Prop. 2013/14:171
Märkning av textilprodukter
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 2014
Jan Björklund
Birgitta Ohlsson (Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen föreslår en lag som innehåller kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 om märkning av textilprodukter. EU-förordningen, som ersätter tre tidigare EU-direktiv om textilmärkning med huvudsakligen samma sakliga innehåll, syftar till att harmonisera benämningarna på textilfibrer samt hur etikettering och märkning av textilprodukter ska ske. På så sätt ska den inre marknaden fungera bättre och konsumenterna ges korrekt information. Genom lagen anpassas svensk rätt till EU-förordningen.
I den föreslagna lagen anges att marknadskontrollen i fråga om textilprodukter, dvs. tillsynen över att EU-förordningen om märkning av textilprodukter följs, ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Denna marknadskontrollmyndighet ska bl.a. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att regelverket ska följas. Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om ersättning för provtagning och varuprover i vissa fall samt bestämmelser om tystnadsplikt och överklagande.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 augusti 2014.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning.
2. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG1(EU:s textilmärkningsförordning).
Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att en textilprodukt ska få tillhandahållas på marknaden.
Marknadskontrollmyndighet
2 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag.
Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/932.
Förelägganden och förbud
3 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas.
4 § Ett föreläggande eller förbud enligt 3 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Omedelbar verkställbarhet
5 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 3 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.
Ekonomisk ersättning
6 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid undersökningen visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende.
1 EUT L 272, 18.10.2011, s. 1 (Celex 32011R1007). 2 EUT L 218, 13.8.2008, s. 30 (Celex 32008R0765).
Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Tystnadsplikt
7 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Överklagande
8 § Marknadskontrollmyndighetens beslut enligt 3 och 6 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014, då lagen (1992:1231) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.
3. Ärendet och dess beredning
Lagen (1992:1231) om märkning av textilier trädde i kraft i samband med att avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EESavtalet) trädde i kraft, den 1 januari 1994. Samma dag trädde förordningen (1993:696) om märkning av textilier i kraft. Därigenom, och genom Konsumentverkets föreskrifter om benämning av textilier, anpassades svensk rätt till tre EU-direktiv och två EU-rekommendationer om benämningar på textila fibrer och märkning av textilprodukter samt om metoder för kvantitativ analys av fiberblandningar. Direktiven och rekommendationerna har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG (EU:s textilmärkningsförordning). Förordningen trädde i kraft den 7 november 2011 och den tillämpas sedan den 8 maj 2012. Förordningen finns i bilaga 1.
Sedan den 1 januari 2010 gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (EU-förordningen om marknadskontroll). Förordningen innehåller bestämmelser om ackreditering, marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer och CE-märkning. I vissa fall blir förordningen tillämplig i fråga om textilprodukter. Förordningen finns i bilaga 2.
Mot bakgrund av de nya EU-instrumenten på området togs det inom Regeringskansliet initiativ till en översyn av det svenska regelverket för att säkerställa dels att det inte överlappar EU-förordningarna, dels att kompletterande regler införs i de fall EU:s textilmärkningsförordning ger medlemsstaterna beslutanderätt eller där det finns behov av nationella föreskrifter. Resultatet av översynen redovisas i departementspromemorian Märkning av textilprodukter (Ds 2013:19). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2013/3763/KO).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 13 februari 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som överensstämmer med lagförslaget i denna proposition. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
4. EU:s textilmärkningsförordning
Genom EU:s textilmärkningsförordning slås de tre s.k. textildirektiven samman. Det är främst redaktionella skäl som ligger bakom förändringen; de tre direktiven är mycket tekniska till sitt innehåll och har på grund av senare ändringar blivit svåröverskådliga. För att undvika att medlemsstaterna måste införliva tekniska ändringar, med den administrativa belastning detta innebär, och för att göra det möjligt att snabbare anta nya benämningar på textilfibrer som börjar tillämpas samtidigt i hela unionen har en förordning bedömts vara den bästa regleringsformen (jfr skäl 1 och 2).
Kommissionen ges i förordningen befogenhet att anta delegerade akter för fastställande av tekniska kriterier och förfaranderegler för att tillåta avvikelser för fiberinnehåll, för att göra ändringar i vissa av bilagorna för att beakta den tekniska utvecklingen och för att införa nya benämningar på textilfibrer (artikel 21).
Nedan följer en redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i förordningen.
Syfte, tillämpningsområde och definitioner
Förordningen reglerar vissa aspekter av etikettering och märkning av textilier, i synnerhet benämningar på textilfibrer (skäl 5). Syftet med förordningen är att den inre marknaden ska fungera bättre och att förbättra informationen till konsumenterna (artikel 1). Ett grundläggande krav är att textilprodukter får tillhandahållas på marknaden endast om de är etiketterade, märkta eller åtföljda av s.k. handelsdokument i enlighet med förordningen (artikel 4).
Förordningen ska tillämpas på textilprodukter som tillhandahålls inom EU (artikel 2.1). Med textilprodukt avses en produkt i obearbetat, halvbearbetat, bearbetat, halvförädlat, halvkonfektionerat eller konfektionerat tillstånd som uteslutande består av textilfibrer, oavsett vilket förfarande som använts för deras blandning eller sammansättning (artikel 3.1 a). Följande produkter ska behandlas på samma sätt som textilprodukter (artikel 2.2):
a) Produkter som består av minst 80 viktprocent textilfibrer.
b) Möbel-, paraply- och markistyg som består av minst 80 viktprocent textila inslag.
c) Textila inslag i
i) det övre skiktet i flerlagrade golvbeläggningar, ii) madrassbeläggningar, iii) beläggningar på campingartiklar, förutsatt att dessa textila inslag utgör minst 80 viktprocent av dessa beläggningar.
d) Textilier som ingår i andra produkter som en väsentlig del i de fall deras sammansättning deklareras. Förordningen gäller dock inte textilprodukter som levereras till personer som arbetar i hemmet eller till fristående företag som utför arbete med tillhandahållet material utan att detta överlåts mot betalning (artikel 2.3). Förordningen gäller inte heller skräddarsydda textilprodukter som tillverkas av skräddare som är egenföretagare (artikel 2.4).
Benämningar på textilfibrer och krav på etikettering och märkning
I förordningen finns regler om benämningar på textilfibrer och därtill hörande krav på etikettering och märkning. I bilaga I till förordningen finns en förteckning över benämningar på textilfibrer som ska användas (artikel 5.1).
En tillverkare eller en person som handlar på en tillverkares vägnar får ansöka hos kommissionen om att få en ny benämning på en textilfiber införd i förteckningen (artikel 6).
Endast textilprodukter som uteslutande består av ett fiberslag får etiketteras eller märkas som ”100 %”, ”ren” eller ”hel-” (artikel 7.1). En textilprodukt får etiketteras eller märkas med beteckningen ”ny ull” om den uteslutande består av en ullfiber som aldrig tidigare ingått i en färdig vara och som tidigare inte genomgått någon annan än den för framställningen erforderliga spinn- eller filtningsprocessen eller någon fiberskadande behandling eller användning (artikel 8.1).
En textilprodukt som består av flera fiberslag ska etiketteras eller märkas med namn på och viktprocent för samtliga ingående fiberslag i fallande ordning (artikel 9.1).
Om produkten innehåller två eller flera textila inslag med olika textilfiberinnehåll, ska den vara försedd med en etikett eller märkning som anger textilfiberinnehållet i varje inslag (artikel 11.1).
Förekomsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung i textilprodukter ska anges genom att frasen ”Innehåller icke-textila delar av animaliskt ursprung” återges på etiketten eller märkningen (artikel 12). Kravet saknar motsvarighet i de tre textildirektiven.
Textilprodukter ska när de tillhandahålls på marknaden förses med etikett eller märkning som anger deras fibersammansättning. Etiketten och märkningen ska vara hållbar, lätt att läsa, synlig och åtkomlig samt, när en etikett används, ordentligt fastsatt (artikel 14.1). När produkterna levereras till ekonomiska aktörer inom leveranskedjan får etiketterna och märkningen ersättas av eller kompletteras med åtföljande handelsdokument (artikel 14.2).
Tillverkare som släpper ut en textilprodukt på marknaden ska se till att etiketten eller märkningen tillhandahålls och att informationen på den är korrekt. Om tillverkaren inte är etablerad i EU, åvilar denna skyldighet importören (artikel 15.1). En distributör ska likställas med tillverkare, om distributören släpper ut en produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, själv sätter fast etiketten eller ändrar innehållet på etiketten (artikel 15.2).
Distributörer som tillhandahåller en textilprodukt på marknaden ska se till att produkten är försedd med lämplig etikett eller märkning i enlighet med EU-förordningen (artikel 15.3). Tillverkare, importörer och distributörer ska se till att den information som ges när textilprodukterna tillhandahålls på marknaden inte kan förväxlas med de benämningar på textilfibrer och beskrivningar av fibersammansättningar som finns i bilaga I till förordningen (artikel 15.4).
Beskrivningen av textilfibersammansättningen ska vara lätt att läsa, synlig och klar samt anges med tryck som är enhetligt i fråga om storlek, stil och typsnitt i kataloger och annan reklam samt på förpackningar, etiketter och märkning. Denna information ska vara klart synlig för
konsumenten före köpet, även när köpet sker på elektronisk väg (artikel 16.1).
Varumärken eller firmanamn får anges omedelbart före eller efter beskrivningen av textilfibersammansättningen. Om ett varumärke eller firmanamn innehåller en av de benämningar på textilfibrer som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen eller en benämning som lätt kan förväxlas med en sådan benämning, ska emellertid varumärket eller namnet anges omedelbart före eller efter beskrivningen av textilfibersammansättningen (artikel 16.2). Etiketten eller märkningen ska tillhandahållas på det eller de officiella språken i den medlemsstat på vars territorium textilprodukten tillhandahålls konsumenten, om inte annat gäller i medlemsstaten (artikel 16.3).
Marknadskontroll
Marknadskontrollen av de produkter som omfattas av EU:s textilmärkningsförordning ska ske i enlighet med EU-förordningen om marknadskontroll och EU-direktivet om produktsäkerhet (skäl 14).
Marknadskontrollmyndigheterna ska kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas (artikel 18). Kontrollen ska göras i enlighet med metoder som anges i bilaga VIII till EU:s textilmärkningsförordning (artikel 19.1).
Ikraftträdande
EU:s textilmärkningsförordning tillämpas sedan den 8 maj 2012 (artikel 28). Textildirektiven upphörde att gälla vid samma tidpunkt (artikel 27). Textilprodukter som överensstämmer med 2008 års textildirektiv och som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 får dock fortsätta att tillhandahållas på marknaden till och med den 9 november 2014 (artikel 26).
Förordningen är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).
Hänvisningar till S4
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
5. Ett kompletterande svenskt regelverk för märkning av textilprodukter
5.1. En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
Regeringens förslag: Den nuvarande lagen om märkning av textilier ersätts med en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian föreslås dock ett annat namn på lagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget om att en ny lag ska ersätta den nuvarande lagen om märkning av textilier utan
invändning. Dock invänder Svensk Handel och Textilimportörerna mot innehållet i vissa artiklar i EU:s textilmärkningsförordning. Textilimportörerna anser vidare att det klart ska framgå av den svenska lagen att geografiskt ursprung eller kommersiellt ursprung/kommersiell avsändare inte ska behöva anges på textila produkter. Konsumentverket ser ett behov av att förtydliga vad som avses i en särskild artikel i EU:s textilmärkningsförordning där verket anser att innebörden är oklar.
Skälen för regeringens förslag: Märkning av textilprodukter, som tidigare har reglerats i EU-direktiv vilka har genomförts i svensk rätt genom lagen om märkning av textilier samt förordningen om märkning av textilier och Konsumentverkets föreskrifter om benämningar på textilier, regleras numera i EU:s textilmärkningsförordning. Det svenska regelverket bör därför justeras och kompletterande nationella regler bör införas i de fall EU-förordningen ger medlemsstaterna beslutanderätt eller där det finns behov av nationella föreskrifter. Den kompletterande regleringen samlas lämpligen i en ny lag. Det bör av namnet på lagen framgå att den innehåller kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning. Den nuvarande lagen bör samtidigt upphöra att gälla.
EU:s textilmärkningsförordning är direkt tillämplig. Den gäller som lag i Sverige och det saknas möjlighet att i nationella regler avvika från vad som stadgas i EU-förordningen. Svensk Handels och Textilimportörernas invändningar mot delar av EU-förordningen och Konsumentverkets förfrågan om förtydligande kan således inte föranleda några kompletterande bestämmelser i den svenska lagen. Av samma skäl saknas det även utrymme för att, som hittills, bemyndiga regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur textilier ska märkas, hur textila fibrer får benämnas och beskrivas och vilka analysmetoder som ska användas vid provning och kontroll.
Hänvisningar till S5-1
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
5.2. Marknadskontroll
5.2.1. Ett nytt regelverk för tillsynen
Regeringens förslag: ”Tillsyn” ska ersättas av ”marknadskontroll”.
En upplysning om att det finns bestämmelser om marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll ska införas i den nya lagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: EU-förordningen om marknadskontroll tillämpas sedan den 1 januari 2010 på produkter som omfattas av harmoniserad EU-lagstiftning (artikel 15.1). Marknadskontroll är den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av myndigheterna för att se till att produkter överensstämmer med de krav som fastställs i gemenskapslagstiftningen och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset (artikel 2.17).
I kapitel III i EU-förordningen om marknadskontroll anges en gemenskapsram för marknadskontroll som således är tillämplig på
textilprodukter. I artiklarna 17–26 anges dels vilka skyldigheter medlemsstaterna har, dels vilka befogenheter som marknadskontrollmyndigheterna har. Vissa bestämmelser stadgar i sig en direkt befogenhet för marknadskontrollmyndigheterna och är därmed direkt tillämpbara för dessa (artiklarna 19 och 27–29). Andra bestämmelser reglerar befogenheter som kan följa av annan lagstiftning (se t.ex. artikel 21 rörande s.k. begränsande åtgärder).
Marknadskontrollmyndigheten ska göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning genom granskning av dokument och, där så är lämpligt, fysisk undersökning av ett ändamålsenligt urval av produkter (artikel 19). Myndigheten har vidare befogenhet att kräva att en s.k. ekonomisk aktör tillhandahåller den dokumentation och information som behövs för marknadskontrollen. Myndigheten kan också kräva tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och ta provexemplar av produkterna.
Enligt EU:s textilmärkningsförordning ska marknadskontrollmyndigheten kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas. Kontrollen ska ske i enlighet med EU-förordningen om marknadskontroll.
Med anledning av det sagda bör ”tillsyn” i svensk lagstiftning ersättas av ”marknadskontroll”. Vidare bör en upplysning om att det finns bestämmelser om marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll införas i den nya lagen.
I 5 § andra punkten lagen om märkning av textilier finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om tillsynen. Den bestämmelsen överlappar EU-förordningen om marknadskontroll och bör därför inte föras över till den nya lagen.
Hänvisningar till S5-2-1
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt 5.2.3, Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
5.2.2. Marknadskontrollmyndighet
Regeringens förslag: Marknadskontrollen ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringens bedömning: Konsumentverket bör utses till marknadskontrollmyndighet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan invändning.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: För att uppfylla de krav som ställs i EU-rätten ska Sverige utse en myndighet som ska utföra marknadskontrollen av textilprodukter. Konsumentverket, som i dag är tillsynsmyndighet, bedöms ha relevant kompetens att även fortsättningsvis ansvara för att övervaka att regelverket om märkning av textilprodukter följs. Konsumentverket bör därför utöva marknadskontroll enligt det nya regelverket. Detta bör lämpligen bestämmas i en förordning. I den nya lagen bör anges att marknadskontrollen ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Hänvisningar till S5-2-2
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt 5.2.5, Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
5.2.3. Förelägganden och förbud i samband med marknadskontroll
Regeringens förslag: Marknadskontrollmyndigheten ska få meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas.
Ett sådant föreläggande eller förbud ska som huvudregel förenas med vite. Detsamma gäller ett beslut om åtgärd enligt EU-förordningen om marknadskontroll.
Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att förelägganden, förbud och beslut ska gälla omedelbart.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag
Allmänna krav på marknadskontrollen
Marknadskontrollmyndigheten ska enligt EU:s textilmärkningsförordning kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas. Myndigheten ska ges de befogenheter som behövs för att utföra kontrollen. Vissa befogenheter tillerkänns marknadskontrollmyndigheten redan genom EU-förordningen om marknadskontroll (se avsnitt 5.2.1). Förordningen är dock inte uttömmande i detta avseende. I vissa fall krävs kompletterande lagstiftning för att reglera befogenheterna. Dessa fall behandlas nedan.
Förelägganden och förbud
Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att en vara som inte uppfyller EU-lagstiftningen dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas (artikel 16.2 i EU-förordningen om marknadskontroll). Därutöver ska medlemsstaterna på lämpligt sätt kontrollera att det vidtas rättelse (artikel 18.2 c). Marknadskontrollmyndigheten ska ges de befogenheter, resurser och kunskaper som krävs för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter (artikel 18.3).
I EU-förordningen om marknadskontroll finns bestämmelser som reglerar användandet av s.k. begränsande åtgärder (artikel 21). En sådan åtgärd kan t.ex. syfta till att förbjuda tillhandahållandet av en produkt på marknaden. Varken i EU-förordningen om marknadskontroll eller i EU:s textilmärkningsförordning ställs det något uttryckligt krav på att marknadskontrollmyndigheten ska ges befogenheter att vidta begränsande åtgärder. För att säkerställa att endast textilprodukter som uppfyller kraven i EU:s textilmärkningsförordning tillhandahålls på marknaden krävs dock att marknadskontrollmyndigheten har möjlighet att förelägga ekonomiska aktörer att vidta begränsande åtgärder. Därför föreslås att marknadskontrollmyndigheten, på motsvarande sätt som enligt den nuvarande lagen, ska kunna besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att förordningen ska följas.
Vite
Tillsynsmyndigheten får, enligt det nuvarande regelverket för märkning av textilier, förena förelägganden och förbud med vite. För att marknadskontrollmyndighetens befogenhet att meddela sådana förelägganden och förbud och att besluta åtgärder enligt EUförordningen om marknadskontroll ska kunna tillämpas effektivt i praktiken bör besluten förenas med vite. Endast om det av särskilda skäl är obehövligt ska beslut inte förenas med vite. Regeringen föreslår att en reglering med den innebörden tas in i den nya lagen.
Omedelbart verkställbara beslut
Om marknadskontrollmyndigheten konstaterat att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, finns det ofta ett behov av att beslutet om åtgärden genast blir gällande. Detsamma gäller de beslut enligt EU-förordningen om marknadskontroll genom vilka marknadskontrollmyndigheten förelägger t.ex. en importör att lämna tillträde till lokaler eller att lämna upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande. Det kan sålunda vara angeläget att handläggningen inte förhalas genom att behandlingen av ett överklagande inväntas.
Mot denna bakgrund bör det enligt den nya lagen vara möjligt för marknadskontrollmyndigheten att bestämma att dess beslut enligt såväl lagen som EU-förordningen om marknadskontroll ska gälla omedelbart. Möjligheten att vid överklagande begära inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken att en ekonomisk aktör drabbas av skada på grund av ett felaktigt beslut.
Hänvisningar till S5-2-3
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt 5.3, Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
5.2.4. Ersättning för kostnader
Regeringens förslag:
En ekonomisk aktör ska ersätta
marknadskontrollmyndighetens kostnader, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende. Aktören ska kunna få ersättning av marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig positiva till förslaget eller lämnar det utan invändning. Svensk Handel anser dock att det bör tydliggöras att ersättning till en ekonomisk aktör kan ges både i fall då en analys visat att inget fel är begånget och när otillräcklig märkning föreligger men särskilda skäl ändå kan åberopas.
Skälen för regeringens förslag: En näringsidkare som tillhandahåller textilier är enligt nuvarande reglering skyldig att kostnadsfritt lämna
Konsumentverket de varuprov och liknande som behövs för tillsynen. Näringsidkaren är dessutom skyldig att betala Konsumentverkets kostnader för provtagning och undersökning av textilier, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig (5 § lagen om märkning av textilier och 8 § förordningen om märkning av textilier). Det är lämpligt att
motsvarande ordning gäller för näringsidkarens skyldigheter enligt den nya lagen.
Enligt 34 § första stycket produktsäkerhetslagen (2004:451) och 30 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet har näringsidkaren rätt till ersättning från tillsynsmyndigheten respektive marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Det är främst i de fall där myndigheten i fråga inte har kunnat visa att varan inte uppfyller kraven enligt respektive lag som det kan bli aktuellt med ersättning (prop. 2010/11:65 s. 81). Skäl för ersättning kan vara att det krävts prov av en dyrbar vara eller att fler provexemplar har begärts in än som anses normalt (prop. 1988/89:23 s. 115).
I 1992 års lag om märkning av textilier saknar näringsidkaren motsvarande rätt till ersättning. En sådan rätt för ekonomiska aktörer bör införas i den nya lagen. En ekonomisk aktör bör ha rätt till ersättning om det finns särskilda skäl. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl bör det som uttalats i förarbetena till produktsäkerhetslagen och lagen om leksakers säkerhet tjäna till ledning. Regeringen bedömer inte att lagtexten i sig behöver förtydligas eller att ytterligare ledning för tillämpningen av bestämmelsen behöver ges.
Hänvisningar till S5-2-4
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
5.2.5. Tystnadsplikt och sekretess
Regeringens förslag: Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
Regeringens bedömning: Några kompletterande regler om offentlighet och sekretess behövs inte.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget och bedömningen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Tystnadsplikt
Det är förbjudet för myndigheter att röja eller utnyttja en sekretessbelagd uppgift (2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Förbudet gäller också för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund.
Det förekommer att uppgifter som kommer fram vid marknadskontroll av produkter hanteras av en vidare krets personer än som omfattas av offentlighets- och sekretesslagen. Exempelvis kan marknadskontrollmyndigheten behöva konsultera teknisk expertis i frågor som rör fibersammansättningen i en textilprodukt. Ofta lär anlitade personer få en sådan anknytning till myndigheten att sekretess gäller. Emellertid kan det
inte uteslutas att det i verksamheten deltar personer som inte har denna anknytning. Det bör därför införas en tystnadsplikt för den som i annan verksamhet än det allmännas befattat sig med uppgifter i ett ärende om märkning av textilprodukter (jfr 35 § produktsäkerhetslagen).
Sekretess hos myndigheter
I offentlighets- och sekretesslagen finns inte någon sekretessbestämmelse som särskilt tar sikte på den typ av tillsynsverksamhet som Konsumentverket ska bedriva i egenskap av marknadskontrollmyndighet i enlighet med regeringens bedömning ovan (se avsnitt 5.2.2).
Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn över näringslivet (30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen). Sekretessen gäller bl.a. för uppgift om enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.
Sekretess gäller även för sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av ett avtal om detta med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt (30 kap. 24 § offentlighets- och sekretesslagen). Om sådan sekretess gäller får de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 15–27 §§ och 28 § första stycket inte tillämpas i strid med avtalet. I begreppet avtal anses ingå bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. förordningar och direktiv m.m. som utfärdas av EU:s institutioner. För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att det aktuella avtalet eller rättsakten innehåller en klausul eller artikel om att uppgiften inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. I artikel 19.5 i EU-förordningen om marknadskontroll anges att marknadskontrollmyndigheterna ska iaktta konfidentialitet när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller personuppgifter enligt nationell lagstiftning, dock i enlighet med kravet på att information enligt förordningen ska offentliggöras i så stor utsträckning som möjligt för att användarnas intressen i gemenskapen ska skyddas.
Enligt 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) gäller sekretess i statliga myndigheters verksamhet som rör bl.a. tillsyn över näringslivet i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen. Omfattningen av sekretessen hos nu berörda myndigheter anges på olika sätt. För tillsyn hos Konsumentverket och Konsumentombudsmannen gäller sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgifter bör lämnas ut (bilagan punkt 15). Denna bestämmelse är således inte begränsad till någon särskild tillsynsverksamhet hos myndigheten.
Någon lagändring eller förordningsändring med kompletterande regler om offentlighet och sekretess behövs inte med anledning av EU:s textilmärkningsförordning. Upplysningsvis bör det dock i lagen anges att offentlighets- och sekretesslagen tillämpas i det allmännas verksamhet.
Hänvisningar till S5-2-5
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
5.3. Sanktioner
Regeringens bedömning: Någon straffsanktion bör inte införas i den nya lagen. Några särskilda bestämmelser om marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen behöver inte heller införas.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning beträffande frågan om behovet av en straffsanktion. I promemorian föreslås dels en bestämmelse om att en marknadsföringsåtgärd som strider mot EU:s textilmärkningsförordning kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 29–36 §§marknadsföringslagen (2008:486), dels en bestämmelse om att en marknadsstörningsavgift inte får åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt den föreslagna lagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar bedömningen angående behovet av en straffsanktion utan invändning. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ifrågasätter att det i lagen införs bestämmelser om sanktioner enligt marknadsföringslagen.
Konsumentverket föreslår ett tillägg i 29 § andra stycket marknadsföringslagen, motsvarande de hänvisningar som där görs till bl.a. alkohollagen (2010:1622) och radio-_och_tv-lagen (2010:696), för att tydliggöra att marknadsföringsåtgärder som strider mot EU:s textilmärkningsförordning kan medföra marknadsstörningsavgift.
Skälen för regeringens bedömning: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot reglerna om märkning och om hur textila fibrer får benämnas och beskrivas ska dömas till böter (10 och 11 §§ förordningen om märkning av textilier). I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Det ska inte heller dömas till ansvar om gärningen är belagd med straff i brottsbalken, kan föranleda marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen eller omfattas av ett vitesföreläggande enligt marknadsföringslagen eller förordningen om märkning av textilier.
Allmänt åtal för brott får väckas bara efter medgivande av Konsumentverket (12 § förordningen om märkning av textilier).
Vilseledande affärsmetoder, bl.a. tillhandahållandet av oriktig information som får konsumenter att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet, är otillåtna enligt EU-direktivet om otillbörliga affärsmetoder (se även skäl 19 i EU:s textilmärkningsförordning).
Direktivet om otillbörliga affärsmetoder är genomfört i Sverige huvudsakligen genom marknadsföringslagen. Där anges att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed (5 §). Marknadsföringsåtgärder som strider mot annan lagstiftning, t.ex. en EUförordning, anses även strida mot god marknadsföringssed enligt den s.k. lagstridighetsprincipen. Vidare får en näringsidkare vid marknadsföring inte använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet, bl.a. när det gäller framställningar som rör produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper (10 §).
En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd (23 §). Ett förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (26 §).
En näringsidkare får enligt 29 § marknadsföringslagen åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot vissa av marknadsföringslagens regler eller vissa regler om marknadsföring i annan lagstiftning. Marknadsstörningsavgift kan t.ex. utdömas vid överträdelser av 10 § marknadsföringslagen. Bestämmelsen i 29 § marknadsföringslagen reglerar uttömmande i vilka fall marknadsstörningsavgift kan aktualiseras. En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite enligt marknadsföringslagen (30 §).
Vidare finns det i marknadsföringslagen bestämmelser om skadeståndsskyldighet och utplånande i anledning av bl.a. vilseledande framställningar (37 och 39 §§).
Konsumentombudsmannen får, förutom i fråga om skadestånd, väcka talan angående ovan nämnda sanktioner enligt marknadsföringslagen (41, 47, 48 och 49 §§).
Utöver marknadsföringslagens bestämmelser har, i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 5.2.3, marknadskontrollmyndigheten möjligheter att meddela förelägganden och förbud vid vite i enlighet med den nya lagen. Det får anses att dessa sanktioner är tillräckliga för att säkerställa att lagen och EU:s textilmärkningsförordning följs. En straffsanktion är av dessa skäl inte nödvändig och krävs inte heller med hänsyn till överträdelsens allvar. Den nuvarande straffsanktionen, som alltså återfinns i 1993 års förordning, har såvitt känt heller aldrig kommit till användning. Straffbestämmelsen bör därför inte få någon motsvarighet i det nya kompletterande regelverket.
När det gäller frågan om det i den nya lagen bör införas bestämmelser om marknadsstörningsavgift gör regeringen följande bedömning. Promemorians förslag i denna del får uppfattas som en upplysningsbestämmelse om att en marknadsföringsåtgärd, som är vilseledande enligt 10 § marknadsföringslagen såvitt avser märkning eller etikettering av en textilprodukt, kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 29 § marknadsföringslagen. Syftet med förslaget synes alltså inte vara att utvidga tillämpningsområdet för när marknadsstörningsavgift kan komma i fråga, vilket skulle förutsätta ett tillägg i 29 § marknadsföringslagen. Regeringen gör bedömningen att de föreslagna bestämmelserna i promemorian inte är nödvändiga och att de därför inte bör tas in i den nya lagen.
