Prop. 1996/97:104
Medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa konsumenttvister
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997
Lena Hjelm-Wallén
Leif Blomberg
(Inrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen (KO) i vissa tvister. Den nya lagen syftar främst till att främja prejudikatbildningen på konsumentområdet.
Lagen skall tillämpas på tvister mellan konsumenter och näringsidkare. I en sådan tvist ges KO möjlighet att företräda konsumenten såsom ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndighet. Försöksverksamheten begränsas till tvister som gäller finansiella tjänster. Ytterligare förutsättningar för lagens tillämpning är att tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller att det annars finns särskilda skäl för KO:s medverkan. Vidare införs särskilda regler om rättegångskostnader i lagen, vilka innebär att förfarandet vid allmän domstol blir i stort sett kostnadsfritt för konsumenten. Vad gäller de kostnader som KO haft i anledning av sitt biträde skall huvudregeln vara att dessa kostnader stannar på staten oavsett utgången i målet.
Den föreslagna lagen föranleder vissa ändringar i sekretesslagen (1980:100).
Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 december 1997.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Lagtext
Förslag till lag om försöksverksamhet avseende
medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
I denna lag finns bestämmelser om
Konsumentombudsmannens medverkan i vissa tvister mellan konsumenter och näringsidkare och om rättegången i sådana fall.
2 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare, som gäller en finansiell tjänst, får Konsumentombudsmannen biträda konsumenten såsom ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndighet om tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl för det.
3 § Under den tid som Konsumentombudsmannen är ombud enligt denna lag skall konsumenten få de förmåner som avses i 16-20 §§rättshjälpslagen (1996:1619). Kostnaderna för dessa förmåner skall stanna på staten.
Konsumentombudsmannen beslutar om sådan utredning som avses i 17 § rättshjälpslagen samt om ersättning till den som medverkat vid utredningen.
4 § Om Konsumentombudsmannen enligt denna lag biträder en konsument vid talan i allmän domstol skall
bestämmelserna om tvistemål om mindre värden i 1 kap. 3 d §, 10 kap. 8 a § och 18 kap. 8 a §rättegångsbalken inte tillämpas.
5 § Om konsumenten enligt bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken är skyldig att ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader skall staten i stället för konsumenten förpliktas betala dessa kostnader. Staten svarar dock inte för näringsidkarens kostnader som uppstått efter det att
Konsumentombudsmannen upphört att vara ombud och näringsidkaren underrättats om detta. Om näringsidkaren genom handlande som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken föranlett uppskov i målet eller på annat sätt vållat kostnad för Konsumentombudsmannen är näringsidkaren skyldig att ersätta staten sådan kostnad.
6 § Om en konsument har beviljats rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) skall rättshjälpen upphöra om
Konsumentombudsmannen beslutar att biträda konsumenten. Konsumenten skall i sådant fall endast betala rättshjälpsavgift.
7 § Konsumentombudsmannens beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 och gäller till utgången av november månad 2002.
Lagen tillämpas även på ärenden i vilka
Konsumentombudsmannen beslutat om sitt biträde före utgången av november månad 2002.
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
1
dels att 9 kap. 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 25 §,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1Lagen omtryckt 1992:1474.
Föreslagen lydelse
8 kap.
25 §
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen ( 1997:000 ) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister för uppgift som tillkommit eller inhämtats med anledning av en rättstvist enligt lagen, om det kan antas att den enskildes ställning som part i tvisten försämras om uppgiften röjs.
9 kap.
21 §
2
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
2Senaste lydelse 1996:155.
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen ( 1997:000 ) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Ärendet och dess beredning
Genom beslut den 12 oktober 1995 bemyndigade regeringen chefen för Civildepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda förutsättningarna för att ge Konsumentombudsmannen (KO) möjlighet att företräda en enskild konsument i ärenden eller mål av principiellt eller allmänt intresse, främst på området för finansiella tjänster. Med stöd av detta bemyndigande utsågs hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren till särskild utredare.
Utredningen, som antog namnet Utredningen om KO:s biträde åt enskilda konsumenter, överlämnade i september 1996 betänkandet KO:s biträde åt enskilda (SOU 1996:140). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och dess lagförslag i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i detta lagstiftningsärende (dnr In 96/2058).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 6 februari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. I propositionens lagförslag har också vissa redaktionella ändringar gjorts. Lagrådets synpunkter redovisas närmare i det följande.
Utgångspunkter för en ny lagstiftning
Inledning
Arbete med konsumentfrågor bedrivs på många områden och det kan ske såväl genom förebyggande åtgärder som genom tvistlösning. Andra viktiga åtgärder är information och rådgivning.
Det förebyggande arbetet går i huvudsak ut på att stärka konsumentkollektivet i stort. En viktig roll i det förebyggande arbetet spelar Konsumentombudsmannen (KO) som bl.a. kan gripa in mot oskäliga avtalsvillkor och otillbörliga marknadsföringsmetoder. Även den tillsyn som t.ex. Konsumentverket och Finansinspektionen bedriver har stor betydelse i sammanhanget. Genom den förebyggande verksamheten kan man i stor omfattning förhindra att tvister uppkommer.
När tvister trots allt uppkommer finns det flera olika organ för att lösa dessa. Förutom de allmänna domstolarna kan nämnas Allmänna reklamationsnämnden (ARN) och de särskilda villkorsnämnderna. Det finns också organ som ger råd och information till konsumenterna, t.ex. konsumenternas bank-
respektive försäkringsbyrå och de kommunala konsumentvägledarna. De sistnämnda är även viktiga i arbetet med att på informell väg klara upp tvistigheter mellan konsumenter och näringsidkare.
Genom den tvistlösning som sker vid ARN kan en tvist lösas på ett enkelt, billigt och snabbt sätt. Vidare är den rättsbildning som sker där av stort värde. För tvistlösningen vid ARN gäller dock den betydelsefulla begränsningen att nämnden inte kan avgöra tvister efter upptagande av muntlig bevisning. En skriftlig handläggning kan inte alltid ge en tillfredsställande utredning. Vidare prövar ARN inte alla typer av tvister. En annan begränsning är att nämndens avgöranden inte är bindande för parterna. Det finns således fall där den enskilde konsumenten är hänvisad till att föra en process vid allmän domstol. En sådan process kan i vissa fall bli kostsam för den enskilde. Det förekommer därför att denne avstår från att ta till vara sin rätt eller väljer att inte anlita juridiskt biträde även i fall när detta är motiverat. Härigenom riskerar rättsbildningen på området att begränsas. Det anses för närvarande vara ett problem att vägledande domstolsavgöranden på konsumentområdet kommer fram i mycket ringa utsträckning. Man bör därför främja konsumenternas vilja att föra principiellt viktiga frågor till allmän domstol och se till att den enskilde konsumenten därvid kan få erforderligt juridiskt biträde i syfte att öka prejudikatbildningen på området och därigenom stärka konsumentkollektivet i stort.
Vad särskilt gäller konsumentskyddet på området för finansiella tjänster finns det ett behov av att få fram vägledande avgöranden. Det beror bl.a. på att utbudet av de finansiella tjänsterna har ökat och att de villkor som är förbundna med tjänsterna ofta är svårtolkade. Det är även som regel ett ojämnt styrkeförhållande mellan den som erbjuder en finansiell tjänst och den enskilde kunden. Ny lagstiftning har tillkommit för att stärka konsumenternas ställning på området. Lagstiftningen behöver dock fyllas ut med vägledande avgöranden. Konsumentskyddet i samband med finansiella tjänster har under senare tid prioriterats såväl inom EU som i det nordiska samarbetet.
Om en tvist mellan en konsument och en näringsidkare förs vid allmän domstol handläggs den enligt rättegångsbalkens regler. Handläggningen sker enligt de bestämmelser som gäller för s.k. dispositiva tvistemål, dvs. mål där förlikning är tillåten. Det är parterna i målet som träffas av domens rättskraft, dvs. blir bundna av domen.
Ett mål inleds som regel vid tingsrätt, som i tvistemål enligt huvudregeln är domför med tre juristdomare. Flertalet mål avgörs dock av endast en juristdomare. I de s.k. småmålen, med vilket avses dispositiva tvistemål där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp och som inte omfattas av undantagen i 1 kap. 3 d § andra stycket
rättegångsbalken, skall tingsrätten bestå av endast en juristdomare.
Ett alternativ till att inleda en rättegång vid allmän domstol är den summariska process som inleds genom en ansökan om betalningsföreläggande hos kronofogdemyndigheten enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Förfarandet står öppet för alla typer av penningfordringar (som är förfallna till betalning) om förlikning i saken är tillåten. Om svaranden bestrider sökandens anspråk skall, om sökanden begär det, målet överlämnas till tingsrätt för fortsatt handläggning som tvistemål. Saken kan också komma att prövas av tingsrätten om den förlorande parten ansöker om s.k. återvinning.
Pågående reformering av rättssystemet på konsumentområdet
Att det nuvarande systemet inte i tillräcklig utsträckning främjar prejudikatbildningen på konsumentområdet är, som tidigare nämnts, ett problem. Det finns sannolikt ett betydande antal rättsligt grundade anspråk som inte görs gällande vare sig vid allmän domstol eller på annat sätt. Inte minst är så fallet med tvister av liten ekonomisk betydelse.
Grupptalanutredningen har lagt fram ett förslag som, om det genomförs, skulle innebära en långtgående reformering av tvistemålsförfarandet såvitt avser möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp av människor (se SOU 1994:151). Utredningen menar att den individualistiska tvåpartstvisten passar dåligt för de former av masskränkningar som är följden av massproduktion, massdistribution och massinformation. Bristerna inskränker sig inte till att enskilda medborgare vid enstaka tillfällen lider en rättsförlust. Att masskränkningar lämnas opåtalade i allt för stor utsträckning medför att processordningen inte heller fyller sina övriga funktioner såsom att vara handlingsdirigerande, prejudikatbildande, rättsskapande m.m.
Utredningen anser att grupprättegång är den bästa metoden att bota de brister som det processuella rättsskyddet för gruppanspråk har på bl.a. konsumentområdet. Med grupprättegång avses därvid en processform som tillåter någon att utan rättegångsfullmakt som kärande eller svarande föra talan för en i processen angiven grupp, vars medlemmar omfattas av domens rättskraft trots att de inte är parter i målet. Beroende på vem som för talan som representant för gruppen skiljer utredningen mellan offentlig och privat grupptalan. Om förslaget genomförs kommer sannolikt KO att vara ett av de organ som tillerkänns rätt att föra offentlig grupptalan. Enligt Grupptalanutredningens förslag skall en grupprättegång tillåtas endast om talan inte bättre eller lika väl kan föras i någon annan ordning och om vissa andra särskilda
processförutsättningar är för handen. Är en stor grupp konsumenter berörd kan det således finnas möjlighet för KO att välja mellan att föra ett pilotmål eller en grupptalan, dock att pilottalan skall väljas om det är ett lämpligare alternativ. Ett system enligt vilket KO kan företräda en enskild konsument och ett system med grupprättegång skulle således komma att komplettera varandra. Ett förslag om lagstiftning med anledning av Grupptalanutredningens betänkande kommer att läggas fram tidigast under hösten 1998.
