadsavgift visserligen kostnad,

en en ny men å andra sidan kan dagens ordning, som i allmänhet innebär att företag inte alls bidrar till gatuunderhållet, inte anses som rimlig. För många arealkrävande företag kan avgifterna antas komma att uppgå till ganska stora belopp i absoluta tal, men relativt sett skulle avgifterna sannolikt inte bli så betydande. Det bör också beaktas att avgifterna blir avdragsgilla i rörelsen. Nettoeffekten för företagen är beroende av i vilken utsträckning de kan kompensera sig för kostnaden.

Hittills har bara behandlats de kategorier som omedelbart berörs av avgifterna. Om avgiftsintäktema leder till skattesänkningar, kommer dessa samtliga kommunalskattepliktiga till godo. Bl.a. blir det

en skattesänkning för alla kommunalskattepliktiga fastighetsägare i områden med enskild väghållning.

Av den lämnade redovisningen framgår att de ekonomiska konsekvenserna av ett avtgiftssytem det skisserade slaget är beroende av nu av många osäkra faktorer. Trots detta vi dock kunna göra den anser oss sammanfattande bedömningen att den med systemet eftersträvade om-

fördelningen mellan olika kategorier fastighetsägare inte samtidigt

av leder till sådana negativa effekter att det lägger hinder i vägen för den föreslagna inriktningen för en reform. I det följande skall vi redovisa förslag om den närmare utformningen ett avgiftssystem. av

4.10.5 Ett taxesystem för gatukostnader

Det område inom vilket avgiftsskyldighet bör föreligga

Förslag: Avgiftsskyldighet skall kunna åläggas ägare fastigheter

av inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap för gator och andra allmänna platser. Begränsad avgiftsskyldighet skall också

kunna åläggas ägare fastigheter inom områden där detaljplanen har

av upphävts.

Gatukostnadsbestämmelserna gäller i dag inom detaljplaneområden

med kommunalt huvudmannaskap. Enligt Gatukostnadsutredningens

förslag skulle den kommunala väghållningen omfatta inte bara gator och vägar inom områden med dåvarande stads- och byggnadsplaner utan även övriga vägar i den omfattning det behövdes för verksamhet som kommunen hade att tillgodose. För denna väghållning skulle kommunen få ta ut avgifter ägare till fastigheter hade av som nytta av väghållningen och det skulle åligga kommunen att avgränsa det områ-

de väghållningsområde inom vilket avgiftsskyldighet skulle förelig-

ga. Enligt PBL är kommunens huvudmannaskap begränsat till områden med detaljplan och därvid kan, det finns särskilda skäl, förordnas om om annat huvudmannaskap. Det finns däremot inte någon möjlighet att

utsträcka det kommunala huvudmannaskapet utanför detaljplaneområ-

den. Denna ordning kan naturligtvis diskuteras. Det kommunala ansvaret för utbyggnad och skötsel och av gator andra allmänna platser har tradition varit kopplat till planer,

av tidigare

stadsplaner och nu detaljplaner. Som framhållits i det föregående dikteras bestämmelserna om detaljplanekravet andra skäl än frågan huav ruvida huvudmannaskapet för gator skall kommunalt eller m.m. vara

enskilt. Avgörandet den sistnämnda frågan sker alltså inte på sär-

av skilt rationella grunder. Det finns därför skäl talar för att huvud-

som mannaskapet skulle bestämmas separat t.ex. avgränsning på

genom en vissa grunder ett kommunalt gatuhållningsområde. Våra förslag om

reform gatukostnadsbestämmelsema leder emellertid till att huen av vudmannaskapet inom detaljplaneområden bör kunna avgöras på ett friare sätt än i dag, när det behövs särskilda skäl for att kommunen inte skall huvudman för gator och andra allmänna platser. Denna fråga

vara har behandlats i det föregående, avsnitt Vidare kan kommunen ge-

avtal åta sig skötseln vägar utanför detaljplaneområden. Vi annom av

därför att det inte finns skäl att föreslå någon principiell ändring i ser

det gällande systemet med anknytningen av huvudmannaskapsfrågan

till detaljplanema.

Avgift for gatukostnader bör alltså, liksom i dag, bara kunna tas ut

ägare till fastigheter inom detaljplaneområden med kommunalt hu-

av vudmannaskap.

Härvid finns det anledning att uppmärksamma bestämmelsen i 6 kap. 30 § PBL enligt vilken kommunens skyldighet att underhålla gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman består även detaljplanen för området upphävs. Om

om kommunen vill överlåta ansvaret till de enskilda fastighetsägarna är det, med hänsyn till denna regel, nödvändigt att antingen ändra planen innan den upphävs eller, planen har upphävts, anta en ny plan med

bestämmelse enligt 5 kap. 4 § att kommunen inte skall en som anger

huvudman. Så länge kommunens underhållsskyldighet består bör vara dock avgifter kunna tas ut fastighetsägarna inom området för un-

av derhållskostnader. I det följande skall vi ta upp frågan om kommunens skyldigheter med avseende på berörda områden eventuellt skall ut-

nu vidgas till att omfatta inte bara underhållet. En sådan utvidgning får naturligtvis betydelse för avgiftspliktens omfattning.

Kostnader bör få täckas avgifter

som genom

Förslag: Avgifter skall få tas ut för att täcka kostnaderna för åtgärder som kommunen har att utföra enligt PBL och renhållningslagen, således för anläggning, förbättring, underhåll och renhållning

m.m. av gator och andra allmänna platser. Kommunens skyldigheter enligt renhållningslagen utvidgas till att omfatta även områden för vilka detaljplanen har upphävts. Inom sådana områden skall således avgifter få tas ut för att täcka kostnaderna för inte bara underhåll utan även renhåll-

ning m.m.

Avgifter skall inte få tas ut för att täcka kostnaderna för större trafikleder, parker och andra allmänna platser.

Åtgärder som bör få räknas in i kostnadsunderlaget

Avgifter skall alltså kunna tas ut av fastighetsägare inom områden med kommunalt huvudmannaskap för gator och andra allmänna platser och avgiftsskyldigheten bör i princip omfatta kostnader som kommunen har för att uppfylla sina lagliga skyldigheter med avseende på gator och andra allmänna platser. Enligt 6 kap. 26 och 30 PBL är kommunen skyldig att ställa i ordning och svara för underhållet gator

av och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Vidare skall kommunen enligt 18§ renhållningslagen 1979:596 för

svara renhållning m.m. av sådana gator och andra allmänna platser.

Avgiftsskyldigheten bör alltså omfatta täckande av kommunens

kostnader för iordningställande, underhåll och renhållning

m.m. av gator och andra allmänna platser. Enligt gällande regler i 6 kap. 31 § PBL får kommunen besluta uttag kostnaderna för anläggning

om av och förbättring av gator m.m. Det torde därmed vara kostnaderna för iordningställande som kan täckas med avgifter. Både anläggningskostnadema och förbättringskostnadema torde således vara att hänföra till iordningställande se PBL-propositionen s. 657. Det innebär att förbättring, som måste hållas isär från underhåll, kan ett

ses som successivt iordningställande med hänsyn till eller ändrade krav på de

nya allmänna platserna. Kostnader för underhåll och renhållning kan

m.m.

däremot i dag inte fastighetsägarna.

tas ut av

Enligt vårt förslag skall avgifter få engångsavgifter och

tas ut som periodiska avgifter. Det kommer således bara att finnas behov att

av särskilja två kostnadsslag, nämligen kostnader skall få täckas med

som

engångsavgifter och kostnader skall få täckas med periodiska

som avgifter. Engångsavgifter bör bara få omfatta kostnader för anläggning

av gator m.m., däremot inte förbättringskostnader. Dessa, liksom kostnaderna för drift och underhåll, bör bara få periodiska

tas ut genom avgifter.

Kretsen av ersättningsgilla anläggningskostnader, kostnadsunderlaget, bör i huvudsak omfatta samma kostnader i dag

som se prop. 1980/812165 26 f.. Till att börja med skall således ingå markkostna-

s. der. Vidare skall ingå byggnadskostnadema inklusive kostnader för olika anordningar, såsom erforderliga gångbanor och nödig anordning för vattnets avrinnande, planteringar och andra särskilda anordningar som gatan skall vara försedd med enligt detaljplanen. Andra anordningar kan behövas för gatas drift eller brukande och bör

som en som ingå i kostnadsunderlaget är gatubelysning och trafikanordningar.

När det gäller anordningar för vattnets avrinnande finns det anledning att uppmärksamma gränsdragningen i förhållande till va-lagen. Enligt 10 § va-lagen har huvudmannen för allmän va-anläggning

en rätt att av ägare till fastighet inom en detaljplan ta ut avgift för att vatten från allmänna platser inom planområdet avleds anläggning-

genom en. En motsvarande bestämmelse skall finnas i den föreslagna

av oss nya lagen om Vattenförsörjning och avlopp avsnitt 5. Självfallet

får det här inte bli fråga om dubbeldebitering. Med gatuhållningsavgif-

ter avses kunna täckas kostnader för åtgärder utförs i samband

som med anläggning av de allmänna platserna och för det fortsatta underhållet av dessa åtgärder. Va-avgifterna härefter kostnaderna för

avser det följ ande avledandet av vattnet.

I det föregående berördes bestämmelsen i 6 kap. 30 § enligt vilken den kommunala underhållsskyldigheten består även efter det

att en

detaljplan har upphävts. Någon skyldighet att företa förbättringsåtgär-

der inom sådana områden finns inte och heller inte renhållningsåtgärder, eftersom det inte finns någon motsvarande bestämmelse

i ren-

hållningslagen. Någon anledning att vidga kommunens skyldigheter

till att omfatta även förbättringsåtgärder inom de berörda områdena torde inte finnas. Däremot framstår det rimligt att kommunens

som

skyldigheter enligt 18 § renhållningslagen skall bestå även efter

upphävandet av en detaljplan. Vi föreslår därför sådan komplettering

en av bestämmelsen. Det här innebär att fastighetsägarna inom områden med en kvarstående kommunal skyldighet att sköta underhåll och renhåll-

ning skall kunna påföras periodiska avgifter avseende sådana kostnader. Däremot skall de inte belastas med kostnader för förbättringsåtgärder.

Allmänna platser som bör få räknas in i kostnadsunderlaget

Enligt 6 kap. 31 § PBL får beslutas om betalningsskyldighet beträffande åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov

av allmänna platser. I förarbetena prop. 1980/8l:l65 s. 26 uttalas att detta bör innebära bl.a. att större trañkleder, primär- och sekundärleder, inte skall räknas med i kostnadsunderlaget.

Gatukostnadsutredningen tycks inte ha tänkt sig att t.ex. större trafikleder och liknande skulle uteslutas från kostnadsunderlaget. Däremot föreslogs att avgiftsskyldigheten skulle kunna begränsas till viss eller vissa fastigheter, vilka får övervägande fördel väghåll-

en av ningsåtgärden. Det rörde sig alltså om en områdesavgränsning lik-

av nande slag i dag och enligt utredningen borde regeln inte gälla

som t.ex. ombyggnad av gata för att tillgodose genomfartstrafik. Sådan kostnad avsågs dock inte falla utanför kostnadsunderlaget utan skulle påföras hela fastighetsägarkollektivet bet. 98. I Västeråsförsöket,

s. som byggde på utredningens förslag, utgick man däremot från att t.ex. genomfartsleder och sportanläggningar skulle skattefinansieras.

Huvudsyftet med vårt förslag utvidgning möjligheterna att

om en av av ägarna till fastigheter inom detaljplaneområden ta ut ersättning för gatuhållningen är behovet av att uppnå likställighet med vad gäl-

som ler utanför områden med detaljplan. Fastighetsägare inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap skall i princip inte beta-

vare sig mer eller mindre än ägare till fastigheter inom andra områden. Där kan fastighetsägamas sägas begränsat till

ansvar vara mer områdesanknutna vägar. För större vägar således staten eller

svarar kommunen. Överfört till tätortsförhållandena bör detta leda till det

att från kostnadsunderlaget utesluts i första hand vad traditionellt

som brukar kallas generalplaneanläggningar, alltså större genomfartsleder och parker, sportanläggningar och liknande.

Enligt dagens regler får i kostnadsunderlaget bara räknas in kostnader för gator som fordras för områdets funktion. Större trafikle-

egen der, primär- och sekundärleder, får således inte medräknas prop. 1980/81 :165 s. 26. I vårt förslag blir det inte det vanligen är i dag

som att fördelningsområdet sammanfaller med ett detaljplaneområde. I

stället avses samtliga detaljplaneområden i kommunen med kommunalt huvudmannaskap sammanföras till ett enda eller eventuellt flera fördelningsområden. När det gäller avgränsningen av de allmänna platser som skall ingå i kostnadsunderlaget är det emellertid något

av dagens principer som bör gälla även i fortsättningen. Vid denna avgränsning kan man lämpligen bygga den indelning av bilnätet som finns i Boverkets handbok för omsorg om trafik och bebyggelse i städer och tätorter trafikråd, TRÅD. Tätortens bilnät delas där in i hu-

vudnät och lokalnät. Till huvudnätet hänförs dels gator för trafik förbi, genom samt till och från tätorten, dels huvudgator för trafik inom tätorten mellan områden/grannskap. Till lokalnätet hänförs uppsamlingsgator industrigator, bussgator och lokalgator för trafik mellan huvudnät och område/grannskap samt inom område. I kostnadsunderlaget bör enligt vår mening endast ingå kostnaderna för lokalnätet.

När det gäller andra allmänna platser än gator kan man tala om om-

rådesanläggningar och övriga anläggningar. Till områdesanläggningar

kan därvid hänföras anläggningar som har anknytning till boende eller verksamhet på viss fastighet eller inom visst område. Denna typ av allmänna platser bör uppenbarligen ingå i kostnadsunderlaget. Sådana anläggningar däremot som betjänar större områden, hela kommunen eller kommundelar, bör däremot inte ingå.

Den redovisade begränsningen i kostnadsunderlaget bör komma till uttryck i lagstiftningen.

.Självkostnadsprincipen och redovisning

Förslag: Kommunerna skall inte få ta ut högre avgifter än

som svarar mot självkostnaden. Den kommunala gatuhållningen skall redovisas skild från annan verksamhet och redovisningen skall framgå hur

av kommunen har fördelat kostnader som varit gemensamma med annan verksamhet.

Enligt 8 kap. 3 a § kommunallagen 1991:900 får kommuner ta ut

avgifter för tjänster och nyttigheter de tillhandahåller. I 3 b § före-

som skrivs att kommunerna inte får ta ut högre avgifter än mot

som svarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter tillhandahålls

som självkostnaden. Denna princip finns också uttryckt i va-lagen. Enligt 24 § får sålunda avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tar

ut inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Motsvarande föreslås gälla enligt den av oss föreslagna lagen om Vattenförsörjning och avlopp avsnitt 5 och

nya

älvkostnadsprincipen bör också gälla för gatukostnader.

Va-verksamheten är en ekonomisk verksamhet av annat slag än gatuhållningen och finansieringen sker där nästan helt genom avgifter. Tillämpningen självkostnadsprincipen har därför särskild betydelse

av inom va-lagstiftningen och vi tar upp principen till utförlig behandling i samband med förslaget va-lagstiftning. Vad som sägs där äger

om ny i huvudsak giltighet även på gatuhållningen. Här kan det vara tillräckligt att poängtera att självkostnadsprincipen inte hindrar att det sammanlagda avgiftsuttaget visst år överstiger självkostnadema för att ett följande år ligga i motsvarande mån under självkostnadema. Tidsmässig utjämning är sålunda möjlig.

En förutsättning för att självkostnadsprincipen skall kunna tillämpas och för att det skall finnas möjligheter att kontrollera att tillämpningen är korrekt är naturligtvis att det finns en tydlig redovisning av kostnadema. Även frågor den kommunala redovisningen behandlas ut-

om förligt i samband med våra förslag lag Vattenförsörjning

om en ny om och avlopp avsnitt 5.5.l3. Den redogörelse och de överväganden som presenteras där är i stor utsträckning tillämpliga även på gatukostnadema. I förevarande sammanhang kan det vara tillräckligt med följande tillägg.

Kommunallagens redovisningsregler är tillämpliga i fråga om gatuoch parkförvaltningen. Dessa regler avser dock i huvudsak bara den externa redovisningen. Det saknas således regler om avgränsningen mellan de olika verksamhetsgrenar som en kommun driver i förvaltningsforrn. Ett avgiftssystem rörande gatukostnader bör därför kompletteras med regler om den interna redovisningen. Således bör det fin-

föreskrift att den kommunala gatuhållningen skall redovisas nas en om skild från annan verksamhet som kommunen driver och att det av redovisningen skall framgå hur kommunen har fördelat kostnader som varit med annan verksamhet kommunen drivit.

gemensamma som

Avgiftsskyldighetens inträde

Förslag: Avgiftsskyldighet skall inträda när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit iordningställd.

Kommunen skall, i enlighet med övervägandena i det föregående, ha rätt att ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för anläggning, förbättring, drift och underhåll gator och andra allmänna platser inom deav taljplaneområden där kommunen är huvudman. Vidare skall kommunen kunna ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för drift och underhåll inom områden där kommunens kvarstår detaljplaansvar trots att nen har upphävts. Enligt 6 kap. 35 § PBL inträder ersättningsskyldigheten när den anläggning som ersättningen avser kan för fastigheten användas för avsett ändamål. Denna bestämmelse är anpassad till den gällande regleringen av gatukostnaderna som tar sikte på ersättning för konkreta åtgärder inom ett visst område, således inte nödvändigtvis framen gata för fastigheten. Det kan t.ex. röra sig gator eller ett grönområde om en bit ifrån fastigheten. I ett taxesystem gäller det i stället att finna en motsvarighet till va-lagens upprättande förbindelsepunkt. Enligt 9 § av andra stycket va-lagen inträder avgiftsskyldighet, när huvudmannen

upprättat förbindelsepunkt, således kopplat in fastigheten på nätet.

Motsvarigheten på gatusidan kan sägas ligga i att gata har dragits fram till fastigheten så att fastigheten kan kopplas in på gatunätet. Innan

dess skall någon avgiftsskyldighet överhuvudtaget inte föreligga. Efter

anslutningen skall däremot föreligga en principiell avgiftsskyldighet

avseende inte bara anslutningskostnaden, således anläggningskostna-

den, utan även efterföljande kostnader för förbättring, drift och underhåll. En bestämmelse avgiftsskyldighetens inträde bör således formuom leras så att detta sker när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit fárdigställd jfr 6 kap. 28 § PBL.

Här inställer sig vissa tillämpningsproblem. När detaljplan läggs

en över ett område kan vissa fastigheter redan ha utgång till väg medan en andra fastigheter saknar sådan utgång. Frågan kan då uppkomma vad som skall räknas tillgänglig väg eller gata. Till detta problem skall som vi återkomma i det följande avsnittet.

Avgiftsskyldighetens fördelning och taxesättning

Förslag: Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Vid fördelningen skall hänsyn tas till kostnader som fastighetsägare har för allmänna platser med enskilt huvudmannaskap och för gemensamhetsanläggningar på kvartersmark

som fyller motsvarande ändamål som allmän plats.

Avgift skall bestämmas enligt taxa, som kommunen utformar i överensstämmelse med de nämnda grunderna. Avgift utgår som engångsavgift och som periodiska avgifter. Engångsavgift får bara tas ut av ägare till fastighet inte tidigare har haft tillgång till utfart och den

som får bara omfatta kostnaderna för anläggning av allmänna platser. Periodiska avgifter får omfatta kostnaderna för förbättring, underhåll och drift av allmänna platser, däremot inte anläggningskostnader. Kommunen kan delas in i flera taxeområden.

Fördelningen av kostnaderna mellan fastighetsägarna sker, enligt vad som redovisats ovan, på skiftande sätt enligt olika lagar. Enligt AL gäller olika fördelningsnormer för anläggningens utförande och för dess drift och underhåll. I va-lagen stadgas däremot bara att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund och denna huvudprincip gällde även enligt Gatukostnadsutredningens förslag. Skillnaden mellan AL och va-lagen är dock inte så stor i praktiken. Enligt va-lagen skall avgift utgå enligt taxa och den kan utgå

som engångsavgift och som periodiska avgifter. Vid tillämpningen har man då utformat taxoma för de olika typerna avgifter så att det blir skil-

av da fördelningsnormer för anläggningens utförande och för drift och underhåll.

Enligt vår mening finns det inte anledning att i fråga gatukost-

om nadsbestämmelsema ha en annan fördelningsgrund än i va-lagen. Principen bör därför att fördelningen sker efter skälig och rättvis

vara grund.

Den enklaste metoden för uttag av avgifter enligt ett taxesystem synes vara att man bygger på enbart periodiska avgifter. Både anläggningskostnader och kostnader för förbättringar, drift och underhåll skulle således slås ut på hela fastighetsägarekollektivet, fördelas så rättvist som möjligt och tas ut genom periodiska avgifter. En avgörande nackdel med ett sådant system är emellertid att det leder till

en orättvis behandling av fastighetsägare som redan har betalat ersättning

för gatukostnader eller för tillgång till väg. Det därför ofrån-

synes komligt att en fastighet ensam påförs åtminstone kostnader hänger

som samman med framdragande av gata till fastigheten och som innebär att fastigheten så att säga blir ansluten till gatunätet. Avgifter bör således, i likhet med vad som gäller enligt va-lagen, kunna tas ut som engångsavgifter och periodiska avgifter.

Engångsavgift bör få tas ut för att täcka kostnaderna för anläggning av gata och andra allmänna platser medan drifts- och underhållskostnader endast bör få tas ut genom periodiska avgifter. För att kravet på rättvisa skall kunna tillgodoses i förhållande till fastighetsägare som redan har betalat gatukostnader eller för tillgång till väg måste det föreligga hinder mot att anläggningskostnader avseende gata förs över på periodiska avgifter. Frågan inställer sig emellertid hur förbättringskostnader skall behandlas.

Till förbättringskostnader kan räknas bl.a. kostnader för upprustning av gatunät inom förnyelse- och saneringsområden, t.ex. när gata behöver läggas om i ny sträckning, byggas eller förbättras på ett stan-

om dardförhöjande sätt. Det är framför allt uttag av sådana kostnader

som vållar problem i dag. Ägare till redan bebyggda fastigheter kan i såda-

fall komma att åläggas att betala betydande belopp. Även enligt na Gatukostnadsutredningens förslag skulle nya engångskostnader kunna tas ut i vissa fall.

Enligt vår mening är det angeläget att systemet utformas så

att nya engångskostnader kan undvikas. Skälet till att det måste finnas

en uppdelning på engångsavgifter och periodiska avgifter vi

är, som nyss har framhållit, att orättvisor annars kan uppstå mellan olika fastighetsägarekategorier. Detta bör emellertid enligt vår mening inte lägga hinder i vägen för att förbättringskostnader slås ut på hela fastighetsägarekollektivet och tas ut genom periodiska avgifter.

Engångsavgift bör således bara få tas ut för att täcka anläggningskostnader och den skall endast kunna påföras ägaren till fastighet

en som inte tidigare har haft utgång till en väg eller gata.

Frågan fastigheten skall redan ha utgång till till väg el-

om anses en ler gata torde vanligen vara lätt att besvara. En anläggning har

som fyllt fastighetens behov förbindelse med det allmänna vägnätet för

av biltrafik måste betraktas som en befintlig väg eller gata, den inte är

om av alltför enkel beskaffenhet. Den omständigheten att vägen efter detaljplaneläggningen förbättras eller kanske läggs igen och ersätts

av en

nyanlagd gata förändrar inte bedömningen. Eftersom fastigheten redan har haft utgång till till väg skall någon engångsavgift inte kunna på-

en föras fastigheten. Huruvida fastighetsägaren har varit med om att beta-

för vägen eller inte bör inte tillmätas någon betydelse.

De kostnader skall kunna tas ut avgifter är således av

som genom två slag, dels anläggningskostnader, dels kostnader för förbättring, drift och underhåll. Det förutsätts alltså att dessa kostnadsslag hålls åtskilda i den kommunala redovisningen. Eftersom betalning förutsätts ske enligt taxa kan dock inte de faktiska anläggningskostnadema läg-

till grund för betalningsskyldigheten. I stället får man använda sig gas

på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att anav lägga gator och andra allmänna platser inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap jfr 6 kap. 34§ PBL. Dessa anläggningskostnader skall sedan fördelas på de fastigheter enligt vad

som,

utvecklats skall kunna åläggas att betala en engångsavgift. som nyss,

Även förbättrings-, drifts- och underhållskostnader kommer att behöva bestämmas med utgångspunkt från beräkningar av vad kostnaderna normalt uppgår till.

Fördelningen kostnaderna mellan fastigheterna skall ske enligt

av taxa. Enligt va-lagen skall taxa utformas huvudmannen. Den enda

av bestämmelsen till ledning för utformningen taxan såvitt avser för-

av delningen kravet på fördelning efter skälig och rättvis grund. Även

är när det gäller gatukostnaderna bör det ankomma på kommunen att utforma taxan i överensstämmelse med den nämnda fördelningsgrunden.

Vissa förhållanden kräver särskild uppmärksamhet vid avgiftsskyldighetens fördelning. I avsnitt 3 föreslår vi att huvudmannaskapet för allmänna platser skall kunna delat inom och samma detaljplan.

vara en Fastighetsägarna inom ett sådant detaljplaneområde kan alltså få kostnadsansvar för delar de allmänna platserna. Vid bestämmande av

av avgiftsskyldigheten till kommunen måste självfallet hänsyn tas till detta kostnadsansvar. Det gäller vid bestämmande både engångs-

av avgifter och periodiska avgifter. En liknande situation föreligger när det inrättas s.k. storkvarter. Därvid inrättas en gemensamhetsanläggning kvartersmark ofta fyller funktion som allmän

som samma plats. Även här måste vid avgiftsskyldighetens fördelning hänsyn tas till fastighetsägamas kostnadsansvar för gemensamhetsanläggningen. Det förekommer också att fastighetsägare inom ett detaljplaneområde med kommunalt huvudmannaskap är tvungna att ta sig över en enskild

väg för att komma ut allmän väg och att de därvid måste bidra till den enskilda väghållningen. Sådant kostnadsansvar skall självfallet beaktas. Enligt 6 kap. 19 § PBL kan förordnas att fastighetsägare skall utan ersättning avstå mark behövs för sådana allmänna platser för vilka som kommunen är huvudman. Vi behandlar denna bestämmelse i det följande avsnitt 7 och föreslår därvid att den skall kompletteras med en regel enligt vilken fastighetsägare sålunda fått avstå mark inte en som skall vara skyldig att utge ersättning för gatumark. Tillämpning av denna regel aktualiseras således vid bestämmande engångsavgift för av anläggningskostnader. Enligt 6 kap. 30 § PBL kvarstår kommunens skyldighet underatt hålla gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman även om detaljplanen för området upphävs. Vi har i det föregående föreslagit att motsvarande skyldighet skall gälla i fråga om renhållning m.m. enligt renhållningslagen. Inom sådana områden skall kommunen således ha rätt att ta ut periodiska avgifter för täcka att kostnaderna för drift och underhåll, däremot inte för förbättringar. men Vid bestämmande avgifter för dessa fastigheter måste alltså tillses av

att förbättringskostnaderna hålls utanför.

Både engångsavgifter och periodiska avgifter föreslås bli bestämda enligt taxa som kommunen skall utforma i överensstämmelse med de grunder som nu har redovisats. Utgångspunkten vid bestämning av avgifterna bör att finna fördelningsnorm leder till fasvara en som att tigheter ungefar typ får betala avgifter jämförbar av samma av storlek. Gatukostnadsutredningen angav olika metoder för att mäta fastigheters nytta av gatuhållning. Sålunda kan anknyta till den trafik man som alstras fastighetens användningssätt, i stadskärna till hushöjden, av en till antal lägenheter eller taxeringsvärden, tomtareal eller gatulängden utmed tomten. Man kunde enligt utredningen också tänka sig fören delning som baseras på sammanvägning flera faktorer såsom en av bostadsyta, tomtareal, antalet boende o.d. I Svenska kommunförbundets i 1980/812165 bilagda prop. normal-

förslag till taxa för kommunvägar föreslogs att anläggningsavgift

engångsavgift för bebyggd fastighet skulle utgå med grundavgift, en en avgift per kvm tomtarea och avgift kvm våningsarea. Driftsen per avgift periodiska avgifter föreslogs utgå med årlig en avgift om ett

visst antal kronor för varje påbörjat 10 000-tal kronor av fastighetens

taxeringsvärde.

I det s.k. Västeråsförsöket användes taxefaktorer som i

samma Kommunförbundets norrnalförslag med undantag av att man lade till faktorn avgift per lägenhet vid beräkning av engångsavgiften.

Som har framhållits i det föregående skall det ankomma på kommu-

att utforma taxan i enlighet med de grunder för fördelningen som nerna skall i lagen. Vi skall därför inte några riktlinjer för hur vi an-

anges ge

att taxor bör utformas. Visserligen har vi i det i bilaga 5 redovisade ser exemplet på tillämpningen av ett taxesystem utformat en enkel taxa för uttag av periodiska avgifter, men denna taxa är inte avsedd att utgöra

förebild för hur taxor skall utformas. en

Det kan dock finnas anledning att avslutningsvis beröra frågan om användningen taxeringsvärden som en taxefaktor. Det kan visserli-

praktiskt att använda taxeringsvärdena, metoden är från gen vara men andra synpunkter inte särskilt lämplig. EVL-utredningen har i betänkandet Enskilda vägar SOU 1996:46 riktat kritik mot användningen

taxeringsvärdena för andelstalen 97 ff. och vi inav som norm stämmer i den kritikten. Nyttan allmänna platser för olika fastighe-

av ter torde således inte återspeglas i taxeringsvärdena. Det kan anmärkas att Regeringsrätten i ett fall har funnit att avgifter för anläggningskostnadema för en avloppsanläggning grundade på taxeringsvärdena inte kunde stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller

anses mindre nytta anläggningen RÅ 1960 not I 112.

Avgiftsskyldigheten för en fastighet blir beroende av fastighetens bebyggelse och användningssätt. Här inställer sig frågan om det är de faktiska förhållandena skall bestämmande eller tillåtet

som vara om användningssätt enligt detaljplanen skall kunna betraktas som en likvärdig grund för avgiftsskyldigheten. Som skäl för det sistnämnda alternativet brukar åberopas att en avgiftsskyldighet på obebyggda fastigheter kan utgöra ett effektivt påtryckningsmedel för att få detaljplanen genomförd.

Engångsavgifter kommer i huvudsak bara att tas ut i samband med nyexploatering i enlighet med en aktuell plan. Det är således naturligt att avgiften bestäms med utgångspunkt från den bebyggelse och det användningssätt som anges i planen. I 14 kap. 7 § PBL finns en bestämmelse enligt vilken kommunen skall betala tillbaka avgift för anläggning av gata och allmän plats i den mån skada uppkommer

annan

genom att fastighetsägaren grund att bygglov vägras inte kan av använda fastigheten på det sätt låg till grund för beräkningen den som av erlagda avgiften. En sådan bestämmelse bör finnas kvar även i ett nytt avgiftssystem. Även när det gäller periodiska avgifter bör det överlämnas kommunerna att vid utformning taxan avgöra någon av om skillnad skall göras i avgiftsuttaget mellan bebyggda och obebyggda fastigheter. Om avgiftsuttaget görs på grundval tillåten användning av enligt planen, kan den nämnda motsvarigheten till 14 kap. 7 § träda in

som skydd för fastighetsägaren.

Vi har i det föregående utgått från att samtliga detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap skall utgöra ett enda taxeområde. Det bör emellertid inte finnas något hindrar att kommunen delas som in i flera taxeområden. Om det för ett visst område föreligger sådana särförhållanden som medför väsentliga skillnader i gatukostnaderna i jämförelse med de kostnader som i övrigt är normala i kommunen, bör således avgifterna för området kunna behandlas i särtaxa. Detta kan en innebära att avgifterna enligt särtaxan kan bli högre eller lägre än den ordinarie taxan. Exempel på särförhållanden kan besvärliga tervara räng- eller grundförhållanden medför väsentligt högre anläggsom ningskostnader eller att gatans bredd och sträckning medför att kostnaderna för underhåll och Snöröjning blir väsentligt högre. Bedömningen av behovet av olika taxeområden torde kunna ske med beaktande syftena med avgiftssystemet, således åstadkomav mande av likställighet mellan fastighetsägare inom detaljplaneområden

med kommunalt huvudmannaskap och övriga fastighetsägare

samt en förbättring av möjligheterna att välja den huvudman som är mest lämpad för ändamålet. Det kan således finnas anledning att vid bestämmande av avgifterna i områden med gatustandard i huvudsak en som överensstämmer med vägstandarden inom angränsande områden med enskild väghållning avgifterna efter kostnaderna inom de sistanpassa nämnda områdena. Den av kommunen antagna taxan utgör och avtal skall inte normer kunna träffas i frågor regleras i taxan. När det däremot gäller fråsom gor som inte regleras i taxan skall naturligtvis full frihet föreligga att träffa avtal. Någon bestämmelse i lag behövs inte detta. I va-lagen om finns visserligen sådan bestämmelse, det torde framför allt been men ro på att det behövs kompetensregel med hänsyn till att ett verken samhetsområde kan sträcka sig utanför kommunen.

Behov av reglering genom avtal av frågor om gatukostnader torde komma att föreligga särskilt i fråga olika specialfastigheter är

om som svåra att in i taxa.

passa en

Avgiftspliktig fastighet och tidpunkt för avgiftsuttag

Förslag: Fastighetsägaren är betalningskyldig för avgifterna. Vissa andra rättighetshavare likställs med fastighetsägare. Tomrättshavare skall inte vara skyldiga att bekosta utförande allmän plats.

Avgift skall betalas vid anfordran. Engångsavgiften skall kunna fördelas på årliga inbetalningar. Avgiftsskyldigheten skall kunna jämkas

med hänsyn till fastighetsägarens bristande betalningsförmåga.

I beslut om bygglov skall enligt 8 kap. 32 § PBL få bestämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän engångsavgift har betalats.

Det är enligt PBL ägarna till fastigheterna inom området är betal-

som ningsskyldiga för gatukostnader. Om fastighet har upplåtits med

en tomträtt, skall enligt 16 kap. 5 § PBL vad i lagen är föreskrivet

som om fastighetsägaren och fastigheten tillämpas tomträttshavaren eller tomträtten. Tomträttshavare är dock inte skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser. Gatukostnader för fastighe-

ter upplåtna med tomträtt erläggs alltså tomträttsupplåtaren/fastig-

av hetsägaren. Kostnaden är en exploateringskostnad beaktas när

som tomträttsavgälden bestäms.

I fråga om engångsavgiften för nyanläggning gata bör tomträtts-

av havama behandlas på sätt hittills. Däremot bör de kunna

samma som påföras avgifter för drifts- och underhållskostnader, eftersom

man knappast kan tänka sig att dessa kostnader skall kapitaliseras och beaktas vid bestämmande totmträttsavgälden.

Enligt 6 kap. 35 § PBL inträder en fastighetsägares betalningsskyl-

dighet när anläggningen kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ibland kan det ta avsevärd tid innan alla utbyggnadsâtgärder är utförda. Det gäller kanske framför allt inom områden skall förnyas.

som I dessa fall kommer det dock vanligen inte att uppstå några problem inom det nu föreslagna systemet eftersom sådana kostnader i huvudsak avses att tas ut periodiska avgiñer. Även vid nyanläggning

genom av gator och andra allmänna platser kan dock successiv utbyggnad före-

komma. Exempelvis kan en gata byggas ut först medan ett parkområde ställs i ordning I princip bör därvid avgiftsskyldighet föreligga

senare. redan när gatan kan utnyttjas på avsett sätt.

Ersättningsskyldigheten skall enligt 6 kap. 35 § andra stycket PBL fullgöras vid anfordran och på obetalt belopp skall betalas ränta enligt 6§ räntelagen 1975:635 från förfallodagen. Dessa regler överensstämmer med vad som gäller enligt va-lagen och de bör gälla även i fortsättningen.

Enligt 6 kap. 35 § tredje stycket PBL har fastighetsägaren rätt att under vissa omständigheter få betala gatukostnadsersättningama ge-

avbetalningar. Motsvarande regler finns också i va-lagen. I PBL nom tillkommer emellertid en bestämmelse enligt vilken betalningsvillkoren skall jämkas, om de ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren. Som motiv till denna regel anfördes i prop. 1980/81:165 s. 37 att ägare till äldre fastigheter skulle komma att utsättas för ersättningskrav med de ändrade gatukostnadsreglema, vilket bedömdes kunna medföra stora problem för fastighetsägare med små ekonomiska resurser, t.ex. äldre pensionärer.

Möjligheter till avbetalning bör finnas även i fortsättningen. När det gäller jämkningsregeln kommer läget att bli annorlunda med det här föreslagna taxesystemet. Engångsavgifter avses kunna tas ut bara när gata dras fram till fastigheten. Ägare till äldre fastigheter skall alltså inte kunna drabbas av betungande engångsavgifter. Något behov av en jämkningsregel av det slag som nu finns bedöms därför inte föreligga. Däremot kan det finnas ett behov av en regel som ger kommunen möjlighet att sätta ned den periodiska avgiften med hänsyn till fastighetsägarens bristande betalningsförmåga. Vi föreslår att det i lagstiftningen tas in en sådan regel.

I 6 kap. 35 § fjärde stycket PBL finns regler om betalningsansvar för ny ägare. Motsvarande regler bör finnas även i fortsättningen.

Enligt 8 kap. 32 § PBL får i beslut om bygglov bestämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra allmänna platser eller ställt säkerhet för ersättningen. Denna möjlighet för kommunen att villkora bygglovsbesluten bör i princip finnas kvar. Villkoret bör dock bara kunna avse betalning av engångsavgiften. Därmed begränsas visserligen effektiviteten hos bestämmelsen något genom att villkoret inte kommer att omfatta betalning av förbättringskostnader, men i praktiken torde behov

av bygglov aktualiseras i samband med nyanläggning varför av gator, den sakliga ändringen inte kan antas spela så stor roll.

Prövning avgiftsfrågor

Förslag: Kommunens beslut taxa får överklagas i den ordning om

som föreskrivs för laglighetsprövning enligt lO kap. kommunallagen

1991 :900. Tvister i fråga tillämpningen taxan skall prövas om av av Statens va-nämnd. Nämnden skall tillföras expertis i kommunala gatuoch trafikfrågor.

Beslut om taxa bör fattas kommunfullmäktige. Beslut gatukostav om nader skall i dag enligt 6 kap. 36§ PBL föregås samråd av och utställning. Dessa beslut är emellertid karaktär än beslut av en annan om taxa. Enligt va-lagen beslutar huvudmannen taxa utan något om motsvarande förfarande och ordning föreslås här. samma Kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om grunderna för skyldighet att betala gatukostnader och generella villkor om för sådan betalning får enligt 13 kap. 1 § första stycket 4 PBL överkla-

gas i den ordning föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap.

som kommunallagen 1991:900, dvs. vad tidigare kallades kommusom nalbesvär. Enligt andra stycket i paragrafen får andra beslut rörande gatukostnader inte överklagas. Det påpekas härvid det att av 15 kap. 8 § PBL framgår att tvister rörande gatukostnader prövas

av fastig-

hetsdomstol. Enligt 15 kap. 8 § prövas tvist mellan kommunen och fastighetsäga-

re om ersättning för gatukostnader och betalningsvillkoren

m.m. om av

fastighetsdomstol. De tvister gatukostnadsersättning fastig-

om som en hesdomstol kan få att bedöma rör tillämpningen i enskilda fall av kommunens beslut vilken ersättning fastighetsägarna skall betala om för anläggande eller förbättring och andra allmänna av gator platser. Av rättsfallet NJA 1993 653 framgår fastighetsdomstolen s. att även kan ingå på en prövning kommunfullmäktige beslutad förav en av

delningsgrund så länge tvisten tillämpningen för enskild fas-

avser en tighet. Ett kommunalt beslut enligt va-lagen får om taxa överklagas genom kommunalbesvär i enlighet med vad föreskrivs i

som kommunallagen.

Enligt 36 och 37 va-lagen skall tvister mellan huvudman och fas-

tighetsägare skyldighet avgift bidra till kostnaderna för

om att genom

va-anläggning, tillämpning eller tolkning av taxa, och om forden om

på avgift till huvudmannen prövas Statens va-nämnd. Nämnran av dens beslut får överklagas hos Svea hovrätt, varvid målet prövas i hovrättens sammansättning vattenöverdomstol. Sista instans är Hög-

som sta domstolen.

I likhet med vad gäller i dag i fråga om kommunens beslut om

som

grunderna för skyldighet att betala gatukostnader och om generella

villkor för sådan betalning bör kommunens beslut om taxa överklagas i den ordning föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap.

som kommunallagen, kommunalbesvär. Mot dagens ordning har visserligen invänts att den leder till dubbelprövning i vissa fall. Det organ som skall pröva tvister ersättning för gatukostnader kan således komma

om att pröva frågor de prövas i samband med kommu-

samma som som nalbesvär. En sådan dubbelprövning torde dock inte att undvika

sammanför prövningen till Även hos ett även om man samma organ. sådant blir det nämligen fråga prövning av olika slag i fall där

om en taxebeslutet överklagas och i fall där tvisten rör tillämpningen av taxan. Erfarenheterna från tillämpningen både PBL och va-lagen

av pekar dock på att överklaganden kommunalbesvär är förhållan-

genom devis sällsynta. Problemet med dubbelprövning utgör därför enligt vår mening inte ett tillräckligt skäl för att frångå principen att kommunala beslut skall överklagas kommunalbesvär.

genom

Någon reglering i lag rätten att överklaga genom kommunalbe-

av svär behövs inte. Enligt 10 kap. 3 § kommunallagen gäller nämligen föreskrifterna laglighetsprövning, det inte i lag eller annan för-

om om fattning finns särskilda föreskrifter om överklagande.

När det gäller frågan om prövning av tvister om tillämpningen av taxefrågor tog Gatukostnadsutredningen frågan huruvida ett spe-

upp p ciellt i likhet med Statens va-nämnd borde inrättas med uppgift

organ att pröva sådana frågor bet. 101 f.. Utredningen ansåg dock att be-

s. hovet ett speciellt prövningsorgan i fråga om gatu- och vägavgifter

av inte lika framträdande som beträffande va-taxor och fjärrvärme-

var taxor, eftersom de sistnämnda verksamhetsgrenama får i vissa avseenden teknisk natur. Utredningen ansåg således att frågan

anses vara av

inrättande ett särskilt prövningsorgan borde anstå tills vidare. om av

Vid remissbehandlingen Gatukostnadsutredningens betänkande

det ett mindre antal instanser som tog upp frågan om överprövning var

av avgifter. Flera av dessa instanser förordade att ett särskilt prövningsorgan skulle inrättas. Va-nämnden föreslog att prövningen av avgiftsfrågoma skulle anförtros nämnden. Som skäl härför anfördes bl.a. att tillämpningen självkostnads- och likställighetsprincipema av erbjuder problem som är sällsynta i de allmänna domstolarna samt att det sådan lösning möjlighet att redan i första instans få genom en ges till stånd en för landet enhetlig bedömning förhållandevis genom en enkel och snabb procedur. I delbetänkandet Överprövning beslut i plan- och byggprocessen av SOU 1994:134 föreslog Plan- och byggutredningen att det skall inrättas en central miljödomstol med uppgift att pröva i huvudsak över-

klaganden av länsstyrelsens samtliga beslut enligt såväl den mil-

nya jöbalken som PBL. I det längre perspektivet bör enligt utredningen även den besvärsprövning i dag sker vid länsstyrelserna föras över som till domstol och det bör övervägas inte ytterligare målgrupper bör om föras över till sådan domstolsorganisation, t.ex. ärenden enligt en va-lagen.

I Miljöbalksutredningens betänkande Miljöbalken SOU 1996:103

föreslås att det skall inrättas regionala miljödomstolar och miljöen överdomstol, knuten till Svea hovrätt. Utredningen har övervägt att låta regional miljödomstol pröva mål och ärenden enligt PBL, har men stannat för att det i varje fall i ett första skede är lämpligt att begränsa sig till att bygga regionala miljödomstolar prövar mål- och upp som ärenden enligt miljöbalken. Därmed omfattas inte heller ärenden enligt

va-lagen förslaget.

av Det här framlagda förslaget ett taxesystem för gatukostnader har om

i stor utsträckning utformats med va-lagstiftningen förebild och

som våra överväganden har lett till en långtgående överensstämmelse mellan de båda taxesystemen. Det framstår därför naturligt att frågan som om ett överförande av prövningen av tvister rörande gatukostnader till Statens va-nämnd tas upp till övervägande. Tillämpningen och tolkningen av de här föreslagna och va-lagstiftningens taxor kommer att bjuda på problem är mycket likartade som och starka skäl talar därför för att frågorna prövas av samma organ. Det finns visserligen strävan att samla prövningen inom den ordinaen rie domstolsorganisationen, Statens va-nämnd finns redan och i men framtiden kan nämnden komma att inordnas i omfattande milen mer jödomstolsorganisation. Till förmån för va-nämnden prövningssom

talar också torde bli snabbare och enklare. Vi föreorgan att processen slår därför att tvister rörande gatukostnader skall prövas av Statens va-nämnd. Frågan uppkommer då om namnet på nämnden skall änd-

Nämnden prövar i dag mål enligt va-lagen och lagen 1981:1354 ras.

allmänna värmesystem. Frågan om en namnändring aktualiserades om även när de sistnämnda målen fördes till nämnden. Man fann då inte skäl att ändra namnet och vi gör samma bedömning nu. Nämndens namn är kort och invant.

För Statens va-nämnd gäller lagen 1976:839 om Statens va-nämnd. I 2§ i lagen finns bestämmelser om nämndens sammansättning. Den består av ordföranden och fem andra ledamöter. Dessa övriga ledamöter skall ha sakkunskap och erfarenhet i frågor som rör

och fjärrvärmefrågor. Vi föreslår att bestämmelsen ändras så att en va-

dessa ledamöter ersätts ledamot är förtrogen med komav av en som munala gatu- och trafikfrågor.

Lagteknisk lösning

Förslag: Gatukostnadsreglerna i 6 kap. PBL skall brytas ut ur PBL och föras in i särskild lag, lag avgifter för kommunal gatuhåll-

en om ning.

Enligt de här framlagda förslagen skall kommunen ges möjligheter att ta avgifter för att täcka kostnaderna för åtgärder som kommunen är skyldig att utföra enligt PBL och renhållningslagen. Enligt PBL föreligger skyldighet att iordningställa och underhålla gator och andra allmänna platser inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap och enligt renhållningslagen föreligger skyldighet att utföra renhållningsåtgärder m.m. inom samma områden.

Möjligheten att ta ut avgifter alltså åtgärder som regleras i två

avser olika lagar och regelsystemet är utformat med va-lagen som förebild med överprövning hos Statens va-nämnd. Det blir således fråga om en reglering i viktiga hänseenden skiljer sig från PBL:s regelsystem.

som Det finns risk för att lagstiftningen blir för svårtillgänglig, om regleringen behålls i PBL. Vi föreslår därför att gatukostnadsreglema i 6 kap. PBL bryts ut och förs över till särskild lag, som lämpligen kan

en kallas avgifter för kommunal gatuhållning. Givetvis skall i PBL

lag om och renhållningslagen ges tydliga hänvisningar till den nya lagen.

4.10.6¶Övergångsregleringen

Förslag: Lagen om avgifter för den kommunala gatuhållningen skall

bli tillämplig på gatuhållningsåtgärder företas efter ikraftträdan-

som det.

Den föreslagna lagen bör bli tillämplig på gatuhållningsåtgärder

som företas efter ikraftträdandet. I fråga ersättning för gatumark och om gatubyggnadskostnad avseende gatubyggnadsarbeten har påbörsom jats före ikraftträdandet bör alltså äldre bestämmelser tillämpas. Frågor om gatukostnadsersättning skall i dag prövas enligt flera äldre lagar. I många fall har ersättningar, gatubyggnadsåtsom avser gärder långt tillbaka i tiden enligt då gällande bestämmelser, ännu inte förfallit till betalning. Problemen hänför sig framför allt till tiden före ikraftträdandet 1948 byggnadslagen och hänger därvid av samman med det då upprätthållna villkoret för betalningsskyldighet att tomten skulle var bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med plan. Ett speciellt problem, förknippat med kravet på tomtindelning, har aktualiserats efter tillkomsten PBL. Enligt byggnadslagen åvilade av

ersättningsskyldigheten ägaren tomt. I princip krävdes alltså

av tomt-

indelning för att fastighetsägaren skulle bli skyldig att betala ersättning

för gatukostnad. Detta krav på tomtindelning togs bort 1982, för men skyldigheter som inträtt tidigare kvarstår kravet. Genom PBL upphävdes tomtindelningsinstitutet. I 17 kap. 11 § PBL föreskrivs

visserligen att tomtindelning enligt byggnadslagen och 1931 års stadsplanelag

skall gälla fastighetsplan enligt PBL, någon föreskrift som men om att

fastighetsplan skall gälla tomtindelning finns det inte.

som Regelsystemet är således komplicerat och det i fall svårt

är många

att avgöra om de villkor som uppställts för betalningsskyldighetens inträde är uppfyllda eller inte. Särskilt i storstäderna har de successiva ändringarna av gatukostnadsbestämmelsema vållat problem. Ett stort antal fastigheter belastas latenta

av gatukostnadsersättningar på grund

av äldre lagstiftning, i många fall så gammal lagstiftning

som 1907 års stadsplanelag. Bl.a. medför detta problem vid fastighetsförsäljningar.

Gatukostnadsutredningen föreslog, som nämnts tidigare avsnitt

4.9, en övergångsregel innebar utestående till som att bidrag gatukostnad skulle förfalla till betalning vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen kommunvägar utan hinder vad de äldre lagarna om av fö-

reskrev betalningstiden samt att kommunernas anspråk på ersätt-

om ning skulle framställas inom tio år efter ikraftträdandet.

Som nämnts hänför sig flertalet ersättningar inte har förfallit till

som betalning till tiden före 1948 och det är framför allt villkoret om att

skall bebyggd enligt plan inte är uppfyllt. Gatukosttomten vara som nadsutredningens förslag innebar således att betalningsskyldighet skulle inträda trots att villkoret inte var uppfyllt.

Det självklara sättet att uppfylla villkoret bebyggelse enligt plan

om är naturligtvis att bebyggelsen på fastigheten anpassas till planen. Det är dock möjligt att även ändring planen så att denna anpassas till

en av befintlig bebyggelse skall kunna innebära att villkoret be-

anses om byggelse enligt plan är uppfyllt. Vanligtvis kan det antas röra sig om

gamla planer, för vilka genomförandetiden har gått ut. Ett uppfyllande

villkoret på detta sätt torde dock kräva att omfattningen av ersättav ningsskyldigheten omprövas. Denna har nämligen beräknats med ut-

gångspunkt från exploateringsrätten enligt den plan som gällde vid ti-

upplåtande. En minskad exploateringsrätt enligt en ny

den för gatans plan torde således medföra att ersättningsskyldigheten begränsas.

Det kan dock enligt vår mening inte anses rimligt att man genom lagstiftning går in och förklarar att villkor i ofta mycket gamla rättsförhållanden skall uppfyllda. Förhållandena kan vara mycket

anses skiftande och det är inte säkert att villkoren utan ingripande genom

lagstiftning någonsin skulle kunna uppfyllas. Det måste därför an-

komma på kommunerna att lösa problemen med stöd vid olika tid-

av punkter gällande lagstiftning.

Villkor avseende krav på tomtindelning för betalningsskyldighetens inträde torde sällsynta. Enligt 155 § byggnadslagen gällde nämli-

vara

vad stadgades tomt även annan inom byggnadskvarter gen som om belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller skulle äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen. Detta krav släpptes helt genom de ändringar i byggnadslagen som trädde i kraft den 1 januari 1982. Härvid uttalades att möjlighet fanns för den enskilde fastighetsägaren att ta initiativ till fastighetsbildning och att utnyttja kvartersmarken när pla-

fastställd varför det knappast kunde finnas några betänklighenen var ter mot att släppa kravet prop. 1980/811165 35 f.. Det kan ifråga-

s. sättas inte kravet på tomtindelning som villkor för betalningsskyl-

om dighetens inträde denna lagändring eller i vart fall genom tomt-

genom indelningsinstitutets avskaffande vid införandet av PBL bortföll även

beträffande tidigare ersättningskrav. Frågan synes inte ha varit förmål för prövning av högre instans. Vi finner inte anledning att i det oklara rättsläge föreligger föreslå någon lagändring skulle göra det

som som möjligt att uppfylla villkor av det nu behandlade slaget.

Självfallet är det besvärande för både kommuner och fastighetsägare med dessa latenta gatukostnadsersättningar. På alla parter ställs krav på kunskaper rörande äldre förhållanden och osäkerheten medför svårigheter vid fastighetsöverlåtelser. En möjlig lösning på problemet skulle kunna vara att det i övergångsbestämmelsema till den nya lagen föreskrivs att kommunernas anspråk ersättning för gatukostnader från tiden före ett visst datum skall framställas inom tio år efter lagens ikraftträdande. En sådan bestämmelse skulle inte drabba enskilda, men i likhet med vad som anfördes kan det betraktas tveksamt att

ovan som med lagstiftning gripa in i rättsförhållanden mellan kommun och fastighetsägare och undandra kommunen möjligheterna att efter en viss tid driva in gamla fordringar.

Oaktat vad som nu har anförts om att med lagstiftning påverka rådande rättsförhållanden vi att den nuvarande situationen är

menar ohållbar. Det är framför allt inte rimligt att fortsätta med oklara rättsförhållanden där tiden för de latenta ersättningskraven snart kan basera sig förhållanden hundra år tillbaka i tiden. Av likställighetsskäl kan kraven inte heller avskrivas från kommunernas sida. Vid de kontakter som vi har haft med kommuner är särskilt belastade med problem

som av det här slaget har kommunerna framfört önskemål om en lösning som kan medverka till att kommunerna, inte annat, kan avskriva

fordringarna.

Vår sammanfattande bedömning blir därför att Övergångsbe-

en stämmelse bör införas om att kommunernas anspråk på ersättning

enligt äldre bestämmelser skall framställas inom tio år från denna lags ikraftträdande. Detta ger kommunerna rimlig tid för att olika

en genom åtgärder behandla frågorna och lösa uppkomna problem. Ställs inte anspråk på ersättning inom den angivna tiden, förfaller kraven.

Den föreslagna Övergångsbestämmelsen bör bli tillämplig endast på vissa äldre rättsförhållanden. En lämplig tidsgräns bedöms den 1

vara januari 1982, således dagen för ikraftträdande de ändringar i bygg-

av nadslagen som ledde till den lagstiftning i huvudsak fortfarande

som gäller. Övergångsbestämmelsen bör alltså den innebörden att

ges anspråk på ersättning avseende gatubyggnadsåtgärder har påbörjats

som

7 I6-l39X

före den 1 januari 1982 inte får framställas än tio år efter den

senare dag då lagen om avgifter för kommunal gatuhållning trädde i kraft.

5 och

Vattenförsörjning avlopp

I detta avsnitt behandlas det lagstiftningsområde som ingår i lagen 1970:244 om allmärma vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen. I den lagen behandlas huvudsakligen förutsättningarna för utförande och drift av en allmän vatten- och avloppsanläggning va-anläggning samt rättsförhållandet mellan va-anläggningens huvudman och anläggningens brukare.

Utgångspunkten för vår översyn av va-lagen har varit att skapa förutsättningar för rationell va-försörjning och att samtidigt så långt

en som möjligt undanröja de hinder i lagstiftningen som kan försvåra en utveckling av lokala, kretsloppsanpassade va-system.

Inledning

Verksamheten vid de allmänna va-anläggningama berör en mycket stor del av landets befolkning. Av befolkningen år 1994 bodde 86 % på fastigheter som är kopplade till allmänna va-anläggningar. Skillnaden mellan tätort och landsbygd är dock stor. I tätortema är nästan samtliga fastigheter kopplade till en allmän va-anläggning.

De allmänna va-anläggningama drivs till helt övervägande del av kommuner eller av kommunala bolag. Det bör dock noteras att i va-lagens mening är de kommunala bolagen att betrakta enskilda

som huvudmän, vars anläggning måste allmänförklaras för att kunna omfattas av lagens regler. Antalet allmänna va-anläggningar som drivs av enskilda huvudmän utan kommunal anknytning är litet. Närmare

uppgifter har inte gått att få fram. Uppskattningsvis rör det sig dock om något eller högst några hundratal anläggningar. Dessa anläggningar är dessutom genomgående små.

Den kommunala va-verksamheten innefattar totalt cirka 2 100 vattenverk och 2 00O avloppsreningsverk. Till dessa anläggningar hör ett ledningsnät som totalt uppgår till närmare 150 000 km. Svenska kommunförbundet har uppskattat nyanskaffningsvärdet för anläggningarna till över 300 miljarder kr.

I vattenverken produceras årligen miljard kubikmeter dricks-

ca en vatten. Den mängd vatten som renas i avloppsreningsverken kan med

hänsyn till det grundvatten och dagvatten läcker in i ledningsnätet

som vara ungefär dubbelt så stor. Den kommunala va-verksamheten omsätter årligen mer än 10 miljarder kr, driften står för än hälften.

varav mer

Verksamheten vid de allmänna va-anläggningama är således mycket omfattande. Den är också av stor praktisk betydelse för den enskilde. Tillgång på vatten och omhändertagande avloppsvatten är

av i vårt samhälle grundläggande nyttigheter. Störningar i den verksamheten får därför ett omedelbart genomslag för den enskilde. Den verksamhet som i dag drivs vid de allmänna va-anläggningarna förutsätter stora och långsiktiga investeringar i anläggningar skall

som vara i funktion under ett stort antal år. En sådan verksamhet fordrar relativt stabila förhållanden för att inte investeringarna skall bli onyttiga eller felriktade. Samtidigt innebär detta att förutsättningarna för att ändra verksamhetens inriktning är begränsade. I vart fall tar förändringarna lång tid att genomföra.

Lagstiftningen på området har i väsentliga delar varit oförändrad

sedan mitten på 1950-talet. Det gäller såväl ansvaret för va-försörjningen som förutsättningarna för att ta ut avgifter. Va-lagen har gällt under drygt 25 år. Under dessa år har lagen ändrats vid endast ett fåtal tillfällen. Ingen av dessa ändringar har sakligt sett varit genomgri-

av pande karaktär. Lagstiftningen har således gett de allmänna va-anläggningarna stabila spelregler, vilket allmänt sett varit till nytta för den verksamhet som bedrivits.

Direktiven för översyn va-lagen

en av

Vårt uppdrag att se över va-lagen i tilläggsdirektivet den 24 maj

gavs 1995. Regeringen angav i direktiven att det övergripande målet för

en översyn av lagen skall vara att skapa förutsättningar för att tillhandahålla dricksvatten och omhänderta avloppsvatten på ett sätt inne-

som bär en effektiv hushållning med samhällets samt att hälso- och

resurser milj öskyddskrav tillgodoses.

Med utgångspunkt i det övergripande målet för översynen va-la-

av gen skall följ ande frågor behandlas.

Behovet av att kommunens skyldighet att ordna allmänna vatten-

och avloppsanläggningar skall kunna aktualiseras med hänsyn till skyddet för miljön och intresset god hushållning med naturresur-

av en ser.

Utformningen av reglerna om verksamhetsområde.

Samordningen av kommunens ansvar för Vattenförsörjning och

avlopp med den enskilde fastighetsägarens ansvar för fastighetens Vattenförsörjning och avlopp.

Va-lagens normgivningsbemyndiganden i förhållande till

- regeringsformen.

Möjligheten att med beaktande av huvudmännens och brukamas

särskilda intressen tillåta fri avgiftssättning.

en mer

Med beaktande av såväl huvudmannens som brukarens intressen

se över bestämmelserna om betalning av avgifter och om preskription.

Redovisningsregler för va-Verksamheten.

Behovet av skilda prövningsvägar för olika beslut enligt va-la-

gen.

Därutöver skall utredningen lämna förslag som främjar sådana nya tekniska lösningar för omhändertagande avloppsvatten står i

av som samklang med naturens kretslopp och som tillgodoser det övergripande målet för en översyn av Va-lagen.

5.2 till allmänna vatten-

Bakgrunden lagstiftningen om och avloppsanläggningar

I detta avsnitt behandlas översiktligt 1955 års och 1970 års va-lagar. Vidare redovisas i avsnittet ett par betänkanden och en rapport, som alla har behandlat grundläggande frågor i va-lagen. Avslutningsvis redovisas i avsnittet anläggningslagen 1973:1149, AL, och några de

av förslag till ändringar i lagen som lämnats av Utredningen om översyn av lagstiftningen om enskilda Vägar.

5.2.1 1955 års va-lag

Frågor kring vatten- och avloppsanläggningar var ännu långt in på 1900-talet sparsamt reglerade. Någon enhetlig reglering korn inte till stånd förrän på 1950-talet. Fram till dess behandlades frågorna i ett antal skilda författningar, av Vilka 1918 års vattenlag, 1919 års hälso- Vårdsstadga och byggnadslagstiftningen de Viktigaste. År 1946

var

uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet sak-

en grupp kunniga att se över frågor om bl.a. Vattenförsörjning och avlopp. De sakkunniga år 1951 ett betänkande SOU 1951:26 innefat-

avgav som tade förslag till ny lagstiftning om Vatten- och avloppsanläggningar.

Förslagen i betänkandet kom i väsentliga delar att ligga till grund för 1955 års lag 1955:314 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Grunddragen i den lagen gäller alltjämt. Det finns därför skäl att redovisa lagens huvuddrag.

Ett av de främsta syftena med 1955 års va-lag var att reglera rättsförhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Det gällde bl.a. fastighetsägarens anslutningsrätt, dvs. när huvudmannen skulle vara skyldig att låta fastighet

en anslutas till va-anläggningen, och fastighetsägarens avgiftsskyldighet. Kommunen intog inte ställning av brukarens motpart, utan denna ställning gavs till den som var huvudman för en va-anläggning. Skälet till detta var enligt departementschefen att den nya lagstiftningen skulle vara tillämplig på alla större anläggningar prop. 1955:121,

s. 54-55.

1955 års va-lag inleddes med definitionen allmän va-anlägg-

att en ning var dels en sådan anläggning som omhänderhades kommunen,

av dels en anläggning som omhänderhades av annan och som efter prövning förklarats för allmän av länsstyrelsen 1 och 2 §§. Det ankom på kommunen att ombesörja eller tillse att en allmän anläggning kom till stånd inom område där Vattenförsörjning och avlopp till förekommande av Sanitär olägenhet måste ordnas i ett större sammanhang. Försummade kommunen sin skyldighet, kunde länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra skyldigheten 3 §. Huvudmannen för den allmänna va-anläggningen bestämde anläggningens verksamhetsområde 5 §. Fastighet som låg inom verksamhetsområdet skulle anslutas till den allmänna anläggningen, inte ändamålet med anslutning med

om en större fördel för fastigheten kunde vinnas annat sätt. Begäran

om anslutning kunde göras av både fastighetsägaren och huvudmannen. Vägrade motparten anslutning, kunde länsstyrelsen på begäran föreskriva att anslutning skulle ske. Om en fastighet som anslöts hade va-anordningar kunde användas för anläggningen, fastighets-

som var ägaren skyldig att mot skälig ersättning låta dem införlivas med anläggningen 8 §. Om va-anordning blev onyttig anslutning-

en genom en till anläggningen, var huvudmannen i vissa fall skyldig att ersätta anordningen 9 §. Så länge behovet av anläggningen bestod hu-

var vudmannen skyldig att svara för dess underhåll och funktion 10 §.

I lagen reglerades fastighetsägarens nyttjande den allmänna

av anläggningen. Anläggningen skulle brukas så att olägenhet inte uppstod

för andra till anläggningen anslutna fastigheter och huvudmannen. Huvudmannen hade i detta hänseende rätt att meddela de närmare föreskrifter som behövdes. Sådana föreskrifter skulle normalt underställas länsstyrelsens prövning 12 §. När så behövdes hade huvudmannen rätt att undersöka de anordningar som kopplades till anläggningen 11 §.

Avgift fick anslutna fastigheter 14-16 §§. Avgifterna

tas ut av skulle bestämmas enligt en taxa som utformades av huvudmannen och fick motsvara självkostnadema för anläggningens utförande, underhåll och drift. Avgifterna för de särskilda fastigheterna skulle i princip stå i skäligt förhållande till fastighetemas större eller mindre nytta

av anläggningen. Kostnader för avledande av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan fick täckas genom avgifter på tomter och andra för bebyggande avsedda fastigheter inom området. Avgiftsskyldighet fick uppdelas på engångsavgift och periodiska avgifter. Om engångsavgiften var betungande med hänsyn till bl.a. fastighetens ekonomiska bärkraft, kunde avgiften uppdelas på årliga inbetalningar under högst tio år. Ny ägare av fastighet svarade inte för avgift som förfallit till betalning innan tillträdesdagen 25 §.

Särskilda bestämmelser gavs för de anläggningar som någon annan än kommunen hade hand om. Sålunda kunde kommunen utse till-

en synsman för en sådan anläggning 17 § och länsstyrelsen kunde förordna en syssloman att sköta anläggningen i huvudmannens ställe och för hans räkning 18 §. Syssloman skulle förordnas om det med skäl kunde antas att viss eller vissa fastigheters intressen åsidosattes eller anläggningens angelägenheter försummades eller sköttes på ett mindre

lämpligt sätt.

Tvist enligt lagen skulle prövas allmän underrätt, inte annat

av om föreskrevs. Länsstyrelsen kunde sätta ut vite i samband med åläggande om anslutning till anläggning och vid fastställande föreskrifter. Vite

av kunde också sättas ut i samband med åläggande för kommun att inrätta en allmän va-anläggning 21 §.

1964 års vatten- och avloppsutredning Va-lagen blev relativt snart föremål för en översyn. I direktiven till den utredning 1964 års va-utredning skulle utföra översynen

som uppmärksammades några frågor särskilt. För det första påpekades att det rådde delade meningar räckvidden lagens bemyndigande för

om av

huvudman att meddela reglementariska föreskrifter och därmed sammanhängande frågor. Vidare angavs att ett inte oväsentligt utrymme torde finnas för en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudman och brukare vid sidan av den offentligrättsliga. Utredningen skulle behandla den närmare omfattningen rätten att träffa sådana

av avtal och frågan om den rätten borde lagfästas. Utredningen skulle också se till att de reglementariska föreskrifterna inte lade hinder i vägen för att göra vissa byggnorrner enhetliga. I direktiven angavs vidare att det torde förekomma att länsstyrelse och allmän domstol vid tvister mellan huvudman och brukare hade att avgöra samma eller likartade frågor. Utredningen skulle undersöka i vad mån ett enhetligt förfarande kunde åstadkommas. Utredningen borde dessutom undersöka om avgiftsreglerna behövde jämkas och om reglerna om servisledning behövde arbetas om.

1964 års va-utredning lämnade år 1967 betänkandet Vatten och

avlopp SOU 1967:65. Utredningen föreslog helt lag allmänna

en ny om vatten- och avloppsanläggningar. Förslaget innebar dock inte några

väsentliga nyheter i grundläggande frågor om vad som är en allmän

va-anläggning, hur en sådan anläggning skall utföras och kommu-

om nens ansvar för att allmän va-anläggning kommer till stånd. Den

en viktigaste förändringen gällde i stället rättsförhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Utredningen ville här markera rättsförhållandets privaträttsliga inslag. Utredningen förslog därför att rättsförhållandet mellan huvudmannen och brukaren skulle vara grundat på ett avtal villkoren för rätten att

om bruka anläggningen. Avtalet skulle benämnas va-avtal. Det skulle grundas på taxa och allmänna bestämmelser, vilka skulle hu-

antas av vudmannen.

Utredningen övervägde möjligheten att införa ett enhetligt förfarande för va-frågor. Den fann dock inte skäl att föreslå att gängse administrativa och judiciella förfaranden skulle frångås. Däremot föreslog utredningen ett alternativt förfarande inför särskild instans, Statens

en va-nämnd. Prövningen förutsatte dock att parterna att

var ense om tvisten skulle slitas av nänmden. Tanken att allmänna bestämmel-

var ser och va-avtal skulle kunna innehålla klausul att framtida

en om tvister skulle avgöras Va-nämnden.

Enligt 1955 års va-lag kunde huvudmannen meddela tekniska föreskrifter fastighetemas va-installationer. I betänkandet föreslogs att

huvudmannens rätt att utfärda installationsbestämmelser skulle upphöra. I stället skulle sådana bestämmelser meddelas dåvarande Sta-

av tens planverk, motsvarande den ordning som gällde för byggbestämmelser. Detta förslag avsågs bidra till införandet enhetliga

av normer för fastigheternas va-installationer.

5.2.2 1970 års va-lag

Departementschefen anförde i prop. 1970:118 med förslag till lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar 93 att utredningens förslag visade att de ändringar och kompletteringar behövde göras

som av den gällande lagen var av den omfattningen att det var motiverat att ersätta lagen med en ny lag allmänna vatten- och avloppsanlägg-

om ningar. Departementschefen angav dock att den lagen skulle be-

nya handla i huvudsak samma ämnen den gällande. Han sålunda

som var inte beredd att ta upp en längre gående samordning av lagstiftningen på va-området. De huvudfrågor behandlades i propositionen

som avsåg rättsförhållandet mellan huvudman och brukare, huvudmans och brukares inbördes skyldigheter, taxa och avgifter, installationsbestämmelser, installatörsrättigheter samt prövningsorgan.

Departementschefen s. 95 delade inte de sakkunnigas bedömning att det privaträttsliga inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare borde stärkas genom införandet de s.k. va-avtalen. Det

av offentligrättsliga inslaget innebar enligt departementschefens mening att parternas avtalsfrihet i realiteten skulle bli mycket begränsad. I normalfallet skulle förhållandet mellan huvudmannen och brukaren helt komma att regleras genom de allmänna regler finns i lagen

som och i huvudmannens taxa och allmänna bestämmelser. Möjligheterna att i dessa fall få till stånd en avvikande reglering i allmänhet prak-

var tiskt taget obefintliga. Departementschefen fann mot bakgrund detta

av att det var onödigt att knyta rättsförhållandet till ett avtal, eftersom samma resultat kunde nås genom en föreskrift att taxa och allmänna bestämmelser är bindande för parterna. Han uteslöt dock inte användandet av avtal i de fall taxa och allmänna bestämmelser inte till-

var lämpliga. Som exempel nämndes avtal rörande industriers och andra storförbrukares va-förhållanden.

Utredningen hade behandlat frågan tvångsanslutning skulle

om en innebära även skyldighet att faktiskt ansluta fastigheten till den all-

en männa anläggningen, inte bara en skyldighet att betala avgifter. Flera

remissinstanser förordade sådan lösning. Utredningen hade dock

en funnit att en sådan regleringen i första hand hade sin plats i hälsovårdslagstiftningen. Departementschefen 100 delade utredningens bedömning. Han fann också att termen anslutning kunde ge upphov till missuppfattningar. Särskilt tydligt märktes detta om anslutningsskyldigheten även gällde obebyggda fastigheter. Han tillstyrkte därför ett förslag från utredningen att anslutningsbegreppet skulle ersättas av begreppen skyldighet för huvudmannen att låta fastighetsägare bruka anläggningen och skyldighet för fastighetsägare att bidra till huvudmannens kostnader för anläggningen.

Under utredningens gång hade övervägts om det fanns anledning att modifiera principerna för avgiftsuttagets storlek. En fråga som diskuterades gällde beräkningen av s.k. internränta. Utredningen ansåg att det fanns skäl för att förorda en mera strikt självkostnadsregel än den allmänna kommunala regeln. Departementschefen fann dock inte skäl att gå ifrån de principer som gällde i övrig kommunal verksamhet. Med hänsyn till detta fanns inte heller skäl att i lagen närmare precisera självkostnadsregelns innebörd. Självkostnadsprincipen kom i

den nya lagen att uttryckas så att avgifterna inte får överstiga vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

En nyhet i 1970 års lag var att avgiftsskyldigheten också skulle omfatta obebyggda fastigheter. Beträffande fördelningen av avgiftsskyldigheten godtog departementschefen utredningens förslag att de gällande detaljerade bestämmelserna kunde ersättas med en allmän regel om fördelning efter skälig och rättvis grund. Någon förändring i sak avsågs dock inte.

Frågorna om installationsbestämmelser och installatörsrättigheter

hade behandlats utförligt av utredningen. Departementschefen uttalade

s. 109 med anledning utredningens förslag och remisskritiken att

av det inte rådde något tvivel om behovet tekniska bestämmelser rör-

av ande beskaffenheten av installationsenheter och utförandet av installationer. Med hänsyn till det nära sambandet mellan de va-tekniska och byggnadstekniska inslagen inom byggnadsproduktionen fann departementschefen att installationsbestämmelser för va-installationer skulle meddelas av dåvarande Statens planverk. Byggnadsnämndema fick uppdraget att kontrollera att fastigheternas va-installationer var godtagbara från allmän hälsovårdssynpunkt och att de tillgodosåg skäliga

anspråk på säkerhet, funktionsduglighet och ändamålsenlighet. Frågan

om installatörsrättigheter fördes däremot bort från lagen till de allmänna bestämmelserna i byggnadslagstiftningen. 1 1970 års va-lag infördes också ett uttryckligt förbud för huvudmannen att bestämma

vem som skulle ha rätt att utföra installationsarbete.

Genom 1970 års va-lag tillskapades central nämnd Statens

en va-nämnd för prövning av tvister mellan huvudman och fastighets-

ägare. Va-nämnden fick exklusiv behörighet att pröva dessa mål som första instans. Nämnden skulle bestå av en ordförande och fem övriga ledamöter. Ordföranden skulle vara jurist med domarerfarenhet. En övrig ledamot skulle ha särskild sakkunskap inom va-tekniska frågor. Av de övriga ledamöterna skulle två vara väl förtrogna med skötsel av va-verk och två med va-förhållanden som avser bostadsfastigheter och annan bebyggelse. Förfarandet hos nämnden skulle vara domstolsliknande, men ha friare former än en domstolsprocess. I likhet med vad som gällde för hyresnämndema fick va-nämnden vidsträckta medlande funktioner. På inrådan från Lagrådet kom besvärsreglerna att utformas så att Va-nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

5.2.3 Lagstiftning efter år 1970 Va-lagen har till största delen behållits oförändrad sedan den infördes år 1970. Några ändringar i sak bör dock noteras.

I samband med införandet av lagen 1976:838 om allmänna fjärrvärrneanläggningar bröts år 1976 bestämmelserna om Statens va-nämnd ut från va-lagen till en särskild lag, lagen 1976:839 om Statens va-nämnd.

Genom 1970 års va-lag infördes avgiftsskyldighet för sådana

en obebyggda fastigheter som enligt dåvarande stadsplan eller byggnadsplan var avsedda för bebyggelse. I följdlagstiftningen till planoch bygglagen 1987:10; PBL, infördes en regel som i vissa fall ger kommunen skyldighet att betala tillbaka engångsavgiften fastig-

om hetsägaren, på grund av att han vägras bygglov, inte kan använda fastigheten så som förutsattes när avgiften betalades.

Av EG:s direktiv 85/337/EEG om bedömningar av inverkan miljön av vissa offentliga och privata projekt EGT nr L 175 av 5.7.1985, s. 40 framgår att miljökonsekvensbeskrivning skall

en upprättas vid vissa slag av projekt som kan antas få en betydande påverkan på miljön. Regeringen behandlade EG:s direktiv i 1990 års miljöpoli-

tiska proposition En god livsmiljö prop. 1990/91:90. Genom ett tilllägg i va-lagen infördes år 1994 krav på upprättande av en miljökonsekvensbeskrivning även beträffande allmänna va-anläggningar, om anläggningen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan SFS 1992:1542.

För att skapa ökade möjligheter att återföra avloppsslammet till kretsloppet infördes år 1993 skärpta krav på såväl utförande och drift av den allmänna anläggningen som brukande av anläggningen SFS 1993:417.

Avgifter i va-lagen I de tilläggsdirektiv som regeringen beslutade i maj 1995 angavs bl.a. att utredningen med beaktande av huvudmännens och brukamas särskilda intressen skulle belysa möjligheterna att tillåta en mer fri avgiftssättning och att utredningen skulle över bestämmelserna

se om betalning av avgifter.

Svenska vatten- och avloppsverksföreningen VAV föreslog att några särskilt angelägna frågor skulle behandlas med förtur. Det gällde bl.a. fördelning avgiftsuttaget vid knapphet på och förskott

av resurser

på anläggningsavgift.

Frågorna behandlades under hösten 1995 av Miljödepartementet i promemorian Avgifter i va-lagen Ds 1995:71. I promemorian lämnades förslag som syftade till att ge huvudmannen ökade möjligheter att använda särtaxa för anläggningsavgift, möjlighet att använda säsongstaxa samt rätt att ta ut förskott på brukningsavgift. Promemorian remitterades till ett 60-tal instanser. Samtidigt remitterades även

en promemoria som huvudsakligen behandlade vissa frågor förfaran-

om det hos Statens Va-nämnd.

Regeringen lade i mars 1996 fram propositionen Avgifter enligt lagen allmänna vatten- och avloppsanläggningar prop.

om l995/96:188. Lagändringama trädde i kraft den 1 juli 1996 bet. 1995/96:BoUl2, rskr. 1995/962268.

Huvudmannen skall inte skyldig att låta fastighet kopplas till

vara en

den allmänna va-anläggningen innan anläggningsavgiften har betalats.

Ändringen avser att lösa problemet med att fastighetsägarens brukningsrätt gäller oberoende anläggningsavgiften är betald. Vidare

av om skall huvudmannen få möjlighet att differentiera anläggningsavgiften, om kostnaden för viss fastighets eller vissa fastigheters Vattenförsörj-

ning eller avlopp på grund av särskilda förhållanden i beaktansvärd omfattning avviker från i övrigt gäller inom verksamhetsom-

vad som rådet. Slutligen skall huvudmannen i vissa fall få möjlighet att differentiera även brukningsavgiften. Om det med hänsyn till vattenförsörjningen, till behovet tillfredsställande avloppsrening eller av

av en andra skäl under viss mindre del av året behövs särskilda åtgärder

säsongsbetonad karaktär vid allmän va-anläggning, får perioav en diska avgifter för den delen året bestämmas med tillämpning av en

av taxenivå, är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för hu-

som vuddelen året. Ändringen innebär således att huvudmannen i vissa

av fall får rätt att använda s.k. säsongstaxa bl.a. utrymme för

en som ger

form knapphetsprissättning. Lagen innehåller dock en takregel en av

begränsar huvudmannens möjlighet att bestämma nivån på avgifsom ten. Regeringen i propositionen 19-20 att den medveten

angav var

att detta begränsade säsongstaxans styrande effekt. Regeringen om fann dock mot bakgrund att taxan skulle tillämpas vid även sådana

av enskilda anläggningar hade allmänförklarats att det fanns anled-

som ning att begränsa huvudmannens möjligheter att differentiera taxan.

5.2.4 Utredningsförslag i övrigt under 1990-talet

Avgiftsutredningen

Aviftsutredningen lämnade under åren 1990-1991 tre betänkanden. I det första betänkandet, Den kommunala självkostnadsprincipens grän-

SOU 1990:107, behandlades bl.a. frågan om självkostnadens roll ser i kommunal verksamhet. Utredningen gjorde utförlig redovisning

självkostnadsprincipens tillämpning inom olika kommunala verkav samheter. Slutsatsen var bl.a. att självkostnaden inte fungerade som ett styrmedel för effektiv resursanvändning. Med hänsyn till abonnen-

en terna fanns ändå skäl att behålla en modifierad självkostnadsprincip inom viss monopolverksamhet.

I det andra betänkandet, Effektiva avgifter resursstyming och

finansiering SOU 1991:110, redovisades principer effektiv

om en prissättning skulle skapa förutsättningar för en bättre teknisk ut-

som veckling och ökad kostnadseffektivitet. Utredningen lämnade en principskiss till en lag om avgifter i vissa verksamheter. I lagen behandlades grundläggande principer för kommunal avgiftssättning. Enligt en generalklausul skulle avgifterna bestämmas så att de ledde till ett sam-

hällsekonomiskt effektivt resursutnyttjande. Grundläggande kriterier var att avgifterna skulle ge en korrekt prissignal, vara korrekta över tiden och bestämmas med utgångspunkt i de för verksamheten nödvändiga kostnaderna. Utredningen föreslog också inrättandet

av en avgiftsdomstol.

Det tredje betänkandet, Beskrivningar av några avgiftsområden samt remissyttranden SOU 1991:111, egentligen bilaga till det and-

var en ra betänkandet. I det tredje betänkandet gjordes beskrivning

en av några avgiftsområden, bl.a. Vattenförsörjning och avlopp, samt redovisades remissyttrandena över det första betänkandet.

Avgiftsgruppen

Civildepartementet tillsatte i april 1992 arbetsgrupp avgifter i

en om kommunal verksamhet. Gruppen antog namnet Avgiftsgruppen. Enligt direktiven hade till uppgift att med utgångspunkt i Avgiftsut-

gruppen

redningens betänkanden lägga fram förslag till avgiftssättningen inom

i första hand kommunernas tekniska områden. Avgiftsgruppen redovisade sina överväganden och förslag i betänkandet Avgifter inom kommunal verksamhet förslag till modifierad självkostnadsprincip

- Ds 1993:16.

I betänkandet föreslogs bl.a. modifierad självkostnadsprincip

en som skulle öppna möjligheten för kommunerna att ta ut avgifter

som kan användas för att finansiera nödvändiga investeringar i syfte att minska miljöbelastningen och att påverka konsumtionsmönstret i miljövänlig riktning. Vidare föreslogs att avgifter skulle få bestämmas så

att avgiftssättningen främjade ett effektivt resursutnyttjande. Avgifter

som bestämdes på detta sätt skulle kunna få medföra att verksamheten gav både överskott och underskott. Uppkomna överskott skulle inte få användas i verksamhet än den i vilken avgiften upptagits. Av-

annan giftsgruppen gjorde också allmänna uttalanden möjligheterna att

om differentiera avgiftema med hänsyn till att produktionskostnadema skulle öka.

Avgiftsgruppen pekade på ett antal förändringar borde göras i

som

va-lagen, bl.a. om knapphetsprissättning på vatten och möjligheten att

ta ut särskilda avgifter vid förorenat avloppsvatten. Avgiftsgruppen angav i betänkandet att skulle presentera förslagen till ändringar i

man va-lagen i ett särskilt betänkande.

Delar Avgiftsgruppens förslag behandlades i propositionen Lokal av Demokrati prop. 1993/942188. Regeringen föreslog där att självkostnadsprincipen skulle införas i kommunallagen. Regeringen anförde

bl.a. följande 81. Innebörden självkostnadsprincipen skall vara

av att kommuner och landsting inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter kommunen eller som landstinget tillhandahåller. Denna innebörd återspeglar i huvudsak det gällande rättsläget. Det bör betonas att principen inte utgör något hinder mot att kommunal verksamhet effektiviseras. Det ligger tvärtom helt i linje med självkostnadsprincipens syfte att endast verkligt motiverade kostnader får läggas till grund för avgiftsuttaget. Bestämmelsen självkostnadsprincipen infördes i kommunallaom paragraf, 8 kap. 3 b § SFS 1994:670. gen som en ny

Rapport med förslag till lag allmänna va-anläggningar ny om

I maj 1994 lämnade referensgrupp till Avgiftsgruppen ett förslag till en lag allmänna va-anläggningar. Referensgruppens förslag en ny om remitterades till ett 40-tal instanser.

Regeringen angav i tilläggsdirektiven att de grundläggande princip-

taxa, avgifter och redovisning angetts i Referensgruppens erna om som förslag till va-lag, tillsammans med remissyttrandena skall bilda ny utgångspunkter för utredningens fortsatta arbete Dir 1995:90. Grupförslag i fråga taxa, avgifter och redovisning finns redovisade pens om i bilaga Här redovisas förslagen endast i korthet. Referensgruppen tog först självkostnadsprincipen, dvs. den upp princip innebär att huvudmannen inte får ta ut högre avgifter än som vad behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. som Referensgruppen fann inte skäl att föreslå några förändringar den av principen. Det främsta skälet att ett uttag avgifter utöver kostvar av naderna för anläggningen, skulle utgöra en form av beskattning. Beräkning självkostnaden borde enligt Referensgruppen ske med av

utgångspunkt i det företagsekonomiska självkostnadsbegreppet. Till

närmare vägledning för självkostnadsberäkningen anfördes att såväl

fasta och rörliga kostnader direkta och indirekta kostnader i och som

för sig skulle kunna ingå i beräkningsunderlaget. Avgörande var dock

ytterst vad kostnaderna I princip borde samtliga kostnader som avser. vid normal affärsmässig drift är motiverade från affärsmässig synen punkt få läggas till grund för självkostnadsberäkningen. Därvid före-

slogs bl.a. att utvecklingskostnader skulle få läggas till grund för av-

giftsuttaget. Referensgruppen fann att begreppet nödvändiga kostnader

i 24 § va-lagen borde bytas ut mot kostnader har ett naturligt som samband med verksamheten och är motiverade med hänsyn till som va-verksamhetens art, ändamål och omfattning. Beräkning av kapitalkostnader behandlades utförligt. Gruppen gjorde i denna del redovisning rättsläget. Särskilt behandlades de en av frågor som under det senaste decenniet varit föremål för prövning, bl.a. Högsta domstolens avgörande i NJA 1988:457, det s.k. trumslagarmålet.

I fråga om fördelningen avgiftsskyldigheten föreslog Referens-

av gruppen att den s.k. sociala kostnadsfördelningsprincipen eller nyttoprincipen skall överges. Nyttoprincipen, i huvudsak innebär som att det är fastighetemas nytta den allmänna anläggningen skall av som ligga till grund för fördelningen avgifter, uttrycks i 25 § va-lagen så av att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. Enligt Referensgruppens mening hindrar denna regel avgifterna att används som styrmedel för att påverka va-abonnenternas förbrukning av va-tjänstema. Enligt mening borde kostnadsskillnader för gruppens att tillhandahålla olika prestationer alltid kunna få genomslag i avgiftssättningen. Under vissa omständigheter borde såväl marginalkostnads-

prissättning som knapphetsprissättning kunna godtas.

Möjligheten att under viss tid bygga överskott uttag upp genom av högre avgifter borde enligt Referensgruppen öka. Förutom vid till-

lämpning av marginal- och knapphetsprissättning skulle högre

ett avgiftsuttag kunna tillåtas för att på sikt bygga ut för att möta resurserna efterfrågan. Självkostnaden skulle därför få betraktas över tiden.

Vid remissbehandlingen Referensgruppens bemöttes för-

av rapport slagen övervägande positivt från kommunalt håll. Ett antal instanser, Vattenöverdomstolen, Statens va-nämnd, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Villaägareförbundet, avstyrkte dock förslaget att lades till grund för lagstiftning.

Anläggningslagen

Enligt AL kan inrättas anläggning är för flera fasen som gemensam tigheter och tillgodoser ändamål stadigvarande betydelse för som av dem l §. Lagen innehåller ingen uppräkning godtagbara slag av av

anläggningar. Till de vanligaste anläggningarna hör emellertid vägar, va-anläggningar, va-ledningar, grönområden, parkeringsområden, centralantenn och belysning. Fråga inrättande om av en gemensam-

hetsanläggning prövas vid en anläggningsförrättning, som handläggs

av lantmäterimyndigheten 4 §.

Lagen gäller inte när fråga om inrättande gemensamhetsanav en läggning kan prövas av domstol eller myndighet enligt bestämannan melser i annan lag än enligt fastighetsbildningslagen 1970:988, FBL. Lagen gäller inte heller allmän vatten- och avloppsanläggning l §. Till skydd för den enskildes intressen i 5-7 villkor för inrätges tande av en gemensamhetsanläggning. Villkoren innebär att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas för fastighet än sådan för annan vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen väsentlighetsvillkoret, att anläggningen får inrättas endast fördelarna om av ekonomisk eller art överväger de kostnader och olägenheter annan som anläggningen medför båtnadsvillkoret samt att ägarna de fastigheav ter som skall delta i anläggningen inte allmänt motsätter sig åtmera gärden och har beaktansvärda skäl för det opinionsvillkoret. Opinionsvillkoret gäller dock inte, behovet anläggningen är om av synnerligen angeläget. Till skydd för allmänna intressen gäller att inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna 9 §. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Plansynpunkter skall beaktas även när det gäller att inrätta gemensamhetsanläggning utom detaljplaneomen råde 10 §. Som en generell bestämmelse till skydd för allmänna intressen gäller att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas, oläom genhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse. Undantag gäller dock om anläggningen är till övervägande nytta från allmän synpunkt ll §. Bevakningen de allmänna intressena ligger i första av hand på lantmäterimyndigheten har skyldighet att samråda med som andra myndigheter 21 §. I vissa fall krävs ett särskilt medgivande från den eller de kommunala nämnder fullgör uppgifter inom som

plan- och byggväsendet för att få inrätta gemensamhetsanläggning

en 23 §- Mark eller annat utrymme för gemensamhetsanläggning får tas i an-

språk på fastighet deltar i anläggningen eller på fastighet,

som annan

det inte orsakar synnerligt för fastigheten. Större utrymme får om men dock inte tas i anspråk än behövs med hänsyn till fastigheter som

som kan anslutas enligt det s.k. väsentlighetsvillkoret i 5 Även upplå-

om telse av utrymmet skulle orsaka synnerligt men är fastigheten skyldig att avstå utrymmet, anläggningen behövs för ett större antal fastig-

om heter eller orsak är av väsentlig betydelse från allmän syn-

av annan punkt 12 §. Fastighetsägaren kan i detta fall begära inlösen av fastigheten eller del av denna. Upplåtelsen av rätt till utrymme innefattar rätt att vidta alla de åtgärder som behövs för anläggningens utförande, underhåll och drift.

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen gäller 5 kap. 10-12 FBL 13 §. Det innebär att ersättningen bestäms enligt reglema i 4 kap. expropriationslagen 1972:719 med vissa särskilt angivna undantag. Det viktigaste undantaget är att vinstfördelning i vissa fall skall ske mellan den avträder och den tillträder marken.

som som

En gemensamhetsanläggning och utrymmet för denna är samfälld för de fastigheter deltar i gemensamhetsanläggningen 14 §. I be-

som greppet fastighet ingår tomträtt och byggnad eller annan anläggning på ofri grund. Samfälligheten är sakrättsligt knuten till delägarfastigheter-

och inte till de enskilda fastighetsägarna. na

Vid förrättningen skall andelstal bestämmas för både utförande och drift. Grunderna för fördelning kostnaderna för anläggningens utfö-

av rande bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av anläggningen 15 § första stycket. Med nytta avses den värdehöjning som anläggningen medför, minskad med enskilda fullföljdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster se prop. 1973: 160 s. 154. Möjlighet finns att ta hänsyn till andra faktorer än nyttan eftersom denna i vissa fall kan vara svår att fastställa. Bedömningarna kan sålunda baseras på i vilken utsträckning en anläggning faktiskt används. Grunden för fördelningen av kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i vilken fastigheterna beräknas komma att använda anläggningen 15 § andra stycket. Även för dessa kostnader finns det alltså utrymme för att beakta andra faktorer än den beräknade användningen. Hänsyn skall enligt förarbetena endast tas till stadigvarande förhållanden som hänger samman med fastighetens utnyttjande för sitt ändamål.

2ll

Rätt att begära förrättning har i första hand fastighetsägare skall

som delta i anläggningen, kommun och hyresgästorganisation. I vissa fall har bl.a. länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och samfällighets-

en förening initiativrätt. Med fastighetsägare jämställs bl.a. innehavare

av tomträtt eller annan lös egendom enligt 2 § skall behandlas

som som fastighet.

Frågan om en gemensamhetsanläggning skall inrättas prövas vid

förrättning, som normalt handläggs lantmäterimyndigheten. I fråga

förfarandet vid förrättningen hänvisar lagen till 4 kap. 1-24 och om 27-40 samt 6 kap. 6 och 7 FBL.

Om det inte finns hinder mot att bilda gemensamhetsanläggningen,

skall lantmäterimyndigheten meddela ett anläggningsbeslut 24 §. I

beslutet skall anges bl.a. anläggningens ändamål, läge och huvudsakliga beskaffenhet, kretsen av deltagande fastigheter, upplåtet utrymme för anläggningen, tid för anläggningens bestånd och tid för utförande. I anläggningsbeslutet får också anges behövliga föreskrifter i fråga

om anläggningens utförande och drift samt deltagande fastigheters andelstal för utförande och drift.

Förrättningshandläggningen upphör enligt 4 kap. 29 § FBL

genom att lantmäterimyndigheten i ett avslutningsbeslut förklarar att förrättningen är avslutad. Innan dess skall ersättningsfrågoma ha avgjorts och allt annat som hör till handläggningen ha utförts. Hur förrättningskostnaderna skall fördelas skall beslutas senast när förrättningen avslutas eller ställs in.

Om en gemensamhetsanläggning inte utförts inom den tid be-

som stämts i beslutet är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet förfaller också ersättning för upplåtet utrymme eller inlöst område

om inte betalts till fullo inom viss tid 33 §. Lantmäterimyndigheten kan besluta om förlängning av tidsfristema det finns särskilda skäl.

Inträder ändrade förhållanden väsentligt inverkar på fråga

som som prövats vid förrättning kan frågan omprövas vid förrättning. Även

ny utan att sådana förhållanden inträtt får förrättning äga det

ny rum, om vid tidigare avgörande föreskrivits att frågan skall omprövas efter viss tid eller i annat fall ett klart behov omprövning framkommit

om av 35 §. Vid omprövningen får inte beslutas sådan ändring i del-

om ägarkretsen eller fastighets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt.

Delägarna kan träffa överenskommelse om att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfälligheten eller att en fastighets andelstal skall ändras. Om överenskommelsen godkänns av lantmäterimyndigheten, får den verkan beslut vid förrättning. Ett godkän-

samma som en ny nande får bara lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL 43 §.

E VL-utredningens förslag

Utredningen om översyn av lagstiftningen om enskilda vägar, EVL-utredningen, lämnade i 1996 betänkandet Enskilda vägar

mars SOU 1996:46. Utredningen föreslår att lagen 1939:608 om enskilda vägar, EVL, skall upphöra. Skälet är bl.a. att de frågor som regleras i lagen till stor del också regleras i AL och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter. Flertalet tätortsvägar inrättas numera med stöd AL. Utredningen föreslår att de bestämmelser i EVL be-

av som höver behållas skall införas i AL.

EVL-utredningen har under utredningsarbetet uppmärksammat

olika problem vid tillämpningen av AL. Utredningen föreslår därför en del ändringar i lagen, som är avsedda att göra tillämpningen smidigare.

En sådan ändring gäller att lantmäterimyndigheten i samband med en förrättning skall kunna föreskriva att styrelsen för en samfällighetsförening får på närmare angivet sätt besluta om den ändring av andels-

tal som påkallas av att fastighetens användningssätt stadigvarande änd-

ras 24 §.

Enligt de nuvarande bestämmelserna går det i praktiken inte att få

till stånd ett genomförande ett anläggningsbeslut, majoritet

av om en av delägarna är emot och därför underlåter att vidta de åtgärder

som behövs. Utredningen föreslår därför att det skall finnas en möjlighet att tillsätta en syssloman som skall överta de befogenheter

som annars tillkommer delägarna 33 a §. Beslut om syssloman skall fattas

lantmäterimyndigheten.

5.4 överväganden reformbehov

5.4.1 Den framtida utbyggnaden för Vattenförsörjning och avlopp Utbyggnaden av va-nätet har kommit långt. Under det senaste halvseklet, särskilt åren fram till 1980-talet, har utbyggnadstakten varit

hög. I dag betjänas i princip samtliga tätorter någon form allmän

av av va-anläggning. Den utbyggnad som pågår i dag och kan förväntas

som ske i framtiden omfattar emellertid främst begränsade områden

mera som exploateringsområden, äldre fritidshusområden i tätortemas närhet som omvandlas för permanentboende och rena fritidshusområden.

Utbyggnaden i sådana områden går många skäl betydligt lång-

av sammare än den tidigare utbyggnaden. Skälen kan att bebyggelse-

vara förhållandena på platsen är svåra, att området är avlägset eller otillgängligt beläget i förhållande till befintlig va-anläggning eller

att området har en övervägande del fritidshus där ägarna har ett begränsat intresse av en anslutning till en allmän va-anläggning. Ett annat skäl till den lägre utbyggnadstakten är att kommunerna får allt mer begränsade möjligheter att använda skattemedel för utbyggnaden va-nätet.

av Denna utveckling kan antas fortsätta. Det innebär att den framtida utbyggnaden för vatten och avlopp i hög grad kommer bli finansierad via avgifter.

Bebyggelseutvecklingen är inte jämn över hela Sverige. Nya regioner växer till medan andra stagnerar eller t.o.m. avfolkas. Motsvarande gäller även på kommunal nivå. Vissa delar kommunen expanderar

av medan andra går tillbaka. Denna omflyttning ändrar förutsättningarna för kommunens va-verksamhet. Inom områden där utbyggnad och drift skett inom ramen för den kommunala va-verksamheten, skulle behovet av va-försörjning numera kunna lösas att fastighetsäg-

genom arna i samverkan driver anläggningen. Problemet är dock att va-lagen inte ger utrymme för att begränsa allmän anläggnings verksamhets-

en område, inte behovet va-försörjning inte

ens om av en gemensam längre gör sig gällande. Möjligheten att inskränka verksamhetsområdet är än mindre i områden där det fortfarande finns ett behov

av en gemensam va-försörjning, även behovet med större fördel kan tillgo-

om doses genom att fastighetsägarna samverkar va-försörjningen.

Va-lagen utformades med utgångspunkt i de förhållanden

som rådde under 1950- och 1960-talen, då det primära att skapa förut-

var

sättningar för en utbyggnad de allmänna va-anläggningama.

av Va-lagstiftningen behöver anpassas så att den uppfyller dagens krav på flexibilitet och rationell verksamhet.

Från bl.a. Svenska kommunförbundet har framförts önskemål att

om lagstiftningen på va-området skall utformas med hänsyn till behovet av ett effektivt utnyttjande va-verkens och i övrigt

av resurser en ra-

tionell drift. Kommunförbundet har därvid ifrågasatt om kommunens skyldighet alltid behöver gälla tillskapandet av en allmän anläggning, även en lösning är lika rationell. Det primära bör enligt för-

om annan bundet vara att hälsoskyddskraven tillgodoses på det sätt som är mest rationellt.

Från enskilda kommuner har liknande önskemål framförts. Enligt den kritiken styr den nuvarande ordningen valet av teknik. Genom att kommunens skyldighet gäller tillskapandet av en allmän anläggning motverkas eller t.0.m. förhindras olika tekniska lösningar som bygger på småskalighet och lokalt omhändertagande av avlopp. Genom kravet på en allmän anläggning kvävs också det lokala engagemanget för att lösa problemen på ett resurssnålt och kretsloppsanpassat sätt.

VAV har anfört att flertalet kommunala va-huvudmän på intet sätt motsätter sig olika småskaliga lösningar som bygger en anpassning till lokala förhållanden. Det har tvärtom förekommit att enskilda kommunala huvudmän stött en sådan utveckling, t.ex. i samband med utförandet av va-anläggningar i s.k. ekobyar. Enligt VAV är dock erfarenheterna av sådana anläggningar blandade. Verksamheten i de s.k. ekobyama bygger ofta på ett lokalt från de boende. Om

engagemang försöken inte slår väl ut på grund av att de valda va-systemen är otillräckliga eller att de boendes engagemang minskar, har kommunen kvar den grundläggande skyldigheten att ordna en tillfredsställande va-försörjning. Att i det skedet ansluta området till den kommunala anläggningen kan vara betydligt kostsamt än om området hade anslutits

mera direkt vid exploateringen. Till det kommer att investeringarna i den tidigare anläggningen blir helt eller delvis onyttiga. Erfarenheterna från tidigare försök med lokala anläggningar har enligt VAV lett till att många kommuner i dag motsätter sig nya försök, om det finns en risk för att kommunen skall behöva ingripa i skede. För att öka

ett senare möjligheterna att få till stånd lokala anläggningar anser VAV att det är angeläget att det kommunala ansvaret inte skall kunna aktualiseras

om fastighetsägarna tagit ett eget ansvar för utförande och drift av den lokala va-anläggningen.

De uppgifter som framkommit under utredningens gång bekräftar de problem som regeringen uppmärksammat i direktiven. Problemen är huvudsakligen av tre slag, nämligen

dels att kommunens ansvar enligt 2 § va-lagen är begränsat till skyddet för hälsan,

dels kravet i 2§ va-lagen att kommunen skall ordna allmän

en va-anläggning, trots att en enskild anläggning enligt t.ex. AL är

mer rationell,

dels bristerna i samordningen mellan va-lagen och AL inte

som sällan medför att det saknas någon är ansvarig för att

som en gemensam eller allmän va-anläggning kommer till stånd.

Kommunens ansvar för hälsoskyddet

Syftet med att inrätta en vatten- och avloppsanläggning kan bl.a.

vara att tillgodose ett områdes behov Vattenförsörjning eller att

av rena områdets avloppsvatten för att förhindra smittspridning eller nedsmutsning av närbelägna öar och vattendrag. Mot bakgrund de skiftande

av syften som kan ligga bakom inrättandet va-anläggning, framstår

av en det alltför begränsat att kommunens enbart skall gälla häl-

som ansvar soskyddet, detta särskilt va-försörjningen inte är säkerställd enligt

någon annan lagstiftning.

En inte ovanlig situation i t.ex. fritidshusområden är att fastigheterna inte har längre gående rening av avloppsvattnet än en slamavskiljare eventuellt kombinerad med någon form inñltrationsanläggning.

av Är bebyggelsen inte alltför torde detta inte leda till hälso-

tät några

problem. Däremot är det inte uteslutet att denna form avloppsrening

av kan påverka miljön, eftersom reningsmetoden inte är effektiv när det gäller att ta hand om näringsämnen som kväve och fosfor. Om fritidsområdet är beläget så att näringsämnena via vattendrag transporteras till kustområden eller sjöar som har problem med övergödning, torde det med hänsyn till skyddet för miljön nödvändigt med

vara en va-anläggning som kan klara längre gående rening.

Kravet att inrätta allmän va-anläggning

Av 2 § va-lagen framgår att kommunen skall sörja för eller tillse

att en allmän va-anläggning kommer till stånd. Problemet i sammanhanget är att kommunen skall se till att den anläggning skall komma till

som stånd skall allmän. Kravet har enskilda kommuner ansetts in-

vara av nebära att anläggningen måste kommunal, direkt eller indirekt

vara genom ett kommunalt bolag. Tolkningen är inte helt korrekt. Det finns inget krav på att kommunen måste utföra och driva va-anläggningen, endast att kommunen skall till att den kommer till stånd. Praktiskt

har dock kommunerna visst fog för sin inställning. Som redovisas nedan saknar kommunen instrumentet säkerställer att en

som va-anläggning i annat än kommunal regi verkligen kommer till stånd. Det kan föra med sig att kommunen helt enkelt inte vågar släppa fram lokala, kretsloppsanpassade lösningar därför att man vet att om det lokala initiativet misslyckas så ligger ansvaret kvar hos kommunen. Om kommunen vill vara på den säkra sidan, kan det vara oklokt att låta fastighetsägarna i området ta ansvaret för va-försörj ningen, t.ex. i form av en gemensamhetsanläggning, även om fastighetsägarna kunde sköta va-försörjningen mycket billigare. De nuvarande reglerna tillgodoser således inte behovet flexibla och rationella lösningar.

Samordningen mellan va-lagen och AL Om kommunen finner att det är mest rationellt att va-försörjningen inom ett område sköts av fastighetsägarna i samverkan, t.ex. genom en gemensamhetsanläggning, har kommunen endast begränsade möjligheter att få till stånd en sådan anläggning. Oavsett om kommunen väljer att i en detaljplan meddela bestämmelser om principer for en gemensamhetsanläggning eller att direkt ansöka hos lantmäterimyndigheten om inrättande av en sådan anläggning, kan diskussioner uppstå om va-frågan lämpligen bör lösas genom en gemensam enskild anläggning eller som en allmän anläggning. Det saknas således möjlighet till ett klargörande beslut i den frågan, vilket i sin tur kan innebära att en förrättningsprocess blir lång och kostsam och kanske ändå slutar i konstaterandet anläggning inte kan inrättas.

att en

Vare sig anläggningen prövas i fastighetsplan eller prövas direkt vid

förrättningen, med eller utan ett föregående principiellt ställningsta-

gande i en detaljplan, skall villkoren för inrättande av en gemensamhetsanläggning i 5-7 AL vara uppfyllda. Av dessa villkor är det främst väsentlighetsvillkoret sätter gränsen för att åstadkomma

som gemensamma lösningar, eftersom fastighet som redan har

en en egen fungerande anläggning inte kan åläggas att delta i den gemensamma lösningen. Till de problem som är knutna till väsentlighetsvillkoret bör även fogas att AL, till skillnad mot va-lagen, saknar bestämmelser om ersättning för anordning som blir onyttig till följd att

av en gemensamhetsanläggning kommer till stånd.

Även det finns allmänt intresse i

om ett av att va-försörjningen om-

rådet ordnas på ett ändamålsenligt sätt, saknas det således ofta möjligheter att åstadkomma rationell lösning områdets va-problem.

en av

5.4.2 Verksamhetsområde

I det föregående avsnittet har vi något berört vissa problem är för-

som knippade med att ett verksamhetsområde inte kan inskränkas. I detta avsnitt behandlar vi formerna för beslut om verksamhetsområde samt utvecklar de problem är förknippade med att ett verksamhetsom-

som råde inte kan inskränkas.

En allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område inom vilket Vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas

genom den allmänna anläggningen. Gränsen för området bestäms hu-

vudmannen för anläggningen.

Huvudmannens beslut gräns för verksamhetsområdet får

om omedelbara konsekvenser, eftersom beslutet direkt förutsättning för

är en att bestämmelserna om fastighetsägarens brukningsrätt och avgiftsskyldighet skall vara tillämpliga. För en fastighetsägare inom det

nybildade verksamhetsområdet kan huvudmannens beslut få långtgående ekonomiska konsekvenser. När huvudmannen har upprättat förbin-

en delsepunkt i fastighetens närhet, blir fastighetsägaren skyldig att betala avgifter till huvudmannen. För ägare till bebyggda fastigheter kan det

vara fråga om en anläggningsavgift i storleksordningen 100 000 kr och

därefter brukningsavgifter i storleksordningen 4 000-6 000 kr år.

per

Huvudmannens beslut om verksamhetsområde är för sin giltighet inte beroende av att det har getts publicitet eller att fastighetsägar-

ens na har meddelats beslutet. Beslutet träder omedelbart i kraft. Va-lagen innehåller nämligen inga bestämmelser fastighetsägaren rätt

som ger att överklaga beslutet om verksamhetsområde. Fastighetsägaren kan inte i något avseende påverka verksamhetsområdets gränser, sig

vare

utvidgning eller inskränkning av området.

Med hänsyn till de rättsverkningar följer ett beslut verk-

som av om samhetsområde, är det tveksamt att beslutet skall kunna fattas nå-

av gon annan än en myndighet. Det får också tveksamt att ett beslut

anses som så påtaglig berör den enskildes ekonomiska förhållanden inte kan bli föremål för prövning domstol. Den omständigheten att flerta-

av en let huvudmän utgörs kommun, beslut kan laglighetsprövas

av en vars av en förvaltningsdomstol, ändrar inte den bedömningen.

Inskränkning av ett verksamhetsområde Huvudmannens beslut om verksamhetsområde kan endast förändras på det sättet att området utvidgas. Va-lagen innehåller inga bestämmelser som ger huvudmannen rätt att minska omrâdet. Uttalanden i förarbetena till 1955 års lag får uppfattas så att denna begränsning var avsedd som skydd för att fastighetsägaren inte skulle kunna uteslutas från den allmänna va-anläggningen jfr. prop. 1955:118 s. 121. l betänkandet Vatten- och avlopp SOU 1967:65 uttalade 1964 års va-utredning att ett förhållande som en gång etablerats inte skall kunna bringas att

upphöra annat än under speciella förhållanden. Enligt ett avgörande år 1991 av Vattenöverdomstolen DTva 10 bör dock ett verksamhetsområde kunna inskränkas beträffande de fastigheter där frågan om inkoppling på det allmänna va-nätet inte har aktualiserats.

Från kommunalt håll har hävdats att möjligheterna att inskränka verksamhetsområdet är alltför begränsade. Detta medför att det saknas möjlighet att rätta till de brister i ett områdes utformning som uppkommit genom t.ex. en förändrad bebyggelseutveckling. I avflyttningsområden kan det innebära att en kommunal huvudman tvingas att fortsätta driva en allmän anläggning trots att drift i annan form är mer rationell. Den nuvarande ordningen kan därför inte anses tillgodose det behov av flexibilitet som är fordras för rationell va-verksamhet.

5.4.3 Taxa och allmänna bestämmelser Va-lagen innehåller flera bestämmelser innefattar rätt för hu-

som en vudmannen för en allmän va-anläggning att meddela bestämmelser som kan normkaraktär. Det gäller i första hand huvud-

anses vara av mannens rätt att utforma taxa och rätt att meddela allmänna bestämmelser för anläggningens brukande.

Va-lagens bestämmelser rätten att meddela allmänna bestäm-

om melser och taxa har kommenterats Håkan Strömberg, Normgiv-

av ningsmakten, 2:a uppl. år 1989, 32.

Villkoren för brukande allmänna va-anläggningar fastställs

ensidigt av huvudmannen genom allmänna bestämmelser och taxa,

som gäller mot fastighetsägarna helt oberoende av deras samtycke se bl.a. prop. 1975/762149 78, där lagreglemas starkt offent-

s. ligrättsliga karaktär framhålles. Kretsen nyttjare kan

av vara

mycket stor, och det finns därför ingen anledning att ifrågasätta

dessa reglers generella karaktär. Huvudmannen kan antingen

vara en

kommun eller ett enskilt rättssubjekt i fallet förutsätts även

senare

beträffande vatten- och avloppsanläggningar att anläggningen har

förklarats för allmän. Man tvingas därför att betrakta de allmänna

bestämmelserna och taxan som uttryck för privat rättsbildning trots

karaktären av ensidiga diktat, om man inte vill dem

anse som grun-

dade en med RF oförenlig delegation normgivningsmakt.

Det får mycket tveksamt va-lagens reglering allmänna

anses om av bestämmelser och taxa, medger delegation till även enskild

som en en person, är förenlig med regeringsformen. Det bör i sammanhanget påpekas att även ett kommunalt bolag är att ett enskilt rättssub-

anse som jekt, vilket innebär att några av Sveriges största allmänna va-anläggningar drivs av enskilda huvudmän.

5.4.5 Avgifter

Frågor med anknytning till avgifter har behandlats mycket utförligt i de utredningar som gjorts av Avgiftsutredningen, Avgiftsgruppen och Referensgruppen. Utredningarna har redovisats i avsnitt 5.2.4. Som där angetts har Avgiftsgruppens förslag lett fram till att självkostnadsprincipen är inskriven i kommunallagen. Däremot har utredningarnas förslag inte lett fram till några ändringar i va-lagen. Från kommunalt håll har betonats vikten att kunna använda avgifterna styrme-

av som del. Om avgifterna tilläts spegla kostnaderna skulle detta enligt kommunerna öka kostnadsmedvetenheten hos brukarna.

Några de frågor utredningarna tog har behandlats i

av som upp propositionen Avgifter enligt lagen allmänna vatten- och avloppsan-

läggningar prop. 1995/962188. Det gäller differentiering anlägg-

av ningsavgift och brukningsavgift enligt säsongstaxa.

Både Svenska kommunförbundet och VAV har framhållit att den framtida lagstiftningen i högre grad än i dag måste tillåta att huvudmannen sätter av medel för att möta framtida investeringar.

Från många håll har synpunkter framförts att avgifterna i olika

om avseenden borde kunna differentieras med hänsyn till skyddet för miljön och hushållningen med naturresurser. De flesta förslagen har

av haft som utgångspunkt att ett lokalt omhändertagande spillvatten är

av till för såväl miljön resurshushållningen. Kostnaderna för

gagn som sådana anläggningar är dock fortfarande relativt höga. Om avgifterna

kunde sänkas för bl.a. lokala anläggningar bygger kretslopp-

som sprincipen, den fortsatta utvecklingen kunna stimuleras.

anses

I vårt uppdrag ligger att lämna förslag främjar tekniska

som nya lösningar för omhändertagande avloppsvatten. Det har inte fram-

av kommit mycket tyder på att va-lagen skulle vara ett direkt hinder

som mot införandet teknik, dock med ett viktigt undantag. Fastig-

av ny hetsägarens avgiftsskyldighet bygger på att huvudmannen har upprät-

förbindelsepunkt. Omhändertagandet avlopp bygger således tat en av

ett ledningsbundet system. Under de senaste decennierna har det dock utvecklats teknik för omhändertagande av dagvatten som inte

ny bygger på ledningsbundna system. Den tekniken bygger i stället på

nya att dag- och dräneringsvatten avleds och omhändertas lokalt. För att sådan teknik skall ekonomiskt möjlig att införa, krävs att huvud-

vara

får ta ut avgifter för avledande vatten utan att en förbindelmannen av sepunkt har upprättats.

5.4.6 Redovisning

Va-lagen saknar särskilda bestämmelser redovisning. Den om-

om ständigheten innebär, redovisats i det föregående, inte att den som

som bedriver va-verksamhet inte är underkastad regler om redovisning. Drivs verksamheten en kommunal förvaltning, gäller sålunda kom-

av munallagens redovisningsregler. Drivs den ett kommunalt eller en-

av skilt bolag eller ekonomisk förening, är bokföringslagen tillämplig

en och normalt även den nya årsredovisningslagen 1995:1544.

Regelsystemen i de nämnda lagarna ger dock närmast anvisningar för enbart den externa redovisningen. Det innebär bl.a. att det saknas regler för avgränsningen mellan de olika verksamhetsgrenar som en kommun driver i förvaltningsform. Kommunallagens regler innebär således inte något krav på att va-verksamheten skall separeras från t.ex. gatu- eller parkförvaltningen. Tvärtom lämnar kommunallagen kommunerna stor frihet att älva välja förvaltningsorganisation.

En bra redovisning är naturligtvis stor betydelse för att huvud-

för va-anläggning skall kunna bedöma verksamheten vid mannen en den anläggningen. En bra redovisning det underlag som be-

egna ger hövs för att verksamheten skall kunna bedrivas i effektiva former. Vad som emellertid är lika viktigt är att en bra redovisning är en grundläggande förutsättning för att brukare, kommuner och de instanser som

prövar frågor enligt va-lagen skall kunna bedöma skäligheten taxa av och uttag av avgifter. I flera uppmärksammade mål enligt va-lagen har det kunnat konstateras att redovisningen hos olika huvudmän varit så bristfällig att den inte kunnat läggas till grund för beräkning avgifterna. Sådana brisav ter är naturligtvis mycket allvarliga. Bilden kompliceras dock att av viktiga brister gällt avgränsningen kommunal verksamhet, i mot annan första hand fördelningen kostnader. I dessa delar av gemensamma ger som nämnts varken kommunallagen eller den föreslagna lagen om kommunal redovisning någon ledning, eftersom dessa behandlar den externa redovisningen. Mot bakgrund de problem iakttagits vid av som prövning enligt va-lagen finns det behov att i lagen införa särskilda av regler om i första hand intern redovisning.

5.4.7 Prövningssystemet

Prövningssystemet enligt va-lagen är komplicerat. Vissa beslut prövas slutligt av Högsta domstolen som tvist mellan brukare och huvudman. Andra beslut prövas slutligt Regeringsrätten efter överklagande av av

ett förvaltningsbeslut eller som laglighetsprövning kommunalt be-

av slut. En sista ärenden prövas slutligt regeringen förvaltgrupp av som ningsärenden. Det finns alltså totalt sett fyra helt skilda prövningsvägar för beslut enligt va-lagen. Mot bakgrund att antalet mål och av ärenden enligt va-lagen totalt sett är relativt litet, kan det ifrågasättas om det inte skulle vara möjligt att minska antalet prövningsvägar enligt lagen. Den nuvarande ordningen har kritiserats från även andra utgångspunkter. Framför allt kritiken förhållandet att kan avser en va-taxa prövas både av Statens va-nämnd tvist mellan brukare och som

huvudman och förvaltningsdomstol laglighetsprövning

av en som av ett kommunalt beslut. Motsvarande gäller för övrigt även prövningen av sådana sällan förekommande frågor beslut allmera som t.ex. om männa bestämmelser för anläggningens brukande. En annan brist i den nuvarande ordningen är att regeringen fortfarande belastas med prövning överklaganden enligt va-lagen, av trots de riktlinjer lades fast redan år 1984 i

som se riktlinjerna prop. 1983/842120. Enligt riktlinjerna bör inte regeringen besvärsin-

vara stans annat än när det behövs politisk styrning praxis. en av

5.5¶Överväganden och förslag

5.5.1 En ny lag om Vattenförsörjning och avlopp

Förslag: De förslag till förändringar som lämnas i det följande leder till sådana förändringar av va-lagen att det såväl sakligt som rent lagteknisk behöver införas lag, lagen om Vattenförsörjning och av-

en ny lopp.

Vår uppfattning är att den nuvarande va-lagstiftningen i de flesta avseenden har fungerat tillfredsställande, kan peka på skil-

även om man da frågor där tillämpningen av lagen visat att den behöver ges ett nytt innehåll. Till de viktigaste frågorna hör ansvaret för va-försörjningen och ansvaret för utförande och drift en va-anläggning. Vi har funnit

av att va-lagens starka koppling till hälsoskyddet medför att andra nog så viktiga skyddsintressen får stå tillbaka och att ansvarsreglema, som bl.a. bygger på att kommunen utför och driver en va-anläggning, inte tillgodoser behovet reglering skapar förutsättning för ratio-

av en som nella och flexibla lösningar. Ett motsvarande problem gäller reglerna

verksamhetsområde. Eftersom va-lagen inte behandlar möjligheten om att inskränka ett verksamhetsområde, saknas det förutsättningar för att göra grundläggande förändringar i ansvaret för driften av va-verksamheten t.ex. underlaget för verksamheten förändras.

Vi har även haft anledning att granska frågor om taxa och avgifter. Därvid har vi kunnat konstatera att bestämmelserna om avgifter för omhändertagande av dagvatten begränsar möjligheterna att använda

teknik som skapar förutsättningar för ett lokalt omhändertagande av

dagvattnet. Vi har också haft att överväga om det i va-lagstiftningen finns anledning att tillämpa andra principer än de grundläggande kommunala principerna om självkostnad och likställdhet. En med taxa och avgifter nära förbunden fråga gäller redovisning. Vi har här konstaterat att det finns ett uttalat behov regler för redovisning av en

av allmän va-anläggnings verksamhet, såväl vad gäller extern som intern redovisning.

En fråga av konstitutionell natur avser huvudmannens rätt att fastställa allmänna bestämmelser och taxa. Vi har här funnit att va-lagens bestämmelser, som ger en enskild huvudman rätt att besluta om normer, numera inte står i överensstämmelse med grundlagen. Den ordning som gäller för överprövning av beslut enligt va-lagen är kompli-

cerad. Vi har kunnat konstatera att det totalt sett rör sig relativt få om mål, men att prövningen dessa mål ofta kräver särskild sakkunav en skap. Med hänsyn till detta kan den nuvarande ordningen inte anses funktionell. Vi kommer i det följande att lämna förslag berör ansvaret för som

Vattenförsörjning och avlopp, utförande och drift va-anläggning,

av en

utformning av anläggningens verksamhetsområde, beslutsordning,

avgifter, redovisning och prövningssystemet.

Även förslagen är anpassade till innebär

om va-lagens uppbyggnad, de ändå viktiga förändringar lagstiftningsområdet. Den föreslagna

lagstiftningen behandlar inte bara allmänna va-anläggningar, utan

även frågor om ansvar för Vattenförsörjning och avlopp samt

ansvar för utförande och drift va-anläggning. I valet mellan omrediav en en gering av va-lagen och införandet av en ny lag, har vi funnit att förändringarna såväl sakligt som rent lagtekniskt är så omfattande att en ny lag framstår mest ändamålsenlig. Vi föreslår att lagen skall som

heta lag om Vattenförsörjning och avlopp.

5.5.2¶Utgångspunkter för Vattenförsörjning och avlopp

Förslag: Vattenförsörjning och omhändertagande avloppsvatten

av skall ske med iakttagande kravet på hushållning med samhällets av resurser och på ett sätt som tillgodoser skyddet för miljön och hälsan samt behovet hushållning med naturresurser. av

Gällande rätt

I tilläggsdirektiven regeringen att det övergripande målet för

anger en översyn av va-lagen skall att skapa förutsättningar för att tillhanvara dahålla dricksvatten och att omhänderta avloppsvatten på sätt ett som innebär effektiv hushållning med samhällets tillen resurser samt att godose hälso- och milj öskyddskrav Dir 1995:90.

Va-lagstiftningens bestämmelser om Vattenförsörjning och omhän-

dertagande av avloppsvatten har sin grund i behovet att ordna de sanitära förhållandena. I 1955 års Va-lag uttrycktes detta så kommunens att skyldighet gällde till förekommande sanitär olägenhet. I 1970 års av va-lag har skyldigheten utvidgats till att gälla med hänsyn till den allmänna hälsovården". Utvidgningen ansågs motiverad med hänsyn

till de ökade anspråk på Vattenförsörjning och avlopp hade

som

kommit till uttryck i bl.a. hälsoskyddslagstiftningen. De ökade kraven gällde inte minst fritidsbebyggelsen. Tidigare hade kraven inte varit särskilt höga, särskilt denna bebyggelse inte ansågs kunna

som typ av bära va-anordningar normal standard. Genom ändringar år 1983 er-

av sattes begreppet allmän hälsovård med begreppet hälsoskydd. Någon saklig ändring var dock inte avsedd.

Skyddet för miljön Det finns tidigare nämnts olika skäl till att en va-anläggning kan

som behöva komma till stånd. Förutom skyddet för hälsan, som är det huvudsakliga ändamålet enligt va-lagen, kan i första hand nämnas skyddet för milj ön och hushållningen med naturresurser.

Betydelsen skyddet för miljön framgår inte minst av den allvarli-

situationen i haven längs våra kuster och i många insjöar, där proga blemen med övergödning är påtagliga. Utsläpp av avloppsvatten är reglerat i miljöskyddslagen 1969:387. Till miljöfarlig verksamhet räknas enligt 1 § utsläpp avloppsvatten i sjö, vattendrag eller annat

av vattenområde. Den som utövar eller ämnar att utöva miljöfarlig verksamhet skall enligt 5 § vidta de. skyddsåtgärder, tåla den begränsning

verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen av kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Bestämmelsen i 7 § innebär också ett i det närmaste direkt förbud mot att släppa ut orenat avloppsvatten i sjö, vattendrag eller annat vattenområde, om avloppsvattnet kommer från en vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse.

Skyddet för naturresurserna En annat viktigt skäl för att ordna en va-anläggning är hushållningen med naturresurser, i detta sammanhang främst hushållningen med vatten. Bestämmelser till skydd för hushållningen med vatten ges i lagen 1987:l2 om hushållning med naturresurser NRL. I 2 kap. 8 § NRL

att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för ananges läggningar för Vattenförsörjning så långt som möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar. Hushållningen med vatten har under senare år fått allt större uppmärksamhet. Bland annat har frågan ett utökat

en om skydd för grundvattnet behandlats i Grundvattenutredningens slutbe-

tänkande Grundvattenskydd SOU 1995:45 Utredningen föreslog där

. att en ny bestämmelse skall införas i NRL 2 kap. 6 a § till skydd för mark- och vattenområden innehåller värdefulla grundvattenföre-

som komster.

Sverige har totalt sett en mycket god tillgång vatten som efter rening kan användas för vattenförsörjningen. Tillgångama är dock ojämnt fördelade. Som angavs i regeringens proposition Avgifter enligt lagen allmänna vatten- och avloppsanläggningar är vatten en

om bristvara i många av skärgårdskommunema prop. 1995/ 1996:188 s. 16. Enligt en nyligen gjord undersökning av Miljövårdsberedningen Jo l968:A anser skärgårdskommunema att tillgången på sötvatten är det största enskilda problemet inom va-området.

Problemet med grundvatten har accentuerats under den gångna vintern och sommaren. Långa nederbördsfattiga perioder har på många håll medfört att fastighetemas uttag av vatten har överstigit områdets tillgång på grundvatten. Under sådana förhållanden riskerar samtliga brunnar inom ett område att drabbas av saltvatteninträngning, genom både havsvatten och relikt vatten, dvs. rester av äldre havsvatten med mycket hög salthalt. I en sådan situation eller för att förhindra att situationen uppkommer kan den enda lösningen vara en anläggning som överför vatten från ett annat område, där tillgången på vatten är god. Behovet hushållning med vatten också de grundläggande

av var ett av motiven till regeringens förslag om möjligheten att använda s.k. säsongstaxa.

Under det senaste decenniet har ytterligare en resurshushållningsfråga tilldragit sig uppmärksamhet, nämligen frågan om hur avloppsvattnets näringsämnen skall kunna återföras till kretsloppet. Problemen med utsläpp av näringsrikt avloppsvatten är visserligen nära förknippade med miljöproblem övergödning av hav, sjöar och vattendrag.

som En viktig sida av problemet är dock att avloppsvattnet innehåller viktiga näringsämnen som kväve och fosfor, vilka i alltför liten omfattning tas till vara. Till exempel är den svenska tillgången på fosfor som kan användas i jordbruket begränsad. Sverige behöver i stället årligen importera fosfor. Behovet av att återföra avloppsvattnets näringsämnen till kretsloppet utgör kanske ännu inte ensamt ett tillräckligt skäl för att ordna en va-anläggning. Tillsammans med andra skäl kan dock behov av att återföra näringsämnena till kretsloppet motivera tillkomsten av en va-anläggning.

8 164398

Mot bakgrund av de skilda motiv som kan ligga bakom behovet av att ordna en va-anläggning framstår va-lagens bestämmelse

om hänsyn till enbart hälsoskyddet alltför begränsad. Den lagens

som nya tillämpningsområde bör därför utvidgas så att det står i överensstämmelse med de behov som behöver tillgodoses genom en va-anläggning. Målsättningen bör komma till uttryck redan i lagens inledning. Härvid kan de mål som regeringen angav i direktiven tjäna fö-

som en rebild.

I ett avseende kan dock regeringens direktiv vålla missuppfattning. Den i direktiven angivna målet att tillhandahålla dricksvatten är inte felaktig såtillvida att det vatten tillhandahålls skall den

som vara av kvalitén att det kan användas som dricksvatten. Enligt vår mening är det dock lämpligare att använda det vidare uttrycket att tillhandahålla Vattenförsörjning. Redan enligt gällande lag med Vattenförsörj-

avses ning anskaffande och framledande av vatten för bostadsbebyggelse och sådana näringar bedrivs inom bebyggelsen. Vattenförsörjning

som gäller således även vatten för industri, hantverk och jordbruk. Det finns inte skäl att inskränka va-lagens tillämpningsområde.

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att det i inledningen till lagen anges att bestämmelserna syftar till att skapa förutsättningar för att tillhandahålla Vattenförsörjning och omhänderta avloppsvatten på ett sätt som innebär en effektiv hushållning med samhällets resurser samt tillgodoser skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.

5.5.3 Ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp

Förslag: I lagen skall anges att ägaren till fastighet har det grund-

en läggande ansvaret för fastighetens Vattenförsörjning och avlopp. Behöver Vattenförsörjning och avlopp inom ett område ordnas i ett större sammanhang skall kommunen se till att en va-anläggning kommer till stånd så snart det kan ske. Vid bedömningen skall kommunen särskilt beakta skyddet för miljön, hälsan samt behovet hushållning med

av naturresurser.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga kommunen att fullgöra skyldigheten att se till att en va-anlägning kommer till stånd.

Inledning Va-lagen syftar till att bereda bostadshus och annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Lagen innehåller ingen definition av vad som menas med Vattenförsörjning och avlopp. Någon definition av vad som avses med Vattenförsörjning lämnas inte heller i någon annan lag. Däremot finns i bl.a. vattenlagen 1983:291 bestämmelser skydd

om för Vattenförsörjningen. Avloppsvatten är definierat i både l kap. 5 § vattenlagen och 3 § miljöskyddslagen 1969:387. Med avloppsvatten avses

spillvatten eller annan flytande orenlighet,

Vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning,

Vatten som avleds för sådan avvattning inom en detaljplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning, samt

vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.

I Va-lagen saknas klargörande riktlinjer för Vem som i olika situationer har det direkta ansvaret för Vattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten. Däremot finns regler inom ett antal olika lagstiftningsområden. Förutom vattenlagen och miljöskyddslagen kan nämnas de övergripande bestämmelserna i kommunallagen samt bestämmelser i hälsoskyddslagen 1982:1080, PBL och AL.

I direktiven angavs att vi skall undersöka om kommunens skyldighet att ordna Va-anläggningar skall kunna aktualiseras även med hänsyn till skyddet för miljön och intresset av en god hushållning med naturresurser. Vidare skall vi lämna förslag som skapar möjlighet att samordna kommunens ansvar för Va-försörjningen och den enskilde fastighetsägarens ansvar för fastighetens Vattenförsörjning och avlopp.

Regeringen pekade i direktiven brister i samordningen mellan va-lagen och AL som uppmärksammats i samband med prövningen

av detaljplaner. Vid prövningen har uppmärksammats fall där kommunens skyldighet att ordna en allmän va-anläggning inte har aktualiserats trots att annan form av gemensam vatten- och avloppslösning inte varit säkerställd.

Gällande rätt

Kommunens ansvar

Det övergripande ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp ligger hos kommunen. Även det inte uttryckligen i Va-lagen, har om anges t.ex. detta Varit en grundförutsättning ända sedan tillkomsten 1955 års av va-lag se 1955:121, 53 I 2 § hälsoskyddslagen utprop. s. anges tryckligen att kommunen har ansvaret för hälsoskyddet inom kommunen. Vid sin planering skall kommunen verka för att hälsoskyddet tillgodoses. Motsvarande regler finns miljöskyddets område. I 38 § miljöskyddslagen anges att kommunen har ansvaret för den lokala tillsyn miljöfarlig verksamhet inte utövas Naturvårdsverket av som av eller länsstyrelsen. Kommunens rätt att ordna Vattenförsörjning och avlopp regleras i 2 kap. kommunallagen 1991:900 om kommunernas befogenhet. I 2 kap. 1 § kommunallagen anges att kommuner själva får ta hand om sådana angelägenheter allmänt intresse har anknytning till av som kommunens område eller dess medlemmar och inte handhas som enbart av staten, en annan kommun, ett landsting eller någon Reannan. dan den allmänna befogenhetsregeln får innebära att kommunen anses alltid har rätt att ta hand om Vattenförsörjning och avlopp inom kommunen. Det måste nämligen anses att frågor om samordning vattenav försörjning och avlopp regelmässigt allmänt intresse. Kommuär av nens rätt att agera följer också av den tidigare nämnda bestämmelsen i 2 § hälsoskyddslagen enligt Vilken kommunen för hälsoskyddet svarar inom kommunen. Kommunens skyldighet att ordna allmän va-anläggning regleras en däremot i va-lagen. Enligt 2 § Va-lagen är kommunen skyldig att sörja för eller se till att allmän va-anläggning kommer till stånd för been fintlig eller blivande bebyggelse, Vattenförsörjning och avlopp med om hänsyn till hälsoskyddet behöver ordnas i ett större sammanhang. Det avgörande skillnaden mellan kommunens rätt enligt kommunallagen och dess skyldighet enligt Va-lagen ligger således i begreppet större sammanhang. Med detta begrepp normalt att det inte får avses vara fråga om endast en eller ett fåtal fastigheter. Begreppet större sammanhang fanns med redan i 1955 års va-lag. Det preciserades dock inte. Viss ledning hämtades i stället från de uttalanden gjorsom des i motiven till reglerna allmänförklaring enskild anläggom av en

ning. Departementschefen uttalade att 20-30 anslutna fastigheter kunde tänkas utgöra ett antydbart minimum som dock kunde minskas, om bebyggelsen ligger så samlad att Sanitära synpunkter i högre grad gör sig gällande prop. 1955:121, s. 61. Uttalandet har tolkats som ett mått på det minsta underlag som behövs för en allmän va-anläggning se Bouvin-Qviström, VA-lagstiftningen En kommentar 45.

l prop. 1970:118 konstaterade departementschefen att uttrycket i ett större sammanhang var vagt, men att några fastare kriterier inte kunde anges 125. Med hänsyn till att uttrycket förekom redan i 1955 års va-lag utan att några tolkningssvårigheter av betydelse hade uppkommit, förordade han att uttrycket i ett större sammanhang kunde behållas.

Regeringen har i flera fall haft att pröva om va-försörjningen behövt ordnas i ett större sammanhang, dock utan att det av regeringens beslut riktigt framgått om saken egentligen ställts på sin spets. Skälet till det är bl.a. att ett större sammanhang inte knyter direkt till ett visst antal

an fastigheter, utan att hänsyn också måste tas till sådana förhållanden som fastighetemas planmässiga samband och avstånd till befintligt verksamhetsområde. Av regeringens beslut den 23 november 1995 framgår att det däremot inte ingår i bedömningen att pröva om det är möjligt eller av kostnadsskäl t.o.m. lämpligare att fastighetsägarna i området sköter va-försörjningen ärende nr M93/ 193 5/9.

Länsstyrelsens prövning Den nuvarande ordningen utgår således från att kommunen har det grundläggande ansvaret för tillkomsten allmän va-anläggning,

av en om Vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang. Frågorna har dock ansetts ett så stort allmänt intresse att

vara av länsstyrelsen i detta fall tillagts rollen av tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen har också fått befogenhet att ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet att ordna va-försörjningen inom ett visst område

genom en allmän va-anläggning. Hos länsstyrelsen kan frågan initieras även av enskilda. Finner länsstyrelsen att kommunen brustit i sin skyldighet, skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet, så snart det kan ske eller senast vid angiven tidpunkt. Ett åläggande

en kan förenas med vite.

Om länsstyrelsen inte finner skäl att ålägga kommunen, har i praxis ansetts att den enskilde har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut.

Med hänsyn till att ett åläggande måste grundas det allmänna intresset av att få till stånd en samlad va-försörjning, kan det anses som något främmande att en enskild får överklaga länsstyrelsens beslut. Motsvarande rätt ges inte i t.ex. PBL. För en fastighetsägare vars fastighet ligger utanför en allmän va-anläggnings verksamhetsområde är dock detta den enda möjlighet som står till buds för att få till stånd en prövning av fastighetens rätt att kopplas till en allmän va-anläggning.

Fastighetsägarens ansvar

Fastighetsägaren har enligt gällande rätt det grundläggande ansvaret för att avloppsvatten från fastigheten inte medför en sanitär olägenhet eller olägenhet från miljösynpunkt. Av 6 och 7 §§ hälsoskyddslagen

en 1982:1080 framgår att fastighetsägaren har det grundläggande ansvaret för att förhindra att sanitära olägenheter uppstår till följd av bl.a. utsläpp av avloppsvatten från fastigheten. För att förhindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet skall fastighetsägaren vidta de åtgärder skäligen kan krävas. Sådana åt-

som gärder är enligt 7 § att avloppsvattnet avleds, renas eller på annat sätt tas om hand så att sanitär lägenhet inte uppstår. För detta ändamål skall

lämpliga avloppsanordningar inrättas.

I 5 § miljöskyddslagen 1969:387 behandlas frågan om ansvar för miljöfarlig verksamhet. Som miljöfarlig verksamhet även ut-

avses släpp av avloppsvatten. Närmare bestämmelser om utsläpp av avloppsvatten ges i 7 och 8 §§. I 7 § att avloppsvatten kom-

anges som

från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och mer en som som inte renats mer än genom slamavskiljning inte får släppas ut i sjö eller annat vattenområde, om det inte är uppenbart att det kan ske utan olägenhet. Om det särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller

är av annars av hänsyn till allmänt intresse, kan regeringen enligt 8 § i vissa fall med avseende viss del landet förbjuda allt utsläppande

av av avloppsvatten.

Samordningen mellan va-lagen och AL En fastighets va-försörjning kan lösas enligt i huvudsak tre modeller, anordningar enbart för fastigheten, en gemensamhetsanläggning enligt AL eller en allmän anläggning enligt va-lagen. Därutöver finns det enskilda gemensamma va-anläggningar inte omfattas sig

som av vare

AL eller va-lagen. Sådana anläggningar är dock ovanliga. Större gemensamhetsanläggningar förekommer oftast på landsbygden, i mindre tätorter och i fritidshusområden.

Förutsättningarna för en allmän va-anläggning är som tidigare redovisats att Vattenförsörjning och avlopp med hänsyn till hälsoskyddet behöver ordnas i ett större sammanhang. I lagen finns inte angivet något visst minsta antal fastigheter eller motsvarande som skall behöva Vattenförsörjning och avlopp för att förutsättningen ett större sammanhang skall anses uppfylld. Som redovisats tidigare kan dock ett antal

20-30 anslutna fastigheter tänkas utgöra ett minimum som dock av kan minskas om bebyggelsen ligger så samlad att sanitära synpunkter i

högre grad gör sig gällande.

Fördelning av ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp I avsnittet 2 om principer för ett rationellt plangenomförande har vi redovisat vår grundläggande ståndpunkt att den som är bäst lämpad för en verksamhet också skall ges möjlighet att kunna sköta verksamheten. Regelsystemet bör således ge utrymme för en sådan flexibilitet att den mest rationella lösningen kan väljas.

Va-lagen kan inte anses uppfylla kraven på flexibilitet. Det beror bl.a. på att lagen är utformad för samhället och brukarna garan-

att ge tier för en säker och långsiktig va-försörjning. Denna stabilitet har säkerställts av att kommunen varit ansvarig för va-försörjningen. I en situation med utbyggnad av stora va-anläggningar som skall betjäna tusentals fastigheter är en sådan lösning naturlig. I dag är denna del av utbyggnaden av va-försörjningen i allt väsentligt avslutad. Det bör därför finnas en möjlighet att öka lagstiftningens flexibilitet och samtidigt lösa samordningsproblemen mellan va-lagen och AL.

I det föregående avsnittet har redovisats att problemen när det gäller

ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp är av komplex natur. Det är

därför ingen lösning att bara bredda kommunens ansvar. Det skapar inte ökade förutsättningar för rationella lösningar. Lika lite är det meningsfullt att bara lägga ett ökat ansvar på fastighetsägare. Det skapar inte förutsättningar för stabilitet och långsiktigt hållbara system.

Enligt vår uppfattning måste lagstiftning bygga på ett system

en ny som så långt som möjligt klargör vem som skall ta ansvar för en viss uppgift. Finns det inget självklart svar, utan detta är avhängigt förhållandena i det enskilda fallet, skall lagstiftningen ge utrymme för ett

val. Den som får ansvaret skall sedan också förutsättningar att

ges fullgöra sitt ansvar. Detta kan synas som en självklarhet. Som framgår av avsnittet om reformbehov uppfyller inte den nuvarande lagstiftningen dessa krav.

Grundläggande ansvarsförhållanden Den lagstiftning som berör Vattenförsörjning och avlopp bygger på några grundläggande förhållanden om ansvarsfördelning som behöver lyftas fram. Det är alltså inte frågan några nyheter, förhållan-

om men dena har tidigare tenderat att hamna i bakgrunden. Det första gäller förhållandet att det inte finns någon annan än kommunen kan ta

som på sig hela ansvaret för planering och tillsyn över va-verksamheten i kommunen. Detta är i överensstämmelse med reglerna i PBL samt den nuvarande milj och hälsoskyddslagstiftningen. Detta är också i överensstämmelse med de förslag om tillsyn som lämnats av Miljöbalksutredningen SOU 1996: 103.

Det andra gäller det förhållandet att ansvaret för en fastighets vattenförsörjning och avlopp ligger hos fastighetsägaren. Detta följer också av miljö- och hälsoskyddslagstiftningens regler om ansvar för verksamhet på den fastigheten. Båda dessa grundläggande förut-

egna sättningar är av sådan betydelse att de bör komma till uttryck direkt i lagen. Om de förutsättningarna är klarlagda blir också övriga ansvarsfrågor lättare att klara ut.

Enligt den nuvarande ordningen har kommunen ansvaret för att områden med va-problem identifieras och att startas kan

en process som leda till att problemen blir åtgärdade. Länsstyrelsen har i detta sammanhang rollen av en tillsynsmyndighet som bevakar att de allmänna intresset av Vattenförsörjning och avlopp tillgodoses. Det har enligt vår bedömning inte kommit fram något gör att den nuvarande ord-

som ningen skall ändras. Beträffande den enskildes rätt att överklaga länsstyrelsens beslut återkommer vi i avsnittet om prövning.

Kritiken mot den nuvarande ordningen har främst rört frågorna

om kommunens ansvar behöver så långt att den skall sörja för att

en allmän va-anläggning kommer till stånd eller det räcker med att

om kommunen skall se till att en va-anläggning kommer till stånd. Kritiken gäller således såväl kravet att kommunen skall sörja för

att en va-anläggning kommer till stånd kravet att det skall all-

som vara en män anläggning. Vi delar mycket av den kritik framförts mot den

som

nuvarande ordningen. Enligt vår uppfattning måste kommunens grundläggande uppgift vara att skapa förutsättningar för att ett områdes behov av Vattenförsörjning och avlopp blir tillgodosett

genom en va-anläggning. Om det finns flera olika vägar att nå långsiktigt sä-

en ker va-försörjning kan det inte tillmätas någon avgörande vikt

vem som utför och driver va-anläggningen eller i vilken form anläggningen drivs. Den mest rationella lösningen måste kunna väljas. Med

den utgångspunkten räcker det med att kommunen skall till att

se en va-anläggning kommer till stånd. Detta bör också komma till uttryck i

lagen.

För att kunna ta ansvaret måste kommunen ytterligare styrmedel

ges som kan säkerställa att va-anläggning kommer till stånd, utan att

en kommunen själv skall behöva utföra och driva anläggningen. Vi återkommer till den frågan i det följande avsnitt 5.5.4.

Förutsättningar för kommunens

ansvar

Miljö, hälsa och naturresurser

Kommunens för utförande och drift va-anläggning bör

ansvar av en således kunna minskas. I andra delar finns det dock skäl öka kom-

att

munens ansvar. I avsnittet Utgångspunkter för Vattenförsörjning och

omhändertagande av avlopp har vi föreslagit att lagens tillämpnings-

område inte begränsas till hälsoskyddet, utan att utgångspunkten bör vara att Vattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten skall kunna ske på ett sätt innebär hushållning med samhällets

som en resurser och som tillgodoser skyddet för hälsan, miljön och hushållningen med vatten. För att dessa intressen skall kunna tillgodoses måste även utgångspunkten för kommunens för att få till stånd

ansvar en va-anläggning innefatta motsvarande intressen. Naturligtvis kommer intresset av skydd för miljön, hälsan och hushållningen med vatten kom-

att ma i förgrunden. Det kan dock inte uteslutas att andra intressen hus-

hållningskaraktär än vattenhushållning kan motivera tillkomsten

av en va-anläggning. Bestämmelsen om kommunens bör därför utfor-

ansvar mas i överensstämmelse med de intressen lagen är avsedd att till-

som godose.

I ett större sammanhang Kommunens enligt va-lagen förutsätter att va-försörjningen

ansvar behöver ordnas i ett större sammanhang. Som anfördes i motiven till 1970 års va-lag är begreppet i ett större sammanhang vagt. Det har sedan dess inte heller skett någon viktigare utveckling på annat sätt, t.ex.

praxis. Även uttrycket i ett större sammanhang utrymgenom om ger

för anpassning praxis till förändrade förutsättningar och nya me en av synsätt, måste det tveksamt att ett så vagt definierat begrepp

anses skall kunna ligga till grund för ett föreläggande mot en kommun. Om ett begrepp den här karaktären skall kunna tjäna som utgångspunkt

av för ett föreläggande, måste begreppet preciseras. Frågan blir då vad som är syftet bakom den nuvarande regleringen.