Hänvisningar till S5-3
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt 6
5.4. Överklagande
Regeringens förslag: Marknadskontrollmyndighetens beslut att meddela förelägganden och förbud och myndighetens beslut i fråga om ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om märkning av textilier får tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol (6 §). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut som får överklagas gäller frågor som regleras i föreskrifter som har meddelats med stöd av ett bemyndigande i lagen, t.ex. beslut om att en näringsidkare ska betala kostnaden för en textilanalys.
I och med att EU:s textilmärkningsförordning började tillämpas den 8 maj 2012 regleras vissa frågor om åtgärder för marknadskontroll i EUförordningen om marknadskontroll. Det gäller t.ex. en begäran om att få tillträde till en ekonomisk aktörs lokaler.
Det är lämpligt att samma möjligheter till överklagande gäller även fortsättningsvis. Det bör i den nya lagen anges att marknadskontrollmyndighetens beslut om att meddela förelägganden och förbud och myndighetens beslut i fråga om ekonomisk ersättning ska få överklagas. Även beslut med stöd av EU-förordningen om marknadskontroll ska kunna överklagas. Detta bör, i enlighet med förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande, gälla sådana åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtar enligt EUförordningen, i den mån dessa innebär åligganden för ekonomiska aktörer. Det gäller t.ex. beslut om att förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla viss information. Någon lagreglering om detta behövs inte (jfr prop. 2010/11:65 s. 84 och 114 f.).
Överklagande bör ske till allmän förvaltningsdomstol. Av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats. Prövningstillstånd bör krävas för överklagande till kammarrätten.
Hänvisningar till S5-4
- Prop. 2013/14:171: Avsnitt Författningskommentar till 8 § lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagen med kompletterande bestämmelser till
EU:s textilmärkningsförordning ska träda i kraft den 1 augusti 2014, då den nuvarande lagen om märkning av textilier ska upphöra att gälla.
I fråga om textilprodukter som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 ska äldre föreskrifter gälla till och med den 9 november 2014.
Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian förslås att den nya lagen ska träda i kraft den 1 november 2013.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: EU:s textilmärkningsförordning tillämpas sedan den 8 maj 2012. De tre EU-direktiven om textilmärkning upphörde att gälla med verkan från samma tidpunkt.
Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning bör träda i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till den tid som de återstående leden i lagstiftningsprocessen kan väntas ta föreslås att så sker den 1 augusti 2014. Vid samma tidpunkt bör den nuvarande lagen om märkning av textilier upphöra att gälla. För tydlighets skull bör det anges att förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter även gäller efter det att dessa har upphävts.
Enligt EU:s textilmärkningsförordning får textilprodukter som överensstämmer med 2008 års textildirektiv och som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 fortsätta att tillhandahållas på marknaden till och med den 9 november 2014, även om produkterna inte skulle uppfylla kraven enligt förordningen. Detta innebär att de bestämmelser som genomför de äldre direktiven bör fortsätta att gälla med avseende på de textilprodukter som släpptes ut på marknaden före den 8 maj 2012. Efter den 9 november 2014 ska dock EU:s textilmärkningsförordning tillämpas även på sådana tidigare utsläppta produkter. Därmed bör också lämpligen den nya lagen tillämpas fullt ut från den tidpunkten. I avsnitt 5.3 anges att straffbestämmelsen i den nuvarande 10 § förordningen om märkning av textilier inte ska ersättas av någon motsvarande straffbestämmelse i det nya kompletterande regelverket. Av
5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken framgår att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, ska den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff.
Hänvisningar till S6
7. Konsekvenser
Regeringens bedömning: Förslagen medför inte några ökade kostnader för företagen.
Förslagen bedöms inte heller medföra några ökade kostnader för förvaltningsmyndigheter, domstolar, kommuner eller landsting.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar bedömningen utan invändning. Svensk Handel anför dock att bestämmelsen i artikel 12 i EU:s textilmärkningsförordning, som rör angivandet av förekomsten av icke textila delar av animaliskt ursprung, är ny och kommer att leda till merkostnader för företagen. Konsumentverket påpekar att ett utökat engagemang från verkets sida inte ryms inom nuvarande medelstilldelning.
Skälen för regeringens bedömning: EU:s textilmärkningsförordning innehåller den reglering som tidigare fanns i de tre s.k. textildirektiven.
Den innehåller därutöver bl.a. en mekanism för att nya benämningar på textilfibrer ska kunna antas snabbare och enklare. Förslagen i propositionen syftar till att anpassa det svenska regelverket till den nya EU-regleringen. I vissa fall krävs kompletterande regler. I andra fall bör nuvarande bestämmelser utmönstras, i den mån de reglerar samma sak som EU:s textilmärkningsförordning. Även det förhållandet att EUförordningen om marknadskontroll ska tillämpas vid tillsynen över märkningen av textilprodukter kräver vissa anpassningar. Som Svensk
Handel påpekar saknar artikel 12 i EU:s textilmärkningsförordning motsvarighet i de tre textildirektiven. Det är inte uteslutet att denna bestämmelse kan leda till merkostnader för företagen. Detta är dock en konsekvens av EU-förordningen, som är bindande och direkt tillämplig i samtliga medlemsstater sedan den 8 maj 2012, och inte av den föreslagna lagen.
Den nya lagen innebär i princip inte några förändringar av regelverket i materiellt hänseende. Kraven på märkning av textilprodukter förändras inte därigenom. Ändringarna bedöms således inte medföra några ökade kostnader för företag som följer det nu gällande regelverkets krav på märkning av textilprodukter.
Förslaget bedöms inte heller medföra några ökade kostnader för förvaltningsmyndigheter, domstolar, kommuner eller landsting.
8. Författningskommentar
Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG (EU:s textilmärkningsförordning). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att en textilprodukt ska få tillhandahållas på marknaden.
I paragrafen anges att lagen kompletterar EU:s textilmärkningsförordning. Upplysningsvis anges det även att förordningen innehåller krav som måste vara uppfyllda för att textilprodukter ska få tillhandahållas inom EU. En redogörelse för förordningen finns i avsnitt 4. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Marknadskontrollmyndighet
2 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
I paragrafen, som ansluter till artikel 18 och skäl 14 i EU:s textilmärkningsförordning, anges att en myndighet ska utöva marknadskontroll enligt EU-rätten och denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.1 och 5.2.2.
”Marknadskontroll” är enligt artikel 2.17 i EU-förordningen om marknadskontroll den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av en myndighet för att se till att produkter som har släppts ut på marknaden överensstämmer med krav som härrör från harmoniserad EUrätt och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset.
I paragrafen bemyndigas regeringen att bestämma vilken myndighet som ska utöva marknadskontroll avseende textilprodukter. Paragrafen innehåller också en upplysning om att det finns en allmän reglering av marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll, artiklarna 15–29.
Förelägganden och förbud
3 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas.
I paragrafen ges marknadskontrollmyndigheten rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.3.
Ett beslut enligt paragrafen kan t.ex. utformas som ett förbud att tillhandahålla en viss textilprodukt på marknaden om den inte uppfyller etiketterings- och märkningskraven enligt EU:s textilmärkningsförordning eller som ett föreläggande att åtgärda bristande etikettering eller märkning så att kraven i förordningen uppfylls.
4 § Ett föreläggande eller förbud enligt 3 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
I paragrafen finns en bestämmelse om att vissa beslut av marknadskontrollmyndigheten som huvudregel ska förenas med vite. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.3.
Med stöd av paragrafen är det möjligt att koppla ett vite till ett föreläggande eller förbud enligt 3 § eller till åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtar med stöd av artikel 19 i EUförordningen om marknadskontroll. En sådan åtgärd kan vara att begära tillträde till en ekonomisk aktörs lokaler eller att begära provexemplar av en produkt.
Huvudregeln är att ett beslut ska förenas med vite. Bestämmelsen ger dock marknadskontrollmyndigheten möjlighet att i det enskilda fallet avstå från detta, t.ex. när det står klart att en ekonomisk aktör kommer att följa det som föreläggs denne.
Omedelbar verkställbarhet
5 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 3 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.
I paragrafen anges att marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut enligt angivna bestämmelser i lagen och i EU-förordningen om marknadskontroll ska gälla omedelbart. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.3.
Om marknadskontrollmyndigheten konstaterar att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, är det i regel ändamålsenligt att beslutet gäller omedelbart. Verkställigheten av ett beslut bör inte kunna förhalas i avvaktan på prövningen av ett överklagande. Detsamma gäller marknadskontrollmyndighetens beslut enligt artikel 19 i EUförordningen om marknadskontroll, som ger myndigheten befogenhet att t.ex. ålägga en ekonomisk aktör att lämna vissa upplysningar och handlingar som behövs för marknadskontrollen.
Ekonomisk ersättning
6 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid undersökningen visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende.
Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
I paragrafen finns bestämmelser om ekonomisk ersättning. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.4.
Enligt första stycket är en ekonomisk aktör skyldig att ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende. Varje oriktighet ger alltså inte upphov till ersättningsskyldighet. Det krävs att den lämnade uppgiften om fibersammansättningen varit oriktig i ett väsentligt avseende. Det är inte möjligt att generellt ange när så är fallet utan detta får avgöras i varje enskilt fall. Med ”ekonomisk aktör” avses tillverkaren, importören, tillverkarens representant och distributören av en textilprodukt (artikel 3.2 i EU:s textilmärkningsförordning).
Huvudregeln är att ekonomiska aktörer är skyldiga att tillhandahålla varuprover och liknande kostnadsfritt. Enligt andra stycket kan dock en ekonomisk aktör ha rätt till ersättning från marknadskontrollmyndigheten för detta om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen har utformats med
34 § första stycket produktsäkerhetslagen (2004:451) och 30 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet som förebilder. Särskilda skäl för ersättning kan vara t.ex. att den undersökta produkten varit dyrbar eller att fler provexemplar har infordrats än som kan anses normalt (se prop. 1988/89:23 s. 115, prop. 2003/04:121 s. 145 och prop. 2010/11:65 s. 81). Ersättningsskyldighet för marknadskontrollmyndigheten blir främst aktuell när myndigheten inte kunnat visa att den ekonomiska aktören lämnat en oriktig uppgift.
Tystnadsplikt
7 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt
EU:s textilmärkningsförordning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
I paragrafen finns bestämmelser om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag i fråga om någons affärs- eller driftsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.5.
Det kan förekomma att uppgifter i ett ärende om marknadskontroll hanteras av personer utanför det allmännas verksamhet som inte omfattas av offentlighets- och sekretesslagen. Marknadskontrollmyndigheten kan behöva anlita tekniska experter som är verksamma vid externa laboratorier som drivs i privat regi. Tystnadsplikten innebär enligt första stycket att sådana personer inte får avslöja eller utnyttja vad de har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden. Den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
I andra stycket anges att offentlighets- och sekretesslagen tillämpas i fråga om den verksamhet som marknadskontrollmyndigheten bedriver, och inte första styckets regler om tystnadsplikt. För bl.a. uppgifter om enskildas affärs- eller driftsförhållanden som myndigheten får del av
inom ramen för tillsyn i form av marknadskontroll gäller sålunda sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om ett förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut. Se vidare 30 kap.23 och 24 §§offentlighets- och sekretesslagen, 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) samt bilagan punkten 15 till nämnda förordning om bl.a. tillsyn hos Konsumentverket (se avsnitt 5.2.2).
Överklagande
8 § Marknadskontrollmyndighetens beslut enligt 3 och 6 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av marknadskontrollmyndighetens beslut. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
I första stycket anges vilka beslut enligt lagen som får överklagas. Överklagande kan enligt bestämmelsen ske av marknadskontrollmyndighetens beslut om föreläggande och förbud enligt 3 §. Däremot kan ett beslut enligt 4 § att förena föreläggandet eller förbudet med vite inte överklagas. Även beslut rörande ekonomisk ersättning enligt 6 § kan överklagas. Överklagande kan också ske av marknadskontrollmyndighetens beslut som grundar sig på befogenheter som anges i EU-förordningen om marknadskontroll och som innebär åligganden för ekonomiska aktörer, t.ex. ett beslut om att aktören ska tillhandahålla ett provexemplar. Sådana besluts överklagbarhet följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande.
Överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol. I andra stycket ställs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014, då lagen (1992:1231) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 6.
Enligt punkten 1 ska den nya lagen träda i kraft den 1 augusti 2014. Den ersätter då lagen om märkning av textilier.
I punkten 2 anges att äldre föreskrifter ska gälla för vissa textilprodukter till och med den 9 november 2014. De textilprodukter som omfattas är sådana som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012. Den nuvarande lagen om märkning av textilier ska således tillämpas fram till och med den 9 november 2014 vad gäller textilprodukter som släpptes ut på marknaden innan EU:s textilmärkningsförordning trädde i kraft den 8 maj 2012. Detta avspeglar övergångsregleringen i EU-förordningen. Från och med den 10
november 2014 gäller den nya lagen, i likhet med EU-förordningen, i fråga om samtliga textilprodukter som har släppts ut på marknaden.
Enligt punkten 3 ska förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter gälla även efter det att den nya lagen har trätt i kraft och den nuvarande upphört att gälla.
Hänvisningar till US1
I
(Lagstiftningsakter)
FÖRORDNINGAR
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 1007/2011
av den 27 september 2011
om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av
fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions
sätt, särskilt artikel 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit
téns yttrande ( 1 ),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och
av följande skäl:
(1) Rådets
direktiv
73/44/EEG
av
den
26
februari
1973
om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kvan
titativ analys av ternära fiberblandningar ( 3 ), Europaparla
mentets och rådets direktiv 96/73/EG av den
16 december 1996 om vissa metoder för kvantitativ
analys av binära textilfiberblandningar ( 4 ) och Europapar
lamentets och rådets direktiv 2008/121/EG av den
14 januari 2009 om benämningar på textilier ( 5 ) har
ändrats flera gånger. Med anledning av nya ändringar bör
dessa rättsakter av tydlighetsskäl ersättas av en enda rätts
akt.
(2) Unionens
rättsakter
om
benämningar
på
textilfibrer
och
därtill hörande etikettering och märkning av fibersam
mansättningen i textilprodukter är mycket tekniska till
sitt innehåll, med detaljerade bestämmelser som med
jämna mellanrum måste anpassas. För att undvika att
medlemsstaterna måste införliva tekniska ändringar med
nationell lagstiftning, och därigenom minska den ad
ministrativa belastningen på de nationella myndigheterna,
och för att göra det möjligt att snabbare anta nya benäm
ningar på textilfibrer som börjar tillämpas samtidigt i
hela unionen framstår en förordning som den bästa re
gleringsformen för en förenkling av lagstiftningen.
(3) För
att
undanröja
potentiella
hinder
för
en
väl
fungerande
inre marknad orsakade av skiljaktiga bestämmelser i
medlemsstaterna när det gäller benämningar på textil
fibrer och därtill hörande etikettering och märkning av
fibersammansättningen i textilprodukter, är det nödvän
digt att harmonisera benämningarna på textilfibrer och
de beskrivningar på etiketter, märkningar och i doku
ment som åtföljer textilprodukter på olika nivåer i pro
duktionen, beredningen och distributionen.
(4)
De
etiketterings-
och
märkningskrav
som
föreskrivs
i
denna förordning bör inte gälla i fall där textilprodukter
läggs ut på entreprenad till personer som arbetar i hem
met eller till fristående företag som framställer produkter
av tillhandahållet material utan att detta överlåts mot
betalning eller där skräddarsydda textilprodukter tillver
kas av skräddare som är egenföretagare. Dessa undantag
bör emellertid begränsas till transaktioner mellan perso
ner som arbetar i hemmet eller fristående företag och de
personer som lägger ut arbete på entreprenad hos dem,
och mellan skräddare som är egenföretagare och kon
sumenter.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning
L
272/1
( 1 ) EUT C 255, 22.9.2010, s. 37.
( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 18 maj 2010 (EUT C 161 E,
31.5.2011, s. 179) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av
den 6 december 2010 (EUT C 50 E, 17.2.2011, s. 1). Europaparla
mentets ståndpunkt av den 11 maj 2011 (ännu ej offentliggjord i
EUT) och rådets beslut av den 19 juli 2011.
( 3 ) EGT L 83, 30.3.1973, s. 1.
( 4 ) EGT L 32, 3.2.1997, s. 1.
( 5 ) EUT L 19, 23.1.2009, s. 29.
Prop. 2013/14:171
Bilaga 1
(5)
Denna
förordning
innehåller
harmoniserade
bestämmel
ser om vissa aspekter av etikettering och märkning av
textilier, i synnerhet benämningar på textilfibrer. Annan
etikettering och märkning kan förekomma, om den inte
avser samma tillämpningsområde som denna förordning
och om den är förenlig med fördragen.
(6)
Regler
bör
fastställas
som
gör
det
möjligt
för
tillverkarna
att ansöka om att få en ny benämning på fiber införd i
bilagorna till denna förordning.
(7) Bestämmelser
bör
också
fastställas
för
vissa
produkter
som inte är tillverkade av enbart textilmaterial, men där
ett textilt inslag ingår som en väsentlig del eller där den
ekonomiska aktören av varan särskilt framhäver det tex
tila inslaget.
(8) Det
är
lämpligt
att
fastställa
bestämmelser
för
etikettering
eller märkning av vissa textilprodukter som innehåller
icke-textila delar av animaliskt ursprung. Denna förord
ning bör i synnerhet fastställa kraven för att ange före
komsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung vid
etikettering och märkning av textilprodukter som inne
håller sådana delar, så att konsumenterna kan fatta väl
underbyggda beslut. Etiketten eller märkningen får inte
vara vilseledande.
(9) Avvikelsen
i
fråga
om
”främmande
fibrer”
som
inte
ska
anges på etiketterna och märkningen bör tillämpas på
både oblandade produkter och blandningar.
(10)
Etikettering
eller
märkning
av
fibersammansättningen
bör
vara obligatorisk, så att alla konsumenter i unionen får
korrekt och enhetlig information. Denna förordning bör
dock inte hindra ekonomiska aktörer från att dessutom
ange förekomsten av små mängder fibrer som kräver
särskild uppmärksamhet för att textilproduktens ur
sprungliga kvalitet ska bevaras. I de fall där det är tek
niskt svårt att vid tillverkningstillfället ange en textilpro
dukts fibersammansättning bör det vara möjligt att på
etiketten och märkningen ange endast de fibrer som är
kända vid tiden för tillverkningen, förutsatt att de svarar
för en viss procentandel av den färdiga produkten.
(11)
För
att
undvika
skillnader
i
praxis
mellan
medlemssta
terna är det nödvändigt att i detalj fastställa metoderna
för etikettering och märkning av vissa textilprodukter
som består av två eller flera komponenter, och även
ange de komponenter i textilprodukter som man kan
bortse från när det gäller etikettering, märkning och ana
lys.
(12)
Textilprodukter
som
endast
behöver
ha
gemensam
märk
ning och sådana som säljs som metervara eller i avklippta
längder bör tillhandahållas på marknaden på ett sådant
sätt att konsumenten kan få fullständig information om
vad som står på ytterförpackningen eller på rullen.
(13) Användningen
av
benämningar
på
textilfibrer,
eller
be
skrivningar av fibersammansättningar, som åtnjuter sär
skild prestige bland användare och konsumenter bör un
derkastas vissa villkor. För att användare och konsumen
ter ska få information bör benämningarna på textil
fibrerna dessutom vara relaterade till fibrernas egenska
per.
(14) Marknadskontrollen
i
medlemsstaterna
av
de
produkter
som omfattas av denna förordning ska ske i enlighet med
Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackredite
ring och marknadskontroll i samband med saluföring av
produkter ( 1 ) och Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän pro
duktsäkerhet ( 2 ).
(15)
Det
är
nödvändigt
att
fastställa
metoder
för
provtagning
och analys av textilprodukter för att undvika att de me
toder som används ifrågasätts. De metoder som används
vid officiella provningar i medlemsstaterna för att be
stämma fibersammansättningen i textilprodukter som be
står av binära och ternära fiberblandningar bör vara en
hetliga vad beträffar både förbehandlingen av provet och
den kvantitativa analysen. För att förenkla denna förord
ning och anpassa dess enhetliga metoder till den tekniska
utvecklingen bör dock metoderna omvandlas till harmo
niserade standarder. Kommissionen bör i detta syfte leda
övergången från det nuvarande systemet, som är baserat
på de metoder som beskrivs i denna förordning, till ett
harmoniserat standardbaserat system. Genom att enhet
liga metoder för analys av textilprodukter som består av
binära och ternära fiberblandningar används kommer
den fria rörligheten för dessa produkter att underlättas
och därmed kommer den inre marknaden att fungera
bättre.
(16) I
fråga
om
binära
textilfiberblandningar
för
vilka
det
inte
finns någon enhetlig analysmetod på unionsnivå bör det
laboratorium som ansvarar för provningen få bestämma
sammansättningen av sådana blandningar och ange re
sultatet, använd metod och dess tillförlitlighet.
SV
L 272/2
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
( 1 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.
( 2 ) EGT L 11, 15.1.2002, s. 4.
(17)
Denna
förordning
bör
fastställa
den
godtagna
avvikelsen
för varje fibers torrvikt vid analysbestämningen av fiber
innehållet i textilprodukter och bör ange två olika god
tagna toleransvärden för beräkning av sammansättningen
av kardade eller kammade fibrer som innehåller ull och/
eller djurhår. Eftersom det inte alltid går att avgöra om
en produkt är kardad eller kammad, och motstridiga
resultat följaktligen kan erhållas när man tillämpar avvi
kelserna vid kontroller av likformigheten av textilproduk
ter i unionen, bör de laboratorier som gör sådana kont
roller ha rätt att tillämpa ett enda godtaget toleransvärde
i tveksamma fall.
(18) Regler
bör
fastställas
för
produkter
som
är
undantagna
från de allmänna etiketterings- och märkningskrav som
föreskrivs i den här förordningen, särskilt i fråga om
engångsartiklar eller produkter för vilka enbart gemen
sam etikettering krävs.
(19) Vilseledande
affärsmetoder,
bland
annat
genom
tillhanda
hållande av oriktig information som får konsumenter att
fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha
varit fallet, är otillåtna enligt Europaparlamentets och
rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om
otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare
gentemot konsumenter på den inre marknaden ( 1 ) och
omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr
2006/2004 av den
27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella
tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskydds
lagstiftningen ( 2 ).
(20)
För
att
skydda
konsumenterna
krävs
det
insynsvänliga
och konsekventa handelsbestämmelser, bland annat om
ursprungsmärkning. Användningen av denna märkning
bör ge konsumenterna möjlighet att få fullständig infor
mation om ursprunget för de varor som de köper, så att
de skyddas mot bedrägliga, felaktiga eller vilseledande
påståenden om ursprung.
(21)
Den
europeiska
textilsektorn
är
utsatt
för
förfalskningar,
som orsakar problem när det gäller konsumentskyddet
och konsumentupplysningen. Medlemsstaterna bör ägna
särskild uppmärksamhet åt genomförandet av övergri
pande unionslagstiftning och åtgärder rörande förfalskade
textilprodukter, till exempel rådets förordning (EG)
nr 1383/2003 av den 22 juli 2003 om tullmyndigheter
nas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i
vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som
skall vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateri
ella rättigheter ( 3 ).
(22)
Det
är
lämpligt
att
inrätta
ett
förfarande
för
införande
av
en ny benämning på textilfiber i bilagorna till denna
förordning. Den här förordningen bör därför innehålla
krav avseende ansökningar från tillverkare eller andra
personer som agerar på deras vägnar om införande av
nya benämningar på textilfiber i de bilagorna.
(23)
Det
är
nödvändigt
att
tillverkare,
eller
andra
personer
som handlar på deras vägnar, som önskar få en benäm
ning på en ny textilfiber införd i bilagorna till denna
förordning i den tekniska dokumentation som ska åtfölja
ansökan inkluderar tillgängliga vetenskapliga fakta om
eventuella allergiska reaktioner eller andra negativa kon
sekvenser för människors hälsa till följd av den nya tex
tilfibern, inbegripet resultat av tester som gjorts i detta
syfte i enlighet med relevant unionslagstiftning.
(24) Befogenheten
att
anta
akter
i
enlighet
med
artikel
290
i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör de
legeras till kommissionen med avseende på antagandet av
tekniska kriterier och förfaranderegler för tillstånd till
större avvikelser, ändring av bilagorna II, IV, V, VI, VII,
VIII och IX för att anpassa dem till den tekniska utveck
lingen samt ändring av bilaga I för att införa nya benäm
ningar på textilfibrer i förteckningen i den bilagan. Det är
av särskild betydelse att kommissionen genomför lämp
liga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på
expertnivå. Kommissionen bör, då den förbereder och
utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar
översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och
att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.
(25) Eftersom
målen
för
denna
förordning
inte
i
tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de där
för, på grund av dess omfattning, bättre kan uppnås på
unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europe
iska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i
samma artikel går denna förordning inte utöver vad som
är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(26)
För att undanröja sådana potentiella hinder för en väl
fungerande inre marknad som orsakas av olika bestäm
melser eller praxis i medlemsstaterna, och för att hålla
jämna steg med utvecklingen inom elektronisk handel
och kunna möta framtida utmaningar på marknaden
för textilprodukter, bör harmoniseringen och standardi
seringen av andra aspekter av märkningen av textilier ses
över. Kommissionen uppmanas i detta syfte att över
lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om
nya märkningskrav som skulle kunna införas på unions
nivå för att underlätta den fria rörligheten för textilpro
dukter på den inre marknaden och uppnå en hög kon
sumentskyddsnivå i hela unionen. Rapporten bör i syn
nerhet behandla konsumenternas syn på hur mycket in
formation som bör anges på etiketten på textilprodukter,
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning
L
272/3
( 1 ) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.
( 2 ) EUT L 364, 9.12.2004, s. 1.
( 3 ) EUT L 196, 2.8.2003, s. 7.
och undersöka vilka sätt, utöver märkning, som kan an
vändas för att ge konsumenterna ytterligare information.
Rapporten bör utarbetas på grundval av ett omfattande
samråd med berörda parter, bland annat konsumenter,
och bör beakta befintliga närbesläktade europeiska och
internationella standarder. Rapporten bör i synnerhet be
handla räckvidden och särdragen för eventuella harmoni
serade bestämmelser om angivande av ursprungsland,
med beaktande av tidigare resultat av den utveckling
som skett vad gäller eventuella övergripande bestämmel
ser om angivande av ursprungsland, det mervärde som
det skulle innebära för konsumenterna om det ställdes
krav på märkning rörande textilprodukternas skötsel,
storlek, farliga ämnen, brandfarlighet och miljöprestanda,
användning av språkoberoende symboler eller koder för
angivande av de textilfibrer som en textilprodukt inne
håller, för att underlätta för konsumenterna att lätt förstå
dess sammansättning och, i synnerhet, i vilken omfatt
ning den består av naturfibrer eller syntetiska fibrer, och
slutligen social märkning och elektronisk märkning samt
angivande av ett identifieringsnummer på etiketten för att
man, särskilt via internet, på begäran ska kunna få ytter
ligare information om produkten och tillverkaren. Rap
porten bör vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag.
(27)
Kommissionen
bör
genomföra
en
studie
för
att
bedöma
huruvida det finns ett orsakssammanhang mellan all
ergiska reaktioner och de kemiska substanser eller bland
ningar som används i textilprodukter. På grundval av
denna studie bör kommissionen vid behov lägga fram
lagstiftningsförslag inom ramen för den befintliga
unionslagstiftningen.
(28)
Direktiven
73/44/EEG,
96/73/EG
och
2008/121/EG
bör
upphävas.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL 1
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
Denna förordning innehåller regler för användning av benäm
ningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märk
ning av fibersammansättningen i textilprodukter, regler för eti
kettering och märkning av icke-textila delar av animaliskt ur
sprung och regler för fastställande av fibersammansättningen i
textilprodukter genom kvantitativ analys av binära och ternära
textilfiberblandningar, för att få den inre marknaden att fungera
bättre och ge konsumenterna korrekt information.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1. Denna
förordning
ska
tillämpas
på
textilprodukter
när
de
tillhandahålls på unionsmarknaden och på de produkter som
avses i punkt 2.