I sammanhanget bör också nämnas den försöksverksamhet med grupptalan som pågår enligt förordningen (1997:9) om försöksverksamhet med grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden. Verksamheten avser tvister mellan en grupp konsumenter och en näringsidkare. Sådana tvister får prövas om det finns flera konsumenter som kan antas ha anspråk mot en viss näringsidkare med stöd av väsentligen likartade grunder, tvisterna rör förhållanden som får prövas av nämnden och en prövning av tvisterna är motiverad från allmän synpunkt.
Tvister enligt förordningen tas upp till prövning efter anmälan av KO. Om denne för ett visst fall har beslutat att inte göra någon anmälan har en sammanslutning av konsumenter eller löntagare möjlighet att anmäla tvisten för prövning. Vid bifall till en grupptalan rekommenderar ARN näringsidkaren i fråga att vidta en viss åtgärd gentemot de konsumenter som omfattas av talan.
Ett system enligt vilket KO ges möjlighet att medverka i konsumenttvister vid bl.a. allmän domstol skulle utgöra en ytterligare förstärkning på konsumentområdet.
Frågan om att ge KO möjlighet att biträda enskilda konsumenter har diskuterats tidigare. Bl.a. lade Reklamationsutredningen i sitt betänkande Tvistlösning på konsumentområdet (SOU 1978:40) fram ett förslag som innebar att KO i tvist mellan en konsument och en näringsidkare skulle kunna föra konsumentens talan vid allmän domstol i egenskap av befullmäktigat ombud. Förslaget, som inte var enhälligt, fick ett blandat mottagande hos remissinstanserna och ledde inte till lagstiftning.
Remissbehandlingen av utredningen KO:s biträde åt enskilda har visserligen gett ett starkt stöd åt att det inleds en försöksverksamhet men samtidigt har det rests en del principiella frågeställningar och pekats på en del problem vid tillämpningen av den föreslagna lagen. Stödet för att det finns ett behov av att inleda en försöksverksamhet i linje med förslaget är så stort att regeringen menar att ett försök bör inledas. Remissinstansernas synpunkter och vidare överväganden har dock föranlett regeringen att göra en viss omarbetning av utredningens lagförslag.
Medverkan av KO i vissa tvister
Behovet av en ny lagstiftning
Regeringens förslag: En tidsbegränsad lag om försöksverksamhet avseende medverkan av KO i vissa tvister införs. Försöksverksamheten skall pågå i fem år.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak förslaget. Av dem som uttryckligen har behandlat frågan om behovet av en ökad prejudikatbildning på konsumentområdet anser de flesta att ett sådant behov föreligger. Hit hör bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och ARN.
Sveriges advokatsamfund och Sveriges Köpmannaförbund
avstyrker förslaget. Göta hovrätt ställer sig tveksam till förslaget. Stockholms tingsrätt, som också är negativ till förslaget, ifrågasätter om en ökad prejudikatbildning genom domstolarna verkligen är ägnad att på sikt förbättra konsumenternas ställning och hänvisar i sammanhanget till den rättsbildning som sker genom bl.a. ARN:s verksamhet.
Vad gäller den föreslagna lagstiftningstekniken ifrågasätter Stockholms tingsrätt starkt införandet av en ny särskild lag och menar, i likhet med Sveriges advokatsamfund, att de bestämmelser som behövs för att uppnå syftet med förslaget kan inarbetas i redan befintlig lagstiftning. Justitieom-
budsmannen (JO) anser att det under den tid som
försöksverksamheten pågår kan vara lämpligt att bestämmelserna är samlade i en särskild lag. Om verksamheten skulle komma att permanentas finns det enligt JO dock anledning att överväga om bestämmelserna skall inarbetas i rättegångsbalken. Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet ifrågasätter valet av teknik med försöksverksamhet
och tidsbegränsad lagstiftning och anser att försöksperioden under alla förhållanden är för lång. Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Sveriges Konsumentråd är också av uppfattningen att
försöksperioden är för lång och anser att en eventuell permanent lagstiftning som omfattar hela konsumentområdet bör införas redan efter tre år.
Skälen för regeringens förslag: Den otillräckliga prejudikatbildningen på konsumentområdet är ett problem som har varit föremål för diskussion sedan en längre tid tillbaka. Det är en allvarlig brist i rättssystemet att vägledande domstolsavgöranden inte kommer fram i tillräcklig utsträckning på ett för medborgarna så centralt och viktigt område. En bidragande orsak till problemet är att de enskilda konsumen-
terna av kostnadsskäl i vissa fall avstår från att föra sin sak till prövning av allmän domstol. Kostnadsfrågan kan också vara en orsak till att inte anlita sakkunnigt biträde i en process. Det är väsentligt att rättssystemet utformas så att konsumenten inte hindras från att föra sin sak till allmän domstol eller till andra tvistlösande organ när det finns skäl för detta.
För att komma till rätta med problemen föreslår regeringen dels att KO ges möjlighet att som ombud företräda enskilda konsumenter vid allmän domstol och kronofogdemyndighet i bl.a. tvister som är av principiellt intresse, dels att det införs särskilda regler om kostnaderna i sådana mål. Det främsta syftet med att införa en möjlighet för KO att företräda en enskild konsument i tvister är att främja prejudikatbildningen på konsumentområdet. Systemet kan också komma konsumentkollektivet i stort till godo genom att näringsidkaren efter avgörande av ett pilotfall till konsumentens förmån vidtar rättelse också gentemot andra konsumenter. Det rådgivande arbetet i konsumentfrågor kan komma att underlättas om rättsläget blir klarare.
Om det ges möjlighet för KO att medverka i enlighet med regeringens förslag, blir det ett nytt institut på konsumentområdet. Det är därför viktigt att få fram ett underlag för att kunna göra en utvärdering av verksamheten och bedöma behovet och värdet av ett varaktigt system med KO:s biträde åt enskilda konsumenter. Det framstår därför som naturligt att verksamheten inledningsvis bedrivs som en tidsbegränsad försöksverksamhet. Enligt regeringen är det vidare lämpligt att under försöksperioden ha de centrala bestämmelserna samlade i en lag och att först i samband med en utvärdering av verksamheten överväga en annan lagstiftningsteknik för en eventuell permanent verksamhet.
En faktor att ta hänsyn till när det gäller att avgöra under hur lång tid som försöksverksamheten bör pågå är handläggningstiderna vid de allmänna domstolarna. Det kan ta flera år innan ett tvistemål avgörs, särskilt om det förs till Högsta domstolen. Vidare beräknas antalet ärenden per år bli relativt lågt. Dessa omständigheter gör att det kan komma att ta ganska lång tid innan man kan avgöra om lagen får avsedd effekt på rättsbildningen. Det finns därför skäl att ha en relativt lång försöksperiod. Försöksperiodens längd är dock inte helt avgörande för när en utvärdering kan komma att påbörjas. Skulle det visa sig att det finns tillräckligt underlag innan försöksperioden har löpt ut, bör utvärderingen kunna inledas redan vid denna tidigare tidpunkt.
I vilken typ av tvister skall KO medverka?
Regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde begränsas till tvister mellan konsumenter och näringsidkare som gäller finansiella tjänster och i vilka
utgången är av betydelse för rättstillämpningen eller det annars finns särskilda skäl för KO:s medverkan.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del är positiva till eller har inget att erinra mot att försöksverksamheten begränsas till tvister som rör finansiella tjänster. Hit hör Konsumentverket,
Marknadsdomstolen, Finansinspektionen, Sveriges Konsumentråd, TCO, LO och Sveriges Industriförbund.
Konsumentverket anser att avgränsningen till finansiella
tjänster är motiverad av bl.a. att det rör sig om en försöksverksamhet. Enligt Konsumentverkets bedömning kommer förväntningarna bland konsumenterna med all sannolikhet att bli stora samtidigt som KO inte kommer att ha resursmässiga möjligheter att ta sig an mer än ett mycket begränsat antal fall årligen.
Sveriges advokatsamfund, Göta hovrätt och Svenska Bankföreningen ifrågasätter att prejudikatbildningen på
området för finansiella tjänster är otillräcklig. Bankföreningen avstyrker av detta skäl att verksamheten endast skall omfatta finansiella tjänster. Sveriges Köpmannaförbund är av uppfattningen att det inte finns behov av KO:s medverkan i enlighet med förslaget, eftersom det redan i dag finns ordningar som kan hantera dessa ärenden.
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet är negativ till
förslaget i denna del och befarar att verksamheten till följd av begränsningen kommer att fungera som en bromskloss vad gäller konsumenträtten sedd i dess helhet, i synnerhet om försöksverksamheten skall pågå under så lång tid som fem år. Även Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter nämnda begränsning och anför att en utvidgning till hela konsumentområdet skulle ge ett bredare erfarenhetsunderlag vid en utvärdering av försöksverksamheten. Hovrätten påpekar vidare att man genom en utvidgning skulle undgå de avgränsningsproblem som kan uppstå på grund av att begreppet finansiella tjänster inte är klart definierat.
Marknadsdomstolen anser att det bör övervägas att införa en
definition av begreppet i lagtexten. Sveriges
Försäkringsförbund är tveksamt till om det överhuvud taget är
lämpligt att använda begreppet finansiell tjänst för att bestämma lagens tillämpningsområde.
I fråga om avgränsningen av lagens tillämpningsområde i övrigt anför Finansinspektionen att man med beaktande av KO:s begränsade resurser bör överväga om inte KO:s medverkan enligt förslaget främst bör syfta till att få fram prejudikat. Även Svenska Bankföreningen, Sveriges
Industriförbund och Sveriges Försäkringsförbund anser att
förfarandet bör begränsas till ärenden som kan få betydelse för
rättsbildningen.
Industriförbundet och Försäkringsförbundet anser att det av lagtexten bör framgå att det är KO som i det enskilda fallet självständigt prövar om förutsättningarna för lagens tillämpning är uppfyllda och om KO skall medverka eller inte.
Skälen för regeringens förslag
Begränsningen till finansiella tjänster
Som tidigare nämnts bör rätten för KO att biträda en enskild konsument inledningsvis ske i form av en försöksverksamhet. Det är därför enligt regeringens mening lämpligt att begränsa verksamheten till vissa typer av tvister, i synnerhet som det på förhand är svårt att avgöra vilken omfattning verksamheten kommer att få. Som vi har sagt tidigare (avsnitt 4) har senare års utveckling på det finansiella området lett till problem av olika slag för konsumenterna. Behovet av prejudikatbildning på området är enligt regeringens bedömning stort. Tvister som rör finansiella tjänster är vidare ofta av stor ekonomisk betydelse för den enskilde konsumenten. Mot denna bakgrund förefaller det lämpligt att låta en försöksverksamhet omfatta tvister som rör finansiella tjänster. Försöksverksamheten bör enligt regeringens mening, åtminstone inledningsvis, ha denna begränsning.
Regeringen har viss förståelse för synpunkterna från bl.a. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet att en begränsning till området för finansiella tjänster kan komma att fungera som en bromskloss vad gäller konsumenträtten i övrigt. För närvarande finns det dock inte något utredningsunderlag till stöd för att låta lagen omfatta ytterligare områden inom konsumenträtten. Bl.a. saknas det en analys av resursfrågan och hur ämnesavgränsningen i sådant fall bör göras. Samtidigt är det naturligtvis riktigt som en del remissinstanser har påpekat att ett utvidgat ämnesområde kan ge bredare erfarenhetsunderlag. Regeringen har därför för avsikt att överväga frågan ytterligare. Det är därför inte uteslutet att en utvidgning av området kan komma att bli aktuell redan under försöksperioden. Det är dock angeläget att försöksverksamheten kommer igång så snart som möjligt även om det sker i en mer begränsad omfattning.