Uttalandena i förarbetena till 1955 och 1970 års lagstiftning kan tolkas så att kommunen skall ta ansvaret för va-försörjningen, om problemen berör så många fastigheter att det finns underlag för en allmän va-anläggning jfr Bouvin-Qviström, VA-lagstiftningen En kommentar 45. Som utvecklingen har visat innebär sådan avgränsning att

s. en det alltför ofta inte finns någon sig ha ansvaret för att en

som anser va-anläggning kommer till stånd. En sådan ordning kan inte accepteras. Kommunens ansvar måste ta vid när den enskilde fastighetsägaren inte längre har förutsättningar för att ta ansvaret för den egna fastighetens va-försörjning. Den enkla självklara lösningen är att kom-

men

skall för att en va-anläggning kommer till stånd, om en munen ansvara fastighets Vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang tillsammans med andra fastigheter i området.

Kommunens ansvar bör alltså knytas till att den enskilde fastighetsägaren saknar förutsättningar att utan kommunens medverkan klara fastighetens va-försörjning. Det bör innefatta en avvägning mot vad som rent objektivt är tekniskt möjligt att utföra och kostnaderna för en sådan teknisk lösning. Finns det en teknisk lösning som ställer sig billigare än den faktiska kostnad som uppstår om fastigheten kopplas till

va-anläggning, skall den lösningen användas. En förutsättning är en dock att den enskilda tekniska lösningen är godtagbar från de syften lagen skall tillgodose, dvs. att den ger förutsättningar för en rationell va-försörjning som tillgodoser behovet skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hushållning med naturresurser. Tanken bakom den föreslagna lösningen är således att ansvaret skall ges till den som har förutsättningar att bära ansvaret. I det kommande avsnittet 5.5.5 Utfö-

rande och drift av en va-anläggning skall redovisas hur kommunen skall ges möjlighet att fullgöra sitt för att va-anläggning

ansvar en kommer till stånd, utan att själv behöva utföra och driva anläggningen.

Länsstyrelsens tillsynsansvar Länsstyrelsen utövar enligt 38 § miljöskyddslagen tillsynen över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt lagen. Av bilagan till miljöskyddsförordningen 1989:364 framgår att det fordras tillstånd för att släppa ut avloppsvatten det kommer från tätbebyg-

om gelse med mer än 2 000 invånare. Länsstyrelsen har emellertid enligt va-lagen ett vidare tillsynsansvar. Med stöd av 2§ andra stycket va-lagen kan länsstyrelsen vid vite ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet enligt första stycket att sörja för eller tillse allmän

att en va-anläggning kommer till stånd så snart det kan ske. Dessutom har länsstyrelsen ett särskilt ansvar för de anläggningar enligt 31 §

som förklarats för allmänna. Vi finner inga skäl att föreslå några grundläggande förändringar av den gällande ordningen. Det kan dock noteras att vi i avsnitt 5.5.7 föreslår att länsstyrelsen skall fatta beslut om gräns för en allmänförklarad va-anläggnings verksamhetsområde. Detta kan dock inte ses som någon grundläggande förändring, eftersom länsstyrelsen genom 6 och 31 va-lagen getts en möjlighet att i praktiken ha ett bestämmande inflytande över en sådan anläggnings verksamhetsområde.

I likhet med nuvarande bestämmelser förslås således att länsstyrelsen skall ha möjlighet att förena föreläggandet med vite. Erfarenheterna från tillämpningen den nuvarande bestämmelsen visar att läns-

av styrelserna använder möjligheten till föreläggande relativt sparsamt. Enligt vad som kunnat iakttas i de ärenden överklagats till

som regeringen synes länsstyrelserna använda föreläggande först när förhållandena blivit allvarliga och när andra vägar inte står öppna. I sådan

en situation torde ett föreläggande utan vite tämligen meningslöst.

vara Det kan därför förutsättas att förelägganden närmast undantagslöst kommer att förenas med vite.

I lagen bör inte införas några särskilda begränsningar vad gäller vitets storlek. I likhet med vad gäller i dag måste detta bestämmas

som av omständigheterna i det enskilda fallet. Frågan vitets skälighet

om måste därför helt överlämnas till rättstillämpningen.

Våra förslag till förändringar av kommunens ansvar innebär dock att länsstyrelsens föreläggande inte kan något än att kommunen

avse mer skall se till att en allmän va-anläggning kommer till stånd. Detta ställer nya krav på den länsstyrelse skall utforma föreläggandet, efter-

som som ett föreläggande mot kommunen bara får sådant kom-

avse som munen har en faktisk och rättslig möjlighet att utföra. Enligt 2 § andra stycket lagen 1985:206 om viten får vite inte föreläggas, adressa-

om ten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Vi kommer i det följande avsnittet Utförande och drift

av en va-anläggning att föreslå att fastighetsägarna i vissa fall skall få

ansvaret för att utföra och driva en va-anläggning. Om det är fastighetsägarna som har skyldigheten att utföra och driva anläggningen, har kommunen begränsade möjligheter att påverka t.ex. utbyggnadstakten. Ett föreläggande kan därför inte längre enbart knytas till sådana förhållanden som att utförandet av anläggningen skall påbörjas vid viss tid-

en punkt eller att anläggningen skall tas i drift vid en viss tidpunkt, eftersom kommunen inte alltid disponerar över de frågorna.

5.5.4 Utförande och drift av en va-anläggning

Förslag: En va-anläggning skall utföras och drivas i samverkan mellan ägarna till fastigheterna inom det område där Vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang, inte kommunen

om finner att det är lika rationellt att anläggningen utförs eller drivs

av kommunen eller någon annan som en allmän va-anläggning.

Vid bedömningen skall kommunen beakta de ekonomiska

och or-

ganisatoriska förutsättningarna för att fastighetsägarna på lång sikt

skall kunna svara för Vattenförsörjning och avlopp inom området så att skyddet för miljön och hälsan samt behovet hushållning med natur-

av resurser tillgodoses. Kommunen skall vid bedömningen även beakta fastighetsägamas rätt till ersättning för va-anordning blir onyttig

som och rätt till ersättning vid inskränkning allmän va-anläggnings

av en verksamhetsområde.

Ansvaret för va-anläggning

Vi har i det föregående avsnittet Ansvaret för Vattenförsörjning

och avlopp lämnat förslag som innebär att kommunens grundläggande

ansvar begränsas så att det primärt endast skyldighet att till att

avser en se en

va-anläggning kommer till stånd. Skälet är bl.a. att den nuvarande ordningen inte är tillräckligt flexibel, vilket kan förhindra rationella

lösningar på va-problemen.

Vår utgångspunkt är, tidigare framhållits, att den som är bäst

som lämpad för verksamhet också skall ges möjlighet att kunna sköta

en verksamheten. Fastighetsägaren har t.ex. inte någon allmän rätt att kräva att kommunen tar hand fastighetens va-försörjning. En

om kommun bör inte heller driva va-anläggning annat än i de fall som

en det finns ett allmänt intresse att kommunen sköter driften. Det kan

av knappast ett allmänt intresse att kommunen driver en anläggning,

vara

driften rationellt av fastighetsägarna i samverkan. om kan skötas mer

Om ägarna till liten fastigheter samverkar om utförande

en grupp och drift va-anläggning, kan den lösningen ofta vara

av en gemensam billigare än fastigheterna kopplas direkt till den allmänna

om va-anläggningen. Som exempel kan nämnas att det vid exploateringar för småhusbebyggelse är vanligt med en kombination av en gemensamhetsanläggning allmän va-anläggning. Inom småhusområ-

och en det sköts va-försörjningen med en gemensamhetsanläggning som i sin tur är kopplad till allmän va-anläggning. Härigenom är området till-

en försäkrat såväl Vattenförsörjning omhändertagande av avloppsvat-

som ten. Denna kombination av enskilt och allmänt kan ofta medföra att va-försörjning sköts både billigt och rationellt. Det är först när det kan antas att kommunen sköter ett områdes va-försörjning lika rationellt

kan att det är ett allmänt intresse att kommunen driver som man anse verksamheten.

För att skapa förutsättningar för en rationell drift bör kommunen ges möjlighet att ta ställning till har förutsättningar att driva en

vem som va-anläggning mest rationellt. Med hänsyn till kommunens ansvar för planering och tillsyn va-verksamheten kan det inte komma i fråga

av att någon skall avgöra frågan. Med utgångspunkt från fastig-

annan hetsägarens bör kommunen i sitt ställningstagande utgå i från

ansvar att fastighetsägarna skall utföra och driva va-anläggningen, om inte kommunen eller någon annan har lika bra förutsättningar som fastighetsägama att driva anläggningen rationellt. Med någon annan avses i första hand ett kommunalt bolag eller den som avses exploatera ett område.

Uttrycket rationellt syftar både på kostnaden för verksamheten och dess kvalitet. Det kan således aldrig rationellt att driva en verk-

anses

samhet på ett sätt inte tillgodoser behovet skydd för miljö, som av hälsa och hushållningen med vatten. En va-anläggning är normalt i drift under ett stort antal år. Det är därför vikt att bedömningen av grundar sig på förutsättningarna att driva verksamheten även på lång sikt. I likhet med den prövning länsstyrelsen skall göra i samband som med en ansökan om allmänförklaring bör hänsyn tas till både de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att driva verksamheten. Vid bedömningen av de organisatoriska förutsättningarna bör särskild hänsyn tas till det i området redan finns förening har om en som hand om andra för fastighetsägarna frågor, t.ex. väggemensamma en samfállighet. Däremot bör det inte tillmätas någon avgörande betydelse om skilda grupper fastighetsägare inför kommunens ställningstagande har olika uppfattningar om hur va-försörjningen i området skall lösas. Man bör dock inte blunda för behovet att särskilt beakta fasav

tighetsägamas möjligheter att på lång sikt klara Vattenförsörjning och

avlopp på ett sådant sätt att skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med vatten kan tillgodoses. Finns det inom området skarpa motsättningar mellan fritidsboende och perrnanentboende har sin som grund i deras skilda behov Vattenförsörjning och avlopp, kan detta av inverka på fastighetsägamas möjligheter att på lång sikt klara

va-anläggningen.

Ett ställningstagande detta slag slutar oftast i någon form av av sammanvägd bedömning. Är det så två eller flera alternativa lösatt ningar innebär att såväl de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att driva verksamheten den grundläggande förmågan som att sköta Vattenförsörjning och avlopp inom området så att skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med vatten tillgodoses, bör kravet på rationalitet anses uppfyllt det billigaste alternativa lösningen väljs. om

Fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde en

Kommunens ställningstagande till frågan kan driva

om vem som antas en anläggning mest rationellt kommer normalt att göras i samband med att en ny va-anläggning planeras. Det behöver dock inte finnas några hinder mot att kommunen tar frågan till bedömning även upp efter det att va-anläggningen tagits i drift. I dag finns det inga hinder mot att inrätta allmän va-anläggning för ett område betj änas en som av

en gemensamhetsanläggning. För att skapa förutsättningar för ratio-

nell va-försörjning anser vi att det vore en fördel om kommunen ges förutsättningar att även ta den motsatta frågan, dvs. om delar av en

upp allmän va-anläggning skall överföras till en gemensamhetsanläggning. Kommunen bör således möjlighet att ompröva sitt tidigare ställ-

ges ningstagande att ett områdes va-försörjning skall skötas genom en allmän va-anläggning.

Ett hinder mot ett sådant ställningstagande är dock begränsningen i l § AL innebär att AL:s regler inte är tillämpliga på fastigheter

som

ligger inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde. Detta som en problem kan mötas på två sätt. Antingen upphävs bestämmelsen i AL eller införs möjlighet att inskränka en allmän va-anläggnings verk-

en samhetsområde om behovet av va-försörjning kan lösas genom en gemensamhetsanläggning. Med hänsyn till att bestämmelsen i AL har betydelse även i andra situationer än den nu aktuella, anser vi att den mest ändamålsenliga lösningen är att öka möjligheten att inskränka verksamhetsområdet.

En förändring från drift genom en allmän va-anläggning till en gemensamhetsanläggning kan i vissa fall innebära att fastighetsägaren skadas ekonomiskt att fastigheten minskar i värde, att han

genom tvingas att betala avgift även för inrättande av en gemensamhetsan-

en läggning eller att fastighetens va-anordningar blir onyttiga till följd av den anläggningen. Minskningen av en fastighets värde kan dock

nya antas bli tämligen begränsad, eftersom förutsättningen för att fastigheten skall kopplas till gemensamhetsanläggning är att denna drifts-

en form rationell.

är mer

Vår slutsats är att det inte finns några principiella hinder mot att ompröva frågan allmän va-anläggning. Frågan ersättning

om en om till fastighetsägaren behandlas vidare under avsnitt 5.5.8 Inskränkning

ett verksamhetsområde. av

5.5.5 Va-samverkan

Förslag: Kommunen skall i beslut fastställa vilka fastigheter som skall samverka om utförande och drift va-anläggning. En fastigav en het skall delta i en va-samverkan inte fastighetens behov vattenom av försörjning och avlopp med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom samverkan. Innan beslutet fattas skall kommunen samråda med fastighetsägarna

inom området, länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten förslaget

om till va-samverkan. Vid samrådet skall kommunen redovisa underlaget för förslaget till beslutet va-samverkan samt de viktigaste följderna om

av förslaget.

Va-anläggningen skall inrättas enligt de bestämmelser gäller som för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL. De villkor för inrättande av en anläggning i 5-7 AL skall dock inte tillsom anges lämpas.

Inledning

Ett praktiskt problem vid utbyggnaden för Vattenförsörjning och av-

lopp kan vara att fastighetsägarna i det planerade utbyggnadsområdet

har skilda uppfattningar vad är den bästa lösningen. Särskilt om som markant är detta i de områden ligger i tätorternas randzoner, med som både äldre fritidsbebyggelse och bebyggelse för permanentboennyare de. Denna konflikt mellan fastighetsägarintressen medför lätt att någon

grupp fastighetsägare försöker blockera förslag till va-lösningar för

området. Det avsedda instrumentet för att få till stånd va-anläggning är en en förrättning enligt AL. Som berördes i avsnitt 5.4.1 räcker inte alltid detta instrument. Om kommunen skall kunna ta det fulla för ansvaret att få till stånd va-anläggning, krävs styrmedel särskilt en ett som är anpassat till den framtida utbyggnaden va-anläggningar. För av att kunna hantera de fall där fastighetsägarna är obenägna samverka att om en gemensam anläggning bör kommunen möjlighet att i ett ges bindande och genomförbart beslut avgöra frågan huvudmannskap om

för va-försörjningen.

Under utredningens gång har flera alternativa lösningar på problemet diskuterats. En lösning har varit att skapa helt rättsfigur, där en ny fastigheterna inom ett avgränsat område skulle ha skyldighet en att ut-

föra och driva allmän va-anläggning. Förfarandet skulle kunna

en regleras i en egen process eller med utgångspunkt i AL:s regler. Det har dock visat sig skulle alltför otymplig och

att en egen process vara att AL:s regler inte omedelbart går att förena med de regler som gäller för allmän va-anläggning. Det kan också rent allmänt ifrågasättas

en om problemen har den karaktären att det är försvarligt att tillskapa ett nytt regelsystem, om andra alternativ är möjliga. En lösning som legat nära till hands har varit att utnyttja PBL:s regelsystem, t.ex. inom ramen för planprocessen. Svagheten med den ordningen är att kommu-

skulle bli tvingade att planlägga rena fritidsområden enbart av nerna det skälet att ett antal fritidsfastigheter behöver en va-anläggning. Vi har i stället stannat för en enklare lösning som innebär att kommunen under vissa förutsättningar skall kunna tvinga berörda fastigheter att

gemensamhetsanläggning. delta i en

Av de tidigare i avsnitt 5.4.1 redovisade problemen i fråga om samordningen mellan va-lagen och AL framgår att ett av problemen ligger i de villkor för inrättandet av en gemensamhetsanläggning som anges i 5-7 §§, särskilt väsentlighetsvillkoret i 5 Dessa villkor har utformats till skydd för den enskilde, men det måste anses tveksamt om det skyddet skall kunna förhindra åtgärder som har sin grund i ett mycket starkt allmänt intresse av en rationell va-försörjning. Nuvarande lagstiftning lämnar emellertid inte utrymme för avvägning mellan all-

en männa och enskilda intressen. Om det införs en ordning som innebär att villkoren för att inrätta en gemensamhetsanläggning skall prövas separat i ett kommunalt beslut, kan det skapas ett nytt utrymme för att pröva det allmänna intresset av en rationell va-fcirsörjning mot den enskildes intresse av att kunna stå utanför en samverkan om vattenförsörjning och avlopp.

Förutsättningen för kommunens prövning bör vara att vattenförsörjning och avlopp inom ett område behöver ordnas genom en va-anläggning och att kommunen funnit att det är mest rationellt att fastighetsägarna i området svarar för utförande och drift av va-anläggningen. Genom att sätta upp dessa förutsättningar för prövningen klargörs att det finns ett allmänt intresse av att en va-anläggning kommer till stånd.

När kommunen prövat vilka fastigheter skall samverka

som om en va-anläggning va-samverkan kan den fortsatta handläggningen av

ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten för förrättning enligt

en AL.

Samråd

Ett beslut om va-samverkan innebär att vissa fastighetsägare måste delta i samverkan mot sin vilja. Vid va-samverkan lika väl vid

som annan samverkan är ett visst inslag av tvång ibland oundvikligt om en gemensamhetsanläggning skall komma till stånd. Såväl vid handläggningen inom kommunen som i den fortsatta förrättningshandläggningen måste dock fastighetsägamas uppfattning tillmätas stor betydelse. Det är fastighetsägarna som i samverkan skall utföra och driva

gemen-

samhetsanläggningen.

Fastighetsägarna bör på ett så tidigt stadium möjligt tillfälle

som ges att lämna sin syn på gemensamhetsanläggningens utförande och drift. Det är otvivelaktigt en stor fördel om kommunen och fastighetsägarna redan på ett tidigt stadium har en samsyn på områdets va-problem och hur problemen skall lösas. En diskussion tidigt i processen ökar väsentligt möjligheterna att utnyttja fastighetsägamas kännedom de

om lokala förutsättningarna och deras intresse och för att

engagemang

finna lokala kretsloppsanpassade va-lösningar.

Kommunen bör inför beslutet om va-samverkan skyldig att

vara hålla samråd med de fastighetsägare kan antas bli berörda be-

som av slutet. Samrådet bör således inte enbart de fastighetsägare

avse som enligt kommunens planering skall ingå i samverkan, utan samrådet bör även innefatta ägarna till kringliggande fastigheter. Samrådet skall således omfatta krets motsvaras den sakägarkrets kom-

en som av som munen skall samråda med enligt 5 kap. 20 § PBL.

Vid samrådet bör kommunen presentera den utredning legat till

som grund för kommunens inledande ställningstaganden att va-förhållandena i området måste lösas i ett större sammanhang och att det inte är lika rationellt att kommunen eller någon än fastighetsägarna ut-

annan för och driver va-anläggningen. Denna utredning bör även innehålla kommunens förslag till utformning för området lämplig

av en va-anläggning. Redovisningen det förslaget är central betydelse för att

av av fastighetsägarna skall kunna ta ställning till va-samverkan. Det är

en först när ett sådant alternativ har presenterats fastighetsägarna kan

som ta ställning till konsekvenserna va-samverkan. Redovisningen

av en av den planerade va-anläggningen bör därför utformning

ges en som

motsvarar genomförandebeskrivning enligt 6 kap. 1 § PBL. Det in-

nebär att förslaget bör innefatta en redovisning av de organisatoriska,

tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder behövs för

som

ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av be-

slutet om va-samverkan.

Beskrivningen ett genomförande beslutet om va-samverkan

av av

kan lika lite som en genomförandebeskrivning av en detaljplan göras

rättsligt bindande, eftersom merparten frågorna skall behandlas i den kommande anläggningsförrättningen. Detta bör dock hindra att kom-

i beskrivningen kan uttryck för sin på frågor som bemunen ge syn handlas vid förrättningen. Vi kommer i det följande att föreslå att det även i AL införs en möjlighet att ge ersättning för va-anordning som blir onyttig till följd av att en gemensamhetsanläggning inrättas. För

många fastighetsägare kan möjligheten till ersättning vara av grund-

läggande betydelse för deras inställning till en va-samverkan.

Länsstyrelsen har för va-försöijningen i länet. Detta gäl-

ett ansvar

ler bl.a. samordningen mellan de allmänna va-anläggningarnas områ-

den. Det kan inte uteslutas att det uppstår intressekontlikter mellan olika huvudmän t.ex. ansvaret för vissa utbyggnadsområden. Så-

om dana konflikter kan förstärkas av att kommunen i en process som denna har flera roller, den som både ansvarar för planering och

att vara att vara huvudman för en allmän va-anläggning.

För att undvika situationen att kommunen i sin planering tar ovidkommande hänsyn bör länsstyrelsen ges möjlighet att ge sin syn på förslaget och därigenom påverka beslutet va-samverkan. Det är

om dock inte nödvändigt att länsstyrelsen redan i detta skede ges en möj-

lighet till ett direkt ingripande, eftersom länsstyrelsen enligt förslaget

ges andra möjligheter till ingripande.

Förrättningen för inrättande av en gemensamhetsanläggning hand-

has av lantmäterimyndigheten. Hos den myndigheten finns därför en

god erfarenhet av de problem som kan uppstå vid inrättandet av en anläggning. För att undvika att kommunens beslut om va-samverkan ges en sådan utformning som försvårar den kommande förrättningen,

bör lantmäterimyndigheten redan under samrådsskedet ges möjlighet

att lämna synpunkter på underlaget och förslaget till beslut. Samråd bör därför hållas med även lantmäterimyndigheten.

Beslut om va-samverkan

Vid prövningen skall kommunen fastställa vilka fastigheter skall som samverka om en gemensamhetsanläggning enligt AL. Förutsättningen för en prövning va-samverkan är tidigare nämnts att kommuav som nen funnit att området har ett behov va-anläggning av en gemensam och att det är mest rationellt att fastighetsägarna sköter anläggningen. Med hänsyn till de förutsättningar gäller for att prövningen över som huvud taget skall komma till stånd, bör denna prövning kunna ersätta den prövning som enligt AL skall ske av båtnads-, väsentlighets- och opinionsvillkoren. Dessa villkor skall alltså inte prövas särskilt, utan avvägningen mellan den enskildes intressen och det allmännas intressen bör uteslutande göras inom för beslutet va-samverkan. ramen om Det bör finnas utrymme för fastighetsägare att i vissa fall stå en utanför va-samverkan. Den möjligheten bör dock inte knytas till en något av de villkor gäller enligt AL. Däremot finns det anledning som att lägga fast om det i området finns någon fastighet vattenförsörjvars ning och avlopp med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom en gemensam va-anläggning. En bestämmelse om detta bör utformas med förebild de bestämmelser gäller fastighetsägares av .som skyldighet att betala avgift till allmän va-anläggning. Fastighetsen ägaren bör nämligen ha samma möjlighet att stå utanför en va-samverkan som han har att stå utanför allmän va-anläggning. en

I likhet med vad föreslås gälla vid prövning fastighetsägares

som av avgiftsskyldighet bör prövningen av fastighetens behov att delta i av samverkan ske efter objektiva grunder. Det är således fastighetens belägenhet och framtida möjliga användning skall läggas till grund som för bedömningen. Ägarens avsikt när det gäller fastighetens framtida användning kan därför inte tillmätas någon självständig betydelse. Ett särskilt problem gäller de fastigheter sedan tidigare har som egen Vattenförsörjning och eget avlopp. Den föreslagna utformningen torde innebära att det ofta kan blir svårt för fastighetsägare hävda en att att hans fastighet inte skall ingå i va-samverkan, eftersom den grundläggande förutsättningen för prövningen är det allmänna intresset av skydd för miljön, hälsan eller hushållningen med Finns naturresurser. det inom området inte längre utrymme för enskilda avloppslösningar, t.ex. på grund av att området har förtätats, måste fastighetsägaren tåla att hans fastighet skall delta i va-samverkan och att fastighetens egna anordningar därigenom kan bli onyttiga. Ett annat exempel gäller

kustområden med brist på grundvatten. Även fastighetsägaren kan om visa att hans brunn har bra vatten, innebär risken för en saltvatteninträngning i området att det allmänna intresset god hushållning av en med vatten kan komma att gå före. Det bör dock inte få komma i fråga att fastighet skall ingå i ett va-område huvudsakligen det skälet en av att det tillgodoser ett intresse god finansiering av anläggningen. av en Även fastighetsägaren tvingas att delta i va-samverkan, skall om en ägaren inte behöva komma i sämre ställning än han blivit skylen om dig att bidra till kostnaderna för allmän va-anläggning. Enligt nuvaen rande bestämmelser i va-lagen har en fastighetsägare rätt till skälig ersättning hans va-anordningar blir onyttiga till följd av att en allom män va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas. Vi avser inte att föreslå någon ändring den bestämmelsen. Motsvarande rätt till erav sättning bör finnas efter beslut vid va-samverkan. Det är dock om svårt, för att inte säga omöjligt, att redan i beslutet va-samverkan om vilken ersättning kan bli aktuell. Den närmare utformningen ange som gemensamhetsanläggningen bestäms först vid förrättningen. Erav sättningen bör därför bestämmas vid anläggningsförrättningen.

Prövning av kommunens inledande ställningstaganden

Kommunens ställningstaganden angående behovet att ordna va-förav sörjningen va-anläggning och att den anläggningen skall utgenom en föras och drivas fastighetsägarna i samverkan, utgör som ovan anav förts grundläggande förutsättningar för ett beslut va-samverkan. om Dessa ställningstaganden får emellertid göras helt formlöst och kan därför i det sammanhanget inte bli föremål för överprövning. Ett beslut va-samverkan kommer dock indirekt att innebära att de grundlägom gande fömtsättningama för en va-samverkan prövas på nytt. Kan fastighetsägarna Visa att fastigheternas Vattenförsörjning och avlopp inte behöver ordnas i ett större sammanhang eller att det inte är klarlagt utför och driver va-anläggningen mest rationellt, att vem som saknas det grundläggande förutsättning för en va-samverkan. Det en ligger naturligtvis i sakens natur att kommunens bedömning av det allmänna intresset samlad va-försörjning inte kan rubbas av att av en en enskild fastighetsägare kan visa att hans fastighet inte behöver ingå i va-samverkan. Kan fastighetsägarna emellertid visa att kommuen gjort felaktig bedömning beträffande ett antal fastigheter, måste nen en det normalt innebära att grundläggande förutsättning för anses en

va-samverkan har rubbats. Det gäller inte minst de bedömningar som kommunen gjort i fråga behovet va-försörjning. om av en gemensam

Kommunens bedömning frågan driver anläggningen

av om vem som mest rationellt, innefattar ett antal osäkra faktorer. I ett fall detta som måste dock kommunens bedömning normalt företräde. Är emelges

lertid kommunens bedömning grundad felaktiga förutsättningar,

t.ex. om de tekniska kraven på va-anläggningen, vilket påverkar den slutliga bedömningen av förutsättningarna för va-samverkan, får en detta anses innebära att det saknas en grundläggande förutsättning för beslutet om va-samverkan. Som exempel kan nämnas att fastighetsägarna kan visa att kommunens kalkyler är behäftade med sådana felaktigheter att de inte kan läggas till grund för bedömningen av vem som driver va-anläggningen mest rationellt. I ett sådant fall bör kommunen ta fram ett nytt underlag för bedömningen.

Beslutets innehåll

Även beslut va-samverkan inte behöver innehålla om ett om mer än en uppräkning av de fastigheter skall ingå i va-samverkan, får det som betydelse även i andra avseenden. Bland annat får det betydelse för ut-

formningen av den kommande va-anläggningen. Det är naturligtvis

av stor vikt att det av skälen för beslutet framgår vilka problem skall som

lösas genom va-anläggningen.

Som tidigare nämnts bör kommunen vid samrådet redovisa den ut-

redning som utgjort underlag för ställningstagandet att va-förhållande-

na i området måste lösas i ett större sammanhang och att det inte är mer rationellt att kommunen eller någon än fastighetsägarna utannan

för och driver va-anläggningen samt förslaget till den va-anläggning

som kommunen bedömt mest ändamålsenlig. För den fortsatta vara

handläggningen av ärendet hos lantmäterimyndigheten är det värde-

fullt att beslutet, förutom redovisning förslagen, även innehåller en av en redovisning av vilka synpunkter som framförts under samrådet samt kommunens bedömning dessa. Genom att kommunen på detta sätt av utförligt redovisar grunden för beslutet va-samverkan, skapas det om

förutsättningar för att den fortsatta handläggningen i form till-

ståndsprövningar och förrättning enligt AL skall kunna löpa lättare.

Samordning med PBL PBL innehåller inga bestämmelser enbart reglerar frågor om all-

som männa va-anläggningar. Däremot finns bestämmelser som gäller va-anläggningar och bestämmelser särskilt behandlar gemensam-

som hetsanläggningar. Av särskilt intresse är att kommunen i detaljplan får meddela bestämmelser om principerna för inrättande av en gemensamhetsanläggning 5 kap. 7 § första stycket 12 och i fastighetsplan får

en meddela bestämmelser om inrättande av en sådan anläggning 6 kap 3 §. Kommunen får vidare bestämma att bygglov inte skall lämnas till åtgärder innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

som viss vatten- eller avloppsanläggning för vilken kommunen inte skall

huvudman kommit till stånd 5 kap. 8 §. Bestämmelserna har alla vara betydelse för utformningen av ett beslut om va-samverkan.

Avsikten är tidigare nämnts att beslutet va-samverkan skall

som om utformas fristående från PBL. En va-samverkan är därför fristående från t.ex. en detaljplan, vilket innebär att ett samverkansområde kan ligga såväl inom utom detaljplanelagt område. Om samverkans-

som området helt eller delvis ligger inom ett detaljplanelagt område, bör beslutet va-samverkan alltid framgå anteckning i detaljpla-

om av en nen.

Även va-samverkan inte regleras direkt i detaljplanen, finns det

om ingenting hindrar att kommunen med tillämpning av den nämnda

som bestämmelsen i 5 kap. 8§ föreskriver att bygglov inte får meddelas förrän den planerade gemensamhetsanläggningen kommit till stånd. I vissa fall bör en sådan föreskrift kunna vara ett effektivt påtryckningsmedel. Bestämmelsen i 5 kap. 8 § har emellertid i vissa delar karaktären av ett åtgärdsföreläggande. Felakti använd kan den innebära ett faktiskt byggförbud. Som exempel kan nämnas att detaljplanen innehåller motsvarande föreskrift om krav på gemensamhetsanläggning, utan att fastighetsägarna vet vilken anläggning som krävs eller att det

finns några praktiska förutsättningar att få till stånd en anläggning. ens Om en liknande föreskrift används i samband med ett beslut om va-samverkan, torde det inte finns någon risk för att föreskriften uppfattas som ett byggförbud.

Inrättandet av en gemensamhetsanläggning kan i vissa fall förutsätta en ny eller ändrad detaljplan. Inom ett område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en gemensamhetsanläggning enligt 9 § AL inte inrättas i strid med planen eller bestämmelserna. I

vissa fall kan undantag göras för mindre avvikelser. En va-anläggning som tillkommer efter beslut om va-samverkan kan i vissa fall få så-

en dan betydande inverkan på omgivningen att den förutsätter pröv-

en ning i detaljplan. Åtminstone kan det gälla själva avloppsreningsverket. Det måste i dessa fall förutsättas att kommunen i samband med beslutet om va-samverkan även fattar nödvändiga planbeslut.

Inrättande gemensamhetsanläggning

av en

Beslutet om va-samverkan utgör i allt väsentligt förberedelse för

en en förrättning enligt AL för inrättande av en gemensamhetsanläggning. Ansökan om en förrättning görs hos lantmäterimyndigheten. Ansökan kan göras av såväl kommunen som en enskild fastighetsägare samt i vissa fall även av länsstyrelsen. För att säkerställa att en förrättning kommer till stånd, bör ansvaret för ansökan ligga på kommunen. Till ansökan bör kommunen foga beslutet om va-samverkan, utvisar

som vilka fastigheter som skall delta i samverkan och skälen för beslu-

en tet, samt de övriga handlingar som legat till grund för beslutet. Det kan vara fråga om kartmaterial, rapporter grundvattenförekomster eller

om geologiska förhållanden samt redovisningar de kontakter kom-

av som munen haft med olika expertmyndigheter.

Vid förrättningen skall det förfarande tillämpas gäller för inrät-

som tande av en gemensamhetsanläggning. Som anförts tidigare skall de villkor för inrättande av en gemensamhetsanläggning i

som anges 5-7 AL inte tillämpas. Bestämmelser detta bör införas i både

om denna lag och i AL. I övrigt skall förrättningen helt följa AL:s bestämmelser för inrättande av en gemensamhetsanläggning.

Som tidigare nämnts kan det förekomma att beslutet

om va-samverkan måste samordnas med planbeslut enligt PBL. Om planbeslutet överklagas innebär detta ett hinder mot anläggningsförrättningen. Den måste då vila i avvaktan att planbeslutet vinner laga kraft. Skulle planbeslutet upphävas eller ändras på ett sådant sätt att den avsedda va-samverkan inte kan komma till stånd, kan förrättningen inte fullföljas.

Om både planbeslutet och beslutet va-samverkan överklagas,

om behöver prövningen beslutet detaljplan avvakta till dess

av om att va-samverkan vinner laga kraft. Det kan inte meningsfullt att

anses pröva beslutet om detaljplan förutsättningarna för va-samverkan

om inte är klarlagda. Av betydelse är också detaljplanens genomförande-

tid. Om detaljplanen vinner laga kraft är andra lösningar än de

som planen tillåter förhindrade under planens hela genomförandetid.

Vi kommer nedan att föreslå att prövningen beslutet

av om va-samverkan skall prövas av Statens va-nämnd. I detta fall bör således Va-nämnden samordna sin prövning med den prövning länsstyr-

som elsen skall göra av planbeslutet. Länsstyrelsen bör avvakta med prövningen, medan målet om va-samverkan behandlas med viss förtur. Skulle beslutet om va-samverkan upphävas eller ändras innebär det att förutsättningarna för planen har ändrats.

Ersättning för onyttig anordning

Till skillnad mot va-lagen innehåller AL inga bestämmelser fas-

om tighetsägares rätt till ersättning för onyttig va-anordning. Om fastighetens va-anordningar är nya, kan det uppfattas som stötande att fastighetsägaren, som tvingas att bära kostnaden för gemensamhetsanläggningen, utan ersättning skall tvingas kassera fastighetens va-anordningar. Vid en vanlig anläggningsförrättning med prövning väsent-

av lighetsvillkoret kan bristen på möjlighet till ersättning påverka be-

dömningen av förutsättningarna för anläggningen. När förrättningen

föregås av ett beslut va-samverkan görs dock inte denna prövning.

Som vi tidigare anfört bör det även i AL införas bestämmelse

en om en fastighetsägares rätt till ersättning för onyttig va-anordning. Bestämmelserna i AL bör i huvudsak utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i va-lagen. Från ersättningssynpunkt bör inte fastighetsägaren komma i sämre ställning va-anläggningen

en om kommer till stånd efter ett beslut va-samverkan än ersättningen

om om bestäms efter inrättande allmän va-anläggning. Ersättningen bör

av en dock bestämmas enbart med hänsyn till vad är skäligt efter

som anordningens art, ålder och skick. Till skillnad mot motsvarande regler i va-lagen bör hänsyn inte tas till den fördel fastighetsägaren får

som av va-samverkan och övriga omständigheter. En sådan avräkning nytta

av skulle för övrigt inte förenlig med de ersättningsbestämmelser

vara som i övrigt gäller enligt AL se 1973:160 210

prop. s.

Ersättningen för en onyttig va-anordning bör jämställas med sådan ersättning som utges för upplåtet eller inlöst området enligt 13 § AL. Ersättningen bör därför ses som en kostnad för gemensamhetsanläggningens utförande. Sådana kostnader fördelas mellan fastigheterna efter andelstal som fastställs enligt 15

Ansökan tillstånd under anläggningsförrättning

gemensamhetsanläggning skall komma till stånd, kan under För att en förrättningens gång olika tillstånd behöva inhämtas från kommunen. Det gäller bl.a. tillstånd enligt 7 § hälsoskyddslagen och sådana råd

kommunen meddelar inom för sin tillsynsverksamhet ensom ramen ligt 39 § miljöskyddslagen. Denna situation är inte något sätt speciell för den förrättning sker efter ett beslut va-samverkan.

som om Frågan förtjänar dock uppmärksamhet.

Av 21 § AL framgår att lantmäterimyndigheten skall utreda förutsättningarna för anläggningen och ombesörja nödvändiga tekniska arbeten och värderingar. Härvid skall myndigheten samråda med sakägama. Vid behov skall samråd också hållas med de myndigheter som berörs anläggningen. I 23 § anges särskilt att lantmäterimyndighe-

av ten i vissa fall skall hänskjuta ärendet till den kommunala nämnd som handlägger plan- och byggfrågor.

I förarbetena till AL uttalade departementschefen att för anläggning-

kräver vad då kallades byggnadslov kunde den särskilda ar som som tillståndsprövningen samordnas med en förhandsbedömning i bygglovsärendet prop. 1973:160 162. Utöver dessa uttalanden angavs

s. inte hur andra tillståndsbeslut skulle hanteras under förrättningen. Inte heller förrättningsmyndigheten skulle ansöka tillstånd

angavs om om eller om den uppgiften låg på sakägama.

Vår uppfattning är att förrättning efter ett beslut om Va-samver-

en kan skall genomföras i nära samarbete med kommunen. Detta faller sig också helt naturligt eftersom kommunen har utrett förutsättningarna för gemensamhetsanläggningen och dessutom har ett ansvar för att anläggningen kommer till stånd. Samarbetet med kommunen bör kun-

leda till att de krav anläggningen kan uppställas till skydd na som för bl.a. miljö och hälsa, skall kunna identifieras i ett tidigt skede av förrättningen. Härigenom ges goda förutsättningar för att nödvändiga tillstånd skall kunna beviljas. Om tillstånd behöver sökas redan

senare under förrättningen, kan detta göras en syssloman som utsetts enligt

av 4 kap. 36 § FBL.

E VL-utredningens förslag ändring andelstal och syssloman.

om av Som redovisades under avsnitt 5.3 har EVL-utredningen lämnat förslag till ändringar i AL. Under utredningsarbetet hade uppmärksam-

mats olika problem vid tillämpningen AL. För att göra tillämpning-

av en smidigare föreslår EVL-utredningen vissa ändringar i lagen. För förslaget om va-samverkan är dessa förslag av särskilt intresse. Det gäller möjligheten för lantmäterimyndigheten att i samband med

en förrättning föreskriva att styrelsen för en samfällighetsförening på närmare angivet sätt får besluta den ändring andelstal på-

om av som kallas av att en fastighets användningssätt stadigvarande ändras. Detta ger möjlighet att låta fastigheter delta i gemensamhetsanläggning-

nya en, utan att hela beslutsprocessen måste tas på nytt.

Än viktigare är dock utredningens förslag om möjlighet att tillsätta en syssloman som skall överta de befogenheter tillkommer

som annars delägarna. Med hänsyn till att beslutet om va-samverkan innebär att

en fastighetsägare kan tvingas att delta i anläggningsförrättning, kan

en det komma att uppstå situationer där anläggningsbeslutet blir svårt att genomföra, t.ex. om en majoritet av delägarna är emot och därför underlåter att vidta de åtgärder som behövs.

Om EVL-utredningens förslag i dessa delar genomförs, kommer det att stärka möjligheterna till att va-samverkan kan bli ett både verkningsfullt och meningsfullt instrument i strävan att nå rationell

en va-försörjning.

5.5.6 Verksamhetsområde

Förslag: Länsstyrelsen bestämmer verksamhetsområde för sådana va-anläggningar som förklarats för allmänna. För övriga allmänna va-anläggningar bestämmer kommunen verksamhetsområdet.

Gällande rätt

En allmän va-anläggnings verksamhetsområde är enligt 4 § va-lagen det område inom vilket Vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom den allmänna anläggningen. Bestämmelsen skulle kunna ges tolkningen att anläggningen för Vattenförsörjning måste ha samma verksamhetsområde anläggningen för avloppsrening. Av

som ett avgörande från den äldre va-lagens tid framgår dock att anläggningamas verksamhetsområden inte behöver sammanfalla R 1968 not 54. Detta stämmer också överens med att verksamhetsområdet för

en allmän vattenanläggning avviker från det verksamhetsområde

som gäller för allmän avloppsanläggning. Situationen är i och för sig

inte vanlig. Som exempel kan dock nämnas fallet att ett områdes vattenförsörjning sköts fullt fungerande gemensamhetsanlägg-

genom en ning, att avloppsvattnet tas om hand i en allmän anläggning. Rent

men praktiskt torde emellertid sådan lösningar normalt vara olämpliga.

Med ett verksamhetsområde är förknippat olika rättsverkningar. De mest betydelsefulla är att endast ägare till fastighet inom verksamhetsområdet har rätt att bruka den allmänna va-anläggningen samt att det är endast ägare till fastighet inom området kan skyldig att

som vara betala avgifter till huvudmannen.

Enligt 5 § va-lagen bestämmer huvudmannen den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde. Huvudmannen har i detta avseende

mycket stark ställning såtillvida att enskilda fastighetsägare inte kan en få till stånd prövning huvudmannens beslut. Deras rättigheter har

en av ansetts tillgodosedda möjligheten att få till stånd en prövning

genom enligt 2 § angående kommunens skyldighet att sörja for eller till att

allmän va-anläggning kommer till stånd. en

Va-lagen innehåller inga krav på att berörda fastighetsägare skall underrättas huvudmannens beslut verksamhetsområde. Visser-

om om ligen skall huvudmannen enligt 7 § första stycket meddela länsstyrel-

vad han bestämt anläggningens verksamhetsområde. Giltighesen om ten huvudmannens beslut är dock inte beroende av att länsstyrelsen

av har meddelats beslutet. Länsstyrelsen kan endast vid vite ålägga huvudmannen att fullgöra sin skyldighet.

På begäran kommun kan länsstyrelsen enligt 6 § första me-

av en ningen va-lagen föreskriva allmän va-anläggnings verksamhets-

att en område skall omfatta sådan del av kommunen för vilken vattenförsörjning och avlopp inte med större fördel kan ordnas annat sätt. Eftersom begäran skall göras kommunen är denna bestämmelse i

av första hand aktuell att tillämpa i de fall där kommunen eller ett kommunalt bolag inte är huvudman. Av förarbetena till 1955 års va-lag framgår också att bestämmelsen tillkom för att hindra huvudmän för icke-kommunala anläggningar att missbruka rätten att bestämma verksamhetsområde prop. 1955:121 78. Bestämmelsen torde i prakti-

s. ken ha blivit mycket sparsamt tillämpad.

Länsstyrelsen kan fatta beslut verksamhetsområde i ytterligare

situationer. Den första situationen gäller då huvudmän för allett par männa va-anläggningar är oense om ett visst område skall ingå i den ena eller den andra anläggningens verksamhetsområde. Enligt 6 §

andra meningen skall länsstyrelsen bestämma till vilken anläggning området skall hänföras. Denna bestämmelse är ovanlig såtillvida att den är tillämplig även i det fall att kommunal huvudman vill en utsträcka sitt verksamhetsområde in i angränsande kommun. Länsstyen relsen anses i detta fall kunna träffa sitt avgörande efter fri pröven ning, utan att avgörande hänsyn behöver tas till kommungränser. Denna typ av ärenden är ovanliga, för närvarande handläggs ett men sådant ärende av Länsstyrelsen i Stockholms län. Slutligen kan länsstyrelsen enligt 31 § tredje stycket i samband med allmänförklaring en av en enskild anläggning bestämma ett visst område utöver vilket anläggningen inte får utsträckas. Huvudmannens beslut inrättande verksamhetsområde kan om av inte överklagas. Är fastighetsägare med en missnöjd att fastigheten skall ingå i ett verksamhetsområde, är han hänvisad till med stöd att av 9 § va-lagen hävda att han inte skall skyldig att betala avgifter. vara

För att fastighetsägaren skall undgå den skyldigheten krävs det dock

att han kan visa att fastighetens behov Vattenförsörjning och avlopp

av med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än den allmänna genom

va-anläggingen. Omvänt kan fastighetsägaren missnöjd med att

vara hans fastighet inte skall ingå i verksamhetsområdet. Han är i den situationen hänvisad till att hos länsstyrelsen begära ett åläggande mot kommunen enligt 2 § va-lagen. Va-lagen innehåller inga bestämmelser rätt för huvudmannen om att inskränka ett verksamhetsområde. Någon sådan ursprungligen rätt var heller inte avsedd. I förarbetena till 1955 års va-lag uttalade

Lagrådet

att det av föreskrifterna i 5 § följde att huvudmannen för värja sig att från en fastighetsägares krav på anslutning inte fick ändra beslutet om verksamhetsområde så att fastigheten uteslöts prop. 1955:118 121. s. Departementschefen anförde att han inte hade några erinringar vad mot Lagrådet uttalat 127. l betänkandet Vatten- och avlopp SOU 1967:65 uttalade 1964 års va-utredning att ett förhållande som en gång etablerats inte skall kunna bringas att upphöra under annat än speciella förhållanden. Vattenöverdomstolen, VÖD, har i ett avgörande från 1991, DTva 10, prövat frågan huvudmans möjligheter inskränka om en att verksamhetsområdet för allmän va-anläggning. Av VÖD:s bedömen ning framgår att det inte är uteslutet brukningsrätt gång varit en som en för handen inte skulle kunna upphöra i och med

att en fastighet

kommit att hamna utanför anläggningens verksamhetsområde. Detta gäller dock inte verksamhetsområdet inskränkts i samband med

om krav från fastighetsägarens sida. Inte heller borde det rättsförhållande

uppkommit sedan anslutning till anläggningen kommit till stånd som

upphöra vid särskilda omständigheter. VÖD kunna bringas att annat än anförde att det saknade betydelse fastighetsägaren före tidpunkten

om för inskränkningen verksamhetsområdet haft behov vatten och

av av avlopp.

Beslut verksamhetsområde

om Från konkurrenssynpunkt kan ett system där varje va-anläggning har ett eget verksamhetsområde i vissa avseenden te sig främmande, särskilt den gällande lagstiftningen garanterar att huvudmannen inom

som sitt verksamhetsområde skall helt befriad från konkurrens. Under

vara

år har strävan varit att utsätta de kommunaltekniska verksamhesenare terna för konkurrens. Detta har setts som ett medel för att uppnå en effektiv hushållning med samhällets Va-verksamhetens sär-

resurser. skilda förutsättningar har dock gjort att det inte ansetts praktiskt meningsfullt att utsätta verksamheten för den form konkurrens som

av innebär att två anläggningar skulle konkurrera genom att erbjuda sina tjänster inom område. Man måste i det avseendet betrakta

samma

va-verksamheten som ett naturligt monopol. Med den utgångspunkten

med verksamhetsområden inte försvåra ratiokan ett system anses en nell drift av va-anläggningama.

I den gällande lagstiftningen knyts ett antal grundläggande rättighe-

ter och skyldigheter till det förhållandet att fastighet omfattas av ett

en verksamhetsområde. Det har enligt vår uppfattning inte kommit fram något visar att den gällande ordningen behöver ändras i dessa

som grundläggande frågor. Det finns däremot behov av att göra ändringar i den ordning gäller beslut inrättande ett verksamhetsområde

som om av samt beslut inskränkning ett sådant område. Angående inrät-

om av tande ett verksamhetsområde finns det skäl att anlägga skilda syn-

av sätt på allmänförklarade va-anläggningar och för övriga allmänna va-anläggningar.

Verksamhetsområde för allmänförklarad va-anläggning

Huvudmannens beslut inrättande ett verksamhetsområde är om av en

direkt förutsättning för att bestämmelserna fastighetsägarens

brukningsrätt och avgiftsskyldighet skall tillämpliga. För fas-

vara en tighetsägare inom ett nyinrättat verksamhetsområdet kan huvudmannens beslut få långtgående ekonomiska konsekvenser. När huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt i fastighetens närhet, blir

en fastig-

hetsägaren skyldig att betala avgifter till huvudmannen. För ägare till bebyggda fastigheter kan det fråga engångsavgift i storleksvara om ordningen 100 000 kr och därefter periodiska avgifter i storleksordningen 5 000-7 000 kr år. per Med hänsyn till de rättsverkningar följer beslut verksom av ett om samhetsområde kan det inte acceptabelt att beslutet skall fattas anses av en enskild person. Detta förstärks att beslutet för sin giltighet av inte är beroende att det har getts publicitet eller fastighetsav ens att ägarna har meddelats beslutet. Det förstärks också att ett beslut av om verksamhetsområde inte kan överklagas. Omvänt kan fastighetsägaren mot huvudmannens vilja inte få till stånd ett beslut verksamhetsom område, sig bildande ett sådant område eller

vare om av utvidgning av

området. Den nuvarande ordningen behöver därför ändras. Det finns två närliggande alternativa instanser för denna betyp av slut, kommunen och länsstyrelsen. Båda alternativen är i och för sig möjliga. Med hänsyn till den ordningen gäller i dag, är dock altersom nativet med länsstyrelsen beslutsfattare det minst

som ingripande.

Länsstyrelsen har redan i dag, i samband med va-anläggning att en förklaras för allmän, möjlighet att förordna gränser för

om anläggning-

ens verksamhetsområde. Om länsstyrelsen i samband med allmänförklaringen ges skyldigheten att förordna gränser för verksamhetsom området, framstår det också naturligt i som att länsstyrelsen ett senare skede också är den fattar beslut utvidgning verksamhetssom om av området.

Verksamhetsområde för kommunal anläggning

De tveksamheter gäller huvudman för allmänförklarad som en anläggning gäller generellt sett inte för övriga allmänna va-anläggningar eftersom dessa har kommunen huvudman. När

som en va-anläggning

ligger under kommunal förvaltning torde kunna utgå i från man att alla

beslut av principiell betydelse fattas av kommunfullmäktige eller den nämnd för va-anläggningen och att besluten ges nöd-

som ansvarar vändig publicitet. Det måste emellertid anses som något missledande när det i va-lagen anges att det är huvudmannen som fattar beslut om verksamhetsområde, eftersom detta är ett rent kommunalt beslut som bl.a. innefattar avvägningar mot enskild va-verksamhet som bedrivs inom kommunens gränser.

I föregående avsnitt föreslog vi att verksamhetsområde för all-

en mänförklarad anläggning bör fattas länsstyrelsen. För dessa an-

av läggningar försvinner således huvudmannens rätt att besluta om verksamhetsområde. Med hänsyn till det förslaget och till vad som ovan anförts, förefaller det mer upplysande och konsekvent att i lagen ange att beslut om verksamhetsområde för kommunala va-anläggningar fattas av kommunen.

Vi kommer senare i avsnitt 5.5.l3 att återkomma med frågor som gäller den enskildes rätt att få sin fastighet kopplad till en allmän va-anläggning. Vi föreslår där att den enskildes rätt skall prövas ge-

ett beslut verksamhetsområde. nom om

Verksamhetsområde över en kommungräns I 6 § va-lagen behandlas som ovan nämnts flera specialfall där länsstyrelsen på begäran av en kommun fattar beslut om verksamhetsområde. Genom förslagen om ändrad beslutsordning blir den nuvarande regleringen delvis obehövlig.

Av praktisk betydelse är fortfarande bestämmelsen i 6 § andra meningen om länsstyrelsens möjlighet att föreskriva att en allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall omfatta ett område som ingår eller avses ingå i ett verksamhetsområdet för en annan allmän va-anläggning. Skälet till detta är att länsstyrelsen genom bestämmelsen kan avgöra en tvist mellan två kommunala huvudmän. Som tidigare nämnts i detta avsnitt om gällande rätt hindrar inte va-lagen att ett verksamhetsområde utsträcks över den egna kommungränsen.

Förslagen om en ändrad beslutsordning medför dock att bestämmelsen i 6 § första meningen om kommunens möjlighet att hos länsstyrelsen begära att en allmänförklarad va-anläggnings verksamhetsområde skall utvidgas får mycket begränsad betydelse. Bestämmelsens enda betydelse finns i situationen när kommunen och länsstyrelsen inte är överens i frågan om vissa fastigheter skall anslutas till en allmänför-

klarad va-anläggning. Genom de förslag lämnas i avsnitt 5.5.14

som

kommunen möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut. Komges en

får då möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut att inte utmunen vidga den allmänförklarade anläggningens verksamhetsområde. Med hänsyn till att kommunen förslaget va-samverkan getts

genom om ökade möjligheter att på hand få till stånd en va-anläggning,

egen framstår värdet regleringen i 6 § första meningen som mycket be-

av gränsat. Om situationen skulle uppkomma, får det förutsättas att kom-

och länsstyrelsen i samråd kan klara ut frågan. Bestämmelsen munen bör därför inte få någon motsvarighet i den lagen. Det bör i detta

nya sammanhang noteras att den enskilde fastighetsägarens ställning inte försämras, eftersom denne enligt de förslag vi lämnar i avsnitt

som 5.5.14, på hand kan begära utvidgning verksamhetsområ-

egen en av det.

Avslutningsvis kan anmärkas att huvudmännens möjligheter att träffa bindande överenskommelser gräns för verksamhetsområde

egna om försvinner den förslagna beslutsordningen.

genom

5.5.7 Inskränkning ett verksamhetsområde

Förslag: Ett verksamhetsområde får inskränkas, om Vattenförsörjning och avlopp inte längre behöver ordnas i ett större sammanhang och de fastigheter är kopplade till den allmänna va-anläggningen fort-

som sättningsvis kan tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp som kan godtas från miljö- och hälsoskyddssynpunkt eller om fastighet inom verksamhetsområdet omfattas av kommunens beslut om va-samverkan.

Inskränks ett verksamhetsområde, har fastighetens ägare rätt till ersättning för den skada han lider. Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde skall bestämmas som skillnaden mellan marknadsvärdet före och efter beslutet inskränkning verksamhetsom-

om av rådet. Härvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen.

Har huvudmannen vidtagit åtgärder för att fastigheten även fortsättningsvis skall tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp, skall hän-

tas till detta vid bestämmandet av ersättning. syn

9 164398

Möjligheten att inskränka allmän va-anläggnings verksamhetsomen råde är i dag begränsad till den del området inte betjänas av som av anläggningen. Det är alltså inte möjligt att inskränka verksamhetsområdet därför att bebyggelseförhållandena har förändrats så att det inte längre finns behov att ordna va-försörjningen i ett större av sammanhang. Än mindre kan verksamhetsområdet inskränkas därför att det är mer rationellt att va-försörjningen ordnas på annat sätt än genom en allmän va-anläggning. Denna brist på flexibilitet innebär att va-anläggningens huvudman saknar möjlighet verksamheten till att anpassa ändrade förhållanden. Huvudmannen kan t.ex. inte utnyttja den teknikutveckling som i ökande utsträckning innebär att va-försörjningen

kan ske mer rationellt lokala, kretsloppsanpassade anläggning-

genom ar. De nuvarande reglerna kan inte uppfylla sådana krav på anses flexibilitet skapar förutsättningar för rationell drift verksom en av samheten. Vår uppfattning är därför att huvudmannens möjligheter att inskränka ett verksamhetsområde bör vidgas i jämförelse med de möj-

ligheter som finns i dag.

Ökade möjligheter till flexibilitet måste alltid brukaravvägas mot nas intresse att kunna bibehålla tryggad va-försörjning utan av en att de drabbas av oskäliga kostnadsökningar. Med brukare bör i detta sammanhang jämställas den fastighetsägare inom verksamhetsområdet som har aktualiserat sin rätt att bli kopplad till den allmänna anläggningen. En vidgad möjlighet för huvudmannen att inskränka ett verksamhetsområde måste därför förenas med regler tryggar brukarens som situation. Det är vår uppfattning att ett verksamhetsområde bör kunna inskränkas både när det inte längre finns skäl att ordna va-försörjningen i ett större sammanhang och när det inte längre kan mest ratioanses

nellt att va-försörjningen drivs allmän va-anläggning. Detta

genom en är i överensstämmelse med de förslag vi lämnat beträffande som ansvaret för såväl Vattenförsörjning och avlopp för utförande och som drift av en va-anläggning. Med utgångspunkt i behovet skapa av att förutsättningar för en rationell drift bör varje verksamhet kunna omprövas utifrån de förutsättningar gäller vid tidpunkten för som omprövningen. Huvudmannen skall inte formella skäl behöva låst av vara av de bedömningar som gjorts många decennier tidigare. Det är sedan en annan sak att kostnaderna för omställning till någon form en av en-

skild anläggning kan så höga att huvudmannen ändå anser sig vavara tvungen att driva verksamheten vidare i oförändrad form. ra Vi alltså att förutsättningarna för en inskränkning av verksamanser hetsområdet bör att huvudmannen kan skapa garantier för att de vara fastigheter är kopplade till den allmänna va-anläggningen även som

fortsättningsvis får långsiktigt tryggad va-försörjning och att fas-

en tighetsägarna får ersättning, de lider skada till följd av den ändrade om driften.

Ersättning till fastighetsägare

Som tidigare har framhållits kan fastighetsägaren inte anses ha någon allmän rätt att kopplad till allmän va-anläggning. Fastighetens vara en behov får tillgodosett den exempelvis är kopplad till en geanses om

mensamhetsanläggning har förutsättningar att långsiktigt trygga

som va-försörjningen. Fastighetsägaren kan därför inte anses ha någon rätt till ersättning enbart det skälet att fastigheten inte längre är kopplad av till den allmänna va-anläggningen. Fastighetsägaren får däremot anses ha ett berättigat krav på ersättning för den avgift han har betalat för att få bli kopplad till den som allmänna anläggningen och för kostnaderna för driften av den nya anläggningen till den del de överstiger den allmänna anläggningens brukningsavgifter. Därutöver bör fastighetsägaren ha rätt till ersättning för den minskning fastighetens marknadsvärde som i vissa fall kan av uppstå på grund att fastigheten inte längre kan kopplad till en av vara allmän va-anläggning. Situationen vid inskränkning ett verksamhetsområde har flera en av beröringspunkter med den situation som uppstår när genomförandet av detaljplan inom ett område som tidigare omfattas av detaljplan en ny innebär att gata flyttas eller ändras till sitt höjdläge. Uppstår skada en för fastighetsägare, har han enligt 14 kap. 4 § PBL rätt till ersättning för den skada han lider. I l4 kap. 9 § anges att vid bestämmande av ersättning skall 4 kap. expropriationslagen tillämpas, i den mån inte annat följer 14 kap. l0 Där anges i första stycket första meningen av att ersättning för minskning fastighetens marknadsvärde skall beav stämmas skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och som efter åtgärden att flytta gatan eller ändra gatans höjdläge. I andra meningen att härvid skall bortses från förväntningar om ändring av anges markanvändningen.

De ersättningsbestämmelser i 14 kap. PBL, med hänvisning som ges till 4 kap. expropriationslagen, bör naturligtvis vägledande för vara bestämmandet ersättning även enligt denna lag. En direkt hänvisav ning till expropriationslagen kan dock leda fel, eftersom den lagen behandlar ersättning vid intrång eller inlösen fastighet. Enligt vår beav

dömning bör ersättningsreglema vid inskränkning ett verksamhets-

av område direkt i denna lag. Detta är också i överensstämmelse med ges de nuvarande reglerna i 15 och 16 va-lagen inlösen och ersättom ning av va-anordning.

En av de viktigaste frågorna vid bedömningen skada gäller den av inverkan beslutet inskränkning verksamhetsområdet får som om av på fastighetens marknadsvärde. På motsvarande sätt enligt 14 kap. som bör enligt denna lag ersättningen för skada bestämmas skillnaden som mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet inom skränkning. En sådan utformning regeln kan emellertid medföra av att

ersättningen bestäms med beaktande förväntningar ändrad

av om en

markanvändning.

Frågan om förväntningsvärden har lösts något olika i PBL och i ex-

propriationslagen. Enligt den sistnämnda lagen kan förväntningsvär-

den i viss utsträckning komma att ersättas. I 14 kap 10 § första stycket andra meningen PBL dock att skall bortse från

anges man förväntning-

ar om ändring av markanvändningen. I förarbetena till PBL motiveras skillnaden med att fastighetsägaren, i de situationer som där regleras, inte blir med någon del fastigheten, vilket innebär eventuella av av att

förväntningsvärden kan infrias någon gång i framtiden prop.

1985/86:1 844. Eftersom motsvarande situation i PBL s. som även

gäller vid inskränkning verksamhetsområde, bör det i lagen

av om Vattenförsörjning och avlopp införas bestämmelse innebär att en som

man skall bortse från förväntningsvärden.

F astighetsägarens rätt till ersättning för skada är emellertid inte bara knuten till förändringar i fastighetens marknadsvärde. Rätten till ersättning bör också gälla det framtida värdet de avgifter

av som fastig-

hetens ägare betalat till huvudmannen, i den mån värdet inte

ingår i er-

sättningen för marknadsvärdet, samt eventuella kostnader för en ny va-anläggning och ökningen driftskostnaderna. Till ledning för beav dömningen av skada kan följande anföras.

Fastighetsägarens rätt att bruka den allmänna va-anläggningen är

inte begränsad i tiden. Det ekonomiska värdet i framtiden av att vara

kopplad till allmän anläggning är lika stort oberoende av om fastig-

en heten kopplades till anläggningen för 40 år sedan eller endast helt nyligen. Fastighetsägaren bör därför i denna del ha rätt till ersättning med ett belopp motsvarar gällande anläggningsavgift. Om huvudman-

som

väljer att säkerställa områdets framtida va-försörjning genom att nen låta fastighetsägarna ta över del den befintliga anläggningen eller

en av

att bekosta lokal va-anläggning, bör värdet av det som genom en ny kommer fastighetsägarna till godo avräknas från ersättningen för anläggningsavgiften. Värderingen det överförda bör ske med utgångs-

av punkt från det värde tillgångarna har för den framtida va-försörjning-

Huvudmannen kan därför inte tillgodoräkna sig hela värdet av t.ex. en.

överdimensionerad anläggning. en

Rätten att inskränka ett verksamhetsområde bygger på förutsättning-

att det är rationellt att fastighetsägarna tar ansvar för anläggen mer ningen. I det ligger jämförelse mellan de nuvarande kostnaderna för

en områdets va-försörjning och kostnaderna för den planerade anläggningen. Detta kan dock innebära att fastighetsägarens framtida kostnader för driften t.ex. gemensamhetsanläggning överstiger den

av en brukningsavgift han skulle ha betalat enligt va-taxan. Fastighetsägaren bör i den situationen berättigad till ersättning för den framtida

vara ökningen brukningskostnadema.

Prövning av ersättning

Vi har i det föregående avsnittet 5.5.6 föreslagit att länsstyrelsen skall bestämma verksamhetsområde för allmänförklarade va-anläggningar och att kommunen skall bestämma verksamhetsområde för övriga allmänna va-anläggningar. Det finns ingen anledning att införa en annan beslutsordning när det gäller beslut inskränkning av ett verksam-

om hetsområde.

När det gäller fastighetsägares rätt till ersättning för skada, är detta normalt inte den fråga bör prövas i ett grundläggande för-

typ av som valtningsbeslut. Som jämförelse kan nämnas att ersättning enligt 16 § va-lagen prövas av Statens va-nämnd efter ansökan och att prövning

ersättning enligt 14 kap. PBL sker att talan väcks hos fastigav genom hetsdomstol. Dessa förfaranderegler innebär alltså att frågan om ersättning inte behöver prövas annat än i de fall parterna inte kan komma överens. Vi att motsvarande ordning, dvs. att ärendet prövas

anser en

efter ansökan, även bör gälla frågan ersättning vid inskränkning om av ett verksamhetsområde. Vi kommer i avsnitt 5.5.13 att lämna förslag innebär att Översom klaganden av beslut enligt va-lagen skall prövas Statens va-nämnd. av Sedan tidigare gäller dessutom att frågor ersättning enligt lagen om skall prövas av nämnden. Det finns ingen anledning att föreslå någon annan lösning beträffande nu aktuellt slag ersättning. av För ersättning enligt 14 kap. PBL och för skadestånd enligt 29 a§ va-lagen finns tidsfrister inom vilka talan skall ha väckts. För ersättning enligt l6§ va-lagen saknas dock någon sådan frist. Det måste emellertid anses olämpligt att huvudmannen under längre tid skall en behöva sväva i ovisshet vilka kostnader inskränkningen om som av verksamhetsområde kan medföra. För ersättning enligt 14 kap. PBL används normalt en tvåårsfrist. En sådan frist bör lämplig även i vara detta sammanhang. Fristen bör räknas från den tidpunkt när beslutet om inskränkning av verksamhetsområdet vann laga kraft. Härigenom

ges fastighetsägaren rimlig tid att bedöma skadans omfattning och att

försöka få till stånd uppgörelse med huvudmannen. en I fråga om rättegångskostnadema hos Va-nämnden gäller husom vudregel att vardera parten skall bära sina kostnader. I vissa fall kan nämnden förordna fördelning. I mål inlösen och om en annan om ersättning enligt 15 ellerl6§ va-lagen gäller dock enligt 14§ lagen 1976:839 om Statens va-nämnd huvudregel att huvudmannen som svarar för kostnaderna på ömse sidor. Mål ersättning vid inom skränkning av ett verksamhetsområde är av väsentligen karaksamma tär som mål enligt 15 eller 16 Det finns därför skäl att införa mot-

svarande regel om fördelning rättegångskostnadema i mål sådan

av om ersättning.

5.5.8 Normgivning

Förslag: Kommunen skall efter förslag från huvudmannen anta taxa och allmänna bestämmelser för den allmänna va-anläggningens brukande, om inte förslaget står i strid mot lag eller författning. annan Huvudmannen kan dock besluta sådan ändring om en av taxan som endast anpassning till kostnaderna för va-anläggningen. avser en

Regeringsformens RF normbegrepp är inte närmare preciserat i RF. Inte heller RF:s förarbeten någon säker ledning när det gäller att ger klargöra innebörden det normbegrepp 8 kap. RF vilar på. Enav som ligt förarbetena rättsregler och det sägs att dessa kännetecknas av avses de i princip är bindande för myndigheter och enskilda prop. att 1973:90, 203. De kännetecknas vidare av att de inte bara avser ett s. visst konkret fall har generell giltighet. Det sistnämnda kravet får utan enligt RF:s förarbeten uppfyllt föreskriften exempelvis anses om avser situationer visst slag eller vissa typer handlingssätt eller om av ett av den riktar sig till eller på annat sätt berör i allmänna termer bestämd en krets av personer.

Den grundläggande norrngivningsmakten ligger hos riksdagen. Rät-

utfärda kan enligt 8 kap. l 1 § RF riksdagen delegeras ten att normer av till regeringen, statliga myndigheter eller kommuner. Endast dessa offentliga kan utöva norrngivningsmakt i RF:s mening. Någon organ överlåtelse norrngivningsmakt till enskilda kan däremot inte komma av i fråga. Va-lagen huvudmannen för allmän va-anläggning rätt att utger en forma och att meddela allmänna bestämmelser för anläggningens taxa brukande. Besluten är generell natur. De är bindande för enskilda av och riktar sig till allmän krets Det går därför inte att en av personer. komma till någon slutsats än att besluten måste anses som annan normbeslut. Eftersom såväl enskild juridisk person kan vara en som huvudman för allmän va-anläggning, innebär denna slutsats att en va-lagens bestämmelser inte är förenliga med grundlagen.

Beslut taxa och allmänna bestämmelser om

Frågorna norrngivning gäller den relativt begränsade kretsen av om allmänförklarade va-anläggningar. Va-lagen tillkom år 1970, under den äldre grundlagens tid. Det har inte framkommit annat än att va-lagens norrngivningsbestämmelser förenliga med den dåvavar rande grundlagen. I övergångsbestämmelsema till RF att äldre anges bemyndiganden fortfarande skall gälla tills riksdagen beslutar annorlunda. Det förutsätts dock att vid översyn lagen skall bemyndien av ganden bringas i överensstämmelse med RF. Frågan är då om man måste göra genomgripande förändringar av det tillämpade systemet eller det räcker med justeringar inom ramen för gällande system. om

Antalet allmänförklarade va-anläggningar utan kommunal anknytning är relativt litet. Visserligen saknas det aktuell statistik, det men torde inte röra sig än något hundratal anläggningar. Enligt vår om mer bedömning skulle en genomgripande förändring systemet få vittgåav ende konsekvenser inte står i paritet med frågornas praktiskt som sett ringa betydelse. Det ligger därför närmast till hands försöka hitta att en lösning inom för det gällande systemet. ramen En lösning på problemet kan att beslut normkaraktär fattas vara av av länsstyrelsen. Länsstyrelsen prövar frågor allmänförklaring och om om allmänförklarade anläggningars verksamhetsområden. Det vore därför inte främmande länsstyrelsen prövade även frågor de om om allmänförklarade anläggningarnas taxor och allmänna bestämmelser. Länsstyrelserna har dock begränsad erfarenhet denna typ fråen av av gor. Frågor om Vattenförsörjning och avlopp är tidigare framhållits som en viktig kommunal angelägenhet. Kommunen har ansvaret för tillsynen av även allmänförklarade va-anläggningar. I kommunerna finns en bred erfarenhet av frågor taxor och allmänna bestämmelser inom om olika kommunaltekniska områden, inte bara från va-området. En-

ligt 10§ renhållningslagen 1979:596 skall renhållningsordning

en antas av kommunfullmäktige och enligt 17§ samma lag skall avgift utgå enligt taxa som antas kommunfullmäktige. Mot den bakgrunden framstår det naturligt att kommunen fortsättningsvis skall som vara den som fattar beslut normkaraktär beslut taxa och allmänav som om na bestämmelser. Svagheten med den lösningen är dock att det kan te sig främmande att kommunen fattar denna typ beslut inte rör av som kommunal verksamhet. I valet mellan länsstyrelsen och kommunen har vi ändå stannat för att det bör kommunen beslutar allvara som om männa bestämmelser och taxa även för de allmänförklarade anläggningarna. Förfarandet bör kunna utformas så att kommunfullmäktige skall fastställa taxa och allmänna bestämmelser efter förslag från huvudmannen. Kommunen skall således inte möjlighet fritt utforma ges att beslutet. Genom att kommunens beslut skall grundas på förslag från ett huvudmannen, uppnås den fördelen kommunen inte kan fatta att beslut som avviker från huvudmannens önskemål. egna Det måste dock förutsättas att det kommer att uppstå tillfällen då en kommun inte är villig att anta enskild huvudmans förslag till en taxa

eller allmänna bestämmelser. Situationen kan, både vad gäller allmän-

bestämmelser och taxa, bli mycket besvärande för huvudmannen. na Om kommunen och huvudmannen inte enas, kan den situationen uppstå att helt nödvändiga förändringar inte genomförs därför att parterna är i andra frågor. Ett exempel är att parterna är ense om att taxan

oense måste höjas till i vart fall viss nivå, inte är ense i fråga om yt-

en men terligare höjningar är nödvändiga. Ett annat exempel är att parterna är

att vissa förhållanden måste regleras i allmänna bestämmelser, ense om

inte är vilka åtgärder behöver vidtas. men ense om som

Mot bakgrund det anförda kan det tveksamt att kommunen

av vara skall ha oinskränkt rätt att kunna vägra att anta huvudmannens för-

en slag till allmänna bestämmelser och taxa. Det bör betänkas att kom-

i samband med allmänförklaringen har godtagit att va-anläggmunen ningen fått allmän anläggning. Genom allmänförklaringen

status av en har huvudmannen driva vawverksamhet i området. Är kommu-

rätt att

missnöjd med huvudmannens sätt att driva verksamheten, finns nen redan i dag möjligheter till ingripande, t.ex. genom förordnande av syssloman eller via åtgärder enligt miljö- och hälsoskyddslagstiftningen. Det finns därför inte behov av att ge kommunen ett så styrande instrument oinskränkt rätt att blockera alla förslag om taxa och

som en allmänna bestämmelser.

Även kommunen inte behöver ett ytterligare instrument för att

om pröva lämpligheten huvudmannens ställningstaganden, så har den

av ändå ett behov av att kunna reagera mot beslut som inte är lagliga. Kommunen bör alltså möjlighet att pröva om taxan och de allmän-

ges

bestämmelserna står i överensstämmelse med va-lagen och annan na författning. Med den lösning redovisats skall kommunen

som ovan fastställa huvudmannen förslag till taxa och allmänna bestämmelser,

huvudmannens förslag inte står i strid mot lag eller annan författom ning. Mot kommunens beslut att inte fastställa taxa eller allmänna bestämmelser bör huvudmannen kunna föra talan enligt de allmänna reglerna om överklagande av kommunens beslut.

Särskilt taxa

Kommunens beslut om taxa kan sägas innefatta två delar, fördelningen av avgiftsskyldigheten och avgifternas nivå. I och för sig kan det hävdas att normgivningen innefattar båda delarna, eftersom brukaren måste betala hela den avgift bestäms med stöd taxan. I dagens

som av

266 SOU 1996: 168

situation när kostnaderna för va-verksamheten inte till någon del är finansierade bidrag från kommunen, finns det dock skäl att i genom normfrågan anlägga ett något annorlunda synsätt. Det totala avgiftsuttaget bestäms självkostnaden för verksamheav ten. I dagens situation med full avgiftstäckning innebär kommunens taxebeslut endast en norm för fördelning de avgifter behövs för av som att täcka kostnaderna. Kommunen kan t.ex. välja att utforma taxan så att större delen av medelsbehovet tas in via fasta brukningsavgifter, medan den rörliga avgiften hålls låg. Om va-verksamhetens självkostnader förändras från ett år till ett annat, innebär detta normalt ingen annan förändring av taxan än att avgiftsnivåema förändras i motsvarande mån. Kommunen behöver således inte ompröva sitt ställningstagande i fråga om fördelning av avgiftsskyldigheten. Det är svårt att se att kommunen i det nämnda exemplet fattar ovan ett egentligt normbeslut. I vart fall i begreppet lägger in om man norm att det skall grundas på någon form viljeyttring. Bestämmandet av av avgiftsnivån är i detta fall ett rent följdbeslut närmast verkstälav lande karaktär. En väg att lösa problemet skulle kunna att kommunen i ett vara grundläggande beslut om taxa anger de fördelningstal skall tillsom lämpas samt att de avgifter som huvudmannen debiterar brukarna skall grundas på taxan med tillämpning självkostnaden för va-verksamav heten. Det blir alltså rent matematisk uppgift att med utgångspunkt i en årets älvkostnad beräkna den avgift skall debiteras och som var en av brukarna. Denna metod skulle dock strida vedertagen kommumot en nalrättslig princip innebär att taxa inte får bestämmas med som en angivande av endast relationstal, Bouvin-Qviström, VA-lagstiftse ningen En kommentar, s. 126. Den lösning som i stället ligger närmast till hands är att taxan får en faktisk uppdelning i två avsnitt, ett avsnitt där relationstalen och anges ett där avgifterna, med utgångspunkt i verksamhetens självkostnad, är fastställda i krontal. Med hänvisning till det tidigare anförda, blir endast den första delen norrngivning. Den andra delen att anse som av beslutet har uteslutande karaktären ett följdbeslut inte är av som av normkaraktär. Om kommunen fattar det grundläggande taxebeslutet, bör det därför vara förenligt med RF att huvudmannen fattar sådana beslut om ändring taxan endast innebär att avgifterna av som anpassas till förändringen verksamhetens självkostnad. Vi föreslår därför av

taxebestämmelsema utformas så att huvudmannen kan besluta om sådan ändring taxan som endast avser en anpassning till kostnaderna

av för anläggningen.

5.5.9 Självkostnadsprincipen

Förslag: Huvudmannen får avsätta medel till en fond för att säkerställa underhåll och förnyelse av den allmänna va-anläggningen. En avsättning skall viss planerad åtgärd och redovisas i en plan

avse en för underhåll och förnyelse av anläggningen. Av planen skall framgå de beräknade kostnaderna för åtgärden, när de avsatta medlen avses att tas i anspråk samt övriga upplysningar som är av betydelse för att avsättningens storlek skall kunna bedömas.

Gällande rätt Inom kommunal avgiftsfmansierad verksamhet har sedan lång tid allmänt tillämpats den s.k. självkostnadsprincipen. Syftet med principen

enligt förarbetena till 1991 års kommunallag prop. 1990/912117 var s.ll3 att hindra kommuner och landsting från att utnyttja den monopolsituation de befinner sig Självkostnadsprincipen skrevs emellertid inte då in i kommunallagen. Genom ändringar år 1994 blev dock principen inskriven i lagen SFS 1994:670. I 8 kap. 3 b § anges att kom-

och landsting inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot muner kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen eller landstinget tillhandahåller.

En av grundtankarna bakom självkostnadsprincipen är att hindra huvudmannen från att utnyttja den monopolsituation som ofta föreligger vid kommunal avgiftsfinansierad verksamhet. I litteraturen har principen med stöd av äldre rättspraxis förklarats med att överuttag är en form av olaga särbeskattning och innefattar orättvisa mot nyttjama

att de får ta del i andra kommunala kostnader än sådana som genom föranleds av den berörda verksamheten se bl.a. Ulf Lindquist, Kommunala befogenheter, fjärde uppl. s. 102.

I va-lagen kommer Självkostnadsprincipen till uttryck i 24 § va-lagen. Här anges att avgifterna inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för den allmänna va-anläggningen. Självkostnadsprincipen tillämpning i va-lagen behandlades utförligt av Avgiftsutredningen. I slutbetänkandets bilaga Beskrivningar av

några avgiftsområden samt remissyttranden SOU 1991 l 1 angav utredningen bl.a. följande 16:

Genom bestämmelsen i 24§ VAL slås alltså fast självkostatt nadsprincipen skall tillämpas vid huvudmannens avgiftssättning. Av ordalydelsen framgår emellertid att det inte är den individuella kostnaden för att tillhandahålla nyttighet viss fastighet eller en grupp av fastigheter som tillmäts betydelse i sammanhanget. Det avgörande är i stället vad verksamheten i sin helhet kostar huvudmannen. VAL:s självkostnadsprincip innebär med andra 0rd huvudmanatt nen inte har lov att sammanlagt uttaxera större belopp än vad som behövs för att betala nödvändiga utgifter för utförande, drift och underhåll hela va-anläggningen och va-verksamheten inte får av att drivas så att den totalt sett lämnar väsentlig vinst. Härav följer att det inte är uteslutet att avgifterna från ett visst område kan - om enhetliga normer tillämpas för uttag avgifter komma överstiga av - att vad som skulle tas ut i ersättning va-verksamheten begränom vore sad till enbart detta område.

Avgiftsutredningen och Avgiftsgruppens förslag har tidigare redovi-

sats i avsnitt 5.4. Referensgruppen fann inte skäl föreslå

att några grundläggande ändringar självkostnadsprincipen. Skälet till detta

av var att ett uttag av avgifter, utöver kostnaderna för anläggningen, skulle innebära form beskattning. Däremot föreslog en av Referensgruppen ändringar i principerna för beräkning självkostnaden. Förav

slagen innebar att det företagsekonomiska självkostnadsbegreppet

skulle läggas till grund för va-lagens självkostnadsbegrepp. Gruppen

ansåg att i princip samtliga kostnader vid normal

som en affärsmässig

drift är motiverade från affärsmässig synpunkt borde få läggas till grund för självkostnadsberäkningen. Gruppen betonade dock vikten av att hänsyn togs till verksamhetens karaktär och omfattning. Det kunde uttryckas så att kostnaden skulle skäligen påkallad för rationell vara en drift verksamheten. Med hänvisning till den

av Företagsekonomiska

självkostnaden fanns enligt Referensgruppen möjligheter att beakta kostnaderna för att åtgärda negativa miljöeffekter som orsakats av en verksamhet, även kostnaderna därför inte alltid kunde om anses

affärsmässigt motiverade.

Referensgruppen föreslog även att huvudmannen skulle få vidgade möjligheter att under viss tid få bygga överskott upp genom uttag av

1996:168 269 SOU

avgifter. Gruppen föreslog att ett högre avgiftsuttag skall kunna högre tillåtas för på sikt bygga ut för att möta efterfrågan. att resurserna älvkostnaden skulle därför få betraktas över tiden.

.Självkostnaderna

kommunala verksamheten finansieras på huvudsakligen två sätt, Den skatter och avgifter. Detta gäller även kommunernas kommugenom naltekniska verksamhet. Från tidigare ha varit till stora delar skatatt tefinansierad har den gått mot att i det närmaste helt avnumera vara Det finns naturligtvis flera orsaker till den utveckling-

giftsfinansierad.

En de viktigaste orsakerna är kommunernas allt mer begränsade en. av möjligheter att möta ökade kostnader inom de icke avgiftsfinansierade

områdena genom skattehöjningar.

ökade ekonomiska trycket har medfört att det blivit allt vikti- Det att närmare klargöra vilka verksamheter som kan avgiftsfinansiegare och vilka måste finansieras via skatter. Eftersom normgivras som ningskompetensen beträffande skatter är förbehållen riksdagen, har det för kommunerna blivit viktigt att överväga verksamheter som är om närstående avgiftsfinansierad verksamhet kan inordnas under den verksamheten. Ett exempel på sådan verksamhet är rening öar och av

vattendrag använts recipient för avloppsreningsverk. Sådana

som som överväganden innefattar dock mycket känsliga avvägningar. Som redovisats har det i praxis ansetts att ett överuttag av avgifter är en ovan form olaga särbeskattning innefattar en orättvisa mot nyttjama av som de får ta del i andra kommunala kostnader än sådana som genom att föranleds den berörda verksamheten. av Den i va-lagen tillämpade självkostnadsprincipen torde stå i överensstämmelse med den älvkostnadsprincip är inskriven i som numera kommunallagen. Principen utgör ett viktigt skydd för brukarna. Dessa skall kunna lita på inga andra än nödvändiga kostnader läggs till att grund för beräkningen avgifter. Det skall inte finnas utrymme för att av avgifterna används för att täcka kostnader i annan kommunal verksamhet, vilka kostnader de för övrigt också bidrar till genom skatten. En förändring principen skulle också ofrånkomligen komma i konav flikt med RF:s bestämmelse uttag skatt. Va-lagens grundlägom av gande bestämmelse älvkostnad bör därför lämnas oförändrad. om

Beräkning av självkostnaderna

Inledning

Referensgruppen har gjort en utförlig redovisning grunderna för be-

av räkningen av självkostnadema, innefattande

en redovisning av grun-

derna för beräkningen kapitalkostnader. finns

av Redovisningen i bila-

ga Som Statens va-nämnd anfört i sitt remissyttrande över gruppens förslag ansluter denna redovisning i huvudsak till gällande rätt. Det finns i flertalet frågorna ingen anledning av att ha någon annan upp-

fattning än den Referensgruppen gett uttryck för. Ett frågor förtjä-

par nar dock särskild uppmärksamhet. Det gäller förutsättningarna för att verksamheten skall gå med överskott, kostnader för miljövårdande

verksamhet och överskott vid försäljning va-verksamhet. av

Överskott verksamheten av

Referensgruppen föreslår att huvudmannen skall få vidgade möjlighe-

ter att under viss tid bygga överskott högre avgifupp genom uttag av ter. Förutom vid tillämpning marginal- och

av knapphetsprissättning

föreslår Referensgruppen att högre skall ett avgiftsuttag kunna tillåtas för att på sikt bygga ut för möta

resurserna att efterfrågan. Självkost-

naden skulle därför få betraktas över tiden. Utgångspunkten skall som hitintills att avgiftssättningen varje år skall syfta till vara att överskott undviks. Överskott skall dock kunna accepteras under förutsättning att

det finns investerings- och finansplan

en som klargör vad eventuellt överskott skall användas till och innebär som att en utjämning kommer att ske över tiden. Någon särskild behöver avgränsning inte göras, utan avgörande bör främst de tekniska och ekonomiska

vara förutsättning-

arna. Av rättspraxis framgår att det får accepteras att det under enskilda år

uppkommer överskott i va-verksamheten, om det är motiverat av kommunens investeringsplaner och behovet

av en jämn taxeutveckling

jfr Högsta domstolens uttalanden i NJA 1994:10, Självkostnadsprincipen innefattar emellertid enligt Högsta domstolen

ett principiellt

förbud mot att dagens brukare belastas med kostnader rätteligen som bör betalas brukare. Av Vattenöverdomstolens av framtida avgörande i

samma mål, i den del inte omfattades som av Högsta domstolens prövningstillstånd, framgår att det kan godtas kommun fonderar att en

överskotts- och meravskrivningsmedel för användning inom fem-

VÖD DTVa 5/91. En sådan fondering måste dock vara

årsperiod se

motiverad närliggande investeringsbehov, inte bedöms av stora, som tillgodoses på normalt sätt, dvs. med avskrivningsmedel, bidrag, kunna

upplåning eller eventuellt nya engångsavgifter.

gäller inom kommunal va-verksamhet är emeller-

Den princip som

tid inte gällande inom all va-verksamhet. För förvaltning av gemenbl.a. anläggningar för Vattenförsörjning och av-

samhetsanläggningar,

sedan år 1990 bestämmelse med det motsatta innehållet. lopp, gäller en

En samfällighetsförening förvaltar en gemensamhetsanläggning

som kommunalteknisk är större värde och är inrättad av natur som av som för bl.a. småhusfastigheter, skall enligt l9§ lagen 1973:1150 om förvaltning samfälligheter avsätta medel till fond för att säkerav en

ställa underhåll och förnyelse gemensamhetsanläggningen. Före-

av ningens styrelse skall i sådant fall upprätta underhålls- och fömyelen seplan skall innehålla de upplysningar är betydelse för att som som av fondavsättningens storlek skall kunna bedömas. I förarbetena till samfallighetslagen anförde departementschefen följande de kommunaltekniska gemensamhetsanläggningama om prop. 1988/89:77 s. 74:

Anläggningama är nödvändiga för ett funktionellt boende inom kvarteret. De kräver under sin tekniska och ekonomiska livslängd ett kontinuerligt underhåll. De idag har fördel anläggningen bör som av ha för den bibehålls eller ersätts. Rättviseskäl talar enett ansvar att ligt min mening för att kostnaderna fördelas över anläggningens livslängd. Jag därför att det bör finnas en skyldighet att göra anser fondavsättningar för anläggningens underhåll och förnyelse. Genom sådan fondering uppnås dessutom bättre beredskap och ett en en handlingsutrymme för föreningen den dag åtgärder behövs för större att vidmakthålla anläggningen.

skilda synsätt kommer till uttryck i tillämpningen va-la- De som av och den relativt bestämmelsen i samfällighetslagen bottnar gen nya delvis samfällighetsförening normalt berör väsentligt färre brui att en

kommunal va-anläggning. En samfällighetsförenings eko-

kare än en nomi därigenom sårbar än kommunal anläggnings ekonomi är mer en och föreningen kan också mindre kreditvärdig. En förening antas vara måste därför i högre grad lita till när det gäller underhåll egna resurser och förnyelse anläggningen. av

Delvis måste dock skillnaden hänföras till förändrat ett synsätt. Detta gäller framför allt i på det dagens brukare synen ansvar som har för kommande generationer brukare. Departementschefen betonar att rättviseskäl talar för att kostnaderna fördelas

över anläggningens livs-

längd. Det är också vår uppfattning uttalandet, de i dag att att som har fördel av anläggningen bör ha ett för den bibehålls ansvar att eller ersätts, bättre mot dagens krav på rationellt och

svarar ett långsiktigt

hållbart va-system.

Den princip kommit till uttryck i Högsta domstolens som avgörande, vilken för övrigt har stöd i motivuttalandena till va-lagen, att dagens brukare inte skall belastas med kostnader som rätteligen bör betalas framtida brukare, kan i vissa avseenden få av negativa effekter. Va-lagens bestämmelser avgifter bygger på kommunen skjuter om att till skattemedel se 1970:118 104. Dagens ekonomiska prop. s. situation medger emellertid inte än sådana kommunala

annat undantagsvis

insatser. För att klara den framtida finansieringen underhåll och av utbyggnad av va-anläggningen är huvudmannen hänvisad till att använda löpande avgifter och att ta lån. Genom möjligheterna till fiupp att nansiering har begränsats finns det påtaglig risk för huvudmanen att nen tvingas välja billiga, kortsiktiga lösningar alternativt men att ta till kraftiga avgiftshöjningar. En sådan utveckling tillgodoser varken kra-

ven på effektiv hushållning med samhällets en resurser eller långsiktigt hållbara va-system.

Avsättning till fond

Huvudmannen bör således förbättrade ges möjligheter att finansiera

underhåll och utbyggnad va-anläggningen. Vi har av ovan föreslagit

att Samfällighetslagens bestämmelser skall tillämpas på förvaltning av anläggning som inrättats inom ett vet-område.

Samfällighetslagens be-

stämmelser skyldighet att fondera medel blir därmed

om tillämpliga på

dessa anläggningar. Enligt vår bör bestämmelse mening en med i huvudsak motsvarande innehåll införas för även övriga allmänna

va-anläggningar.

Det är inte självklart att regel fondering medel en om av bör gälla generellt för alla allmänna va-anläggningar. Det skulle kunna vara möjligt att avgränsa rätten att fondera medel till de allmänna

anlägg-

ningar verksamhet motsvarar de

vars anläggningar som förvaltas enligt

samfällighetslagen. Det kan nämligen hävdas de

att stora anläggning-

inte är lika sårbara de små. Vid större anläggningar finns det arna som bättre möjligheter att fördela arbetet med bl.a. underhåll så att underhållsarbetet kan utföras mera jämnt över åren. En större anläggning torde normalt sett också ha bättre kreditvärdighet, vilket medför att

en den har lättare lån för investeringar. Allt detta minskar

att ta upp nya behovet för de större allmänna va-anläggningama att avsätta särskilda medel till fond för underhåll och förnyelse av anläggningen.

Enligt vår bedömning skulle dock en sådan ordning medföra onödiga gränsdragningsproblem. Det är inte heller uteslutet att det även hos större anläggningar kan finnas särskilda behov av att avsätta medel. En sådan situation kan tänkas ha förelegat hos många allmänna va-anläggningar när riksdagen år 1988 uttalade att de kustnära reningsverken senast år 1994 skulle klara en femtioprocentig kväverening. Vi förordar därför ordning utrymme för att i det en-

en som ger skilda fallet bedöma behovet att avsätta medel till en fond.

Utgångspunkten för bedömningen bör därvid vara att behovet av att avsätta medel får störst om de planerade investeringarna är

anses vara stora i förhållande till den befintliga anläggningen, om avsättningen planeras tas i anspråk inom ett fåtal år och övriga finansieringsmöjligheter får anses begränsade eller i vart fall osäkra. Genom att betona att det skall fråga planerade investeringar visas att avsättning inte

vara om får göras till en fond som skall användas vid oförutsedda utgifter.

Statens Va-nämnd har i remissyttrandet över Referensgruppens förslag haft den principiella invändningen att en långtgående rätt att avsätta medel till en fond kommer att skapa kontrollproblem. Det finns naturligtvis fog för en sådan invändning om överskottet av verksamheten tillåts jämnas ut över tiden. Möjligheten att avsätta till en fond måste därför knytas till skyldighet att redovisa syftet med avsätt-

en ningen motsvarande den skyldighet som gäller enligt samfällighetslagen. Huvudmannen bör därför vara skyldig att upprätta en underhållsoch förnyelseplan som skall innehålla de upplysningar som är av betydelse för att fondavsättningens storlek skall kunna bedömas. Kraven på redovisning bör stå i förhållande till avsättningens storlek och tidpunkten när fonden planeras tas i anspråk.

Ett särskilt problem uppkommer om en fond inte behöver tas i anspråk på det sätt som varit planerat. Det behöver då finnas en skyldighet för huvudmannen att återföra fonden till den löpande redovisningen. Frågan om en sådan skyldighet föreligger kommer sannolikt

att bereda bl.a. de prövande instansema vissa problem. Som utgångspunkt kan anges att det inte kan rimligt att avsättning skall anses en underkännas den anledningen att det visar sig att den av senare var obehövlig. Det torde i stället stå i överensstämmelse med god redovisningssed att avsättningen skall återföras när huvudmannen bör inse att avsättningen inte behöver tas i anspråk.

Kostnader för milj övårdande verksamhet

I utredningens uppdrag ingår att belysa behandlingen kostnader för av miljövårdande verksamhet. Referensgruppen föreslog i denna del att faktiska eller planerade kostnader för att åtgärda miljöproblem som en verksamhet orsakat skulle kunna ingå i underlaget för självkostnaden. Som exempel nämndes att huvudmannen kunde använda avgifterna för att restaurera och skydda sjöar och vattendrag skadats huvudsom av mannens verksamhet. Gruppen ansåg däremot att kostnaden för allmänna miljövårdande insatser i sjöar och vattendrag inte kunde läggas till grund för beräkningen självkostnaden. av Vi har tidigare redovisat att vi inte finner skäl att föreslå några grundläggande förändringar va-lagens bestämmelser självkostav om nad. Huvudmannens uttag avgifter bör därför även fortsättningsvis av förutsätta att fråga är nödvändiga kostnader för anläggningen. om Denna grundsyn i frågan medför att huvudmannen har endast begränsade möjligheter att ägna sig miljövårdande verksamhet. Den ger inte alls utrymme för allmänna milj övårdande insatser. Huvudmannens möjlighet att ägna sig miljövårdande verksamhet är knuten till hans förpliktelser enligt författning och meddelade tillstånd för va-verksamheten. För att få driva verksamheten är huvud-

mannen skyldig att vidta olika åtgärder. Grundläggande förpliktelser

följer av 5 § första stycket miljöskyddslagen. Den utövar miljösom

farlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning

av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt skäligen som kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamheten upphört. Om huvudmannen ägnar sig miljövårdande verksamhet en som går utöver vad han är förpliktad att göra, torde den delen verksamav heten svårligen kunna hänföras till nödvändiga kostnader.

Överskott vid försäljning allmän va-anläggning

Under år har det forts diskussion om vilka regler som bör

senare en gälla vid försäljning kommunal avgiftsñnansierad va-anlägg-

av en ning till privat intressent övertar verksamheten och driver den

en som vidare. Diskussionen har framför allt gällt två frågor, har rätt

vem som att tillgodogöra sig eventuell realisationsvinst och vilka kostnader

en köparen får lägga till grund för uttaget av avgifter. Frågorna behandlades också i Referensgruppens rapport.

Ett skäl för att brukarna skall få del av en realisationsvinst kan vara att vinsten motsvarar ett uppsamlat överuttag avgifter. Enligt Refe-

bedömning fanns det dock flera skäl som talade mot att rensgruppens brukarna skulle ha någon direkt del i realisationsvinsten. Ett skäl var att verksamheten normalt varit skattefmansierad. Brukarna kan enligt Referensgruppen inte tillgodoräkna sig kapital som upparbetats i en verksamhet till följd attt kommunen inte fått skälig avkastning på

av skattemedel tillskjutits verksamheten. Vidare nämndes att för-

som säljningspriset kan bero på andra faktorer än anläggningens bruks- Värde, t.ex. att köparen ser samordningsvinster eller andra möjligheter till rationaliseringar eller effektivitetsvinster. Därtill kommer att realisationsvinsten rätteligen är hänförlig till samtliga generationer avgiftsbetalare, vilket i praktiken innebär att det blir omöjligt att göra en rättvisande uppdelning av vinsten.

Den viktigaste frågan var dock enligt Referensgruppens vilka kapitalkostnader den ägaren kan använda vid beräkningen framtida

nye av avgifter. Det är enligt gruppen uppenbart att det pris köparen betalat inte automatiskt kan godtas. Med hänsyn till huvudmannens monopolställning och avsaknaden alternativa lösningar skulle en köpare

av annars alltid kunna räkna med att finansiera köpet genom höjda avgifter. Starka skäl talade enligt Referensgruppen för att den som förvärvar

allmän va-anläggning regel inte bör få lägga andra kapitalen som kostnader till grund för avgifterna än vad den tidigare ägaren kunnat göra, dvs. i princip bokförda värden.

Överskottet från försäljning allmän va-anläggning bör

en av en enligt vår mening inte behandlas på annat sätt än försäljningen av vilken egendom helst. Det innebär att ägaren egendomen tar hand om

som av överskottet. Fråga blir därefter om överskottet från försäljningen skall innebära skyldighet för huvudmannen att återbetala avgifter till

brukarna och de framtida avgifterna kan påverkas priset för att om av förvärva den allmänna va-anläggningen. Enligt vår uppfattning innebär gällande regler inte någon automatisk rätt för brukarna att få del överskottet från försäljningen. Har avgifav terna före försäljningen grundats på de kostnader varit nödvändiga som för verksamheten vid anläggningen, måste det antas att överskottet från försäljningen har grundats på andra faktorer än att huvudmannen har tagit ut för höga avgifter. Ett stort överskott kan naturligtvis indikera att avgiftema tidigare har varit för höga. Den frågan får dock prövas på vanligt sätt, genom att brukarna för talan hos Va-nämnden om att vissa års avgifter varit högre än de kostnader varit nödvändiga som för verksamheten vid anläggningen. När det gäller frågan om de framtida avgifterna kan påverkas priav set för att förvärva den allmänna va-anläggningen, bör anmärkas att kostnaden för att förvärva anläggningen inte är någon kostnad för verksamheten vid anläggningen. De tillgångar överförs från köpasom ren till säljaren kommer inte verksamheten till godo och är därför inte heller kostnader för verksamheten. Det kan också noteras att försäljningen inte påverkar bokföringen för den allmänna va-anläggningen, eftersom försäljning verksamheten inte är sådan affárshändelen av en se som förändrar den allmänna va-anläggningens förmögenhet, jfr t.ex. 4§ bokföringslagen 1976:125. Eftersom endast kostnader för verksamheten kan läggas till grund för uttag avgifter, har köparen av inte rätt att lägga förvärvspriset till grund för framtida avgifter. Vi anser att frågan behandling överskott vid försäljning om av av en allmän va-anläggnng kan lösas inom för det gällande regelsysramen temet. Frågan behöver därför inte någon särskild reglering. ges

5.5.l0 Differentiering avgifter

Förslag: Om det finns förutsättningar för att tillämpa säsongstaxa, en får brukningsavgiften för den aktuella delen året bestämmas med av beaktande av huvudmannens kostnader för åtgärderna.

Gällande rätt

Skyldigheten att betala avgifter till huvudmannen kan för sägas vara en brukarna kollektiv skyldighet. I 26 § va-lagen att denna avgiftsanges skyldighet skall fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis

grund. Innebörden bestämmelsen är att såväl anläggningsavgiften av brukningsavgiften skall fördelas efter den huvudsakliga nytta som som fastigheten har va-anläggningen, den s.k. nyttoprincipen. Vid en av strikt tillämpning nyttoprincipen skall helt bortses från huvudmanav kostnader viss fastighet. I förarbetena till 1955 års va-lag nens för en uttalade departementschefen att bebyggelsen inom de delar av verksamhetsområdet där kostnaderna ställer sig minst, således får subventionera de dyrare delarna anläggningen prop. 1955:121 s. 100. av Möjligheterna att differentiera avgifterna har varit begränsade enligt såväl 1955 års 1970 års va-lag. Enligt 1955 års lag var möjlighesom

differentiera avgiften till stor del kopplad till markpolitiska

terna att synpunkter. Om kostnaderna för Vattenförsörjning och avlopp int.ex. bebyggelseområde ställde sig osedvanligt höga, kunde det från om ett markpolitisk synpunkt lämpligt att ägarna fastigheter inom omvara av rådet själva fullt ut bekostade behövliga vatten- och avloppsanläggningar. Omvänt kunde det tänkas i vissa mindre eftertraktade att man områden, där självkostnadema är låga, skulle kunna hålla avgifterna på

en låg nivå. De principer kom till uttryck i 1955 års va-lag har i huvudsak som stått sig oförändrade. Den praxis utvecklats kan sägas innebära att som nyttoprincipen inte får tillämpas det för viss eller vissa fastigheter om föreligger sådana särförhållanden innebär att kostnaden för vatsom tenförsörjning och avlopp avsevärt avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet jfr NJA 1981 640 och 1993 s. 700. s. De under avsnitt 5.2.3 redovisade ändringarna i va-lagen som trädde i kraft den 1 juli 1996 innebär att möjligheterna att frångå nyttoprincipen har ökats. Det gäller både möjligheten att differentiera anläggningsavgiften och att tillämpa bmkningsavgift som får variera över en året. Möjligheten att tillämpa den särskilda brukningsavgiften begrändock takregeln att avgifterna får bestämmas till en taxenivå som sas av är högst dubbelt så hög den tillämpas för huvuddelen av året. som som

Nyttoprinczpen

Som redovisas i avsnitt 5.2.4 och i bilaga 6 föreslår Referensgruppen att nyttoprincipen skall överges. Gruppens förslag bygger på de överväganden och förslag tidigare lämnats Avgiftsutredningen och som av Avgiftsgruppen. Förslaget innebär väsentligt ökade möjligheter att använda differentierade avgifter. Gruppens uppfattning är att kostnads-

skillnader för att tillhandahålla olika prestationer alltid bör kunna få genomslag i avgiftssättningen. Under vissa omständigheter bör dess-

utom marginalkostnadsprissättning och knapphetsprissättning kunna

godtas. Bakgrunden till Referensgruppens förslag är delvis kommunalav ekonomisk natur. Oavsett utbyggnad gäller el, fjärrvärme, om en gator och vägar eller vatten och avlopp blir kostnaderna för

utbyggnaden allt

högre längre ut från tätortens centrum kommer. Inne i tätorten man behöver kommunen eller huvudmannen bygga

ut t.ex. ledningsnätet

för vatten och avlopp med kanske åtta invånare. Motsvameter per rande utbyggnad utanför tätorten kan mycket väl kräva den dubbla längden. F örhållandena är desamma inom el, fjärrvärme samt gator och vägar. Kostnaden för utbyggnad skiljer sig därför mellan en avsevärt olika delar kommunen. Samtidigt de kommunala kostnaderna av som är höga vid utbyggnader utanför tätortema, lockas den enskilde boatt sätta sig i sådana områden, eftersom fastighetsprisema där ofta är väsentligt lägre. Från kommunalt håll har det därför ifrågasätts det är om rimligt att den väljer att bosätta sig i område med lägre

som ett fastig-

hetspriser, vilket medför höga kostnader för kommunen, skall betala

samma avgifter som den bor centralt i områden där kommusom mera nens kostnader är lägre. Det skulle bli rättvis

en mer fördelning av

kommunens avgifterna i högre grad tilläts spegla de kostresurser om nader kommunen har för att tillhandahålla tjänsterna. Som Referensgruppen redovisat är det allmänt intresse ett att de

allmänna va-anläggningama förutsättningar driva sin verksam-

ges att het i sådana former att kraven på skydd för miljön, hälsan och hus-

hållningen med naturresurser tillgodoses och Vattenförsörjning och

att avlopp tillhandahålls till lägsta möjliga kostnad för brukarna. Med ut-

gångspunkt från enbart dessa förutsättningar framstår Referensgrup-

pens förslag som välmotiverade. I den avvägning alltid måste som göras mellan olika intressen är dock även brukamas intressen fundaav mental betydelse. Vid den tidpunkt när Avgiftsutredningen lämnade sina

förslag var

den normala situationen att kommunen lämnade bidrag till verksamheten vid de allmänna va-anläggningama. Om driften vid

anläggningar-

na effektiviserades det vinst för kommunen, eftersom var en ren den därigenom gavs möjlighet att minska bidragen till verksamheten. Som vi tidigare har framhållit går utvecklingen dithän verksamheten att vid

de allmänna va-anläggningarna i allt lägre grad finansieras genom bidrag från kommunen. Beträffande merparten anläggningarna lämnar av kommunerna i dag inga bidrag alls. Anläggningens kostnader täcks således i dessa fall till 100 procent avgifter från brukarna. Detta genom innebär situation där de tidigare övervägandena fått minskad reen ny levans. Kommunen har utomordentligt stark ställning när det gäller vaten tenförsörjning och avlopp. Den har monopol på planering för vattenförsörjning och avlopp. Dessutom är Vattenförsörjning och avlopp s.k. naturliga monopol. Om kommunen driver va-anläggning behöver en den inte riskera konkurrens. Ingen intressent har någon praktisk möjlighet driva va-anläggning inom ett område där det redan finns att en va-anläggning. Vidare kan inga allmänna anläggningar komma till en stånd kommunens godkännande. Kommunen kan således fritt efutan sina utgångspunkter välja att ha central anläggning som ter egna en betjänar hela verksamhetsområdet eller att ha ett antal mindre anläggningar och betjänar ett mindre område. Frågor om t.ex. fassom var en tighetens avstånd till va-anläggningen blir detta perspektiv ingenur fastighetsägaren kan påverka. ting som Även brukarna finansierar de allmänna va-anläggningarna har om de således mycket begränsade möjligheter att påverka utformningen av va-frågorna inom kommunen. Brukarnas utsatta ställning har i både 1955 års och 1970 års va-lagar ansetts motivera ett starkt skydd, bl.a. otillbörlig avgiftssättning. Det viktigaste skyddet är, förutom mot

självkostnadsprincipen, tillämpningen nyttoprincipen, dvs. att av-

av giftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. Enligt vår uppfattning utgör inte den kommunalekonomiska ambitionen att driva va-anläggning på effektivast möjliga sätt, ensamt en ett tillräckligt skäl för att riva den grundläggande nyttoprincipen. upp Denna uppfattning förstärks att utvecklingen fortgår mot att samtliav kommunala anläggningar blir fullt avgiftsñnansierade. Kostnaderna ga för de allmänna anläggningarna kommer i sådan situation att endast en marginellt påverka den kommunala ekonomin. Den i dag relevanta avvägningen är i stället den mellan brukarnas olika intressen. Det är mycket tveksamt brukarna är så intresserade något lägre avgifter om av

att de är beredda att släppa de grundläggande fördelningsprinciperna i

va-lagen. Tvärtom har t.ex. Villaägareförbundet vid flera tillfällen

betonat de grundläggande principerna avgiftsskyldighetens för-

att om

delning inte skall ändras. Mot den bakgrunden finner vi i denna del inte skäl att föreslå några grundläggande ändringar.

Inom många kommuner pågår ett löpande arbete med effektiviatt sera va-verksamheten. Ett viktigt stöd i effektiviseringen god är en redovisning, där va-verksamheten redovisas skild från verksamannan het som huvudmannen driver. Vi kommer i det följande avsnittet att återkomma med förslag till regler

om redovisning i allmänna va-anläggningar.

Lokalt omhändertagande avlopp

Under utredningens gång har det vid flera tillfällen framförts önskemål

om att lagen skulle öppna möjligheten att låta den släpper som ut en mindre mängd avloppsvatten eller få ett renare avloppsvatten en lägre avgift. Förslagen har sin bakgrund i de försök

som gjorts på många

ställen i landet med ett lokalt omhändertagande urin och fekalier. av Som exempel kan nämnas urinseparerande toaletter och multrum. Ett lokalt omhändertagande toalettvattnet kan innebära såväl av miljömässiga fördelar hushållning med naturresurser. som en I de försök utförts i bl.a. olika ekobyar har kunnat konstasom man tera att kostnaderna för de särskilda anordningama blivit relativt höga.

För att stimulera den vidare utvecklingen för lokalt omhändertaett gande av toalettvattnet har därför föreslagits avgifterna skulle att kunna differentieras med hänsyn till avloppsvattnets

sammansättning

och dess volym.

Förslagen om differentiering avgifter hänför sig i första hand till av

brukningsavgiftema. I va-lagen behandlas brukningsavgiftema

som en enhet. I kommunernas taxor däremot är brukningsavgiften närmast genomgående uppdelad i fast avgift och rörlig avgift, en en där den rörliga avgiften är beroende förbrukningen. Av i första hand tekniska av skäl beräknas den rörliga avgiften för såväl renvatten som avloppsvat-

ten med utgångspunkt från förbrukningen

av renvatten.

Fördelningen av avgiftsuttaget bygger på fastighetens den

nytta av allmänna va-anläggningen. Detta har bl.a. ansetts innebära att den fastighet anslutning enbart eller enbart vars avser vatten avlopp, inte skall vara skyldig att delta i kostnaderna för anordningar det andra slaget. av I överensstämmelse med detta bör det också finnas för den utrymme kommun som så önskar, att anta med lägre fast en taxa avgift för den fastighet som har behov avlopp för enbart bad, disk och av tvättvatten.

Det är dock svårt att uttala sig vilken avgiftsreducering ett sådant

om begränsat behov skulle kunna medföra.

Beträffande den rörliga avgiften kan noteras att det inte finns andra hinder än rent tekniska mot att beräkna avgiften efter mängden avloppsvatten. Det är inte osannolikt sådan beräkningsgrund skulle

att en kunna förändra de rörliga avgifterna, eftersom avloppsvattnet från en vattentoalett står för inte obetydlig del ett hushålls totala mängd

en av avloppsvatten.

Det finns således inom för den gällande lagstiftningen möj-

ramen ligheter att beakta att urin och fekalier tas om hand lokalt. Möjligheterna har, såvitt är känt, bara utnyttjas i någon enstaka kommun. Mot den bakgrunden är det ännu alltför tidigt att ta upp frågan om differentiering av avgifter för att tillgodose intresset av lokala, kretsloppsanpassade va-system. Skulle det lagtekniska skäl visa sig att kommu-

är förhindrade att differentiera avgifterna, bör frågan tas upp på nerna nytt i ett annat sammanhang.

Säsongstaxa

Den 1juli 1996 trädde ändringarna i va-lagen bl.a. brukningsavgift

om enligt s.k. säsongstaxa i kraft. Svenska kommunförbundet kritise-

en rade under remissbehandlingen förslaget till säsongstaxa. Kritiken,

också har upprepats gällde bl.a. att ändringen inte var tillsom senare, räckligt långtgående och att dess styrande effekt kunde antas bli helt otillräcklig. Ett hinder förbundet den s.k. takregeln som be-

anser vara gränsar huvudmannens möjlighet att i en säsongstaxa differentiera brukningsavgiften.

Regeringen anförde i förarbetena till lagen att den var medveten om att förslagets styrande effekt kunde bli begränsad, att det inte

men fanns skäl att i det sammanhanget lämna ett mera långtgående förslag prop. 1995/962188 s. 20. Regeringen konstaterade att i jämförelse med vad gäller enligt renhållningslagen skulle taxebestämmelser-

som na även bli tillämpliga på en sådan anläggning som drivs av en enskild huvudman. Med hänsyn till kommunernas begränsade inflytande över taxesättningen hos enskilda huvudmän valde regeringen att begränsa förslaget.

Vi har under avsnittet normgivning lämnat förslag innebär

om som att kommunen skall fastställa alla va-taxor, även de taxor i dag som bestäms enskilda huvudmän. Med hänsyn till det förslaget finns det

inte längre något hinder mot att säsongstaxan styrande ge en mer effekt. Vi föreslår därför att huvudmannen skall få bestämma brukningsavgiften med beaktande av den fulla kostnaden för åtgärder av säsongsbetonad karaktär.

5.5.1 Avgift för avledande av vatten

Förslag: Ägare till en fastighet inom den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde är skyldig att betala avgifter för att huvudmannen genom anläggningen avleder vatten inom området, inte kostnaden om för att avleda vatten skall bäras den är huvudman för allmänna av som platser. Avgift för avledande för avledande vatten från viss fastighet får av tas ut av ägaren till fastigheten, inte dess behov avledning om av av vatten med större fördel tillgodoses på annat sätt än anlägggenom ningen. Avgiften får tas ut när åtgärderna för avledande vatten blivit av utförda. Huvudmannen får inte ta ut högre avgifter än motsvaras som av kostnaderna för att avleda vatten.

Gällande rätt

I 9 § första stycket va-lagen bl.a. att fastighetsägaren skall betaanges

avgifter till huvudmannen fastigheten behöver anordningar för

avlopp. Avgiftsskyldigheten inträder enligt andra stycket när huvud-

mannen upprättat förbindelsepunkt och underrättat fastighetsägaren

därom. I 10 § att, utöver vad följer 9 huvudmannen anges som av har rätt att ta ut avgift ägare till fastighet inom detaljplan för av en att vatten från allmänna platser inom planområdet avleds anlägggenom ningen. Avgift får inte tas ut förrän åtgärder för avledandet blivit utförda. I förarbetena till såväl 1955 års 1970 års va-lag har förutsätts som att i den allmänna va-anläggningens uppgifter skall kunna ingå avledande av vatten från brukarnas fastigheter och från allmänna platser se t.ex. prop. 1955:121 70 och 1970:118 124. Möjlighes. prop. s. terna att ta ut avgifter har knutits till begreppet avlopp. I 1955 års av proposition angavs att tolkningen begreppet avlopp borde ske i av anslutning till stadganden i den dåvarande vattenlagen 1918:523. Begreppet skulle därför omfatta kloakvatten och spillvatten samt avle-

dande av vatten för torrläggning av mark inom område med stadsplan eller byggnadsplan. I områden utanför planlagt område gjordes tolkningen begreppet avlopp beroende av anläggningens tekniska ut-

av formning. Av uttalandena i 1970 års proposition framgår att i detta avseende skulle den nya va-lagen motsvara den äldre lagen.

I den nuvarande vattenlagen ges emellertid begreppet avloppsvatten

något snävare innebörd än den som förutsattes i förarbetena till en 1955 års va-lag. Som redovisas i avsnitt 5.5.3 definieras avloppsvatten, såvitt är intresse, spillvatten eller annan flytande oren-

nu av som lighet samt vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom en detaljplan som inte sker för viss eller vissa fastigheters räkning. Det sista ledet avser alltså allmänna platser inom en detaljplan. I 3 § miljöskyddslagen ges en sakligt sett identisk definition av begreppet avloppsvatten.

Definitionen i vattenlagen och miljöskyddslagen innebär att dagoch dräneringsvatten generellt sett, förutom inom allmänna platser, inte är att anse som avloppsvatten. Det är däremot en annan sak att sådant vatten inom tätortemas kärnor och från större trafikleder utanför detaljplanelagt område, kan vara så nedsmutsat att det ändå är att anse som avloppsvatten. Däremot kan dag- och dräneringsvatten inom bostadsområden sällan omfattas definitionen. Man tvingas därför

mera av konstatera att antingen är va-lagens avloppsbegrepp ett annat än det som gäller i övrig lagstiftning eller också saknar huvudmannen rätt att ta ut avgifter för avledande av vatten från enskilda fastigheter. Vår bedömning är att huvudmannens rätt att ta ut avgift för avledande av vatten i vart fall har kommit att bli oklart utformad. Bestämmelserna om avgift för avledande av vatten bör därför ges en ny utformning.

En generell avgzftsskyldighet för avledande av vatten inom ett verksamhetsområde Det kan inte råda någon tvekan att det är ett allmänt intresse att det

om finns anordningar för avledande och omhändertagande av dag- och dräneringsvatten. Med hänsyn till att sådant vatten kan behöva renas innan det kan släppas ut i sjöar och vattendrag, är det naturligt att den uppgiften anförtros de allmänna va-anläggningama, om uppgiften inte har anförtrotts någon annan. Vet-huvudmannens kostnader för åtgärder för avledande och omhändertagande sådant vatten bör kunna täckas

av genom avgifter från fastighetsägarna. Avgiftemas karaktär av tvångs-

avgifter innebär dock att fastighetsägarens avgiftsskyldighet behöver ges en uttrycklig reglering i lag. Ett sätt att lösa frågan om avgiftsskyldighet för avledande dagav och dräneringsvatten är att i denna lag begreppet avlopp vidare ge en definition än den som ges i vattenlagen och miljöskyddslagen. Med avlopp skulle då kunna även avledande vatten från bostadsavses av områden. En sådan ordning skulle stämma överens med de uttalanden som gjordes i motiven till 1955 års lag och, i alla fall till viss del, med hur frågan hanteras praktiskt i många kommuner. En utvidgad definition skulle emellertid också få andra konsekvenser. Det gäller såväl skyldigheten att enligt denna lag utföra och driva va-anläggningar som de konsekvenser ändringen skulle få för de lagstiftningsområden bygger den definition i vattenlagen som som ges och miljöskyddslagen. Med hänsyn till att begreppet avlopp är djupt inarbetat, skulle sådan lösning kunna få långtgående konsekvenser en utan fördelarna är klarlagda. Det är mycket talar för att utvidga som begreppet avlopp. Vi har dock stannat för att lösa problemet inom ramen för denna lag. En närliggande lösning på problemet är att särreglera fastighetsägarens skyldighet att betala avgift för att vatten avleds den allgenom männa va-anläggningen. En sådan reglering skulle kunna innebära att avledning av vatten behandlas fristående från reglerna vattenförom sörjning och avlopp. Vi har i avsnitt 4 lämnat förslag till lag avgifter en ny om för gatuhållning. I underlaget för gatuhållningsavgifter ingår bl.a. kostnaderna för avledande vatten från gator och andra allmänna platser. Komav munen ges alltså även enligt den lagen rätt att ta ut avgifter for en avledande vatten. För att ansluta till den ordningen bör avgiftsskylav digheten enligt lagen Vattenförsörjning och avlopp delas i två om upp delar. I den första delen den generella bestämmelsen att fastigges en hetsägare skall vara skyldighet att betala avgifter till va-huvudmannen för att täcka dennes kostnader för avledande vatten inom anläggav ningens verksamhetsområde, inte kostnaden för avleda om att vatten ingår i avgift enligt den föreslagna lagen avgifter för kommunal om

gatuhållning. I den andra delen regleras fastighetsägares skyldighet

en att betala avgift för avledande vatten från fastigheten. av Allmänt bör reglerna avgifter knyta till de regler gäller om an som enligt 10§ va-lagen. Avgiftsskyldigheten bör således inte knytas till

viss teknisk lösning, t.ex. upprättande av en förbindelsepunkt. Vien dare bör inte avgifterna delas upp i en anläggningsavgift och en brukningsavgift. Anledningen är att vid lokalt avledande och omhändertagande av dagvatten är det ofta inte fråga om anläggande och drift i egentlig mening, utan snarare om punktvisa insatser under en längre tidsperiod. Det är därför naturligare att fördela avgifterna jämnt över en längre tidsperiod. Den generella avgiftsskyldigheten kommer således att omfatta va-huvudmannens samtliga kostnader för att avleda vatten.

I de flesta kommuner är kommunen huvudman för såväl vattenförsörjning och avlopp som gatuhållning. I likhet med vad som gäller i dag, kommer kommunen i viss utsträckning att ha en möjlighet att av-

kostnaderna skall belasta va-verksamheten eller gatuhållninggöra om en. Gränsdragningen mellan verksamheterna är inte alltid skarp. Viss ledning kan hämtas från 14 § andra stycket va-lagen anger att till

som en allmän va-anläggning inte hör rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning samt vägdike. Denna bestämmelse bör i oförändrad lydelse föras in i den nya lagen. I övrigt bör gälla att kostnader för åtgärder som till övervägande del betjänar allmänna platserna under kommunalt huvudmannaskap också bör ingå i gatuhållningsavgiftema. Övriga kostnader bör belasta den allmänna va-verksamheten. Denna ordning bör i huvudsak stämma överens med den fördelning som sker i dag. I detta ligger också att va-huvudmannen kan ta ut ersättning från huvudman för

en allmänna platser för att dag- och dräneringsvatten leds till och tas om hand i den allmänna va-anläggningen.

Det kan inte uteslutas att det ändå uppkommer oklarheter i fråga om fördelningen av kostnaderna. Vi lämnar i avsnitt 4.10.5 och i avsnitt 5 .5.12 förslag till redovisningsregler i fråga om såväl gatuhållning som Vattenförsörjning och avlopp. Reglerna innebär bl.a. att huvudmannen skall vara skyldig att redovisa verksamheten skild från verksam-

annan het som han driver. Av huvudmannens redovisning skall framgå fördelningen av kostnader som varit med verksam-

gemensamma annan

het. Genom dessa redovisningsregler bör risken för dubbeldebitering

eller andra oklarheter avsevärt begränsas.

Avgift för avledande vatten från fastighet

av en

Avledande och omhändertagande av vatten från enskilda fastigheter kan ske enligt olika modeller. En i dag ofta tillämpad metod är att dagoch dräneringsvatten tas om hand lokalt genom naturlig infiltration och avledning till våtmarker och vattendrag. Äldre system byg-

genom ger däremot ofta att på att dagvatten och dräneringsvatten skall

avledas genom dagvattenledningar. I allra äldsta systemen skedde

avledningen av spillvatten och dagvatten ledning.

genom en gemensam Ett system med en separat dagvattenledning är fortfarande det normala i större tätorter.

Med hänsyn till de olika system som används i dag och sådana

som kan komma att användas i framtiden, bör fastighetsägarens skyldighet att betala avgifter för avledande vatten från fastigheten inte knytas

av till en viss teknisk lösning. I stället bör skyldigheten knytas till fastighetens behov av att vatten avleds den allmänna va-anläggning-

genom en. I överensstämmelse med vad som gäller om avgiftsskyldighet för avlopp, bör avgiftsskyldighet föreligga fastighetens behov

om av avledning av vatten inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen.

Fastighetens behov av avledning av vatten bör bedömas med utgångspunkt från förhållandena både på fastigheten och i dess omgivningar. Utgångspunkten bör att fastigheten skall ha behov

vara anses av att vatten avleds, om vattnet från fastigheten inte kan tas hand

om genom en naturlig infiltration eller naturlig avledning till våtmarker eller vattendrag. Med naturlig infiltration kan även att infiltratio-

avses nen sker med utnyttjande av områden intill fastigheten som inte är

avsedda för bebyggelse, t.ex. ett angränsande skogsparti eller annat

grönområde. Fastighetsägaren bör däremot alltid avgiftsskyldig

vara om infiltrationen sker med utnyttjande fastigheter ägare är

av vars av-

giftsskyldiga.

Avgift som avser avledande vatten från fastighet bör inte

av en kunna tas ut förrän fastigheten i detta avseende har nytta den all-

av männa va-anläggningen. Skyldigheten bör därför inträda när va-huvudmannens åtgärder för avledande vatten anläggningen bli-

av genom vit utförda. Denna ordning avviker således från den gäller den

som generella skyldigheten att betala avgifter för avledande vatten.

Uttag av avgifter för avledande av vatten De förslag som vi lämnat i det föregående innebär att det i lagen uttryckligen bör anges att det vid sidan av anläggningsavgifter och

brukningsavgifter för Vattenförsörjning och avlopp även finns avgifter

för avledande vatten. Även dessa avgifter bör omfattas reglerna

av av om att avgift skall bestämmas enligt en taxa och att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. Det finns inte anledning att i dessa fall göra någon särreglering för avgifter för avledande av vatten. Däremot bör det anges att huvudmannen möjlighet att ta ut avgift för avledande av vatten begränsas till det belopp som motsvaras av kostnaderna för att avleda vatten.

5.5.12 Redovisning

Förslag: Huvudmannen för en allmän va-anläggning skall fullgöra bokföring och redovisning i enlighet med god redovisningssed.

Verksamheten vid den allmänna va-anläggningen skall redovisas skild från verksamhet anläggningens huvudman driver. Av

annan som redovisningen skall framgå hur huvudmannen har fördelat kostnader som varit gemensamma med annan verksamhet som huvudmannen drivit.

Redovisningen skall hållas tillgänglig för fastighetsägarna inom den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde.

I regeringens tilläggsdirektiv anges att de grundläggande principerna om redovisning som angetts i Referensgruppens rapport med förslag till en ny va-lag skall utgöra underlag för utredningens fortsatta arbete. Referensgruppens rapport finns i bilaga

Referensgruppens förslag om redovisning har av de flesta remissinstansema lämnats utan erinran eller kommenterats endast kortfattat. Statens va-nämnd anser att förslaget är mycket bra och välbehövlig

en reglering.

Gällande rätt I kommunallagen 1991:900 finns vissa grundläggande regler för den kommunala redovisningen. Lagens bestämmelser om redovisning

omfattar i första hand den verksamhet bedrivs kommunstyrelsen

som av

och övriga nämnder. Reglerna återfinns i 8 kap. den ekonomiska

om förvaltningen. I 14§ anges att styrelsen och övriga nämnder fortlöpande skall föra räkenskaper över de medel de förvaltar. När styrelsen fått övriga nämnders redovisningar skall den avsluta räkenskapema med ett årsbokslut och sammanfatta detta i årsredovisning 16 §. I

en årsredovisningen skall lämnas upplysning om bl.a. utfallet verk-

av samheten, verksamhetens finansiering och den ekonomiska ställningen vid årets slut 17§ första stycket. Den skall också omfatta sådan kommunal verksamhet bedrivs i form aktiebolag, stiftelse,

som av ekonomisk förening, ideell förening och handelsbolag 17§ andra stycket. Årsredovisningen skall upprättas med iakttagande god

av redovisningssed 18 §. Årsredovisningen skall hållas tillgänglig för allmänheten 21 §.

För verksamhet som drivs av en enskild huvudman är med få undantag bokföringslagen 1976:125 tillämplig. För flertalet enskilda huvudmän, bl.a. kommuner som driver va-verksamheten i aktiebolags-

form, är dessutom årsredovisningslagen 1995:1554 tillämplig.

Reglerna om kommunal redovisning ses för närvarande över. Inom

Finansdepartementet har i april 1996 upprättats en departementspro-

memoria Kommunal redovisning Ds 1996:30. Promemorian

har remissbehandlats. Regeringen har i 1996 års budgetproposition aviserat att den under hösten 1996 att lägga förslag till lag

avser en ny om kommunal redovisning prop. 1996/97:1 volym 9.

I promemorian föreslås en ny lag om kommunal redovisning

som skall gälla den externa redovisningen. Inom den privata sektorn mot-

svaras lagen av bl.a. bokföringslagen och årsredovisningslagen. Den

kommunala externredovisningens syfte är enligt promemorian

att ge fullmäktige, kommuninvånama och andra intressenter relevant information om verksamhetens finansiella resultat och ekonomiska ställning 55. Denna information skall utformas så att den underlättar styrning och uppföljning av den kommunala verksamheten.

Som skäl för en ny lagstiftning att de specifika förutsättningar

anges som gäller för kommunal verksamhet gör att befintlig redovisningslagstiftning inte är direkt överförbar och tillämpbar på kommunal verksamhet. Detta gör att det är motiverat med särskild redovis-

en ningslag. Onödig detaljreglering bör undvikas. En översiktlig lag-

mer stiftning lämnar utrymme för önskvärd fortlöpande utveckling

en av

redovisningspraxis.

Enligt förslaget skall bokföring och redovisning fullgöras ett sätt

överensstämmer med god redovisningssed. Förslaget till lag följer som i tillämpliga delar bokföringslagens systematik och innehåll. Således behandlar lagen bokföring och årsredovisning med bestämmelser om förvaltningsberättelse, balans- och resultaträkning, finansieringsanalys samt sammanställd redovisning omfattar även kommunal verk-

en som samhet som bedrivs genom annan juridisk person.

Avgränsning verksamheten

av Va-lagen saknar särskilda bestämmelser om redovisning. Den omständigheten innebär, redovisats i det föregående, inte att den som

som bedriver va-verksamhet inte är underkastad regler om redovisning. Drivs verksamheten kommunal förvaltning, gäller sålunda kom-

av en munallagens redovisningsregler och kommunens eget reglemente om redovisning. Drivs den ett kommunalt eller enskilt bolag eller en

av ekonomisk förening, är bokföringslagen tillämplig och normalt även

årsredovisningslagen. den nya

Regelsystemen i de nämnda lagarna ger dock närmast bara anvisningar för den externa redovisningen. Det innebär bl.a. att det saknas regler för avgränsningen mellan de olika verksamhetsgrenar som en kommun driver i förvaltningsform. Kommunallagens regler innebär således inte något krav på att va-verksamheten skall separeras från t.ex. gatu- eller parkförvaltningen. Tvärtom lämnar kommunallagen kommunerna stor frihet att älva välja förvaltningsorganisation.

En bra redovisning är av stor betydelse för att huvudmannen för en va-anläggning skall kunna bedöma verksamheten vid den egna anläggningen. En bra redovisning skall fungera som ett verktyg som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas i effektiva former. Vad

emellertid är lika viktigt är att bra redovisning är en grundlägsom en gande förutsättning för att brukare, kommuner och de instanser som prövar frågor enligt va-lagen skall kunna bedöma skäligheten av taxa och uttag av avgifter.

I flera uppmärksammade mål enligt va-lagen har det kunnat konstateras att redovisningen hos olika huvudmän varit så bristfällig att den inte kunnat läggas till grund för beräkning av avgifterna. Sådana brister är naturligtvis mycket allvarliga. Bilden kompliceras dock av att viktiga brister gällt avgränsningen mot annan kommunal verksamhet, i första hand fördelningen av gemensamma kostnader. I dessa delar ger

III 16-1398

som nämnts varken kommunallagen eller den föreslagna lagen om kommunal redovisning någon ledning, eftersom dessa behandlar den

externa redovisningen. Mot bakgrund av de problem iakttagits vid som prövning enligt va-lagen anser vi att det kan finnas behov att i av denna lag införa särskilda regler om externredovisning.

God redovisningssed

Redovisningsreglema för kommunal och privat verksamhet närmar sig alltmer varandra. Sedan lång tid tillbaka gäller för privat näringsverk-

samhet att redovisning skall ske med iakttagande god redovisnings-

sed. I 2 § bokföringslagen att bokföringsskyldigheten skall full-

anges göras på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed. I 2

kap. 2 § årsredovisningslagen att årsredovisningen skall upprät-

anges tas på ett överskådligt sätt och i överensstämmelse med god redovisningssed. För kommunal redovisning gäller motsvarande krav på att bokföring och redovisning skall fullgöras på ett sätt överenssom

stämmer med god redovisningssed. Med hänsyn till att redovisningen

regleras på ett i allt väsentligt likartat sätt för både kommuner och för privata näringsidkare, saknas det anledning att i denna lag införa generella bestämmelser redovisning. Det räcker med att erinra om om att bokföring och redovisning skall fullgöras på ett sätt överenssom

stämmer med god redovisningssed.

Avskild redovisning

För att det skall möjligt att fastställa underlaget för taxa och vara avgifter behöver det finnas förutsättningar att beräkna nödvändiga kostnader för verksamheten. Förutsättningarna för detta saknas, verkom samheten redovisas tillsammans med verksamhet huvudannan som mannen driver. Eftersom varken nuvarande eller föreslagna regler om kommunal redovisning ställer krav på sådan avgränsning, måste en kraven ställas i denna lag.

Den grundläggande förutsättningen bör att verksamheten vid

vara en va-anläggning redovisas skild från verksamhet huvudmanannan som nen driver. Utgångspunkten bör att redovisningen inte får hålla vara lägre standard eller allmänt mindre upplysande det skälet vara av att huvudmannen även bedriver verksamhet. Kravet på

annan redovisning

bör innefatta att huvudmannen upprättar en särskild redovisning för verksamheten vid den allmänna va-anläggningen.

Det är viktigt för kommunerna att göra översyn av de fördel-

en ningsnycklar gälla mellan kommunens skatte- och avgiftsfinansie-

som rade verksamheter. Av flera skäl, inte minst hänsyn till brukarna, är

av det också viktigt att det sker öppen redovisning av de fördelnings-

en grunder använts eller att det på annat sätt vilka principer

som anges

legat bakom fördelningen gemensamma kostnader. Fördelsom av ningen kan gälla kostnader för t.ex. lokaler, inventarier, ledningsfunktion, personal och tjänster administrativ natur. Sådana kostnader

av kan fördelas efter olika metoder. Ofta används fördelningsnycklar som är grundade på någon form schablon. Det går inte att uppställa

av några särskilda krav på de fördelningsgrunder som används utöver att de faktiskt speglar vad rimlig fördelning.

som är en

Frågan avgränsning behöver uttrycklig reglering. I lagen

om ges en bör därför tas in bestämmelse att det redovisningen skall

en om av framgå hur huvudmannen har fördelat kostnader varit gemen-

som

med verksamhet huvudmannen drivit. samma annan som

I de fall huvudmannen bedriver flera verksamheter torde man kunna utgå från att huvudmannen är skyldig att upprätta årsredovisning. Det bör inte behöva ställas några särskilda krav hur va-verksamheten skall redovisad, den skall ingå ett eget avsnitt i den årsre-

vara om som dovisningen eller fogas till årsredovisningen som en bilaga. Den bedömningen bör kunna överlåtas på huvudmannen. Avgörande kan t.ex.

fördelningen kostnads- och intäktsposter kan redovisas i ett vara om av notsystem eller i en separat bilaga.

Tillgänglighet

Enligt 8 kap. 21 § kommunallagen skall årsredovisningen hållas tillgänglig för allmänheten från och med kungörandet av det sammanträde med fullmäktige då årsredovisningen skall godkännas. Motsvarande offentlighetskrav bör gälla de allmänna va-anläggningar som inte drivs kommun. Det är i och för sig inte nödvändigt att årsre-

av en dovisningen hålls allmänt tillgänglig. Däremot har brukarna ett berättigat krav att få ta del av redovisningen.

Tidpunkten när redovisningen görs tillgänglig måste knytas till nå-

tidpunkt än fullmäktiges sammanträde, även om den bör gon annan bestämmas efter motsvarande principer. Den naturliga tidpunkten bör

vara när huvudmannens beslutande fattar beslut årsredovisorgan om ningen. I t.ex. ett aktiebolag fattas beslutet enligt 9 kap. 5 § aktiebolagslagen 1975:1385 ordinarie bolagsstämma hålls inom av som sex månader efter utgången räkenskapsåret och i samfällighetsföreav en ning av föreningsstämma senast den tidpunkt som framgår stadav gorna. I lagen bör tillgängligheten knytas till den tidpunkt när huvudmannen fastställt årsredovisning.

5.5.l3 Överklagande

Förslag: Länsstyrelses beslut och kommunens beslut om va-samverkan och om verksamhetsområde får överklagas hos Statens va-nämnd. Länsstyrelsens beslut föreläggande mot kommun skyldigheom en om ten att se till att en va-anläggning kommer till stånd får överklagas endast av kommunen.

Gällande rätt

Prövningssystemet enligt va-lagen är relativt komplicerat. Uppdelningen på olika prövningsvägar har gjorts med utgångspunkt i att tvister mellan enskild och huvudman prövas Statens va-nämnd, medan av frågor som rör förhållandet mellan enskild och det allmänna prövas av länsstyrelse. Vissa länsstyrelsens beslut överprövas regeringen. av av Det gäller ålägganden mot kommun enligt 2 föreskrift verksamom hetsområde enligt 6§ och allmänförklaring va-anläggning enligt av 31 Avser länsstyrelsens beslut åläggande mot huvudman enligt 7 förordnande av syssloman enligt 33 § första stycket, arvode till syssloman enligt 33 § andra stycket eller ersättning till sakkunnig enligt 35 § andra stycket, skall beslutet prövas allmän förvaltningsdomav stol, vilket från och med. den 1juni 1995 innebär länsrätt. Övriga frågor enligt va-lagen prövas Statens va-nämnd. Hit hör av mål om inlösen av va-anordning enligt 15 ersättning enligt 16 mål enligt 29 § återbetalning avgift samt mål tvist mellan a om av om huvudman och fastighetsägare rör va-fråga enligt lagen. Sådan som tvist kan avse brukningsrätt, avgiftsskyldighet, tillämpningen eller tolkningen av allmänna bestämmelser eller taxa, giltigheten avtal, av skadestånd, avstängning vattentillförsel, Va-nämndens beslut av m.m. överklagas till allmän domstol, Svea hovrätt i dess sammansättning av vattenöverdomstol.

Större delen de allmänna va-anläggningama står under kommu-

av nal förvaltning. Beslut om bl.a. taxa och allmänna bestämmelser fattas därför kommunfullmäktige, eller i undantagsfall nämnd.

av av en Va-lagen saknar särskilda bestämmelser om överprövning av kommunala beslut enligt va-lagen. Som redovisas ovan avser Va-nämndens prövning endast tolkning och tillämpning av dessa frågor. Eftersom det inte finns särskilda föreskrifter om överklagande av beslut om taxa eller allmänna bestämmelser, blirkommunallagens regler om laglighetsprövning tillämpliga på dessa beslut. Motsvarande torde också gälla kommunens beslut att inrätta eller vägra inrätta en allmän va-anläggning samt vissa beslut om verksamhetsområde.

Laglighetsprövning av en kommuns beslut regleras i 10 kap. kommunallagen. Av 1 § framgår att varje kommunmedlem kan få lagligheten av en kommuns beslut prövad av en förvaltningsdomstol. Förfarandet enligt 10 kap. kommunallagen skiljer sig i flera avseenden från de förfaranden som i övrigt tillämpas i förvaltningsdomstol eller som tillämpas i allmän domstol.

Vid prövningen överklagandet får domstolen enligt 10 kap. 10 §

av inte beakta andra omständigheter än sådana som klaganden hänvisat till före klagotidens utgång. Ett överklagat beslut skall enligt 8 § upphävas, om det inte har tillkommit i laga ordning, beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen, det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter eller beslutet strider mot lag eller annan författning. Denna uppräkning av grunder för upphävande av beslutet är uttömmande. Om beslutet upphävs, får något annat beslut inte sättas i det överklagade beslutets ställe.

Statens va-nämnd Statens va-nämnd inrättades i samband med reformen år 1970. Tidigare hade prövningen av tvister mellan huvudman och brukare prövats av länsstyrelse och allmän domstol. olägenhetema med det dåva-

En av rande systemet var att vissa ärendetyper kunde prövas både länssty-

av relse och domstol. För att komma ifrån denna olägenhet gavs Va-nämnden exklusiv behörighet att pröva tvister i va-frågor. Nämndens avgörande tillades verkan domstols dom.

samma som

Bestämmelser om Va-nämnden gavs ursprungligen direkt i va-lagen. I samband med att Va-nämnden år 1976 behörighet att

gavs handlägga även mål om fjärrvärme bröts bestämmelserna om nämnden

ut till en egen lag, lagen 1976:839 Statens va-nämnd. För nämnom den gäller därutöver instruktionen 1970:350 för Statens va-nämnd. Va-nämnden består ordföranden och fem andra ledamöter. Ordav föranden skall lagfaren och erfaren i domarvärv. Av de övriga levara damöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet tekniska frågor av om vatten och avlopp, fjärrvärme eller naturgas. Två skall väl vara

förtrogna med förvaltning och skötsel allmän va-anläggning eller

av med frågor avseende leverans fjärrvärme eller naturgas. En ledamot av skall väl förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden eller vara värmeförsörjning. En ledamot skall väl förtrogen med va-förhålvara landen eller värmeförsörjning för bebyggelse än bostäder. I den annan utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare. För en en närvarande finns för ordföranden förordnad ersättare på heltid och en en ersättare som kallas in när arbetsbelastningen är hög. I Va-nämnden arbetar även lagfaren personal, främst hovannan rätts- och kammarrättsassessorer. De har i första hand till uppgift att bereda och föredra mål. Nämndens Ordförande uppdra sådan personal att handlägga vissa enklare mål. Möjligheterna att ett sådant ge uppdrag utvidgades ändringar i 6 § lagen Statens genom om va-nämnd, som trädde i kraft den 1 juli 1996 1995/962188 se prop. s. 23. Regeringen förordnar ordförande, övriga ledamöter och ersättare i nämnden. En ledamot skall förordnas på viss tid. Förfarandet i nämnden regleras i huvudsak lagen Statens genom om va-nämnd. Därutöver tillämpas vissa bestämmelser i rättegångsbalken. Eftersom Va-nämnden inte har ställning domstol tillämpas i övrigt av

förvaltningslagen 1986:223.

En prövningsväg

I vårt uppdrag ligger bl.a. att undersöka behovet skilda

av prövnings-

vägar för olika beslut enligt lagen. Den nuvarande ordningen har kritiserats från olika utgångspunkter. Den mest omfattande kritiken gäller förhållandet att va-taxan skall kunna prövas både Statens av va-nämnd som tvist mellan brukare och huvudman och förvaltav

ningsdomstol som laglighetsprövning. Motsvarande gäller för övrigt

även prövningen av sådana sällan förekommande frågor mera som t.ex. beslut om allmänna bestämmelser. En brist i den nuvarande annan ordningen är att regeringen fortfarande belastas med prövning av

överklaganden enligt va-lagen, trots att riksdagen redan år 1984 godtog regeringens förslag till riktlinjer för besvärsprövningen prop. 1983/84:120. Enligt riktlinjerna bör inte regeringen vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis.

Prövningen frågor enligt va-lagen omfattar totalt sett ett relativt

av litet antal mål och ärenden. De flesta målen prövas av Statens va-nämnd. Antalet mål hos nämnden har under en följd av år varit relativt konstant. Normalt kommer det in ca 220 mål per år. Därvid har mål berör flera brukare, räknats ett mål. Antalet mål i för-

som som valtningsdomstol laglighetsprövning ett kommunalt be-

som avser av slut enligt va-lagen är litet. Under hela 1990-talet har det totalt sett inte kommit in än ett 20-tal mål. Det måste antas att i merparten

mer

dessa mål har talan i motsvarande fråga väckts även hos Va-nämnav den. Antalet ärenden hos regeringen enligt va-lagen uppgår inte till

än ett tre ärenden år. Förutom några ärenden om allmänmer par, per förklaring, har det under de senaste tio åren uteslutande varit fråga om förelägganden mot kommun angående skyldigheten att enligt 2 §

en va-lagen ordna en allmän va-anläggning.

De olägenheter finns med den nuvarande ordningen berör i och

som för sig ett begränsat antal ärenden. Just den begränsade mängden ärenden skapar emellertid förutsättningar för en gemensam prövningsväg. Enligt vår bedömning bör den mest ändamålsenliga ordningen vara att samla prövningen hos en instans, Statens va-nämnd. Nämnden har ge-

sin sammansättning bred kunskap hela va-området. Det nom en om förfarande som tillämpas hos Va-nämnden i mål enligt va-lagen har visat sig väl anpassat till de frågor nämnden har att pröva. Ut-

vara gångspunkten för våra överväganden har därför varit att överklaganden av beslut enligt denna lag skall prövas av Statens va-nämnd.

Prövning länsstyrelsens beslut

av I utredningens tidigare betänkande Överprövning av beslut i plan- och byggärenden SOU 1994:134 gjordes en utförlig redovisning av strävandena att avlasta regeringen förvaltningsärenden och av Europakonventionens krav på rätt till domstolsprövning. Därvid redovisades bl.a. riktlinjerna i prop. 1983/84: 120 regeringens befattning med be-

om svärsärenden. Enligt riktlinjerna bör inte regeringen vara besvärsinstans annat än när det behövs politisk styrning av praxis. Enligt vår

bedömning finns det hos regeringen inga ärenden enligt va-lagen som är av den art att en politisk styrning av praxis är nödvändig. Från kommunalt håll har intagits ståndpunkten att ett åläggande enligt 2 § va-lagen innebär en inskränkning det kommunala planmoav nopolet. För ett sådant åläggande kan annan ordning inte komma i fråga än att prövningen i sista hand skall regeringen. göras av Vi har i avsnittet om kommunens ansvar för va-försörjningen föreslagit att ansvaret endast skall skyldighet att till att avse en se en va-anläggning kommer till stånd. Vidare har vi föreslagit att den skyldigheten skall kunna fullgöras va-samverkan, där fasgenom en tighetsägare ges ansvaret för utförande och drift anläggningen. Geav nom dessa förslag blir ett föreläggande mot kommunen betydligt mindre ingripande än tidigare. Utpekandet ett område där va-förav sörjningen behöver ordnas i ett större sammanhang, kan t.ex. inte jämställas med prövningen detaljplan. Kommunen skall i ett av en senare steg, efter föreläggandet, göra bedömningen skall utföra av vem som och driva va-anläggning och den anläggningen förutsätter en om upprättande av en detaljplan. Med hänsyn till föreslagna ändringar vi att övervägande skäl anser talar för att prövningen länsstyrelsens föreläggande mot kommunen av skall prövas av Statens va-nämnd. Övriga frågor prövas som av regeringen, föreskrift verksamhetsområde och allmänförklaring om av va-anläggning, kan utan problem prövas Va-nämnden. Vi av anser därför att det helt saknas skäl för att belasta regeringen med prövningen av ärenden enligt denna lag. Prövningen bör i stället anförtros Statens va-nämnd.