2. Med
avseende
på
tillämpningen
av
denna
förordning
ska
följande produkter behandlas på samma sätt som textilproduk
ter:
a) Produkter som består av minst 80 viktprocent textilfibrer.
b) Möbel-, paraply- och markistyg som består av minst 80
viktprocent textila inslag.
c) Textila inslag i
i) det övre skiktet i flerlagrade golvbeläggningar,
ii) madrassbeläggningar,
iii) beläggningar på campingartiklar,
förutsatt att dessa textila inslag utgör minst 80 viktprocent
av dessa beläggningar.
d) Textilier som ingår i andra produkter som en väsentlig del i
de fall deras sammansättning deklareras.
3. Denna
förordning
ska
inte
gälla
textilprodukter
som
läggs
ut på entreprenad till personer som arbetar i hemmet eller till
fristående företag som utför arbete med tillhandahållet material
utan att detta överlåts mot betalning.
4. Denna
förordning
ska
inte
gälla
skräddarsydda
textilpro
dukter som tillverkas av skräddare som är egenföretagare.
SV
L 272/4
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
Artikel 3
Definitioner
1. I denna förordning gäller följande definitioner:
a) textilprodukt: produkt i obearbetat, halvbearbetat, bearbetat,
halvförädlat, förädlat, halvkonfektionerat eller konfektionerat
tillstånd som uteslutande består av textilfibrer, oavsett vilket
förfarande som använts för deras blandning eller samman
sättning.
b) textilfiber:
i) en enhet materia som kännetecknas av sin flexibilitet och
finhet samt höggradiga längd i förhållande till den max
imala tjockleken vilket gör den lämpad för textil använd
ning, eller
ii) en elastisk remsa eller ett elastiskt rör, vars uppskattade
bredd inte överstiger 5 mm, inklusive remsor som skärs
till av bredare remsor eller folier, framställda av substan
ser som används för tillverkningen av de fibrer som för
tecknas i tabell 2 i bilaga I och som lämpar sig för textil
användning.
c) uppskattad bredd: bredden på remsan eller röret när den/det
viks, stryks ut, pressas ihop eller vrids eller, när bredden
varierar, genomsnittsbredden.
d) textilt inslag: del av en textilprodukt med ett identifierbart
fiberinnehåll.
e) främmande fibrer: fibrer som inte är angivna på etiketten eller
märkningen.
f) foder: ett separat inslag som vid tillverkningen anbringas i
klädesplagg och andra produkter och som består av ett eller
flera lager textilmaterial som är fästade längs en eller flera
kanter.
g) etikettering: fästande av erforderlig information på textilpro
dukten genom att en etikett anbringas.
h) märkning: redovisning av erforderlig information direkt på
textilprodukten genom söm, brodyr, tryck, prägling eller
annan teknik för anbringande.
i) gemensam märkning: användning av en enda etikett för flera
textilprodukter eller textila inslag.
j) engångsartiklar: en textilprodukt avsedd för engångsbruk eller
för en begränsad tid, och vars normala användning inte är
avsedd för senare användning för samma eller liknande än
damål.
k) godtagen tolerans: det värde för fuktupptagning som ska an
vändas vid beräkning av procentandelen fiberkomponenter
baserat på ren torrvikt justerad med hänsyn till konventio
nella faktorer.
2. I denna förordning ska definitionerna av tillhandahållande
på marknaden, utsläppande på marknaden, tillverkare, importör,
distributör, ekonomisk aktör, harmoniserad standard, marknads
kontroll och marknadskonstrollmyndighet i artikel 2 i förord
ning (EG) nr 765/2008 gälla.
Artikel 4
Allmänna krav när det gäller tillhandahållande på
marknaden av textilprodukter
Textilprodukter får tillhandahållas på marknaden endast om de
är etiketterade, märkta eller åtföljs av handelsdokument i enlig
het med denna förordning.
KAPITEL 2
BENÄMNINGAR PÅ TEXTILFIBRER OCH DÄRTILL HÖRANDE
ETIKETTERINGS- OCH MÄRKNINGSKRAV
Artikel 5
Benämningar på textilfibrer
1. Endast
de
benämningar
på
textilfibrer
som
förtecknas
i
bilaga I ska användas på etiketter och märkningar för att be
skriva fibersammansättningar i textilprodukter.
2. Benämningarna som förtecknas i bilaga I får användas
enbart för textilfibrer som till sin karaktär motsvarar beskriv
ningen i den bilagan.
Benämningarna får inte användas på andra fibrer, vare sig fri
stående, som ordstam eller som adjektiv.
Termen silke ska inte användas för att beteckna att en fiber till
sin form eller sitt särskilda utförande är ett ändlöst filamentgarn
av textilfibrer.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning
L
272/5
Artikel 6
Ansökningar om nya benämningar på textilfibrer
En tillverkare eller en person som handlar på en tillverkares
vägnar får ansöka hos kommissionen om att få en ny benäm
ning på en textilfiber införd i förteckningen i bilaga I.
Ansökan ska innehålla teknisk dokumentation som samman
ställts i enlighet med bilaga II.
Artikel 7
Rena textilprodukter
1. Endast
textilprodukter
som
uteslutande
består
av
ett
fiber
slag får etiketteras eller märkas som ”100 %”, ”ren” (pure) eller
”hel-”.
Dessa eller liknande beskrivningar får inte användas för andra
textilprodukter.
2. Utan
att
det
påverkar
tillämpningen
av
artikel
8.3
får
en
textilprodukt som innehåller högst 2 viktprocent främmande
fibrer behandlas som om den uteslutande bestod av ett och
samma fiberslag förutsatt att denna kvantitet är motiverad av
att den tekniskt inte går att undvika vid god tillverkningspraxis
och inte blandas in rutinmässigt.
En textilprodukt som har genomgått en kardningsprocess får
även behandlas som om den uteslutande bestod av ett och
samma fiberslag om den innehåller högst 5 viktprocent främ
mande fibrer, förutsatt att denna kvantitet är motiverad av att
den tekniskt inte går att undvika vid god tillverkningspraxis och
inte blandas in rutinmässigt.
Artikel 8
Produkter av ny ull
1. En
textilprodukt
får
etiketteras
eller
märkas
med
en
av
benämningarna i bilaga III om den uteslutande består av en
ullfiber som aldrig tidigare ingått i en färdigvara och som tidi
gare inte genomgått någon annan än den för framställningen
erforderliga spinn- och/eller filtningsprocessen eller någon fi
berskadande behandling eller användning.
2. Genom
undantag
från
punkt
1
i
denna
artikel
får
beteck
ningarna i bilaga III även användas på den i textilfiberbland
ningen ingående ullen, om samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) All ull som ingår i blandningen uppfyller kraven i punkt 1.
b) Denna ull svarar för minst 25 % av blandningens hela vikt.
c) Ullen, i fråga om grovkardad blandning, är blandad med
endast en annan fiber.
En sådan blandnings hela procentuella sammansättning ska
anges.
3. De
främmande
fibrerna
i
de
produkter
som
avses
i
punk
terna 1 och 2, inklusive ullprodukter som genomgått en kard
ningsprocess, får uppgå till högst 0,3 viktprocent, ska vara mo
tiverade av att de tekniskt inte går att undvika vid god tillverk
ningspraxis och ska inte blandas in rutinmässigt.
Artikel 9
Textilprodukter som består av flera fiberslag
1. En
textilprodukt
ska
etiketteras
eller
märkas
med
namnet
på och viktprocent för samtliga ingående fiberslag i fallande
ordning.
2. Genom
undantag
från
punkt
1
och
utan
att
det
påverkar
tillämpningen av artikel 7.2 får ett fiberslag som utgör högst
5 % av textilproduktens totalvikt, eller fiberslag som tillsammans
utgör högst 15 % av textilproduktens totalvikt, betecknas som
”övriga fibrer”, omedelbart föregånget eller följt av deras totala
viktprocent, om de inte med lätthet kan fastställas vid tillverk
ningstillfället.
3. Produkter med varp av ren bomull och väft av rent lin,
där andelen lin är minst 40 % av totalvikten av den obehand
lade väven, får betecknas som ”halvlinne” som måste åtföljas av
innehållsspecifikationen ”varp av ren bomull – väft av rent lin”.
4. Utan
att
det
påverkar
tillämpningen
av
artikel
5.1
får
beteckningen ”blandade fibrer” eller ”ospecificerad textilsamman
sättning” användas på etiketten eller märkningen för textilpro
dukter vars sammansättning är svår att fastställa vid tillverk
ningstillfället.
SV
L 272/6
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
5. Genom
undantag
från
punkt
1
får
de
fiberslag
som
ännu
inte tas upp i bilaga I betecknas som ”övriga fibrer”, omedelbart
föregånget eller följt av deras totala viktprocent.
Artikel 10
Dekorativa fibrer och fibrer med antistatisk effekt
1. Synliga,
urskiljbara
fibrer
av
rent
dekorativ
karaktär,
som
inte utgör mer än 7 % av den färdiga produktens vikt, behöver
inte beaktas i deklarationer av fibersammansättningar som fö
reskrivs i artiklarna 7 och 9.
2. Metalliska
fibrer
och
andra
fibrer
som
har
blandats
in
för
att uppnå en antistatisk effekt och som inte överstiger 2 % av
den färdiga produktens vikt behöver inte beaktas i de deklara
tioner av fibersammansättningar som föreskrivs i artiklarna 7
och 9.
3. Vad
gäller
de
produkter
som
avses
i
artikel
9.4,
ska
de
procentandelar som föreskrivs i punkterna 1 och 2 i denna
artikel beräknas efter vikten på varpen och vikten på väften
var för sig.
Artikel 11
Textilprodukter som består av flera inslag
1. Alla
textilprodukter
som
innehåller
två
eller
flera
textila
inslag med olika textilfiberinnehåll ska vara försedda med en
etikett eller märkning som anger textilfiberinnehållet i varje
inslag.
2. Den etikett eller märkning som avses i punkt 1 ska inte
vara obligatorisk för textila inslag när följande två villkor är
uppfyllda, nämligen
a) dessa inslag är inte huvudfoder,
b) de svarar för mindre än 30 % av textilproduktens hela vikt.
3. Om två eller flera textilprodukter har samma fiberinnehåll
och normalt bildar en enhet får de förses med bara en etikett
eller märkning.
Artikel 12
Textilprodukter som innehåller icke-textila delar av
animaliskt ursprung
1. Förekomsten
av
icke-textila
delar
av
animaliskt
ursprung
i
textilprodukter ska anges genom att frasen ”Innehåller
icke-textila delar av animaliskt ursprung” återges på etiketten
eller märkningen av produkter som innehåller sådana delar när
helst de tillhandahålls på marknaden.
2. Etiketten
eller
märkningen
får
inte
vara
vilseledande
och
ska vara sådan att den lätt kan förstås av konsumenten.
Artikel 13
Etikettering och märkning på textilprodukter som
förtecknas i bilaga IV
Fibersammansättningen på textilprodukter som förtecknas i bi
laga IV ska anges i enlighet med de bestämmelser om etikette
ring och märkning som anges i den bilagan.
Artikel 14
Etiketter och märkningar
1. Textilprodukter
ska
förses
med
etikett
eller
märkning
som
en upplysning om deras fibersammansättning när de tillhanda
hålls på marknaden.
Etiketten och märkningen på textilprodukter ska vara hållbar,
lätt att läsa, synlig och åtkomlig samt, när en etikett används,
ordentligt fastsatt.
2. Utan
att
det
påverkar
tillämpningen
av
punkt
1
får
etiket
terna och märkningarna ersättas av eller kompletteras med åt
följande handelsdokument när produkterna levereras till ekono
miska aktörer inom leveranskedjan, eller om de levereras efter
beställning från en upphandlande myndighet enligt definitionen
i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG
av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid
offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjäns
ter ( 1 ).
3. De
benämningar
på
textilfiber
och
beskrivningar
av
fiber
sammansättningar som avses i artiklarna 5, 7, 8 och 9 ska
tydligt anges i de åtföljande handelsdokument som avses i
punkt 2 i den här artikeln.
Förkortningar får inte användas annat än i form av en mekani
serad processkod eller om de definieras i internationella stan
darder, förutsatt att förkortningarna förklaras i samma handels
dokument.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning
L
272/7
( 1 ) EUT L 134, 30.4.2004, s. 114.
Artikel 15
Skyldighet att tillhandahålla etikett eller märkning
1. Tillverkare
som
släpper
ut
en
textilprodukt
på
marknaden
ska se till att etiketten eller märkningen tillhandahålls och att
informationen på den är korrekt. Om tillverkaren inte är eta
blerad i unionen ska importören se till att etiketten eller märk
ningen tillhandahålls och att informationen på den är korrekt.
2. I
denna
förordning
ska
en
distributör
anses
vara
tillver
kare, om distributören släpper ut en produkt på marknaden i
eget namn eller under eget varumärke, själv anbringar etiketten
eller ändrar innehållet på etiketten.
3. Distributörer
som
tillhandahåller
en
textilprodukt
på
marknaden ska se till att textilprodukterna är försedda med
lämplig etikett eller märkning i enlighet med denna förordning.
4. De
ekonomiska
aktörer
som
avses
i
punkterna
1,
2
och
3
ska se till att den information som ges när textilprodukter till
handahålls på marknaden inte kan förväxlas med de benäm
ningar på textilfiber och beskrivningar av fibersammansätt
ningar som fastställs i denna förordning.
Artikel 16
Användningen av benämningar på textilfiber och
beskrivningar av textilfibersammansättningar
1. När
en
textilprodukt
tillhandahålls
på
marknaden
ska
de
beskrivningar av textilfibersammansättning som avses i artik
larna 5, 7, 8 och 9 anges så att de är lätta att läsa, synliga
och klara och anges med tryck som är enhetligt i fråga om
storlek, stil och typsnitt i kataloger och annan reklam samt
på förpackningar, etiketter och märkning. Denna information
ska vara klart synlig för konsumenten före köpet, även när
köpet sker på elektronisk väg.
2. Varumärken
eller
firmanamn
får
anges
omedelbart
före
eller efter de beskrivningar av textilfibersammansättning som
avses i artiklarna 5, 7, 8 och 9.
Om ett varumärke eller firmanamn, fristående, som ordstam
eller som adjektiv, innehåller en av de benämningarna på tex
tilfiber som förtecknas i bilaga I eller en benämning som lätt
kan förväxlas med denna, ska emellertid detta varumärke eller
namn anges omedelbart före eller efter de beskrivningar av
textilfibersammansättning som avses i artiklarna 5, 7, 8 och 9.
Övrig information ska alltid anges separat.
3. Etiketten
eller
märkningen
ska
tillhandahållas
på
det
eller
de officiella språken i den medlemsstat på vars territorium tex
tilprodukterna tillhandahålls konsumenten, om inte andra be
stämmelser gäller i medlemsstaten.
När det gäller spolar, trådrullar, garnhärvor, nystan eller andra
sömnads-, lagnings- och brodergarner i små kvantiteter ska
första stycket tillämpas på den gemensamma märkning som
avses i artikel 17.3. När dessa produkter säljs var för sig, får
de ha en etikett eller märkning som ska tillhandahållas på något
av unionens institutioners officiella språk, förutsatt att de även
är försedda med en gemensam etikett.
Artikel 17
Undantag
1. De regler som fastställs i artiklarna 11, 14, 15 och 16 ska
omfattas av undantagen i punkterna 2, 3 och 4 i den här
artikeln.
2. Benämningar
på
textilfibrer
eller
fibersammansättning
be
höver inte anges på etiketterna och märkningen för de produk
ter som förtecknas i bilaga V.
Om ett varumärke eller firmanamn, fristående, som ordstam
eller som adjektiv, innehåller en av benämningarna i bilaga I
eller en benämning som lätt kan förväxlas med denna, ska
emellertid artiklarna 11, 14, 15 och 16 tillämpas.
3. Om
de
textilprodukter
som
förtecknas
i
bilaga
VI
är
av
samma typ och fibersammansättning får de tillhandahållas på
marknaden med gemensam etikett.
4. Fibersammansättningen
av
textilprodukter
som
säljs
som
metervara får anges på den tyglängd eller rulle som tillhanda
hålls på marknaden.
5. De textilprodukter som avses i punkterna 3 och 4 ska
tillhandahållas på marknaden på ett sådant sätt att produkternas
fibersammansättning är känd för alla köpare i leveranskedjan,
inbegripet konsumenten.
SV
L 272/8
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
KAPITEL 3
MARKNADSKONTROLL
Artikel 18
Marknadskontroller
Marknadskontrollmyndigheterna ska kontrollera att textilpro
dukternas fibersammansättning överensstämmer med den infor
mation som lämnas om produkternas fibersammansättning i
enlighet med denna förordning.
Artikel 19
Bestämning av fibersammansättning
1. När
textilprodukters
fibersammansättning
ska
bestämmas,
ska de kontroller som avses i artikel 18 göras i enlighet med de
metoder som anges i bilaga VIII eller de harmoniserade stan
darder som kommer att införas i den bilagan.
2. Vid
bestämning
av
fibersammansättningar
enligt
artiklarna
7, 8 och 9 ska de delar som förtecknas i bilaga VII inte beaktas.
3. Fibersammansättningen enligt artiklarna 7, 8 och 9 ska
bestämmas genom att man på varje fibers torrvikt tillämpar
den överenskomna toleransen, angiven i bilaga IX, sedan man
först avlägsnat de delar som anges i bilaga VII.
4. De
laboratorier
som
är
ansvariga
för
provning
av
tex
tilblandningar för vilka det inte finns någon enhetlig analys
metod på unionsnivå ska bestämma fibersammansättningen i
sådana blandningar och i analysrapporten ange resultatet, an
vänd metod och dess tillförlitlighet.
Artikel 20
Avvikelser
1. När
fibersammansättningen
av
textilprodukter
ska
faststäl
las ska de avvikelser som anges i punkterna 2, 3 och 4 gälla.
2. Utan
att
det
påverkar
tillämpningen
av
artikel
8.3
är
det
inte nödvändigt att ange förekomst av främmande fibrer i fiber
sammansättningen i enlighet med artikel 9, om procentandelen
av dessa fibrer understiger följande värden, nämligen
a) 2 % av textilproduktens totalvikt, förutsatt att denna kvan
titet är motiverad av att den tekniskt inte går att undvika vid
god tillverkningspraxis och inte blandas in rutinmässigt, eller
b) 5 % av för textilprodukter som har genomgått en kardnings
process, förutsatt att denna kvantitet är motiverad av att den
tekniskt inte går att undvika vid god tillverkningspraxis och
inte blandas in rutinmässigt.
3. En
avvikelse
på
3
%
vid
tillverkningen
ska
tillåtas
mellan
den deklarerade fibersammansättning som ska anges i enlighet
med artikel 9 och de procentandelar som erhålls vid en analys
som görs i enlighet med artikel 19, i förhållande till totalvikten
fibrer angiven på etiketten eller märkningen. Denna avvikelse
ska också gälla för följande:
a) Fibrer som i enlighet med artikel 9 får betecknas som ”övriga
fibrer”.
b) Den procentandel ull som avses i artikel 8.2 b.
Vid analysen ska dessa avvikelser beräknas separat. Den totalvikt
man ska ta hänsyn till vid beräkningen av avvikelsen enligt
denna punkt ska vara totalvikten för fibrerna i den färdiga
produkten minus vikten på alla främmande fibrer som påträffas
när man tillämpar avvikelserna i punkt 2 i denna artikel.
4. En
kumulativ
tillämpning
av
de
avvikelser
som
avses
punkterna 2 och 3 ska endast tillåtas om någon främmande
fiber, som påträffas vid en analys där man utgår från avvikelsen
enligt punkt 2, visar sig vara av samma kemiska typ som en
eller flera av de fibrer som anges på etiketten eller märkningen.
5. För
särskilda
textilprodukter
där
tillverkningsprocessen
kräver större avvikelser än vad som anges i punkterna 2 och
3, får kommissionen tillåta större avvikelser.
Innan en textilprodukt släpps ut på marknaden ska tillverkaren
lämna in en ansökan om tillstånd från kommissionen med
angivande av tillräckliga skäl och bevis för de exceptionella
omständigheterna vid tillverkningen. Tillstånd får endast beviljas
i exceptionella fall och om tillverkaren lämnat tillräcklig moti
vering.
Om det är lämpligt ska kommissionen genom delegerade akter i
enlighet med artikel 22 anta tekniska kriterier och förfarande
regler för tillämpningen av denna punkt.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning
L
272/9
KAPITEL 4
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 21
Delegerade akter
1. Kommissionen
ska
ge
befogenhet
att
anta
delegerade
akter
i enlighet med artikel 22 för fastställande av tekniska kriterier
och förfaranderegler för tillämpningen av artikel 20.5, ändringar
av bilagorna II, IV, V, VI, VII, VIII och IX för att beakta den
tekniska utvecklingen, och ändringar av bilaga I för att i enlighet
med artikel 6 införa nya benämningar på textilfibrer i förteck
ningen i den bilagan.
2. När
kommissionen
antar
sådana
delegerade
akter
ska
den
agera i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.
Artikel 22
Delegeringens utövande
1. Befogenheten
att
anta
delegerade
akter
ges
till
kommissio
nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den
befogenhet
att
anta
delegerade
akter
som
avses
i
artiklarna 20.5 och 21 ska ges till kommissionen för en period
av fem år från och med den 7 november 2011. Kommissionen
ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast
nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen
av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med pe
rioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet
motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före
utgången av varje period.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 20.5
och 21 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller
rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den
befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får
verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens
officiella tidning eller vid ett senare, i beslutet angivet datum. Det
påverkar inte giltigheten av de delegerade akter som redan har
trätt i kraft.
4. Så
snart
kommissionen
antar
en
delegerad
akt
ska
den
samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En
delegerad
akt
som
antas
i
enlighet
med
artiklarna
20.5
och 21 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet
eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten
inom en period av två månader från den dag då akten delgavs
Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet
och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kom
missionen om att de inte kommer att invända. Denna period
ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller
rådets initiativ.
Artikel 23
Rapportering
Senast den 8 november 2014 ska kommissionen till Europapar
lamentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av
denna förordning, med tonvikt på ansökningar och antaganden
av nya benämningar på textilfibrer, och vid behov lägga fram ett
lagstiftningsförslag.
Artikel 24
Översyn
1. Senast den 30 september 2013 ska kommissionen över
lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om eventu
ella nya märkningskrav som ska införas på unionsnivå i syfte att
ge konsumenterna tillförlitlig, relevant, begriplig och jämförbar
information om textilprodukternas egenskaper.
2. Rapporten
ska
grundas
på
samråd
med
berörda
parter
och
ska beakta befintliga närbesläktade europeiska och internatio
nella standarder.
3. Rapporten
ska
vid
behov
åtföljas
av
lagstiftningsförslag
och behandla bland annat följande frågor:
a) Ett system för ursprungsmärkning för att ge konsumenterna
korrekt information om ursprungsland och ytterligare infor
mation som säkerställer fullständig spårbarhet för textilpro
dukter, med beaktande av tidigare resultat av den utveckling
som skett vad gäller eventuella övergripande bestämmelser
om angivande av ursprungsland.
b) Ett harmoniserat system för skötselmärkning.
c) Ett unionsomfattande enhetligt system för storleksmärkning
av relevanta textilprodukter.
d) Angivande av allergiframkallande ämnen.
e) Elektronisk märkning och annan ny teknik, samt användning
av språkoberoende symboler eller koder för identifiering av
fibrer.
SV
L 272/10
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
Artikel 25
Studie om farliga ämnen
Senast den 30 september 2013 ska kommissionen ha genom
fört en studie för att bedöma huruvida det finns ett orsaks
sammanhang mellan allergiska reaktioner och de kemiska sub
stanser eller blandningar som används i textilprodukter. På
grundval av denna studie ska kommissionen vid behov lägga
fram lagstiftningsförslag inom ramen för den befintliga unions
lagstiftningen.
Artikel 26
Övergångsbestämmelse
Textilprodukter som överensstämmer med direktiv
2008/121/EG och släpps ut på marknaden före den 8 maj
2012 får fortsätta att tillhandahållas på marknaden till och
med den 9 november 2014.
Artikel 27
Upphävande
Direktiven 73/44/EEG, 96/73/EG och 2008/121/EG ska upp
höra att gälla med verkan från och med den 8 maj 2012.
Hänvisningar till de upphävda direktiven ska betraktas som
hänvisningar till denna förordning och ska läsas i enlighet
med jämförelsetabellerna i bilaga X.
Artikel 28
Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att
den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Den ska tillämpas från och med 8 maj 2012.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Strasbourg den 27 september 2011.