Vad gäller innebörden av begreppet finansiell tjänst kan den föreslagna lagtexten enligt regeringens bedömning knappast komma att leda till tolknings- eller avgränsningsproblem. Regeringen anser därför att någon legaldefinition av begreppet inte behöver införas i lagtexten. Vi återkommer till frågan i författningskommentaren.
Begränsningen till mål av allmänt intresse m.m.
Det huvudsakliga syftet med att ge KO möjlighet att företräda en enskild konsument är som tidigare nämnts att stärka rättsbildningen inom konsumentområdet. Det finns dock vissa andra situationer i vilka KO bör ha möjlighet att medverka. Ett sådant fall är att tvisten är av betydelse för en större grupp konsumenter. Om sådana tvister är lämpade för prövning vid ARN kan KO använda sig av grupptalan enligt den pågående försöksverksamheten. Behovet av en möjlighet för KO att biträda en enskild konsument i allmän domstol i en tvist som är av betydelse för en större grupp konsumenter beror delvis på vad som kommer att beslutas med anledning av de förslag som lämnats av Grupptalanutredningen. Enligt dessa förslag skall en grupprättegång tillåtas endast om talan inte bättre eller lika väl kan föras i någon annan ordning. Om ett bättre eller likvärdigt processalternativ utgörs av talan i form av pilotmål skall sådan talan väljas. Detta innebär att det också efter en lagstiftning enligt Grupptalanutredningens förslag finns behov av en möjlighet för KO att företräda enskilda exempelvis i pilotmål.
En särskild fråga är om KO skall företräda en konsument i mål vid allmän domstol i de fall då näringsidkaren inte har följt ARN:s rekommendation om hur tvisten skall lösas. Att i sådana fall göra biträdet obligatoriskt skulle innebära ett betydelsefullt ingrepp i förutsättningarna för ARN:s verksamhet. Vetskapen hos en näringsidkare att han, om han inte följer en rekommendation av nämnden, kan komma att stämmas inför domstol av en statlig myndighet skulle kunna bli ett effektivt påtryckningsmedel, som skulle ge ARN:s avgöranden karaktären av avgöranden som kan verkställas genom tvång. En sådan ordning bör av principiella skäl inte komma i fråga. Med anledning av det stora antal ärenden det skulle bli fråga om talar också praktiska skäl mot att låta KO företräda enskilda av endast den anledningen att näringsidkaren inte följt en rekommendation av ARN.
Förutsättningar för KO att företräda en konsument vid allmän domstol i fall då en näringsidkare inte följer en rekommendation av nämnden kan dock finnas om målet är av principiellt intresse eller det annars finns särskilda skäl.
Sammanfattningsvis bör KO enligt regeringens mening ha möjlighet att företräda en enskild konsument i tvister som gäller finansiella tjänster under förutsättning att det är fråga om mål eller ärenden med prejudikatintresse eller om det annars finns särskilda skäl för KO:s medverkan. En sådan ordning stämmer överens med vad som gäller när Jämställdhetsombudsmannen (JämO) eller Diskrimineringsombudsmannen (DO) för talan för enskilda arbetstagare eller arbetssökande vid Arbetsdomstolen enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
I vilka instanser skall KO medverka?
Regeringens förslag: KO får biträda en enskild konsument vid allmän domstol och kronofogdemyndighet.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen har föreslagit att KO skall kunna medverka inför allmän domstol, ARN och andra tvistlösande organ samt att KO skall kunna föra talan för enskilda konsumenter i tvister utanför dessa organ t.ex. vid förlikningsförhandlingar och ingående av eventuella avtal.
Remissinstanserna:
ARN, Konsumentverket,
Finansinspektionen och
i viss mån även
Konsumentvägledarnas förening invänder mot att lagen görs
tillämplig på förfarandet inför ARN. ARN anför i denna del bl.a. att den föreslagna ordningen skulle kunna skapa obalans mellan parterna genom att konsumenten företräds av ett kvalificerat ombud medan näringsidkaren, i vart fall en mindre sådan, sannolikt för sin talan på egen hand. Konsumentvägledarnas förening påpekar att grundtanken med förfarandet inför ARN är att den enskilde konsumenten själv skall kunna föra sin talan.
ARN, Konsumentverket, Finansinspektionen
och
Marknadsdomstolen pekar vidare på att den föreslagna
verksamheten främst syftar till att främja prejudikatbildningen. Enligt ARN och Finansinspektionen föreligger det därför inte något större behov av KO:s medverkan vid något annat organ än allmän domstol, medan Konsumentverket anser att även medverkan vid kronofogdemyndigheter bör omfattas av lagen. Marknadsdomstolen anser att verksamheten bör begränsas till allmän domstol och ARN.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om i vilka instanser som KO skall kunna medverka är det självklart att detta först och främst bör gälla vid de allmänna domstolarna eftersom det främsta syftet med den föreslagna lagstiftningen är att öka prejudikatbildningen på vissa områden inom konsumenträtten. Vad som bör gälla härutöver kan diskuteras.
Den rättsbildning som sker vid ARN är visserligen av stort värde. Nämndens avgöranden har dock inte samma tyngd som ett avgörande av allmän domstol. Vidare finns en risk att en ordning med KO:s medverkan skulle kunna leda till negativa konsekvenser för en redan väl fungerande verksamhet.
I sammanhanget bör också nämnas försöksverksamheten med grupptalan vid ARN som ger KO möjlighet att verka för att tvister som rör en viss grupp av konsumenter kommer inför nämndens prövning. Vidare föreligger ett förslag om att införa plenum i ARN, vilket sannolikt skulle leda till att nämndens rättsbildande funktion stärks.
Av dessa skäl anser regeringen att lagen, i vart fall inte för närvarande, bör göras tillämplig på förfarandet vid ARN. Lagen
bör inte heller omfatta förfaranden inför olika privaträttsliga organ som försäkringsbolagens villkorsnämnder. KO bör dock kunna företräda den enskilde konsumenten i mål inför kronofogdemyndighet. En process i allmän domstol föregås ofta av det summariska förfarandet enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Det är därför lämpligt att KO skall kunna medverka redan i detta tidigare skede.
I vilken egenskap skall KO medverka?
Regeringens förslag: KO får biträda konsumenten som befullmäktigat ombud.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att någon särskild fullmakt inte skall krävas för KO utan att behörigheten att uppträda som ombud skall grundas på
Konsumentombudsmannens beslut att biträda konsumenten.
Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet, ARN, Finansinspektionen, Sveriges advokatsamfund, Göta hovrätt och Stockholms tingsrätt
uppmärksammar vissa problem som den valda medverkansformen kan komma att medföra. Uppsala universitet och Finansinspektionen befarar att den enskilde konsumentens dispositionsrätt över processen kan motverka att verksamheten får avsedd effekt.
Sveriges advokatsamfund menar att den föreslagna ordningen leder till en icke godtagbar intressekonflikt mellan det allmännas intresse av prejudikat och den enskilde konsumentens intresse i det särskilda fallet. Stockholms tingsrätt anför liknande synpunkter. Göta hovrätt är av uppfattningen att KO:s möjlighet att återkalla sitt beslut att medverka är ägnad att skapa osäkerhet i processen. Vidare anser Göta hovrätt att den föreslagna ordningen medför vissa följdfrågor som har lämnats obesvarade av utredningen.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om i vilken egenskap KO skall medverka kan lösas på olika sätt. Ett alternativ är att KO uppträder som part i rättegången i likhet med JämO eller DO när dessa för talan för enskilda arbetstagare eller arbetssökande vid Arbetsdomstolen. Lagstiftningen kan också utformas så att KO får möjlighet att uppträda som ett befullmäktigat ombud enligt 12 kap. rättegångsbalken.
Ett annat alternativ är att KO deltar i rättegången vid sidan av konsumenten efter mönster av reglerna i rättegångsbalken om intervention.
För att lagstiftningen skall bli så effektiv som möjligt och fylla avsedd funktion bör KO både kunna medverka innan en process har inletts och inträda i en redan pågående process. Det är inte ovanligt att det under processens gång framkommer att en viss fråga är av principiellt intresse. KO kan också komma att
få vetskap om att ett visst mål är av principiellt intresse först sedan talan väckts. KO bör vidare ges möjlighet att uppträda på såväl kärande- som svarandesidan. Mot denna bakgrund framstår det som mest lämpligt att KO får möjlighet att uppträda som befullmäktigat ombud.
Fullmakten kan återkallas när som helst. Det är således den enskilde konsumenten som kommer att förfoga över processen, vilket bl.a. innebär att han eller hon har möjlighet att själv föra in material i processen och även avbryta densamma. Att den enskilde konsumenten avbryter en pågående process kan naturligtvis stå i strid mot syftet med KO:s medverkan. Man torde dock kunna räkna med att de konsumenter som erbjuds KO:s biträde i allmänhet kommer att vilja medverka till att få fram ett domstolsavgörande.
Den som företräder någon annan i en rättegång skall normalt förete skriftlig fullmakt från den han eller hon företräder. Detta följer av rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångsombud.
Enligt utredningens förslag skall någon fullmakt inte krävas för KO utan KO:s behörighet skall i stället grundas på dennes beslut att biträda den enskilde konsumenten. En sådan ordning medför dock vissa problem. Konsumentens samtycke till KO:s biträde får förutsättas omfatta endast KO:s egen medverkan och inte ett av denne anlitat ombud. För att KO skall kunna sätta annan i sitt ställe torde det därför krävas författningsreglering eller fullmakt för KO med möjlighet att sätta annan i sitt ställe. Vidare uppkommer frågan om när KO:s behörighet upphör om konsumenten återkallar sitt medgivande. Skall den avgörande tidpunkten vara när konsumenten återkallar sitt medgivande eller när KO beslutar att frånträda? Dessa omständigheter talar mot att ha en ordning som avviker från rättegångsbalkens bestämmelser om fullmakt. Enligt regeringens uppfattning föreligger inte heller några tungt vägande praktiska skäl för att ha en ordning som i detta avseende avviker från rättegångsbalken.
Det bör vara KO som avgör vilka praktiska och processuella former som skall väljas. Om konsumenten inte accepterar KO:s beslut i dessa hänseenden bör KO avstå från att medverka. Om utvecklingen i processen ger anledning till det skall KO också kunna återkalla sitt beslut om medverkan. Regeringen återkommer till detta i författningskommentaren.
En särskild fråga är hur KO skall ställa sig till frågan om en förlikning, eventuellt aktualiserad av domstolen (jfr 42 kap. 17 § rättegångsbalken). Om en sådan träffas leder inte tvisten till ett avgörande som kan få betydelse från prejudikatsynpunkt och därmed går alltså ett viktigt skäl för KO:s medverkan förlorat. Från allmänna synpunkter är det emellertid bäst förenligt med motiven för samhällets medverkan vid tvistlösning mellan enskilda att KO medverkar också i förlikningsarbete.
Rättegångskostnader och kostnader för
KO:s biträde
Konsumentens egna kostnader och
konsumentens an-
svar för kostnaderna för KO:s biträde
Regeringens förslag: Konsumenten skall inte kunna förpliktas ersätta staten kostnaderna för KO:s biträde och för av denne anlitat ombud. Under den tid biträde lämnas av Konsumentombudsmannen får konsumenten de förmåner som avses i 16-20 §§rättshjälpslagen (1996:1619). Kostnaden för konsumentens inställelse vid domstol kan under vissa förutsättningar ersättas enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken som träder i kraft samtidigt med den försökslag som föreslås.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har uttalat sig om förslaget i denna del tillstyrker majoriteten förslaget.