Prövning av kommunala beslut

Flertalet allmänna va-anläggningar är kommunalt ägda. De drivs genom den kommunala förvaltningen. Kommunen är emellertid inte i lagens mening att anse som beslutsfattare. Denna uppgift i stället åt ges huvudmannen för den allmänna Va-anläggningen. I va-lagen uttrycks detta att huvudmannen bestämmer anläggningens verksamhetsgenom område 5 §, meddelar allmänna bestämmelser 22 § och utformar taxa 27 §. Huvudmannens ställningstaganden kan inte överklagas. Är fastighetsägaren missnöjd är han i första hand hänvisad till att väcka talan hos Statens va-nämnd. Har kommunen fattat ett beslut i egen-

skap huvudman kan, tidigare nämnts, beslutet angripas i den av som ordning gäller för laglighetsprövning kommunalt beslut. som av De förslag vi lämnat va-samverkan, verksamhetsområde, som om allmänna bestämmelser och taxa innebär att kommunen i ett antal fall direkt i lagen beslutsfattare. Besluten är av mycket olika kaanges som raktär. Ett beslut va-samverkan riktar sig till bestämd krets fasom en tighetsägare och kan innebära påtagliga inskränkningar i rådigheten över egendomen. Beslut verksamhetsområde kan gälla alltifrån en om enstaka fastighet till betydande delar kommun. Beslut om taxa av en och allmänna bestämmelser riktar sig alltid till mycket vid krets en och, tidigare redovisats, måste dessa beslut anses som en form av som normgivning. Vi har i avsnitt 5.5.5 förutsatt att ett beslut va-samverkan skall om kunna prövas i sin helhet. Vidare föreslår vi i slutet detta avsnitt att av den enskildes möjligheter att påfordra att fastigheten kopplas till en

allmän va-anläggning skall knytas till möjligheten att påfordra en för-

ändring anläggningens verksamhetsområde. Båda dessa kommunala av beslut är den karaktären att de bör kunna överklagas och därvid av prövas i sin helhet. I likhet med vad föreslagits beträffande prövsom ningen länsstyrelsens beslut, vi att prövningen besluten om av anser av va-samverkan och verksamhetsområde bör kunna anförtros Statens va-nämnd. Kommunens beslut taxa och allmänna bestämmelser är däremot om helt karaktär. Det kan inte komma i fråga att tillämpa vanav en annan liga förvaltningsrättsliga regler för prövningen dessa beslut. Som av exempel på problem kan nämnas att kretsen taleberättigade i en förvaltningsprocess skulle bli alltför snäv, prövande instans inte att en kan tillåtas att ändra ett så fördelningspolitiskt känsligt ställningstagande ett beslut taxa eller att beslut om taxa och allmänna besom om stämmelser för sin giltighet skulle beroende av att besluten inte vara har överklagats. Det är naturligtvis möjligt att tillskapa en processordning beaktar beslutens särskilda karaktär. Med hänsyn till att det som rör sig mycket få ärenden år framstår dock en sådan lösning om per onödigt ingripande. Trots de problem som redovisats i avsnitt som 5.4.6, bl.a. risken för dubbelprövning, vi att kommunens beslut anser taxa och allmänna bestämmelser, i likhet med i dag, endast skall om kunna angripas genom laglighetsprövning enligt kommunallagen.

Övriga överklagade beslut

De övriga ärenden som i dag inte prövas Statens Va-nämnd, dvs. av

sådana beslut av länsstyrelsen prövas förvaltningsdomstol, är

som av mycket sällan förekommande. Enligt uppgift från Domstolsverket har det under den första hälften 1990-talet kommit in endast mål av ett av denna kategori. Med hänsyn till det nära samband föreligger med som övriga mål enligt va-lagen saknas det skäl att behålla särskild en prövningsväg för denna kategori mål. Vår slutsats är därför all av att prövning av mål enligt denna lag, förutom beslut taxa och allmänom na bestämmelser, skall samlas hos Statens va-nämnd.

5.5.14¶Övriga frågor

Förslag: När fastighet skall kopplas till den allmänna va-anläggen ningen får huvudmannen undersöka fastighetens va-installation. Huvudmannen får förbjuda fastighetsägaren att koppla va-installationen till anläggningen, installationen har väsentliga brister. om När det behövs får huvudmannen även undersöka va-instalsenare lationen och dess brukande.

Huvudmannens rätt att undersöka va-installation en

Huvudmannen får enligt 20 § va-lagen undersöka fastighets va-inen stallation och dess brukande, när det behövs. Bestämmelsen har såvitt känt aldrig blivit rättsligt prövad. Huvudmannens rätt att när det behövs undersöka va-installation en hade sin motsvarighet i 1955 års lag. I förarbetena till lagen anförde departementschefen att från teknisk synpunkt är hela inklusystemet,

sive servisledningar, kranar och andra anordningar,

att anse som en sluten enhet prop. 1955:121 91. Han anförde vidare med

s. att hänsyn

till att huvudmannen bär ansvaret för att anläggningen helhet funsom gerar på ett tillfredsställande sätt bör huvudmannen uttryckgenom en lig bestämmelse tillförsäkras rätt att, när så erfordras, erhålla tillträde till markområde eller lokal, där det finns va-installation en och att undersöka anordningen. Svenska Vatten- och avloppsverksföreningen VAV har till oss framfört att bestämmelsen i 20 § har ansetts huvudmannen ge rätt att undersöka en installation först när skada har inträffat. Då kan det en

emellertid enligt VAV för sent med stora skadeståndsanspråk som

vara följd. VAV föreslår därför att huvudmannen skall beredas tillfälle att undersöka va-installationen innan den kopplas till den allmänna va-anläggningen. Om va-installationen kan medföra skada eller olägenhet för huvudmannen eller annan, bör huvudmannen enligt VAV kunna förbjuda att fastighetsägaren kopplar installationen till anläggningen.

Undersökningsrätt Det är enligt vår mening tveksamt om den nuvarande bestämmelsen begränsar huvudmannens rätt att undersöka fastighets va-installa-

en tion på det sätt VAV I avsaknad av klargörande avgöranden är

anser. rättsläget i och för sig oklart. De uttalanden som departementschefen gjorde i förarbetena till 1955 års lag tyder dock på att huvudmannen har långgående rätt att undersöka en va-installation. För detta talar

en att departementschefen betonade vikten av att se hela systemet som en sluten enhet. I vart fall bör den nuvarande bestämmelsen inte vara ett hinder mot att undersöka en installation innan den kopplas till den allmänna anläggningen.

Den uppfattning som VAV gett uttryck för är emellertid spridd. Mot bakgrund de oklarheter finns beträffande den nuvarande be-

av som stämmelsen kan det finnas anledning att förtydliga lagtexten så att bestämmelsens syfte framgår tydligare. Vi föreslår därför att bestämmel-

lydelsen att huvudmannen får undersöka en fastighets va-insen ges stallation, när fastigheten skall kopplas till den allmänna va-anläggningen. När det behövs, får huvudmannen även senare undersöka undersöka va-installationen och dess brukande.

Förbud mot va-installation Huvudmannens möjligheter att direkt ingripa mot en försumlig fastighetsägare är i dag begränsade till att med stöd av 30 § va-lagen stänga av vattentillförseln. Vid sidan av denna möjlighet finns fastighetsäga-

rens skadeståndsskyldighet enligt 29 § va-lagen.

Om en fastighetsägare avser att koppla en bristfällig va-installation till den allmänna va-anläggningen, kan möjligheten att stänga vatt-

av net vara av begränsat värde. Detta gäller särskilt om bristerna avser

avloppsdelen av en installation, t.ex. en verkstad inte har installesom rat en oljeavskiljare. Huvudmannens möjligheter att mot bristfälliga va-installareagera tioner är alltför begränsade. Svårigheten med olika former förbud av och restriktioner, är dock att förbud tenderar att skapa problem nya som kan vara väl så allvarliga de problem förbudet avsett lösa. som var Ett exempel är att avstängning vattentillförseln ofta skapar sanitära av problem så allvarlig art att avstängning vatten inte är framav av en komlig metod när det gäller bostadsfastigheter. I detta fall skulle emellertid möjlig lösning att huvudmannen får ytterligare en vara en möjlighet att reagera redan innan tillkoppling skett. Om ett förbud en mot tillkoppling får meddelas endast i detta skede, bör de Sanitära och miljömässiga problemen bli begränsade. Möjligheten att använda förbud bör begränsas till de fall där huvudmannen i dag är berättigad att stänga vattentillförseln, dvs. i av

princip när fastighetsägarens försummelse är väsentlig. Genom att ut-

forma förutsättningarna för förbudet i överensstämmelse med förutsättningarna för avstängning vatten utökas inte de situationer när av restriktioner får användas. Däremot huvudmannen ett alternativ i ges de situationer när avstängning vattnet skulle verkningslös. en av vara Vi föreslår därför att huvudmannen får förbjuda fastighetsägaren att koppla va-installationen till den allmänna va-anläggningen, om va-installation har väsentliga brister.

Frågor inte föreslås bli behandlade i lagen Vattenförsörjning som om och avlopp

Preskription

I förhållandet mellan huvudman och fastighetsägare gäller de pre-

skriptionsregler som följer av preskriptionslagen 1981:130. Enligt

huvudregeln i 2§ första stycket preskriberas fordran efter tio år. en Preskriptionstiden är dock enligt andra stycket tre år för fordran mot en konsument, fordringen tjänst eller nyttighet om avser en vara, som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Frågan huvudmannens om fordran på en fastighetsägare är att betrakta konsumentfordran som en har prövats Högsta domstolen NJA 1988:503. Domstolen fann

av se

där huvudmannens fordran avgifter att sådan att var anse som en konsumentfordran preskriberas efter tre år. som Referensgruppen har i sin rapport med förslag till ny va-lag föreslagit fastighetsägarens fordran på huvudmannen skall preatt även skriberas efter tre år. Som skäl har gruppen anfört bl.a. att man genom förkortad preskriptionstid undviker långdragna och kostsamma åten gärder för att återställa ofta små, felaktigt uttagna avgifter. Ett ytterlianförs är att de ekonomiska konsekvenserna i slutgare argument som ändan slår tillbaka på avgiftskollektivet. Det kan enligt gruppen inte tillfredsställande att fel eller brister i taxesättningen skall få vittanses gående effekter för framtida avgiñskollektiv. Vi det inte har framkommit tillräckliga skäl för att i denna anser att lag införa särskilda preskriptionsregler. Referensgruppens förslag om preskription efter tre år innebär att det i praktiken sällan blir möjligt en pröva huvudmannen har tagit ut för höga avgifter. Huvudmanatt om nämligen ha rätt att jämna ut över- och underskott under en nen anses tid år. Det är först efter denna tid det går att konstatera om av tre som huvudmannen har tagit för höga avgifter. Vid den tidpunkten skulle ut alltså fordran redan vara preskriberad.

Miljökonsekvensbeskrivning

När allmän va-anläggning eller utvidgning sådan anläggen en av en ning planeras skall enligt 12 § va-lagen, anläggningen kan antas a om medföra betydande miljöpåverkan, huvudmannen upprätta milen en jökonsekvensbeskrivning möjliggör samlad bedömning av den som en inverkan anläggningen har på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Bestämmelsen trädde i kraft den i januari 1994. Enligt vår bedömning fyller den särskilda bestämmelsen i va-lagen i funktion. Bestämmelsen är inte kopplad till någon form dag ingen egen tillstånd eller annat beslut. Däremot gäller generellt sedan den 1 jaav nuari 1996 att vid upprättandet program för detaljplan, skall för nu av

aktuella anläggningar även upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.

Tillkomsten sådana anläggningar har betydande påverkan av som en på miljön får nämligen regelmässigt omfattas kravet i 5 kap. anses av

1 § PBL prövning i detaljplan. Därutöver gäller vid prövning för

om en tillstånd enligt miljöskyddslagen att ansökan skall innehålla milen jökonsekvensbeskrivning möjliggör samlad bedömning av en som en

planerad anläggnings inverkan på miljön, hälsan och

hushållningen

med naturresurser.

Vi anser därför att behovet miljökonsekvensbeskrivningar till-

av är räckligt reglerat i lagstiftning. En motsvarande bestämmelse tjä-

annan nar därför inget syfte i lagen Vattenförsörjning och avlopp.

6¶Fastighetsplan

I detta avsnitt diskuteras behovet att vid sidan detaljplanen ha en av av särskild planform, fastighetsplanen, vilken bestämmelser ges genom

fastighetsindelningen inom detaljplaneområden. Vår be-

om m.m. dömning är fastighetsplanen inte längre bör utgöra en särskild planatt form och motsvarande bestämmelser i stället inarbetas i detaljplaatt Vidare föreslås bestämmelser fastighetsindelningen m.m. i nen. att om detaljplan skall grundas på villkorsregler sedan skall en samma som tillämpas vid efterrfölj ande lantmäteriförrättning. en

6.1¶Inledning

Regler fastighetsplan finns i 6 kap. plan- och bygglagen 1987: 10,

om PBL. Fastighetsplanen kan modemiserad form av det tidises som en tomtindelningsinstitutet i 1947 års byggnadslag. En fastighetsplan gare kan bara antas för områden som omfattas av detaljplan. I fastighetsplan kan bestämmelser framför allt fastighetsen ges om indelningen och gemensamhetsanläggningar. Reglerna förfarandet om överensstämmer i huvudsak med de regler som gäller för detaljm.m. plan. utgângspunktema för utredningsarbetet är enligt direktiven att En av regelsystemet skall förenklas där så är möjligt. Härvid inställer sig frådet kan rationellt att ha två planforrner, detaljplan och gan om vara omfattar områden och där det inte förelig-

fastighetsplan, som samma

några grundläggande skillnader mellan de frågor kan regleras i ger som de olika planerna. I det följande skall frågan sammanslagning de två planom en av instituten till behandling. Vidare skall diskussion föras om tas upp en formerna för s.k. båtnadsprövning i detaljplan.

6.2¶Gällande rätt

6.2.1 Reglerna fastighetsplan i 6 kap. PBL om

För ett område omfattas detaljplan skall fastighetsplan som av antas, om det behövs för genomförande av en ändamålsenlig fastighetsindelning, om detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom

en fastighetsplan och fastighetsägare begär det och planen inte

om en är uppenbart onödig 6 kap. 3 §.

Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område och

behöver alltså inte omfatta hela detaljplaneområdet 6 kap. 4 §. Den får inte strida mot detaljplanen, syftet med inte

men om detaljplanen

motverkas, får mindre avvikelser göras. I sådana fall skall

detaljplanen anses ha den utformning framgår fastighetsplanen 6

som av kap. 5 §. I en detaljplan får bestämmelser meddelas för

om principerna fastighetsindelningen och för inrättande gemensamhetsanläggningar

av 5 kap. 7 § första stycket 12. I fastighetsplan kan preciserade, rättsligt en bindande bestämmelser meddelas i dessa hänseenden.

Innehållet i fastighetsplan regleras i 6 kap. 6 I den mån en det behövs med hänsyn till syftet med planen skall

anges fastighetsindel-

ningen, vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som skall bildas, ändras eller upphävas, de anläggningar skall som ut-

göra gemensamhetsanläggningar samt de fastigheter skall delta i

som

gemensamhetsanläggningama och de utrymmen skall tas i

som an-

språk för anläggningarna.

I överensstämmelse med vad gäller för detaljplan enligt 5 kap. som 2§ första stycket skall vid upprättande

av en fastighetsplan skälig hänsyn tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsför-

hållanden kan inverka på planens genomförande som 6 kap. 4 § första stycket.

Om fastighetsplan skall reglera

en fastighetsindelningen eller

ge bestämmelser servitut och liknande särskilda

om rättigheter, skall 3

kap. 1 § fastighetsbildningslagen 1970:988, FBL,

med allmänna

lämplighetsvillkor tillämpas 6 kap. 4§ andra stycket. Om

planen skall reglera inrättandet

av en gemensamhetsanläggning, tillämpas 5

och 6 §§ anläggningslagen 1973:1149, AL, med vissa villkor för inrättande av gemensamhetsanläggning. Om bestämmelser skall ges om

ledningsrätt, tillämpas 6 § ledningsrättslagen 1973:1144, med vissa

villkor för upplåtelse av ledningsrätt 6 kap. 4§ andra och tredje styckena.

I 6 kap. 8 § finns bestämmelser om vilka handlingar en fastighetsplan skall bestå och i 6 kap. 9 § finns bestämmelse om planbe-

av en skrivningen. Paragrafema har samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 5 kap. 9 § första stycket och 5 kap. 10 § om detaljplan.

I 6 kap. 10 § finns bestämmelser om hinder mot att ändra eller upphäva en fastighetsplan under genomförandetiden, vilka överensstäm-

med motsvarande bestämmelser i 5 kap. ll § första och andra mer styckena för detaljplan. Vid ändring av en detaljplan under genomförandetiden kan ersättning aktualiseras 14 kap. 5 § PBL. Någon motsvarande ersättningsbestämmelse finns inte vid ändring av en fastighetsplan. Eftersom ändringen inte får strida mot detaljplanen, kan det nämligen knappast uppstå någon nämnvärd skada för fastighetsägaren, prop. 1985/86:1, PBL-propositionen, s. 215.

Med hänsyn till fastighetsplanens beroende detaljplanen finns det

av i 6 kap. 1 l § bestämmelser om att fastighetsplanen upphör att gälla helt eller delvis när detaljplanen upphävs eller ändras.

Enligt 6 kap. 12 § första stycket skall detaljplanens förfaranderegler i 5 kap. 18-28 och 30 tillämpas när fastighetsplanen upprättas. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen, behöver dock samråd inte ske med länsstyrelsen och med andra berörda kommuner. Inte heller behöver planförslaget sändas till dem. I 6 kap. 12 § andra stycket finns enföreskrift om att det i fastighetsplanens planbeskrivning skall redovisas vilken detaljplan som fastighetsplanen hänför sig till och skälen till den utformning fastighetsplanen som har

av valts.

Enligt 6 kap. 13 § antas fastighetsplanen byggnadsnämnden eller,

av om planen har upprättats gemensamt med detaljplanen och denna inte skall antas av nämnden, av den som antar detaljplanen.

I 6 kap. 13 § andra och tredje styckena finns förfaranderegler som överensstämmer med motsvarande regler för detaljplan i 5 kap. 31 § andra och tredje styckena. I 6 kap. 13 § fjärde stycket finns särskilda bestämmelser för det fallet att detaljplanen enligt 5 § skall ha den utformning som framgår av fastighetsplanen.

Enligt 6 kap. 14 § skall bestämmelserna i 6 kap. 3-9, 12 och 13 tillämpas även när fastighetsplanen ändras eller upphävs.

Enligt 6 kap. 15 § gäller ett beslut att anta, ändra eller upphäva en fastighetsplan som regel först sedan beslutet har vunnit laga kraft. Motsvarande bestämmelse för detaljplan finns i 5 kap. 34 Enligt 6 kap. 15§ andra meningen får emellertid byggnadsnämnden under

vissa förutsättningar förordna att ett beslut fastighetsplan har

om som fattats efter tillämpning reglerna enkelt planförfarande får av om genomföras trots att beslutet inte har vunnit laga kraft. I 6 kap. 16§ finns bestämmelser bl.a. fastighetsplanens betyom delse för rätten att vidta lovfria åtgärder. Motsvarande bestämmelser för detaljplan finns i 5 kap. 36

6.2.2 Den rättsliga betydelsen fastighetsplan av

Vid tillämpningen av PBL

I 8 kap. ll § PBL regleras villkoren för att ansökningar bygglov om för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas. Som villkor uppställs där bl.a. att åtgärden inte får strida mot den fastighetsplan som gäller för området samt att den fastighet och den byggnad eller annan anläggning på vilken åtgärden skall utföras stämmer överens med den fastighetsplan gäller för området. Villkoren är dock försom enade med vissa undantag. Enligt 8 kap. 18 a§ kan bygglov under vissa förutsättningar lämnas samtidigt det fattas beslut som om antagande, ändring eller upphävande fastighetsplan. Å andra sidan av en kan anstånd med avgörandet lov beslutas, arbete för att anta, om om ändra eller upphäva en fastighetsplan påbörj 8 kap. 23 §. as I 6 kap. 24 § PBL finns bestämmelser kommunens rätt att lösa om mark för enskilt bebyggande. Om kommunen är huvudman för allmänna platser, får kommunen efter genomförandetidens utgång lösa fastigheter eller delar av fastigheter tillhör olika ägare och som som enligt fastighetsplanen skall utgöra fastighet. Vissa processuella en bestämmelser inlösen finns i 15 kap. om

Vid tillämpningen fastighetsbildningslagstmningen

F astighetsplanen har inte någon fastighetsbildande verkan och planen

innebär heller inte att några gemensamhetsanläggningar, ledningsrätter

eller liknande tillskapas. Genomförandet måste alltså ske eftergenom

följande förrättning enligt FBL, AL eller ledningsrättslagen. Härvid har dock fastighetsplanen betydelse i olika hänseenden.

Enligt 3 kap. 2 § FBL får fastighetsbildning inom område med detaljplan eller fastighetsplan inte ske i strid mot planen. Om syftet med planen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Som villkor för fastighetsreglering gäller enligt 5 kap. 5 § FBL bl.a. att fastighetsreglering som har begärts av sakägare får genomföras endast den är nödvändig för att fastighet tillhör sökanden

om en som skall förbättras. Detta krav gäller emellertid inte om fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma bättre överens med bl.a. gällande detalj plan eller fastighetsplan.

Enligt 5 kap. 1 § FBL kan servitut bildas genom fastighetsreglering. Som villkor gäller härvid bl.a. de i 5 kap. 8 § upptagna grundläggande bestämmelserna om regleringsfastighetemas sammansättning och om de storleksförändringar får vidtas. Vidare gäller villkoret i 7 kap.

som l § enligt vilket servitut bildas genom fastighetsreglering skall va-

som

av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. De ra

nämnda villkoren gäller emellertid inte för bildande servitut nu av

bestämmelser har meddelats i en fastighetsplan 7 kap. l § varom tredje stycket.

I 7 kap. 4 och 5 finns vissa villkor för att servitut skall få ändras eller upphävas. Enligt 7 kap. 6§ gäller inte dessa bestämmelser för ändring eller upphävande servitut bestämmelser har medde-

av varom lats i fastighetsplan. I sådana fall gäller inte heller det nämnda vill-

en koret i 5 kap. 8

Slutligen kan fastighetsplanen ha betydelse i samband med inlösen enligt bestämmelserna i 8 kap. FBL. I samband med fastighetsreglering kan förordnas att fastighet ingår i regleringen eller del av så-

som dan fastighet skall genom inlösen avstås för att överföras till annan fastighet. För sådan inlösen gäller vissa inskränkningar som framgår av 5 kap. 7 § mark tillsammans med byggnad och 8 kap. 1-3 §§. Om områden enligt fastighetsplan skall bilda fastighet tillhör

som en en olika ägare, får enligt 8 kap. 4 § ägare av sådant område på begäran lösa återstoden av den blivande fastigheten utan hinder av de nämnda

inskränkningama.

Gemensamhetsanläggning kan inrättas enligt AL vid förrättning som handläggs lantmäterimyndighet. Enligt 9§ AL får

av en gemensamhetsanläggning inom område med detaljplan eller fastighetsplan inte

inrättas i strid mot planen. Om syftet med planen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Enligt 5 § AL får en gemensamhetsanläggning inte inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del

i anläggningen väsentlighetsvillkoret. Vidare finns i 6 § ett båt-

nadsvillkor. Således får gemensamhetsanläggning inrättas endast en om fördelarna av ekonomisk eller art anläggningen överväger annan av de kostnader och olägenheter anläggningen medför. För inrättande som

av en gemensamhetsanläggning för byggnad eller annan anläggning

som inte hör till fastighet gäller visst liknande villkor. Enligt 6 § AL a skall de nu nämnda villkoren inte tillämpas vid anläggningsförrättningen, om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsanläggning och anläggningsbeslutet meddelas under detaljplanens genomförandetid.

Enligt ledningsrättslagen kan den som för ledning vill utnyttja ut-

rymme inom fastighet få rätt därtill ledningsrätt. Fråga ledningsom

rätt prövas vid förrättning handläggs lantmäterimyndighet. En-

som av

ligt 8§ ledningsrättslagen får ledningsrätt inom område med de-

en taljplan eller fastighetsplan inte upplåtas i stridi mot planen. Om syftet med planen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Ledningsrätt får enligt 6§ inte upplåtas, ändamålet lämpligen om bör tillgodoses på annat sätt eller olägenhetema upplåtelsen från av allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar kan vinnas som genom den. Denna bestämmelse skall dock inte tillämpas vid förrättningen om det i fastighetsplan har meddelats bestämmelser en om en ledningsrätt och ledningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid 6 a §.

6.3¶Behovet förarbetena

av fastighetsplan enligt

PBL-utredningen lade i betänkandet Ny plan- och bygglag SOU

1979:65 fram förslag om reglering fastighetsplan i ll kap. be-

av som handlade vissa frågor plangenomförande. I PBL-propositionen s. om

209 lämnade departementschefen följande beskrivning utredning-

av ens överväganden om behovet fastighetsplan: av en

Enligt utredningen finns det behov ett institut motsvarar av som dagens tomtindelning och möjligheter att i ett planpolitiskt som ger

sammanhang få helhetsbild hur fastighetsindelningen skall uten av formas, t.ex. inom ett kvarter. Vidare ansåg utredningen att det också behövs någon form av beslut som kan påskynda genomförandet att medge vissa tvångsåtgärder när det gäller fastighetsgenom indelningen. Även frågor fastighetssamverkan kan det om vara lämpligt att pröva i planpolitiska beslut. Det kan gälla gemensam-

hetsanläggningar för befintlig bebyggelse, t.ex. vid gårdssaneringar.

En typ anläggningar kan behöva regleras är parkeannan av som ringsanläggningar för flera fastigheter.

Enligt utredningens förslag skulle fastighetsplan kunna upprättas både inom och utanför områden med detaljplan. I vissa fall skulle fas-

tighetsbildningsmyndigheten kunna upprätta förslag till fastighetsplan.

Beslut om antagande skulle dock fattas av kommunen.

Departementschefen anslöt sig i PBL-propositionen 209 till

utredningens bedömningar angående behovet en särskild plan som av

behandlar genomförandefrågor inom detaljplanelagda områden. Där-

emot ansåg han att det inte fanns något behov sådan plan i områav en

den utan detaljplan, eftersom den fastighetsrättsliga lagstiftningen vid

sidan PBL ansågs fullt tillräcklig i de allra flesta fall. av

De redovisade användningsområdena för fastighetsplanen an-

ovan

sågs departementschefen innebära att planen många gånger skulle

av komma upprättas vid tidpunkt än detaljplanen. Även att en senare av rent praktiska skäl ansågs det därför en fördel att dessa frågor vara skall kunna behandlas i en separat handling.

6.4¶Användningen av fastighetsplan m.m.

Användningen av fastighetsplan

Utredningen har inte gjort någon närmare undersökning av kommunertillämpning av reglerna om fastighetsplan. En sådan undersökning nas gjordes emellertid i samband med ett examensarbete vid Kungliga Tekn. Högskolan Christer Hedberg och Thomas Holm: Fastighetspla- En undersökning genomförandemedlets användning. Exaner - av mensarbete 132 vid institutionen för fastighetsteknik, KTH, 1992. nr Här skall i korthet .redovisas resultatet undersökningen. En utförliav sammanfattande redovisning finns i Lantmäteritidskriften 2/94 s. gare 67 ff.

Undersökningen omfattade 33 kommuner i Mälardalsområdet som besvarade den utsända brevenkäten. Med ledning dessa valdes av svar nio kommuner och statlig fastighetsbildningsmyndighet för närmare en studier. Det visade sig att det i det undersökta området bara i stockvar holmstrakten som fastighetsplan användes i större utsträckning. Inte ens stora kommuner Uppsala och Örebro använde sig fastigsom av hetsplan i nämnvärd grad. I de allra minsta kommunerna använvar

dandet av fastighetsplan i det närmaste obefmtligt.

Fastighetsplaner användes i regel för villabebyggelse i områden

som skulle förtätas, förnyas eller Det sällan behovet saneras. var av att reglera gemensamhetsanläggningar, servitut hade föranlett m.m. som upp-

rättande av fastighetsplan.

Det tycktes genomgående vara så att skilda förvaltningar i kommunerna utarbetade de olika plantypema. För detaljplan ansvarade stadsarkitektkontoret eller motsvarande medan fastighetsplan upprätorgan, tades av kommunernas stadsingenjörskontor eller motsvarande mät-

ningsorgan.

Olika faktorer eller situationer visade sig ha eller mindre en mer stor

påverkan på användandet fastighetsplaner.

av Traditionens makt visade sig ha betydelse. Kommuner i tiden som före PBL i stor utsträckning använde sig stadsplaner och tomtindelav ningar fortsatte med att utarbeta fastighetsplaner. Landsortskommuner däremot som tidigare bara använde byggnadsplaner hade inte utvecklat någon tradition att arbeta med tomtindelningar.

Flera kommuner hade kommunal fastighetsbildningsmyndighet

som uppgav att de använde sig fastighetsplaner på grund de samordav av ningsfördelar kunde uppnås. som Fastighetsplanen ansågs av många kommuner möjligheter för ge

byggnadsnämnden att pröva fastighetsbildningsåtgärder i planpoli-

ett

tiskt sammanhang. Fastighetsplaneförfarandet ansågs också vär-

vara defullt för att ge möjligheter till inflytande för större krets än vid en ett

förrättningsförfarande.

Flera kommuner använde sig fastighetsplan underlag för av som

gatukostnadsutredningar. När kostnadsfördelningen inom t.ex. förny-

elseområden bygger på antalet byggrätter och storleken bildade tomter ansågs en fastighetsplan kunna värdefull. Enligt några vara kommuner underlättade fastighetsplan va-projektering i förnyelseen

områden. Genom fastighetsplan kunde t.ex. erforderligt antal fören bindelsepunkter och punkternas lägen bestämmas. Flera kommuner betonade fastighetsplanens användbarhet som åskådningsmaterial för att visa hur det är tänkt att bli. Kommuner inte använde fastighetsplan förklarade ofta detta som med att upprättande planen är svår att finansiera. av I kommuner med stort bebyggelsetryck användes fastighetsplanen ofta ett medel att hålla emot och få ned antalet byggrätter till en som lämplig nivå. I områden med extremt höga fastighetsvärden fanns önskemål från fastighetsägarna att fastighetsplaner skulle upprättas för att prisnivån därmed skulle upprätthållas att förtätning hindrades. genom

Tillämpningen väsentlighets- och båtnadsvillkoren i AL av

Som framgår redovisningen för gällande rätt krävs för inrättande av av

gemensamhetsanläggning enligt AL bl.a. att de s.k. väsentlighets-

en och båtnadsvillkoren 5 och 6 AL är uppfyllda samt att prövningen dessa villkor inte skall ske vid anläggningsförrättningen, om det i av fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsen anläggning 6 § AL. I sistnämnda fall skall villkoren prövas i sama band med upprättande av fastighetsplanen 6 kap. 4 § PBL. I ett examensarbete vid KTH har undersökts hur dessa väsentlighetsoch båtnadsvillkor i AL har tillämpats i praktiken i samband med anläggningsförrättning eller upprättande fastighetsplan Åsa Granat av och Charlotta Thureson: Tillämpningen västentlighets- och båtav nadsvillkoren i anläggningslagen. Examensarbete nr 14 vid Institutioför fastigheter och byggande, KTH 1995. nen Undersökningen har omfattat anläggningsförrättningar och fastighetsplaner i Lidingö, Nacka och Värmdö kommuner under åren 1990-1994. I korthet framkom bl.a. följande vid undersökningen. En utförligare sammanfattande redovisning finns i Lantmäteritidskriften 4/95 s. 30 ff.

I anläggningsförrättningama förekom redovisning av prövningen

en väsentlighetsvillkoret i endast 35 % av fallen. I 20 % konstaterades av att villkoret uppfyllt, i 5 % redovisades någon form utredning var av

och i 10 % hänvisades till fastighetsplan. I fastighetsplanema förekom

redovisning prövningen väsentlighetsvillkoret i 50 % av falen av av len. I 25 % konstaterades att villkoret uppfyllt och i 25 % gjordes var enklare utredningar.

När det gäller båtnadsvillkoret redovisades prövningen vid anläggningsförrättning på följande sätt. I drygt 80 % fallen konstaterades av att villkoret uppfyllt. I 3 % redovisades utredning något slag. var en av I 5 % saknades redovisning. I de resterande fallen hänvisades till fastighetsplan eller konstaterades att villkoret uppfyllt i kombination var

med en hänvisning till fastighetsplan. I fastighetsplanema förekom

en redovisning av prövningen båtnadsvillkoret i bara drygt hälften av av fallen. I flertalet dessa fall konstaterades endast villkoret av att var uppfyllt. I 4 % av fallen gjordes någon form utredning. av

I undersökningen konstateras att i de fall någon båtnadsprövning

inte fanns redovisad i fastighetsplanen sådan prövning ändå hade en

gjorts i den efterföljande anläggningsförrättningen sådan

trots att en prövning inte skall företas enligt 6 § AL. Det företogs vidare a en undersökning av hur väsentlighets- och båtnadsvillkoren hade prövats i

fastighetsplan i de fall då det i anläggningsförrättningen hade hänvisats

till sådan prövning. I flera fall visade det sig härvid det inte en att fanns någon prövning redovisad i fastighetsplanen. Detta bedömdes innebära att den gällande ordningen kan leda till Villkoren aldrig att prövas.

6.5 och

Överväganden förslag

Här skall inte behovet regler det slag finns i bestämmelserna av av som om fastighetsplan sättas i fråga. Däremot kan det finnas anledning att till övervägande ta frågan dessa regler bör finnas inom upp om ramen för ett särskilt planinstitut eller de eventuellt skulle kunna om sammanföras med reglerna om detaljplan. I anslutning till dessa överväganden skall även kopplingen mellan planbestämmelser fastighetsindelningen och efterföljande

om fastighetsbildning behandlas.

6.5.1¶Sammanslagning fastighetsplanen med detaljplanen

Förslag: Fastighetsplanen skall inte längre utgöraen särskild plan-

forrn. De grundläggande bestämmelserna fastighetsplan i 6 kap. om PBL förs över till bestämmelserna detaljplan i 5

om kap.

Som framgår redovisningen gjordes i PBL-propositionen inga

av ovan särskilt ingående överväganden i frågan om behovet av fastighetsplan

ett särskilt planinstitut. För PBL-utredningen kan en sådan lössom

ha framstått självklar, eftersom fastighetsplanen enligt ning antas som dess förslag skulle kunna användas även utanför områden med detaljplan. När emellertid vid överarbetningen utredningens förslag

man av stannade för fastighetsplan bara skall kunna antas för områden

att en inom detaljplan, kan det ha legat nära till hands att frågan om att

synas föra fastighetsplanen och detaljplanen skulle ha tagits till

samman upp närmare överväganden. Några sådana överväganden finns emellertid inte redovisade. Det enda skälet för att den erforderliga regleringen skulle ske inom för särskild planform var att behovet av reg-

ramen en leringen ofta kan aktualiseras efter det detaljplan har antagits.

att en Departementschefen uttalar visserligen att även andra än detta praktiska skäl talar för separat handling. Vilket eller vilka ytterligare

en skäl härför avsågs är dock oklart.

som

Fastighetsplanen kan, nämnts, modemiserad form

som ses som en

det tidigare tomtindelningsinstitutet. Det finns anledning att anta att av det helt enkelt det traditionella sättet att behandla frågor fastig-

var om hetsindelningen separat, ledde till att frågan om att föra in dessa

som frågor i detaljplanen aldrig på allvar. Det finns dock starka

togs upp skäl talar för sådan lösning.

som en

I fastighetsplanen kan med bindande verkan regleras frågor om fastighetsindelningen, särskilda rättigheter såsom servitut och lednings-

rätter samt gemensamhetsanläggningar. Liknande frågor kan även be-

handlas i detaljplan. Enligt 5 kap. 7 § första stycket 12 får således i

en planen meddelas bestämmelser om principerna för fastighetsindelning-

och för inrättande gemensamhetsanläggningar. Det föreligger en av alltså inte någon artskillnad mellan de frågor kan regleras i en

som fastighetsplan och detaljplan utan enbart en gradskillnad i fråga om

en regleringens precisering. Regleringen i fastighetsplan är alltså av

en sådant slag att den principiellt lika väl skulle kunna ske i detaljplan.

Förutom att således innehållet i de båda planerna är av principellt

slag råder långtgående överensstämmelse även i övrigt såsamma en vitt regleringen de båda planformerna. I huvudsak samma

avser av regler gäller alltså beträffande planhandlingar, förfarande och rättsliga effekter planbesluten. Det därför krävas tungt vägande skäl

av synes

för att regleringsmöjlighetema skall delas på två skilda planforupp mer.

Efekter av en sammanslagning planinstituten av

Till en början bör uppmärksammas viktig principiell skillnad en som ändå finns mellan reglerna detaljplanen och fastighetsplanen. Enom

ligt 6 kap. 3 § skall fastighetsplan antas fastighetsägare begär

en om en det och planen inte är uppenbart onödig. Om för över bestämmelman serna om fastighetsplan i sak oförändrade till bestämmelserna deom taljplan, skulle det innebära att fastighetsägaren rätt att kräva att ges vissa bestämmelser tas in i detaljplanen. En sådan ordning inte passar in i reglerna om detaljplan. Vid närmare betraktande det emelsynes lertid saknas skäl för att fastighetsägaren skall ha rätt att kräva en antagande fastighetsplan. Frågan tas i detalj nedan under av en upp mer rubriken Lagteknisk lösning, där det föreslås att regeln utgår. Den nuvarande uppdelningen regleringen på två planinstitut, deav

taljplan och fastighetsplan, leder till vissa samordningsproblem.

En fastighetsplan får enligt 6 kap. 5 § inte strida mot detaljplanen. Mindre avvikelser kan dock få göras och då skall detaljplanen ha anses

den utformning framgår fastighetsplanen. Avvikelsen skall

som av anges på detaljplanen 6 kap. 13 §. I 5 kap. 13 § andra stycket finns ett påpekande om att detaljplanen i vissa fall kan ändras till följd att av en

fastighetsplan antas.

Ett annat fall är att detaljplanen ändras så att fastighetsplanen kommer att strida mot detaljplanen. Enligt 6 kap. 11 § upphör då fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider mot detaljplanen. Vidare föreskrivs att detaljplanen helt eller delvis upphävs, upphör fastigom hetsplanen att gälla i de delar som berörs. Enligt 5 kap. 13 § skall det i

sådana fall detaljplanen framgå i vilka delar fastighetsplanen

av upphör att gälla. Någon bestämmelse att effekten skall registreras i om

fastighetsplanen finns dock inte.

De nu nämnda problemen försvinner givetvis, planinstituten slås om Över huvud leder sådan reform samman. taget en till att alla berörda får en sammanfattande redovisning den reglering enligt PBL av som

finns för ett detaljplaneområde. Informationsmängden kan därvid gi-

vetvis ofta bli omfattande och det kan finnas behov olika detaljeav ringsgrad på plankartan för olika typer bestämmelser. Det kan då av invändas att planen blir svår att tyda. Detta problem hänger samman

med frågan vilka handlingar detaljplan skall bestå av. Bestäm-

om en melserna härom bör kunna utformas så att kraven på tydlighet kan tillgodoses. Frågan skall beröras närmare nedan under rubriken Lagteknisk lösning.

Det avgörande skälet för att konstruera fastighetsplanen som ett särskilt planinstitut framgår redovisningen i det föregående,

var, som av att planen många gånger skulle komma att upprättas vid senare tid-

en punkt än detaljplanen. Det går naturligtvis att behålla möjligheten till

sådan stegvis planläggning även om man låter fastighetsplanen en uppgå i detaljplanen. Därvid skulle reglerna utformas så att det blir möjligt att även under genomförandetiden ändra detaljplanen genom komplettering med bestämmelser sådant slag tas in i fas-

av som nu en tighetsplan. Det kan emellertid ifrågasättas det är motiverat att sär-

om behandla bestämmelser om fastighetsindelningen m.m. i förhållande till andra bestämmelser i en detaljplan. Om man slår samman planinstituten, bör det leda till bättre samordning planarbetet så att beho-

en av vet minskar av att i ett senare skede komplettera med fastighetsplanebestämmelser.

Ofta torde det även kunna vara förenat med nackdelar att utarbeta en fastighetsplan efter det att en detaljplan har antagits. Det kan t.ex. under arbetet med fastighetsplanen visa sig att detaljplanen skulle behöva bli föremål för mindre justeringar. svårigheterna att ändra detaljplanen och de kostnader detta medför leder till att man accepterar ett

som bristfälligt slutresultat. Sådana situationer undviks, om bestämmelser-

förs i ett planinstitut. Om stegvis planläggning ändå na samman en skulle anses nödvändig finns vissa möjligheter att ändra detaljplanen även under genomförandetiden, om berörda fastighetsägare meder det 5 kap. ll § första stycket.

Vi återkommer nedan under rubriken Övergångsreglering till behovet att övergångsvis öka möjligheterna till komplettering av äldre

av detaljplaner med bestämmelser om fastighetsindelningen m.m.

Förfarandereglema för fastighetsplan och detaljplan skiljer sig i några avseenden. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen, behöver samråd inte ske med länsstyrelsen och berörda kommuner och dessa behöver heller inte tillsändas planförslaget 6 kap. l2§ första stycket. Vidare skall fastighetsplanen, när den inte upprättas gemensamt med detaljplanen, alltid antas av byggnadsnämnden 6 kap. 13 §. Slutligen är bestämmelserna i 5 kap. 31 § om under-

rättelser när beslutet att anta detaljplan har vunnit laga kraft inte tilllämpliga på fastighetsplan. En överflyttning fastighetsplanebeav stämmelserna till 5 kap. detaljplan innebär naturligtvis att särregom leringen rörande förfarandet bortfaller. Vad som skulle kunna övervägas är att det i 5 kap. förs in förenklade regler av det slag finns i 6 kap. för det fallet att detaljplanen i som nu

efterhand ändring kompletteras med fastighetsplanebestämmel-

genom ser. I överensstämmelse med vad sagts det emellertid som ovan synes saknas anledning att behandla bestämmelserna fastighetsindelningom en m.m. på annat sätt än övriga bestämmelser i detaljplan. Det finns ytterligare skillnad mellan reglerna fastighetsplan en om och detaljplan bör uppmärksammas. Enligt 6 kap. 15 § gäller ett som beslut att anta, ändra eller upphäva fastighetsplan först sedan beslutet har vunnit laga kraft eller s.k. genomförandeförordnande beslutats. Motsvarande bestämmelse gäller för detaljplan enligt 5 kap. 34 När det gäller fastighetsplan får emellertid byggnadsnämnden förordna att ett beslut fattats efter tillämpning reglerna enkelt planförfasom av om rande under vissa förutsättningar får genomföras trots att beslutet inte har vunnit laga kraft. Kravet är att alla berörda skriftligen godkänt att så får ske. En fullständig anpassning till förfarandereglema för detaljplan skulle innebära att de sistnämnda förenklingarna bortfaller. Vi återkommer till denna fråga nedan under rubriken Lagteknisk lösning, varvid föreslås att möjligheten till godkännande i vissa fall skall finnas kvar. Rent formellt finns ingen skillnad mellan vilka är sakägare vid som

ett detaljplaneförfarande och vid ett förfarande rörande fastighetsplan.

I båda fallen är alla de berörs planen sakägare. I praktiken brusom av kar ändå hävdas att sakägarekretsama skiljer sig åt. Enligt 1959 års byggnadsstadga, gällde före PBL, stod det klart som att endast fastighetsägare inom det tomtindelning berörda kvarteav en ret var att betrakta som sakägare 34 § 2 nämnda stadga. Motmom. svarande mer begränsade sakägareavgränsning gäller även vid fören rättning enligt FBL. Vid ett planförfarande enligt PBL torde dock, enligt vår bedömning, någon principiell skillnad inte föreligga mellan fallen att en omgivningspåverkande åtgärd regleras detaljplan genom eller fastighetsplan. En sammanslagning planinstituten genom av skulle dock bidra till ett klargörande de berörda problemen, efterav

som det därigenom blir tydligt att några särskilda sakägareavgränsningar inte skall göras enbart av det skälet att den fråga som prövas rör

fastighetsindelningen m.m.

Den främsta invändningen mot sammanslagning av fastighetspla-

en nen med detaljplanen torde gälla de organisations- och kompetensproblem kan uppstå. Under utredningsarbetet har således mot reform-

som förslaget invänts att genomförandefrågoma skulle riskera att tas över av handläggare som saknar fastighetsrättslig kompetens. Det är möjligt att det ligger något i denna invändning, men det synes inte vara särskilt rationellt att ha en särskild planform i lagstiftningen enbart av det skälet att det löser ett kommunalt kompetensproblem. Frågan är för övrigt om inte det antydda problemet snarast talar för en sammanslagning planinstituten. .Detaljplanen och fastighetsplanen måste

av ses som ett enhetligt instrument för genomförande av PBL:s intentioner. Det gäller alltså att få till stånd en genomtänkt, sammanhållen produkt. Detta måste rimligen åstadkommas på det bästa sättet genom ett samarbete mellan företrädare för olika kompetensområden, såväl inom som utanför den berörda kommunens förvaltning.

Av den undersökning om användningen av fastighetsplan som redovisats i det föregående framgår att kommunernas praxis varierar i mycket stor utsträckning. Somliga kommuner antar nästan genomgå-

ende en fastighetsplan för detaljplaneområden, medan andra knappast

använder planen alls. Det förefaller alltså om det inte alltid är ra-

som tionella skäl som styr användningen. En bättre samordning mellan planerare och fastighetsrättslig expertis kan möjligen komma att förändra synen behovet av fastighetsreglerande bestämmelser.

Sist men inte minst måste en sammanslagning av planinstituten självfallet medföra kostnadsbesparingar. Dels kan vissa kommuner kanske komma att upptäcka att det inte behövs bestämmelser om fastighetsindelningen m.m. i den utsträckning som man hittills ansett, dels minskas kostnaderna för förfarandet.

Enligt ll kap. 5 § PBL får byggnadsnämnden planavgift för

ta ut en att täcka kostnaderna för att upprätta eller ändra detaljplaner och fastighetsplaner. Även för enskilda torde således sammanslagning

en av planinstituten leda till besparingar.

Sammantaget innebär de redovisade bedömningama att det inte kan åberopas något egentligt skäl för att fastighetsplanen skall utgöra ett självständigt planinstitut medan flera skäl däremot talar för att fastig-

hetsplanen skall uppgå i detaljplanen. Vi föreslår därför att bestämmelserna om fastighetsplan i 6 kap. upphävs och att erforderliga bestämmelseri stället förs in i 5 kap. detaljplan. om

Lagteknisk lösning

De grundläggande bestämmelserna fastighetsplan finns i 6 kap. om 3 där förutsättningarna för antagande av en fastighetsplan och anges, i 6 kap. 6 § med föreskrifter vad skall kunna i planen. om som anges Dessa bestämmelser föreslås med viss justering bli överförda till 5 kap. om detaljplan. Som nämnts i det föregående finns det anledning att vid inarbeten ning av fastighetsplanen i detaljplanen till närmare övervägande ta upp frågan om fastighetsägarens rätt att få fastighetsplan antagen. en Enligt 6 kap. 3 § skall en fastighetsplan antas fastighetsägare om en begär det och planen inte är uppenbart onödig. Regeln skall emellertid inte innefatta rättighet för fastiganses en hetsägaren att få fastighetsplan antagen PBL-propositionen en s. 812. I anledning härav föreskrivs i 13 kap. 1 § första stycket 3 att ett kommunalt beslut att inte anta, ändra eller upphäva fastighetsplan en får överklagas genom kommunalbesvär i stället för förvaltningsbesvär. I delbetänkandet Överprövning beslut i plan- och byggärenden av kritiserade utredningen den gällande ordningen för överklagande av frågan med hänvisning till att det dock för fastighetsägaren måste anses vara fråga om en rätt att få en fastighetsplan antagen. Denna kritik är fortfarande berättigad, det kan finnas anledning att ett steg men vidare och ifrågasätta det överhuvudtaget finns något skäl till att ha om regeln kvar. Grunden till bestämmelsen om fastighetsägarens rätt att få fastigen hetsplan antagen står att finna i reglerna tomtindelning i den tidigaom

re gällande byggnadslagstiftningen.

Enligt 28 § i 1947 års byggnadslag skulle kvarter indelas i tomter. Nybyggnad inom byggnadskvarter enligt 37 § inte tillåten på mark var som inte hade blivit indelad till tomter. I 30 § stadgades att tomtindelning mark inte varit föremål för dylik indelning av som skulle ske bl.a. när ägare sådan mark begärde det. av I PBL-propositionen konstaterar departementschefen s. 214 att den då gällande byggnadslagstiftningen hade det redovisade innyss nehållet och att PBL-utredningen hade föreslagit motsvarande rätt en

för fastighetsägaren att få fastighetsplan upprättad. Departements-

en chefen anslöt sig i huvudsak till utredningens förslag utan angivande av ytterligare skäl.

Som framgår av redovisningen för de tidigare gällande reglerna om tomtindelning hade fastighetsägaren ett berättigat intresse av att tomtindelning kom till stånd. Något krav på att det skall finnas en fastighetsplan för att bygglov skall kunna ges finns däremot inte och det kan därför inte finnas någon anledning till att fastighetsägaren skall kunna kräva antagande av en fastighetsplan. Det föreslås därför att det i de till 5 kap. överflyttade reglerna inte skall finnas någon motsvarighet till denna bestämmelse i 6 kap. 3

I bestämmelsen i 6 kap. 3 § anges att fastighetsplan skall antas under vissa förutsättningar. En sådan formulering kan vara motiverad, om fastighetsägaren skall anses ha en rätt att kräva upprättande av en fastighetsplan. Om emellertid denna förutsättning för antagande av en fastighetsplan slopas enligt förslaget ovan, återstår av villkoren i 3 § om det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastigheter och om detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en detaljplan. Dessa villkor är närmast av karaktären att de ger kommunen en möjlighet att anta fastighetsplan. Till 5 kap. över-

en förda fastighetsplanebestämmelser synes således närmast höra hemma bland de bestämmelser upptas under 5 kap. 7

som

De bestämmelser som skall föras över till 5 kap. är emellertid så omfattande att de inte kan föras in punkt i 5 kap. 7 § första

som en ny stycket och eftersom 7 § redan är så lång bedöms det heller inte lämpligt att bestämmelserna förs in som ett nytt stycke i paragrafen. Den lämpligaste lösningen bedöms därför att bestämmelserna förs in i

vara två nya paragrafer, 7 a och 7 b §§.

Enligt 5 kap. 7 § första stycket 12 får i detaljplanen meddelas bestämmelser om principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar. Denna möjlighet bör behållas. Kommunen bör således ha valfrihet mellan att enbart ange sådana principer och att meddela preciserade bestämmelser av det slag som nu finns i 6 kap. En sådan ordning kan dock samtidigt skapa problem. Vid tilllämpningen av inlösenbestämmelsen i 6 kap. 24§ PBL och vid anläggningsförrättning måste det framgå klart vilken bestämmel-

typ av ser om fastighetsindelningen m.m. i detaljplanen som det är fråga

om, principer eller preciserade bestämmelser. Detta får antas vanligen

framgå av bestämmelsernas formulering. Om det föreligger risk för oklarhet, kan emellertid tvekan undanröjas genom att det i anslutning till bestämmelsen hänvisas till det lagrum som bestämmelsen stöder sig på.

En detaljplan eller fastighetsplan skall bestå av en plankarta och

en särskild handling med bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av dessa handlingar 5 kap. 9 § första stycket och 6 kap. 8 §. Med att planen skall bestå av bl.a. en plankarta torde avses att det bara får förekomma karta. Visserligen kan kartan över ett

en omfattande planområde delas upp på flera kartblad, men en och samma ytenhet kan inte beskrivas på mer än en karta.

Förslaget att fastighetsplanebestämmelsema. skall tas in som detalj-

planebestämmelser innebär att ytterligare information kommer att behöva föras in på plankartan för detaljplanen. Därmed finns

det en uppenbar risk för att handlingarna blir otydliga och svårtolkade.

Plankartan för detaljplan görs vanligen i skala 1:1 000 medan plankartan för fastighetsplan i allmänhet görs i skala 1:400 eller 1:500. Det torde således komma att finnas ett behov av att registrera fastighets-

planebestämmelsema på en särskild karta. Det finns naturligtvis givna

fördelar med att ha allt samlat en karta, bl.a. undviks risken för motstridiga bestämmelser. Detta måste emellertid vägas mot kravet på att kartan skall vara tydlig och läsbar. Vår bedömning är att det sistnämnda kravet väger över och vi föreslår därför att de bestämmelser som i dag tas in i fastighetsplan skall kunna föras in på särskild

en karta. På denna bör då även bestämmelser kunna föras in, om innehål-

let framgår tydligt.

Som tidigare har berörts får byggnadsnämnden förordna att ett be-

slut om fastighetsplan, fattats efter tillämpning reglerna

som av om enkelt planförfarande, under vissa förutsättningar får genomföras trots att beslutet inte har vunnit laga kraft. Kravet är att alla berörda skriftligen godkänt att så får ske och syftet med bestämmelsen är att undvika den onödiga väntetid som annars uppstår i ett ärende där alla är överens

om de åtgärder som skall genomföras.

Den nämnda möjligheten infördes genom en lagändring som trädde i

kraft den 1 juli 1991 prop. 1990/911146. I lagstiftningsärendet togs

upp frågan om att införa motsvarande möjlighet beträffande detaljplaner, men tanken avvisades a. prop. s. 50. Anledning saknas att gö-

nu ra någon annan bedömning, särskilt när fråga är om upprättande av en

detaljplan. I sådan situation finns inte heller anledning att särbeny en handla bestämmelser fastighetsindelning eftersom dessa inte

om m.m., har någon självständig betydelse om inte detaljplanen i övrigt vinner laga kraft.

Vid ändring detaljplan, i syfte att komplettera planen med be-

av stämmelser fastighetsindelningen enligt det tvåstegsförfaran-

om m.m. de tidigare har berörts, dock finnas ett påtagligt praktiskt

som synes behov motsvarande möjlighet till godkännande. Vårt förslag är

av en därför att 5 kap. 34 § kompletteras med bestämmelser med denna innebörd.

Övergångsreglerin g

Utgångspunkten vid reform innebär att institutet fastighetsplan

en som ersätts med detaljplanebestämmelser måste givetvis vara att alla äldre och ännu gällande fastighetsplaner i och med lagens ikraftträdande övergår till att utgöra sådana bestämmelser.

Som tidigare har berörts förekommer att fastighetsplaner antas efter det att detaljplanen har vunnit laga kraft, i syfte att komplettera planen med detaljerade bestämmelser om fastighetsindelningen m.m. En

mer sådan komplettering skall enligt vårt förslag i stället göras i form av ändring detaljplanen, vilket under genomförandetiden får ske endast

det är nödvändigt på grund förhållanden stor allmän vikt, om av nya av vilka inte kunnat förutses vid planläggningen, eller om berörda fastighetsägare medger det 5 kap. ll § första stycket. I de fall det har varit förutsatt vid detaljplanens antagande att den sedermera skulle kompletteras med en fastighetsplan, kan således lagändringen innebära att dessa intentioner inte kan fullfölj as.

Denna effekt bör överbryggas med en övergångsregel med innebörden att ändring i syfte att införa bestämmelser om fastighetsindelningen m.m. enligt 5 kap. 7 a § under viss tid får ske trots den nämnda bestämmelsen i 5 kap. 11 Möjligheten bör gälla under den berörda planens genomförandetid och enbart för sådana delar av detaljplanen som inte redan omfattas av fastighetsplan. Förlängning av genomförandetiden efter det att lagändringen trätt i kraft skall inte innebära förlängning av övergångsregelns tillämpbarhet.

I fråga förfarandet får de normala regler gäller för ändring

om som

detaljplan tillämpas även i de berörda övergångsfallen. Föfarandeav

Il 16-1398

reglerna för detaljplan bör även tillämpas i fråga fastighetsplan om som är under upprättande vid lagens ikraftträdande.

6.5.2 Båtnadsprövning i detaljplan

Förslag: När bestämmelser om fastighetsindelningen eller servitut om meddelas i en detaljplan skall båtnadsvillkoret i 5 kap. 4 § FBL tillämpas. Någon förnyad prövning skall därefter inte göras vid förrätten ning under detaljplanens genomförandetid.

Såsom närmare beskrevs i avsnitt 6.2.2 innebär vissa bestämmelser i en fastighetsplan eller, enligt vårt framlagda förslag, motsvarande nyss bestämmelser i en detaljplan, att den villkorsprövning normalt som skall göras vid lantmäteriförrättning i stället görs i planen. Om bestämmelser meddelas om gemensamhetsanläggning skall sålunda väsentlighetsvillkoret i 5 § AL och båtnadsvillkoret i 6§ AL prövas av planmyndigheten. Enligt 6 a § AL är denna prövning sedan bindande vid den efterföljande anläggningstörrättningen. På motsvarande sätt gäller att bestämmelser i plan att ledningsom rätt skall upplåtas kräver prövning grundvillkoret i 6 § ledningsen av rättslagen och att denna prövning enligt 6 a§ ledningsrättslagen inte

skall göras en gång till vid ledningsförrättningen.

Även när bestämmelser fastighetsindelningen meddelas i plan om skall ett fastighetsbildningsvillkor prövas, nämligen det allmänna villkoret om lämplig fastighetsutformning i 3 kap. 1 § FBL. Däremot finns inte något krav, motsvarande det i AL och ledningsrättslagen, på att villkoren för tvångsvis ianspråktagande mark skall prövas. av Det mest grundläggande villkoret för att tvångsregler skall möjvara liga vid förändring fastigheter och för att reglerna betalningsav om säkring m.m. i FBL skall fungera är att de åtgärder genomförs lesom der till ökade fastighetsvärden, dvs. att båtnadsvillkoret i 5 kap. 4§ FBL är uppfyllt. Om detaljplanen, eller enligt gällande rätt fastighetsplanen, utformas utan hänsyn till detta villkor kan således den situationen uppstå, att planen inte är genomförbar. Visserligen brukar det ofta från praktiska utgångspunkter hävmer das att en i plan prövad fastighetsindelning måste förutsättas innebära båtnad och det är inte särskilt vanligt förekommande att fastighetsreglering vägras inom detaljplan med hänvisning till båtnadvillkoret.

Detta är emellertid klen tröst för berörda fastighetsägare. Om fas-

en tighetsindelningen bestäms utan båtnadsprövning, varefter båtnaden vid genomförandet ändå redan prövad, finns uppenbar risk för

anses en att fastighetsägare såväl tvingas avstå som förvärva mark, som det kostar att överföra än det höjer berörda fastigheters marknadsvär-

mer den.

Den beskrivna ordningen är enligt vår mening otillfredsställande, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. Om bestämmelser fastig-

om hetsindelningen servitut, motsvarande fastighetsplanebestäm-

och om melser, meddelas i detaljplan bör det enligt vår mening ställas krav

att planmyndigheten utför nödvändig båtnadsprövning enligt 5 kap.

4 § FBL. När så har skett, kan å andra sidan motsvarande prövning undvaras vid efterföljande fastighetsreglering, på samma sätt som i

en dag gäller för prövningar enligt AL och ledningsrättslagen.

âåøiasøâsmzâi

. 3.7,,

7¶De s.k.

exploatörsparagraferna

I detta avsnitt behandlas de s.k. exploatörsparagrafema i 6 kap. 18-23 plan- och bygglagen 1987:10, PBL. Enligt dessa bestämmelser kan fastighetsägare under vissa förutsättningar föreläggas

en dels att avstå mark för allmän plats i detaljplan utan ersättning, dels

en att bekosta vägar, gator och va-anläggningar.

Vårt förslag är att bestämmelsen i 6 kap. 18 § PBL skyldighet i

om vissa fall att gratis upplåta mark inom detaljplaner med enskilt huvudmarmaskap upphävs. I övrigt är vår bedömning att exploatörsparagraferna bör behållas.

7.1¶Inledning

I 6 kap. 17-25 PBL finns bestämmelser om avstående av mark

Dessa bestämmelser stämmer i stort överens med vad som tidigam.m. re gällde om kommunens möjligheter att lösa mark inom stadsplan enligt 1947 års byggnadslag. Bland de nämnda bestämmelserna i 6 kap. 17-25 PBL finns i 19-22 vissa speciella bestämmelser om möjligheter för länsstyrelsen att förordna att fastighetsägare i vissa fall kan bli skyldiga att utan ersättning avstå mark till kommunen och i vissa andra fall utan ersättning upplåta mark. I ett sådant förordnande kan också föreskrivas att markägaren skall bekosta anläggande av gator och vägar samt va-anordningar.

De sistnämnda bestämmelserna har med i princip samma innehåll funnits i lagstiftningen sedan början av 1930-talet. Ursprungligen var de tillämpliga plan lades över område i ägares hand, mark-

när en en exploatör. Bestämmelserna har därför kommit att benämnas exploatörsparagrafema. De har emellertid visat sig vara svåra att tillämpa i vissa fall och det kan därför finnas anledning att till övervägande ta upp frågan om behovet av en reform av bestämmelserna.

7.2 Gällande rätt

7.2.1 Plan- och bygglagen

Bestämmelser om avstående mark finns i 6 kap. 17-25 av m.m. PBL. Enligt l7§ får kommunen lösa mark enligt detaljplan som en skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Vidare får kommunen lösa mark enligt planen skall använannan som das för annat än enskilt bebyggande. Fråga inlösen prövas fasom av tighetsdomstol och talan får enligt 15 kap. 2 § väckas beslutet även om att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft. Möjligheterna att lösa mark när än kommunen är huvudman annan regleras i första hand i anläggningslagen 1973:1149, AL, och lagen 1939:608 om enskilda vägar, EVL. Härutöver finns emellertid i 6 kap. 18 § PBL en bestämmelse speciellt slag. Således är den av som äger obebyggd mark som enligt detaljplan är avsedd for allmän plats för vilken kommunen inte skall huvudman, skyldig att utan vara ersättning upplåta marken, den behövs för att kvartersmark, tillom som hörde honom när planen antogs, skall kunna användas för avsett ändamål. I 6 kap. 19 § finns vidare regler skyldigheter för fastighetsägare om att avstå eller upplåta mark utan ersättning. Reglerna gäller två olika fall. På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förordna att mark som behövs för sådana allmänna platser för vilka kom-

munen är huvudman eller för b allmänna byggnader, skall utan ersättning avstås till kommunen och mark som skall användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman, utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen. Förutsättning för förordnande i båda dessa fall är att marken behövs för områdets ändamålsenliga användning. Vidare gäller att förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få planen och av övriga omständigheter. Länsstyrelsen skall fatta sitt beslut på grundval ett upprättat av men ännu antaget detalj planeforslag. Först när länsstyrelsens förordnande har vunnit laga kraft, får kommunen anta planen.

Enligt 22 § får länsstyrelsen i ett förordnande enligt § föreskriva att markägaren skall vara skyldig att bekosta anläggande av gator och vägar samt va-anordningar.

7.2.2 Historik och bestämmelsernas närmare innebörd

194 7 års byggnadslag Bestämmelsen i 6 kap. 18 § PBL motsvarar 112 § i 1947 års byggnadslag som i sin tur i huvudsak överensstämde med 65 § i 1931 års stadsplanelag. I förarbetena till den sistnämnda bestämmelsen anfördes

Bexelius m.fl.: Byggnadslagstiftningen, 5 uppl. 1970, 292 f.:

Då mark blivit indelad till ett planmässigt bebyggande, får den i

regel ett ökat värde såsom byggnadsmark. Vill jordägaren tillgodo-

göra sig detta värde genom försäljning av byggnadstomter eller de-

ras bebyggande, är det ett naturligt krav, att han även skall tillhandahålla de vägar inom området, som erfordras för tomternas behöriga utnyttjande.

Bestämmelserna i 6 kap. 19§ motsvarar i huvudsak 70 och 113 byggnadslagen. Dessa bestämmelser byggde i sin tur på liknande regler som fanns i 1931 års stadsplanelag. Redovisningen här skall dock begränsas till bestämmelsemas utformning i byggnadslagen för tiden fram till lagändringama 1982 i fråga om gatukostnadsbestämmelsema.

Bestämmelserna i byggnadslagen avsåg områden med stadsplan 70 § och byggnadsplan 113 §.

Enligt 70 § fick Kungl. Maj stadsplan lades över område i en

om ägares hand, förordna om avstående av mark utan ersättning. Motivet till bestämmelsen hade sin bakgrund i gatukostnadsbestämmelsema.

Enligt 56 § byggnadslagen var fastighetsägarna skyldiga att i viss omfattning ersätta kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten. Bidragsskyldigheten avsåg med vissa angivna undantag ägare av rättsligen bestående tomt. Bidragsskyldigheten kunde alltså i regel utkrävas först sedan tomtindelning ägt Det ansågs emellertid

rum. vara av vikt att ersättningsskyldigheten kunde bestämmas på ett så tidigt stadium som möjligt. Uttag av kostnaderna först sedan marken hade blivit sönderstyckad i byggnadstomter skulle tomtägama finna

vara obilligt, eftersom hänsyn kanske inte tagits till dessa kostnader vid förvärvet från markexploatören. Därtill kom det betungande för staden

att förränta det nedlagda kapitalet. Bestämmelserna i 70 § kan således sägas ha inneburit att på markexploatör lades skyldigheter att bidra till stads gatukostnad, vilka enligt vanliga regler vilade på ägarna av färdigbildade tomter Bexelius m.fl., 1970, 245 f..

En första förutsättning för tillämpning av bestämmelserna att

var stadsplan lades över område i ägares hand. Det emellertid inte

en var nödvändigt att all mark inom planen var i en ägares hand. Området skulle dock ha en sådan omfattning att det blev möjligt för markägaren att sälja ett flertal tomter prop. 1947:131 248. Med område avsågs

s. inte nödvändigtvis en självständig fastighet. Området kunde bestå

av såväl del av fastighet som flera fastigheter. Uttrycket i ägares hand

en innefattade jämväl det fall, att flera personer ägde ideella andelar i visst område.

Enligt 1931 års stadsplanelag kunde markägaren inte förpliktas att

avstå än 40 % områdets hela areal. Någon motsvarighet till

mera av den begränsningen togs inte in i byggnadslagen. Enligt 70 § byggnadslagen kunde emellertid markägaren inte nödgas tåla större intrång än som var skäligt med hänsyn till den nytta han kunde förväntas få av planen. Vid bestämmande av det markområde, ägaren skulle utan

ersättning avstå, måste därför även andra faktorer än områdets ytinnehåll tillmätas betydelse. Bl.a. måste värdet den mark skulle avstås

av som jämföras med värdet av den mark som ägaren fick behålla för exploatering. I lagrummet talades också hänsynstagande till övriga

om omständigheter. Härmed avsågs bl.a. att förhindra, att bestämmelsen tillämpades så att orättvisa uppkom markägarna emellan.

Enligt 71 § byggnadslagen skulle särskild ersättning utgå för byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat beskaffenhet att

av kunna hänföras till den fasta egendomen. Skyldigheten att avstå utan ersättning gällde alltså enbart själva markvärdet. I 72 § stadgades vidare att ägare av tomt inom område beträffande vilket förordnande meddelats inte skyldig att enligt de vanliga reglerna utge ersättning

var för gatumark.

I 113 § byggnadslagen reglerades motsvarande frågor för områden med byggnadsplan. Även inom sådant område ansågs markexploa-

ett tören ha sådan nytta av planen att han rimligen borde bidra till dess genomförande i större utsträckning än övriga mark inom

ägare av området. För tillämpning av bestämmelsen förutsattes emellertid att

marken skulle obebyggd.

vara

Enligt 73 § byggnadslagen kunde Kungl. Maj:t i förordnande som avsågs i 70 § föreskriva att områdets ägare skulle skyldig att bevara kosta anläggning gator och va-anordningar. Skyldigheten begränav sades inte till vad staden eljest ägde att ta ut av tomtägama enligt gatukostnadsbestämmelserna. Denna bestämmelse motsvaras i PBL 6 kap. 22 Den bestämav melsen är dock tillämplig även än kommunen är huvudman om annan för allmänna platser.

1982 års lagändringar

Genom lagstiftning trädde i kraft den l januari 1982 gjordes omsom

fattande ändringar i gatukostnadsbestämmelserna. De reglerna in-

nya nebar, till skillnad mot vad gällde tidigare, att kommunen gavs som möjlighet samtliga kostnader uppkommer för gator och att ta ut som andra allmänna platser inom ett visst område och sedan fördela dessa kostnader mellan fastighetsägarna inom området. Samtidigt upphävdes den nämnda bestämmelsen i 72 § byggovan nadslagen enligt vilken ägare fastighet i vissa fall inte skulle vara av skyldig ersättning för gatumark. Som enda skäl härför anfördes att utge föreskriften skulle komma att sakna betydelse, eftersom kommunen att endast skulle få ta ut ersättning för sina kostnader för gator m.m. prop. 1980/812165 s. 39.

F örarbetena till PBL

I fråga bestämmelsen i 6 kap. 18 § PBL anfördes i prop. 1985/86: om PBL-propositionen, endast att paragrafen har betydelse för sådana fall då det dröjer viss tid innan vägen har ställts i ordning och upplåtits för

begagnande. När det gäller de s.k. exploatörsparagraferna konstaterades i

PBL-propositionen att bestämmelserna i 70 och 113 byggnadslagen

fyllde viktig funktion, antingen att de utnyttjades för att been genom sluta förordnande eller att de utgjorde underlag för exploaom genom teringsavtal träffas mellan kommun och exploatör. En motsvarigsom het till BL:s bestämmelser bedömdes nödvändig och borde därför som föras in i PBL PBL-propositionen s. 216 f.. Vid överföringen bestämmelserna i 70 och 113 till PBL blev av det naturligtvis nödvändigt att bestämmelserna till PBL:s anpassa

plansystem och beslutsförfarande. I sak gjordes också den ändringen att bestämmelserna ersättning för byggnader i 71 om m.m. byggnadslagen ströks. Enligt departementschefen det bättre och var en mer praktisk lösning att markens värde inklusive byggnader, växande skog, m.m. vägs mot den nytta fastighetsägaren har planen. Detta kan i av vissa fall medföra att storleken det område markägaren skall avstå av blir mindre än den skulle ha blivit med BL:s regler

PBL-propositio-

nen s. 218 och 652.

I specialmotiveringen till 6 kap. 19§ anförde departemenstchefen

PBL-propositionen s. 651:

Betydelsen av förevarande paragraf och dess motsvarighet i dag har väsentligt minskat sedan gatukostnadsregler infördes 1982. nya Dessa regler ger nämligen kommunen möjligheter att i de flesta fall ta ut kostnaderna för bl.a. lösen mark skall användas för allav som män plats. Den praktiska innebörden förordnanden enligt 19 av när annan än kommunen är huvudman för allmänna platser, torde - på samma sätt som f.n. normalt bli att upplåtelse säkerställs enligt den

- lag som tillämpas för markens ianspråktagande, anläggningslagen.

t.ex. Förordnandet får därvid betydelse i första hand när ersättning för utrymme enligt anläggningslagen skall bestämmas.

Utan att någon ändring i sak har har kravet i

avsetts byggnadslagen

på att planen skall läggas över område i hand en ägares uteslutits i 6 kap. 19 Enligt departemenstchefen borde det

vara tillräckligt med

föreskriften att förordnande får meddelas endast det kan om anses skäligt med hänsyn till den nytta markägaren kan väntas få planen och av till övriga omständigheter PBL-propositionen s.652.

Från rättstillämpningen

Frågan förordnande avstående mark enligt om om av 6 kap. 19 § PBL har belysts i ett avgörande Regeringsrätten den 17 juni RÅ av 1994 1994 ref. 54. Ett förslag till detaljplan avsåg område till ett som större delen var ett sommarstugeområde med visst inslag boende. Det av permanent

bestod ett 60-tal registerfastigheter,

av varav några ägdes av kommunen men flertalet i enskild ägo och bebyggda. Förslaget var innebar i många fall att befintliga tomter uppdelades i flera i de fall och medgav,

erhöll viss minsta storlek, dessutom utökad byggrätt. Åttomterna en skilliga fastighetsägare skulle enligt planförslaget komma att behöva avstå mark till gata. Frågan i målet om förordnande enligt 6 kap. var 19 § PBL skulle meddelas för några de härav berörda fastigheterna, av dvs. ägarna till vissa fastigheter inte ägarna till de övriga om - men skulle skyldiga att till kommunen utan ersättning avstå mark som vara behövdes för allmänna platser i form av gatumark. Regeringsrätten lämnade inledningsvis redogörelse för syftet med en bestämmelserna i 6 kap. 19 § och deras samband med skyldigheten för markägare att bidra till kommunens kostnader för gator samt konstaterade att skäligheten ett förordnande måste bedömas mot bakgrund av härav. Därefter anförde Regeringsrätten:

Det står då klart att de fastighetsägare nödgas avstå mark som utan ersättning får sin nytta planen minskad i motsvarande se av mån. Som Lantmäteriverket framhåller i sitt yttrande medför i förevarande fall ett förordnande en omfördelning av exploateringsvinsten mellan eljest förhållandevis jämbördiga markägare. Den omfordelande effekten blir än påtagligare när endast vissa av dem som har att avstå gatumark blir skyldiga att göra så utan ersättning. Härtill kommer att de något komma att inträffa i förevarande - som synes fall kan bli skyldiga att delta i betalningen av de kostnader kom- åsamkas för att lösa gatumark från de förordnandet bemunen av rörda fastighetsägarna. Ett förordnande leder således till orättvisa fastighetsägarna emellan.

Regeringsrätten upphävde således länsstyrelsens förordnande.

7.2.3 Uppgifter från kommunerna användningen och behovet om exploatörsparagraferna av Under våren 1996 tillställdes 101 kommuner av olika typ frågor om bl.a. exploatörsparagrafema. Svar inkom från 85 kommuner. På frågan hur många förordnanden enligt 6 kap. 19 § PBL som har meddelats det kommuner svarade att de hade fått till stånd var sex som totalt drygt 10 förordnanden. I enkäten ställdes vidare frågan vilken indirekt betydelse bestämmelserna i 6 kap. 19 § ha. Frågan besvarades av ett stort antal anses kommuner, vilka flertalet hävdar att bestämmelserna har mycket av stor betydelse, framför allt som grund för avtal. Uttryckssätten i svaren

varierade. Vanligen framhölls bestämmelsemas betydelse påsom tryckningsmedel eller säkerhetsventil. Även rättviseskäl anfördes som som motiv för att bestämmelserna skall finnas kvar.

7.3 och

Överväganden förslag

Förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 18 § PBL skyldighet i vissa fall om att gratis upplåta mark inom detaljplaner med enskilt huvudmannaskap upphävs. I vårt förslag till lag avgifter för kommunal gatuhållning, om avsnitt föreslås bestämmelse innebär att det vid bestämen som mande av sådana avgifter skall tas hänsyn till att ägare fastighet kan av ha avstått mark utan ersättning efter förordnande enligt 6 kap. 19§ PBL. En erinran om detta införs i 6 kap. 23 § PBL.

Inledningsvis skall vi ta frågan 6 kap. 18 § PBL. Enligt be-

upp om stämmelsen är den äger obebyggd mark är avsedd för allmän som som plats skyldig att utan ersättning upplåta marken, den behövs om för att kvartersmark tillhörde honom när planen skall kunna som antogs användas för avsett ändamål. För fall då kommunen inte är huvudman för allmänna platser finns i AL och EVL bestämmelser ianspråktagande mark. I AL om av t.ex. finns i 12-13 bestämmelser skyldighet avstå för c om att utrymme

gemensamhetsanläggning och ersättning.

om Ursprungligen synes bestämmelsen i 6 kap. 18 § ha haft ett fördelningssyfte. I förarbetena till PBL poängteras däremot syftet att kunna ta marken i anspråk i ett tidigt skede. Samtidigt har dock regeln fortfarande fördelningseffekter. Det är tveksamt det någonsin sker diom en rekt tillämpning regeln. Om den tillämpas, torde det i samband av vara med bestämmande ersättning för mark enligt AL. Det emellertid av är svårt att se varför med regel så speciellt slag i PBL skall man en av gripa in i den fördelning skall företas enligt AL. Resultatet som torde härvid ofta kunna bli oskäligt. Vi föreslår därför bestämmelsen att upphävs. Förordnande enligt 6 kap. 19 § kan dels mark behövs för avse som sådana allmänna platser för vilka kommunen huvudman är eller för allmänna byggnader, dels mark skall användas för allmänna som platser för vilka kommunen inte skall huvudman. vara

motiv för bestämmelserna har åberopats att de antingen kan Som utnyttjas för besluta förordnande eller grund för behöva att om som

genomförandeavtal.

Frågan vilka behov kan tillgodoses ett förordnande om som genom enligt kap. 19 § givetvis beroende tillämpningsområdet för be- 6 är av stämmelserna. Förordnande får bara meddelas i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta fastighetsägaren kan väntas få av pla-

och till rättvisesynpunkter. När det bara är en fastighetsägare som nen berörs förordnande är prövningen förhållandevis enkel. Däremot av ett blir det komplicerat när flera fastighetsägare är inblandade. Kravet mer hänsynstagande till rättvisa leder då till att möjligheterna att med-

på

förordnande blir begränsade. Det finns här anledning att skilja dela ett mellan det fallet förordnande begärs för samtliga fastigheter och att att förordnande begärs för bara vissa fastigheter. Även det inom alla fastigheter inom ett berört område finns om mark skall utgöra allmän plats, är det inte sannolikt att denna är som jämnt fördelad mellan fastigheterna. Det kan då med hänsyn till kravet rättvisa föreligga hinder mot att meddela ett förordnande avståom ende mark ersättning. Visserligen kan utjämning företas i av utan en samband med beslut betalning gatukostnader, men något lagligt om av krav sådan utjämning finns inte och för övrigt är det inte säkert

på en

något beslut betalning gatukostnader över huvud taget fattas. att om av Vid prövningen skäligheten ett förordnande avstående av av av om mark torde därför hänsyn inte böra tas till eventuell framtida uten

jämning vid uttag av gatukostnader.

Förhållandena kan också sådana att det bara finns behov av ett vara förordnande för vissa fastigheterna inom ett berört område, vilket av fallet i det redovisade regeringsrättsavgörandet. I ett sådant fall kan var det bli fråga påtaglig kostnadsomfördelning. För att ett förordom en nande avstående mark utan ersättning skall få meddelas krävs om av får planen överstiger viss nivå. att fastighetsägaren en nytta av som en fastighetsägaren kommer över denna nivå och tvingas avstå Så snart mark utan ersättning, får han direkt sänkning av exploateringsvinsen För de fastighetsägare däremot inte kommer upp till denna ten. som nivå och alltså slipper att avstå mark utan ersättning, kommer som vinsten att öka. Vid viss bestämd plannyttonivå uppkommer det en alltså påtaglig tröskeleffekt. Även i detta fall kan effekten mildras, en kommunen vid gatukostnader befriar berörda fastighetsom uttag av

ägare från den del gatukostnadema av som motsvarar gatumark, men det finns, nämnts, inte längre någon skyldighet för som kommunen att göra ett sådant avdrag.

När flera fastighetsägare är inblandade blir det alltså svårt tillgoatt dose kravet på rättvisa. I det i

regeringsrättsavgörandet nämnda yttran-

det från Lantmäteriverket anför verket avslutningsvis:

Framför allt kan emellertid enligt LMV:s mening

man ifrågasätta,

om det i ett planområde denna karaktär med av många enskilda fastighetsägare med olika grader skador och huvud av nyttor över taget finns anledning att laborera med den särskilda kostnadsomför-

delning som ett förordnande enligt 6 kap. 19 § innebär. Var gränsen än dras mellan förordnande/icke förordnande blir det svårt att uppfylla kravet på rättvisa.

Lantmäteriverkets bedömning delades

uppenbarligen av Regerings-

rätten i det prövade fallet. Frågan inställer sig då vilket behov bestämmelserna kan fylla.

Enligt 6 kap. 31 § PBL får kommunen besluta gatukostnader att för visst område skall betalas ägarna till av fastigheterna inom området. I kostnadsunderlaget ingår bl.a. kostnader för markanskaffning. Värdet

av den allmänplatsmark fastighetsägama kan

som tvingas avstå utan ersättning enligt 6 kap. 19 § torde uppgå till samma belopp som den ersättning för gatukostnader de kan tvingas som utge. Något behov av regeln för att kommunen skall få täckning för kostnaderna för mark för allmänna platser finns det alltså inte.

Om det bara finns fastighetsägare inom planområdet, får en ett förordnande enligt 6 kap. l9§ heller inte någon

fördelningseffekt. Antingen får fastighetsägaren avstå marken eller

utan ersättning också får han betala ersättning för gatukostnadema, antingen direkt med stöd av PBL:s gatukostnadsregler eller indirekt avtal. genom Om det däremot finns flera fastighetsägare omfattas förordnandet, som av torde detta, om det över huvud taget är tillåtligt, leda till

en kostnadsomfördelning.

Något intresse från kommunernas sida åstadkomma av att en sådan omfördelning torde det dock inte finnas. Omfördelningen blir så att säga en icke eftersträvad bieffekt förfarandet. av Behovet direkt tillämpning bestämmelserna av en av i 6 kap. 19 § för att kostnadsfritt få tillgång till

allmänplatsmark är alltså mycket

begränsat, vilket bekräftas att endast få förordnanden av har meddelats

sedan tillkomsten PBL. Från kommunalt håll har emellertid anförts av genomförandet kan förenklas ett förordnande. När förordatt genom nandet är klart kan planen antas och utbyggnaden påbörjas, eftersom

marken då är tillgänglig.

Värdet bestämmelserna i 6 kap. 19 § torde dock framför allt anav

ligga i deras indirekta betydelse grund för genomförandeavtal.

ses som Frågan vilka lagliga grunder som måste finnas för genomföranom deavtal har behandlats bl.a. i rapporten Genomförandeavtal i exploateringsprocessen, författad Thomas Miller Boverket och Svenska av Kommunförbundet 1993. En sammanfattande redovisning för innehållet i rapporten finns i utredningens delbetänkande Miljö och fysisk planering SOU 1994:36 s. 309 ff. Avtalsfriheten i samband med ingående genomförandeavtal har av vissa gränser. Kommunen kan i princip inte längre i sina krav än lamedger. För uttag exploateringskostnader avtal måste gen av genom det alltså finnas laglig grund. Utrymmet för kommunen att ställa en krav begränsas också bl.a. likställighetsprincipen. Det är emellertid av inte alltid lätt avgöra villkoren i genomförandeavtalen står i att om överensstämmelse med lagreglema. Möjligen kan det sägas att det i praktiken har utbildats gråzon där det är accepterat att exploatören en gör något större kostnads- eller andra åtaganden än vad denne eljest kan tvingas till. kan kommunens kostnader för mark tas ut från fastig- Som nämnts hetsägarna enligt gatukostnadsbestämmelsema. Dessa bestämmelser är tillräckliga grund för avtal att fastighetsägaren skall utan ersom om sättning överlämna mark till ett värde motsvarar vad han kan som förpliktas betala i form gatukostnadsersättning. Härvid inställer att av sig frågan bestämmelserna i 6 kap. 19 § eventuellt kan stöd för om ge avtal avstående mark till ett högre värde. Svaret är beroende av om av hur ojämn kostnadsfördelning kan accepteras vid meddelande av som ett förordnande enligt 6 kap. 19 Det är möjligt att ett åberopande av den bestämmelsen kan stöd för något längre gående krav från ge

kommunens sida än ett åberopande av gatukostnadsbestämmelsema,

då det rimligt att det i avtalet tas in bestämmelse om att men synes en fastighetsägarens betalningsskyldighet enligt gatukostnadsbestämmel-

minskas. Totalt alltså gatukostnadsbestämmelserna ut-

sema sett synes göra ett tillräckligt stöd för genomförandeavtal om överlämnande av

allmänplatsmark utan ersättning.

Kommunerna tycks dock ganska allmänt bestämmelserna i anse att 6 kap. 19 § har stor betydelse grund för genomförandeavtal. som Det finns antagligen flera skäl till detta. Ett kan kommunerna förvara att utsätter att bestämmelserna i 6 kap. 19§ har omfattande ett mera tillämpningsområde än de faktiskt har. Det går inte att åberopa bestämmelserna i alla sammanhang där planerad allmänplatsmark ligger inom en fastighets område. Av redovisningen i det föregående framgår att möjligheterna till förordnanden enligt paragrafen är mycket begränsade. Dessa begränsningar gäller självfallet även för avtalsmöjlighetema. Om det saknas grund för ett förordnande enligt 6 kap. 19 saknas följaktligen också grund för avtal. Ett viktigt skäl till kommunernas bedömning betydelsen av av 6 kap. 19 § torde också vara att de flesta kommuner inte tar ut några ersättningar för gatukostnader. Detta torde leda till de finner det att främmande att åberopa gatukostnadsbestämmelserna stöd för som avtal. Det framstår då enklare att åberopa bestämmelser tycks som som tydligt fastslå att fastighetsägaren är skyldig avstå mark att utan ersättning. Från rättslig synpunkt är emellertid gatukostnadsbestämmelserna tillräckliga som grund för avtal oavsett de används i praktiken eller om inte.

Sammanfattningsvis utgör gatukostnadsbestämmelsema, och i än

högre grad de föreslagna avgiftsbestämmelserna,

av oss tillräcklig

grund för genomförandeavtal avseende avstående mark för allmän av plats utan ersättning. Förordnande enligt 6 kap. 19 § kan också mark behövs avse som för allmänna byggnader. Den mark avstås skall

som vara erforderlig för

områdets ändamålsenliga användning. Härav lär följa det inte bör att bli fråga om marks avstående till andra för samhället

behövliga bygg-

nader än sådana kan erfordras med anledning

som av bebyggelsen av

ifrågavarande område, exempelvis skolhus Bexelius m.fl., 1970, s. 247. Någon möjlighet att ta kommunens kostnader för ut sådan mark på regelmässig väg finns inte. Det enda få

sättet att fastighetsägarna att

stå för sådana kostnader är alltså att få till stånd förordnande eller ett att med stöd bestämmelsen kräva avstående av av mark avtalsvägen. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse torde ännu vara mera begränsat än i fråga allmänplatsmark. Mark om som behövs för allmänna byggnader torde vanligen lokaliserad till någon enstaka vara

fastighet inom planområdet och det blir då svårt att med upprätthållande kravet på rättvisa låta ett förordnande bara avse den fastigheten.

Behovet denna bestämmelse grund för förordnande eller ge-

av som nomförandeavtal torde vara ringa.

Det andra huvudfallet enligt 6 kap. 19 § gäller mark som skall användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvud-

Det kan gälla t.ex. vägar och grönytor i ett fritidsbebyggelseomman. råde. Här är normalt AL tillämplig.

Mark eller annat utrymme för gemensamhetsanläggning får tas i anspråk enligt bestämmelserna i 12 § AL och ersättning skall bestämmas enligt 13

Kostnader för gemensamhetsanläggning skall fördelas efter an-

en delstal åsätts fastigheterna. I kostnaderna för utförande ingår an-

som läggningskostnader inklusive ersättning för utrymme eller mark som tas i anspråk. Kostnaderna skall fördelas efter den nytta fastigheterna har anläggningen. Med nytta den värdeökning på fastigheten

av avses som anläggningen ger upphov till.

Enligt det refererade uttalandet i PBL-propositionen är den

ovan praktiska innebörden ett förordnande att upplåtelse av mark säker-

av ställs, varvid förordnandet får betydelse i första hand när ersättning för utrymme skall bestämmas.

Om ett exploateringsområde ägs endast fastighetsägare, kan

av en

denne själv bestämma gemensamhetsanläggningens utformning

eftersom flertalet bestämmelser som reglerar förhållandet mellan m.m., fastigheter är dispositiva. Ett förordnande enligt 6 kap. 19 § om upplåtelse mark för anläggningen utan ersättning torde inte fylla någon

av funktion i sådan situation. Något behov regeln grund för ge-

en av som nomförandeavtal torde det heller inte finnas.

Kravet hänsynstagande till rättvis fördelning mellan fastig-

en hetsägarna torde leda till att möjligheterna till ett förordnande om upplåtelse mark enligt den aktuella bestämmelsen blir be-

av än mer gränsade än i fråga det tidigare behandlade fallet om avstående av mark för allmän plats. Därmed begränsas också möjligheterna att åberopa bestämmelsen som grund för avtal.

Bestämmelserna i 6 kap. 19 § avstående eller upplåtande av

avser mark utan ersättning. Enligt 6 kap. 22 § kan i ett förordnande enligt 19§ också föreskrivas att markägaren skall skyldig att bekosta

vara anläggande gator och vägar samt va-anordningar. Paragrafen är

tillämplig även om annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. En förutsättning för tillämpning bestämmelsen är alltså att av det meddelas ett förordnande enligt 19 Tillämpningsområdet för bestämmelsen är således lika begränsat tillämpningsområdet för som 19 Regler om uttag av kostnader för de angivna anläggningarna finns i framför allt PBL, AL och lagen 1970:244 allmänna vatten- och om avloppsanläggningar, va-lagen. Vi har i det föregående gjort bedömningen att PBL:s gatukostnadsregler är tillräckliga grund för avtal som om avstående av mark för allmän plats utan ersättning. När det däremot gäller 22 § torde möjligheten till kostnadsuttag i vissa fall vara större än vad som kan medges enligt PBL:s gatukostnadsregler. Enligt 6 kap. 31 och 33 gäller således vissa begränsningar i fråga de om åtgärder som kan ingå i kostnadsunderlaget vid uttag av gatukostnader. Mera påfallande kan skillnaderna bli i förhållande till va-lagen. Enligt

6 kap. 22§ kan fastighetsägare åläggas att bekosta anläggande

av va-anordningar, alltså de faktiska kostnaderna. Enligt va-lagen sker en fördelning av avgiftsskyldigheten enligt taxa, som leder till att fastighetsägarens betalningsskyldighet ofta blir avsevärt begränsad i förhållande till de faktiska kostnaderna. I huvudsak liknande förhållanden

kommer att inträffa vid tillämpning den föreslagna lagen

av av oss om avgifter för kommunal gatuhållning. Här kan alltså bestämmelsen i 22 § fylla en självständig funktion grund för genomförandeavtal. som Kravet på rättvisa begränsar visserligen bestämmelsens tillämpningsområde när flera fastigheter är inblandade, särskilt när det bara är men fråga om en exploatör kan bestämmelsen ha en påtaglig betydelse. Det

kan enligt Vår mening rimligt att exploatör i vissa fall skall

anses en kunna åläggas längre gående skyldigheter än vad följer gatusom av kostnadsreglerna och va-lagen och den möjlighet till förordnande som finns i 22 § bör därför finnas kvar. Värdet hos bestämmelserna i 6 kap. 19-22 ligger alltså huvudsakligen i möjligheten till förordnande enligt 22 Det kan då framstå som onödigt komplicerat att skall behöva via ett förordnande man om avstående av mark utan ersättning enligt 19 § för att få till stånd ett sådant förordnande. I förenklingssyfte skulle därför kunna ersätta man vad som sägs om avstående mark i 19 § med regeln i 22 Eftersom av det dock i undantagsfall kan uppstå behov ett förordnande enligt av

19 § och reglerna i deras nuvarande form är invanda avstår vi från att lägga fram ett sådant förslag.

Av den lämnade redovisningen framgår att kravet på beaktande av rättvisa sätter vissa gränser för möjligheterna till förordnande enligt 19 § och därmed även enligt 22 § i särskilt fall dår flera fastighetsägare är inblandade. Vi vill därför betona vikten att kommunerna inte åbe-

paragrafema grund för avtal annat än då det det bedöms att ropar som ett förordnande skulle kunna meddelas.

Som nämnts fanns det tidigare bestämmelse som innebar att

fastighet inom område, beträffande vilket förordnande enligt ägare av den tidigare motsvarigheten till 6 kap. 19 § meddelats, inte skulle vara skyldig att utge ersättning för gatumark. Avsaknaden av en sådan bestämmelse i PBL spelar inte så stor roll vid en direkt tillämpning av bestämmelserna. Effekten blir bara att möjligheterna till ett förordnande enligt 19 § kan komma att begränsas. Den nämnda avräkningsbestämmelsen kan däremot behövas för de fall bestämmelserna i 6 kap. 19§ åberopas grund för avtal. Vi föreslår därför att en avräk-

som ningsbestämmelse åter skall tas in i lagstiftningen. Denna bestämmelse bör tas in i den föreslagna lagen avgifter för kommunal gatuhåll-

om ning. För att bestämmelsen skall uppmärksammas i samband med prövningen förordnande enligt 6 kap. 19 § bör en erinran om be-

av stämmelsen tas in bland exploatörsparagrafema i 6 kap. PBL.

I 6 kap. 23 § finns en regel om att bestämmelserna i 19-22 om ägare även gäller exploateringssamfällighet enligt lagen l987:11 om exploateringssamverkan. I det följande avsnitt 8 föreslås att den la-

skall upphävas. Det medför att även regeln i 6 kap. 23 § bör uppgen hävas.

amg failâäü

.av 322m

" é i

hêas7äásâäsmiéima :áâåásá nuvaáø

aa :mmm

.V ,Täâiiâäfáñfåâriâtüâx 59§53F-üñ$ fäaiiiwtârtám

j V V V V atvxára 7333:4 kxzzmasesrsåzm

7 {âg$c;ixavsiåez›d§ av Lrzmåwgázizxi

i n

Våzøckvvifafnciaxágtagsfáii av fêknränmaie exüigü

8¶Exploateringssamverkan

Enligt lagen l987:l1 exploateringssamverkan, ESL, kan fastig-

om hetsägare inom ett område frivilligt gå och i egenskap av ex-

samman

ploatör genomföra ett utbyggnadsprojekt från planläggning fram till

byggklar tomt. Lagen innehåller bl.a. regler utbyggnad av gemen-

anläggningar och ett särskilt värdeutjämningssystem, vars samma om syfte är att frigöra planutforrnningen från den gällande fastighetsindelningen och således förutsättningar för bättre detaljplaner.

Lagen har emellertid tillämpats i endast få fall, vilket bl.a. torde bero på att den uppfattas komplicerad. Vårt förslag är därför att ESL

som upphävs och att lagens huvudsyften och behandlas för

separeras var sig. Anläggningsfrågoma kan med fördel hanteras inom för an-

ramen läggningslagen 1973:1149, AL. Det särskilda värdeutjämningssystemet föreslås i förenklad form införas i en ny lag, lagen om fördelning av byggrätt.

8.1¶Inledning

Önskvärda förändringar inom bebyggda områden kommer ofta i kon-

flikt med rådande fastighetsindelning och ägarförhållanden. För att så-

dana förändringar skall komma till stånd i större omfattning krävs därför normalt att marken genom frivilliga förvärv eller expropriation samlas i en hand, antingen hos en kommun eller en exploatör.

Genom ESL, trädde i kraft samtidigt med plan- och bygglagen

som l987:10, PBL, den 1 juli 1987, skapades emellertid möjligheter att få till stånd samordnade aktiva insatser från fastighetsägarna själva. ESL innehåller genomförandemedel två principiellt olika slag. Det gäller

av dels möjligheter för fastighetsägarna att i samverkan utföra olika slag

anläggningar, dels ett speciellt värdeutjämningssystem, genom vilav ket fastighetsägarna får del i exploateringsverksamhetens avkastning utifrån vad bidrar med till exploateringsföretaget och inte efter

man hur planens byggrätter lokaliseras, vilket skapar större rättvisa och därmed bättre förutsättningar att åstadkomma lämpligt utformade

ger detaljplaner.

Som närmare beskrivs i avsnitt 2 är det vårt uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om plangenomförande utifrån ett övergripande perspektiv i syfte att utforma ett så enkelt och rationellt system som möjligt. I det sammanhanget berörs särskilt ESL. I direktiven ifrågasätts i och för sig inte behovet lagstiftning av en av det slag som regleras i ESL. Däremot sägs att det bör belysas om det även fortsättningsvis är lämpligt att ha reglerna kring exploateringssamverkan i en särskild lag eller lagens huvudsyften kan tillom godoses genom ändringar i lagstiftning. annan Mot den bakgrunden skall i det följande undersökas vilka grundläggande syften som ESL har, behovet att bibehålla motsvarande lagav regleringar och hur lagstiftningen i så fall lämpligen bör utformas för att göra den enklare och effektiv. mer

8.2¶Gällande rätt

ESL hänger intimt med framför allt PBL, AL, fastighetsbildsamman ningslagen 1970:988, FBL, och lagen 1973:1150 förvaltning om av samfälligheter, SFL. I PBL-utredningens ursprungliga förslag till lagstiftning om exploateringssamverkan i betänkandet Ny plan- och bygglag SOU 1979:66 hade reglerna således, i stället för att tas in i en särskild lag, tagits in dessa fyra lagar. En sammanfattning förslaav gen finns i prop. 1985/86:2, ESL-propositionen, 98 ff. s. Här skall inledningsvis lämnas redovisning för ESL. Därefter en redovisas bestämmelserna fastighetsreglering i FBL, vilka är beom av tydelse för förståelsen de förslag kommer att lämnas i det fölav som jande. Vad gäller AL och SFL hänvisas till den redogörelse görs i som avsnitt 5.3.

8.2.1 Lagen om exploateringssamverkan

Inledning

ESL syftar, som nyss nämnts, till att göra det möjligt för flera fastighetsägare inom ett område att i samverkan vidta åtgärder för ställa i att ordning mark för ny bebyggelse eller för att åstadkomma förbättringar i redan bebyggda områden. I förarbetena till lagen pekades på typsitre tuationer där samverkan kan komma till användning ESL-propositionen, s. 11 f.:

1 Vid förnyelse och förtätning äldre villa- och fritidsbebyggel-

av seområden med splittrat ägande till marken kan åtgärderna komma att omfatta marköverföringar för att bilda bebyggbara fastigheter och att utföra gemensamma anordningar inom kvartersmark.

2 Inom kvarter med flerfamiljshus kan samverkan bli aktuell när ett område, exempelvis ett kvarter, skall förnyas i ett sammanhang. Samordnande åtgärder kan därvid bestå av planändringar och i samband därmed förbättringar i den yttre miljön, omläggningar av gatutrafiken och ordnandet av parkering friytor m.m.

och gemensamma

3 I fråga om fritidsbebyggelse, där den befintliga fastighetsindelningen har låst lokaliseringen och planeringen, kan samverkan mellan fastighetsägarna leda till att planeringen kan ske mera oberoende av

den befintliga fastighetsindelningen.

Villkor för exploateringssamverkan Formellt initiativ till exploateringssamverkan tas kommunen, som i

av områdesbestämmelser eller detaljplan beslutar att samverkan får ske och därvid avgränsar ett samverkansområde 6 kap. 2§ PBL. Samverkansområdet, skall avgränsas på planmässiga grunder, skall

som kunna omfatta inte bara områden som skall bebyggas utan också andra områden, t.ex. närströvområden har planmässig anknytning till

som en bebyggelsen. I kommunens beslut skall anges den tid, högst fem år, inom vilken ett exploateringsbeslut enligt ESL skall meddelas.

Frågor exploateringssamverkan kan härefter, på ansökan fas-

om av tighetsägare som kan delta i exploateringssamverkan eller av kommu-

8 § första stycket, tas och prövas vid förrättning som handnen upp läggs av lantmäterimyndigheten 2 §.

För lantmäterimyndighetens beslut om exploateringssamverkan ställs det vissa ytterligare villkor utöver kravet på kommunalt medgivande. Exploateringssamverkan får således inte beslutas, om ändamålet med samverkan lämpligen kan tillgodoses på annat sätt eller olägenhetema av samverkan överväger de fördelar som kan vinnas genom den 4 §. Enligt 5 § skall också viss opinionsprövning ske.

Av 6 § framgår att deltagande i exploateringssamverkan är frivilligt. Det stadgas således att den äger mark inom samverkansområdet

som får delta i exploateringssamverkan om han begär det. De fastigheter vars ägare sålunda deltar i exploateringssamverkan utgör en exploate-

ringssamfállighet.

För att det skall bli möjligt att genomföra hela exploateringen inom samverkansområdet trots att vissa fastighetsägare inte deltar, har exploateringssamfälligheten getts möjlighet att begära att fastigheter som inte ingår i samfälligheten helt eller delvis skall avstås genom inlösen 19 §.

Bl.a. med hänsyn till att företaget grundar sig på frivillighet har det inte ställts upp något krav att företaget skall vara vinstgivande båtnadsvillkor. För att tillgodose fastighetsägarnas intresse att

av kunna överblicka företagets ekonomiska konsekvenser skall emellertid förrättningsmannen vid sammanträdet med sakägama redovisa dessa konsekvenser och övriga förutsättningar för företaget 10 §.

F örrättningen hos lantmäterimyndigheten

Frågor om exploateringssamverkan tas, som nämnts, efter ansökan

upp av fastighetsägare som kan delta i exploateringssamverkan eller av kommunen.

I fråga om exploateringsförrättningar tillämpas 4 kap. 1-24 och 27-40 FBL. I 4 kap. 1-24 regleras frågor om lantmäterimyndigheten, förrättningens inledande och grunderna för handläggningen samt kallelse och delgivning. I 27-40 finns bestämmelser för-

om rättningens fortsättande och slutförande samt vissa särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser om förrättningen kompletteras med vissa bestämmelseri 10-15 ESL.

Vid förrättningen skall bestämmas grunderna för fördelningen

av kostnaderna för exploateringssamverkan och de fördelar vinns

som genom denna. För detta ändamål skall andelstal fastställas för varje deltagande fastighet 1 1 §. Andelstalet skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till arealen av den för exploatering tillgängliga mark fastigheten ingår i samverkansområdet. Det in-

av som nebär i princip att all exploateringsbar mark inom samverkansområdet anses vara lika mycket värd per kvadratmeter för det planerade exploateringsföretaget, oavsett om den skall användas för enskilt bebyggande eller för allmänna platser. Däremot kan naturligtvis det faktiska marknadsvärdet, med bortseende från exploateringsföretaget, variera för olika markområden. Om marknadsvärdet den mark fastighet

av som en bidrar med sålunda inte motsvarar det bestämda andelstalet, skall skillnaden utjämnas i Vid bestämning denna ersättning skall

pengar. av

hänsyn inte tas till den inverkan som en efter exploateringsbeslutet antagen detaljplan kan ha haft markvärdet.

Exploateringssamverkan fordrar medel för verksamheten, bl.a. för att lösa in mark och för att anlägga gemensamma anordningar. För att den samfällighetsförening som förvaltar exploateringssamfälligheten skall kunna ta lån krävs att den kan ställa säkerhet. Frågan har lösts så att samfälligheten vid uttaxering bidrag från delägarna har förmåns-

av rätt i delägarfastighetema. Lantmäterimyndigheten får därför enligt 12 § för varje fastighet fastställa ett förmånsbelopp och vilka åtgärder

skall ha genomförts för att förrnånsrätten skall gälla. som

Om det inte finns något hinder mot exploateringssamverkan, skall

lantmäterimyndigheten meddela exploateringsbeslut. I samband med

beslutet bildas exploateringssamfällighet. Exploateringsbeslutet kan

en i övrigt delas så att vissa frågor tas i senare beslut.

upp upp

Exploateringssamfálligheten genomför sedan exploateringen enligt

detaljplanen och eventuellt exploateringsavtal fram till och med att byggbar tomtmark föreligger. I detta innefattas bl.a. att samfälligheten

utför de exploateringsanläggningar som krävs inom om-

gemensamma rådet, t.ex. gator och va-anordningar.

När avsedd fastighetsreglering har genomförts och ersättningsfrå-

gorna har avgjorts avslutas exploateringsförrättningen.

Mark- och fördelningsfågor

Fördelningen kostnader och avkastning mellan fastigheter som del-

av tar i exploateringssamverkan skall ske genom marköverföring mellan berörda fastigheter så att delägarna får byggbar mark i förhållande till sina andelstal. Överföring får dock inte ske av mark, på vilken det finns byggnad står i huvudsaklig överensstämmelse med en

en som detaljplan. Om marköverföring inte kan ske fullt ut, skall skillnaden utjämnas ersättning i 17 och 18 §§.

genom pengar

Genomförandet exploateringen skall ske fastighetsregle-

av genom ring 16 §. I huvudsak är det härvid reglerna i FBL som skall tilläm-

Vissa regler i FBL gäller dock inte vid exploateringsamverkan, pas. nämligen bestämmelserna båtnads- och opinionsvillkoren 5 kap. 4

om och 5 §§, överföring mark som är bebyggd 5 kap. 7 § första och

av andra styckena, regleringsfastighetemas sammansättning och dimensionering 5 kap. 8 § samt värdering och ersättning mellan sakägama

5 kap. 9-13 §§. I stället gäller vid exploateringssamverkan de regler som tagits upp i ll, 15 och 17-22 ESL. När det gäller fördelningen mellan deltagarna i exploateringsen samverkan av markens värdehöjning skall således inte FBL:s regelsystem tillämpas. I stället är det andelstalen är styrande för fördelsom ningen. Det innebär att den värdeökning eller ändrad desom en ny taljplan medför skall fördelas mellan de deltagande fastigheterna i förhållande till deras ursprungliga markinnehav. Som tidigare har berörts kan marköverföring ske även från fastigheter som inte ingår i exploateringssamfälligheten. Om samfalligheten begär det, får således lantmäterimyndigheten under vissa förutsättningar förordna att sådana fastigheter helt eller delvis skall avstås till förmån för de deltagande fastigheterna 19 §. Om samfälligheten inte begär att få lösa marken, kan fastighetsägaren kräva att inlösen sker 20 §. Regler om ersättning vid överföring mark från fastighet av en som inte ingår i exploateringssamfälligheten finns i 21 och 22 §§. Kommunen kan ingå exploateringsavtal med exploateringssamfälligheten på sätt med exploatör förfogar samma som en som över ett större markområde. För en exploatör kan förordnas skyldighet om att till kommunen avstå mark utan ersättning, skyldighet bekosta utföatt rande av gator och anordningar för vatten och avlopp skyldighet samt att utan ersättning upplåta mark till väg eller allmän plats 6 kap. annan 19 och 22 PBL. Sådana förordnanden kan enligt 6 kap. 23 § PBL

riktas exploateringssamfällighet.

även mot en

8.2.2¶Fastighetsbildningslagen

Med fastighetsbildning i enlighet med FBL företagen åtgärd avses en genom vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphävs 1 kap. 1 § FBL.

Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreglering, den

om avser ombildning av fastigheter, och avstyckning, klyvning eller som sammanlággning, om den nybildning fastighet 2 kap. l §. Fasavser av

tighetsbildning handläggs lantmäterimyndigheten förrätt-

av genom ning 2 kap. 2 §. Av intresse i det här sammanhanget är främst bestämmelserna om

fastighetsreglering.

F astighetsreglering Fastighetsreglering behandlas i FBL:s tredje avdelning, 5-9 kap. I 5 kap. finns allmänna bestämmelser fastighetsreglering. Härefter

om följer särskilda bestämmelser om samfällighet 6 kap., om servitut och ledningsrätt 7 kap., om inlösen 8 kap. och om gemensamma arbeten 9 kap..

Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller samfällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från fastighet till Genom fastighetsreglering kan också

en en annan. samfállighet bildas samt servitut bildas, ändras eller upphävas 5 kap. 1 §.

Rätt att ansöka fastighetsreglering har berörd fastighetsägare

om eller samfällighetsförening. Kommunen kan ansöka om fastighetsreglering behövs för att mark och vatten skall kunna användas för

som bebyggelse ett ändamålsenligt sätt 3 §.

Villkor för fastighetsreglering I 3 kap. finns villkor som gäller vid all fastighetsbildning till skydd för allmänna intressen. Bl.a. skall tillses att fastighetsbildning inte sker i strid mot detaljplaner och andra beslut om markanvändningen.

I 5 kap. finns en rad villkor till skydd för enskilda intressen.

I 5 kap. 4 § uppställs ett s.k. båtnadsvillkor. Fastighetsreglering får således ske endast under förutsättning att lämpligare fastighetsindelning eller eljest mer ändamålsenlig markanvändning vinnes samt att fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som regleringen medför.

Om regleringen har begärts av en fastighetsägare, gäller enligt 5 kap. 5 § första stycket att regleringen får genomföras endast om den är nödvändig för att dennes fastighet skall förbättras förbättringsvillkoret. Detta villkor gäller dock inte om fastighetsregleringen är nödvändig för att få fastigheten att stämma bättre överens med gällande detaljplan eller fastighetsplan.

Om regleringen har begärts av annan än sakägare, t.ex. av kommunen, fâr den enligt 5 kap. 5 § andra stycket inte äga rum, om sakägama mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för detta opinionsvillkoret. Detta villkor bortfaller dock, behovet

om av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

I 5 kap. 6§ finns bestämmelser fastighetsregleringens omfattom ning och sättet för regleringens genomförande och i 5 kap. 7 § finns bestämmelser begränsar möjligheterna att överföra mark tillsamsom mans med byggnad. I 5 kap. 8 § regleras vilken grad förändring fastighet får av som en utsättas för genom fastighetsreglering. Enligt paragrafens första mening skall varje berörd fastighet få sådan sammansättning och utformning att den inte i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Till den del markanvändningen har bestämts detaljplan genom enligt PBL är det denna användning är normerande för ändamålet som och inte markens förutvarande faktiska användning. Även förändringen inte är så fastighetens lämplighet för om stor att sitt ändamål försämras, får enligt andra meningen fastigheten inte ändras så att dess s.k. graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Bestämmelser vad med graderingsvärde finns i 9 om som menas Med gradering avses ett uppskattningsförfarande vilket jämfögenom relsetal kan åsättas mark fastighet mottar eller avstår. Inom som en detaljplan tillåts enligt praxis minskningar graderingsvärdet på av uppemot 25 %,jfr NJA 1991 s. 425. De beskrivna bestämmelserna i 7 och 8 utgör enligt 5 kap. 8 § a inte hinder mot fastighetsreglering, det är fråga vissa åtgärder om om som skulle ha kunnat genomföras med stöd PBL. I första hand av avser undantaget överföring gatu- och parkmark till kommunägd fasav en tighet. I 5 kap. 8 b § finns motsvarande bestämmelse för åtgärder en som skulle ha kunnat genomföras enligt lagen 1995:1649 bygom gande av järnväg. 1 anslutning därtill i 5 kap. 8 § möjlighet för ges c en fastighetsägare, vars fastighet avskurits reglering för jämvägsänav en damål, att begära att mark inte kan användas tillsammans med som fastigheten i övrigt öveförs till jämvägsfastigheten. Om rationaliserings- eller planintressen kräver omfattande mera fastighetsreglering finns i viss utsträckning möjlighet att förordna om inlösen enligt 8 kap. I sådant fall får storleksförändringar göras utan hänsyn till bestämmelserna i 5 kap. 8 vilket innebär fastighet att en genom inlösen kan minskas hur mycket helst, eventuellt helt försom svinna. En särskild form inlösen genomförande fastigav avser av hetsplan och regleras i 8 kap. 4 Enligt bestämmelsen får den som

äger del av vad som enligt en fastighetsplan skall utgöra en fastighet

rätt att inlösa övriga delar den tillämnade fastigheten utan ges av hänsyn till skyddsreglema i 5 kap. 7 och 8 §§.

Samtliga här beskrivna bestämmelser är dispositiva och gäller

ovan således inte om berörda sakägare medger att avsteg görs 5 kap. 18 §.

Ersättningsreglema Enligt 5 kap. 10 § skall ersättning i pengar utgå, om en fastighet ge-

fastighetsreglering får avstå i mark, samfállighetsandelar elnom mer ler servitutsrätter än vad fastigheten tillförs genom regleringen. Det förfarande vilket denna ersättning bestäms kallas likvidvärde-

genom ring.

Som grundregel gäller enligt 5 kap. 10 a§ att bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen skall tillämpas vid likvidvärderingen.

Vid fastighetsregleringar i fall då marken hade kunnat tas i anspråk enligt PBL och vid andra fastighetsregleringar där det är uppenbart att marken hade kunnat tas i anspråk tvångsvis enligt annan lagstiftning skall expropriationslagens ersättningsregler tillämpas fullt ut.

Även i andra fall fastighetsreglering skall likvidvärderingen gö-

med beaktande värderingsreglema i expropriationslagen. I dessa ras av

fall skall dock vissa av expropriationslagens ersättningsregler inte till-

lämpas. Det gäller regeln avdrag för företagsnytta samt den s.k.

om presumtionsregeln. I dessa fall skall vidare likviden bestämmas så att vinsten regleringen fördelas mellan de berörda fastigheterna.

I samband med de ändringar i ersättningsreglema som trädde i kraft den 1 januari 1993 uttalades prop. 1991/92:127 42 att det inte

s. borde komma i fråga att ta bort vinstfördelningsprincipen och helt ersätta den med expropriationslagens skadeprincip med hänsyn bl.a. till att vinstfördelningssystemet ligger i linje med strävandena att fördela exploateringsvinstema på ett skäligt sätt inom ett exploateringsområde, varvid hänvisades till ESL.

Regeln i 10 a§ tredje stycket anger inte närmare hur vinstfördelningen skall ske. Den innebär i princip endast att den som avträder egendomen skall få en skälig del av regleringsvinsten. Regeln är alltså utformad så att den anger att man vid sidan av de angivna bestäm-

melserna i 4 kap. expropriationslagen vid likvidvärderingen också i

skälig utsträckning skall beakta det särskilda värde som egendomen har for den tillträdande fastigheten.

Genom fastighetsreglering kan även uppkomma skador av mer personlig art, som inte kompenseras den marknadsvärdebaserade

genom likviden. Bestämmelser om ersättning för sådana skador finns i 5 kap. 12

Slutligen finns i 5 kap. 13 § bestämmelser om hur kostnaderna för fastighetsreglering skall fördelas mellan fastighetsägarna.

8.3 ESL

Tillämpningen av

Med hänsyn till att ESL innebar en helt ny typ av lagstiftning har Byggforskningsrådet, BFR, ställt sig bakom FoU-verksamhet på området och för ändamålet inrättat referensgrupp med representanter

en från berörda organisationer och institutioner. Verksamheten skulle inrymma såväl mera teoretiska studier praktiska fältförsök i

som samarbete med intresserade kommuner. Efter ansökan har dessa kunnat erhålla vissa risk- och Stimulansbidrag för drivandet fáltförsöken.

av Hittills framkomna resultat från projekten har redovisats i rapport

en av Per Carlsson, Thomas Kalbro, Gerhard Larsson och Bengt Smideman: Erfarenheter från exploateringssamverkan, Rapport R21:l994,

Byggforskningsrådet, Stockholm. Av rapporten framgår bl.a. följ ande.

Sammanlagt har sexton projekt studerats. Av dessa har hittills fyra slutförts. Det gäller Myrängen i Huddinge, Hängedyet på Öckerö, Uddabergsområdet i Skövde och Lissbrändan i Rättvik. Vidare

har redovisats fem pågående projekt, fyra vilande eller ändrade projekt och tre avbrutna projekt.

Ett önskemål hade varit att försöken skulle omfatta områden

av olika slag, t.ex. villa- och fritidshusområden, centrala tätortsområden, industriområden och nyexploateringsområden. Kommunernas ansökningar om försöksmedel har emellertid huvudsakligen avsett randområden med inslag äldre villa- och fritidsbebyggelse, enligt

av som översiktsplanen skall omvandlas till områden med tätare permanentbebyggelse. I fall har dock huvudvikten lagts vid fritidsintres-

ett par sena.

Enligt rapporten visar försöken att ESL-modellen är möjlig att tilllämpa. I en slutkommentar sägs följande 60:

Sammanfattningsvis kan sägas att försöksverksamheten så långt

visat att ESL-förfarandet går att tillämpa och i de behandlade områ-

dena vunnit anslutning bland markägama, inte minst på grund att

det uppfattats ge större rättvisa och ökad medverkan. Genom mindre

bundenhet till befintli ga gränser det ha lett till ökad plankvali-

synes

tet både med hänsyn till topografianpassning och möjlighet att tryg-

ga lämpliga grönområden. Bättre anpassning av markanvändning och väg- och ledningssystem bör ha lett till kostnadsbesparingar,

även om detta i försöksfallen kunnat dokumenteras genom alter-

nativkalkyler. Samverkansmodellen har över huvud taget möjlig-

gjort projekt som eljest sannolikt inte hade kommit till stånd inom

en närmare framtid. Några större nackdelar med samverkan i sig har

knappast framkommit försöken.

8.4¶Kritik och

av lagen reformförslag

BFR:s ovan nämnda referensgrupp har i en skrivelse den 9 oktober 1992 till regeringen hemställt översyn ESL och ett

om en av som underlag för en sådan översyn överlämnat en promemoria med förslag till ändringar i lagen. Ändringama främst

avser

att ta bort kravet på kommunens formella godkännande

- genom områdes- eller detaljplanebestämmelser,

att bredda användningsområdet, speciellt i bevarandesamman-

hang,

att ge kommunen möjlighet att i detaljplan föreskriva att planen

skall genomföras genom samverkan och i så fall förenkla villkoren för samverkan,

att förändra och förenkla det ekonomiska fördelningssystemet,

att under förutsättning att kravet på frivilligt deltagande uppmju-

kas ta bort möjligheten till tvångsinlösen,

att öka samordningen med främst fastighetsbildnings- och

- an-

läggningslagen.

I den nämnda rapporten Erfarenheter från exploateringssamverkan anförs s. 60 att det i de fortsatta utredningarna inte hade framkommit något som ändrar vad som hade redovisats i skrivelsen till regeringen. I rapporten tas också vissa andra frågor kan behöva uppmärk-

upp som sammas i reformarbetet. Hit hör följande frågor:

Det finns ett behov samordning och samverkan redan före

- av exploateringsbeslutet.

Värderings- och fördelningsfrågor behöver penetreras ytterligare.

Även skattereglerna behöver

en översyn i sammanhanget.

Lantmäteriverket har i oktober 1994 publicerat en rapport av Leif Eidenstedt: Exploateringssamverkan, LMV-rapport 1994:26. I ett avsnitt med avslutande synpunkter pekas i rapporten vissa oklarheter i lagstiftningen. Dessa rör i huvudsak samordningen med annan lagstiftning och reglerna för vissa beslut. Det framhålls också att det finns olösta problem när mark med byggnad skall tillskjutas. I rapporten utvecklas vidare kritik mot ESL:s fordelningsregler i enlighet med överväganden och förslag som hade presenterats av Gerhard Larsson i rapporten Exploateringssamverkan, Problem och åtgärdsförslag, Meddelande 4:69 från institutionen för fastighetsteknik, Kungl. Tekniska högskolan i Stockholm, 1993.

8.5¶Överväganden och

förslag

8.5.1 Utförande av gemensamma anläggningar

Förslag: Reglerna om värdeutjämning och om anläggningsutbyggnad kopplas i sär. Hela det regelsystem som tar sikte på gemensamma exploateringsåtgärder utgår ur ESL för att i stället i sin helhet regleras av AL.

ESL är i huvudsak inriktad på att möjliggöra önskvärda förändringar inom bebyggda områden med splittrade fastighets- och ägarförhållanden. Med stöd av ESL kan bebyggbara fastigheter bildas och fastighetsägarna utföra gemensamma anordningar. Fastighetsägarna kan därvid delta i kostnaden för förändringsåtgärder och samtidigt få del i exploateringsverksamhetens avkastning.

Enligt den ovan refererade slutkommentaren i rapporten Erfarenheter från exploateringssamverkan är omdömet om ESL i huvudsak positivt. Det synes därvid vara framför allt vinstfördelningssystemet som har ansetts värdefullt att skapa rättvisa och göra det möjligt att

genom åstadkomma bra planer. Lagen har emellertid hittills tillämpats i mycket blygsam omfattning trots att bidrag har utgått för verksamheten. De framhållna fördelarna med lagstiftningen har alltså inte kunnat utnyttjas i nämnvärd grad.

En bidragande orsak till att lagen på tid har tillämpats så

senare sparsamt är givetvis den mycket svaga konjunkturen inom byggsektom. Uppenbarligen finns det dock även mer systematiska problem

bör åtgärdas. Vi återkommer senare till hur olika detaljer i det nusom varande ESL-systemet bör förändras. Allra först vill vi dock behandla en fråga av mer grundläggande karaktär, som i hög grad komplicerar användandet av lagen.

Den fråga är den särskilda möjligheten att inom ramen

som avses för ESL-förfarandet utföra gemensamma anordningar. Som framgår av den inledande paragrafen i ESL avses lagen öppna möjligheter till en omfattande samverkan. Genom fastighetsbildningsåtgärder skall man göra det möjligt att anpassa fastighetsbildningen till planeringsbeho-

Vidare skall ett rättssubjekt skapas, med vilket kommunen kan ven. träffa exploateringsavtal. Exploateringssamfálligheten genomför härefter exploateringen enligt detaljplanen och exploateringsavtalet fram till och med att bebyggbar tomtmark föreligger. I detta innefattas bl.a. att samfälligheten utför de gemensamma exploateringsanläggningar som krävs inom området, t.ex. gator och va-anläggningar ESL-propositionen s. 40. Målet har således varit att man skall kunna åstadkomma en paketlösning för ett helt område på samma sätt som när det ägs av en byggherre.

Det förutsätts alltså att exploateringssamfálligheten skall kunna träffa exploateringsavtal med kommunen om utbyggnad av anläggningar, som i fortsättningen skall drivas i antingen enskild eller kommunal regi. Grunden för möjligheterna att sluta exploateringsavtal rörande dessa frågor torde anses ligga i regeln i 6 kap. 23 § PBL, enligt vilken vad som sägs om ägare i de s.k. exploatörsparagrafema även gäller exploateringssamfällighet.

Denna ordning skapar emellertid problem. Om avsikten är att anläggningen i fortsättningen skall drivas i enskild regi, torde tanken vara att exploateringssamfälligheten i regel skall stå för utbyggnaden inom ramen för ESL-förrättningen, varefter anläggningen via en AL-förrättning överförs till en bestående samfällighet enligt SFL. Det är emellertid inte sannolikt att kretsen av fastigheter som deltar i ex-

ploateringssamverkan är identisk med kretsen av fastigheter som skall

delta i en gemensamhetsanläggning. Dels kan det finnas fastigheter som deltar i exploateringssamverkan, vilka inte kan anslutas till gemensamhetsanläggningen på grund av t.ex. att det inte är av väsentlig betydelse för fastigheten att ha del i anläggningen, dels kan det finnas fastigheter inte deltar i exploateringssamverkan, skall

som men som delta i gemensamhetsanläggningen.

2 16-1398

Förhållandena kan bli likartade för det fallet att avsikten är att exploateringssamfälligheten skall bygga ut anläggningar och därefter överlämna dem till kommunen. Det kan finnas å sidan fastigheter ena som deltar i samverkan, vilka det inte kan anses rimligt att genom exploateringsavtal förplikta att bygga ut gator m.m., och å andra sidan fastigheter som står utanför samfälligheten, på vilka det skulle men ligga närmare till hands att ställa sådana krav. Den nytta av detaljplanen som krävs för tillämpning exploatörsreglema bedöms alltså en av utifrån deltagande fastigheters samlade nytta och någon hänsyn tas därmed inte till om utfallet för en enskild fastighet är tillräckligt stort för att kvalificera till ett exploatörsåtagande. Anledningen till att kretsen av fastigheter som deltar i exploateringssamverkan inte sammanfaller med kretsen fastigheter av som skall delta i en gemensamhetsanläggning eller det kan finnas som anledning att ålägga att bygga ut gator m.m. beror till en del på att delta-

gandet i en exploateringssamfällighet är frivilligt. Det hänger emeller-

tid också samman med frågan på vilka grunder avgränsningen av samverkansområdet bestäms, vilket skall ske på planmässiga grunder. Vi återkommer till dessa frågor senare i betänkandet. Som nämnts är det i huvudsak två motiv som ligger bakom ESL. Dels har man velat åstadkomma en rättvis fördelning nyttoma av av en plan, så att det skall bli möjligt oberoende rådande fastigatt mera av hetsindelning åstadkomma ändmålsenliga planer, dels har velat få man till stånd samordnade insatser från fastighetsägarna att förena genom dem i samfállighet kan träffa avtal och utföra åtgärder i en som samverkan. Skälet till att även anläggningsdelen har införts i lagen torde att vara man velat stimulera till aktiva insatser och göra det möjgemensamma ligt att ett rättssubjekt ingå exploateringsavtal. Denna ambition genom har dock samtidigt inneburit, att lagen har blivit ganska svårtillgänglig för såväl fastighetsägare berörda myndigheter, vilket i förlängsom ningen har inneburit att den avsedda stimulansen till samverkan inte har haft full avsedd verkan. Det särskilda värdeutjämningssystem finns i lagen, till vilket vi som senare skall återkomma, bedöms emellertid kunna betydande vara av värde. Ett utnyttjande detta förutsätter emellertid att hela ESL-sysav temet med bl.a. särskild kostnadsreglering och inrättande samfälligav

het kopplas in. Det kan befaras att detta förhållande har lett till att inte heller värdeutjämningssystemet har kommit till avsedd användning.

Utbyggnad av anläggningar inom ramen för ESL leder i dag till att kostnadsfördelningen mellan de i exploateringssamverkan deltagande fastigheterna görs enligt de särskilda ESL-reglema. I det fallet att nå-

fastighetsägare väljer att delta i samverkan, utan att bidra med gon exploateringsbar mark, fastställs en särskild nyttoandelstalsserie rörande anläggningskostnadema. Vid en efterföljande AL-förrättning bestäms tredje kostnadsfördelning, med hänsyn till eventuellt

sedan en nytillkommande fastigheter enligt AL. Denna hantering är mycket komplicerad, utan att någon påtaglig fördel vinns. Den logiska slutsat-

är att hela regleringen i stället bör kunna ske enligt den lag, AL, sen som till slut ändå skall reglera hela kostnadsansvaret.

Som vi har beskrivit i avsnitt 2 är grunderna för ett effektivt

en av plangenomförande att de olika komponenterna i genomförandesystemet så långt möjligt kan användas för sig, dvs. att frågor om utfö-

var rande, förvaltning och ekonomisk fördelning i princip bör vara frikopplade från varandra och kunna kombineras utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall. Detta understryker nödvändigheten av att koppla i sär reglerna värdeutjämning och om anläggningsutbygg-

om nad och låta anläggningssidan i sin helhet regleras av AL.

Vårt förslag är sammanfattningsvis att hela det regelsystem som tar sikte på exploateringsåtgärder skall utgå ESL. Frågan

gemensamma ur

tillämpning de s.k. exploatörsbestämmelsema behandlas även

om av på annan plats i betänkandet, avsnitt

8.5.2 Motiv för ett fördelningssystem av det slag som finns i ESL Följden av det nyss redovisade förslaget är att det som återstår av ESL är det särskilda värdeutjämnings- eller vinstfördelningssystemet. Innan vi går vidare och penetrerar detta system mer i detalj, kan det vara på sin plats att redovisa de mer grundläggande motiv som finns för att bibehålla ett sådant alternativt system för vinstfördelning och omfördelning av byggrätter i lagstiftningen.

Bakgrund Sambandet mellan rättvis ekonomisk fördelning mellan fastighetsägare och möjligheterna att åstadkomma en lämplig markanvändning är ett

klassiskt problem, inte minst har aktualiserats i den skifteslagsom stiftning som vi har haft sedan 1600-talet. Formellt sett fick visserligen rättvisekrav i den äldre lagstiftningen ofta stå tillbaka för kraven på lämplig fastighetsutformning, i realiteten lades stor vikt vid en men rättvisefrågoma på bekostnad av lämplighetskraven. Problemet har också varit uppmärksammat flera gånger under de se-

naste decenniemas lagstiftningsarbete. Expropriationsutredningen fö-

reslog i betänkandet Expropriationsändamål och expropriationsersätt-

ning SOU 1969:50 regler s.k. värdeutjämningsexpropria-

m.m. om tion och anförde därvid 216:

Ett sådant system förslagsvis kallat värdeutjämningsexpropria-

tion medför tre väsentliga fördelar. Alla markägare blir lika be- handlade och själva planläggningen frigörs från ovidkommande hänsyn. Det nya institutet bör alltså ingå i planeringen ett som av medlen för att vid nybebyggelse skapa goda miljöbetingelser och

motverka överexploatering.

Frågan diskuterades vidare i olika former och återkom sedan i PBL-utredningens förslag till lagstiftning om exploateringssamverkan. Utredningen anförde i betänkandet Ny plan- och bygglag SOU 1979:66, s. 383:

Genom ett sådant regelsystem ökas möjligheterna att välja goda planläggningsaltemativ. I detta avseende kan en parallell göras med förslaget till täktsamverkan naturvårdskommittén har lagt fram som i betänkandet SOU 1979:14 Naturvård och täktsamverkan. Planeringen kan alltså med förbättrade genomförandemedel bättre lösge ningar totalt sett. Även mark med mindre goda förutsättningar från

fastighetsindelningssynpunkt kan komma i fråga för bebyggelse.

I ESL-propositionen anförs slutligen 12:

I fråga om fritidsbebyggelsen har den befintliga fastighetsindelningen hittills i stor utsträckning låst lokaliseringen och planeringen. Genom samverkan mellan berörda fastighetsägare bör fritidsbebyggelseplaneringen kunna ske oberoende den befintliga fastigmer av

hetsindelningen.

Att fördelningsfrågor har stor betydelse för utformningen av markanvändningsplaner är således Välomvittnat. I det följande skall ges en beskrivning de grundläggande sambanden mellan planläggning och

av ekonomisk fördelning hur dessa samband kan utnyttjas för att

samt av åstadkomma väl utformade markanvändningsplaner.

Vad som skall fördelas Det ekonomiska totalresultatet vid förändring av markanvändningen

detaljplanering består i princip av tre poster. På kostnadssidan genom finns dels fastighetemas värde enligt den pågående markanvändningen det s.k ingångsvärdet värde före Vf, dels planläggnings- och förrättningskostnader. Intäktssidan utgörs värdet på fastigheterna med

av de byggrätter som tillskapas genom planläggningen utgångsvärdet värde efter Ve. Resultatet, eller vinsten, kan alltså skrivas på följ de sätt

Vinst Utgångsvärde Ingångsvärde Kostnader

- -

Det sagda gäller vinsten för hela planområdet och det är den som främst intresse från allmän synpunkt. Eftersom ingångsvärdet

är av inte kan påverkas är det önskvärt att utgångsvärdet blir så högt som möjligt med avseende på bebyggelsemiljö etc. samt att kostnaderna för bebyggelse, anläggningar, m.m. är så låga som möjligt. Planläggning innebär i stor utsträckning att hitta en lämplig avvägning mellan utgångsvärde och kostnader för att den långsiktiga vinsten skall maxime-

Med andra ord bör planläggningen skapa förutsättningar för totalt ras. sett uthålliga och goda bebyggelsemiljöer med beaktande av hushållning med resurser.

För den enskilde fastighetsägaren är det inte det totala resultatet som är störst intresse, utan hur stor del den totala vinsten

av snarare av denne erhåller, dvs. hur effekterna av en detaljplan fördelar sig på de olika fastighetsägarna. Fastighetsägamas inställning till en planerad ny bebyggelse inom ett område varierar naturligtvis dessutom beroende på hushållens olika ålder, struktur, inkomst etc.

Inom området finns normalt fastighetsägare motsätter sig plan-

som läggningen och vill fortsätta med den pågående markanvändningen. Bland dessa finns de som kan antas vilja lämna området, om planen

genomförs. En viktig fråga för dessa fastighetsägare är hur mycket de kan tänkas få betalt för sina fastigheter. Andra fastighetsägare väljer att stanna kvar och bosätta sig i området. För dessa kan de ekonomiska effekterna mätas i vilken byggrätt som tillfaller respektive fastighet och vilka bygg- och exploateringskostnader de måste betala. Förutom de rent ekonomiska effekterna tillkommer naturligtvis för dessa fastighetsägare frågor hur och de om var i framtiden skall bo. I ett exploateringsområde förekommer också normalt professionella byggherrar som bygg- och fastighetsbolag, vilka kan förväntas ha i första hand kommersiella synpunkter på planutfonnningen och det ekonomiska utfallet. När man talar om hur detaljplanens totala resultat fördelar sig de olika fastighetsägarna, kan det således värt att ibland göra vara en disktinktion mellan skilda typer ekonomiska effekter. Det finns av anledning att återkomma till frågan i samband med redovisningen hur av fördelning av planresultatet kan hanteras av olika fördelningssystem.

Olika fördelningssystem

I den svenska lagstiftningen finns i dag två olika slag fördelningsav system, dels det system vanligen tillämpas och här kallas det som som konventionella systemet, dels ESL-systemet. Jämförelsen mellan de olika fördelningssystemen kan göras på olika sätt. Den kan således göras med utgångspunkt antingen från hur vinsten fördelas eller hur byggrättema fördelas i de olika systemen. Vid

utvärderingen av ESL-systemet och jämförelser med det konventionel-

systemet har vanligen betoningen lagts på hur vinsten fördelas mellan fastighetsägarna. Det kan därför lämpligt att inleda med såvara en

dan beskrivning.

Skillnaderna mellan konventionell vinstfördelning och vinstfördelning enligt ESL

Konventionell vinstfördelning

Vid konventionell vinstfördelning spelar planens utformning avgöen rande roll för fördelningen. Systemet bygger på att utgångsvärdet av planen VC, dvs. värdet byggrättema, fördelas på så fastigav sätt att hetsägaren får tillgodogöra sig värdet den byggrätt lokaliseras av som

till dennes fastighet. Därigenom fördelas även fastighetens värdeökning, eftersom den är skillnaden mellan det tilldelade värdet och fas-

tighetens ingångsvärde.

I de fall den planen förutsätter att befintliga fastighetsgränser

nya måste justeras, dvs. mark överföras från fastighet till en annan, till-

en lämpas regler i bl.a. PBL, FBL och AL. Ersättningen för marken utgör

kompletterande Vinstfördelning mellan avträdaren och tilli sig en trädaren marken, enligt gällande praxis tillgodoräknas därvid

av men avträdaren hela den värdeökning getts honom detaljplanen.

som genom

Med detta systern är det givetvis av väsentligt intresse för varje enskild fastighetsägare att detaljplanen verkligen placerar önskad byggrätt på just hans fastighet. Hur planen ut totalt sett, och med avse-

ser ende på andra fastigheter, är från denna utgångspunkt av sekundär betydelse. I systemet finns alltså potentiell motsättning mellan å ena

en sidan önskemålet goda helhetslösningar och å andra sidan de en-

om skilda fastighetsägamas berättigade krav på att få sina synpunkter tillgodosedda. I vissa situationer kan detta innebära att planförfattaren, av hänsyn till enskilda fastighetsägare, blir låst av den befintliga fastighetsindelningen. Det kan medföra att detaljplanen får en sämre utformning än vad som vore önskvärt.

Vinstfördelning enligt ESL

Vid tillämpning ESL:s regler åsätts fastigheterna andelstal på

av grundval fastigheternas areal, som sedan styr hur dels den totala

av vinsten, dels byggrätterna utgångsvärdet VC skall fördelas mellan fastighetsägarna. Genom denna konstruktion är fastighetsägarens rätt till vinst och byggrätt frikopplad från planutformningen. Med andra ord är det inte på sätt avgörande för en fastighetsägare var

samma byggrätterna rent faktiskt lokaliseras detaljplanen. Denne är under

av alla omständigheter garanterad byggrätt, i förhållande till sitt an-

en delstal, någonstans inom planområdet.

Med ett fördelningssystem enligt ESL:s grundmodell kan planförfattaren i princip bortse från befintliga fastighetsgränser vid utformningen

detaljplanen. Det ligger i sakens natur att frikopplingen från fastigav hetsgränser extra frihetsgrad att planen kan utformas

ger en genom med hänsyn till i huvudsak grundläggande förutsättningar som naturoch markförhållanden, befintlig bebyggelse, infrastruktur etc.

Den centrala frågan -fördelning byggrätter av

Den redovisade jämförelsen mellan ESL-systemet och det konventionella systemet gjordes med utgångspunkt från skillnader vid fördelning

av vinsten mellan fastighetsägarna.

Hur vinsten fördelas har naturligtvis stort intresse. Men alltför en ensidig inriktning på själva vinstfördelningen kan kanske medföra att en annan rättvisefråga kommer något i bakgrunden, nämligen fördelningen av byggrätter i en detaljplan. Som framgått redovisningen garanterar i princip ett fördelav ovan ningssystem av det slag som finns i ESL, att fastighetsägare erhåller en byggrätt oberoende av hur byggrätterna lokaliseras inom planområdet. Detta är inte fallet vid konventionell fördelning. I stället är det vid det sistnämnda förfarandet helt avgörande för fastighetsägaren hur dennes fastighet behandlas i detaljplanen. Det är denna fundamentala skillnad mellan de två fördelningssystemen som primärt motiverar att lagstiftningen innehåller ett alternativsystem av ESL-modell. Garantin för fastighetsägaren att erhålla en byggrätt ger således i vissa situationer planförfattaren frihet att uten

forma ändamålsenliga detaljplaner frihet inte går att uppnå

- en som inom ramen för det konventionella fördelningssystemet.

Erfarenheter från andra länder

Fördelningssystem av det slag som finns i ESL används i stor skala i många andra länder. Gerhard Larsson beskriver i rapporten Exploatering i samverkan, En jämförande internationell studie, Meddelande 4:65 från institutionen för fastighetsteknik, Högsko-

KungLTekniska

lan, Stockholm 1991, olika ESL-system tillämpas i Japan, som Tyskland, Frankrike, Norge, USA, Sydkorea, Taiwan, Australien och Indien. Ett belysande exempel som kan nämnas är att 2/3 det totala ca av

antalet bebyggelsefastigheter i Tyskland tillskapas ett särskilt

genom förfarande, Umlegung, har stora likheter med ESL-systemet. I som hälften fallen sker detta efter strikt offentlig Umlegung och i den av en andra hälften efter en frivillig, förhandlingsbaserad Umlegung, ofta stödd av kommunerna. Det är alltså inte fråga någon marginell tillämpning, vilket tyder om på att ett liknande förfarande borde kunna få tillämpningsomett stort

råde även i Sverige, under förutsättning att regelsystemet effektiviseras och förenklas. I ñgurema 1 redovisas ett skolexempel på vad som

a-c kan åstadkommas när det går att bortse från fastighetsindelningen vid

planutformningen Källa: Dieterich, H., Baulandumlegung, C.H. Beck,

München 1996.

BESTAPDSKARTE

r:ñ-1-.man

Figur 1 a. Ursprunglig fastighetsindelning.

''-

URLEGUOGSKARTE

rx-c-a-r Figur J c. Fastighetsindelning i enlighet med planen.

Exempel från Sverige Även vi ännu inte har sett så storslagna exempel i Sverige, så finns

om det likheter med det genomförda ESL-projektet Uddaberg i Skövde kommun. Uddabergsområdet ligger på Billingens östsida och detaljplaneområdet bestod huvudsakligen av jordbruksmark med splittrad fastighetsindelning, men med visst inslag av äldre bebyggelse.

Det primära motivet för kommunen att tillämpa ESL var att den ur-

sprungliga fastighetsindelningen lade hinder i vägen för en plan som

tänkt att innehålla stor del grupphus parhus och radhus, se ñvar en gurerna 2 a-b. Man ville alltså frigöra sig från fastighetsindelningen

Figur 2 a. Ursprunglig fastighetsindelning

vid utformning av detaljplanen, eftersom privatpersoner ägde strategisk mark där gruppbebyggelsen tänkt att genomföras. var Omstruktureringen av fastighetsindelningen genomfördes så småningom genom överenskommelser mellan fastighetsägama. I slutändan

återstod ett byggföretag och några enskilda fastighetsägare, där de

senare erhöll tomter for friliggande bebyggelse på mark ursprunglisom gen inte var deras egen.

3 .

Figur 2 Illustrationsplan.

Exempel på problem vid konventionell fördelning

Med två olika fördelningssystem att välja mellan uppkommer naturligtvis frågan när det eller det andra skall tillämpas. Här skall ena redovisas några typfall när det konventionella systemet kan alltför ge en

oskälig fördelning byggrätter och planvinst. I dessa fall finns alltså av överhängande risk för att detaljplanen ges en mindre lämplig uten formning, inte ett altemativsystem det slag finns i ESL tillom av som lämpas.

En fastighet bör användas för gemensamma ändamål, ex. grönområde

En detaljplan förutsätter för ändamål att ytor reserveras gemensamma olika slag, vägar, lekplatser och grönområden. Hänsyn till av t.ex. miljön kan för övrigt i framtiden förväntas komma att accentuera behovet anordningar, t.ex. i form källsortering av avav gemensamma av fall och lokala va-lösningar. Anta vi har ett område med åtta fastigheter skall planläggas. att som Enligt den detaljplan betraktas bäst från allmän och flertalet som som fastighetsägares synpunkt bör två fastigheterna tas i anspråk för av ändamål, låt säga ett grönområde, medan de övriga gemensamma oss fastighetema kommer att bilda sammanlagt tio tomter för friliggande villor figur 3. Inställningen hos fastighetsägarna, inkludese sex av rande de får sina fastigheter utlagda grönområde, är att de vill som som erhålla eller flera byggrätter. Resterande två fastighetsägare avser en att sälja sina fastigheter.

Före plan Efter plan

Figur Tvåfastigheter reserveras för allmänna ändamål.

I och för sig torde sådan plan kunna genomföras med konventionelen fördelningsregler, att fastigheterna med grönområdet inlöses genom och fastighetsägarna får lämna området. Sannolikt skulle dock planförfattaren finna detta alternativ så betänkligt från rättvisesynpunkt, att han skulle söka lösningar gör det möjligt att lägga den gemensom

samma anläggningen på de fastigheter vilkas ägare beredda

var att sälja sina fastigheter.

Beroende på att alla berörda fastighetsägare inte kan tilldelas byggrätt i den bästa planen, måste således sämre plan utarbetas för en att kunna tillgodose detta krav. Denna effekt behöver inte uppstå med

regler av ESL-typ, eftersom de möjliggör omstrukturering fasen av tighetsbeståndet och tilldelning byggrätt till alla fastighetsägare. av

II. Ett kvarter bör planeras på ett sätt leder till ojämn fördelsom en

ning av byggrättema

En variant på det nyss beskriva fallet är att ett stadskvarter bör utformas så att alla höga hus läggs på den sidan kvarteret och alla ena av låga hus på den andra. Ett exempel skulle kunna att vill lägga vara man byggnader som terrasshus enligt den principskiss redovisas i figur som

Figur Ett kvarter planeras på ett sätt leder till sned fördelning byggsom en av rätten.

Om vi tänker att kvarteret består fem oss av fastigheter med samma avgränsning som planens bestämmelsegränser för tillåten hushöjd, skulle alltså fastigheten på den östra sidan kvarteret tilldelas fem av

gånger så stor byggrätt fastigheten längst i väster. Det torde inne-

som bära påtagliga svårigheter för planförfattaren hantera att en sådan situation.

Med det alternativa systemet kan utfallet inom sådant ett kvarter, oberoende den faktiska utjämnas

av fastighetsindelningen, så att alla

fastighetsägare får ett resultat motsvarar deras skäliga andel som av

den värdeökning detaljplanen innebär.

som

III. Fastigheten bör användas för ändamål som inte kan genomföras av fastighetsägaren, t.ex. grupphusbebyggelse

Av såväl bostadspolitiska ekonomiska skäl är det ofta önskvärt att som friliggande bebyggelse kompletteras med flerbostadshus, parhus- eller radhusbebyggelse. Vid t.ex. förnyelse äldre villa- och fritidsbebygav gelseområden får det närmast betraktas en nonnalmodell att desom taljplanen innehåller dels ett grupphusområde, dels ett antal fastigheter för friliggande villor, där de ursprungliga fastigheterna delats i ett antal nya tomter.