På Europaparlamentets vägnar
J. BUZEK
Ordförande
På rådets vägnar
M. DOWGIELEWICZ
Ordförande
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/11
BILAGA I
Förteckning över benämningar på textilfibrer
(som avses i artikel 5)
Tabell 1
Nummer Benämning Beskrivning
1 Ull Fibrer
från
får-
eller
lammfällar
(Ovis aries) eller en blandning av fibrer från
får- eller lammfällar samt håren från de djur som räknas upp i nr 2
2 Alpacka,
lama,
kamel,
kashmir, mohair, angora,
vicuna, jak, guanaco,
kashgora, bäver och utter,
följt eller icke följt av ordet
”ull” eller ”hår”
Hår från följande djur: alpacka, lama, kamel, kashmirget, angoraget,
angorakanin, vicuna, jak, guanaco, kashgoraget, bäver, utter
3 Djur-
eller
hästhår,
med
eller
utan angivande av djurslag
(t.ex. nöthår, vanligt gethår,
hästhår)
Hår från olika djur som inte nämns i nr 1 eller 2
4 Silke Fiber
som
uteslutande
utvunnits
ur
kokongen
från
silkesavsöndrande
insekter
5 Bomull Fiber
från
bomullsplantans
frökapslar
(Gossypium)
6 Kapock Fiber
från
insidan
av
kapockfrukten
(Ceiba pentandra)
7 Lin Bastfiber
från
stjälken
på
lin
(Linum usitatissimum)
8 Äkta
hampa Bastfiber
från
stjälken
på
hampa
(Cannabis sativa)
9 Jute Bastfiber
från
stjälken
på Corchorus olitorius och Corchorus capsularis. I denna
förordning ska bastfibrer från stjälken på följande arter behandlas på samma
sätt som jute: Hibiscus cannabinus, Hibiscus sabdariffa, Abutilon avicennae, Urena
lobata, Urena sinuata
10 Manillahampa
(Abaca) Fiber
från
skyddsbladet
på Musa textilis
11 Alfa Fiber
från
bladen
på Stipa tenacissima
12 Kokosfiber Fiber
från Cocos nuciferas frukt
13 Ginst Bastfiber
från
stjälken
på Cytisus scopatrius och/eller Spartium junceum
14 Rami Bastfiber
från
stjälken
på Boehmeria nivea och Boehmeria tenacissima
15 Sisal Fiber
från
bladen
på Agave sisalana
16 Sunn Fiber
av
bast
från Crotalaria juncea
17 Henequen Fiber
av
bast
från Agave fourcroydes
18 Maguey Fiber
av
bast
från Agave cantala
Tabell 2
Nummer Benämning Beskrivning
19 Acetat
Cellulosaacetatfiber i vilken mindre än 92 % men minst 74 % av
hydroxylgrupperna är acetylerade
20 Alginat Fiber
från
metalliska
salter
i
alginsyra
SV
L 272/12
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
Nummer Benämning Beskrivning
21 Kupro Regenererad
cellulosafiber
framtagen
med
hjälp
av
kuprammoniumprocessen
22 Modal Fiber
av
regenererad
cellulosa
som
erhålls
genom
en
ändrad
viskosprocess
och som har hög hållfasthet och en hög våtmodul. Hållfastheten (B C ) i
konditionerat provningstillstånd och den dragkraft (B
M
) som krävs för att
åstadkomma en förlängning om 5 % i vått tillstånd är följande:
B C (cN) ≥ 1,3
ffiffiffi
T
p
þ 2 T
B M (cN) ≥ 0,5
ffiffiffi
T
p
där T är den genomsnittliga linjära densiteten i decitex
23 Protein Fiber
från
naturliga
proteinsubstanser
som
regenererats
och
stabiliserats
på
kemisk väg
24 Triacetat Cellulosaacetatfiber
i
vilken
minst
92
%
av
hydroxylgrupperna
är
acetylerade
25 Viskos Regenererad
cellulosafiber
framtagen
med
hjälp
av
viskosprocessen
för
fintrådig och diskontinuerlig fiber
26 Akryl Fiber
bildad
av
linjära
makromolekyler
som
omfattar
minst
85
viktprocent
i
kedjan i det akrylonitriliska mönstret
27 Klorfiber Fiber
bildad
av
linjära
makromolekyler
som
i
kedjan
har
mer
än
50
viktprocent av klorerad vinyl eller klorerade vinylidenmonometriska enheter
28 Fluorfiber
Fiber bildad av linjära makromolekyler, gjorda av fluorkarbonalifatiska
monomerer
29 Modakryl Fiber
bildad
av
linjära
makromolekyler
som
i
kedjan
har
mer
än
50
och
mindre än 85 viktprocent av det akrylonitriliska mönstret
30 Polyamid
eller
nylon Fiber
bildad
av
syntetiska
linjära
makromolekyler
som
i
kedjan
har
återkommande amidbindningar, av vilka minst 85 % är bundna till alifatiska
eller cykloalifatiska enheter
31 Aramid
Fiber bildad av syntetiska linjära makromolekyler bestående av aromatiska
grupper som binds samman med amid- eller imidbindningar, av vilka minst
85 % binds direkt till två aromatiska ringar och där imidbindningarna, om
sådana finns, till antalet inte får överskrida antalet amidbindningar
32 Polyimid Fiber
bildad
av
syntetiska
linjära
makromolekyler
som
i
kedjan
har
återkommande imidenheter
33 Lyocell Fiber
av
regenererad
cellulosa
som
fås
genom
upplösning
och
en
spinnprocess i organiskt lösningsmedel (en blandning av organiska ämnen
och vatten) utan att derivat bildas
34 Polylaktid Fiber
bildad
av
linjära
makromolekyler
som
i
kedjan
har
minst
85
viktprocent
mjölksyraestergrupper framställd av naturligt socker och som har en
smälttemperatur på minst 135 °C
35 Polyester Fiber
bildad
av
linjära
makromolekyler
som
omfattar
minst
85
viktprocent
i
kedjan av en ester av en diol- och tereftalisk syra
36 Polyeten Fiber
bildad
av
icke-substituerade
alifatiska
mättade
hydrokarboniska
linjära
makromolekyler
37 Polypropylen Fiber
bildad
av
en
alifatisk
mättad
hydrokarbonlinjär
makromolekyl
där
en
kolatom av två har en metylsidokedja i isotaktisk disposition och utan vidare
substitution
38 Polykarbamid Fiber
bildad
av
linjära
makromolekyler
som
i
kedjan
har
den
återkommande
ureylen (NH-CO-NH) funktionella gruppen
39 Polyuretan
Fiber bildad av linjära makromolekyler bestående av kedjor med den
återkommande uretanfunktionsgruppen
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/13
Nummer Benämning Beskrivning
40 Vinylal
Fiber bildad av linjära makromolekyler vars kedja utgörs av polyvinylalkohol
med olika nivåer av acetalisation
41 Trivinyl Fiber
bildad
av
akrylonitril
terpolymer,
en
klorerad
vinylmonomer
och
en
tredje vinylmonomer av vilken ingen utgör så mycket som 50 % av den totala
vikten
42 Elastodien
Elastisk fiber som består av naturlig eller syntetisk polyisopren eller som
består av en eller flera diener, polymerade med eller utan en eller flera
vinylmonomerer och som, när den sträcks till tre gånger sin ursprungliga
längd och när den sedan släpps, snabbt i stort sett återtar sin ursprungliga
längd
43 Elastan Elastisk
fiber
som
består
av
minst
85
viktprocent
segmenterad
polyuretan
och
som, när den sträcks till tre gånger sin ursprungliga längd och när den sedan
släpps, snabbt i stort sett återtar sin ursprungliga längd
44 Glasfiber Fiber
gjord
av
glas
45 Elastomultiester Fiber
som
bildas
genom
interaktion
mellan
två
eller
fler
kemiskt
åtskilda
linjära makromolekyler i två eller fler separata faser (med högst 85
viktprocent) som innehåller estergrupper som dominerande funktionell enhet
(minst 85 %) och som, efter lämplig behandling då den sträcks till en och en
halv gånger sin ursprungliga längd och när den sedan släpps fri snabbt i stort
sett återtar sin ursprungliga längd
46 Elastolefin Fiber
som
till
minst
95
viktprocent
består
av
delvis
tvärbundna
makromolekyler uppbyggda av eten och minst en annan alken och som, då
den sträcks till en och en halv gånger sin ursprungliga längd och sedan släpps
fri, snabbt i stort sett återtar sin ursprungliga längd
47 Melamin Fiber
som
till
minst
85
viktprocent
bildas
av
tvärbundna
makromolekyler
uppbyggda av melaminderivat
48 Beteckning
som
motsvarar
material som fibrerna består
av, t.ex. metall (metallisk,
metalliserad), asbest, papper,
följt eller inte följt av ordet
”tråd” eller ”fiber”
Fibrer från diverse eller nya material som inte är medtagna på ovanstående
lista
SV
L 272/14
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
BILAGA II
Minimikrav för teknisk dokumentation som ska inkluderas i ansökan om en ny benämning av en textilfiber
(som avses i artikel 6)
Teknisk dokumentation som ska åtfölja en ansökan om att införa en ny benämning på en textilfiber i bilaga I, i enlighet
med artikel 6, ska innehålla minst följande information:
1. Den föreslagna benämningen för textilfibern:
Den föreslagna benämningen ska ha ett samband med den kemiska sammansättningen och när så är lämpligt ge
information om fiberns egenskaper. Den föreslagna benämningen får inte vara skyddad av några immateriella rättig
heter eller knuten till tillverkaren.
2. Den föreslagna definitionen av textilfibern:
De egenskaper som anges i definitionen av den nya textilfibern, t.ex. elasticitet, ska gå att kontrollera med provnings
metoder som ska åtfölja den tekniska dokumentationen tillsammans med analysresultaten.
3. Identifikation av textilfibern: kemisk formel, skillnader gentemot befintliga textilfibrer och i tillämpliga fall detaljerade
uppgifter såsom smältpunkt, densitet, brytningsindex, brännbarhetsegenskaper och FTIR-spektrum.
4. Förslag på godtagbar tolerans för användning vid beräkningen av fibersammansättningen.
5. Tillräckligt utvecklade identifierings- och kvantifieringsmetoder, inklusive experimentella data:
Sökanden ska utvärdera möjligheten av att använda de metoder som förtecknas i bilaga VIII eller de harmoniserade
standarder som ska införas i den bilagan för att analysera de mest sannolika kommersiella blandningarna av den nya
textilfibern med andra textilfibrer och ska föreslå minst en av dessa metoder. För de metoder eller harmoniserade
standarder där textilfibern kan betraktas som en olöslig komponent ska sökanden utvärdera korrektionsfaktorer för
den nya textilfiberns vikt. Alla experimentella data ska bifogas ansökan.
Om de metoder som anges i denna förordning inte är lämpliga, ska sökanden motivera detta och föreslå en annan
metod.
Ansökan ska innehålla alla experimentella data för den föreslagna metoden. Dokumentationen ska innehålla data om
metodens tillförlitlighet, stabilitet och repeterbarhet.
6. Tillgängliga vetenskapliga fakta om eventuella allergiska reaktioner eller andra negativa konsekvenser för människors
hälsa till följd av den nya textilfibern, inbegripet resultat av tester som gjorts i detta syfte i enlighet med relevant
unionslagstiftning.
7. Ytterligare information till stöd för ansökan: produktionsprocess, relevans för konsumenten.
Tillverkaren eller annan person som handlar för dennes räkning ska tillhandahålla representativa prover på den nya rena
fibern och de berörda fiberblandningarna för validering av de föreslagna identifierings- och kvantifieringsmetoderna.
Kommissionen får begära kompletterande prover på de berörda fiberblandningarna av tillverkaren eller den person
som handlar för dennes räkning.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/15
BILAGA III
Beteckningar som avses i artikel 8.1
— På bulgariska: необработена вълна
— På spanska: lana virgen eller lana de esquilado
— På tjeckiska: střižní vlna
— På danska: ren, ny uld
— På tyska: Schurwolle
— På estniska: uus vill
— På grekiska: παρθένο μαλλί
— På engelska: fleece wool eller virgin wool
— På franska: laine vierge eller laine de tonte
— På iriska: olann lomra
— På italienska: lana vergine eller lana di tosa
— På lettiska: pirmlietojuma vilna eller cirptā vilna
— På litauiska: natūralioji vilna
— På ungerska: élőgyapjú
— På maltesiska: suf verġni
— På nederländska: scheerwol
— På polska: żywa wełna
— På portugisiska: lã virgem
— På rumänska: lână virgină
— På slovakiska: strižná vlna
— På slovenska: runska volna
— På finska: uusi villa
— På svenska: ny ull.
SV
L 272/16
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
BILAGA IV
Särskilda bestämmelser för etikettering och märkning av vissa textilprodukter
(som avses i artikel 13)
Produkter Bestämmelser
om
etikettering
och
märkning
1. Följande korsettartiklar: Fibersammansättningen
ska
anges
på
etiketten
och
märkningen
genom
en
materialbeskrivning av hela produkten eller för de delar som räknas upp,
antingen i sin helhet eller separat:
a) Bysthållare
Kupornas och bakstyckets ytas inre och yttre tyg.
b) Korsetter och gördlar Framstycket,
bakstycket
och
sidostyckenas
delar.
c) Korseletter
Kupornas ytas inre och yttre tyg, fram- och bakstyckenas styva delar och
sidostyckena.
2. Korsettartiklar som inte räknas upp
ovan.
Fibersammansättningen ska anges genom en materialbeskrivning av hela pro
dukten eller av dess olika delar, antingen i sin helhet eller separat. Sådan
märkning ska inte vara obligatorisk för delar som svarar för mindre än
10 % av produktens totalvikt.
3. Alla korsettartiklar
Den separata etiketteringen och märkningen av olika delar av korsettartiklar
ska vara sådan att konsumenten lätt kan förstå vilken produktdel informatio
nen på etiketten eller märkningen avser.
4. Etsningstryckta textilier Fibersammansättningen
ska
redovisas
för
produkten
i
dess
helhet
och
får
anges
genom separata materialbeskrivningar dels av bastyget, dels av de etsnings
tryckta delarna. Dessa beståndsdelar ska namnges.
5. Broderade textilier Fibersammansättningen
ska
redovisas
för
produkten
i
dess
helhet
och
kan
anges genom separata materialbeskrivningar av bottentyget, respektive broder
garnet. Dessa komponenter ska namnges. Sådan etikettering eller märkning är
endast obligatorisk för de broderade delar som täcker minst 10 % av pro
duktytan.
6. Garner som består av en kärna
omspunnen med olika fibrer och
som på detta sätt tillhandahålls
konsumenten på marknaden
Fibersammansättningen ska redovisas för produkten i dess helhet och får anges
genom separata materialbeskrivningar av den inre delen och höljet. Dessa
beståndsdelar ska namnges.
7. Sammet och plysch eller textilier
som liknar sammet eller plysch
Fibersammansättningen ska anges för produkten i dess helhet. När produkten
består av en tydlig baksida och en framsida av olika fibrer, får sammansätt
ningen anges separat för dessa båda beståndsdelar. Dessa beståndsdelar ska
namnges.
8. Golvbeläggningar och mattor, vars
undersida och ovansida består av
olika sorters fibrer
Fibersammansättningen behöver endast anges för ovansidan. Ovansidan ska
namnges.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/17
BILAGA V
Textilprodukter för vilka etikettering eller märkning inte är obligatorisk
(som avses i artikel 17.2)
1. Ärmhållare
2. Klockarmband av textila material
3. Etiketter och emblem
4. Vadderade grytlappar av textila material
5. Kaffehuvar
6. Tehuvar
7. Ärmskydd
8. Muffar, ej av plysch
9. Konstgjorda blommor
10. Nåldynor
11. Målad kanvasduk
12. Tyg som tjänar som underlag samt förstyvningar
13. Gamla, omgjorda textilprodukter där detta särskilt anges
14. Damasker
15. Emballage, inte nytt och sålt som sådant
16. Textila inslag i lädervaror och sadelmakeri
17. Reseffekter av textila material
18. Färdiga och icke färdiga handbroderade väggprydnader och material för framställning av dessa, inklusive brodergarn
som säljs separat från stramaljen och som saluförs enbart för att användas till sådana väggprydnader
19. Blixtlås
20. Knappar och spännen, överklädda med textila material
21. Bokomslag i textila material
22. Leksaker
23. Textila delar av fotbeklädnader
24. Smådukar som har flera beståndsdelar och en yta som inte överstiger 500 cm 2
25. Grytlappar och ugnsvantar
26. Äggvärmare
27. Sminkväskor
SV
L 272/18
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
28. Tobakspungar av tyg
29. Tygfodral för glasögon, cigaretter och cigarrer, tändare och kammar
30. Fodral för mobiltelefoner och bärbara mediaspelare med en yta som inte överstiger 160 cm 2
31. Skyddsartiklar för sport med undantag för handskar
32. Necessärer
33. Skoputsningsfodral
34. Begravningsprodukter
35. Engångsartiklar med undantag för vadd av cellulosamaterial
36. Textilprodukter som omfattas av reglerna i den europeiska farmakopén och för vilka det finns en hänvisning till dessa
regler, bandage av icke-engångstyp för medicinskt och ortopediskt bruk samt ortopediska textilprodukter i allmänhet
37. Textilprodukter, inklusive tågvirke, rep och snören (om inte annat följer av nr 12 i bilaga VI), som normalt är avsedda
a) att användas som delar av utrustningen vid tillverkning och beredning av varor,
b) att införlivas med maskiner, med installationer (t.ex. för uppvärmning, luftkonditionering eller belysning), med
hushållsapparater och andra liknande apparater, med fordon och andra transportmedel eller för att driva, un
derhålla och utrusta dessa, med undantag för presenningar och motorfordonstillbehör av textilt material som säljs
separat från fordonet
38. Textilprodukter för skydds- och säkerhetsändamål som t.ex. säkerhetsbälten, fallskärmar, flytvästar, fallskärmar för
nödsituationer, brandbekämpningsapparater, skottsäkra västar och särskilda skyddskläder (t.ex. för skydd mot eld,
kemiska substanser eller andra säkerhetsrisker)
39. Uppblåsbara tält o.d. (t.ex. sporthallar, utställnings- eller lagerlokaler), förutsatt att information om prestanda och
teknisk specifikation för dessa produkter lämnas
40. Segel
41. Klädesplagg för djur
42. Flaggor och standar
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/19
BILAGA VI
Textilprodukter för vilka en gemensam etikett är tillräcklig
(som avses i artikel 17.3)
1. Skurtrasor
2. Dammtrasor
3. Kantband och garneringar
4. Garneringsband, spetskragar o.d.
5. Skärp
6. Hängslen
7. Strumpeband
8. Sko- och kängsnören
9. Band
10. Resårband
11. Nya förpackningar, sålda som sådana
12. Paketsnören och tvinnat garn för jordbruksändamål, snören, tågvirke och rep förutom de som omfattas av nummer
37 i bilaga V (*)
13. Bordstabletter
14. Näsdukar
15. Nät för hårknutar och hår
16. Slipsar och flugor för barn
17. Haklappar, tvättvantar och tvättlappar
18. Sömnads-, stopp- och brodergarner som säljs i små kvantiteter (1 gram eller mindre) i detaljhandeln
19. Band för gardiner, rullgardiner och jalusier
SV
L 272/20
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
(*) För de produkter som omfattas av detta nummer och som säljs i tillskurna längder ska den gemensamma märkningen vara den som
gäller för rullen i dess helhet. Tågvirke och rep som faller under denna punkt innefattar sådant som används inom bergsklättring och
vattensport.
BILAGA VII
Delar som inte ska beaktas vid bestämning av fibersammansättningen
(som avses i artikel 19.2)
Produkter Delar
som
är
undantagna
a) Alla textilprodukter
i) Icke-textila delar, stadkanter, etiketter och märkningar, kantband och gar
neringar som inte är en väsentlig del av produkten, knappar och spännen
överklädda med textilt material, tillbehör, dekorationer, band som inte är
elastiska, elastisk tråd och resårband anbringade på speciella och avgränsade
ställen på produkten samt synliga, urskiljbara och rent dekorativa och fibrer
med antistatisk effekt som är underkastade bestämmelserna i artikel 10.
ii) Fettsubstanser, bindemedel, förtyngningsmedel och andra appretyrmedel,
impregneringsmedel, hjälpmedel vid infärgning och tryckning samt andra
medel för behandling av textilprodukter.
b) Golvbelägg-ningar och mattor Alla
delar
bortsett
från
slitytan.
c) Möbeltyger
Binde- och fyllnadsvarp och väft som inte ingår i slitytan.
d) Draperier och gardiner
Binde- och fyllnadsvarp och väft som inte ingår i tygets rätsida.
e) Sockar
Ytterligare elastiska garner som används i muddar och förstyvningar och för
stärkningar av tå och häl
f) Strumpbyxor Ytterligare
elastiska
garner
som
används
i
linningar
och
förstyvningar
och
förstärkningar av tå och häl
g) Andra textilprodukter än de som
nämns i b–f
Förstyvningar eller tyg som tjänar som underlag, mellanlägg och förstärkning,
mellanfoder och canvasstoffering, sytråd och förbindelsetråd, om de inte er
sätter varpen och/eller väften i tyget, vadderingar som inte fyller någon isole
rande funktion och, om inte annat följer av artikel 11.2, foder.
För denna bestämmelse gäller att
i) materialet i textilprodukter som tjänar som underlag för rätsidan, särskilt i
filtar och dubbelvävda tyger, i baksidan på sammet och plysch och besläk
tade produkter, inte ska betraktas som underlag som ska avlägsnas,
ii) ”förstyvningar och förstärkningar” är de garner eller tyger som anbringas på
speciella och avgränsade ställen på textilprodukter för att förstärka dem eller
göra dem styva eller tjocka.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/21
BILAGA VIII
Metoder för kvantitativ analys av binära och ternära textilfiberblandningar
(som avses i artikel 19.1)
KAPITEL 1
I. Framtagning
av
analysprov
och
provexemplar
för
bestämning
av
fibersammansättningen
i
textilprodukter
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Detta kapitel innehåller förfaranden för framtagandet av analysprov av lämplig storlek för förbehandling avseende
kvantitativ analys (dvs. högst 100 g) från laboratorieprov samt för urval av provexemplar från de analysprov som har
förbehandlats för att avlägsna fiberfrämmande ämnen ( 1 ).
2. DEFINITIONER
2.1 parti:
den materialmängd som ska bedömas på grundval av en serie provningsresultat. Det kan till exempel omfatta allt
material i en tygleverans: allt tyg som är vävt vid en särskild bom; en garnleverans, en bal eller en grupp balar av
råfiber.
2.2 laboratorieprov:
del av parti som kan antas vara representativt för hela partiet och som finns tillgängligt i laboratoriet. Det ska ha en
storlek och beskaffenhet som är tillräcklig för att utjämna variationer i partiet och för att underlätta hanteringen i
laboratoriet ( 2 ).
2.3 analysprov:
den del av laboratorieprovet som är föremål för förbehandling för att avlägsna fiberfrämmande ämnen och från
vilket provexemplar tas. Analysproven ska ha en storlek och beskaffenhet som är tillräcklig för att utjämna varia
tioner i laboratorieprovet ( 3 ).
2.4 provexemplar:
den del av materialet som behövs för ett enskilt provningsresultat och som valts ut från analysprovet.
3. PRINCIP
Analysprov ska tas på sådant sätt att det är representativt för laboratorieprovet.
Provexemplar ska tas från analysprovet på sådant sätt att vart och ett är representativt för analysprovet.
4. PROVTAGNING
AV
LÖSA
FIBRER
4.1 Oorienterat fibermaterial
Analysprovet erhålls genom att man slumpvis tar knippen från laboratorieprovet. Blanda noga hela analysprovet med
hjälp av en laboratoriekarda ( 4 ). Låt floret eller blandningen, även lösa fibrer och de fibrer som fastnat på utrust
ningen som använts vid blandningen, genomgå en förbehandling. Välj sedan ut provexemplar i proportion till
respektive massa från floret eller fiberblandningen, från de lösa fibrerna och från fibrerna som fastnat på utrust
ningen.
Om kardfloret inte har förändrats under förbehandlingen väljs provexemplaren ut på det sätt som beskrivs i punkt
4.2. Om kardfloret har förändrats under förbehandlingen väljs varje provexemplar ut genom att man slumpvis
avlägsnar minst 16 små knippen av lämplig och ungefär samma storlek som sedan kombineras.
4.2 Orienterat fibermaterial (kardflor, fiberband, förgarn)
Ur slumpvis valda delar av laboratorieprovet tas minst tio tvärsnitt, vardera ca 1 g. Låt detta analysprov genomgå
förbehandling. Sätt ihop tvärsnitten igen genom att placera dem sida vid sida. Ett provexemplar erhålls genom att ett
tvärsnitt tas ut av de tio samlade längderna.
SV
L 272/22
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
( 1 ) I vissa fall är det nödvändigt att förbehandla det enskilda provexemplaret.
( 2 ) För färdigtillverkade och bearbetade varor, se punkt 7.
( 3 ) Se punkt 1.
( 4 ) Laboratoriekardan kan ersättas med en fiberblandare, eller också kan fibrerna blandas enligt delnings- och kasseringsmetoden.
5. PROVTAGNING
AV
GARN
5.1 Garn i förpackning eller härvor
Ta prov från samtliga förpackningar i laboratorieprovet.
Ta ut lämpliga, lika långa, löpande längder från varje förpackning antingen genom upphaspling av härvor med
samma antal trådar ( 1 ) eller på annat sätt. Förena längderna antingen till en härva eller en fibersträng så att ett
analysprov erhålls och se till att längderna från varje förpackning i härvan eller fibersträngen är lika långa.
Förbehandla analysprovet.
Från analysprovet tas provexemplar genom att en bunt trådar med samma längd skärs ut från härvan eller fiber
strängen varvid man ser till att bunten innehåller samtliga trådar i provet.
Om garnets ”tex” är t och antalet förpackningar som tagits ur laboratorieprovet är n, blir längden på garnet från
varje förpackning 106/nt cm för att erhålla ett analysprov om 10 g.
Om nt är stort, det vill säga över 2 000, kan man göra en tyngre härva som skärs av på två ställen så att en
fibersträng med lämplig massa bildas. Ändarna på en fibersträng ska knytas ordentligt före förbehandlingen och
provexemplar ska tas på visst avstånd från ändarna.
5.2 Garn i varp
Ta analysprov genom att från slutet på varpen klippa av en minst 20 cm lång längd, innehållande samtliga trådar i
varpen utom stadkantstrådarna. Bind ihop trådbunten i ena ändan. Om provet är för stort för förbehandling delas
det i två eller flera delar. Varje del knyts ihop före förbehandlingen och förbehandlas var för sig. Delarna läggs sedan
ihop igen. Från analysprovet tas ett provexemplar ut genom att en lämplig längd innehållande alla trådarna skärs ut
från den ände som inte är hopbunden. För varp med n trådar med längdvikten t ”tex” blir längden på ett provex
emplar med massan 1 g 10 5 /nt cm.
6. PROVTAGNING
AV
TYGER
6.1 Ur ett laboratorieprov bestående av ett enda stycke av tyget:
Klipp en diagonal remsa från hörn till hörn. Avlägsna stadkanterna. Denna remsa ska utgöra analysprov. För ett
analysprov med massan x g krävs en remsa med ytan x10 4 /G cm 2 där G är remsans vikt i g/m 2 .
Förbehandla remsan och skär den sedan i hela sin längd i fyra lika stora bitar, som läggs ovanpå varandra.
Provexemplar ska tas genom att man skär genom alla lagren, så att varje provexemplar innehåller ett lika långt
stycke från varje lager.
Om tyget har ett invävt mönster ska analysprovet vara brett nog, mätt parallellt med varpen, för att innehålla minst
en mönsterrapport. Om detta villkor uppfylls och remsan då är för stor för att behandlas i ett stycke klipps hela
remsan i lika stora bitar som förbehandlas separat och sedan läggs ovanpå varandra innan provexemplaret tas ut
varvid man ser till att identiska mönsterinslag inte sammanfaller.
6.2 Ur laboratorieprov bestående av flera stycken
Behandla varje stycke enligt 6.1 och ange resultaten för varje stycke separat.
7. PROVTAGNING
AV
FÄRDIGTILLVERKADE
OCH
BEARBETADE
PRODUKTER
Laboratorieprovet består vanligtvis av en komplett färdigtillverkad eller bearbetad produkt eller en representativ del
av en sådan.
I de fall då alla delarna av produkten inte har samma sammansättning bestäms de olika delarnas procentandel för att
kontrollera överensstämmelse med artikel 11.
Ta ut ett analysprov som är representativt för den del av den färdigtillverkade eller bearbetade produkten vars
sammansättning måste framgå av märkningen. Om produkten har flera märkningar tas de analysprov ut som är
representativa för varje del med en viss märkning.
Om den produkt vars sammansättning ska bestämmas inte är enhetlig kan det bli nödvändigt att ta analysprov från
varje del av produkten och att bestämma de relativa proportionerna för de olika delarna i relation till hela produkten.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/23
( 1 ) Om förpackningarna kan monteras i en lämplig ram kan flera avhasplas samtidigt.
Därefter beräknas procentandelarna med beaktande av de relativa proportionerna av de provade delarna.
Förbehandla analysproven.
Ta sedan ut provexemplar som är representativa för de förbehandlade analysproven.
II. Introduktion
till
metoder
för
kvantitativ
analys
av
textilfiberblandningar
Metoderna för kvantitativ analys av fiberblandningar baseras på två grundprocesser: manuell och kemisk separation
av fibrer.
När så är möjligt ska den manuella separationsmetoden användas, eftersom den i allmänhet ger exaktare resultat än
den kemiska metoden. Den manuella metoden kan användas för alla textilier där de ingående fibrerna inte bildar en
intim blandning, t.ex. för garner med flera ingående komponenter som vardera består av endast en fibertyp, eller för
tyger där fibern i varpen och väften inte är densamma, eller för trikåväv som kan repas upp och som tillverkats av
olika typer av garn.
Metoderna för kemisk kvantitativ analys av textilfiberblandningar är i allmänhet baserade på selektiv upplösning av
de enskilda komponenterna. När en komponent lösts ut, vägs återstoden och mängden upplöst material beräknas
sedan på basis av viktförlusten. Allmänna anvisningar för analysmetoderna, oavsett fibersammansättning, ges i
bilagans första del. Den delen ska därför användas tillsammans med den för varje särskild fiberblandning detaljerade
beskrivningen av metoderna i bilagan. När analysmetoder som inte är baserade på selektiv upplösning används, ges
en fullständig beskrivning i aktuellt avsnitt.
Fiberblandningar under tillverkningsprocessen och, i mindre utsträckning färdiga textilvaror kan innehålla fiberfräm
mande ämnen, t.ex. fetter, vaxer eller appreturer eller vattenlösliga ämnen, som antingen är naturligt förekommande
eller har tillsatts för att underlätta tillverkningen. Fiberfrämmande ämnen måste avlägsnas före analysen. Av denna
anledning finns också en metod medtagen för avlägsnandet av oljor, fetter, vaxer och vattenlösliga ämnen.
Textilier kan dessutom innehålla hartser eller andra ämnen för att ge produkten vissa speciella egenskaper. Sådana
ämnen, inklusive i vissa fall färgämnen, kan hindra reagensens inverkan på den komponent som ska lösas ut
och/eller kan helt eller delvis försvinna med reagensen. Denna typ av tillsatta ämnen kan också förorsaka fel och
ska därför avlägsnas innan provet analyseras. Om det är omöjligt att avlägsna dessa ämnen är metoderna för
kvantitativ kemisk analys enligt denna bilaga inte längre tillämpliga.
Färgämnen i färgade tyger anses vara i tyget ingående beståndsdelar och avlägsnas inte.
Analyserna utförs på basis av torrvikten, och ett sätt att bestämma torrvikten beskrivs.
Resultatet erhålls genom att man på varje fibers torrvikt tillämpar de godtagna toleranser som anges i bilaga IX.
Innan en analys påbörjas måste alla i blandningen ingående fiberslag identifieras. Med vissa metoder kan den olösliga
komponenten i en blandning delvis ha upplösts i reagensen som använts för att lösa upp den lösliga komponenten.
När så är möjligt har sådana reagenser valts som har liten eller ingen effekt på olösliga fibrer. Om det är känt att
viktförlust inträffar under analysen ska resultatet korrigeras. Korrektionsfaktorer för detta ändamål finns angivna.
Dessa faktorer har bestämts genom försök vid flera laboratorier genom att fibrer som rengjorts genom förbehandling
har behandlats med den för metoden lämpliga reagensen.
Dessa korrektionsfaktorer är endast tillämpliga på opåverkade fibrer, varför andra korrektionsfaktorer kan behövas
om fibermaterialet har påverkats före eller under behandlingen. De angivna metoderna gäller för enstaka bestäm
ningar.
Minst två bestämningar ska göras på separata provexemplar, både vid manuell och kemisk separation.