Sveriges advokatsamfund menar att de föreslagna reglerna
strider mot de skäl som anförts för de nyligen beslutade ändringarna i rättshjälpssystemet och att det är svårt att motivera varför en viss grupp skall komma i åtnjutande av helt fritt rättsligt bistånd. Samfundet anser vidare att det kostnadsfria biträdet ger upphov till en obalans i förhållandet mellan KO och den enskilde konsumenten vid bestämmandet av hur den enskildes talan skall utformas. Sveriges
Köpmannaförbund anser att konsumenten bör betala en viss
del av sina kostnader.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts kan den omständigheten att den enskilde konsumenten i vissa fall riskerar att ådra sig rättegångskostnader i en process verka avhållande på viljan att föra en tvist till allmän domstol. Enligt regeringens mening är det viktigt att ha ett system där risken för att ådra sig kostnader inte hindrar att mål av allmänt intresse kommer under domstolsprövning när detta är befogat.
Ur den aspekten vore den bästa lösningen att förfarandet görs kostnadsfritt för den enskilde konsumenten. Ett sådant system stämmer överens med det yttersta syftet med att ge KO en möjlighet att biträda en enskild konsument, nämligen att stärka konsumentintresset. Eftersom det är KO som enligt den föreslagna ordningen avgör i vilka fall han eller hon skall medverka, är risken för att konsumenten skall kunna missbruka systemet inte heller särskilt stor.
Mot bakgrund av det anförda bör konsumenten inte kunna förpliktas ersätta de kostnader som KO haft i anledning av sitt
biträde. Dessa kostnader kommer således inte heller att utgöra någon rättegångskostnad för konsumenten.
När det gäller konsumentens egna kostnader för bl.a. bevisning är det naturligt att knyta an till bestämmelserna om rättshjälp. Enligt den nya rättshjälpslagen, som träder i kraft den 1 december 1997 (prop. 1996/97:9), betalar staten kostnaderna för juridiskt biträde och andra kostnader såsom för bevisning. Rättshjälpen omfattar däremot inte ersättning för motpartens rättegångskostnader eller ersättning för kostnad för personlig inställelse vid domstol. I vissa fall kan dock kostnad för personlig inställelse ersättas enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken. Med hänsyn till att kostnaden för personlig inställelse normalt sett inte uppgår till alltför höga belopp saknas anledning att frångå vad som kommer att gälla enligt rättegångsbalken. Inte heller finns det skäl att införa någon särbestämmelse i fråga om utredningskostnader, vilka enligt den nya rättshjälpslagen inte skall kunna ersättas med mer än 10 000 kronor. Konsumenten kan således själv få stå för kostnader för inställelse samt för utredningskostnader utöver 10 000 kronor. Dessa kostnader kan konsumenten dock få ersättning för av motparten enligt reglerna i 18 kap. rättegångsbalken.
Sammantaget bör således enligt vår mening konsumenten få de förmåner som utgår enligt den nya rättshjälpslagen med undantag för ersättning för biträdeskostnader. Övriga bestämmelser i rättshjälpslagen blir inte tillämpliga. Någon rättshjälpsavgift kommer således inte att belasta den enskilde konsumenten.
Om KO av någon anledning avsäger sig sitt uppdrag eller om konsumenten inte längre önskar bli företrädd av KO, bör konsumenten själv få svara för de kostnader som uppstår därefter. En fråga i det sammanhanget är hur man bör behandla de kostnader som kan ha uppkommit under den tid KO företrätt konsumenten och för vilka ersättning har betalats av allmänna medel. Om en enskild, vars talan förs av JämO eller DO, skulle återkalla sitt medgivande att låta sig företrädas svarar respektive myndighet för de kostnader som uppkommit under den tid biträde lämnats. Det finns inget skäl att ha en annan lösning för de fall när KO företräder en enskild.
Det är tänkbart att KO inträder i en process vid domstol som redan har pågått under en kortare eller längre tid. Frågan är då hur man skall förfara med de kostnader som kan ha uppkommit för konsumenten innan KO beslutat lämna denne sitt biträde. Här kan paralleller dras med vad som gäller för den som har rättshjälp. De kostnader en rättssökande har haft innan rättshjälp beviljats får denne stå för själv. Det finns ingen anledning att ha en annan reglering här. Sådana tidigare uppkomna kostnader bör konsumenten således enligt vår mening svara för själv. Dessa kostnader kan han eller hon emellertid få ersättning för av motparten enligt reglerna i 18
kap. rättegångsbalken.
Ansvaret för motpartens kostnader och
näringsidkarens ansvar för kostnaderna för KO:s biträde
Regeringens förslag: I de fall konsumenten enligt bestämmelserna i rättegångsbalken är skyldig att ersätta näringsidkarens rättegångskostnader skall dessa i stället betalas av staten. De kostnader som KO haft i anledning av sitt biträde skall som huvudregel stanna på staten oavsett utgången i målet. Näringsidkaren skall inte heller behöva betala kostnaden för de förmåner som konsumenten fått enligt 3 § i den föreslagna lagen.
Utredningens förslag: I fråga om konsumentens ansvar för näringsidkarens kostnader stämmer utredningens förslag i huvudsak överens med regeringens. I fråga om kostnadsfördelningen i övrigt har utredningen föreslagit följande. Om näringsidkaren skulle förlora ett mål skall rätten kunna låta vardera part stå sin rättegångskostnad. En förutsättning skall dock vara att näringsidkaren hade skälig anledning att få sin sak prövad. För det fall att näringsidkaren förlorar målet och rättegångskostnaderna inte skall kvittas skall näringsidkaren ersätta staten dels för vad som har utgått av allmänna medel för t.ex. bevisning, dels kostnaden för KO:s arbete.
Remissinstanserna: I fråga om den enskilde konsumentens ansvar för näringsidkarens rättegångskostnader är alla utom en av de remissinstanser som uttalat sig i huvudsak positiva till utredningens förslag. Konsumentverket påtalar dock att konsumentens ställning i kostnadshänseende är försvagad i vissa specialfall. Som exempel på detta nämner Konsumentverket att den enskilde konsumenten kan komma att bli skyldig att betala näringsidkarens rättegångskostnader om KO:s medverkan enligt lagen har upphört, eftersom de särskilda fördelningsreglerna då inte längre är tillämpliga. Sveriges
Köpmannaförbund anser att ansvaret för näringsidkarens
rättegångskostnader bör delas mellan KO och den enskilde konsumenten.
Vad gäller den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna är de remissistanser som uttalat sig positiva till den föreslagna huvudregeln eller lämnar den utan erinran. Vissa remissinstanser anser dock att det av lagtexten med större tydlighet bör framgå att huvudregeln är att rättegångskostnaderna skall kvittas i de fall konsumenten vinner målet. Sveriges Industriförbund vänder sig vidare mot att kvittning skall kunna underlåtas om en tillämpning av bestämmelserna leder till ett för konsumenten oskäligt resultat.
Hovrätten över Skåne och Blekinge befarar att de lättnader
som näringsidkarna får enligt förslaget inte är tillräckliga för att motivera näringsidkare att föra en process i flera instanser och att det därför torde förutsättas att också företagens branschorganisationer medverkar till att så kan ske. Svenska
Bankföreningen anser att näringsidkaren aldrig skall behöva
stå för mer än sina egna kostnader. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget bör kompletteras med utökade möjligheter för mindre näringsidkare att erhålla bidrag till sina egna kostnader.
Bakgrund: En part som förlorar ett mål skall enligt rättegångsbalken som huvudregel ersätta motparten dennes rättegångskostnad. Om den part som vinner har inlett rättegången utan att motparten har gett anledning till detta eller om den vinnande parten på annat sätt uppsåtligen eller genom försummelse har föranlett onödig rättegång kan han eller hon emellertid bli skyldig att ersätta motparten dennes rättegångskostnad. Om en parts yrkande bifalls endast till viss del kan ersättningen för rättegångskostnaderna jämkas. I vissa fall kan rättegångskostnaderna kvittas, dvs. vardera parten får stå för sina rättegångskostnader. Om en part genom vårdslös eller försumlig processföring vållat kostnad för motparten är han eller hon skyldig att ersätta sådan kostnad, oavsett hur rättegångskostnaderna i övrigt fördelas.
Ersättning för rättegångskostnad skall fullt ut motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall även betalas för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.
Skälen för regeringens förslag: Av samma skäl som regeringen nyss anfört i fråga om konsumentens egna kostnader, bör staten, när en näringsidkare har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader, svara för dessa kostnader i stället för konsumenten. En sådan ordning är till fördel även för näringsidkaren, eftersom denne oavsett konsumentens ekonomiska förhållanden tillförsäkras ersättning för de rättegångskostnader domstolen tillerkänner honom.
Detta bör gälla även om KO avträtt som ombud såvitt avser rättegångskostnader som uppstått före och under tiden för KO:s medverkan. Rättegångskostnader som uppstår därefter bör dock konsumenten själv få stå för.
Eftersom KO kommer att föra en process i första hand för att få fram prejudikat kommer målet som regel att ha intresse utöver det enskilda fallet och röra svårbedömda rättslägen. Med hänsyn härtill, men även för att främja näringsidkarens vilja att driva ett mål av principiellt intresse, bör huvudregeln vara att näringsidkaren inte behöver betala KO:s kostnader när konsumenten vinner målet. Regeringen anser däremot inte att det för närvarande föreligger tillräckliga skäl för att ge
näringsidkaren lättnader i fråga om ansvaret för konsumentens rättegångskostnader. Den föreslagna ordningen innebär att näringsidkaren oavsett utgången i målet inte skall behöva betala KO:s kostnader. I vissa fall bör dock näringsidkaren kunna förpliktas att betala kostnaderna för KO:s medverkan eller en del därav. Lagrådet har invänt mot att näringsidkarens ersättningsskyldighet kopplas till rekvisitet "skälig anledning att få tvisten prövad" och därvid gjort en koppling till bestämmelsen i 2 § i den föreslagna lagen om att KO:s biträde skall avse tvister som är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl. Enligt Lagrådet skulle en strikt tolkning av denna bestämmelse innebära att ersättningsskyldighet för näringsidkaren knappast skulle föreligga i andra fall än då förutsättningar för KO:s medverkan inte varit uppfyllda. Mot den valda kopplingen talar enligt Lagrådet vidare det förhållandet att en näringsidkare aldrig skulle kunna åläggas ersättningsskyldighet i mål som på grund av prejudikatvärdet eller liknande anledning funnits skäl att pröva, eftersom bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken inte är tillämpliga på KO:s kostnader. Regeringen instämmer i vad Lagrådet har anfört i denna del. Näringsidkarens ersättningsskyldighet för KO:s kostnader kan därför i stället lämpligen kopplas till fall då näringsidkaren brustit i sin processföring. Regeringen föreslår sålunda att näringsidkaren skall vara skyldig att ersätta staten för kostnad som näringsidkaren vållat KO genom vårdslös eller försumlig processföring.