Att genomföra ett grupphusprojekt förutsätter en professionell

byggherre. Med andra ord måste enskilda äger mark för personer, som grupphusbebyggelse, ett eller annat sätt lämna sina fastigheter se figur 5.

Före plan Efter plan

Figur Tre fastigheter för ändamål som inte kan genomföras av fasreserveras tighetsägarna.

En sådan plan torde inte kunna genomföras med konventionella fördelningsregler, de tre ägarna till marken med grupphusbebyggelse om önskar erhålla tomter för friliggande villor. Planen måste förändras försämras och grupphusbebyggelsen, möjligt, omlokaliseras till om mark med gynnsammare ägarförhållanden. Inslaget grupphusbebyggelse är vanligt i villaområden som var av föremål för förnyelse under 1970- och 1980-talen, trots att förnyelsen enbart kunde ske med konventionella fördelningsregler. Frågan hur detta varit möjligt kan belysas med utgångspunkt från Bamsjöområdet i Tyresö kommun. Detta område ursprungligen ett fritidshusområvar de med 18 fastigheter byggdes ut i början på 1990-talet se figur som 6 a.

W i KANELEN 1 32

.. gâwrydng

. I

BAâEM/ÅN1

wâ-Ba

Leg-w;

Figur 6 a. Ursprunglig fastighetsindelning.

Den nya planen innebar att den nordöstra delen området skulle beav byggas med tvåvånings flerbostadhus. Ansvarig för denna del var en av landets största byggherrar. Efter avstyckning och fastighetsreglering skulle övriga delar utgöra tomter för friliggande bebyggelse figur

6 b.

i J.:KANELEN 1 avg Kgj-,anfii v4

V 51 mia-vili- Läs. §35 E39

.El-lll

v.42 " FT°F7 -t I , ,

kgia

Figur 6 Illustrationsplan.

Här inställer sig frågan hur området med flerbostadsbebyggelse, som

till stora delar låg privatägd mark, kunde överföras till en byggherre. Sedan 1970-talet hade kommunen haft ett visst intresse området av och därför på frivillig väg köpt in fastigheter när ägarna velat sälja. I slutet 1980-talet hade kommunen kommit att äga fem fastigheter av spridda i området. Dessa fastigheter använde sedan kommunen för att genomföra markbyten. Med andra ord kunde fastighetsägarna med mark i flerbostadshusområdet erhålla fastigheter avsedda för frilig-

gande bebyggelse och kommunen fick kontroll över flerbostadshusområdet, där marken sedermera överlåts till byggherren. Denna metod, med kommunen motor för att till stånd som en lämplig fastighetsindelning, har varit mycket vanlig. Genom strategiska markförvärv och markbyten på frivillig väg, förköp - genom eller genom expropriation har kommunerna kunnat samla mark för grupphusområden Metoden har varit framgångsrik i många m.m. kommuner, men frågan är kommunerna i framtiden är beredda och om har möjlighet att spela samma aktiva roll. Om så inte är fallet, ökar behovet av sådana regler finns i ESL för att det skall möjligt som vara att åstadkomma väl utformade planer.

8.5.3 Reformering av det alternativa fördelningssystemet

Förslag: ESL upphävs och ersätts med en ny lag fördelning om av byggrätt. Den nya lagen motsvarar de delar ESL tar sikte av som en

fördelning av planvinsten som är oberoende fastighetsindelningen. I

av fördelningen skall även kunna ingå fastigheter bidrar till värdesom höjningen utan att avstå mark. Fördelningsförfarandet skall alltid initieras genom ett planbeslut och förenklas i förhållande till gällande rätt genom att någon likvid för utjämning ingångsvärden inte skall beav stämmas. I övrigt föreslås ett flertal smärre förändringar i förhållande till ESL i syfte att förenkla och tydliggöra fördelningssystemet.

Vår slutsats bl.a. diskussionen i föregående avsnitt är det finns av att ett uppenbart behov att i lagstiftningen behålla ett system för förav delning av byggrätt och plannytta det slag för närvarande av som regleras i ESL. I det följande skall därför diskuteras hur ett sådant alternativt fördelningssystem skall utformas i detalj, varvid även skall behandlas mer de brister i gällande rätt som påtalats BFR:s referensgrupp och av som beskrevs i avsnitt 8.4. I bilaga 7 redovisas dels sammanställning resultatet våra en av av överväganden, dels några exempel på hur det särskilda fördelningssystemet kan användas.

Användningsområde för det särskilda förfarandet

En grundläggande fråga som inledningsvis bör beröras är användningsområde och begränsningar för det särskilda förfarandet.

Det gällande ESL-systemet bygger på att förändringen i markanvändningen ett exploateringsföretagK där de totala kostna-

ses som derna och intäkterna fördelas mellan fastighetsägarna. Fördelningen

således exploateringsvinst, där plusposten utgörs av den värdeavser ökning uppkommer den detaljplanen och utbyggnaden

som genom nya

anläggningar, medan minusposten består av kostnader för planav läggning, fastighetsbildning, anläggningar, m.m.

I och med vårt tidigare förslag att utbyggnaden av anläggningar skall behandlas i särskild ordning, kommer fördelningen av denna exploateringsvinst i stället att ske på två sätt. Den del vinsten som

av uppkommer utbyggnad anläggningar kommer fastighets-

genom av ägarna tillgodo genom den fördelning som enligt AL eller på annat sätt görs anläggningskostnader medan det nu aktuella fördel-

av m.m., ningssystemet hanterar fördelning av den del av vinsten som genereras

själva planen, dvs. planvinsten. Detta är liktydigt med den värdeav ökning detaljplanen upphov till minskad med kostnaderna för att

ger upprätta planen och för fastighetsindelningen till gällande

att anpassa plan.

I ESL-propositionen 16 nämns fördel med den valda

som en lösningen att samla regleringen i särskild lag, att detta lade grunden

en för ett systern i framtiden skulle kunna användas även för andra

som samverkansfrågor rör fastigheter. Helt i linje med denna tanke har

som ESL från olika håll föreslagits som instrument för att lösa fler problem än de som kan härledas ur de i förarbetena behandlade situationema.

Från bl.a. Boverket har framförts att samverkansbehov föreligger i fråga utnyttjande vindkraft och vid bevarande av kulturhisto-

om av riskt värdefull bebyggelse. Även BFR:s referensgrupp föreslår, jfr

avsnitt 8.4, att användningsområdet för exploateringssamverkan breddas, speciellt i innerstadsområden och vid bevarande av byggnader och bebyggelsemiljöer.

Vid analys förfarandets räckvidd i bl.a. de nyss nämnda situa-

en av tionema är det väsentligt att bibehålla den distinktion som gjorts mellan å ena sidan fördelning av planvinst, som förfarandet är inriktat på, och å andra sidan fördelning anläggningsvinst, enligt vårt för-

av som slag skall hanteras i ordning, t.ex. enligt AL.

annan

I fråga om vindkraft bör t.ex. själva lokaliseringen ett vindkraftav verk och fördelningen av värdet rätten att uppföra ett sådant i prinav cip kunna hanteras inom för det här aktuella fördelningssysteramen met, däremot inte byggande och drift kraftverket. Olika former för av samverkan i fråga om vindkraft behandlas närmare i det följande i avsnitt 8.5.5. Samma distinktion måste göras även vid åtgärder i innerstadsområden. En fråga särskilt har diskuterats är i vad mån det bör som vara möjligt att i fördelningsförfarandet inkludera åtgärder för bevarande

av byggnader och bebyggelsemiljöer.

Som redan har berörts är målet för det föreslagna särskilda fördelningssystemet att möjliggöra friare planutformning än följer en som av det konventionella systemet, inom vilket fastighetsgränsema avgör hur värdena lokaliseras, jfr avsnitt 8.5.2. Detta behov kan givetvis finnas även inom stadskvarter och vid ett samtidigt bevarande. Fastigheter med exploateringsbar mark bidrar uppenbarligen till vinsten och bör därför andel i företaget. Även fastigheter ges en som skall bevaras skulle dock kunna bidra till planvinsten, nämligen i den mån själva bevarandet ökar det totala värdet inom detaljplanen. Även

detta vinstbidrag bör i princip kunna beaktas vid fördelningen.

I det sistnämnda fallet måste dock den restriktionen iakttas, att de nyttor som följer av den grundläggande byggrättsfördelningen och de nyttor som följer av bevarandet inte får sammanblandas. Detta skulle nämligen kunna leda till att fastighet inte har fördelar bevaen som av randet skulle kunna tvingas att bidra till detta med den vinst den erhåller i form byggrätt, vilket enligt vår mening inte är acceptabelt. av Problemet framträder tydligast tänker sig enbart två fastigom man heter i planen, en som skall bevaras och skall bebyggas. En en som kapitalöverföring från den fastighet får bebyggas till den som som skall bevaras kan inte motiveras i större omfattning följer än som av

den bebyggbara fastighetens nytta att fastighet bevaras

av grannens och därigenom skapar miljövärden. Vi återkommer senare, under rubriken Andelstal, till hur nyttan av tilldelning av byggrätter och nyttan ett samtidigt bevarande i av mer detalj kan kombineras vid ett fordelningsförfarande. Det praktiska resultatet fördelning, även inkluderar av en som nyttan av ett bevarande, blir att den fastighet bidrar med denna får som nytta motta en likvid från övriga berörda fastighetsägare, vilken kan ses som

bidrag till bevarandekostnadema. I anslutning till detta har fråga ett uppkommit möjligheterna att direkt koppla samman denna om mer likvid dels med kommunens eventuella ersättningsskyldighet enligt 14 kap. 8 § PBL, jfr avsnitt dels med krav på att nödvändiga upprustningsåtgärder verkligen utförs. Vår bedömning är emellertid att detta inte är lämpligt. När det gäller ersättningsskyldigheten torde det inte vara lämpligt att direkt i lagen slå fast att nyttoavräkning skall göras och att en en likvid utgår mellan enskilda fastighetsägare skall påverka komsom grundläggande ersättningsansvar. Huruvida kommunen i ett munens enskilt fall kan vinna framgång med ett yrkande att avräkning skall om ske, får avgöras i rättstillämpningen. De möjligheter finns att till att ersättningen verkligen ansom se

vänds till upprustning de regler underhållsplikt och om

synes vara om kommunens rätt att ingripa mot bristande underhåll som närmare beskrivs i avsnitt 9.5.1. Om själva utförandet av upprustningsåtgärdema skulle tas med i ett samverkansförfarande, skulle detta, med den principiella uppdelning vi föreslår, ske enligt AL. Vår bedömning är emellertid att AL i sin nuvarande utformning inte omfattar sådana åtgärder och vi det inte heller rimligt att i lagen införa en möjlighet till ser som upprustning av en enskild byggnad. gemensam I det sammanhanget kan avslutningsvis tilläggas, att det vid fömyelse stadskvarter ofta uppstår behov renodlad samverkan för av av mer rad olika ändamål, såsom gårdar, varuintag m.m. Enligt AL en garage, kan sådana anläggningar inrättas i den mån de är av gemensamma stadigvarande betydelse för berörda fastigheter, fastigheterna i om fråga har behov den väsentlighetsvillkoret och om anläggningen av totalt sett är ekonomiskt motiverad båtnadsvillkoret. AL ändrades för övrigt i anslutning till PBL-reformen 1987 just i

syfte att underlätta genomförandet av gårdssaneringar prop.

1985/86:90 108. Ändringen bestod i viss uppmjukning av den s. en ekonomiska prövningen vid bedömning det s.k. båtnadsvillkoret i av 6 § AL. Problemen kring samverkan i innerstadsmiljö behandlas även i ett

tillämpningsexempel i bilaga

Beslutsordning, förfarande, m.m.

En bidragande orsak till att ESL har kommit att tillämpas endast i begränsad omfattning torde det komplicerade förfarandet. Först vara skall kommunen i detaljplan eller områdesbestämmelser besluta att

exploateringssamverkan får ske. Sedan kan lantmäterimyndigheten

fatta ett exploateringsbeslut och först därefter kan kommunen den anta detaljplan som skall genomföras. För att ESL:s särskilda fördelningsregler skall bli tillämpliga måste nämligen detaljplanen antas

efter ex-

ploateringsbeslutet.

Utformningen av gällande ordning bygger på bedömningen att det

av planmässiga skäl är nödvändigt att kommunen meddelar det grund-

läggande beslutet att exploateringssamverkan får ske ESL-propo-

om sitionen, 17. Att kommunen sedermera skall den detaljplan s. anta vilken samverkan skall grundas är vidare självklarhet. Samtidigt en var

ett av motiven bakom ESL att planerings- och genomförandefrågoma

praktiskt skulle integreras i ett förrättningsförfarande. Även dessa

om utgångspunkter betraktade var för sig är välgrundade, är det uppenbart att förfarandet helhet leder till alltför och komplicerad som en tung process. Ett reformerat fördelningssystem bör alltså förenklas i detta avseende för att vara effektivt. Ett par av de i avsnitt 8.4 redovisade förslagen från BFR:s referensgrupp rör just dessa frågor. Gruppen föreslår dels kravet komatt munens beslut i områdesbestämmelser eller detaljplan före exploateringsbeslutet tas bort, dels att kommunen skall möjlighet i ges att en detaljplan föreskriva att planen skall genomföras samverkan genom utan att planen får påverka möjligheterna till vinstutjämning mellan

markägama.

Dessa förslag skulle till vissa delar avhjälpa de påtalade bristerna. Att byta ut det formella initialbeslutet underhandsgodkännande mot ett minskar t.ex. antalet beslut från tre till två. Samtidigt kan dock

ifråga-

sättas om det inte ändamålsenligt, att i stället för bara vore mer att ge kommunen möjlighet att i vissa fall föreskriva skall

att en detaljplan

genomföras genom samverkan, kräva att ett sådant planbeslut alltid skall föregå samverkansförfarandet. Det som slutligt skall genomföras med hjälp fördelningsförfaranav det är detaljplan och det är detaljplanen såväl praktiskt en som som formellt avgör vilka fastighetsbildningsåtgärder behöver vidtas som och vilka fastigheter berörs fördelningen byggrätter som av av och

vinst. Tillämpligheten de särskilda fördelningsreglema torde vidare av inte nödvändigtvis, såsom BFR-gruppen har påpekat, behöva knytas till viss tidsordning mellan besluten. Det bör vara fullt tillräckligt en att det detaljplanen framgår att genomförandet inte skall ske på av konventionellt sätt, dvs. att hänsyn inte skall tas till den inverkan som planen kan ha haft på markens värde. Mot den bakgrunden synes det lämpligt att det särskilda förfarandet lika väl det konventionella - som alltid formellt skall föregås antagandet av en detaljplan. - av Den enda nackdelen med sådan förändring skulle kunna vara att en de nyssnämnda möjligheterna till integrering av planerings- och plangenomförandeprocesserna i viss mån försvåras. Enligt gällande rätt

kan exploateringsförrättning initieras och en exploateringssamfál-

en lighet bildas i ett tidigt skede i varefter samfälligheten kan processen, såväl praktisk som formell motpart mot kommunen unagera som en der planprocessen. Samtidigt måste dock konstateras att det arbete genomförs insom förrättningens före planantagandet är något ett riskproj ekt, i om ram av den meningen att inga formella garantier kan ges för att detaljplanen verkligen kommer att antas kommunen. Att vanlig fastighetsägaav en skulle utsätta sig för sådan risk genom att ansöka om exploatere en ringsförrättning är inte särskilt realistiskt, eftersom sökanden enligt 15 § ESL, jämfört med 2 kap. 6 § FBL, normalt skall svara för hela kostnaden för inställd förrättning. Det gällande förfarandet kräver en således, i praktiken, att kommunen själv eller någon större exploatör går in som garant i processen. Mot den bakgrunden torde det inte innebära någon avgörande praktisk förändring att låta förrättningen i formellt hänseende bli underordnad planbeslutet. De uppenbara fördelar i och för sig kan uppnås som den berörda integreringen bör således lika väl kunna åstadgenom kommas att kommunen, exploatör eller, för den delen, en genom en fastighetsägare, ansöker förrättning redan innan detaljplanen grupp om har antagits. På detta sätt kan man utnyttja fördelen med att beräkningar andelstal, tilldelning, ersättning, sker parallellt med att av m.m. planutformningen diskuteras allt i syfte att skapa bästa möjliga förut- sättningar för att tillgodose såväl gestaltnings- rättviseaspekter i som den aktuella detaljplanen. I avsnitt 8.5.2 har vi redogjort för de mer grundläggande och principiella situationer när behov finns ett alternativt system för vinstav

376 SOU 1996: 168

fördelning. Någon reglering i detalj inte nödvändig. Be-

mer synes dömningsgrunden bör vara att altemativförfarandet skall tillämpas när det är lämpligt och skäligt. Kommunen bör således, efter från mönster det tyska Umlegung-förfarandet, ha relativt fria händer att utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall bedöma huruvida det särskilda förfarandet är lämpligt och nödvändigt för att uppnå

en ändamålsenlig markanvändning.

Det är väsentligt att beslutet i planprocessen och genomförandet kopplas till varandra, så att det inte råder någon osäkerhet att deom taljplanen skall genomföras med det särskilda förfarandet. Den primära avvägningen rörande hur planen skall genomföras bör ske på tidigt ett stadium i samråd med berörda fastighetsägare. Redan i planprogrammet bör det vilken genomförandemetod är avsedd, eftersom anges som det ligger i sakens natur att alternativ planutfomming inte kan en utarbetas om det inte står klart att den särskilda genomförandemetoden skall tillämpas. Vi har övervägt huruvida detta bör fastläggas i

lag,

men vi har funnit att sådan reglering inte är nödvändig. Vår been dömning är att detta rent praktiskt kan hanteras inom för planramen processen och att det enda formella beslut är nödvändigt är som en

planbestämmelse om att fördelningsförfarandet skall tillämpas vid

genomförandet. Vårt förslag är således att alla gällande regleringar rörande exploateringssamverkan utgår ur PBL och ersätts med bestämmelse i 5 en kap. PBL, av vilken framgår att detaljplan skall genomföras om en med det särskilda förfarandet, skall detta i detaljplanen. anges Rent lagtekniskt ansluter vi därvid till de förslag lämnas i som avsnitt 6 och som innebär att bestämmelser motsvarande de kan som nu tas in i en fastighetsplanen skall regleras i två paragrafer, 7 § och nya a 7 b i 5 kap. PBL. Förutsättningarna för beslut alternativt förom ett

delningsförfarande bör härefter intas i 7 § i kapitel.

en ny c samma

Eftersom fördelningssystemet ofta kommer tillämpas förhål-

att när landevis stora förändringar skall göras

av fastighetsindelningen, sam-

tidigt som förfarandet måste kunna ske i ett enda sammanhang, bör de

grundläggande tillstånds- och intresseavvägningsfrågoma formellt och

slutligt avgöras genom planbeslutet. Samtliga förändringar fastig-

hetsindelningen som bedöms nödvändiga bör såledesläggas fast i form

av bestämmelser fastighetsindelningen enligt den föreslagna

om 5 kap.

7 a§ PBL, jfr avsnitt Om fördelningsförrättningen kan genomföras

utan att fastighetsgränsema förändras, kan dock sådana bestämmelser undantagsvis undvaras.

I avsnitt 6 föreslår vi dessutom att detaljplanebestämmelser enligt

nyssnämnda paragraf skall grundas på prövning av det s.k. båt-

en nadsvillkoret i 5 kap. 4 § första stycket FBL och att den prövning som sålunda görs i detaljplanen därefter skall bindande för lantmäte-

vara rimyndigheten under planens genomförandetid. Detta motsvarar den reglering som redan i dag gäller för båtnadsprövning enligt AL.

Eftersom fastighetsbildning inte får ske i strid mot en detalj-

m.m. plan, innebär den beskrivna ordningen att planen inte är genomförbar på annat sätt än att det särskilda förfarandet tillämpas.

Slutligen kan ifrågasättas behovet av den särskilda juridiska person

exploateringssamfälligheten utgör. Enligt gällande rätt bildas

som denna samfällighet normalt före antagandet av detaljplanen, varefter samfälligheten i viss mening agerar som exploatör gentemot kommu-

Om förrättningen inte nödvändigtvis måste initieras före planbenen. slutet, ändras naturligtvis förutsättningarna för en sådan samfällighetsbildning.

Behovet att skapa samfällighet torde framför allt motiveras av

av en en sådan samverkan som syftar till att vidta gemensamma åtgärder av olika slag. I och med vårt förslag att dessa åtgärder inte längre skall

om ingå i fördelningssystemet, synes inte längre finnas något behov av att bilda en särskild samfällighet för exploateringens genomförande.

Den i och för sig angelägna strävan att få till stånd samordnade aktiva insatser från fastighetsägarna torde dock samtidigt förbättras genom andra av de förslag vi lägger fram. Av särskild betydelse i sam-

manhanget är förslagen om att minska skillnaderna i fördelningshänse-

ende mellan kommunalt och enskilt huvudmannaskap för såväl allmänna platser som va-anläggningar, vilket ger incitament till enskilda lösningar i kostnadsbesparande syfte.

Under den tid som ESL har funnits till har det från olika håll gjorts insatser för att stödja fastighetsägare med intresse av att sätta igång samexploateringsprojekt och det har därvid utarbetats metoder för samverkan m.m. som bör kunna komma till användning även i fortsättningen. Det torde dock inte vara nödvändigt med en forrnalisering av det slag som förutsätts i ESL för att det skall vara meningsfullt för fastighetsägarna att samverka kring frågor om planläggning och plangenomförande. Tvärtom bör samverkan ses som ett naturligt arbetssätt

vid all planläggning, oavsett vilka metoder som tillämpas för att fördela planens nyttor och kostnader.

Deltagande ifördelningsförfarandet

En väsentlig fråga vid utarbetandet ESL huruvida berörda fas-

av var tighetsägare skulle kunna tvingas in i samverkansforfarandet. Resultatet av övervägandena blev att deltagande i exploateringssamverkan är frivilligt, men å andra sidan kan den fastighetsägare som avstår från att delta och vars mark behövs för exploateringen, få sin fastighet eller

del av den inlöst av exploateringssamfälligheten.

Bland reformförslagen i avsnitt 8.4 finns ett förslag att överge

om möjligheterna till tvångsinlösen, om samtidigt kraven på frivilligt deltagande tas bort.

Grunden för det gällande systemet står att finna i den tidigare berörda frågan, att trots att det centrala i lagstiftningen måste

anses vara fördelningen av de fördelar som vinns genom exploateringssamverkan, är det kostnadssidan har kommit att prägla lagens utformning.

som Valet av en frivillighetslösning har således framför allt styrts hän-

av synen till risken för att fastighetsägarna kan drabbas av kostnader ESL-propositionen, s. 22. Frivilligheten har sedan lett vidare till ett behov särskilda regler inlösen fastigheter inte deltar i

av om av som samverkan, dvs. en för ESL särreglerad expropriativ rätt att ta

egendom i anspråk. Genom vårt förslag om att anläggningsfrågorna skall

separeras från fördelningssystemet kan frågan frivillighet prövas

utifrån förutsättningar.

nya

Den grundläggande och helt avgörande avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen i exploateringsprocess sker i detaljpla-

en nen. När planen väl är antagen finns det, enligt gällande rätt och inom ramen för vad vi har kallat det konventionella systemet, genomföran-

demedel i dels PBL, dels förrättningslagstiftningen, möjliggör ett

som genomförande av planen även berörda fastighetsägare motsätter sig

om detta.

Vad som tillkommer med det särskilda fördelningssystemet är

endast att den ekonomiska effekten planläggning blir jämnare för-

av en delad mellan berörda fastighetsägare. Något skäl till att detta förfarande skall innehålla begränsade tvångsmedel än det konventionella,

mer synes därför inte längre finnas. Detta innebär samtidigt att behovet

av de särskilda inlösenregler i dag finns i ESL bortfaller.

som

Villkor för tillämpning färdelningssystemet

av Enligt gällande rätt ställs som villkor för beslut om exploateringssamverkan utöver kommunens initialbeslut att ändamålet inte lämpligen kan tillgodoses på annat sätt 4 § ESL, att olägenhetema från allmän eller enskild synpunkt inte överväger de fördelar som kan vinnas 4 § ESL samt att ägarna till marken inom samverkansområdet inte mera allmänt motsätter sig samverkan och har beaktansvärda skäl för detta 5 § ESL.

I och med vårt förslag att ett detaljplanebeslut alltid skall föregå förrättningsbeslutet, några särskilda portalvillkor för tillämpning av

synes fördelningssystemet inte längre behövas i förrättningsskedet. I stället bör den villkorsprövning som bedöms nödvändig vid de fastighetsregleringsåtgärder genomförs kunna ansluta till motsvarande regler i

som FBL. Vi återkommer senare till detta under rubriken Mark- och ersätt-

ningsfrågor.

Ekonomisk reglering Ett av de reformförslag som berördes i avsnitt 8.4 är att det ekonomiska fördelningssystemet bör förenklas.

Ett sådant system brukar ofta delas upp i tre huvudkomponenter, nämligen

1 fördelningsområdet, som avgränsar vilka fastigheter som skall vara med i fördelningen,

2 fördelningsunderlaget, som klargör vad som skall fördelas, samt

3 fördelningsgrund och fördelningsmetodik, som preciserar hur fördelningen skall genomföras.

Fördelningsområdet

Bestämmelser om fördelningsområdet samverkansområdet i ESL finns dels i 6 kap. 2 § PBL, dels i 1 och 13 ESL, men lagtexten anger inte närmare hur denna avgränsning skall ske. I ESL-propositionen s. 21 sägs att avgränsningen skall ske utifrån planmässiga principer, dvs. efter vad som är lämpligt att planlägga i ett sammanhang. Normalt torde fördelningsomrâde och planområde sammanfalla, men i förarbetena ges även exempel på att fördelningsområdet kan vara större än detaljplanen.

Larsson 1993, s. 7-12 diskuterar i den i avsnitt 8.4 berörda rapporten områdesavgränsningen i ESL med avseende på planmässiga, tekniska och ekonomiska faktorer samt markägarinställning. Diskussionen visar att det finns skäl som talar för att fördelningsområdet kan vara såväl större än, lika med som mindre än planområdet.

Här ovan har vi föreslagit att en fördelning enligt det särskilda systemet alltid skall föregås ett detaljplanebeslut. En följd detta är

av av att något utrymme inte längre ges för ett fördelningsområde är

som större än detaljplanen.

Det har under hand till utredningen framförts att detta kan innebära att fastighetsägare utanför planområdet kan komma att drabbas

negativt av en exploatering utan möjlighet att få någon del i planens fördelar. Enligt vår mening måste denna fråga lösas på så sätt att all mark som på ett påtagligt sätt berörs exploatering även skall ingå i

av en planområdet. I den planmässiga bedömning som skall göras detalj-

av planens avgränsning måste således ingå prövning vilka områden

en av som berörs inte bara av exploateringens fördelar, utan även dess

av nackdelar. Med en sådan avgränsning kan således den berörde fastighetsägaren få del i planutfallet på samma premisser som övriga fastighetsägare inom planen.

Någonstans måste dock plangränsen dras och det finns naturligtvis alltid risk för en viss influens positiv eller negativ för det område som hamnar närmast utanför denna gräns. Detta är emellertid ett

generellt problem som uppkommer vid all planläggning och vi inte nå-

ser gon möjlighet att inom ramen för vårt uppdrag lämna några förslag till lösning av den frågan.

Den kvarstående frågan är därmed det finns behov att redan i

om av detaljplanen avgränsa ett mindre område, inom vilket det särskilda förfarandet skall tillämpas. Detta skulle t.ex. kunna bli aktuellt i det fallet

att problemen med fastighetsstrukturen i förhållande till planlösningen

tydligt är begränsade till en viss bestämd del planområdet.

Vår bedömning är sådan avgränsning bör möjlig. Alter-

att en vara nativet skulle annars vara att två detaljplaner utformas parallellt, vilket knappast kan vara ändamålsenligt.

Inom det i detaljplanen avgränsade fördelningsområdet blir

det sedan lantmäterimyndigheten får besluta fördelningen mark

som om av inklusive frågor om andelstal m.m. och därtill hörande ersättningsfrågor.

Fördelningsunderlaget Av den tidigare förda diskussionen framgår att det av oss föreslagna systemet skiljer sig från ESL-systemet det sättet att den fördelning som skall göras inte avser exploateringsvinsten utan i stället planvinsten. Detta är liktydigt med den värdeökning detaljplanen ger upphov till minskad med kostnaderna för att upprätta planen och för att anpassa fastighetsindelningen till gällande plan.

Fördelningsgrund och fördelningsmetod Generella utgångspunkter för den närmare utformningen av en fördel-

ningsmetod av ifrågavarande slag är

att systemet baseras på att fördelningen är oberoende av planens

utformning, s.k. fixerad vinstfördelning, för att uppnå ändamålsen-

en lig markanvändning,

att fördelningen sker på ett rättvist sätt samt

att de s.k. systemkostnaderna för att genomföra fördelningen är så

låga som möjligt.

Enligt gällande rätt sker vinstfördelningen vid exploateringssamverkan genom s.k. direkt vinstfördelning, dvs. fastigheterna åsätts andelstal som sedan styr hur vinsten fördelas. Tekniskt sett genomförs vinstfördelning enligt ESL i fyra steg.

1 Fastighetemas andelstal fastställs. Enligt 11 § ESL skall andelstalen bestämmas med hänsyn främst till arealen.

2 Fastighetemas ingångsvärde Vf bestäms. I de fall fastigheter tillskjuter mer eller mindre värde än vad de är skyldiga att göra enligt andelstalen sker en utjämning i pengar 11 §. På detta sätt sker en exakt fördelning av totala Vf enligt andelstalen.

3 Fastighetemas utgångsvärde Ve bestäms. Varje fastighet skall så långt möjligt tilldelas markvärde i förhållande till sitt andelstal 18 §. I de fall fastigheter erhåller mer eller mindre värde än vad de har rätt att erhålla enligt andelstalen sker en utjämning i pengar. Därigenom sker en exakt fördelning Ve enligt andelstalen.

4 Kostnaderna fördelas enligt andelstalen 11 och 15 §§.

Larsson 1993, s. 38-50 föreslår vissa förenklingar detta system.

av Till skillnad från de gällande ESL-reglema baseras Larssons förslag på s.k. indirekt vinstfördelning, där intresset primärt riktas mot för-

delning av utgångsvärdena, dvs. tilldelningen mark/byggrätter. av Metoden kan beskrivas i tre steg. l Fastigheternas andelstal för fördelning utgångsvärdena fastav ställs. Andelstalen skall i princip bestämmas med hänsyn till arealen. 2 Fastighetemas utgångsvärde VC bestäms. Varje fastighet skall så långt möjligt tilldelas markvärde i förhållande till sitt andelstal. I de fall fastigheter erhåller eller mindre värde än vad de har rätt att mer erhålla enligt andelstalen sker utjämning i Därigenom sker en pengar. en exakt fördelning av Ve enligt andelstalen. 3 Kostnaderna fördelas efter fastighetemas nytta, vilket kräver åtminstone en schablonmässig uppskattning ingångsvärdena för att av kunna uppskatta nyttan, dvs. värdeökningen. I förhållande till de givna utgångspunktema för utformning ovan av en fördelningsmetod kan konstatera att båda metoderna uppfyller man det första kravet på s.k. fixerad vinstfördelning. Planutformningen är således oberoende av vinstfördelningen. Den huvudsakliga skillnaden i Larssons metod gentemot gällande system är att något formellt bestämmande av ingångsvärdena med tillhörande utjämning i inte pengar behöver göras. Denna skillnad har betydelse från såväl systemkostnads- som rättvisesynpunkt. Genom Larssons metod undviker man en särskild likvid, ofta av kontroversiell art, för utjämning ingångsvärdet, innefattande beav en stämning av ingångsvärden enligt expropriationslagens regler. Att något ingångsvärde inte behöver bestämmas torde påtagligt förenkla proceduren och sänka systemkostnadema. Beträffande rättvisefrågan medför Larssons metod två principiella

förändringar. Genom att det inte sker någon utjämning av ingångsvär-

dena får varje fastighetsägare själv betala kostnaden för sitt ingångsvärde. Givet ett visst utgångsvärde kommer således fastighet med en

högt ingångsvärde att erhålla en lägre vinst än fastighet med lågt

en ingångsvärde. Därigenom beaktas emellertid fastighetemas bidrag till totalvinsten på ett bättre sätt än enligt gällande rätt, eftersom den förstnämnda fastigheten faktiskt alstrar mindre vinst än den sistnämnda. Sammanfattningsvis anser vi att det finns klara motiv både teoreav tisk och praktisk art, talar för att ESL:s nuvarande huvudsystem som för fördelning vinst bör ersättas den metod Larsson har föav av som reslagit. En viss modifiering systemet dock nödvändig för av synes mark som utgör allmän plats. Vi återkommer strax till den frågan.

Andelstal Grundtanken i den indirekta fördelningsmetod vi just har förordat

som är att utgångsvärdena för berörda fastigheter skall fördelas på ett sätt som är skäligt med hänsyn till vad respektive fastighet bidrar med till fördelningsföretaget. Detta bidrag uttrycks i form ett andelstal, vil-

av ket sedan ligger till grund för att bestämma utgångsvärdet. När väl detta värde har bestämts, faller vinsten indirekt ut beroende på vilket ingångsvärde respektive fastighet har.

I detaljplanen bestäms det fördelningsområde inom vilket den ekonomiska utjämningen skall genomföras. Därav framgår även vilka fastigheter som är potentiellt delaktiga i fördelningen av byggrätter och i den därav följande vinstfördelningen. Därmed är det emellertid inte givet att varje enskild fastighet skall ges andelstal och mer direkt om-

fattas av fördelningen.

Enligt gällande rätt skall andelstalen vid exploateringssamverkan bestämmas efter vad är skäligt med hänsyn främst till arealen

som av

den för exploatering tillgängliga mark en fastighet ingår i

av som samverkansområdet. Motsvarande grundprincip bör gälla även enligt den modifierade fördelningsmetoden. Arealen är enligt vår mening

en mycket lämplig approximation för det värde som ett markområde kan anses ha för ett planläggningsföretag. Det kan tilläggas att även i det tyska Umlegung-förfarande, som vi tidigare har berört, är det normalt arealen som ligger till grund för bestämmande andelstal.

Att endast mark tillgänglig för exploatering skall läggas till grund för arealberäkningen innebär framför allt att mark redan utnyttjas

som som tomt och som inte kommer att förändras genom planläggningen inte skall beaktas. Sådan mark saknar den exploateringspotential

som arealprincipen är ett uttryck för och är således inte produktiv i fördelningsföretaget.

En fastighet skall alltså normalt delta i fördelningen endast nå-

om gon del av fastigheten behövs för att tillskapa nya byggrätter eller skall utgöra mark för allmän plats. Detta innebär, omvänt uttryckt, att vid bestämmandet av den areal som skall ligga till grund för andelstalen, utesluts normalt sådan mark som ingår i en byggnadstomt skall

som kvarstå oförändrad efter exploateringen.

Som redan har berörts i anslutning till frågan bevarande bör det

om dock inte vara nödvändigt att i alla lägen basera andelstalsberäkningen strikt arealen, vilket även noteras i ESL-propositionen s. 30. Om

en fastighets areella bidrag inte bedöms motsvara dess skäliga bidrag till planvinsten, bör således andelstalet kunna jämkas.

I fråga om behovet av sådan jämkning kan man särskilja dels det fallet att en fastighet visserligen bidrar med mark till exploateringen,

att arealen denna mark inte är representativ för dess bidrag till men av planvinsten, dels det fallet att fastigheten i fråga inte alls bidrar med mark, men ändå bedöms böra ingå i vinstfördelningen.

Gradering I ESL-propositionen 67 berördes det förstnämnda fallet, dvs.

att en viss fastighet visserligen bidrar med mark, men att denna mark inte har samma exploateringspotential som övrig mark inom området. Där sägs att det inte kan anses rimligt att terrängavsnitt som är att betrakta som impediment, dvs. höga berg, försumpade områden med svårbemästrade

grundförhållanden, storblockig terräng, skall avkastning i di-

m.m., ge rekt proportion mot arealen. I syfte att eliminera detta problem infördes bestämmelser om en särskild utjämningslikvid för ingångsvärdena.

Som Larsson framhåller 1993, s. 39 är det emellertid just denna likvid som innebär att vinsten kommer att fördelas i direkt proportion till arealen. Den avsedda effekten, att ta hänsyn till avvikande förhållanden, uppnås således inte på detta sätt. Ett mer effektivt sätt att överbrygga eventuella orättvisor vore i stället att jämka andelstalen genom att gradera den ingående arealen.

Gradering är en välkänd metod i lantmäterisammanhang och innebär att mark av olika slag åsätts ett slags jämförelsevärde. Larsson a.a. s. 40 har i sin beskrivning av den här ovan föreslagna modellen för vinstfördelning utgått från att en gradering skall kunna ske. Genom gradering av marken med hänsyn till dess värde för planläggningsföretaget kan vid inhomogena förhållanden få rättvisare och

man en av markägama sannolikt bättre accepterad andelstalssättning.

Larsson anför följ ande om graderingsförfarandet:

Föreligger ganska likformiga markförhållanden inom området

finns det knappast skäl till gradering. De potentiella slutvärdena är

då i allmänhet relativt lika. I samband med planläggningen kommer

visserligen en del områden att bli tomtmark och andra allmän plats

eller rekreationsområden. Så länge alla är lika nödvändiga för ex-

ploateringen är detta ingen orsak till differentiering såsom även framhållits i förarbetena till ESL.

Mindre klart är läget när viss mark är lämpad för rekreation men inte för bebyggelse. Bergförekomst etc. kanske leder till höga grundläggningskostnader utan att marken därför är olämplig som grönområde. Skall man då vid andelstalsberäkningen bortse från sådana skillnader

Generellt kan naturligtvis hävda att ett område lämpar

man som sig bra för både bebyggelse och rekreation har ett högre potentiellt värde än ett område som bara lämpar sig för rekreation. Det senare

mindre frihet i planläggningen och uppfattas nog också i det ger allmänna medvetandet mindre värdefullt. Men hur mycket

som mindre

Delvis kan detta vara ett balansproblem. En plan behöver bara en begränsad areal av allmänna områden. Så länge planen på ett optimalt sätt kan utnyttja den för bebyggelse mindre lämpade men för rekreation etc. acceptabla marken finns det måhända inte stora skäl till värdedifferentiering. Men denna marktyp är i överskott och

om därför i viss grad måste utnyttjas också för bebyggelse blir förhållandet ett annat. Då slår de högre gmndläggningskostnadema igenom och värdesättningen bör anpassas därefter.

Vår bedömning är att ett graderingsförfarande av nyss beskrivet slag bör utgöra grund för jämkning andelstalet i de fall exploateringspo-

av tentialen hos den areal som avstås på ett markant sätt avviker från normalsituationen. Det bör dock understrykas att graderingsförfarandet skall ses som ett undantag, som bör tillämpas med försiktighet.

Fastigheter som inte bidrar med mark Det andra berörda jämkningsfallet gäller fastigheter som inte avstår något markområde, men som ändå uppfyller det grundläggande kriteriet att de bidrar till planvinsten. Den situation som tidigare har diskuterats och som främst åsyftas är att byggnad skall bevaras i

en som anslutning till en exploatering tillför värden till angränsande fastigheter.

Grundförutsättningen i ett sådant fall är således att såväl fastigheter

bidrar med mark fastigheter bidrar med andra slag som som som av nyttor skall ingå i samma fördelningssystem, samtidigt de båda

som nämnda nyttobidragen inte får sammanblandas. Denna i och för sig komplicerade situation kan emellertid enligt vår mening såväl teore-

R3164398

tiskt som praktiskt lösas helt i enlighet med de principer för fördelningsgrund och fördelningsmetod tidigare har beskrivits. som Som förut har nämnts är den indirekta vinstfördelningsmetoden utformad så att det primärt skall fördelas är utgångsvärdet för besom rörda fastigheter. I den fördelningen är andelstalen ett medel för att

uppnå målet att varje fastighet skall tillgodoräknas ett skäligt utgångs-

värde. För varje berörd fastighetsägare kan sedan den individuella vinsten uttryckas som

skäligt utgångsvärde ingångsvärde andel kostnaderna.

- - av

Varje berörd fastighet har således, via andelstalet, ett krav på att få sig till del en viss bestämd andel utgångsvärdet. Om tar fasta av man

på denna centrala komponent i fördelningssystemet, även nyckeln

ges till hur sådana fastigheter inte avstår mark skall kunna infogas i som bilden.

Grundproblemet är alltså att bedöma vilket krav på utgångsvärde

som en bevarandefastighet kan ställa. När kraven från fastigheter som bidrar med mark och från fastigheter bidrar med andra slag som av nyttor väl har uttryckts i samma måttenhet, dvs. ett skäligt utgångsvärde, återstår endast en mer matematisk beräkning hur utfallet skall av fördelas. l Från det totala utgångsvärdet, inklusive värdepåverkan bevaav

randet, dras det utgångsvärde bevarandefastigheten har rätt till.

som 2 Resterande del av utgångsvärdet skall tillfalla fastigheterna med arealandelstal och fördelas således mellan dessa enligt andelstalen. Vi återkommer strax med ett exempel för att tydliggöra resonemanget. Först skall emellertid närmare penetreras vad är ett skäligt utsom

gångsvärde för en bevarandefastighet. Fördelningen den nytta

av som uppkommer av bevarandet måste som nämnts i ett första steg hanteras som ett slutet system, varefter slutresultatet denna separata fördelav ning, kravet på utgångsvärde, kopplas med den arealrelaterade samman nyttan på nyss beskrivet sätt. Därvid kan konstateras att bevarandet medför tre slag effekter av

som är av betydelse i sammanhanget, jfr figur 7 nedan.

l För det första innebär restriktioner för fastighets användning en en fördyring av framtida drifts- och underhållskostnader jämfört med

normala kostnader for fastigheten. Vi kan kalla denna fördyring, eller bevarandekostnad, för KB.

2 För det andra innebär restriktionema även vissa positiva effekter. Det är rimligt att tänka sig att den i viss mån exklusivare fastighet

blir resultatet att skyddsbestämmelser meddelas, även leder till som av

nytta för fastigheten. Nyttan har i figuren givits beteckningen NB. en

Nettoeffekten NB KB måste som regel antas vara negativ, dvs.

restriktionema medför viss värdesänkning på fastigheten. Om så

en inte vore fallet kan den rationelle fastighetsägaren i princip förutsättas genomföra bevarandet utan särskilda regleringar eller kostnadsbidrag.

3 För det tredje kan restriktioner på en fastighet i vissa fall, och det är dessa fall som intressanta i det nu aktuella sammanhanget, ge upphov till positiva externa effekter, dvs. värdeökningar på angränsande fastigheter, i figur En förutsättning för att

nl, nz, n3, dessa effekter på grannfastighetema skall uppkomma torde normalt

att restriktionema avser åtgärder som påverkar byggnadens yttre. vara

Fastigheten Angränsande

som skall bevaras fastigheter

Figur Ekonomiska efekter av att bevaranderestriktioner införs i en detaljplan

Om bevarandet totalt sett är fastighetsekonomiskt lönsamt, vilket i och för sig inte torde normalfallet, står vi inför vad kan vara som ses som ett klassiskt kostnadsfördelningsproblem. En åtgärd skall genomföras som medför dels en kostnad KB, dels nytta för ett antal fastigheter. Därvid bör den fördelningsprincip tillämpas vanligtvis används i som sådana situationer, nämligen att kostnaden fördelas i förhållande till berörda fastigheters nytta. En kostnadsfordelning efter nytta innebär att även vinsten åtgärav den fördelas efter hur nyttan utfaller. Därmed kan den vinst bör som tillgodoräknas bevarandefastigheten framräknas. Fastighetens krav på utgångsvärde i den totala fördelningen kan således uttryckas dess som ingångsvärde plus nyssnämnda vinst. I praktiken torde dock situationen ofta att bevarandenyttan tovara talt sett inte täcker bevarandekostnadema och att åtgärderna därför leder till förlust. I ett sådant fall måste den restriktionen iakttas, en att angränsande fastigheter aldrig kan åläggas att bidra till bevarandekostnadema i högre grad än motsvarande den nytta de har bevarandet. av

Detta uppnås genom att bevarandefastighetens krav på utgångsvärde

bestäms som dess ingångsvärde minus nyssnämnda förlust. Grannfastighetema får således bidra till kostnaderna med sina respektive nyttor och den förlust som därefter återstår får täckas bevarandefastigheav ten. De ovanstående skall åskådliggöras med ett räkneresonemangen exempel. Vi tänker oss att vi har att göra med tre fastigheter - en som skall bevaras och två skall exploateras. Vi kallar dem respektive som B, och E2. Vi börjar med fallet att de ekonomiska effekterna bevarandet av leder till nettovinst: en

F astig- Areal- Värde Kost- Värde Varav nytta

het	andel före nader efter				bevarandet av
B	0 50 % 502	500	100 0	450 400	50 40
E2	50 %	502	0	300	30

1 Inklusivebevarandenytta 2 Bestämsintevid fördelningen

Utfallet bevarandet är i detta fall 50 + 40 + 30 100 20. Vins-

av ten, 20, fördelas mellan fastigheterna efter deras nytta. Fastigheten Bzs andel kan därmed beräknas till 50 / 50 + 40 + 30 0,38. Det skäliga utgångsvärdet kan således bestämmas som

500 + 0,38 x 20 500 + 8 508.

Nästa steg är att koppla denna fördelning med arealandels-

samman talen. Övriga fastigheter, E1 och E2, skall därmed erhålla resterande del

det totala utgångsvärdet, eller l 150 508 642. Detta belopp förav delas efter arealandelstalen, vilka i detta fall är lika för båda fastigheterna, dvs. respektive fastighet skall tillgodoräknas utgångsvärdet 321. Därmed kan följ ande slutliga utjämning beräknas:

Fastighet Skall ha Har fått Likvid

B	508 321	450 400	+ 58 79 -
E2	321	300	+ 21
Om utfallet	bevarandet totalt sett är negativt, kan förutsättning-

av arna se ut på följande sätt:

Fastig- Areal- Värde Kost- Värde Varav nytta

het	andel före nader efter				av bevarandet
B	0 50 %	500 502	100 0	450 400	50 20
E2	50 %	502	0	300	10

1 Inklusivebevarandenytta 2 Bestämsintevid fördelningen

Utfallet bevarandet är alltså i detta fall negativt; 50 + 20 + 10

av - 100 20. Förlusten, 20, får täckas ägaren fastigheten B, i den

av av

mån den inte ersätts kommunen enligt 14 kap. 8 § PBL. Värde-

av minskningen från 500 till 480 faller således på den berörde fasighetsägaren och skäligt utgångsvärde för bevarandefastigheten blir därmed 480.

Annorlunda uttryckt kan grannfastighetemas nytta, 20 + 10 30 enligt tas i anspråk för att täcka bevarandekostnaderna. Med

ovan,

detta betraktelsesätt kan till utgångsvärdet för fastigheten B läggas bidraget från grannfastighetema, dvs. 450 + 30 480.

Resterande del av det totala utgångsvärdet tillfaller fastigheterna E och E2, dvs. l 150 480 670, eller 335 fastighet eftersom

- per arealandelstalen är lika. Därmed kan följande slutliga utjämning beräknas:

Fastighet Skall ha Har fått Likvid

B	480 335	450 400	+ 30 65 -
E2	335	300	+ 35
Problemen kring samverkan i innerstadsmiljö behandlas			ingående

mer i ett exempel i bilaga

Mark- och ersättningsfrågor

I 16 § ESL sägs att fastighetsreglering enligt FBL skall utföras i den

omfattning som krävs för att exploateringssamverkan skall kunna

genomföras. Omfördelningen mark och byggrätter sker således i huav vudsak enligt FBL:s regelsystem. Undantag görs emellertid för till-

delnings- och ersättningsreglema i 5 kap. 8-13 FBL inlösen-

samt reglerna i 8 kap 1-4 §§, vilka ersätts ESL:s särskilda fördelningsav system. Undantag görs också för huvuddelen villkorsreglema för av

fastighetsreglering i 5 kap. F BL.

Denna reglering synes i huvudsak ändamålsenlig även för det modifierade fördelningssystem vi här föreslår. I fråga villkoren för fasom tighetsreglering bör dock vissa förenklingar kunna göras. Enligt gällande rätt finns i 5 och 17 ESL särskilda bestämmelser som motsvarar bâtnadsvillkoret, opinionsvillkoret och byggnadsskyddet i respektive 5 kap. 5 och 7 FBL. Det som i ESL närmast kan motsvarighet till båtnadsses som en villkoret har utformats efter mönster 2 kap. 12 § expropriationslaav gen och innehåller således inte, i FBL, något krav på

som en formlig

båtnadskalkyl. Motivet bakom denna lösning det för exploatevar att ringssamverkan inte bedömdes nödvändigt uppställa att ett krav på att företaget skall vara vinstgivande, med hänsyn till deltagande i att samverkan är frivilligt ESL-propositionen, 26. Ett anslutande skäl s. var

att det ibland kan svårt att påvisa en direkt båtnad, t.ex. vid förvara

nyelse- och förtätningsverksamhet inom äldre bebyggelseområden.

Även med övriga delar ESL-systemet oförändrade motiven av synes bakom denna särreglering inte helt övertygande. Eftersom samverkansförfarandet faktiskt kan leda till tvångsåtgärder för icke deltagande fastigheter och eftersom den ekonomiska regleringen bygger på strikt vinstfördelning, talar övervägande skäl för båtnadsprövning efter att en mönster från FBL och AL måste utföras. Båtnadsprövning krävs vid konventionellt genomförande enligt FBL. Vårt förslag innebär viss modifiering av genomförandesysteen met, i fråga marköverföring från en fastighet till en annan men om finns inga principiella skillnader. Vår bedömning är således att ett beslut att det alternativa fördelningssystemet skall tillämpas måste om grundas på båtnadsprövning. en Vi har tidigare i detta avsnitt föreslagit att beslutet om att en detaljplan skall genomföras med det särskilda fördelningssystemet normalt skall kombineras med bestämmelser fastighetsindelningen enligt om den i avsnitt 6.5.1 föreslagna 5 kap. 7 § PBL. I den mån sådana bea stämmelser meddelas skall enligt vårt förslag i avsnitt 6.5.2 en prövning göras båtnadsvillkoret i FBL sedan är bindande för lantav som mäterimyndigheten i förrättningsskedet. Opinionsvillkoret i 5 § ESL har i huvudsak samma lydelse som motsvarande villkor i 5 kap. 5 § FBL med undantag av att det sistnämnda villkoret är kopplat enbart till situationer då än sakägare begärt annan förrättningen eller då särskilt omfattande regleringar genomförs. I och med vårt förslag att detaljplanen helt skall styrande för huruvida vara det särskilda förfarandet skall tillämpas, synes något behov av ett särskilt opinionsvillkor inte längre finnas. Hänsynstaganden till de enskilda fastighetsägarna och andra rättsägare måste i det avseendet ske inom ramen för de grundläggande avvägningsreglema för planläggning. Reglerna hinder för att överföra byggnad är olika utformade i om 5 kap. 7§ FBL och i 17§ ESL. Enligt FBL får mark med byggnad överföras endast väsentlig olägenhet för sakägare inte uppkommer om och dessutom byggnaden har endast obetydligt värde eller om överföringen i betydande mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning. Enligt ESL får fastighetsregleringen inte

medföra överföring mark på vilken finns byggnad står i huvudav som saklig överensstämmelse med detaljplan. en Någon närmare motivering till att bestämmelsen i ESL gavs en

annan utformning ges inte i förarbetena jfr ESL-propositionen, 35.

s. Eftersom diskussionen fördes mot bakgrund PBL-utredningens förav slag att inget byggnadsskydd alls nödvändigt, skulle tanken ha var kunnat vara att skyddet åtminstone inte behöver så långtgående vara

vid exploateringssamverkan vid konventionell fastighetsreglering.

som Bestämmelsen är emellertid något svårtolkad. Enligt ordalydelsen synes den inte bara vara riktad mot den detaljplan upprättas nya som

vid exploateringen utan även mot äldre detaljplan samtidigt

en som skall ändras. Det finns knappast något motiv till att just de byggnader som överensstämmer med denna överspelade plan skall ha ett särskilt skydd. Om bestämmelsen å andra sidan byggnad står i avser en som överensstämmelse med den detaljplan efter vilken exploateringen skall genomföras har den knappast något betydelse för byggnader på kvartersmark, eftersom marköverföring i ett sådant fall sällan torde vara

nödvändig, men väl för byggnader på allmän plats. Fullt tillräckliga

regler för denna sistnämnda situation finns emellertid i FBL och kräver

ingen särreglering.

Övervägande skäl talar således för att bestämmelserna i 5 kap. 7 och

8 a FBL kan tillämpas även vid fastighetsreglering enligt det sär-

en skilda fördelningssystemet. Även de särskilda reglerna i 5 kap. 8 b-c FBL rörande jämvägsmark bör kunna tillämpas.

Fördelning av byggrätt inom kvartersmark

Motivet bakom ESL-systemet är att byggrätt på ett fritt sätt än mer som följer av gällande fastighetsindelning skall kunna fördelas mellan

berörda fastighetsägare.

Normalt är det givetvis inte möjligt att fastighetsägarna kan erhålla mark som exakt överensstämmer med deras andelar i planläggningsföretaget. I den mån marknadsvärdet tilldelad mark avviker från den av värdeandel som fastighetsägare har rätt till enligt andelstalen, en utjämnas därför mellanskillnaden med ersättning i pengar. Den rättsliga grunden för att avgöra vilken fastighetsägare skall som ha företräde i en brist- eller konkurrenssituation rörande visst ett markområde torde närmast 5 kap. 6 § FBL. Där stadgas bl.a. i vara att de fall där syftet med regleringen kan vinnas olika utföranden, genom

skall den verkställas på det sätt som föranleder minsta olägenhet utan att lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras. I denna bedömning bör vägas in att tilldelningen sker i så nära överensstämmelse som möjligt med åsatta andelstal. En självklar målsättning bör vara att alla fastighetsägare, som önskar erhålla en egen tomt för bebyggelse, skall kunna tilldelas bebyggbar mark.

Den gällande regleringen synes i nyss berörda delar vara väl utformad för ändamålet.

Enligt gällande rätt sker all omreglering inom ESL-systemet i princip i ett sammanhang och kan även inkludera avstyckningar m.m. så att slutprodukten blir helt byggklara tomter.

Etappindelning synes inte möjlig att genomföra heller inom ramen för det modifierade systern vi här föreslår. Detta förhållande får således vägas in i den grundläggande planbedömningen av huruvida det särskilda fördelningsförfarandet är lämpligt i en viss situation.

Däremot saknas anledning att i detta förfarande inkludera avstyckningar m.m. inom de kvartersmarksfastigheter som tillskapas. Dessa frågor kan lämpligen skötas av respektive fastighetsägare efter eget gottfmnande. Om en fastighetsägare så önskar, kan naturligtvis förrättningar för avstyckning eller för inrättande av gemensamhetsanläggningar m.m. på kvartersmark handläggas parallellt med själva fördelningsförrättningen.

Mark för allmän plats Enligt ESL-propositionen 44 förutsätts att delägare i exploateringssamfálligheten normalt skall avstå mark för allmän plats utan ersättning i pengar och att kompensation i stället utgår genom det tidigare beskrivna utjämningsförfarandet. Tanken är således att gatu- och parkmarken avstås mot erhållande andelstal, varefter andelstalet

av ligger till grund för i första hand tilldelning av byggrätt, i andra hand kompensation i pengar. Mark för allmän plats på en fastighet som inte deltar i samverkan skall kunna tas i anspråk på motsvarande sätt

men mot ersättning i pengar. Detta förutsätts ske enligt inlösenreglema i ESL, varvid ersättningen betalas exploateringssamfälligheten.

Om kommunen är huvudman för allmän plats, överförs sådan mark till en kommunägd fastighet genom fastighetsreglering. Inom områden där kommunen inte är huvudman förutsätts att marken efter slutförd

exploatering överförs till vägförening eller samfällighetsföre-

en en ning.

Den beskrivna ordningen, dvs. att mark för allmän plats ersättningsfritt övertas av kommunen eller samfällighetsförening, från

en synes rättsliga utgångspunkter i första hand vila den s.k. exploatörsparagrafen i 6 kap. 23 § PBL. I och med vårt förslag ett renodlat

om mer fördelningssystem, som enbart tar sikte på markfrågoma och inte bygger att en juridisk person bildas och att exploateringsavtal träffas, ställs dock krav på en tydligare reglering hur ersättning för allmän

av plats skall hanteras.

Man kan tänka sig två helt olika utgångspunkter för sådan regle-

en ring. Antingen kan den bygga på grundtanken bakom gällande rätt, dvs. att ingen ersättning skall utgå, eller också får särskilda

ersättningsbestämmelser införas just för allmän plats.

Den grundläggande strävan att utforma ett så enkelt förfarande

som möjligt talar givetvis för det förstnämnda alternativet. Det fördelningssystem som vi tidigare har förordat innebär den förenklingen mot gällande rätt att några ingångsvärden inte behöver bestämmas. Om

ersättning skall utgå för allmän plats kan inte denna förenkling utnyttjas fullt ut.

Trots detta finns det dock skäl talar för det andra alternativet.

som Eftersom inte alla fastigheter som kommer att använda den allmänna platsen nödvändigtvis ingår i fördelningsförrättningen, skulle nämligen ett ersättningsfritt avstående leda till orättvisor från fördelningssynpunkt. Hela markkostnaden för allmän plats skulle med sådan lös-

en ning belasta de fastigheter som har andel i fördelningsföretaget, medan övriga fastigheter skall nyttja gata, väg eller park, t.ex.

som genom anslutning till en anläggningssamfällighet, inte behöver bidra alls till dessa kostnader. Fördelningseffekten förstärks beaktar att t.ex.

om man en utfartsväg även kan komma att utnyttjas gemensamt flera plan-

av områden.

I fallet med enskilt huvudmannaskap tillkommer den komplikationen att marken i fråga skall upplåtas enligt AL. Någon grund för att detta skall ske utan ersättning finns inte och ett ersättningsfritt avstående av mark för allmän plats skulle således kräva särreglering i

en AL.

Om det skall möjligt att på ett logiskt och konsekvent sätt sär-

vara skilja fördelning av planvinst och anläggningsvinst, således al-

synes

temativet med särskilda likvider för mark för allmän plats vara att föredra. Givetvis är det möjligt att även inom ramen för ett sådant system träffa avtal om ersättningsfritt avstående, men detta får då hanteras utifrån de särskilda förutsättningarna i varje enskilt fall.

Slutsatsen att ersättning skall utgå för mark för allmän plats innebär inte att denna ersättning skall tillfalla den enskilde fastighetsägare som avstår marken i fråga. Detta skulle nämligen leda till påtagliga störningar fördelningssystemet, som bygger på att all mark inom fördelningsornrådet åsätts andelstal efter dess exploateringspotential, oberoende av om marken skall användas för bebyggelse eller allmän plats. Detta innebär att den ersättning som kommunen, om den är huvudman, vid avräkningen betalar för allmän plats skall tillföras fördelningskollektivet, varefter en intern fördelning sker enligt andelstalen.

Om kommunen inte är huvudman, dvs. allmänna platser skall

om byggas ut och förvaltas i fastighetsägarnas regi, kan den berörda marken rent tekniskt hanteras på olika sätt vid fastighetsregleringen. Den kan lämnas kvar som de markbitar som återstår av ursprungliga fastigheter efter det att kvartersmarken frånskilts eller också kan all mark föras till en enda fastighet eller bilda en marksamfállighet. Oberoende av vilken metod används upplåts marken sedan i kommande

som en

eller parallell AL-förrättning till förmån för en anläggningssamfällig-

het.

Vid denna AL-förrättning skall ersättning utgå för mark tas i

som anspråk 13 § AL. För att fördelningssystemet skall fungera måste denna ersättning, liksom i fallet med kommunalt huvudmarmaskap, tillfalla fördelningskollektivet gemensamt för att sedan fördelas internt enligt andelstalen. Det enda av de nyssnämnda alternativen funge-

som rar är därför att det vid fastighetsregleringen tillskapas en marksamfällighet, i vilken berörda fastigheter äger del enligt andelstalen.

Den ekonomiska regleringen vid AL-törrättningen innebär således

att en avräkning skall göras mellan den anläggningssamfállighet som

bildas och den marksamfállighet till vilken marken hör. Vi återkommer senare med förslag om hur detta avräkningsförfarande kan förenklas.

Ansvar för planskada Som nyss berördes förutsätts den exploateringssamfállighet bildas

som enligt ESL, i motsats till vårt förslag, för markåtkomst och

svara ersättning gentemot de fastigheter som inte ingår i exploateringssamver-

kan. Även kommunen har dock formell lösa mark för allmän

rätt att plats enligt 6 kap. 17 § PBL.

Däremot gäller inte kommunens eller annan väghållares inlösenskyldighet enligt 14 kap. l § PBL vid exploateringssamverkan. Det direkta ansvaret för att kompensera fastighetsägare för den plan-

en skada det innebär att hans fastighet utläggs som allmän plats, övertas i dessa fall av exploateringssamfälligheten enligt de särskilda inlösenreglerna i ESL.

Eftersom våra tidigare redovisade förslag innebär att dessa förutsättningar inte längre kommer att gälla, är det givetvis nödvändigt att huvudmannens väghållarens grundläggande inlösenskyldighet enligt 14 kap. 1 § PBL även omfattar de detaljplaner genomförs med

som

stöd av det särskilda fördelningssystemet.

Ekonomisk utjämning, värdetidpunkt,

m.m. Med andelstal och tilldelning byggrätter bestämda, kan den eko-

av nomiska utjämningen beräknas. Denna kan i vårt föreslagna system ske på i huvudsak samma sätt enligt gällande rätt. Genom att ut-

som byggnadsfrågoma har lyfts ut till ett särskilt förfarande blir dock beräkningarna mer renodlade. I bilaga 7 redovisas exempel på vilka beräkningar som kan behöva göras.

En oklarhet i gällande rätt är emellertid regleringen värdetidpunkt

av och därmed Sammanhörande bestämmelser.

Värdetidpunkt är den tidpunkt till vilken såväl marknadsläget

som de fysiska förhållandena på fastighet knyts vid bestämmande

en av ersättning. Enligt expropriationslagen, till vilken såväl FBL ESL

som hänvisar i dessa delar, gäller att värdetidpunkten normalt är domsdagen, vilken vid förrättning motsvaras dagen för ersättningsbeslut.

av Om tillträde har skett dessförinnan, är det emellertid tillträdesdagen som är värdetidpunkt 4 kap. 4 § expropriationslagen. För perioden mellan värdetidpunkten och domsdagen beslutsdagen görs i sådana

fall en indexuppräkning, vilken normalt sker enligt konsumentprisin-

dex.

På detta uppräknade belopp skall vidare avkastningsränta utgå till dess betalning sker eller dröjsmålsränta börjar löpa, vilket inträffar när senaste betalningsdag har passerats 6 kap. l6§ expropriationslagen och 5 kap. 15 § FBL. Båda räntorna beräknas rak ränta. Avkast-

som ningsräntan bestäms enligt 5 § räntelagen 1975:635 till det varje dag

gällande diskontot plus två procentenheter och dröjsmålsräntan bestäms enligt 6 § räntelagen till diskonto plus åtta procentenheter.

Vid genomförande detaljplan inträffar inte sällan att mark be-

av en höver tas i anspråk vid olika tidpunkter. I ESL-propositionen 44 sägs med anledning detta att ägaren fastighet som tas i an-

av av en språk i ett tidigt skede kommer att bli kompenserad genom tilldelning

mark och att någon särskild ersättning för avståendet inte av annan skall utgå.

Enligt gällande regler i 11 § ESL och 5 kap. 15 § FBL skall emellertid de nyssnämnda bestämmelserna rörande indexuppräkning och avkastningsränta tillämpas i ett sådant fall. Ett sätt att betrakta situationen skulle kunna att endast konstatera att ersättningen är noll

vara och att index- och räntereglema därmed saknar betydelse. Frivilligheten vid exploateringssamverkan skulle således innefatta att expropriationsreglema inte är tillämpliga. Detta förefaller dock tveksamt med

tanke på ordalydelsen i de berörda paragrafema.

En tolkning är att ett särskilt ersättningsbelopp trots allt måste

annan bestämmas vid ett förhandstillträde. Detta skulle dock leda till störningar i det grundläggande fördelningssystemet, som åtminstone inte var avsedda.

Ett tredje synsätt är att hela ingångsvärdet skall indexskyddas och

ränteavkastning, vilket dock snarare leder till orättvisor fastighetsges ägarna emellan, än till det egendomsskydd som reglerna i grunden syftar till.

Den regleringen bör utformas så att motsvarande oklarheter

nya undviks. Behov att ta mark i anspråk vid olika tidpunkter torde

av främst uppkomma när viss mark i ett tidigt skede behöver utnyttjas för utbyggnad allmän plats. Beträffande sådan mark har vi tidigare fö-

av reslagit det förtydligandet i förhållande till gällande rätt, att marken i fråga skall åsättas ett särskilt värde. Detta innebär att det åtminstone finns ett ersättningsbelopp på vilket de expropriationsrättsliga reglerna

förhandstillträde kan tillämpas. Eftersom ersättning för mark för om allmän plats utgå till ägarna av de andelstalssatta fastigheterna

avses gemensamt, blir emellertid konsekvensen att det särskilda skyddet i form avkastningsränta inte direkt kommer den berörde fastig-

av m.m. hetsägaren till del.

Beträffande kvartersmark har vi tidigare föreslagit att den skall omfördelas utan att några ingångsvärden behöver bestämmas, vilket inne-

bär att hela problemet kring förhandstillträde kvarstår i huvudsak oförändrat i förhållande till gällande rätt. Principiellt sett kan den beskrivna situationen hanteras på åtminstone tre olika sätt. Ett är att modifiera fördelningssystemet så att det helt anpassas till reglerna om förhandstillträde. Ett annat sätt är att inte koppla regleringen i denna del till expropriationslagstiftningen. Ett tredje angreppssätt är att bygga regelverket kring att mark inte kan upp tas i anspråk före ersättningsbeslutet. Den modifiering av fördelningssystemet skulle behöva göras som för att expopriationsreglema fullt ut skall tillämpliga är särvara att skilda ersättningsbelopp skall kunna bestämmas för all mark byter som ägare och att denna ersättning skall tillfalla markens avträdare. Även om förhandstillträde är ett undantagsfall, skulle sådan reglering en innebära så stora ingrepp i de grundläggande principerna bakom det särskilda fördelningssystemet, sådan lösning inte står i att en proportion till problemets storlek. Att begränsa möjligheterna till förhandstillträde synes inte heller någon bra lösning. I mitten 1970-tavara av let genomfördes rad reformer i den fastighetsrättsliga lagstiftningen en i syfte att utöka möjligheterna till ett tidigt tillträde. De skäl låg som bakom dessa reformer är lika relevanta i dag och att begränsa tillträdesmöjlighetema i de fall det särskilda fördelningsförfarandet tillämpas skulle ge detta förfarande belastning inte rationell. en som synes Vi har därför stannat för att det bästa alternativet är att 4 kap. 4 § expropriationslagen och 5 kap. 15 § F BL rörande indexuppräkning och avkastningsränta inte skall gälla för de fastigheter ingår i vinstförsom delningen. Värdetidpunkten bör således, när det särskilda fördelningsförfarandet tillämpas, densamma för all berörd mark och knytas vara till den tidpunkt då ersättningsfrågan avgörs. Reglerna dröjsmålsom ränta skall dock tillämpas på sedvanligt sätt. Givetvis kan det inträffa att viss fastighetsägare blir särskilt en drabbad av att t.ex. gatubyggnad måste påbörjas i förtid. Genom det en sätt på vilket systemet är uppbyggt, finns dock stora möjligheter att i stället låta hänsynstaganden denna art ske på ett fritt sätt inom av mer ramen för den skälighetsbedömning det tidigare beskrivna gradesom rings- och andelstalsförfarandet utrymme för. ger Utöver de likvider blir följden utjämningsberäkningen kan som av även andra ersättningsposter aktualiseras, nämligen ersättning för skador som drabbar fastighetsägarna personligen eller ersättning till andra

sakägare, företrädesvis rättighetshavare. Betalningsansvaret för ersättningar av dessa slag får i avräkningen fördelas inom fördelningskollektivet efter andelstalen. För sådan ersättning skall något undantag givetvis inte göras från gängse regler om ränta m.m.

F örfarandet

De förslag vi redovisat synes inte innebära behov av några förändringar av älva förrättningsförfarandet.

Enligt gällande rätt tillämpas i allt väsentligt reglerna i 4 kap. FBL. Undantag görs endast för de paragrafer, 25-26 §§, som reglerar lantmäterimyndighetens utredningsskyldighet och beslutet om ändring av fastighetsindelningen.

Särregleringen utredningsskyldigheten är i och för sig inte nöd-

av vändig att behålla. Den bottnar främst i att lantmäterimyndigheten i en ESL-förrättning även skall göra ekonomisk utredning, som i viss

en mån ersätta avsaknaden av formellt båtnadsvillkor vid exploate-

avses ringssamverkan. I och med vårt förslag att en båtnadsprövning skall göras saknas grund för att i utredningshänseende särskilja fördelningsförrättningen från annan fastighetsreglering.

I 4 kap. 25 § FBL finns emellertid även bestämmelser om fastighetsbildningsbeslut, genom vilket lantmäterimyndigheten beslutar om hur fastighetsindelningen skall förändras. Eftersom förrättning för

en fördelning av byggrätter även kan inkludera fastigheter som inte berörs

någon fastighetsbildning, lämpligare att behålla Särregle-

av synes en ring lantmäterimyndighetens samlade beslut om dels ändringar i

av fastighetsindelningen, dels fördelning av byggrätter. Mot den bakgrunden det enklare att undanta hela 4 kap. 25 § och även särreg-

synes lera utredningsskyldigheten.

Bestämmelserna s.k. tillståndsbeslut i 4 kap. 26§ FBL torde

om sakna praktisk betydelse i en situation där fastighetsindelningen bestämts i en detaljplan. Det finns alltså varken någon anledning att särreglera eller att hänvisa till den bestämmelsen.

Lagteknisk lösning Genom de förändringar av det gällande ESL-systemet som vi föreslår kommer betydande delar av lagen att behöva upphävas medan reste-

rande delar delvis utformning. Frågan blir då hur detta ges en annan nya system skall infogas i lagstiftningen. Den lagtekniska lösningen föremål för diskussion även i förarbevar tena till gällande lag. Synpunkter framfördes med innebörden att det särskilda systemet kunde regleras inom för FBL och AL ramen ESL-propositionen, 15-17, vilket för övrigt även hade föreslagits s. av PBL-utredningen. Lösningen blev emellertid särskild lag, att en ESL, stiftades. När nu utbyggnads- och kostnadsfördelningsfrågoma föreslås tas bort från ESL och endast mark- och ersättningsfrågoma kvarstår, uppkommer på nytt frågan, inte det återstående förfarandet skulle om kunna regleras i FBL. Med till stora delar framsamma argument som fördes i förarbetena till gällande lag a. 16 är det emellertid prop. s.

vår uppfattning att fördelningsreglema inte bör infogas i FBL.

Ett grundläggande skäl är att systemet måste kunna fungera även för fastigheter vars gränser inte ändras. Att i FBL lägga in fall, inte som utgör fastighetsbildning enligt lagens definition, skulle innebära påtagliga principiella problem. Genom indirekt tillämpning FBL:s en av regler, hänvisning på det sätt ESL är utformad i dag, kan genom som

emellertid fastighetsregleringsinstitutet och FBL:s regler betal-

ningssäkring m.m. tillämpas både för fastigheter berörs och

som som inte berörs av marköverföringar. Denna principiella lösning välsynes grundad och bör således behållas. En reglering inom FBL:s ram skulle vidare innebära att denna lags regler om tilldelning, ersättning, skulle behöva kompletteras på m.m. ett inte obetydligt sätt. Efter en sådan ändring skulle FBL dessutom innehålla två särskilda system, vilket skulle skapa onödig otydlighet i en lagstiftningen -inte minst eftersom de båda systemen inte kan ses som direkt utbytbara i och situation. Valet förfarande görs en samma av re-

dan i planläggningsskedet och det särskilda fördelningsförfarandet

skall därvid tillämpas helhetslösning endast i de fall där det som en konventionella systemet inte skulle tillräckligt väl utformade plage ner. För tydlighets vinnande bör därför systemen klart särskiljas, på samma sätt som enligt gällande rätt. De alternativ som återstår är därmed att behålla ESL, med nödvändiga ändringar, eller att samla regleringen antingen i PBL eller i helt en ny lag.

De nödvändiga ändringarna i ESL skulle bli ganska omfattande och det skulle dessutom bli svårt att systematiskt anpassa begreppet exploateringssamverkan till den omfördelning av byggrätter och planvinst blir resultatet våra hittills redovisade överväganden. som av En lösning inom för PBL skulle i och för sig vara möjlig. En ramen sådan lösning skulle innebära den fördelen att frågor om planläggning och plangenomförande ytterligare integreras. I våra direktiv sägs dessvi bör undersöka möjligheterna att reglera ESL-förfarandet i utom att

annan gällande lagstiftning.

En sådan lösning skulle emellertid även innebära nackdelar. Den medför relativt stora ingrepp måste göras i PBL och olika frågor att inom för fördelningssystemet, t.ex. ersättningsfrågoma och regramen ler överklagande, skulle behöva regleras på flera olika ställen, om vilket innebär att helhetsbilden går förlorad. Enligt vår mening kan dessutom den gällande ordningen med en särskild lagar, sammantaget brukar benämnas förrättgrupp av som ningslagstiftningen och de lagar som handläggs av lantmäsom avser terimyndighetema, bidra till ett totalt sett tydligare rättssystem. anses Vårt förslag är således att ESL ersätts lag, som samlar de av en ny regler gäller vid ett plangenomförande enligt det särskilda systesom Givetvis skall i PBL tydliga hänvisningar till den nya lagen met. ges och i PBL regleras dessutom villkoren för att den nya lagen får tilläm-

pas. Benämningen lagen har varit föremål för diskussion. Grundtanav ken bakom lagen är att den skall reglera fördelningen planvinst eller av plannytta. Dessa begrepp är tacksamma så till vida att de på ett ganska adekvat sätt täcker in både det fallet fastighetsägare får sin beatt en skärda del exploateringen i form byggrätt och att han får den i av av form Mot begreppen planvinst och plannytta talar dock att av pengar. de inte har någon betydelse i gängse språkbruk. begränsade beteckningen byggrätt har fördelen att den all- Den mer mänt sett är lättare att förstå. Begreppet byggrätt finns visserligen inte i lagstiftningen, det används och förstås allmänt av såväl fastigmen hetsägare myndigheter. Att den lagen har en något vidare insom nya nebörd bör enligt vår mening inte förhindra att den namnges utifrån detta begrepp. Ett namnförslag övervägts är lagen om särskild som fördelning byggrätt inom detaljplaneområden. Vår slutliga bedömav

ning är dock att benämningen skall den kortare varianten lagen vara om fördelning av byggrätt.

8.5.4¶Vissa anläggningsfrågor

Förslag: I AL införs möjlighet att bestämma särskilda andelstal för en fördelning av ersättning. Vidare kompletteras AL med ersättningsregler i syfte att kompensera fastighetsägare skadas en som av att en gemensamhetsanläggning, till vilken fastigheten är ansluten, upphävs eller inskränks.

Byggande och förvaltning anläggningar på allmän plats skall enligt av vårt tidigare redovisade förslag hanteras i särskild ordning, skilt från

fördelningen av byggrätter. Därmed uppkommer frågan detta stäl-

om ler krav på någon förändring av gällande rätt, dvs. i första hand AL.

Normalfallen

Om kommunen är huvudman för allmän plats aktualiseras ingen

AL-förrättning. Byggande och förvaltning anläggningarna får i

av dessa fall ske enligt reglerna i 6 kap. PBL. Om fastighetsägarna är huvudman för allmän plats är det normalt nödvändigt att gemensamhetsanläggning enligt AL inrättas. Efteren som vårt förslag endast innebär att AL skall tillämpas renodlat mer än som för närvarande gäller i anslutning till ESL-förrättning, fören ger slaget inte anledning till någon ändring gällande rätt. av Vid denna AL-förrättning skall, tidigare har berörts, ekosom en

nomisk avräkning göras mellan den anläggningssamfállighet bil-

som

das och den marksamfällighet upplåter mark till anläggningarna.

som

Om delaktigheten i de båda samfällighetema skiljer sig åt, vilket torde

vara det vanliga, kan förfarandet för bestämmande och betalning av ersättning ibland bli tämligen komplicerat. En snarlik och i den praktiska tillämpningen frekvent situation mer

är när gemensamhetsanläggning inrättas för redan befintliga anlägg-

ningar och de fastigheter skall ta över anläggningen inte är idensom tiskt desamma de tidigare hade rätt till anläggningen. Situasom som tionen kan t.ex. uppkomma när anläggning har byggts en ut av en exploatör, sedan via köpeavtal har överfört rätten använda som att an-

läggningen till vissa fastighetsägare. I den anläggningssamfällighet

då skall bildas skall dock även ingå någon eller några fastigheter som före förrättningen inte kan göra anspråk att ha del i anläggningsom En vanlig situation är att väg eller anläggning har en. annan en annan byggts några fastighetsägare. När sedan ytterligare någon fastighet av behöver utnyttja anläggningen inrättas den som gemensamhetsanläggning för den större gruppen fastigheter. Den berörda frågan skall i det följande uvecklas utifrån fallet med ianspråktagande befintlig anläggning. Diskussionen kan emellertid av lika väl gälla upplåtelse samfälld mark. I 12 § AL regleras skyldigheten att avstå utrymme för gemensam-

hetsanläggning. Utrymme kan därvid upplåtas även i redan befintlig

en anläggning prop. 1973:160 203-204. Rätten till det utrymme som s. tas i anspråk blir enligt 14 § AL samfälld för de fastigheter deltar i som anläggningen. Ersättning för upplåtelsen bestäms enligt 13 § AL, vilken paragraf hänvisar till bestämmelserna i 5 kap. 10-12 FBL. Ersättningsberättigad är den eller de som avstår utrymme enligt 12 § AL. Ansvaret för ersättningen åvilar ägarna till de i anläggningssamfälligheten deltagande fastigheterna gemensamt. Mellan de deltagande fastigheterna fördelas kostnaderna för gemensamhetsanläggningen enligt grunder bestäms vid förrättningen som med stöd 15 § AL. Kostnaderna för utförandet fördelas därvid efter av vad är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje deltasom som gande fastighet har av anläggningen, vilket i huvudsak kan sägas mot-

fördelning efter respektive fastighets värdehöjning till följd av

svara en anslutningen. Till utförandekostnadema hör även den ersättning som skall betalas enligt 13 § AL. Kostnaderna för anläggningens drift fördelas efter vad är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i som vilken respektive fastighet beräknas använda anläggningen. För att säkerställa att ersättningen erläggs gäller enligt 33 § AL att anläggningsbeslutet förfaller ersättning enligt 13 § inte betalas inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Vidare gäller om att den samfällighetsförening som förvaltar anläggningssamfälligheten, och således primärt är ansvarig för att ersättningen betalas, har förmånsrätt i delägarfastighetema för sådan uttaxering som beslutats på föreningsstämma. Varje deltagande fastighetsägare alltså i slutsvarar ändan för ersättningen enligt sitt andelstal och med fastigheten som säkerhet.

Det sätt som gällande rätt erbjuder att hantera de berörda siovan tuationema är således att utrymme i den befintliga anläggningen upplåts enligt 12§ AL till förmån för anläggningssamfälligheten. För denna upplåtelse skall samfälligheten betala ersättning enligt 13 § AL till den eller de som tidigare hade rätt till anläggningen. Anläggnings-

samfälligheten skall med andra ord köpa ut hela anläggningen från

dess tidigare ägare, även det bara är eller få fastighetsägare om en som tillkommer delägare. Detta innebär att anläggningens hela som nya värde, som kan uppgå till betydande belopp, måste slussas i runt systemet, även om den nettoeffekt som önskas är att bara vissa enstaka nya delägare skall betala sina bidrag till anläggningen. Med stora värden i omlopp eller många fastigheter inblandade kan ett sådant avräkningsförfarande bli tämligen komplicerat. Det vore

betydligt enklare att låta lantmäterimyndigheten besluta särskilda

om andelstal enligt 15 § AL, syfte enbart är att reglera betalningen vars av ersättning. Härigenom skulle nödvändiga ersättningar direkt kunna kopplas till de fastighetsägare skall betala in sig i anläggningen som och genom den formella knytningen till andelstalen kan för systemet betalningssäkring fungera även för en sådan nettoersättning. EVL-utredningen berör i sitt betänkande Enskilda vägar SOU 1996:46 av andra skäl frågan andelstal för betalning ersättning om av s. 119. Utredningens uppfattning att gällande rätt tillåter synes vara att sådana andelstal fastställs. Det finns också vissa exempel från tilllämpningen där sådana andelstalsserier har godtagits. Det finns emellertid även exempel tyder på det motsatta förhålsom landet. Frågan delvis i ett mål i Svea hovrätt, avd. 14, var uppe 1991-04-17, UÖ 18. Lantmäteriverket yttrande i målet i vilavgav ett ket det berörda problemet analyserades. Lantmäteriverket, LMV, anförde därvid bl.a. följande F BM har lantmäterimynnumera ersatts av digheten:

Ansvaret för betalning ersättning enligt 13 § AL skall av som nämnts fördelas enligt andelstalen för utförande anläggningen. av FBM skulle ha kunnat åstadkomma det avsedda resultatet genom att i sitt beslut om andelstal ha fastställt särskild andelstalsserie en sektion enbart för betalning ersättningen. Denna lösning på det av aktuella problemet har förekommit ibland tid. LMV har i senare den frågan följande synpunkter.

Andelstalen för utförande skall tidigare berörts enligt 15 § som AL bestämmas efter vad är skäligt med hänsyn främst till nytsom

anläggningen. Nyttan viss fysiskt avgränsad anläggning

tan av av en måste rimligen normalt odelbar för viss bestämd fastighet. vara en Det är svårt att hävda, att fastighet t.ex. har stor nytta av vissa uten förandekostnader t.ex. ersättningen mindre nytta av Övriga utmen förandekostnader. Det torde inte ha varit direkt åsyftat vid tillkoms- AL skulle kunna sektionsindela olika typer av utföten av att man randekostnader. Sektionsindelning har däremot enligt förarbetena kunna användas, då deltagande fastigheters nytta varierar för avsetts

olika delar av en gemensamhetsanläggning.

Hovrättens utslag den aktuella tvistefrågan återförvisades till var att

fastighetsbildningsmyndigheten, varvid skulle beaktas de synpunkter

Lantmäteriverket framfört. Målet följdes sedan upp av Lantmätesom riverket med informationsskrift till lantmäteriorganisationen, dnr en 30-94-306, rörande hur ersättningsbeslut enligt AL mot den redovisade bakgrunden bör hanteras. I ett utslag nyligen i Stockholms tings- 1996-01-29, UF har frågan bedömts enligt Lantmäteriverrätt, nr kets rekommendationer. Målet visar på ett tydligt sätt komplexiteten i

det berörda avräkningsförfarandet.

undanröja den beskrivna oklarheten föreslår vi att 15 § AL För att ändras, så det direkt framgår att den förenklade modellen för betalatt ersättning kan tillämpas. ning av

Mellanformer

Som vi anförde i avsnitt 2 bör ett system för plangenomförande vara så flexibelt utformat att det i varje situation är möjligt att välja den huvudman för viss åtgärd är bäst lämpad för uppgiften. I aven som snitt 3 lägger vi fram vissa förslag i syfte att öka denna flexibilitet vad gäller valet mellan kommunalt och enskilt huvudmannaskap. En anslutande fråga är i vad mån det bör möjligt att blanda vara kommunalt och enskilt för allmän plats, på så sätt att en är anansvar svarig för utförandet och för förvaltningen. en annan En sådan mellanform att kommunen sköter byggandet medan vore fastighetsägarna förvaltar den utförda anläggningen. Vi har dock inte kunnat att det finns så stort praktiskt behov denna variant att det se av motiverar ytterligare överväganden.

En av de praktiska effekter införandet ESL medförde som av var emellertid att i viss mening utrymme för den omvända mellanforge men. Genom ESL gavs nämligen formella möjligheter för fastighetsägarna att bygga ut anläggningar för behov, för att sedan gemensamma överlämna dessa till kommunen. Enligt våra tidigare redovisade förslag skall någon särskild exploa-

teringssamfállighet inte tillskapas, vilket innebär att det inte heller

finns någon part via ett exploateringsavtal kan på sig

som ta ansvaret att utföra de anläggningarna. Vårt förslag är utbygggemensamma att nadsfrågoma vid enskilt huvudmannaskap i stället hanteras direkt genom den anläggningsförrättning ändå slutgiltigt reglerar kostsom nadsansvaret.

Från genomförandesynpunkt torde det fullt möjligt i och för

vara sig att med stöd av AL besluta att fastighetsägarna bygger

om ut anlägg-

ningar för gemensamma behov, även dessa anläggningar sedan om skall överlämnas till kommunen. Något hinder inrätta tidsbemot att gränsade gemensamhetsanläggningar nämligen inte finnas jfr synes 24 § andra stycket 5 AL.

Vad som däremot är problematiskt är huruvida det är

mer möjligt

och lämpligt att införa tvingande regler fastighetsägarna skall om att stå för utförandet allmän plats inom plan där det har bedömts av en nödvändigt med kommunalt huvudmannaskap. Vid utarbetandet av ESL kunde detta grundläggande principiella problem undvikas, genom

att utbyggnadsansvaret gjordes frivilligt. De fastighetsägare väljer

som att stå utanför exploateringssamfálligheten behöver således inte nåta got direkt för utbyggnaden, även de ansvar om i den mån gatukost- nadsbestämmelsema tillämpas i slutändan - ändå får bidra med sin an-

del av finansieringen.

Just detta sistnämnda förhållande, dvs. att kostnadsansvaret ändå åvilar fastighetsägarna, samt det faktum att alternativet är ett rent en-

skilt huvudmannaskap, varvid fastighetsägarna får för såväl

ansvaret utbyggnad som drift, skulle kunna tänkas grund för införa den vara att aktuella mellanformen. De förslag vi lämnar rörande enskilt ansvar för

utbyggnad av va-anläggningar pekar delvis i riktning.

samma Det förefaller dock inte möjligt, såväl principiella praktiska av som skäl, att genom lagstiftning direkt ålägga enskilda

fastighetsägare att

utföra kommunala anläggningar. De möjligheter för detta finns som i gällande rätt är den s.k. exploatörsparagrafen i 6 kap. 22 § PBL. En

ytterligare skärpning denna bestämmelse är enligt vår mening inte av lämplig. Att den berörda mellanforrnen inte regleras i PBL utesluter givetvis inte kommunen och ett antal fastighetsägare avtalsvägen, dvs. i att princip enligt ESL-modellen med tillämpning av AL eller anmen nat sätt, genomför en sådan utbyggnad. I andra fall där mellanformen hade kunnat vara ett alternativ kan det kanske lämpligt att i stället välja ett rent enskilt huvudmannaskap. vara Som nämdes lämnar vi plats i betänkandet förslag om ovan annan enskilt huvudmannaskap skall kunna tillämpas i större omfattning att än enligt gällande rätt samt att det skall möjligt med blandat huvara vudmannaskap inom och plan. Ett annat förslag avsnitt 4 en samma är att det inom även planer med kommunalt huvudmannaskap skall vamöjligt att ta ut avgift för drifts- och underhållskostnader på motsvara

rande sätt inom samfällighetsförening. -En sådan möjlighet ökar

som en givetvis förutsättningarna för att fastighetsägarna kan vinna fördelar genom ett enskilt huvudmannaskap.

Ersättning vid ändring eller upphävande av gemensamhetsanläggning

I anslutning till anläggningsfrågoma vill vi slutligen behandla ett

problem uppmärksammats i den praktiska tillämpningen och som

som bör åtgärdas lagstiftning. Det handlar om avsaknaden av utgenom tryckliga ersättningsregler vid ändring eller upphävande av en gemensamhetsanläggning.

Omprövning anläggningsbeslut enligt AL blir allt vanligare i och

av med att det har förflutit ganska lång tid sedan de första gemensamnu hetsanläggningama inrättades under 1960- och l970-talen. Enligt 35 § AL får omprövning ske väsentligt ändrade förhållanden har inträtt, om vilket i sin tur ofta beror på att förutsättningar för markens annya vändning ges i en ny eller ändrad detaljplan. För de fall att omprövningen innebär förändrade relationer mellan de deltagande fastigheterna inbördes, dvs. inträde, utträde eller ändrat andelstal, finns särskilda regler i 37-40 AL för hur de ekonomiska mellanhavandena skall regleras. Omprövning kan emellertid också innebära att hela eller delar det område tidigare upplåtits för en av som gemensamhetsanläggning begränsas eller helt tas bort, med följd att rättigheter tidigare givits deltagande fastigheter på motsvarande som sätt inskränks. Ett upphävande eller en flyttning av en gemensamhets-

anläggning för väg kan t.ex. innebära att fastighet får fördyrade traen fikkostnader vilket leder till ett lägre fastighetsvärde. För situationer av detta slag saknas uttryckliga ersättningsregler i AL. Problemet har bl.a. aktualiserats i ett planärende, avgjordes som

inom miljödepartementet Tofta, Gotlands kommun, regeringsbeslut

1995-05-24, dnr M93/3530/9. Ärendet gällde detaljplan en genom vilken ett grönområde skulle inskränkas för i stället utnyttjas för att

bebyggelse. Grönområdet var inrättat gemensamhetsanlägg-

som en ning, vilken således måste ändras för att fastighetsägaren skulle kunna frigöra marken för exploatering. Under handläggningen i länsstyrelsen anfördes dåvarande överav

lantmätarmyndigheten, ÖLM, skäl den

som ett mot föreslagna plan-

ändringen att kompensationsmöjligheter till de berörda fastighetsägar-

na saknades. Lantmäteriverket ett yttrande i ärendet och anförde avgav bl.a. följande.

Såsom ÖLM beskriver skulle kunna man tänka sig två olika sätt att via förrättningslagstiftningen hantera plangenomförandet. Mest näraliggande är givetvis att ändra gemensamhetsanläggningen genom omprövningsförrättning enligt 35 § AL. ÖLM en tar som en möjlighet upp, att vid sådan förrättning kanske man en analogvis skulle kunna tillämpa de regler gäller vid upplåtelse för som

en gemensamhetsanläggning. Enligt LMVs mening förefaller det

dock svårt att göra sådan tolkning. Räckvidden för de bevara en rörda lagreglema 12-13 AL är så tydligt angiven, det knapatt past går att ersätta helt andra skador uttryckligen än som anges. LMVs bedömning är därför att någon ersättning sannolikt inte kommer att utgå till anläggningsdelägama. Därmed uppstår den tidigare berörda effekten, att skadans tyngd i planprövningen ökar. Det bör tilläggas att den berörda frågeställningen under tid senare har uppmärksammats allt oftare i praktisk tillämpning. Det aktuella fallet är därför långt ifrån unikt. Det är uppenbart AL i första att hand är konstruerad för nyupplåtelser, medan lagen saknar verktyg för att hantera den situation gäller i de flesta

som anläggningsför-

rättningar i dag nämligen att redan befintliga anläggningar - i ett eller annat avseende berörs. LMV bristerna så allvarliga, ser som att lagändring bör övervägas. ÖLM berör intressant en variant, nämligen att genomförandet i stället sker med stöd fastighetsbildningslagen FBL. Genom fasav tighetsreglering kan servitut till förmån för gemensamhetsanen

läggning upphävas. Ett villkor är att åtgärden sker för att bana väg

för en annan fastighetsbildningsåtgärd, t.ex. en avstyckning som

sker för att bilda tomtplatser enligt planen. För att stycknings-

nya

lotterna skall kunna bebyggas måste det belastande servitutet upp-

hävas. Den ersättning som därvid skall utgå skall även innefatta del

av den vinst som uppkommer genom upphävandet. I det aktuella fallet är detta liktydigt med att anläggningsdelägama skall tillerkännas en skälig andel av den vinst som exploateringen leder till.

Det beskrivna scenariot är enligt LMVs mening i och för sig fullt

möjligt, vilket styrker problemet med att motsvarande frågor inte

kan lösas inom ramen för den egentliga lagstiftningen, dvs AL. Där-

emot förefaller det mindre sannolikt, att den berörde fastighetsägaren skulle välja denna för honom dyrbarare genomförandemetod. Sannolikheten är således mycket stor, för att plangenomförandet kommer att ske utan ersättning till delägarna i gemensamhetsanläggningen.

Regeringens beslut innebar att detaljplanen inte antogs. Som skäl anfördes bl.a. att det i planen saknades redovisning konsekven-

en av serna för de kringboende av att nyttjanderätten till parkmarken skulle upphöra.

Det finns visserligen inte något klargörande rättsavgörande som visar att rättighetsinskränkningar av nyss beskrivet slag inte skulle kunna ersättas. Enbart risken för att avsaknaden lagregler skulle kunna le-

av da till ett sådant resultat måste dock med hänsyn till egendomsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen anses vara skäl för lagstiftning.

Vårt förslag är således att särskilda ersättningsregler införs i AL, i

syfte att kompensera en fastighetsägare som skadas av att en gemen-

samhetsanläggning, till vilken fastigheten är ansluten, upphävs eller

inskränks. Regleringen bör utformas efter mönster från hur i princip

en identisk situation behandlas när fråga ändring eller upphävande

är om av servitutsrättigheter enligt FBL.

8.5.5 Fastighetssamverkan vid utbyggnad av vindkraft

Enligt direktiven skall vi särskilt se över formerna för samverkan mellan fastigheter i samband med utbyggnad av vindkraftverk.

En grundläggande utgångspunkt för de förslag vi har lämnat i det föregående är att lagstiftningen om samverkan bör förenklas och tydliggöras på så sätt att en klar åtskillnad görs mellan det fallet att fastig-

heter samverkar att dela planvinsten och det fallet att genom sam-

verkan anläggningsåtgärder, eller fördelning det vi kallar

avser av anläggningsvinst. För det första slaget samverkan föreslår vi lag av en ny som skall ersätta ESL och fördelning planvinst byggrätt. För avse av det andra slaget samverkan vi att AL skall tillämpas, i den av anser mån villkoren för tillämpning den lagen är uppfyllda. av När man i allmänna ordalag talar samverkan vid utbyggnad mer om av vindkraft bör den nyssnämnda distinktionen beaktas. Att över se formerna för samverkan innebär således att två olika frågor skall studeras. Den ena frågan gäller fördelningen det värde rätten av som att uppföra ett kraftverk kan upphov till. Den andra frågan gäller ge samverkan för utförande, drift och underhåll kraftverket. av

Fördelning av värdet av rätten att uppföra ett kraftverk

Vårt förslag till lag fördelning byggrätt bygger på tanken om av att en bättre planutformning kan kombineras med rättvis fördelning en mer av det ekonomiska planutfallet, det möjlighet bortse från om ges att gällande fastighetsgränser när planen utarbetas. Denna grundläggande tanke även in på de önskemål synes passa som har framförts samverkan för vindkraft i planläggningsskedet. om Enligt vårt lagförslag kan att avgränsa ett s.k. fördelman, genom ningsområde, helt frigöra sig från problemet planmässig att en mer lokalisering av kraftverken skulle träffa berörda fastighetsägare på ett alltför slumpmässigt och orättvist sätt. Detta förbättrar givetvis möjligheterna till en optimal fördelning vindkapaciteten inom områav ett

de samtidigt fastighetsägarna kan få avkastning i förhållande till

som sina respektive arealbidrag. För att fördelningssystemet skall kunna tillämpas måste emellertid området i fråga planläggas. Det kan naturligtvis ifrågasättas det är om lämpligt att planlägga stora områden, enbart i syfte att kunna tillämpa

det särskilda fördelningsförfarandet.

Som vi närmare kommer att behandla i det följ avsnitt 13, finns det emellertid flera skäl talar för att lokaliseringen vindkraftsom av verk i högre grad än vad är brukligt i dag plansom prövas genom läggning. Sådana detaljplaner bör därvid utformas på sådant de sätt att inte reglerar andra frågor än de behöver regleras. som Ett annat förhållande bör understrykas är att den föreslagna lasom gen om fördelning av byggrätt enbart tar sikte på att fördela vinst.

4ll

Lagen förutsätter således att den som får sig tilldelad en byggrätt i

detta fall rätt att uppföra ett vindkraftverk tilldelas ett värde som

en sedan kan fördelas mellan alla de fastigheter som bidrar till att vinsten uppkommer. Lagen kan med andra ord inte tillämpas om inte vindkraftutbyggnaden innebär en fastighetsekonomisk vinst.

I bilaga 7 redovisas ett exempel på hur förrättning i syfte att för-

en dela värdet rätten att bygga kraftverk skulle kunna gestalta sig.

Att även en tillämpning av AL i viss mån kan innebära en fördelning av värdet av en byggrätt behandlas under nästa rubrik.

Anläggningssamverkan Oavsett lokaliseringen ett kraftverk sker enligt det nyss be-

om av skrivna förfarandet eller på annat sätt är nästa steg att utföra själva exploateringen. I ett tredje steg skall anläggningen drivas och underhållas. Även i dessa båda skeden kan fastighetssamverkan aktualiseras.

Tillämpningen Forrnaliserad samverkan mellan fastigheter för utnyttjande av vindkraft finns sedan några år tillbaka etablerad i form av ett antal gemensamhetsanläggningar enligt AL inrättats på Gotland och i Skåne.

som Av de totalt ca 90 kraftverk som har utförts på Gotland drivs t.ex. ett drygt tiotal i form av en anläggningssamfállighet.

Arbetssättet har varierat något mellan de olika fallen, men synes i huvudsak innebära att en exploatör genom avtal skaffar sig dispositionsrätten till ett lämpligt markområde och sedan bygglov beviljats utför vindkraftverket. Under hand tecknas avtal med enskilda fastighetsägare om delaktighet i vindkraftsprojektet. Andelen i princip

anpassas till vad som motsvarar fastighetens normala elförbrukning.

Delaktigheten har i och för sig inte begränsats till någon viss grupp av fastigheter utan har främst styrts av vilka överenskommelser som har gått att träffa deltagande. Själva grundtanken i förfarandet har

om dock varit att den elström som produceras skulle säljas till den eldistributör som har områdeskoncession inom det berörda området, vilken i sin tur och i vanlig ordning levererar ström tillbaka till respektive fastighet. Genom att den producerade elkraften levereras till ett visst bestämt kraftbolag och sedan återbördas till fastigheterna av samma före-

tag, har de grundläggande villkoren för fastighetssamverkan enligt AL bedömts vara uppfyllda.

Sedan de nämnda anläggningsförrättningama genomfördes har emellertid elmarknaden avreglerats. Avregleringen innebär att det

numer inte på tydliga sätt går att koppla elproduktion

samma samman och elförbrukning inom ett visst område. Av den anledningen har ifrågasatts om fastighetssamverkan i den mening som avses i AL är

numer tilllämplig för att hantera driften kraftverken.

Merparten av de anläggningsupplåtelser som har gjorts Gotland är tidsbegränsade till 35 år. Detta hänger med att de arrende-

samman avtal på vilken markåtkomsten ursprungligen grundades hade denna

tidsbegränsning. Några förrättningsupplåtelser gäller dock på evig tid.

Ett helt annat arbetssätt som på senare tid har tillämpats är att

samverkan i stället organiseras kooperativ ekonomisk förening.

som en Deltagandet knyts därvid inte till fastigheterna utan till de fastighetsägare som ingår i föreningen. Den elkraft levereras räknas från

som av

elförbrukningen i form av ett slags återbäringssystem, vilket enligt

uppgift synes fungera väl.

överväganden

Av beskrivningen ovan framgår att samverkan i egentlig mening inte har förekommit i själva exploateringsfasen. Initiativet till utbyggnaden har således tagits kraftexploatör och berörda fastigheter och fas-

av en tighetsägare har sedan köpt in sig i det redan etablerade företaget.

Inget synes dock i och för sig hindra att även själva utbyggnaden utförs i form av en anläggningssamfallighet. En förutsättning torde i så fall vara att den kraft produceras helt eller till övervägande del är

som avsedd att förbrukas av de fastigheter utför kraftverket, dvs. det

som torde vara fråga om förhållandevis små anläggningar.

Vid en sådan exploatering kan dessutom viss ekonomisk utjämning av värdet av byggrätten ske, eftersom upplåtelse för

en gemensamhetsanläggning enligt 13 § AL skall ersättas enligt de regler i 5 kap. 10 a § FBL som säger att hänsyn skall tas till det värde berörd mark har för tillträdaren, eller med andra ord att vinstfördelning skall gö-

en ras.

För en begränsad grupp av fastigheter, både skall bygga och ut-

som nyttja ett vindkraftverk, torde således AL kunna fungera hel-

som en hetslösning utan någon ändring gällande rätt.

För större anläggningar är det emellertid oftast helt olika fastighetskollektiv som har ekonomiskt intresse i att utnyttja vindkapaciteten inom ett område respektive har intresse av att ta del av kraftproduktionen och därmed delta i drift och underhåll av anläggningen. Den sistnämnda gruppen torde normalt vara betydligt större än den förstnämnda.

I sådan situation är det mer tveksamt om det är möjligt att

en tvångsvis med stöd av AL utföra kraftverket som en gemensamhetsanläggning. För att AL skall vara tillämplig krävs att en anläggning är av stadigvarande betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning, vilket synes exkludera anläggningar som i första hand uppförs för att utnyttjas kommersiellt.

Ännu större tveksamhet kan anföras när det gäller möjligheten att driva en redan uppförd anläggning som en anläggningssamfällighet. De samverkansprojekt som hittills har genomförts har grundats på överenskommelser mellan de berörda, men att tvångsansluta fastigheter till anläggningssamfallighet av detta slag synes inte möjligt.

Den fråga som kan ställas är därmed om det finns anledning att ändra gällande rätt så att de fall som enligt ovan faller utanför AL:s tillämpningsområde kan hanteras enligt den lagen. Vår bedömning är emellertid att AL inte synes vara rätt forum för samverkan av det slag som kan komma i fråga för större vindkraftverk. De samfällighetsföreningar som har bildats synes i och för sig fungera väl, men samtidigt har den genomförda liberaliseringen av elmarknaden inneburit så pass ändrade förutsättningar att icke fastighetsanknutna samverkansformer numer torde ligga närmare till hands. Som tidigare har berörts finns det dessutom i bruk andra föreningsformer som synes vara väl lämpade för sitt ändamål, dvs. att samutnyttja elkraft.

Vi har således sammanfattningsvis stannat för att inte lämna några förslag till ändringar i AL i anledning av vindkraftsutbyggnaden.

:m j iii-fixawwaâtáiêøibå f Sâuüzin §51 å

Lå.1;:.ssr$tjs1n5g .mig

Laugh;sficsáx-aákz

éââlzsgeBxilfiê

9¶PBL:s

ersättningsbestämmelser

I detta avsnitt ges en beskrivning av bestämmelserna i 14 kap. planoch bygglagen l987:10, PBL, om rätt till ersättning och hur dessa bestämmelser har tillämpats i praktiken.

Vår bedömning är att ersättningsreglerna i allt väsentligt synes fungera väl. Den enda komplikationen är den rätt till ersättning som föreligger vid beslut om inskränkningar i den etablerade markanvändningen, t.ex. när en byggnad skall bevaras. Gällande ersättningsregler i sådana fall är svåra att tillämpa, vilket bl.a. beror på att den skada

som fastighetsägaren drabbas av skall kompenseras enligt två helt olika ersättningsregler.

Vårt förslag enda ersättningströskel skall gälla vid beslut

är att en enligt PBL, nämligen den att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Om denna skadetröskel överskrids skall ersättning utgå,

men endast för den del skadan överstiger vad får tålas utan

som som ersättning.

Inledning

Enligt ursprungsdirektiven dir. 1992:104 var det utredningens

uppdrag att studera frågor miljöhänsyn i fysisk planering och i det

om sammanhanget överväga hur kulturmiljöhänsynen kan ges en starkare ställning. Därvid skulle bl.a. utvärderas hur PBL:s regler ersättning

om till fastighetsägare har tillämpats.

Mot den bakgrunden lämnades i utredningens andra delbetänkande, Miljö och fysisk planering SOU 1994:36 vissa förslag angående förenkling av ersättningsreglema i samband med beslut om bevarande. En huvudpunkt i förslaget var att en enhetlig kvaliñkationsgräns skall införas för skador till följd sådana beslut.

Enligt tilläggsdirektiven dir. 1995:90 behöver emellertid utredningens förslag analyseras och övervägas närmare. Det framhålls i direktiven att det är viktigt att de sammantagna ekonomiska konsekvenserna och konsekvenserna för kulturmilj övården förslagen kan

- - som leda till redovisas. Utredningen skall vidare undersöka förslagen

till förenklingar av ersättningssystemet medför minskade eller ökade

ersättningsanspråk på kommunerna.

Utredningen skall även utvärdera hur PBL:s bestämmelser

om ersättning har tillämpats i praktiken bl.a. när det gäller ersättningens storlek, vilka intrång som ersatts samt i hur stor utsträckning frågor

rörande kulturrniljöhänsyn fallit när ersättningsanspråk framställts.

Mot den bakgrunden skall utredningen fördjupad analys

göra en av ersättningssystemet i PBL. Därvid bör även konsekvenserna av den ändring som skett i 2 kap. 18 § regeringsformen beaktas.

9.2¶Gällande bestämmelser

9.2.1 Ersättningsbestämmelserna Bestämmelser om rätt till ersättning till fastighetsägare finns i 14 kap. PBL. Bestämmelserna kan huvudsakligen indelas i tre olika

grupper, se figur

Marknads- A värde 1 2

14:1-7 14:a 1-2" 14:a 3-5

oskadat

värde

Avsevärt

försvåras W . -a

/ø

B tyd d°

-- - - m - , w m v w --- e

åkaaå"

Ersättning Skada som får tålas

utan ersättning

1 I 14:8första stycket 1 regleras även den situationen att enbyggnad förstörts

genomolyckshändelse. Den ersättningssituationen hör systematiskt till fall 1.

Figur Tre grupper av ersättningsregler.

Skador för vilka ersättning utgår oberoende skadans storlek

av Den första gruppen 14 kap. 1-7 PBL avser fall där fastighetsäga-

har rätt till ersättning eller inlösen utan att han först måste tåla ren skada viss omfattning eller, med andra 0rd, utan krav på kvalifice-

av rad skada.

Enligt 14 kap. 1 § PBL är kommunen skyldig att lösa mark som enligt detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kom-

är huvudman samt mark enligt planen skall använmunen annan som das för annat än enskilt bebyggande, om fastighetsägaren begär det. Mark enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka

som någon än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att

annan förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller arman särskild rätt, om fastighetsägaren begär det.

Finns det i detaljplan bestämmelser om att mark som är avsedd

en för enskilt bebyggande även skall användas för allmän trafikanläggning, allmän ledning eller för trañkanläggning som är gemensam för flera fastigheter, skall den som skall vara huvudman för anläggningen förvärva nyttjanderätt eller särskild rätt i den omfattning som

annan behövs för ändamålet, om fastighetsägaren begär det 14 kap. 2§ PBL.

I 14 kap. 3 § PBL regleras det fallet att föreläggande enligt 10 kap. 17 § PBL trafiksäkerhetsskäl har meddelats rivning eller flytt-

av om ning byggnad eller ändring av utfart. I sådant fall har ägaren rätt till

av ersättning av kommunen för den skada han lider.

Om detaljplaneändring, innebär ändrat användningssätt eller

en som ändrat höjdläge för gata eller väg, medför skada på en intilliggande fastighet, har fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning av väghållaren 14 kap. 4 § PBL.

Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens utgång, har fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten enligt 14 kap. 5 § PBL rätt till ersättning av kommunen för den skada de lider. Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användandet av en fastighet, är kommunen skyldig att lösa fastigheten.

Om skada uppkommer då en fastighet med stöd av 16 kap. 17 § PBL tillträds för besiktning eller mätning, har den skadelidande enligt 14 kap. 6 § PBL rätt till ersättning av kommunen eller i förekommande

fall av staten.

IA 16-1391

För det fallet att ersättning för gatukostnader har betalats är kommunen enligt 14 kap. 7 § skyldig att återbetala avgiften, bygglov om senare vägras och fastighetsägaren därigenom inte kan använda fastigheten så förutsattes när ersättningen togs ut. som Slutligen finns det även ett fall regleras i 14 kap. 8 för vilket som ersättning skall utgå oberoende skadans storlek. Detta gäller då av bygglov vägras för att återuppföra en genom olyckshändelse förstörd byggnad 14 kap. 8 § första stycket

Skador för vilka ersättning utgår skadan är betydande om

I den andra gruppen 14 kap. 8 § l och 2 återfinns de situationer när

fastighetsägaren har rätt till ersättning, först då skadan uppgår till

men viss storlek. Detta uttrycks så att betydande skada uppkommer inom berörd del av fastigheten. Om fastighetsägaren kan visa att skadan överstiger denna kvaliñkationsnivå, har han rätt till ersättning, men endast för den del av skadan går utöver denna gräns. som Kvalifikationsgränsen betydande skada gäller i två fall, nämligen dels om någon vägras lov för att återuppföra på annat sätt än en genom olyckshändelse riven eller förstörd byggnad 14 kap. 8 § första stycket

1, dels om rivningsförbud meddelas eller rivningslov vägras 14 kap.

8 § första stycket 2.

Samma ersättningsregel gäller i den mån skyddsföreskrifter enligt

lagen 1988:950 kulturminnen innebär ett rivningsförbud. om m.m.

Regeln förekommer dock inte i något annat sammanhang i lagstift-

ningen.

Hur stor en skada skall vara för att betydande har i vara prop. l985/86rl, PBL-propositionen, s. 391 relaterats till vad fastigen

hetsägare enligt praxis enligt 1947 års byggnadslag ansågs skyldig att

tåla när det gäller begränsning byggrätten. Enligt byggnadslagen av fanns ingen rätt till ersättning för skador uppkom besom genom en

gränsning av byggrätten vid planändring. En planändring innebar

som att enskilda intressen inte tillbörligt beaktades skulle dock inte fastställas. Bostadsutskottet instämde i den principiella utgångspunkten att endast sådan skada går utöver utrymmet för att med tillbörligt beaksom tande av enskilda intressen fastställa planer enligt byggnadslagens ordning bör anses vara betydande skada i PBL:s mening och därmed grunda rätt till ersättning. Som förtydligande och vägledning till detta

utskottet exempel på tre stadsplaneändringar som hade godtagits

gav genom regeringsbeslut BoU 1986/87:1 s. 142. För ett stort antal fastigheter inom dessa planområden konstaterade

utskottet att nybyggnadsrätten efter planändring utgjorde mindre än

85 % de befintliga husen. Vid ett vägrat återuppförande enligt PBL

av skulle det därför enligt utskottet vara naturligt att en fastighetsägare

inom för medgiven användning fastigheten fick tåla en mot-

ramen av svarande lägre nybyggnadsrätt i förhållande till den befintliga byggnaden utan att ersättning skulle utgå. Till ytterligare belysning kvalifikationsgränsens innebörd kan

av nämnas att gränsen för ersättning i lagrådsremissen preciserad till

var 20 % värdet berörd del. Lagrådet föreslog dock en sänkning till

av av 10 %. Departementschefen anförde att han inte kunde ansluta sig till Lagrâdets kvalifikationsgräns utan föreslog att i stället för en bestämd procentsats skulle rekvisitet betydande skada införas. Detta har tolkats att gränsen normalt bör ligga i intervallet mellan dessa båda

som procentsatser. Till detta kan läggas att även Bostadsutskottets uttalande om minskad byggrätt uttryckt i kvadratmeter kan översättas till en skada i storleksordningen 10-20 %. I Didön m.fl. Plan- och bygglagen, Norstedts 1995, s. 14:8, utvecklas denna fråga på följande sätt:

De ekonomiska effekterna av en byggrättsförändring är väsentligt olika, beroende på om det är t.ex. en kommersiell fastighet eller en fritidsfastighet som berörs. Den procentuella förändring av byggrät-

fastighetsägare måste tåla utan ersättning torde därför ten som en variera högst avsevärt beroende på vilket slag av fastighet det är fråga Någon egentlig ledning får därför inte av den slutsats

om. man som utskottet drar.

Om på de faktiska omständigheterna i de åberopade re-

man ser geringsavgörandena, hade regeringen vid både 1982 och 1983 års beslut tillgång till yttrande av Lantmäteriverket angående värdeminskningen för de berörda fastigheterna. Även yttrandena inte

om åberopas i regeringens beslut, torde man kunna utgå från att fastighetsägaren, med hänsyn till det allmänna intresset av planändringen,

skyldig att tåla värdeminskning 15 %. Mot bakgrund var en om ca härav och av bostadsutskottets uttalande, synes en rimlig tolkning av begreppet betydande skada leda till att kvalifikationsgränsen mot-

ekonomisk skada ca 15 % av värdet av den berörda svarar en om

delen fastigheten. Med hänsyn till departementschefens ovan

angivna uttalande, torde fastighetsägare i vart fall aldrig en vara skyldig att tåla en större skada än vad motsvarar 20 % som av nämnda värde.

Det kan tilläggas att skadorna i absoluta tal i de båda berörda fallen enligt Lantmäteriverket uppgick till storleksordningen 600 000 kr respektive 200 000 kr Ersättningshandboken, 1993, del B, avsnitt 3.4.4, s. 4. Didön mil. konstaterar vidare att det är alldeles klart deparatt av tementschefen åberopad praxis innebar fastighetsägare att man som fick tåla större intrång starkare allmänintresse låg bakom plansom förslaget. Detta talar för att kvalifikationsgränsen enligt PBL inte skall ses som en fast gräns, utan att bedömningen kan bli olika beroende på förhållandena i det enskilda fallet. En lägre procentsats skulle t.ex. kunna bli aktuell i de fall skadan i absoluta belopp är stor.

Skador för vilka ersättning utgår skadan innebär pågående om att markanvändning avsevärt försvåras

Den tredje också situationer där den enskilde fastighetsgruppen avser ägaren får tåla viss skada innan han har rätt till ersättning. I det här fallet uttrycks dock detta så att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del fastigheten. Om skadan uppnår denna av gräns, har fastighetsägaren rätt till ersättning för hela den ekonomiska skadan. Denna kvalifikationsgräns gäller dels då skyddsbestämmelser för historiskt, kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt intressanta byggnader eller tomter beslutas i detaljplan eller områdesbestämen melser 14 kap. 8 § första stycket 3, dels när bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom vissa skyddsoch säkerhetsområden meddelas områdesbestämmelser m.m. genom 14 kap. 8 § första stycket 4 samt dels när marklov vägras i vissa fall 14 kap. 8 § första stycket 5.

Kvalifikationsgränsen pågående markanvändning avsevärt försvåras

infördes ursprungligen i naturvårdslagen 1964:822 och flera andra lagar i början 1970-talet, bl.a. i den dåvarande lagen byggav om nadsminnen, vilken numer har ersatts lagen 1988:950 kulturav om minnen m.m.

I förarbetena att begreppet pågående markanvändning skulle angavs relativt generös tillämpning. Avsikten var att markägare som ges en föreskrifter eller beslut enligt naturvårdslagen hindras att vidta genom normal och naturlig rationalisering pågående markanvändning en av skulle ha rätt till ersättning. Bedömningen bör ske från fall till fall och med utgångspunkt i vad vid varje tidpunkt framstår som en natursom lig fortsättning den pågående markanvändningen. Härvid är att beav trakta bl.a. samhällets på lämpliga bruknings- och rationalisesyn ringsmetoder sådan denna kommer till uttryck i bl.a. den jord- och skogspolitiska lagstiftningen eller på annat sätt. Om ett förfarande är

generellt tillståndspliktigt, bör enligt propositionen utgå från att

man det innebär ändring i pågående markanvändning prop. 1972:111 s. 334. I pågående markanvändning bör vidare inräknas vad fastighetsägaenligt detaljplanebestämmelser eller tillståndsbeslut får använda ren marken till, under förutsättning att markens användning framstår som aktuell. Aktualitetskravet borde vidare bedömas utifrån objektiva ut-

gångspunkter, inte fastighetsägarens subjektiva förutsättningar a.prop.

s. 334. I samband med PBL-reformen gjordes vissa preciseringar av begreppet pågående markanvändning av Bostadsutskottet BoU 1986/87:1 146-147. Bl.a. sägs i fråga om begreppets tillämpning på s. byggnader att åtgärd kan anses vara hänförlig till pågående marken användning, den syftar till att den faktiska användningen skall om fortgå eller den med ett naturligt synsätt framstår som en normal om rationalisering det faktiska användningssättet eller normal förav en bättring befintlig byggnad. Alla åtgärder syftar till underhåll av som eller förbättring i den mening i 3 kap. PBL bör ligga inom som avses ramen för pågående markanvändning. Enbart den omständigheten att bygglovsplikt gäller för en tänkt åtgärd behöver inte innebära att åtgärden utgör ändrad markanvändning. Däremot kan tillståndsplikt enligt lagstiftning än PBL tala för att annan det är fråga om ändrad markanvändning. I fråga begreppet avsevärt försvåras uttalade Bostadsutskottet om BoU 1986/87:1 150 ff. följande: s.

Lagrådet anförde i sitt yttrande över lagrådsremissen till PBL, att kvaliñkationsgräns på 10 % inte kunde anses vara oförenligt med en vad som i tidigare praxis och lagstiftning ansetts godtagbart. Utskot-

422 SOU 1996: 168

tet anser att en fastighetsägare endast skall behöva tolerera ett intrång som är bagatellartat för honom och därför kan fast procenten sats inte anges. En toleransgräns på 10 % inom berörd del får anses vara den högsta som i något fall skall behöva accepteras. Den gäller om den berörda delen representerar ett i litet belopp. Reprepengar senterar den ett högt värde, är det i relativa tal väsentligt mindre en

värdenedsättning fastighetsägaren behöver tåla. Ett för ägaren i ab-

soluta tal stort belopp kan aldrig bagatellartat. vara Det relativa betraktelsesättet innebär att ersättningströskeln uttryckt i absoluta belopp ligger högre för ett stort skogsbolag än för en liten skogsägare. Skogsbruket har vanligen större bestånd och avverkningsenheter än privatskogsbruket. Vad ter sig basom som gatellartat för ett skogsbolag är ofta ett stort intrång för privat en

skogsägare.

I fråga om bedömningen av absoluta belopp kan Högsta domstolens avgörande i NJA 1981 351 nämnas. Frågan gällde förbud mot s. avverkning av skog. Högsta domstolen fann att skada 8 900 kr i en om 1977 års prisnivå, vilket motsvarar 30 000 kr i dagens nivå skulle ca tålas ett skogsbolag utan ersättning. Beloppet motsvarade 10 % av ca av köpeskillingen. Hovrätten för övre Norrland har i ett avgöranden funnit att skapar dor på 1 400 kr i 1984 års prisnivå respektive 2 000 kr i 1990 års ca ca prisnivå i båda fallen 2 500 kr i dag i absoluta tal inte så ca var stora att någon ersättning skulle utgå, medan skada 8 800 kr i 1990 en om års prisnivå ca ll 500 kr i dag inte var bagatellartad och således skulle ersättas 1989-01-26, DT 1003 och 1990-01-30, DT 1001.

Berörd del

Skador till följd användningsrestriktioner skulle enligt 1972 års

av lagstiftning relateras till den ekonomiska enhet i vilken det restrikav tioner berörda området ingick. I samband med PBL-reformen ändrades detta så att skadan i stället skall relateras till berörd del. Skälet var att de dittills gängse principerna ansågs kunna leda till orättvisor. Även förhållandevis litet ett intrång, som relaterat till en större del av fastigheten inte nämnvärt påverkar markanvändningen, kan, om det relateras till bara den del berörs, avsevärt försvåra som användningen av just den delen.

Som exempel anförde Bostadsutskottet att den enhet till vilken skadan skall relateras kan vara en behandlingsenhet i skogsbruket, dvs. ett eller flera skogsbestånd avses bli behandlade med samma åtgärd

som samtidigt. Motsvarande enhet för jordbrukets del kan vara det skifte som framstår som en brukningsmässigt avgränsad del. I bebyggelsesammanhang med begreppet berörd del nonnalt det berörda hu-

avses set med tillhörande tomtmark för den aktuella byggnaden.

Ackumulerad skada

Ett system med ersättningsbestämmelser, som ger ersättning till den berörde fastighetsägaren först när viss kvalificerad skada har uppkommit, kan naturligtvis i värsta fall leda till att en och samma fastighet eller berörd del av en fastighet drabbas av flera skador som var

- för sig inte uppnår gränsen för ersättning, trots att den totala skada som fastighetsägaren drabbas av är relativt stor.

Mot den bakgrunden infördes i och med PBL-reformen den principen att samtliga skador som inträffat under en tioårsperiod skall beaktas när frågan om ersättning för den sist inträffade skadan prövas 14 kap. 8 § fjärde stycket PBL.

Bostadsutskottet utvecklar på följande sätt hur den s.k. ackumuleringsregeln kan tillämpas i olika situationer BoU 1986/87:4 s. 29:

En förutsättning för att ackumuleringsregeln skall bli aktuell är att

de skador som uppstår genom skilda regleringar berör samma del av

en fastighet. Om detta är fallet är det den sammanlagda skadan som

skall beräknas, utan hinder av att sakägaren kan ha försuttit sin rätt

att föra talan för en tidigare intrångsskada enligt reglerna därom i

NVL, VL och BML. Ackumuleringsregeln avser främst fall där ska-

dan uppkommer stegvis, först ett beslut och därefter genom

genom

ett annat. Den blir emellertid också tillämplig när två skador inträder

samtidigt. Ett praktiskt fall kommun beslutar både riv-

är att en om

ningsförbud och om skyddsbestämmelser i samma detaljplan.

Det nämnda exemplet aktualiserar frågan om ackumuleringsre-

gelns tillämpning i fråga om skador för vilka gäller olika kvalifika-

tionsgränser. Skadorna får först värderas för sig. Därvid

kan den ena

regleringen i någon mån påverka storleken skadan den andra.

av av

Att ett rivningsförbud beslutas för en byggnad innebär t.ex. att

skyddsbestämmelser för den byggnaden i princip får anses gälla för

all framtid och att skadan härav normalt blir större än om skyddsbe-

stämmelsema kunde förutsättas gälla bara under byggnadens återstående ekonomiska livslängd. När ackumuleringsregeln skall tillämpas på fall med skilda kvalifikationsgränser måste ställning tas till vilken de båda kvalifikaav tionsgränsema som den sammanlagda skadan skall ha överskridit.

Om den ena regleringen är ett rivningsförbud, antingen enligt

PBL eller BML, och den andra skyddsbestämmelser enligt PBL eller skyddsföreskrifter enligt BML, är det rimligt att ersättning utgår för den ackumulerade skadan först i den mån den överstiger den högre kvalifikationsgränsen: betydande skada. Skador ligger under som denna gräns skall alltid tålas utan ersättning i fallen vägrad av rivning. Det förhållandet att ytterligare en restriktion tillkommer bör inte vare sig förbättra eller försämra sakägarens situation i förhållande till skadan genom vägrad rivning.

Inlösen

Om skadan är mycket stor för berörd fastighetsägare, vilket uttrycks en som att synnerligt uppkommer vid användningen fastighemen av ten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten ägaren begär det om 14 kap. 8 § tredje stycket PBL. Begreppet synnerligt men och motsvarande inlösenrätt förekommer

i många lagar inom den fastighetsrättsliga lagstiftningen. Ett rättsfall

som kan omnämnas i sammanhanget är dom i Svea hovrätt den 10 en juni 1987, 14:DT 52. Domstolen fann där att synnerligt 3 kap. men

8§ expropriationslagen förelåg trots att någon avsevärd ekonomisk

skada inte hade påvisats. Skälet var att en fastighetsägare på grund av

bullerstömingar var tvungen att ändra användningssättet av en bostads-

fastighet till kontorsändamål.

F örfarandet I fall som avses i 14 kap. 1 och 2 §§ PBL gäller rätten till ersättning så länge som den detaljplan gäller på vilken rätten till ersättning grundas. I övriga fall är rätten att väcka talan begränsad till viss tid 15 kap. 4 § PBL. Frågor om rätt till ersättning enligt PBL prövas fastighetsav domstol. I fall som avses i 14 kap. 7 eller 8 § PBL skall talan väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas laga kraft. vann

I fall i 14 kap. 4 eller 6 § skall talan väckas inom två år från

som avses det att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Enligt huvudregeln 15 kap. l § PBL skall expropriationslagens

rättegångskostnadsregler tillämpas i sådana mål, dvs. det är kommunen

skall betala även fastighetsägarens rättegångskostnader i första

som instans oavsett utgången i målet. Enligt undantagsregel i 15 kap. 6 §

en PBL kan dock domstolen förordna att fastighetsägaren skall bära sina

kostnader, han har inlett rättegången utan tillräckliga skäl. egna om

Har rättegången uppenbarligen inletts utan skälig grund, kan han också

förpliktas ersätta kommunens rättegångskostnader.

Enligt 5 kap. 28 a§ PBL får kommunen innan en detaljplan antas förelägga den kan komma att drabbas av skada som avses i 14

som kap. 8 § första stycket 2 eller 3 att inom viss tid, dock minst två månader, anmäla sina anspråk på ersättning eller inlösen till kommunen. Den inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden förlorar sin

som rätt till ersättning eller inlösen.

Garantiregeln

Slutligen bör den s.k. garantiregeln i 17 kap. 8 § PBL omnämnas. Denna övergångsbestämmelse tillkom för att mildra effekterna av att detaljplaner utan genomförandetid enligt PBL får upphävas utan att någon ersättningsrätt uppkommer. Under en övergångstid, fram till den 30 juni 1992, kunde således ersättning utgå en planändring innebar

om att byggrätten minskades på ett sätt som bedömdes oskäligt. Ersättningsmöjligheten gällde inom detaljplaner fastställda före den l januari 1979, dvs. sådana planer som inte fick någon genomförandetid när PBL-systemet infördes. Ytterligare ett villkor var att den ifrågavarande detaljplanen i huvudsak hade blivit genomförd. I de fall kvalifikationsgränsen för ersättning uppfylldes skulle ersättning utgå för hela den uppkomna skadan.

9.2.2 Hanteringen av kulturmiljöfrågor Av skälen bakom våra direktiv kan utläsas att huvudorsaken till att er-

sättningsbestämmelserna i PBL skall utvärderas är de regler som gäller

för beslut om bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Som bakgrund till den fortsatta framställningen skall därför samman-

ges en

fattande redogörelse för när och hur ersättningsreglema kommer in i bilden vid sådana beslut. Det gällande systemet innebär att bevarandeaspekter kan tillvaratas på två olika sätt; antingen direkt i enskilda tillståndsärenden rörande bygglov och rivningslov eller bestämmelser i detaljplan eller genom områdesbestämmelser.

I lovärendet

Möjligheterna enligt PBL att i tillståndsprövningen ta till miljövara och kulturhistoriska värden bygger bestämmelserna i 3 kap. PBL. För ny bebyggelse finns i 3 kap. 1 § PBL regler hänsyn. Dessa om regler innebär att byggnader skall placeras och utformas på sätt nya ett som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Byggnader skall också ha en yttre form och färg, som är lämplig for byggnaderna sådana och som ger en god helhetsverkan. En tillämpning dessa bestämmelser kan aldrig av

leda till någon ekonomisk kompensation for fastighetsägaren.

För befintlig bebyggelse finns allmän varsamhetsregel i 3 kap. en l0§ PBL som innebär att tillbyggnader och andra ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och att byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Inte heller tillämpningen dessa av regler kan leda till ekonomisk kompensation for fastighetsägaren. Enligt bestämmelserna i 3 kap. 12 § PBL får byggnader, är särsom skilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller ingår i ett bebyggelseområde denna kasom av raktär, inte förvanskas. För att kunna åstadkomma förhandsgransken ning kan kommunen särskilda beslut utöka lovplikten för dessa genom särskilt värdefulla byggnader till att omfatta även underhållsåtgärder 8 kap. 6 § första stycket 3 PBL. Inte heller denna prövning kan utlösa någon ekonomisk kompensation till fastighetsägaren. Gränsen för de ekonomiska uppoffringar som fastighetsägaren är skyldig att tåla i stället indirekt bestämanges av melsema i l kap. 5 § PBL, dvs. att såväl allmänna enskilda intressom sen skall beaktas vid beslut detta slag. Hur högt anspråken på bevaav rande skall kunna ställas är således beroende hur värdefull byggav en nad eller dess omgivning är från allmän synpunkt. Om syftet är att åstadkomma ett så långtgående skydd att den nyssnämnda gränsen

passeras, är det nödvändigt att i detaljplan eller områdesbestämmelser besluta särskilda skyddsbestämmelser som kan ge rätt till ersätt-

ning.

Bevarandeaspekter kan givetvis aktualiseras även i enskilda ärenden

rivningslov. Sålunda kan rivningslov vägras om byggnaden bör om bevaras på grund byggnadens eller bebyggelsens historiska, kul-

av turhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde 8 kap. 16§ 3 PBL. I dessa fall krävs inte att byggnaden har ett så kvalificerat bevarandevärde i 3 kap. 12 § PBL. Ett vägrat rivningslov innebär

som avses att kommunen blir ersättningsskyldig, om en betydande ekonomisk skada uppkommer för fastighetsägaren 14 kap. 8§ första stycket 2 PBL.

Denna förhandsgranskning av ett rivningsärende blir i normalfallet endast aktuell inom områden med detaljplan och berör endast sådana byggnader är bygglovspliktiga. Enligt 8 kap. 8 § PBL kan emel-

som lertid kommunen i detaljplan eller områdesbestämmelser besluta att utöka rivningslovsplikten till att omfatta i princip alla byggnader såväl utom inom detaljplan. En sådan utökning tillståndsplikten får

som av göras utan att särskilda bevarandeintressen kan påvisas. Enligt PBL-propositionen 706 har emellertid förutsätts att möjligheten kommer att utnyttjas endast inom områden där kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall bevaras.

I detaljplan eller områdesbestämmelser I detaljplan eller områdesbestämmelser kan i förväg läggas fast hur utfallet kommer att bli vid den kommande prövningen i ett bygglov eller rivningslov. Det kan ske genom att särskilda varsamhetsbestämmelser, skyddsbestämmelser och/eller rivningsförbud införs 5 kap. 7 § första stycket 4 och 16 § 4 PBL.

Med varsamhetsbestämmelser kan en precisering göras av det generella kravet på varsamhet vid åtgärder i befintliga miljöer som stadgas i 3 kap. 10 § PBL. Sådana bestämmelser kan inte leda till ersättning till fastighetsägaren, varav följer att de inte kan vara lika lågtgående som skyddsbestämmelser. Den grad av reglering som är tillåten styrs närmast av den tidigare berörda bestämmelsen i l kap. 5 § PBL om att såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas.

Skyddsbestämmelser kan endast införas för byggnader som har ett så kvalificerat bevarandevärde i 3 kap. 12 § PBL. Även för

som avses

särskilt värdefulla tomter och allmänna platser kan skyddsbestämmelser utfärdas. Om skyddsbestämmelser införs, har fastighetsägaren rätt till ersättning av kommunen om bestämmelserna innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras". Det torde då fråga vara om

skyddsbestämmelser som är mera långtgående än de krav som är möj-

liga att hävda i enskilda tillståndsärenden utan stöd detaljplan eller av områdesbestämmelser. Även för rivningsförbud gäller sådant endast kan införas för att byggnader som har ett så kvalificerat bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 § PBL. Om rivningsförbud införs, har ägaren rätt till ersättning om förbudet innebär att betydande skada uppkommer för honom. en De grundläggande kraven på hänsyn och varsamhet i 3 kap. PBL är i skälig utsträckning också tillämpliga på åtgärder inte kräver tillsom stånd. Den enskilde har i sådana fall själv ansvaret att handla i lagens anda.

9.3¶Tillämpningen bestämmelserna

I syñe att få bild hur ersättningsreglema tillämpas i kommunerna en av har vi genomfört en enkätundersökning som omfattade 101 kommuner, varav svar erhölls från 86 kommuner. Generellt sett kan man säga att en direkt tillämpning PBL:s av ersättningsregler, i den meningen att tvist avgörs domstol, är en av mycket sällsynt. De olika bestämmelserna i 14 kap. hade således ställts på sin spets i endast ett fåtal fall. Detta innebär givetvis inte att bestämmelserna inte tillämpas, utan visar endast att det normala är att kommunerna använder sig ett förav handlings- och avtalsförfarande med PBL:s regler grund. I fråga som om de situationer som regleras i 14 kap. l och 2 PBL sker dessutom

huvuddelen ersättningsregleringen vid lantmäteriförrättning.

Antalet fall där ersättningsbeslut vid lantmäteriförrättning överprö-

vas av domstol är inte heller särskilt många. Enligt uppgift från Lant-

mäteriverket utförs årligen i storleksordningen 10 000 åtgärder med

inslag av ersättningsfrågor. Denna siffra inkluderar alla förrättningsåt-

gärder, dvs. inte bara de som rör plangenomförande. I ca 80 % av det totala antalet fall är berörda fastighetsägare överens redan före förrättningen. I 15 % fallen sker förlikning under förca av

rättningens gång. Endast 5 % fallen, dvs. 500 förrättningar per ca av ca år, avslutas således med ett direkt avgörande av lantmäterimyndighe- Normalt överklagas ungefär tiondel dessa avgöranden till ten. en av domstol, dvs. 50 st år eller 0,5 % av totala antalet åtgärder. ca per Ungefär hälften dessa överklagas vidare till hovrätt. av Det begränsade antalet tvister kan som en indikation på att erses

sättningsbestämmelserna inte har några större systematiska brister.

Vad särskilt gäller ersättningsbestämmelserna vid bevarande berör

utredningen i betänkandet Miljö och fysisk planering undersökning en utförts inom Lantmäteriverket, LMV-rapport 1994:7. Undersöksom

ningen avsåg systematisk genomgång samtliga planärenden i

en av Älvsborgs län från PBL:s ikraftträdande den l juli 1987 fram till den 15 februari 1993, totalt närmare 700 planer/områdesbestämmelser. Ca 100 dessa planer berörde bevarandefrågor, 38 innehöll beav varav stämmelser för vilka ersättning kunde bli aktuell. Skyddsbestämmelser förekom i 14 planer i 9 kommuner 18. Rivningsförbud förekom i

35 planeri 11 kommuner. Bland de kommuner hade använt sig rivningsförbud eller som av Skyddsbestämmelser gjordes bedömningen att ersättningsreglerna

rättegångskostnadsreglema i viss mån hade påverkat planut-

eller

formningen i fall. Länsmuséet i Älvsborgs län gjorde dock bedömtre ningen att det fanns fler fall där riskerna för ersättning hade påverkat planläggningen. Ersättningsutredningar hade endast förekommit i två fall, men i ytterligare några fall hade ersättningsfrågoma övervägts internt inom kommunen. Inte i något fall hade ersättning betalats ut. Förprövning enligt 5 kap. 28 § PBL hade aldrig tillämpats. a De kommuner inte hade använt sig rivningsförbud eller som av skyddsbestämmelser sade sig ha låtit bli främst därför att man inte ansåg sig ha behov dessa regler. Antingen ansåg man sig inte ha några av

skyddsvärda byggnader eller också var byggnaderna skyddade på an-

nat sätt, t.ex. att de ägdes kommmunen. Enligt länsmuséets genom av bedömning fanns det dock bebyggelse skulle behöva skyddas i som alla länets kommuner. Avtal hade använts i ett fall för att reglera ersättningsanspråk från en fastighetsägare. Enligt kommunerna själva hade någon form av förhandlingsplanering, där fastighetsägare hade avstått från ersättningsanspråk och i stället kompenserats med ökad byggrätt, ägt rum i

två fall. Enligt länsmuséets uppfattning hade dock fastighetsägare i flera fall kompenserats med högre byggrätt för samtidigt bevarande ett av befintlig byggnad. Den nämnda studien heltäckande i den meningen den bevar att handlade samtliga planer inom relativt lång tidsperiod, en men samtidigt begränsad, eftersom den inskränkte sig till endast 24 län. ett av Det breddade kunskapsunderlag tillkommit enkätundersom genom sökningen kan emellertid sägas bekräfta resultaten från Lantmäteriverkets undersökning. Enligt enkätsvaren är antalet fall t.ex där ersättningsreglerna skulle kunna tillämpliga tämligen få. Ca 20 % vara av de tillfrågade kommunerna har i samband med planläggning sedan PBL:s tillkomst utfärdat någon form bestämmelse av som enligt deras mening skulle kunna föranleda ersättningskrav. I samband med tillståndsärenden hade 15 % kommunerna, framför allt av vid vägrat rivningslov, bedömt att åtgärden sådan att den skulle kunna utlösa var krav på ersättning. I flertalet dessa fall hade dock av några diskussioner om ersättning inte förts grund att kommunen varit fastig- - av hetsägare eller att fastighetsägaren inte varit intresserad av ersättning. Normalt sett har kommunerna inte i planarbetet eller inför tillståndsbeslut genomfört någon förberedande ekonomisk utredning om och i vilken mån åtgärden skulle kunna innebära skada för fastighetsägaren. Ersättning har enligt undersökningen bara betalats i fall ut ett som avsåg skada på grund av garantiregeln 17 kap. 8 § PBL och skyddsbestämmelser. I övriga fall då ersättning aktualiserats har slutresultatet blivit en lösning omfattande flera aktiviteter, t.ex. markbyten, löften i positiv anda framtida planläggning om och bygglovshan-

tering, avstående från förköp

m.m. Vad gäller det mörkertal kan finnas i form skyddsvärda som av byggnader/miljöer som åsidosatts i planeringen, säger drygt hälften av kommunerna att inte har haft några sådana fall man medan en tredjedel av kommunerna har haft enstaka planer där man avvaktat med planläggningen eller utformat planen på annat sätt. Ofta har detta berott på att man rent allmänt velat undvika konflikter men också risken för att få betala motpartens rättegångskostnader har nämnts.

9.4¶Utredningens tidigare förslag

Som nämndes inledningsvis behandlade utredningen redan i betänkandet Miljö och fysisk planering effekterna av PBL:s regler om ersättning till fastighetsägare och hur kulturrniljöhänsynen skulle kunna ges starkare ställning. en De förslag rörande ersättningssystemet som därvid lämnades bedömdes dock inte kunna läggas till grund för lagstiftning. Skälet var huvudsakligen att konsekvenserna förslagen inte ansågs tillräckligt av utredda. I de förnyade direktiven utredningen därför i uppdrag att ges bedöma bl.a. de ekonomiska konsekvenserna för berörda parter och

effekterna för kulturrniljövården av en ändring av ersättningsbestäm-

melserna.

Mot den bakgrunden återges i det följande den problembild som ut-

målats och utredningens tidigare förslag i syfte att minska dessa problem, jfr betänkandet Miljö och fysisk planering 133-134 och s. 225-228.

9.4.1 Kritik och reformbehov Bakgrunden till utredningens tidigare behandling av frågan om ersättning i samband med beslut bevarande är bl.a. att ersättningsbeom stämmelsema i PBL ofta brukar uppfattas svårtillämpade. Dels som förekommer åsikten att reglerna rent allmänt är svåra att tolka, dels har hävdats att rättegångskostnadsreglema avhåller kommunerna från att våga fatta beslut till skydd kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. av

Svårtolkade regler Till viss del kan kritiken bero på att logiken i tillstånds- och ersättningssystemet inte är helt fulländad. Det kan t.ex. förefalla märkligt att bygglovsplikten kan utökas enbart för särskilt bevaransvärda byggnader, medan rivningslovsplikt kan införas även för mindre kvalificerade byggnader. I enskilda tillståndsärenden kan också rivningslov vägras för dessa mindre kvalificerade byggnader, medan rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser får införas enbart för byggnader med särskilt bevarandevärde. Oklarhet råder också i den praktiska till-

lämpningen vad bör regleras med skyddsbestämmelser och

om som vad lämpligen regleras med andra typer av bestämmelser. som

Härutöver har kritiken riktat sig på att ersättningsbestämmelsema i sig är svåra att förstå. Det kan det förhållandet får åbeavse att man ropa olika skador kan ha inträffat under närmaste

som tioårsperioden ackumuleringsregeln. Det kan också de svårigheter

avse som uppkommer då ekonomiska skador uppkommer både skyddsbestämav melser och rivningsförbud, eftersom olika skadetrösklar skall

tillämpas

i dessa båda fall. Det finns också kritik inte specifikt de nämnda en som avser ovan systematiska frågorna utan allmänt hävdar att lagtexten i 14 kap. mera 8 § är svårtillgänglig och just därför innebär kommunerna inte våatt gar använda PBL:s bevaranderegler på det sätt avsikten. som var Denna kritik är emellertid mycket svår att göra något eftersom skadeståndsfrågor i samband med inskränkningar i äganderätten olika av slag oftast är mycket komplicerade. Dessa frågor förenklas inte på något sätt med en enklare lagtext.

Rättegångskostnadsreglerna

Kritik har i olika sammanhang framförts även reglerna mot om rättegångskostnader. Företrädare för bevarandeintressen har ansett att reg-

lema är alltför förmånliga för fastighetsägaren. Kritikerna

menar att skrivningama i förarbetena till undantagen i 15 kap. 6§ PBL från kommunens skyldigheter att för

svara rättegångskostnadema är så

restriktiva, att kommunen i praktiken alltid får stå för

fastighetsägarens

rättegångskostnader även om denne förlorar målet.

9.4.2¶Reformförslaget

Utredningen fann vid sina tidigare överväganden mycket viktig att en

komponent i strävan att stärka kulturrniljöfrågoma kunskapsupp-

är att byggnaden och framförhållningen inom kommunerna förbättras. Ut-

redningen föreslog därför viss utökning kraven i av på redovisning

översiktsplan m.m., vilket sedermera har genomförts lagstiftgenom

ning.

En annan fråga uppmärksammades problemen som var med att avgöra om en viss bestämmelse skall betraktas skyddsbestämsom en melse eller inte. Mot den bakgrunden

föreslog utredningen att en ny

bestämmelsetyp, varsamhetsbestämmelse, skulle införas. Även detta

förslag har lett till lagstiftning.

I fråga ersättningsreglema inriktade sig utredningen främst på

om det förhållandet att det råder olika ersättningsbestämmelser i fråga om

skyddsbestämmelser och rivningsförbud. Särskilt besluten medde-

om las samtidigt kan det svårt att varför olika kvalifikationsnivåer

vara se skall tillämpas och varför ett avdrag från ersättningen skall göras enbart i fråga rivningsförbud och vägrat rivningslov.

Svårigheten beror till stor del på att man vid riksdagsbehandlingen

PBL införde självständig möjlighet att få ersättning enbart till av en följd skyddsbestämmelser och skadetröskel då skulle

av att en annan tillämpas än i de fall rivningsförbud infördes. I propositionen var

skyddsbestämmelser nämligen formellt kopplade till ett rivningsförbud

så att rivningslov inte fick medges om skyddsbestämmelser hade beslutats för viss byggnad. Den rätt till ersättning då följde av

en som

skyddsbestämmelsema förutsågs kunna föranledas väsentligen av det

rivningsförbud som ingick i skyddsbestämmelsema PBL-propositio-

447. Ett eventuellt fördyrat underhåll till följd av skyddsbenen s. stämmelserna förutsattes i normalfallet kompenseras av att fastighetens ekonomiska värde ökade genom att dess kulturvärde bevarades.