Som bekräftelse, såvida det inte är tekniskt omöjligt, rekommenderas användning av alternativa metoder, varigenom
den komponent som skulle bli återstoden enligt standardmetoden löses ut först.
SV
L 272/24
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
KAPITEL 2
METODER FÖR KVANTITATIV ANALYS AV VISSA BINÄRA TEXTILFIBERBLANDNINGAR
I.
Gemensamma anvisningar för metoderna för kvantitativ kemisk analys av fiberblandningar
I.1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Tillämpningsområdet för varje metod anger på vilka fibrer metoden är tillämpbar.
I.2 PRINCIP
Efter identifiering av komponenterna i en blandning avlägsnas det fiberfrämmande materialet med hjälp av
lämplig förbehandling och därefter en av komponenterna, vanligen genom selektiv upplösning ( 1 ). Sedan vägs
den olösta återstoden och andelen löslig komponent beräknas på viktförlusten. Utom när detta möter tekniska
svårigheter bör man först avlägsna det fiberslag som överväger. Det fiberslag som ingår i mindre del bildar
återstod.
I.3 MATERIAL
OCH
UTRUSTNING
I.3.1 Utrustning
I.3.1.1 Filterdeglar och vägglas som är stora nog att hålla sådana deglar eller annan utrustning som ger motsvarande
resultat.
I.3.1.2 Filterkolv.
I.3.1.3 Exsickator med fuktindikerande blågel.
I.3.1.4 Ventilerad ugn för torkning av provkroppar i 105 °C ± 3 °C.
I.3.1.5 Analysvåg med en noggrannhet av 0,0002 g.
I.3.1.6 Soxhlet extraktionsutrustning eller annan utrustning som ger motsvarande resultat.
I.3.2 Reagenser
I.3.2.1 Petroleumeter, redestillerad, kokintervall 40–60 °C.
I.3.2.2 Övriga reagenser anges i avsnittet för aktuell metod.
I.3.2.3 Destillerat eller avjoniserat vatten.
I.3.2.4 Aceton.
I.3.2.5 Ortofosforsyra.
I.3.2.6 Urea.
I.3.2.7 Natriumbikarbonat.
Samtliga reagenser ska vara kemiskt rena.
I.4 KONDITIONERINGS-
OCH
PROVNINGSATMOSFÄR
Eftersom det är torrvikter som bestäms är det onödigt att konditionera provmaterialet eller att utföra analyser i
konditionerad atmosfär.
I.5 ANALYSPROV
Ta ut ett analysprov som är representativt för laboratorieprovet och tillräckligt stort för att räcka till erforderligt
antal provkroppar, vardera om minst 1 g.
I.6 FÖRBEHANDLING
AV
ANALYSPROV
( 2 )
När det ingår ett ämne som inte ska medtas vid procentberäkningen (se artikel 19) bör detta avlägsnas före
behandlingen med en lämplig metod som inte påverkar några av de övriga fibrerna.
I detta syfte avlägsnas fiberfrämmande ämnen som kan extraheras med petroleumeter och vatten genom att
analysprovet behandlas en timme i en Soxhlet extraktionsutrustning med petroleumeter med en minsta hastighet
av sex cykler per timme. Låt petroleumetern avdunsta från provmaterialet som sedan extraheras genom direkt
behandling som innebär att analysprovet blötläggs i vatten i rumstemperatur i 1 timme och sedan blötläggs i
vatten i 65 °C ± 5 °C i ytterligare 1 timme, medan man rör om då och då. Badförhållandet vätska: analysprov ska
vara 100:1. Avlägsna överflödigt vatten från provkroppen genom urkramning, avsugning eller centrifugering och
låt det lufttorka.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/25
( 1 ) Metod nr 12 är ett undantag. Den grundar sig på bestämning av förekomsten av ett ingående ämne i en av de två komponenterna.
( 2 ) Se kapitel 1.1.
När det gäller elastolefin eller fiberblandningar som innehåller elastolefin och andra fibrer (ull, djurhår, silke,
bomull, lin, äkta hampa, jute, manillahampa, alfa, kokos, ginst, rami, sisal, kupro, modal, protein, viskos, akryl,
polyamid eller nylon, polyester och elastomultiester) måste det ovannämnda förfarandet anpassas något, genom
att petroleumetern ersätts med aceton.
När det gäller fiberblandningar som innehåller elastolefin och acetat ska följande förfarande användas som
förbehandling. Extrahera analysprovet i tio minuter i 80 °C med en lösning som innehåller 25 g/l av 50-procentig
ortofosforsyra och 50 g/l av urea. Badförhållandet vätska: analysprov ska vara 100:1. Skölj analysprovet i vatten,
låt rinna av, skölj i en 0,1-procentig natriumbikarbonatlösning och skölj sedan omsorgsfullt i vatten.
Om fiberfrämmande ämnen inte kan extraheras med petroleumeter och vatten ska de avlägsnas genom att den
ovan beskrivna vattenmetoden ersätts med annan lämplig metod som inte väsentligt förändrar någon av fiber
komponenterna. Vad gäller vissa oblekta vegetabiliska fibrer (t.ex. jute och kokos) bör det dock noteras att
normal förbehandling med petroleumeter och vatten inte avlägsnar alla naturligt förekommande fiberfrämmande
ämnen. Trots detta görs ingen ytterligare förbehandling, såvida provet inte innehåller appretur som är olöslig i
både petroleumeter och vatten.
Analysrapporterna ska innehålla fullständiga upplysningar om de förbehandlingsmetoder som använts.
I.7 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
I.7.1 Allmänna
anvisningar
I.7.1.1 Torkning
Torka i minst 4 timmar, dock högst 16 timmar, vid 105 °C ± 3 °C i en ventilerad ugn med ugnsluckan stängd
hela tiden. Om torkperioden är kortare än 14 timmar måste man väga provexemplaret för att kontrollera att
massan har blivit konstant. Massan kan anses ha blivit konstant om variationen är under 0,05 % efter ytterligare
60 minuters torkning.
Undvik att hantera deglar och vägglas, provkroppar eller återstoder med bara händer vid torkning, kylning och
vägning.
Torka provkropparna i ett vägglas med locket liggande bredvid i ugnen. Vid torktidens slut tillsluts vägglaset
innan det tas ut ur ugnen och snabbt placeras i exsickatorn.
Torka filterdegeln i ett vägglas med locket liggande bredvid i ugnen. Vid torktidens slut tillsluts vägglaset innan
det tas ut ur ugnen och snabbt placeras i exsickatorn.
När annan utrustning än filterdeglar används ska torkningen i ugnen ske på sådant sätt att fibrernas torrvikt kan
bestämmas utan förlust.
I.7.1.2 Kylning
Kyl tills fullständig avkylning av vägglasen har uppnåtts, dock minst 2 timmar och med exsickatorn placerad
bredvid vågen.
I.7.1.3 Vägning
Efter kylning vägs vägglaset inom 2 minuter efter att det har avlägsnats ur exsickatorn. Väg med en noggrannhet
av 0,0002 g.
I.7.2 Tillvägagångssätt
Ta ut en provkropp som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Skär garn eller tyg i ca 10 mm längder
och skilj dem åt så mycket det går. Torka provkroppen i ett vägglas, låt den svalna i exsickator och väg den.
Flytta över provexemplaret i aktuellt kärl enligt tillämpligt avsnitt av relevant unionsmetod och väg därefter åter
vägglaset omgående. Provexemplarets torrvikt erhålls som mellanskillnad. Slutför analysen enligt tillämpligt
avsnitt av relevant metod. Undersök återstoden i mikroskop, eller på annat lämpligt sätt, för att kontrollera
att det fiberslag som skulle avlägsnas verkligen har lösts ut.
SV
L 272/26
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
I.8 BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Den olösta komponentens massa uttrycks i procent av den totala blandningens massa. Den procentuella andelen
löslig komponent erhålls som mellanskillnad. Resultatet beräknas på ren torrvikt som justerats med hänsyn till
a) godtagna toleranser och b) nödvändiga korrektionsfaktorer för att den massaförlust som uppstår under
förbehandlingen och analysen ska beaktas. Beräkningarna ska utföras med användande av formeln i I.8.2.
I.8.1 Beräkning av den procentuella andelen olöslig komponent på basis av ren torrvikt utan beaktande av förlust av
fibermassa under förbehandlingen
P
1
% ¼
100 rd
m
där
P 1 % är den procentuella andelen ren, torr olöslig komponent,
m är
provexemplarets
torrvikt
efter
förbehandling,
r är
återstodens
torrvikt,
d är
korrektionsfaktorn
för
viktförlust
hos
den
olösliga
komponenten
i
reagensen
under
analysen.
Lämpliga
värden för d ges i relevant avsnitt under varje metod.
Dessa värden för d är naturligtvis de normalvärden som gäller för kemiskt opåverkade fibrer.
I.8.2 Beräkning
av
den
procentuella
andelen
olöslig
komponent
baserad
på
ren
torrvikt
justerad
med
hänsyn
till
godtagna toleranser och i tillämpliga fall korrektionsfaktorer för massaförlust under förbehandlingen
P
1A
% ¼
100 P 18
>
>
:1
þ
ða 1
þ b 1Þ
100
9
>
>
;
P 18
>
>
:1
þ
a 1
þ b 1
100 9
>
>
;
þ
ð100 – P 1Þ
8
>
>
:1
þ
a 2
þ b 2
100 9
>
>
;
där
P 1A % är den procentuella andelen olöslig komponent justerad med hänsyn till godtagna toleranser och viktför
lust under förbehandlingen,
P 1
är den procentuella andelen ren, torr, olöslig komponent som beräknats enligt formeln i I.8.1,
a 1
är den godtagna toleransen för den olösliga komponenten (se bilaga IX),
a 2
är den godtagna toleransen för den utlösta komponenten (se bilaga IX),
b 1
är den procentuella förlusten av den olösliga komponenten som erhålls genom förbehandling,
b 2
är den procentuella förlusten av den utlösta komponenten som erhålls genom förbehandling.
Den procentuella andelen av den andra komponenten är P 2A % = 100 – P 1A %.
Där en särskild förbehandling har använts, ska värdena för b 1 och b 2 om möjligt bestämmas genom att var och
en av de enskilda fiberslagen förbehandlas enligt tillämpad analysmetod. Rena fibrer är fibrer som är fria från
fiberfrämmande ämnen, förutom ämnen som de normalt innehåller (antingen naturligt förekommande eller
genom tillverkningsprocessen), i det tillstånd (oblekta, blekta) de befinner sig i hos det material som ska analy
seras.
Om det inte finns några rena separata fiberbeståndsdelar, som använts vid tillverkningen av det material som ska
analyseras, ska man använda sig av de genomsnittsvärden för b 1 och b 2 som erhållits vid de provningar som
utförts på sådana rena fibrer som liknar dem som finns i den blandning som ska undersökas.
Om den normala förbehandlingen genomförs genom extraktion med petroleumeter och vatten kan man i all
mänhet bortse från korrektionsfaktorn b
1
och b
2
utom i fråga om oblekt bomull, oblekt lin och oblekt hampa,
där förlusten på grund av förbehandlingen är konventionellt fastslagen till 4 % och i fråga om polypropylen till
1 %.
Vad beträffar andra fibrer har man konventionellt fastslagit att man kan bortse från förluster på grund av
förbehandlingen vid beräkningen.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/27
II. Metod
för
kvantitativ
analys
genom
manuell
separation
II.1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är tillämplig på alla typer av textilfibrer förutsatt att de inte bildar en intim blandning och att det är
möjligt att skilja dem åt för hand.
II.2 PRINCIP
Efter identifiering av komponenterna i textilvaran avlägsnas det fiberfrämmande materialet genom lämplig för
behandling och sedan separeras fibrerna för hand, torkas och vägs varpå varje fibers andel i blandningen
beräknas.
II.3 UTRUSTNING
II.3.1 Vägglas
eller
annan
utrustning
som
ger
motsvarande
resultat.
II.3.2 Exsickator
med
fuktindikerande
blågel.
II.3.3 Ventilerad ugn för torkning av provkroppar i 105 °C ± 3 °C.
II.3.4 Analysvåg
med
en
noggrannhet
av
0,0002
g.
II.3.5 Soxhlet
extraktionsutrustning
eller
annan
utrustning
som
ger
motsvarande
resultat.
II.3.6 Nål.
II.3.7 Torsionsprovare
eller
liknande
utrustning.
II.4 REAGENSER
II.4.1 Petroleumeter,
redestillerad,
kokintervall
40
°C
till
60
°C.
II.4.2 Destillerat
eller
avjoniserat
vatten.
II.4.3 Aceton.
II.4.4 Ortofosforsyra.
II.4.5 Urea.
II.4.6 Natriumbikarbonat.
Samtliga reagenser ska vara kemiskt rena.
II.5 KONDITIONERINGS-
OCH
PROVNINGSATMOSFÄR
Se punkt I.4.
II.6 ANALYSPROV
Se punkt I.5.
II.7 FÖRBEHANDLING
AV
ANALYSPROV
Se punkt I.6.
II.8 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
II.8.1 Analys
av
garn
Ta ut ett provexemplar som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Om garnet är mycket fint kan
analysen göras på en längd som är minst 30 m lång oavsett massa.
Klipp garnet i lagom stora bitar och skilj fibertyperna åt med en nål och om så krävs med en torsionsprovare. De
fibertyper som erhålls på detta sätt placeras i förvägda vägglas och torkas vid 105 °C ± 3 °C tills man får en
konstant massa enligt beskrivningen i I.7.1 och I.7.2.
II.8.2 Analys
av
tyg
Ta ut ett provexemplar som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Inga stadkanter får ingå och
kanterna ska vara noggrant putsade för att undvika fransning. Fibrerna ska löpa parallellt med väft- eller varp
trådarna eller, i trikåväv, parallellt med längsgående eller tvärgående maskrader. Skilj de olika fibertyperna åt,
samla ihop dem i förvägda vägglas och förfar i enlighet med II.8.1.
SV
L 272/28
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
II.9 BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Varje fiberkomponents massa uttrycks i procent av blandningens totala massa. Resultatet beräknas på ren torrvikt
som justerats med hänsyn till a) godtagna toleranser och b) erforderliga korrektionsfaktorer för den massaförlust
som uppstår under förbehandlingen.
II.9.1 Beräkning av den procentuella andelen olöslig komponent på basis av ren torrvikt utan beaktande av förlust av
fibermassa under förbehandlingen.
P
1
%
¼
100 m
1
m 1
þ m 2
¼
100
1
þ m 2
m
1
P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten,
m
1
är den första komponentens torrvikt,
m 2
är den andra komponentens torrvikt.
II.9.2 För beräkning av den procentuella andelen av varje komponent som justerats med hänsyn till godtagna toleranser
och i tillämpliga fall korrektionsfaktorer för massaförlust under förbehandlingen, se I.8.2.
III.1 METODERNAS
PRECISION
Precisionen som anges i de olika metoderna avser reproducerbarheten.
Reproducerbarheten syftar på tillförlitligheten, dvs. den inbördes överensstämmelsen mellan experimentellt fram
tagna värden, erhållna vid olika laboratorier eller vid olika tillfällen, vid användning av samma analysmetod på
provexemplar från en identiskt överensstämmande blandning.
Reproducerbarheten anges av konfidensintervallet för resultaten vid 95 % konfidensnivå.
Förutsatt att metoden har tillämpats på en identiskt överensstämmande blandning, kommer skillnaden mellan två
resultat i en serie analyser, gjorda vid olika laboratorier, därför att överskrida konfidensintervallet endast i 5 fall av
100.
III.2 PROVNINGSRAPPORT
III.2.1 Ange att analysen har utförts i enlighet med denna metod.
III.2.2 Redovisa alla detaljer som rör en särskild förbehandling (se I.6).
III.2.3 Redovisa de enskilda resultaten och det aritmetiska medelvärdet, samtliga med noggrannheten 0,1.
IV. Specialmetoder
Sammanfattande tabell
Metod
Tillämpning
Reagens/Beskrivning
Löslig komponent Olöslig
komponent
1. Acetat Vissa
andra
fibrer Aceton
2. Vissa
proteinfibrer Vissa
andra
fibrer Hypoklorit
3. Viskos,
kupro
eller
vissa
typer
av modal
Vissa andra fibrer Myrsyra
och
zinkklorid
4. Polyamid
eller
nylon Vissa
andra
fibrer Myrsyra,
80
%
m/m
5. Acetat Vissa
andra
fibrer Bensylalkohol
6. Triacetat
eller
polylaktid Vissa
andra
fibrer Diklormetan
7. Vissa
cellulosafibrer Vissa
andra
fibrer Svavelsyra,
75
%
m/m
8. Akrylfibrer,
vissa
modakrylfibrer
eller vissa klorfibrer
Vissa andra fibrer Dimetylformamid
9. Vissa
klorfibrer Vissa
andra
fibrer Koldisulfid/aceton,
55,5/44,5
%
v/v
10. Acetat Vissa
andra
fibrer Isättika
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/29
Metod
Tillämpning
Reagens/Beskrivning
Löslig komponent Olöslig
komponent
11. Silke Vissa
andra
fibrer Svavelsyra,
75
%
m/m
12. Jute Vissa
djurfibrer Kväveinne-hållsmetoden
13. Polypropylen Vissa
andra
fibrer Xylen
14. Vissa
andra
fibrer Klorfibrer
(homopolymerer
av
vinylklorid), elastolefin eller
melamin
Koncentrerad svavelsyra
15. Klorfibrer,
vissa
modakrylfibrer,
vissa elastanfibrer, acetatfibrer,
triacetatfibrer
Vissa andra fibrer Cyklohexanon
16. Melamin Bomull
eller
aramid Het
myrsyra,
90
%
m/m
METOD nr 1
ACETAT OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Acetonmetoden)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. acetat (19)
med
2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), lin (7), äkta hampa (8), jute (9), manillahampa (10), alfa (11), kokos
(12), ginst (13), rami (14), sisal (15), kupro (21), modal (22), protein (23), viskos (25), akryl (26), polyamid eller
nylon (30), polyester (35), elastomultiester (45), elastolefin (46) och melamin (47).
Metoden får under inga förhållanden användas för acetatfibrer som har avacetylerats på ytan.
2. PRINCIP
Acetatfibrerna löses ut med aceton från en känd torrvikt av blandningen. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs.
Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen
acetat erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml
3.2 Reagens
Aceton
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml aceton per gram provexemplar till provexemplaret i Erlenmeyerkolven. Kolven ska ha en minsta
kapacitet på 200 ml. Skaka kolven och låt den stå 30 minuter i rumstemperatur. Rör om då och då. Häll därefter
vätskan genom den vägda filterdegeln.
Upprepa behandlingen ytterligare två gånger (totalt tre gånger) men nu endast under 15 minuter, så att den totala
behandlingstiden med aceton blir en timme. Häll över återstoden i filterdegeln. Skölj ur återstoden i filterdegeln med
aceton och avvattna genom avsugning. Fyll filterdegeln med aceton och låt den avvattnas under självtryck.
Avvattna slutligen genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.
SV
L 272/30
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 2
VISSA PROTEINFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av hypoklorit)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. vissa proteinfibrer: ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), protein (23)
med
2. bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), akryl (26), klorfibrer (27), polyamid eller nylon (30), polyester
(35), polypropylen (37), elastan (43), glasfiber (44), elastomultiester (45), elastolefin (46) och melamin (47).
Om olika proteinfibrer förekommer ger metoden den totala mängden men inte de enskilda kvantiteterna.
2. PRINCIP
Proteinfibrerna i en känd torrvikt av blandningen löses ut med en hypokloritlösning. Återstoden samlas, sköljs,
torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den
procentuella andelen torr proteinfiber erhålls som mellanskillnad.
För beredning av hypokloritlösningen kan antingen litiumhypoklorit eller natriumhypoklorit användas.
Litiumhypoklorit rekommenderas när endast ett mindre antal analyser ska utföras eller för analyser som utförs med
ganska långa intervaller. Anledningen till detta är att den procentuella andelen hypoklorit i litiumhypoklorit i fast
form – till skillnad mot natriumhypoklorit – är praktiskt taget konstant. Om den procentuella andelen hypoklorit är
känd behöver hypoklorithalten inte kontrolleras jodometriskt för varje analys, eftersom en konstant vägd del av
litiumhypoklorit kan utnyttjas.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 250 ml.
b) Termostatreglerad behållare, inställbar till 20 ± 2 °C.
3.2 Reagenser
a) Hypokloritreagens
i) Litiumhypokloritlösning
Denna består av en nytillredd lösning som innehåller 35 ± 2 g/l aktivt klor (ca 1 M) till vilken tillsätts 5 ±
0,5 g/l i förväg upplöst natriumhydroxid. Upplös 100 g litiumhypoklorit som innehåller 35 % aktivt klor
(eller 115 g som innehåller 30 % aktivt klor) i ca 700 ml destillerat vatten, tillsätt 5 g natriumhydroxid
upplöst i ca 200 ml destillerat vatten och fyll på till 1 liter med destillerat vatten. Den nytillredda lösningen
behöver inte kontrolleras jodometriskt.
ii) Natriumhypokloritlösning
Denna består av en nytillredd lösning som innehåller 35 ± 2 g/l aktivt klor (ca 1 M) till vilken tillsätts 5 ±
0,5 g/l i förväg upplöst natriumhydroxid.
Kontrollera lösningens innehåll av aktivt klor jodometriskt före varje analys.
b) Ättiksyra, utspädd lösning.
5 ml isättika späds med vatten till 1 liter.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/31
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt: Blanda ca 1 g av provexemplaret med ca 100 ml
hypokloritlösning (litium- eller natriumhypoklorit) i 250 ml-kolven och skaka kraftigt så att provexemplaret blöts
ordentligt.
Håll sedan flaskan varm vid en temperatur av 20 °C i en termostatreglerad behållare i 40 minuter och skaka kraftigt
hela tiden eller åtminstone med jämna mellanrum. Eftersom utlösningen av ull försiggår exotermiskt måste re
aktionsvärmen med denna metod fördelas och avlägsnas. Annars kan betydande fel uppstå på grund av den
begynnande utlösningen av de olösliga fibrerna.
Filtrera innehållet i kolven 40 minuter genom en vägd filterdegel och för över allt återstående fibermaterial till
filterdegeln genom att skölja kolven med en liten mängd hypokloritreagens. Avvattna degeln genom avsugning och
skölj återstoden med i tur och ordning vatten, utspädd ättiksyra och till sist vatten. Avvattna genom avsugning efter
varje sköljning. Låt varje sköljvätska självrinna innan avsugning sker.
Avvattna slutligen genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för bomull, viskos, modal och
melamin där d är 1,01 och för oblekt bomull där d är 1,03.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 3
VISKOS, KUPRO ELLER VISSA TYPER AV MODAL OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av myrsyra och zinkklorid)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. viskos (25) eller kupro (21), inklusive vissa typer av modalfiber (22),
med
2. bomull (5), elastolefin (46) och melamin (47).
Om modal ingår ska en förberedande provning göras för att kontrollera om detta fiberslag löses av reagensen.
Metoden är inte tillämplig på blandningar där bomullen har utsatts för omfattande kemisk nedbrytning, inte heller
då komponenten av viskos eller kupro bara delvis upplöses på grund av förekomst av vissa färgämnen eller
appreturer som inte helt kan avlägsnas.
2. PRINCIP
Viskos-, kupro- eller modalfibrerna ska lösas ut från en känd torrvikt av blandningen med en reagens sammansatt av
myrsyra och zinkklorid. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess korrigerade vikt anges som procentuell
andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen viskos, kupro eller modal erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolvar med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
b) Utrustning för att hålla kolvarna vid en temperatur av 40 °C ± 2 °C.
3.2 Reagenser
a) Lösning innehållande 20 g smält vattenfri zinkklorid och 68 g vattenfri myrsyra som späds med vatten tills
massan blir 100 g (dvs. 20 viktdelar smält vattenfri zinkklorid till 80 viktdelar 85 % m/m myrsyra).
SV
L 272/32
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
Anmärkning:
I detta sammanhang hänvisas till punkt I.3.2.2, som föreskriver att samtliga reagenser ska vara kemiskt rena.
Dessutom är det av största vikt att endast använda smält vattenfri zinkklorid.
b) Ammoniakhydroxidlösning: Späd 20 ml koncentrerad ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med vatten
till 1 liter.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt: Placera provexemplaret omedelbart i kolven som
förvärmts till 40 °C. Tillsätt 100 ml myrsyra/zinkkloridreagens, som förvärmts till 40 °C, per gram provmaterial. Sätt
i proppen och skaka kolven kraftigt. Håll kolven med innehåll vid konstant 40 °C i två och en halv timme och skaka
kolven en gång i timmen.
Filtrera innehållet i kolven genom den vägda filterdegeln. För att allt fibermaterial ska överföras till filterdegeln sköljs
kolven ur med reagenslösningen. Skölj med ytterligare 20 ml reagenslösning som förvärmts till 40 °C.
Skölj återstoden i degeln grundligt med 40-gradigt vatten. Skölj det återstående fibermaterialet med ca 100 ml kall
ammoniaklösning (punkt 3.2 b) och se till att fibermaterialet är fullständigt nedsänkt i lösningen i 10 minuter ( 1 ).
Skölj därefter grundligt med kallt vatten.
Låt varje sköljvätska självrinna innan avsugning sker.
Avvattna slutligen den återstående vätskan genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,02 för bomull, 1,01 för melamin och 1,00 för
elastolefin.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 2 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 4
POLYAMID ELLER NYLON OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av 80 % myrsyra)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. polyamid eller nylon (30)
med
2. ull (1), djurhår (2 och 3), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), akryl (26), klorfiber (27), polyester (35),
polypropylen (37), glasfiber (44), elastomultiester (45), elastolefin (46) och melamin (47).
Som nämnts ovan är metoden också tillämplig på blandningar med ull, men om ullinnehållet överstiger 25 % ska
metod nr 2 användas (utlösning av ull i en alkalisk natrium- eller litiumhypokloritlösning).
2. PRINCIP
Polyamid- eller nylonfibern löses ut med myrsyra från en känd torrvikt av blandningen. Återstoden samlas, sköljs,
torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den
procentuella andelen polyamid eller nylon erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/33
( 1 ) För att säkerställa att det återstående fibermaterialet är fullständigt nedsänkt i ammoniaklösningen i 10 minuter kan t.ex. filterdegeln
förses med en kran med hjälp av vilken tillförseln av ammoniaklösning kan regleras.
3.1 Utrustning
Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
3.2 Reagenser
a) Myrsyra (80 % m/m, relativ densitet vid 20 °C: 1,186). Späd 880 ml 90 % m/m myrsyra (relativ densitet vid
20 °C: 1,204) med vatten till 1 liter. Alternativt kan 780 ml 98–100 % myrsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,220)
med vatten till 1 liter.
Lösningens koncentration är inte kritisk inom intervallet 77–83 % m/m myrsyra.
b) Ammoniak, utspädd lösning: Späd 80 ml koncentrerad ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med vatten
till 1 liter.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt: Tillsätt 100 ml myrsyra per gram provmaterial till
provexemplaret i kolven som ska ha en minsta kapacitet på 200 ml. Sätt i proppen, skaka kolven så att allt
provmaterial blir genomblött. Låt kolven stå 15 minuter i rumstemperatur. Skaka då och då. Filtrera innehållet i
kolven genom den vägda filterdegeln. För att allt fibermaterial ska överföras till filterdegeln sköljs kolven ur med lite
myrsyra.
Avvattna genom avsugning och skölj återstoden med i tur och ordning myrsyra, hett vatten, utspädd ammoniak och
slutligen kallt vatten. Avvattna filterdegeln genom avsugning efter varje sköljning. Låt varje sköljvätska självrinna
innan avsugning sker.
Avvattna slutligen genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 5
ACETAT OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av bensylalkohol)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. acetat (19)
med
2. triacetat (24), elastolefin (46) och melamin (47).
2. PRINCIP
Acetatfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med bensylalkohol vid 52 °C ± 2 °C.
Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den
procentuella andelen acetat erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
b) Mekanisk skakapparat.
c) Termostat eller annan utrustning lämplig för att hålla kolven vid en temperatur av 52 °C ± 2 °C.
3.2 Reagenser
a) Bensylalkohol.
b) Etanol.
SV
L 272/34
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml bensylalkohol per gram provmaterial till provexemplaret i kolven. Sätt i proppen och sätt fast kolven
i skakapparaten så att den sänks ner i vattenbadet, som ska hålla 52 °C ± 2 °C. Skaka flaskan i 20 minuter vid denna
temperatur.
(I stället för att använda en mekanisk skakmaskin kan man skaka kolven kraftigt manuellt.)