Näringsidkaren bör inte behöva betala kostnaderna för de rättshjälpsförmåner som konsumenten enligt förslaget skall kunna få. Enligt den nya rättshjälpslagen skall motparts ersättningsskyldighet endast omfatta kostnader som avser ersättning till rättshjälpsbiträde och den rättssökandes rådgivningsavgift. Det finns inte skäl att ha någon avvikande reglering här.
De s.k. småmålen
Regeringens förslag:
De mål där
Konsumentombudsmannen deltar som ombud för enskilda konsumenter undantas från de särskilda reglerna om s.k. småmål i 1 kap. 3 d §, 10 kap. 8 a § och 18 kap. 8 a §rättegångsbalken.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen har föreslagit att de mål där
KO deltar som ombud för enskilda konsumenter skall undantas från samtliga bestämmelser om s.k. småmål.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig är
positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Det finns en särskild processordning för de s.k. småmålen (se avsnitt 4). Småmålsreglerna är utformade med tanke på att parterna inte skall behöva juridiskt biträde. På så sätt skall parternas kostnader hållas nere. När bestämmelserna infördes var avsikten att målen i stor utsträckning skulle avgöras genom rättens förlikningsverksamhet.
För småmålen finns särskilda bestämmelser om bl.a. rättens sammansättning, rättegångskostnader och forum i konsumentmål. En tillämpning av dessa bestämmelser i mål där KO biträder en enskild konsument är enligt regeringens mening inte lämplig. Reglerna bör vara sådana att de inte försvårar för näringsidkaren att i de mål där KO biträder motparten låta sig företrädas av ett kvalificerat ombud. De särskilda reglerna om rättegångskostnader som regeringen har föreslagit kan svårligen förenas med de begränsningar i detta hänseende som gäller för småmålen. Mål där KO bistår konsumenten torde också i vissa fall vara så svårbedömda och kvalificerade att tre domare bör ha möjlighet att delta i tingsrättens avgörande. I fråga om den särskilda forumregeln om att en konsument kan väcka talan vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist anser regeringen att det inte är motiverat att tillämpa denna i mål där KO biträder en enskild konsument, i vart fall inte om KO beslutat att biträda konsumenten innan talan har väckts. I enlighet med vad Lagrådet anfört anser regeringen däremot inte att det är nödvändigt att undanta de mål i vilka KO biträder enskilda konsumenter från övriga bestämmelser som särregleringen rörande småmålen omfattar.
De särskilda reglerna om småmål i fråga om rättens sammansättning, rättegångskostnader och forum i konsumentmål bör således inte tillämpas i de mål där KO deltar som ombud för enskilda konsumenter. Detta bör gälla även om KO inträder i ett pågående mål som handläggs enligt reglerna om småmål. I en sådan situation bör således målet lottas om och handläggas enligt reglerna för ordinära tvistemål i enlighet med vad vi nyss sagt. Om KO därefter skulle besluta att avträda som ombud torde målet däremot inte kunna lottas om för att återigen handläggas enligt småmålsreglerna (se prop. 1973:87 s. 175; NJA II 1973 s. 746 och NJA 1982 s. 723).
Om ett mål överförs till att handläggas enligt reglerna för ordinära tvistemål torde de rättegångskostnadsregler som gäller för sådana mål vara att tillämpa även i fråga om kostnader som uppstått före det att målet lottades om.
Sekretess
Regeringens förslag: Sekretess skall gälla för vissa uppgifter i ärende hos Konsumentombudsmannen där denne deltar som ombud för enskilda konsumenter.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: I denna del har endast en remissinstans yttrat sig.
Skälen för regeringens förslag: I sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om sekretess för uppgifter hos myndigheter med anledning av deras rättstvister om det kan antas att det allmännas ställning som part försämras om uppgiften röjs (se t.ex. 6 kap. 7 § sekretesslagen). Motsvarande sekretess gäller hos Justitiekanslern i myndighetens verksamhet för att bevaka statens rätt (11 kap. 4 § fjärde stycket sekretesslagen). Dessa bestämmelser tar sikte endast på situationer där det allmänna är part. En enskild part som företräds av KO i en rättstvist bör beredas ett likartat skydd.
Sekretess bör därför gälla hos KO för uppgifter som myndigheten har fått i anledning av det lämnade biträdet om det kan antas att den enskildes ställning som part försämras om uppgiften röjs.
Hos KO kan det i samband med en tvist också finnas uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som inte är av sådan natur att sekretess kommer att gälla i enlighet med vad som har föreslagits nyss, och vilkas röjande kan förorsaka skada eller men för den enskilde. För uppgifter av denna art gäller enligt 9 kap. 21 § sekretesslagen sekretess hos JämO och DO i ärenden enligt jämställdhetslagen (1991:433) respektive lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. En motsvarande sekretess bör gälla hos KO när denne företräder en enskild konsument.
Kostnader
Syftet med en försöksverksamhet med en medverkan av KO i vissa konsumenttvister är som framgått tidigare främst att främja prejudikatbildningen på konsumentområdet. Ett klarare rättsläge på området kommer sannolikt i ett längre perspektiv att leda till besparingar för det allmänna. I ett kortare perspektiv leder dock förslaget till vissa smärre kostnadsökningar.
KO:s arbetsuppgifter enligt förslaget kommer inte bara att bestå i att förbereda och utföra talan i enskilda ärenden. En hel del tid kan förväntas gå åt till att välja ut de fall som skall
drivas. Med hänsyn till att det årliga antalet ärenden i vilka KO kommer att medverka enligt lagen kan bedömas bli mycket begränsat bör en smärre personalförstärkning vara tillräcklig för KO:s aktiva medverkan i domstol. De ökade kostnader för KO:s verksamhet som förslaget leder till kan finansieras av de medel som anslagits till Konsumentverket på området för finansiella tjänster (prop. 1995/96:82, bet. 1995/96:LU10, rskr. 1995/96:81).
Införandet av den nya ordningen medför sannolikt en viss ökad arbetsbörda och därmed ökade kostnader för domstolarna. En del av de mål som KO kommer att medverka i skulle dock sannolikt ha kommit under domstolsprövning även utan KO:s medverkan. Med hänsyn till detta och till beräknat antal mål torde därför denna kostnadsökning endast bli marginell. Förslaget innebär också ett visst åtagande för staten i fråga om rättegångskostnader. Med hänsyn till det mycket begränsade antalet mål kan kostnadsökningarna i form av rättegångskostnader också förväntas bli låga.
Författningskommentar
Förslaget till lag om försöksverksamhet avseende
med verkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister
1 §
I denna lag finns bestämmelser om
Konsumentombudsmannens medverkan i vissa tvister mellan konsumenter och näringsidkare och om rättegången i sådana fall.
I paragrafen anges det huvudsakliga innehållet i lagen.
2 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare, som gäller en finansiell tjänst, får Konsumentombudsmannen biträda konsumenten såsom ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndighet om tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl för det.
Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om Konsumentombudsmannens (KO) medverkan i tvister.
Det är KO som beslutar om han eller hon skall medverka enligt lagen. KO prövar således ensam om de i paragrafen angivna förutsättningarna är uppfyllda. Någon särskild bestämmelse om detta har inte ansetts nödvändig.
Enligt paragrafen tillämpas lagens bestämmelser på tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Begreppen konsument och näringsidkare har samma innebörd som i annan konsumentlagstiftning. En redogörelse för innebörden av begreppen finns bl.a. i förarbetena till avtalsvillkorslagen (se
prop. 1994/95:17 s. 29 ff.).
KO:s medverkan skall till en början ske i en försöksverksamhet som skall avse tvister som rör finansiella tjänster. Med begreppet finansiella tjänster avses främst sådana tjänster som tillhandahålls av de finansiella instituten, som t.ex. banker, finansbolag, försäkringsbolag och värdepappersinstitut. Dessutom erbjuder detaljhandeln och bensinbranschen finansiella tjänster genom att erbjuda bl.a. kontokortstjänster.
Området finansiella tjänster omfattar bl.a. följande. Insättningar och sparande: inlåningskonton, fonder, obligationer och andra värdepapper, pensionssparande.
Betaltjänster: gireringar, kontokort, smartkort, checker. Konsumentkrediter: kreditköp, blanco- och borgenslån, boendekrediter.
Försäkringar: sak- och personförsäkring. Det är konsumenten som är part och huvudman medan KO företräder honom eller henne som ombud. I fråga om KO:s behörighet att företräda konsumenten gäller rättegångsbalkens fullmaktsregler. KO har samma befogenheter och skyldigheter som tillkommer ett ombud enligt reglerna i rättegångsbalken.
Att KO skall medverka som konsumentens ombud innebär att han eller hon skall förbereda och utföra konsumentens talan och biträda denne såväl före som efter en process. KO:s medverkan före processen kan t.ex. avse kontakt med konsumentens motpart för att inhämta dennes inställning till konsumentens anspråk. Det kan också gälla rättsutredningar och inhämtande av andra erforderliga fakta. KO:s medverkan efter en process kan t.ex. avse att förklara innehållet i en dom och att diskutera frågan om ett avgörande skall överklagas eller inte.
KO medverkar sålunda i stort sett på samma sätt som andra ombud. I fråga om de närmare formerna för KO:s medverkan och KO:s förhållande till konsumenten och till dennes motpart samt till domstolen kan Sveriges advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed vara till viss ledning. Det finns inte något som hindrar att KO för konsumentens räkning träffar förlikning med näringsidkaren. Det förutsätts dock att KO inför beslutet att företräda konsumenten har bedömt saken vara av det slag att den bör avgöras av domstol.
Inget hindrar KO att anlita ombud för såväl processförberedelserna som själva processandet. Regler angående detta får tas in i Konsumentverkets instruktion. Det förutsätts dock att talan normalt utförs av en tjänsteman vid myndigheten.
För KO:s medverkan krävs att konsumenten ger KO fullmakt. Fullmakten kan återkallas när som helst.
KO kan på eget initiativ frånträda uppdraget. En anledning till detta kan vara exempelvis att konsumenten har lämnat felaktiga uppgifter eller att KO till skillnad från konsumenten
anser att målet efter domstolens avgörande inte bör överklagas till högre instans.
Vidare gäller att utgången i tvisten bedöms vara av betydelse för rättstillämpningen eller att det annars föreligger särskilda skäl för KO:s medverkan. Som ett exempel på när särskilda skäl skall anses föreligga kan nämnas att tvisten allmänt är av betydelse för en större grupp konsumenter.
En situation där KO skall kunna medverka i en tvist där ett stort antal konsumenter berörs, är om näringsidkaren i civilrättsligt hänseende inte följer en dom där KO har fört talan vid Marknadsdomstolen enligt avtalsvillkorslagen eller där likartade skador på grund av otillbörlig marknadsföring drabbat en grupp konsumenter.
En omständighet som inte skall tillmätas någon självständig betydelse för frågan om KO skall delta är att målet rör en tvist som är av stor ekonomisk betydelse. Inte heller skall KO kunna ta sig an mål enbart av den anledningen att den enskilde av någon anledning befinner sig i en i ekonomiskt eller personligt hänseende pressande situation.
KO skall kunna medverka vid allmän domstol och kronofogdemyndighet.
3 § Under den tid som Konsumentombudsmannen är ombud
enligt denna lag skall konsumenten få de förmåner som avses i 16 - 20 §§ rättshjälpslagen (1996:1619) . Kostnaderna för dessa förmåner skall stanna på staten. Konsumentombudsmannen beslutar om sådan utredning som avses i 17 § rättshjälpslagen samt om ersättning till den som medverkat vid utredningen.