Bostadsutskottet ansåg emellertid att den berörde fastighetsägaren i fall rivningsförbud eller vägrat rivningslov borde vara skyldig att

av tåla större ekonomisk skada betydande skada innan han hade

en rätt till ersättning BoU 1986/87:1, s. 140 I fråga om skyddsbestämmelser menade utskottet att de skador kan komma i fråga

som främst utgörs eventuellt ökade underhållskostnader och bortfall av

av vissa ombyggnadsmöjligheter. Det fanns således enligt utskottet inte anledning att betrakta sådana skador annorlunda än andra ingrepp i den

pågående markanvändningen. Utskottet föreslog därför att kvalifika-

tionsgränsen i dessa fall bör kopplas till att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Det var då inte möjligt att behålla den

bestämmelse som fanns i propositionen om att skyddsbestämmelser

automatiskt innebar också ett rivningsförbud.

Utredningen konstaterade att den uppdelning gjordes innebär

som svårigheter i den praktiska tillämpningen i sin tur försvårar möj-

som lighetema att förhand överblicka konsekvenserna av beslut om skyddsbestämmelser och/eller rivningsförbud. Mot bakgrund av detta föreslog utredningen att det skulle införas ett automatiskt rivningsförbud i fall då skyddsbestämmelser har beslutats för byggnad. Utred-

en ningen fann vidare sådan automatisk koppling förefaller naturlig

att en

även på så sätt att den kommer att omfatta endast sådana byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär. De ekonomiska skador kan uppkomma till följd som av skyddsbestämmelsema och rivningsförbudet kommer då alltid att inträffa samtidigt. I enlighet med vad departementschefen anförde i PBL-propositionen s. 447 bedömde utredningen att det i första hand är rivningsförbudet som kan orsaka ekonomisk skada någon betyav delse. Ett eventuellt fördyrat underhåll till följd skyddsbestämmelav ser torde i normalfallet kompenseras att fastighetens ekonomiska av värde ökar genom att dess kulturvärden ökar. I valet av kvalifikationsgräns för de berörda skadefallen konstaterade utredningen att det i många sammanhang har framförts önskemål om lika kvaliñkationsgränser för olika slag ekonomiska skador. av Den nuvarande uppdelningen föranleds huvudsakligen att lagstiftaav ren varit orolig för att alltför låg skadetröskel i fråga vägrat en om återuppförande och rivningsförbud skulle kunna leda till icke önsen kad rivningsvåg i städernas centrala delar jfr BoU 1986/87:1 139. s. Grunden för ett beslut rivning, menade utredningen, torde dock om bygga på andra faktorer än att man i PBL skulle något lägre ange en kvalifikationsgräns för ersättning. I de fall ägare faktiskt vill riva en sin byggnad är det sannolikt så i de allra flesta fall att han inte ser några möjligheter att inom rimliga ekonomiska behålla den beramar fintliga byggnaden. Om han då hindras från denna åtgärd, är det å andra sidan rimligt att han hålls ekonomiskt skadeslös, i vart fall för skador som går utöver en viss gräns han alltid bör tåla. som

Med hänvisning bl.a. till Miljöskyddskommitténs betänkande Mil-

jöbalk SOU 1993:27 vari frågan lämplig kvalifikationsgräns för om intrång till följd av naturvårdshänsyn behandlades, utredningens var

förslag att samma regler skall gälla även vid bebyggelserestriktioner.

Förslaget således sammanfattningsvis att samtliga de skadefall var som anges i 14 kap. 8 § och för vilka skadegräns skall tillämpas skall - behandlas lika. I dessa fall skall fastighetsägaren berättigad till vara ersättning om beslutet innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras inom berörd del fastigheten. av

Vidare föreslogs att i fråga skyddsbestämmelser skall avdrag

om ett göras vid ersättningens bestämmande med ett belopp understiger som den angivna kvalifikationsgränsen. Eftersom direktiven inte omfattade

att bedöma skador till följd av markreglerande bestämmelser 14 kap. 8§ första stycket 4 och 5 lämnades dock inget förslag till motsvarande avdrag i dessa sistnämnda fall.

Utredningen berörde även rättegångskostnadsreglema. Särskilt med tanke på att någon praxis på detta rättsområde ännu inte finns och då de skador kan uppkomma torde mycket svårbedömda, före-

som vara slogs ingen ändring av dessa regler.

9.5 överväganden och förslag

Förslag: En enhetlig kvalifrkationsgräns skall gälla för ersättning, nämligen om pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Ersättning skall därvid endast utgå för den skada som går utöver kvaliñkationsgränsen.

Utformningen i allmänhet av ersättningsreglema i PBL har berörts mycket kortfattat i den tidigare framställningen. Orsaken är att vi har funnit att reglerna i allt väsentligt synes fungera tillfredsställande. Varken genom den i avsnitt 9.3 berörda enkätundersökningen eller från annat håll har vi uppmärksammat något problem som är av karaktären att det bör lösas genom lagstiftning.

I fortsättningen kommer således våra överväganden enbart att omfatta ersättningsreglema i 14 kap. 8 § PBL med utgångspunkt från

den problembeskrivning som redovisades i avsnitt 9.4.1.

9.5.1 Åtgärder till skydd för kulturmiljön

Den bild som framträder av tillämpningen av ersättningsbestämmel-

serna är att det är relativt sällan som ersättningstvister uppkommer, jfr avsnitt 9.3. Detta skulle antingen kunna att problemet med

ses som ersättning i bevarandesammanhang inte är så stort eller att ersättningsproblematiken är så besvärlig att kommunerna faller till föga innan ersättningsfrågoma ens har prövats och anpassar detaljplaner och olika tillståndsbeslut efter dessa förutsättningar.

Sanningen torde ofta är fallet ligga någonstans där emellan.

som Enligt kommunerna älva är de fall där ersättningsfrågoma har påverkat planutformningen mycket få. Detta motsägs dock delvis av företrä-

dare för kulturmiljövården, att kulturmiljövården alltför

som menar ofta fått stå sidan när bebyggelsemiljön utformas.

Oavsett vilken betydelse ersättningsreglema i detalj kan

mer anses ha, kan dock konstateras att skyddet för kulturmiljön kan hävdas på flera sätt av kommunerna utan att ersättning utgår, jfr avsnitt 9.2.2. Vår bedömning är att de redskap för detta PBL tillhandahåller hitinsom tills inte har utnyttjats i tillräcklig omfattning.

Val regleringsform

Ett fråga som tidigare har uppmärksammats utredningen är att av skyddsbestämmelser meddelas oftare borde nödvändigt. än som vara Den i avsnitt 9.3 omnämnda undersökningen inom Lantmäteriverket visar t.ex. att de flesta s.k. skyddsbestämmelser hade meddelats som enbart återgav lagtexten i 3 kap. 12 § PBL och således hade betymer delsen av information än materiellt verkande bestämmelser. I och med att de hade rubricerats som skyddsbestämmelser i detaljplanen torde de dock omfattas de regler enligt PBL gäller för sådana bestämav som melser t.ex. rätten för berörda sakägare att på kommunens bekostnad få ersättningsfrågan prövad vid domstol. En stor del av skyddet för kulturmiljön torde således kunna regleras med enklare medel. Mot den bakgrunden kompletterades lagstiftningen den 1 januari i år, i enlighet med utredningens tidigare lämnade förslag, med en möjlighet att utfärda särskilda s.k. varsamhetsbestämmelser, vilka preciserar det enligt 3 kap. 10 § PBL gällande kravet på

varsamhet vid åtgärder som berör befintlig bebyggelse och befintliga

miljöer.

Under den korta tid varsamhetsbestämmelser har tillämpats har som framförts viss kritik med innebörden att den möjligheten innebär nya att de generellt gällande reglerna urholkas. Att varsamhetsbestämmelser har utfärdats skulle således kunna i de delar inte ses som att som berörs av dessa bestämmelser, är det fritt fram för fastighetsägaren att tolka 3 kap. 10 § PBL på eget sätt. Det kan naturligtvis finnas grund för denna kritik, samtidigt men måste konstateras att det ännu har förflutit alltför kort tid sedan ändringen genomfördes, för att det skall finnas anledning att överväga nu några ändringar i fråga varsamhetsbestämmelsema. om Vår samlade bedömning är att det är väsentligt den regleringsatt form väljs i varje enskilt fall är mest adekvat. Det torde därvid som en-

dast undantagsvis nödvändigt att utfärda ersättningsgrundande

vara

skyddsbestämmelser.

Kravet på underhåll

mycket väsentlig faktor är att byggnadsbeståndet underhålls. En annan Som vi skall återkomma till uppstår nämligen sällan skada till senare följd beslut bevarande, den berörda byggnaden är väl underav om om hållen. Mot den bakgrunden bör övervägas det finns skäl att skärpa kraom på underhåll från den enskilde fastighetsägarens sida och/eller förvet bättra kommunernas möjligheter att ingripa mot de fall där underhållsskyldigheten åsidosätts.

Fastighetsägarens grundläggande skyldighet att underhålla en bygg-

nad regleras i 3 kap. 13 § första stycket PBL. Enligt bestämmelsen skall byggnads yttre hållas i vårdat skick och underhållet skall anen till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömäspassas sig och konstnärlig synpunkt. Bestämmelsen innebär i princip grundläggande krav på att samma hänsyn och varsamhet med stöd 3 kap. 1 och 10 kan ställas som av när byggnad uppförs eller ändras, skall kunna ställas även när byggnader underhålls. Bestämmelsen innebär t.ex. att materialval och färgsättning skall till byggnadens värde, karaktären på omgivningen anpassas och till lokala traditioner. I PBL-propositionen, s. 514, anförs som ett exempel på detta att i by på landet med faluröda byggnader skall en ommålning göras med färg inte bryter mot byns karaktär. en som Om det är fråga sådan särskilt värdefull byggnad som avses i om en 3 kap. 12 § PBL, gäller det strängare kravet att underhållet skall ske så byggnadens särart bevaras, 3 kap. 13 § andra stycket. Detta innebär att för sådan byggnad omfattar underhållskravet både dess yttre och att en dess inre delar. Krav på underhåll finns dessutom i lagen 1994:847 om tekniska

egenskapskrav på byggnadsverk, Enligt 2 § tredje stycket i den

m.m. lagen skall byggnadsverk underhållas så att deras grundläggande tekniska egenskaper bevaras, t.ex. bärförmåga, säkerhet i händelse av

brand, energihushållning och tillgänglighet. För anordningar som avser

att tillgodose vissa särskilt väsentliga egenskaper, såsom brandskydd och säkerhet vid användning, gäller enligt 13 § nyssnämnda lag det strängare kravet att dessa anordningar skall hållas i stånd.

Lagstiñningen innehåller således i och för sig bestämmelser som både riktas mot att bevarandevärd byggnads tekniska kvalité en upprätthålls och att dess yttre och inre underhålls och vårdas. Den avgö-

rande frågan för underhållsskyldighetens räckvidd är dock vilka åtgär-

der som kan vidtas underhållet försummas. om Den möjlighet som kommunen har att ingripa är att fastighetsägaren med stöd av 10 kap. 15 § PBL kan föreläggas att åtgärda eftersatt ett underhåll. Enligt 10 kap. 18 § första stycket får ett sådant föreläggande förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden eljest utförs på en om

fastighetsägarens bekostnad byggnadsnämndens försorg.

genom

Viss oklarhet råda hur långt ett föreläggande enligt 10 kap.

synes 15 § kan sträcka sig i det fallet att några skyddsbestämmelser inte har meddelats. Enligt PBL-propositionen, 515, kan fastighetsägare s. en inte åläggas att utföra underhåll olika detaljer på ett visst sätt, av om inte särskilda skyddsbestämmelser att underhållet skall ske på anger detta sätt. I Didön m.fl. Plan- och bygglagen, 1995, 3:26, sägs dock s. följande med anledning detta: av

Departementschefens uttalande kan enligt vår mening ifrågasättas. Byggnadsnämnden torde således oförhindrad att med stöd vara av förevarande stycke, i ett särskilt beslut slå fast att den ifrågavarande byggnaden skall underhållas på visst sätt. Om beslutet vinner laga krañ, bör nämnden enligt 10 kap. 15 § kunna ålägga fastighetsägaren att utföra de beslutade underhållsåtgärdema jfr RÅ 1977 ref. 79. Även sådant beslut utan ett föregående bör det vara möjligt att förelägga ägaren av en byggnad med eftersatt underhåll att vidta de

underhållsåtgärder som följer av andra stycket. Om fastighetsägaren

anser att andra stycket inte är tillämpligt eller att de förelagda åtgär-

derna är alltför långtgående, kan han överklaga beslutet föreläg-

om gande och därvid få till stånd överprövning åtgärdemas en av om-

fattning.

Kommunen enligt 10 kap. PBL inte bara möjlighet ingripa ges att mot vissa företeelser. Enligt 10 kap. 1 § är kommunen dessutom skyldig att ta frågan påföljd eller ingripande enligt 10 så upp om kap. snart det kan att PBL:s regler byggande åsidosätts. anses om Begreppet

byggande skall därvid enligt PBL-propositionen, 767, vid-

s. ges en sträckt innebörd och även inkludera underhållsfrågor. synes

Justitieombudsmannen, JO, har i ett flertal ärenden behandlat underlåtenhet byggnadsnämnd att tillämpa bestämmelserna i 10 kap. l av I ett sådant ärende hade kommun anmälts för att den trots flera påen pekanden inte hade underhållit kommunen tillhörig byggnad. JO en kritiserade den berörda kommunen i mycket skarpa ordalag och menade att byggnadsnämndens underlåtenhet att ta frågan om påföljd upp eller ingripande att betrakta överträdelse bestämmelservar som en av nai 10 kap. l Vår samlade bedömning är att det redovisade regelsystemet bör vara tillräckligt för att reglera såväl kommunens som fastighetsägamas rättigheter och skyldigheter i fråga underhåll. Givetvis är det inte om praktiskt möjligt att arbeta med förelägganden och viten mer än i yttersta nödfall. Lagen dock tillhandahålla de redskap som kan synes behövas i dessa undantagsfall. I de mer vardagliga situationema torde dock de förhållanden som berörs under nästa rubrik, dvs. information och pedagogik, vara mest

verkningsfulla i fråga att byggnadsbeståndet i stort underhålls.

om Umgängesformen mellan stat och kommun å den ena sidan och fastighetsägarna å den andra bör utvecklas så att dramatiken i bevarandet minskas och att inriktningen i stället är de gemensamma fördelar som

kan uppnås. En väsentlig aspekt kan omnämnas är att det gällande

arman som systemet kan uppfattas att det den fastighetsägare som inte som gynnar underhåller sin byggnad. Genom ett eftersatt underhåll blir byggnaden i fråga till slut i så dåligt skick att kommunen måste ingripa. Om riv-

ningsförbud och skyddsbestämmelser utfärdas i detta skede är

sena förutsättningarna för ersättning större än byggnaden hade underom hållits, jfr avsnitt 9.5.2 nedan. Möjligen skulle detta till viss del kunna ses som ett processtekniskt problem. Enligt 14 kap. 10 § PBL skall skadan bestämmas som skillnaden mellan fastighetens värde före och efter det skadegörande beslutet. Om byggnaden är i så dåligt skick, att rivning är det mest lönsamalternativet, uppkommer skada, jfr avsnitt 9.5.2. Det skulle dock ma en i och för sig mycket väl kunna hävdas, att fastighetsvärdet skall bestämmas åtminstone det grundläggande och lagstadgade unsom om derhållet hade utförts, dvs. att den berörde fastighetsägaren själv får ta del de ekonomiska konsekvenserna av det eftersatta underhållet. en av

Intill dess ett sådant har prövats domstol, vi inte resonemang av ser anledning att lagstiñningsvägen ingripa i den berörda problematiken.

Kunskapsuppbyggnad m.m.

En tredje mycket viktig fråga, vi redan har varit inne på, kan som sammanfattas i orden kunskap, information och pedagogik. En sida saken gäller umgänget mellan stat och kommun å av ena sidan och fastighetsägarna å den andra. Berörda fastighetsägare torde ofta ha mycket stor förståelse för betydelsen att kulturmiljön skydav

das. Många gånger kan t.ex. kring kulturmiljöfrågoma leda

en samsyn till att fastighetsvärdena ökar, dvs. fördelar kan samtidigt uppnås för såväl enskilda som allmänna intressen. En viktig grund för att samförstånd skall uppnås och resultera i praktiskt verkningsfulla bevarandeåtgärder är dock att fördelarna detta tydliggörs och för av att processen att införa olika slag regleringar genomförs på ett lämpligt och pedaav gogiskt sätt. En arman aspekt är kommunernas interna kunskapsuppbyggnad. Den frågan har redan behandlats utredningen i betänkandet Miljö av och fysisk planering. Bland annat föreslogs att ökade krav borde ställas

på kommunerna i fråga inventeringar byggnadsbeståndet och

om av att staten skulle stödja denna kunskapsuppbyggnad med metod- och teknikutveckling a.bet. s. 220-223. Mot den bakgrunden sägs i prop. 1994/95:230 88 att Riksantikvarieämbetet och Boverket skall i ges

uppdrag att utarbeta allmänna råd för hur hanteringen kultunniljö-

frågorna och tillämpningen bestämmelser rör kulturmiljön

av som skall kunna samordnas. Något formellt uppdrag har ännu inte givits, men nyssnämnda myndigheter har ändå påbörjat ett arbete i den anda som uttalas i propositionen. När det gäller kunskapsuppbyggnaden inom och kommun kan stat även noteras den tveksamhet fortfarande finns till att över huvud som taget ändra gamla detaljplaner. En betydande del tveksamheten hos av kommunerna beror visserligen på att planprocessen uppfattas som trög och kostsam, med i bilden finns också rädsla för planändmen en att

ringen skall leda till ersättningsanspråk på kommunen,

trots att PBL-systemet innebär att planer utan genomförandetid kan ändras och upphävas utan att de rättigheter uppkommit planen beaktas som genom 5 kap. ll § andra stycket PBL. Denna kommunernas har

försiktighet

givetvis betydelse även i bevarandesammanhang.

Sammanfattningsvis är det vår bedömning att mycket stor del av

en de problem ibland uppstår bör kunna åtgärdas med så pass enkla

som medel att kommunerna har välgrundade underlag för sina beslut

som och utnyttjar de bestämmelser som står till buds samt att fastighetsägarna på ett smidigt och bra sätt får information och ges delaktig-

om het i bevarandeambitionerna.

Ersättningsprocesen

I de relativt få fall återstår, när de vardagsnära situationema

som mer har klarats kan naturligtvis mer eller mindre komplicerade ersätt-

av, ningssituationer uppkomma. Att berörda fastighetsägare i dessa fall skall kompensation för uppkommen skada är därvid en självklar-

ges het. Som berördes i avsnitt 9.4.1 anses emellertid dels ersättningsreglema i sig, dels formerna för konfliktlösning vara alltför krångliga och kostnadskrävande.

Vad gäller det sistnämnda, dvs. själva förfarandet, kan konstateras att mål ersättning i vissa fall kan leda till mycket höga process-

om kostnader. Detta förhållande innebär givetvis att kommunernas rädsla för att hantera kulturmiljöfrågor förstärks. Det ligger visserligen i sakens natur att bedömningar av huruvida ett värde påverkas av en viss åtgärd kan komplicerade. Detta är ett generellt problem, som gäl-

vara ler de flesta ersättningssituationer, men en lika generell bedömning är att det borde vara möjligt att på ett eller annat sätt förenkla proceduren i sådana fall, utan att den grundläggande rättssäkerheten åsidosätts.

Vi har övervägt olika tänkbara förenklingar Förslag

av processen. har t.ex. framförts med innebörden att regler motsvarande de i 18 kap. 8 § rättegångsbalken om småmål skulle kunna tjäna till ledning. En-

a ligt den nämnda paragrafen är rätten till ersättning för rättegångskostnader begränsad i sådana tvistemål som gäller värden understigande ett halvt basbelopp enligt lagen 1962:318 allmän försäkring. Basbe-

om loppet för innevarande år är 36 200 kr.

De nämnda reglerna har dock en helt annan utgångspunkt än de fall

här diskuteras. Småmålsbestämmelsema tar sikte på tvistemål som mellan enskilda, medan PBL:s regler grundas på expropriationsrättsli-

principer. En påtaglig skillnad är t.ex. att det största problemet i en ga ersättningstvist rörande fast egendom ofta är att just bestämma skadans omfattning. Att skadan, när den till slut har blivit bestämd, visar sig

vara liten eller kanske ingen alls, bör rimligen inte påverka den enskilde fastighetsägarens möjligheter att få sina rättegångskostnader ersatta. Gällande regler i 15 kap. 6 § PBL således tillräckliga för synes vara att undanröja orimliga ersättningskrav och utesluta utpressningsrena situationer. I vilken utsträckning den beröda paragrafen kan åberopas har dock inte klarlagts i praxis. I övriga fall, dvs. där det faktiskt råder oklarhet om skadans storlek och omfattning, är det närmast själven klarhet att den berörde fastighetsägaren skall behandlas på sätt samma som andra fastighetsägare utsätts för ett ingripande från stat eller som kommun. Ett annat förslag som har framförts är att komunerna borde ges ökade möjligheter att styra ersättningsprocessen, t.ex. att i genom ett första skede meddela beslut ersättning, samtidigt större om som ansvar

skulle läggas på fastighetsägaren att för kostnader i ett

svara egna överklagande av ett sådant beslut. Vi har dock funnit att det problem som skall lösas inte är den storleksordningen att det berättigar till av en så drastisk förändring den grundläggande balansen mellan berörda av allmänna och enskilda intressen.

En påtaglig förenkling skulle kunna uppnås ersättningen i första

om instans prövas ett helt annat förfarande. Vad därvid närgenom som mast ligger till hands är att ersättningsprövningen hanteras i form av ett förrättningsfcârfarande. Fördelen med ett sådant sätt att arbeta är att processen skulle kunna starta med offrcialprövning hur ersätten av ningen bör bestämmas, varefter parterna kan kritisera denna utredning i stället för att två helt separata initialutredningar genomförs. Ett sådant arbetssätt torde kunna leda till påtaglig förenkling proceduren, en av utan att några grundläggande rättsäkerhetskrav åsidosätts, eftersom den fortsatta processen följer det gängse domstolsförfarandet. Ett förrättningsförfarande skulle även innebära den fördelen neutral att en instans ges möjlighet att aktivt leda förhandlingsprocess i riktning en mot en överenskommelse. De i avsnitt 9.3 redovisade erfarenheterna

från tillämpningen visar t.ex. att förrättningsförfarandet i de fall

som idag regleras på detta sätt sällan överklagas och ofta leder till förlikning mellan berörda parter. Enligt vår mening finns det mycket talar för förändring i som en denna riktning när det gäller ersättningsreglering i allmänhet. Vår bedömning är emellertid att vi inte i det aktuella sammanhanget kan nu föreslå särskilda bestämmelser just för skadereglering enligt 14 kap.

8 § PBL. Om den skisserade förändringen skall införas i lagstiftningen, bör den samordnas med andra beslut om inskränkning av den pågående markanvändningen, t.ex. enligt naturvårdslagen 1964:822 och la-

1988:950 om kulturminnen m.m. Vårt förslag är därför att frågan gen görs till föremål för särskilda överväganden med ett bredare perspektiv än det vi enligt våra direktiv har att behandla.

Vad som återstår i nuläget är således att så långt möjligt förenkla ersättningsreglema. I den frågan har vi funnit att de grundläggande skälen bakom de förslag som utredningen tidigare har lämnat och som beskrivs i avsnitt 9.4.2 ännu är relevanta. I allt väsentligt ställer vi oss därför bakom denna beskrivning.

Eftersom våra direktiv innebär att hela ersättningssystemet skall studeras vill vi dock, till skillnad från utredningens tidigare förslag, inkludera även de markreglerande bestämmelserna i diskussionen.

9.5.2 Effekterna av ändrade kvalifikationsgränser Till grund för ett resonemang om effekterna av att kvalifikationsgränserna förändras kan det vara av värde att närmare betrakta hur skyddet för en fastighet är utformat i PBL. Först skall här därför återges den beskrivning av grundtankama bakom det gällande regelsystemet som redovisades i utredningens delbetänkande Miljö och fysisk planering s. 117-119. Därefter diskuteras hur förslagen om dels sänkt kvalifikationsgräns vid vägrad rivning, dels införande ett avdrag från ersätt-

av ningen vid beslut om skyddsbestämmelser och markreglerande bestämmelser, kan antas påverka ersättningsbeloppen för kommunerna

och berörda fastighetsägare.

Principen om återuppföranderätt

Fastighetsägaren har i PBL getts ett grundläggande skydd för den användning som en gång har etablerats på fastigheten, dvs. den pågående

markanvändningen. Detta skydd tar sig uttryck i såväl tillståndsregler-

na som i ersättningsbestämmelsema. Sålunda framgår av 8 kap. att tillstånd normalt inte kan vägras för åtgärder som syftar till att komplettera eller vidmakthålla den redan etablerade bebyggelsen på en fastighet. Vidare har fastighetsägaren i vissa fall rätt till ekonomisk kompensation, om någon restriktion beslutas som inkräktar den pågåen-

de markanvändningen.

När det gäller ianspråktagande av obebyggd mark för något annat ändamål, t.ex. bebyggelse, har dock fastighetsägaren inte någon generell rätt till detta. Sådant kräver tillstånd, normalt i form av bygglov eller detaljplan. Vid vägrat tillstånd har fastighetsägaren inte heller någon rätt till ekonomisk kompensation.

Har han däremot redan fått tillstånd, så är den s.k. byggrätten skyddad under en viss tid. I fråga om bygglov gäller skyddet i princip två år och i fråga om detaljplan gäller skyddet under planens genomförandetid, lägst fem och högst femton år. Om tillståndet utnyttjas att

genom en byggnad uppförs i enlighet med lovet eller detaljplanen, är emellertid skyddet för byggrätten i princip evigt. Detta kommer till uttryck genom bestämmelserna i 14 kap. 8 § första stycket 1 som innebär att fastighetsägaren har rätt till ersättning, om han vägras tillstånd att ersätta en riven eller förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad. Om man utnyttjar ett tillstånd till förändrad markanvändning, gäller således skyddet för denna byggrätt inte bara under byggnadens livslängd utan också därefter.

Detta i princip eviga skydd har mycket stor betydelse vid tillämpningen av det ekonomiska skydd som gäller vid vägrat rivningslov eller rivningsförbud i en detaljplan. De negativa ekonomiska effekter

som kan uppkomma för en fastighetsägare till följd ett rivningsför-

av bud består nämligen i första hand av inskränkningar i nämnda återuppföranderätt. Detta förhållande illustreras i följande schematiska bild av en byggnads ekonomiska livslängd. I bilden redovisas också det tidsbegränsade skydd gäller för obebyggd mark.

som

Värde

Genomförandetid

nd.

0 5-15år

ja värdebebyggdfastighet

- - - - skyddatvärdebebyggdmark

t skyddatvärdeobebyggdmark

B Byggnadsvärde

M Markvärde

E Ekonomisksaneringsmognad

Figur PBLzs skydd av byggrätt.

Figur 2 visar att byggnaden år noll då den är nyuppförd förräntar

- såväl byggnadskostnaden, B, som ett markvärde, M. Det sistnämnda kan också kallas värde byggrätt eftersom det är liktydigt med värdet

av av marken med tillstånd att bygga förändrad markanvändning. Efter år noll visas fastighetens principiella värdeutveckling vid oförändrat penningvärde. Vid tidpunkten E förmår fastigheten att förränta enbart markvärdet. Man brukar då säga att fastigheten är ekonomiskt saneringsmogen. Efter denna tidpunkt är det i princip ekonomiskt motiverat att riva byggnaden och ersätta den med en ny. Detta synsätt har lagstiftaren konfirmerat genom den nyss beskrivna återuppföranderätten. Om kommunen sålunda vägrar rivningslov efter tidpunkten uppkommer en ekonomisk skada som är ersättningsgill, om den är tillräckligt stor betydande skada.

Av figur 2 framgår också att tidpunkten för ekonomisk saneringsmognad inträffar tidigare, värdet byggrätten ökar i förhållande

om av till totalvärdet. Detta förhållande framkommer tydligt i högkonjunkturer när det råder markbrist i attraktiva områden och värdet av byggrätter ökar. Då ökar också kraven på rivning av befintlig bebyggelse.

Motsvarande effekter kan uppkomma genom subventioner av olika slag. Om man t.ex. utformar ett system för statliga subventioner för bostäder så att det är mera förmånligt för nyproduktion än för ombyggnad/renovering, kommer tidpunkten för ekonomisk saneringsmognad att tidigareläggas.

Sänkt skadetröskel vid vägrad rivning

Den första komponenten i utredningens tidigare förslag är att skadetröskeln vid vägrad rivning sänks från det att ersättning skall utgå när skadan är betydande till att ersättning i stället skall utgå pågående

om markanvändning avsevärt försvåras.

Som framgår av avsnitt 9.2.1 är dessa ersättningströsklar inte fasta, utan varierar från fall till fall. Så mycket torde dock kunna sägas som att en skada sannolikt måste ligga inom intervallet 10-20 % värdeminskning inom berörd del av fastigheten för att den skall bety-

vara dande. Betydelsen av det absoluta beloppets storlek är mer oklar.

I fråga om det andra rekvisitet, avsevärt försvårande pågående

markanvändning, visar dock domstolstillämpningen att absolutbelop-

pet är av stor betydelse. Relativt betraktad brukar ersättningsgränsen uttryckas som ca 5-10 % värdeminskning. Man skulle dock även kunna ta fasta på den absoluta gränsen, dvs. att skador inte är

som bagatellartade skall ersättas.

Med ledning de i avsnitt 9.2.1 berörda rättsfallen skulle t.ex.

av gränsen för en enskild lantbrukare kunna bedömas ligga i storleksordningen 10 000-20 000 kronor, medan större skadebelopp krävs för att t.ex. ett skogsbolag skall vara ersättningsberättigat. Bristen på rättstillämpning innebär dock att de nämnda beloppen endast försiktigtvis kan överföras till att gälla även för villaägare respektive fastighetsbolag, när fråga är om beslut som rör byggnader.

Anledningen till att en fastighetsägare vill riva sin byggnad och

uppföra kan, såsom framgår figur härledas till att den ekono-

en ny av miska saneringstidpunkten har uppnåtts. För att det skall in-

vara av tresse att riva måste det ekonomiska utfallet nybyggnad bättre

av vara än det som följer av en ombyggnad eller fortsatt förvaltning.

Det viktigaste skälet till att det är lönsamt att riva byggnad och

en uppföra en ny är normalt att det finns möjligheter att uppföra större

en byggnad på samma yta, dvs. att utökad byggrätt kan utnyttjas. Som

en framgår av figur 2 är det emellertid inte den möjligheten skyddas

som

av det gällande systemet utan endast rätten att återuppföra likadan

en byggnad. Den ytterligare byggrätt enligt gällande detaljplan

som en kan finnas, kan efter genomförandetiden ändras och anpassas till befintliga byggnader utan att detta rätt till ersättning.

ger

De ersättningsfall som hitintills har inträffat och där stora ersättningsbelopp har utgått hör emellertid alla till denna kategori

och ersättningsrätten har därvid grundats på den s.k. garantiregeln i 17 kap. 8 § PBL, en övergångsregel som inte längre är aktuell. Mycket dis-

av kussionen kring ersättningsreglema vid bevarande kan enligt vår

mening härledas till denna övergångsbestämmelse.

Även någon utökad byggrätt inte kan utnyttjas

om kan det naturligtvis ändå finnas skäl för en fastighetsägare att hellre riva än att bygga om. Ett sådant fall är att den befintliga byggnaden är i dåligt tekniskt skick. Ett annat är att byggnadens ytor är dåligt utnyttjade. Det är främst i sådana situationer värdet fastighet sjunker under

som av en den linje i figur 2 ovan som representerar markvärdet och i vilka

en förändring av ersättningströskeln vid vägrad rivning kan få praktisk betydelse.

När det gäller dåligt utnyttjade ytor kan anmärkas att den byggrätt som den befintliga byggnaden representerar skall mätas i dess bruttoarea inte efter byggnadens volym jfr BoU 1986/87:1 142-143.

- s.

I såväl PBL-propositionen s. 447 i utredningens tidigare be-

som tänkande Miljö och fysisk planering s. 226 de skador

sägs att av som kan drabba en fastighetsägare är skadan vägrad rivning den mest

av allvarliga. Vi delar den bedömningen så till vida skada

att om uppkommer till följd vägrad rivning kan den stor, enligt vår

av vara men mening är frekvensen skadefall i sådana situationer trots allt tämligen begränsad. Betecknande är t.ex. att det enda ersättningsfall

som omnämns i vår enkät till kommunerna är ett fall där ersättning utgick för garantiregeln, som vi nyss berörde, och för skyddsbestämmelser,

som vi återkommer till, men inte för rivningsförbudet.

Dessutom kan skador av vägrad rivning effektivt motverkas

genom olika åtgärder från såväl myndigheter från fastighetsägarna själva.

som Jfr diskussionen underhållskravet.

ovan om

I fråga om småhus, oftast byggs med stor insats från fastig-

som om hetsägaren, är det inte särskilt uppseendeväckande att hävda att skada sällan uppkommer av ett rivningsförbud. Det torde nämligen inte särskilt ofta inträffa att ett småhus rivs för att ersättas ett helt nytt lika-

dant. Fastighetsekonomiskt innebär detta att någon skada inte uppkommer.

I fråga om kommersiella fastigheter är incitamenten för rivning i och för sig betydligt större. Inte heller i dessa fall kan man emellertid se det som ett normalfall att ekonomisk saneringsmognad uppkommer under förutsättning att

byggnaden har underhållits på det sätt som PBL föreskriver och

beslutet om rivningsförbud meddelas innan byggnaden är eko-

nomiskt saneringsmogen. För att återknyta till figur 2 är det alltså fråga om att beslutet fattas innan fastighetens värde sjunker under linjen för skyddat markvärde.

De sistnämnda förhållandena, framförhållningen och att byggnaden underhålls, är således de fundamentala och helt överskuggande frågorna i sammanhanget. Ju sämre den byggnad är för vilken rivning väg-

desto större blir risken för skada och ersättning. Här kan dock uppras, repas den tidigare berörda oklarheten, dvs. att det inte synes klarlagt i praxis i vad mån en enskild fastighetsägare i en ersättningssituation kan göras ansvarig för underlåtenhet att följa PBL:s underhållsregler.

Som redan har berörts påverkas tidpunkten för ekonomisk saneringsmognad även av yttre faktorer som den rådande konjunkturen och gällande bidrags- och skatteregler. Genom de på senare tid fattade besluten som innebär minskade statliga subventioner för nyproduktion har t.ex. saneringstidpunkten för fastighetsbeståndet generellt sett flyttats bortåt i tiden. Samma effekt har den låga konjunkturen inom byggsektorn.

Konjunkturen kan förhoppningsvis förändras till det bättre i framti-

i fråga om subventionema för nybyggande talar mycket för den, men att dessa har begränsats för överskådlig tid. Dessa förhållanden förstärker bilden av att någon rivningsvåg knappast är att förvänta och att skador till följd av vägrad rivning inte torde bli så frekventa i framtiden.

I utredningens betänkande Miljö och fysisk planering konstaterades att beslutet om rivning sannolikt inte är avhängigt av vilken kvalifikationsgräns som gäller för ersättning. Med de tillägg följer den

som av ovan redovisade diskussionen gör vi precis samma bedömning. Sammanfattningsvis är det vår mening att en sänkt gräns för ersättning vid vägrad rivning kommer att ha endast begränsad betydelse och att de ökade kostnaderna för kommunerna kommer att bli små.

Från enskild synpunkt innebär de föreslagna förändringarna att en viss fastighetsägare, som enligt gällande rätt inte har rätt till ersättning för vägrad rivning, skulle kunna bli ersättningsberättigad. En på detta sätt utökad ersättningsrätt innebär givetvis inte några problem för

enskilda intressen.

En särskild fråga som har uppkommit i fråga om effekterna för enskilda fastighetsägare är om det kan anses ingå i pågående markanvändning att riva en överloppsbyggnad. Som beskrevs i avsnitt 9.2.1 skall till den pågående markanvändningen hänföras även sådana åtgärder som utgör en normal och naturlig rationalisering av markanvändningen. Om en byggnad inte längre behövs för den verksamhet

som bedrivs och således endast medför kostnader, är det enligt vår mening uppenbart att rivning utgör ett led i den pågående markanvändningen och att ett rivningsförbud därmed kan leda till en rätt till ersättning.

Avdrag från ersättningen när skyddsbestämmelser innebär skada Den andra komponenten i förslaget är att ett avdrag skall göras från

ersättningen i det fallet att skada uppkommer genom att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Avdraget skall motsvara den skada

som ligger under denna kvalifikationsgräns.

Som redan har berörts nämndes dels i utredningens betänkande Miljö och fysisk planering s. 226, dels i Bostadsutskottets betänkande BoU 1986/87:1 152 att skador av skyddsbestämmelser säl-

mer lan torde leda till ersättning, eftersom skadorna ofta balanseras av ett högre fastighetsvärde. Bostadsutskottet nämner exempelvis att den skada som en fastighetsägare kan lida när skyddsbestämmelser utfärdas främst utgörs av ökade underhållskostnader och bortfall vissa

och tillbyggnadsmöjligheter. Även krav på speciell kostnadskräomvande arbetsteknik kan ställas. Utskottet gjorde dock bedömningen att bestämmelser av detta slag oftast torde leda till ett ökat fastighetsvärde, dvs. att någon skada inte uppkommer.

Det är lätt att instämma i Bostadsutskottets bedömning vad gäller att bestämmelser materialval eller färgsättning oftast innebär inga

om eller ringa merkostnader och således inte heller föranleder ersättning. Ofta torde dock bestämmelser detta slag följa den självklara

av av anpassningen till befintliga miljöer kan hävdas enligt de generella

som bestämmelserna i 3 kap. 10 och 12 PBL. Skyddsbestämmelser

av någon betydelse blir således främst aktuella när fråga aktiva

är om mer

IS 16-1398

bevarandeinsatser, som t.ex. att bevara stukaturer, väggbeklädnader eller andra inredningsdetaljer eller vissa befintliga delar av en byggnads fasader eller en tomts anläggningar.

Totalt sett är det vår bedömning att skador till följd av skyddsbestämmelser kommer att vara tämligen oförändrade i framtiden. I vissa fall kan andra regleringsinstrument tillämpas, men i andra fall kommer behovet av skyddsbestämmelser att bestå och skadorna i det sistnämnda fallet torde vara något underskattade i tidigare redovisade be-

dömningar.

Införandet av ett avdrag från ersättningen kommer givetvis att leda till något lägre ersättningsnivåer för kommunerna än enligt gällande

rätt, men eftersom kvalifikationsgränsen pågående markanvändning

avsevärt försvåras är tämligen låg är det inte fråga om några mer dramatiska förändringar av ersättningsbeloppen.

Samtidigt kommer dock vissa fastighetsägare, närmare bestämt de som berörs av skyddsbestämmelser eller markreglerande bestämmelser som bedöms överstiga kvalifikationsgränsen för ersättning, att själva få stå för den del av skadan som understiger denna gräns. Detta innebär givetvis en viss försämring i den enskildes rätt. I det sammanhanget måste dock två väsentliga förhållanden beaktas.

Det ena är att ersättning enligt gällande rätt skall utgå så fort skadan är mer än bagatellartad. Som tidigare har berörts torde det inte vara alltför stora belopp det handlar om. Skadetröskeln är således förhållandevis låg åtminstone för privatpersoner som äger fastigheter. Om

skadegränsen avser bagatellartade belopp blir givetvis även avdraget, med samma språkbruk, bagatellartat.

Det andra förhållandet är att om avdrag från ersättningen inte görs

med den del som understiger kvalifikationsgränsen, blir konsekvensen

en omotiverat stor skillnad mellan ett fall som ligger strax under gränsen och ett fall som ligger omedelbart ovanför denna gräns.

Denna sistnämnda effekt föranledde Miljöbalksutredningen att i sitt nyligen lämnade huvudbetänkande Miljöbalken SOU 1996:103

s. 621, föreslå införandet av motsvarande avdrag även i fråga om sådan

skadeersättning som skall utgå enligt nuvarande naturvårdslagen

1964:822 m.fl. lagar.

Ett snarlikt resonemang ligger även till grund för den praxis som har utbildats i fråga ersättning för vissa miljöskador, nämligen i de fall

om då ersättning skall utgå inte skadan skall tålas med hänsyn till för-

hållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden l § miljöskadelagen 1986:225. Motsvarande bestäm-

melse finns i fråga om influenser expropriationsföretaget vid

av expropriation 4 kap. 2 § expropriationslagen 1972:719.

Vid såväl miljöskador som s.k. företagsskador görs således, med hänvisning till det s.k. Värmdöledsmålet, NJA 1977, 424, normalt ett

s. avdrag från ersättningen, som skall motsvara vad fastighetsägare i allmänhet får tåla i form av immissioner eller företagseffekter. Högsta domstolens argumentation i målet handlade främst om de nyss nämnda rättviseaspektema.

9.5.3 Slutsatser

Förslaget att en enda kvalifikationsgräns skall tillämpas förenklar i hög grad det gällande systemet. Den diskussion som i det föregående

avsnittet fördes rörande effekterna av detta visar att några större förändringar av rådande förhållanden knappast är att vänta. Det är t.ex. enligt vår mening svårt att se att någon rivningsvåg skulle aktualiseras och totalt sett torde summan av ersättningsgilla skador bli i huvudsak oförändrad. Om man till detta lägger fördelarna av ett enklare förfarande torde effekten totalt sett för kommunerna bli positiv.

För fastighetsägare som berörs av vägrad rivning kan förändringen i vissa fall ge utökade ersättningsmöjligheter, vilket givetvis inte innebär några problem från enskild synpunkt. För fastighetsägare be-

som rörs av skyddsbestämmelser eller markreglerande bestämmelser som bedöms överstiga kvalifikationsgränsen för ersättning, leder dock förslaget till en viss försämring. Denna försämring avser emellertid en-

dast belopp som bedöms som bagatellartade och leder samtidigt till

en ökad rättvisa i förhållande till andra fastighetsägare, ligger strax

som under gränsen för ersättning.

Vår samlade bedömning är därför att fördelarna enhetlig kva-

av en lifikationsgräns överväger och att tröskeln för ersättning i samtliga fall bör att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd

vara del av fastigheten. Ersättning bör därvid endast utgå för den skada

som

går utöver kvalifikationsgränsen.

Den bild av det gällande ersättningssystemet som gavs i figur 1 i

avsnitt 9.2.1 skulle därmed förändras till den bild framgår figur 3

som av nedan.

Marknads- / värde 1 2

14:17 1-5

oskadat

värde á

Avsevärt

försvåras i g

Ersättning Skada som får tålas

utan ersättning

I 14:8första stycket 1 regleras även den situationen att en byggnad förstörts

genomolyckshändelse. Den ersättningssituationen hör systematiskt till fall 1.

Figur Ersättningsreglerna efter föreslagen förändring.

I och med att samma kvalifikationsgräns föreslås gälla för skador till följd av vägrad rivning och av skyddsbestämmelser öppnas möjligheter till den förenkling det skulle innebära att avskaffa det särskilda rivningsförbudet och i stället låta ett beslut om skyddsbestämmelser automatiskt innebära rivningsförbud. Så var det ursprungliga förslaget till lagstiftning utformat i PBL-propositionen och utredningen har tidigare lämnat ett förslag med innebörd, jfr avsnitt 9.4.2. Detta

samma förslag bemöttes mycket positivt av remissinstansema.

Vi har trots detta övervägt frågan på nytt, med anledning dels av att önskemål har framförts om att kunna införa särskilda skyddsbestämmelser för byggnader som sålänge de inte rivs är värdefulla, dels av ett mer allmänt önskemål om att kunna senarelägga rivningsfrågan och behandla den när rivning rent faktiskt aktualiseras. Den sistnämnda frågan har dessutom lett till diskusssion huruvida kompensa-

en om tionstidpunkten för vägrad rivning bör vara när rivningsförbud införs eller när rivning sedermera aktualiseras och då inte kan ske till följd

av ett vägrat rivningslov.

Vad gäller det förstnämnda önskemålet kan det i och för sig förefalla märkligt att byggnad är särskilt värdefull i den mening

en som

i 3 kap. 12 § PBL skulle få rivas. I de allra flesta fall torde som avses det också förhålla sig på det viset, att det i första hand bör för-

som hindras är just rivning. Det förekommer dock situationer där en byggnad inte i sig kan sägas vara så värdefull att rivning är utesluten, men eftersom byggnaden ingår i bebyggelsemiljö av sådan karaktär som

en avses i 3 kap. 12 bör den så länge den bibehålls skötas på ett sätt som kan kräva skyddsbestämmelser.

I fråga om kompensationstidpunkten har vi i det föregående konsta-

synnerligen viktig komponent i strävan att minska skador terat att en och därmed ersättningsanspråk är att såväl myndigheter som fastig-

hetsägare har framförhållning och att de framtida förhållandena för en bevarandevärd byggnad bestäms innan det är för sent, dvs. innan den har blivit ett rivningsobjekt. Mot den bakgrunden synes det inte vara lämpligt sig med senarelagd kompensationstidpunkt eller med

vare en

möjlighet att först meddela skyddsbestämmelser och sedan, när en rivning aktualiseras, införa rivningsförbud eller i särskild ordning vägra rivningslov.

Å andra sidan innebär senareläggning normalt fördel för den

en en berörde fastighetsägaren och kommunen finner detta lämpligt bör

om inte lagen utesluta en sådan möjlighet. Det bör således ankomma på kommunen att i varje enskilt fall välja mellan ett direkt rivningsförbud eller att skjuta frågan om skada för vägrad rivning till det tillfälle när rivning rent faktiskt aktualiseras.

Vårt förslag är således att möjligheten att införa särskilt rivningsförbud behålls och att skyddsbestämmelser inte heller i fortsättningen skall innebära automatiskt rivningsförbud.

Enligt direktiven skall vi beakta konsekvenserna av den ändring som skett i 2 kap. 18 § regeringsformen och som innebär att även rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar framgår av grundlagen.

Enligt vår bedömning möter de föreslagna lagändringarna inget hinder i regeringsformen. Vi ser inte heller att grundlagsändringen innebär behov av ytterligare ersättningsreglering rörande de frågor som omfattas av PBL.

10¶PBL och

proportionalitetsprincipen

Den s.k. proportionalitetsprincipen innebär att det vid åtgärder som

vidtas i allmänt intresse skall avvägning mellan det allmänna

göras en och det enskilda intresset. Vår bedömning är att det lagrum i plan- och

bygglagen 1987:10, PBL, som kodiñerar proportionalitetsprincipen,

nämligen 1 kap. 5 § PBL, är felaktigt utformad. Vi föreslår således att den nämnda paragrafen modifieras.

10. 1 Proportionalitetsprincipen

Genom en nedan refererad dom av Regeringsrätten har uppmärksamheten riktats mot tillämpningen i svensk rätt av den s.k. proportionalitetsprincipen. I det följande skall undersökas i vad mån PBL:s regelsystem kan stå i strid mot kravet på ett beaktande den nämnda

principen. i

Genom lagen 1994:1219 om den europeiska konventionen angå-

ende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihe-

tema upphöjdes den nämnda konventionen till svensk lag.

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen skall envar ha rätt till respekt för sin egendom. Vidare föreskrivs att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna principer. Slutligen tilläggs i ett andra stycke att dessa bestämmelser intepskall inskränka stats rätt genomföra sådan lagstiftning statentfin-

en att som ner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller av böter och viten.

Vid tillämpningen konventionen i Europadomstolen på bl.a. frå-

av gor om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja egendom ställer domstolen krav på proportionalitet. Vid prövningen frågan

av om en åtgärd vidtagits i allmänt intresse ingår således att avgöra det skett

om en rimlig avvägning mellan det allmänna och det enskilda intresset eller, med andra ord, om åtgärden varit proportionerlig.

I den proposition som låg till grund för bl.a. inkorporeringen Eu-

av ropakonventionen framhölls att medborgarnas rättigheter inte därige-

nom hade reglerats uttömmande och att rättsläget beträffande sådana allmänna rättsprinciper som vunnit hävd i svensk rätt, som t.ex. en allmän proportionalitetsprincip, naturligtvis inte påverkades av en inkorporering prop. 1993/94:1 17 s. 39 f..

Regeringsrätten har i en dom meddelad den 18 juni 1996 prövat huruvida den praxis som föreligger i fråga om dispenser i strandskyddsärenden kan anses ligga i linje med proportionalitetsprincipen. Målet gällde följande. Byggnadsnämnden i Nyköpings kommun beslutade om bl.a. strandskyddsdispens enligt naturvårdslagen 1964:822 för nybyggnad av ett fritidshus på en fastighet inom ett strandskyddsområde. På talan av Naturvårdsverket upphävde länsstyrelsen kommunens beslut. Fastighetsägaren överklagade beslutet, men regeringen avslog överklagandet. F astighetsägaren begärde härefter rättsprövning. Regeringsrätten upphävde, med bifall till fastighetsägarens talan, regeringens beslut och visade målet åter till regeringen. I domen konstaterar Regeringsrätten att det är en grundläggande princip att en inskränkning från det allmännas sida av den enskildes rätt att använda sin egendom förutsätter att det föreligger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen. Denna proportionalitetsprincip måste enligt Regeringsrätten få genomslag i de enskilda ärenden som föreligger till prövning. Det är enligt Regeringsrätten i det närmaste ogörligt att med en lagstiftning av naturvårdslagens karaktär ge täckande vägledning för hur institutet med strandskyddsdispens generellt skall användas för att ge erforderligt utrymme proportionalitetsprincipen, men det kan enligt Regeringsrätten inte hävdas att ett dispensinstitut av denna karaktär ger beslutsmyndigheten en handlingsfrihet, sträcker sig

som längre i sina verkningar i det enskilda fallet än vad som kan inrymmas under den nämnda principen. Vid prövningen av omständigheterna i målet fann Regeringsrätten att det måste anses strida mot proportionalitetsprincipen att inte medge strandskyddsdispens.

Proportionalitetsprincipen har av Regeringsrätten åberopats även i andra mål, det finns inte anledning att här tynga framställningen

men med en redogörelse för dessa. Det redovisade målet är, enligt vad

ovan

har funnit, det som bäst illustrerar problem som kan aktualiseras i samband med tillämpningen PBL. Detta kommer att framgå på ett

av ännu tydligare sätt när vi i det följande avsnitt 11 behandlar frågan

huruvida tillämpningen detaljplanekravet ger utrymme för ett beak-

tande av principen.

10.2 överväganden och förslag

Förslag: Bestämmelsen i l kap. 5 § PBL ändras för undvikande av den konflikt kan föreligga mellan tillämpningen av PBL och

som

kravet på ett beaktande av den s.k. proportionalitetsprincipen.

Av den lämnade redovisningen framgår att den s.k. proportionalitetsprincipen åtminstone sedan Europakonventionen upphöjts till lag i

- Sverige måste beaktas prövande myndigheter och domstolar.

- av Principen innebär att det vid prövningen av bl.a. frågor om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja egendom måste göras en rimlig avvägning mellan det allmärma och det enskilda intresset och således

åtgärden varit proportionerlig. Principen kan också uttryckas med

om Regeringsrättens ord så att inskränkning från det allmännas sida av

en den enskildes rätt att använda sin egendom förutsätter att det föreligger

rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner en och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen.

Den enskildes rätt att använda sin egendom är i betydande grad inskränkt regleringen i PBL och uppenbarligen måste den gene-

genom

rellt gällande proportionalitetsprincipen få genomslag i de enskilda

ärenden föreligger till prövning enligt PBL, i första hand natur-

som ligtvis planärenden och bygglovsärenden.

Enligt l kap. 5 § PBL skall vid prövning frågor enligt lagen både

av allmänna och enskilda intressen beaktas. Denna regel är ett uttryck för

bl.a. proportionalitetsprincipen. Regeln är emellertid försedd med ett

förbehåll. Således skall både allmänna och enskilda intressen beaktas,

inte annat är särskilt föreskrivet. I specialmotiveringen till 1 kap. om 5 § i prop. 1985/86:l, PBL-propositionen, s. 464, sägs följande om

avvägningen:

För ett fall ställs dock upp regler för denna avvägning. Ett ex-

par

empel är reglerna i 8 kap. 12 § kompletteringsåtgärder i områden

som inte omfattas av detaljplan, vilka innebär att de enskilda intres-

sena får en stark ställning, eftersom någon planmässig prövning av

kompletteringsåtgärders lämplighet normalt inte skall ske. Ett annat

exempel är reglerna om ändring eller upphävande av detaljplan efter

genomförandetidens slut. Någon avvägning mot enskilda intressen skall inte göras i dessa fall. Detta har föranlett förbehållet i 5 § om

inte annat är föreskrivet. Under detaljplanens genomförandetid kan

förhållandena sägas vara de motsatta. Den enskilde har då stark

en ställning, eftersom det krävs mycket starka skäl för att samhället skall få ändra eller upphäva planen. Reglerna genomförandetid

om finns i 5 kap. 1l och 14

Man kan i detta sammanhang även peka på kompensationsregler-

na i 14 kap. som innebär ytterligare klarlägganden direkt i lagen

gränserna mellan allmänna och enskilda intressen.

Enligt ordalagen i 1 kap. 5 § skall, när det är särskilt föreskrivet, bara ettdera av det allmänna eller enskilda intresset beaktas. I dessa fall skulle det alltså inte finnas något utrymme för att beakta proportionalitetsprincipen. Denna princip är emellertid av övergripande karaktär och torde inte kunna skrivas bort i lagstiftningen.

Det är dock tveksamt om regeln i l kap. 5 § verkligen skall tolkas efter ordalagen. Hela PBL:s regelsystem vilar på avvägning skall

att en göras mellan allmänna och enskilda intressen. Enligt vissa regler väger det allmänna intresset tungt och enligt andra regler är det i stället de enskilda intressena som har prioriterats. Detta kan emellertid inte rimligen innebära att ingen som helst hänsyn skall tas till det motstående intresset vid tillämpningen vissa regler. När det t.ex. gäller den

av enskildes ställning efter genomförandetidens utgång får planen då visserligen ändras eller upphävas utan att rättigheter uppkommit

som genom planen beaktas, men detta behöver inte betyda att den enskildes intressen inte skall beaktas. Rättigheter och intressen är inte

samma sak. När det gäller exemplet med kompletteringsåtgärder skall prövningen av sådana åtgärder ske enligt reglerna i 8 kap. 12 Dessa

regler har naturligtvis utformats efter avvägning mellan allmänna och

en enskilda intressen, att säga att allmänna intressen inte skall beak-

men tas vid tillämpningen reglerna framstår meningslöst. Det före-

av som faller alltså som om förbehållet i l kap. 5 § vilar på sammanbland-

en ning av å ena sidan hur olika intressen har beaktats vid utformningen av olika bestämmelser i PBL och å andra sidan hur intressena skall beaktas vid tillämpningen bestämmelsema. Vid tillämpningen fram-

av står det som självklart att både allmänna och enskilda intressen skall

beaktas med utgångspunkt från den avvägning mellan de olika intres-

har gjorts i respektive bestämmelse. sena som

Förbehållet i 1 kap. 5 § saknar visserligen egentlig rättslig betydelse,

det uttryck för i grunden felaktig uppfattning om hur avmen ger en vägningen mellan allmänna och enskilda intressen skall företas enligt PBL och kan därför vara vilseledande för de tillämpande myndighetema. Vi föreslår därför att det skall strykas. Därmed bortfaller också den konflikt som kan föreligga mellan PBL och kravet på ett beaktande av proportionalitetsprincipen.

Särskilda problem kan uppstå när proportionalitetsprincipen skall

beaktas i samband med prövningen av ansökningar om bygglov enligt 8 kap. 12 § PBL. Dessa problem, som sammanhänger med detaljplanekravet, skall behandlas i avsnitt ll.

åânêåg.211.83 F°V$L3E35WV

% .kåéâij sttäiiøt ära.

agaåiåa

a .,. Xggü: v 4 . Fámjäyá m âgââåjl

1 1

Detaljplanekravet

I detta avsnitt behandlas inledningsvis frågan huruvida tillämpningen

detaljplanekravet ger utrymme för ett beaktande av proportionali-

av tetsprincipen. Vi finner att det finns ett sådant utrymme och att det således inte krävs någon lagändring i det hänseendet. Vi behandlar vida-

bestämmelsen i 5 kap. 1 § plan- och bygglagen l987:10, PBL, om re krav på detaljplan för enstaka byggnad. Vi föreslår därvid att möj-

ny ligheten till undantag från detaljplanekravet i fråga om byggnad som

f°ar betydande inverkan på omgivningen slopas och att tillämpningsom-

rådet för den kvarvarande undantagsregeln vidgas något. Vidare föreslår vi att ett krav på miljökonsekvensbeskrivning införs då byggnad eller anläggning med betydande miljöpåverkan regleras i ornrå-

annan desbestämmelser.

l 1 Inledning

I ursprungsdirektiven framhålls att tillämpningen av bestämmelserna

detaljplanekravet har stor betydelse för den enskilde och att det om mot bakgrund praxis bör göras bedömning i vad mån lagstift-

av en ningen kan behöva preciseras ytterligare för att bl.a. stärka den enskildes ställning.

I delbetänkandet Miljö och fysisk planering föreslog utredningen bl.a. vissa begränsningar i kommunernas möjligheter att avslå ansök-

ningar om bygglov med åberopande av detaljplanekravet.

Förslaget kritiserades starkt av flertalet remissinstanser. I tilläggsdirektivet den 24 maj 1995 uttalas därför att förslaget inte bör ligga till grund för lagstiftning och att frågorna bör utredas ytterligare. Enligt regeringen skall det även fortsättningsvis vara möjligt för en kommun att på sakliga grunder hävda behovet av detaljplaneläggning och det måste ankomma på kommunerna att avgöra i vilken ordning detaljpla-

skall utarbetas. Däremot finns det enligt direktivet skäl att ytterliner

över de villkor skall gälla för att kravet skall kunna åberogare se som

mot enskilda för att förhindra att en från allmän synpunkt olämplig pas bebyggelse kommer till stånd. I det sammanhanget skall övervägas om bestämmelserna i 2 kap. PBL, vilka allmänna intressen som skall

beaktas vid planläggning och lokalisering bebyggelse, kan behöva av förtydligas och kompletteras. Under det fortsatta utredningsarbetet har vi uppmärksammat frågan hur man i prövningen av detaljplanekravet skall kunna in ett bepassa aktande av den i det föregående avsnitt 10 behandlade proportionalitetsprincipen och vi skall i det följande även den frågan till beta upp

handling.

11.2 Gällande PBL

ordning enligt

Bestämmelser om det s.k. detaljplanekravet finns i 5 kap. 1 § PBL. En redogörelse för den gällande ordningen i den delen finns visserligen i delbetänkandet Miljö och fysisk planering 251 ff., det finns men anledning att här redovisa systemet från delvis utgångspunkt. en annan I 5 kap. 1 § anges vissa fall då prövning markens lämplighet för av

bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske

genom detaljplan. Detta är innebörden det s.k. detaljplanekravet. av Det gäller i tre fall. Detaljplan krävs således för sammanhållen beny byggelse och för ny enstaka byggnad användning får betydande vars inverkan på omgivningen eller skall förläggas inom ett område som med stor efterfrågan på mark för bebyggelse, tillkomsten byggom av naden inte kan prövas i samband med prövning ansökan byggav om lov eller förhandsbesked, samt för befintlig bebyggelse skall försom ändras eller bevaras på sådant sätt att detta behöver göras i ett sam-

manhang. Detaljplan behövs inte, tillräcklig reglering har skett

om genom områdesbestämmelser. Detaljplanekravet skall också tillämpas på andra anläggningar än byggnader, anläggningen kräver bygglov. om

Om någon av de angivna förutsättningarna för kravet på detaljplan

föreligger, kan kommunen åberopa behovet detaljplaneläggning

av som enda skäl för avslag på en ansökan om bygglov 8 kap. 12 § första stycket 2. Den enskilde kan i ett sådant läge inte tvinga kommunen till planläggning. Kommunen kan fritt bestämma tidpunkten för planläggning, prop. 1985/86:1, PBL-propositionen, 153. s. Beslut som innebär prövning detaljplanekravet kan dock en av överklagas. Ett beslut att vägra bygglov med hänvisning till detaljplanekravet kan således överklagas den önskar bygga. Denne kan av som då få prövat om kommunen haft fog för att åberopa detaljplanekravet eller om byggnadsföretaget kan prövas i ett ärende bygglov. Viom

dare kan t.ex. överklaga ett beslut bygglov och få prövat en granne om förhållandena är sådana att detaljplan krävs för att tillvarata hans om rätt. Om f°ar framgång med sin talan kan dock kommunen inte grannen tvingas att anta en detaljplan. I PBL-propositionen anfördes b1.a. följande motiv till infösom rande ett detaljplanekrav i PBL a. prop. s. 149: av

Detaljplanen skall ha två huvudsytten. Det är att reglera förena ändringar markanvändning och bebyggelse. Det andra är att mera av

varaktigt reglera bevarande av vissa byggnader och bebyggelsemil-

jöer eller reglera förutsättningar för förnyelse och ombyggnad av befintliga bebyggelseområden. I båda fallen handlar det om att för varje fastighet precisera rättigheter och skyldigheter för att man i miljöhänseende skall uppnå god helhetsverkan och en lämplig en samhällsutveckling. Det är också viktigt att dessa preciseringar sker i former medborgarna och intressentema information och som ger möjligheter att påverka beslutet. Dessa båda skäl helhetssyn på lämplighetsfrågan och intressentemas inflytande anser jag tala för att ett detaljplanekrav införs i PBL. Man kan också uttrycka detaljplanens uppgifter på så sätt att plaär avsedd att den helhetsbedömning miljön som behövs nen ge av för ställningstagande till olika ärenden om lov inom områden.

Planläggning är emellertid relativt tids- och kostnadskrävande en Den färdiga planen för också i allmänhet med sig ekonomiska process. åligganden och andra skyldigheter för kommunen. Enligt departementschefen a. 150 var det därför inte självklart att kommuprop. s. eget intresse alltid kommer att upprätta detaljplaner i tillräcknerna av lig utsträckning, varför det borde införas bestämmelser med krav på att detaljplan skall antas i vissa situationer. Av intresse i det här sammanhanget är framför allt detaljplanekravet avseende enstaka byggnad. ny

Lämpligheten enstaka byggnad kan vanligtvis bedömas i

av en ny samband med prövningen av bygglov eller förhandsbesked. Som framgår bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 2 finns det emelav lertid ett situationer då även enstaka byggnads lämplighet måste par en

prövas detaljplan, nämligen enstaka byggnad med betydande

genom

omgivningspåverkan eller inom område med bebyggelsetryck. Härvid

464 SOU 1996: 168

finns dock vissa möjligheter att medge undantag från detaljplanekravet.

Bedömningen av om det föreligger bebyggelsetryck skall innefatta

en framtidsaspekt. I PBL-propositionen anfördes följande s. 553:

Framtidsaspekten innefattar både det fallet att uppkomsten beav byggelse planeras och således komma till stånd akavses genom en tiv kommunal viljeinriktning och att det råder ett spontant mera uppkommet bebyggelsetryck. Kommunens avsikt att hävda - - krav på detaljplan inom områden med bebyggelsetryck bör normalt framgå av översiktsplanen.

För belysning av tillämpningen detaljplanekravet i

av anges

PBL-propositionen några fall där detaljplanen är lämplig och nöd-

vändig som regleringsinstrument 555 ff.. Större tätorters närområden, de s.k. randzonema, är ett exempel där behov detaljplaneläggav

ning så gott som alltid föreligger, oavsett byggnadsföretagets omfatt-

ning. Även inom vissa delar mindre av tätorters närområden kan jämförbara omständigheter föreligga. Inom områden med ett existerande eller förväntat bebyggelsetryck blir kravet på detaljplan beroende av förhållandena på platsen. När det inte är fråga randzonema bör beom byggelsetrycket vara dokumenterat och ha aktualitet för att detaljplanekravet skall gälla. Områden med bebyggelsetryck kan ligga långt från tätortema, t.ex. områden med stark efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse eller storstadsregionema. Behov detaljplan kan också av aktualiseras när bostadshus skall uppföras i närheten störande av en verksamhet eller omvänt. Om prövningen av tillkomsten enstaka byggnad görs i av en ny samband med prövningen bygglov eller förhandsbesked, skall den av företas enligt 8 kap. 12 Enligt den bestämmelsen skall ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden inte omfattas detaljsom av plan bifallas, åtgärden bl.a. uppfyller kraven i 2 kap. och,

om något

förenklat uttryckt, kraven i 3 kap. I 2 kap. finns bestämmelser allmänna intressen skall beakom som

tas vid planläggning och vid lokalisering bebyggelse. Dessa be-

av stämmelser skall beaktas även i ärenden bygglov och förhandsbeom sked. Av 2 kap. l § andra stycket följer att även NRL skall tillämpas i dessa ärenden. De krav i 3 kap. skall uppfyllas är framför allt krasom ven i 1 och 2 om byggnaders närmare placering och utformning.

11.3 överväganden och förslag

Förslag: Bestämmelserna i 5 kap. l § första stycket 2 om krav på detaljplan för ny enstaka byggnad ändras så att möjligheten till undantag

från detaljplanekravet i fråga byggnad får betydande inverkan

om som på omgivningen slopas och att tillämpningsområdet för den kvarvarande undantagsregeln vidgas något. För att öka möjligheterna att använda områdesbestämmelser införs i 5 kap. 33 § ett krav på miljökonsekvensbeskrivning för de fall då regleringen med stöd av 5 kap. l § tredje stycket i områdesbestämmelser sker tillkomsten

av av en ny byggnad eller annan anläggning, vars användning innebär betydande påverkan på milj hälsan eller hushållningen med naturresurser.

Enligt det den 24 maj 1995 beslutade tilläggsdirektivet skall utredningen ytterligare se över de Villkor som skall gälla för att detaljplanekravet skall kunna åberopas mot enskilda. Härmed torde avses att utredningen, i enlighet med vad som anförts i ursprungsdirektivet, skall pröva bl.a. om den enskildes ställning kan stärkas. Innan vi går in på dessa frågor finns det anledning frågan om hur ett beaktande

att ta upp av proportionalitetsprincipen skall kunna passas in i prövningen av detaljplanekravet.

Detaljplanekravet och proportionalitetsprincmen

I det föregående avsnitt 10 har vi behandlat frågan om förhållandet

mellan PBL och den s.k. proportionalitetsprincipen. Denna princip

innebär att det vid prövningen bl.a. frågor om inskränkningar i den

enskildes rätt att utnyttja egendom måste göras en rimlig avvägning

mellan det allmänna och det enskilda intresset och således om åtgärden

varit proportionerlig. Principen äger generell giltighet i svensk rätt och

skall beaktas i de enskilda ärenden som föreligger till prövning enligt PBL. Vi har föreslagit ändring regeln i l kap. 5 § skall

en av som undanröja den konflikt som eventuellt föreligger mellan PBL och kravet på ett beaktande av principen.

Proportionalitetsprincipen skall beaktas bl.a. vid prövningen enligt 8

kap. 12 § ansökningar bygglov för åtgärder inom områden

av om som inte omfattas av detaljplan. Vid den prövningen kan frågan behovet

om av detaljplaneläggning aktualiseras. Härvid kan det uppstå problem

med hänsyn till kravet på beaktande av proportionalitetsprincipen.

Enligt 8 kap. 12 § första stycket skall en ansökan bygglov för

om en åtgärd utanför område med detaljplan bifallas, om åtgärden l uppfyller kraven i 2 kap., 2 inte skall föregås av detaljplaneläggning, 3 inte strider mot områdesbestämmelser och 4 uppfyller kraven i 3 kap. 2 och 10-18 §§.

I första hand bör prövningen ske mot de under l, 3 och 4 nämnda kraven. Proportionalitetsprincipen skall ha beaktats vid antagandet av områdesbestämmelser och den skall vidare beaktas vid prövningen mot kraven i 2 och 3 kap. Om ansökningen inte skall ogillas redan efter en prövning mot de nämnda kraven under l, 3 och 4, skall före-

tas en prövning av om åtgärden skall föregås av detaljplaneläggning.

Bestämmelserna om detaljplanekravet innebär krav från statens sida på kommunerna att pröva de i 5 kap. 1 § angivna åtgärderna. Där regleras alltså i första hand i vilken form åtgärder skall prövas i

- sam-

band med bygglovsprövning eller i detaljplaneprocess. Avgörandet

en av den frågan har emellertid också den effekten, vad som kan kallas

planmonopoleffekten, att den enskilde, om krav på detaljplan anses fö-

religga, inte har någon rätt att kräva detaljplaneläggning. Det ankom-

mer helt på kommunen att avgöra och när detaljplan skall

om en upprättas. Bestämmelserna om detaljplanekravet har alltså avgörande

en betydelse för den enskildes möjligheter att nyttja sin egendom.

Visserligen reglerar bestämmelserna om detaljplanekravet ytligt sett

bara frågan i vilken form beslut skall fattas, detaljplanelägg-

genom ning eller i samband med prövningen ansökning bygglov.

av en om Prövningen av detaljplanekravet ingår emellertid som en för den

en-

skildes rätt avgörande delñåga i prövningen bygglovsansökningen.

Det är därför uppenbart att proportionalitetsprincipen måste beaktas

även vid prövningen enligt 8 kap. 12 § första stycket frågan

2 av om

åtgärden skall föregås av detaljplaneläggning.

Man kan emellertid fråga sig i vilket led prövningen

av som proportionalitetsprincipen skall kunna beaktas. I det tidigare refererade målet

hos Regeringsrätten avsnitt 10 rörde det sig prövningen dis-

om av pens från bestämmelsen byggnadsförbud inom strandskyddsområ-

om de enligt 16 § naturvårdslagen och vid prövningen skulle således

pro-

portionalitetsprincipen beaktas.

När det gäller regleringen i PBL kan det förenklat sägas att det, så snart detaljplanekravet utlöses, råder byggnadsförbud med möjlighet för kommunen att lämna tillstånd upprättande detaljplan.

genom av en

Bestämmelsen om detaljplanekravet fyller alltså i detta hänseende samma funktion som lagregeln om byggnadsförbud i naturvårdslagen och detaljplaneläggningen kan ses som en dispens. Ett beaktande av proportionalitetsprincipen skulle således, om man håller fast vid jämförelsen med det nämnda dispensförfarandet, ske i samband med prövningen av frågan om detaljplan skall upprättas. En sådan ordning innebär att det för vissa fall måste kunna ställas krav på kommunen att detaljplanelägga. Några sådana möjligheter finns dock inte enligt PBL och därför finns det enligt gällande rätt inget utrymme för ett beak-

tande av proportionalitetsprincipen inom ramen för en prövning av det

nu skisserade slaget.

En alternativ möjlighet att beakta principen är att detaljplanekravet eñerges när hänsynen till den enskildes intressen kräver det. Frågan är emellertid om en sådan tillämpning är möjlig med hänsyn till hur regeln om detaljplanekravet i 5 kap. 1 § är formulerad. Den är inte någon avvägningsregel i materiellt hänseende utan en processuell regel om formerna för prövningen och den enskilde torde inte kunna göra gällande att ett hävdande från samhällets sida av att frågan behöver

prövas i detaljplan skulle kunna strida mot proportionalitetsprincipen.

Det är de dolda effekterna av detaljplanekravet som han vänder sig mot. Frågan är således om det eventuellt behöver göras en lagändring för att utrymme skall skapas för ett beaktande av proportionalitets-

principen vid tillämpningen av detaljplanekravet.

Bestämmelsen i 1 kap. 5 § med krav på beaktande av både allmänna och enskilda intressen, vari innefattas proportionalitetsprincipen, är av övergripande karaktär och den skall tillämpas bl.a. vid prövningen enligt 8 kap. 12 § och därmed även vid prövningen av detaljplanekravet. Vid intresseavvägningen framstår det därvid som rimligt att man inte bara ser till vad bestämmelsen i 5 kap. 1 § formellt handlar om utan även beaktar de mer eller mindre dolda konsekvenserna för den enskilde av hur prövningen utfaller. Enligt vår bedömning skall således en avvägning göras mellan det allmännas intresse av att kunna styra markanvändningen och byggandet via detaljplanekravet mot den enskildes intresse av att kunna nyttja sin egendom. Om denna avvägning resulterar i att den enskildes intressen blir otillbörligt eftersatta

genom ett hävdande av detaljplanekravet, bör kravet efterges. Något systematiskt hinder mot en sådan eftergift synes inte föreligga och någon lagändring bedöms inte erforderlig.

Vid prövningen mot detaljplanekravet skall det alltså företas en avvägning mellan det allmänna intresset av att kunna styra markanvändning och byggande mot den enskildes intresse av att kunna nyttja egendomen. Till stöd för det allmänna intresset torde då inte behöva åberopas kravbestämmelsema i 2 och 3 kap. Det är tyngden hos de allmänna intressena sakligt sett som måste avgörande.

anses

Detaljplanekravet avser åtgärder av sådana slag där det typiskt sett finns ett betydande allmänt intresse att kunna styra markanvänd-

av ningen och byggandet. En avvägning mellan det allmänna och enskilda intresset torde därför bara i vissa gränsfall kunna utfalla så att det anses föreligga en icke godtagbar obalans till den enskildes nackdel. Här åsyftas fall av den karaktär som var föremål för Regeringsrättens prövning i det tidigare refererade målet, således komplettering med byggnader på obebyggda lucktomter och liknande. Sådana fall kan visserligen undantas från detaljplanekravet enligt den undantagsregel som finns i 5 kap. l § första stycket vad kan tänka sig är att det

men man beträffande vissa ytterligare fall av liknande slag kan hävdas att det allmännas krav på detaljplan innebär orimlig avvägning i förhål-

en lande till den enskildes intressen.

I de fall ett beaktande av proportionalitetsprincipen leder till att detaljplanekravet inte kan hävdas, måste prövningen bygglovsansök-

av ningen begränsas till en prövning mot enbart de övriga kraven i 8 kap. 12 alltså de krav som nämnts under l, 3 och 4

ovan.

Trots att detaljplanekravet inte kan åberopas som grund för att ogilla

bygglovsansökningen, kan kommunen besluta att prövningen skall

föregås av detaljplaneläggning. Enligt 8 kap. 23 § får nämligen bygg-

nadsnämnden, om arbete påbörjas med att anta en detaljplan, besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess planarbetet har avslutats. Det finns inget som hindrar att beslut om att påbörja planarbete fattas vid samma tillfälle som beslutet anstånd. Om kommunen inte har

om avgjort planärendet inom två år från det att ansökningen lov kom

in till byggnadsnämnden, skall dock ansökningen avgöras utan dröjs-

mål.

Anmärkning om ett propositionsuttalande rörande 8 kap. 23 § PBL När vi ändå är inne på bestämmelsen i 8 kap. 23 § vill vi på att

passa göra ett försök till klarläggande ett uttalande i propositionen

1993/94: 178 Ändring i plan- och bygglagen, m.m., vilket torde kunna

viss förvirring bland läsarna. skapa en

Genom ändring i 8 kap. 5 § PBL, som trädde i kraft den 1 juli

en 1995, har kommunen fått möjlighet att i en detaljplan besluta att bygglov inte krävs för att på det sätt och under den tid som närmare

i planen utföra åtgärder i fråga byggnader och andra ananges om läggningar i 1-3 §§. Denna lagändring härstammade från

som avses förslag Plan- och byggutredningen hade lagt fram i betänkadnet

som Anpassad kontroll byggandet SOU 1993:94. Utredningen pekade

av därvid på problemet med att möjligheten att fatta beslut om anstånd med prövningen bygglovsansökan enligt 8 kap. 23 § skulle bort-

av en falla, befrielse från krav på bygglov har beslutats i plan. Utred-

om ningen föreslog därför att bestämmelsen i 8 kap. 23 § skulle ändras så att byggnadsnämnden möjlighet att besluta tidsbegränsat för-

gavs om bud mot att företa sådana åtgärder kan ha lovbefriats i en detalj-

som plan.

Detta förslag regeringen i det till Lagrådet remitterade

togs upp av förslaget a. 203. Lagrådet ifrågasatte emellertid om en sådan

prop. s. bestämmelse behövdes a. 225 och i propositionen 59

prop. s. förklarade regeringen att den delade Lagrådets uppfattning och därför inte längre vidhöll förslaget. Härefter anfördes emellertid i propositio-

60 att det behövs motsvarighet till den säkerhetsventil som nen en anståndsmöjligheten innebär och därvid beskrevs en lösning på problemet överensstämmer med det förslag som regeringen förklarat

som att den inte längre vidhöll.

Uppenbarligen har uttalandena på s. 60 i propositionen av misstag förts över från lagrådsremissen och det kan på goda grunder antas att man skall bortse från dem.

Förslag till vissa begränsade ändringar i detaljplanekravet

Övervägandena i det föregående har inte utmynnat i några förslag till ändringar i detaljplanekravets omfattning, utan i huvudsak bara i ett konstaterande att den enskildes ställning redan enligt gällande rätt är något starkare än vad vanligen torde ha antagits. I det följande

som skall vi i enlighet med direktiven pröva om det är möjligt att begränsa detaljplanekravet och därmed stärka den enskildes ställning utan en försämring samhällets möjligheter att kunna förhindra att olämplig

av bebyggelse kommer till stånd. Det är framför allt fall med uppförande

av en ny enstaka byggnad som tilldrar sig intresset, således bestämmelsen i 5 kap. l § första stycket Enligt bestämmelsen krävs detaljplan för enstaka byggnad med ny

betydande omgivningspåverkan eller inom område med bebyggelse-

tryck. Kravet är emellertid försett med undantag. Det gäller således inte, om tillkomsten byggnaden kan prövas i samband med prövav ning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked. I paragrafens tredje stycke finns ytterligare ett undantag upptaget. Således behövs inte detaljplan i den mån tillräcklig reglering har skett områdesbegenom stämmelser. Från detta undantag bortses dock i det följande. Denna bestämmelse fick sin slutliga utformning i slutskedet av

lagstiftningsarbetet. I lagrådsremissen gällde sålunda ett ovillkorligt

detaljplanekrav, om de i huvudregeln angivna förhållandena föreligger.

Några möjligheter till undantag från detta krav skulle således inte medges. I PBL-propositionen anfördes emellertid följande s. 552 f.:

Jag har dock vid närmare övervägande frågan har föranav - som letts av den försöksverksamhet har pågått funnit plankravet som vara alltför rigoröst utformat i denna del. Det kan nämligen vara önskvärt för kommunerna att kunna tillåta vissa enstaka byggnya nader men ändå vägra tillkomsten de allra flesta. Det kan gälla av t.ex. komplettering med byggnader på obebyggda s.k. lucktomter eller nya bostäder i samband med generationsskifte i ett jordbruksfö-

retag. Om bedömningen byggnademas lokalisering med hänsyn

av till 2 kap. liksom de grannelagsrättsliga frågorna kan klaras direkt

vid tillståndsprövningen, bör enligt min mening detaljplanekravet

inte göras gällande.

Mot bakgrund härav gjordes tillägget i lagtexten enligt vilket kravet på detaljplan bara gäller, tillkomsten byggnaden om av inte kan prövas i samband med prövning ansökan bygglov eller förhandsbesked. av om Ordalagen i undantaget antyder att detta skulle ha ett förhållandevis omfattande tillämpningsområde. De lämnade exemplen talar dock för motsatsen. En restriktiv tillämpning torde således avsedd. vara Även i fortsättningen bör det ställas

ett principiellt krav på detalj-

plan för tillkomsten av nya byggnader inom områden med bebyggelsetryck. Det finns emellertid anledning att till övervägande frågan ta upp

om möjligheterna att vidga tillämpningsområdet för undantagsregeln.

Härvid måste beaktas dels kommunernas behov att med stöd deav av

taljplanekravet kunna förhindra tillkomsten av en från allmän synpunkt olämplig bebyggelse, dels behovet av att tillgodose de syften som lig-

bakom detaljplanekravet, nämligen behovet av en helhetssyn på ger

lämplighetsñågan och intressentemas inflytande.

I delbetänkandet Anpassad kontroll byggandet konstaterade ut-

av redningen att möjligheterna att vägra bygglov för bl.a. enstaka byggnader med stöd de allmänt hållna bestämmelserna i 2 kap. är be-

av gränsade. Den omständigheten att kraven i 2 kap. är uppfyllda innebär således inte alltid att tillkomsten byggnad är acceptabel från

av en ny allmän synpunkt. Här kommer detaljplanekravet in som ett mera diskretionärt utformat instrument för kommunen att hindra tillkomsten av

byggnaden.

Förtydliganden och kompletteringar bestämmelserna i 2 kap.

av skulle således eventuellt kunna bättre stöd för att förhindra

ge tillkomsten olämplig bebyggelse och därmed eventuellt göra det

av möjligt att öka utrymmet för undantag från detaljplanekravet.

En ökad materiell prövning i bygglovsärendet kan emellertid inte tillgodose behovet helhetssyn och inflytande för intressentema.

av Hänsynen till dessa intressen sätter alltså en gräns för hur långt man kan när det gäller att efterge kravet på detaljplan. Det bör i sammanhanget också observeras att en effekt av en utökad prövning mot bestämmelserna i 2 kap. blir att inflytandet delvis flyttas över från kommunen, inklusive intressenter och allmänhet, till staten genom en ökad styrning via lagstiftning.

Även preciserar bestämmelserna i 2 kap. finns det vissa fall

om man

alltid torde kräva detaljplan. I första hand märks här byggnader som

tillkomma inom större tätorters och vissa delar av mindre som avses tätorters närområden, de s.k. randzonema. Även inom andra områden med ett existerande eller förväntat bebygglesetryck som är dokumenterat och aktuellt bör kravet på detaljplan vanligen upprätthållas. Här bör det emellertid kunna finnas möjligheter att särskilt med stöd av översiktsplanen i vissa fall efterge kravet på detaljplan.

Enligt 4 kap. 1 § skall i översiktsplanen redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap. bör beaktas vid det fortsatta beslutsfattandet.

som Hur bygglovsprövningen utanför områden med detaljplan kan gestalta sig mot bakgrund av översiktsplanens preciseringar av kraven finns

beskrivet i specialmotiveringen till 8 kap. 12 § PBL-propositionen s.

715 ff.. Av beskrivningen framgår att förutsättningarna för prövning

472 SOU 1996: 168

mot dessa kravbestämmelser förbättras avsevärt, de har preciserats om i översiktsplanen. I PBL-propositionen 556 nämns ett par fall där det bör kunna vara möjligt att efterge kravet på detaljplan. Inom områden med bebyggelsetryck långt från tätortema således, förhållandena är anses om

okomplicerade, detaljplaneläggning kunna undvaras vid lämplighets-

bedömningen. I sådana fall skall ett ställningstagande i ett bygglovsärende kunna grundas på exempelvis preciserad översiktsplan en mer

eller en enklare planutredning klarlägger förutsättningar och

som restriktioner i grannskapet till den plats där byggnadsåtgärd aktualiseen ras. Ett annat fall som nämns är följande. Närheten till ett område som redan har en samlad bebyggelse viss omfattning bör kunna utlösa av detaljplanekravet. Här anses det emellertid inte möjligt att säga vara något allmängiltigt. Om det rör sig om några enstaka byggnader vilkas lämplighet i stort kan bedömas på grundval översiktsplanen, kan av enligt propositionen i vissa fall enkel planutredning utgöra tillräcken ligt underlag för den slutliga lämplighetsprövningen av ett bygglovsärende. Dessa propositionsuttalanden kan dock inte uttryck för anses som gällande rätt. I propositionen avsågs de beskrivna fallen utgöra exem-

pel på detaljplanekravets tillämpning enligt huvudregeln. Samma

exempel återfinns nämligen i lagrådsremissen s. 448 där något

undantag inte farms med. Huvudregeln är dock otvetydig. Det krävs detaljplan för byggnad som skall förläggas inom område med bebyggelsetryck. Några möjligheter till undantag från detaljplanekravet ges

inte, vilket anledningen till att ett undantag ansågs nödvändigt.

var De beskrivna fallen kan inte heller uppfattas exempel på tillämpsom ningen den insatta undantagsbestämmelsen. Denna exempliav senare fieras i propositionen enbart med de nämnda fallen med lucktomter och nybyggnad på jordbruksfastighet i samband med generationsskifte. Det förefaller alltså de refererade exemplen på undantag från som om

detaljplanekravet har flutit in i propositionen på grund någon form

av av misstag. Det finns emellertid skäl talar för att undantag från detaljplasom nekravet skall kunna medges i sådana situationer beskrivs i de som nämnda fallen. Gränsen för områden med bebyggelsetryck är naturligtvis ofta inte särskilt skarp. Vid tillämpningen detaljplanekravet av

är det emellertid nödvändigt att det aktuella området hänförs till antingen område med eller utan bebyggelsetryck. I det förra fallet kan det därvid motiverat att i större utsträckning än vad som medges i dag

vara överväga lämplighetsbedömningen kan företas i bygglovsärendet.

om Möjligheten till en sådan prövning är beroende av många faktorer. Omfattningen den aktuella åtgärden och behovet av samordning

av med befintlig bebyggelse och befintliga anläggningar måste vara avgörande. Även den rådande plansituationen, dvs. vilket planmaterial

som finns, har betydelse. Hänsyn måste emellertid också tas till tänkbara utbyggnadsplaner i omgivningen. Undantag från detaljplanekravet bör inte medges, om det finns risk för att kommunen därigenom tvingas ta ställning i det ärendet efter det andra och därigenom föregriper den

ena samlade bedömning måste ske i form av detaljplan jfr

som

PBL-propositionen s. 556 f..

Ett problem kan den tidsmässiga aspekten på utbyggnaden in-

vara

områden med bebyggelsetryck. Ett område kan i och för sig vara om lämpligt för utbyggnad, kommunen kan ha intresse av att kunna

men styra utbyggnaden i tiden. Således kan det finnas behov av att bygga ut vägar, va-nät, skolor, m.m. i samband med tillkomsten av nya byggnader. I de refererade exemplen framhölls översiktsplanens bety-

nyss delse för möjligheterna att efterge kravet på detaljplan. Genom översiktsplanen bör utbyggnaden kunna styras även i tiden. Således kan det framgå planen att ett område som pekas ut som i och för sig lämp-

av ligt för bebyggelse dock inte bör byggas ut förrän i ett senare skede. I

ett sådant fall kan undantagsbestämmelsen inte anses vara tillämplig

förrän förutsättningar härför föreligger enligt översiktsplanen.

Tillämpningsområdet för undantagsbestämmelsen i 5 kap. l § första stycket 2 bör således vidgas. Innan vi går in på hur detta skall lösas lagtekniskt skall vi ta frågan att eventuellt slopa möjligheten

upp om till undantag från detaljplanekravet för byggnad som får betydande inverkan på omgivningen. Helt allmänt det knappast finnas några

synes skäl till att undantag skall kunna medges i sådana fall. Starka skäl talar för att tillkomsten av en byggnad eller anläggning med en sådan inverkan alltid bör kräva beslutsprocess som garanterar planmässiga

en överväganden och möjligheter till inflytande för en bredare krets intressenter. Det finns dessutom ett särskilda skäl som talar för att

par undantaget skall slopas.

Enligt 5 kap. 18§ skall en miljökonsekvensbeskrivning upprättas,

om detaljplanen medger markanvändning innebär bety-

en som en dande påverkan på miljön m.m. I samband med att krav på miljökonsekvensbeskrivning för vissa fall infördes i den nämnda bestämmelsen berördes frågan om det fanns skäl att införa ett sådant krav även vid bygglovsprövning prop. 1992/93:60 22. Härvid anfördes följande: s.

I 5 kap. 1 § första stycket 2 PBL uppställs som huvudregel krav

på detaljplan för ny enstaka byggnad användning får betydande

vars inverkan på omgivningen. Detta uttryck är inte liktydigt med bety-

dande miljöpåverkan, innebär större omgivningspåverkan.

som en Det kan inte råda någon tvekan att åtgärd har betydande om en som miljöpåverkan skall prövas genom detaljplan och inte med stöd av den undantagsbestämmelse som medger att prövning kan ske i samband med prövning ansökan bygglov eller förhandsbesked. av om Det finns således inte skäl att införa krav på miljökonsekvensbe-

skrivningar vid bygglovsprövning.

Enligt detta uttalande är således den aktuella undantagsbestämmelsen inte tillämplig när man kommer över nivån betydande miljöpåverkan och det krävs miljökonsekvensbeskrivning. Det finns dock risk en

för att denna begränsning tillämpningsområdet för bestämmelsen

av inte uppmärksammas vid tillämpningen. När det gäller byggnad med betydande inverkan på omgivningen är det ofta fråga om hälsa och säkerhet eller sådan påverkan på kulturmiljö och landskapsbild att det kan ifrågasättas ett riksintresse tillom godoses. I sådana fall har länsstyrelsen möjlighet att ingripa enligt 12 kap. PBL, om detaljplan upprättas däremot inte vid lovprövning men annat än om området omfattas ett förordnande enligt 12 kap. 4 § av eller länsstyrelsen får reda på projektet och hinner lägga ut ett förordnande innan byggnadsnämnden lov eller positivt förhandsbesked. ger Här har alltså detaljplaneprocessen särskild betydelse utöver kravet en

på miljökonsekvensbeskrivning.

Sammantaget finner att möjligheten till undantag från detaljpla-

nekravet för byggnad får betydande inverkan på omgivningen bör som tas bort och vi föreslår därför att bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket ändras. Enligt 5 kap. l § tredje stycket behöver detaljplan inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett områdesbestämmelser. genom

Ny enstaka byggnad eller anläggning kan alltså alternativt prövas i områdesbestämmelser. I sådana fall har länsstyrelsen möjlighet att ingripa på samma sätt som när detaljplan upprättas.

Problemet med krav på miljökonsekvensbeskrivning aktualiseras emellertid även här eftersom något sådant krav inte ställs vid antagande av områdesbestämmelser. I den ovan nämnda propositionen berör-

des inte denna undantagsbestämmelse, men uppenbarligen måste

tillämpningsområdet även här vara begränsat till fall då det inte krävs

miljökonsekvensbeskrivning.

Områdesbestämmelser kan emellertid enligt vår bedömning vara en ändamålsenlig form för prövning även av vissa åtgärder som kan kräva en miljökonsekvensbeskrivning. Som exempel kan nämnas vindkraftverk. Vi föreslår därför att bestämmelserna om förfarandet vid antagande av områdesbestämmelser kompletteras med en bestämmelse om att det skall krävas en miljökonsekvensbeskrivning, om reglering ge-

områdesbestämmelser sker i fråga tillkomsten enstanom om av en ny ka byggnad eller annan anläggning vars användning får betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser.

Vi återkommer nu till den ovan berörda frågan hur utrymme skall kunna skapas för en något liberalare tolkning av undantagsbestämmelsen i fråga om ny enstaka byggnad. Som nämnts ordalagen i

synes undantaget antyda att det skulle ha ett förhållandevis omfattande tillämpningsområde och lagtexten ger alltså täckning för den tolkning som vi vill ge bestämmelsen. Genom motivuttalanden har dock

tillämpningsområdet inskränkts till ett par specialfall. Ändring av lag-

tillämpningen skall visserligen inte företas genom motiv, men den ovan föreslagna ändringen i fråga om byggnad med omgivningspåverkan leder till att 5 kap. 1 § första stycket 2 föreslås en ny fonnulering och vi anser att detta är tillräckligt för att delvis nya motivuttalanden skall kunna knytas till ändringen.

Övervägandena här har gjorts med utgångspunkt från gällande bestämmelser i 2 kap. Det har härvid förutsätts att bestämmelserna preciseras och konkretiseras i översiktsplanen i enlighet med reglerna i 4 kap. Det kan emellertid finnas anledning att överväga huruvida förtydliganden och kompletteringar av bestämmelserna i 2 kap. skulle kunna ge ett förbättrat stöd för att undanta åtgärder från detalj

I det föregående konstaterades att ökad materiell prövning i

en bygglovsärendet inte kan tillgodose behovet av helhetssyn och infly-

tande för intressentema. Även preciseringar be-

om man genom av stämmelserna i 2 kap. kan öka möjligheterna att förhindra tillkomsten av olämplig bebyggelse kan sådana preciseringar således inte göra det möjligt att vidga tillämpningsområdet för undantagsbestämmelsen utöver vad som föreslagits ovan.

De bestämmelser i 2 kap. som i första hand skulle kunna bli föremål för förtydliganden och kompletteringar är de finns upptagna i 3

som således krav avseende lokaliseringen av bebyggelse. Kraven innehåller i stor utsträckning ekonomiska överväganden. När man bedömer om ett område är lämpligt för bebyggelse med hänsyn till möjligheterna att ordna t.ex. trafik samt Vattenförsörjning och avlopp, handlar det i huvudsak om att beräkna investeringskostnaderna för erforderliga

anläggningar. Hänsynen till kommunalekonomiska konsekvenser medför naturligtvis att kommunen har ett starkt intresse att kunna styra ut-

av byggnaden. När tillkomsten av nya byggnader inom områden med bebyggelsetryck kan få sådana konsekvenser bör emellertid undantag från detaljplanekravet inte medges.

Undantag från detaljplanekravet är således enligt förevarande förslag avsett att i ökad utsträckning kunna tillämpas i vissa gränsfall där det visserligen finns ett bebyggelsetryck, men där förhållandena ändå är sådana att detaljplan kan undvaras. Genom att detaljplanekravet inte kan hävdas i sådana fall är kommunen hänvisad till att åberopa kraven i 2 och 3 kap. jämte översiktsplanens preciseringar kraven för att

av kunna hindra tillkomsten av olämplig bebyggelse. Dessa möjligheter torde emellertid vara tillräckliga för de fall som här avses kunna undantas från detalj

Preciseringar av kraven skulle för övrigt vara mycket svårt att åstadkomma. Skälen till att tillkomsten byggnad är olämplig kan

av en variera avsevärt. Flertalet av de krav som anges i 2 kap. 3 § skulle kan-

ske behöva förtydligas och kompletteras. Sådana preciseringar skulle

emellertid inte bli tillämpliga bara på det förhållandevis begränsade antalet fall som är aktuellt här utan få generell räckvidd och, på-

som pekats i det föregående, bl.a. leda till förskjutning inflytandet

en av från kommunerna till staten. Det mest naturliga inom för PBL:s

ramen system synes vara att kravbestämmelsema konkretiseras i den över-

siktliga planeringen. Genom de ändringar som vidtagits i 1 kap. 3 §

PBL med giltighet från den l januari 1996 har syftet med översiktsplanen att bl.a. utgöra ett styrinstrument för bebyggelseutvecklingen tyd-

SOU 1996: 168 477

liggjorts. De ställningstaganden görs i översiktsplanen ger således

som sådana utgångspunkter för prövningen av lov att en komplettering av lagens kravbestämmelser inte ter sig nödvändiga.

12¶Detaljplaneringen

I detta avsnitt tar vi upp vissa frågor om detaljplaneringen. I ett första avsnitt behandlas sambandet mellan översiktlig planering och detaljplanering. I ett andra avsnitt behandlas sedan regleringen i detaljplan m.m.

12.1 Sambandet mellan och de-

översiktlig planering taljplanering

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996 förstärktes den översiktliga planeringen. I detta avsnitt behandlar vi frågan om behovet av att förbättra förutsättningarna för att kommunens ställningstaganden i översiktsplanen skall beaktas vid prövningen enligt annan lagstiftning och kunna säkerställas i detaljplan och områdesbestämmelser. Vår bedömning är att det inte är möjligt att lagstiftningsvägen stärka översiktsplanens ställning i samband med prövningen enligt annan lagstiftning och att erfarenheterna förstärkt översiktlig

av en planering inte är tillräckliga för att det för närvarande skall kunna

avgöras om det finns några brister i möjligheterna till rättslig reglering av

ställningstagandena i översiktsplanen.

12.1.1 Direktiven Frågor rörande detaljplaneringen togs upp redan i ursprungsdirektiven och utredningen har behandlat dessa frågor i framför allt betänkandet Miljö och fysisk planering SOU 1994:36. I det senaste tilläggsdirektivet dir. 1995:90 tas frågor kring detaljplaneringen på nytt från

upp

delvis andra utgångspunkter.

När tilläggsdirektiven skrevs hade regeringen lagt fram propositio-

nen 1994/95:230 Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Där lades fram förslag som byggde på utredningens betänkande Miljö och fysisk planering och har lett till lagändring-

som ar, vilka trädde i kraft den 1 januari 1996. I propositionen redovisade regeringen sin syn på hur ökad miljöhänsyn skall komma till uttryck i den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen 1987:l0, PBL.

Enligt tilläggsdirektiven skall vi mot den bakgrunden överväga bl.a. behovet och förutsättningarna för att reglera olika frågor genom

av detaljplan. Det övergripande syftet skall vara att de miljökrav som gör sig alltmer gällande också skall kunna hävdas ett effektivt sätt på alla nivåer i den fysiska planeringen. I detta ligger också att planmässiga överväganden, dvs. hur bebyggelsen lämpligen skall utvecklas,

större tyngd. Vi skall också undersöka möjligheterna att stärka ges sambanden mellan den översiktliga planeringen och detaljplanering med hänsyn till ökade miljökrav, varvid utgångspunkten bör vara att kommunens ställningstaganden i översiktsplan också skall kunna säkerställas bestämmelser i detaljplan eller områdesbe-

genom genom stämmelser.

l2.1.2 En förstärkt översiktsplanering I 1 kap. 1 § PBL syftena med lagen. År 1993 kompletterades

anges paragrafen med syftet att bestämmelserna i lagen skall främja en god och

långsiktigt hållbar miljö.

Genom de ändringar i PBL, som trädde i kraft den I januari 1996, gjordes genomgripande ändringar i reglerna om den översiktliga planeringen.

Här skall inte göras någon genomgång av lagändringama. I stället lämnas sammanfattande redovisning av vad som i lagstiftnings-

en ärendet anfördes om en förstärkt översiktsplanering i propositionen 1994/951230. Av främst intresse i det här sammanhanget är uttalanden i propositionen som belyser frågan om innehållet i en förstärkt översiktsplanering och vilka ytterligare behov av rättslig reglering som planeringen eventuellt kan ge upphov till.

I propositionen behandlas inledningsvis frågor om Ökad miljöhänsyn i den fysiska planeringen med en redovisning av bl.a. den fysiska planeringens uppgifter och principer i fråga om större hänsyn till miljön. Härefter tas den kommunala planeringen upp till behandling, sär-

skilt den kommunala översiktsplaneringen.

Enligt propositionen förutsätter det hållbara samhället insatser på flera områden. Bl.a. gäller det att utveckla en ändamålsenlig och långsiktigt hållbar bebyggelsestruktur, att anpassa och utveckla den tekniska infrastrukturen på ett sätt som tar hänsyn till milj och naturens kretslopp samt att skapa en rik och levande vardagsmiljö.

Man kan enligt propositionen tala direkta och indirekta styrme-

om del i den fysiska planeringen. Till de direkta styrmedlen kan räknas krav på miljökvalitet, skydd av värdefulla områden och en resurseffektiv markanvändningsstruktur.

Det framhålls i propositionen att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om allmänna intressen i 2 kap. och översiktsplan i 4

om kap. syftar till att höja ambitionsnivån i den översiktliga planeringen.

Planeringen ger möjligheter att redovisa samband mellan miljöförhållanden och olika verksamheter inom kommunen. Översiktsplanen kan därmed ge underlag för diskussioner om hur instrumenten i PBL och i andra lagar kan utnyttjas och hur de kan samspela med andra styrmedel för att förebygga miljöproblem eller för att ta till vara och utveckla milj

PBL:s bestämmelser om översiktsplanering reglerar främst förfarande och redovisning. I propositionen föreslås emellertid en utförligare reglering även beträffande översiktsplanens innehåll.

När det gäller de föreslagna ändringarna i framför allt 2 kap. l och 2 §§ framhålls att bestämmelserna utgångspunkter för att

ger exempelvis diskutera hur bebyggelse och anläggningar kan lokaliseras så att transportbehov minimeras eller hur obebyggda mark- och vattenområden kan utnyttjas som en del i tekniska försörj ningssystem.

I översiktsplanen skall redovisas de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut användningen mark- och vattenområden. I

om av propositionen anges fyra typer av områden, nämligen områden med särskilda risker t.ex. ras-, skred- och översvämningsrisker, hantering och lagring av farliga ämnen, transporter med farligt gods, områden med särskilda miljöproblem t.ex. miljöstörande anläggningar, luftföroreningar, markföroreningar, områden som är särskilt känsliga för störningar eller påverkan t.ex. särskilt försumingskänsliga mark- och vattenområden, områden kring vattentäkter och områden av betydelse för kretsloppslösningar t.ex. för vatten- och avloppsförsörjningssys-

tem, avfall, tekniska energiproduktionssystem.

Översiktsplanens redovisning av miljö- och riskfaktorer för olika områden kan ge vägledning för beslut rör den framtida använd-

som ningen, antingen det handlar om att förebygga miljöproblem, åtgärda miljöhot eller ta till miljövärden. Det kan handla riktlinjer för

vara om

lokalisering och utformning av bebyggelse och andra anläggningar

med hänsyn till störningar, krav på åtgärder för att förebygga problem,

16 I6-l39X

förslag till åtgärder för att säkerställa miljökvaliteter eller utgångs-

punkter för miljökonsekvensbeskrivningar.

I fråga om överiktsplanens betydelse vid beslut enligt PBL sägs i

propositionen i huvudsak följande. Översiktsplaneringens uppgift att styra bebyggleseutvecklingen kommer successivt att utvecklas i takt med kommunens vilja att utnyttja de fördelar som ges genom ställningstaganden till bl.a. olika allmänna intressen i översiktsplanen. Regeringen anser dock att sambanden mellan översiktsplanen och detaljplaneringen behöver utvecklas ytterligare, så att de bedömningar som görs på den översiktliga nivån också får genomslag genom de successiva preciseringar som sker via detaljplanen fram till beslut om bygglov.

12.l.3 Kommunenkät m.m. Under våren 1996 genomförde vi tillsammans med Svenska kommunförbundet en enkät för att få en uppfattning om kommunernas inställning till behovet ytterligare regleringsmöjligheter i detaljplan. Såle-

av des tillställdes 101 kommuner av olika typ frågor om bl.a. förhållandet mellan översiktsplaneringen och detaljplaneringen. Kommunerna ombads att ange brister i möjligheterna att reglera ställningstaganden i nuvarande och framtida översiktsplanering i efterföljande detaljplan. Svar inkom från 86 kommuner.

Under utredningsarbetet har vi vidare sammanträffat med planeringsexperter från olika områden för diskussion kring bl.a. frågan

om den framtida översiktsplaneringen kan leda till ett behov av ytterligare

instrument vid detaljplaneringen.

Både i enkätsvaren och från experterna framfördes i huvudsak synpunkter grundade på erfarenheterna av den hittillsvarande översiktsplaneringen. Det torde ha framstått som svårt att överblicka konsekvenserna de nyligen genomförda lagändringama. Det endast få

av var brister i möjligheterna till rättslig reglering i detaljplaner och områdesbestämmelser som påtalades. I enkäten lämnades frågan obesvarad av över hälften kommunerna och de kommuner besvarade frå-

av av som gan ansåg flertalet att regelsystemet fungerar bra.

På några punkter ansågs det dock finnas brister. Det gällde dels översiktsplanens roll vid prövningen enligt annan lagstiftning, dels vissa brister i möjligheterna till rättslig reglering enligt PBL. De framförda Synpunkterna skall beröras i det följ

I enkäten ställdes också frågor användningen områdesbe-

om av

stämmelser. Sammanfattningsvis framgår följande

av svaren.

På frågan hur många områdesbestämmelser har antagits sedan

som den l juli 1987 var det 20 kommuner inte hade antagit några alls,

som 50 kommuner som hade antagit mellan och fem och 16 kommuner

en som hade antagit mer än fem. Regleringen i det övervägande antalet områdesbestämmelser har avsett lovpliktens omfattning och boytan för fritidshus. I en del fall har också reglering skett grunddragen för

av markanvändningen. I övrigt finns det exempel på reglering tomt-

av storleken för fritidshus, vegetation och markytans höjdläge, halkkörningsbana och racerbana.

Kommunerna tillfrågades också om vad de anser områdesbe-

om stämmelser. Av svaren framgår att 21 kommuner att områdesbe-

anser stämmelser är bra, 18 att det är oklart vad kan regleras med be-

som stämmelserna, åtta att de är besvärliga att tillämpa, att de inte be-

sex hövs och tre att de är dyrbara. Som onödigt betungande

anses av många kommuner kraven på områdesbestämmelsemas anknytning till översiktsplanen och på fastighetsförteckning. Vissa förslag till utökade regleringsmöjligheter lämnades. Som exempel nämnas reglering

kan

av skogsavverkning och trädfállning, avloppslösningar, byggrätt, skydd för natur- och kulturvärden utanför bebyggelseområden. Många kommuner efterlyser anvisningar och råd vad kan reglera med

om man områdesbestämmelser.

12.1.4 Överväganden om sambandet mellan översiktsplanen och efterföljande beslut

Utgångspunkter för Övervägandena

I det följande skall vi behandla frågan vilka krav den

om nya som nu redovisade förstärkningen den översiktliga planeringen kan komma

av att ställa på möjligheterna till rättslig reglering i detaljplan och områdesbestämmelser. I anslutning härtill skall också beröras frågan

översiktsplanens betydelse vid prövningen enligt lagstiftning

annan och om det eventuellt kan finnas anledning att stärka planens ställning.

En utgångspunkt kan visserligen sägas att kommunens ställ-

vara

ningstaganden i översiktsplanen också skall kunna säkerställas

genom efterföljande rättsverkande beslut, men översiktsplanens speciella

karaktär gör det härvid nödvändigt att avgränsa vilka ställningstagan-

således skall kunna säkerställas. den som

Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter och enskilda l kap. 3 § första stycket PBL. Det innebär bl.a. att det inte har funnits något behov att sätta några gränser för vad som kan tas upp till be-

av handling i översiktsplanen. När det gäller t.ex. detaljplanen finns regler

dels vad skall redovisas i planen 5 kap. 3 och 5 §§, dels vad om som

därutöver får regleras i planen 5 kap. 7 §. För översiktsplanens som del finns det bara regler vad som skall redovisas. Härutöver sätter

om lagen alltså inte några gränser för vad får behandlas i översikts-

som planen.

Detta innebär att det i översiktsplanen kan finnas överväganden och ställningstaganden i mängd frågor inte kan och heller inte rim-

en som ligen bör kunna regleras rättsligt i detaljplan eller områdesbestämmel-

Behovet rättslig reglering i detaljplan och områdesbestämmelser. av

måste bedömas med utgångspunkt från överväganden om vilken ser räckvidd PBL skall ha.

Översiktsplanen skall samordnas med andra övergripande program och planer inom kommunen. I denna samordningsprocess skall översiktsplanen behandla mark- och vattenresursema och bebyggelsefrå-

i vid mening prop. l985/86:1, PBL-propositionen, s. 124. gorna

Denna grundsyn på översiktsplanen torde fortfarande vara giltig. Det

har dock skett förskjutning mot starkare betoning på miljöfrå-

en en goma. i

Inom denna kan ställningstaganden och riktlinjer i översiktspla-

ram

röra de mest vitt skilda frågor. I första hand skall ledning ges för nen beslut med rättsverkningar enligt PBL detaljplaner, områdesbestäm-

melser, lov. Vidare kan översiktsplanen behandla frågor där prövning enligt lagstiftning blir aktuell. Planen är visserligen inte heller

annan då bindande, den skall beaktas. Slutligen kan översiktsplanen be-

men handla frågor där någon efterföljande rättslig prövning överhuvudtaget inte blir aktuell. Det kan fråga skötsel av jord- och skogsbruk,

vara om kalkning sjöar, utbyggnad kollektivtransporter, vägvalsstyming

av av för miljöfarliga transporter Förverkligande av översiktsplanens

m.m. intentioner kan här ske ekonomiska styrmedel, ingående av

genom avtal med fastighetsägare rörande jord- och skogsbruk, upplysnings-

verksamhet etc.

Vid bedömningen av behovet av rättslig reglering av ställningstagandena i översiktsplanen utgår vi från att det skall vara fråga om ställningstaganden som rör frågor som enligt hittills gällande principer hör hemma i PBL:s regleringssystem. Även t.ex. i översikts-

om man planen kan rekommendera användningen av fosfatfria tvätt- och diskmedel inom vissa områden kan svårligen tänka sig att rättsligt

man reglera detta i detaljplan eller områdesbestämmelser. Inte heller torde det finnas anledning att låta detaljplaner och områdesbestämmelser reglera t.ex. jord- och skogsbruk på ett radikalt annorlunda sätt än i dag.

Regleringsmájligheterna idetaljplan och områdesbestämmelser

Ett mål bör vara att ställningstaganden i översiktsplanen i frågor som faller inom ramen för PBL:s regelsystem skall kunna säkerställas rättsligt i detaljplan eller områdesbestämmelser.

Under det hittillsvarande arbetet med översiktsplanering och detaljplanering i kommunerna har det, såvitt vi har kunnat erfara, inte visat sig föreligga några påtagliga brister i möjligheterna till rättslig reglering enligt PBL. I några hänseenden har dock bättre regleringsmöjligheter efterlysts. Det gäller t.ex. möjligheterna att skydda områden som

är viktiga för vattenförsörjningen, såsom inströmningsområden, ytvat-

tentäkter och grundvattenmagasin, eller områden med natur- och kulturvärden på landsbygden. Vidare har det pekats på behovet av att kunna reglera koldioxidutsläpp, kretsloppsanpassade avloppslösningar och uppvärmningssätt.

De problem som har framhållits hänför sig i stor utsträckning till områden utanför detaljplan. Regleringsinstrumentet för sådana områden är enligt PBL områdesbestämmelser. Sådana kan enligt 5 kap. 16 § antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås. Områdesbestämmelser har emellertid bara kommit att användas i begränsad omfattning och det är också påfallande att det finns en utbredd osäkerhet hur bestämmelserna skall användas.

Den begränsade användningen områdesbestämmelser kan delvis

av ha sin förklaring i kopplingen till översiktsplanen, i flertalet

som kommuner har antagits först in 1990-talet och därvid ofta har haft en så översiktlig karaktär att steget till områdesbestämmelser kan ha tett sig för långt. En utveckling av den översiktliga planeringen i

enlighet med den senaste reformen kan komma att leda till att behovet

och möjligheterna till rättslig reglering genom områdesbestämmelser framträder på ett annat sätt.

De regleringsbehov som framför allt har påtalats är sådana som bör kunna tillgodoses genom möjligheten att i områdesbestämmelser meddela regler om grunddragen för användningen av mark- och vattenområden. Genom sådana regler kan t.ex. områden betydelse för vatten-

av försörjningen skyddas, skydd ges för planerade områden med bostadsbebyggelse eller planerade väg- och jämvägssträckningar läggas fast.

Det kan emellertid vara svårt att handskas med bestämmelser av det här slaget. Försiktighet måste iakttas så att inte gränsen mot detaljpla-

överskrids. Det är således inte tillåtet att utforma bestämmelserna nen så att de kommer att innebära byggförbud. Däremot kan de utformas så att de innebär restriktioner mot företag som kan inverka negativt ett skyddat intresse.

Vidare måste vid användningen av områdesbestämmelser tillses att de inte kommer att ersätta detaljplanen i sådana fall när det är motiverat med en tryggad byggrätt för fastighetsägaren. Det brukar sägas att områdesbestämmelser inte ger byggrätt. Detta synes dock vara en sanning med modifikation. Det som gör att detaljplanen ger en byggrätt är den omständigheten att prövningen av kraven i 2 kap. PBL skall anses avklarad genom detaljplanen. Bestämmelserna om genomförandetid leder vidare till att byggrätten är tryggad under viss tid. Utanför områden med detaljplan skall emellertid en bygglovsansökan alltid prövas även mot kraven i 2 kap. oavsett om det finns områdesbestämmelser eller inte. I områdesbestämmelser kan emellertid en sådan prövning redan ha gjorts i viss omfattning och därvid torde något som liknar en byggrätt uppkomma. Denna kan dock inte tryggas genom bestämmelser om genomförandetid. Det kan inte anses tillfredsställande om områdesbestämmelser skulle komma att användas i genomförandesyfte i stället för detaljplan för att genomförandetidens bindning skall undvikas.

De nu nämnda svårigheterna och riskerna vid tillämpning av områdesbestämmelser av det åsyftade slaget skulle möjligen kunna motivera ett förtydligande av reglerna. Det rör sig emellertid enligt vår me-

ning främst om ett kunskaps- och inforrnationsproblem, vilket bör

kunna lösas bl.a. inom ramen för ett projekt områdesbestämmelser

om som Boverket arbetar med.

Som nämnts har det framförts önskemål att sambandet mellan

om områdesbestämmelser och översiktsplanen skall upplösas eller i vart fall mjukas Kravet på detta samband har lett till del problem

upp. en vid tillämpningen. Det är således inte alltid så lätt att avgöra områ-

om desbestämmelsema har stöd i översiktsplanen. Vi har tagit

upp sambandet till övervägande, har därvid funnit att det bör finnas kvar.

men Skälen härtill är främst att, om det tas bort, det föreligger risk för dels att incitamentet till översiktsplanering försvagas, dels att områdesbestämmelsema kan komma att utvecklas till form självständigt

en av planinstitut utan tryggade byggrätter.

När det gäller regleringsmöjlighetema i övrigt i områdesbestämmelser är det främst möjligheterna till reglering boytan för fritidshus

av och lovpliktens omfattning har utnyttjats. Eftersom instrumentets

som användningsmöjligheter således har prövats i så begränsad omfattning är det svårt att bedöma några kompletteringar kan behöva göras.

nu om Enligt vår bedömning bör frågan reformer anstå till dess erfarenhe-

om terna har breddats.

Från en del håll har framförts önskemål att förfarandet vid anta-

om gande av områdesbestämmelser skall förenklas. Framför allt att

anses fastighetsförteckningen bör kunna slopas. Detta krav infördes emeller-

tid under riksdagsbehandlingen PBL för att undanröja tveksamhet i

av frågan om områdesbestämmelser är förenliga med regeringsfonnen. Kravet torde således behöva finnas kvar. inte heller finnas

Det synes något utrymme för andra förenklingar i förfarandet.

Ovan nämndes att det framförts önskemål att kunna reglera

kretsloppsanpassade avloppslösningar. I den delen kommer situationen

att ändras väsentligt genom den föreslagna lagen vattenför-

av oss om sörjning och avlopp. Kommunen kommer lagen att fä tillgång

genom till effektiva instrument för att lösa va-frågor.

Härutöver finns emellertid regeln i 5 kap. 8 § PBL enligt vilken i detaljplan får bestämmas att det för bygglov krävs att viss va-anläggning för vilken kommunen inte skall huvudman har

vara kommit till stånd. Tillämpningen den bestämmelsen har varit för-

av enad med vissa problem. Som exempel kan nämndas att kommunen

har ställt krav om en gemensamhetsanläggning, trots att förutsättning-

arna enligt 5-7 anläggningslagen för inrättandet sådan

av en anläggning helt har saknats. Ett annat exempel är att kommunen ställt krav om enskilda va-lösningar, trots att kommunen enligt 2 § lagen

1970:244 allmänna vatten och avloppsanläggningar, va-lagen,

om har varit skyldig att få till stånd en allmän va-anläggning. Slutligen kan nämnas att det inte sällan funnits brister i tydligheten angående kravet viss anläggning, vilket inneburit att det inte har stått klart

om en vad fastighetsägaren skall göra för att bygglov skall beviljas. Enligt vår uppfattning bör dessa problem kunna undvikas, om det bara iakttas att detaljplanebestämmelsen formulera så att villkoret blir möjligt att uppfylla. Det måste alltså fråga krav en viss va-anlägg-

vara om ning.

Reglering koldioxidutsläpp har anknytning till Miljöbalksutred-

av ningens förslag om miljökvalitetsnormer, vilket skall beröras strax.

När det härefter gäller frågan om de nyligen genomförda ändringar-

i fråga översiktsplaneringen ställer ökade krav på möjligheterna na om till reglering i detaljplan och områdesbestämmelser är det främst redovisningen miljö- och riskfaktorer som tilldrar sig intresse. De

av ställningstaganden i översiktsplanen som kan föranledas av dessa re-

dovisningskrav emellertid inte något genomgripande sätt

synes skilja sig från ställningstaganden traditionell karaktär. I huvud-

av mer sak bör de kunna säkerställas rättsverkande beslut med bebyg-

genom

gelserestriktioner, bestämmelser skyddsavstånd, markanvändnings-

om och bebyggelsereglerande bestämmelser och liknande.

Erfarenheterna den nyligen genomförda refonnen i fråga om

översiktsplaneringen är så begränsade att det från dessa inte går att dra

några slutsatser behovet ytterligare möjligheter till reglering i

om av detaljplan och områdesbestämmelser. Vi har i stället försökt att med utgångspunkt från reformerna göra hypotetisk bedömning beho-

en av

sådana ytterligare regleringsmöjligheter. Vi har dock inte kunvet av nat ñnna att det föreligger sådana brister i PBL:s regleringssystem att det finns anledning att lägga fram några förslag till lagändringar.

Mljöballcsutredningens förslag till miljöbalk

Miljöbalksutredningen har i betänkandet Miljöbalken SOU 1996: 103 lämnat förslag i del frågor förslagen leder till lagstiftning,

en som, om kan komma att ställa krav på regleringsinstrumenten i PBL. Det är

nya framför allt förslaget om införande i miljöbalken av bestämmelser om miljökvalitetsnormer är intresse i sammanhanget. Miljökvali-

som av tetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för vissa geografiska områden eller

för hela landet. Normema får b1.a. högsta eller lägsta förekomst i

avse naturen kemiska eller biotekniska produkter inte får överskri-

av som das eller underskridas efter viss tidpunkt. I princip är det regeringen

en som får föreskriva sådana normer.

Myndigheter och kommuner skall se till att miljökvalitetsnormer

har meddelats uppfylls när de b1.a. planlägger och prövar tillstånd. som All verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer kan uppfyllas. Tillstånd får inte beviljas för verksamheter som medverkar till att

miljökvalitetsnonn överskrids. Åtgärdsprogram skall upprättas av en b1.a. kommuner, det behövs för miljökvalitetsnorm skall

om att en

uppfyllas.

Hur dessa regler skall kopplas med PBL framgår inte, men

samman det kan antas att kommunerna vid ett genomförande av förslaget kom-

att behöva redovisa i översiktsplanema och därefter mer normerna eventuellt föra in dem med rättsligt bindande verkan i framför allt detaljplan.

Det kan anmärkas att det i PBL redan finns ett de få exemplen i

av lagstiftningen på miljökvalitetsnormer, nämligen bestämmelsen i 5 kap. 7 § första stycket 11 enligt vilken det i detaljplan kan ges be-

en stämmelser högsta tillåtna värden för störningar olika slag. Vi

om av skall i det följande avsnitt 12.2.7 återkomma till den bestämmelsen och föreslå en viss utvidgning av dess tillämpningsområde.

Översiktsplanens ställning vid prövning enligt annan lagstiftning

I olika sammanhang har det framförts kritik mot att översiktsplanen inte beaktas i tillräcklig grad i samband med prövningen enligt annan lagstiftning. Det har t.ex. förekommit att anläggningar för avfallshantering har tillåtits i närheten område som i översiktsplanen har utpe-

av kats lämpligt för bostäder eller att verksamheter som kan skada

som för vattenförsörjningen viktiga inströmningsområden har tillåtits trots riktlinjer i översiktsplanen till skydd för områdena.

Enligt 5 § förordningen 1993:191 om tillämpning av lagen

l987:12 hushållning med naturresurser m.m., NRL, skall den

om myndighet skall tillämpa bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL i ett

som ärende i sitt beslut den prövade anläggningen eller åtgärden

ange om går att förena med b1.a. den kommunala översiktsplanen. Av 6 kap. 1 § NRL framgår vidare att varje myndighet skall tillämpa lagen skall

som

se till att bl.a. sådana planer enligt PBL belyser hushållningsfråsom gan finns tillgängliga i målet eller ärendet. Möjligheterna att påverka beslutsfattandet enligt lagstiftning annan genom översiktsplanen är naturligtvis beroende hur planen av är utformad. En genomarbetad översiktsplan med väl motiverade ställningstaganden kan antas ha goda förutsättningar för att bli tillmätt betydelse vid prövningen enligt olika lagar. De påtalade problemen torde ofta ha sin grund i brister i översiktsplaneringen. Det finns emellertid anledning att anta att kommunernas ökande erfarenheter och de nyligen genomförda reformema skall resultera i förstärkning överen av siktsplaneringen. Möjligheterna att lagstiftning på annat sätt än genom genom en kvalitetshöjning stärka översiktsplanens roll vid prövningen enligt andra lagar bedöms däremot begränsade. Regeringsformen vara lägger hinder i vägen för att översiktsplanen görs bindande i annat hänseende än i fråga bestämmelser tillståndspliktens omfattom om ning. Områdesbestämmelsema i PBL emellertid bl.a. fylla behovet avses

av att kunna göra ställningstagandena i översiktsplanen rättsligt bin-

dande. För de nyss nämnda fallen således områdesbestämmelser synes vara ändamålsenliga. I förhållande till den fortsatta prövningen enligt PBL kanske restriktioner i områdesbestämmelser inte tillför så mycket i jämförelse med översiktsplanen, vid prövningen enligt men annan lagstiftning har områdesbestämmelser helt rättslig betydelse en annan än översiktsplanen. Enligt vår bedömning är kommunernas möjligheter att påverka prövningen enligt lagstiftning översiktsplaannan genom neringen, kompletterad med rättsligt bindande reglering i detaljplan och områdesbestämmelser, tillräckliga.

12.2 i

Reglering detaljplan m.m.

I detta avsnitt behandlas frågan hur reglerna detaljplan skall utforom mas för att detaljplanerna skall utrymme för blandning mellan ge en boende och olika typer verksamheter så att planeringen kan medav verka till att det skapas god livsmiljö. Häri innefattas också överen en syn av tillämpningen av reglerna om mindre avvikelser och enkelt planförfarande. Vår bedömning är att reglerna är i huvudsak ändamålsenligt utformade Vi föreslår dock ett ändringar i bestämmelserna i par 5 kap. 7§ PBL vad får regleras i detaljplan. När det gäller om som

reglerna mindre avvikelser och enkelt planförfarande görs ingen

bedömning än den redovisats i utredningens betänkande annan som Miljö och fysisk planering.

12.2.1 Inledning

Frågan funktionsuppdelningen i tätortema togs upp redan i utred-

om ningens ursprungsdirektiv. Enligt dessa har funktionsuppdelningen utarmat vissa områden och lett till ökat transportbehov. Enligt direktivet finns det anledning att överväga om en mindre detalj erad reglering kan underlätta friare etablering och blandning boende och olika

en en av verksamheter gör det möjligt att utforma mer allsidigt samman-

som satta stadsdelar och samhällen. I 5 kap. 7 § PBL föreskrivs att en detaljplan inte får göras detaljerad än vad som erfordras. Enligt di-

mer rektivet borde utredaren mot den bakgrunden överväga vilka ytterligare avregleringar och förenklingar som är möjliga och lämpliga.

Frågan funktionsuppdelning i planer behandlades av utredning-

i delbetänkandet Miljö och fysisk planering. När det gäller framtida en planer framhöll utredningen att den i det första delbetänkandet Anpassad kontroll byggandet hade lagt fram förslag som bör leda till att

av planerna i fortsättningen inte låser användningssättet i onödan. Dessa förslag har lett till lagändringar trädde i kraft den 1 juli 1995. Vi-

som dare hänvisade utredningen till föreslagna ändringar i 2 kap. 1 § PBL

innefattade krav på ändamålsenlig funktionsblandning. Detta som en förslag har med vissa justeringar lett till lagändring trädde i kraft

som den 1 januari 1996. Utredningen lade även fram förslag som skulle kunna bidra till att man kan komma till rätta med problemet såvitt av-

befintliga planer. Detta förslag har inte lett till lagstiftning. Utredser ningens förslag och vidtagna lagändringar skall redovisas utförligare i det följande.

I tilläggsdirektiv för utredningen dir. 1995:90 har frågan om funktionsuppdelning tagits upp på nytt. I direktivet framhålls att det är angeläget att detaljplanerna utformas så att de ger utrymme för en blandning av boende och sådana verksamheter som är förenliga därmed och det skall belysas i vad mån den fysiska planeringen enligt PBL bättre kan medverka till en god livsmiljö. I sammanhanget bör också problemen med segregation i boendet uppmärksammas. Mot den bakgrunden bör utredningen enligt direktivet analysera redan vidtagna lagändringar och de förslag i fråga om detaljplan som lämnats i delbe-

tänkandet Miljö och fysisk planering. Även varudistributionens miljöpåverkan behöver enligt direktivet undersökas närmare. Sammanfattningsvis skall utredningen mot bakgrund den av ovannämnda analysen överväga vilka bestämmelser rörande verksamheter av olika slag lämpligen bör få regleras i detaljplan. Härvid hänvisom sas till 5 kap. 7 § PBL. I detta sammanhang tas i direktivet också frågan reglering upp om av detaljhandeln i detaljplan. Denna fråga har dock ett genom senare lämnat tilläggsuppdrag behandlats separat utredningen i betänkanav det Precisering handelsändamålet i detaljplan SOU 1996:52. Beav tänkandet har remissbehandlats och regeringen har lämnat förslag till ändringari 5 kap. 7 § PBL i propositionen 1996/97:34. I det nämnda tilläggsdirektivet dir. 1995:90 tas också frågorna upp om mindre avvikelser och enkelt planförfarande. Det påpekas att detaljplanema är projektinriktade och små till ytan och att detta ofta beror på att utrymmet för avvikelser från plan är begränsat. Enligt direktivet finns det därför skäl över tillämpningen bestämmelserna att se av om mindre avvikelser och användningen enkelt planförfarande. av

12.2.2 Gällande rätt

Detaljplanernas innehåll och utformning

Bestämmelser om detaljplan finns i 5 kap. PBL. Enligt 2 § tredje stycket får detaljplanen inte omfatta ett större område än som är befogat med hänsyn till syftet med planen och den tid för att genomföra den som skall bestämmas. I 3-8 finns bestämmelser vad kan regleras i detaljplanen. om som Först finns bestämmelser i 3-6 vad detaljplanen skall innehålla om och därefter finns i 7 och 8 bestämmelser vad härutöver får om som regleras i planen. Enligt 3 § skall redovisas och till gränserna allmänna platser, anges kvartersmark och vattenområden. För de tre huvudkategoriema skall göras vissa preciseringar. Bl.a. krävs för kvartersmark att användningen anges. Enligt PBL-propositionen 564 bör detta ske att genom man i stort sett särskiljer de huvudkategorier användes i tiden före som tillkomsten PBL, nämligen bostad, handel, samlingslokal, kontor, av garage, industri, allmänt ändamål, areell näring och upplag. Det tillläggs att det i praxis också hade förekommit kombinationer dessa av

användningssätt, liksom ytterligare preciseringar inom kategorierna. Enligt departementschefen skall dock markens användning inte precii varje särskilt fall behövs för att syftet med detaljseras mer än som skall nås. l 4-6 bestämmelser angivande huvudplanen ges om av mannaskap, genomförandetid och tillfällig användning av mark och

byggnader.

De i 3 § angivna kraven är alltså minimikrav. Härutöver kan komta in bestämmelser enligt 7 och 8 §§. I dessa paragrafer anges munen uttömmande de förhållanden utöver minimiinnehållet får regleras som i en detaljplan. I 7§ behandlas flera olika typer bestämmelser intagna under av punkter. Av främst intresse i det här sammanhanget är bestämtretton melser om

utnyttj andegrad punkt 2,

byggnaders användning punkt 3, placering, utformning och utförande av byggnader m.m. punkt - 4, vegetation och markytan punkt 5, användning och utformning allmänna platser punkt 6, av

parkeringsplatser punkt 8,

markreservat för trafik- och väganordningar punkt 10, m.m.

skyddsanordningar och gränsvärden för störningar punkt 1l.

Paragrafen avslutas med bestämmelse att planen inte får göen om detaljerad är nödvändigt med hänsyn till syftet med ras mer än som den. Frågan planemas detaljeringsgrad hänger också samman med om kraven på utformning planhandlingama. Enligt 5 kap. 9 § skall av av plankarta framgå hur planområdet delas på mark för skilda änen upp damål och vilka bestämmelser gäller för olika områden. Vidare som skall planhandlingama utformas så att det tydligt framgår hur planen

reglerar miljön.

Av departementschefens uttalanden i PBL-propositionen s.l66

framgår det framför allt är allmänhetens intresse för och möjligheter att till delaktighet i planärendena som motiverar krav på att planhandlingama skall vara tydliga. I detta sammanhang tar departementschefen också upp frågan om användningen flexibla detaljplaner, beskrivs följ ande sätt. av som

En flexibel detaljplan områdesgränser och för anger användningen

varje område samt maximal exploateringsrätt, emellertid skall en som vara identiñerbar för varje enskild fastighet inom området. Planen anger ofta högsta tillåtna våningsantal och det skall om vara sammanbyggda eller fristående hus. En sådan plan behöver departe-

enligt

mentschefen inte detaljerad i fråga utformningen

vara om av bebyggel-

sen, men bebyggelsens avsedda karaktär måste framgå planen. I av specialmotiveringen till 5 kap. 9 § tredje stycket departementscheger fen sin på hur flexibel detaljplan skall användas och syn en anpassas

till kravet planhandlingamas tydlighet PBL-propositionen

s. 592 ff..

Mindre avvikelser

Enligt 8 kap. 11 § PBL skall ansökningar bygglov för områden inom

om detaljplan bifallas åtgärden bl.a. inte strider detaljplanen.

om mot Bygglov får emellertid lämnas till åtgärder innebär mindre avvisom kelser från detaljplanen, avvikelsema är med om förenliga syftet med planen. Frågan vad skall kunna mindre avvikelser om som anses som har behandlats utförligt i propositionen 1989/90:37 54 ff. s.

Enkelt planförfarande

Frågan enkelt planförfarande regleras i 5 kap. 28§ om PBL. Enkelt planförfarande innebär att bl.a. utställning planförslaget kan underav låtas. Det är således tidsbesparande. Detta förfarande får

tillämpas un-

der förutsättning att förslaget till detaljplan är begränsad av betydelse, saknar intresse för allmänheten är förenligt med

samt översiktsplanen

och länsstyrelsens granskningsyttrande över denna.

12.2.3 Boverkets handbok Boken detaljplan och områdesbeom stämmelser

I anslutning till PBL:s ikraftträdande dåvarande Planverket gav ut B0ken detaljplan och områdesbestämmelser. Boken om har därefter getts ut i 1993 års revidering och helt nyligen i 1996 års

revidering. I betän-

kandet Miljö och fysisk planering 265 förutsatte

utredningen att

Boverket i sitt handboksarbete skulle ta hänsyn till intresset av att detaljplanema inte binder framtida användningssätt i onödan. I 1996 års

revidering handboken har behovet utrymme för förändringar av av uppmärksammats i större utsträckning. Som skall enligt 5 kap. 3 § PBL användningen för nämnts anges kvartersmark. Enligt handboken bör ett förtydligande huvudändaav målet eller detaljering göras i vissa fall. Här har i den senaste veren sionen handboken gjorts tillägget att det samtidigt bör övervägas av marken också kan tillåtas bli använd för ytterligare eller alternativa om ändamål och alltså skall ta möjliga förändringar i övervägande att man för att undvika onödigt framtida planarbete. För tillgodoseende kravet på att kvartersmarkens användning av skall redovisas har valt ut 21 kategorier och kategoribeteckningar. man Kategorisystemet innebär för varje markanvändning bör välja att man i handboken någon eller några av kategorierna B-Y och

kursiverat

därefter, nödvändigt, precisera ytterligare. I 1993 års version stod om det i stället att skall välja någon eller några kategorierna man av I handboken Bättre plats för arbete, Allmänna råd 1995:5, rekommenderar Boverket ett system med preciserade beteckningar för kvartersmarkens användning för industriändamål med hänsyn till behovet

av olika skyddsavstånd.

12.2.4 Tillämpningen bestämmelserna mindre avvikelser av om och enkelt planförfarande

Tillsammans med Svenska kommunförbundet har vi gjort underen sökning bl.a. hur kommunerna tillämpar bestämmelserna om mindav avvikelser från detaljplan och hur de använder enkelt planförfaranre de. Undersökningen har skett enkät skickades ut till 101 genom att en kommuner olika typer. Som grund för valet av kommuner har anav vänts Svenska kommunförbundets kommungruppsindelning från år 1995. Inom har därefter urvalet skett slumpvis. Svar har grupperna kommit in från 86 kommuner.

Tillämpningen bestämmelserna mindre avvikelser av om

I nedanstående tabell redovisas kommunernas svar på frågan hur många beviljade bygglov inneburit mindre avvikelser från planen som under de senaste åren i förhållande till det totala antalet beviljade

bygglov inom detaljplanelagt område.

496	Andel beviljade bygglov med mindre avvikelse		SOU 1996: 168
Kommuntyp	0-25 % 25-50 % 50-75 % 75 %
Storstäder	2	l
Förortskommuner	2	7	1
Större städer	7	4
Medelstora städer	8	8
Industrikommuner	9	7
Landsbygdskommuner	3	4	1 1
Glesbygdskommuner	4	3

Övr. större kommuner 5 Övr. mindre kommuner 4 3

Totalt 44 37 2 1

Användningen enkelt planförfarande av I nedanstående tabell redovisas kommunernas på frågan i hur svar om många fall de har använt enkelt planförfarande i förhållande till antalet antagna planer sedan den l januari 1990.

Kommuntyp	Totalt antal Andel planer med enkelt planer	planförfarande
Storstäder	200-400	37 %
Förortskommuner	21-200	41 %
Större städer	88-200	43 %
Medelstora städer	20-180	36 %
Industrikommuner	3-78	38 %
Landsbygdskommuner	1 1-66	34 %
Glesbygdskommuner	13-70	41 %
Övriga större kommuner	17-83	25 %
Övriga mindre kommuner	12-50	29 %
Boverket har gjort sammanställning	en	uppgifter från kommuner av

som har en hög procentuell andel enkelt planförfarande. Materialet

av omfattar AC, W, T och M län avseende åren 1988-1995.

För AC län finns uppgifter från 15 kommuner och andelen enkelt planförfarande varierar från knappt 20 % till knappt 70 %.

För W län finns uppgifter från 14 kommuner och andelen enkelt planförfarande varierar från drygt 5 % till knappt 50 %.

För T län finns uppgifter från tio kommuner och andelen enkelt planförfarande varierar från någon enstaka procent till drygt 40 %.

För M län finns uppgifter från 20 kommuner och andelen enkelt planförfarande varierar från 10 % till 60 %.

Av uppgiftema framgår att användningen av enkelt planförfarande varierar i mycket hög utsträckning mellan åren i en och samma kommun.

12.2.5 Reformbehov

F unktions uppdeln ingen Med funktionsuppdelning avses att olika aktiviteter i en tätort är separarerade till skilda områden med utgångspunkt från karaktären hos de olika aktiviteterna. I stället för funktionsuppdelning talar man ibland om funktionszonering eller helt enkelt zonering.

I delbetänkandet Miljö och fysisk planering har gjorts en historisk tillbakablick på de senaste drygt 100 årens utveckling vad gäller stadsbyggande 49 ff. och det har vidare lämnats en kort beskrivning av våra funktionsuppdelade städer 259 f.. Det konstateras att stadsbyggandet har utsatts för mycken kritik, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Ett av föremålen för kritik är den långtgående funktionsuppdelningen i städerna. Denna har lett till flera negativa konsekvenser. Här pekas på utarmningen av många stadsdelar med bl.a. sociala problem som följd och stora påfrestningar på trafikapparaten.

När det gäller frågan om detaljplaneringens roll i funktionsuppdelningen anförde utredningen a. bet. s. 261:

Detaljplaneringen är numera mycket genomförandeinriktad. Pla-

nerna omfattar således i allmänhet begränsade områden och upprät-

tas vanligen i nära anslutning till genomförandet. Detaljplanema har

därför kommit att likna bygglov. Detaljplanema är instrument för

utbyggnaden av våra tätorter och har därmed självfallet också varit

instrument för förverkligandet den rådande funktionsuppdelning-

en. Men funktionsuppdelningen kan inte betraktas som en ofrivillig,

indirekt följd av sättet att detaljplanera, utan har varit eftersträvad i

den planering som ligger på nivåer ovanför detaljplaneringen. Däremot kan ifrågasättas om detaljplanema låser utvecklingen i alltför hög grad, således de i onödan hindrar förändringar efter om genomförandet och därmed konserverar den ursprungligen avsedda funk-

tionsuppdelningen.

För att komma till rätta med funktionsuppdelningen måste med man detta synsätt i första hand påverka planeringen nivå ovanför deen taljplaneringen, således i PBL:s system på översiktsplanenivån. Det finns emellertid också ett behov att påverka detaljplaneav ringen. Utredningen har tidigare genomfört analys samtliga deen av taljplaner i landet som vunnit laga kraft under ett kvartal 1991 a. bet. bil. 6. Det visade sig att det i 70 % planerna bara fanns ett ca av användningssätt angivet, vilket innebär att planerna i mycket stor utsträckning medför hinder mot övergång till annat användningssätt utan planändring. I det nämnda betänkandet gjordes bedömningen att användningsbestämmelsema i detaljplanema har kommit att bli alltför ensidiga och begränsade. Beträffande möjligheterna att göra planerna flexibla mer uttalades följande s. 264:

Vid detaljplaneläggning gör sig naturligtvis delvis motstridiga

önskemål gällande. Å sidan kräver hänsynen till alla berörda ena att det klargörs vad området skall användas till, å andra sidan är men det önskvärt att planen utformas så att användningssättet inte låses i onödan. Det är de berördas möjligheter till konsekvensbedömning som måste vara bestämmande för hur flexibel plan skall kunna en vara. Inom den ramen bör emellertid planemas flexibilitet kunna ökas i förhållande till dagens praxis.

Problemet rörande funktionsuppdelningen i planer har således två sidor. Befintliga planer är ofta alltför ensidigt utformade, vilket, med hänsyn till det begränsade utrymmet för tillämpning reglerna av om mindre avvikelser, i kanske alltför stor utsträckning leder till behov av planändring för att bereda plats önskvärda förändringar inom området. Det finns alltså ett behov förenklingar i förfarandet och det kan av därför finnas anledning över bl.a. reglerna mindre avvikelser att se om och enkelt planförfarande.

Vidare måste tillses att framtida planer befordrar eller i vart fall inte hindrar en blandning av verksamheter. Dels är det angeläget att inom ett detaljplaneområde verksamheter olika slag så att det ska-

rymma av pas en levande miljö, dels bör tillses att man inte låser användningssättet alltför mycket så att framtida förändringar inte kan ske utan plan-

ändring.

Mindre avvikelser Behovet av en viss ökning av möjligheterna att betrakta åtgärder som mindre avvikelser har behandlats i utredningens delbetänkande Miljö och fysisk planering 264. Behovet sig framför allt i fråga

yppar om befintliga planer som genom sin utformning i många fall lämnar ett alltför begränsat utrymme för funktionsblandning.

I den ovan nämnda enkäten är det många kommuner som påtalar ett behov av ökat utrymme för mindre avvikelser. Som exempel på fall som borde kunna betraktas mindre avvikelse nämns mindre bygg-

som

nad på allmän platsmark, större antal våningar, byggande på prickmark

i vissa fall, åtgärder som medgetts och inte strider mot all-

av granne männa intressen. Det föreslås också att det skall vara möjligt att godta en åtgärd som mindre avvikelse utan hänsyn till att tidigare given dispens inte är mindre awikelse.

Enkelt planförfarande

Enligt ursprungsdirektiven för utredningen bör det prövas om det finns möjlighet att effektivisera planprocessen. I det sammanhanget pekades det på möjligheterna att använda enkelt planförfarande och det anfördes att det bör prövas det är möjligt och lämpligt att i ökad ut-

sträckning tillämpa enkelt planförfarande. Möjligheterna att förtydliga

eller ändra reglerna för enkelt planförfarande skall därvid övervägas.

I den ovan nämnda enkäten till kommunerna rörande bl.a. enkelt planförfarande framfördes i kommunernas vissa synpunkter på

svar reglerna. Bl.a. har uppgetts att flera länsstyrelser tolkar reglerna så att enkelt planförfarande inte kan användas när planen berör allmän platsmark.

12.2.6 Bedömning av effekterna av vidtagna och föreslagna lagändringar Enligt tilläggsdirektivet skall vi i första hand göra en analys av redan vidtagna lagändringar och i delbetänkandet Miljö och fysisk planering föreslagna ändringar.

Som nämnts framhöll utredningen i betänkandet Miljö och fysisk planering översiktsplaneringens betydelse för graden av funktionsuppdelning eller zonering i tätortema. Bl.a. för att understryka det angelägna i att få till stånd en högre grad av blandning av verksamheter för åstadkommande av en mer stimulerande och livfull miljö, minskade transportbehov och ökad konkurrens föreslog utredningen vissa ändringar i 2 kap. l § PBL a. bet. s. 152. Enligt den tidigare gällande lydelsen skulle planläggningen ske så att den ger förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Eftersom denna uppräkning kunde antyda ett funktionsuppdelat mönster för planeringen föreslogs att bestämmelsen i den delen skulle formuleras om till ett krav på att planeringen skall ge förutsättningar för en från social synpunkt god livsmiljö. Vidare föreslogs att bestämmelsen skulle kompletteras med ett krav på att planläggning skall ske så att

den främjar ändamålsenlig samhällsstruktur från hushållningssyn-

en punkt. Häri inbegreps krav på en ändamålsenlig funktionsblandning.

Utredningens förslag lades till grund för lagändringar som trädde i kraft den l januari 1996. Därvid gjordes visserligen del omredige-

en ringar och ändringar i förslaget. De föreslagna bestämmelserna togs således in i 2 kap. 2 § i något förändrad form. Grundsynen torde dock vara densamma som hos utredningen. Ett av syftena med den nya bestämmelsen torde således att främja planläggning bryter

vara en som mot det gamla mönstret med funktionsuppdelning.

När det gäller detaljplaneringen och önskemålet att ändra framtida praxis i riktning mot flexiblare planer hänvisade utredningen vidare i betänkandet Miljö och fysisk planering bl.a. till tidigare framlagda förslag om möjlighet att besluta bygglovsbefrielse i detaljplan i

om vissa fall. Detta förslag har nu genomförts i samband med de mera omfattande lagändringar trädde i kraft den l juli 1995 prop.

som 1993/942178.

Genom dessa lagändringar begränsades bygglovsprövningen till att avse endast en prövning lokaliseringen och den närmare place-

ringen och utformningen av byggnader Eftersom detaljplanema

m.m.

många gånger har kommit att likna bygglov öppnades därvid möjligheter att slopa bygglovsplikten inom detaljplaneområden 8 kap. 5 §. Krav på bygglov kan emellertid inte efterges när de frågor inte har

som

avgjorts planen är sådant intresse för grannar och det all-

genom av männa att de bör bli föremål för en särskild bygglovsprövning. För att kommunerna skall kunna utnyttja möjligheten att bygglovsbefria utan att driva detaljeringen i detaljplanema för långt har bestämmelsen i 8 kap. 5 § utformats så att förutsättningarna för bygglovsbefrielse kan preciseras i detaljplanebeslutet. Som exempel på tillämpningen av bestämmelsen tas i förarbetena en plan avseende nyexploatering, varvid det anförs prop. 1993/942178 s. 58:

Om projekteringen har drivits så långt att de berörs har fått

som

en klar uppfattning om hur det hela kommer att se ut, skulle detalj-

planen i och för sig kunna göras mycket detaljerad och kombineras

med ett beslut befrielse från bygglovsplikt. Å andra sidan kan

det vara olämpligt att frågor rörande t.ex. användningen och ut-

formningen låses alltför mycket. Planen kan då ges en flexibel ut-

formning i dessa hänseenden samtidigt det villkor för

som som bygglovsbefrielse anges att byggnadsprojektet i huvudsak skall utföras på det sätt som framgår av i planen angivna projekteringshandlingar, som då måste förses med uppgift att de tillhör beslutet.