Häll vätskan genom den vägda filterdegeln. Tillsätt ytterligare en dos bensylalkohol till kolven och skaka som förut
vid 52 °C ± 2 °C i 20 minuter.
Häll vätskan genom filterdegeln och upprepa hela proceduren en tredje gång.
För slutligen över vätskan och fibermaterialet till filterdegeln. För att allt fibermaterial ska överföras till filterdegeln
sköljs kolven med en extra omgång bensylalkohol vid 52 °C ± 2 °C. Avvattna filterdegeln grundligt.
För över fibermaterialet till en kolv och skölj med etanol och skaka manuellt. Häll innehållet genom filterdegeln.
Upprepa denna sköljning två eller tre gånger. Överför sedan fibermaterialet till filterdegeln och avvattna grundligt.
Torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 6
TRIACETAT ELLER POLYLAKTID OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av diklormetan)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. triacetat (24) eller polylaktid (34)
med
2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), akryl (26), polyamid eller
nylon (30), polyester (35), glasfiber (44), elastomultiester (45) elastolefin (46) och melamin (47).
Anmärkning:
Triacetatfibrer som delvis hydrolyserats genom efterbehandling kan inte utlösas helt i reagensen. I dessa fall är
metoden inte tillämplig.
2. PRINCIP
Triacetatfibrerna eller polylaktidfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med diklormetan. Återstoden
samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens
torrvikt. Den procentuella andelen triacetat eller polylaktid erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
3.2 Reagens
Diklormetan.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/35
Tillsätt 100 ml diklormetan per gram provexemplar till provexemplaret i kolven, som har en kapacitet på 200 ml.
Sätt i proppen och skaka kolven så att provexemplaret blir genomblött. Låt kolven stå i 30 minuter i rums
temperatur och skaka kolven var tionde minut. Häll vätskan genom den vägda filterdegeln. Tillsätt 60 ml diklor
metan till fibermaterialet i kolven, skaka manuellt och filtrera över innehållet i kolven genom filterdegeln. För att allt
fibermaterial ska kunna överföras till filterdegeln sköljs kolven med ytterligare diklormetan. Avvattna degeln genom
avsugning för att avlägsna överflödig vätska. Fyll åter filterdegeln med diklormetan och låt självrinna. Avvattna
slutligen genom avsugning.
Behandla sedan återstoden med kokande vatten för att avlägsna allt lösningsmedel. Avvattna genom avsugning,
torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för polyester, elastomultiester,
elastolefin och melamin, där d är 1,01.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 7
VISSA CELLULOSAFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av 75 % m/m svavelsyra)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. bomull (5), lin (7), äkta hampa (8), rami (14), kupro (21), modal (22), viskos (25)
med
2. polyester (35), elastomultiester (45) och elastolefin (46).
2. PRINCIP
Cellulosafibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med 75 % m/m svavelsyra. Återstoden samlas, sköljs,
torkas och vägs. Dess massa anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen
cellulosafiber erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 500 ml.
b) Termostat eller annan utrustning för att hålla kolven vid en temperatur av 50 °C ± 5 °C.
3.2 Reagenser
a) Svavelsyra, 75 % ± 2 % m/m
Tillsätt försiktigt under kylning 700 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84) till 350 ml destillerat vatten.
När lösningen svalnat till rumstemperatur späds den med vatten till 1 liter.
b) Ammoniak, utspädd lösning.
Späd 80 ml ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med vatten till 1 liter.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 200 ml 75 % svavelsyra per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en minsta kapacitet
på 500 ml. Sätt i glasproppen och skaka kolven försiktigt så att provmaterialet blir genomblött.
SV
L 272/36
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
Låt kolven stå en timme i 50 °C ± 5 °C och skaka den regelbundet ungefär var tionde minut. Filtrera återstoden
genom den vägda filterdegeln med hjälp av avsugning. För att allt fibermaterial ska kunna överföras till filterdegeln
sköljs kolven ur med 75 % svavelsyra. Avvattna filtret genom avsugning och skölj återstoden en gång genom att fylla
filterdegeln med en ny portion svavelsyra. Låt självrinna innan avsugning sker.
Skölj återstoden med i tur och ordning flera omgångar kallt vatten, två gånger utspädd ammoniak och sedan
grundligt med kallt vatten. Avvattna genom avsugning efter varje omgång. Låt varje sköljvätska självrinna innan
avsugning sker. Avvattna slutligen den återstående vätskan genom avsugning. Torka, låt degeln svalna och väg den
med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 8
AKRYLFIBRER, VISSA MODAKRYLFIBRER ELLER VISSA KLORFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av dimetylformamid)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. akrylfibrer (26), vissa modakrylfibrer (29) eller vissa klorfibrer (27) ( 1 )
med
2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), polyamid eller nylon (30),
polyester (35), elastomultiester (45), elastolefin (46) och melamin (47).
Metoden är tillämplig även på akrylfibrer och vissa modakrylfibrer som färgats med metallkomplexfärgämnen, men
inte på de fibrer som färgats med färgämnen som kräver efterbetning med kromsalter.
2. PRINCIP
Akryl-, modakryl- eller klorfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med dimetylformamid som värmts
upp till kokpunkten i vattenbad. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges
som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen torr akryl, modakryl eller klorfiber erhålls
som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
b) Vattenbad vid kokpunkten.
3.2 Reagens
Dimetylformamid (kokintervall 153 °C ± 1 °C) som inte innehåller mer än 0,1 % vatten.
Denna reagens är giftig och bör hanteras i dragskåp.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 80 ml dimetylformamid per gram provmaterial, som förvärmts i kokande vattenbad, till provexemplaret i
kolven, som ska ha en minsta kapacitet på 200 ml. Sätt i proppen, skaka kolven så att provmaterialet blir genom
blött och värm i kokande vattenbad 1 timme. Skaka försiktigt för hand fem gånger under behandlingstiden.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/37
( 1 ) Möjligheten att lösa ut sådana modakryl- eller klorfibrer i reagensen ska kontrolleras innan analysen påbörjas.
Häll av vätskan genom den vägda filterdegeln, men låt fibermaterialet vara kvar i kolven. Tillsätt ytterligare 60 ml
dimetylformamid till kolven och värm kolven ytterligare 30 minuter med försiktig skakning för hand två gånger
under behandlingstiden.
Filtrera över innehållet genom den tidigare använda filterdegeln genom avsugning.
För över allt återstående fibermaterial till filterdegeln genom att skölja bägaren med dimetylformamid. Avvattna
degeln genom avsugning. Skölj återstoden med ca 1 liter varmt vatten (70–80 °C) och fyll degeln varje gång.
Efter varje tillsats av vatten gör man en snabb avsugning men inte förrän vattnet självrunnit. Om sköljvätskan rinner
genom degeln för långsamt kan den avsugas något.
Avvattna slutligen filterdegeln, låt den svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för ull, bomull, kupro, modal,
polyester, elastomultiester och melamin, för vilka värdet för d är 1,01.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 9
VISSA KLORFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metoder med användande av 55,5/44,5 % v/v blandning av koldisulfid och aceton)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. vissa klorfibrer (27), dvs. vissa polyvinylkloridfibrer, vare sig de är efterklorerade eller inte ( 1 )
med
2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), akryl (26), polyamid eller
nylon (30), polyester (35), glasfiber (44), elastomultiester (45) och melamin (47).
Om innehållet av ull eller silke i blandningen överstiger 25 % ska metod nr 2 användas.
Om innehållet av polyamid eller nylon i blandningen överstiger 25 % ska metod nr 4 användas.
2. PRINCIP
Klorfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med en azeotropisk blandning av koldisulfid och aceton.
Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av
blandningens torrvikt. Den procentuella andelen polyvinylkloridfibrer erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
b) Mekanisk skakapparat.
3.2 Reagenser
a) Azeotropisk blandning av koldisulfid och aceton (55,5 volymprocent koldisulfid och 44,5 volymprocent aceton).
Denna reagens är giftig och bör hanteras i dragskåp.
b) Etanol (92 volymprocent) eller metanol.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml av den azeotropiska blandningen per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en
minsta kapacitet på 200 ml. Tillslut kolven noggrant och låt den skaka i skakapparaten eller skaka den kraftigt
manuellt 20 minuter i rumstemperatur.
SV
L 272/38
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
( 1 ) Möjligheten att lösa ut polyvinylkloridfibrerna i reagensen ska kontrolleras innan analysen påbörjas.
Häll av det översta klara vätskeskiktet genom den vägda filterdegeln.
Upprepa proceduren med ytterligare 100 ml reagens. Fortsätt denna behandling till dess att en droppe av extrak
tionsvätskan vid avdunstning på urglaset inte lämnar någon avlagring. För över återstoden från kolven till filterdegeln
med hjälp av mer reagens, avvattna genom avsugning och skölj degeln och återstoden med 20 ml alkohol och sedan
tre gånger med vatten. Låt varje sköljning självrinna innan avsugning sker. Torka degeln med innehåll, låt den svalna
och väg den.
Anmärkning:
Hos vissa blandningar som har en stor andel klorfibrer kan provexemplaret krympa kraftigt under torkbehandlingen
och som en följd av detta hämma upplösandet av klorfibern.
Detta påverkar emellertid inte lösningsmedlets förmåga att slutligen upplösa klorfibrerna.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 10
ACETAT OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av isättika)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. acetat (19)
med
2. vissa klorfibrer (27), dvs. polyvinylkloridfibrer (vare sig de efterklorerats eller inte), elastolefin (46) och melamin
(47).
2. PRINCIP
Acetatfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med isättika. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs.
Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen
acetat erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
b) Mekanisk skakapparat.
3.2 Reagens
Isättika (över 99 %). Denna reagens ska hanteras varsamt eftersom den är mycket frätande.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml isättika per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en minsta kapacitet på
200 ml. Tillslut kolven noggrant och skaka den i den mekaniska skakapparaten eller skaka den kraftigt manuellt 20
minuter i rumstemperatur. Häll av det översta klara vätskeskiktet genom den vägda filterdegeln. Upprepa behand
lingen två gånger med 100 ml ny reagens varje gång till totalt tre gånger.
Överför återstoden till filterdegeln, avvattna genom avsugning, skölj med 50 ml isättika och sedan tre gånger med
vatten. Låt vätskan självrinna efter varje sköljning innan avsugning sker. Torka degeln, låt den svalna och väg den
med innehåll.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/39
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 11
SILKE OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av 75 % m/m svavelsyra)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. silke (4)
med
2. ull (1), djurhår (2 och 3), elastolefin (46) och melamin (47).
2. PRINCIP
Silket löses ut från en känd torrvikt av blandningen med 75 % m/m svavelsyra ( 1 ).
Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av
blandningens torrvikt. Den procentuella andelen torrt silke erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
3.2 Reagenser
a) Svavelsyra (75 % ± 2 % m/m):
Bered denna reagens genom att försiktigt under kylning tillsätta 700 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C:
1,84) till 350 ml destillerat vatten.
Efter kylning till rumstemperatur späds lösningen med vatten till 1 liter.
b) Svavelsyra, utspädd lösning: Tillsätt långsamt 100 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84) till 1 900 ml
destillerat vatten.
c) Ammoniak, utspädd lösning: Späd 200 ml koncentrerad ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) till 1 liter
med vatten.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml 75 % m/m svavelsyra per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en minsta
kapacitet på 200 ml. Sätt i proppen, skaka kraftigt och låt stå 30 minuter i rumstemperatur. Skaka igen och låt stå
30 minuter.
Skaka en sista gång och filtrera innehållet genom den vägda filterdegeln. För att allt fibermaterial ska kunna överföras
till filterdegeln sköljs kolven med 75 % svavelsyra. Skölj återstoden med i tur och ordning 50 ml utspädd svavelsyra,
50 ml vatten och 50 ml utspädd ammoniak. Låt fibermaterialet varje gång vara i kontakt med sköljvätskan ca 10
minuter innan avsugning sker. Skölj slutligen med vatten och låt fibermaterialet vara i kontakt med vattnet ca 30
minuter.
Avvattna genom avsugning, torka degeln, låt den svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 0,985 för ull, 1,00 för elastolefin och 1,01 för
melamin.
SV
L 272/40
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
( 1 ) Vildsilke, t.ex. tussah, löses inte fullständigt i 75 % m/m svavelsyra.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 12
JUTE OCH VISSA ANIMALISKA FIBERSLAG
(Metod varigenom kväveinnehållet bestäms)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. jute (9)
med
2. vissa animaliska fiberslag.
Den animaliska komponenten kan bestå enbart av hår (2 och 3) eller ull (1) eller en blandning av dessa två. Metoden
är inte tillämplig på textilblandningar som innehåller fiberfrämmande material (färgämnen, appreturer m.m.) som
innehåller kväve.
2. PRINCIP
Blandningens kväveinnehåll bestäms och från detta och de två komponenternas kända eller antagna kväveinnehåll
beräknas andelen av varje komponent.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Kjeldahlkolv, kapacitet 200–300 ml.
b) Kjeldahl-destilleringsapparat med ångtillförsel.
c) Titreringsapparat som medger noggrannheten 0,05 ml.
3.2 Reagenser
a) Toluen.
b) Metanol.
c) Svavelsyra, relativ densitet vid 20 °C: 1,84 (
1 ).
d) Kaliumsulfat (
1 ).
e) Selendioxid
( 1 ).
f) Natriumhydroxidlösning (400 g/l). Lös 400 g natriumhydroxid i 400–500 ml vatten och späd med vatten till
1 liter.
g) Blandad indikator. Lös 0,1 g metylrött i 95 ml etanol och 5 ml vatten. Blanda sedan denna lösning med 0,5 g
bromkresolgrönt löst i 475 ml etanol och 25 ml vatten.
h) Borsyrelösning. Lös 20 g borsyra i 1 liter vatten.
i) Svavelsyra,
0,02
N
(standardlösning).
4. FÖRBEHANDLING
AV
PROVET
Följande förbehandling ersätter den förbehandling som beskrivs i de allmänna anvisningarna:
Extrahera det lufttorra analysprovet i Soxhletapparat med en blandning av 1 del toluen och 3 delar metanol i
4 timmar med en minsta hastighet av 5 cykler per timme. Låt lösningsmedlet avdunsta från provmaterialet i luft och
avlägsna de sista resterna i ugn vid 105 °C ± 3 °C. Extrahera därefter provmaterialet i vatten (50 ml per gram
provmaterial) genom kokning med återloppskylare i 30 minuter. Filtrera och för över provet till kolven och upprepa
extraktionen med samma volym vatten. Filtrera och avvattna provmaterialet genom urkramning, avsugning eller
centrifugering och låt det lufttorka.
Anmärkning:
Toluen och metanol är giftiga och ska användas med försiktighet.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/41
( 1 ) Dessa reagenser bör vara kvävefria.
5. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
5.1 Allmänna anvisningar
Följ de allmänna anvisningarna vad gäller provuttag samt torkning och vägning av provexemplaret.
5.2 Detaljerat förfarande
Överför provexemplaret till en Kjeldahlkolv. Till provexemplaret, som ska väga minst 1 g, i kolven tillsätts i följande
ordning 2,5 g kaliumsulfat, 0,1–0,2 g selendioxid och 10 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84). Värm
kolven, först försiktigt tills fibermaterialet är sönderdelat, därefter kraftigare tills lösningen blir klar och nästan
färglös. Värm ytterligare 15 minuter. Låt kolven svalna, späd innehållet försiktigt med 10–20 ml vatten och låt
det svalna. Överför innehållet till en graderad 200 ml kolv och späd med vatten till 200 ml för att erhålla uppslut
ningslösningen. Häll ca 20 ml borsyrelösning i en 100 ml Erlenmeyerkolv (mottagarkärl) och placera kolven under
destillationsapparatens kylare så att avrinningsröret sänks ner strax under ytan i borsyrelösningen. Överför exakt
10 ml av uppslutningslösningen till destillationskolven, tillsätt minst 5 ml natriumhydroxidlösning till tratten, lyft
proppen något så att natriumhydroxidlösningen långsamt rinner ner i kolven. Om uppslutningslösningen och
natriumhydroxidlösningen förblir två separata fraktioner, blanda dem genom försiktig skakning. Värm destillations
kolven försiktigt och för in ånga från generatorn. Samla ca 20 ml destillat, sänk mottagarkärlet (E-kolven), så att
spetsen på avrinningsröret är ca 20 mm ovanför vätskans yta. Destillera ytterligare i 1 minut. Skölj spetsen på
avrinningsröret med vatten så att sköljvattnet samlas i mottagarkärlet. Avlägsna mottagarkärlet och ersätt det med ett
annat innehållande ca 10 ml borsyrelösning och samla ca 10 ml destillat.
Titrera de båda destillaten separat med 0,02 N svavelsyra med hjälp av den blandade indikatorn. Notera den totala
titern för de två destillaten. Om titern för det andra destillatet är mer än 0,2 ml upprepas provningen och des
tillationen påbörjas igen med en ny omgång av uppslutningslösningen.
Gör ett nollprov, dvs. uppslutning och destillering med enbart reagenserna.
6. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
6.1 Beräkna det procentuella kväveinnehållet på det torra provexemplaret enligt följande:
A% ¼
28
ðV – bÞ N
W
där
A % = det procentuella kväveinnehållet hos det rena, torra provexemplaret,
V =
den totala volymen i ml svavelsyra (standardlösning) som gått åt vid nollprovbestämningen,
b =
den totala volymen i ml svavelsyra (standardlösning) som gått åt vid blindprovet,
N = svavelsyrans (standardlösning) koncentration uttryckt som normalitet,
W = provexemplarets torrvikt i g.
6.2 Beräkna blandningens sammansättning med hjälp av följande värden på kväveinnehåll: jute 0,22 % och animalisk
fiber 16,2 %, båda beräknade på torrvikt.
PA% ¼
A – 0;22
16;2 – 0;22
Ü 100
där
PA % = den procentuella andelen animalisk fiber hos det rena, torra provexemplaret.
7. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
SV
L 272/42
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
METOD nr 13
POLYPROPYLENFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Xylenmetoden)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. polypropylenfibrer (37)
med
2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), acetat (19), kupro (21), modal (22), triacetat (24), viskos (25),
akrylfiber (26), polyamid eller nylon (30), polyester (35), glasfiber (44), elastomultiester (45) och melamin (47).
2. PRINCIP
Polypropylenfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med kokande xylen. Återstoden samlas, sköljs,
torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den
procentuella andelen polypropylen erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
b) Återloppskylare (lämplig för vätskor med hög kokpunkt) som passar till kolven a.
c) Värmemantel vid kokpunkten för xylen.
3.2 Reagens
Xylen, kokintervall 137–142 °C.
Anmärkning:
Xylen är mycket lättantändligt och avger giftiga ångor. Ska användas med försiktighet.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ förfarandet i de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml xylen (3.2) per gram provmaterial till provexemplaret i kolven (3.1 a). Sätt på kylaren (3.1 b) och låt
innehållet koka 3 minuter.
Häll omedelbart av den varma vätskan genom den vägda filterdegeln (se anm. 1). Upprepa behandlingen ytterligare
två gånger, varje gång med 50 ml nytt lösningsmedel.
Skölj återstoden, fortfarande i kolven, två gånger med 30 ml kokande xylen och därefter två gånger med 75 ml
petroleumeter (I.3.2.1 i de allmänna anvisningarna). Efter den andra sköljningen med petroleumeter filtreras inne
hållet genom filterdegeln. Sedan överförs återstående fibrer till degeln med hjälp av en liten mängd petroleumeter
varpå lösningsmedlet får avdunsta. Torka degeln, låt den svalna och väg den med innehåll.
Anmärkningar:
1. Förvärm degeln genom vilken xylenet ska filtreras.
2. Efter behandlingen med kokande xylen är det viktigt att kolven avkyls ordentligt innan petroleumetern tillsätts.
3. För att begränsa den brand- och giftfara som operatören utsätts för kan man använda en extraheringsapparat,
som vid lämplig användning ger identiskt resultat ( 1 ).
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/43
( 1 ) Se t.ex. den apparat som beskrivs i Melliand Textilberichte 56 (1975), s. 643–645.
METOD nr 14
VISSA FIBERSLAG OCH KLORFIBRER (HOMOPOLYMERER AV VINYLKLORID), ELASTOLEFIN ELLER
MELAMIN
(Metod med användande av koncentrerad svavelsyra)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. bomull (5), acetat (19), kupro (21), modal (22), triacetat (24), viskos (25), vissa akrylhartser (26), vissa modakryl
typer (29), polyamid eller nylon (30), polyester (35) och elastomultiester (45)
med
2. klorfibrer (27) baserade på homopolymerer av vinylklorid, vare sig de är efterklorerade eller inte, elastolefin (46)
och melamin (47).
De modakryltyper som avses är de som ger en klar lösning när de doppas i koncentrerad svavelsyra (relativ densitet
vid 20 °C: 1,84).
Denna metod kan användas i stället för metod nr 8 och nr 9.
2. PRINCIP
Ingående komponent, annan än klorfiber, elastolefin eller melamin (dvs. de fibrer som omnämns i punkt 1.1), löses
ut från en känd torrvikt av blandningen med koncentrerad svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84).
Återstoden, som består av klorfiber, elastolefin eller melamin, samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov
korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen annat fiberslag erhålls
som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
b) Glasstav med tillplattad ände.
3.2 Reagenser
a) Svavelsyra, koncentrerad (relativ densitet vid 20 °C: 1,84).
b) Svavelsyra, ca 50 % (m/m) vattenhaltig lösning.
Tillsätt försiktigt under kylning 400 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84) till 500 ml destillerat eller
avjoniserat vatten. Efter nedkylning till rumstemperatur späds lösningen med vatten till 1 liter.
c) Ammoniak, utspädd lösning.
Späd 60 ml koncentrerad ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med destillerat vatten till 1 liter.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml svavelsyra (3.2 a) per gram provmaterial till provexemplaret i kolven (3.1 a).
Låt kolven stå i rumstemperatur i 10 minuter. Rör under tiden om då och då med glasstaven. Om ett vävt eller
stickat tyg behandlas, tryck det mot kolvväggen med glasstaven så att det material som lösts upp av svavelsyran
avskiljs.
Häll vätskan genom den vägda filterdegeln. Tillsätt 100 ml ny svavelsyra (3.2 a) till kolven och upprepa behand
lingen. Överför innehållet i kolven till filterdegeln med hjälp av glasstaven. Om nödvändigt, tillsätt litet koncentrerad
svavelsyra (3.2 a) till kolven så att fibrer som klibbar fast vid kolvväggen ska kunna överföras till filterdegeln. Töm
filterdegeln genom avsugning och ta bort filtratet genom att tömma eller byta ut filterkolven. Skölj med, i tur och
ordning, 50 % svavelsyrelösning (3.2 b), destillerat eller avjoniserat vatten (I.3.2.3 i de allmänna anvisningarna) och
ammoniaklösning (3.2 c), och skölj slutligen noggrant med destillerat eller avjoniserat vatten och avvattna degeln
genom avsugning efter varje påfyllning. (Avsug inte under sköljningen, utan låt sköljvätskan självrinna före avsug
ningen.) Torka degeln, låt den svalna och väg den med innehåll.
SV
L 272/44
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
METOD nr 15
KLORFIBRER, VISSA MODAKRYLFIBRER, VISSA ELASTANFIBRER, ACETATFIBRER, TRIACETATFIBRER
OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av cyklohexanon)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. acetat (19), triacetat (24), klorfibrer (27), vissa modakrylfibrer (29), vissa elastanfibrer (43)
med
2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), polyamid eller nylon (30),
akryl (26), glasfiber (44) och melamin (47).
Vid förekomst av modakryl- eller elastanfibrer måste ett prov först utföras för att utröna om fibern kan utlösas helt i
reagensen.
Det är också möjligt att analysera blandningar som innehåller klorfibrer genom använda metod nr 9 eller metod
nr 14.
2. PRINCIP
Acetat- och triacetatfibrerna, klorfibrerna, vissa modakryltyper och elastantyper löses ut från en känd torrvikt med
cyklohexanon vid en temperatur nära kokpunkten. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov
korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen klorfibrer, modakryl,
elastan, acetat och triacetat erhålls som mellanskillnad.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Utrustning för extrahering under värme som lämpar sig för användning vid provningsförfarandet enligt punkt 4
(se illustration: detta är en variant av den apparat som beskrivs i Melliand Textilberichte 56 (1975), s. 643–645).
b) Filterdegel för provexemplaret.
c) Poröst mellanlägg (porositetsgrad 1).
d) Återloppskylare som kan anpassas till destillationskolven.
e) Uppvärmningsanordning.
3.2 Reagenser
a) Cyklohexanon, kokpunkt 156 °C.
b) Etylalkohol, 50 volymprocent.
Anmärkning:
Cyklohexanon är brandfarligt och giftigt. Ska användas med försiktighet.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml cyklohexanon per gram fibermaterial till provexemplaret i destillationskolven. Sätt in extraherings
behållaren där filterdegeln med provexemplaret och det porösa mellanlägget, i något lutande ställning, har placerats.
Sätt in återloppskylaren. Värm upp till kokpunkten och fortsätt extraheringen i 60 minuter med en omloppshas
tighet om minst 12 cykler i timmen.
Avlägsna extraheringsbehållaren efter extrahering och avkylning, ta ut filterdegeln och avlägsna det porösa mellan
lägget. Skölj innehållet i filterdegeln tre eller fyra gånger med 50 % etylalkohol som värmts upp till ca 60 °C och
därefter med 1 liter 60-gradigt vatten.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/45
Avsug inte under eller mellan sköljningarna. Låt sköljvätskan självrinna före avsugningen.
Torka slutligen degeln, låt den svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för silke och melamin för vilka
d =1,01 och för akryl för vilken d = 0,98.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %
konfidensnivå.
Illustration som avses i punkt 3.1 a i metod 15
SV
L 272/46
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
METOD nr 16
MELAMIN OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG
(Metod med användande av het myrsyra)
1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av
1. melamin (47)
med
2. bomull (5) och aramid (31).
2. PRINCIP
Melaminet löses ut från en känd torrvikt av blandningen med het myrsyra (90 % m/m).
Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av
blandningens torrvikt. Den procentuella andelen annat fiberslag erhålls som mellanskillnad.
Anmärkning:
Iaktta noga det rekommenderade temperaturområdet eftersom melaminets löslighet är starkt beroende av tempera
turen.
3. UTRUSTNING
OCH
REAGENSER
(andra
än
de
som
anges
i
de
allmänna
anvisningarna)
3.1 Utrustning
a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.
b) Skakvattenbad eller annan utrustning för att skaka kolven under bibehållande av temperaturen 90 ± 2 °C.
3.2 Reagenser
a) Myrsyra (90 % m/m, relativ densitet vid 20 °C: 1,204). Späd 890 ml 98–100 % m/m myrsyra (relativ densitet vid
20 °C: 1,220) med vatten till 1 liter.
Het myrsyra är starkt frätande och måste hanteras varsamt.
b) Ammoniak, utspädd lösning: Späd 80 ml koncentrerad ammoniaklösning (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med
vatten till 1 liter.
4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:
Tillsätt 100 ml myrsyra per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en minsta kapacitet på
200 ml. Sätt i proppen och skaka kolven så att allt provmaterial blir genomblött. Håll kolven i skakvattenbad vid
90°C ± 2 °C under en timme under kraftiga skakningar. Låt svalna till rumstemperatur. Häll vätskan genom den
vägda filterdegeln. Tillsätt 50 ml myrsyra till fibermaterialet i kolven, skaka manuellt och filtrera över allt genom
filterdegeln. För att allt fibermaterial ska kunna överföras till filterdegeln sköljs kolven med ytterligare myrsyra.
Avvattna genom avsugning och skölj återstoden med myrsyra, hett vatten, utspädd ammoniaklösning och slutligen
kallt vatten. Avvattna filterdegeln genom avsugning efter varje sköljning. Låt varje sköljvätska självrinna innan
avsugning sker. Avvattna slutligen genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.
5. BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,02.
6. METODENS
PRECISION
För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 2 vid 95 %
konfidensnivå.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/47
KAPITEL 3
KVANTITATIV ANALYS AV TERNÄRA TEXTILFIBERBLANDNINGAR
INLEDNING
Metoderna för kemisk kvantitativ analys är i allmänhet baserade på selektiv upplösning av de enskilda komponenterna.
Det finns fyra varianter av denna metod:
1. Två olika provkroppar används varvid en komponent (a) löses ut från den första provkroppen och en annan kom
ponent (b) från den andra provkroppen. Den olösliga återstoden i varje provkropp vägs och den procentuella andelen
upplöst material beräknas sedan på basis av viktförlusten. Den tredje komponentens procentuella andel (c) erhålls som
mellanskillnad.