Enligt första stycket får en konsument under den tid som biträde lämnas av KO de förmåner som motsvarar dem som enligt 16—20 §§rättshjälpslagen tillkommer den som har beviljats rättshjälp. Det gäller bl.a. kostnader för bevisning vid allmän domstol, utredningskostnader samt ansökningsavgifter. Ersättning för bevisning betalas som regel enligt bestämmelserna i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. Konsumenten är heller inte skyldig att ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad eller någon annan liknande åtgärd. I dessa fall svarar staten för den skada som kan tillfogas motparten genom åtgärden.
Kostnaderna för förmånerna skall stanna på staten. Detta stämmer överens med vad som gäller enligt rättshjälpslagen (se avsnitt 6.2 ).
Kostnaden för konsumentens resa och uppehälle ersätts inte enligt denna bestämmelse. Dessa kostnader kan ersättas av allmänna medel om det i enlighet med 11 kap. 6 § rättegångsbalken är skäligt med hänsyn till konsumentens ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband med inställelsen och omständigheterna i övrigt (se
prop. 1996/97:9). Om dessa kostnader inte ersätts enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken kan konsumenten i stället få ersättning av motparten enligt reglerna i 18 kap. rättegångsbalken.
KO:s biträde till konsumenten skall vara kostnadsfritt för denne. Detta gäller såväl kostnaderna för KO:s egna tjänstemän som för eventuellt av KO anlitat ombud.
Konsumentens rätt till ersättning enligt denna paragraf gäller endast kostnader som har uppkommit efter det att KO har beslutat att medverka enligt denna lag. Om konsumenten har haft kostnader som hänför sig till tiden dessförinnan får han eller hon själv svara för dem. Detta motsvarar vad som gäller för den som har beviljats rättshjälp. Sådana kostnader kan dock konsumenten få ersättning för av motparten enligt reglerna i 18 kap. rättegångsbalken.
Om KO beslutar att inte längre företräda konsumenten eller om konsumenten anmäler att han eller hon själv eller genom någon annan vill föra sin talan får konsumenten själv stå för kostnader som uppkommer därefter. Enligt rättshjälpslagen kan den vars rättshjälp upphör bli skyldig att själv bära kostnaderna för denna, vilket kan innebära att de förmåner han eller hon erhållit skall återbetalas. Någon återbetalningsskyldighet har inte ansetts erforderlig i de fall då KO:s biträde enligt denna lag har upphört.
Enligt andra stycket är det KO som beslutar i fråga om sådan utredning som avses i 17 § rättshjälpslagen och om ersättning enligt samma paragraf.
4 § Om Konsumentombudsmannen enligt denna lag biträder
en konsument vid talan i allmän domstol skall bestämmelserna om tvistemål om mindre värden i 1 kap. 3 d § , 10 kap. 8 a § och 18 kap. 8 a § rättegångsbalken inte tillämpas.
Enligt paragrafen skall de särskilda reglerna om s.k småmål i fråga om rättens sammansättning, rättegångskostnader och forum i konsumentmål inte tillämpas när KO biträder en konsument. Detta innebär att rätten kan bestå av tre domare vid det slutliga avgörandet och att rättegångskostnaderna kan ersättas fullt ut enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken. Bestämmelsen innebär också, i vart fall om KO beslutat medverka enligt lagen innan konsumenten väcker talan vid allmän domstol, att den särskilda forumregeln i 10 kap. 8 a § rättegångsbalken om att en konsument kan väcka talan vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist inte kan tillämpas.
Om målet har börjat handläggas enligt det särskilda förfarandet för småmål skall, om KO inträder i tvisten först efter det att talan väckts, målet till följd av denna bestämmelse – i enlighet med vad som närmare utvecklats i avsnitt 7 – överföras till ordinär handläggning.
5 § Om konsumenten enligt bestämmelserna i 18 kap.
rättegångsbalken är skyldig att ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader skall staten i stället för konsumenten förpliktas betala dessa kostnader. Staten svarar dock inte för näringsidkarens kostnader som uppstått efter det att Konsumentombudsmannen upphört att vara ombud och näringsidkaren underrättats om detta. Om näringsidkaren genom handlande som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken föranlett uppskov i målet eller på annat sätt vållat kostnad för Konsumentombudsmannen är näringsidkaren skyldig att ersätta staten sådan kostnad.
I paragrafens första stycke regleras ansvaret för näringsidkarens rättegångskostnader i de fall konsumenten enligt 18 kap. rättegångsbalken är skyldig att ersätta dessa.
Rättegången i de mål där KO biträder en konsument enligt denna lag skall i huvudsak följa reglerna i rättegångsbalken. Detta innebär att om näringsidkaren vinner målet skall han enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken få ersättning för sina rättegångskostnader. Ersättningen skall enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken fullt ut motsvara kostnaderna för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde.
Enligt första meningen i förevarande stycke skall domstolen, när den dömer i mål av denna art, i de fall konsumenten enligt rättegångsbalken skulle vara skyldig att helt eller delvis ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader ålägga staten att i stället för konsumenten betala denna kostnad. Detta skall ske oavsett när KO har inträtt i processen.
Av andra meningen följer att staten inte svarar för näringsidkarens rättegångskostnader som uppstått efter det att KO upphört att vara ombud och näringsidkaren underrättats om detta. Dessa kostnader får således konsumenten själv svara för.
I andra stycket finns regler om näringsidkarens ansvar för KO:s kostnader. Dessa skall som regel stanna på staten oavsett utgången i målet. Om näringsidkaren på grund av vårdslös eller försumlig processföring har vållat kostnader för KO är näringsidkaren enligt denna bestämmelse dock skyldig att ersätta staten för dessa kostnader.
I fråga om näringsidkarens ansvar för konsumentens rättegångskostnader gäller reglerna i 18 kap. rättegångsbalken.
6 § Om en konsument har beviljats rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1996:1619) skall rättshjälpen upphöra om Konsumentombudsmannen beslutar att biträda konsumenten. Konsumenten skall i sådant fall endast betala rättshjälpsavgift.
En konsument som företräds av KO enligt denna lag skall inte beviljas rättshjälp i den aktuella rättsliga angelägenheten. Om rättshjälp har beviljats tidigare skall den upphöra. I sådant fall behöver konsumenten endast betala rättshjälpsavgift enligt bestämmelserna i 23-25 §§rättshjälpslagen. Bestämmelsen i andra meningen har tillkommit för att det klart skall framgå att konsumenten i detta fall inte är skyldig att betala några kostnader utöver själva rättshjälpsavgiften. KO skall kontrollera om konsumenten har rättshjälp. Om så är fallet skall KO meddela detta till den myndighet som har att fatta beslut i rättshjälpsfrågan. Har konsumentens rättshjälp upphört när talan väcks vid allmän domstol skall KO upplysa domstolen om att konsumenten haft rättshjälp i den rättsliga angelägenheten. Regler angående detta får tas in i Konsumentverkets instruktion. Avträder KO som ombud är det åter möjligt för konsumenten att få rättshjälp om förutsättningarna härför är uppfyllda.
7 § Konsumentombudsmannens beslut enligt denna lag får inte
överklagas.
De beslut som kan komma i fråga enligt denna lag är beslut att biträda respektive frånträda samt beslut om att utredning skall företas och om ersättning för sådan utredning. Dessa beslut kan inte överklagas.
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
8 kap. 25 §
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen ( 1997:000 ) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister för uppgift som tillkommit eller inhämtats med anledning av en rättstvist enligt lagen, om det kan antas att den enskildes ställning som part i tvisten försämras om uppgiften röjs.
Paragrafen, som är ny, innebär att sekretess gäller för uppgifter som avser de rättstvister där KO företräder en enskild konsument enligt lagen om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister, om det kan antas att den enskildes ställning som part i tvisten försämras om uppgiften röjs.
De uppgifter för vilka sekretess gäller kan härröra från myndigheten själv eller vara införskaffade utifrån. För att uppgiften skall anses ha tillkommit eller inhämtats med anledning av rättstvist krävs att det mellan uppgiften och tvisten finns ett sådant samband som fallet är med t.ex. rättsutredningar, värderingsutlåtanden, uppgifter om bevisning och förhandlingstekniska överväganden som hänför sig till en
rättstvist. Ordet rättstvist avser både pågående och möjligen blivande rättstvister.
Någon bestämmelse om tidsbegränsning av sekretessen har inte ansetts erforderlig eftersom risken för skada som regel upphör i och med att tvisten avslutats. Sekretess för uppgifterna kan dock i vissa fall även härefter komma att föreligga enligt den föreslagna bestämmelsen i 9 kap. 21 § sekretesslagen. Om KO frånträder sitt uppdrag trots att tvisten ännu inte avslutats gäller sekretess tills så sker.
9 kap. 21 §
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen ( 1994:134 ) mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen ( 1994:749 ) om Handikappombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen ( 1997:000 ) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Av ett nytt fjärde stycke framgår att uppgifter som KO får del av i den verksamhet som bedrivs med stöd av den föreslagna lagen om försöksverksamhet avseende medverkan av KO i vissa tvister skall omfattas av sekretess, om uppgifterna rör någons personliga eller ekonomiska förhållanden och om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen omfattar därigenom alla typiskt sett känsliga uppgifter om enskildas såväl personliga som ekonomiska förhållanden. Bestämmelsen har utformats efter förebild av de sekretessregler som gäller hos vissa andra ombudsmän. Bestämmelsen har sålunda ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att en presumtion gäller för offentlighet.
Ikraftträdande m.m.
Den nya lagen och ändringen i sekretesslagen skall träda i kraft den 1 december 1997 i samband med att den nya rättshjälpslagen träder i kraft.
Sammanfattning av betänkandet
Konsumentskyddet
Konsumentpolitiken i Sverige har långa traditioner. Ett av de övergripande målen är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Härvid utövar många myndigheter och andra offentliga organ verksamhet av betydelse för konsumenterna, t.ex. Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden (ARN).
Konsumentlagstiftningen är i huvudsak av civilrättslig eller marknadsrättslig natur. De civilrättsliga reglerna är inriktade på att stärka enskilda konsumenters ställning i förhållande till näringsidkare och ger anvisningar om hur en tvist skall eller bör lösas. Den marknadsrättsliga lagstiftningen syftar till att stärka konsumentkollektivets ställning genom ingripanden mot näringsidkare från det allmännas sida. Här har Konsumentombudsmannen (KO) en viktig uppgift genom dennes möjligheter att väcka talan om förbud eller förelägganden.
Konsumentpolitiskt arbete bedrivs även inom EU. Särskilda konsumentpolitiska program och direktiv har antagits och en rad direktivförslag som rör konsumentområdet är under beredning.
De finansiella tjänsterna
Ett område som på senare tid har tilldragit sig ett särskilt intresse såväl i Sverige som inom EU avser de finansiella tjänsterna. På detta område har de senaste åren skett en snabb utveckling. Kreditmarknaden har avreglerats, vilket inneburit ökad konkurrens på marknaden. T.ex. erbjuder detaljhandeln kunder att ha pengar på räntebärande kundmedelskonton. Den utveckling som har skett har inneburit fördelar för den enskilde, bl.a. genom ökat utbud och större valfrihet. Det har emellertid blivit svårare för den enskilde att göra rätt val ur det stora utbudet och riskerna för att konsumenterna erhåller bristande information har ökat. Många konsumenter har också hamnat i s.k. skuldfällor. Eftersom de finansiella tjänsterna i många fall rör sig om stora belopp och långsiktiga åtaganden innebär de stora ingrepp i den enskildes ekonomi.