Villkor av det här slaget hindrar inte framtida förändringar som ligger inom ramen för planen, men sådana förändringar måste då föregås av en bygglovsprövning.

Det är svårt att bedöma vilken effekt denna regleringsmöjlighet kommer att få på detaljplanemas detalj eringsgrad. Till en början är det osäkert i vilken utsträckning kommunerna kommer att utnyttja möjligheten till bygglovsbefrielse. Vidare går det inte att förutse hur bestämmelsen kommer att tillämpas. I första hand är möjligheten att villkora bygglovsbefrielsen tänkt som ett medel för att förhindra att planerna blir mer detaljerade än i dag, men det kan inträffa att kommunerna inte utnyttjar möjligheten att villkora bygglovsbefrielsen utan i stället gör planerna mycket detaljerade.

Bedömningen i delbetänkandet Miljö och fysisk planering att den nu behandlade reformen kan bidra till att planerna i fortsättningen inte låser användningssättet i onödan måste således betraktas som mycket osäker.

När det slutligen gäller problemet med alla befintliga planer, som genom sin utformning lägger hinder i vägen för önskvärda förändringar, har utredningen i delbetänkandet Miljö och fysisk planering

lagt fram förslag utvidgning tillämpningsområdet för mindre

om av avvikelser och enkelt planförfarande, bl.a. tar sikte på att undersom

lätta förändringar.

Såvitt avser bestämmelserna mindre avvikelser föreslog utredom ningen att det i bestämmelsen i 8 kap. ll § skulle göras ett tillägg som öppnar möjligheter att betrakta något fler avvikelser än för närvarande som förenliga med planens syfte. Förslaget innebar att 8 kap. 11 § sjätte stycket första meningen skulle ges följande lydelse med det

föreslagna tillägget kursiverat:

Bygglov får lämnas till åtgärder innebär mindre avvikelser som från detaljplanen eller fastighetsplanen, avvikelsema med om

hänsyn till åtgärdens påverkan på omgivningen är förenliga med

syftet med planen.

Enligt författningskommentaren i betänkandet s. 351 bör bestäm-

melsen öppna möjligheter för mindre servicebutik, hantatt t.ex. en en verkslokal eller ett kontor skall kunna inredas i ett bostadsområde utan att planen skall behöva ändras. Vid remissbehandlingen det övervägande antalet remissinstanser var positivt inställda till förslaget. Länsstyrelserna till ungefär lika var antal positiva och negativa medan däremot nästan samtliga kommuner var positivt inställda. Av övriga remissinstanser det bara Koncesvar

sionsnämnden för miljöskydd och Villaägarna avstyrkte förslaget.

som Motivet för Koncessionsnämndens avstyrkande att erfarenheterna var visat att det inte sällan förekommit att bostadsbebyggelse eller allmänna inrättningar av olika slag har tillkommit i det omedelbara närområdet till miljöfarliga verksamheter. Enligt Boverket, tillstyrkte försom

slaget, kan det övervägas också förenlighet med översiktsplanen

om kan föras in ett villkor för mindre avvikelse. som Förslaget har inte varit föremål för regeringens överväganden. När det gäller enkelt planförfarande föreslogs att möjligheterna att använda sådant förfarande skall utvidgas. Om förslaget till detaljplan

överensstämmer med översiktsplanen och är förenligt med länsstyrel-

sens granskningsyttrande, skall således enkelt planförförande alltid få

tillämpas, om konsekvenserna förslaget framgår översiktsplanen.

av av

Vid remissbehandlingen tillstyrktes förslaget av flertalet remissinstanser. Det var emellertid ett stort antal länsstyrelser och del kom-

en muner som ställde sig tveksamma till förslaget. Endast ett fåtal remissintanser avstyrkte förslaget. Som positivt hos förslaget framhölls, förutom att det skulle underlätta förfarandet, att det kan medverka till

en förstärkning av översiktsplaneringen. Enligt Boverket bör det av översiktsplanen framgå i vilka delar kommunen tänker sig att ta fram rättsverkande plan med enkelt planförfarande. Lantmäteriverket, som i och för sig var positivt till förslaget, framhöll att kravet på samråd med fastighetsbildningsmyndigheten måste utsträckas till att gälla även vid tillämpning av enkelt planförfarande. Tveksamheten hos många

remissinstaner berodde framför allt att de ansåg att översiktsplanen inte fyller de krav som förutsätts för att enkelt planförfarande skall kunna användas.

12.2.7 överväganden och förslag

Förslag: Bestämmelsen i 5 kap. 7§ sista stycket PBL enligt vilken detaljplanen inte får göras mer detaljerad än nödvändigt flyttas till 5 kap. 2 § och blir därmed tillämplig på samtliga bestämmelser om innehållet i en detaljplan. Vidare ändras bestämmelsen i 5 kap. 7 § första stycket 11 så att möjligheterna att meddela bestämmelser högsta

om tillåtna värden för störningar vidgas.

Inledning Utredningens uppdrag går helt allmänt ut på att belysa i vad mån den fysiska planeringen enligt PBL bättre kan medverka till god livs-

en miljö. Närmare bestämt är det detaljplaneringens roll i sammanhanget som skall stå i centrum för övervägandena.

Lagstiftningens betydelse när det gäller att utforma tätortemas miljö får inte överdrivas. Lagstiftningen tillhandahåller de rättsliga instrument som kommunerna behöver för planering och fortsatt beslutsfattande. Kvalitativa finns bara i begränsad utsträckning. De hu-

normer vudsakliga bestämmelserna i det hänseendet finns i 2 kap. och 3 kap. 1 och 2 PBL. I 2 kap. 2 § anges vissa grundläggande syften med planeringen. Bl.a. skall från social synpunkt god livsmiljö främjas.

en Vad som skall vara att betrakta god livsmiljö måste dock

som en

kommunerna själva avgöra i demokratisk beslutsprocess. Möjlighe-

terna att få till stånd en överprövning av kommunens bedömning av kvalitetsfrågor är mycket begränsade. Bestämmelserna i 2 kap. torde därför ha sin främsta betydelse som stöd för argumentation i den kommunala processen.

Vid förverkligande av de kommunala målen för tätortemas bevarande eller förändring spelar detaljplaneringen en viktig roll och det gäller att se till att detaljplaneinstrumentet är rätt utformat så att de kommunala målen kan uppnås så effektivt som möjligt med beaktande av enskilda intressen och kraven på insyn och möjligheter till påverkan. Det är framför allt tre aspekter på detaljplanen som härvid är av betydelse. Det gäller dels vad som skall och vad som kan regleras i planen, dels rättsverkningama av planen och dels beslutsprocessen.

Den kritik mot detaljplaneringen som har framförts hänger samman med alla dessa tre aspekter. Det görs således gällande att planerna ofta är alltför detaljerade, vilket kan leda till problem med hänsyn till rättsverkningarna, särskilt det begränsade utrymmet för mindre avvikelser, och beslutsprocessen, framför allt svårigheterna att ändra detaljplaner. Sammantaget leder detta till att planerna lägger alltför stort hinder i vägen för önskvärda förändringar inom planområdet. I direktiven har också framförts att rättsverkningama och beslutsprocessen skall ha medverkat till att planerna är mycket proj ektinriktade och små till ytan, vilket underförstått anses vara negativt.

Problemet med befintliga planer kan självfallet bara komma

man genom att mjuka upp reglerna om rättsverkningama och/eller beslutsprocessen. Härmed åsyftas i första hand reglerna om mindre avvikelser och enkelt planförfarande. När det däremot gäller den framtida detaljplaneringen kan man i första hand försöka att påverka utformningen av planerna. Detta kan ske på olika sätt. Reglerna om vad som skall och får regleras och om hur planerna i övrigt skall utformas kan ändras. Vidare kan information om alternativa sätt att detaljplanera spridas genom t.ex. Boverkets handböcker. Om antagandet i direktivet att det uppstått brister i sättet att detaljplanera till följd planernas rätts-

av verkningar och beslutsprocessen är riktigt, kan man naturligtvis också rätta till förhållandena ändringar i de nämnda reglerna.

genom

Små och projektinriktade detaljplaner Inledningsvis skall här beröras frågan om detaljplanernas projektinriktning och begränsade ytinnehåll. Otvivelaktigt är det så att planerna

alltmer har kommit att likna bygglov och att de i allmänhet berör mycket små områden. I 5 kap. 2 § sista stycket föreskrivs att detaljplainte får omfatta ett större område än är befogat med hänsyn nen som till bl.a. syftet med planen. Denna bestämmelse tillkom under riks-

dagsbehandlingen i syfte att undanröja de farhågor Lagrådet hade

som uttryckt angående plansystemets förenlighet med regeringsformen. Det med säkerhet inte denna bestämmelse har varit bestämmande är som

för detaljplaneringen. Det torde i praxis inte förekomma detaljplaner

närmar sig gränsen för vad kan otillåtet enligt som ens som anses vara

regeringsformen.

Någon bestämmelse minsta områdesomfattning finns det därom en inte. Vid de kontakter utredningen har haft med ansvariga emot som tjänstemän ute i kommunerna har det inte framkommit något som tyder på det skulle förenat med några påtagliga nackdelar att detaljatt vara planerna har kommit att omfatta så små områden. Till ytinnehållet små planer naturligtvis inte någon överblick över det behandlade områger det och slutresultatet planeringen för kommundel kan bli bristav en fálligt. Utredningen behandlade det här problemet i betänkandet Miljö och fysisk planering 176 ff. och framhöll därvid att fördjupningar översiktsplanen för tätorter mycket väl kan fylla behoven av överav blick och analys samband mellan olika stadsdelar och strukturer. av Kommunerna arbetar också i ökande utsträckning med sådana för-

djupningar.

Det har i olika sammanhang framförts önskemål om ett nytt planinstitut på nivå mellan översiktsplanen och detaljplanen. Den enda en anledningen till införandet sådan planform skulle vara att det beav en hövs rättsverkningar fördjupningar översiktsplanen saknar. Det som av är emellertid svårt vilken funktion sådana rättsverkningar skulle att se ha. Enligt vår bedömning kan således fördjupningar av översiktsplanen utgöra tillräcklig kompensation för den bristande överblick som en följer med små planer och de små planerna synes därför inte utgöra något nämnvärt problem. Med att detaljplanerna har blivit projektinriktade torde avses att de är detaljerade och utformade med huvudsaklig inriktning på det projekt skall genomföras. Utredningen berörde även detta problem i delsom betänkandet Miljö och fysisk planering s. 262 f. Där påpekades att planerna ofta har gjorts i samförstånd med byggherren och har genom-

förts snabbt. Ingen har haft anledning att ifrågasätta preciseringen i ändamålsbestämmelsema så länge några alternativa sätt att använda marken inte har efterfrågats. Härmed är vi således inne på problemet med alltför detaljerade och ensidigt utformade planer.

Detaljerade och ensidigt utformade detaljplaner

Även det måste ankomma om kommunerna att med tillämpning av kraven i 2 och 3 kap. PBL avgöra hur tätortema skall utvecklas, torde enighet råda att vissa förutsättningar hos miljön måste föreligga för om att den skall kunna betraktas god livsmiljö. En sådan förutsom en sättning är att det finns blandning verksamheter så ensidighet en av att undviks och det skapas stimulerande och socialt livfull miljö. Enigen het torde också råda att minskning transportbehoven om en av är en

viktig förutsättning för en god livsmiljö.

Många befintliga detaljplaner med långtgående funktionsupp-

en delning återspeglar tidigare rådande ideologier. Trots att dessa i stor utsträckning har övergetts i dag och det således torde råda enighet nu om värdet av funktionsblandning strävan mot sådan blandsynes en ning ofta motverkas sättet att detaljplanera. I den delen finns det av anledning att överväga hur planeringen skall kunna förbättras så att den på ett mer effektivt sätt kan medverka till att skapa god livsen miljö. Det finns även andra skäl till att det är angeläget underlätta att en funktionsblandning. För en enskild som vill starta mindre rörelse en av något slag i t.ex. ett bostadsområde kan kravet på planändring leda till att kostnaderna blir så stora att han måste avstå från projektet. Det kan

således också läggas sysselsättningsaspekter på planläggningen. Ett mål för detaljplaneringen är alltså att bryta det funktionsuppde-

lade mönstret och åstadkomma blandning verksamheter. en av Det gäller här att finna lämplig avvägning mellan å sidan behovet en ena för fastighetsägarna att erhålla rättsligt bindande besked vad områom det skall användas till och kraven från de berörda kunna att göra en konsekvensbedömning samt å andra sidan önskemålet att planerna inte utformas så att användningssättet låses i onödan. Inledningsvis kan man fråga sig dagens regler detaljplan om om lägger hinder i vägen för den eftersträvade eller,

typen av planering om

så inte är fallet, de ändå kan antas planeringen i fel

om styra riktning.

Minimikraven på vad detaljplan skall innehålla finns angivna i 5

en kap. 3 I planen skall således redovisas allmänna platser, kvartersmark och vattenområden. I fråga om allmänna platser for vilka kommunen är huvudman skall användningen och utformningen anges. Detta krav inte mycket att säga om. Det framstår som rim-

synes vara ligt att fastighetsägarna som skall vara med och betala för de allmänna platserna skall kunna utöva inflytande över utformningen. I bestämmelsen föreskrivs vidare att användningen skall anges for kvartersmark. Här skall det enligt PBL-propositionen vara tillräckligt att man särskiljer vissa huvudkategorier, såsom bostad, handel, kontor, industri.

I allmänhet torde det emellertid inte tillräckligt att det i en de-

vara taljplan tas in bestämmelser i enlighet med de angivna minimikraven. Ofta torde också enligt PBL krävas att det tas in vissa bestämmelser

i 5 kap. 7 t.ex. exploateringsgrad, byggnaders ansom anges om vändning, placering och utformning. Det synes således inte vara helt korrekt att säga att reglerna omfattas av 5 kap. 7 § skulle vara en-

som bart en frivillig del.

En grundläggande utgångspunkt for detaljplanens utformning är således kravet på angivande markanvändningen. Trots att det skall va-

av ra tillräckligt med en ganska grov indelning av kvartersmarken kan bestämmelser om markanvändningen leda till framtida problem. I ett område för bostadsändamål torde normalt inte rymmas butiker, hantverk och liknande komplement. Möjligen kan de dock ses som mindre avvikelser. Inom ett område för industri torde inte rymmas t.ex. detaljhandel. Om den industriella verksamheten läggs ned, torde således lokalerna inte utan planändring kunna användas för t.ex. detaljhandel i stället.

Från skilda håll har förts fram tanken att man i stället för krav på angivande av markanvändningen för vissa fall skulle kunna använda sig av ett system med gränsvärden som inte får överskridas. I stället för att ange att området skall användas för t.ex. industriändamål skulle man således bara ange att den verksamhet som skall förekomma inte får alstra mer än och så mycket trafik, buller och andra typer av effekter på omgivningen. Den närmare prövningen av erforderliga åtgärder skulle därefter ske i bygglovsärendet. En sådan teknik skulle leda till att man inte begränsar planen till ett bestämt användningsän-

damål utan det skulle finnas möjligheter att ändra ändamålet så länge de angivna gränsvärdena inte överskrids. För bedömningen av ett sådant system måste de grundläggande syftena med detaljplanen beaktas. Skälen till ett detaljplanekrav är flera. I första hand är det naturligtvis behovet att sätta in sökt eller plaav en nerad åtgärd i ett större sammanhang så kan få till stånd att man en me-

ra allsidig planmässig bedömning. Ett viktigt skäl för detaljplanekravet

är vidare att förfarandet vid upprättande detaljplan större av en ger möjligheter för en bredare allmänhet att få information ärendet och om kunna påverka prövningen. En betydelsefull sida detaljplanekravet av är också det därmed förknippade kommunala planmonopolet. Så snart en åtgärd kräver detaljplaneläggning kan kommunen utan angivande av annat skäl än detaljplanekravet avslå ansökningar bygglov. om Detta system innebär också att reglerna om detaljplan leder till att initiativet förs över på kommunen. Det är kommunen upprättar som en detaljplan och som därmed delar ut byggrätter. Detta innebär också i

sin tur att fastighetsägarna erhåller viss projekteringstrygghet efter-

en som detaljplanen i princip inte får ändras under genomförandetiden. Som synes är det ett ganska komplicerat system är knutet till som reglerna om detaljplan och vid övervägandena ändring reglerna om av om innehållet i detaljplanen måste alla de nämnda syftena tas med i bedömningen. Det framstår därvid tveksamt det är möjligt att som om

ersätta markanvändningsbestämmelser med gränsvärden.

Med en gränsvärdesteknik blir detaljplaneområdet att likna vid ett hål enbart beskrivs effekterna på omgivningen. Vad som genom som ger upphov till dessa effekter skulle därvid likgiltigt. Det går vara emellertid inte att upprätthålla sådan fiktion. Bland effekterna på en omgivningen, t.ex. visuella effekter, ingår även vad finns inom som detaljplaneområdet och bestämmande för vad som finns där är icke minst den verksamhet att bedrivas. Det torde således svårlisom avses gen kunna göras gällande att fullständig prövning kraven i 2 kap. en av har företagits beträffande ett detaljplaneområde beskrivits på det som angivna sättet. Det torde alltså vara ofrånkomligt att det krävs ett angivande i åtminstone drag markanvändningen enligt 5 kap. 3 Precisegrova av ring bör dock hänitöver inte ske annat än det är nödvändigt och om härvid kan ett utnyttjande bestämmelser gränsvärden eventuellt av om ha en viss funktion att fylla.

Enligt 5 kap. 7 § första stycket 11 får i detaljplan meddelas be-

en stämmelser skyddsanordningar för att motverka störningar från

om omgivningen och högsta tillåtna värden för störningar luftföro-

genom rening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen. Det är här alltså fråga om störningar som kan rikta sig mot planområdet. Enligt 4 § miljöskyddslagen får tillstånd inte med-

a delas i strid mot en detaljplan.

Det är emellertid också möjligt att meddela bestämmelser om störningar från planområdet. Frågan har prövats i ett regeringsärende M91/3188/9 rörande ett beslut att anta en detaljplan avsedd att regle-

pågående verksamhet inom ett område. Enligt planbestämmelse ra en fick föreslagen verksamhet inte vara störande för omgivningen och inte överskrida de Naturvårdsverket angivna riktlinjerna för externt

av industribuller. Boverket ansåg att bestämmelsen saknade stöd i PBL, eftersom den sträckte sig utanför planområdet. Den åsyftade styrningen skulle därmed inte uppnås. Regeringen anförde i beslut den 8 juli 1992 att det förhållandet att den bostadsbebyggelse som bestämmelsen avsedd att skydda låg utanför planområdet inte medförde

var att bestämmelsen saknade verkan. Det ankom enligt regeringen bl.a. på kommunen, främst vid prövning av bygglovsansökningar, att se till att bestämmelsen uppfylls.

Det är dock tveksamt om en bestämmelse av det sistnämnda slaget skall kunna få någon effekt på prövningen enligt miljöskyddslagen. Enligt vår mening skulle det emellertid vara av värde för kommunen att kunna bestämmelser det här slaget även är bindande vid

ge av som miljöskyddsprövningen. Därigenom kan det t.ex. bli möjligt att i en detaljplan markanvändningen enbart i drag och kombinera

ange grova detta med bestämmelser som anger gränsvärden för omgivningspåverkan. Vi föreslår därför att den nämnda bestämmelsen i 5 kap. 7 § änd-

så att den omfattar störningar både mot och från planområdet. ras

I 5 kap. 7 § sista stycket föreskrivs att en detaljplan inte får göras

detaljerad än är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. mer som Den bestämmelsen tar alltså sikte bara på detaljering med bestämmelser som avses i 7 Någon motsvarande restriktion när det gäller precisering av de bestämmelser som avses i 5 kap. 3 § finns däremot inte. Den bestämmelsen innehåller emellertid bara minimikrav. Någon spärr mot långtgående detaljering av markanvändningen finns inte. Vi fö-

en reslår därför att den nämnda bestämmelsen i 5 kap. 7 § förs över till 5

kap. 2§ och därmed görs tillämplig på alla typer detaljplanebeav stämmelser. I det föregående avsnitt 6 har vi föreslagit att fastighetsplanen skall utmönstras särskilt planinstitut och att bestämmelser som om fastighetsindelningen m.m. i stället skall kunna tas in i detaljplanen enligt bestämmelser som föreslås bli intagna i två paragrafer, 5 nya kap. 7 a och b §§. Den till 5 kap. 2 § flyttade bestämmelsen blir alltså

tillämplig även på bestämmelser om fastighetsindelningen vilket

m.m., innebär att sådana bestämmelser bara skall tas in i detaljplanen, det om är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. Enligt direktiven skall utredningen överväga vilka bestämmelser rörande verksamheter olika slag lämpligen bör få regleras i deav som taljplan och det hänvisas härvid till bestämmelserna i 5 kap. 7 § PBL. Avsikten således att utredningen skall bedöma det kan synes vara om finnas anledning att begränsa kommunernas möjligheter att meddela olika typer av bestämmelser i detaljplan. De bestämmelser som kan meddelas enligt 5 kap. 7 § är mycket av varierande karaktär. Rätt använda kan bestämmelserna fylla viktiga ñinktioner. Frågan är närmast det finns anledning att ta ifrån komom munema vissa av dessa i och för sig nyttiga verktyg därför att de kan missbrukas och leda till alltför detaljerade planer. Det torde framför allt vara punkterna 2-4 i paragrafen står i blickpunkten. Enligt som dessa punkter kan bestämmelser den största och minsta ges om omfattning i vilken byggande får ske punkt 2, byggnaders användning punkt 3 samt placering, utformning och utförande byggnader, av andra anläggningar och tomter punkt 4. Det är svårt att att något se av dessa regleringsinstrument skulle kunna tas ifrån kommunerna och det är heller inte lätt kompletterande bestämmelser begränsa att genom användningsmöjlighetema utöver regeln att planen inte får göras mer detaljerad än nödvändigt. Vår slutsats är därför att det är sig möjvare ligt eller önskvärt att begränsa kommunernas möjligheter att meddela de olika typerna bestämmelser. De brister i planeringen föreav som kommer måste angripas på andra sätt, främst information och genom utbildning.

Segregation i boendet I utredningens uppdrag ingår också att i samband med översynen

av detaljplaneringen uppmärksamma problemen med segregation i boendet.

Med boendesegregation att olika hushållskategorier och

avses sociala grupper fördelar sig ojämnt över bostadsbeståndet inom ett givet geografiskt område. Det bör dock observeras att bostadsområden med en ensidig sammansättning inte kan betecknas som segregerade. De är tvärtom homogena. Det är i stället den kommun i vilken bostadsområdet ingår som är segregerad.

Man brukar tala om tre typer av segregation, demografisk, etnisk och socioekonomisk. Med demografisk segregation rumslig åt-

avses skillnad mellan individer av olika kön och ålder. Etnisk segregation innebär rumslig åtskillnad mellan individer tillhör olika kultu-

en som rer, folkgrupper, raser och religioner. Socioekonomisk segregation slutligen innebär åtskillnad mellan individer tillhör olika social-,

som

inkomst- eller yrkesgrupper.

Segregationsmönstren varierar beroende på vilken typ

av segregation det rör sig om. Allmänt kan dock sägas att segregationen är vanligast i storstäderna och att det sker polarisering mellan centrum och

en periferi och mellan hyresrätt och småhus. Miljonprogrammets hyreshusområden har med åren fått allt ensidigare befolkningssamman-

en sättning.

Segregation är inte alltid negativ eller påtvingad, den är i

men mycket ett valfrihetsproblem. Det är viktigt att skapa valfrihet inom ramen för varje stadsdel, dvs. erbjuda bostäder och boendemiljöer som attraherar flera olika hushåll. De hushåll har de minst

grupper av som fördelaktiga ekonomiska, sociala och politiska förutsättningarna tenderar att samlas i de minst attraktiva stadsdelarna. Integration på arbetsmarknaden är nyckeln till integration även på flera andra områden, t.ex. boendet.

För att motverka segregation är det viktigt att säkra ett gott under-

håll av fastigheter och lägenheter, att stärka de boendes möjligheter att

genom egna insatser skapa goda livsvillkor och god miljö i den

en egna stadsdelen, att bidra till de ekonomiska kommu-

resurser som nerna behöver för att i samverkan med andra aktörer bedriva lokalt utvecklingsarbete i alla utsatta stadsdelar.

Frågan segregation i boendet har utretts Storstadskommittén

om av och Bostadspolitiska utredningen. Storstadskommittén föreslår betänkandet Att återerövra vardagen SOU 1996:146 en aktionsplan mot arbetslöshet och segregation. Som en del av denna plan skall kommunerna upprätta åtgärdsprogram för utsatta stadsdelar. Insatserna i åtgärdsprogrammen föreslås inriktade på bl.a. delaktighet och engagemang i närmiljön. Bostadspolitiska utredningen föreslår i betänkandet Bostadspolitik 2000 från produktions- till boendepolitik SOU

- 1996:156 att kommunerna och staten gemensamt skall inleda ett lokalt utvecklingsarbete. Kärnan i de lokala utvecklingsinsatserna föreslås bli lokala utvecklingsprogram som tillkommit i demokratisk

en process där de boende haft ett avgörande inflytande.

Enligt PBL har kommunerna ett ansvar att främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden 1 kap. l §. Planläggning skall främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden och andra anläggningar. Även från social

en synpunkt god livsmiljö och goda miljöförhållanden i övrigt skall främjas 2 kap. 2 §. Dessa bestämmelser innebär alltså att det åligger kommunerna att motverka uppkomsten segregation och att arbeta för för-

av ändringar i befintliga utsatta stadsdelar.

När det gäller att motverka segregation i samband med planering och byggande är det framför allt en fråga om ett arbete inom ramen för översiktsplaneringen. Det är i samband med fördjupningar över-

av siktsplanen tätortsnivå som problemen kan överblickas och analyseras. Detaljplaneringen för t.ex. bostadsområden bör således i stor

nya utsträckning styras av översiktsplaneringen. Grundläggande villkor för undvikande av segregation i boendet torde här allsidigt utformade

vara områden med möjligheter till valfrihet för så många möj-

grupper som ligt.

PBL ger stort utrymme för varierande utformning detaljplaner,

av från detaljerade till mycket flexibla planer. Med stöd 5 kap. 7 § kan

av således mycket preciserade bestämmelser byggnaders använd-

ges om ning, placering, utformning och utförande. För bostadsbebyggelse kan också bestämmas andelen lägenheter olika slag och storlek. Hur

av detaljplanerna skall utformas går det självfallet inte att säga något

generellt om och det finns därför heller ingen grund för att utforma lagstiftningen om detaljplaneringen på något visst sätt med hänsyn till segregationsproblemen.

Enligt vår bedömning är regelsystemet i PBL utformat på ett ändamålsenligt sätt. Det avgörande ansvaret ligger sedan hos dem skall som använda sig av systemet och fatta besluten i kommunerna. När det gäller att komma till rätta med problem föreligger i besom fintliga bostadsområden finns det anledning att understryka behovet av samverkan och stimulans för de boende till delaktighet och engagemang i närmiljön. Vare sig förändringsarbetet i områdena kräver en tillämpning av PBL eller inte finns det här mycket kan tillsom man godogöra sig från den utveckling metoder för att stärka medborgarav inflytandet som sker vid tillämpningen PBL. Utredningen har i beav tänkandet Miljö och fysisk planering 291 ff. redovisat olika former av vad som brukar kallas brukardeltagande, informell form en mer av medborgarinflytande i samband med ombyggnad och förnyelse i bostadsområden. Ett aktivt brukardeltagande bör kunna bli viktig inen

grediens i de berörda åtgärds- och utvecklingsprogrammen.

ovan Ett problem i de bostadsområden är aktuella i det här som sammanhanget är ofta att de är så ensidigt utformade med brist på serviceinrättningar och frånvaron verksamheter olika slag. Vid förnyelseav av arbete kan här PBL komma in som en broms att det kan krävas genom planändring för att utrymme skall kunna beredas sådana verksamheter. Detta problem är dock inte speciellt för de här aktuella områdena utan gäller generellt inom detaljplanelagda områden och det skall beröras mer i det följande.

Varudistributionens miljöpåverkan

Enligt direktiven skall utredningen i samband med behandlingen av detalj också undersöka varudistributionens miljöpåverkan. Enligt vår mening är även detta fråga i första hand måste been som handlas på översiktsplanenivån. I PBL finns inget uttryckligt krav som tar sikte just på varudistributionens miljöpåverkan, ett krav på bemen aktande av denna ligger i de allmänna krav kommer till uttryck i som framför allt l kap. 1 § och 2 kap. 2 Detaljplaneringens betydelse för frågan varudistributionens om miljöpåverkan torde främst ligga i hur handeln regleras i planerna. Vi har enligt ett särskilt uppdrag behandlat aspekt på den frågan i been tänkandet Precisering handelsändamålet i detaljplan. Vi har där av föreslagit en ändring i 5 kap. 7 § PBL skall göra det möjligt för som kommunerna att i ökad utsträckning precisera handelsändamålet i de-

I7 16-1398

taljplan. Om förslaget genomförs, får kommunerna ökade möjligheter att påverka varudistributionen att styra lokaliseringen olika

genom av typer handel. Här kan det naturligtvis bli fråga om en växelverkan

av mellan miljöpåverkan å sidan varudistributionen och å andra

av ena sidan konsumenternas resande. En stormarknad kan t.ex. leda till en minskning av den förra och ökning av det senare.

Det väsentliga för att komma problemet med varudistributionens miljöpåverkan är enligt vår bedömning forskning kring och analyser av frågor lokalisering handel, kommunikationssystem, m.m. PBL

om av kan därefter tillhandahålla de instrument som behövs för att styra utvecklingen. Några ändringar eller kompletteringar av PBL bedöms inte erforderliga.

Mindre avvikelser Som nämnts inledningsvis avsnitt 12.2.6 föreslog utredningen i betänkandet Miljö och fysisk planering att det i bestämmelsen mindre

om avvikelser i 8 kap. ll § PBL skall göras ett tillägg som öppnar möjligheter att betrakta något fler avvikelser än för närvarande som förenliga med planens syfte. Förslaget har inte lett till lagstiftning.

Möjligheterna till mindre avvikelser är i dag ganska begränsade. Effekterna härav är naturligtvis beroende av hur detaljplanema är utformade. Utredningens tidigare undersökningar tyder på att detaljplanerna ofta är förhållandevis detaljerade och vanligen bara anger ett användningssätt, vilket leder till att åtgärder som fastighetsägaren vill vidta ofta kräver planändring, såvida åtgärden inte kan betraktas som mindre avvikelse.

Vi förespråkar här viss ändring av planeringstraditionen mot

en mindre detaljerade planer och planer ger större utrymme för alter-

som nativa användningssätt. Om en sådan ändring kommer till stånd, blir behovet planändring mindre och därmed minskar också behovet av

av att tillämpa bestämmelserna mindre avvikelser.

I direktiven för utredningen antyds att det begränsade utrymmet för mindre avvikelser skulle ha medverkat till utvecklingen mot små och projektinriktade planer. Vi har svårt för att se ett sådant samband och även om antagandet skulle vara riktigt, har utvecklingen mot sådana planer enligt vår bedömning inte medfört några påtagliga nackdelar. Vi

således inte att den antydda utvecklingen av planeringen utgör anser något skäl för att vidga utrymmet för tillämpningen mindre avvikel-

ser. Däremot anser vi att befintliga planer ofta lägger ett alltför stort hinder i vägen för önskvärda förändringar och vi gör därför ingen

annan bedömning än den utredningen redovisat i frågan tidigare.

nu som

Enkelt planförfarande

Även i fråga enkelt planförfarande har utredningen lagt fram för-

om slag i betänkandet Miljö och fysisk planering. Enligt förslaget skall enkelt planförfarande alltid få tillämpas i de fall detaljplaneförslaget överensstämmer med översiktsplanen och är förenligt med granskningsyttrandet och konsekvenserna av förslaget framgår översikts-

av planen. Förslaget har inte lett till någon lagändring.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes förslaget flertalet remissin-

av stanser. Många instanser ansåg dock att förslaget inte skulle leda till

någon påtaglig utvidgning tillämpningsområdet för enkelt planför-

av farande.

Enligt vår bedömning är det angeläget att regelsystemet utformas så att det skapar goda förutsättningar för användande enkelt planförfa-

av rande. Av resultatet av den enkät som vi har genomfört och den

av redovisning som har lämnats Boverket avsnitt 12.2.4 framgår att

av enkelt planförfarande faktiskt används i ganska stor utsträckning

av kommunerna. Något behov av att vidga tillämpningsområdet utöver vad resultatet blir om utredningens tidigare förslag genomförs, bedömer vi därför att det inte finns.

V ajgâiiggzásxá,

äáåáwáeááv

, .

Ã§#§,§;§ä.{:mi .små :kan nä:

mzsmá

sv snøt-sáiáüm

. A

:aázmåcâeåaáziâáv

V L :angår awirkøis

13¶Vindkraft

I detta avsnitt behandlas dels frågan vindkraftens behandling i den kommunala planeringen, dels frågan om lämpligheten av att införa

en möjlighet till tidsbegränsade lov för vindkraft.

Enligt vår bedömning skall vindkraften inte särregleras i plan- och bygglagen 1987:10, PBL. PBL:s vanliga regelsystem bör alltså tilllämpas. I första hand bör en aktiv översiktsplanering bedrivas. Genom de förslag som vi lämnar i fråga om detaljplanekravet avsnitt 11 kommer vidare detaljplanekravet att skärpas. Detta bör i stor utsträckning kunna tillgodoses genom antagande av områdesbestämmelser. Vid användande detaljplan bör denna kunna utformas så att mark-

användningen i kraftverkens omgivning kan fortgå utan onödigt in-

trång.

Syftet med tidsbegränsade lov för vindkraftverk skulle att

vara underlätta vindkraftsutbyggnaden. Vi gör emellertid den bedömningen att detta syfte bara kan uppnås att avsteg görs från grundläggande

genom avvägningsprinciper, vilket inte kan anses acceptabelt. Vi avstår därför från att lägga fram något förslag tidsbegränsade lov.

13.1¶Direktiven

I utredningens direktiv dir. 1995:90 framhålls att det är angeläget att utnyttja de goda förutsättningar som finns i landet för vindkraft och att de närmare förutsättningarna för lokalisering storskalig vindkraft

av får bedömas i kommunernas fysiska planering. Enligt direktivet skall vi se över hur vindkraften bör hanteras i den kommunala planeringen med beaktande av motstående intressen t.ex. kulturmijö-, natur-

som vårds- eller landskapsbildsvärden. I sammanhanget bör särskilt

ses över om det är lämpligt med tidsbegränsade bygglov för vindkraftverk. Slutligen bör formerna för samverkan mellan berörda fastigheter i samband med utbyggnad av vindkraftverk över.

ses

I det följande skall vindkraften i den kommunala planeringen och frågan om tidsbegränsade lov tas till behandling. Formerna för

upp samverkan mellan fastigheter har behandlats i samband med övervä-

gandena exploateringssamverkan avsnitt 8.5.5.

13.2 Allmänt vindkraft

om Det har under åren skett kraftig utbyggnad vindkraft. År

senare en av 1989 fanns det 14 verk i storleken 50-200 kW. År 1994 fanns det 155 standardverk i drift och under 1995 steg antalet till 217. Dessa verk producerade under 1995 sammanlagt 99 138 MWh, vilket motsvarar elbehovet för 22 000 abonnenter med hushållsel eller 4 900 småhus med elvärme. Standardverken som togs i drift under 1995 hade

en genomsnittlig generatoreffekt 453 kW, medan motsvarande genomsnitt under 1994 var 317 kW.

En vanlig storlek i dag kommersiella vindkraftverk ligger på 250 kW. I ett bra vindläge kan ett sådant verk producera omkring 500 000 kWh år, vilket motsvarar behovet elkraft för 30 nyproduce-

per av ca rade och eluppvärmda villor. Det finns nu ett stort antal verk med en uteffekt på 600 kW och utvecklingen sker mot allt större verk.

Flertalet verk är belägna på Gotland, Öland, utefter Skånes kust och utefter västkusten.

Det omedelbara markbehovet för ett vindkraftverk är litet. Betongfundamentet är ofta 7-10 m i diameter och ca 3 m djupt.

Indirekt påverkar emellertid vindkraftverk markanvändningen inom betydligt större områden. Hänsynen till vindkraftverket kräver restriktioner i markanvändningen i omgivningen. Byggnader och andra anläggningar och vegetation får inte hindra vinden. För att flera vindkraftverk inte skall minska energiutbytet för mycket för varandra

anges det vara lämpligt att placera dem sju turbindiametrar från varandra.

Vindkraftverket har också effekter på omgivningen. Bl.a. påverkas

landskapsbilden. Av betydelse är härvid de i anläggningen ingående

verkens antal, storlek och utformning. Härtill kommer buller. Verken ger ifrån sig dels ett aerodynamiskt svischande ljud från bladen, dels ett mekaniskt ljud från främst växeln. Även generator och kraftelektronik kan ge upphov till buller. Vidare kan vid solljus uppkomma skuggrörelser och reflexer som kan vara störande. Vindkraftverk kan stå i vägen för flyg och kan påverka trådlös kommunikation. Driften är förenad med vissa olycksrisker. Isbitar kan kastas ut från turbinbladen och även små bladdelar kan kastas i väg. Det krävs därför ett säkerhetsavstånd. Ett lämpligt säkerhetsavstånd till byggnader och platser där människor vistas ofta och oskyddat är navhöjden plus tre gånger turbindiametem. Slutligen finns anledning att beakta konsekvenserna för fågellivet och, beträffande havslokaliserade verk, för fisket.

13.3¶Vindkraft i den kommunala

planeringen

13.3.1 Gällande rätt

Enligt 8 kap. 2 § forsta stycket 6 PBL krävs bygglov för att uppföra vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter eller om kraftverket placeras på ett avstånd från tomtgränsen som är mindre än kraftverkets höjd över marken eller kraftverket skall fast monte-

om ras på en byggnad. Om frågan om uppförande av vindkraftverk har prövats i detaljplan, får kommunen enligt 8 kap. 5 § första stycket besluta att bygglov inte krävs under vissa angivna förutsättningar.

Uppförande av vindkraftverk kan kräva detaljplaneläggning. Enligt 5 kap. 1 § första stycket 2 PBL krävs detaljplan för enstaka bygg-

ny nad eller anläggning vars användning får betydande inverkan på

omgivningen, om tillkomsten byggnaden eller anläggningen inte kan

av prövas i samband med prövning av ansökan bygglov eller för-

om handsbesked. Detaljplan behöver dock inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser.

Enligt 5 kap. 18 § skall en detaljplan grundas på program, det

om inte är onödigt. Om detaljplanen medger användning mark eller

en av av byggnader eller andra anläggningar innebär betydande påver-

som kan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, skall

miljökonsekvensbeskrivning, MKB, upprättas. Krav på program och

MKB gäller däremot inte vid antagande områdesbestämmelser.

Utbyggnad med vindkraftverk kräver prövning även enligt

annan

lagstiftning.

Enligt miljöskyddslagen 1969:387 krävs tillstånd för anläggningar

med en produktion än 1 MW. Anläggningar på till 10 MW

av mer upp prövas av länsstyrelsen och övriga Koncessionsnämnden. Anlägg-

av ningar på mellan 125 kW och 1 MW kräver anmälan till kommunen. I tillståndsärenden, både hos Koncessionsnämnden och länsstyrelsen, krävs MKB.

Enligt 4 kap. 1 § lagen 1987:l2 om hushållningen med naturresurser m.m., NRL, kräver anläggningar med effekt än 10 MW

en av mer tillstånd regeringen. Även här krävs MKB.

Vindkraftverk kan även kräva prövning enligt naturvårdslagen 1964:822, varvid MKB kan krävas, och lagen 1988:950 kul-

om turminnen m.m.

520 SOU 1996: 168

Vindkraftverk som skall lokaliseras till havet kräver tillstånd enligt vattenlagen och härvid ställs krav på MKB.

13.3.2 Kommunernas och statens handläggning av vindkraften Tillkomsten av nästan alla vindkraftverk i landet har prövats enbart i samband prövning av ansökan om bygglov. Detaljplan har upprättats i bara ett par fall och områdesbestämmelser synes ha antagits i bara ett fall. Som nämnts skall prövningen enligt 5 kap. l § PBL ske genom detaljplan for bl.a. ny anläggning vars användning får betydande inverkan på omgivningen, tillkomsten inte kan prövas i ett bygglovs-

om ärende. Uppenbarligen har denna undantagsbestämmelse ansetts tilllämplig i nästan samtliga fall då det i princip har krävts detaljplan.

En bidragande orsak till att prövningen har skett direkt i bygglovsärendet kan ha varit att ärendena har varit brådskande. Det har nämli-

utgått statliga bidrag till utbyggnaden och för att erhålla bidrag har gen det krävts skyndsam igångsättning.

I t.ex. Gotlands län har bristen på detaljplaneläggning for vindkraft lett till att länsstyrelsen för stora delar av kustområdena har meddelat förordnande enligt 12 kap. 4 § PBL, vilket ger länsstyrelsen möjlighet att pröva beslut om lov och förhandsbesked.

Enligt 2 kap. 8 § NRL skall mark- och vattenområden som är särskilt lämpade för anläggningar för bl.a. energiproduktion så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar. Områden är riksintresse

som av för sådana anläggningar skall skyddas utan inskränkningen så långt möjligt. Till områden i bestämmelsen hör områden med

som avses särskilt gynnsamma förutsättningar för vindkraftsproduktion.

De områden där det finns sådana allmänna intressen som avses 2 kap. NRL pekas inte ut geografiskt i lagen. Det förutsätts i stället ske i den kommunala översiktsplanen efter en dialog mellan kommunen och staten, företrädd av länsstyrelsen. Länsstyrelsens bevakning av de allmänna intressena grundas på underlag från centrala förvaltningsmyndigheter. När det gäller områden i 2 kap. 8 § NRL är det

som avses Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, som har ansvaret för att tillhandahålla uppgifter. Några områden av riksintresse för vindkraftutbyggnad har ännu inte pekats ut någonstans i landet. NUTEK har dock under våren 1996 startat ett arbete som avses resultera i att riksintresseområden pekas ut.

Vindkraftsutbyggnaden är koncentrerad till några få län och ett begränsat antal kommuner. Behandlingen vindkraften i kommunernas

av Översiktsplaner har varierat. Under senare tid tycks det dock ha blivit allt vanligare att vindraften har uppmärksammats i översiktsplanema.

I skriften Etablering vindkraftverk på land, Boverkets allmänna

av råd 1995:1, finns bakgrundsinfonnation vindkraftens egenska-

en om

redovisning för lagstiftningen om vindkraft samt råd om reper, en

geltillämpningen.

13.3.3 överväganden

Områden är lämpliga för vindkraft sammanfaller ofta med områ-

som den är betydelse på grund deras naturvärden eller kulturvär-

som av av den eller med hänsyn till friluftslivet. Det kan också röra sig om områden av det slag som nämns i 2 kap. 2 och 3 §§ NRL, således stora opåverkade områden eller områden är särskilt känsliga från ekologisk

som synpunkt. Det kan alltså lätt uppstå konflikter mellan vindkraftsutbyggnad och betydelsefulla motstående intressen, som ofta kan vara av riksintressekaraktär.

Det är emellertid inte bara så att vindkraftsutbyggnad kan göra intrång på viktiga motstående intressen. Även vindkraften är ett viktigt intresse som skall kunna beredas skydd enligt NRL. I vissa fall skall områden är lämpliga för utbyggnad kunna betraktas som riksin-

som tressen. För möjligheterna att bygga ut vindkraften är det viktigt att lämpliga områden identifieras i ett tidigt skede så att förutsättningarna för utbyggnad inte spolieras av tillkommande bebyggelse eller liknande.

Dessa förhållanden medför att det ställs krav på att frågor om vindkraft måste tas i ett tidigt skede i planeringen, således i översikts-

upp planeringen.

När det gäller den fortsatta behandlingen av tillkomsten av vindkraftverk har man, som nämnts, nästan genomgående gått direkt på bygglovsprövningen. I de fall vindkraftverket är av den karaktären att dess användning får betydande inverkan på omgivningen är det följaktligen den i 5 kap. 1 § första stycket 2 upptagna möjligheten till undantag från detaljplanekravet som har tillämpats. Vi föreslår i avsnittet om detaljplanekravet avsnitt 11 att den nämnda undantagsmöjligheten tas bort i fråga om byggnad och anläggning med betydande inverkan omgivningen. Därmed kommer tillkomsten av vindkraftverk

som är av den nämnda karaktären att kräva detaljplan, såvida inte tillräcklig reglering kan ske genom områdesbestämmelser. Vi skall inte in på någon närmare bedömning i vilken av utsträckning vindkraftverk måste betydande inverkan på anses omgivningen. Det blir en fråga får avgöras i rättstillämpningen. Det som torde dock stå klart att det svårligen kan påstås att industriell utbyggnad av någon omfattning inte skulle få sådan omgivningspåverkan. Det kommer alltså att krävas detaljplan eller eventuellt områdesbestämmelser i betydande utsträckning med vårt förslag. Vindkraftsutbyggnad är emellertid av en ganska speciell karaktär. Även uppförande begränsat antal verk kräver områden inav ett stora om vilka vanligen inga ändringar i övrigt skall vidtas utan pågående markanvändning skall fortgå. En detaljplan kan självfallet inte läggas ut kring varje verk för sig, utan hela området måste detaljplaneläggas. Det kan synas som om detaljplaneinstitutet inte skulle särskilt vara lämpat för ändamålet. Enligt vår mening bör som en utgångspunkt gälla att vindkraftsutbyggnaden inte skall särregleras. PBL:s vanliga regelsystem bör alltså tillämpas. När det är fråga anläggningar med betydande inverkan om på omgivningen är det enligt vår mening angeläget att det upprätthålls ett krav på en process som ger möjligheter till planmässiga överväganden och möjligheter till insyn och påverkan från alla berörs fösom av retaget. Genom detaljplaneläggning kommer det också till stånd en dialog mellan kommunen och staten, varvid kommunen kan få besked om statens inställning. Processen kring upprättande detaljplan eller av antagande av områdesbestämmelser kan visserligen kräva viss tid en och bli dyrbarare än enbart en bygglovsprövning, på sikt kan men man genom en sådan process undvika att det däms ett motstånd mot upp vindkraftsutbyggnad som kan bli följden människorna känner att om de inte får komma till tals. I de fall då detaljplanekravet utlöses enligt 5 kap. 1 § behöver detaljplan, som nämnts, inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser. I fråga möjligheterna att regleom ra vindkraftsutbyggnaden i områdesbestämmelser gör vi följande bedömning. I 5 kap. 18§ PBL föreskrivs att detaljplanen skall grundas på ett program, om det inte är onödigt. Enligt förarbetena till bestämmelsen prop. 1994/95:230 s. 74 och 117 bör ett huvudregel program som

kunna undvaras i de fall detaljplanen är sådan beskaffenhet att den av kan behandlas enligt reglerna enkelt planförfarande. Vidare skall om det möjligt att undvara även om detaljplanen är sådan att vara program det krävs ordinärt förfarande. Tanken är här att översiktsplanen skall kunna ersätta programmet. I sådant fall bör översiktsplanen vara aktuell och detaljplanen ha stöd i översiktsplanen. Något finns inte for områdesbestämmelser. Enligt 5 krav på program kap. 16 § PBL krävs emellertid att områdesbestämmelsema har stöd i översiktsplanen och därvid torde översiktsplanen ofta kunna tjäna som ett för områdesbestämmelser. Avsaknaden av ett uttryckligt program krav på bör därför inte utgöra något hinder för att områdesprogram bestämmelser används för reglering vindkraftsutbyggnad som ett av alternativ till detaljplan. Enligt 5 kap. 18 § andra stycket skall MKB upprättas, om detaljen planen medger användning mark eller byggnader eller andra en av av anläggningar innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller som hushållningen med naturresurser. Något krav på MKB gäller i dag inte vid antagande områdesbestämmelser. Vi föreslår emellertid i avsnitt av 11 detaljplanekravet att det i 5 kap. 33 § skall föras in ett krav på om MKB i de fall områdesbestämmelser används för prövningen av tillkomsten byggnad eller anläggning vars användning får en av en annan påverkan av det nämnda slaget. I områdesbestämmelser kan ges regler om grunddragen för användningen mark- och vattenområden för vissa ändamål. Till dessa änav damål torde vindkraftsutbyggnad att hänföra. Genom sådana regvara ler kan alltså att området skall användas för utbyggnad av vindanges kraftverk, varvid bestämmelser också kan ges om verkens placering och utformning. Det är inte möjligt att i områdesbestämmelser meddela regler innebär byggförbud kring verken, men genom att omsom rådet avsatts for vindkraftsutbyggnad påverkas naturligtvis prövningen lov enligt PBL och tillstånd enligt annan lagstiftning i restriktiv av riktning. Kontrollen kan härvid utökas genom utvidgning av prövningspliktens omfattning så att det kan tillses att området kring vindkraftverken hålls fritt från byggnader och vegetation som kan utgöra hinder för vinden. Det kan således bestämmas att bygglov skall krävas for t.ex. uppförande av ekonomibyggnader för jordbruk och skogsbruk m.m. 8 kap. 6 § tredje stycket 1 och att marklov skall krä-

vas för skogsplantering 8 kap. 9 § tredje stycket. Tillräcklig reglering bedöms således ofta kunna ske områdesbestämmelser. genom Områdesbestämmelser det beskrivna slaget måste innebära av anses att prövningen mot kraven i 2 kap. PBL i stor utsträckning är avklarad såvitt avser vindkraftsutbyggnaden och att det således har uppkommit en byggrätt. Denna är dock inte tryggad på sätt i desamma som en taljplan där reglerna genomförandetid hindrar planändring under om

viss tid mot fastighetsägarens bestridande. Vid behandlingen de-

av taljplaneringen i föregående avsnitt avsnitt 12.1.4 har vi understrukit att områdesbestämmelser inte bör användas i stället för detaljplan for att den bindning som reglerna genomförandetid innebär skall undom vikas. Vid vindkraftsutbyggnad kan det emellertid antas att verken vanligen uppförs i nära anslutning till erforderliga tillståndsbeslut varför någon längre tryggad projekteringstid inte torde erfordras. Den omständigheten att byggrätten inte kan tryggas på sätt samma som genom en detaljplan bör således inte utgöra något principiellt hinder mot att använda områdesbetämmelser vid vindkraftsutbyggnad. Vi anser således att områdesbestämmelser är ett lämpligt alternativ till detaljplaneläggning när det gäller tillkomsten vindkraftverk. Det av finns emellertid vissa begränsningar i möjligheterna att använda områdesbestämmelser. Som nämnts krävs enligt 5 kap. 16§ PBL att områdesbestämmelserna har stöd i översiktsplanen. I detta torde ligga att åtminstone inriktningen av bestämmelserna och områdesavgränsningen har såett dant stöd. När det gäller mera omfattande industriell utbyggnad torde det inte några problem. Sådan utbyggnad måste antas bevara vara handlad i översiktsplanen. För begränsade proj ekt däremot kan det mer komma att saknas stöd i översiktsplanen. Sådana projekt torde å andra sidan röra ytmässigt mindre områden där detaljplaneläggning inte bör vålla några större problem. Vidare bör uppmärksammas tillämpning den föreatt en av av oss slagna lagen fördelning byggrätt förutsätter upprättande deom av av

taljplan.

Vid sidan dessa formella hinder mot att använda områdesbeav stämmelser kan det också finnas sakliga skäl for att i stället använda detaljplan. Det kan således finnas behov att utnyttja de ytterligare av regleringsmöjligheter som finns i fråga detaljplan. Så kan falom vara

vindkraftverk bli uppförda i närheten bebyggelse eller let när avses av andra anläggningar av olika slag. detaljplanekravet har utlösts och områdesbestämmelser inte kan När eller bör användas blir det nödvändigt att upprätta detaljplan. Som en kan det medföra vissa problem att använda detaljplan i

antyddes ovan

samband med vindkraftsutbyggnad. Detaljplanen är emellertid ett flexibelt instrument och det bör möjligt att den efter omvara anpassa ständigheterna. Minimikraven vad detaljplan skall innehålla är en få. bör alltså tillräckligt att vindkraftverkens lokalisering an- Det vara

och att planen i övrigt formen en registrering av pågående

ges ges av markanvändning. pågående användning inte skall hindras, torde För att det ofta bli nödvändigt att komplettera planen med vissa bestämmelser bygglovskravet och eventuellt med öppning för alternativa anom en vändningssätt så läget för fastighetsägarna blir i huvudsak detsamatt vid planlöst tillstånd. Kravet på bygglov kan begränsas med ma som stöd 8 kap. 5§ PBL. Därigenom kan bygglovsbefrielse beslutas av leder till bygglovspliktens omfattning blir densamma som vid som att planlöst tillstånd. En sådan reglering är att som en möjlighet. Det se emellertid finnas behov den utökade bygglovsplikt inom områkan av det följer detaljplan. Vindkraftverken kan således behöva som av tillkommande bebyggelse eller vegetation. Det bör upp-

skyddas mot

märksammas även tillkomsten vindkraftverket kan bygglovsbeatt av frias ett beslut enligt 8 kap. 5 genom

13.4 för vindkraftverk

Tidsbegränsade bygglov

13.4.1 Inledning

Utgångspunkten i fråga vindkraften är att det är angeläget att utom nyttja de goda förutsättningar finns i landet för vindkraft. Det är som således med hänsyn till energiförsörjningen och miljön angeläget att förutsättningarna för vindkraftsutbyggnad tas till vara och att en utbyggnad kommer till stånd. Vindkraftverk har emellertid avsevärd påverkan på landskapsbilen den och konflikter uppstår lätt i förhållande till kulturmiljö-, naturvårds- och landskapsbildsvärden. Konflikter kan även uppstå i förhållande till andra allmänna intressen och självfallet till motstående enskilda intressen.

Ett vindkraftverk har genomsnittlig teknisk livslängd på 25-30 år en och en ekonomisk livslängd på 20-25 år. Företagen brukar med hänsyn härtill skriva arrendekontrakt med markägarna avseende omkring 35 år för att det skall finnas ett visst tidsutrymme för

igângsätt-

ning. Ett vindkraftverk är förhållandevis enkelt riva. Visst arbete att kan dock krävas för att få bort betongfundamentet, det huvud om över taget behöver tas bort. För fullständig återställning behöver också en erforderliga grusvägar och ledningar grävas upp. Med hänsyn till å sidan vindkraftsverkens betydande omgivena ningspåverkan och å andra sidan verkens korta livslängd och möjligheterna att någotsånär enkelt återställa marken kan det ligga synas nära till hands med ett system begränsar giltighetstiden för

som bygglov så

att man från samhällets sida inte skall behöva låsa sig för markanen vändning för vindkraft under längre tid än nödvändigt. Innan vi går in på vilka syften tidsbegränsade lov skulle kunna fylla skall vi redovisa

de möjligheter som finns i dag att tidsbegränsade lov.

l3.4.2 Tidsbegränsade lov i gällande rätt

Bestämmelser tidsbegränsade bygglov finns i 8 kap. 14 § PBL. om I 8 kap. 11 och 12 PBL bestämmelser för

ges om förutsättningar lov

inom, respektive utanför områden med detaljplan. Om bygglov inte kan lämnas på grund dessa bestämmelser, får enligt 8 kap. av l4§

bygglov för tillfällig åtgärd lämnas, sökanden begär

om det. Sådant lov skall lämnas, den ansökta åtgärden har stöd i

om en detaljplanebe-

stämmelse om tillfällig användning byggnad eller mark, har av som meddelats enligt 5 kap. 7 § första stycket Enligt 8 kap. 14 § andra stycket får i ett bygglov för tillfällig åtgärd medges att en byggnad eller anläggning uppförs, till eller

annan byggs

i övrigt ändras och att byggnads eller byggnadsdels användning en en ändras. Lovet skall lämnas för högst tio år. Tiden kan på sökandens

begäran förlängas

med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år. I fråga om syftet med bestämmelsen lov för tillfällig om åtgärd utta-

lades i 1985/86:1, PBL-propositionen,

prop. följande 163:

Vid planläggning kan aktualiteten variera för planens genomförande i olika delar. Mycket vanligt är att ett område utgör ett reservat för någon framtida trafikanläggning eller något allmänt annat

ändamål. Sådana delar samhällets struktur måste planläggas så av långt i förväg, det kan ta både 10 och 20 år innan verkställigheten att aktualiseras. Under mellantiden måste marken användas på något meningsfullt sätt. Det kan t.ex. lämpligt att anlägga en bollplan vara eller uppföra mindre byggnad. en

En förutsättning för lov för tillfällig åtgärd är att det föreligger sådana tekniska och ekonomiska förutsättningar att det är realistiskt att räkna med byggnaden eller anläggningen tas bort när tiden har gått att RÅ 1994 ref. 13. ut Enligt bestämmelserna i 8 kap. 14 § får alltså lov för tillfällig åten gärd lämnas, permanent bygglov inte kan på grund av bestämom ges melserna i 11 och 12 §§. Om det finns förutsättningar för ett permalov, skall således sådant lov lämnas, sökanden begär det. nent om Den omständigheten att lov för tillfällig åtgärd kan lämnas trots en förutsättningarna för lov enligt 11 och 12 inte är uppfyllda väckatt frågan lov för tillfällig åtgärd kan lämnas även åtgärden inte er om om uppfyller kraven i 3 kap. Frågan har belysts Regeringsrätten i rättsav fallet RÅ 1994 ref. 13. Regeringsrätten uttalade bl.a. att lov för tillfällig åtgärd får lämnas inte bara då åtgärden strider mot detaljplan utan också då den inte uppfyller kraven i 3 kap., men att man vid lämplighetsprövningen ändå inte kan bortse från sådana faktorer som enligt 3 kap. tillmäts betydelse, t.ex. inverkan trafiksäkerheten och på om-

givningen.

13.4.3¶Överväganden

De redovisade bestämmelserna lov för tillfällig åtgärd torde inte om kunna åberopas för uppförande vindkraftverk. Visserligen kan ett av vindkraftverk rivas förhållandevis enkelt, det har dock, som men genomsnittlig ekonomisk livslängd på 20-25 år och det är nämnts, en därför inte realistiskt att räkna med att verket skall tas bort redan efter tio år, är den grundläggande tiden enligt 8 kap. 14 För övrigt som torde det eventuella behovet tidsbegränsade lov för vindkraftverk av inte gälla sådana situationer åsyftas i den nämnda bestämmelsen. som Det är där fråga lov för utnyttjande marken i avbidan på en om av planerad användning för annat ändamål. För det skall möjligt att tidsbegränsade bygglov för vindatt vara ge kraftverk krävs alltså en lagändring.

Det grundläggande syftet med tidsbegränsat lov för vindkraftverk skulle vara att skapa bättre förutsättningar för utbyggnad vindkrafav ten. Vad som därvid kan aktuellt är att möjliggöra bygglov vilkas vara giltighet är begränsade till omkring 30 år. Lov för en tillfällig åtgärd får enligt 8 kap. 14 § de i 8 ges trots att kap. 11 eller 12 § angivna förutsättningarna inte är uppfyllda. Motsvarande undantag från kraven bör inte göras inom med tidsbeett system gränsade bygglov för vindkraftverk. Även bygglovs om ett giltighet begränsas till 30 år, bör således de normala prövningsfömtsättningama gälla. Detta utesluter emellertid inte att utbyggnad vindkraftverk kan en av underlättas genom införande tidsbegränsade lov. Det nämligen av är möjligt att det faktum att ett bygglov är tidsbegränsat skulle komma att påverka prövningen mot kraven i 8 kap. 11 och 12 så det att utan direkt lagstöd ställs mindre stränga krav på åtgärden vad än som annars skulle fallet. Det kan finnas anledning undersöka i vad vara att

mån möjlighet till tidsbegränsat lov detta kan

en sätt underlätta utbyggnaden vindkraft och detta i så fall är önskvärt. av om Prövningen av en ansökan uppförande vindkraftverk skall om av således göras mot kraven i 8 kap. 11 eller 12 Från bestämmelserna i 11 § torde kunna bortse i sammanhanget. Där regleras förutsättman ningarna för lov inom områden med detaljplan och vindkraftverk torde inte annat än i undantagsfall aktuella inom områden med befintvara

liga detaljplaner.

Av intresse i sammanhanget är alltså reglerna i 12 § i fråga om områden utanför detaljplan. Inom sådana områden skall en ansökan om bygglov bifallas, om åtgärden uppfyller kraven i 2 kap., inte skall föregås av detaljplaneläggning, inte strider områdesbestämmelser mot och uppfyller kraven i 3 kap. Kravet att åtgärden inte får strida mot områdesbestämmelser måste

upprätthållas även prövningen tidsbegränsad

om avser en åtgärd. Däremot skulle prövningen mot detaljplanekravet kunna tänkas bli

påver-

kad av att det är fråga tidsbegränsad Det skulle om en åtgärd. således kunna göras gällande att möjligheterna att pröva frågan direkt i bygglovsärendet skulle öka. En sådan slutsats förefaller dock ytterst

tveksam. Förutsättningen för detaljplanekravet skall

att utlösas är att

det rör sig anläggning med betydande om en omgivningspåverkan.

Även bygglovet kan om tidsbegränsas, sker ingen nämnvärd minsk-

ning i behovet av en beslutsprocess i vilken sammanvägd bedöm-

en ning kan företas och en större krets av berörda kan komma till tals.

När det härefter gäller prövningen mot kraven i 3 kap. dessa i

avser huvudsak påverkan den närmaste omgivningen. Det framstår inte som rimligt att bedömningen av en anläggnings inverkan på t.ex. landskapsbilden, natur- och kulturvärdena platsen eller omgivningen i övrigt skall kunna bedömas på ett annat sätt bara för att prövningen avser en begränsad tid. För den närmaste omgivningen är 30 år

en avsevärd tid.

Slutligen återstår prövningen mot kraven i 2 kap. Av intresse är därvid framför allt kraven i 2 kap. 1 och 2 PBL och 2 och 3 kap. NRL. Det är här huvudsakligen fråga om allmänna intressen som skall beaktas vid beslutsfattandet. Här det inte uteslutet att avväg-

synes ningen i förhållande till åtminstone vissa motstående intressen skulle kunna påverkas av att markanvändningen inte låses för vindkraft för mer än en begränsad tid. Som exempel kan tas bestämmelsen i 2 kap. 2 § NRL. Enligt denna skall skydd beredas stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade exploate-

av ringsföretag eller andra ingrepp i miljön. Det är möjligt att man skulle komma att bli något mindre restriktiv mot att släppa fram vindraftverk inom sådana områden, tillståndet kan göras tidsbegränsat. Det-

om samma kan sägas de områden är riksintresse enligt 3 kap.

om som av NRL. Däremot är det tveksamt om prövningen med avseende på vindkraftsutbyggnad inom övriga områden behandlas i 2 kap. NRL

som skulle påverkas av att tillstånden görs tidsbegränsade.

Införande av en möjlighet att tidsbegränsa byggloven för vindkraftverk skulle således kunna leda till att restriktionema mot utbyggnad inom vissa områden kommer att begränsas att accepterar

genom man intrång på motstående allmänna intressen inte skulle god-

som annars tas. En sådan förändring i avvägningen skulle också syftet med

vara refonnen. Frågan är då om detta är önskvärt.

Till en början måste åter understrykas att 30 år är avsevärd tid.

en Det framstår som ytterst tveksamt att låta vindkraftsintresset för så-

en dan tidsperiod göra intrång i t.ex. naturvårds-, frilufts- eller kulturminnesintressen som annars inte skulle tillåtas. Man måste vidare fråga sig vad som kan antas hända när tillstånden har gått ut. Om tekniken då har utvecklats så att vindkraften inte längre är lika attraktiv, torde vindkraften avvecklas oberoende byggloven har varit tidsbe-

av om

gränsade eller inte. Om det å andra sidan då visar sig att vi har blivit beroende av vindkraft, torde det bli svårt att vägra nya tillstånd inom de berörda områdena. Trots tidsbegränsningen kan vindkraftverken alltså tendera mot att bli permanenta. Enligt vår mening måste prövningen företas med utgångspunkt från detta sistnämnda alternativ även om byggloven tidsbegränsas.

Ett skäl för att restriktionema mot utbyggnad av vindkraft skall minskas under en begränsad tid skulle kunna vara att det därmed ges möjligheter till teknisk utveckling. För tekniskt utvecklingsarbete torde det dock vara tillräckligt med en förhållandevis begränsad utbyggnad och för detta krävs inte en speciell reglering.

Från något håll har anförts att det skulle vara en fördel från samhällets synpunkt med tidsbegränsade bygglov så att möjlighet att

man ges efter tidens utgång korrigera misstag vid den ursprungliga lokaliseringen av vindkraftverk. Ett sådant skäl för tidsbegränsning kan emellertid åberopas i fråga om även andra anläggningar. Den förespråkade ordningen skulle kunna leda till en mindre noggrann prövning och den skulle för övrigt inte bidra till att stimulera utbyggnaden vindkraft,

av snarare tvärtom eftersom exploatörens ställning skulle försvagas.

Sammanfattningsvis finner vi att avvägningen mellan vindkraftsintresset och motstående allmänna intressen skall företas på samma sätt, oberoende av om byggloven för vindkraftverk görs tidsbegränsade eller inte. Därmed kan en tidsbegränsning av byggloven inte medverka till att skapa bättre förutsättningar för utbyggnad av vindkraften och vi avstår därför från att lägga fram förslag om tidsbegränsning av loven.

14 Övriga frågor

Förslag: Bestämmelsen om planavgift i 11 kap. 5 § andra stycket PBL ändras så att planavgift skall kunna tas ut även när en detaljplan ändras för att medge ändrad användning byggnad.

av en

Under utredningsarbetets gång har vi från olika håll uppmärksammats på ett antal frågor som skulle kunna övervägas inom utredningens ram.

Några sådana frågor har redan tagits upp i den tidigare redovisningen, eftersom vi har bedömt att de ansluter väl till de huvudfrågor vi behandlar. Andra frågor, t.ex. vissa effekter av förslag som utredningen tidigare har lämnat och som lett till lagstiftning, är enligt vår mening av den karaktären att de bör följas upp inom ramen för det uppdrag som bl.a. Boverket har att utföra en sådan uppföljning.

En fråga vill vi dock ta upp till särskild behandling, nämligen reglema för uttagande av planavgift.

Enligt ll kap. 5§ andra stycket plan- och bygglagen l987:l0, PBL, får byggnadsnämnden ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner.

Före de omfattande lagändringarna i fråga bygglov och kontroll

om som trädde i kraft den l juli 1995 fick planavgift tas ut i samband med att bygglov lämnades, bl.a. för ombyggnad. Till ombyggnad räknades även sådant inredningsarbete syftade till väsentligt ändrad

som en användning av byggnaden eller del av den.

I samband med de nämnda lagändringarna infördes en möjlighet att i detaljplan medge fullständig bygglovsbefrielse. Därför ändrades samtidigt bestämmelserna i ll kap. 5 § andra stycket så att förutsättningen för ta ut planavgift knöts till bygganmälan prop. 1993/94:178 s. 127. Enligt den nu gällande lydelsen får planavgift tas ut efter det att bygganmälan som avser åtgärder som anges i 9 kap. 2§ första stycket l eller 2 inkommit avseende uppförande, tillbyggnad eller

annan ändring av en byggnad eller annan anläggning.

Av intresse i det här sammanhanget är punkten rör byggna-

som der. Enligt bestämmelsen krävs bygganmälan för uppförande eller tillbyggnad byggnad. Däremot krävs inte bygganmälan för

av en annan

ändring av en byggnad. Detta innebär till skillnad mot vad gällde

som tidigare, att planavgift inte kan tas ut när en detaljplan ändras för att medge ändrad användning av en byggnad. En sådan konsekvens av lagändringen torde inte ha varit avsedd. Vi föreslår att 11 kap 5 § andra stycket ändras så att möjligheten att ta ut planavgift omfattar även det nämnda fallet.

Vi vill i övrigt erinra om de förslag till ändringar i 11 kap. 5 § PBL som lämnades i utredningens betänkande Överprövning av beslut i plan- och byggärenden SOU 1994:36 s.l75. Det gällde dels ett tilllägg i andra stycket som innebär att kostnaden för upprättande av en miljökonsekvensbeskrivning skall få räknas in i underlaget för planavgiften, dels en ändring i tredje stycket som innebär att avgift får tas ut med ett belopp som högst motsvarar kommunens älvkostnad.

15¶Författningskommentar

15.1 till avgifter för kommunal gatu-

Förslaget lag om hållning

Förslaget såvitt denna lag har behandlats i den allmänna motive-

avser ringen, avsnitt

I § Kommunen får besluta att ägarna till fastigheter inom områden med kommunal gatuhållning skall betala kostnader som kommunen

har för gatuhållningen.

Med kommunal gatuhållning iordningställande, underhåll och

avses renhållning gator och andra allmänna platser enligt 6 kap.

m.m. av 26 § andra stycket och 30 § första stycket plan- och bygglagen 0987:10 samt 18 § första och andra styckena renhållningslagen 1979:596.

Enligt bestämmelsen får kommunen besluta att fastighetsägarna inom områden med kommunal gatuhållning skall betala kostnaderna för gatuhållningen.

Rätt för kommunen att ta ut avgifter avser kostnader för åtgärder

kommunen enligt lag är skyldig att utföra. Enligt 6 kap. 26§ som andra stycket PBL åligger det kommunen att ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. I detta lig-

också krav på utförande förbättringsarbeten. Vidare åligger det

ger av enligt 6 kap. 30 § första stycket PBL kommunen att svara för underhållet gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är

av huvudman. Denna underhållsskyldighet består även om detaljplanen för området upphävs. Slutligen skall kommunen enligt 18§ renhållningslagen 1979:596 svara för renhållning m.m. av gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Enligt en föresla-

ändring i 18 § renhållningslagen skall även här kommunens skylgen digheter bestå detaljplanen för området upphävs.

även om

Kommunal gatuhållning omfattar således dessa tre kategorier åt-

av gärder iordningställande, underhåll och renhållning m.m. som

- kommunen är skyldig att utföra inom dels detaljplaneområden med

kommunalt huvudmannaskap, dels områden inom vilka kommunens skyldigheter i fråga om underhåll och renhållning kvarstår trots

m.m. att detaljplanen har upphävts. Definitionsmässigt är det alltså bara åtgärder inom de angivna områdena är att hänföra till kommunal

som

gatuhållning och betalningsskyldighet kan åläggas ägare till fastigheter

inom dessa områden.

Av bestämmelsen framgår att kommunen har frihet att välja mellan att enligt lagen ta ut kostnaderna fastighetsägarna och att helt eller

av delvis skattefinansiera kostnaderna. Självfallet har kommunen också möjlighet att träffa genomforandeavtal med fastighetsägare med lagen som grund.

2 § Avgiftsskyldighet inträder när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit iordningställd

I paragrafen anges vid vilken tidpunkt avgiftsskyldigheten inträder. Det sker när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit iordningställd.

Enligt den gällande regeln i 6 kap. 35 § PBL inträder fastighetsäga-

rens ersättningsskyldighet när den anläggning som ersättningen avser

kan för hans fastighet användas för avsett ändamål. Den anläggning som ersättningen avser är gatorna och de andra allmänna platserna in-

om fördelningsområdet, vanligen detaljplaneområdet. Om anläggning-

arna inte färdigställs i ett sammanhang kan ersättningsskyldighet inträ-

da vid olika tidpunkter.

Den här föreslagna lagstiftningen är uppbyggd ett annat sätt. Avgiftsskyldigheten avser således inte anläggningar inom ett visst fördelningsområde utan kostnaderna för gatuhållningen inom kommunens

samtliga detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap. För

alla fastigheter redan har utgång till gata inträder avgiftsskyldig-

som heten när lagen träder i kraft och avgifter kan därvid tas ut i form

av periodiska avgifter. I Övrigt inträder avgiftsskyldigheten när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit iordningställd och avgifter kan då tas engångsavgift och därefter periodiska avgif-

ut som en som ter.

3 § Ny ägare fastighet svarar inte gentemot kommunen för avgif

av som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

Bestämmelsen stämmer i sak överens med 6 kap. 35 § fjärde stycket PBL.

Avgiftsskyldighet inträder enligt 2 § när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit iordningställd. Härefter skall avgift enligt 10 § betalas vid anfordran. När skyldighet att betala avgift har inträtt är ny ägare enligt denna bestämmelse bunden av avgiftsskyldigheten i

omfattning som den tidigare ägaren. I enlighet med vad som samma normalt gäller vid fastighetsöverlåtelser, svarar dock en ny ägare av en fastighet inte mot kommunen för sådan avgift som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

En fastighetsköpare har enligt ll kap. 2 § PBL rätt att av byggnadsnämnden få skriftlig upplysning om vilken avgiftsskyldighet som belöper på fastigheten.

4 § Avgifter kommunen tar ut får inte överskrida vad behövs

som som för att täcka nödvändiga kostnader för gatuhållningen.

Avgifter får inte tas utför att täcka kostnader för sådana större trafikleder, parker och andra allmänna platser som betjänar en övervägande del av kommunens bebyggelseområden.

Bestämmelsen i första stycket är ett uttryck för självkostnadsprincipen som också återfinns i 8 kap. 3 b § kommunallagen 1991:900.

I andra stycket anges vissa begränsningar i fråga om de allmänna platser får ingå i kostnadsunderlaget. Tätortens bilnät kan delas in

som i huvudnät och lokalnät. Till huvudnätet hänförs dels gator för trafik förbi, genom samt till och från tätorten, dels huvudgator för trafik inom tätorten mellan områden/grannskap. Till lokalnätet hänförs uppsamlingsgator, industrigator, bussgator och lokalgator för trafik mellan huvudnät och område/grannskap samt inom område. I kostnadsunderlaget får endast ingå kostnaderna för lokalnätet. I fråga om andra allmänna platser än gator får i kostnadsunderlaget ingå områdesanläggningar, således anläggningar som har anknytning till boende eller verksamhet på viss fastighet eller inom visst område. Sådana anlägg-

ningar som betjänar större områden, hela kommunen eller kommundelar får inte ingå i kostnadsunderlaget.

5 § Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund

Vid fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn tas till kostnader som ägare av fastighet har för utförande, drift och underhåll all-

av män plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för område

som nyttjas gemensamt av flera fastigheter och fyller motsvarande än-

som damål allmän plats.

som

Vid fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn tas till att ägare

fastighet kan ha avstått mark utan ersättning efter förordnande av enligt 6 kap. 19 § plan- och bygglagen 198 7:1 0.

Enligt huvudregeln i första stycket skall avgiftsskyldigheten fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Motsvarande regel finns i 6 kap. 31 § PBL.

Vid tillämpningen av PBL uppstår problem särskilt vid fördelning av kostnaderna mellan befintlig och nytillkommande bebyggelse. Sådana problem bör inte uppkomma vid tillämpningen den föreslagna

av lagstiftningen. Det är bara nytillkommande bebyggelse som skall kunna påföras engångsavgift för anläggning gator och andra allmänna

av platser. I övrigt skall fastigheterna kunna påföras periodiska avgifter.

I andra stycket behandlas vad bör beaktas vid tillämpning

som av fördelningsregeln i vissa speciella fall.

Huvudmannaskapet inom ett och samma detaljplaneområde skall enligt förslaget kunna delas så att t.ex. kommunen är huvudman för grönområden medan vad då kommer att kallas vägar förs in under

som enskilt huvudmannaskap. Fastighetsägarna inom området skall kunna påföras avgifter för kommunens kostnader för grönområdena. Vid kostnadsfördelningen måste därvid hänsyn tas till de kostnader

som fastighetsägarna har för anläggning, drift och underhåll vägarna.

Det förekommer också att fastighetsägare inom ett detaljplaneområde

med kommunalt huvudmannaskap är tvungna att ta sig över enskild

en väg för att komma ut på allmän väg och att de därvid måste bidra till den enskilda väghållningen. Sådant kostnadsansvar skall beaktas.

Ett annat fall där särskilda hänsyn måste tas gäller s.k. storkvarter, således fall då områden skulle vara gator och annan allmän som annars platsmark läggs ut på kvartersmark gemensamma anläggningar. som Fastigheter deltar i anläggningarna skall givetvis kunna åläggas som avgifter bidra även till den kommunala gatuhållningen, men att genom vid fördelningen måste då hänsyn tas till fastighetsägamas kostnader

för gemensamhetsanläggningen.

Enligt 6 kap. 19 § PBL kan förordnas att fastighetsägare skall utan ersättning avstå mark behövs för sådana allmänna platser för vilka som kommunen är huvudman. Om fastighetsägare ett sådant fören genom ordnande har fått avstå mark, skall hänsyn härtill tas vid avgiftsskyldighetens fördelning. Det blir vid bestämmande av engångsavgift för

anläggningskostnader regeln aktualiseras.

som

6 § Avgiftsskyldighet för fastighet inom område för vilket detaljplanen har upphävts får bara kostnaderna för åtgärder avses i 30 § avse som första stycket plan- och bygglagen 1987:10 och 18 § första stycket

renhållningslagen 1 979x5 96.

Enligt 6 kap. 30 § PBL kvarstår kommunens skyldighet att underhålla gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman även detaljplanen för området upphävs. Motsvarande skyldighet om skall enligt förslaget gälla i fråga renhållning enligt ett nytt om m.m. andra stycke i 18 § renhållningslagen 1979:596. Inom sådana områden skall kommunen således ha rätt att ta ut periodiska avgifter för att täcka kostnaderna för drift och underhåll, men däremot inte för förbättringar. Vid bestämmande avgifter för dessa fastigheter måste av alltså tillses att förbättringskostnaderna hålls utanför.

7§ Avgift skall bestämmas enligt taxa, kommunen utformar i en som överensstämmelse med de grunder som anges i 4-6 §

Avgift utgår engångsavgift och periodiska avgifter. En-

som som gångsavgift får bara tas ut ägare till fastighet som inte tidigare har av haft utgång till gata eller väg. Engångsavgift skall bestämmas till belopp motsvarar fastighetens andel de normala kostnaderna för som av

utförande de allmänna platserna. Periodiska avgifter får inte av omfatta kostnaderna för utförande de allmänna platserna. av

I paragrafen finns bestämmelser taxa. Enligt första stycket skall om avgift utgå enligt taxa antas kommunfullmäktige. Taxan skall som av utformas i överensstämmelse med de grunder i 4-6 §§. som anges Enligt andra stycket utgår avgift engångsavgift och periodiska som avgifter. Förutsättningen för att engångsavgift skall få tas ut är fasatt tigheten inte tidigare har haft utgång till väg eller gata.

Engångsavgift skall bestämmas till belopp motsvarar fastighe-

som tens andel av de normala kostnaderna för utförande de allmänna av platserna. Med normala kostnader på tidigare erfarenhet stödda avses beräkningar av vad det kostar att anlägga gator och andra allmänna platser inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap. Det bör observeras att det bara är anläggningskostnadema skall som hänföras till dessa kostnader. Förbättringskostnader måste alltså hållas åtskilda från dessa kostnader. I vissa fall kan kostnaderna för åtgärder vara att betrakta som anläggningskostnader och i andra fall kan kostnaderna för typ åtgärder att betrakta förbättringssamma av vara som kostnader beroende på fastigheterna i området redan skall ha om anses haft utgång till väg eller gata eller inte. Om således engångsavgiften inte får omfatta kostnader för än annat anläggning av allmänna platser får å andra sidan de periodiska avgif-

terna inte omfatta anläggningskostnader.

8 § Uppgår engångsavgift till belopp är betungande med hänsyn

som till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det och godtagbar säkerhet ställs, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst år. tio

Bestämmelsen ger möjlighet till avbetalning engångsavgiften. En av motsvarande bestämmelse finns i dag i 6 kap. 35 § tredje stycket PBL.

9 § Avgift får nedsättas med hänsyn till fastighetsägarens personliga betalningsförmåga.

Enligt bestämmelsen möjlighet att sätta ned avgiften med hänsyn

ges

till fastighetsägarens personliga betalningsförmåga.

Engångsavgifter får bara tas ut från ägare till fastighet som inte tidigare har haft utgång till väg eller gata. Det blir således fråga om framför allt nyexploaterade fastigheter. I dessa fall torde det bara undantagsvis finnas anledning att sätta ned avgiften på grund av bristande betalningsförmåga. När det däremot gäller de periodiska avgifterna kan det uppkomma behov av att nedsätta avgiften. Det beror naturligtvis i vilken utsträckning kommunen utnyttjar möjligheten att ta ut avgifter enligt lagen och på hur taxan utformas. För t.ex. pensionärer i egnahem kan det bli motiverat med jämkning i vissa fall.

10 § Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp skall betalas ränta enligt 6 § räntelagen 1 975.635 från förfallodagen.

Skall engångsavgiften fördelas på årliga inbetalningar, bestäms ränta enligt 5 § räntelagen på varje del avgiften förfaller till

av som betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess den delen avgiften betalas eller ränta skall betalas

av enligt första stycket.

Som framgår 2 § inträder avgiftsskyldighet när den gata till vilken

av fastigheten har utgång har blivit iordningställd. Härefter kan kommu-

kräva betalning i form i förekommande fall, engångsavgift och nen av, periodiska avgifter. Avgift skall enligt första stycket i denna paragraf betalas vid anfordran. Det är alltså kommunen avgör när betalning

som skall ske. Utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränta är förfallodagen.

Av rättsfallet NJA 1993 s. 724 framgår att en fordran avseende gatukostnader är underkastad den allmänna tioårspreskriptionen. Bestämmelsen i 2 § andra stycket preskriptionslagen 1981:130 om en preskriptionstid på tre år för konsumentfordran är således inte tillämplig. Avgörandet torde bli tillämpligt även på avgifter enligt denna lag.

I andra stycket ges bestämmelser om ränteberäkningen när fastig-

hetsägare betalar engångsavgiften genom avbetalningar. Fastighetsäga-

skall då debiteras högst avkastningsränta enligt räntelagen disren konto med tillägg av två procentenheter på varje del av krediten som

inte har förfallit till betalning. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns i dag i 6 kap. 35 § tredje stycket PBL.

11 § Om avgift har betalats för utförande av gata och allmän

annan plats, är kommunen skyldig att betala tillbaka avgiften skada

om uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han på grund att

bygglov vägras inte kan använda fastigheten så som förutsattes när

avgiften betalades.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen 1975:636 fån den dag fastighetsägaren betalade avgiften.

Enligt paragrafen skall kommunen betala tillbaka avgift för anläggning av gata och annan allmän plats i den mån skada uppkommer att

genom fastighetsägaren på grund att bygglov vägras inte kan använda fas-

av tigheten på det sätt som låg till grund för beräkningen den erlagda

av avgiften. Bestämmelsen har sin förebild i 14 kap. 7 § PBL.

Bestämmelsen är tillämplig i första hand när fastighetsägaren inte alls får bebygga sin fastighet och han därigenom inte kan ha någon nytta av den betalade avgiften. Om fastighetsägaren får bebygga sin fastighet men den medgivna byggrätten har begränsats i förhållande till vad som gällde när avgiften togs ut, kan återbetalning av viss del

av avgiften komma i fråga.

Paragrafen är utformad så att det framgår fastighet har

att, om en bytt ägare efter det att avgiften har betalats, återbetalningsskyldigheten gäller i förhållande till den ägaren.

nye

Enligt andra stycket är kommunen också skyldig att betala ränta på återbetalade belopp. Någon justering avgiften med hänsyn till för-

av ändringar i penningvärdet skall inte ske.

12 § Talan om återbetalning enligt 11 § skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas laga kraft. Talan får dock

vann väckas senare, om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

I paragrafen bestämmelser om den tid inom vilken talan om återbe-

ges talning enligt 11 § skall väckas. Bestämmelsen är hämtad från 15 kap. 4 § PBL.

13 § Den kommunala gatuhållningen skall redovisas skild från annan verksamhet som kommunen driver.

Av redovisningen skall framgå hur kommunen har fördelat kostnader varit med verksamhet kommunen

som gemensamma annan som drivit.

I paragrafen bestämmelser redovisningen i fråga om gatukost-

ges om nader. Bestämmelserna överensstämmer med de som föreslås i 40 § i den nya lagen om Vattenförsörjning och avlopp.

14 § Om fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad i denna

en som lag är föreskrivet fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på

om tomträttshavaren eller tomträtten. Tomträttshavare är dock inte skyldig att bekosta utförande gata och annan allmän plats.

Gatukostnader för fastigheter upplåtna med tomträtt erläggs av tomträttsupplåtaren/fastighetsägaren. Kostnaden är en exploateringskostnad och beaktas när tomträttsavgälden bestäms. Enligt 16 kap. 5 § PBL är tomträttshavare därför inte skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser. Samma regel gäller enligt förevarande paragraf. Tomträttshavare skall således inte vara skyldig att betala engångsavgift avseende anläggningskostnader. Däremot skall tomträttshavaren betala periodiska avgifter.

15 § Vad som i denna lag föreskrivs om fastigheter skall tillämpas även på mark är samfälld för flera fastigheter. Med fastighetsäga-

som re avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten.

Bestämmelsen, som är hämtad från 6 kap. 38 § PBL, ger kommunen möjlighet att ta ut avgifter även från delägare i samfälligheter.

16 § Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med fideikomissrätt eller på grund testamentariskt förordnande av utan att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning denna av lag anses som egendomens ägare.

I bestämmelsen, som är hämtad från 16 kap. 6 § PBL, ges regler om vem som skall anses som fastighetsägare i vissa fall.

1 7 § Statens va-nämnd prövar efter ansökan mål rör tvist mellan som kommunen och fastighetsägare tillämpning taxa, kommunens om av fordran på avgift av fastighetsägare, giltigheten, beståndet eller rätta innebörden avtal mellan kommunen och fastighetsägare samt mål av enligt 11 § om återbetalning avgift. av Bestämmelser om Statens va-nämnd och förfarandet vid handläggning mål hos nämnden finns i lagen 1976:839 Statens av om va-nämnd.

Kommunens beslut om taxa överklagas i den ordning föreskrivs som för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen 1991:900. Detta framgår av 10 kap. 3 § kommunallagen. Tvister mellan kommunen och fastighetsägare däremot skall enligt denna paragraf prövas Staav tens va-nämnd. Nämnden skall också pröva talan fastighetsägare av om återbetalning av avgift i de fall som regleras i ll och 12 §§.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1januari 1998. Bestämmelserna i 13 § årsredovisning skall tillämpas första om gången för det räkenskapsår påbörjas närmast efter den 31 desom cember 199 Äldre bestämmelser skyldighet betala för om att ersättning gatu-

kostnader skall tillämpas ifråga gatubyggnadsarbeten har på-

om som börjats före ikraftträdandet

Anspråk på ersättning för gatubyggnadsåtgärder har påbör-

som jats före den 1januari 1982 får inte framställas efter den 31 december 2007.

Bestämmelsen i andra punkten är motiverad av att kommunerna självfallet inte vid lagens ikraftträdande kan åläggas att ha en redovisning som uppfyller kraven i 13

Enligt bestämmelsen i tredje punkten skall äldre bestämmelser, således de samtidigt upphävda bestämmelserna i plan- och bygglagen l987:10, tillämpas vid bestämmande av fastighetsägarens skyldighet att betala ersättning för gatukostnader. Avgörande är tidpunkten då gatubyggnadsarbetena påbörjades.

I fjärde punkten föreskrivs att kommunen förlorar sin rätt att kräva ersättning för äldre gatubyggnadsåtgärder efter en viss tid. Bestämmelsen anknyter till de ändringar i 1947 års byggnadslag som trädde i kraft den l januari 1982. Därvid förordnades att äldre bestämmelser skulle tillämpas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som hade påbörjats före ikraftträdandet. I den mån krav inte har framställts för sådana äldre fordringar som har förfallit till betalning kan många av fordringarna vara preskriberade. I vissa fall har emellertid fordringarna ännu inte förfallit till betalning på grund av att något villkor härför ännu inte är uppfyllt. Här föreskrivs nu att anspråk på ersättning för åtgärder som påbörjats före den l januari inte får framställas efter utgången av år 2007 och det gäller samtliga sådana äldre fordringar oberoende av om de har förfallit till betalning eller inte. För fordringar som inte har förfallit till betalning vid den tidpunkten, innebär det alltså att de aldrig kan drivas in.

15.2¶Förslaget till lag om Vattenförsörjning och avlopp

1 § Denna lag innehåller bestämmelser för Vattenförsörj-

om ansvar ning och avlopp, 0m fastighetsägares skyldighet att samverka om vattenförsörjning och avlopp va-samverkan och om allmänna anläggningar för Vattenförsörjning och avlopp allmänna va-anläggningar.

Paragrafen saknar motsvarighet i lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.2. Syftet med bestämmelsen är att klargöra vilka frågor som skall behandlas i lagen om Vattenförsörjning

och avlopp.

I den nuvarande va-lagen behandlas enbart frågor allmänna

om va-anläggningar. Den nuvarande lagen bygger i det avseendet på 1955 års va-lag. Den lagen skall dock få ett vidare tillämpningsområde.

nya Förutom de frågor som regleras i dag, skall lagen innehålla bestämmelser om såväl ansvar för Vattenförsörjning och avlopp

som va-samverkan. De i jämförelse med va-lagen bestämmelserna

nya kommer att få principiell betydelse för utförande och drift anlägg-

av ningar för Vattenförsörjning och avlopp. Den lagens tillämpnings-

nya område kommer här till uttryck redan i lagens inledning.

2 § Vattenförsörjning och omhändertagande avloppsvatten skall

av ske med iakttagande kravet på hushållning med samhällets

av resurser och på ett sätt som tillgodoser skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hushållning med naturresurser.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.2.

I paragrafen redovisas de grundläggande syften som lagen skall tillgodose. Utgångspunkten är att va-verksamheten skall bedrivas på ett sätt som innebär en effektiv hushållning med samhällets

resurser. Va-verksamheten skall således drivas så rationellt möjligt. Som

som anförts i avsnitt 2.4 innebär det bl.a. att va-anläggningama skall få

en lämplig utformning från såväl allmän enskild synpunkt. I detta

som ligger att förfarandet för att genomföra förändringar garanterar fastighetsägare, grannar mil. insyn och inflytande och att grundläggande krav på rättssäkerhet blir tillgodosedda. Vidare skall va-anläggningar utföras och drivas till så låga kostnader möjligt. Av central bety-

som delse är därför att anläggningarna utförs och drivs den huvudman

av som är bäst lämpad för uppgiften.

3 § Med en allmän va-anläggning anläggning har till

avses en som uppgift att bereda bostadshus eller bebyggelse vattenförsörj-

annan ning och avlopp och drivs kommun eller, den drivs

som av en om av någon annan, förklarats för allmän enligt 48

Den som driver en allmän va-anläggning är anläggningens huvudman.

Paragrafen motsvarar i sak 1 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar av rent redaktionell karaktär.

Genom paragrafen klargörs vad som är en allmän va-anläggning. Definitionen är inte knuten till särskilda tekniska krav, utan i stället till ändamålet med anläggningen. En allmän va-anläggning har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse Vattenförsörjning och avlopp.

Den betydelse som begreppen Vattenförsörjning och avlopp har i gällande lagstiftning skall stå kvar oförändrade. Det innebär att vattenförsörjning inte bara innefattar anskaffande och framledande av vatten för bostadsbebyggelse utan i princip även för näringsverksamhet som bedrivs inom bebyggelsen. Begreppet avlopp har enligt den nuvarande ordningen tolkats med ledning av vattenlagen 1983:291 och miljöskyddslagen 1969:387 som innehåller en definition av begreppet avloppsvatten, se avsnitt 5.5.3. Förutom beträffande två mycket speciella fall innebär definitionen att avloppsvatten är spillvatten eller annan flytande orenlighet eller vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom en detaljplan som inte sker för viss eller vissa fastigheters räkning. Det sistnämnda fallet avser alltså vatten från allmänna platser

inom en detaljplan.

För att en va-anläggning skall anses som allmän skall den drivas

av en kommun eller av länsstyrelsen ha förklarats för allmän. I andra stycket anges att den som driver en allmän va-anläggning är anläggningens huvudman. Bestämmelsen motsvarar l § vanlagen. Innebörden av den nuvarande bestämmelsen har ansetts vara något oklar. Anledningen kan vara att man tidigare inte gjorde någon klar distinktion mellan den som äger anläggningen och den som driver den. Detta framgår av 14 § va-lagen som anger att i en allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkten som tillhör huvudmannen. Om 1 § va-lagen läses tillsammans med 14 § va-lagen, kan man komma till slutsatsen att om huvudmannen inte äger den allmänna va-anläggningen, ingår inte ledningar och andra anordningar i anläggningen.

Det har under senare år vid olika tillfällen föreslagits att den skall anses som huvudman som äger va-anläggningen. En sådan ändring skulle lösa de nämnda oklarheterna. Nackdelen med en sådan förändring är dock att lagstiftningen blir mindre flexibel än den är i dag. För-

I8 16-1398

ändringen skulle t.ex. kunna förhindra att huvudmannen använder anordningar som ägs av någon För att behålla flexibiliteten i den annan. nuvarande lagstiftningen föreslår vi en ändring bestämmelsen av om vad som ingår i en allmän va-anläggning. I 24 § därför att till anges en allmän va-anläggning skall räknas även anordningar som huvudmannen stadigvarande nyttjar. Med den lösningen bör det inte något vara problem att behålla regeln att den driver den allmänna som va-anläggningen är anläggningens huvudman.

4 § Bestämmelserna i denna lag ägare fastighet skall tillämpas om av även på den som innehar egendom med tomträtt, ständig besittningsrätt, fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande. När omständigheterna föranleder det skall bestämmelse i denna lag

om fastighet även tillämpas på byggnad eller anläggning,

annan som inte tillhör ägaren till marken och på mark är samfälld för flera som ägare. Vad som i lagen föreskrivs ägare fastighet skall därvid om av

gälla anläggningens ägare.

Har huvudmannen för en allmän va-anläggning träffat avtal med

annan än fastighetsägare om brukande av anläggningen, gäller för

denne vad som i lagen föreskrivs fastighetsägare.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § va-lagen. I paragrafen bl.a. anges vilka som i lagens mening skall fastighetsägare och vad anses som som skall jämställas med fastighet. Förutom vissa sakliga ändringar i första stycket, innebär förslaget i jämförelse med va-lagen ändringar av endast redaktionell karaktär. I första stycket har hänvisningen i va-lagen till 1 kap. 5 § fastig-

hetstaxeringslagen 1979:1152 ersatts direkt redovisning

av en av vilka som skall fastighetsägare. Skälet till ändringen är att anses som

uppräkningen i fastighetstaxeringslagen inte är avpassad efter

va-förhållanden, utan innefattar situationer saknar betydelse för som tillämpningen av denna lag. Som exempel kan nämnas att ägare som av fastighet skall anses den som är nyttjanderättshavare till täktmark eller innehavare skogsområde blivit staten upplåtet till kaav som av

nalbolag.

Förslaget i första stycket är emellertid inte heltäckande. Det kan inte helt uteslutas att det någon gång kan förekomma situation där någon en

än ägaren till fastigheten lämpligen bör vara ansvarig enligt annan denna lag. Med hänsyn till att de praktiska fallen bör vara mycket sällan förekommande och till ändamålet med bestämmelsen, kan det emellertid inte anses motiverat med längre gående reglering.

I övrigt har i jämförelse med va-lagen andra och tredje styckena bytt plats. Härigenom kommer första och andra stycket att behandla frågor om vilka som skall anses som ägare av fastighet och vad som jämställs med fastighet, medan tredje stycket behandlar fallet när ett antal fastighetsägare uppträder gemensamt. Bestämmelsen i andra stycket innebär att lagen i vissa fall är tillämplig på en byggnad eller en annan anläggning som inte tillhör ägaren till marken. Det kan t.ex. gälla bostadshus, kiosk eller affärslokaler som står arrenderad mark.

Bestämmelsen i tredje stycket innebär att ett antal fastighetsägare i t.ex. en samfällighetsförening kan uppträda som en abonnent. Detta ger möjlighet för fastighetsägarna i ett småhus- eller radhusområde att inrätta en gemensamhetsanläggning som ansluts till den allmänna va-anläggningen. Efter avtal med huvudmannen får samfälligheten fastighetsägares ställning.

Ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp Rubriken saknar motsvarighet i va-lagen. Med hänsyn till att frågor om Vattenförsörjning och avlopp ges en central roll i den nya lagen finns det anledning att samla bestämmelserna om ansvar i ett avsnitt.

5 § Fastighetens ägare skall svara för fastighetens vattenförsörjning och avlopp, om detta inte enligt 8 § skall ordnas genom en allmän va-anläggning. Bestämmelser fastighetsägarens för utsläpp

om ansvar av avloppsvatten finns i 6 och 7 §§ hälsoskyddslagen 1982:1080 och

7 och 8 §§ miljöskyddslagen 1969:387.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.3.

I dag behandlas frågor om fastighetsägarens ansvar för va-försörjningen i olika författningar. Bestämmelsen är inte avsedd att utvidga fastighetsägarens ansvar. Mot bakgrund av de förslag som lämnas om kommunens ansvar för Vattenförsörjning och avlopp samt förslaget

va-samverkan, bör det dock framgå direkt av lagen vad är

som fastighetsägarens grundläggande

ansvar.

6 § Det är kommunal angelägenhet att planera för Vattenförsörj-

en ning och avlopp i kommunen, om detta behöver ordnas i ett större sammanhang. Bestämmelser kommunens för tillsyn över

om ansvar Vattenförsörjning och avlopp finns i 2 § hälsoskyddslagen 1982:1080, 38 § miljöskyddslagen 1969:387 och 24 § livsmedelslagen 1971:511.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.3. Syftet med bestämmelsen är att klargöra det grundläggande kommunala ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp.

Det övergripande ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp ligger i dag hos kommunen. Även det inte framgår uttryckligen 1970

om av års va-lag, har detta varit en grundförutsättning ända sedan tillkomsten av 1955 års va-lag se prop. 1955:121, s 53 . Kommunens

ansvar framgår dock 2 § va-lagen enligt vilken kommunen skall sörja för

av eller tillse att en allmän va-anläggning kommer till stånd, vatten-

om försörjning och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang och

av 31 § enligt vilken kommunen måste tillstyrka ansökan allmän-

en om förklaring för att den skall kunna beviljas.

Kommunens ansvar för frågor gäller Vattenförsörjning och

som avlopp framgår enligt gällande lagstiftning av 2 § hälsoskyddslagen

som anger att kommunen för hälsoskyddet inom kommunen, 38 §

svarar av miljöskyddslagen 1969:387 att kommunen utövar tillsyn

som anger över miljöfarlig verksamhet och av 24 § livsmedelslagen 1971:511 enligt vilken kommunen har för efterlevnaden lagen.

ett ansvar av

Redovisningen av kommunens ansvar för Vattenförsörjning och

avlopp innebär således i sak ingen nyhet. Med hänsyn till de förändringar som föreslås angående fastighetsägamas för utförande och drift

ansvar av en va-anläggning finns det dock skäl att även i denna lag klargöra vem som ansvarar för planeringen för Vattenförsörjning och avlopp. Bestämmelsen är utformad i överensstämmelse med l kap. 2§ PBL där det anges att det är kommunal angelägenhet att planlägga

en användningen av mark och vatten.

7§ Behöver Vattenförsörjning och avlopp inom ett område ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen till att va-anläggning

se en kommer till stånd så snart det kan ske. Vid bedömningen skall kommu-

särskilt beakta skyddet för miljön, hälsan samt behovet av husnen hållning med naturresurser.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga kommunen att fullgöra skyldigheten enligt första stycket.

Paragrafen motsvarar delvis 2 § va-lagen där det anges när kommunen är skyldig att sörja för eller tillse att en allmän va-anläggning kommer till stånd. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.3.

Kommunens för Va-anläggning kommer till stånd är

ansvar att en knutet till behovet att ordna va-försörjningen i ett större samman-

av hang. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i va-lagen behöver den va-anläggning skall komma till stånd inte vara en allmän an-

som läggning. Som i den allmänna motiveringen inträder kommu-

anges

när fastighets Vattenförsörjning och avlopp behöver nens ansvar en ordnas i ett större sammanhang tillsammans med andra fastigheter i området.

Fastighetsägarens grundläggande ansvar för fastighetens vattenförsörjning och avlopp innebär att kommunens ansvar inte skall aktualise-

förrän det står klart att ägaren till fastigheten saknar möjlighet att ras på eget initiativ, utan kommunens ingripande, ordna Vattenförsörjning och avlopp. I det ligger även att det framstår som utsiktslöst att fastighetsägaren gemensamt med andra fastighetsägare i området skall kunna få till stånd en enskild va-anläggning.

Det är kommunen som skall bedöma behovet av en Va-anläggning. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i va-lagen skall inte enbart hälsoskyddet beaktas. I stället skall kommunen göra en samlad bedömning med utgångspunkt från de krav som anges i 2 Behovet av en anläggning för Vattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten skall alltså bedömas med utgångspunkt i kravet en hushållning med samhällets resurser så att såväl skyddet för miljön och hälsan

behovet hushållning med naturresurser blir tillgodosett. som av

I andra stycket anges i överensstämmelse med 2§ andra stycket Va-lagen att länsstyrelsen får förelägga kommunen att fullgöra sin skyldighet enligt första stycket. Föreläggandet får förenas med ett vite.

8 § En va-anläggning skall utföras och drivas i samverkan mellan ägarna till fastigheterna inom det område där Vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang, inte kommunen om finner att det är lika rationellt att anläggningen utförs eller drivs av kommunen eller någon allmän va-anläggning. annan som en Vid bedömningen skall kommunen beakta de ekonomiska och orga-

nisatoriska förutsättningarna för att fastighetsägarna på lång sikt

skall kunna för Vattenförsörjning och avlopp inom området så svara att skyddet för miljön och hälsan samt behovet hushållning med av naturresurser tillgodoses. Kommunen skall vid bedömningen även beakta fastighetsägarnas rätt till ersättning för va-anordning blir som onyttig och deras rätt till ersättning enligt I 7 § vid inskränkning av en allmän va-anläggnings verksamhetsområde.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.4. I första stycket behandlas frågan skall utföra och driva om vem som en va-anläggning. Bedömningen skall göras kommunen. Avgöranav det skall i första hand grundas bedömningen gör detta av vem som mest rationellt. Är förutsättningarna lika eller kan de inte bedömas skall kommunen för utförande och drift va-anläggningen. ta ansvar av I andra stycket första meningen särskilt att kommunen i sin anges bedömning måste beakta att den lösning väljs måste leda fram till som en långsiktigt hållbar lösning. Begreppet rationellt skall inte uppfattas som enbart kopplat till kostnaderna. I begreppet ligger det grundläggande kravet enligt 2 § hushållning med samhällets Som om resurser. anges i kommentaren till den paragrafen innebär det bl.a. att en va-anläggning skall ges en lämplig utfonnning från såväl allmän som enskild synpunkt samt att va-anläggningen utförs och drivs till så låga kostnader som möjligt. Naturligtvis måste kostnadsaspekten i det enskilda fallet tillåtas att få ett stort genomslag. Den aspekten kan dock aldrig tillåtas få så stort genomslag att undantag skall göras från kravet att va-anläggningen ges en från allmän synpunkt lämplig utformning. I detta ligger bl.a. att kommunen inte bör medverka i tillkomsten av en

gemensamhetsanläggning, om den försvårar lämplig utformning

en av

den allmänna va-anläggningen.

De bedömningsgrunder som anges i första meningen i första avser hand kostnaden för utförande och drift va-anläggning. I andra av en

stycket andra meningen behandlas några ytterligare kostnadsposter som kan bli aktuella om fastighetsägarna skall ta ansvaret för va-anläggningen. Det gäller ersättning enligt 13 d § anläggningslagen för onyttig va-anordning och ersättning enligt 17 § denna lag vid inskränkning ett verksamhetsområde. Hänsyn skall också tas till hu-

av vudmannens skyldighet att betala ersättning enligt 26 § denna lag för onyttig va-anordning.

Samverkan om Vattenförsörjning och avlopp Bestämmelserna va-samverkan, saknar motsvarighet i

om som va-lagen, syftar till att förbättra möjligheterna att få till stånd

gemensamhetsanläggningar för Vattenförsörjning och avlopp inom sådana områden där utförande och drift av en va-anläggning skall skötas av fastighetsägarna. Förutom de förslag som vi lämnar under denna rubrik och i anläggningslagen, skall beaktas de förslag till ändringar i anläggningslagen som tidigare har lämnats av Utredningen om översyn

enskilda vägar EVL-utredningen. Förslagen har redovisats i avav snitt 5.3 och även behandlats i avsnitt 5.5.5.

Såvitt nu är av intresse innebär förslagen att lantmäterimyndigheten kan tillsätta syssloman skall överta de befogenheter som annars

en som tillkommer delägarna, om det kan befaras att anläggningen inte kom-

att genomföras i tid samt att myndigheten i samband med en förmer rättning kan föreskriva att styrelsen för en samfällighetsförening på närmare angivet sätt får besluta den ändring av andelstal som på-

om kallas av att en fastighets användningssätt stadigvarande ändras. Det sistnämnda medför fastigheter kan delta i gemensamhetsan-

att nya läggningen, utan att hela beslutsprocessen måste tas om på nytt. Vi anser att ett genomförande av dessa förslag skulle stärka möjligheterna till att va-samverkan blir ett både verkningsfullt och meningsfullt instrument i strävan att nå en rationell va-försörjning.

9 § Kommunen skall i beslut fastställa vilka fastigheter som enligt 8 § skall samverka utförande och drift anläggning för vattenför-

om av en sörjning och avlopp.

En fastighet skall delta i va-samverkan, inte fastighetens be-

en om hov av Vattenförsörjning och avlopp med större fördel kan tillgodoses

på annat sätt än genom samverkan. För obebyggd fastighet enligt som detaljplan är avsedd för byggande skall behovet bedömas som om fastigheten var bebyggd enligt planen.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.5. I första stycket att beslutet va-samverkan skall vilka anges om ange fastigheter som skall delta i va-samverkan. Till skillnad mot been stämmelsen om en allmän va-anläggning skall kommunen inte fastställa någon gräns för samverkansområdet. Denna ordning de att ange deltagande fastigheterna anknyter till de bestämmelser gäller för som inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen. Andra stycket första meningen är utformad med förebild i bestämmelserna om en fastighetsägares möjlighet att stå vid sidan allav en män va-anläggning. En fastighetsägare skall således delta i en va-samverkan om inte fastighetens behov Vattenförsörjning och av avlopp med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom en va-samverkan. Regelsystemen blir således i detta avseende neutrala i förhållande till varandra, vilket i detta fall innebär att fastighetsägaren har i princip likartade möjligheter att stå vid sidan av en gemensamhetsanläggning och att stå vid sidan allmän va-anläggning. en Motsvarande neutralitet mellan regelsystemen gäller bestämmelsen i andra meningen som innebär att för en obebyggd fastighet enligt som en detaljplan är avsedd att bebyggas, skall behovet Vattenförsörjav ning och avlopp bedömas som om fastigheten bebyggd enligt plavar nen. När det gäller obebyggda fastigheter är skyldigheten att delta i en va-samverkan alltså begränsad till fastigheter inom planen.

10 § Innan beslut fattas va-samverkan skall kommunen samråda om med fastighetsägarna inom området, övriga sakägare, länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten förslaget till va-samverkan. om Vid samrådet skall kommunen redovisa underlaget för förslaget till beslutet om va-samverkan samt de viktigaste följderna förslaget. av

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.5. Som anförts i avsnitt 2.4 ligger det i samhällets intresse att va-an-

läggningama får lämplig utformning från såväl allmän enskild

en som

synpunkt. Det innebär att förfarandet för att genomföra de förändringar

va-samverkan innebär, skall utformas så att det garanterar fassom en tighetsägare, grannar m.fl. insyn i och inflytande över processen och att grundläggande krav på rättssäkerhet blir tillgodosedda. I paragrafen behandlas kommunens skyldighet att samråda med de enskilda och myndigheter som berörs av förslaget.

I första stycket avgränsas samrådskretsen till fastighetsägare, övriga sakägare, länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten. Samrådskretsen är alltså väsentligt mindre än den samrådskrets som gäller beträffande förslag till detaljplan. Skälet till detta är huvudsakligen att ett beslut

va-samverkan endast gäller enstaka fråga som berör en begränom en sad krets av fastighetsägare, medan beslutet om detaljplan reglerar områdets bebyggelsemiljö i stort, vilket är intresse för alla boende i

av området.

I likhet med vad som gäller samråd om förslag till detaljplan skall kommunen vid samrådet redovisa samtliga de handlingar som legat till grund för kommunens förslag till beslut samt de viktigaste följderna av förslaget. Det är således inga handlingar som obligatoriskt skall redovisas. Som anförts i avsnitt 5.5.5 finns det ändå ett antal handlingar som närmast oundvikligen måste redovisas. Dit hör de ekonomiska beräkningar legat till grund för kommunens ställningstagande att

som Vattenförsörjning och avlopp skall skötas fastighetsägarna i området

av och kommunens utredning lämplig va-anläggning.

11 § En va-anläggning enligt 9 § skall inrättas enligt de bestämmel-

gäller för inrättande gemensamhetsanläggning enligt ser som av en anläggningslagen 1973:1149. De villkor för inrättande av en gemensamhetsanläggning som anges i 5-7 §§ anläggningslagen skall dock inte tillämpas.

Kommunen skall hos lantmäterimyndigheten ansöka förrätt-

om en ning för inrättande av en gemensamhetsanläggning.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 5.5.5.

Syftet med beslutet om va-samverkan är att inrätta en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen 1973:1149. Den lagens bestämmelser till skydd för den enskildes intressen innebär dock att det

inte går att göra en rimlig avvägning mellan den enskildes intressen och det allmänna intresset att få till stånd en fungerande va-försörjning. Genom sådan avvägning görs i beslutet va-samverkan,

att en om behöver prövningen av den enskildes intressen inte tas på nytt vid

upp anläggningsförrättningen. I första stycket föreskrivs därför att villko-

i 5-7 anläggningslagen för inrättande gemensamhetsanren av en läggning inte skall tillämpas.

För att säkerställa att en anläggningsförrättning kommer till stånd anges i andra stycket att kommunen skall ansöka hos lantmäterimyndigheten om en förrättning för inrättande av en gemensamhetsanläggning.

Allmän va-anläggning

12 § En allmän va-anläggning får inte inrättas i strid mot detaljplan, områdesbestämmelser eller andra bestämmelser för markens bebyggande. Inrättandet av anläggningen får inte heller förhindra ändamålsenlig bebyggelse eller medföra att lämplig planläggning försvå-

Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får ras. dock mindre avvikelser göras.

Paragrafen motsvarar helt 12 § andra stycket va-lagen. Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i bl.a. 9 och 10 anläggningslagen

samt 3 kap. 2 och 3 fastighetsbildningslagen 1970:988.

13 § En allmän va-anläggning skall utföras och drivas så att den tillgodoser kraven på skydd för miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Den skall vara försedd med de anordningar krävs

som för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Om viss bebyggelse behöver anordningar endast för vattenförsörjningen eller för avlopp, skall anläggningen anpassas detta.

Så länge en allmän va-anläggning behövs skall huvudmannen

underhålla anläggningen och i övrigt till att den på tillfredsställande

se sätt fyller sitt ändamål.

Paragrafen motsvarar i sak 12 § första och tredje styckena va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar av rent redaktionell karaktär.

I första stycket första meningen betonas att de mål för vattenförsörjning och avlopp i 2 § också gäller utförande och drift av

som anges en allmän va-anläggning.

I andra meningen bestämmelsen att allmän va-anläggning

ges en skall vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk säkerhet. Genom att bestämmelsen är så allmänt hållen uppnås den fördelen att lagen inte ställer krav på anordningar av viss teknisk utformning. Det väsentliga är i stället funktionen. I samband med införandet spillvattennät

av av typen LPS Low Pressure Sewer ett slags tryckledningsnät som nor-

malt förutsätter pumpanordning inne på varje fastighet uppstod

en dock problem vid tillämpningen av lagen. Det gällde bl.a. frågan om en pumpanordning inne på en fastighet verkligen kunde anses ingå i den allmänna va-anläggningen. Den frågan och närliggande frågor

om bl.a. kostnaderna för anordningen är dock numera i huvudsak lösta i rättstillämpningen.

I första stycket tredje meningen ges bestämmelsen att va-anläggningen skall anpassas efter om viss bebyggelse behöver anordningar endast för vattenförsörjningen eller för avlopp.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om huvudmannens skyldighet att underhålla va-anläggningen. Så länge en allmän va-anläggning behövs skall huvudmannen underhålla anläggningen och i övrigt se till att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

Verksamhetsområde 14 § En allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område inom vilket Vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen.

Ett verksamhetsområde skall fastställt till sina gränser.

vara

Paragrafen motsvarar i sak 4 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar av rent redaktionell karaktär.

Definitionen av vad som är en allmän va-anläggnings verksamhetsområde innebär att till verksamhetsområdet hör inte bara det område som ligger inom de fastställda gränserna. Har anläggningens huvudman låtit en fastighet utanför verksamhetsområdet bruka anläggningen som om fastigheten låg inom områdets gränser, kan det faktiska handlandet få innebörden att fastigheten skall anses ligga inom verksamhetsområdet. Det kan i det sammanhanget inte tillmätas någon avgörande betydelse om huvudmannen genom avtal med ägaren till fastigheten har försäkrat sig om att ägaren skall betala avgifter enligt avtalet.

15 § Länsstyrelsen bestämmer verksamhetsområde för va-anläggningar som enligt 47 § förklarats för allmänna. För övriga allmänna va-anläggningar bestämmer kommunen verksamhetsområde.

Om en fastighetsägare begär att fastigheten skall omfattas verk-

av samhetsområdet för en anläggning som enligt 47 § förklarats för allmän, skall länsstyrelsen hämta in kommunens yttrande över begäran. Finner kommunen att fastighetens behov av Vattenförsörjning och avlopp bör tillgodoses genom va-anläggning drivs kommunen

en som av eller genom en va-samverkan, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till kommunen.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Första stycket har behandlats i avsnitt 5.5.6. Andra stycket har behandlats i avsnitt 5.5.l3.

Som angetts i avsnitt 5.5.6 skall ett beslut verksamhetsområde

om fattas av en myndighet. Länsstyrelsen skall besluta om verksamhetsområde för en va-anläggning som förklarats för allmän. Kommunen skall besluta om verksamhetsområde för övriga allmänna va-anläggningar, dvs. va-anläggningar som drivs av kommunen.

I avsnitt 5.5.13 behandlas den enskilde fastighetsägarens rätt att begära att en allmän va-anläggnings verksamhetsområde utvidgas till att omfatta även fastigheten. En sådan begäran prövas av den som beslutar om verksamhetsområde. I de flesta fall skall därför begäran prövas av kommunen. Om kommunen finner att förhållandena är sådana att fastighetens va-försörjning behöver ordnas i ett större sammanhang, har kommunen möjlighet att samtidigt pröva om det finns förutsättningar för en va-samverkan.

Gäller fastighetsägarens begäran en allmänförklarad va-anläggning,

sker inte automatiskt prövning förutsättningarna för

samma av en va-samverkan. Prövningen omfattar inte heller förutsättningarna för

att koppla fastigheten till en kommunal va-anläggning. För att skapa förutsättningar för allsidig bedömning fastighetsägarens begäran,

en av föreskrivs i andra stycket att länsstyrelsen skall hämta in kommunens yttrande över fastighetsägarens begäran. Finner kommunen att fastighetens behov Vattenförsörjning och avlopp bör tillgodoses genom

va-anläggning som drivs av kommunen eller genom en va-samveren kan, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till kommunen.

16 § Önskar kommun att verksamhetsområdet för allmän

en en va-anläggning skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet för befintlig eller planerad allmän

en annan va-anläggning, skall länsstyrelsen bestämma till vilken anläggning området skall hänföras.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.5.6. Förslaget motsvarar i huvudsak 6 § andra meningen va-lagen.

Va-lagen begränsar inte allmän va-anläggnings verksamhetsom-

en råde till viss kommun. Enligt va-lagen är såväl en kommunal som

allmänförklarad anläggning oförhindrad att låta verksamhetsområen det utsträckas kommungräns. Begränsningarna för de kommu-

över en nala anläggningamas följer i stället av kompetensreglema i kommunallagen. Vi föreslår inte några ändringar i dessa delar.

Genom bestämmelsen i denna paragraf föreskrivs att länsstyrelsen skall bestämma om tvâ kommuner är oense om till vilken anläggning ett visst område skall hänföras.

1 7 § Ett verksamhetsområde får inskränkas, om Vattenförsörjning och avlopp inte längre behöver ordnas i ett större sammanhang och de fastigheter som är kopplade till den allmänna va-anläggningen ifortsättningen kan tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp som kan godtas från miljö- och hälsoskyddssynpunkt eller om fastighet inom verksamhetsområdet omfattas av kommunens beslut enligt 9 § om va-samverkan. Med fastighet är kopplad till anläggningen skall

som jämställas fastighet för vilken ägaren betalat anläggningsavgift eller begärt att tillkoppling skall ske.

Inskränks ett verksamhetsområde, har fastighetens ägare rätt till

ersättning för den skada han lider.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.7.

Förslaget innebär att huvudmannen för en allmän va-anläggning får en uttrycklig möjlighet att inskränka ett verksamhetsområde. Förutsättningen för en inskränkning verksamhetsområdet är att de fastig-

av heter som är kopplade till anläggningen även fortsättningsvis kan tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp kan godtas från miljö- och

som

hälsoskyddssynpunkt. Den förutsättningen kan tillgodoses att

genom

fastigheterna ingår i en va-samverkan eller att huvudmannen på annat

sätt säkerställer den framtida va-försörjningen. Ett alternativ till va-samverkan är naturligtvis att fastighetsägarna tar initiativ till att in-

rätta en gemensamhetsanläggning.

En ägare till fastighet inom ett verksamhetsområde kan i viss mån sägas ha en latent rätt att bruka den allmänna va-anläggningen. Har inte ägaren vid något tillfälle aktualiserat den rätten att betala

genom

anläggningsavgift eller begära att fastigheten skall kopplas till den

allmänna va-anläggningen, får det emellertid att anläggningens

anses huvudman har ett begränsat för den fastighetens framtida

ansvar va-försörjning Har ägaren däremot aktualiserat brukningsrätten, skall han jämställas med den fastighet är kopplad till den allmänna

vars

va-anläggningen.

En inskränkning av verksamhetsområdet innebär inte bara att fastighetens ägare behöver skyddas mot framtida problem med va-försörjningen. Inskränkningen kan också innebära att ägaren lider ekonomisk skada. Det kan gälla såväl ökade driftskostnader direkt minsk-

som en ning av fastighetens marknadsvärde. Fastighetsägaren skall därför

vara

berättigad till ersättning för den skada han lider. Ersättningen skall

bestämmas enligt 18

18 § Ersättning enligt 17 § andra stycket för minskning fastighe-

av tens marknadsvärde skall bestämmas skillnaden mellan mark-

som nadsvärdet före och efter beslutet inskränkning verksamhetsom-

om av rådet. Härvid skall bortses från förväntningar ändring markan-

om av

vändningen.

Har huvudmannen vidtagit åtgärder för att fastigheten även fortsättningsvis skall tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp, skall hänsyn tas till detta vid bestämmandet av ersättning. Talan ersättning skall väckas inom två år från det att beslutet om inskränkning av verksamhetsområdet vann laga kraft. om

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 5.5.7.

I paragrafen behandlas några särskilda frågor med anknytning till

ersättning för skada enligt 17 § andra stycket och när talan om ersättning för skada senast skall väckas. Förslaget i första stycket första meningen är utformat med förebild i

ersättningsbestämmelsen i 14 kap. 10§ PBL, vilken skall tillämpas

bl.a. vid fall skada enligt 14 kap. 4 dvs. det fall när genomföranav det detaljplan inom ett tidigare planlagt område innebär att en av en ny gata flyttas eller ändras till sitt höjdläge. En jämförelse skall göras mellan marknadsvärdet före och efter beslutet inskränkning. I om andra meningen anges att hänsyn inte skall tas till förväntningsvärden. Bestämmelsen är ett uttryck för principen att bortfall av förväntningar ändrad markanvändning inte skall ersättas. om en Enligt andra stycket skall hänsyn tas till huvudmannens åtgärder för att trygga fastighetens framtida va-försörjning. För att avräkning från ersättningen skall kunna ske måste åtgärderna till nytta för fastigvara heten. Avräkning skall således inte ske fullt ut för en överdimensione-

rad gemensamhetsanläggning.

Av tredje stycket framgår att talan ersättning skall väckas inom om två år från det att beslutet om verksamhetsområde vann laga krañ. Bestämmelsen är utformad med 38 § va-lagen förebild. som

Brukningsrätt och avgiftsskyldighet

19 § Huvudmannen för allmän va-anläggning är skyldig att låta en ägare fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka av

anläggningen, fastigheten behöver anordningar för Vattenförsörj-

om ning och avlopp samt behovet inte tillgodoses genom en va-samverkan eller med större fördel kan tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen har dock rätt till anstånd med utförandet av de för brukandet nödvän-

diga arbetena för att samordningen med andra arbeten inte väsentligt skall försvåras. Huvudmannen är, trots bestämmelserna iförsta stycket, inte skyldig att låta en fastighet kopplas till allmän va-anläggning innan en anläggningsavgift enligt 34 § har betalats eller, avgiften skall fördeom las, innan godtagbar säkerhet ställts.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 § va-lagen i dess lydelse från den l juni 1996. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett tillägg som är följd förslaget va-samverkan. Huvudmannen en av om skall enligt första stycket skyldig att låta ägare fastighet inom vara av anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, fastigheom ten behöver anordningar för Vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte tillgodoses va-samverkan eller med större fördel genom en kan tillgodoses på annat sätt.

20 § En ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamen hetsområde skall betala avgifter till huvudmannen, fastigheten om behöver anordningar för Vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än anlägggenom ningen. För obebyggd fastighet som enligt detaljplan är avsedd för en bebyggelse skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, behovet av anordningar för vattenförsörjning och avlopp bedömas fastigsom om heten var bebyggd enligt planen. Avgiftsskyldighet inträder när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt som anges i 23 § och underrättat fastighetsägaren detta. om

Paragrafen motsvarar i sak 9 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett ändringar rent karak-

par av redaktionell

tär.

21 § En ägare fastighet inom den allmänna va-anläggningens

av verksamhetsområde skall betala avgifter för att huvudmannen genom anläggningen avleder vatten inom området, inte kostnaden för att om avleda vatten ingår i avgift enligt lagen 0000:000 avgift för om

kommunal gatuhållning.

Avgift för avledande vatten från en fastighet får tas ut av ägaren

av till fastigheten, om inte dess behov av avledning av vatten med större fördel tillgodoses på annat sätt än anläggningen.

genom

Avgifter får tas ut när åtgärder för avledande av vatten blivit utförda.

Paragrafen motsvarar delvis 10 § va-lagen. Den har behandlats i avsnitt 5.5.11. Förslaget avser fastighetsägarens skyldighet att betala avgifter for att huvudmannen avleder vatten. Det gäller i första hand avledande av dagvatten och dräneringsvatten.

l första stycket behandlas den generella avgiftsskyldigheten. Förslaget innebär att den tidigare begränsningen till avledande av vatten från allmänna platser inom en detaljplan tas bort. En fastighetsägare inom verksamhetsområdet är således skyldig att betala avgifter för att täcka va-huvudmannens kostnader for att avleda vatten inom området. Med hänsyn till den särskilda bestämmelsen i andra stycket om avgift för viss fastighet, omfattar första stycket huvudsakligen va-huvudmannens åtgärder för avledande av vatten inom allmänna platser inom en detaljplan eller motsvarande platser utanför en detaljplan. Det bör betonas att fastighetsägamas avgiftsskyldighet enligt denna bestämmelse endast gäller va-huvudmannens kostnader. De kostnader som uppstår hos t.ex. huvudmannen för de allmänna platserna eller en väghållare skall kunna tas ut i annan ordning.

I det andra stycket behandlas fastighetsägarens skyldighet att betala avgifter för att huvudmannen avleder vatten från fastigheten. Ägarens skyldighet gäller dock inte, om fastighetens behov av avledning av vatten med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anlägg-

ningen. Undantaget från avgiftsskyldigheten är utformat i överens-

stämmelse med det undantag som enligt 20 § gäller avgiftsskyldigheten för Vattenförsörjning och avlopp.

I tredje stycket anges när fastighetsägarens avgiftsskyldighet inträder. Skyldigheten knyts till den tidpunkt när en viss åtgärd för avledande av vatten blivit utförd. För avledande av vatten från en fastighet knyts alltså tidpunkten till den åtgärd innebär att vatten från fas-

som tigheten blir avlett.

22 § Ny ägare av fastighet inte gentemot huvudmannen fär

svarar avgift som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

Paragrafen motsvarar 11 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast en ändring av rent redaktionell karaktär.

Anläggningen 23 § Huvudmannen för allmän va-anläggning skall för varje

en fastighet som avses i 20 § bestämma punkt där inkoppling fas-

en av tighetens ledningar till anläggningen skall ske förbindelsepunkt. Sådan punkt skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, belä-

vara gen i fastighetens omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge skall lämnas fastighetsägare inom sådan tid som är skälig med hänsyn till ägarens intresse av att kunna planera för fastighetens utnyttjande.

Paragrafen motsvarar i sak 13 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar av rent redaktionell karaktär.

Bestämmelserna om förbindelsepunkt är central betydelse för

av lagstiftningen. Genom upprättandet av en förbindelsepunkt dras

en gräns mellan den allmänna va-anläggningen och fastighetens va-installation och bestäms tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde.

Huvudmannen skall för varje fastighet upprätta en förbindelsepunkt där fastighetens ledningar kan kopplas in. Förbindelsepunkten skall normalt ligga omedelbart utanför fastighetens gräns, om det inte finns särskilda skäl för en annan placering. Därefter skall huvudmannen

underrätta fastighetsägaren om punktens läge.

Som framgår av 20 § andra stycket är den tidpunkt när fastighetsägarens avgiftsskyldighet inträder knuten till att förbindelsepunkt har

upprättats och att fastighetsägaren underrättats om förbindelsepunktens

läge. För avgiftsskyldigheten är det alltså utan betydelse fastighets-

om ägaren avstår från att koppla den egna fastighetens ledningar till den

allmänna va-anläggningen.

I 24§ regleras vad som ingår i en allmän va-anläggning. Till

anläggningen hör ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkten. Bestämmelsen korresponderar med 27§ där det att

anges med va-installation förstås ledning som för fastighet dragits från för-

bindelsepunkten. Fastighetsägaren svarar alltså även för den delen

av ledningarna från förbindelsepunkten ligger utanför fastighetens

som gräns.

24 § I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkten tillhör eller stadig-

som som varande nyttjas av huvudmannen.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning förbinder sådan brunn

som med allmän avloppsledning samt vägdike ingår inte i allmän

va-anläggning.

Paragrafen har sin motsvarighet 14 § va-lagen. Förutom ett par skillnader av rent redaktionell karaktär, har i första stycket införts att till allmän va-anläggning hör även ledningar och andra anordningar

som stadigvarande nyttjas av huvudmannen.

Som anges i kommentaren till 3 § kan man vid en jämförelse mellan 1 och 14 va-lagen komma till slutsatsen att i de fall en huvudman inte äger den allmänna va-anläggningen ingår inte ledningar och andra anordningar i anläggningen. För att det skall finnas en möjlighet att driva en va-anläggning utan att äga den, har definitionen av vad som ingår i allmän anläggning utvidgats till att även sådana led-

en avse ningar m.m. som huvudmannen stadigvarande nyttjar.

Inlösen av va-anordningar m.m.

25 § Finns för fastighet i 20 § anordning för Vattenförsörj-

Paragrafen motsvarar i sak 15 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar rent redaktionell karak-

av tär.

26 § Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, blir onyttig till

som följd av att en allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas,

skall ersättas huvudmannen det är skäligt med hänsyn till av om anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får den allmänna av va-anläggningen och Övriga omständigheter.

Paragrafen motsvarar i sak 16 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar rent redaktionell karakav tär.

Va-installation

27 § Med va-installation förstås ledning för fastighet dragits från som förbindelsepunkt samt anordningar som förbundits med sådan ledning.

Paragrafen motsvarar 17 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett ändringar rent redaktionell karaktär. par av Som anges i kommentaren till 23 § korresponderar denna bestämmelse med 24 § där det anges att till en allmän va-anläggning hör ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkten.

28 § Regler om en va-installations beskafenhet och utförande av installationsarbete finns i lagen 1994:847 tekniska egenskapsom krav på byggnadsverk, och med stöd den lagen meddelade m.m. av föreskrifter.

Paragrafen motsvarar i sak 18 § va-lagen med den ändringen att hänvisningen numera sker till lagen 1994:847 tekniska egenskapsom krav på byggnadsverk, istället för plan- och bygglagen. m.m.

Genom de ändringar i plan- och bygglagstiftningen trädde i

som kraft den 1 juli 1995 bröts reglerna tekniska egenskapskrav om byggnader ut från plan- och bygglagen till lag, lagen en egen

1994:847 om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, Frågor

m.m. om beskaffenhet va-installation och utförande installationsarbete av av regleras numera i byggnadsverkslagen och den med stöd lagen av meddelade förordningen 1994:1215 tekniska egenskapskrav på om byggnadsverk, m.m. Hänvisningen beträffande reglerna beskaffenom het av va-installation och utförande installationsarbete skall alltså av

avse byggnadsverkslagen.

29 § fastighet skall kopplas till den allmänna va-anläggningen

När en får huvudmannen undersöka va-installationen. Huvudmannen får förbjuda fastighetsägaren att koppla va-installationen till den allmän-

va-anläggningen, installationen har väsentliga brister. na om

När det behövs får huvudmannen även undersöka

senare va-installationen och dess brukande.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 20 § va-lagen. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5. 14.

Bestämmelsen i första stycket huvudmannens rätt att undersöka

va-installation innebär inte någon utvidgad rätt att undersöka inen stallationen. Däremot klargörs att huvudmannen alltid kan undersöka

va-installation innan den kopplas till den allmänna va-anläggningen en.

Om huvudmannen vid den inspektionen finner att va-installationen har väsentliga brister, får han förbjuda fastighetsägaren att koppla installationen till den allmänna va-anläggningen. Förbudet är inte sanktionerat särskilt. Ett förbud får dock ändå betydelse för huvudmannens möjlighet att koppla bort va-installation och för bedömningen av

en fastighetsägarens ansvar for skada.

Andra stycket överensstämmer med den rätt att undersöka va-installationen som huvudmannen har i dag.

Brukande allmän va-anläggning

av 30 § En allmän va-anläggning skall brukas så att det inte uppkommer olägenhet för huvudmannen eller annan samt så att det inte uppstår svårigheter för huvudmannen att uppfylla kraven från miljö- och hälsoskyddssynpunkt eller att i övrigt uppjj/lla sina skyldigheter enligt lag eller annan författning eller enligt avtal.

Paragrafen motsvarar i sak 21 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar av rent redaktionell karaktär.

31 § Huvudmannen för allmän va-anläggning utarbetar förslag till

en allmänna bestämmelser för anläggningens brukande. Fastighetsägares

möjlighet att utnyttja anläggningen för dess ändamål får

inte genom sådana bestämmelser oskäligt begränsas eller försvåras.

Kommunen skall anta huvudmannens förslag till allmänna bestämmelser, om förslaget inte står i strid mot lag eller författning.

annan

Paragrafen motsvarar delvis 22 § va-lagen. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.8.

I likhet med nuvarande regler får allmänna bestämmelser för

anläggningens brukande inte oskäligt begränsa eller försvåra fastighetsägares möjlighet att utnyttja anläggningen för dess ändamål.

De allmänna bestämmelserna skall antas kommunen efter ett

av förslag som utarbetats av huvudmannen. Denna reglering får praktisk betydelse endast i de fall kommunen inte är huvudman. Om

va-anläggningen ligger under kommunal förvaltning, skall kommunen både utarbeta och besluta om de allmänna bestämmelserna.

När det gäller förslag från huvudmannen för allmänförklarad

en anläggning är kommunens ställningstagande till förslaget allmänna

om bestämmelser begränsat till frågan förslaget står i strid mot lag el-

om ler annan författning. Kommunen skall alltså i första hand ta ställning till om förslaget behandlar sådana frågor får behandlas i allmänna

som bestämmelser och bestämmelserna oskäligt begränsar eller försvå-

om rar fastighetsägares möjlighet att utnyttja anläggningen för dess ändamål. Däremot skall kommunen inte ta ställning till huvudmannen

valt den lämpligaste lösningen.

32 § När kommunen antagit allmänna bestämmelser enligt 31 skall huvudmannen skriftligen underrätta berörda fastighetsägare be-

om slutets innebörd och tidpunkten för ikraftträdande i skälig tid innan beslutet träder i kraft. Motsvarande gäller när huvudmannen ändrar förutsättningarna för va-anläggnings brukande.

Paragrafen överensstämmer med 23 § va-lagen med de ändringar

som följer av förslaget till 31 Det är således fortfarande huvudmannen som skall underrätta brukarna de förändringar skett. Förslaget

om som har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.8.

Avgifter och taxa 33 § Avgift skall bestämmas enligt taxa utformas i överens-

en som stämmelse med de grunder som anges i 34-38 § Huvudmannen för en allmän va-anläggning utarbetar förslag till taxa.

Kommunen skall anta huvudmannens förslag till taxa, om förslaget inte står i strid mot lag eller annan författning. Kommunen får uppdra åt huvudmannen att besluta sådan ändring taxan som endast

om en av

anpassning till kostnaderna för anläggningen. avser en

Paragrafen motsvarar i huvudsak de frågor regleras i 27 § första

som stycket, första meningen va-lagen. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.8.

I första stycket anges att en avgift skall bestämmas enligt en taxa. Huvudmannen skall utarbeta ett förslag till taxa. Huvudmannens förslag skall följa de grunder som anges i 34-38 §§.

l likhet med regeln i 31 § om allmänna bestämmelser skall kommunen anta huvudmannens förslag, om det inte står i strid mot lag eller

författning. Inte heller i detta fall behöver kommunen ta ställannan ning till lämpligheten i huvudmannens förslag.

I andra stycket andra meningen möjlighet för kommunen att

ges en uppdra huvudmannen att besluta om sådana ändringar i taxan som enbart innebär en anpassning av kostnaderna för va-anläggningen. Ett beslut om en sådan delegation skall fattas i samma ordning som gäller för fastställande av taxa. Det är en fördel om beslutet om delegation fattas i samband med att kommunen fastställer förslaget till taxa.

34 § Avgifter som huvudmannen tar ut får inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Avgift

kan tas ut som anläggningsavgift och som brukningsavgift.

Huvudmannen får avsätta medel till fond för att säkerställa

en underhåll och förnyelse den allmänna va-anläggningen. En avsätt-

av ning skall avse en viss planerad åtgärd och redovisas i en plan för underhåll och förnyelse anläggningen. Av planen skall framgå de

av beräknade kostnaderna för åtgärden, när de avsatta medlen avses att tas i anspråk samt övriga upplysningar som är av betydelse för att avsättningens storlek skall kunna bedömas.

I paragrafen behandlas huvudmannens rätt att ta ut avgifter och fördelningen av avgiftsskyldigheten på anläggningsavgift och brukningsavgift.

Första stycket första meningen motsvarar 24 § va-lagen. Förslaget som är ett uttryck för självkostnadsprincipen har behandlats i avsnitt 5.5.9.

Andra meningen motsvarar i sak 27 § första stycket andra meningen va-lagen. Rent språkligt innehåller förslaget nyhet. De i lagtexten

använda begreppen engångsavgift och periodiska avgifter har bytts ut

mot begreppen anläggningsavgift och brukningsavgift. Det finns flera

skäl bakom förslaget. För det första har begreppen anläggningsavgift

och brukningsavgift i det allmänna språkbruket under mycket lång tid

använts som ersättning för engångsavgiñ och periodiska avgifter.

Detta framgår också av skrivningama i propositionen 1995/96:l88 där engångsavgift och periodiska avgifter bara används i författningstex-

ten. Därtill kommer att uttrycket engångsavgift kan vara missvisande. Det finns inget hinder mot att ta ut engångsavgift vid flera tillfällen. Detta framgår också av motiven till va-lagen prop. 1970:118 106.

s. Ny engångsavgift kan t.ex. tas ut när en anläggningsdel tillkommit.

I andra stycket regleras huvudmannens rätt att avsätta medel till

en fond för att säkerställa underhåll och förnyelse den allmänna

av va-anläggningen. Förslaget har behandlats i avsnitt 5.5.10. Som framgår där ansluter huvudmannens rätt att avsätta medel till fond till

en bestämmelserna i 19 § andra stycket lagen 1973:1150 förvaltning

av samfälligheter som reglerar en samfállighetsfcirenings rätt att avsät-

ta medel.

35 § Avgiftsslgøldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skä-

lig och rättvis grund.

Om kostnaderna för viss fastighets eller vissa fastigheters vatten-

försörjning eller avlopp på grund särskilda förhållanden i beak-

av tansvärd omfattning avviker från vad i övrigt gäller inom verk-

som samhetsområdet, bestäms anläggningsavgiften med hänsyn till dessa skillnader.

Om det med hänsyn till vattenförsörjningen, till behovet till-

av en fedsställande avloppsrening eller andra skäl under viss mindre

av en del året behövs särskilda åtgärder säsongsbetonad karaktär vid

av av

en allmän va-anläggning, får brukningsavgiften för den delen av året bestämmas med beaktande av huvudmannens kostnader för åtgärderna.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 26 § va-lagen i dess lydelse från den 1 juli 1996. Förslaget har i den allmänna motiveringen behandlats i

avsnitt 5.5.10.

Första och andra styckena följer helt den nuvarande lydelsen i 26 § första och andra styckena.

I tredje stycket har den nuvarande takregeln som begränsar huvudmannens möjligheter att använda säsongstaxan fullt ut tagits bort. Förslaget innebär att brukningsavgiftema får differentieras med beaktande av huvudmannens kostnader för att genomföra åtgärder sä-

av songsbetonad karaktär. Detta avses leda till att avgiftemas styrande effekt blir bättre.

36 § En anläggningsavgift får inte sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande.

Uppgår anläggningsavgiften till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställs, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.

Skall anläggningsavgiften fördelas på årliga inbetalningar, bestäms ränta enligt 5 § räntelagen 1975:635 på varje del avgiften

av som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess den delen avgiften betalas eller ränta skall

av betalas enligt 38

Paragrafen motsvarar i sak 27 § andra och fjärde styckena va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar av rent redaktionell karaktär.

3 7 § För åtgärder enligt 21 § får huvudmannen inte ta ut högre avgifter än som motsvaras av kostnaderna för att avleda vatten.

570 SOU 1996: 168

Paragrafen motsvarar delvis 25 § va-lagen. Förslaget har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 5.5.11.

Första stycket innehåller motsvarande begränsning den som

en som gäller for anläggningsavgifter. De avgifter huvudmannen tar ut får

som inte vara högre än kostnaderna för att avleda vatten.

38§ Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp bestäms ränta enligt 6 § räntelagen 1975:635 från dagen för anfordran.

Paragrafen motsvarar 27 § tredje stycket va-lagen.

Redovisning m.m. 39 § Huvudmannen för allmän va-anläggning skall fullgöra bok-

en föring och redovisning i enlighet med god redovisningssed.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.12.

Begreppet god redovisningssed vedertaget inom såväl

är numera kommunal verksamhet som privat näringsverksamhet. Det är också ut-

gångspunkten för den lagstiftning som gäller på redovisningsområdet.

Det innebär därför ingen nyhet att huvudmannen skall fullgöra bokforing och redovisning i enlighet med god redovisningssed. Med hänsyn till att kommunala och privata huvudmän tillämpar olika lagstiftningar, finns det dock ett värde i att betona att kravet på bokföring och redovisning i enlighet med god redovisningssed gäller alla huvudmän.

40 § Va-verksamhetens kostnader, intäkter och resultat skall redovisas särskilt.

Huvudmannen skall vid verksamhetsårets slut upprätta årsredo-

en visning. Av årsredovisningen skall framgå hur huvudmannen har fördelat kostnader som varit gemensamma med annan verksamhet som huvudmannen drivit.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.12.

Redovisningsreglema för privata och kommunala huvudmän gäller den externa redovisningen. Det innebär att det saknas bestämmelser

om avgränsning av va-verksamheten mot verksamhet

annan som en huvudman driver. Det finns alltså inget uttryckligt stöd för att kräva att en va-verksamhet i t.ex. kommunal förvaltning redovisas separat från annan verksamhet drivs i den kommunala förvaltningen. I rätts-

som tillämpningen har inte sällan uppkommit problem vid prövning frå-

av gan om huvudmannens uttag avgifter varit högre än nödvändiga

av kostnader för anläggningen. I första stycket föreskrivs därför att va-verksamheten alltid skall redovisas separat.

I andra stycket behandlas fråga vållat problem vid

en annan som prövningen av va-mål, nämligen fördelningen kostnader varit

av som gemensamma med annan verksamhet som huvudmannen driver. Förslaget innebär att det av redovisningen skall framgå hur huvudmannen har fördelat kostnader varit med verksamhet

som gemensamma annan som han drivit.

41 § Årsredovisningen skall hållas tillgänglig för fastighetsägarna

inom den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde så snart det kan ske, dock senast vid den tidpunkt när huvudmannen enligt lag eller

annan författning skall ha fastställt årsredovisningen.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5.12.

Avtal va-Fågor

42§ Huvudman kan trafa avtal med fastighetsägare sådan

en om vel-fråga som inte regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Paragrafen motsvarar i sak 28 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast en ändring rent redaktionell karaktär.

Förutom rätten att träffa avtal om sådant inte regleras i allmän-

som na bestämmelser eller taxa, innebär bestämmelsen omvänt att avtal inte får träffas i fråga regleras i allmänna bestämmelser eller I

som taxa. något avseende kan det kanske anses att paragrafen uttryck för ett

ger förhållande är så självklart att det inte behöver lagfästas. Även

som om regeln inte hade funnits, torde det klart att allmänna bestämmelser

vara och taxa inte kan avtalas bort. Bestämmelsen har dock betydelse

som

kompetensregel. Den klargör att även en kommunal huvudman kan träffa avtal va-frågor, även om detta inte skulle vara möjligt enligt

om kommunallagens regler om den kommunala kompetensen.

Skadeståndsskyldighet m. m. 43 § Har huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt

en en eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Paragrafen motsvarar i sak 29 § va-lagen. Förslaget skadestånds-

om skyldighet innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar rent redaktionell karaktär.

44 § Om avgift har betalats för utförande av en allmän va-anläggning, är kommunen skyldig att betala tillbaka avgiften skada upp-

om kommer för ägaren fastigheten genom att han på grund av att bygg-

av lov vägras inte kan använda fastigheten så förutsattes när avgif-

som ten betalades.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen 1975:635 från den dag fastighetsägaren betalade avgiften.

Paragrafen motsvarar i sak 29 a § va-lagen.

Fastighetsägarens avgiftsskyldighet enligt 20§ gäller även för en obebyggd fastighet. Förutsättningen är dock att fastigheten omfattas av en detaljplan och att fastigheten enligt planen är avsedd att bebyggas. Om kommunen ändrar förutsättningarna för att bebygga fastigheten så att fastighetsägaren vägras bygglov och därför inte kan använda fastigheten så förutsattes när avgiften betalades, är fastighetsägaren be-

som rättigad att få tillbaka avgiften. Det är dock inte huvudmannen som skall betala tillbaka avgiften, utan kommunen.