2. Två olika provkroppar används varvid en komponent (a) löses ut från den första provkroppen och två komponenter
(a och b) från den andra provkroppen. Den olösliga återstoden i den första provkroppen vägs och komponentens (a)
procentuella andel beräknas sedan på basis av viktförlusten. Den olösliga återstoden i den andra provkroppen vägs.
Den motsvarar komponent (c). Den tredje komponentens (b) procentuella andel erhålls som mellanskillnad.
3. Två olika provkroppar används varvid två komponenter (a och b) löses ut från den första provkroppen och två
komponenter (b och c) från den andra provkroppen. Den olösliga återstoden motsvarar de två komponenterna (c och
a). Den tredje komponentens (b) procentuella andel erhålls som mellanskillnad.
4. Endast en provkropp används och sedan en av komponenterna avlägsnats vägs den olösliga återstoden som bildats av
de två återstående fibrerna och den procentuella andelen löslig komponent beräknas på basis av viktförlusten. En av de
två fibrerna i återstoden löses ut, den olösliga komponenten vägs och den procentuella andelen av den andra lösliga
komponenten beräknas på basis av viktförlusten.
När det är möjligt rekommenderas användning av en av de första tre varianterna.
Vid kemisk analys måste den expert som är ansvarig för analysen se till att man väljer sådana metoder som bara löser ut
rätt fiber eller fibrer och lämnar de övriga intakta.
I avsnitt V finns det en tabell med ett antal ternära fiberblandningar samt metoder för analys av binära fiberblandningar.
Dessa metoder kan i princip användas för analys av ifrågavarande ternära fiberblandningar.
För att minimera felmöjligheterna bör man om möjligt göra en kemisk analys med användande av minst två av de fyra
ovannämnda varianterna.
Innan en analys påbörjas måste alla i blandningen ingående fiberslag identifieras. Med somliga kemiska metoder kan den
olösliga komponenten i en blandning ha delvis upplösts i reagensen som användes för att lösa upp den lösliga kom
ponenten. I möjligaste mån har sådana reagenser valts som har liten eller ingen effekt på olösliga fibrer. Om det är känt
att viktförlust inträffar under analysen ska resultatet korrigeras. Korrektionsfaktorer för detta ändamål finns angivna. Dessa
faktorer har bestämts genom försök vid flera laboratorier genom att fibrer som rengjorts genom förbehandling har
behandlats med den för metoden lämpliga reagensen. Dessa korrektionsfaktorer är endast tillämpliga på opåverkade
fibrer, varför andra korrektionsfaktorer kan behövas om fibermaterialet har påverkats före eller under behandlingen.
Om man måste använda den fjärde varianten där en textilfiber underkastas successiv påverkan av två olika lösningsmedel,
måste korrektionsfaktorer användas för eventuella viktförluster som fibern utsatts för under de två behandlingarna. Minst
två bestämningar ska göras både i fråga om manuell och i fråga om kemisk separation.
I. Allmänna
anvisningar
om
metoderna
för
kvantitativ
kemisk
analys
av
ternära
fiberblandningar
Gemensamma anvisningar för metoderna för kvantitativ kemisk analys av ternära fiberblandningar.
I.1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Under tillämpningsområdet för varje metod för analys av binära fiberblandningar anges på vilka fibrer metoden är
tillämpbar (se kapitel 2 om metoder för kvantitativ analys av vissa binära textilfiberblandningar).
SV
L 272/48
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
I.2 PRINCIP
Efter identifiering av komponenterna i en blandning avlägsnas det fiberfrämmande materialet med hjälp av
lämplig förbehandling och sedan tillämpas en eller flera av de fyra varianterna för det i inledningen beskrivna
förfarandet vid selektiv upplösning. Utom när detta möter tekniska svårigheter bör man först avlägsna det
fiberslag som överväger. Den fiber som ingår i mindre del bildar återstod.
I.3 MATERIAL
OCH
UTRUSTNING
I.3.1 Utrustning
I.3.1.1 Filterdeglar och vägglas som är stora nog att hålla sådana deglar eller annan utrustning som ger motsvarande
resultat.
I.3.1.2 Filterkolv.
I.3.1.3 Exsickator med fuktindikerande blågel.
I.3.1.4 Ventilerad ugn för torkning av provkroppar i 105 °C ± 3 °C.
I.3.1.5 Analysvåg med en noggrannhet av 0,0002 g.
I.3.1.6 Soxhlet extraktionsutrustning eller annan utrustning som ger motsvarande resultat.
I.3.2 Reagenser.
I.3.2.1 Petroleumeter, redestillerad, kokintervall 40–60 °C.
I.3.2.2 Övriga reagenser anges i avsnittet för aktuell metod.
I.3.2.3 Destillerat eller avjoniserat vatten.
I.3.2.4 Aceton.
I.3.2.5 Ortofosforsyra.
I.3.2.6 Urea.
I.3.2.7 Natriumbikarbonat.
Samtliga reagenser ska vara kemiskt rena.
I.4 KONDITIONERINGS-
OCH
PROVNINGSATMOSFÄR
Eftersom det är torrvikter som bestäms är det onödigt att konditionera provmaterialet eller att utföra analyser i
konditionerad atmosfär.
I.5 ANALYSPROV
Ta ut ett analysprov som är representativt för laboratorieprovet och tillräckligt stort för att räcka till erforderligt
antal provkroppar, vardera om minst 1 g.
I.6 FÖRBEHANDLING
AV
ANALYSPROV
( 1 )
När det ingår ett ämne som inte ska medtas vid procentberäkningen (se artikel 19 i denna förordning) bör detta
avlägsnas före behandlingen med en lämplig metod som inte påverkar några av de övriga fibrerna.
I detta syfte avlägsnas fiberfrämmande ämnen som kan extraheras med petroleumeter och vatten genom att
analysprovet behandlas en timme i en Soxhlet extraktionsutrustning med petroleumeter med en minsta hastighet
av sex cykler per timme. Låt petroleumetern avdunsta från analysprovet som sedan extraheras genom direkt
behandling som innebär att analysprovet blötläggs i vatten i rumstemperatur i 1 timme och sedan blötläggs i
vatten i 65 °C ± 5 °C i ytterligare 1 timme, medan man rör om då och då. Badförhållandet vätska: analysprovet
ska vara 100:1. Avlägsna överflödigt vatten från analysprovet genom urkramning, avsugning eller centrifugering
och låt sedan analysprovet lufttorka.
När det gäller elastolefin eller fiberblandningar som innehåller elastolefin och andra fibrer (ull, djurhår, silke,
bomull, lin, äkta hampa, jute, manillahampa, alfa, kokos, ginst, rami, sisal, kupro, modal, protein, viskos, akryl,
polyamid eller nylon, polyester och elastomultiester) måste det ovannämnda förfarandet anpassas något, genom
att petroleumetern ersätts med aceton.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/49
( 1 ) Se kapitel 1.1.
Om fiberfrämmande ämnen inte kan extraheras med petroleumeter och vatten ska de avlägsnas genom att den
ovan beskrivna vattenmetoden ersätts med annan lämplig metod som inte väsentligt förändrar någon av fiber
komponenterna. Vad gäller vissa oblekta vegetabiliska fibrer (t.ex. jute och kokos) bör det dock noteras att normal
förbehandling med petroleumeter och vatten inte avlägsnar alla naturligt förekommande fiberfrämmande ämnen.
Trots detta görs ingen ytterligare förbehandling, såvida provet inte innehåller appretur som är olöslig i både
petroleumeter och vatten.
Analysrapporterna ska innehålla fullständiga upplysningar om de förbehandlingsmetoder som använts.
I.7 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
I.7.1 Allmänna
anvisningar
I.7.1.1 Torkning
Torka i minst 4 timmar, dock högst 16 timmar, vid 105 °C ± 3 °C i en ventilerad ugn med ugnsluckan stängd
hela tiden. Om torkperioden är kortare än 14 timmar måste man väga provkroppen för att kontrollera att massan
har förblivit konstant. Massan kan anses konstant om variationen är under 0,05 % efter ytterligare 60 minuters
torkning.
Undvik att hantera deglar och vägglas, provkroppar eller återstoder med bara händer vid torkning, kylning och
vägning.
Torka provkropparna i ett vägglas med locket liggande bredvid i ugnen. Vid torktidens slut tillsluts vägglaset
innan det tas ut ur ugnen och snabbt placeras i exsickatorn.
Torka filterdegeln i ett vägglas med locket liggande bredvid i ugnen. Vid torktidens slut tillsluts vägglaset innan
det tas ut ur ugnen och snabbt placeras i exsickatorn.
När annan utrustning än filterdeglar används ska torkningen i ugnen ske på sådant sätt att fibrernas torrvikt kan
bestämmas utan förlust.
I.7.1.2 Kylning
Kyl tills fullständig avkylning av vägglasen har uppnåtts, dock minst 2 timmar och med exsickatorn placerad
bredvid vågen.
I.7.1.3 Vägning
Efter kylning vägs vägglaset inom 2 minuter från det att det avlägsnats ur exsickatorn. Väg med en noggrannhet
av 0,0002 g.
I.7.2 Tillvägagångssätt
Ta ut en provkropp som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Skär garn eller tyg i ca 10 mm längder
och skilj dem åt så mycket det går. Torka provkroppen i ett vägglas, låt den svalna i exsickator och väg den. Flytta
över provkroppen i aktuellt kärl enligt tillämpligt avsnitt av relevant unionsmetod och väg därefter åter vägglaset
omgående. Provkroppens torrvikt erhålls som mellanskillnad. Slutför analysen enligt tillämpligt avsnitt av relevant
metod. Undersök återstoden i mikroskop eller på annat lämpligt sätt för att kontrollera att det fiberslag som
skulle avlägsnas verkligen har lösts ut.
I.8 BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Varje komponents massa uttrycks i procent av den totala blandningens massa. Resultatet beräknas på ren torrvikt
som justerats med hänsyn till a) godtagna toleranser och b) nödvändiga korrektionsfaktorer för att förlust av
fiberfrämmande ämnen under förbehandlingen och analysen ska beaktas.
I.8.1 Beräkning av den procentuella andelen rena torra fibrer ska göras utan beaktande av förlust av fibermassa under
förbehandlingen.
SV
L 272/50
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
I.8.1.1 – VARIANT 1 –
Dessa formler ska användas när en viss komponent i blandningen avlägsnas från den första provkroppen och en
annan komponent avlägsnas från den andra provkroppen:
P
1
% ¼
"
d
2
d
1
– d 2
Ü
r 1
m 1
þ
r 2
m 2
Ü
8
>
>
>
: 1 –
d 2
d 19
>
>
>
;
#
Ü 100
P
2
% ¼
"
d
4
d
3
– d 4
Ü
r 2
m 2
þ
r 1
m 1
Ü
8
>
>
>
: 1 –
d 4
d 39
>
>
>
;
#
Ü 100
P 3 % = 100 – (P 1 % + P 2 %)
P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten (komponent i den första provkroppen
som lösts ut i den första reagensen),
P 2 % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten (komponent i den andra provkroppen
som lösts ut i den andra reagensen),
P 3 % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten (den olösliga komponenten i båda
provkropparna),
m 1
är den första provkroppens torrvikt efter förbehandling,
m 2
är den andra provkroppens torrvikt efter förbehandling,
r 1
är återstodens torrvikt sedan den första komponenten i den första provkroppen avlägsnats med hjälp av
den första reagensen,
r 2
är återstodens torrvikt sedan den andra komponenten från den andra provkroppen avlägsnats med hjälp av
den andra reagenser,
d 1
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den andra komponenten som inte lösts ut i
den första provkroppen ( 1 ),
d 2
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i
den första provkroppen,
d 3
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den andra reagensen hos den första komponenten som inte lösts ut i
den andra provkroppen,
d 4
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den andra reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i
den andra provkroppen.
I.8.1.2 – VARIANT 2 –
Dessa formler ska användas när en komponent (a) avlägsnas från den första provkroppen och lämnar kvar de
övriga två komponenterna (b + c), och när två komponenter (a + b) avlägsnas från den andra provkroppen och
lämnar kvar den tredje komponenten som återstod (c):
P 1 % = 100 – (P 2 % + P 3 %)
P
2
% ¼ 100
Ü
d
1
r
1
m
1
–
d
1
d 2
Ü P 3 %
P 3 % ¼
d
4
r
2
m 2
Ü 100
P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten (komponent i den första provkroppen
som lösts ut i den första reagensen),
P 2 % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten (komponent som lösts ut i den andra
reagensen, samtidigt med den första komponenten i den andra provkroppen),
P 3 % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten (komponent som är olöslig i båda
provkropparna),
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/51
( 1 ) Värdena för d anges i kapitel 2 i denna bilaga som handlar om de olika metoderna för analys av binära blandningar.
m 1 är den första provkroppens torrvikt efter förbehandling,
m 2 är den andra provkroppens torrvikt efter förbehandling,
r
1
är återstodens torrvikt sedan den första komponenten i den första provkroppen avlägsnats med hjälp av den
första reagensen,
r
2
är återstodens torrvikt sedan den första och andra komponenten i den andra provkroppen avlägsnats med
hjälp av den andra reagensen,
d 1
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den andra komponenten som inte lösts ut i
den första provkroppen,
d 2
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i
den första provkroppen,
d 4
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den andra reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i
den andra provkroppen.
I.8.1.3 – VARIANT 3 –
Dessa formler ska användas när två komponenter (a + b) avlägsnas från provkroppen och lämnar kvar den tredje
komponenten (c), och därefter två komponenter (b + c) avlägsnas från en annan provkropp och lämnar kvar den
första komponenten (a):
P 1
% ¼
d
3
r
2
m 2
Ü 100
P 2 % = 100 – (P 1 % + P 3 %)
P 3 % ¼
d
2
r
1
m 1
Ü 100
P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten (komponent som lösts ut med hjälp av
reagensen),
P 2 % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten (komponent som lösts ut med hjälp av
reagensen),
P 3 % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten (komponent som lösts ut i den andra
provkroppen med hjälp av reagensen),
m 1 är den första provkroppens torrvikt efter förbehandling,
m 2 är den andra provkroppens torrvikt efter förbehandling,
r 1
är återstodens torrvikt sedan den första och andra komponenten i den första provkroppen avlägsnats med
hjälp av den första reagensen,
r 2
är återstodens torrvikt sedan den andra och tredje komponenten i den andra provkroppen avlägsnats med
hjälp av den andra reagensen,
d 2
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i
den första provkroppen,
d 3
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den andra reagensen hos den första komponenten som inte lösts ut i
den andra provkroppen.
I.8.1.4 – VARIANT 4 –
Dessa formler ska användas när två komponenter i följd avlägsnas från blandningen med användande av samma
provkropp:
P 1 % = 100 – (P 2 % + P 3 %)
P
2
% ¼
d
1
r
1
m
Ü 100 –
d
1
d 2
Ü P 3 %
P
3
% ¼
d
3
r
2
m
Ü 100
P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten (första utlösta komponent),
P 2 % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten (andra utlösta komponent),
P 3 % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten (olöslig komponent),
m är
provkroppens
torrvikt
efter
förbehandling,
r 1
är återstodens torrvikt sedan den första komponenten avlägsnats med hjälp av den första reagensen,
SV
L 272/52
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
r 2
är återstodens torrvikt sedan den första och andra komponenten avlägsnats med hjälp av den första och
andra reagensen,
d 1
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den andra komponenten,
d 2
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den tredje komponenten,
d 3
är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första och andra reagensen hos den tredje komponenten ( 1 ).
I.8.2 Beräkning
av
den
procentuella
andelen
av
varje
enskild
komponent
justerad
med
hänsyn
till
godtagna
toleranser
och i tillämpliga fall korrektionsfaktorer för viktförlust under förbehandlingen
Om
A ¼ 1
þ
a 1
þ b 1
100
B ¼ 1
þ
a 2
þ b 2
100
C ¼ 1
þ
a 3
þ b 3
100
är
P 1
A% ¼
P
1
A
P
1
A
þ P
2
B
þ P
3
C
Ü 100
P
2
A% ¼
P
2
B
P
1
A
þ P
2
B
þ P
3
C
Ü 100
P
3
A% ¼
P
3
C
P
1
A
þ P
2
B
þ P
3
C
Ü 100
P 1 A % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten, inklusive fukthalt och viktförlust
under förbehandlingen,
P 2 A % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten, inklusive fukthalt och viktförlust
under förbehandlingen,
P 3 A % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten, inklusive fukthalt och viktförlust
under förbehandlingen,
P 1
är den första rena, torra komponentens procentuella andel som erhållits med hjälp av en av formlerna i
I.8.1,
P 2
är den andra rena, torra komponentens procentuella andel som erhållits med hjälp av en av formlerna i
I.8.1,
P 3
är den tredje rena, torra komponentens procentuella andel som erhållits med hjälp av en av formlerna i
I.8.1,
a 1
är den godtagna toleransen för den första komponenten,
a 2
är den godtagna toleransen för den andra komponenten,
a 3
är den godtagna toleransen för den tredje komponenten,
b 1
är den procentuella andelen av den första komponentens viktförlust under förbehandlingen,
b 2
är den procentuella andelen av den andra komponentens viktförlust under förbehandlingen,
b 3
är den procentuella andelen av den tredje komponentens viktförlust under förbehandlingen.
När en särskild förbehandling används ska värdena b 1 , b 2 och b 3 om möjligt bestämmas genom att man låter alla
de ingående rena fibrerna undergå den förbehandling som används i analysen. Rena fibrer är sådana som är fria
från alla fiberfrämmande material, utom sådant som normalt ingår (antingen som naturligt förekommande eller
på grund av tillverkningsprocessen), i det tillstånd (oblekt, blekt) det befinner sig i det material som ska analyseras.
När inga av de rena separata ingående fibrer som används vid tillverkningen av det material som ska analyseras
står till förfogande, måste man använda de medelvärden för b 1 , b 2 och b 3 som erhållits genom provningar som
utförts på rena fibrer som liknar dem i den blandning som ska undersökas.
Om vanlig förbehandling genom extrahering med petroleumeter och vatten används kan man normalt bortse från
korrektionsfaktorerna b 1 , b 2 och b 3 utom i fråga om oblekt bomull, oblekt lin (eller linne) och oblekt hampa där
en viktförlust på 4 % på grund av förbehandlingen är allmänt godtagbar. Motsvarande procentsats för polypro
pylen är 1 %.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/53
( 1 ) Närhelst så är möjligt bör d
3
i förväg fastställas med experimentella metoder.
När det gäller andra fibrer bortser man vid beräkningar vanligen från förluster orsakade av förbehandling.
I.8.3 Anmärkning
Exempel på beräkningar finns i avsnitt IV.
II. Metod
för
kvantitativ
analys
genom
manuell
separation
av
ternära
fiberblandningar
II.1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Denna metod är tillämplig på alla typer av textilfibrer förutsatt att de inte bildar en intim blandning och att det är
möjligt att skilja dem åt för hand.
II.2 PRINCIP
Efter identifiering av komponenterna i textilvaran avlägsnas det fiberfrämmande materialet genom lämplig för
behandling och sedan separeras fibrerna för hand, torkas och vägs varpå varje fibers andel i blandningen
beräknas.
II.3 UTRUSTNING
II.3.1 Vägglas
eller
annan
utrustning
som
ger
motsvarande
resultat.
II.3.2 Exsickator
med
fuktindikerande
blågel.
II.3.3 Ventilerad ugn för torkning av provkroppar i 105 °C ± 3 °C.
II.3.4 Analysvåg
med
en
noggrannhet
av
0,0002
g.
II.3.5 Soxhlet
extraktionsutrustning
eller
annan
utrustning
som
ger
motsvarande
resultat.
II.3.6 Nål.
II.3.7 Torsionsprovare
eller
liknande
utrustning.
II.4 REAGENSER
II.4.1 Petroleumeter,
redestillerad,
kokintervall
40–60
°C.
II.4.2 Destillerat
eller
avjoniserat
vatten
II.5 KONDITIONERINGS-
OCH
PROVNINGSATMOSFÄR
Se punkt I.4.
II.6 ANALYSPROV
Se punkt I.5.
II.7 FÖRBEHANDLING
AV
ANALYSPROV
Se punkt I.6.
II.8 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
II.8.1 Analys
av
garn
Välj ut ett provexemplar som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Om garnet är mycket fint kan
analysen göras på en längd som är minst 30 m lång oavsett massa.
Klipp garnet i lagom stora bitar och skilj fibertyperna åt med en nål och om så krävs med en torsionsprovare. De
fibertyper som erhålls på detta sätt placeras i förvägda vägglas och torkas vid 105 °C ± 3 °C tills man får en
konstant vikt enligt beskrivningen i I.7.1 och I.7.2.
II.8.2 Analys
av
tyg
Ta ut en provkropp som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Inga stadkanter får ingå och kanterna
ska vara noggrant putsade för att undvika fransning. Fibrerna ska löpa parallellt med väft- eller varptrådarna eller i
trikåväv parallellt med längsgående eller tvärgående maskrader. Skilj de olika fibertyperna åt, samla ihop dem i
förvägda vägglas och förfar i enlighet med II.8.1.
SV
L 272/54
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
II.9 BERÄKNING
OCH
REDOVISNING
AV
RESULTAT
Varje fiberkomponents massa uttrycks i procent av blandningens totala massa. Resultatet beräknas på ren torrvikt
som justerats med hänsyn till a) godtagna toleranser och b) erforderliga korrektionsfaktorer för den viktförlust
som uppstår under förbehandlingen.
II.9.1 Beräkning av den procentuella andelen olöslig komponent på basis av ren torrvikt utan hänsyn till förlust av
fibermassa under förbehandlingen:
P
1
% ¼
100 m
1
m 1
þ m 2
þ m 3
¼
100
1
þ m 2
þ m 3
m
1
P
2
% ¼
100 m
2
m 1
þ m 2
þ m 3
¼
100
1
þ m 1
þ m 3
m
2
P 3 % = 100 – (P 1 % + P 2 %)
P 1 % är den procentuella andelen av den första torra, rena komponenten,
P
2
% är den procentuella andelen av den andra torra, rena komponenten,
P 3 % är den procentuella andelen av den tredje torra, rena komponenten,
m 1 är den första komponentens rena torrvikt,
m 2 är den andra komponentens rena torrvikt,
m 3 är den tredje komponentens rena torrvikt.
II.9.2 För beräkning av den procentuella andelen av varje enskild komponent justerad med hänsyn till godtagna
toleranser och i tillämpliga fall med korrektionsfaktorer för viktförlust under förbehandlingen se punkt I.8.2.
III.
Metod för kvantitativ analys av ternära fiberblandningar med hjälp av en kombination av manuell och
kemisk separation
Om möjligt ska manuell separation användas, varvid hänsyn ska tas till andelen komponenter som separerats
innan man går vidare med någon kemisk behandling av varje enskild komponent.
III.1 METODERNAS
PRECISION
Precisionen som anges i de olika metoderna för analys av binära fiberbladningar avser reproducerbarheten (se
kapitel 2 om metoder för kvantitativ analys av vissa binära textilblandningar).
Reproducerbarheten syftar på tillförlitligheten, dvs. den inbördes överensstämmelsen mellan experimentellt fram
komna värden, erhållna vid olika laboratorier eller vid olika tillfällen, vid användning av samma analysmetod på
provkroppar från en identiskt överensstämmande blandning.
Reproducerbarheten anges av konfidensintervallet för resultaten vid 95 % konfidensnivå.
Detta innebär, förutsatt att metoden tillämpats på en identiskt överensstämmande blandning, att skillnaden
mellan två resultat i en serie analyser, gjorda vid olika laboratorier, kommer att överskrida konfidensintervallet
endast i 5 fall av 100.
För att bestämma precisionen hos analysen av en ternär fiberblandning tillämpar man på vanligt sätt de värden
som anges i de metoder för analys av binära fiberblandningar som har använts för att analysera även de ternära
fiberblandningarna.
Förutsatt att man i de fyra varianterna av kvantitativ kemisk analys av ternära fiberblandningar bestämmer att två
upplösningar ska utföras (med användande av två separata provkroppar för de första tre varianterna och en
provkropp för den fjärde varianten) samt förutsatt att E 1 och E 2 anger precisionen för de två metoderna för analys
av binära fiberblandningar, visar nedanstående tabell resultatets precision för varje komponent:
Fiberkomponent
Varianter
1 2
och
3
4
a
E 1
E 1
E 1
b
E 2
E 1 + E 2
E 1 + E 2
c
E 1 + E 2
E 2
E 1 + E 2
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/55
Om den fjärde varianten används kan man finna att graden av precision är lägre än den som beräknats med hjälp
av ovanstående metod, vilket förklaras av den första reagensens möjliga påverkan på återstoden, dvs. komponen
terna b och c. Detta skulle dock vara svårt att utvärdera.
III.2 PROVNINGSRAPPORT
III.2.1 Ange den variant eller de varianter som användes för att utföra analysen samt metoderna, reagenserna och
korrektionsfaktorerna.
III.2.2 Lämna detaljerade uppgifter om eventuella särskilda förbehandlingar (se punkt I.6).
III.2.3 Redovisa de enskilda resultaten och det aritmetiska medelvärdet, samtliga med en decimals noggrannhet.
III.2.4 Redovisa om möjligt metodens precision, beräknad enligt tabellen i avsnitt III.1, för varje komponent.
IV.
Exempel på beräkning av komponenternas procentandel i vissa ternära fiberblandningar med användande
av några av de varianter som beskrivs i punkt I.8.1.
Ta fallet med en fiberblandning som vid den kvalitativa analysen visade sig innehålla följande komponenter:
1. kardull, 2. nylon (polyamid), 3. oblekt bomull.
VARIANT 1
Genom att använda denna variant, dvs. användande av två olika provkroppar och avlägsnande av en komponent (a = ull)
genom att lösa ut denna från den första provkroppen och en annan komponent (b = polyamid) från den andra
provkroppen, kan följande resultat erhållas:
1. Den första provkroppens torrvikt efter förbehandling: (m 1 ) = 1,6000 g.
2. Återstodens torrvikt efter behandling med alkalisk natriumhypoklorit (polyamid + bomull): (r 1 ) = 1,4166 g.
3. Den andra provkroppens torrvikt efter förbehandling: (m 2 ) = 1,8000 g.
4. Återstodens torrvikt efter behandling med myrsyra (ull + bomull): (r 2 ) = 0,9000 g
Behandling med alkalisk natriumhypoklorit medför inte någon viktförlust för polyamid medan oblekt bomull tappar 3 % i
vikt, och därför är d
1
= 1,00 och d
2
= 1,03.
Behandling med myrsyra medför ingen viktförlust för ull eller oblekt bomull, och därför är d 3 och d 4 = 1,00.
Om de värden som erhålls genom kemisk analys och korrektionsfaktorerna byts ut i formeln under punkt I.8.1.1 får man
följande resultat:
P 1 % (ull) = [1,03/1,00 – 1,03 × 1,4166/1,6000 + (0,9000/1,8000) × (1 – 1,03/1,00)] × 100 = 10,30
P 2 % (polyamid) = [1,00/1,00 – 1,00 × 0,9000/1,8000 + (1,4166/1,6000) × (1 – 1,00/1,00)] × 100 = 50,00
P 3 % (bomull) = 100 – (10,30 + 50,00) = 39,70
De olika rena, torra fibrernas procentandelar i blandningen är följande:
Ull 10,30
%
Polyamid 50,00
%
Bomull 39,70
%
Dessa procentandelar måste justeras enligt formlerna i punkt I.8.2 för att de godtagna toleranserna och korrektions
faktorerna för viktförluster efter förbehandling ska beaktas.
Som anges i bilaga IX är de godtagna toleranserna de följande: kardull 17,00 %, polyamid 6,25 %, bomull 8,50 %. Även
oblekt bomull uppvisar en viktförlust på 4 % efter förbehandling med petroleumeter och vatten.
Alltså är
P
1
A % (ull) = 10,30 × [1 + (17,00 + 0,0)/100] / [10,30 × (1 + (17,00 + 0,0)/100) + 50,00 × (1 + (6,25 + 0,0)/100) +
39,70 × (1 + (8,50 + 4,0) /100)] × 100 = 10,97
P 2 A % (polyamid) = 50,0 × [(1 + (6,25 + 0,0)/100) /109,8385] × 100 = 48,37
SV
L 272/56
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
P 3 A % (bomull) = 100 – (10,97 + 48,37) = 40,66
Sammansättningen av råmaterial i garnet är således följande:
Polyamid 48,4
%
Bomull 40,6
%
Ull 11,0
%
100,0 %
VARIANT 4
Ta fallet med en fiberblandning som vid den kvalitativa analysen visade sig innehålla följande komponenter: kardull,
viskos, oblekt bomull.