I anledning av de konsumentproblem som har uppstått har en rad reformer genomförts för att stärka konsumenternas ställning. Ett exempel är att en ny avtalsvillkorslag har införts som numera omfattar även avtalsvillkor på det finansiella området. Skuldsaneringslagen, som ger en enskild person möjlighet att befrias från sina skulder, är ett annat exempel.
I propositionen 1995/96:82 Ökat ansvar för
Konsumentombudsmannen och Konsumentverket på området finansiella tjänster redovisar regeringen sina synpunkter på de ytterligare åtgärder som behöver vidtas inom området. Bl.a. nämns att möjligheterna för KO att i ökad utsträckning företräda konsumenterna när det gäller finansiella tjänster snabbt bör utredas.
Inom området för finansiella tjänster anses finnas behov av att få fram vägledande avgöranden. Det beror bl.a. på att den nya lagstiftningen inom området behöver fyllas ut med vägledande avgöranden.
Tvistlösningen
En viktig del av det konsumentpolitiska arbetet syftar till att underlätta för konsumenterna att ta till vara sin rätt när det uppstår en tvist med en näringsidkare. En konsument har möjlighet att vända sig till särskilda organ för att där få råd och vägledning. T.ex. kan konsumenten vända sig till kommunernas konsumentvägledning. Där kan en konsument få hjälp med såväl att lösa en tvist som att erhålla råd i konsumenträttsliga frågor. När det gäller finansiella tjänster kan en konsument erhålla råd och upplysningar av Konsumenternas försäkringsbyrå och Konsumenternas bankbyrå.
Tvistlösningen mellan en konsument och en näringsidkare sker i många fall vid Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Där kan en tvist lösas på ett snabbt, enkelt och billigt sätt. Vid ARN kan även KO föra talan för en grupp konsumenter. Tvistlösningen vid ARN har emellertid vissa brister. T.ex. utgörs de avgöranden nämnden ger endast av rekommendationer vilket innebär att de inte är verkställbara som en dom från en domstol. Vidare är förfaringssättet vid ARN skriftligt vilket innebär att i fall där muntlig bevisning krävs är en konsument hänvisad till en process vid de allmänna domstolarna.
En process vid de allmänna domstolarna är i många fall förenad med kostnader vilket kan få till följd att konsumenten avstår från att ta till vara sin rätt. Många näringsidkare undviker också att föra processer vid allmän domstol. Förutom att såväl näringsidkaren som den enskilde konsumenten kan drabbas av rättsförluster innebär det nu sagda att risk finns för att många frågor av principiellt eller av mer allmänt intresse inte får någon rättslig prövning.
De konsumenttvister som prövas av allmän domstol är ganska få till antalet. Detta förhållande leder, i förening med den utgallring instanssystemet i sig innebär, till att antalet konsumenttvister som når Högsta domstolen är obetydligt. Detta medför att det uppkommer brist på prejudikat.
När det gäller den process som sker vid allmän domstol är den föremål för en rad reformer. Bl.a. har förslag lämnats om att det skall bli möjligt att föra grupptalan vid domstolarna.
Vidare har föreslagits att förfarandet vid hovrätterna skall förändras och att möjligheterna att erhålla rättshjälp skall begränsas.
Utredningens förslag
Till KO:s nuvarande arbetsuppgifter hör att föra konsumentkollektivets talan inför Marknadsdomstolen i ärenden enligt marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhetslagen. Härtill kommer möjligheten att företräda en grupp av konsumenter vid ARN. KO har emellertid enligt det nuvarande regelsystemet inte möjlighet att hjälpa en enskild konsument när denne har hamnat i en tvist med en näringsidkare.
Utredningen föreslår att en försöksverksamhet skall inledas i vilken KO i en tvist mellan en konsument och en näringsidkare skall ha möjlighet att biträda konsumenten. Tvisten skall röra en finansiell tjänst.
Förslaget syftar till — förutom att ge den enskilde konsumenten ett stöd — att stärka rättsbildningen inom konsumentområdet. Konsumenten skall därför kunna erhålla hjälp av KO i de fall denne anser att utgången i tvisten är av betydelse för rättstillämpningen. Biträdesmöjligheten begränsas emellertid inte till rena prejudikatfrågor utan KO kan medverka även när en fråga av annan anledning är av vikt för konsumentintresset, t.ex. när ett större antal konsumenter berörs. Detta har uttryckts på så sätt att KO skall kunna biträda en enskild konsument också då det finns särskilda skäl för det.
KO skall enligt förslaget biträda konsumenten samt förbereda och utföra dennes talan vid tvistlösande organ. Syftet är att biträde i första hand skall lämnas vid ARN och de allmänna domstolarna. KO skall dock ha möjlighet att bistå konsumenten även vid andra tvistlösningsorgan. Det förutsätts emellertid att biträdet har anknytning till en tvist och lämnas för att stärka rättsbildningen. KO skall själv avgöra om förutsättningarna för biträde är uppfyllda. Det är KO som i samråd med konsumenten får avgöra var tvisten skall föras.
KO skall biträda den enskilde konsumenten som ombud. KO:s befogenheter och skyldigheter härvidlag motsvarar de som ett ombud har enligt rättegångsbalken. KO skall inte kunna vidta åtgärder som konsumenten inte samtycker till. Om konsumenten av någon anledning inte längre vill ha KO:s biträde skall KO frånträda sitt uppdrag.
KO:s rätt att biträda en konsument bör ses som ett komplement till möjligheten för KO att föra grupptalan vid ARN och allmän domstol om sådan möjlighet införs. Om en stor grupp konsumenter berörs kan således finnas möjlighet för KO att välja mellan att föra ett pilotmål eller en grupptalan.
I de aktuella målen skall i princip sedvanliga bestämmelser
om tvistlösningsförfarandet vid respektive organ tillämpas. För de mål som drivs vid allmän domstol har emellertid några avvikelser från rättegångsbalkens bestämmelser ansetts erforderliga. Det gäller de bestämmelser som handlar om rättegångskostnaderna och de s.k. småmålen.
I de mål där KO medverkar skall enligt förslaget förfarandet för konsumenten i princip vara kostnadsfritt. KO:s biträde skall inte kosta konsumenten något. När det gäller de kostnader som kan uppstå för konsumenten, t.ex. kostnader för muntlig bevisning, föreslår utredningen att en koppling skall ske till bestämmelserna i rättshjälpslagen. Detta innebär att staten ersätter konsumentens kostnader som om denne hade haft rättshjälp.
Även när det gäller rättegångskostnadernas fördelning föreslår utredningen en särreglering. Regleringen har som främsta syfte att motverka att parterna av kostnadsskäl avstår från en process och därigenom försvårar möjligheten att få fram vägledande avgöranden. Utredningen föreslår därför att konsumenten aldrig skall behöva svara för näringsidkarens rättegångskostnader om konsumenten skulle förlora målet. Näringsidkaren skall i stället erhålla ersättning av staten för sina kostnader. Om näringsidkaren skulle förlora målet kan rätten låta vardera parten stå sin rättegångskostnad. En förutsättning skall dock vara att näringsidkaren hade skälig anledning att få sin sak prövad. För det fall att näringsidkaren förlorar målet och rättegångskostnaderna inte kvittas skall näringsidkaren ersätta staten dels vad som har utgått av allmänna medel för t.ex. bevisning, dels kostnaden för KO:s arbete.
Utredningen föreslår att de särskilda småmålsreglerna i rättegångsbalken inte skall tillämpas i de mål där KO biträder en konsument. Detta innebär bl.a. att rätten i första instans kan bestå av tre domare vid målets avgörande och att näringsidkaren kan få ersättning för sina ombudskostnader. Skälet till denna reglering är främst att många av de mål i vilka KO kommer att medverka på konsumentens sida är av sådan kvalificerad art att näringsidkaren behöver ett ombud som för hans talan. Kostnaden för ett sådant bör näringsidkaren ha möjlighet att få ersättning för.
Utredningen föreslår att det i en särskild lag anges de förutsättningar för KO:s medverkan som skall gälla samt de särskilda processuella regler som är nödvändiga. KO:s medverkan skall till en början ske i en försöksverksamhet som är inriktad på de finansiella tjänsterna. Försöksverksamheten bör pågå i fem år. Om försöksverksamheten slår väl ut och statsmakterna finner att den bör permanentas bör den kunna omfatta tvister inom hela det civilrättsliga området.
Betänkandets lagförslag
1. Förslag till lag om försöksverksamhet med Konsument-ombudsmannens medverkan i tvister
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare får
Konsumentombudsmannen, om tvisten rör en finansiell tjänst och om utgången i tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl för det, biträda konsumenten och med dennes medgivande förbereda och utföra konsumentens talan vid allmän domstol, Allmänna reklamationsnämnden eller annat tvistlösande organ.
När Konsumentombudsmannen för talan vid allmän domstol gäller bestämmelserna i 2—6 §§.
2 § Om inte annat följer av 3—6 §§, tillämpas i fråga om rättegången vad som är föreskrivet i rättegångsbalken eller i andra författningar om rättegången i tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
3 § Konsumenten skall under den tid biträde lämnas av Konsumentombudsmannen erhålla de förmåner som avses i 16— 20 §§rättshjälpslagen (1996:000).
4 § Staten skall i stället för konsumenten ersätta näringsidkaren för rättegångskostnader som har bestämts enligt reglerna i 18 kap. rättegångsbalken om fördelningen av sådana kostnader mellan parterna. Om näringsidkaren enligt dessa bestämmelser är skyldig att ersätta konsumenten för dennes rättegångskostnad skall näringsidkaren ersätta staten kostnaden för Konsumentombudmannens arbete och för vad som har utgått av allmänna medel enligt 3 §.
5 § Om näringsidkaren enligt bestämmelserna i rättegångsbalken är skyldig att ersätta konsumenten dennes rättegångskostnad, kan rätten, om näringsidkaren hade skälig anledning att få saken prövad, i stället för att förplikta näringsidkaren att enligt 4 § betala dessa kostnader förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
6 § I mål där Konsumentombudsmannen medverkar enligt denna lag, skall 1 kap. 3 d § rättegångsbalken inte tillämpas.
Denna lag träder i kraft den ...
2. Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619)
Härigenom föreskrives att 32 och 35 §§rättshjälpslagen (1996:1619) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 §
Rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgift inte betalas enligt 25 §,
2. den rättssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte skulle ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har lämnat oriktiga uppgifter, som varit ägnade att leda till för låg rättshjälpsavgift,
4. den rättssökandes ekonomiska förhållanden har ändrats så att han eller hon inte längre är berättigad till rättshjälp,
5. ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att ett annat rättshjälpsbiträde förordnas,
6. det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde samt omständigheterna i övrigt inte längre är rimligt att staten bidrar till den rättssökandes kostnader.
6. det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde samt omständigheterna i övrigt inte längre är rimligt att staten bidrar till den rättssökandes kostnader,
7. Konsumentombudsmannen beslutat att biträda den rättssökande enligt lagen (199x:000) om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medverkan i tvister.
35 §
Om rättshjälpen upphör på någon av de grunder som anges i 32 §, skall den rättssökande i skälig omfattning återbetala kostnaderna för rättshjälpen till staten.