Denna ordning har på några håll uppfattats som märklig, eftersom den på ett sätt som saknar annan motsvarighet, kan utgöra ett hinder mot en ny detaljplan. Vi anser dock att den gällande ordningen bör behållas. Om kommunen väljer att ändra förutsättningarna för att bebygga fastigheten, framstår det också som mest närliggande att det är

kommunen skall ersätta fastighetsägaren för den skada

som som upp-

kommer. Det vore mera tveksamt att lägga återbetalningsskyldigheten

på huvudmannen, eftersom denne har haft kostnader för såväl ledningar till fastigheten som upprättande förbindelsepunkt. Huvud-

av mannen saknar dessutom helt möjlighet att påverka planläggning och beslutet om bygglov.

45 § Talan om återbetalning enligt 44 § skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas laga kraft. Talan får dock

vann väckas senare, skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven

om tid.

Paragrafen motsvarar i sak 38 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar av rent redaktionell karaktär.

Avstängning av vattentillförsel

46 § Försummar en fastighetsägare att betala avgift eller att i annat hänseende fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag och är försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga vattentillförseln till fas-

av tigheten, fastighetsägaren trots anmaning rättelse ändå inte

om om har fullgjort sina skyldigheter och avstängning kan ske utan att det uppkommer Sanitär olägenhet. Kostnad för avstängningsåtgärd får

påföras fastighetsägaren.

Paragrafen motsvarar i sak 30 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar rent redaktionell karak-

av tär.

Förslaget reglerar huvudmannens rätt att stänga vattentillförseln.

av I likhet med gällande rätt innefattar förslaget inte någon rätt för huvudmannen att stänga avloppsledningen eller motsvarande åtgärd. Som framgår av 29 § har dock huvudmannens möjlighet att ingripa mot

försumlig fastighetsägare utvidgats till även möjlighet att förbjuda

en fastighetsägaren att koppla va-installationen till den allmänna

va-anläggningen, om installationen har väsentliga brister.

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar

47 § ansökan kan va-anläggning drivs eller skall drivas

Efter en som

någon än kommun förklaras för allmän länsstyrelsen, av annan en av

det finns behov anläggningen från allmän synpunkt. om av

För bifall till ansökningen fordras att kommunen tillstyrkt denna och att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsättningar för att fullgöra uppgiften som huvudman för anläggningen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 31 § va-lagen. Vid sidan av tredje stycket i den paragrafen innefattar förslaget i jämförelse med va-lagen endast ett ändringar av rent redaktionell karaktär.

par

I 31 § tredje stycket va-lagen att länsstyrelsen vid allmänför-

anges klaringen kan meddela bestämmelser anläggningens verksamhets-

om område. Med hänsyn till förslaget att det är länsstyrelsen som fattar beslut verksamhetsområde för en allmänförklarad anläggning, är

om det obehövligt att i denna paragraf reglera frågor med anknytning till anläggningens verksamhetsområde.

48 § Om va-anläggning förklarats för allmän enligt 47 får en

en kommun inom område anläggningen har sitt verksamhetsområde

vars

tillsynsman för anläggningen. utse en

Tillsynsmannen har tillträde till alla delar av anläggningen och rätt att granska anläggningens räkenskaper och övriga handlingar. Han skall varje år till kommunen avge en berättelse med redogörelse för resultatet av tillsynen.

Förhållande kräver ingripande av en länsstyrelse, den eller de

som kommunala nämnder fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-

som skyddsområdet eller någon myndighet skall av tillsynsmannen

annan anmälas till kommunen.

Paragrafen motsvarar i sak 32 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen ändringar rent redaktionell karaktär. Andra

av stycket är omarbetat, medan ändringarna i övriga stycken är mera be-

gränsade.

49 § Kan det med skäl antas att huvudmannen för va-anläggning

som förklarats för allmän enligt 47 § åsidosätter viss eller vissa fastig-

en heters intressen eller driver anläggningen på mindre lämpligt

annars sätt, kan länsstyrelsen förordna syssloman att i huvudmannens

en ställe och för hans räkning driva anläggningen. Sysslomannen kan

entledigas av länsstyrelsen när förhållandena föranleder det.

Sysslomannen har rätt till arvode huvudmannen. Länsstyrelsen

av bestämmer arvodets belopp.

Paragrafen motsvarar i sak 33 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett par ändringar rent redaktionell karak-

av tär.

Som framgår avsnitt 5.3.1 har Utredningen översyn lag-

av om av stiftningen om enskilda vägar föreslagit att det i anläggningslagen skall införas motsvarande bestämmelse syssloman för

en om en ge-

mensamhetsanläggning.

Sakkunnig

50§ Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt till ersättning med belopp, länsstyrelsen bestämmer. Hu-

som vudmannen för den va-anläggning ärendet rör betalar ersätt-

som ningen. Om ärendet inte befintlig eller planerad anlägg-

avser en en ning, skall ersättningen betalas kommunen.

Paragrafen motsvarar i sak 35 § andra stycket va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett ändringar

par av rent redaktionell karaktär.

Tystnadsplikt

51 § Den deltar eller har deltagit i undersökning enligt 29 §

som en får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid fått

veta om enskildas ajfärs- eller driftsförhållanden. Motsvarande gäller för

även en syssloman med avseende på vad han fått på grund sitt

veta av uppdrag.

1 det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sek-

retesslagen 1980: 100.

Paragrafen motsvarar i sak 34 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast ett ändringar av rent redaktionell karak-

par tär.

Överklagande

52 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag och kommunens beslut enligt 9 och 15 § § får överklagas hos Statens va-nämnd.

Länsstyrelsens beslut enligt 7 § andra stycket i fråga om föreläggande mot kommun får överklagas endast av kommunen.

Paragrafen saknar motsvarighet i va-lagen. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.5. 13.

Förslaget innebär att prövningen överklagade förvaltningsbeslut

av enligt denna lag skall göras och myndighet, Statens

av en samma va-nämnd. Det gäller beslut såväl kommunen som länsstyrelsen.

Prövningen kommunens beslut avser endast beslut om va-sam-

av verkan och verksamhetsområde. Kommunens beslut om taxa och allmänna bestämmelser skall endast kunna angripas genom en laglighetsprövning enligt kommunallagen. Beträffande kommunens beslut i egenskap huvudman för allmän va-anläggning föreslås va-la-

av en

regler behållas oförändrade. Om fastighetsägaren är missnöjd gens med huvudmannens åtgärder, är fastighetsägaren hänvisad till att väcka talan mot huvudmannen genom en ansökan hos Statens va-nämnd.

Enligt va-lagen fastighetsägare överklaga länsstyrelsen be-

kan en slut enligt 2 § i fråga åläggande mot kommunen. Frågan om över-

om klagande har oftast aktualiserats när länsstyrelsen beslutat att inte ålägga kommunen enligt den paragrafen. Som redovisats i den

ansvar allmänna motiveringen sådan ordning inte lämplig, eftersom ett

är en åläggande i första hand skall grundas på det allmänna intresset av att få till stånd samlad va-försörjning. Det har dock varit fastighetsäga-

enda möjlighet att hävda sin rätt att få fastigheten kopplad till en rens allmän va-anläggning. Enligt vårt förslag skall fastighetsägaren i fortsättningen få sin rätt prövad i samband med beslut om verksamhetsområde. Det finns därför inget behov av att ge fastighetsägaren rätt att överklaga länsstyrelsens beslut i fråga om föreläggande enligt 7

Prövning av tvist mellan huvudman och fastighetsägare

m.m. 53 § Statens va-nämnd prövar efter ansökan mål angående inlösen och ersättning enligt 17, 25 eller 26 mål enligt 44 § om återbetalning av avgift samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift bidra till kostnaderna för sådan anläggning,

tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

giltigheten, beståndet eller rätta innebörden avtal mellan

huvudman och fastighetsägare,

villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa inte är tillämpliga samt avtal inte kunnat träffas,

fordran på avgift till huvudman för en allmän va-anläggning,

förbud, skadestånd eller påföljd enligt 29, 43 eller 46

annan

annan va-jiåga som avses i denna lag.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 37 § va-lagen. Förslaget innefattar i jämförelse med va-lagen endast tillägget att Statens va-nämnd efter ansökan prövar mål enligt 18 § ersättning vid inskränkning ett

om av verksamhetsområde. Förslaget har behandlats i avsnitt 5.5.7.

54 § Bestämmelser om Statens va-nämnd och förfarandet vid handläggning av mål hos nämnden finns i lagen 1976:839 Statens

om va-nämnd.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 36§ va-lagen. Förslaget innefattar endast tillägget att det av paragrafen framgår att bestämmelser för-

om farandet finns i lagen om Statens va-nämnd.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1januari 1998, då lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall upphöra att gälla.

Vad huvudmannen meddelat i fråga verksamhetsområde,

om allmänna bestämmelser och taxa enligt den äldre lagen, skall gälla

beslut i motsvarande fråga enligt denna lag. som

I9 6-398

Denna lag skall inte tillämpas i mål och eller ärenden som anhängiggjorts hos Statens va-nämnd, länsrätt eller länsstyrelse före ikraftträdandet.

Den nya lagen skall på motsvarande sätt tillämpas på vatten- och avloppsanläggning som förklarats för allmän enligt den äldre lagen.

Bestämmelserna i 40 och 41 §§ om årsredovisning skall tilläm-

första gången för det räkenskapsår påbörjas närmast efter pas som den 31 december 1997.

Om det i lag eller författning finns hänvisning till be-

annan stämmelse z den äldre lagen, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Punkten två behandlar bestämmelser som huvudmannen meddelat med stöd av va-lagen. Enligt den lagen skall huvudmannen bestämma gräns för den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde, meddela allmänna bestämmelser för anläggningens brukande och utforma taxa. Beslut i dessa frågor skall enligt den nya lagen fattas av kommunen eller länsstyrelsen. Intill dess att kommunen eller länsstyrelsen har fattat beslut i sådan fråga, skall de bestämmelser som huvudmannen meddelat vara gällande.

Punkten tre behandlar pågående mål och ärenden som prövas av Va-nämnden, länsstyrelse eller länsrätt som första instans. Om målet eller ärendet anhängigjorts före ikraftträdandet skall bestämmelserna i den äldre lagen tillämpas.

Punkten fem behandlar kraven på redovisning. För flertalet huvudmän gäller att räkenskapsåret sammanfaller med kalenderåret. För dessa skall de nya bestämmelserna om avgränsad redovisning tillämpas först för det räkenskapsår som börjar den l januari 1999.

15.3 till

Förslaget lag om fördelning av byggrätt

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.3.

1 § Enligt denna lag får för ett visst område Jördelningsområde inom en detaljplan beslutas hur mark för enskilt bebyggande och fördelarna i övrigt av detaljplanen skall fördelas mellan fastigheterna inom området.

Paragrafen är avsedd att liksom l § lagen l987:1 l om exploateringssamverkan, ESL, beskriva lagens tillämpningsområde. Vidare definieras begreppet fördelningsområde, dvs. det område i en detaljplan inom vilket fördelningen enligt denna lag skall ske.

Syftet med lagen är att berörda fastighetsägare skall kunna få del

av den ekonomiska vinst som detaljplanen innebär, oberoende av hur fastighetsindelningen är beskaffad och oberoende planens nyttor i

av var form av byggrätt lokaliseras. Omvänt innebär detta att lagen möjliggör att detaljplanen kan utformas utan hänsyn till gällande fastighetsgränser.

Grundprincipen är att varje berörd fastighetsägare tilldelas värde i form av byggbar mark i direkt proportion till sitt bidrag till planområdet. Eftersom sådan marktilldelning inte alltid är praktiskt möjlig,

en skall fastighetsägaren i vart fall garanteras motsvarande värde i

pengar.

För att lagen skall vara tillämplig skall det detaljplanen framgå

av att den skall genomföras enligt denna lag, jfr 4

2 § Frågor enligt denna lag prövas vid förrättning fördelningsför-

rättning som handläggs av lantmäterimyndigheten.

Denna bestämmelse klargör att fördelningsförfarandet skall genomfö-

ras i form av en lantmäteriförrättning. Den motsvarar i princip 2§

ESL.

I paragrafen definieras begreppet fördelningsförrättning, dvs.

en förrättning som handläggs enligt denna lag.

F örrättningen

3 § Rätt att ansöka fördelningsförrättning har ägare fastighet

om av

inom fördelningsområdet och kommunen.

I denna paragraf regleras rätten att ansöka fördelningsförrätt-

om en ning. Motsvarande regel finns i 8 § första stycket ESL. I förhållande till ESL innebär paragrafen inga sakliga förändringar.

4 § Fördelningsförrättning får genomföras endast om det i en detaljplan har meddelats bestämmelser enligt 5 kap. § plan- och byggla-

7 c gen 1 98 7:10 om att planen skall genomföras enligt denna lag.

Det grundläggande villkoret för att en fördelningsförrättning skall få ske är att bestämmelser om detta har meddelats i en detaljplan. I denna paragraf, som närmast motsvarar 3 § ESL, regleras detta förhållande mer i detalj.

Som utvecklades i den allmänna motiveringen skall det av särskilda bestämmelser i en detaljplan enligt 5 kap. 7 c § plan- och bygglagen 1987:10, PBL, framgå att fördelningsfcirfarandet skall tillämpas vid

plangenomförandet. Av de nämnda planbestämmelsema skall tydligt

framgå avgränsningen av det område inom vilket fördelningen skall genomföras. Av bestämmelserna skall dessutom framgå vilka fastigheter som berörs av förfarandet.

I 6 kap. 2 § PBL ges bestämmelser om giltighetstiden för ett kommunalt beslut om exploateringssamverkan. Eftersom det nu framlagda förslaget innebär att bestämmelserna om det särskilda förfarandet har integrerats med detaljplanen i övrigt, är det varken möjligt eller lämpligt att tidsbegränsa möjligheterna till genomförande. Om detaljplanen innehåller bestämmelser enligt 5 kap. 7 a§ PBL om fastighetsindelningen m.m., är dock den båtnadsprövning som därvid gjorts enligt 5 kap. 7 b § PBL bindande för lantmäterimyndigheten endast under detaljplanens genomförandetid. Vid en fördelningsförrättning efter genomförandetiden skulle således en förnyad båtnadsprövning undantagsvis kunna innebära att detaljplanen inte är genomförbar. I sådant fall får detaljplanen ändras eller upphävas.

5 § 1 fråga om fördelningsförrättning tillämpas 4 kap. 1-24 samt

27-40 § § fastighetsbildningslagen 1970:988.

Vid förrättningen får frågor om åtgärder enligt fastighetsbildnings-

lagen, anläggningslagen 1973:1149 eller ledningsrättslagen 1973:1144 tas upp utan ansökan, om de är av betydelse för fördelningsförrättningen. Sådana frågor får prövas gemensamt med fördel-

ning/rågor vid och förrättning. En förrättning

en samma gemensam

får även delas upp på skildaförrättningar.

Paragrafen reglerar förutsättningarna för genomförande av fördelningsförrättningen. Den motsvarar 8 § andra stycket och 9 § ESL och hänvisar i likhet med dessa i huvudsak till bestämmelserna i 4 kap. fastighetsbildningslagen 1970:988, FBL.

Som berördes i den allmänna motiveringen finns det i och för sig inte något behov av att i den nya lagen särskilt reglera lantmäterimyndighetens utredningsskyldighet. Att så ändå sker beror på att resterande delar av 4 kap. 25 § FBL, där utredningsskyldigheten vid förrättning regleras, ändå måste regleras särskilt. I stället för en tämligen komplicerad hänvisning till delar av nyssnämnda paragraf har således lantmäterimyndighetens skyldigheter uttryckts i en särskild paragraf, 6

6 § Lantmäterimyndigheten skall i samråd med sakägarna utreda de närmare förutsättningarna för hur fördelningen mark för enskilt

av bebyggande skall ske samt ombesörja de tekniska utredningar och värderingar som behövs. Samråd skall även ske med den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggväsendet och när det behövs också med andra myndigheter berörs för-

som av delningsförrättningen.

I paragrafen regleras lantmäterimyndighetens utredningsskyldighet. Som nyss berördes under kommentarerna till 5 § åsyftas egentligen ingen avvikande reglering i förhållande till 4 kap. 25 § FBL. Paragrafen motsvarar 10 § ESL.

som tillfalla viss fastighet.

Paragrafen motsvarar i princip 13 § ESL och reglerar lantmäterimyndighetens beslut om hur fördelningen av mark skall genomföras.

Fördelningsbeslutet skall beskriva hur fastighetsgränserna förändras och vilken fastighet som skall tilldelas viss mark byggrätt. Beslutet

har således stora likheter med det fastighetsbildningsbeslut som enligt 4 kap. 25 § FBL skall meddelas vid fastighetsreglering.

Huvudsyftet bakom lagen är att det värde i form av byggrätt som lokaliseras genom en detaljplan skall kunna fördelas mellan berörda fastighetsägare utan hänsyn till fastighetsgränsema. I vissa fall kan denna friare värdefördelning ske utan att fastighetsgränsema behöver förändras. Detta skall i så fall framgå av fördelningsbeslutet.

I avsnitt 4 i bilaga 7 redovisas ett exempel på en situation där någon fastighetsreglering inte görs.

8 § Om fördelningsbeslut har meddelats, skall förrättningskostnader-

fördelas mellan ägarna de fastigheter berörs fördelningna av som av en efter vad som är skäligt med hänsyn främst till deras nytta av de-

taljplanen. I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen

1970:988.

Paragrafen reglerar hur kostnaderna skall fördelas och motsvarar 15 § ESL.

Kostnaderna skall fördelas efter vad är skäligt med hänsyn

som främst till nyttan, dvs. inte enligt andelstalen såsom föreskrivs i ESL. Skälet till denna förändring är övergången från ett direkt till ett indirekt vinstfördelningssystem, men innebär ingen förändring i sak.

Enligt ESL fördelas nyttan direkt enligt andelstalen. Det blir då praktiskt att även fördela kostnaderna efter andelstalen, eftersom detta resulterar i en kostnadsfördelning efter nyttoprincipen.

I det indirekta system föreslås är det emellertid inte nyttan utan

nu utgångsvärdena som fördelas efter andelstalen. Därför måste särskilt uttryckas att kostnaderna skall fördelas efter nytta. Den föreslagna regleringen är densamma som gäller vid fastighetsreglering enligt FBL.

Mark- och ersättningsñågor

9 § Vid fördelningsförrättningen skall bestämmas grunderna för hur mark för enskilt bebyggande och fördelarna i övrigt detaljplanen

av inom fördelningsområdet skall fördelas. För detta ändamål skall

andelstal fastställas för de fastigheter bidrar till den värdehöjning

som som området genomgår till följd detaljplanen.

Andelstalet för fastighet skall bestämmas efter vad är skäligt

en som med hänsyn till arealen av den mark inom fördelningsområdet

som fastigheten bidrar med.

Andelstalet får dock jämkas, fastighetens bidrag till områdets

om värdehöjning uppenbarligen avviker från arealen. Detta kan

ske antingen genom att arealen graderas eller att andelstalet bestäms

genom efter annan skälig grund. Vid sådan jämkning skall hänsyn inte tas till inverkan detaljplanen kan ha haft på markens värde.

som

Denna paragraf motsvarar 11 § ESL och reglerar hur andelstalen skall bestämmas.

Som närmare beskrivs i den allmänna motiveringen bygger förslaget på ett indirekt vinstfördelningssystem. Det fördelas enligt lagen är

som det s.k. utgångsvärdet, dvs. värdet efter det att detaljplanen har antagits. Varje fastighet som deltar i fördelningen skall tillgodoräknas

en skälig andel av detta totala utgångsvärde. Genom att från detta skäliga

utgångsvärde dra fastighetens tidigare värde ingångsvärdet och fas-

tighetens andel av kostnaderna, erhålls fastighetens vinst planlägg-

ningsföretaget.

För att kunna bestämma vad är ett skäligt utgångsvärde måste

som varje deltagande fastighet ett andelstal, speglar fastighetens

ges som bidrag till företaget. Detta regleras i första stycket.

Andelstalet skall enligt andra stycket normalt bestämmas med utgångspunkt från den exploateringsbara areal fastigheten bidrar

som med. Hur arealberäkningen skall genomföras har behandlats i den allmänna motiveringen och i bilaga 7 ges exempel på sådana beräkningar.

Denna arealbundna andelstalsbedömning bör dock undantagsvis

kunna frångås, nämligen om förhållandena uppenbarligen avviker från normalfallet att fastigheten bidrar till planvinsten på ett sätt

som avspeglas i arealen. Detta behandlas i tredje stycket. Jämkning bör kunna ske dels genom att den berörda arealen graderas, dels att

genom andelstalet bestäms efter annan särskild grund.

Det bör understrykas att graderingsförfarandet endast

är avsett att tillämpas i undantagsfall. Det är alltså inte meningen att varje område som avstås skall graderas utan endast mark uppenbarligen har

som en exploateringspotential som avviker från normalfallet. I första hand torde det vara fråga om mycket svårexploaterad mark, även mark

men

har en påtagligt bättre exploateringspotential man kan t.ex.

som tänka sig strandområden skall kunna erhålla ett andelstal som inte

strikt arealen.

följ er

Även det andra slaget avvikelse, dvs. att andelstalet bestäms uti-

av från skälig grund, är avsett att tillämpas endast i undantagsfall.

annan Det är alltså fråga fall då fastighet uppenbarligen bidrar till en

om en

värdehöjning på angränsande fastigheter, utan att därför avstå någon

exploateringsbar mark. Typexemplet är en från kulturhistoriskt perspektiv intressant fastighet skall bevaras för att ge en god miljö i

som

omgivningen.

Exempel på de båda slagen av jämkning ges i bilaga

Om andelstalen på något sätt jämkas är det väsentligt att denna

jämkning inte influeras av den detaljplan som skall genomföras. Detta har särskilt uttryckts i tredje stycket. Eftersom själva grundtanken i förfarandet är att andelen skall bestämmas efter vad fastigheten bidrar med och att planen skall kunna utarbetas helt oberoende av fastighets-

gränserna, får givetvis den slutliga planutformningen inte påverka an-

delstalen. Genom att det faktiska utgångsvärdet sedan bestäms med beaktande detaljplanen, jfr ll uppnås den nyss beskrivna vinstför-

av delningen.

Att avsteg får göras från bestämmelserna i denna paragraf, om berörda sakägare medger det, framgår av 15

10 § Fastighetsreglering inom fördelningsområdet skall ske i den utsträckning krävs för att genomföra detaljplanen. fråga om sådan

som

fastighetsreglering gäller bestämmelserna i fastighetsbildningslagen

1970:988. I stället för 5 kap. 9-12, 13, 15 och 18 §§ samt 8 kap. 1-4 §§ fastighetsbildningslagen skall dock gälla 9 och 11-15 §§ denna lag. Innebär överenskommelse enligt 15 § fastighet till-

att en delas avsevärt mera mark än som följer av 9 eller 11 skall 5 kap. 20 § fastighetsbildningslagen tillämpas.

Förrättningar enligt denna lag har företräde framför fastig-

annan hetsbildningsförrättning inom fördelningsområdet.

Denna paragraf motsvarar 16§ ESL och innebär att fastighetsindelningen inom ett fördelningsområde skall anpassas till den nya detalj-

planen fastighetsreglering, vid vilken bestämmelserna i FBL i

genom huvudsak skall tillämpas.

Vissa av bestämmelserna i FBL är dock undantagna, närmare bestämt 5 kap. 8 som reglerar hur stora förändringar som får göras av berörda fastigheter, graderings- och ersättningsbestämmelsema i 5 kap. 9-12 §§, kostnadsfördelningsreglema i 5 kap. 13 bestämmelserna om ekonomisk avräkning i 5 kap 15 möjligheterna till överenskommelse i 5 kap. 18 § samt inlösenreglema i 8 kap. 1-4 FBL. I stället för dessa bestämmelser gäller särskilda stadganden i denna lag.

I stora delar är denna reglering densamma som gäller enligt ESL. En skillnad i förhållande till ESL är dock att båtnadsvillkoret i 5 kap 4 förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 § och skyddet för byggnaderi 5 kap. 7 § FBL skall gälla precis vid fastighetsreglering i allmänhet. En an-

som nan skillnad är att avräkningsförfarandet har särreglerats, se kommentarerna till 14

Beträffande båtnadsvillkoret kan dock anmärkas att detta enligt 5 kap. 7 b § PBL skall prövas när planbestämmelser enligt 5 kap. 7 a§ PBL meddelas och att detta villkor enligt 5 kap 4 a§ FBL därefter skall prövas endast vid förrättning efter genomförandetidens utgång.

11 § Varje fastighet inom fördelningsområdet skall genom fastighetsreglering tilldelas mark för enskilt bebyggande i förhållande till de andelstal som bestämts enligt 9

Kan fördelning av mark enligt första stycket inte ske fullt ut, skall skillnaden utjämnas genom ersättning i pengar. Markens värde skall därvid bestämmas med hänsyn till inverkan detaljplanen.

Paragrafen reglerar tilldelningen av mark och motsvarar 18 § första stycket ESL. Regleringen innebär ingen saklig förändring i förhållande till ESL.

Någon mer bestämd regel om hur ersättningen skall bestämmas har inte ansetts nödvändig, bortsett från klargörandet att värdet skall bestämmas med beaktande av den byggrätt detaljplanen Det

som anger. får förutsättas att värdet av tilldelad mark bestäms utifrån dess marknadsvärde.

Genom att marknadsvärdet i detta skede bestäms med hänsyn till detaljplanen, medan andelstalen enligt 9 § bestäms utan beaktande av

den inverkan som detaljplanen kan ha haft på markens värde, uppnås förfarandets grundsyfte, dvs. att planutfallet fördelas efter respektive fastighets bidrag till planföretaget. Vid motsvarande genomförande utan tillämpning av denna lag tillfaller i stället alla de nyttor som planen ger den fastighet på vilken nyttan lokaliseras.

Att avsteg får göras från bestämmelserna i denna paragraf, be-

om rörda sakägare medger det, framgår av 15

12 § Vid bestämmande av ersättning för mark för allmänna platser för vilka kommunen skall huvudman skall bestämmelserna i 4 kap.

vara expropriationslagen 1972:719 tillämpas. 1 stället för 4 kap. 4 § expropriationslagen gäller dock 14 § andra stycket denna lag. Vid tilllämpning av 4 kap. 3 § första stycket expropriationslagen skall tiden för värdestegringen räknas från dagen tio år före det att fördelningsförrättningen begärdes.

Av all mark för allmänna platser, för vilka kommunen inte är huvudman, skall vid fördelningsfärrättningen bildas samfällighet

en enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen 1970:988, i vilken samfällighet de fastigheter åsatts andelstal enligt 9 § äger del. I sådant fall

som skall någon ersättning inte bestämmas för mark utgör allmän

som plats.

I denna paragraf ges särskilda bestämmelser om hur mark för allmän plats skall behandlas vid förrättningen. Motsvarande reglering saknas i ESL.

Första stycket avser mark som enligt planen skall utgöra allmän plats för vilken kommunen är huvudman. Ersättningen skall i detta fall bestämmas enligt bestämmelserna i expropriationslagen. Enligt 4 kap. 3 a § expropriationslagen skall mark för allmän plats ersättas utifrån de planförhållanden som gällde närmast innan marken angavs som allmän plats.

En generell hänvisning till expropriationslagen innebär att reglerna i 4 kap. 4 § om värdetidpunkt och indexuppräkning blir tillämpliga.

om Som närmare har beskrivits i den allmänna motiveringen leder till-

en lämpning av dessa regler till störningar i fördelningssystemet. Frågan om hur mark som tillträds vid olika tidpunkter skall behandlas regleras

därför särskilt i 14 I sistnämnda paragraf ges även regler rörande betalningen och om ränta.

Andra stycket avser mark för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman. I detta fall skall någon ersättning inte utgå för marken.

Ersättningsfrågan tas i stället upp när marken upplåts för anlägg-

en ningssamfällighet enligt AL. För att denna ersättning skall komma berörda fastighetsägare till del enligt andelstalen krävs att en marksamfällighet bildas. Att berörda fastigheter därvid skall andelstal i

ges denna marksamfällighet enligt vad som följer av 9 § regleras i 6 kap. 2 a § FBL.

Marksamfálligheten kan i vissa fall innebära en lämplig fastighetsindelning även på längre sikt. I andra fall är dess enda roll att förmedla värden. I den senare situationen bör fastighetsindelningen i samband med anläggningsförrättningen så långt det är möjligt anpassas till den framtida förvaltningssituationen. Detta kan t.ex. ske att andels-

genom talen i samfälligheten anpassas till andelstalen i gemensamhetsanläggningen. En sådan städningsåtgärd är särskilt angelägen i det fallet att fastigheter som utplånas har del i marksamfälligheten. Dessa fastigheter måste annars bibehållas andelsfastigheter i fastighetsre-

som gistret, vilket givetvis inte är rationellt.

I vissa undantagsfall kan allmän väg ingå i detaljplan med enskilt

en huvudmannaskap för allmänna platser. I sådant fall är det staten, Vägverket, som enligt 14 kap. 1 § PBL skall svara för den planskada

som enskilda fastighetsägare kan drabbas av. Detta förhållande bör dock

inte påverka frågan om samfállighetsbildning. Den ersättning

som Vägverket utger för sin vågrätt bör fördelas mellan de fastigheter

som deltar i fördelningen på samma sätt som ersättning vid upplåtelse för en gemensamhetsanläggning. Detta resultat uppnås endast om även marken för allmän Väg ingår i samfälligheten.

Att avsteg får göras från bestämmelserna i denna paragraf, be-

om rörda sakägare medger det, framgår av 15

13 § Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan skada för sakägare som inte omfattas av bestämmelserna t 11 eller 12 skall även den skadan ersättas.

Paragrafen reglerar den rätt till ersättning som gäller for ekonomiska skador inte täcks ersättning enligt ll eller 12 § och motsvarar

som av 18 § andra stycket ESL.

De skador som avses är dels skador som kan drabba berörda fastighetsägare, som inte avspeglas i fastighetemas marknadsvärden,

men dels skador som kan drabba andra sakägare som berörs av förrätt-

ningen, t.ex. rättighetshavare.

I den sistnämnda gruppen kan ingå innehavare av servitut som på-

verkas av fastighetsregleringen. Ersättning enligt denna paragraf kan

således utgå även för att kompensera sådana skador som enligt FBL:s terminologi skall ersättas med likvid enligt 5 kap. 10 § FBL.

I 14 § regler rörande betalningen av ersättningen och ränta.

ges om

Att avsteg får göras från bestämmelserna i denna paragraf, om berörda sakägare medger det, framgår av 15

14 § Lantmäterimyndigheten skall avräkning redovisa vad

i en som skall mattas och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare, skall avräkningen avse även denne.

Vid bestämmande av ersättning enligt 11 § och 12 § första stycket skall värdetidpunkten vara densamma för samtliga berörda fastigheter, oberoende av vid vilken tidpunkt som marken ifråga tas i anspråk.

Ersättning enligt 12 § första stycket och 13 § skall tillfalla respekti-

erläggas ägarna de fastigheter som åsatts andelstal enligt 9 § ve av av gemensamt och fördelas mellan dessa fastigheter enligt andelstalen.

För belopp skall betalas enligt första stycket fastställs förfallo-

som dag. Om betalningen inte sker inom den fastställda tiden, utgår ränta

på obetalt belopp från förfallodagen enligt 6 § räntelagen 1975:635.

Har tillträde ägt före förfallodagen, utgår ränta på ersättning

rum enligt 13 § även enligt 5 § räntelagen från dagen för tillträdet till dess att betalning sker eller förfallodagen inträder. Om tillträde har skett endast delvis och skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen skulle vara oskälig, får räntebeloppetjämkas.

I 16§ ESL görs en generell hänvisning till bestämmelserna i 5 kap. 15 § FBL om avräkning, ränta m.m. Som närmare berörs i den allmänna motiveringen leder detta till vissa störningar i fördelningssystemet.

SOLIl996d68 589

Hänvisningen till FBL i 10 § omfattar således inte nyssnämnda lagrum iFBL.

l huvudsak är bestämmelserna i denna paragraf utformade efter mönster från 5 kap. 15 § FBL, men med de justeringar som är nöd-

vändiga vid genomförandet av en fördelningsförrättning. Något ut-

tryckligt krav på att ett ersättningsbeslut meddelas föreskrivs inte. Varken FBL, AL eller ledningsrättslagen innehåller en sådan bestämmelse.

Första stycket motsvarar i relevanta delar första stycket i 5 kap. 15 § FBL.

I andra stycket stadgas ett undantag från de gängse principerna vid fastighetsreglering. Värdetidpunkten skall således vara densamma för all mark, oberoende av när den tas i anspråk. Någon indexuppräkning enligt 4 kap. 4 § expropriationslagen, normalt sker vid förhands-

som tillträde, skall således inte komma i fråga.

I tredje stycket ges regler om fördelning av ersättning, dels sådan

ersättning som fastighetsägarna mottar från kommunen för allmän plats enligt 12 § första stycket, dels sådan ersättning som skall betalas till sakägare enligt 13 Mottagande i det förstnämnda fallet och betalningsansvariga i det andra fallet skall vara fördelningskollektivet, dvs. samtliga de fastigheter erhållit andelstal enligt 9 Den inbördes

som fördelningen mellan dessa fastigheter sker sedan enligt andelstalen och införs i den avräkning som upprättas enligt första stycket. Det kan anmärkas att detta innebär att en deltagande fastighetsägare, som drabbas en skada skall ersättas enligt 13 själv får med och

av som vara täcka den del av skadan som motsvarar hans andelstal i fördelningen.

Paragrafens fjärde stycke överensstämmer i huvudsak med andra och tredje styckena i 5 kap. 15 § FBL. En skillnad är dock att någon särskild bestämmelse om fördelning av betalningsskyldigheten på längre tid inte har ansetts nödvändig. En annan skillnad är att s.k. avkastningsränta enligt 5 § räntelagen 1975:635 skall utgå vid förhandstillträde endast det är fråga ersättning enligt 13

om om

Dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen skall dock utgå i vanlig ordning

på all ersättning som inte betalats vid förfallodagen.

Att avsteg får göras från andra och fjärde styckena, om berörda sakägare medger det, framgår av 15

Överenskommelse mellan fastighetsägare

15 § Undantag får göras från 11, 12, och 13 §§ samt 14 § andra och fjärde styckena, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det.

Avser fördelningsförrättningen fastigheter för fordran,

som svarar får undantag enligt första stycket med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras enfastighet av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare i 22 kap. 11 § jordabalken

som föreskrivs för relaxation. Medgivande rättsägare behövs inte,

av om regleringen är väsentligen utan betydelse för denne.

Paragrafen motsvarar 23 § ESL och reglerar i vilka fall avsteg får

som göras från lagens bestämmelser med stöd överenskommelse mellan

av berörda sakägare. De bestämmelser som är dispositiva är således 9 § om åsättande andelstal, 11 § tilldelning och ersättning för bris-

av om tande tilldelning, ersättningsbestämmelsema i 12 och 13 samt bestämmelserna om värdetidpunkt, förfallodag och ränta i 14 § andra och fjärde styckena.

Domstolsprövning 16 § fråga överklagande beslut eller åtgärder lantmäteri-

om av av myndigheten enligt denna lag tillämpas 15 kap. fastighetsbildningslagen 1970:988. Bestämmelserna om fastighetsbildningsbeslut skall

därvid tillämpas på fördelningsbeslut enligt 7

Paragrafen reglerar rätten till överklagande och motsvarar 33 § ESL. Regleringen ansluter i sin helhet till bestämmelserna i FBL.

I 7 § Bestämmelserna i 16-18 kap. fastighetsbildningslagen

1979:988 om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på

mål överklagas enligt 16

som

Denna paragraf motsvarar 34 § ESL och innebär att överprövning

av beslut enligt denna lag skall ske enligt regler i FBL.

samma som

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1januari 1998, då lagen 1987511 om exploateringssamverkan skall upphöra att gälla.

Lagen 198711 om exploateringssamverkan skall fortfarande tillämpas om ansökan om förrättning enligt lagen gjorts före utgången av december 1997 samt ifråga om verkställighet i anledning av exploateringsbeslut meddelats enligt lagen.

som

Den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt skall vid tillämpningen denna lag

av anses som fastighetens ägare.

Vad som enligt denna lag gäller för det fall att en fastighet sva-

för fordran skall tillämpas även när fastighet besväras rätt rar en av till avkomst eller annan förmån.

Om en förrättning enligt ESL har påbörjats före lagens ikraftträdande skall förrättningen enligt andra punkten fullfölj as enligt den lagen.

I punkterna 3 och 4 har införts bestämmelser rörande några rättsinstitut som är under avveckling.

Ett alternativ hade varit att införa de sistnämnda punkterna sär-

som

skilda paragrafer i lagen. I den övriga förrättningslagstiftningen, an-

läggningslagen, fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och lagen

om förvaltning av samfälligheter är emellertid motsvarande bestäm-

melser intagna i Övergångsbestämmelser eller särskilda promulgations-

lagar. Av den anledningen har samma lösning valts i detta fall.

15.4¶Förslaget till i lag om ändring fastighetsbildningslagen 1970:988

3 kap. 2 5 kap. 5 7 kap. 4 och 6 §§ samt 8 kap. 4 § Ändringama i dessa paragrafer hänger med förslaget att fas-

samman tighetsplanen, som regleras i 6 kap. PBL, skall upphöra att gälla

som en särskild planform och att motsvarande bestämmelser i stället skall kunna tas in i detaljplan enligt 5 kap. 7 § PBL. Ändringama har be-

a handlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.5.1.

I ändringarna i 7 kap. 1 § andra stycket och 6 § andra stycket samt 8 kap. 4 § har det uttryckligen angetts att det rör sig bestämmelser

enligt 5 kap. 7 a § PBL för att det inte skall ske en sammanblandning med sådana bestämmelser om principerna för fastighetsindelningen och för inrättande gemensamhetsanläggningar kan meddelas

av som enligt 5 kap. 7 § första stycket 12 PBL.

5kap.4a§ Pargrafen är ny och har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.5.2.

Enligt den föreslagna 5 kap. 7 b § PBL skall det s.k. båtnadsvillkoret i 5 kap. 4 § första stycket tillämpas om det i en detaljplan anges särskilda bestämmelser enligt 5 kap. 7 a § PBL om fastighetsindelningen och om servitut. I de fall sådan prövning har skett skall någon förnyad prövning inte ske vid fastighetsbildning i syfte att genomföra detaljplanen, fastighetsbildningsbeslut meddelas under detaljplanens ge-

om nomförandetid.

6kap.2a§ Ändringen, som har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.3, är motiverad av förslaget att lagen l987:l l om exploateringssamverkan skall upphävas.

Övergångsbestämmelser

Enligt de Övergångsbestämmelser som föreslås till ändringarna i PBL, jfr avsnitt 15.12, skall gällande fastighetsplaner övergå till att bli bestämmelser enligt 5 kap. 7 a§ PBL. Vid antagandet av dessa fastighetsplaner fanns inget formellt krav på att båtnadsprövning enligt 5 kap. 4 § skulle ske. Bestämmelsen i den föreslagna nya 5 kap. 4 a § om att någon båtnadsprövning i vissa fall inte skall göras vid fastighetsreglering gäller således endast planbestämmelsema enligt 5 kap. 7 §

om a PBL har meddelats efter lagens ikraftträdande. Detta har uttryckts i

andra punkten i övergångsbestämmelsema.

15.5¶Förslaget till lag om ändring i lagen 1970:990

förmånsrätt för fordran

om på grund av fastighetsbildning

1§ Ändringen i första stycket är en följd av att lagen 1987:l l om exploateringssamverkan upphävs och ersätts med en ny lag om fördelning av byggrätt.

Det nya tredje stycket följer av den nya ersättningsregel som föreslås införas i 40 a § anläggningslagen och som innebär att servitutsrättigheter enligt anläggningslagen 1973:1149, AL, inskränks när

som anläggningsfråga omprövas enligt 35 § nämnda lag, skall ersättas enligt bestämmelserna i fastighetsbildningslagen 1979:988, FBL. För att hela ersättningssystemet i FBL skall kunna tillämpas är det nödvändigt att den betalningssäkring som förmånsrätten innebär även gäller för ersättningsbeslutet enligt AL.

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelserna till den föreslagna nya lagen om fördelning av byggrätt, jfr avsnitt 15.3, skall lagen om exploateringssamverkan fortfarande tillämpas om förrättning enligt lagen påbörjats före lagens upphävande. Vid sådan förrättning skall förmånsrätt enligt första stycket gälla enligt styckets tidigare lydelse.

15.6¶Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen l973:1 144

Ändringarna i ledningsrättslagen hänger samman med förslaget att

fastighetsplanen, som regleras i 6 kap. PBL, skall upphöra att gälla som en särskild planform, och i stället regleras inom för 5 kap.

ramen PBL. Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.5.

I ändringen i 6 a § har det uttryckligen angetts att det rör sig om bestämmelser enligt 5 kap. 7 a§ PBL för att det inte skall ske en sammanblandning med sådana bestämmelser principerna för fastig-

hetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar som kan meddelas enligt 5 kap. 7 § första stycket 12 PBL.

15.7 till i

Förslaget lag om ändring anläggningslagen 1973:1149

6aoch9§§

Ändringama i dessa paragrafer hänger samman med förslaget att fastighetsplanen, som regleras i 6 kap. PBL, skall upphöra att gälla

som en särskild planform. Ändringama har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.5.1.

om hetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar

som kan meddelas enligt 5 kap. 7 § första stycket 12 PBL.

7a§

Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen,

avsnitt 5.5.5.

I 5-7 ges villkor för inrättande gemensamhetsanläggning.

av en Om anläggningsförrättningen har föregåtts av ett beslut om

va-samverkan enligt 9 § lagen Vattenförsörjning och avlopp skall bestäm-

om melserna i 5-7 inte tillämpas.

13d§

Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen,

avsnitt 5.5.5.

Förslaget innebär att det i lagen skall införas rätt för fastighets-

en ägare att få ersättning för anordning för Vattenförsörjning och avlopp som blir onyttig till följd att gemensamhetsanläggning kommer

av en till stånd. Ersättningens storlek bestäms efter vad är skäligt med

som hänsyn till anordningens art, ålder och skick.

15§ Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.4.

Förslaget innebär att det vid åsättande av andelstal för fördelning

av utförandekostnader skall vara möjligt att i vissa fall bestämma en särskild fördelningsgrund enbart för betalning av ersättning som skall utgå enligt 13

Eftersom ersättningen kan vara en icke obetydande del av utförandekostnaderna måste givetvis andelstalen för utförande och den grund på vilken ersättningen fördelas, hanteras på så sätt att summan av respektive fastighets ansvar fördelas efter grundprincipen om nytta. I de allra flesta fall bör därför samlade andelstal fastställas för utförandet.

Den nya möjligheten är avsedd att vara en undantagsregel i de fall där avträdare och tillträdare av ett markområde eller en anläggning är i stort sett identiska, men där ersättning måste utgå för att utjämna de begränsade skillnader som finns mellan kollektivet avträdare och kollektivet tillträdare. I dessa undantagsfall kan de tillkommande fastigheterna åsättas särskilda andelstal för betalning av ersättning som mot-

vad respektive fastighet bör betala för att få vara med och utsvarar nyttja det avträdande kollektivets mark eller anläggningar.

Betalningsmottagare är givetvis, liksom när huvudregeln tillämpas, alla de på ett eller annat sätt har rätt till marken eller anläggning-

som arna före det att dessa tas i anspråk av anläggningssamfälligheten. Skillnaden mot gällande rätt är att betalningsskyldigheten direkt kan läggas på de enskilda fastigheter som skall betala in sig i anläggningen och att lantmäterimyndigheten kan besluta om detta nettobelopp i stället för att anläggningens hela värde skall utgå som ersättning och att nettobeloppet sedan blir resultatet av en ibland mycket komplicerad privat avräkning mellan de berörda sakägama.

Andelstalen för utförande brukar ses som respektive fastighets ägarandel i en anläggning. I det fallet att särskild fördelningsgrund bestäms för betalning av ersättning skall denna inte beaktas i fråga om andel i anläggningen som sådan. De särskilda andelstalen för fördelning av ersättning har således enbart till syfte att göra samtliga deltagande fastigheter jämbördiga inför framtiden och detta syfte är överspelat i och med att beslutet har vunnit laga kraft och verkställts.

1s§ Ändringen är en följd av förslaget om att lagen 1987:11 om exploateringssamverkan föreslås upphävas.

40a§ Paragrafen är ny. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.4, och innebär att en ersättningsbestämmelse införs för det fallet att rättigheter ändras eller upphävs när gemensamhets-

en anläggning omprövas enligt 35

De rättigheter som avses är i första hand de andelar av rätt till utrymme som tillkommer respektive deltagande fastighet i en gemensamhetsanläggning. Rättigheten utgör en andel ett samfällt servitut,

av jfr 14 och respektive fastighets andel utgörs av dess andelstal för utförande av anläggningen. Om det samfällda utrymmet inskränks och skada därvid uppkommer skall prövas om ersättning skall utgå på motsvarande sätt som vid ändring eller upphävande servitut enligt fas-

av tighetsbildningslagen 1970:988, FBL.

Avsikten är att ersättningsfrågan skall kunna regleras på precis samma sätt som om motsvarande rättigheter hade ändrats eller

upp-

hävts genom fastighetsreglering enligt FBL. Eftersom anläggningsla-

gen har en i viss mån annan utformning när det gäller betalningssäkring m.m. och eftersom regleringen i anläggningslagen helt är inriktad på ersättning som utgår från de i anläggningssamfálligheten ingående fastigheterna och inte till dessa fastigheter, uppnås det avsedda syftet enklast genom att ersättningsregleringen helt ansluter till aktuella bestämmelser i F BL. I paragrafen görs därför hänvisningar till de lagrum i kan behöva tillämpas.

FBL som

I 5 kap. 10 § FBL klargörs att värdeförändring till följd servi-

av en tutsåtgärd skall ersättas. Vidare stadgas att en s.k. likvidvärdering skall utföras. I 5 kap. 10 a-ll FBL de närmare förutsättningarna

anges

för denna likvidvärdering, nämligen att expropriationslagens ersätt-

ningsregler utgör grund, men att vinstfördelning i vissa fall skall ske mellan berörda fastighetsägare. Enligt 5 kap. 12 § FBL skall även skador som inte täcks likviden ersättas, dvs. skador personlig

av av mer art. Regleringen är densamma vid ersättning för nyupplåtelse

som enlig: 13 Bestämmelserna i 5 kap. 10 b § FBL är egentligen irrelevanta

i det aktuella sammanhanget, men har inkluderats i hänvisningen för att uppnå kongruens med motsvarande hänvisning i 13

Hänvisning görs vidare till 5 kap. 12 a§ FBL. En snarlik bestämmelse finns visserligen i men eftersom denna sistnämnda be-

13 a stämmelse är kopplad till 13 § blir systematiken enklare och tydligare

motsvarigheten i FBL tillämpas. om

Enligt 29 § första stycket skall kostnaderna för en anläggningsförrättning fördelas mellan de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningen. Eftersom detta exkluderar den fastighet som är tjänande i servitutsförhållandet och normalt är den som har störst

som nytta att belastningen förändras, är det mer ändamålsenligt att för de

av kostnader som själva servitutsåtgärden innebär tillämpa den kostnadsfördelningsregel finns i 5 kap. 13 § FBL. Att kostnaderna mellan

som olika delar av anläggningsförrättningen skall separeras och fördelas särskilt framgår 29§ andra stycket, vari hänvisas till 2 kap. 6§

av FBL.

I 5 kap. 15-17 FBL regleras frågor om betalning av ersättningen och i 5 kap. 18-19 FBL regleras möjligheten att genom medgivande göra avsteg från ersättnings- och kostnadsfördelningsreglema samt hur panträttshavare och tomträttshavare därvid skall behandlas.

Även ersättningsfrågan regleras enligt tillämpliga bestämmelser

om i FBL är det fortfarande fråga om ett beslut enligt anläggningslagen. En mycket viktig komponent i FBL:s regelsystem, nämligen betalningssäkring genom förmånsrätt, uppnås därför endast om lagen 1970:990 förmånsrätt på grund fastighetsbildning görs till-

om av lämplig även för beslut enligt denna paragraf. Sistnämnda lag har därför kompletterats med sådan bestämmelse.

Det kan slutligen tilläggas att om anlägningssamfållighetens utrymme har inlösts och således utgör en marksamfallighet eller om en särskild fastighet har bildats som ägs av samfállighetsföreningen, kräver en förändring av utrymmet att fastighetsreglering enligt fastighets-

bildningslagen genomförs på vanligt sätt, varigenom även frågan om

ersättning blir föremål för prövning enligt de nyss beskrivna bestämmelsema.

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelsema till den föreslagna nya lagen om fördelning av byggrätt, jfr avsnitt 15.3, skall lagen om exploateringssam-

verkan fortfarande tillämpas om förrättning enligt lagen påbörjats före lagens upphävande. Vid sådan förrättning skall 18§ tillämpas i sin äldre lydelse.

15.8 till i

Förslaget lag om ändring lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter

5,18 och 61 §§ Dessa ändringar föranleds förslaget att lagen l987:l 1 exploa-

av om teringssamverkan skall upphävas och att begreppet exploateringssamfällighet därmed utmönstras.

20, 21 och 23 §§ Även dessa ändringar föranleds primärt upphävandet lagen

av av l987:11 om exploateringssamverkan. Regleringen i dessa paragrafer avser dock åtgärder som skall vidtas av lantmäterimyndigheten vid förrättningar som berör samfälligheter som skall förvaltas enligt denna lag. Motsvarande situationer kan uppstå även vid förrättningar enligt den nya lag om fördelning av byggrätt som föreslås ersätta lagen

om exploateringssamverkan. Paragrafema har därför anpassats till denna nya situation.

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelsema till den föreslagna lagen för-

nya om delning av byggrätt, jfr avsnitt 15.3, skall lagen om exploateringssamverkan, ESL, fortfarande tillämpas om förrättning enligt lagen påbörjats före lagens upphävande. Vid sådan förrättning skall de ändrade bestämmelserna i lagen om förvaltning samfálligheter tillämpas i

av sin äldre lydelse.

15.9 till om i

Förslaget lag ändring lagen 1973:1152

förmånsrätt för fordringar

om enligt lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter

Ändringen föranleds av att lagen l987:l l om exploateringssamverkan, ESL, föreslås upphävas för att ersättas med en ny lag om fördelning av byggrätt.

Enligt övergångsbestämmelsema till lagen om fördelning av byggrätt skall ESL tillämpas om förrättning påbörjats före lagens upphävande, jfr avsnitt 15.3. En följd detta är att andra stycket, även efter

av upphävandet, skall tillämpas på förmånsrätt som har bestämts enligt ESL

15.10¶Förslaget till lag om i ändring lagen 1976:839

om Statens va-nämnd

1§ Paragrafen har justerats med anledning av att va-lagen föreslås upphävas och ersättas med en lag om Vattenförsörjning och avlopp, vilket behandlades i den allmänna motiveringen, avsnitt

Vidare har i paragrafen tillagts att Statens va-nämnd även prövar mål enligt den föreslagna lagen om avgifter för kommunal gatuhållning. Detta förslag har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

2§ I paragrafen finns bestämmelser om va-nämnd.ens sammansättning. Den består av ordföranden och fem andra ledamöter. Dessa övriga ledamöter skall ha sakkunskap och erfarenhet i frågor som rör va- och fjärrvärmefrågor. Ändringen innebär att en av dessa ledamöter ersätts av en ledamot som är förtrogen med kommunala gatu- och trañkfrågor. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.

80ch 9 §§ Ändringama är en konsekvens av förslaget att Statens va-nämnd skall kunna pröva även ett överklagande enligt 52§ lagen 0000:000 om Vattenförsörjning och avlopp. Paragrafema har därför utformats så att de regler gäller för ansökan även skall gälla för ett överklagan-

som en de. Viss ledning har hämtats från lagen 1996:242 om domstolsärenden, som trädde i kraft den 1 juli 1996.

Vi föreslår inte någon särskild reglering av förfarandet vid ett överklagande. Det innebär att förfarandet vid prövningen av överklagade beslut bibehåller den karaktär av tvåpartsprocess, som numera allmänt gäller vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det bör betonas att vi inte gjort någon allmän översyn lagens förfaranderegler.

14§ Förslaget har behandlats i avsnitt 5.5.7. Ändringen innebär att bestämmelsen att huvudmannen skall svara för rättegångskostnadema på ömse sidor, blir tillämplig även i mål om ersättning vid inskränkning

ett verksamhetsområde enligt 18 § lagen 0000:000 om vattenförav sörjning och avlopp.

15.11¶Förslaget till lag om ändring i renhållningslagen 1979:956

Förslaget till ändringar i renhållningslagen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

1s§ Genom ett nytt andra stycke vidgas kommunens skyldigheter så att kommunen skall svara för renhållning m.m. även om detaljplanen för området upphävs. Om kommunen vill överlåta ansvaret till de enskilda fastighetsägarna, är det nödvändigt att anta en ny detaljplan med en bestämmelse enligt 5 kap.4 § PBL som anger att kommunen inte skall vara huvudman.

En bestämmelse motsvarande slag såvitt underhållet

av avser av gator och andra allmänna platser finns i 6 kap. 30 § första stycket PBL.

18a§ I paragrafen, som är ny, har tagits in en upplysning om att avgifter kan tas ut enligt lagen om avgifter för kommunal gatuhållning.

19§ Enligt bestämmelsen i första stycket kan kommunen ålägga fastighetsinnehavare att inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap sköta renhållningen i fråga om gångbana eller något annat utrymme utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken. Enligt ett tilllägg till bestämmelsen skall kommunen kunna ålägga fastighetsinnehavare att utföra renhållningen även inom tidigare detaljplanelagda områden inom vilka det kommunala ansvaret kvarstår enligt 18§ andra stycket.

15.12 till i och

Förslaget lag om ändring plan- bygglagen 1987:10

1 kap.

3§ Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt Ändringen, som innebär att fjärde stycket i paragrafen skall upphöra att gälla, är en följd av förslaget att fastighetsplanen inte längre skall utgöra en särskild planform.

5§ Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 10.

Enligt den gällande lydelsen av paragrafen skall vid prövning av frågor enligt PBL både allmänna och enskilda intressen beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet. Den gällande lydelsen av bestämmelsen synes innebära att, när det är särskilt föreskrivet, något av intressena, allmänna eller enskilda, överhuvudtaget inte skall beaktas. En bestämmelse med sådant innehåll strider mot vad föreskrivs i la-

som gen 1994:1219 om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema. Vid till-

lämpningen PBL:s bestämmelser skall alltid både allmänna och en-

av skilda intressen beaktas med utgångspunkt från den avvägning mellan de olika intressena som har gjorts i respektive bestämmelse.

5 kap.

1 § Förslaget har behandlats i avsnitt l

Enligt den gällande lydelsen i paragrafens första stycke 2 kan tillkomsten av ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen undantas från kravet på detaljplan, om tillkomsten kan prövas i samband med prövningen av bygglov eller förhandsbesked. Denna möjlighet till undantag från detaljplanekravet har slopats i förslaget.

Däremot behålls möjligheten att göra undantag från detaljplanekravet när det gäller enstaka byggnad som skall förläggas inom ett om-

ny råde där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse. Denna möjlighet till undantag skall enligt motiven till den gällande bestämmelsen kunna användas när det gäller t.ex. komplettering med byggnader på obebyggda s.k. lucktomter eller nya bostäder i samband med generationsskifte i ett jordbruk. Som utvecklats i allmänmotiveringen bör dock tillämpningsområdet för undantagsbestämmelsen kunna vidgas

något.

Inom områden med bebyggelsetryck långt från tätortema bör således, förhållandena är okomplicerade, detaljplaneläggning kunna

om undvaras vid lämplighetsbedömningen. I sådana fall kan ställningstagandet i ett bygglovsärende grundas på exempelvis en mer preciserad översiktsplan eller en enklare planutredning som klarlägger förutsättningar och restriktioner i grannskapet till den plats där en byggnadsåtgärd aktualiseras.

Ett annat fall där undantagsbestämmelsen bör kunna användas är följande. Närheten till ett område som redan har en samlad bebyggelse av viss omfattning kan utlösa detaljplanekravet. Om det rör sig om några enstaka byggnader vilkas lämplighet i stort kan bedömas på grundval av översiktsplanen, bör dock i vissa fall en enkel planutredning kunna utgöra tillräckligt underlag för den slutliga lämplighetsprövningen.

Trots att området i de nämnda fallen i Översiktsplanen kan ha utpekats som i och för sig lämpligt för bebyggelse kan det planen fram-

av gå att utbyggnaden inte bör ske förrän i skede. I sådant fall

ett senare kan undantagsbestämmelsen inte anses tillämplig förrän förutsättningar härför föreligger enligt översiktsplanen.

Det bör, såsom utvecklats i allmänmotiveringen, observeras att hänsynstagande till den enskildes intressen i vissa fall eventuellt kan leda till att en ansökan om bygglov inte kan avslås med hänvisning till

reglema om detaljplanekravet i förevarande bestämmelse. Kommunen har dock därvid möjlighet att ändå besluta detaljplaneläggning och

om om anstånd med avgörandet om lov enligt 8 kap. 23

2§

Enligt förslag som har behandlats i avsnitt 7 i allmänmotiveringen skall bestämmelsen i 6 kap. 18 § upphöra att gälla. Detta har lett till att hänvisningen till den bestämmelsen i andra stycket i förevarande

paragraf har uteslutits.

Ett nytt fjärde stycke har förts in i paragrafen. Motsvarande bestämmelse finns nu som ett sista stycke i 5 kap. 7 Ändringen, har

som behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.2, innebär att kravet på att en detaljplan inte får göras detaljerad än är nöd-

mer som

vändigt blir tillämpligt på samtliga detaljplanebestämmelser, inte bara

de som är upptagna under 7 Bestämmelsen innebär bl.a. att användningssättet för kvartersmark, som skall enligt 3 § andra stycket,

anges inte skall preciseras än nödvändigt och vidare att bestämmelser

mer

om fastighetsindelningen m.m. enligt den föreslagna bestämmelsen i

7 a § inte skall tas in i detaljplanen, det inte är nödvändigt.

4§

Ändringen, som har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

hänger med förslaget att huvudmannaskapet för allmänna

samman platser inom ett område med detaljplan skall kunna delas. Det skall således vara möjligt att besluta t.ex. enskilt huvudmannaskap för

om vägar och kommunalt huvudmannaskap för övriga allmänna platser inom planområdet. Denna möjlighet till delat huvudmannaskap framgår att uttrycket de allmänna platserna har ändrats till allmänna

av platser i obestämd form. Självfallet måste därvid tillses att det pla-

tydligt framgår vilka områden som är hänförliga till respektive hunen vudmannaskap.

7 § Förslaget i denna paragraf har relaterats till lydelsen enligt prop. 1996/97:34, i vilken bl.a. föreslås att det nuvarande andra stycket upphävs.

Ändringen i första stycket har behandlats i avsnitt 12.2 i den

11, som allmänna motiveringen, innebär att tillämpningsområdet för bestämmelsen vidgas. Enligt den gällande bestämmelsen kan skyddsanordningar och högsta tillåtna värden för störningar meddelas för att motverka störningar från omgivningen. Ändringen innebär att sådana bestämmelser kan meddelas även för att motverka störningar från planområdet.

Ändringen i första stycket 12 är följd att fastighetsplanen inte

en av längre skall utgöra särskild planform. Detta förslag har behandlats i

en avsnitt 6 i den allmänna motiveringen.

Enligt 6 kap. 6 § skall i fastighetsplan vid behov anges bl.a. om-

en rådets indelning i fastigheter och de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanläggningar. Här föreslås att sådana bestämmelser i stället skall kunna tas in i detaljplan enligt den föreslagna nya be-

en stämmelsen i 5 kap. 7 a Enligt gällande regler kan dels i detaljplanen meddelas bestämmelser om principerna för fastighetsindelningen m.m. enligt första stycket 12 i förevarande paragraf, dels ges preciserade bestämmelser motsvarande frågor i fastighetsplan. När fastig-

om en hetsplanen slopas enligt förslaget och bestämmelser av motsva-

nu rande slag i stället skall kunna tas in i detaljplanen, finns det naturligtvis i detaljplanen inte utrymme för både bestämmelser om princip-

för och preciserade bestämmelser om fastighetsindelningen m.m. ema Den här föreslagna bestämmelsen i punkt 12 ger emellertid valmöjlighet. Om det i planen tas in bestämmelser om fastighetsindelningen

är det då viktigt att det planen otvetydigt framgår vilken typ m.m., av

bestämmelser Det enklaste sättet torde vara att tillämpad av som avses.

paragraf anges.

Ändringen innebär att andra stycket skall upphöra att gälla för-

som anleds av förslaget att lagen 1987:1l om exploateringssamverkan skall upphävas. Regleringen det förfarande enligt lagen för-

av nya om

delning av byggrätt föreslås ersätta exploateringssamverkan åter-

som finns i stället i den föreslagna nya bestämmelsen i 5 kap. 7

Bestämmelsen i tredje stycket första meningen om detaljplanens detaljeringsgrad har i stället tagits in ett nytt fjärde stycke i 5 kap.

som 2 Förslaget i denna del har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.2.

7a§

Paragrafen Den har behandlats i den allmänna motiveringen,

är ny. avsnitt

Bestämmelserna i paragrafen är hämtade från de gällande be-

nu stämmelserna i 6 kap. 3 och 6 §§. I inledningen den föreslagna

av paragrafen anges förutsättningarna för att bestämmelser fastighetsin-

om delningen m.m. skall kunna tas in i detaljplan. Dessa förutsättningar

en överensstämmer med dem som nu finns i 6 kap. 3 § första stycket l och Enligt den gällande bestämmelsen skall fastighetsplan

antas under de angivna förutsättningarna. Enligt förevarande förslag däremot får i detaljplanen ges bestämmelser om fastighetsindelningen

m.m. Denna ändring hänger framför allt med att den gällande be-

samman stämmelsen i 6 kap. 3 § andra stycket enligt vilken fastighetsplan skall antas om en fastighetsägare begär det, inte har fått någon mot-

svarighet i förslaget. En fastighetsägare skall alltså inte kunna påfordra

att bestämmelser fastighetsindelningen tas in i detaljplan.

om m.m. en

De under punkterna l-4 upptagna regleringsmöjlighetema överensstämmer helt med motsvarande punkter i den gällande bestämmelsen i 6 kap. 6

7b§

Paragrafen är ny. Den hänger samman med förslaget att fastighetsplanen skall slopas som särskilt planinstitut. Bestämmelser skall tas

som in i fastighetsplanen skall enligt förslaget i stället kunna tas i detaljplanen. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen,

avsnitt

Bestämmelserna i förevarande paragraf har hämtats från de gällande bestämmelserna i 6 kap. 4 § andra och tredje styckena. Här har emellertid gjorts det tillägget att även båtnadsvillkoret enligt 5 kap. 4 § fas-

tighetsbildningslagen l970:988 skall tillämpas, det i detaljplanen

tas in bestämmelser fastighetsindelningen m.m. Förslaget i den

om delen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.5.2.

7c§

Paragrafen är och har behandlats i den allmänna motiveringen, av-

ny snitt 8.5.3.

Om hela eller del detaljplan skall genomföras enligt försla-

en av en get till lag fördelning byggrätt, skall detta som en be-

om av anges stämmelse i detaljplanen. Genom bestämmelsen skall framgå det fördelningsområde enligt nyssnämnda lag inom vilket fördelningsförfarandet skall tillämpas.

Om planen innehåller bestämmelse enligt 7 § skall normalförfa-

en c randet att planen även ger bestämmelser om fastighetsindelningen

vara

enligt 5 kap. 7 I princip bör sådana bestämmelser alltid inföm.m. a

så snart planen förutsätter att fastighetsindelningen till någon del ras skall förändras. Eftersom det inte kan uteslutas att fördelningen helt och hållet kan göras inom för den befintliga fastighetsindel-

ramen ningen, har emellertid regeln utformats så att bestämmelser om fastighetsindelningen endast skall anges i den mån de är nödvändiga

m.m.

för fördelningsförrättningens genomförande.

8§

Ändringen innebär att punkten 3 skall utgå och den hänger samman med förslaget att fastighetsplanen skall slopas särskilt planinstitut.

som Detta förslag har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

9§

Andra stycket är nytt. Enligt förslaget skall fastighetsplanen slopas

särskilt planinstitut och motsvarande bestämmelser i stället kunna som föras in i detaljplanen. För att undvika att plankartan skall bli så överlastad att den blir svår att tyda enligt den föreslagna bestämmelsen

ges möjlighet att upprätta särskild plankarta i de fall då bestämmelser

fastighetsindelningen m.m. enligt 7 a § tas in i planen. om

16§

Ändringen, som innebär att punkt 8 upphör att gälla, föranleds att

av lagen 1987: l l exploateringssamverkan föreslås upphävd.

33§

Ändringen, som har behandlats i avsnitt l1 i den allmänna motiveringen, innebär att det i ett nytt andra stycke har införts krav på upprättan-

de av en miljökonsekvensbeskrivning i vissa fall.

Enligt 5 kap. l § första stycket 2 PBL krävs detaljplan för tillkomsten av ny enstaka byggnad användning får betydande inverkan på

vars omgivningen. Bestämmelsen skall också tillämpas i fråga andra

om anläggningar än byggnader, anläggningen kräver bygglov enligt 8

om kap. 2 Enligt 5 kap. l § tredje stycket behöver dock detaljplan inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser.

I 5 kap. 18 § PBL föreskrivs att miljökonsekvensbeskrivning

en skall upprättas, om detaljplanen medger användning mark eller

av av byggnader eller andra anläggningar innebär betydande påverkan

som på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser.

För att det skall bli möjligt att använda områdesbestämmelser

som ett alternativ till detaljplaneläggning med stöd 5 kap. 1 § tredje

av stycket även i fall där det krävs miljökonsekvensbeskrivning före-

en skrivs nu i ett nytt andra stycke i 5 kap. 33 § att miljökonsekvens-

en beskrivning skall krävas i motsvarande fall även vid antagande

av områdesbestämmelser.

34§

Andra meningen i paragrafen är och den hänger med för-

ny samman slaget att fastighetsplanen skall slopas särskilt planinstitut

som och att motsvarande bestämmelser i fortsättningen skall kunna tas i detaljplanen.

Den föreslagna meningen motsvarar i huvudsak andra meningen i den nuvarande 6 kap. 15 Den förändringen har dock gjorts i förhållande till gällande rätt att möjligheten till godkännande har begränsats till de fall där bestämmelser fastighetsindelningen ändring

om genom införs i tidigare antagen detaljplan.

6 kap.

23§

Paragrafen har fått ett helt nytt innehåll. Den gällande bestämmelsen rör exploateringssamfälligheter enligt lagen 1987:ll om exploateringssamverkan. Med anledning förslaget att den lagen skall upp-

av hävas blir bestämmelsen överflödig. I dess ställe har satts in en erinran

att det i den föreslagna lagen om avgifter för kommunal gatuhållom ning finns bestämmelse att det vid bestämmande av avgifts-

en om skyldigheten enligt den lagen skall beaktas att ägare fastighet kan

av ha avstått mark utan ersättning enligt 6 kap. 19 § PBL. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

24§

Ãndringama i första stycket innebär att kommunen, oavsett vem som är huvudman för de allmänna platserna, efter genomförandetidens utgång får lösa fastigheter eller delar fastigheter som tillhör olika

av ägare och enligt bestämmelser som avses i 5 kap. 7 a § i detaljpla-

som nen skall utgöra en fastighet.

Förslaget att den gällande begränsningen inlösenrätten till områ-

av den med kommunalt huvudmannaskap skall slopas har behandlats i samband med förslagen rörande huvudmannaskapet i avsnitt Ãndringen, innebär att hänvisningen till bestämmelser i fastighetspla-

som

har ersatts med hänvisning till bestämmelser i detaljplanen, hänger nen

med förslaget att fastighetsplanen skall slopas som självstänsamman digt planinstitut, vilket har behandlats i avsnitt

Ändringen i andra stycket hänger samman med förslaget att huvudmannaskapet inom ett detaljplaneområde skall kunna delas. Det har behandlats i avsnitt 3 i den allmänna motiveringen. Enligt den gällande bestämmelsen har kommun som är huvudman för allmänna platser

en viss lösenrätt. Här föreslås att huvudmannaskapet inom en och samma detaljplan skall kunna delas. Med anledning härav ställs som förutsättning för lösenrätten enbart att det kommunala huvudmannaskapet skall omfattar gatorna.

26§

Förslaget till ändring i första stycket har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

Enligt den gällande lydelsen av bestämmelsen i första stycket skall kommunen vara huvudman för allmänna platser inom områden med detaljplan, om det inte finns särskilda skäl till annat. Förslaget innebär att denna presumtion för kommunalt huvudmannaskap tas bort. För

varje detaljplaneområde skall ställning tas till huvudmannaskapsfrågan

med utgångspunkt från en bedömning av vem som är mest lämpad att sköta utbyggnaden och förvaltningen de allmänna platserna. Om

av enskilt huvudmannaskap väljs, är det naturligtvis inte något hind-

som rar att avtal träffas med kommunen att kommunen skall bygga ut

om anläggningarna. En sådan lösning behöver inte betyda att det inte är till övervägande fördel med enskilt huvudmannaskap.

Regleringen av frågan om gatukostnadema föreslås bli föremål för genomgripande förändringar, som bl.a. innebär att valet huvudman-

av naskap inte kommer att få så avgörande ekonomiska konsekvenser för fastighetsägarna. Det torde dock inte gå att undvika att valet ändå i många fall kan få ekonomisk betydelse och i sådana fall måste hänsynen till de enskildas ekonomiska intressen vägas in vid valet hu-

vudmannaskap.

Av orden helt eller delvis i den föreslagna lagtexten framgår att huvudmannaskapet kan delas geografiskt inom en och detalj-

samma plan.

Om det bestäms att kommunen inte skall huvudman, är det

vara enligt den gällande bestämmelsen inte möjligt bestämmelse i

att genom planen ange vem i stället skall för huvudmannaskapet. Nå-

som svara gon ändring i den delen innebär inte förslaget.

Förslaget om ett nytt tredje stycke i paragrafen sammanhänger framför allt med förslaget till reform gatukostnadsbestämmelsema. In-

av nehållet i stycket är i sakligt hänseende hämtat från 6 kap. 38 § tredje meningen. De föreslagna ändringarna i fråga gatukostnadsbestäm-

om melsema innebär att bestämmelserna i 6 kap. 32-37 skall upphävas och att 31 § skall ett helt nytt innehåll med enbart hänvisning

ges en till den föreslagna lagen avgifter för kommunal gatuhållning.

nya om När det gäller de under rubriken "Gatukostnader mm. återstående bestämmelserna i 38 § har dessa sin främsta betydelse vid tillämpning av gatukostnadsbestämmelserna. Motsvarighet till de två första

me-

20 16-1398

ningarna i paragrafen skall enligt förslaget tas in i lagen om avgifter för kommunal gatuhållning. Den tredje meningen i paragrafen har betydelse vid tolkningen kommunens utbyggnadsskyldighet enligt fö-

av revarande paragraf. Innehållet i bestämmelsen har därför flyttats för att utgöra ett nytt tredje stycke i paragrafen.

31§ Paragrafen har i förslaget fått ett helt nytt innehåll. I dag finns i paragrafen bestämmelser om möjligheter för kommunen att besluta om gatukostnadsbidrag från fastighetsägarna. Enligt förslaget skall regler-

gatukostnader brytas ut PBL och fogas in i en ny lag, lagen na om ur

avgifter för kommunal gatuhållning. I förevarande paragraf görs i om fråga om gatukostnader enbart en hänvisning till den föreslagna lagen.

Samtliga övriga paragrafer under rubriken Gatukostnader m.m., således 32-38 §§, skall enligt förslaget upphävas. Följaktligen skall rubriken ändras till enbart Gatukostnader.

8 kap.

11, 18 a och 23 §§ Ändringama hänger med förslaget att fastighetsplanen skall

samman slopas särskilt planinstitut och att motsvarande bestämmelser skall

som kunna tas in i detaljplan. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

32§ Enligt den gällande bestämmelsen kan bestämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator och andra platser. Denna ersättningsskyldighet kan i dag omfatta kostnader för anläggning och förbättring gator och andra allmänna plat-

och den skall fullgöras vid anfordran, dock med möjlighet till avbeser talning. Förslagen här innebär att regleringen frågan om bidrag för

av gatukostnader skall brytas ut ur PBL och behandlas i en särskild lag, lagen om avgifter för kommunal gatuhållning. Enligt den lagen skall fastighetsägare kunna åläggas att bidra till den kommunala gatuhållningen engångsavgifter och periodiska avgifter. Engångsavgift

genom får enligt förslaget bara avse kostnader för anläggning av de allmänna

platserna. Övriga kostnader får alltså periodiska avgifter.

tas ut genom Möjligheten för kommunen att som villkor för påbörjande bygg-

av nadsarbeten bestämma att avgift för gatukostnader har erlagts har i förslaget knutits till betalningen av engångsavgiften. Detta innebär

en viss försämring av kommunernas möjligheter att säkerställa fordran, eftersom villkorandet inte längre kan betalning avgifter för

avse av förbättringsarbeten.

11 kap.

5 §

Ändringama i andra stycket är tre slag.

F astighetsplan utgår lagtexten, vilket är följd förslaget att

ur en av fastighetsplanen skall slopas som självständig planform. Förslaget i den delen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

Vidare görs i stycket ett tillägg, enligt vilket planavgift även får tas ut när bygglov lämnas för åtgärd i 8 kap. 1 § första stycket

som anges

således att ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats. Förslaget i den delen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 14.

Den tredje ändringen föreslogs utredningen i betänkandet Över-

av prövning av beslut i plan- och byggärenden SOU 1994:36 175

s men har tagits med för helhetsbildens skull. Ändringen innebär att kommunen genom ett tillägg ges rätt att i planavgiften räkna in kostnader för

upprättande av miljökonsekvensbeskrivning. Samtidigt klargörs att

andra kostnader som hänger samman med åtgärder enligt 5 kap. 18 således kostnader för programarbete och dylikt, inte får räknas in i planavgiften. Till de sistnämnda kostnaderna är att hänföra kostnader för framtagandet av idéer eller skissförslag i form planillustrationer

av eller program som skall politiskt förankras. Planavgiften får således enbart avse de kostnader som uppkommer vid upprättandet formella

av planhandlingar för detaljplaner eller områdesbestämmelser och i samband med att planförslagen förs fram till antagande jfr

prop. 1985/86:1 797. Även detta förslag har behandlats i avsnitt

s. 14 i den

allmänna motiveringen.

Även ändringen i tredje stycket härrör från betänkandet

Överpröv-

ning av beslut i plan- och byggärenden. Den innebär att avgifter

som

i första och andra styckena i paragrafen får tas ut med högst det avses belopp motsvarar inte kommunens genomsnittliga självkostnad

som utan kommunens älvkostnad för åtgärden.

13 kap.

1 §

Ändringama är konsekvens av skilda förslag.

Bestämmelser överklagande beslut hänger samman med

om av som gatukostnader finns i första stycket 2 och 4 samt i andra stycket. Med hänsyn till att frågor gatukostnader enligt förslaget här skall brytas

om ut PBL och regleras i särskild lag, lagen om avgifter för kommu-

ur en nal gatuhållning, skall de nämnda bestämmelserna om överklagande

kommunalbesvär upphävas. Förslaget har behandlats i den allgenom männa motiveringen, avsnitt

Ändringen i första stycket 3 hänger samman med förslaget att fastighetsplanen skall slopas särskilt planinstitut. Förslaget i den de-

som len har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

5 och 8 §§

Ändringama är konsekvens förslaget att fastighetsplanen skall

en av slopas som särskild planform. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

14 kap.

1 §

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.3. Det är följd förslaget att lagen l987:1l om exploateringssam-

en av verkan skall upphävas.

3§

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.5. Det innebär att samtliga skadefall för vilka skadegräns skall tillämpas, dvs. alla fall utom då en byggnad förstörts genom olyckshändelse, skall behandlas lika och att fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt

till fastigheten därvid skall vara berättigad till ersättning om beslutet

innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

10§ Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.5. Det innebär att ersättning för samtliga skador för vilka skadegräns skall tillämpas skall minskas med ett belopp som motsvarar vad skall

som tålas utan ersättning.

15 kap.

3§ Ändringen är en konsekvens av förslaget att fastighetsplanen skall slopas som särskild planform. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt

4§ Ändringen innebär att vad som i bestämmelsen sägs om talan i fall

som avses i 14 kap. 7 § upphävs. Där behandlas frågan om återbetalning av ersättning för gatukostnader för visst fall och den bestämmelsen skall enligt förslaget föras över till den föreslagna nya lagen om avgifter för kommunal gatuhållning.

16 kap.

5§ Ändringen är en följd av att gatukostnadsbestämmelsema enligt förslaget bryts ut ur PBL och förs in i en ny lag om avgifter för kommunal gatuhållning. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.

Övergångsbestämmelser

Enligt förslaget skall fastighetsplanen slopas särskilt planinstitut. I

som punkten två föreskrivs att gällande fastighetsplaner efter lagens ikraftträdande i stället skall gälla bestämmelser enligt 5 kap. 7

som a

I dag kan en fastighetsplan antas efter antagande av en detaljplan. l fråga detaljplaner som har antagits före ikraftträdandet av lagänd-

om ringen kan det ha förutsatts att en fastighetsplan skulle komma att antas senare. För att detta skall bli möjligt föreskrivs i tredje punkten att sådana detaljplaner får ändras genom införande av bestämmelser om fastighetsindelningen m.m. enligt 5 kap. 7 a§ utan hinder av de begränsningar möjligheterna till planändring under genomförandetiden

av som finns i 5 kap. ll § första stycket.

I övergångsbestämmelsema till den föreslagna lagen om avgifter för kommunal gatuhållning föreskrivs att äldre bestämmelser om skyldighet att betala ersättning för gatukostnader skall tillämpas i fråga om gatubyggnadsarbeten som har påbörjats före ikraftträdandet. En upplysning om detta har tagits i fjärde punkten.

BILA GOR

SOU 1996: 168 Bilaga 1 1

Kommittédirektiv

åáäái

Dir. 1992:104

Översyn av plan- och bygglagen, m.m.

Dir. 1992:104

Beslut vid regeringssammanträde 1992-11-26

Statsrådet Thurdin anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att särskild utredare tillkallas med uppdrag att se över vissa

en frågor plan- och bygglagen 1987: 10, PBL.

Utredarens förslag skall tillgodose kraven större miljöhänsyn, stärkt medborgarinflytande, avreglering och förenklad lagstiftning.

Erfarenheter från andra länder bör tas till vara i översynsarbetet. Sveriges förpliktelser i förhållande till EG skall beaktas.

I uppgiften ingår också att samordna bestämmelserna i PBL med en ny byggproduktlag. Jag hari denna fråga samrått med chefen för Näringsdepartementet.

Bakgrund och allmänna utgångspunkter

lagstiftningen inom plan- och byggområdet samt i fråga om hushållningen med mark- och vattenresurserna genomgick i och med 1987 års Iagreformer

samlad och genomgripande förändring. Den viktigaste nyheten var deen centraliseringen till kommunerna ansvaret för den fysiska planeringen

av och för byggnadsväsendet.

Statens inom detta område begränsas i huvudsak till en bevakning

ansvar

riksintressen. mellankommunala intressen samt hälso- och Säkerhetsfråav

De statliga myndigheternas uppgifter har därigenom kommit att väsentgor. ligt förändras. Tillsynen och uppsikten från statens sida riktas nu mindre in

bevakning och kontroll enskilda beslut i den kommunala planeringen

av och samråd och samverkan med kommunerna kring långsiktiga frå-

mer mot

2 Bilaga sou 1996:168

gor samt uppföljning av lagstiftningens tillämpning. De allmänna intressena skall hävdas genom omprövning av länsstyrelse eller av regeringen endast i särskilt angivna fall. Andra viktiga förändringar i PBL var reglerna om ett utökat medborgarinflytande och förenklingar som främst innebar vissa lättnader för den enskilde samt ett ökat för byggherren. PBL innebar också en moderniansvar sering och förenkling av plansystemet och att större vikt har lagts vid plan-

genomförandefrågor.

Nya förutsättningar

samhällsutvecklingen förändrar förutsättningarna för planeringen av mark- och vattenanvändningen och för byggandet. Inom den fysiska planeringen och stadsbyggandet ställs bl.a. nya och ökade krav miljöhänsyn, aktsamhet kulturvärden och resurshushållning. Ökad uppmärkom samhet behöver därvid ägnas den befintliga bebyggelsemiljöns egenskaper och åt att möjliggöra successiva förändringar och kompletteringar. FN-konferensen miljö och utveckling UNCED sommaren 1992 måste följas om upp. En huvuduppgift blir att skapa förutsättningar för och underlätta en långsiktigt hållbar utveckling. För att klara denna uppgift måste samhället riktas mot ett effektivt resursutnyttjande bl.a. återanvändning mer genom och återvinning kretsloppsprincipen. Tillämpningen av kretsloppsprincii planering och byggande måste underlättas. Behovet har ökat av att pen kommunerna samordnar olika infrastrukturinvesteringar och att sektorsövergripande och ändamålsenliga planerings- och beslutsprocesser utvecklas såväl regional lokal nivå. Tunga investeringar som ofta rör flera komsom ställer allt större krav mellankommunal samverkan och tidiga muner bedömningar olika utbyggnadsalternativs påverkan miljön, kulturav värden och hushållningen med mark- och vattenresurscrna. Integrationssträvandena i Europa aktualiserar frågor harmonisering av såväl miljöom krav som av reglerna för fysisk planering och byggande. Nya lagar har tillkommit berör byggandet. Behovet av en avreglering som och förenkling olika regelsystem växer sig allt starkare. Dessa krav måste av förenas med att stat och kommun tar ett för att hävda viktiga allansvar männa intressen. Inom bostadsfinansieringsområdet pågår ett arbete med avreglering och förenkling bl.a. i syfte att pressa produktionskostnadema samt att främja konkurrens och effektivitet. Den ekonomiska utvecklingen har lett till att den statliga och kommunala administrationen maste minskas och den offentliga sektorns kostnader ses öven Andra förändringar hur grundläggande tjiinsteproduktion rör synen

SOU 1996: 168 Bilaga 1

bör organiseras och innebär bl.a. en ändring av den offentliga sektorns roll i förhållande till den enskilda. Stärkt äganderätt, minskad detaljrcglering och ökad privatisering är exempel sådant som också kan påverka utform-

ningen av lagstiftningen.

samhällsutvecklingen har lett till nya arbetssätt och organisationsformer inom förvaltningen i stat och kommun. Kommunerna har fått större frihet

organisera sin verksamhet, utanför området för myndighetsutövatt som ningen i allt större utsträckning kommer att utföras genom konkurrensut-

satt upphandling.

Medborgarnas växande krav den demokratiska processen måste tillgodoses förbättrade möjligheter att tidigare än för närvarande delta i

genom planeringsprocessen och påverka bebyggelseutvecklingen och utformningen

den byggda miljön. av

Uppföljning, utvärdering och översyn

Uppföljningen och utvärderingen PBL-reformen inleddes kort efter

den lagen trädde i kraft den 1 juli 1987. Huvudsyftena med refordet att nya

har i stort uppnåtts. Samtidigt visar de erfarenheter som vunnits bl.a. men

Boverkets uppsiktsverksamhet att reformen vissa viktiga punkter genom ännu inte fått sitt genombrott. Det gäller bl.a. i fråga om sådana lättnader för den enskilde förutsätter kommunala beslut. Det finns också oklarheter i

som fråga det stöd PBL kommunerna i uppgiften att hävda miljöns

om som ger kulturvärden.

En översyn PBL behövs enligt min mening med hänsyn till den nyss

av skisserade samhällsutvecklingen samt för att säkerställa att lagstiftningens grundläggande intentioner, jag inledningsvis nämnde, fullföljs. En sär-

som skild utredare bör därför tillkallas med uppgift att se över PBL och angränsande lagstiftning med utgångspunkt i nämnda förhållanden.

Uppdraget

Vid min anmälan till budgetpropositionen 1992 prop. 1991/922100 bil. 15 erinrade jag den fysiska planeringens huvuduppgifter under 1990-talet.

om Dessa är att

säkerställa långsiktigt god hushållning med mark- och vattenresurserna, - en -främja långsiktigt förnuftig lokalisering bebyggelse, anläggningar

cn av

infrastruktur utveckla rik och levande stadsmiljö,

och samt en

hänsyn till kretslopp i samhällsplaneringen. -ta naturens

förutsättningar för teknisk utveckling, ökad mil-

Lagstiftningen bör skapa

konkurrens. Kvalitetstänkande och kostnadsmedjöhänsyn och en effektiv

4 Bilaga / SOU 1996: 168

vetande skall främjas. Långsiktighet i förvaltning och underhåll befintlig av bebyggelse bör premieras. Ökad valfrihet för den enskilde skall tillgodoses utan att väsentliga allmänna intressen för den skull ställs sidan. Dessa huvuduppgifter bör vägledande i översynsarbetet. vara Översynen bör leda till förslag till ändrad lagstiftning där behövs eller förslag till andra lösningar där lagstiftning inte bedöms nödvändig för vara att nå målen. De samhällsekonomiska konsekvenserna förslagen skall av redovisas.

Allmänna och enskilda intressen

Fysisk planering är i första hand en kommunal uppgift. Denna grundläggande utgångspunkt skall självfallet gälla också fortsättningsvis. Kommunen skall ha ansvaret för planläggning mark och vatten och ha möjlighet av att utforma en i kommunen önskvärd utveckling inom för bestämmelramen serna i PBL. Enligt PBL skall, inte annat är föreskrivet, både allmänna och om enskilda intressen beaktas 1 kap. 5 §. Gränsen mellan dessa intressen är i praktiken svår att dra ett entydigt sätt. Många frågor normalt besom handlas i samband med fysisk planering och byggande är intresse från allav män synpunkt. Allmänna och enskilda intressen sammanfaller i många fall. Det bör vara möjligt att närmare precisera de allmänna och enskilda intressena -och de rättigheter och skyldigheter som åligger kommunen respektive den enskilde. Vilka medel stat och kommun skall förfoga över för att kunna värna de allmänna intressena behöver övervägas nämnare. Detsamma gäller i vilken utsträckning hänsynen till kommunalekonomin och kommunernas skyldighet att i vissa fall tillhandahålla service skall beaktas vid prövningen av ärenden om lov enligt PBL. Det behövs ett klarläggande av vilka allmänna intressen är så väsentsom liga att de bör ha företräde framför enskilda intressen. Hälsa och säkerhet är väsentliga allmänna intressen. Därutöver måste bl.a. miljöhänsyn. liksom hänsyn till natur- och kulturmiljön och hushållning med naturresursema m.m. anses vara viktiga allmänna intressen. Tillgängligheten i den byggda miljön för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga måste också anses vara ett viktigt allmänt intresse. Det är viktigt att dessa allmänna intressen preciseras och att detta tydligt framgår lagtexten. av Av lagtexten bör också framgå vilka enskilda intressen bör skyddas som vid en awägning mellan olika enskilda intressen. Det är viktigt att grundläggande rättssäkcrhetsaspckter beaktas vid awagningen mellan allmänna och enskilda intressen och mellan olika enskilda in-

SOU 1996: 168 Bilaga l

tressen.

I denna del bör utredaren samråda med Fri- och rättighetskommittén JU 1992:01, har i uppdrag att redovisa bl.a. frågor om förstärkt grundlags-

som skydd för äganderätten.

Jag återkommer längre fram till frågan omfattningen och formerna för

om den statliga kontrollen när det gäller allmänna intressen.

Utgångspunkten i fråga byggande bör vara att det är byggherren som

om har ansvaret för att de tekniska egenskapskraven är uppfyllda. Kommunen skall i detta avseende främst ha för att väsentliga allmänna intres-

ett ansvar sen blir tillgodosedda.

Ökad miljöhänsyn

Genom PBL har kommunerna fått det huvudsakliga ansvaret för utforrnningen bebyggelsemiljön lokal nivå. Statens ansvar för den lokala mil-

av jön har i och med PBL begränsats.

Utvecklingen och vår miljö, även i en vi-

av omsorgen om gemensamma

mening, behöver uppmärksammas än hittills. Kraven miljödare mera

i planering och byggande ökar. Detta har ett naturligt samband med hänsyn strävandena förebyggande miljövård och en effektivare resursan-

mot en

baserad kretsloppsprincipen. Bebyggelsemiljön har också stor vändning betydelse för människors trivsel och välbefinnande och är en av grundförutsättningarna för rikt socialt liv. Det är viktigt att stat och kommun sam-

ett

omställningen till varaktigt hållbar utveckling och en god miljö i verkar i en landets alla delar.

planeringen är central betydelse i sammanhanget. Lokali-

Den fysiska av

bebyggelse, anläggningar och infrastruktur behöver samordnas för sering av

förutsättningar för effektiv transportförsörjning. Utforrnatt skapa bättre en

såväl befintliga bostads- och arbetsområden behöver anningen av som nya

kretsloppslösningar kan åstadkommas. En långsiktigt god huspassas så att

måste främjas förutseende fysisk plahållning med naturresurser genom en

kraven miljöhänsyn -iden vidare mening somjag nering. Det innebär att

har beskrivit i den fysiska planeringen måste göras tydligare. nu -

UNCED-konferensen antogs bl.a. Agenda 21 som är ett handlings-

Vid

uppnå långsiktigt hållbar utveckling. Ansatsen i Agenda program för att en

problem skall förebyggas miljöanpassning av politiker". 21 är att genom

planering kan viktigt instrument i arbetet med olika områden. Fysisk vara ett

miljöproblem. åstadkomma ett effektivt resursutnyttjande och att förebygga hushållning med naturrcsurserna.

förutseende planering kan konflikter undvikas, konflikter som

Genom en

leda till läsningar och därmed effektivitetsförluster. i ett senare skede kan

6 Bilaga I sou 1996:168

Regeringen därför att, som ett första steg, föreslå riksdagen att 1 kap. avser 1 § PBL ändras så att det klart framgår att PBL:s bestämmelser syftar. till en god och långsiktigt hållbar livsmiljö. Utredaren bör pröva vad sätt reglerna i PBL i övrigt kan behöva förtydligas i syfte att främja en långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Förutom överväganden i fråga om fysisk planering, bör utredaren ägna uppmärksamhet den miljöpåverkan kommer från byggnader och som byggnadsmaterial. I-lär är det fråga om att inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES påverka utvecklingen så att vi får krav produkter inte skadar hälsa och miljö och som i möjligaste mån kan ingå i ett som kretslopp. Vidare bör svenska tillverkare och importörer stimuleras att utveckla system för återanvändning och återvinning och se till att skadliga material och produkter byts ut. Jag vill peka att omloppstiden för byggnader och därmed de material ingår i byggnad är förhållandevis - som en lång, vilket kräver särskilda överväganden bl.a. när det gäller återanvänd-

ning och återvinning.

Det är särskilt angeläget att den fysiska planeringen av våra städer och tätorter sker utifrån en helhetssyn miljöfrågorna. Miljöproblemen är i dag påtagligast i storstadsområdena. För närvarande studeras miljösituationen och effekterna olika styrmedel av Boverket och av Statens naturvårdsverk. I Boverkets uppdrag ingår bl.a. att studera behovet natur- och grönområden för att bevara en god stadsmiljö. av I mindre städer och landsbygden är miljöproblemen av delvis annan karaktär än i storstäderna. Men även här behövs insatser-bl.a. genom fysisk planering -i främja god livsmiljö. En framsynt fysisk planering syfte att en bör självfallet inte bara medverka till att begränsa miljöproblemen, utan också värna de miljökvaliteter ofta är dessa orters relativa fördel. Detta som är nödvändigt för att främja långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling. en Utredaren bakgrund bl.a. Boverkets och Naturvårdsverkets bör mot av studier göra bedömning möjligheterna att i fysisk planering enligt PBL en av större hänsyn till miljöfrågorna i såväl befintlig som nytillkommande beta byggelse. I samband med upprättande planer och i hanteringen av till regeringen av överklagade planer har svårigheterna att bedöma miljö- och hälsorisker uppmärksammats. svårigheterna beror bl.a. på att det i många fall saknas underlag för göra sådana bedömningar. För närvarande pågår ett utveckatt lingsarbete inom Boverket rörande hälsa och säkerhet i fysisk planering. Frågor ljudstörningar behandlas den utredare tillkallats för om yttre av som förslag till samlad handlingsplan mot buller M 1992:02. att utarbeta ett Riktlinjer för hur miljö- och hälsoträgor skall hanteras i planeringen behöver utvecklas. Utredaren bör därför i anslutning till detta enligt min mening hålla sig underrättad pågående arbete och överväga möjligheterna att om

SOU 19961168 Bilaga 7

tillämpa sådana kvalitetskrav i fysisk planering. Av särskilt intresse i sammanhanget är utvecklingen av miljökonsekvensi 2 kap. PBL innebär regel att miljö- och beskrivningar MKB. Kraven som belyses del underlaget i fråga om miljökonse-

hushållningsfrågor som en av

för planer enligt PBL. Erfarenheterna visar emellertid att underlakvenser planer i många fall bör förbättras. Frågan aktualiseget för beslut om m.m. också EG:s bestämmelser området. ras av Ett viktigt syfte med miljökonsekvensbeskrivningar är att redovisa vilken eller åtgärd får miljön, hälsan och hushållinverkan en verksamhet en med och allmänheten möjligheter att yttra sig. ningen naturresurserna ge Därigenom kan också beslutsprocessen många gånger förenklas. Den svenska lagstiftningen området utgörs bl.a. av 5 kap. lagen 1987:12 om hushållning NRL. När det gäller PBL finns för med naturresurser m.m. närvarande inte något krav att kommunerna skall upprätta miljökonsekvensbeskrivningar. I propositionen 1992/93:60 med förslag till lag om ändmiljöskyddslagen 1969:387 föreslås dock, i syfte att uppfylla ring i m.m. bestämmelserna i EG-direktiv, att PBL ändras så att miljökonsekvensbeett utarbetas när detaljplaner upprättas för vissa i EG-direktiskrivningar skall angivna ändamål och den tilltänkta verksamheten samtidigt kan antas vet betydande miljöpåverkan. Utredaren bör överväga om kravet medföra en skall utvidgas och mer generell till-

miljökonsekvensbeskrivningar ges en

lämpning i ärenden enligt PBL. vårt kulturarv är också viktig miljöfråga som behöver belysas Värnet av en Det är i första hand vid tillämpningen av PBL som frågor i sammanhanget.

värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer prövas. Till-

om bevarande av lagstiftningen området visar att tolkningsutrymmet i lämpningen av alltför och kulturvärdena alltför ofta inte kan hävmånga fall blivit stort att andra intressen. Utredaren bör överväga hur kulturrniljöhänsynen das mot ställning. Utredaren bör därvid utvärdera hur PBL:s regkan ges en starkare till fastighetsägare har tillämpats och vilka effekter de har ler om ersättning fått. skall ha nyckelroll för tillämpningen av PBL och na-

Översiktsplanen en

Utredaren bör, mot bakgrund de hittillsvarande erfarenturresurslagen. av i fråga former, innehåll och redovisning heterna, pröva om PBL:s krav om förändras. Möjligheterna att främja en ökad miljöhänsyn genom en behöver bör särskilt belysas. Översiktsplanens roll i förebyggande fysisk planering bör också över. Därutöver bör belysas dialogen mellan stat och kommun ses användas för att ett bättre sätt än i dag skapa hur översiktsplanen kan positiv utveckling landsbygden och kulturlandskaförutsättningar för en av Utredaren bör ta del Boverkets rapport Erfarenheter av pet i vid mening. av översiktsplanearbetet. Rapporten har remissbehandlats. för åstadkomma god miljö ligger kom- Även om huvudansvaret att en

8 Bilaga 1 sou 1996: 168

munerna, är den enskilda kommunens möjligheter att lösa eller förebygga vissa miljöproblem relativt begränsade. Det mellankommunala och det regionala perspektivet behöver därför utvecklas. Den regionala planeringen enligt bl.a. PBL bör över. Även i detta avseende utgör de kommunala ses översiktsplanema ett viktigt underlag. Utredaren bör lämna förslag till hur en sådan planering kan främjas. i Miljöskyddskommitténs ME 1989:04 arbete har beröringspunkter med översynen PBL i berörd del. Utredaren bör därför samråda med Miljöav nu skyddskommittén.

Förenkling ifråga detaljplan och bygglov om

Ett av de främsta syftena med PBL var att möjliggöra förenklingar i förhållande till den äldre lagstiftningen. En studie av PBL:s tillämpning i 20 kommuner, som genomförts av Boverket i samarbete med Svenska kommunförbundet och dåvarande Näringslivets byggnadsdelegation, visar att detta syfte endast delvis har uppnåtts. Som framgått vad jag har sagt bör kraven miljöhänsyn i vissa av nu avseenden höjas och enlrik och levande bebyggelsemiljö främjas. Inom denna bör prövas möjligheterna till förenkling och avreglering. Uppram nu märksamhetcn bör i första hand riktas in sådana förändringar som innebär minskad detaljstyrning och medför lättnader för den enskilde. en som Syftet bör att skapa förutsättningar för kommunerna att ägna tid och vara kraft de mest angelägna frågorna, t.ex. hälsofrågori byggandet och planfrågor större betydelse från miljösynpunkt samt att bedriva ett långav mer siktigt syftande arbete. Samtidigt kan minskad detaljreglering och en efen fektiv planprocess leda till kostnadsbesparingar både för den enskilde och för det allmänna. I uppdraget bör ingå att göra analys hela processen från programskeen av det till dess att bygglov vunnit laga kraft och bygget har slutbesiktigats. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas följande frågor. IS kap. 1 § PBL när detaljplan skall upprättas, det s.k. detaljplaanges en nekravet. Detalj planekravet är primärt riktat till kommunen. Emellertid ger 8 kap. 12 § första stycket 2 lag kommunen ratt att vägra bygglov i de samma fall den sökta åtgärden bedöms kräva dctaljplanläggning. Den som vägrats lov med hänvisning till detaljplanekravet kan emellertid inte tvinga fram planläggning, det borde ha varit möjligt att avgöra ärendet direkt även om med stöd 2 kap. PBL. Tillämpningen paragrafen har alltså stor betyav av delse för den enskilde. Utredaren bör mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits beträffande detaljplanekravets tillämpning i samband med prövningen bygglov göra bedömning i vad mån lagstiftningen kan behöva av en

ytterligare för bl.a. stärka den enskildes ställning. preciseras att

detaljplaner hari huvudsak byggt att ange markens och Regleringen i

användning för olika ändamål. Detta sätt att reglera användbyggnaders

medverkat till funktionsuppdelning i staden, som utarmat ningen har en

områden och lett till ökat transportbehov. Det finns anledning övervissa

detaljerad reglering kan underlätta en friare etablering väga om en mindre

boende och olika verksamheter som gör det möjligt att och en blandning av

allsidigt sammansatta stadsdelar och samhällen. I det sammanutforma mer

användningen bestämmelser beträffande uthanget bör också övervägas av

byggnader. I vissa miljöer kan krävas mer långtgående hänformningen av

I andra miljöer kan å andra sidan bestämmeltill omgivande bebyggelse. syn

utformningen helt undvaras. Enligt 5 kap. 7 § PBL får inte en ser som styr

detaljerad än vad erfordras. Utredaren bör mot detaljplan göras mer som

vilka ytterligare avregleringar och förenklingar denna bakgrund överväga

är möjliga och lämpliga. som

7 § PBL prop. 1991/92:51, BoU 10, rskr. 112 Efter en ändring i 5 kap.

precisera handclsändamål i detaljplaner till att får kommunerna inte längre

detaljhandel. Riksdagen uttalade i samband med beslutet avse viss form av

något förändrade konkurrensen borde få genomslagskraft att den synen

också gällande planer, att det krävs ytterligare överväganden om man i men

innehållet i sådana planer. Utredaren bör därlagstiftning skall ändra genom

ändra gällande planeri syfte att få till stånd ökad för belysa möjligheterna att

konkurrens inom handeln.

kurrensfrågor aktualiseras också i annat sammanhang. Regelsystemet Kon

utformat så det i största möjliga utsträckning unför byggandet bör vara att

mellan olika byggherrar och entreprenörer och uppderlättar konkurrens

kostnadsmedvetande och kvalitetstänkande. Detaljplaner bör utmuntrar

möjligt för olika tekniska lösningar. formas så att de så långt ger utrymme

bör utformade så att tillämpningen kan Tillstånds- och kontrollreglerna vara

användningen företagens kvalitetssäktill och underlätta av egna anpassas

ringssystem.

till följd EES-avtalet föreslagit riksdagen Regeringen har nyligen av - - 1992/9355 i syfte att genomföra EG:s byggbyggproduktlag prop. en ny

Samordningen mellan den föreslagna byggpro-

produktdirektiv i Sverige.

måste över. PBL:s tekniska egenskapskrav duktlagen och PBL nu ses

byggproduktlagen. Därvid kommer fribyggnader bör nytta.: över till m.m.

Byggproduktlagen innehåller inga regler om byggbygglov i fokus. gan om hur tillsynen och kontrollen lämpligen lov. Utredaren bör lämna förslag

utfonnas i framtiden.

byggstart och genomförandet av byggnads- Byggherren bör kunna planera

Den tekniska kontrollen och tillett ekonomiskt rationellt sätt. arbetena

byggherren kan planera byggnadsarbetena så utformad att synen bör vara

10 Bilaga l SOU 1996: 168

utan att vara beroende av att avvakta ett slutligt beslut från berörda myndigheter. Samtidigt bör han -för att inte tvingas ta alltför stora risker ha - en möjlighet att vid behov kunna begära besked från myndigheterna huruvida arbetena eller ett visst arbetsmoment utförs enligt gällande regler. Det är här viktigt att notera att kommunen bara skall behöva ge besked om och ingripa i frågor som samhället har ansvar för. Enligt PBL gäller för i princip all lokalisering bebyggelse att den först av skall prövas lämplig från allmän synpunkt. Det bör möjligt att i vissa vara fall avstå från förhandsprövning varje enskilt byggnadsföretag när varken av det allmännas intressen eller grannars rätt träds för när. Det är således angeläget att pröva om den enskilde i större utsträckning kan frihet att också ges uppföra nya byggnader. Därigenom kan bl.a. byggande landsbygden underlättas. Mot den bakgrunden bör möjligheterna att begränsa bygglovsprövningen belysas, främst när det gäller byggnadsföretag utanför samlad bebyggelse. Om det å andra sidan t.ex. i områden med särskilt värdefulla kulturmiljöer finns behov av en striktare bygglovsprövning bör detta - uppmärksammas av utredaren. Det bör också övervägas bygglovsprövningen i nuvarande form behöom bibehållas inom sådana detaljplaneområden där bebyggelsen redan i plaver nen prövats ett sådant sätt att olika berörda intressen beaktats. Utredaren bör beakta vad som har anförts i betänkandet SOU 1992:47 Avreglerad bostadsmarknad Del II. Betänkandet har remissbehandlats. Som jag nämnde inledningsvis är tillgängligheten för handikappade ett viktigt allmänt intresse. Utredaren bör därför analys av vilka effekgöra en ter de nuvarande bestämmelserna i PBL har fått i fråga om tillgängligheten för personer med funktionshinder. I sammanhanget kan erinras om den ökning av antalet äldre personer över 80 år som sker under det närmaste decenniet. Utredaren bör i sina överväganden i tillgänglighetsfrågan ta del av de förslag som lagts fram av Handikapputredningen i betänkandet SOU 1992:52 Ett samhälle för alla. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Ett annat viktigt syfte med PBL-reformen var att öka effektiviteten i bl.a. planprocessen. Sverige har vid en internationell jämförelse en kort och effektiv planprocess. Det bör inte hindra att möjligheterna till ytterligare effektiviseringar bör prövas. I översynsarbetet bör därför belysas hur PBLzs féhfarandercgler tillämpas och om det iPBL eller annan lagstiftning finns regler som försvårar kommunala åtgärder i syfte att effektivisera hanteringen planer och beslut. Alternativa arbetssätt bör undersökas. Även beav stämmelserna om kommunikation med berörda kungörande och annonse- ring -liksom om delgivning efter antagandet bör ses över. Bestämmelserna om förfarandet när planer upprättas och antas är omfattande. Från reglerna om detaljplan finns ett antal undantag vid s.k. enkelt

sou 1996: 168 Bilaga 1 11

kan användas planförslaget är av begränsad betyplanförfarande, vilket om för allmänheten är förenligt med översiktspladelse och saknar intresse samt

innebär i huvudsak att samrådet kan 5 kap. 28 § PBL. Undantagen nen undvaras. Utredaren bör, med hänsyn till demoförenklas och kungörande

och de verkningar för offentliga och enskilda som planer kratiska krav organ

möjligt och lämpligt att i ökad utsträckning tillämpa får, pröva om det är

Möjligheterna att förtydliga eller ändra reglerna för

enkelt planförfarande.

enkelt planförfarande bör därvid övervägas.

rationaliseringsmöjligheter översiktsplanen kan innebära bör De som

också uppmärksammas.

Även samrådsförfarandet behöver granskas från effektivitetssynpunkt.

Medborgarinflytandet bör komma till uttryck tidigt i planeringsprocessen.

Erfarenheter bl.a. redovisats i den s.k. överklagandeutredningen som som överlämnade till regeringen hösten 1990, visar att ett väl genom- Boverket till överklaganden uteblir eller kraftigt fört samråd i ett tidigt skede leder att

betydande förseningar därigenom kan undvikas. Utredabegränsas och att

bakgrunden till de skillnader för närvarande bör undersöka stora som ren i detta hänseende och därvid överväga ivilka råder mellan olika kommuner

avseenden samrådsförfarandet kan utvecklas.

slutligen belysa möjligheterna till delegation av beslut en- Utredaren bör

till bättre samordning mellan PBL och kommunallagen ligt PBL samt en

1991:900.

Medborgarinflytande

intresserade samhällsfrågor och deltar i samhälls- Att människorna är av

De årens debatt i bl.a. frågor debatten är grunden för demokratin. senare

miljö har fäst uppmärksamheten frågan om samhällsbyggande och om insyn i och inflytande den fysiska planeringen. medborgarnas

medborgarinflytandet enligt PBL bör över. Utredaren Reglerna för nu ses

medborgarinflytandet med hänsyn till målen för bör till början utvärdera en effekterna. Därefter bör utredaren överväga möjligheterna att reformen och

och förbättra insynen i planeringen. utan att

stärka medborgarinflytandet

och blir ineffektiv och kostnadsdriplaneringsprocessen byråkratiseras

effektiviietsvinster att hämta i att medvände. Som nämnts finns det stora

förutom det egenvärde borgarna kommer in tidigt l planeringsprocessen,

medborgardeltagandet. Utredaren bör bl.a. studera om en ligger i som samrådsstrategi i ett tidigt skede, t.ex. i ett utvecklämplig informations- och

eller fördjupning översiktsplalat programstadium till en detaljplan en av

höja kvaliteten i såväl beslutsunderlaget kan underlätta processen och nen. kostnaderna. Alternativa former för i planeringens resultat och minska som

12 Bilaga l SOU l996: 168

samråd och inflytande jämfört med förfarandereglerna i PBL bör studeras. Tidiga kontakter med sakägare och andra intressenter samt användningen av miljökonsekvensbeskrivningar i planer och program kan underlätta samrådet och samtidigt fördjupa medborgarinflytandet. Erfarenheterna efter fem års tillämpning PBL tyder på att överklaganav deinstitutet inte sällan kommit att användas ett medel för medborgarinsom flytande i stället för yttersta rättssäkerhetsventil. Rätten översom en att klaga beslut om planer m.m. bör överi syfte att effektivisera och tydnu ses liggöra överklagandeinstitutets funktion. Utredaren bör därvid överväga i vad mån rätten att klaga kan avgränsas och göras tydligare. Utredaren bör även i denna del samråda med Miljöskyddskommittén och med Fri- och rättighetskommittén. En företeelse som har uppmärksammats sedan PBL trädde i kraft är den s.k. förhandlingsplaneringen, dvs. planering tidigt binder exploateen som ringens inriktning, omfattning och finansiering ett avtal mellan komgenom mun och exploatör. Denna typ planering, ofta sker närmare av som utan överväganden om konsekvenserna för miljön och hushållningen med naturresurser m.m., kan i viss mån ändra förutsättningarna för planeringen enligt PBL. Det finns dessutom en risk för att konkurrensen i byggandet åsidosätts och att markprisutvecklingen snedvrids. Genom avtalet kan också kommunala kostnader övervältras exploatören ett sätt ytterst leder till som högre kostnader för medborgarna. Det finns skäl att utvärdera effekterna nu av sådana förhandlingsuppgörelser. Förhållandena i andra länder bör stude- IHS.

Statlig kontroll

Ett grundläggande syfte med PBL är som nämnts att kommunerna med bindande verkan skall kunna besluta i frågor rör den lokala miljön. Stasom ten utövar sitt inflytande över planläggningen genom att länsstyrelsen delsdeltar i pågående planeringsarbete genom samråd. dels i vissa angivna fall eget initiativ skall överpröva kommunens beslut. Vidare prövar länsstyrelsen kommunens beslut efter överklagande. Den statliga kontrollen enligt 12 kap. 1 § PBL utövas alltså i första hand av länsstyrelsen. Det innebär att länsstyrelsen kan överpröva kommunens beslut om det kan befaras att ett riksintresse enligt naturtcsursiagen inte tillgodoses, att frågor om användningen mark- och vattenområden av som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller att bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. Genom att tyngdpunkten i den statliga kontrollen när det gäller allmänna

har denna givits självständig roll i förhålintressen ligger länsstyrelsen, en

lande till regeringen.

kan överklagas till regeringen både kommunen Länsstyrelsens beslut av

sektorsmyndigheterna ingen rätt att överklaga. och enskilda. Däremot har

bör för att värna riksintressen, har den i Om regeringen anser att den agera

begränsade fall möjligheter att kommunen ett planföreläggande envissa ge

Prövningsgrunden hälsa och säkerhet skiljer sig dock ligt 12 kap. 6 § PBL.

mellankommunal samordning bl.a. genom att brister från riksintressen och

vad gäller hälsa och säkerhet inte kan föranleda planföreläggande.

Under den tid PBL har varit i kraft har ett antal fall uppmärksammats som ifrågasättas hänsynen till miljön och hushållningen med nadär det kan om

behandlats tillfredsställande sätt i den kommunala platurresurser har ett

prövning planer. Vissa sektorsmyndigheter neringen och i länsstyrelsens av

framfört kritik länsstyrelsen inte har ingripit mot planer har vidare mot att

sektorsmyndigheten innebär att riksintressen har skadats påtagsom enligt

ligt.

aktualiseras problemen när kommunen i sin Också i andra sammanhang

tillgodose intressen rör hushållningen med planering enligt PBL skall som

huvudman för eller har väsentliga innaturresurser och där staten är annars

Det kan gälla statliga investeringar i an-

tressen i ett exploateringsföretag. jämvägsutbyggnad och där exploateringsföretaget är

läggningar, väg- eller

NRL. En tidigare prövning i regeringen kan begränsa ett riksintresse enligt

förseningar i senare skeden.

tillämpning PBL har det också konstaterats att frågan om I regeringens av

allmänna intressen sällan kan prövas av regeringen riksintressen eller andra

i PBL är nämligen att omfatttalan enskild person. Utgångspunkten av en prövning överklaganden styrs av den klagandes yrningen av regeringens av

klaga över länsstyrelsens beslut om inte kanden. Vidare kan en enskild inte

klagande själv är direkt berörd av beslutet. den

kan regeringen yttersta åtgärd förelägga en Som jag nyss nämnde som en

upphäva detaljplan det behövs för att kommun att anta, ändra eller en om

enligt naturresurslagen eller mellankommunal samtillgodose riksintressen

enligt PBL är emellertid inget lämpligt instruordning. Planföreläggande

mellan stat och kommun kan tänkas i de flesta fall där delade meningar ment skall behandlas i kommunal planering, eftersom råda hur ett riksintresse om exploatering mot ett övergripande det lika ofta står ett lokalt intresse av en

Planföreläggande underlättar inte heller en diastatligt bev deintresse. ra frågor där olika intressen står mot varandra. log i den kommunala älvstyrelsen på planområdet ta- Grundtanken i PBL om

omfattningen den statliga kontrollen. Erfarenlar för restriktiv syn av en PBL talar dock för att formerna för regeringens heterna tillämpningen av av ingripa i dessa frågor bör ses över. Stor vikt provning och möjligheter att nu

14 Bi/aga I sou 1996: 168

bör läggas vid kraven effektivitet i planeringsprocessen och möjligheterna till kostnadsbesparingar för det allmänna. Utredaren bör därvid överväga sådana alternativ som innebär att frågor om riksintressen eller andra väsentliga allmänna intressen enklare och tidigare än i dag kan aktualiseras och vid behov bli föremål för överväganden hos regeringen. Det är naturligt att utredaren prövar möjligheterna till samordning med de bestämmelser i4 och 6 kap. naturresurslagen som i särskilda fall ger regeringen möjlighet till tidiga initiativ i planeringsprocessen enligt PBL och andra lagar som knutits till naturresurslagen. Även frågor i övrigt rörande samordningen mellan PBL och annan lagstiftning t.ex. lagen 1988:950 kulturminnen m.m. kan behöva bely- - om sas och övervägas.

Instansordningen för överklagande

Det har länge bedrivits ett arbete med att avlasta regeringen löpande ärenden. Detta arbete har berört också PBL-ärendena. Förslag vad gäller sådan avlastning har redovisats i promemorian Ds 1991:84 Plan- och byggnämnd. Jag dock att dessa frågor behöver övervägas ytterligare bl.a. mot bakanser grund den översyn i övrigt PBL som utredaren har att göra. Det är av av därvid viktigt den svenska lagstiftningen till vad som krävs för att anpassas att Sverige skall uppfylla sina åtaganden enligt Europakonventionen. I detta syfte bör utredaren pröva den nuvarande gränsdragningen mellan regeringen och förvaltningsdomstolama. Utredaren bör även i denna del samråda med Fri- och rättighetskommittén. Utredaren bör också lämna förslag till hur regeringen kan avlastas besvärsärenden. En enhetligare besvärsordning bör eftersträvas. Det bör påpekas gränsdragningen mellan rättsfråatt och lämplighetsfrågor inte är ett problem som är specifikt för svensk laggor stiftning. De kontinentala modellerna är därvid särskilt intressanta från svensk synpunkt, eftersom även dessa modeller bygger på existensen av förvaltningsdomstolar. Erfarenheterna från andra länder bör därför studeras. Utredaren bör hålla sig underrättad de ställningstaganden görs med om som anledning Domstolsutredningens betänkande 1991:106 Domstolarna av inför 2000-talet för närvarande bereds inom Justitiedepartementet. Utsom redarens förslag i denna del bör i lämplig orrifattmng tillgodose de särskilda krav snabbhet och effektivitet i förfarandet som bör ställas inom plan- och

byggområdet.

Övrigt

När kommunen i egenskap huvudman för allmänna platser skall an- :iv förbättra får kommunen besluta att kostnader för sålägga eller gator m.m.

Bilaga 1 s. 634

SOU 1996: 168 Bilaga 1 15

avsedda tillgodose ett visst områdes behov skall dana åtgärder som är att

fastigheterna i området. Kostnaderna skall fördelas betalas ägarna till av efter skälig och rättvis grund. I samband med översymellan fastigheterna

tillämpas och kostnaderna från såväl bör belysas bl.a. hur reglerna om nen synpunkt fördelas skäligt och rättvist. Härvid bör även allmän som enskild

från tillämpningen s.k. exploateringsavtal vägas in. Möjligerfarenheter av

heterna till förenklingar bör övervägas.

får i vissa fall planavgift tas ut för att täcka I samband med bygglov en

planarbetet. Från kommunalt håll har det riktats kommunens kostnader för

Kritiken bl.a. den avsevärda tiden mellan komkritik mot dessa regler. avser

med planerna och ersättningen för detta och svårigheter att munens arbete

för nedlagt arbete. Även reglerna om planavrimlig kostnadstäckning en

gift bör nu ses över.

Tidplan, arbetsformer m.m.

bedrivas i Förslag i fråga om samordning av reg- Utredningen bör etapper.

bör lämnas senast den 30 april 1993.

lerna i PBL med en byggproduktlag

rörande bygglov i övrigt och i fråga om detaljplan,

överväganden och förslag

den statliga kontrollen bör miljöhänsyn och medborgarinflytande samt om

november 1993. Övriga förslag bör redovisas senast redovisas senast den 30

den 31 mars 1994.

direktiv till samtliga kommittéer och sär- För arbetet gäller regeringens

utredningsförslagens inriktning dir. 1984:5, skilda utredare angående

dir. 1988:43 samt att redovisa verksamhebeaktande EG-aspekter om av

konsekvenser dir. 1992:50.

tens regionalpolitiska

Hemställan

anfört hemställer jag att regeringen be- Med hänvisning till vad jag nu har

statsråd har till uppgift att föredra ärenden om planläggmyndigar det som

markanvändning och bebyggelse ning. utredare omfattad kommittéförordningen tillkalla särskild av att en -

uppdrag över plan- och bygglagen, m.m. samt 1976: l 19 med att se sekreterare och annat biträde utresakkunniga, experter, att besluta om

daren.

Bilaga 1 s. 635

16 Bilaga 1 SOU I996: 168

Vidare hemställerjag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta

fjortonde huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm 1992

Bilaga 2 s. 636

Bilaga 2

Kommittédirektiv

Bilaga 2 s. 636

Dir. 1993:122

Tilläggsdirektiv till Plan- och byggutredningen M 1992:03

Dir. 1993:122

Beslutvid regeringssammanträde1993-10-28

StatsrådetThurdin anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att Plan- och byggutredningen M 1992:03 genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att med utgångspunkti vad som anges i

proposition 1993/9430 om en strategi för biologisk mångfald studera

behovetav och förutsättningarnaför att skydda och säkerställaparker och grönområdeni våra städer och tätorter.

Det pågående utredningsarbetet

Med stöd av regeringensbemyndigandetillkallade jag i december 1992 en särskild utredare med uppgift att se över vissa frågor i plan- och bygglagen 0987:10, PBL. I uppgiften dir. 1992:104 ingår bl.a. att lämna sådanaförslag som tillgodoser kraven större miljöhänsyn, stärkt medborgarintlytande, avreglering och förenklad lagstiftning. Utredningen har antagit namnetPlan- och byggutredningen.

Enligt direktiven skall utredningsarbetetbedrivas i etapper. Plan- och byggutredningenhar nyligen avlämnat delbetänkandetAnpassadkontroll av byggandetSOU 1993:94.

I den andra etappen av utredningsarbetetskall utredarenbl.a. överväga möjligheterna att i fysisk planering enligt PBL ta större hänsyn till miljöfrâgorna i såvälbefintlig som nytillkommande bebyggelse.Utredaren behandlari dennadel ocksåfrågor somrör detaljplan, medborgarinflytande och statlig kontroll.

Bilaga 2 s. 637

Bilaga 2 sou 1996:168

Det fortsatta utredningsa rbetet

Utgânyqspunkzvr

l propositionen 1993/9430 om en strategi för biologisk mångfald redovisar regeringen sin syn behovet av att planera och säkerställa grönområden i städer och tätorter. Där konstaterasatt tillgång till en rik och varierad natur är viktig för människors välbefinnande. Särskilt för boendei tätorter är tillgången till natur- och grönområden stor betydelse av både som ett berikande inslag i vardagsmiljön och för tillgodose att behovenav rekreation och friluftsliv. Parker och grönområdenär dessutom ofta bärare av betydande kulturhistoriska värden och bidrar till att ge städernaidentitet och karaktär. Uppmärksamhetenhar senaretid också riktats mot grönområdenas betydelse för hälsa och miljö. Grönområdenakan bl.a. medverka till att förbättra klimat och luftkvalitet och de kan ingå som en del i stadens tekniska försörjningssystem. Medvetenheten om dessa samband är en förutsättning för att naturenskretsloppockså skall kunna slutas i områden medtät bebyggelse. Slutligen rymmer våra städer och tätorter ofta unik flora och fauna en som utvecklats under lång tid. En förutsättning för att den biologiska mångfalden skall kunna bevaras är en rik tillgång på natur i och i anslutning till våra städer och tätorter. Naturområdena bör utgöra sammanhängande strukturer för att tillgodose djurs och växters spridningsmöjligheter och säkra deraslångsiktiga fortlevnad. Bebyggelseutvecklingenpåverkar omgivande natur på flera sätt och kommer stundom i konflikt med önskemålenatt bevara värdefulla parker och grönområden. Pågåendeoch planerade satsningarpå en utbyggd och förbättrad infrastruktur ökar risken för konflikter mellan dessa olika intressen. Det år allvarligt att utbyggnadeni våra tätorter allt tagit i mer anspråk parker, grönområden och annanobebyggd mark. En förutseende fysisk planering kan emellertid medverka till att konflikter kan lösas och tillbörlig hänsyn tas till behovet av grönområden, och av att naturkulturvärden vämas och av att en biologisk mångfald bevaras. Den kommunala fysiska planeringen kan ge ökade kunskaperom naturvärden och om ekologiska förutsättningar samt underlag i fråga lokalisering om eller utformning av bebyggelse tar hänsyn till den biologiska som mångfalden och skilda kulturvärden. l vissa fall behövs kommunal samverkan i syfte att långsiktigt slå vakt större sammanhängande om grönområdenoch områden med höganatur- och kulturvärden. Möjligheterna att skyddacentrala parkområdenhar bl.a. aktualiseratsför Haga-Brunnsvikenområdeti Stockholmsoch Solna kommuner. Regeringen beslutadei november 1991 med stöd av 6 kap. 2 § lagen l987zl2 om hushållning med naturresurserm.m. NRL att de båda kommunernaskall

Bilaga 2 s. 638

Bilaga 2

redovisa hur de i sin planering enligt PBL avseratt tillgodosenaturvårdens, kulturminnesvårdensoch friluftslivets intressen i området. Kommunernas redovisning kan komma att ge underlagför ett eventuelltställningstagande till ändringar i lagstiftningen för att skydda större

behovet av sammanhängande parkområden med samlade natur-, kulture och friluftslivsvärden.

Regler stödför att skyddagrönområdenfinns i flera olika lagar.

somger Ansvaret för planering och beslut byggandeenligt PBL ligger i första

om hand kommunerna. Kommunerna har vidare ett ansvar för naturvärdsarbetetenligt naturvårdslagen1964:822. NRL ger övergripande utgångspunkterför myndigheternasplanering samt beslut om mark och vattenanvändningen. De kulturhistoriskt mest värdefulla parkerna och grönområdenakan ett långtgåendeskydd enligt bestämmelsernai lagen

ges 1988:950 kulturminnen m.m. I övrigt är lagstiftningen emellertid

om splittrad och framstår i flera hänseendensom mindre ändamålsenlig i arbetetmed att säkerställagrönområden.

l propositionen betonas också behovet av forsknings- och utvecklingsarbete och att formerna för förvaltning och skötsel av grönområdenkan behövautvecklas.Tillräckliga kunskaperoch utvecklade metoder är naturligtvis grundläggande för att företag, kommuner och myndigheter skall kunna ta erforderlig hänsyn till önskemålen om en biologisk mångfald i den byggda miljön. Under senareår har omfattande forsknings- och utvecklingsinsatseri fråga om planering och förvaltning av städernasgrönområden bedrivits. Inte minst kommunernahar i samband med arbetetmed Översiktsplanerenligt PBL utvecklat former för att på ett sammanhållet och sektorsövergripande sätt säkerställa och utveckla grönområden i tätortema. Alltfler kommuner har byggt upp ekologisk kompetensoch förbättrat kunskapernaom ekologiskasamband.

Mot den redovisadebakgrundenanserjag i enlighet med vad som

nu anförts i nämnda proposition att det finns behov av en belysning av

förutsättningarnaför att skydda och säkerställaparker och grönområden i våra städeroch tätorter och en samladbild av kunskapslägetsomunderlag för bedömningav behovetav fortsatt utvecklingsarbete.

Uppdraget

Det ankommer på kommunernaatt i sin planering enligt PBL utveckla strategier för behandlingen av grönområden i tätorter. Plan- och byggutredningen skall bl.a. överväga hur miljöproblemen kan förebyggas och miljökvaliteter vämas i våra städer och tätorter. I sammanhanget betonas i direktiven det mellankommunala och regionala perspektivet. Utredaren bör bl.a. belysa hinder i lagstiftningen som kan försvåra mellankommunal samverkan och överväga möjligheterna att stärka skyddsinstrumenten i olika lagar. Vilka möjligheter till skydd som

Bilaga 2 s. 639

4 Bilaga 2

nuvarande lagstiftning ger bör därvid prövas liksom samordningenmellan PBL och annan lagstiftning. Utredaren bör belysa naturvårdslagensoch kulturminneslagens effektivitet. Vidare behöver formerna för förvaltning och skötselav grönområdenövervägas. Utredaren bör bl.a. ta del av det pågåendeutvecklingsarbetet inom Boverket och Statens naturvårdsverk samt i fråga om formerna för förvaltning och skötsel samrådamed Svenskakommunförbundet. Slutligen vill jag erinra om att det i direktiven för översynav plan- och bygglagen,m.m. sägsatt översynenbör leda till ändradlagstiftning där så behövs eller förslag till andra lösningar där lagstiftning inte bedöms vara nödvändig för att nå målen.Denna för arbetetviktiga utgångspunktgäller alltjämt, liksom vad som i direktiven i övrigt anförts om den allmänna inriktningen av utredarensuppdrag.

Tidsplan m.m.

De vidgade uppgifter för Plan- och byggutredningen jag har som nu redovisat medför att den ursprungliga tidsplanenbör ändras. Såledesbör utredningens överväganden och förslag som rör detaljplan, medborgarinflytande och miljöhänsyn redovisassenastden 31 januari 1994. Ovriga förslag bör redovisassenastden 1 oktober 1994.

Hemställan

Jag hemställeratt regeringen utvidgar det uppdragsom tidigare lämnats till Plan- och byggutredningenM 1992:03 i enlighet med vadjag har nu anfört.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandensöverväganden och bifaller henneshemställan.

Miljö- och naturresursdepartementet

REGERINGSKANSLIETSOFFSETCENTR-L StockholmN93

Bilaga 3 s. 640

Bilaga 3 l

ät;

Kommittédirektiv

Dir. 1994:65 Tilläggsdirektiv till Plans och byggutredningen M 1992:03

Dir. 1994:65

Beslutvid regeringssammanträdeden23juni 1994

Sammanfattning av uppdraget

Plan- och byggutredningen M 1992:03 får genom tilläggsdirektiv i uppgift att göra översynav lagstiftningenom plangenomförandeoch att

en utarbetaförslag till den författningsreglering sombehövs.

Plangenomförande

Med plangenomförandemenasvanligenalla åtgärdersom vidtas för att förverkliga de må som ställs upp i planereller andra beslut om markanvändningen. Utöver bebyggandetav marken omfattar plangenomförandet

byggande gator, anordnandeav vatten- och avloppsanläggningar t.ex. av samtfastighetsrättsligaåtgärder såsomfastighetsbildningoch inrättandeav gemensamhetsanläggningar.

Förändring markanvändningenär en komplicerad process. Det är

av mångaparter som är inblandade och stora resurser som investeras. Ett flertal lagar reglerar processendär en mängd aktiviteter skall samordnas under koncentreradtidsperiod. Plangenomförandetav framförallt större

en projekt reglerasibland mellan parternadirekt genoms.k. genomförandeavtal. Ensamlad på processeni desshelhetär viktig för att uppnåen hög

syn effektivitet. Totalt uppgår investeringar i byggnader, anläggningar och infrastruktur till mellan 100 och 200 miljarder kronor per år i Sverige. Merparten dessainvesteringarär ett led i en ändradmarkanvändning.

Bilaga 3 s. 641

2 Bilaga 3

Nuvarande lagstiftning

l samband med plangenomförandeställs ofta motstridande krav som måste vägas samman. Därför finns ett system av lagar reglerar hur som avvägningar skall göras mellan motståcnde intressen. l det följande redovisasi korthet nâgraav de lagar som utgör den rättsliga grunden för polangenontförantlet.

Plan- och bygglagen

Ett övergripande syfte med plan- och bygglagen 0987:10, PBL, är enligt förarbetenaatt lagen skall främja en lämplig samhällsutveckling.Ett viktigt led i detta är plangenomförandetsom behandlasi 6 kap. PBL. Lagen lägger vikt vid samspeletmellan planläggningen,projekteringen och genomförandet. Från såväl allmän somenskild synpunktär det angeläget att planen och grunddragen i genomförandet kan bedömas helhet som en när planen ställs ut och antas.Av denanledningenföreskrivs i 6 kap. l § PBL att det, när förslag till detaljplan upprättas, i en särskild handling genomförandebeskrivningen skall redovisasde organisatoriska,tekniska,ekonomiska och fastighetsrättsligaåtgärdersom behövs för ett samordnat och även övrigt ändamålsenligtgenomförandei planen. av

Lagen.omerploareringssamverkan

Lagen 1987:ll om exploateringssamverkangör det möjligt för flera markägare inom ett områdeatt tillsammansställa i ordning mark för ny bebyggelse, för komplettering av äldre bebyggelseeller för andra förbättringar i redan bebyggda områden. Exploateringssamverkanär en genomförandemetod,i bl.a. områden med splittrade ägoförhállanden,som i stort går ut på att fastighetsägarnai samverkanblir exploatörer och att utformningen av bebyggelsenkan göras oberoende den rådandefastigav hetsstrukturen. Med exploateringssamverkanfår fastighetsägarnasatsapengari fömyelseprojektet och de får del av utfallet efter i princip den tillskjutna markarealen. I en förrättning prövas om samverkansprojektetär möjligt med hänsyn till ekonomi, fastighetsägaropinionm.m. och såär fallet bildas om en exploateringssamfällighet. Kommunenger i ett planbeslut tillstånd till exploateringssamverkan. Kommunen måste också se till att fömyelsen följer kommunens övergripande intentioner och mål samt bevakaatt enskilda intresseninte blir åsidosatta.

Bilaga 3 s. 642

Bilaga 3 3

Fastighelsbildrtingslagen

Genom fastighetsbildning kan fastighetsindelningenändras. Fastighetsbildning reglerasi fastighetsbildningslagen1970:988 och sker somfastighetsreglering, om den avser överföring av mark från en fastighet till en annan,och somavstyckning,klyvning eller sammanläggningom nyafastigheter skall bildas.

Anläggningrlagen m.m.

Reglerna om fastighetssamverkani anläggningslagen1973:1149 och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfalligheterär särskilt betydelsefulla vid genomförande av kommunala planer och beslut. Åtskilliga åtgärder inom en bebyggelsegrupp förutsätter fastighetssamverkanför att överhuvudtagetbli genomfördat.ex. när fastighetsägandetär splittrat. Det kan vara fråga om förbättring av gårdar, avfallshantering, parkering, gemensammalokaler eller energihushållning.

Ledningsrdttslagen

Genomförandetav en detaljplan innefattar ofta en utbyggnad av olika ledningsnät. När det förutsätts att ledningar skall dras över mark kan rätt till detta gesenligt ledningsrättslagen1973:1144. Utrymme for ledningsdragning reserverasofta i detaljplan. Ersättning till markägarenför upplåtet utrymme bestämsenligt expropriationslagens1972:719 regler.

Lagen omallmänna vatten-och avloppsanläggningarm.m.

I lagen 1970:244 om allmännavatten-och avloppsanläggningar regleras när, var och hur kommunernakan eller skall anläggavatten- och

avloppsanläggningar.Lagenger viss möjlighet för vatten-och avloppsanläggningenshuvudmanatt tvångsvisanslutafastighetertill anläggningarnasamt att ta ut avgifter för att täcka kostnaderna.

Pågåendeutredningsarbete m.m.

Plan- och byggutredningen

Plan- och byggutredningenhar till uppgift att seöver vissa frågor i planoch bygglagen l987:l0. Enligt direktiven dir. 1992:104 och dir. 1993:122 skall utredningsarbetetbedrivas i etappermed slutredovisning senastden l oktober 1994.

Bilaga 3 s. 643

4 Bilaga 3

Utredningen har i oktober 1993 lämnatdelbetänkandetAnpassadkontroll av byggandet SOU 1993:94 och i mars 1994 delbetänkandetMiljö och fysisk planering SOU 1994:36.

Exploateringssamverkan

Byggforskningsrádetbeslutade1987att stödja fältförsök medtillämpning av lagen om exploateringssamverkanför att belysa de nya möjligheterna med lagenoch analyserade problem somuppstår vid tillämpningen. Rådet bildade en referensgrupp med representanterför berörda myndigheter och organisationer och med uppgift att initiera, pröva, följa och utvärdera försöken samt ge allmän information. Referensgruppenhar den 9 oktober 1992 till regeringen överlämnat förslag till ändringar i lagen och senare sammanställten slutrapport dateradden 15 februari 1994.

Boverket har i en skrivelse till regeringen den 9 maj 1994 uttalat att verket i allt väsentligt ställer sig bakom de förslag som lämnats från referensgruppen.Boverket framför att det är verkets mening att en större översynoch samordningav genomförandelagstiftningenväl motiverar den längretid en sådanutredning kan ta. Dettatrots att vissa ändringar i lagen om exploateringssamverkanter sig angelägnaoch delvis oproblematiskaatt genomföra.

Behov av en översyn

De medel för genomförandetav planer m.m. somfinns i dag fungerar i stort väl. De är dock så konstrueradeatt de skall användasi särskilt angivna situationer och i vissabestämdakombinationer. Det innebärt.ex. att om kommunalt huvudmannaskapväljs för en detaljplan så har därigenom även valts ett helt genomförandesystem.Motsvarande gäller om valet i stället är att annanän kommun skall vara huvudman eller om ett genomförande skall ske genomexploateringssamverkan.

Det egentliga önskemålet kan, i vart fall i många situationer, vara att utnyttja endastvissa delar av respektivesystem. Det kan gälla t.ex. gatukostnadsreglemai plan- och bygglagen, fördelningen av driftskostnader enligt anläggningslagenochde ekonomiskafördelningsmöjlighetemai lagen om exploateringssamverkan.Detta ärdock inte möjligt med dagenslagstiftning.

Lagstiftningens olika delar ha: dessutomtillkommit vid olika tillfällen för att lösavissafrågor som var aktuella då. Detta har i mångafall lett till att helhetssynenhar förlorats och att olika lösningar har utvecklats för att reglera i princip sammagrundfråga. Ett exempel dettaär de olika system som finns för kostnadsuttagi olika situationer.

Bilaga 3 s. 644

Bilaga 3 5

Den praktiska tillämpningen av lagstiftningen visar att nuvarande förhållandeninte år optimala. Det pågårett sökandeefter olika kombinationsmöjligheter av genomförandemedlen.Ett exempel är att större områden läggs ut som kvartersmark vid detaljplaneläggn-ingså att ansvaret för gemensammaanläggningar förskjuts från kommunen till fastighetsägarna s.k. storkvarter. Ett annatexempelår att vägföreningar ibland har hand om gator för vilka kommunen formellt är huvudmanoch vice versa.

ReferensgruppenFör fältförsök med exploateringssamverkanhar redovisat att lagen om exploateringssamverkaninte har kommit att användasi någon större utsträckning. En förklaring somframförs av referensgruppen är att själva processenupplevssomonödigt tung och komplicerad m.m.

En effekt av lagstiftningens komplexitet är att angelägna projekt inte alltid blir genomförda. Inför att behöva välja genomförandemedelmed de begränsningarsom finns i lagstiftningen kan berörda intressenter i stället avstå från förändringsprocessen.Resultatetkan bli att tidigare investeringar utnyttjassämre,vissa områdenbyggs inte ut eller miljöbefrämjande förändringar förverkligas inte. Det sistnämndakan exemplifieras av att det är svårt att med stöd av lagstiftningen åstadkommarationella lösningar av vatten- och avloppsutbyggnad inom äldre bebyggelseområden. Vid en jämförelse såväl inom landet som internationellt synes de nuvarande genomforandemedleninte heller vara så kostnadseffektivasom det vore önskvärt. Detta kan indirekt ha lett till onödigt höga boendekostnader.

Uppdraget

Regeringens slutsats av det redovisade är att lagstiftningen om plangenomförandenu måstesesöver varvid också förslag skall utarbetas till denförfattningsreglering sombehövs. Mot bakgrundav frågornas karaktär är det lämpligt att det nu aktuella utredningsuppdragetlämnas till den pågåendeplan- och byggutredningen.

Mål

Det övergripande målet för en översyn av plangenomförandetskall vara att etti samhällsekonomisktperspektiv utforma författningsstödsom främjar en god hushållning med landets naturresurser,en väl fungerande infrastruktur med bl.a. rationell markanvändningoch ett gott byggnadsbestånd med god livsmiljö m.m. till lägsta möjliga kostnad.Översynen skall bl.a. beaktakraven på rättssäkerhetoch hänsyntill olika berörda intressen.

Zl I6l398

Bilaga 3 s. 645

6 Bilaga 3 SOU 1996: 168

Utgångspunkzer

Översynenbör ske utifrån ett övergripandeperspektiv med helhetssyn

en i syfte att uppnåett sårationellt system50mmöjligt.

Äganderätten med åtföljande befogenheter

att nyttja marken utgör en grundsten i samhälletoch måstevara en grundläggandeutgångspunkt för översynen. Det innebär att höga krav måsteställas på bl.a. rättssäkerhet. En annan utgångspunktär att samhällets infrastruktur kan byggas och förvaltas på ett rationellt och ändamålsenligtsätt. Ett samhällsbyggande grundat på äganderätt, rättssäkerhet och rationalitet är viktiga förutsättningar för en väl fungerandemarknadsekonomi.I generellatenner kan kraven ett rationellt systemför plangenomförande utifrån bl.a.

ses två delvis sammanhängandebegrepp. Dessaär effektivitet och flexibilitet.

Ett effektivt systemkännetecknasbl.a. av att förfarandet möjligheter

ger till insyn, inflytande och rättssäkerhetför de inblandadesamtidigt som det är enkelt, snabbt och kostnadseffektivt. Dessutom måsteen skälig och rättvis ekonomisk fördelning uppnås mellan fastighetsägareoch andra intressenter. Systemet bör vara flexibelt och tillåta att den mest effektiva lösningenkan väljas för varje situation. Förutsättningarnavarierar mellan olika situationer vilket medför att systemetbör innehålla en uppsättning alternativa genomförandemedel.

Ett effektivt och flexibelt systemför plangenomförandemedför bl.a. att frågor om utförande, förvaltning och ekonomisk fördelning i princip bör vara frikopplade från varandra. Dessa bör kunna kombineras utifrån förutsättningarnai varje enskilt fall. Detta innebär såledesatt ett visst val för t.ex. utförandet av gemensammaanordningarinte bör innebäralåsning till en viss förvaltningsform eller fördelningsmetod för intäkter och kostnader. På motsvarande sätt bör naturligtvis inte valet

av fördelningsmetod t.ex. styra ansvaret för utförandet

av gemensamma anordningar.

Utredningen skall vidare seöver reglernaom plangenomförandei syfte att förenkla regelsystemet.En sådanöversyn bör bl.a. belysaom det även fortsättningsvisär lämpligt att ha reglerna kring exploateringssamverkani en särskild lag eller om lagenshuvudsyftenkan tillgodosesgenomändringar i annanlagstiftning.

Plan- och byggutredningen skall enligt tidigare direktiv dir. 1992:104 utredafrågor om uttag av gatukostnader.Detta uppdragbör nu sättasin i det ovanangivna sammanhanget.

Det finns vissa samband mellan plangenomförande och fastighetsbildning. Utredningen skall i dennadel bl.a. utgå ifrån de principiella riktlinjer som regeringen har angivit i propositionen 1993/94:2l4 En

ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamhetm.m. och som riksdagenhar godkäntbet. l993/94zBoUl9, rskr. l993l94z375.

Bilaga 3 s. 646

SOU 1996: 168 Bilaga 3 7

Arbetets genomförande, tidsplan m.m.

Utredningen skall samråda med den särskilde utredaren har

som tillkallats för att seöver lagstiftningenomenskilda vågar K 1994:04.

Utredningen skall övrigt hålla sig underrättadi om vad kan komma

som att föreslås av de utredningar som pågår inom aktuella och angränsande områden. Det bör stå utredningen fritt att ta upp frågor sambandäven

om med andra angränsandeverksamhetersominte berörts i det Föregående.

För arbetet gäller regeringensdirektiv till samtliga kommittéer och sårskilda utredareangåendebeaktandeav EG-aspekterdir. 1988:43, redovisning av regionalpolitiska konsekvenserdir. 1992:50 samt prövning

av offentliga åtagandendir. 1994:23. Utredningen skall även belysa vilka ekonomiska konsekvensersom uppkommer föreslagna förändringar

om genomförs.

Förslag i här berörda delar skall redovisassenastden l oktober 1995.

Miljö- och naturresursdepartementet

Bilaga 4 s. 648

Bilaga 4 l

Kommittédirektiv

till Plan- och

ñlläggsdirektiv

byggutredningen.M 1992:03

Bilaga 4 s. 648

1995:90

Beslut vid regeringssammanträde den 24 maj 1995

Sammanfattning av uppdraget

Plan- och byggutredningen M 1992:03 får genom tilläggsdirektiv i uppdrag att utveckla och komplettera tidigare förslag om bl.a. regleringen i detaljplan enligt plan- och bygglagen 1987:l0 samt att se över lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m.m.

Utredningen skall vad gäller plan- och bygglagen

undersöka möjligheterna att stärka sambanden mellan den kommunala översiktliga planeringen och detaljplaneringen, särskilt med hänsyn till ökade miljökrav,

analysera behovet av ytterligare reglering i detaljplan och tillämpningen av det s.k. detaljplanekravet samt

utvärdera ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen. -

Utredningen skall i fråga om va-lagen särskilt

pröva kommunens skyldighet att ordna vatten- och avlopp, -

undersöka möjligheterna att bättre samordna kommunens ansvar med den enskilde fastighetsägarens i syfte att i ökad omfattning få till stånd ett bättre resursutnyttjande och lokala kretsloppsanpassade lösningar,

granska principerna för avgifter, taxa och redovisning, -

överväga möjligheterna att anpassa avgifter och taxa till miljö- och naturresursförhållanden.

Därutöver gäller den förra regeringens tilläggsdirektiv från juni 1994 till Plan- och byggutredningen dir. 1994:65

Bilaga 4 s. 649

2 Bilaga 4

angående översyn av lagstiftningen om plangenomförande.

Bakgrund

Den förra regeringen beslutade den 26 november 1992 att en särskild utredare skulle tillkallas med uppdrag att se över planoch bygglagen 1987:10, m.m. 1 uppgiften ingick bl.a. att lämna sådana förslag som tillgodoser kraven större miljöhänsyn, stärkt medborgarinflytande, avreglering och förenklad lagstiftning dir. 1992:104, dir. 1993:122 och dir. 1994:65. Utredningen antog namnet Plan- och byggutredningen M 1992:03.

Plan- och byggutredningen överlämnade i oktober 1993 delbetänkandet Anpassad kontroll av byggandet SOU 1993:94. På grundval av betänkandet lämnade den förra regeringen till riksdagen förslag till ändringar i plan- och bygglagen beträffande främst systemet för tillsyn och kontroll, en ny lag om tekniska egenskapskrav byggnadsverk m.m. och vissa töljdändringar i annan lagstiftning. Förslagen antogs av riksdagen i juni 1994 prop. 1993/94:l78, bet. 1993/94:BOUl8, rskr. 1993/942372. Beslutet innebär relativt omfattande förändringar i systemet för tillsyn och kontroll. Beslutade ändringar träder i kraft den ljuli 1995 prop. l994/95:106, bet. 1994/95:BoU8, rskr. 1994/95:91.