Om rättshjälpen upphör på någon av de grunder som anges i 32 § 1—6, skall den rättssökande i skälig omfattning återbetala kostnaderna för rättshjälpen till staten. Om rättshjälpen upphör på den grund som anges i 33 §, skall de kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften inte återbetalas till staten.
Denna lag träder i kraft den...
3. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 9 kap. 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 8 kap. 24 §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
24 §
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt 1 § lagen (199x:000) om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medverkan i tvister för uppgift som tillkommit eller inhämtats i anledning av rättstvist som avses i den nämnda bestämmelsen, om det kan antas att den enskildes ställning som part försämras om uppgiften röjs.
9 kap.
21 §
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende
enligt 1 § lagen (199x:000) om försöksverksamhet med Konsumentombudsmannens medverkan i tvister för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. __________ Denna lag träder i kraft den ...
Förteckning över remissinstanser
Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Göta Hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Rättshjälpsmyndigheten, Jämställdhetsombudsmannen, Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Konsumenternas Bankbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Konsumentvägledarnas förening, Landsorganisationen i Sverige, Småföretagarnas Riksorganisation, Svenska Arbetsgivarföreningen, Svenska Bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges Företagsägareförbund, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund och Tjänstemännens Centralorganisation.
Lagrådsremissens lagförslag
1. Förslag till lag om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
I denna lag finns bestämmelser om
Konsumentombudsmannens medverkan i vissa tvister mellan konsumenter och näringsidkare och om rättegången i sådant fall.
2 § I en tvist mellan en konsument och en näringsidkare, som gäller en finansiell tjänst, får Konsumentombudsmannen biträda konsumenten såsom ombud vid allmän domstol och kronofogdemyndighet om tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl för det.
3 § Under den tid som Konsumentombudsmannen är ombud enligt denna lag skall konsumenten få de förmåner som avses i 16-20 §§rättshjälpslagen (1996:1619). Kostnaderna för dessa förmåner skall stanna på staten.
Konsumentombudsmannen beslutar om sådan utredning som avses i 17 § rättshjälpslagen samt om ersättning till den som medverkat vid utredningen.
4 § Om Konsumentombudsmannen enligt denna lag biträder en konsument vid talan i allmän domstol gäller följande avvikelser från rättegångsbalken.
1. Bestämmelserna i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken skall inte tillämpas.
2. Om konsumenten enligt bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken är skyldig att ersätta näringsidkaren dennes rättegångskostnader skall staten i stället för konsumenten förpliktas betala dessa kostnader. Staten svarar dock inte för näringsidkarens kostnader som uppstått efter det att Konsumentombudsmannen frånträtt sitt biträde och näringsidkaren underrättats om detta.
3. Om näringsidkaren enligt bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken är skyldig att ersätta konsumenten dennes rättegångskostnader skall näringsidkaren om han eller hon inte hade skälig anledning att få tvisten prövad i skälig omfattning även ersätta staten för de kostnader som Konsumentombudsmannen haft i anledning av sitt biträde. Detta gäller även om Konsumentombudsmannen frånträtt sitt biträde.
5 § Om en konsument har beviljats rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) skall rättshjälpen upphöra om
Konsumentombudsmannen beslutar att biträda konsumenten. Konsumenten skall i sådant fall endast betala rättshjälpsavgift enligt bestämmelserna i 23 § rättshjälpslagen.
6 § Konsumentombudsmannens beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 och gäller till utgången av november månad 2002.
Lagen tillämpas även på ärenden i vilka
Konsumentombudsmannen beslutat att medverka före utgången av november månad 2002.
2. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
3
dels att 9 kap. 21 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 25 §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3Lagen omtryckt 1992:1474.
Föreslagen lydelse
8 kap.
25 §
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen ( 1997:000 ) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister för uppgift som tillkommit eller inhämtats med anledning av en rättstvist enligt lagen, om det kan antas att den enskildes ställning som part i tvisten försämras om uppgiften röjs.
9 kap.
21 §
4
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Nämnden mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
4Senaste lydelse 1996:155.
Sekretess gäller hos Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen ( 1997:000 ) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Lagrådets yttrande
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-13
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet
Stig von Bahr, justitierådet Bengt Lambe.
Enligt en lagrådsremiss den 6 februari 1997 (Inrikesdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lotta Gustavson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsu mentombudsmannen i vissa tvister
4 §
Av författningskommentaren till första punkten framgår, att de särskilda reglerna om tvistemål om mindre värden inte skall tillämpas när KO biträder en konsument. Detta innebär enligt lagrådsremissen att tingsrätten kan bestå av tre domare vid det slutliga avgörandet, att rättegångskostnaderna kan ersättas fullt ut enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken samt att den särskilda forumregeln i 10 kap. 8 a § ej är tillämplig.
I förevarande paragraf punkt 1 har detta kommit till uttryck genom en regel att bestämmelsen i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken inte skall tillämpas. Att ej heller 10 kap. 8 a § eller 18 kap. 8 a § skall tillämpas nämns alltså ej explicit utan anses framgå av de hänvisningar till 1 kap. 3 d § som de båda andra bestämmelserna upptar.
Den valda lagstiftningstekniken kan – mot bakgrund av att den föreslagna lagen är en speciallag med avvikelser från vad som eljest gäller – vålla missförstånd om särregelns räckvidd. Regeln bör utformas så att den direkt anger vilka de regler är rörande tvistemål om mindre värden som sätts ur spel genom KO:s biträde i målet.
Förutom nu berörda bestämmelser omfattar särregleringen rörande tvistemål om mindre värden även 49 kap.12 och 14– 15 §§rättegångsbalken (rätten till omprövning) och 11 § nya rättshjälpslagen (1996:1619) (rätten till rättshjälp).
Av dessa stadganden – som ej berörts i lagrådsremissen – saknar bestämmelserna om omprövning numera i praktiken självständig betydelse, då beloppsgränsen för kravet på prövningstillstånd i hovrätten är satt till ett basbelopp generellt. En särskild regel i den föreslagna lagen framstår som omotiverad. Därtill kommer att ett lagförslag om generellt prövningstillstånd i hovrätten väntas inom kort (lagrådsremiss den 19 december 1996, Justitiedepartementet).
När det gäller frågan om rättshjälp (alltså för konsumentens motpart) synes även den böra avgöras enligt allmänna regler efter ett KO-inträde. Även dessa ger ett mycket begränsat utrymme för rättshjälp för den vilken som näringsidkare är involverad i en konsumenttvist (13 § nya rättshjälpslagen). Så länge försöksverksamheten är begränsad till finansiella tjänster torde det antydda problemet sakna aktualitet. Skulle försöksverksamheten utvidgas – vilket antyds i remissen – finns det dock anledning att ha uppmärksamheten på frågan om KOinträdets betydelse för den angivna rättshjälpsfrågan.
Mot bakgrund av vad nu sagts finner Lagrådet att punkten 1 bör kunna ges följande avfattning: "Bestämmelserna om tvistemål om mindre värden i 1 kap. 3 d §, 10 kap. 8 a § och 18 kap. 8 a §rättegångsbalken skall inte tillämpas".
Av tredje punkten framgår att näringsidkaren skall – i de fall då denne enligt 18 kap. rättegångsbalken är skyldig att ersätta konsumenten dennes rättegångskostnader – i skälig omfattning även ersätta staten för de kostnader som KO haft i anledning av sitt biträde. Denna ersättningsskyldighet föreligger dock endast om näringsidkaren "inte hade skälig anledning att få tvisten prövad".
Vad gäller det citerade uttrycket kan till en början konstateras att ordalagen närmast leder tanken till att ersättning bara kan utkrävas i mål där talan väckts av näringsidkaren. Vid föredragningen inför Lagrådet har emellertid upplysts om att avsikten varit att ersättningsskyldighet jämväl skall kunna komma i fråga om en näringsidkare utan bärande skäl motsätter sig ett av konsumenten framställt krav och därigenom i onödan föranleder en process. Lagrådet har i och för sig inte något att invända mot att näringsidkaren kan åläggas att svara för KO:s kostnader oavsett vem som varit svarande eller kärande i målet. Väljes denna lösning synes det dock finnas anledning att förtydliga lagtexten.
Enligt Lagrådets uppfattning kan ytterligare invändningar anföras mot att koppla näringsidkarens ersättningsskyldighet till rekvisitet "skälig anledning att få tvisten prövad". I 2 § föreskrivs att KO:s biträde skall avse tvister som är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl. Med en strikt tolkning av denna bestämmelse skulle ersättningsskyldighet för näringsidkaren knappast föreligga i andra fall än då förutsättningar för KO:s medverkan inte varit uppfyllda. Mot den valda kopplingen talar vidare det förhållandet att en näringsidkare aldrig skulle kunna åläggas ersättningsskyldighet i mål som på grund av prejudikatvärdet eller liknande anledning funnits skäl att pröva. Bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken om skyldighet att ersätta motpart för kostnader på grund av vårdslös eller försumlig processföring skulle således – beträffande KO:s kostnader – inte kunna tillämpas i mål av denna karaktär. Lagrådets slutsats är att det förefaller mer ändamålsenligt att knyta ersättningsskyldigheten för KO:s kostnader till exempelvis fall då näringsidkaren brustit i sin processföring i stället för den valda kopplingen till tvistefrågans beskaffenhet.
5 §
Enligt första meningen i denna paragraf skall rättshjälp, som beviljats konsument innan KO beslutat att biträda konsumenten i den aktuella tvisten, upphöra i och med beslutet. I andra meningen föreskrivs, att konsumenten i sådant fall endast skall betala "rättshjälpsavgift enligt bestämmelserna i 23 § rättshjälpslagen".
I 23 § första stycket nya rättshjälpslagen anges att den som har beviljats rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som bestäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och "den rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §". Av andra stycket i 23 § framgår vidare bl.a. att rättshjälpsavgiften "aldrig får överstiga kostnaderna för rättshjälpsbiträdet". Enligt 25 § första stycket skall rättshjälpsavgiften fortlöpande betalas till rättshjälpsbiträdet "allteftersom kostnaderna uppstår".
Mot bakgrund av vad således redovisats angående institutet rättshjälpsavgift i den nya rättshjälpslagen framstår den föreslagna regleringen i andra meningen i förevarande paragraf som tämligen omotiverad. Tanken bakom bestämmelsen kan knappast ha varit att reglera endast fall då en konsument försummat att betala en enligt 25 § förfallen del av sin rättshjälpsavgift. Det finns i remissen inte heller något som tyder på en avsikt att för de här aktuella fallen föreskriva ett avsteg från den allmänna begränsning av rättshjälpsavgiftens storlek som 23 § andra stycket stadgar.
Av vad som anförts under föredragningen inför Lagrådet framgår också att tanken bakom förslaget i denna del närmast varit att säkerställa att konsumenten i anledning av KO:s biträde inte skall riskera att behöva betala något utöver rättshjälpsavgiften i redan förfallna delar. En lämplig förebild för en bestämmelse med denna innebörd finns i 35 § andra stycket nya rättshjälpslagen, där det för en annan situation då rättshjälpen upphör föreskrivs "att de kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften inte återbetalas till staten".
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
INRIKESDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Blomberg _______________
Regeringen beslutar proposition 1996/97:104 Medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa konsumenttvister.
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet 33 Bilaga 2 Betänkandets lagförslag 37 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser 41 Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 00 Bilaga 5 Lagrådets yttrande 00