I 1994 överlämnade utredningen sitt andra del-

mars betänkande Miljö och fysisk planering SOU 1994:36. Det tredje delbetänkandet Överprövning av beslut i plan- och byggärenden SOU 1994:134 överlämnades i oktober 1994. Betänkandena har remissbehandlats och flertalet av förslagen i betänkandet Miljö och fysisk planering behandlas i regeringens proposition 1994/95:230 kommunal översiktsplanering

om enligt plan- och bygglagen, m.m.

Bilaga 4 s. 650

Bilaga 4 3

Det fortsatta utredningsarbetet

Plan- och bygglagstiftningen intar central plats en i det

regelsystem som anger förutsättningarna för samhällsbyggan-

det. Den nuvarande plan- och bygglagen, PBL, tillkom år 1987

efter ett mycket omfattande utredningsarbete. Trots detta framstod det redan från början

som oundvikligt att förändringar

skulle behöva aktualiseras med hänsyn dels till erfarenheter av

lagstiftningens praktiska tillämpning, dels till förutsätt-

nya ningar och krav. Det kan gälla lagstiftningens förmåga att hantera problem som tidigare inte kunde förutses, erfarennya heter som vinns och framväxten successivt förbättrat av ett kunskapsunderlag. Det kan också gälla förändrad på en syn

bl.a. ansvarsfördelning och inflytande i och planering byggan-

de. Sålunda läggs i dag stor vikt vid miljöfrågorna, inte minst värnet av natur- och kulturmiljön, också vid samhällsekomen nomiska bedömningar. Onödiga regler och formkrav skall rensas ut och åtgärder så långt möjligt vidtas för förenkla att för såväl kommuner som företag och enskilda.

Det är regeringens avsikt att det fortsatta utredningsarbetet

skall bedrivas i huvudsak med den inriktning som har angetts i tidigare direktiv. Under såväl remiss-

som riksdagsbehand-

lingen har visserligen kritik riktats framför allt mot att utredningen etappindelats på ett olyckligt sätt, vilket lett till att överblicken försvårats och lagstiftningsarbetet blivit splittrat.

Regeringen har så långt möjligt tagit fasta på den kritik som har framförts. Regeringen gör emellertid den

bedömningen att

det inte nu finns förutsättningar för omfattande mer förändringar i utredningsarbetet. Det innebär de

att tilläggsdirektiv

dir. 1994:65 den förra regeringen beslutade som om ijuni 1994 och som rör översyn lagstiftningen en av om plangenomförande i allt väsentligt skall gälla för Plan- och byggutred-

ningens arbete.

I det följande redovisas vissa ytterligare utgångspunkter för

det fortsatta utredningsarbetet.

Bilaga 4 s. 651

4 Bilaga 4

Ökade krav pá hänsyn till miljön

Förändringar av mark- och vattenanvändningen är komplice-

en rad process där många olika intressen ofta ställs mot varandra och måste vägas samman. Det är därför angeläget att reglerna om planering och byggande utformas så att en tillfredsställande avvägning mellan olika intressen kan garanteras. Det är också viktigt inte minst från elfektivitetssynpunkt att de mate-

- riella mål eller regler som ställs upp är konsekventa och logiska samt att konsekvenserna av ett visst handlande kan överblickas och förutses det må gälla stat, kommun eller

enskilda. Besluten får ofta långsiktiga konsekvenser och berör inte bara dem som råkar vara parter i inskränkt mening utan direkt eller indirekt många medborgare. Därför finns det anledning att betona demokrati-, miljö- och hälsofrågor samt långsiktiga samhällsekonomiska aspekter på formerna för och det materiella innehållet i den fysiska planeringen.

Miljöfrågorna har fått allt större betydelse under senare år. Den år 1993 beslutade ändringen i PBL, innebär att det i

som lagens portalparagraf l kap. 1 § införts en bestämmelse om att planläggning skall främja en långsiktigt hållbar livsmiljö, kan enligt regeringens mening ses som ett första steg i en miljöanpassning av plan- och bygglagstiftningen. I sammanhanget bör också framhållas regeringens förslag till ändringar i PBL i proposition 1994/95 :230 om kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Regeringens förslag ger uttryck för den ökade vikt som måste fästas vid att framtidens byggande liksom mark- och vattenanvändningen i övrigt skall ske i former som tryggar en hållbar utveckling. l dag finns det också mycket som tyder på att såväl staten och kommunerna som enskilda aktörer kommer att verka för sådan utveck-

en ling. Varje sektors ansvar för miljön är en av de bärande principerna i den pågående miljöanpassningen av vårt samhälle. Sammantaget ger sålunda redan beslutade och föreslagna ändringar uttryck för en ökad ambitionsnivå från samhällets sida när det gäller att anpassa användningen av mark och vatten till de krav miljön ställer.

Bilaga 4 s. 652

Bilaga 4 5

Trots detta kan det enligt regeringens mening finnas anledning att överväga ytterligare åtgärder för att säkerställa att miljöhänsyn beaktas i fysisk planering och byggande.

Reglering i detaljplan

I den förra regeringens direktiv till Plan- och byggutredningen framhålls d-et önskvärda i att bebyggelsen städer och tätorter

får en så allsidig sammansättning som möjligt. Utredningens uppdrag har varit att överväga om en mindre detaljerad reglering kan underlätta en friare etablering av verksamheter och en blandning av boende och olika verksamheter. Utredningen har också haft i uppdrag att komma med förslag i fråga om en så långt möjligt konkurrensneutral behandling av handel med livsmedel m.m. i detaljplaneringen.

I sammanhanget finns anledning att särskilt uppmärksamma möjligheterna att i detaljplan reglera handeln med livsmedel. I propositionen 1991/92:51 om en ny småforetagspolitik föreslog den förra regeringen en ändring i PBL i syfte att stimulera konkurrensen genom bl.a. friare etableringsmöjligheter for handeln, i synnerhet livsmedelshandeln. Förslaget innebar att 1 kap. 5 § PBL skulle kompletteras med en bestämmelse av innebörden att kommunen i sin planering skall främja näringsfrihet och effektiv konkurrens.

Bostadsutskottet delade regeringens principiella inställning men föreslog att en lagändring i stället skulle göras i 5 kap. 7 § PBL bet. l99l/92:BoU10. Den av riksdagen antagna ändringen innebär att ett nytt andra stycke togs i 5 kap. 7 § PBL med innebörden att bestämmelser i detaljplan om byggnaders användning inte får utformas så effektiv konkurrens

att en motverkas. Lagändringen innebär att kommunerna inte längre har möjlighet att i detaljplan precisera handelsändamålet till en viss form av handel. Möjligheten att i detaljplan särskilt reglera detaljhandel med livsmedel och detaljhandel med skrymmande varor finns därmed inte kvar. Bättre möjligheter till konkurrens skulle uppnås härigenom och en övergång mellan olika former

Bilaga 4 s. 653

6 Bilaga 4

av handel underlättas. Ändringen berörde inte möjligheten att bedriva partihandel inom område för industriändamål. Plan- och byggutredningen har haft i uppdrag också att överväga frågor om handel .med livsmedel i äldre detaljplaner. Utredningens förslag att begränsa verkan gällande planbeav stämmelser har bemötts negativt flertalet remissinstanser. av Slutligen har i uppdraget ingått att bedöma när det s.k. detaljplanekravet skall kunna hävdas. Detaljplanekravet är primärt ett statligt krav på kommunerna. Det kan emellertid av kommunen också åberopas för att vägra bygglov med hänvisning till att åtgärden måste prövas detaljplan. Den genom enskilde kan dock inte tvinga fram planläggning. Plan- och byggutredningens förslag att begränsa kommunens möjlighet att åberopa kravet på detaljplan kritiseras starkt flertalet av remissinstanser. Regeringen anser därför att de förslag lämnats som av utredningen i denna del inte bör ligga till grund för lagstiftning. Dessa frågor bör övervägas ytterligare. Utredningen har samtidigt på ett förtjänstfullt sätt redovisat de fördelar som finns att hämta tyngdpunkten i den om kommunala fysiska planeringen förskjuts till den översiktliga nivån. Det är enligt regeringens mening angeläget de att bedömningar som görs på den mer övergripande nivån också får genomslag genom successiva preciseringar via detaljplaneläggning fram till beslut om bygglov. Sambanden mellan detaljplaneringen och den översiktliga planeringen förtjänar därför fortsatt uppmärksamhet i utredningsarbetet. I sammanhanget bör uppmärksammas den genomförandeinriktade synen på detaljplanerna som präglar PBL jämfört med den äldre byggnadslagstiftningen. En detaljplan omfattar dessutom numera vanligen ett mycket begränsat område och planerna skräddarsys många gånger för ett enstaka mindre byggprojekt. Detta beror ofta på att PBL lämnar mycket litet utrymme för avvikelser från redan gällande planer. Det finns därför skäl över tillämpningen bestämmelserna att se av om mindre avvikelser från plan och användningen enkelt om av planförfarande.

Bilaga 4 s. 654

SOU 1996: 168 Bilaga 4 7

Ersättningssystemet i PBL

Plan- och byggutredningen har vidare haft i uppgift att överväga hur hänsynen till kulturmiljön kan ges en starkare ställning. l uppgiften ingick att utvärdera hur PBL:s regler

om ersättning till fastighetsägare har tillämpats och vilka effekter de har fått. Utredningen har i sitt betänkande Miljö och fysisk planering föreslagit flera ändringar i PBL i syfte att förenkla ersättningsreglerna i samband med bl.a. skyddsbestämmelser och rivningsförbud. Innan förenklingar av ersättningssystemet görs är det viktigt att de sammantagna ekonomiska konsekvenserna och konsekvenserna för kulturmiljövården som

- eventuella förändringar för med sig redovisas. En fortsatt analys av ersättningssystemet är därför påkallad. Därvid bör också konsekvenserna av den ändring som skett i 2 kap. 18 § regeringsformen beaktas.

Sammantaget anser regeringen att ovan redovisade förhållanden utgör tillräckliga skäl för en förnyad översyn av regleringen i detaljplan m.m. Översynen kan lämpligen göras i anslutning till Plan- och byggutredningens fjärde etapp

om plangenomförande.

länen och avlopp

Den förra regeringens direktiv till utredningen omfattar i viss utsträckning också vatten- och avloppsfrågor i samband med plangenomförande dir. 1994:65. Dessa frågor regleras i stor utsträckning utanför plan- och bygglagstiftningen. I lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar valagen regleras sålunda tillkomst och brukande av allmänna vaanläggningar. Frågor om utsläpp avloppsvatten behandlas i

av andra författningar, t.ex. hälsoskyddslagen 1982:1080 och miljöskyddslagen 1969:387.

En arbetsgrupp under Civildepartementet har i en rapport den 2 maj 1994 lämnat förslag till ny va-lag. Rapporten har varit föremål för en begränsad remissbehandling. Med

anledning av de förslag som lämnats i rapporten och med

Bilaga 4 s. 655

8 Bilaga 4

beaktande av bl.a. den kritik som Vattenöverdomstolen och Statens va-nämnd lämnat i sina remissvar finns det anledning att särskilt uppmärksamma följande.

Kommunens skyldighet att ordna en allmän va-anläggning grundas på hänsynen till hälsoskyddet. Denna utgångspunkt kan i dag anses väl begränsad, eftersom de krav ställs

som numera på omhändertagande av avloppsvatten även är grundade hänsynen till miljön och på intresset god resurshushåll-

av en ning. Från kommunalt håll har hävdats att skyldigheten i andra avseenden är alltför omfattande. Bland annat att det

anses uttryckliga kravet om en allmän va-anläggning kan medföra att kommunen är förhindrad att väljaandra lokalt anpassade

mer lösningar, även när sådana lösningar skulle effektiva.

vara mer Vidare framförs från kommunalt håll att fastighetsägarens rätt att ansluta sig till och bruka en allmän va-anläggning är alltför omfattande och därigenom motverkar rationella va-lösningar.

Frågan om kommunens ansvar är väsentlig betydelse

av både för kommuner och fastighetsägare. En ändrad kommunal skyldighet förutsätter därför en noggrann avvägning mellan båda parternas intressen och då måste även beaktas säkerställandet av skyddet för hälsan och miljön

m.m.

I samband med regeringens prövning detaljplaner har

av under senare år uppmärksammats situationer där kommunens skyldighet att ordna en allmän va-anläggning inte aktualiserats trots att annan form av gemensam vatten- och avloppslösning inte varit säkerställd. Till en viss del kan detta bero på svårigheter att finansiera utbyggnaden av anläggningen. En viktig bidragande orsak kan också vara brister i samordningen mellan va-lagen och annan lagstiftning som reglerar tillkomsten

av gemensamma va-anläggningar, t.ex. anläggningslagen 1973:1149.

Flera av va-lagens bemyndiganden va-anläggningens

ger huvudman rätt att utfärda t.ex. bestämmelser

normer, om anläggningens brukande samt avgifter och taxor. Norm-

om givningsmakt kan enligt 8 kap. ll § regeringsformen överlåtas

förvaltningsmyndighet eller kommun. Enligt va-lagen kan emellertid även en enskild huvudman. Det kan

person vara

Bilaga 4 s. 656

1996:168 Bilaga 4 9 SOU

ifrågasättas va-lagens bemyndiganden är alltför därför om allmänt hållna. får inte högre avgifter än vad som Huvudmannen ta ut täcka nödvändiga kostnader för utförande, drift behövs för att och underhåll anläggningen, den s.k. .ydlvkostnadsprincipem av självkostnader kan i flera avseenden Vad som skall anses som till föremål för diskussion. Genom den praxis som göras va-nämnd och hos överprövande domstolar utbildats hos Statens frågor visserligen fått principiell lösning. har många en Emellertid finns det med hänsyn till frågornas komplicerade art

deras ökade betydelse ändå anledning att se över frågan om och bör kunna utgöra underlag för beräkningen vilka kostnader som I detta sammanhang bör särskilt belysas

av självkostnaden.

kostnader för miljövårdande verksamhet. behandlingen av bör även effekterna vid försäljning av en

Uppmärksammas allmän va-anläggning.

skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig Avgiftsuttaget grund. Denna fördelningsprincip rymmer en social och rättvis Avgiftsuttaget grundas därmed på fastighetens kostnadsregel. va-anläggningen. De relativt små möjligheter som ges nytta av differentiera avgifter kan oönskad fördelning av att ge en anläggnings- och driftskostnaderna inom vissa områden, bl.a.

med andel fritidsbebyggelse. En lösning

områden en stor problemet kan att tillåta mer fri avgiftssättning. vara en inom va-området gör dock att huvud-

Monopolsituationen

inte kan tillåtas att helt fritt få fördela uttaget av mannen avgifter. Fördelningen avgifterna förutsätter avvägningar av mellan brukarnas olika intressen och huvudmannens intressen.

det skall möjligt att bedöma om avgiftsuttaget För att vara korrekt måste bl.a. redovisningen hålla sådan standard-att är underlag för beräkning nödvändiga den kan tjäna som en av kostnader för verksamheten. Det är tveksamt om gällande

tillförsäkrar sådan redovisningsstandard. I praxis har regler en visat sig redovisningsstandarden varierar kraftigt. det också att Regeringens slutsats det redovisade är att det finns ett av över lagstiftningen allmänna vatten- och behov av att se om Mot bakgrund va-frågornas samband

avloppsanläggningar. av

Bilaga 4 s. 657

10 Bilaga 4

med den kommunala planeringen är det lämpligt att uppdraget

att se över lagstiftningen lämnas till Plan- och byggutredningen.

Uppdraget

Allt större vikt har kommit att läggas vid att plan- och bygglagstiftningen skall ge bättre stöd för att hävda miljökrav

och en i övrigt lämplig samhällsutveckling. I

prop. 1994/95:230 redovisar regeringen sin syn på hur ökad miljöhänsyn skall komma till uttryck iden

fysiska planeringen enligt

PBL. Regeringens utgångspunkt är att den fysiska planeringen skall ses som integrerad del samlad

en av en miljöpolitik. Den

kommunala översiktsplaneringens roll betonas. Vissa allmänna intressen skall beaktas i bl.a.

som planeringen, natur- och

kulturmiljöintressen, ges ökad tyngd. Vidare föreslås 2 kap. att 2 § PBL formuleras så att det framgår

om att planläggning

skall främja en ändamålsenlig struktur bebyggelse, grönomav råden, kommunikationsleder och andra anläggningar samt att en från social synpunkt god livsmiljö, goda miljöforhållanden och en god hushållning med mark- och vattenområden samt med energi och med råvaror främjas.

Sambandet med den översiktliga planeringen

Plan- och byggutredningen skall den bakgrunden mot undersöka hur dagens regleringsmöjligheter har utnyttjats och ytterligare överväga bl.a. behovet och

av förutsättningarna för

att reglera olika frågor detaljplan. Det övergripande genom syftet skall vara att de miljökrav gör sig alltmer gällande som också skall kunna hävdas ett effektivt sätt på alla nivåer i den fysiska planeringen. I detta ligger också planmässiga att

överväganden, dvs. hur bebyggelsen lämpligen

skall utvecklas, måste ges större tyngd. Plan- och byggutredningen skall också undersöka möjligheterna att stärka sambanden mellan den översiktliga plane-

ringen och detaljplanering med hänsyn till ökade

miljökrav.

Bilaga 4 s. 658

Bilaga 4 1 1

Utgångspunkten bör att kommunens ställningstaganden i

vara översiktsplan också skall kunna säkerställas genom bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser. genom

Detaljplanekravet

Det är angeläget kravet detaljplaneläggning form för att som beslut upprätthålls med hänsyn till miljökraven och till behovet planmässiga bedömningar, också med hänsyn till de av men möjligheter till påverkan från berörda intressenter som detaljplaneprocessen Regeringen därför att det även ger. anser fortsättningsvis skall möjligt för kommun att på sakliga vara en grunder hävda behovet detaljplaneläggning och att det måste av ankomma på kommunerna att avgöra i vilken ordning detaljplaner skall utarbetas. Däremot finns det skäl att ytterligare se över de villkor skall gälla för att kravet skall kunna som åberopas mot enskilda för att förhindra att en från allmän synpunkt olämplig bebyggelse kommer till stånd. Plan- och byggutredningen skall i det sammanhanget överväga om bestämmelserna i 2 kap. PBL, om vilka allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och lokalisering av bebyggelse, kan behöva förtydligas och kompletteras.

Reglering i detaljplan

Detaljplaner är ett instrument framför allt för utbyggnaden av städer och andra tätorter. Som tidigare framgått är det väsentligt att miljöhänsyn präglar detaljplaneringen. Betydelsen av att minska funktionsuppdelningen i våra städer har också framhållits, det inte är nödvändigt från miljö- och hälsoskyddsom synpunkt. En bättre blandning verksamheter och därmed av också stimulerande och socialt livfull miljö samt en mer minskade transportbehov bör främjas. Därför är det också angeläget detaljplanerna utformas så att de utrymme för att ger blandning boende och sådana verksamheter som är en av förenliga därmed. Utredningen skall belysa i vad mån den

Bilaga 4 s. 659

12 Bilaga 4

fysiska planeringen enligt PBL bättre kan medverka till god en livsmiljö. I sammanhanget bör också problemen med segregation i boendet uppmärksammas. Mot den bakgrunden bör utredningen analysera redan vidtagna lagändringar och de forslag i fråga detaljplan om som lämnats i delbetänkandet Miljö och fysisk planering. Därvid bör bl.a. studeras den inskränkning kommunernas om av möjligheter att närmare precisera detaljhandeln i planer, som riksdagen beslutade om våren 1992, har fått negativa eller positiva effekter i fråga kommuninnevånarnas till

om tillgång

dagligvaror och service. Även varudistributionens miljöpåverkan behöver undersökas närmare. Möjligheterna att begränsa trañkarbetet och varudistributionens miljöpåverkan,

utan att ñr den skull tillgängligheten till och service varor begränsas, bör ingå i analysen. l sammanhanget måste vikten av en effektiv konkurrens inom handeln betonas. En effektiv konkurrens är viktig konsumentpolitisk en fråga. Det får alltså inte komma i fråga att vissa kommersiella intressen främjas i den fysiska planeringen på bekostnad andra. Plan- och av byggutredningen skall, mot bakgrund sådan analys och av en med hänsyn till bl.a. varudistributionens

miljöpåverkan,

överväga vilka bestämmelser rörande verksamheter olika av slag som lämpligen bör få regleras i detaljplan 5 kap. 7 § PBL. l fråga om möjligheterna att motverka segregation och främja mer attraktiva stads- och boendemiljöer bör utredningen samråda med Utredningen översyn bostadspolitiken om av N 1995:01 och med Utredningen levnadsvillkor i om storstadsområden S 1995:01. Samråd bör också ske med

Miljöbalksutredningen

M 1993:04.

Ersättningssystemet

Plan- och byggutredningens förslag ersättningsbestämmelom serna i PBL behöver analyseras och övervägas närmare.

Bilaga 4 s. 660

Bilaga 4 13

Förenklingar ersättningssystemet förutsätter att de av sammantagna ekonomiska konsekvenserna av ändringarna redovisas. Plan- och byggutredningen skall i det fortsatta arbetet undersöka tidigare redovisade förslag till förenkom medför minskade eller ökade lingar av ersättningssystemet ersättningsanspråk kommunerna. Utredningen skall även utvärdera hur PBL:s bestämmelser ersättning har tillämpats i praktiken i kommunerna, bl.a. om när det gäller ersättningarnas storlek och vilka intrång som ersatts samt i hur stor utsträckning frågor rörande kulturmiljöhänsyn fallit när ersättningsanspråk framställts. Mot den bakgrunden skall utredningen göra en fördjupad analys av ersättningssystemet i PBL och lämna de förslag som kan föranledas den. Även förhållandena inom EU bör underav sökas. Utredningen bör samråda med Kulturarvsutredningen Ku 1994:09.

Va-lagen

Det övergripande målet för en översyn av va-lagen skall vara skapa förutsättningar för att tillhandahålla dricksvatten och att omhänderta avloppsvatten på ett sätt innebär en effektiv som hushållning med samhällets samt att hälso- och resurser miljöskyddskrav tillgodoses. Kommunen har det huvudsakliga ansvaret för hälso- och miljöfrågor inom kommunen. Skyldigheten att ordna allmänna va-anläggningar gäller dock endast grund av hänsyn till hälsoskyddet. Utredningen skall därför mera allmänt belysa omfattningen den kommunala skyldigheten att ordna, eller av på annat sätt medverka till, sådana anläggningar och då särskilt effekterna att den skyldigheten aktualiseras även med hänsyn av till miljöskyddet och intresset god resurshushållning. I av en sammanhanget bör också uppmärksammas om reglerna för att bestämma och ändra en va-anläggnings verksamhetsområde är ändamålsenliga. Vidare skall utredningen lämna förslag som belyser möjligheten att samordna kommunens ansvar med den

Bilaga 4 s. 661

14 Bilaga 4

enskilda fastighetsägarens ansvar att ordna enskilda va-an-

läggningar.

De grundläggande principerna taxa, avgifter och om redovisning som angivits i arbetsgruppens nämnda ovan rapport med förslag till va-lag skall, med beaktande remisskrien ny av tiken, utgöra utgångspunkter för utredningens fortsatta arbete. I fråga om avgifter skall utredningen uppmärksamma frågan om vad som kan nödvändig kostnad. Vidare skall anses som en utredningen undersöka förutsättningarna för att relatera avgifterna till även miljö- och naturresursfaktorer. Utredningen skall i den sistnämnda frågan samråda med Kommittén för en

ökad miljörelatering av skattesystemet Fi 1994:04.

Med beaktande av såväl huvudmannens brukarens som intressen skall utredningen se över bestämmelserna om betalning av avgifter och preskription. om

Utredningen skall göra en bedömning va-lagens

av om

normgivningsbemyndiganden står i överensstämmelse med

regeringsformen och lämna förslag till eventuellt nödvändiga

författningsändringar. Utredningen skall vidare undersöka

behovet av skilda prövningsvägar för olika beslut enligt valagen samt även det författningsenliga stödet att meddela föreskrifter om bl.a. va-installationer. Därutöver skall utredningen lämna förslag främjar som sådana nya tekniska lösningar för omhändertagande av av-

loppsvatten som står i samklang med naturens kretslopp samt

i övrigt lämna förslag som tillgodoser det övergripande målet för en översyn va-lagen. av

Vindkraft

Det är angeläget att utnyttja de goda förutsättningar finns som i landet för vindkraft. Regering och riksdag har uttalat de att närmare förutsättningarna för lokalisering storskalig av vindkraft får bedömas i kommunernas fysiska planering prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:NU40, rskr. 1990/912373 och 374.

Bilaga 4 s. 662

Bilaga 4 15

Plan- och byggutredningen skall se över hur vindkraften bör hanteras i den kommunala planeringen med beaktande av motstående intressen t.ex. kulturmiljö-, naturvårds- eller

som landskapsbildsvärden. Utredningen bör i detta sammanhang särskilt det är lämpligt med tidsbegränsade bygglov

se över om for vindkraftverk och över formerna for samverkan mellan

se berörda fastigheter i samband med utbyggnad av vindkraftverk.

Tidsplan, arbetsformer m.m.

Enligt tidigare direktiv dir. 1994:65 skall utredningsarbetet redovisas den 1 oktober 1995. Med hänsyn till omfattningen av det uppdraget behöver tiden utsträckas. Det är dock

nya angeläget arbetet kan bedrivas skyndsamt. Utredningen bör

att därför den 1 juli 1996 redovisa resultatet av sitt arbete.

senast

Beträffande arbetsformer hänvisas i tillämpliga delar

m.m. till tidigare direktiv, främst dir. 1994:65. För arbetet gäller dessutom regeringens direktiv till samtliga kommittéer och utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir.

om 1992:50, pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23 och att

att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994:124.

Miljödepartementet

süøgüsámâmøazç; râaâ amma

samma-gm mn.. "rv Qøçliâ

;gåta

335123;ççwm

wø-åägçiaä mzxáeâêsigá

:A ,

jtmáéiüü

mig; va

. .,.r-,,.;ha;;

Bilaga 5 s. 664

SOU 1996: 168 Bilaga 5

taxa för uttag av periodisk Exempel på tillämpning av

för drift och underhåll gator och andra all-

avgift av männa platser.

Bakgrund I avsnitt 4 lämnas ett förslag införande ett taxesystem för uttag om av gatukostnader efter förebild va-lagen. För att få en uppfattning av av hur ett sådant system kan fungera i praktiken har ett försök gjorts om med att tillämpa taxa på delar Nybro, Falu och Malmö kommuen av ner. Enligt förslaget skall kommunerna kunna besluta att fastighetsägarinom detaljplaneområden med kommunalt huvudmarmaskap skall na

betala kostnaderna för gatuhållningen anläggning, förbättring, under-

håll och drift gator och andra allmärma platser. Avgiñema skall beav stämmas enligt taxa och de kan utgå som engångsavgifter och som pe-

riodiska avgifter. Engângsavgift får bara avse anläggningskostnader

och den f°ar bara tas ut när fastigheten ansluts till gatusystemet. Engångsavgiftema behandlas inte i det följande exemplet. Detta gäller alltså bara periodiska avgifter för täckande av kostnaderna för förbättring, underhåll och drift gator och andra allmänna platser. av För enkelhetens skull sammanfattas dessa kostnader under drifts- och underhållskostnader. Utgångspunkten i exemplet är att samtliga områden med kommunalt huvudmarmaskap behandlas ett taxeområde för uttag av periodissom ka avgifter. Avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund och med hänsynstagande till vissa särskilda förhållanden, t.ex.

att fastigheten belastas av kostnader för gemensamhetsanläggningar på

kvartersmark eller för viss enskild väghållning. Försöket illustrerar möjligheterna att med rimliga arbetsinsatser tilllämpa ett taxestystem avseende periodiska avgifter. Vidare försöger

ket uppfattning hur avgiften påverkar boende- och lokal-

en grov om kostnader för olika byggnadstyper samt hur kommunalskatten för olika inkomstskikt kan komma att påverkas, om en skattesänkning genomförs. Det bör understrykas att den exemplifierade taxan är utredningens konstruktion. Kommunerna har bara tillhandahållit underlagsmaterial och har inte någon del i hur taxan har utformats.

Bilaga 5 s. 665

Bilaga 5

Det bör vidare understrykas att taxeexemplet bara är just ett exem-

pel. Det föreslagna avgiftssystemet utrymme for varierande typer

ger av taxor med olika fördelningseffekter. Slutligen bör framhållas att

tillämpning av avgiftssystemet är frivillig för kommunerna. De kan

alltså i stället välja att bekosta gatuhållningen helt eller delvis med skattemedel.

Genomförande av försöket

Försöket grundar sig alltså på taxa, med utgångspunkt från den en som

föreslagna lagstiftningen har utformats ett många möjliga al-

som av ternativ. Denna taxa har sedan tillämpats på vissa områden inom Nybro, Falu och Malmö kommuner.

I samråd med kommunerna har avgränsning detaljplaneområ-

en av

den med kommunalt huvudmarmaskap skett på församlingsnivå. De

enskilda fastigheterna inom områdena har därefter Lantmäangetts av

teriverket genom uttag fastighetsdatasystemet.

ur Kommunernas gatukontor har redovisat kostnadsunderlag för de avgränsade områdena samt bedömt dessa kostnaders del kommunalav skatten. Mot bakgrund dessa förutsättningar redovisas i tabellform av exempel på periodiska i detta fall årliga avgifter för några vanligt förekommande fastighetstyper inom försöksområdena. Bedömda skatteeffekter vid en skattesänkning redovisas för olika inkomstskikt.

Exempel på taxekonstruktion

Enligt förslaget skall avgift kunna utgå enligt taxa och avgiftsskyldig-

heten fördelas efter skälig och rättvis grund. Utgångspunkten vid utfominingen av exemplet på en taxa har varit att fördelningen skall göras efter fastigheternas nytta gatunätet och andra allmänna platser av samt att fördelningsnormen skall vara administrativt hanterlig och leda

till att fastigheter ungefär typ och storlek får ungefär

av samma samma

avgift.

Mot bakgrund av detta kan tänka sig ett flertal taxekonstruktioman ner med både fasta och rörliga avgifter baserade på eller flera kända en

faktorer, t.ex. fastighetens användningssätt, byggnadens Med

area, etc. utgångspunkt från att systemet skall enkelt och att i huvudsak tillvara gängligt officiellt material skall kunna användas har konstrueen taxa

Bilaga 5 s. 666

SOU 1996: 168 Bilaga 5

bygger på relativa skillnader beroende på byggnadens funkrats som tion och storlek.

I exemplet omfattar varje kommun ett fördelningsområde. Relationstalen för olika typer byggnader har grovt satts till 1,0 för en

av helårsbostad för 1-2 familjer, 0,3 för bostadslägenhet på 80 kvm

en och 1,0 för lokal kontor/butik på 200 kvm. För specialfastigheter

en där ytuppgifter saknas har endast schablonmässiga relationstal angetts. Någon möjlighet att täcka in alla typer fastigheter i ett enkelt taxe-

finns troligen inte. Vissa speciella typer fastigheter måste system av sannolikt bli föremål för separat bedömning, t.ex. större trafikalst-

rande anläggningar och fastigheter med säsongsbetonande verksamhe-

ter.

Med utgångspunkt från de redovisade relationstalen har följande enkla taxa tillämpats i exemplet.

Byggnadstyp Relatiønstal

Småhus

Permanenthus	l
Permanenthus inom storkvarter	0,5
Fritidshus	0,5

Hyreshus bostäder

Bostadslägenhet 80 kvm 0,3

Hyreshus lokaler/kontor

Lokal för kontor/butik på 200 kvm 1,0 Industri, hotell m.m.

200 kvm 1,5 Tabell Exempel på taxa för uttag periodiska avgifter.

en av

Undersökningens omfattning

Falu kommun Falu kommun har avgränsat ett område omfattar Kristine och

som Stora Kopparbergs församlingar i kommunen. I dessa församlingar finns i dag både enskilt och kommunalt huvudmannaskap, men sikt planeras ett samlat kommunalt huvudmannaskap. Här antas att detta

redan är genomfört.

Bilaga 5 s. 667

Bilaga 5 SOU 1996: 168

Fastighetsbeståndet inom området omfattar totalt 6 600 bebyggda

fastigheter. Beståndets fördelning på olika bebyggelsetyper framgår

av tabell 2.

Byggnadstyp		Antal fastigheter
Småhus permanenthus	-	4 910
Småhus permanenthus inom storkvarter	-	430
Småhus fritidshus	-	434
Hyreshus bostäder	-	321
Hyreshus lokaler/kontor	-	146
Hyreshus både bostäder och lokaler	-	74
Hyreshus hotell/restaurang	-	9
Industri		l 5 5
S ecialfastigheter		212

Tabell Fastighetsbeståndets fördelning på olika bebyggelsetyper i Falu försöksområde.

Nybro kommun

Nybro kommun har avgränsat ett område omfattar Nybro, Kråks-

som måla, Bäckebo, Kristvalla, Hälleberga, Örsjö och

Madesjö församling-

ar.

Fastighetsbeståndet inom området omfattar totalt 4 400 bebyggda

ca fastigheter. Beståndets fördelning på olika bebyggelsetyper

framgår av

tabell

Byggnadszjyp		Antal fastigheter
Småhus permanenthus	-	3 648
Småhus fritidshus	-	95
Hyreshus bostäder	-	187
Hyreshus lokaler/kontor	-	56
Hyreshus både bostäder och lokaler	-	72
Hyreshus hotell/restaurang	-	7
Industri		l 87
S ecialfastigheter		183

Tabell Fastighetsbeståndets fördelning på olika bebyggelsetyper i Nybro försöksområde

Bilaga 5 s. 668

Bilaga 5

Malmö kommun Malmö kommun har avgränsat ett område omfattar hela Sankt

som Petri, Slottstaden, Kirseberg, Sankt Pauli, Sankt Johannes, Möllevången, Limhamn, Fosie, Västra Skrävlinge, Sofielund, Hyllie, Eriksfält och Kulladal församlingar samt delar Tygelsjö, Bunkeflo, Husie

av och Oxie församlingar.

Fastighetsbeståndet inom området omfattar totalt ca 24 000 bebyggda fastigheter. Beståndets fördelning på olika bebyggelsetyper framgår av tabell 4.

Byggnadstyp Antal fastigheter

Småhus pennanenthus	-	18 940
Småhus permanenthus inom storkvarter	-	200
Småhus fritidshus	-	87
Hyreshus bostäder	-	l 820
Hyreshus lokaler/kontor	-	425
Hyreshus både bostäder och lokaler	-	676
Hyreshus hotell/restaurang	-	26
Industri		980
Specialfastigheter		1 024

Tabell Fastighetsbeståndets fördelning på olika bebyggelsetyper i Malmö försöksområde.

Kostnadsunderlag för uttag av periodiska avgifter Enligt det förslag till lagstiftning som redovisas i avsnitt 4 skall i kostnadsunderlaget för periodiska avgifter kunna inräknas kommunens kostnader för förbättring, drift och underhåll av gator och andra allmänna platser inom detaljplaner med kommunalt huvudmannaskap. I underlaget skall dock inte kunna ingå kostnader för nyanläggande av gator och inte heller driftskostnader för större anläggningar, t.ex. genomfartsgator och centralt belägna torg och parker, vilka enligt förslaget skall skattefmansieras.

När beställningen till de berörda försökskommunema utformades

inriktningen lagändringsförslaget inte helt klarlagd och beställ-

var av ningen därför naturliga skäl oklar. Till saken hör att kommu-

var av

i dagens läge inte har anledning att redovisa sina kostnader på nerna det den föreslagna lagen kommer att kräva.

sätt som

Bilaga 5 s. 669

Bilaga 5 SOU 1996: 168

Det bör således poängteras att de kostnadsunderlag redovisas i

som det följande inte i alla detaljer överensstämmer med grunderna för lagförslag. Kommunerna har t.ex. på delvis olika sätt behandlat kostnader för administration och s.k. kapitaltjänstkostnader. Vidare har delvis olika avgränsningar gjorts mellan anläggningar enligt förslaget får

som avgiñsfinansieras och anläggningar som skall skatteñnansieras.

Bedömningen är dock att de redovisade kostnaderna i kombination med den schabloniserade taxan illustrerar vilken kostnadsnivå i stort som kan bli aktuell lagförslaget tillämpas och vilken skattesänk-

om ning, i grova drag, som detta skulle kunna utrymme för.

Det kan tilläggas att de kostnader redovisas kostnadsni-

som avser vån 1995 och att kostnaderna inte inkluderar De redovisade

moms. kostnadsunderlagen och kostnademas del aktuellt kommunalskat-

av teuttag i respektive kommun redovisas i tabell

	Falun	Nybro	Malmö
DoU-kostnader för gator tkr	32 000 14 024 108 700
Andel av kommunalskatten kr	0,87	0,79	0,70
Kostn. för annan allm. plats tkr	12 000 3 700		9 000
Andel av kommunalskatten kr	0,31	0,21	0,06

Totalkostnad för allmän plats tkr 44 000 17 724 117 700 Andel av kommunalskatten kr 1,18 1,00 0,76

Tabell Översiktlig redovisning kommunernas kostnadsunderlag.

Fastighetsuppgifter Beroende på ambitionsnivå och ekonomiska kan insamling

resurser av

uppgifter på fastighetsnivå ske manuellt eller med hjälp officiell

av statistik eller med hjälp båda metoderna. I detta fall har tids- och

av av resursmässiga skäl valts att utgå från officiella register, dock med vissa

enklare manuella kompletteringar.

Från fastighetsdatasystemet, innehåller ett flertal delregister,

som

bl.a. fastighetstaxeringsregistret, kan vissa uppgifter på fastighetsnivå

relativt enkelt och billigt hämtas inom valfria geografiska områden.

Uppgiñema har i detta fall inhämtats huvudsakligen från fastig-

hetstaxeringsregistret, vilket innebär att samtaxerade fastigheter får

hanteras manuellt och uppgifterna läggas till fastighetsnivå. Detta

Bilaga 5 s. 670

SOU 1996: 168 Bilaga 5

bedöms dock inte vara något större praktiskt problem. I fastighetstax-

eringsregistret lagras framför allt de uppgifter som ingår som värdefak-

torer vid åsättande av taxeringsvärde, t.ex. byggnadstyp, byggnadens

ålder, storlek och standard. I exemplet har i princip samtliga bebyggda

fastigheter inom undersökningsområdena tagits fram. Småhus och

specialfastigheter har sorterats efter byggnadstyp. Hyreshus och industrier har sorterats efter byggnadstyp och värdearea. Med värdearea avses i detta sammanhang den bostads- och/eller lokalarea som upp-

givits i fastighetsdeklarationen.

Taxeringsregistret har dock vissa begränsningar. Exempelvis saknas

uppgifter om skattefria s.k. specialfastigheter och indelningen av lokal-

fastigheter behöver kompletteras med framför allt butiksarea. Småhus kan endast delas in i permanent- och fritidshus och det saknas möjlighet att t.ex. urskilja tätare gruppbebyggelse i form av rad- eller kedjehus m.m.

Under förutsättning att ett relativt schablonartat system kan accepte-

ras, eventuellt kompletterat med uppgifter från fastighetsägarna, torde

den officiella statistiken dock kunna bilda en bra bas för ett mera utbyggt system i ñamtiden.

Exempel på utfall vid tillämpning av ett taxesystem

Beräkningarna har genomförts för att översiktligt exempliñera kon-

sekvenserna av förslaget till uttag av periodiska avgifter i försökskommunema. Det av kommunerna redovisade kostnadsunderlaget har fördelats fullt ut på det bebyggda fastighetsbeståndet inom törsöksområdena enligt de relationstal redovisas i tabell

som

Det kan upprepas att resultatet bygger på översiktliga bedömningar

och att det måste ses som exempel på avgifcemas storleksordning vid

full kostnadstäckning för några förekommande fastighetstyper inom

försöksområdena, se tabell I tabell 7 redovisas hur den i exemplet

valda taxan fördelar avgiftsuttaget på olika byggnadskategorier i

kommunerna.

Bilaga 5 s. 671

Bilaga 5		Årlig avgift i kr	SOU 1996: 168
Exempel på	Falun	Nybro	Malmö
fastigheter	1 2	1	2 1 2
Permanenthus	2 065 2 840 1 329 1614 1252 1355
Fritidshus	1033 1 420 665 807 626 678
Lägenhet 80 kvm	620 852 399 484 376 407
Bostadshyreshus 550 kvm	4 337 5 963 2 792 3 390 2 629 2 846

Bostadshyreshus2 300kvm 17761 24 422 11433 13882 10767 11655

Lokalhyreshus550kvm 5 783 7 951 3 722 4 520 3 506 3 795 Lokalhyreshus 1200kvm 12392 17039 7976 9 686 7 512 8 131

Hyreshus400kvm B/110 kvm L 4 337 5 963 2 792 3 390 2 629 2 846 Hyreshus400kvm B/500kvm L 8261 11 359 5317 6 457 5 008 5 421

Hotell/restaurang550kvm 8 468 11643 5 450 6 618 5 133 5 556

Industrifastighet150kvm 2 272 3 124 1462 1 776 1 377 1491 Industrifastighet550kvm 8 468 643 5 450 6 618 5 133 5 556 Industrifastighet l 200kvm 18587 25 558 11 964 14528 11268 12 197 Industrifastighet2 300kvm 35 729 49 128 22 998 27 926 21 660 23 445

Tabell Exempel på årliga avgifter inom försöksomrâdena i Falu, Nybro och Malmö kommuner. Kolumn 1 avser enbart gator och kolumn 2 samtliga all-

avser männa platser.

Byggnadskategorier	Procentuell andel avgifterna Falun	Nybro	av Malmö
Villor, fritidshus	35	35	22
Hyreshus, huvudsakl. bostäder	18	11	29
Hyreshus, huvudsakl. lokaler	11	4	12
Industrier	12	25	21
Specialfastigheter	24	25	16

Tabell Exempel på avgzfternas fördelning på olika byggnadskategorier med den prövade taxan.

Bilaga 5 s. 672

SOU 1996: 168 Bilaga 5

Med ledning kommunernas uppgifter redovisas i tabell 8 exempel på

av skatteeffekter vid den skattesänkning som möjliggörs i samband med införande ett system med periodiska avgifter för drifts- och

av underhållskostnader. Beräkningarna bygger på att utrymmet för skattesänkning uppgår till 75 % avgiftsintäktema. Den schablonmässiga

ca av reduceringen beror på att även specialfastigheter inom det offentliga

fastighetsbeståndet t.ex. för skolor och vårdanläggningar förutsätts

- bli debiterade avgifter, vilka i sin tur måste finansieras via kommunalskatten.

Skatteeffekt kr vid en skattesänkning

Beskattningsbar	Falun		Nybro		Malmö
inkomst kr	1	2	1	2	1	2
150000	975 -1335 sss -1 125 787 -		-			355 -
200 000	1 300 1 780 1 180 1 500 1 050 1 140 -		-	-	-	-
300 000	1 950 2 670 1 770 2 250 1 575 1 710 -	-	-	-	-
500 000	3 250 4 450 2 950 3 750 2 625 2 850 -	-	-	-

Tabell Exempel på skatteeffekter vid skattesänkning som möjliggörs av av-

en giftsintäkterna. Kolumn 1 avser detfallet att enbart kostnaderna för gator avgiftsbeläggs och kolumn avgzftsuttag för samtliga allmänna platser.

2 avser

;uaaggxâxâi

§5: . uuøüvwwwsvanâwm-,wwwmzuuwv i Mer usd år: %

Bilaga 6 s. 674

Bilaga 6

Rapport med förslag till lag om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar

I maj 1994 lämnade en referensgrupp till Avgiftsgruppen ett förslag till en ny lag om allmänna va-anläggningar. Regeringen angav i tilläggsdirektiven Dir. 1995:90 att de grundläggande principerna taxa,

om avgifter och redovisning som angetts i Referensgruppens rapport med förslag till ny va-lag, med beaktande av remisskritiken, skulle utgöra utgångspunkter för utredningens fortsatta arbete. Rapporten har behandlats i avsnitt 5.2.4. Nedan följer mera utförlig redovisning

en av gruppens förslag om avgifter och redovisning.

Avgifter

Referensgruppen tog först upp självkostnadsprincipen, dvs. den prin-

cip som kommer till uttryck i 24 § va-lagen genom att huvudmannen inte får ta ut högre avgifter än vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Principen, som gäller både kommunala och enskilda huvudmän, innebär att den allmärma anläggningen inte får drivas i vinstsyfte. Referensgruppen fann inte skäl att föreslå några förändringar av principen. Det kanske främsta skälet att ett

var uttag av avgifter utöver kostnaderna för anläggningen, skulle utgöra en form av beskattning. I avsnittet om underlag för beräkning av självkostnaden anförde Referensgruppen följ ande:

Det företagsekonomiska självkostnadsbegreppet bör i stor utsträckning kunna läggas till grund för självkostnadsbegreppet enligt

va-lagen. Referensgruppen vill anföra följande till närmare vägled-

ning för älvkostnadsberäkningen.

Såväl fasta och rörliga kostnader som direkta och indirekta kost-

nader kan i och för sig ingå i beräkningsunderlaget. Avgörande är

dock ytterst vad kostnaderna avser. I princip bör samtliga kostnader som vid en normal afärsmässig drift är motiverade från affärsmäs-

sig synpunkt få läggas till grund för självkostnadsberäkningen. Det

är dock viktigt att hänsyn tas till verksamhetens karaktär och

om-

fattning. Det kan också uttryckas så att kostnaden skall skäligen

vara

påkallad för rationell drift verksamheten.

en av

Bland de kostnader får beaktas ingår givetvis lönekostnader

som

och lönebikostnader samt andra personalkostnader. Det

är numera

uppenbart att framtida pensionsåtaganden bör ingå i kostnadsunder-

Bilaga 6 s. 675

Bilaga 6 SOU 1996: l 68

laget. Det kan t.ex. gälla förändringar i pensionsskulden eller avsättningen till en pensionsfond. Godtagbara är vidare kostnader för anläggningar, material och utrustning, lokaler, försäkringar och för information. När det gäller good-willsatsningar och annan marknadsföring bör det finnas ett klart och naturligt samband med va-verksamheten för de kostnader

som kan accepteras från självkostnadssynpunkt. Nödvändiga bered-

skapskostnader bör också kunna ingå i kostnadsunderlaget. Om tjänster eller nyttigheter tillhandahålls andra verksamheter av får skälig ersättning därför läggas till grund för avgiftsuttaget. Det kan gälla intemhyror eller andra kostnader för intern service samt olika slag av administrationskostnader. Här kan också nämnas er-

sättning för markupplåtelser, s.k. intrångsersättningar. Sådana

ersättningar bör dock inte överstiga vad som tas ut för markintrång från externa aktörer. Kostnader för anlitande externa entreprenörer får självfallet av

ingå i kostnadsunderlaget. Det måste dock, i övrigt, fråga

som vara om skälig ersättning från affärsmässig synpunkt. Kostnader för entreprenadtjänster som upphandlas i konkurrens bör normalt sett vara godtagbara. Det är dock viktigt att tjänsteentreprenader kan konkurrensutsättas med jämna mellanrum. I den mån konkurrensen på området är bristfällig, bör det allmänt sett gälla att kostnaderna för entreprenaden inte får vara väsentligt högre än kommunen själv utom fört arbetet 16 § renhållningslagen. Praktiskt sett kan vägledning för kostnadsjämförelsen erhållas dels från historiska kostnader som huvudmannen haft i den mån han tidigare har utfört motsvarande arbeten, dels från andra huvudmän för verksamheten i som svarar egen regi. En annan fråga är om investeringar för att möta framtida behov vad som ibland kallas utvecklingskostnader får läggas till grund för avgiftsuttaget. Denna fråga rör närmast fördelningen avgifter av mellan olika generationer avgiftsbetalare. Enligt Referensgrupav pen vore det främmande om företagsekonomiskt motiverade investeringar inte skulle få läggas till grund för avgiftsuttaget. Detta innebär att också investeringar i huvudsak att täcka framtisom avser da behov kan beaktas under förutsättning att investeringen fram- står som affärsmässigt motiverad. Om sådan investering avsevärt en påverkar avgifterna kan det dock finnas särskild anledning att pröva om den verkligen är affärsmässigt motiverad. För godtagbar att vara bör det normalt kunna visas att den bidrar till väsentliga samord-

ningsvinster eller andra besparingar.

Bilaga 6 s. 676

SOU 1996: 168 Bilaga 6

Det nonnala är att självkostnaden beräknas för ett år framåt som

underlag för taxesättningen. Avgifterna skall därvid bestämmas uti-

från kalkylerade kostnader så att de så långt som möjligt svarar mot

kostnaderna för verksamheten eller i vart fall inte överstiger kostnadema. Underlag för taxesättningen kan hämtas från kommunens

budget. Det är givetvis också möjligt att lägga särskilda kalkyler till

grund för taxesättningen.

Referensgruppen behandlade vidare frågan om miljökostnader

kunde anses ingå bland självkostnadema. Enligt Referensgruppens be-

dömning var detta möjligt endast i de fall fråga var om kostnader för att åtgärda miljöproblem som en verksamhet orsakat. Det skall vara möjligt att åtgärda skador på sjöar och vattendrag om skadorna är en direkt följd av huvudmannens verksamhet. Huvudmannen bör sålunda i avgiñsberäkningen kunna ta med också kostnader för att rena och vårda våtmarker, sjöar och vattendrag som tar emot avloppsvatten. Referensgruppen ansåg dock att det inte var möjligt att använda va-avgifter för allmänna miljövårdande insatser i sjöar och vattendrag.

Med hänvisning till vad som anfördes under avsnitten om självkostnaden och om miljökostnader ansåg Referensgruppen att begreppet nödvändiga kostnader i 24 § va-lagen borde bytas ut mot kostnader som har ett naturligt samband med verksamheten och som är motiverade med hänsyn till va-verksamhetens art, ändamål och omfattning. Härigenom klargjordes enligt Referensgruppen att normala affärsmässigt betingade kostnader som regel kunde godtas samtidigt som formuleringen gav möjligheter att beakta kostnaderna för att åtgärda negativa miljöeffekter som orsakats av en verksamhet, även om kostnaderna därför inte alltid affärsmässigt motiverade.

anses

Referensgruppen behandlade utförlig begreppet kapitalkostnader. Avsnittet redovisas här i sin helhet.

Att kapitalkostnader ingår i självkostnadema får betrak-

numera

tas som en självklarhet. Kapitalkostnaderna består av avskrivningar

på tillgångar och av ränta. Beräkningen av kapitalkostnadema kan

dock vålla svårigheter och har varit föremål för flera uppmärksammade rättsfall under l980-talet.

De investeringar som görs i en avgiftsfinansierad verksamhet av-

under förutsättning att verksamheten till fullo är avgiftsñnan-

ses -

sierad betalas av avgiftskollektivet. Man kan se det så att åter-

- en

betalning av tillskjutna medel skall ske till finansförvaltningen. Bå-

22 16-1398

Bilaga 6 s. 677

Bilaga 6 SOU 1996: 168

de när det gäller tillskjutna skattemedel och externt upplånade medel

framstår det som naturligt att finansförvaltningen bör tillgodoräknas

inte bara det tillskjutna kapitalbeloppet utan också s.k. internränta på detta belopp. Kommunen avstår från att bruka kapitalet på

an-

nat inkomstbringande sätt. Två problem förekommer vid internränteberäkningen. Det gäller

dels vilket värde räntan skall beräknas på, dels vilken räntefot

som

får tillämpas.

Direkta företagsekonomiska kalkylmodeller kan här knappast tjäna som förebild. I företagens självkostnad ingår kalkylmässig

en ränta på hela det egna kapitalet tillskjutet ägarkapital och fonde-

rade medel. Vinstpålägg därutöver kan förekomma. Företagen bestämmer själv sin kalkylränta, bl.a. med utgångspunkt från alternativkostnaden för kapitalet.

Självkostnadsprincipen i aktuellt hänseende har däremot

som grundläggande syfte att vinst inte skall uppstå. Det innebär att den kalkylränta som privata företag möjligen kan räkna med inte kan godtas. Det vore vidare, som också avgiftsgruppen pekat på, främmande att godta att kalkylräntan beräknas på hela det kapitalet,

egna dvs. också på tidigare års överskott eller fonderade medel. Om fondmedlen är hänförliga till tidigare års överskott skulle

armars en exponentiell avkastningsutveckling kunna uppstå totalt sett

som skulle innebära att stora överskott kunde föras över från verksamheten.

Referensgruppen har följande synpunkter vad gäller kapitalkostnadsberäkningen.

Så länge internräntan beräknas på bokfört värde dvs. det histo-

riska anskaffningsvärdet minskat med avskrivningar är det godtag-

bart att ta ut nominell ränta, t.ex. motsvarande kommunens

egen låneränta. Det bör också vara fullt möjligt att istället lägga det s.k. bruksvärdet dvs. nuanskaffningsvärdet minskat med avskrivningar till grund för internränteberäkningen. Härvid räknas dock anlägg-

ningarnas värde upp med hänsyn till penningvärdesutvecklingen och

därmed också skulden till fmansförvaltningen. Det kan därför inte godtas att nominell ränta tas ut bruksvärdet. Följden skulle då kunna bli att ñnansförvaltningen fick betalt två gånger. Istället bör här endast real ränta få tas ut jfr. t.ex. DsC 1987:5 Den ekono-

miska förvaltningen i kommuner och landsting 66 ff.. Frågeställ-

s. ningen är delvis densamma när det gäller avskrivningar. Det möter inget hinder att göra avskrivningar på de historiska anskaffningsvärdena, dvs. på vad investeringarna kostat i nominella belopp. Refe-

Bilaga 6 s. 678

Bilaga 6

rensgruppen finner ingen anledning att frångå den enligt rättspraxis

hävdvurma principen att det också godtas att beräkna avskrivningar-

utifrån nuanskaffningsvärdet, dvs. på vad här har kallats na som bruksvärdet. Härigenom förbättras möjligheterna att konsolidera

en verksamhet eller ett företag och skapas utrymme för reinvesteringar

vilka måste ske till nuvärdet. -

En förutsättning för att avskrivningar med utgångspunkt i anläggningarnas nuanskaffxiingsvärde skall accepteras är dock enligt Referensgruppen att meravskrivningama kommer avgiftsbetalarna

till godo. Detta innebär att sådana medel skall placeras räntebärande, om de inte används för amortering eller ny- eller reinvestering. I den mån skulden till finansförvaltningen amorteras ned skall det räntepliktiga beloppet minska.

Såväl nominella som reala metoder är godtagbara för att beräkna kapitalkostnaderna. Även olika annuitetsmetoder är väl förenliga

med självkostnadsprincipen. Det är inte valet av redovisningsmetod

i sig som ytterst kan medföra att självkostnaden överskrids till följd av kapitalkostnadema, utan snarare valet av metod i kombination med vald internräntesats. Referensgruppen instämmer sammanfattningsvis i avgiñsgruppens bedömning 60 att alla metoder bör kunna accepteras som inte leder till att avgiñsuttaget överstiger

nödvändiga kostnader för investeringamas genomsnittliga kalkyle-

rade och tekniska och ekonomiska livslängd.

Eñersom självkostnadsprincipen har grundläggande syñe att

som vinst inte avses uppstå, innebär det att de avkastningskrav före-

som

kommer inom privat näringsverksamhet knappast kan accepteras.

Av främst praktiska skäl ligger det nära till hands att istället snegla på huvudmannens upplåningskostnader grund för räntekostna-

som den för tillskjutet kapital till va-verksamheten. Enligt Referensgruppen bör en avkastning som motsvarar kommunens egen genom-

snittliga upplåningskostnad under alla omständigheter kunna godtas.

Med kännedom härom och om inflationen i ett längre perspektiv bör också en godtagbar realränta kunna bestämmas historiskt sett

- sy-

nes en realränta på 3-4 % rimlig även i ett självkostnadsperspektiv. Något marginellt administrations- och risktillägg bör regel

som kunna accepteras. Risktagandet i va-verksamheten får dock normalt, om inte annat kan påvisas i det enskilda fallet, tämligen be-

anses gränsat. Hänsyn bör tas till kursvinster och kursförluster i de fall kommunen har utlandslån. Om tillskjutna medel utgörs skatte-

av medel eller externt lånade medel torde däremot normalt sakna betydelse.

Bilaga 6 s. 679

6 Bilaga 6

I de fall en va-verksamhet bedrivs av en separat juridisk person, t.ex. ett aktiebolag, uppstår sällan problem med beräkningen

av kapitalkostnadema. Någon möjlighet att föra över från

pengar avgiñskollektivet beräkningen avskrivningama finns härvid

genom av inte. De räntor som kan bokföras är faktiska låneräntor sig lå-

- vare nade medel tillskjutits av kommunen såsom ägare eller av externa finansiärer. Bedömningen av om räntan är skälig bör härvid kunna bedömas på samma sätt som ovan redogjorts för ifråga om internräntan.

Eventuella överskott uppstår i verksamheten kvarblir hos

som företaget om de inte delas ut till ägaren. Bedömningen hur stor

av utdelning som kan godtas från självkostnadssynpunkt bör sammanfalla med rätten till ränta på utlånade medel. Det finns från självkostnadssynpunkt ingen anledning att skilja de sätt ägare

som tillskjuter medel. Samma synsätt på skälig avkastning

som ovan kommit till uttryck bör således gälla även ifråga utdelning på

om tillskjutna medel.

Utdelning får dock inte beräknas på hela det justerade egna kapitalet. Eftersom överskottet kan bero att avgifterna överskridit självkostnaden skulle annars rätten till avkastning öka i takt med avgiftsuttaget vilket inte är godtagbart. Istället bör rätten till avkastning endast godtas på tillskjutna medel. Om dessa medel sedan utgörs av aktiekapital eller andra tillskott saknar betydelse.

Från företagsekonomisk synpunkt kan i och för sig hävdas att detta minskar huvudmannens intresse att konsolidera verksamheten. Det är också riktigt att konsekvensen förefaller tveksam i de fall den avkastning på tillskjutna medel som huvudmannen skulle kunna göra anspråk inte längre skulle få tillgodoräknas honom om medlen istället fonderades. Det bör dock inte vara något hindrar att ut-

som delningsbara medel behålls i verksamheten för att tas i

senare anspråk för utdelning. En förutsättning härför bör dock att detta

vara kommer till uttryck i redovisningen, så det klart framgår att ägaren fortfarande gör anspråk på dessa medel.

I fråga om fördelningen avgiftsskyldigheten föreslog Referens-

av gruppen att den s.k. sociala kostnadsfördelningsprincipen eller nyttoprincipen skall överges. Nyttoprincipen innebär i huvudsak att det är fastigheternas nytta av den allmänna anläggningen skall ligga till

som grund för fördelningen av avgifter. I 25 § uttrycks principen så att

avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. Enligt Referensgruppens mening hindrar denna regel att avgifterna används

Bilaga 6 s. 680

SOU 1996: 168 Bilaga 6

styrmedel för att påverka va-abonnentemas förbrukning av som va-tjänstema. Gruppen att kostnadsskillnader för att tillhandaanser hålla olika prestationer alltid bör kunna få genomslag i avgiftssättningen. Under vissa omständigheter bör såväl marginalkostnadsprissättning knapphetsprissättning kunna godtas. Med marginalkostsom nadsprissättning att priset för vara eller tjänst bestäms så att menas en den motsvarar den rörliga kostnaden för att producera varan eller äns-

ten. Knapphetsprissättning innebär att priset under tider då efterfrågan

överstiger vad kan produceras sätts så att balans mellan utbud och som efterfrågan erhålls. Referensgruppen att tillåtligheten av dessa anser

avgiftsprinciper bör uttryckas regel att avgiñema skall för-

genom en delas mellan fastigheterna på skälig grund. Referensgruppen föreslår att huvudmannen skall få vidgade möjligheter att under viss tid få bygga upp överskott genom uttag av högre

avgiñer. Förutom vid tillämpning av marginal- och knapphetsprissätt-

ning föreslår att ett högre avgiftsuttag skall kunna tillåtas för gruppen att på sikt bygga ut resurserna för att möta efterfrågan. älvkostnaden skulle därför få betraktas över tiden. Utgångspunkten bör som hitintills att avgiftssättningen varje år skall syfta till att överskott undviks. vara Överskott skall dock kunna accepteras under förutsättning att det finns

investerings- och finansplan klargör vad eventuellt överskott

en som skall användas till och som innebär att en utjämning kommer att ske över tiden. Någon särskild avgränsning behöver inte göras, utan avgörande bör främst vara de tekniska och ekonomiska förutsättningarna.

Referensgruppen har vidare uppmärksammat frågeställningen om

vilka regler gäller vid försäljning av en kommunal avgiñsfinansiesom rad va-anläggning till en privat intressent som övertar verksamheten och driver den vidare. Det gäller framför allt två frågor, vem har rätt att tillgodogöra sig eventuell realisationsvinst och vilka kostnader får en köparen lägga till grund för uttaget avgifter. Ett skäl för att abonav nentema skulle få del av överskottet kunde vara att realisationsvinsten motsvarar ett uppsamlat överuttag avgiñer, t.ex. därför abonnenav terna belastats för höga kapitalkostnader. Enligt gruppens bedömav ning finns det dock ett antal skäl som talar för att abonnentema inte skall ha någon direkt rätt till realisationsvinsten, utan att den skall tillfalla den som äger va-anläggningen. Ett skäl är enligt Referensgruppen att det vid taxesättningen normalt inte kan komma ifråga att beakta eventuella framtida realisationsvinster. Det torde strida mot såväl god

Bilaga 6 s. 681

Bilaga 6 SOU 1996: 168

företagsekonomisk som kommunalekonomisk sed. Vidare måste hänsyn tas till att verksamheten normalt varit skattefinansierad. Av-

giñskollektivet kan enligt Referensgruppen inte gärna få tillgodoräkna

sig kapital upparbetats i verksamhet till följd kommunen som en av att

inte fått skälig avkastning på skattemedel tillskjutits verksamhe-

som ten. Vidare kan försäljningspriset bero på andra faktorer

än anlägg-

ningens bruksvärde, t.ex. att köparen påräknar

samordningsvinster

eller andra möjligheter till rationaliseringar eller effektivitetsvinsser ter. Dessutom är realisationsvinsten rätteligen hänförlig till samtliga generationer avgiftsbetalare, vilket i praktiken innebär det blir att omöjligt att göra en rättvisande uppdelning vinsten. av

Den i sammanhanget viktigaste frågan är dock enligt Referensgrup-

pen frågan om vilka kapitalkostnader den ägaren kan lägga till nye grund för uttaget avgifter. Det är enligt uppenbart av gruppen att det pris köparen betalat inte automatiskt kan godtas. Med hänsyn till huvudmannens monopolställning och avsaknaden alternativa lösav ningar skulle en köpare alltid kunna räkna med finansiera annars att köpet höjda avgifter. Starka skäl talar

genom enligt Referensgruppen

för att den förvärvar allmän va-anläggning regel inte som en som bör få lägga andra kapitalkostnader till grund för avgifterna än vad den tidigare ägaren kunnat göra, dvs. i princip bokförda värden.

Redovisning

I det följande redovisas Referensgruppens avsnitt om redovisning i

dess helhet.

Allmärma utgångspunkter

Som ett allmänt betraktelsesätt vill vi anlägga följande grundsyn på

redovisningen. Utgångspunkten för redovisningen

av va-verksamhet bör att den så långt det är praktiskt och

vara möjligt

rationellt skall betraktas den juridisk som om vore en person. Detta gäller oavsett va-verksamheten är organiserad om som en egen juridisk person eller Beroende på om en kommun, ett kommunalt bolag eller ett annat företag är huvudman för va-verksamheten gäller olika regler för re-

dovisningen t.ex. bokföringslag, aktiebolagslag, kommunallag. Även skattelagstiñningen kan innebära att redovisningen skiljer sig

emellan olika organisationsforrner. I särskild allmänna en lag om

Bilaga 6 s. 682

SOU 1996: 168 Bilaga 6

och avloppsanläggningar denna, går det därför inte i vatten- som

detalj reglera redovisningen. Generella och principer för

att ramar

redovisningen går dock att ställa upp, eftersom de grundläggande redovisningsprinciperna är desamma för alla organisationsformer.

Dessa kan sammanfattas i begreppet god redovisningssed.

Avgränsad redovisning

Det är vanligt förekommande att juridisk person kommun

en en

eller företag bedriver flera självständiga rörelsegrenar. För ett va-verksarnheten och dess avgiñskollektiv är det därför viktigt att redovisningen hanteras så att alla relevanta kostnader och intäkter hör till verksamheten även bokförs som Redovisningen skall ett underlag för och säkerställa kvalitevara för den ekonomiska analysen va-verksamheten. Därför skall ten av kostnader, intäkter och resultat redovisas avgränsade från andra rörelsegrenar i sluten redovisning. Med sluten redovisning menas en här den avgränsade verksamheten sammanfattas i resulatt en egen taträkning och att årets resultat löpande ackumuleras på ett sätt som visar verksamhetens historiska resultat. Detta görs i företagets ex-

balansräkning företaget är avgränsat till enbart

terna om va-verksamhet. Om företaget, liksom fallet är när kommunen är huvudman, även bedriver andra rörelsegrenar, är det lämpligt att konstruera s.k. interna balansräkningar eller interna resultatfonder, där verksamhetens ackumulerade resultat och förmögenhet kan redovisas. Utöver de posterna är det självklart att även redovisa alla externa relevanta interna och kalkylerade poster. Exempel på den senare typoster är avskrivningar, intern ränta, interna lokalkostnader, pen av personalomkostnader samt centrala service- och administrationskostnader. Många kommuner redovisar redan i dag interna balans- och resultaträkningar för va-verksamheten. Det är inte möjligt att i detalj föreskriva hur internredovisningen i stora och sammansatta organisationer skall utfonnas. De skilda huvudmännens verksamheter är uppbyggda på olika sätt och måste därför kunna anpassa utman forrrmingen systemen till de specifika behoven. av Flera modeller för redovisningen är alltså tänkbara och det bör uppgift för va-branschen själv samt huvudmännens intresvara en seorganisationer att i dialog med revisorerna finna de bästa lösen ningarna för redovisningen.

Bilaga 6 s. 683

10 Bilaga 6 SOU 1996: 168

Referensgruppen är medveten om att det kan ta viss tid en att ge-

nomföra föreslagna förändringar redovisningen. Men

av kraven på

en avgränsad redovisning bör inte skapa några påtagliga övergångseller anpassningsproblem. Referensgruppen den gör bedömningen

att huvuddelen huvudmännen redan i särredovisar av dag verksamheten på ett godtagbart sätt.

Årsredovisning

Om en va-huvudman bedriver flera självständiga

rörelsegrenar skall

va-verksamheten sammanfattas och särredovisas i huvudmannens

årsredovisning. Redovisningen skall innehålla beskrivning

av verksamhetens resultat, dess finansiering och den ekonomiska

ställningen vid årets slut.

Bestämmelsen avgiftssättning innebär uppkomna om att överskott inte får användas i någon verksamhet än den där avgiften annan tagits ut. Uppkomna överskott eller medel eller som avsätts reserverats t.ex. via bokslutsdispositioner företag skall särredovisas så

att de går att härleda över tiden.

Av resultatredovisningen skall det framgå kommunen, landsom tinget, staten eller någon under året lämnat någon form annan av subventioner, koncembidrag eller bidrag till verksamheten. annat

Skälig avkastning

Som redan framhållits vid motiveringen till 22-24 skall ägarens

krav på utdelning begränsas till vad

som är skäligt i förhållande till det ägaren tillskjutna kapitalet. I den ekonomiska

av redovisningen

skall därför åtskillnad göras mellan detta

kapital och det kapital

som avgiftskollektivet bidragit med.

Avskrivningar

När det gäller självkostnadsunderlagets kapitalandel bör kunna

man acceptera de metoder som inte leder till att avgiftsuttaget

överstiger

de kostnader är nödvändiga för

som investeringamas genomsnittliga ekonomiska livslängd.

Avskrivningar skall redovisas i resultaträkningen

enligt god re-

dovisningssed.

För företag tillåter skattelagstiftningen viss resultatutjämning

mellan olika år. Följaktligen finns det en möjlighet att göra olika

Bilaga 6 s. 684

Bilaga 6 ll

bokslutsdispositioner, t.ex. avskrivningar utöver plan. Sådana dispositioner skall redovisas öppet som obeskattade reserver. Kommu-

huvudman är inte underställd skattelagstiftningen men uppnen som komna över-/underskott mellan olika år bör enligt Referensgruppen redovisas öppet även hos kommunerna, t.ex. som en fond eller

i den interna balansräkningen. reserv

SOU 1996: 168 Bilaga 7

Exempel på tillämpning av den föreslagna lagen om fördelning av byggrätt

I denna bilaga skall detaljerad redovisning hur en förges en mer av

delningsförrättning kan gestalta sig och vilka frågor som kan behöva

lösas.

Först, i avsnitt redovisas sammanställning av huvudpunktema i en

förslaget och ett enkelt principiellt exempel på en fördelningsförrätt-

ning. I avsnitt 2 presenteras sedan ett heltäckande och grundlägmer

gande exempel förfarandet som helhet. I avsnitten 3 och 4 ges slutav

ligen exempel hur fördelningsförfarandet kan tillämpas i inner-

stadsmiljö, där även fastighet som skall bevaras ingår, samt vid loen

kalisering vindkraftverk. av

1 Principerna för det föreslagna systemet

En viktig komponent i förslaget är att förfarandet vid tillämpning av

det alternativa genomförandesystemet förenklas. Förslaget i den delen

kan sammanfattas i figur 1 nedan. som

Expl. Gällandeordning Föreslagenordning processen

PBL PBL BeslutomESLdp/ob Ettsamlatplanbeslutdp: - °" Fordelningstortarande planbesmmmelse ESL - Ev.exploateringsavtal Bildande expLsamf.av - -Ev.exploateringsavtal

PBL FÖRDELNING LAGOM Beslutomdetaljplan, AVQyGGRÅT-r - Fördelning bygrättav ESL - Utdelningefterareal Fastighelsreglering

-i3..;1:lm22..:r:,z§.i". -

amanwmov -FastighetsreIering l denmandet öv: Frivillighetnnlösenmöjlighet Utgår - -Utbyggnad anläggningarav

AL AL - FriståendeanLförrättning Drift anläggningarav -

Avstyckning,byggandeoförändratenskilt

Figur Det föreslagna nya förfarandet.

Bilaga 7 SOU 1996: 168

Grundtanken är att bindningama lossas mellan de olika parallella syften som ESL har och att man särskiljer planeringsprocessen, som hanteras enligt gängse regler i PBL, utbyggnaden av gemensamma anläggningar, hanteras enligt - som AL, och

fördelning av byggrätt och den ekonomiska utjämningen, vilket är

vad som återstår den gällande ESL. av nu Förrättningen i det systemet utgör förenklad variant den nya en av förrättning som i dag regleras i ESL. Skillnaderna är framför allt

att förrättningsbesluten tydligare underordnas detaljplanen,

att någon exploateringssamfällighet inte skall bildas samt

att anläggningsfrågoma inte ingår i förrättningen.

- Den nya förrättningen har två syften. Den skall för det första leda

till en fördelning av markinnehavet byggrättema inom fördelnings-

området, så att berörda fastighetsägare efter förrättningen visst äger ett antal hela byggnadstomter. Avstyckning inom innehavet kan givetvis ske parallellt, men det är en separat fråga får hanteras efter öns- .som kemål från respektive fastighetsägare. För det andra skall vid förrättningen avgöras vilken ekonomisk

kompensation som byggrättsfördelningen leder till.

Mer konkret tillgodoses dessa båda syften följande åtgärder,

genom vilka i stora delar behålls oförändrade i förhållande till gällande rätt; Andelstal åsätts berörda fastigheter -

De nya fastighetsgränsema dras med fastighetsreglering och

- upp tomterna, byggrättema, fördelas för största möjliga överensstämmelse med andelstalen Avvikande tilldelning ersätts i - pengar Skillnaden mot det gällande systemet är främst indirekt vinstatt ett

fördelningssystem tillämpas och att någon separat likvid för utjämning

av ingångsvärdena inte skall bestämmas. Samtidigt görs det förtydli-

gandet mot gällande rätt att mark för allmän plats inte skall avstås ersättningsfritt till huvudmannen, dvs. kommunen eller anläggningsen samfällighet, försåvitt inte särskilda avtal träffas detta. om

Fastighetsreglering enligt ovan skall göras endast i den utsträckning

som krävs för att uppnå skälig fördelning byggrätten. Det

en av är alltså fullt möjligt att låta fastighetsgränsema bestå och i stället fördela planvinsten i pengar.

SOU 1996: 168 Bilaga 7

I princip behöver två olika beslut meddelas, ett beslut om att och hur fastighetsindelningen skall förändras, inklusive skall tilldelas vem som respektive tomt/byggrätt, samt ett beslut om den ekonomiska avräkningen. Grundtanken bakom förslaget är, liksom för ESL, att planutformningen skall kunna göras helt oberoende av fastighetsindelningen. Följ ande enkla principskiss får illustrera lagens huvudsyfte. Två fastigheter skall planläggas. Den bästa planlösningen är att de båda byggrätter kan tillskapas läggs på den ena fastigheten medan som den andra utläggs park, se figur som

1:1

112 1:1 1:2

Figur Ett principexempel

Både 1:1 och 1:2 utgör före planläggningen råmark och varje fastighet är värd 20 000 kr. Planen två byggrätter, vardera värd 80 000 kr ger

före exploateringskostnader.

Enligt det konventionella förfarandet tillfaller plannyttan 1:2. Den fastigheten ökar i värde från 20 000 kr till 160 000 kr. Fastigheten 1:1, däremot, får enligt 4 kap. 3 a§ expropriationslagen endast ersättning för sitt värde före plan, dvs. 20 000 kr. Fastigheten går således skadeslös planläggningen, erhåller ingen del i vinsten. ur men

Om genomförandet sker enligt den föreslagna lagen om fördelning

byggrätt 1:1 och 1:2 lika andelstal i planföretaget, eftersom fasav ges tigheterna har areal. Båda fastigheterna skall alltså enligt det samma

indirekta vinstfördelningssystemet erhålla ett utgångsvärde som står i

proportion till andelstalet. Skäligt utgångsvärde för båda fastigheterna blir då halva utgångsvärdet, dvs. 80 000 kr. Både 1:1 och 1:2 tilldelas således 80 000 kr och satsar samma ingångsvärde, 20 000 kr, och erhåller därmed samma värdeökning, 60 000 kr. Kostnaderna fördelas sedan efter nytta, vilket i detta fall innebär de fördelas lika. Även vinsten blir därmed lika fördelad. att

Bilaga 7

2 Ett grundläggande exempel

Detta exempel bygger i princip på två de typsituationer berörav som des i avsnitt 8.5.2, och är mycket stiliserat för så tydligt

att som möjligt

illustrera de mest grundläggande typfallen. Planområdet, som även ut-

gör fördelningsområde, framgår figur 3 nedan.

1:1 1:2:i""l 1:3 1:4

2.150kvm 2.000kvm 5°“ 2.000kvm 4.000kvm

1:5 E

850kvm 1.000kvm 2.000kvm 2.000kvm 116 1:7 1:8

Figur Gällande fastighetsindelning.

Kommunen har bedömt området intressant för utbyggnad, som men fastighetsindelningen och gällande ägarbild gör det svårt åstadatt

komma lämplig planutformning. För det första bör en en fastighet i sin

helhet utläggas för allmänt ändamål, vilket skulle innebära att ägaren av denna fastighet inte erhåller någon byggrätt och därmed lämnas helt

utanför nyttofördelningen. För det andra är det bostadspolitiska

av och planekonomiska skäl nödvändigt med grupphusbebyggelse inom området. Bästa platsen för detta är tre privatpersoner ägda

av fastigheter,

medan en lämplig exploatör äger helt fastighet inom området. en annan Kommunen väljer därför det alternativa fördelningsförfarandet, i t.ex. en översiktsplan eller i ett planprogram. Planområdet omfattar 8 fastigheter, 1:1-1:8. Fastigheten 1:8 ägs av AB Bygg, övriga ägs privatpersoner. Området är med

av obebyggt un-

dantag 1:5 och 1:7. 1:5 används helårsbostad av som med eget vatten och avlopp och 1:7 är bebyggd med ett litet fritidshus med låg standard. 1:7 har utfart via servitutsrätt över 1:1. 1:6 avstyckades

en gång i tiden 1972 för bebyggelse, någon byggnation har

men aldrig aktualiserats. Över 1:2 och 1:3 går en ägoväg som används den intilligav

gande jordbruksfastigheten 2:1 enligt servitutsavtal.

ett

Bilaga 7

Området sluttar från öster ned mot sydväst, men större delen kan ses lämplig för bebyggelse. Enda undantaget är en brant bergknalle som längst i öster, område a i figur

Detaljplan

Det blir aktuellt att realisera planintentionema och en detaljplaneproinleds. Eftersom det redan är klarlagt att genomförandet skall ske i cess form fördelningsförrättning, ansöker kommunen samtidigt om av en

förrättning hos lantmäterimyndigheten.

Med den tidiga ansökan vill kommunen säkerställa en integration av

för planering och plangenomförande. Genom att plane-

processerna rings- och genomförandefrågoma kan behandlas parallellt såväl rättsligt tekniskt kan den totala tidsåtgången minskas och försom rättningen kan dessutom utnyttjas ett forum för fastighetsägarsom kontakter och för processen som helhet. Planarbetet utmynnar i att 6 tomter för friliggande villor och 10 radhustomter tillskapas. Inom grupphusområdet finns dessutom en tillbe-

hörsbyggnad för som avses inrättas som gemensamhets-

garage m.m. anläggning. Även utfarten för tomterna N och P skall utgöra gemensamhetsanläggning, jfr figur 4 nedan.

i 1:4 /

Park

Gammalgräns som består A- w- w Ny gräns - i Gammalgräns som utgår v - r - - - - Figur I detaljplanen angiven fastighetsindelning.

Resten planområdet utläggs allmän plats; infartsgata från

av som en vägen i väster, en gång- och cykelväg mellan radhusen samt ett park-

Bilaga 7 s. 1

Bilaga 7 SOU 1996: 168

område i östra delen av planområdet, som ansluter till ett parkområde i en angränsande plan. Av topografiska skäl är det lämpligt och nödvändigt att huvudledningarna för vatten och avlopp dras över fastigheten 1:5, vilket föranleder ett s.k. u-område.

I detaljplanen anges i särskilda bestämmelser att hela planområdet skall utgöra fördelningsområde och att fastighetsindelningen skall ha den redovisade utformningen. Till grund för detta ligger nödvändiga båtnads- och väsentlighetsprövningar enligt FBL, AL och lednings-

rättslagen.

Vidare skall det av planen framgå om kommunen skall vara huvudman för allmänna platser eller inte. I fortsättningen av exemplet kommer båda dessa fall att beröras.

F örrättning Eftersom förrättningen påbörjats redan under planeringsskedet har flera av de kontroversiella frågorna redan klarats ut före planantagandet. Det som återstår är att lantmäterimyndigheten slutför förhandlingarna och meddelar de nödvändiga besluten.

Andelstal En första uppgift är att slutgiltigt avgöra vilka fastigheter som skall delta i fördelningen och i vilken omfattning och därmed bestämma

fastighetemas andelstal.

De två huvudsakliga frågor därmed måste bedömas är

som

vilken mark som bidrar till plannyttan i den meningen att den är

tillgänglig för exploatering samt

huruvida viss mark bör graderas.

De grundläggande kriterierna för huruvida mark är tillgänglig för exploatering är kända från ESL. Att avgränsa vilka markområden

som skall ingå i helt nya tomter och vilka som skall utgöra allmän plats torde normalt inte innebära några större problem. I det aktuella exemplet kan t.ex. konstateras att fastigheten 1:7 avstår drygt halva sin areal för dessa ändamål, dvs. den mark utgör underlag för den tomt-

som nya platsen, inklusive skaft, plus gatumarken.

Avgörande för prövningen av hur den bebyggda marken skall hanteras synes vara om marken ifråga redan utgör tomt i värdehänseende. Mark som utgör tomt såväl före efter exploateringen bidrar i

som

Bilaga 7 s. 2

SOU 1996: 168 Bilaga 7

princip inte till värdehöjningen och bör därför inte heller åsättas

andelstal. Om marken å andra sidan värdemässigt är att betrakta rå-

som mark, dvs. bebyggelsen är rivningsmogen, bör den i andelstalshänseende behandlas som obebyggd mark. Med hänsyn till de regler i PBL som gäller beträffande möjligheterna att bygga till och ut befintliga byggnader, torde man ganska snart, dvs. även för förhållandevis små och enkla byggnader, komma till ett läge där ett tomtvärde redan har uppkommit.

Mot den beskrivna bakgrunden är det uppenbart att marken kring byggnaden på 1:5 redan utgör tomt. Eftersom 1:5 inte heller bidrar med någon annan mark till exploateringen, bör fastigheten inte nå-

ges got andelstal. Även den del fastigheten 1:7 är bebyggd med

av som en fritidsbostad bedöms utgöra tomtplats och den delen fastigheten

en av

tas därför inte med vid andelstalsberäkningen.

Naturligtvis finns där en gråzon vid bedömningar av detta slag, som inte bara består av små och enkla byggnader, utan även obebyggda

av fastigheter, som ibland kan uppfattas som tomtmark, fast de i praktiken inte får bebyggas. 1 exemplet har det sistnämnda fallet iklätts fastigheten 1:6. Eftersom den fastigheten en gång har tillskapats för bebyggelse och även uppfattas som en tomt av sin ägare, är den ett potentiellt problem vid förrättningen.

Ett råmarksområde får naturliga skäl inte högre värde bara därför

av att det är avgränsat som en tomt. För att 1:6 idag skall ha ett värde

som tomtmark måste det klarläggas att den verkligen skulle ha kunnat bebyggas.

Eftersom det förekommer att även kommunerna positivt på

ser mer

bygglovansökningar små råmarksfastigheter och gamla avstyck-

ningar, så kan det givetvis inte uteslutas att fastigheten verkligen är att betrakta som en tomt redan före planläggningen. Såsom den stiliserade figuren är ritad i exemplet måste vi förutsätta att detta är just ett sådant fall. Fastigheten ges således inte något andelstal.

Om å andra sidan bedömningen blir att 1:6 skall utgöra rå-

anses mark, likaväl övrig obebyggd mark, skall den åsättas andelstal

som efter sin areal på sedvanligt sätt. Det bör dock för tydlighets skull tillläggas att en sådan bedömning ibland kan ha den effekten att resultatet för fastighetsägaren blir att denne får betala för att

en summa pengar som han älv upplever det- få behålla sin tomt. Orsaken till detta är emellertid att marken inte har bedömts tomtmark.

som

23 16-1398

Bilaga 7 s. 3

Bilaga 7

Övriga fastigheter, 1:1-4 samt 1:8 åsätts i huvudsak andelstal enligt arealen. Den andra huvudfrågan är emellertid den berörda marken

om bör graderas, med hänvisning till att markens betydelse för exploate-

ringsföretaget varierar.

För mark normal karaktär, som i och för sig skulle kunna lämpa

av sig för bebyggelse, finns inte anledning till gradering. Frågan aktuali-

främst för mark p.g.a. terrängförhållandena inte alls, eller seras som endast svårligen, kan bebyggas, samtidigt som marken inte har särskilt värde för annat ändamål i planen. I exemplet finner lantmäterimyndigheten skäl för att den branta och svårbyggda östligaste delen av 1:4, markerad med ai figur bör graderas med hänsyn till att marken i

ner princip är omöjlig att bebygga. Bedömningen är att arealen inom det området räknas till hälñen.

ner

Därmed kan följ ande andelstal läggas till grund för omfördelningen.

Tabell Andelslal.

Fastighet	Totalt Bidrag Graderad %	Areal kvm		Andelstal
1:1	2150 2150 2150			16,5
1:2	2 000 2 000 2 000			15,3
1:3	2 000 2 000 2 000			15,3
1:4	4 000 4 000 3 725			28,6
1:5	850	0	0	0,0
1:6	1 000	0	0	0,0
1:7	2 000 1 180 l 180			9,0
1:8	2 000 2 000 2 000			15,3
Summa 16 000 13 330 13 055				100,0

Fastighetsreglering och fördelning av byggrätter Den omreglering som blir aktuell i exemplet kan beskrivas som att fastighetsindelningen ändras från det läge som framgår av figur via planen i figur 4 till det läge som visas i figur 5 nedan.

Om kommunen är huvudman för allmän plats överförs gatu- och parkmarken till en kommunägd fastighet. Ersättning för marken tillfaller de fastigheter deltar i fördelningen efter andelstal. Den fastig-

som het rent faktiskt avstår marken har fått ett andelstal som inkluderar

som denna areal och han tillgodoräknas sedan ersättning i förhållande till sitt totala andelstal.

Bilaga 7 s. 4

SOU 1996: 168 Bilaga 7

Om kommunen inte är huvudman skall marken så småningom upplåtas till förmån för anläggningssamfällighet enligt AL. För att den en ekonomiska regleringen skall fungera måste tillses att den ersättning därvid utgår, på motsvarande vid kommunalt huvudmansom sätt som naskap, tillfaller berörda fastigheter efter deras andelstal. För att detta skall möjligt måste den allmänna platsmarken samlas i en markvara samfállighet, i vilken fastigheterna andelstal enligt tabell 1 ovan. ges

1:a j { i g 1za§ 1 " : i ä", .J ,Wi i E l i ä l lt Z l ,t 9311 i ." 1771"", 7 5:1 . t iliÅlBlClDlE FiGlHlllJ eller Kommunen1:1

1:5 x 1:7 L 4 1:1 K M 0

f J P 1:e L N 1:3

Gränstillskapadgenomomfördelningen v Gräns inom innehavet

Figur Nyfastighetsindelning.

Exakt vilka fastigheter som kvarblir efter regleringen hänger samman med hur kvartersmarken fördelas mellan berörda fastigheter, dvs. vem skall erhålla respektive byggnadstomt. som Fastigheten 1:8 ägs ett byggbolag, även är pådrivande vid av som exploateringen. Tanken är att radhusexploateringen skall genomföras i bolagets regi och att tomterna A-J tillförs fastigheten 1:8. Detta är bo-

lagets yrkande.

Vid förrättningen visar det sig att ägaren 1:2 inte är intresserad av av att själv bygga eller sälja någon tomt. Denne är nöjd med att få ut sin andel av planens byggrätter i pengar. Däremot vill ägarna av 1:1, 1:3 och 1:4 få sig tilldelade var sin ny tomt inom området. 1:5, 1:6 och 1:7 skall givetvis behålla sina i samverkan icke deltagande tomtplatser K, L och M. Därmed kan konstateras att tillgång och efterfrågan på tomter är i balans. Tre befintliga och villatomter tillgodoser kraven från de tre nya

Bilaga 7 s. 5

10 Bilaga 7 SOU 1996: 168

enskilda fastighetsägarna och byggbolaget tar hand om grupphusbebyggelsen.

Här kan förresten noteras en av de påtagliga fördelarna med att planoch förrättningsprocessema handläggs parallellt. Genom att beräkningar av andelstal, tilldelning och ersättningar kan ske samtidigt som planutformningen diskuteras, skapas bästa möjliga förutsättningar för att tillgodose såväl gestaltnings- som rättviseaspekter.

Om även ägaren av 1:2 hade yrkat att få sig tilldelad en tomtplats

och det planutfonnningsskäl inte hade gått att tillskapa ytterli-

om av gare en byggnadstomt, skulle situationen ha fått lösas genom att tilldelningen sker i så nära värdemässig överensstämmelse som möjligt med de åsatta andelstalen.

Inom ramen för omregleringen upphävs även de servitut som belastar 1:1, 1:2 och 1:3. För att lösa vägfrågan för den härskande fastigheten 2:1 behöver i stället en bit av 2:2 tas i anspråk med servitutsrätt.

De båda gemensamhetsanläggningama kvartersmark och av-

styckningen inom den ombildade 1:8 ingår inte i fördelningsförrättningen.

Ekonomisk reglering Med andelstalen och tilldelningen bestämd, kan den ekonomiska utjämningen beräknas. Att praktiskt genomföra en utjämningsberäkning består till viss del av ren matematik, men framför allt av mer eller mindre svåra värderingsöverväganden. Beräkningen i exemplet har gjorts utifrån följ ande värden.

Radhustomtema ca 500 kvm har värderats till 80 000 kr, exklu-

- sive exploateringsavgifter. Ändtomtema i de båda radhuslängorna är något större 600 kvm och värderas till 90 000 kr exkl. avgifter.

- ca -

Villatomtema K, M och O, som varierar mellan 800 och 850 kvm, bedöms alla vara värda 150 000 kr exkl.avgifter. Tomterna N och som varierar mellan 1 000 och 1 030 kvm, värderas till 160 000 kr exkl. avgifter.

Angivna värdenivåer leder till de utjämningslikvider som redovisas i tabell 2 nedan.

Bilaga 7 s. 6

Bilaga 7 ll

Tabell Utjämningsberäkning. Fastig- Andels- Tilldelade Utgångsvärde Likvid het tal % tomter Faktiskt Andel + erhåller betalar -

1:1	16,5 0		150 000 216 000 + 66 000
1:2	15,3	-		0 200 500 + 200 500
1:3	15,3 N		160 000 200 500 + 40 500
1:4	28,6	P	160 000 374 500 + 214 500
1:5	0,0 K
1:6	0,0	L
1:7	9,0	M		0 118 000 + 118 000
1:8	15,3 A-J		840 000 200 500		639 500 -
Summa 100,0			1 310 000 1 310 000		0

Mark för allmän plats skall ersättas enligt principerna i 4 kap 3 §

a ex-

propriationslagen, dvs. till markens värde före planläggningen.

Större delen av den berörda marken utgjorde tidigare råmark, vilken värderas till 20 kr/kvm. Servitutsområdet på 1:1 ges dock endast ett symboliskt värde, enligt praxis för servitutsbelastad väg som blir gata. Dessutom tas 150 kvm tomtmark i anspråk från 1:7. Denna marginella tomtmark kan värderas till 50 kr/kvm. Totala värdet allmän plats

av blir därmed 50 150 + 4.750 20 102 500 kr. Vi förutsätter här att

x x några avtal inte finns om gratis avstående av marken.

För det fallet att fastighetsägarna är huvudman för allmän plats utgår ingen likvid inom ramen för denna förrättning. I stället mellanlagras värdet i den marksamfállighet i vilken de fastigheter som deltar i vinstfördelningen har andelar som motsvarar deras andelstal i fördelnings-

företaget. Värdet dyker upp igen i den anläggningsförrättning som vi

strax återkommer till.

Om emellertid kommunen är huvudman skall kommunen betala

ersättning för allmän plats i form av en likvid inom för omfor-

ramen delningen. Betalningsmottagare blir då vinstfördelningskollektivet som helhet och ingående likvid utgör således pluspost i avräkningen

en som fördelas mellan fastigheterna. efter deras andelstal. I tabell 3 nedan redovisas den avräkning blir aktuell vid kommunalt huvudmanna-

som skap.

Även andra ersättningsposter skall emellertid i vissa fall

ingå i avräkningen, t.ex. ersättning för personliga skador som drabbar fastighetsägarna eller ersättning till andra sakägare, företrädesvis rättighets-

Bilaga 7 s. 7

12 Bilaga 7

havare. Ersättningar av dessa slag får föras in som minusposter i avräkningen och fördelas inom vinstfördelningskollektivet efter andelstalen.

I exemplet kan vi tänka att ägaren av fastigheten 1:7 vid gatu-

oss regleringen drabbas av en personlig skada på 10 000 kr. Denna ersättning fördelas på sätt som framgår av tabell Observera att även den skadedrabbade själv, såsom fastighet inom fördelningskollek-

ägare av tivet, skall bidra med sin andel av skadan.

Vid förrättningen upphävs som nämnts även det servitut till förmån för 2:1 som belastar 1:2 och 1:3. För att lösa vägfrågan för 2:1 krävs att mark på 2:2 tas i anspråk. Ersättningen till 2:1 och 2:2 hanteras enligt gängse regler i FBL, dvs. i första hand 5 kap. 10 a varvid fördelningskollektivet helhet får behandlas berörd fastighet i

som som en likvidhänseende.

Servitutsåtgärdema är s.k. vinstfördelningsfall, dvs. de skall hante-

enligt 5 kap. 10 a§ tredje stycket FBL. Bedömningen resulterar i ras att 2:1 skall ersättas med 20 000 kr och 2:2 med 5 000 kr. Ersättningsbeloppen fördelas enligt andelstalen på sätt som framgår av tabell

Tabell Fördelning av ingående och utgående ersättning.

Fastighet	Utjämnings- Ersättning för Ersättning likvid		allmän plats för skada ersättning				Total
1:1	+ 66 000 + 17 000				5 500 -		+ 77 500
1:2	+ 200 500 + 15 500				5 500 -		+ 210 500
1:3	+ 40 500 + 15 500				5 500 -		+ 50 500
1:4	+ 214 500 + 29 500				10 000 -		+ 234 000
1:5		0		0		0		0
1:6		0		0		0		0
1:7	+118 000 + 9 500				3 000 -		+124 500
1:8	639 500 + 15 500 -				5 500 -		629 500 -
Kommunen 1:1		0	102 500 -			0	102 500 -
Äglz7		0		0	+ 10000		+ 10000
Äg 2:1		O		0	+ 20 000		+ 20 000
Äg2:2		0		0	+ 5 000		+ 5 000
Summa		0		0		0		0

I ersättningsbeslutet måste på sedvanligt sätt särskiljas de ersättningsbelopp som utgör likvid, dvs. ersättning för fast egendom, och ersättning för personlig skada. Om kommunen inte är huvudman skall dessutom, som nyss berördes, någon likvid för allmän plats inte utgå.

Bilaga 7 s. 8

Bilaga 7 13

Med detta är marken omfördelad och i rätt ägo och

personers ersättningen är bestämd. Därmed kan fördelningsförrättningen avslutas.

Därefter, eller parallellt, beroende på fastighetsägamas preferenser, genomförs eventuella avstyckningar och kompletterande åtgärder på

kvartersmark, t.ex. de båda gemensamhetsanläggningama.

Utbyggnad av anläggningar Om kommunen är huvudman för allmän plats innebär den nyss beskrivna förrättningen att sådan mark har överförts till kommunägd fastighet. Utbyggnad av gator m.m. sker därmed i kommunens regi och debitering av kostnader för detta får hanteras enligt gängse regler.

Om kommunen inte är huvudman, dvs. om allmän plats skall byggas ut och förvaltas av fastighetsägarna, måste en AL-förrättning ta vid för att reglera dels anläggningsarbetenas omfattning, dels kostnadsansvaret för byggande och driñ.

Denna förrättning sker helt enligt de vanliga regler gäller vid

som AL-förrättning. För den mark som upplåts skall ersättning utgå enligt 13 § AL med 102 500 kr. Betalningsansvaret åvilar den anläggningssamfällighet som tillskapas. Betalningsmottagare är den marksamfallighet som bildades vid den nyss beskrivna förrättningen. Ersättnings-

beloppet fördelas inom marksamfálligheten på sätt framgår

som av kolumn 2 i tabell

Marksamfálligheten är därefter i princip värdelös. Som en städningsåtgärd bör andelstalen i samfálligheten genom fastighetsreglering anpassas till andelstalen i den gemensamhetsanläggning bildas

som och fastigheten 1:2 utplånas.

Vinszfördelning

Något krav på att lantmäterimyndigheten skall beräkna planvinsten för

varje berörd fastighetsägare finns inte. Detta till trots kan det

vara av intresse att i ett exempel som detta se hur utfallen blev.

För att detta skall möjligt krävs att ingångsvärdena bestäms.

vara Råmarken värderas därvid enligt de principer tidigare har be-

som skrivits, dvs. i huvudsak till 20 kr/kvm. För helhetens skull har även markvärdena för 1:5 och 1:6 tagits med i sammanställningen. Resultatet av beräkningarna redovisas i tabell

Bilaga 7 s. 9

Bilaga 7

Det kan noteras att vinstandelama i princip överensstämmer med andelstalen, vilket beror på att ingångsvärdena bedömdes vara jämnt fördelade över fördelningsområdet.

Tabell Beräkning avplanvinst. Värden i IOOO-tal kr. Fastig- Utgångs- Ingångs- Ersätt- Resul- Andel

het värde		värde	ning	tat	%
1:1	150	40	+ 77,5 187,5 16,7
1:2	0	40	+2l0,5	170,5 15,1
1:3	160	40	+ 50,5 170,5 15,1
1:4	160	70	+ 234,0 324,0 28,8
1:5	230	230	0,0	0,0 0,0
1:6	160	160	0,0	0,0 0,0
1:7	150	172	+ 124,5 102,5		9,1
1:8	840	40	629,5 170,5 15,1 -
Summa l 850		792	+ 67,5 1l25,5		99,9

Bilaga 7 s. 10

Bilaga 7 15

3 Innerstadsförnyelse En av de situationer där lagen om fördelning byggrätt kan

av vara lämplig att använda är vid större förändringar inom ett stadskvarter, där det samtidigt förekommer obebyggda fastigheter, skyddsvärda byggnader och önskemål om planlösningar som inte in i

passar

befintliga ägarförhållanden.

Detta exempel åskådliggör en sådan situation. Gällande fastighetsindelning och befintlig bebyggelse framgår figur

P-nedfan

Figur Befintliga förhållanden.

Fastighet nr:

Avriven tomt sedan 1960-talet. Används privat parkering.

som Byggnad av kulturhistoriskt intresse, 1790-tal. Nyligen varsamt

ändrad. Butik i bv. Kontor 1 tr.

Byggnader, gatuhus och gårdshus, byggnadsminnesklass från

av 1750-talet med behov av omfattande restaurering. Olämpliga och ovarsamt tillkomna ingrepp när det bedrevs sport- och cykelhandel med reparationsverkstad. Butik i bv. Bostäder 1 tr. Verkstad gården.

4-6 och 12-14. Avrivna tomter används för allmän parkering.

som Kommunen arrenderar och administrerar.

17. Byggnad från 1920-talet god arkitektonisk klass. Gammal

av samlingslokal och biograf som byggdes om till butik på 1960-talet. Butik och lager i bv. täcker hela tomtytan. 2 vån. + inredd vind

som

Bilaga 7 s. 11

16 Bilaga 7 SOU 1996: 168

mot gatan. I gränsen mot 14 bara 2 vån. Bostäder i västra längan i

nr vån 1 tr. + vind. Kontori södra längan i vån. 1 tr. + vind.

18. Köpmannavaruhus från 1960-talet. Ombyggt 1986. Har en inre galleri från sydöstra hörnet ut mot den allmänna parkeringen. P-garage med 40 st. allmänt tillgängliga p-platser i källarplan. Vån. 1 tr varuhus och restaurant.

Detaljplan Redan tidigt i diskussionen under planprocessen uppkommer fråga om samverkan kring inom kvarteret. Även parkering skall lösas

ett torg gemensamt. Det visar sig vidare svårt att utforma planen utan att

vara byggrätten för berörda fastigheter blir påtagligt ojämnt fördelad. Detta accentueras av önskemålet om att fastigheten 3 skall bevaras och belastas med rivningsförbud och skyddsbestämmelser.

I samråd med fastighetsägarna konstateras därför att planutfonnningen och plangenomförandet skulle underlättas om fastigheterna kring torget bildar ett fördelningsområde enligt lagen om fördelning av byggrätt. Fastigheterna 2 och 17 ingår dock inte i området och lämnas fortsättningsvis utanför exemplet.

Innehållet i den detaljplan som slutligen antas framgår av figurerna 7-8.

Gångstråk

P-nedfart

Figur Ny detaljplan. Användning ovan mark.

Bilaga 7 s. 12

Bilaga 7 17

P-nedfart

a å ku

| i

l hage

out- out-

grävt l | grävt

| förråd

NW |.

P-garage

l B H i

lager 60 bpl

Pfggfage

förråd 40 hp.

Figur Ny detaljplan. Användning under mark

Generellt gäller att användningen i bottenvåningen är handel och att

användningen i högre plan är kontor. Utbyggnaden inom fastigheterna

4 och 5 utförs lämpligen som en enda byggnad. Båda fastighetsägarna

Bilaga 7 s. 12

är intresserade av att etablera sig inom kvarteret, men samtidigt kan ägaren av fastigheten 14 acceptera att avstå från marktilldelning i utbyte mot ersättning. Mot den bakgrunden utformas bestämmelserna om

fastighetsindelningen enligt 5 kap. 7 § PBL så att det de befintliga

a av fastigheterna 4 och 5 skall bildas en enda fastighet. I övrigt innebär bestämmelserna att antalet fastigheter skall bestå med den ytmässiga

inskränkning som följer av detaljplanens användningsbestämmelser.

Av bestämmelserna enligt 7 a§ framgår vidare att kvarterstorget och

det nya parkeringsutrymmet skall utgöra gemensamhetsanläggningar

samt att fastigheterna runt torget skall anslutas till anläggningarna. Andelstalen i gemensamhetsanläggningama bestäms dock inte i de-

taljplanen.

Fördelningsförrättningen

Andelstalen skall enligt huvudregeln bestämmas

efter den areal som en

fastighet tillskjuter till exploateringen. Bebyggd mark inte skall

som förändras skall således exkluderas. Enligt dessa utgångspunkter skall fastigheten l8 inte ha något andelstal eftersom den inte bidrar med någon mark till utbyggnaden. Fastigheten 3 skall ha andelstal utifrån den mark som tillförs det torget. Fastigheten tillskjuter såle-

gemensamma des inte den bebyggda delen av fastigheten. Övriga skall ha andelstal

Bilaga 7 s. 13

18 Bilaga 7 SOU 1996: 168

efter hela sin areal. Detta ger följande arealandelstal för fastigheterna

inom fördelningsområdet.

Tabell Arealandelstal.

Fastighet Areal kvm		Andelstal %
3	125	4
4	525	16
5	525	16
6	525	16
12	525	16
13	525	16
14	525	16
18	0	0
Summa 3 275		100

Därutöver skall ställning tas till om bevarandet av fastigheten 3 innebär någon positiv värdeinfluens på angränsande fastigheter. Till grund för detta och för den värdeutjämning som skall utföras måste vissa värden och kostnader bestämmas.

Nytillskapade byggrätter värderas enligt följande, inklusive influens av bevarandet.

Kontor 800 kr/kvm BTA

Butiker 900 kr/kvm BTA

Lager/förråd 200 kr/kvm BTA

Bedömningen är att butiksvärdena kan anses inkludera en nytta av bevarandet i storleksordningen 5 %. Att fastigheten 3 bevaras bedöms dock inte påverka värdet av lager och kontor.

Kostnaderna till följd av de särskilt påfordrade bevarandeåtgärdema på fastigheten 3 bedöms uppgå till 200 000 kr. Samtidigt görs bedömningen att dessa kostnader skapar ett mervärde för fastigheten

som uppgår till 50 000 kr. I befintligt skick kan fastigheten värderas till 400 000 kr.

Fastighetsreglering genomförs enligt de redovisade planbe-

nyss

stämmelsema om fastighetsindelningen. Fastigheten 14 utplånas och

ägaren av fastigheten 5 tilldelas den byggrätt som utfaller på f.d. fastigheten 14. Av torget bildas, efter samma principer för allmän

som plats när kommunen inte är huvudman, en marksamfällighet med an-

Bilaga 7 s. 14

Bilaga 7 19

delstal enligt tabell Fastighetsindelningen får därmed den utfonnning som framgår av figur

3 4

3 5:1

5 13 12

Figur Ny fastighetsindelning.

Eftersom även bevarandet av fastigheten 3 bedöms tillskapa plannyttor

bör beaktas vid fördelningen, kan utj ämningsberäkningen inte ske som enligt den grundläggande mall som beskrevs i det förra exemplet. I stället får nyttan bevarandet beräknas separat, varefter denna nytta

av kombineras med arealandelstalen enligt den princip som närmare beskrivs i avsnitt 8.5.3, dvs. den nämnaren skäligt

genom gemensamma

utgångsvärde.

I sådan situation kan det vara lämpligt att börja beräkningen med

en att bestämma den faktiska värdetilldelningen till berörda fastigheter. I exemplet kan denna beräknas som i tabell

Tabell Värdetilldelning. Fastig- Butiker Kontor Lager Utgångs- Varav

het	440 x 900 440 x 800 540 x 900 700 x 800 525 x 200 1 151 000 540 x 900 800 x 800 525 x 200 1 231 000 450 x 900 350 x 800	värde 250 000 748 000 685 000	bevarandenytta 50 000 20 000 24 000 24 000 20 000
13	310 x 900 580 x 800	743 000	14 000

Summa 4 808 000 152 000

Bilaga 7 s. 15

20 Bilaga 7 SOU 1996: 168

Det ekonomiska resultatet bevarandet kan således beräknas

av som 152 000 200 000 48 000 kr. Förlusten, 48 000 kr, får täckas

- - av ägaren av fastigheten Vi bortser här ifrån möjligheterna till ersättning enligt 14 kap. 8 § PBL. Den bevarandekostnad kan bli fö-

som remål för fördelning är således endast den täcks motsvarande

som av nytta, dvs. 152 000 kr.

En fördelning av denna sistnämnda kostnad efter nytta innebär rent praktiskt att det skäliga utgångsvärdet för fastigheten 3 kan bestämmas som ingångsvärdet minus bevarandeförlusten, dvs. 400 000

som - 48 000 352 000 kr, jfr avsnitt 8.5.3.

Resterande del av det totala utgångsvärdet, 4 808 000 352 000

- 4 456 000 kr skall komma de fastigheter till del har åsatts arealan-

som delstal och fördelas således enligt andelstalen i tabell Det kan noteras att fastigheten 3 även ingår i den fördelningen, eftersom den inte bara bidrar med bevarandenytta utan även med areal. Därmed kan

följ ande slutavräkning framräknas.

Tabell Utjämningsberäkning.

Fastig- Andels-			Utgångsvärde			Likvid
het tal % Faktiskt		värde	Areal- Bevaran- Skäligt värde devärde		värde	erhåller + betalar -
3	4 250 000 178 240 352 000 530 240 + 280 240
4	16 748 000 712 960			-	712 960	35 040 -
5	16 1 151000 712 960			-	712 960 438 040	-
6	16 1231000 712960			-	712960 518040	-
12	16 685 000 712 960			-	712 960 + 27 960
13	16 743 000 712 960			-	712 960	30 040 -
14	16	-	712 960	-	712 960 + 712 960
Summa 100 4 808 000 4 456 000 352 000 4 808 000						0

Därmed är fördelningsförrättningen avklarad. Det ligger dock ytterli-

gare viss omfördelning mellanlagrad i samfälligheten, precis

som vid enskilt huvudmannaskap för allmän plats. Denna ersättning utlöses

när marken upplåts för gemensamhetsanläggning har andra

en som

delägare än de som ingår i marksamfälligheten, vidare nedan.

Bilaga 7 s. 16

Bilaga 7 2l

Anläggningsförrättningar

Anläggningsfrågoma kan delas in i två delar, torget och garaget. Hisskulle kunna tänkas ingå i endera. Om den hela garaget insen servar går den lämpligen i torganläggningen, eljest i garaget. Hur värdet utrymme i form av mark och eventuellt redan utförda av anläggningar skall bestämmas vid upplåtelse för gemensamhetsanläggning är ett generellt värderingsproblem, som således inte kan knytas enbart till det alternativa genomförandesystemet. I det följande enbart ett exempel på möjlig lösning, utan att därmed ställning ges en tas till att värderingen skall utföras på detta sätt.

Gemensamt torg ga: l Andelstalen skall enligt AL bestämmas eñer nytta. Nytta kan normalt jämställas med värdeökning. I detta fall väljer vi att bestämma andelstalen så att de i omfördelningen deltagande fastigheterna ges samma relativa andelar i fördelningsförrättningen. Nyttan för varuhusfassom tigheten 18 bedöms till 3 gånger nyttan för de nyexploaterade fastigheterna. Därmed kan de andelstal bestämmas framgår av tabell 8 som nedan. Det värde anläggningssamfälligheten skall ersätta bedömer vi som enligt den praxis gäller för vinstfördelning och ersättning inom som kvartersmark, nämligen den s.k. genomsnittsvärdeprincipen. Denna princip kan i detta fall sägas innebära att torget, som självständigt knappast har något marknadsvärde alls, skall värderas med utgångspunkt från att detta är lika nödvändigt för exploateringens genomförande som alla andra ytor som tas i anspråk. Vi välj er här att bestämma detta genomsnittsvärde genom att slå samman alla utrymmen som exploateras butiker, kontor, lager och själva torget och bestämmer - genomsnittsvärdet utifrån det markvärde värde byggrätt som dessa av utrymmen ger. Det totala markvärde som går att få ut är 4 808 000 kr. Exploateringen som helhet omfattar följande ytor:

Bilaga 7 s. 17

22 Bilaga 7

Butiker 2 280 kvm

Kontor 2 870 kvm

Torg 815 kvm

Lager m.m. 1 050 kvm

SUMMA 7 015 kvm

Genomsnittsvärdet kan därmed bestämmas till 4 808 kkr/ 7 015 kvm 685 kr/kvm. Upplåtelsen enligt AL för torganläggningen skall således ersättas med 685 815 558 000 kr.

Här har man nytta det förslag till ändring i AL vi har lagt

av som fram och innebär att nettobelopp kan bestämmas. Den enda fas-

som

tighet som blir ersättningsskyldig netto är, med givna förutsättningar,

fastigheten 18. Denna skall betala in sig med 12/37 i markens värde, jfr tabell 8 nedan. En särskild andelstalsserie för ersättningen kan därför bestämmas, i vilken fastigheten 18 har andelstalet medan övriga fastigheter har andelstalet Detta möjliggör att ersättningsbeslutet

kan formuleras så att deltagande fastigheter anläggningssamfállig-

heten skall betala 181 000 kr 12/37 558 000 till marksamfállig-

x heten. Detta leder till följande utfall.

Tabell Fördelning ersättning för ga:1.

Fastig- Andel		Likvid
het	igazl
3	1	+ 7 240
4	4	+ 28 960
5	4	+ 28 960
6	4	+ 28 960
12	4	+ 28 960
13	4	+ 28 960
14	4	+ 28 960
18	12	181 000 -
Summa	37	0

Det kan tilläggas att det enligt praxis vid konventionellt förfarande finns spärr innebär att den tillkommande bebyggda fastigheten

en som 18 inte kan åläggas att betala för inträdesbiljetten i torgmarken

mer än som motsvarar fastighetens värdeökning. Bedömningen här är dock

att nyttan för fastigheten 18 inte understiger 181 000 kr.

Bilaga 7 s. 18

SOU 1996: 168 Bilaga 7 23

Gemensamt garage ga:2 och ga:3 Det garaget skulle antingen kunna bilda en samfällighet tillsam-

nya mans med det redan etablerade garaget under fastigheten 18 eller så kan inrätta en separat gemensamhetsanläggning för den aktuella

man exploateringen. Vi väljer här det sistnämnda.

Det garaget utgör anläggningssamfálligheten ga:2. Eftersom till-

nya farten är gemensam för båda garagen måste denna utgöra en särskild anläggning, ga:3.

Andelstalen i den nya garageanläggningen ga:2 sätts efter det antal bilplatser respektive fastighet genererar. Andelstalen i tillfartsanläggningen ga:3 sätts efter antal platser i respektive garagedel 60/40. Detta leder till följande andelstal.

Tabell Andelstal i garageanläggningar.

Fastig- Andel		Andel
het	i ga:2	i ga:3
3	2	2
4	6	6
5	8	8
6	13	13
12	10	10
13	9	9
14	2	2
18	0	40
Summa 60		100

För upplåtelsen av ga:3 tillfarten skall fastigheten 18 ha ersättning av anläggningssamfálligheten med nuvärdet av den redan utförda anläggningen. För upplåtelsen av utrymme till ga:2 skall ersättning utgå för värdet av det underjordiska utrymmet. Dessa i och för sig intressanta värderingsfrågor behandlas inte närmare i detta sammanhang.

Vinstfördelning

För att kunna bestämma hur planvinsten har fördelats måste berörda

fastigheters ingångsvärden uppskattas.

Den gällande planen förutsätts sakna genomförandetid. Detta innebär att den inte längre kan styra markvärdena. Obebyggd mark

anses har i stället närmast ett slags allmänt förväntningsvärde, som rent

Bilaga 7 s. 19

24 Bilaga 7 SOU 1996: 168

praktiskt torde kunna sättas till ett lågt tomtvärde. Vi väljer här 300 kr/kvm för all obebyggd mark. Den bebyggda fastigheten 3 har redan tidigare angetts vara värd 400 000 kr i befintligt skick, vilket inkluderar värdet av den mark som avstås.

Resultatet kan därmed sammanfattas följ

som er.

Tabell 10. Beräkning avplanvinst i I 000-tal kr. Fastig- Utgångs- Ingångs- Fördeln.- Mark Resul-

het värde värde likvid för tat

ga 3 250 400 + 280 + 7 137 4 748 158 35 + 29 584

- 5 1 151 158 -438 +29 584 6 1231 158 -518 +29 584 12 685 158 + 28 + 29 584 13 743 158 30 + 29 584

- 14 158 + 713 + 29 584

- Summa 4 808 l 348 0 181 3 641

Vad som skiljer detta fall från det grundläggande exempel tidigare

som har redovisats är främst fastigheterna, andel i för-

att en av nr ges en

delningsföretaget även utifrån den "bevarandenytta

den genererar.

Ägaren den berörda fastigheten 3 har inledningsvis fastighet

av en värd 400 000 kr med två byggnader är i stort behov upprust-

som av ning. Den nya planen innebär dels att fastigheten 3 avstår mark till ett gemensamt torg, dels att fastigheten belastas med rivningsförbud och skyddsbestämmelser.

Nettoeffekten för fastigheten 3 förbudet att riva och kraven på att

av upprusta byggnaden på det sätt som skyddsbestämmelsema kräver, är att dess värde sjunker till 250 000 kr. Genom dels arealbidraget, dels bidraget i form bevarandenytta, tillerkärms fastigheten likvid

av en på 280 000 kr som innebär att exploateringen netto innebär ett plus på 137 000 kr.

Bilaga 7 s. 20

Bilaga 7 25

4 Vindkraft Under förutsättning att ett vindkraftsområde planläggs kan den föreslagna lagen fördelning byggrätt tillämpas för att fördela utfallet om av exploateringen mellan de fastigheter som bidrar med vind till föav retaget. I detta exempel förutsätts att sex kraftverk skall uppföras inom ett ca 80 ha stort område enligt antagen detaljplan. Kraftverken har lokalien serats enbart utifrån planmässiga och driftstekniska förutsättningar dvs. helt oberoende av fastighetsindelningen. Vid avgränsningen av

planområdet, överensstämmer med fördelningsområdet, har ut-

som gångspunkten varit att kraftverken bör placeras ett avstånd 300 av meter från varandra för att uppnå ett optimalt utnyttjande av vindenergin. Den yttre radien blir därmed ca 150 meter. Detaljplanen, som schematiskt återges i figur 10, innebär i övrigt att pågpående markanvändning skall fortgå. Planen innehåller inte några bestämmelser om fastighetsindelningen, utan anger enbart var kraftverken skall få lokaliseras.

1:1 1:2

1:3 1:4 16:2 2:1 1635 2:2 5:3 5:5 i:

5:6

Plangräns och fördelnings- 5.7 område %

Figur 10. Fastighetsindelning och lokalisering av vindkraftverken.

Bilaga 7 s. 21

26 Bilaga 7 SOU 1996: 168

Den fördelning som kan ske enligt lagen om fördelning av byggrätt är att värdet av tilldelade byggrätter fördelas mellan de fastigheter

som bidrar till att vinsten uppkommer. I detta fall är det tolv fastigheter

som ligger inom det område som bidrar med vindenergi. Fastigheterna be-

döms bidra till exploateringsmöjligheten enligt huvudregeln, dvs. efter

arealandelstal.

Det värde som går att få ut byggrätt för vindkraftverk bedöms

av en

rent schablonmässigt till 100 000 kr. Därmed kan värdefördelningen

beräknas enligt följande.

Tabell 11. Utjämningsberäkning. Fastig- Areal Andels- Utgångsvärde Likvid het ha tal % Faktiskt Andel + erhåller

betalar

1:1	16,9	21,4 200 000 128 400		71 600 -
1:2	1,6	2,0	0 12 000 + 12 000
1:3	5,6	7,1	0 42 600 + 42 600
1:4	1,8	2,3	0 13 800 + 13 800
2:1	4,6	5,8	0 34 800 + 34 800
2:2	7,1	9,0 100 000 54 000		46 000 -
5:3	5,5	7,0	0 42 000 + 42 000
5:5	11,0	14,0 200 000 84 000		116 000 -
5:6	5,3	6,7	0 40 200 + 40 200
5:7	14,1	17,9 100 000 107 400 + 7 400
16:2	2,1	2,7	0 16 200 + 16 200
16:5	3,2	4,1	0 24 600 + 24 600
Summa 78,8		100 600 000 600 000		0

I detta fall gjordes ingen fastighetsreglering och fördelningsbeslutet

innebär således endast att fastighetsindelningen skall bestå och rät-

att ten att uppföra kraftverk lokaliseras enligt detaljplanen.

I och för sig hade det även varit möjligt justeringar

att genom av

fastighetsgränsema förändra tilldelningen byggrätt för kraftverk så

av att denna bättre hade stämt överens med andelstalen.

Statens 1996

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

- Den nyagymnasieskolan hur går det U. 26. Ny kurs i trañkpolitikeri+ Bilagor. K. . - Samverkansmönsteri svenskforsknings- 27. Enstrategiför kunskapslyftoch livslångt lärande. . finansiering. U. U. Fritid i förändring. 28.Detforskningspolitiskalandskapeti Nordenpå . Om kön och fördelningavfritidsresurser.C. l990-talet. U. Vem bestämmervad EU:s internaspelreglerinför 29.Forskningoch Pengar.U. . regeringskonferensen1996.UD. 30.Borgenärsbrotten enöversynav ll kap. - Politikområdenunderlupp. Frågorom EU:s första brottsbalken.Fi. . pelareinför regeringskonferensen1996.UD. 3 .Attityder ochlagstiftningi samverkan Ett âr medEU. Svenskastatstjänstemäns + bilagedel.C. . erfarenheteravarbeteti EU. UD. 32.Mössoch människor.Exempelpåbra Av vitalt intresse.EU:s utrikes-och IT-användningblandbam och ungdomar.SB. . säkerhetspolitikinför regeringskonferensen.UD. 33.Banverketsmyndighetsrollm.m. K. Batterierna enladdadfråga.M. 34.Aktiv arbetsmarknadspolitik expertbilaga.A.+ . - Omjärnvägenstrañkledningm.m. K. 35 Kriminalunderrättelseregister . . .Forskningför vår vardag.C. DNA-register.Ju. EU-mopeden.Ålders-och behörighetskravför 36.Högskolai Malmö. U. . tvä- och trehjuligamotorfordon.K. 37.Sverigesmedverkani FN:s familjeâr. S. 12.Kommunerochlandstingmedbetalnings- 38.Nationalstadsparker.M. svårigheter.Fi. 39.Rapportfrån klimatdelegationen1995. 13.Offentlig djurskyddstillsyn.Jo. Klimatrelateradforskning.M. 14.Budgetlag regeringensbefogenheter 40. Elektroniskdokumenthantering.Ju. ñnansmaktensomrâde.Fi. 41.Statensmaritimaverksamhet.Fö. 15.Union för bådeöstochväst.Politiska,rättsliga 42.Demokrati ochöppenhet.Om folkvaldaparlament ochekonomiskaaspekteravEU:ssjätte ochoffentligheti EU. UD. utvidgning. UD. 43.Jämställdheteni EU. Spelregleroch 16.Förankringoch rättigheter.Om folkomröstningar, verklighetsbilder.UD. utträdesrätt,medborgarskapoch mänskliga 44.Översynav skatteflyktslagen. rättigheteri EU. UD. Reformeratförhandsbesked.Fi. 17.Bättre trafik medväginformatik.K. 45. Presumtionsregelni expropriationslagen.Ju. 18.Totalförsvarspliktigam95. Förslagomjobb/studier 46. Enskildavägar.K. efter muck, bostadsbidrag,dagpenning, 47.Cirkelsamhället Studiecirklarsbetydelserför försäkringar. Fö. individ och lokalsamhälle.U. l9. Sverige,EU ochframtiden.EU 96-kommitténs 48.ShapingSustainableHomesin anUrbanizing bedömningarinför regeringskonferensen1996. World. SwedishNationalReportfor HabitatII. N. UD. 49. Reglerför handelmedel. N. 20.Samordnadrollfördelning inom tekniskforskning. 50.Förbudmot vapen allmänplatsm.m. Ju. U 51.Gnmdläggandedrag i en ny arbetslöshetsförsäk- 2 .Reform ochförändring. Organisationoch ring alternativochförslag.A. verksamhetvid universitetoch högskolorefter 52.Preciseringavhandelsändamåleti detaljplan.M. 1993års universitets-ochhögskolereform.U. 53 Kalkningavsjöar ochvattendrag.M. . 22.Inflytande riktigt Omeleversrätt till 54.Kooperativa möjligheteri storstadsområden.S. inflytande,delaktighetochansvar.U. 55.Sverige, framtidenoch mångfalden.A. 23. Kartläggningoch analysavdenoffentliga sektorns 55.Påväg mot egenföretagande.A. upphandlingav varoroch tjänstermed 55.Vägarin i Sverige.A. miljöpåverkan.N. 56.Hälftenvore nog omkvinnor ochmän - 24. Från Maastrichttill Turin. Bakgrundochövriga 90-taletsarbetsmarknad.A. EU-ländersförslagochdebattinför 57.Pensionssamordningför svenskari EU-tjänst.Fi. regeringskonferensen1996.UD. 58.Finansieringen det civilaav försvaret.Fö. 25 Frånmassmediatill multimedia . att digitaliserasvensktelevision.Ku.

Statens offentliga 1996 utredningar

Kronologisk förteckning

59. Europapolitikenskunskapsgrund. 86. Utveckladsamordninginom det civila försvaret

En principdiskussionutifrån och fredsräddningstjänsten.Kartläggning, EU 96-kommitténserfarenheter.UD. övervägandenoch förslag. Fö. 60.Miljö ochjordbruk. Om EU:s miljöregler och 87.Tredimensionellfastighetsindelning.Ju.

utvidgningenseffekter den gemensamma 88.Kameraövervalming.Ju. jordbrukspolitiken. UD. 89.Samverkanmellanhögskolanoch de småoch 6l.0lika länder olika takt. Om flexibel integration- medelstoraföretagen.N.

och förhållandetmellanstoraoch småstateri EU. 90. Sammanhålletstudiestöd.U.

UD. 91. Den privata vårdensomfattningoch framtida 62. EU, konsumenternaoch maten ersättningsformer En de nationella - översynav - Förväntningaroch verklighet. Jo. för läkareoch sjukgymnaster. taxoma S. 63.Medicinskaundersökningari arbetslivet.A. 92. IT i miljöarbetet.M.

64. FörsäkringskassanSverige Översyn - av 93. Ny yrkestrañklagstiftning.K.

Socialförsäkringensadministration. 94. Nationellteleadresskatalog.K.

65. Administrationenav EU:s jordbrukspolitik 95.Botniabanan.K. i Sverige.Jo. 96. Strukturförändringoch besparing. 66. Utvärderatpersonval.Ju. En uppföljningavgenomfördaförändringar 67.Medborgerliginsyn i kommunalaentreprenader. inom försvarsmaktensledningsorganisation.Fö. Fi. 97. Effektivare försvarsfastigheter 68. Någrafolkbokföringsfrågor.Fi. Utvärdering av enreform. Fö. 69.Kompetensoch kapital + bilaga. N. 98. Vem styr försvaret Utvärderingav 70. Samverkanmellanhögskolanoch näringslivet.N. effekterna avLEMO-reformen. Fö. 71. Lokal demokratioch delaktigheti Sverigesstäder 99. Avveckling medinlärning. Erfarenheterfrån och landsbygd.In. LEMO-reforrnensavvecklingav personal.Fö. 72. Rättspsykiatrisktforskningsregister.S. 100.Ett nytt systemför skattebetalningar.Del A. 73. Svenskkärnteknisktillsynsverksamhet. Ett nytt systemför skattebetalningar.Del B. Volym 1 En granskning.M. - Författningsförslag,författningskommentarer 73. SwedishNuclearRegulatoryActivities. och bilagor. Fi.

Volume 1 An Assessment.M.- 101.Kärnavfall teknik och platsval.KASAMs- 74. Svenskkärntelmisktillsynsverksamhet. yttrande överSKBsFUB-Program95. M. Volym 2 Faktaredogörelser.M. - 102.TUFF Teckenspråksutbildningför föräldrar. U. - 74. SwedishNuclearRegulatoryActivities. 103.Miljöbalken. En skärptoch samordnad Volume 2 Descriptions.M. - miljölagstifmingför enhållbar utveclding.

75. Värdeni folkhögskolevärlden.U. Del l och 2. M.

76. EU:s regeringskonferens procedurer,aktörer,- 104.Konsumentskydd elmarknaden.C. forrnalia. Sammanfattningavett seminariumi 105.Att främjadonationertill universitet

april 1996.UD. och högskolor.U. 77. Utländskaförsäkringsgivaremedverksamheti 106.EU och Sverige från Kiruna till Malmö. Sverige.Fi. - Sammanfattning fyra regionalamötenav 78. Elberedskapen.Organisation,ansvarsfördelning 1995-96.UD.

och finansiering.N. 107.Unionutangränser konsekvenser,möjligheter, 79.Översyn revisionsreglema.Fi. av problem. Sammanfattning seminariumi avett 80.Viktigt meddelande. november1995.UD. Radiooch TV i Kris ochKrig. Ku. 108.Konsumenternaoch miljön. C. 81. Skyddför sparandei sparkasseverksamhet.Fi. 109.Från åkerlottertill Paradis ett delbetänkande 82. Enöversyn luft- sjö- och spårtrafikens av från Utredningen universitetsfastigheter om m.m. tillsynsmyndigheter.K. angåendeöverlåtelseroch tomträttsupplåtelserav 83.Allmänt pensionssparande. vissahögskolefastigheter.Fi. 84.Ekobrottsforskning.Ju. ll0. Inför ett Svensktkulturnät IT och framtiden 85. EgonJönsson kartläggning - - en avlokalasaminom kulturomrádet.Ku. verkansprojektinom rehabiliteringsområdet.

Statens 1996

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

lll. Bevakadövergång.Åldersgränserför 137.Kommunalförbundoch nämnd ungaupp gemensam till 30 år. C tvâ formerför kommunalsamverkan.In. 112.Integreringavmiljöhänsyninom den statliga 138.Nybehörighetsreglering hälso-ochsjukvårdens förvaltningen.M. områdem.m. S. 113.Enallmänoch aktiv försäkringvid sjukdomoch 139.Skattpå avfall. Fi. rehabilitering.Del l och2. S. .KO:s biträde enskilda.In. 114 Enkörkortsreform. K. 141.Vårdavgiftervid rättspsykiatriskvård,m.m. S. . l 15.Barnkonventionenoch utlänningslagen.S. 142.Länsstyrelsemasroll i infrastrukturplaneringen.K. 116.Artikel 6 i Europakonventionenoch skatte- 143.Krockellermöte Om denmångkulturella utredningen.Fi. skolan.U. 117.Expertrapporterfrån Skatteväxlingskommittén.Fi. 144.Ökadkonkurrensi handelnmedlivsmedel.N. 118.StationStockholmNord. K. 145.Arbetstid 119.Lättnadi dubbelbeskattningen mindreav företags längdförläggning ochinflytande + bilagedel.A. inkomster.Fi. 146.Att återerövravardagen.S. 120.Högskolani Malmö slutbetänkande.U. 147.Övergångsbestämmelsertill miljöbalken.M. - 121.Spår, miljö ochstadsbildi centralaStockholm.K. 148.Översyn förvärvslagenochhyreslagen av 122.Kunskapssynochsamhällsnyttai hantverkscirklar Borgenochpant.Ju. och hantverksutövande.U. 149.Elberedskapen.Författningsfrågor.N. 123.iakttagelseroch förslagefter omstruktureringenav 150.En allmänochsammanhållenarbetslöshetsförsvaretsledningoch stöd. Fö. försäkring.A. 124.Miljö för enhållbar hälsoutveckling. 151.Bidraggenomarbete En antologi.S. - Betänkande.Förslagtill nationellthandlingsprogram.S. 152.Gruvomaochframtiden.N. Bilaga Miljörelateradehälsorisker.S. 153.Hållbarutvecklingi Sverigesskärgårdsområden. Bilaga2. Aktörer ochverktygi miljöhälsoarbetet.S. M. Environmentfor SustainableHealthDevelopment 154.Tre rapporteromstudiecirklar.U. anAction Planfor Sweden.S. 155.Omtankaromvattendrag 125 Drogeri trafiken.Ju. ettnyttangreppssätt.M. . 126.Dopingi folkhälsoperspelctiv.Del A ochDel B. S. 156.Bostadspolitik2000 från produktions-till - 127 Folkbildningensinstitutioner.U. boendepolitik Särtryck+ + Bilaga.In. . Översyn 128.Skyddetavkulturmiljön. Enöversynav 157. avredovisningslagstiftningen.Ju. kulturminneslagensbestämmelserombyggnader 158.SverigeochEMU. Fi. ochkulturmiljöer,prästgârdar,kyrkstäderoch 159 Folkbildningen enutvärdering.U. . ortnamn.Ku. 160.Bouppteckningaroch arvsskatt.Ju. 129.Denkommunalasjälvstyrelsenochgrundlagen.In. 161.Rättattflytta enfrågaombemötandeaväldre.S. - 130.Detvá kulturema.RapporteravKlausRichard 162 Påmedborgarnasvillkor endemokratisk . - Böhme,BoHuldt,Carl-EinarStálvantsamtKent infrastruktur+ bilaga.In. Zetterberg.Bilagormedunderlagsmaterialtill 163.Behovochresurseri värden enanalys.S. - UTFÖR:sslutbetänkandesou 1996:123.Fö. 164 Livslångtlärandei arbetslivet- steg vägenmot . 131.Externvärderingavhot ochförmåga.Bilagormed ettkunskapssarnhälle.Ett diskussionsunderlag.U. underlagsmaterialtill UTFÖR:sslutbetänkande 165.Ny kurs i trañkpolitiken.Delbetänkandeom SOU1996:123.Fö. beskattningavvägtrafiken.K. 132 Detstoraochsnabbagreppet.Om LEMO-reformens 166.Lärareför högskolai utveckling.U. . metoderochresultat.Bilagormedunderlagsmaterial 167.Gymnasieutbildningför vissaungdomarmed till UTFÖR:sslutbetänkandeSOU 1996:123.Fö. funktionshinder.U. 133.Jämställdvård. Olika vård lika villkor. S. 168.ÖversynavPBL ochva-lagen.In. 134.Jämställdvård. Möteni vårdenurett tvärvetenskapligtperspektiv.S. 135.Fibromyalgioch Duchennesmuskeldystroñ. KunskapslägeochbehovavframtidaFoU. S. 136.EffekteravEU:sjordbrukspolitik.Jo.

Statens offentliga 1996 utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Olika länder olika takt. Om flexibel integration och förhållandetmellanstoraoch smástateri EU. Mössoch människor.Exempelpá bra 61 IT-användningblandbarn och ungdomar.32 EU:s regeringskonferens procedurer,aktörer,-

Justitiedepartementet formalia. Sammanfattningavettseminariumi

april 1996.76 Kriminalunderrättelseregister EU och Sverige frán Kiruna till Malmö. DNA-register.35 - Sammanfattning fyra regionalamötenav Elektroniskdokumenthantering.40 1995-96.106 Presumtionsregelni expropriationslagen.45 Union utangränser konsekvenser,möjligheter, Förbudmot vapen allmänplatsm.m. 50 problem. Sammanfattningavett seminariumi Utvärderatpersonval.66 november1995. 107 Ekobrottsforskning.84

Tredimensionellfastighetsindelning.87 Försvarsdepartementet

Kameraövervakning.88 Drogeri trafiken.125 Totalförsvarspliktigam95. Förslagomjobb/studier

Översyn förvärvslagenochhyreslagen efter muck, bostadsbidrag,dagpenning, av Borgenoch försäkringar. 18 pant.148 Översyn redovisningslagstifmingen.157 Statensmaritimaverksamhet.41 av Bouppteckningaroch arvsskatt.160 Finansieringen det civila försvaret.58av

Utveckladsamordninginom det civila försvaret

Utrikesdepartementet och fredsräddningstjänsten.Kartläggning,

övervägandenoch förslag. 86 Vem bestämmervad EU:s internaspelreglerinför regeringskonferensen Strukturförändringoch besparing. 1996. 4 En uppföljningav genomfördaförändringar Politikområdenunderlupp. FrågoromEU:s första inom försvarsmaktensledningsorganisation.96 pelareinför regeringskonferensen1996.5 Effektivare försvarsfastigheter Ett år medEU. Svenskastatstjänstemäns Utvärderingav enreform. 97 erfarenheteravarbeteti EU. 6 Vem styr försvaret Utvärderingav Av vitalt intresse.EU:s utrikes-och effekternaavLEMO-reformen. 98 säkerhetspolitikinför regeringskonferensen.7 Union för både Avveckling medinlärning. Erfarenheterfrån östoch väst.Politiska,rättsliga LEMO-reformensavvecklingavpersonal.99 och ekonomiskaaspekteravEU:s sjätte utvidgning. 15 iakttagelseroch förslagefter omstruktureringenav

försvaretsledningoch stöd. 123 Förankringoch rättigheter. Om folkomröstningar, De tvâ kulturerna.Rapporter KlausRichardav utträdesrätt,medborgarskapoch mänskliga Böhme,Bo Huldt, Carl-EinarStálvantsamtKent rättigheteri EU. 16 Zetterberg.Bilagormedunderlagsmaterialtill Sverige,EU och framtiden. EU 96-kommitténs UTFÖR:sslutbetänkandesou 1996:123.130 bedömningarinför regeringskonferensen1996. 19 Externvärderingavhotochförmåga.Bilagormed Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga underlagsmaterialtill UTFÖR:sslutbetänkande EU-ländersförslagoch debattinför SOU 1996:123.131 regeringskonferensen1996. 24 Detstoraochsnabbagreppet.Om LEMO-reformens Demokratioch öppenhet.Om folkvalda parlament metoderochresultat.Bilagormedunderlagsmaterial och offentligheti EU. 42 till UTFÖR:sslutbetänkandeSOU 1996:123.132 Jämställdheteni EU. Spelregleroch

verklighetsbilder.43

Socialdepartementet

Europapolitikenskunskapsgrund. En principdiskussionutifrån Sverigesmedverkani FNzsfamiljeâr. 37

Kooperativamöjligheteri storstadsomráden.54 EU 96-kommitténserfarenheter.59 FörsäkringskassanSverige Översynav Miljö ochjordbruk. Om EU:s miljöregler och socialförsäkringensadministration.64 utvidgningenseffekter på dengemensamma jordbrukspolitiken. 60 Rättspsykiatrisktforskningsregister.72

Sttatens 1996

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Allzlmäntpensionssparande.83 Finansdepartementet EgqonJönsson enkartläggningavlokala samverkansprojektinom rehabiliteringsområdet.85 Kommunerochlandstingmedbetalnings-

Deenprivata vårdensomfattningoch framtida svårigheter.12

de nationella Budgetlag regeringensbefogenheter erssättningsformer En översynav- för läkareoch sjukgymnaster.91 ñnansmaktensområde.14 taxxorna Em allmänoch aktiv försäkringvid sjukdomoch Borgenärsbrotten enöversynav 11 kap. rehhabilitering.Del l och 2. 113 brottsbalken.30 Översyn skatteflyktslagen. Baarnkonventionenoch utlänningslagen.115 av Miiljö för hållbarhälsoutveckling. Reformeratförhandsbesked.44 en Beetänkande.Förslagtill nationellthandlingsprogram.124 Pensionssamordningför svenskari EU-tjänst. 57

Bililaga Miljörelateradehälsorisker.124 Medborgerliginsyn i kommunalaentreprenader.67

Bililaga2. Aktörer ochverktyg i miljöhälsoarbetet.124 Någrafolkbokföringsfrågor.68

Ennvironmentfor SustainableHealthDevelopment Utländskaförsäkringsgivaremedverksamheti - an AcctionPlanfor Sweden.124 Sverige.77 Översyn revisionsreglema.79 Dooping folkhälsoperspektiv.i Del A ochDel B. 126 av Jänmställdvård. Olika vård likavillkor. 133 Skyddför sparandei sparkasseverksamhet.81

Jäiimställdvård. Möteni vården Ett nytt systemför skattebetalningar.Del A. ur ett tvåzärvetenskapligtperspektiv.134 Ettnytt systemför skattebetalningar.Del B.

Filibromyalgioch Duchennesmuskeldystroñ. Författningsförslag,författningskommentarer

KLunskapslägeochbehov framtidaFoU. 135 ochbilagor, 100 av Njly behörighetsreglering hälso-ochsjukvårdens Från åkerlottertill Paradis ettdelbetänkande onmrâde 138 från Utredningenomuniversitetsfastigheterm.m. m.m. Vlárdavgiftervid rättspsykiatriskvård, 141 angåendeöverlåtelseroch tomträttsupplåtelserav m.m. Aut återerövravardagen.146 vissahögskolefastigheter.109

Bitidrag arbete En antologi.151 Artikel 6 i Europakonventionenoch skattegenom - Råärt flytta fråga bemötande äldre. 161 utredningen.116 att - en om av Bdehovoch i vården analys.163 ExpertrapporterfrånSkatteväxlingskommittén.117 resurser - en Lättnadi dubbelbeskattningen mindre företagsav

IKommunikationsdepartementet inkomster.119

Om Skatt avfall. 139 järnvägenstrafikledningm.m. 9 EEU-mopeden.Ålders-och behörighetskravför Sverigeoch EMU. 158

Ivvå- och trehjuligamotorfordon.11 Utbildningsdepartementet B3ättretrafik medväginformatik.17 Nly kurs i trafikpolitiken + Bilagor. 26 Dennyagymnasieskolan hur går det 1 - Banverketsmyndighetsroll 33 Samverkansmönsteri svenskforskningsfinansiering. m.m. Einskildavägar.46 2

luft- sjö- och spårtrafikens Samordnadrollfördelning inom tekniskforskning. Ein översynav tiillsynsmyndigheter.82 20

My yrkestrafiklagstiftning.93 Reformoch förändring. Organisationochverksamhet

Nationell teleadresskatalog.94 vid universitetochhögskolorefter 1993års

Biotniabanan.95 universitets-ochhögskolereform.21

Bin körkortsreform114 Inflytande riktigt Om eleversrätt till - SStationStockholmNord. 118 inflytande,delaktighetoch ansvar.22

SSpår,miljö och stadsbildi centralaStockholm.121 Enstrategiför kunskapslyftoch livslångtlärande.27

Iiänsstyrelsemasroll i infrastrukturplaneringen.142 Detforskningspolitiskalandskapeti Norden

lNy kursi trafikpolitiken.Delbetänkande 1990-talet.28 om toeskattning vägtrafiken.165 ForskningochPengar.29 av Högskolai Malmö. 36

Cirkelsamhället.Studiecirklarsbetydelserför

individ och lokalsamhälle.47

Statens 1996

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Värdeni folkhögskolevärlden.75 Skyddetavkulturmiljön.En översynav

Sarnrnanhålletstudiestöd.90 kulturminneslagensbestämmelser byggnader

om TUFF Teckenspråksutbildningfor föräldrar. 102 ochkulturmiljöer,prästgårdar,kyrkstäderoch

- Att främja donationertill universitet ortnamn.128

i och högskolor. 105 Högskolani Malmö Slutbetänkande.120 Näringsdepartementet

- Kunskapssynoch samhällsnyttai hantverkscirklar Kartläggningoch analys denoffentliga sektorns

av och hantverksutövande.122 upphandling och tjänstermed

av varor Folkbildningensinstitutioner.127 miljöpåverkan.23

Krock ellermöte Om denmångkulturellaskolan.143 Urbanizing

- ShapingSustainableHomes an Tre rapporteromstudiecirklar.154 World. SwedishNationalReportfor HabitatIl. 48

Folkbildningen enutvärdering.159 Reglerför handelmedel. 49

- Livslångtlärandei arbetslivet steg vägenmot Kompetensoch kapital bilaga. 69

- + ettkunskapssamhâlle.Ett diskussionsunderlag.164 Samverkanmellanhögskolanoch näringslivet. 70

Lärarefor högskolai utveclding.166

Elberedskapen.Organisation,ansvarsfördelningoch Gymnasieutbildningför vissaungdomarmed finansiering.78

funktionshinder.167

Samverkanmellanhögskolanoch de småoch

medelstoraföretagen.89

Jordbruksdepartementet

Offentlig djurskyddstillsyn.13 Närings- och handelsdepartementet

EU, konsumenternaochmaten Ökadkonkurrensi handelnmedlivsmedel. 144

- Förväntningaroch verklighet. 62 Elberedskapen.Författningsfrágor.149

Administrationenav EU:s jordbrukspolitik Gruvornaochframtiden.152

i Sverige.65

EffekteravEU:sjordbrukspolitik.136 Civildepartementet

Fritid förändring.i

Arbetsmarknadsdepartementet

Om kön och fördelningavfritidsresurser. 3 Aktiv arbetsmarknadspolitik expertbilaga.34+ Forskningför vår vardag. 10

Grundläggandedrag i en ny arbetslöshetsförsäkring Attityder och lagstiftningi samverkan

alternativoch förslag.51 bilagedel.31

+ Sverige,framtidenochmångfalden.55 Konsumentskyddpå elmarknaden.104

Påvägmot egenföretagande.55

Konsumenternaoch miljön. 108 Vägar i Sverige.55 Bevakadövergång.Åldersgränserför

ungaupp till Hälftenvore nog om kvinnor ochmänpå 30 är. 111

- 90-taletsarbetsmarknad.56

Medicinskaundersökningari arbetslivet.63 Inrikesdepartementet

Arbetstid

Lokal demokratioch delaktigheti Sverigesstäderoch längdförläggningoch inflytande+ bilagedel.145

landsbygd.71 Enallmänoch sammanhållenarbetslöshets-

Den kommunalasjälvstyrelsenoch grundlagen.129 försäkring.150

Kommunalförbundochgemensamnämnd

två former för kommunalsamverkan.137

Kulturdepartementet

KO:s biträde enskilda.140 Från massmediatill multimedia Bostadspolitik2000 från produktions-till

- attdigitaliserasvensktelevision.25 boendepolitik Särtryck+ + Bilaga156

Viktigt meddelande. Påmedborgarnasvillkor

- endemokratisk RadioochTV i Kris och Krig. 80 infrastruktur bilagor. 162

+ Inför ett Svensktkultumät IT och framtiden Översyn PBL ochva-lagen.168

- av inom kulturområdet.110

SStatenS 1996

offentliga utredningar

Såystematisk förteckning

Mvliljödepartementet

Banatteriema enladdadfråga. 8

- Nailationalstadsparker.38 Rarapportfrån klimatdelegationen1995. Klillimatrelaterad forskning. 39 Prereciseringav handelsändamåleti detaljplan.52 Kaialkxiingavsjöarochvattendrag53 Svevenskkämteknisktillsynsverksamhet. Vololym 1 En granskning.73

- SvwwedishNuclearRegulatoryActivities. Vo/olume 1 An Assessment.73

- Svêvenskkämteknisktillsynsverksamhet. V0/olym 2 Faktaredogörelscr.74

- SwlwedishNuclearRegulatoryActivities. Vo/olume 2 Descriptions.74

- IT T i miljöarbetet. 92 KâKämavfall teknik och platsval. KASAMsymttrandeöver SKBs FUD-Program95. 101 Mi/iiljöbalken. Enskärptoch samordnad miniljölagstiftningför en hållbar utveckling. Deel 1och2. 103 Imntegreringavmiljöhänsyninom denstatliga föförvaltningen.112 Öövergångsbestämmelsertill miljöbalken.147 Hâ-lållbarutvecklingi Sverigesskärgårdsorrtráden.153 OOmtankaromvattendrag etettnytt angreppssätt.155