Anta att följande resultat erhålls när variant 4 används, dvs. man avlägsnar två komponenter i följd från fiberblandningen
i en enstaka provkropp:
1. Provkroppens torrvikt efter förbehandling: (m) = 1,6000 g.
2. Återstodens torrvikt efter behandling med alkalisk natriumhypoklorit (viskos + bomull): (r
1
) = 1,4166 g.
3. Återstodens torrvikt efter den andra behandlingen av återstoden r 1 med zinkklorid/myrsyra (bomull): (r 2 ) = 0,6630 g
Behandling med alkalisk natriumhypoklorit medför inte någon viktförlust för viskos medan oblekt bomull tappar 3 % i
vikt, och därför är d 1 = 1,00 och d 2 = 1,03.
Som ett resultat av behandling med myrsyra-zinkklorid ökar bomulls vikt med 4 % så att d 3 = 1,03 × 0,96 = 0,9888,
avrundat till 0,99 (där d
3
är korrektionsfaktorn för den tredje komponentens viktförlust respektive viktökning i den första
och andra reagensen).
Om de värden som erhålls genom kemisk analys och korrektionsfaktorerna byts ut i formeln i I.8.1.4 får man följande
resultat:
P 2 % (viskos) = 1,00 × (1,4166 / 1,6000) × 100 – (1,00 / 1,03) × 41,02 = 48,71 %
P
3
% (bomull) = 0,99 × (0,6630 / 1,6000) × 100 = 41,02 %
P 1 % (ull) = 100 – (48,71 + 41,02) = 10,27 %
Som redan angetts i variant 1 måste dessa procentandelar justeras med hjälp av formlerna i punkt I.8.2.
P 1 A % (ull) = 10,27 × [1 + (17,0 + 0,0) / 100)]/[10,27 × (1+ (17,00 + 0,0)/100) + 48,71 × (1 + (13 + 0,0) / 100) +
41,02 × (1 + (8,5 + 4,0)/ 100)] × 100 = 10,61 %
P
2
A % (viskos) = 48,71 × [1 + (13 + 0,0) / 100] / 113,2057 × 100 = 48,62 %
P 3 A % (bomull) = 100 – (10,61 + 48,62) = 40,77 %
Sammansättningen av råmaterial i blandningen är således följande:
Viskos 48,6
%
Bomull 40,8
%
Ull 10,6
%
—
100,0 %
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/57
SVL 272/58
Europeiska
unionens
off
iciella
tidning
18.10.2011
V. Tabell över typiska ternära fiberblandningar som kan analyseras med hjälp av unionsmetoder för analys av binära blandningar (som exempel)
Bland-ning
nr
Ingående fibrer
Variant Nr
på
metod
och
reagens
för
binära
blandningar
Komponent 1 Komponent
2 Komponent
3
1. Ull
eller
hår Viskos,
kupro
eller
vissa
typer
av
modal
Bomull 1
och/eller
4 2. (hypoklorit) och 3. (zinkklorid/myrsyra)
2. Ull
eller
hår Polyamid
eller
nylon Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal 1
och/eller
4 2. (hypoklorit) och 4. (myrsyra, 80 % m/m)
3. Ull,
hår
eller
silke Vissa
andra
fibrer Viskos,
kupro,
modal
eller
bomull 1
och/eller
4 2. (hypoklorit) och 9. (koldisulfid/aceton, 55,5/44,5 % v/v)
4. Ull
eller
hår Polyamid
eller
nylon Polyester,
polypropylen,
akryl
eller
glasfiber
1 och/eller 4 2. (hypoklorit) och 4. (myrsyra, 80 % m/m)
5. Ull,
hår
eller
silke Vissa
andra
fibrer Polyester,
akryl,
polyamid
eller
nylon
eller glasfiber
1 och/eller 4 2. (hypoklorit) och 9. (koldisulfid/aceton 55,5/44,5 % v/v)
6. Silke Ull
eller
hår Polyester
2 11.
(svavelsyra,
75
%
m/m)
och
2.
(hypoklorit)
7. Polyamid
eller
nylon akryl
eller
vissa
andra
fibrer Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal 1
och/eller
4 4. (myrsyra, 80 % m/m) och 8. (dimetylformamid)
8. Vissa
klorfibrer Polyamid
eller
nylon Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal 1
och/eller
4 8. (dietylformamid) och 4. (myrsyra, 80 % m/m) eller 9. (koldisulfid/
aceton, 55,5/44,5 % v/v) och 4. (myrsyra, 80 % m/m)
9. Akryl Polyamid
eller
nylon Polyester 1
och/eller
4 8. (dietylformamid) och 4. (myrsyra, 80 % m/m)
10. Acetat
Polyamid eller nylon eller vissa an
dra fibrer
Viskos, bomull, kupro eller modal
4 1.
(aceton)
och
4.
(myrsyra,
80
%
m/m)
11. Vissa
klorfibrer akryl
eller
vissa
andra
fibrer Polyamid
eller
nylon 2
och/eller
4 9.
(koldisulfid/aceton,
55,5/44,5
%
v/v)
och
8.
(dimetylformamid)
12. Vissa
klorfibrer Polyamid
eller
nylon Akryl 1
och/eller
4 9. (koldisulfid/aceton, 55,5/44,5 % v/v) och 4. (myrsyra, 80 % m/m)
13. Polyamid
eller
nylon Viskos,
kupro,
modal
eller
bomull Polyester
4 4.
(myrsyra,
80
%
m/m
)
och
7.
(svavelsyra,
75
%
m/m)
14. Acetat Viskos,
kupro,
modal
eller
bomull Polyester
4 1.
(aceton)
och
7.
(svavelsyra,
75
%
m/m)
15. Akryl Viskos,
kupro,
modal
eller
bomull Polyester
4
8. (dietylformamid) och 7. (svavelsyra, 75 % m/m)
16. Acetat Ull,
hår
eller
silke Bomull,
viskos,
kupro,
modal,
polya
mid eller nylon, polyester, akryl
4 1.
(aceton)
och
2.
(hypoklorit)
17. Triacetat Ull,
hår
eller
silke Bomull,
viskos,
kupro,
modal,
polya
mid eller nylon, polyester, akryl
4
6. (diklormetan) och 2. (hypoklorit)
18. Akryl Ull,
hår
eller
silke Polyester 1
och/eller
4 8. (dietylformamid) och 2. (hypoklorit)
SV18.10.2011 Europeiska
unionens
off
iciella
tidning
L
272/59
Bland-ning
nr
Ingående fibrer
Variant Nr
på
metod
och
reagens
för
binära
blandningar
Komponent 1 Komponent
2 Komponent
3
19. Akryl Silke Ull
eller
hår
4 8.
(dietylformamid)
och
11.
(svavelsyra,
75
%
m/m)
20. Akryl Ull,
hår
eller
silke Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal 1
och/eller
4 8. (dietylformamid) och 2. (hypoklorit)
21. Ull,
hår
eller
silke Bomull,
viskos,
modal,
kupro Polyester
4
2. (hypoklorit) och 7. (svavelsyra, 75 % m/m)
22. Viskos,
kupro
eller
vissa
ty
per av modal
Bomull Polyester 2
och/eller
4 3. (zinkklorid/myrsyra) och 7. (svavelsyra, 75 % m/m)
23. Akryl Viskos,
kupro
eller
vissa
typer
av
modal
Bomull
4 8.
(dimetylformamid)
och
3
(zinkklorid/myrsyra)
24. Vissa
klorfibrer Viskos,
kupro
eller
vissa
typer
av
modal
Bomull 1
och/eller
4 9. (koldisulfid/aceton, 55,5/44,5 % v/v) och 3. (zinkklorid/myrsyra)
eller 8. (dietylformamid) och 3. (zinkklorid/myrsyra)
25. Acetat Viskos,
kupro
eller
vissa
typer
av
modal
Bomull
4 1.
(aceton)
och
3.
(zinkklorid/myrsyra)
26. Triacetat Viskos,
kupro
eller
vissa
typer
av
modal
Bomull
4
6. (diklormetan) och 3. (zinkklorid/myrsyra)
27. Acetat Silke Ull
eller
hår
4 1.
(aceton)
och
11.
(svavelsyra,
75
%
m/m)
28. Triacetat Silke Ull
eller
hår
4 6.
(diklormetan)
och
11.
(svavelsyra,
75
%
m/m)
29. Acetat Akryl Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal
4 1.
(aceton)
och
8.
(dimetylformamid)
30. Triacetat Akryl Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal
4
6. (diklormetan) och 8. (dimetylformamid)
31. Triacetat Polyamid
eller
nylon Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal
4
6. (diklormetan) och 4. (myrsyra, 80 % m/m)
32. Triacetat Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal Polyester
4
6. (diklormetan) och 7. (svavelsyra, 75 % m/m)
33. Acetat Polyamid
eller
nylon Polyester
eller
akryl
4 1.
(aceton)
och
4.
(myrsyra,
80
%
m/m)
34. Acetat Akryl Polyester
4 1.
(aceton)
och
8.
(dimetylformamid)
35. Vissa
klorfibrer Bomull,
viskos,
kupro
eller
modal Polyester
4 8.
(dietylformamid)
och
7.
(svavelsyra,
75
%
m/m)
eller
9
(koldisulfid/
aceton, 55,5/44,5 % v/v) och 7. (svavelsyra, 75 % m/m)
36. Bomull Polyester Elastolefin 2
och/eller
4 7.
(svavelsyra,
75
%
m/m)
och
14.
(koncentrerad
svavelsyra)
37. Vissa
modakrylfibrer Polyester Melamin 2
och/eller
4 8.
(dietylformamid)
och
14.
(koncentrerad
svavelsyra)
BILAGA IX
Godtagna toleranser för att beräkna fibermassan i en textilprodukt
(Artikel 19.3)
Fiber nr Benämning Procentandelar
1–2 Ull
och
djurhår:
kammade fibrer 18,25
kardade fibrer 17,00
( 1 )
3 Djurhår:
kammade fibrer 18,25
kardade fibrer 17,00
( 1 )
Hästhår:
kammade fibrer 16,00
kardade fibrer 15,00
4 Silke 11,00
5 Bomull:
standardfibrer 8,50
merceriserade fibrer 10,50
6 Kapock 10,90
7 Lin
12,00
8 Äkta
hampa 12,00
9 Jute 17,00
10 Manillahampa 14,00
11 Alfa 14,00
12 Kokosfiber 13,00
13 Ginst 14,00
14 Rami
(blekt
fiber) 8,50
15 Sisal 14,00
16 Sunn 12,00
17 Henequen 14,00
18 Maguey 14,00
19 Acetat 9,00
20 Alginat 20,00
21 Kupro 13,00
22 Modal 13,00
23 Protein 17,00
24 Triacetat 7,00
25 Viskos 13,00
26 Akryl 2,00
27 Klorfiber 2,00
SV
L 272/60
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
Fiber nr Benämning Procentandelar
28 Fluorfiber 0,00
29 Modakryl 2,00
30 Polyamid
eller
nylon:
stapelfiber 6,25
filament 5,75
31 Aramid 8,00
32 Polyimid 3,50
33 Lyocell 13,00
34 Polylaktid 1,50
35 Polyester 1,50
36 Polyeten 1,50
37 Polypropylen 2,00
38 Polykarbamid 2,00
39 Polyuretan:
stapelfiber 3,50
filament 3,00
40 Vinylal 5,00
41 Trivinyl 3,00
42 Elastodien 1,00
43 Elastan 1,50
44 Glasfiber:
med en genomsnittlig diameter av över 5 μm 2,00
med en genomsnittlig diameter av 5 μm eller mindre 3,00
45 Elastomultiester 1,50
46 Elastolefin 1,50
47 Melamin 7,00
48 Metallfiber 2,00
Metalliserad fiber 2,00
Asbest 2,00
Pappersgarn 13,75
( 1 ) Den godtagna toleransen på 17,00 % ska även tillämpas när det är omöjligt att utröna huruvida en textilprodukt som innehåller ull
och/eller djurhår är kammad eller kardad.
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/61
BILAGA X
Jämförelsetabell
Direktiv 2008/121/EC Denna
förordning
Artikel 1.1 Artikel
4
Artikel 1.2 a–c
—
Artikel 1.2 d Artikel
2.3
Artikel 2.1 Artikel
3.1
Artikel 2.2 inledningen Artikel
2.2
inledningen
Artikel 2.2 a Artikel
2.2
a
Artikel 2.2 b Artikel
2.2
b
och
c
Artikel 2.2 c Artikel
2.2
d
Artikel 3 Artikel
5
Artikel 4 Artikel
7
Artikel 5 Artikel
8
Artikel 6.1 och 6.2
—
Artikel 6.3 Artikel
9.3
Artikel 6.4 Artikel
9.4
Artikel 6.5 Artikel
20
Artikel 7 Artikel
10
Artikel 8.1 första meningen Artikel
14.1
Artikel 8.1 andra meningen Artikel
14.2
Artikel 8.2 Artikel
14.3
Artikel 8.3 första stycket Artikel
16.1
Artikel 8.3 andra och tredje styckena Artikel
16.2
Artikel 8.4 Artikel
16.3
Artikel 8.5
—
Artikel 9.1 Artikel
11.1
och
11.2
Artikel 9.2 Artikel
11.3
Artikel 9.3 Artikel
13
och
bilaga
IV
Artikel 10.1 a Artikel
17.2
Artikel 10.1 b Artikel
17.3
Artikel 10.1 c Artikel
17.4
Artikel 10.2 Artikel
17.5
Artikel 11 Artikel
15.4
Artikel 12 Artikel
19.2
och
bilaga
VII
SV
L 272/62
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
Direktiv 2008/121/EC Denna
förordning
Artikel 13.1 Artikel
19.1
Artikel 13.2
—
Artikel 14.1
—
Artikel 14.2
—
Artikel 15 Artikel
21
Artikel 16
—
Artikel 17
—
Artikel 18
—
Artikel 19
—
Artikel 20
—
Bilaga I Bilaga
I
Bilaga II Bilaga
III
Bilaga III Bilaga
V
Bilaga III punkt 36 Artikel
3.1
j
Bilaga IV Bilaga
VI
Bilaga V Bilaga
IX
Bilaga VI
—
Bilaga VII
—
Direktiv 96/73/EG Denna
förordning
Artikel 1 Artikel
1
Artikel 2 Bilaga
VIII
kapitel
1
avsnitt
I.2
Artikel 3 Artikel
19.1
Artikel 4 Artikel
19.4
Artikel 5 Artikel
21
Artikel 6
—
Artikel 7
—
Artikel 8
—
Artikel 9
—
Bilaga I Bilaga
VIII
kapitel
1
avsnitt
I
Bilaga II Bilaga
VIII
kapitel
1
avsnitt
II
och
kapitel
2
Bilaga III
—
Bilaga IV
—
SV
18.10.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
272/63
Direktiv 73/44/EEG Denna
förordning
Artikel 1 Artikel
1
Artikel 2 Bilaga
VIII
kapitel
1
avsnitt
I
Artikel 3 Artikel
19.1
Artikel 4 Artikel
19.4
Artikel 5 Artikel
21
Artikel 6
—
Artikel 7
—
Bilaga I Bilaga
VIII
kapitel
3
inledningen
och
avsnitten
I–III
Bilaga II Bilaga
VIII
kapitel
3
avsnitt
IV
Bilaga III Bilaga
VIII
kapitel
3
avsnitt
V
SV
L 272/64
Europeiska unionens officiella tidning
18.10.2011
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 765/2008
av den 9 juli 2008
om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och
upphävande av förordning (EEG) nr 339/93
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artiklarna 95 och 133,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kom-
mitténs yttrande (1),
efter att ha hört Regionkommittén,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och
av följande skäl:
(1)
Det är nödvändigt att se till att produkter som omfattas av
den fria rörligheten för varor inom gemenskapen uppfyller
krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna
intressen som hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och
säkerhet på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd och
säkerhet, samtidigt som det säkerställs att den fria rörlig-
heten för varor inte begränsas mer än vad som tillåts enligt
harmoniserad gemenskapslagstiftning eller annan relevant
gemenskapslagstiftning. Bestämmelser om ackreditering,
marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer
och CE-märkning bör därför fastställas.
(2)
Det är nödvändigt att fastställa en övergripande ram med
regler och principer för ackreditering och marknadskon-
troll. Denna ram bör inte påverka de materiella bestämmel-
serna i befintlig lagstiftning om vilka villkor som ska
uppfyllas för att skydda allmänna intressen på områden
som hälsa, säkerhet, konsumentskydd och miljöskydd, utan
syftet bör vara att göra så att de fungerar bättre.
(3)
Denna förordning bör ses som ett komplement till
Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av
den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av
produkter (3).
(4)
Det är mycket svårt att anta gemenskapslagstiftning för
varje produkt som existerar eller kan komma att utvecklas.
Det behövs en omfattande rättslig ram av övergripande
karaktär för att reglera sådana produkter, för att täppa igen
luckor, särskilt i avvaktan på att gällande speciallagstiftning
på området ses över, och för att komplettera bestämmel-
serna i befintlig eller framtida speciallagstiftning, särskilt för
att säkerställa en hög skyddsnivå när det gäller hälsa och
säkerhet samt miljö- och konsumentskydd, i enlighet med
artikel 95 i fördraget.
(5)
Den ram för marknadskontroll som inrättas i denna
förordning bör komplettera och stärka befintliga bestäm-
melser om marknadskontroll i harmoniserad gemenskaps-
lagstiftning och tillämpningen av sådana bestämmelser.
Denna förordning bör emellertid, i enlighet med principen
om ”lex specialis”, vara tillämplig endast i den mån det inte
finns några särskilda bestämmelser med samma syfte, av
samma natur eller med samma verkan som dem i annan,
befintlig eller framtida, harmoniserad gemenskapslagstift-
ning. Exempel kan hämtas från områden som narkotika-
prekursorer, medicintekniska produkter, humanläkemedel
och veterinärmedicinska läkemedel, motorfordon och luft-
fart. Motsvarande bestämmelser i denna förordning bör
därför inte vara tillämpliga inom de områden som täcks av
sådana särskilda bestämmelser.
(6)
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av
den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (4)
fastställs bestämmelser för att säkerställa säkerhet i fråga
om konsumentprodukter. Marknadskontrollsmyndighe-
terna bör ha rätt att vidta de mer specifika åtgärder som
är tillgängliga för dem genom det direktivet.
(7)
För att uppnå en högre säkerhetsnivå för konsument-
produkter bör dock de marknadskontrollsmekanismer som
ingår i direktiv 2001/95/EG förstärkas när det gäller
produkter som utgör en allvarlig risk, i enlighet med
principer som motsvaras av dem i denna förordning.
Direktiv 2001/95/EG bör därför ändras i enlighet med
detta.
L 218/30
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
(1) EUT C 120, 16.5.2008, s. 1.
(2) Europaparlamentets yttrande av den 21 februari 2008 (ännu ej
offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 23 juni 2008.
(3) Se sidan 82 i detta nummer av EUT.
(4) EGT L 11, 15.1.2002, s. 4.
Prop. 2013/14:171
Bilaga 2
(8)
Ackreditering ingår i ett övergripande system som också
omfattar bedömning av överensstämmelse och marknads-
kontroll, och som syftar till att bedöma och säkerställa att
tillämpliga krav uppfylls.
(9)
Ackrediteringens särskilda värde ligger i det att den är ett
officiellt uttalande om den tekniska kompetensen hos de
organ som har till uppgift att säkerställa att tillämpliga krav
uppfylls.
(10)
Ackreditering används i samtliga medlemsstater, men har
hittills inte reglerats på gemenskapsnivå. Bristen på
gemensamma bestämmelser har lett till olika tillvägagångs-
sätt och system inom gemenskapen, vilket har fått till följd
att olika medlemsstater har varit olika strikta vid
ackreditering. Det är därför nödvändigt att utveckla en
heltäckande ram för ackreditering och att på gemen-
skapsnivå fastställa principer för hur ackrediteringen ska
organiseras och genomföras.
(11)
Inrättandet av ett enhetligt nationellt ackrediteringsorgan
bör ske utan att det påverkar fördelningen av arbetsupp-
gifterna inom medlemsstaterna.
(12)
Om harmoniserad gemenskapslagstiftning föreskriver att
organ för bedömning av överensstämmelse ska utses för
dess genomförande bör de nationella offentliga myndighe-
terna inom gemenskapen betrakta öppen ackreditering
enligt denna förordning som det bästa sättet att styrka dessa
organs tekniska kompetens, för att den nivå som krävs när
det gäller förtroendet för intyg om överensstämmelse ska
tryggas. Nationella myndigheter kan emellertid anse att de
har tillräckliga möjligheter att utföra denna bedömning på
egen hand. I så fall bör de nationella myndigheterna, för att
trygga en rimlig trovärdighetsnivå på bedömningar utförda
av andra nationella myndigheter, ta fram den dokumenta-
tion som krävs för att visa kommissionen och övriga
medlemsstater att de utvärderade organen för bedömning
av överensstämmelse uppfyller de relevanta kraven.
(13)
Ett ackrediteringssystem som grundar sig på bindande
bestämmelser bidrar till att stärka det ömsesidiga förtroen-
det mellan medlemsstaterna beträffande kompetensen hos
organen för bedömning av överensstämmelse och följ-
aktligen också förtroendet för de intyg och provnings-
rapporter dessa utfärdar. Därmed förstärks principen om
ömsesidigt erkännande, och bestämmelserna om ackredi-
tering i denna förordning bör därför gälla organ som
genomför bedömningar av överensstämmelse, på såväl
reglerade som icke-reglerade områden. Det som är av
betydelse är kvaliteten på intyg och provningsrapporter,
oavsett om dessa gäller det reglerade eller oreglerade
området, och det bör därför inte göras någon skillnad
mellan dessa områden.
(14)
Enligt denna förordning bör de nationella ackrediterings-
organens icke vinstdrivande verksamhet förstås som en
verksamhet som inte syftar till vinning till förmån för
organets ägare eller medlemmar. Samtidigt som nationella
ackrediteringsorgan inte har som mål att maximera eller
fördela vinster, får de tillhandahålla tjänster mot betalning
eller ta emot inkomster. Eventuella överskjutande vinster till
följd av dessa tjänster kan utnyttjas till investeringar som
ytterligare utvecklar deras verksamhet, så länge detta är
förenligt med deras kärnverksamhet. Det bör därför
betonas att det primära målet för nationella ackrediterings-
organ bör vara att stödja eller aktivt engagera sig i
verksamhet som inte syftar till vinning.
(15)
Eftersom syftet med ackreditering är att tillhandahålla ett
officiellt uttalande om kompetensen hos ett organ som
utför bedömning av överensstämmelse bör en medlemsstat
få ha högst ett nationellt ackrediteringsorgan, och med-
lemsstaten bör se till att organet arbetar på ett sådant sätt
att dess verksamhet är objektiv och opartisk. Sådana
nationella ackrediteringsorgan bör inte samtidigt bedriva
kommersiell verksamhet för bedömning av överensstäm-
melse. Det är därför lämpligt att föreskriva att medlems-
staterna ser till att ackrediteringsorganens verksamhet utgör
offentlig myndighetsutövning, oavsett deras rättsliga status.
(16)
Vad gäller bedömning och kontinuerlig övervakning av
kompetensen hos ett organ för bedömning av överens-
stämmelse är det nödvändigt att fastställa vilken teknisk
kunskap och erfarenhet det har, liksom dess förmåga att
utföra bedömningar. Det är därför nödvändigt att det
nationella ackrediteringsorganet besitter relevant kunskap,
kompetens och resurser för att kunna utföra sina uppgifter
på rätt sätt.
(17)
Ackreditering bör i princip drivas som en självbärande
verksamhet. Medlemsstaterna bör se till att finansiellt stöd
ges för vissa särskilda uppgifter.
(18)
I de fall där det inte är ekonomiskt meningsfullt eller
hållbart för en medlemsstat att inrätta ett nationellt
ackrediteringsorgan bör medlemsstaten i fråga anlita det
nationella ackrediteringsorganet i en annan medlemsstat
och uppmuntras att utnyttja denna möjlighet fullt ut.
(19)
Konkurrens mellan nationella ackrediteringsorgan skulle
kunna leda till en kommersialisering av denna verksamhet
som därmed är oförenlig med deras roll som sista
kontrollinstans i arbetet med bedömning av överens-
stämmelse. Syftet med denna förordning är att se till att
ett ackrediteringsintyg inom Europeiska unionen är till-
räckligt för hela unionens territorium, och att undvika
dubbelackreditering, som i sig skulle innebära ytterligare
kostnader men inget mervärde. Nationella ackrediterings-
organ kan konkurrera på tredjeländers marknader, under
förutsättning att detta inte påverkar deras verksamhet inom
gemenskapen eller det samarbete och den referentbedöm-
ningsverksamhet som organiseras av det organ som erkänts
enligt denna förordning.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/31
(20)
För att undvika dubbelackreditering, öka acceptansen och
erkännandet av ackrediteringsintyg samt utöva effektiv
tillsyn över ackrediterade organ för bedömning av överens-
stämmelse bör organen begära ackreditering hos det
nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där de
är etablerade. Det är dock nödvändigt att säkerställa att ett
organ för bedömning av överensstämmelse har möjlighet
att begära ackreditering i en annan medlemsstat om det inte
finns något nationellt ackrediteringsorgan i den egna
medlemsstaten, eller i de fall det nationella ackrediterings-
organet inte har nödvändig kompetens för att kunna
erbjuda de ackrediteringstjänster som efterfrågas. I sådana
fall bör det etableras lämpligt samarbete och informations-
utbyte mellan de berörda nationella ackrediteringsorganen.
(21)
För att säkerställa att de nationella ackrediteringsorganen
uppfyller kraven och skyldigheterna i denna förordning är
det viktigt att medlemsstaterna bidrar till att ackrediter-
ingssystemet fungerar korrekt, regelbundet övervakar sina
nationella ackrediteringsorgan och när så är nödvändigt
vidtar åtgärder inom rimlig tid för att komma till rätta med
problem.
(22)
För att säkerställa att organen för bedömning av överens-
stämmelse har likvärdig kompetens, för att underlätta
ömsesidigt erkännande och för att stärka den allmänna
acceptansen av ackrediteringsintyg och de intyg om
överensstämmelse som ackrediterade organ utfärdar, är
det nödvändigt att de nationella ackrediteringsorganen
tillämpar ett strikt och öppet system för referentbedömning
och att alla organ regelbundet granskas.
(23)
Denna förordning bör föreskriva erkännandet av en enda
organisation på Europanivå när det gäller vissa funktioner
inom ackrediteringsområdet. EA (European co-operation
for Accreditation), som har till huvuduppgift att främja ett
öppet och kvalitetsdrivet system för att bedöma kompe-
tensen hos organ för bedömning av överensstämmelse
inom hela Europa, driver ett system för referentbedömning
bland nationella ackrediteringsorgan i medlemsstaterna och
andra europeiska länder. Systemet har visat sig vara effektivt
och uppmuntrar ömsesidigt förtroende. EA bör därför vara
det första organ som erkänns enligt denna förordning och
medlemsstaterna bör säkerställa att de nationella ackredi-
teringsorganen söker, och behåller, medlemskap i EA så
länge det är erkänt. Samtidigt bör det vara möjligt att ändra
det relevanta organet som erkänns enligt denna förordning
i de fall då detta kan bli nödvändigt i framtiden.
(24)
Effektivt samarbete mellan nationella ackrediteringsorgan är
nödvändigt om referentbedömningssystemet och ackredi-
tering över gränserna ska fungera. För att säkerställa
öppenhet är det därför nödvändigt med en skyldighet för
nationella ackrediteringsorgan att sinsemellan utbyta infor-
mation samt att ge nationella myndigheter och kommis-
sionen nödvändig information. Uppdaterad och korrekt
information om de ackrediteringstjänster de nationella
ackrediteringsorganen erbjuder bör också finnas tillgänglig
för allmänheten och därigenom särskilt för organen för
bedömning av överensstämmelse.
(25)
För de verksamhetsområden där allmänna krav på
kompetensen hos organen för bedömning av överens-
stämmelse inte är tillräckliga för att säkerställa nödvändigt
skydd då specifika och detaljerade krav rörande teknik,
hälsa eller säkerhet tillämpas, bör det finnas sektorsspecifika
ackrediteringsprogram. Med tanke på att EA har stor
teknisk expertis till sitt förfogande bör det ombes utveckla
sådana program, särskilt för områden som omfattas av
gemenskapslagstiftningen.
(26)
För att säkerställa likvärdig och konsekvent tillämpning av
harmoniserad gemenskapslagstiftning införs genom denna
förordning en gemenskapsram för marknadskontroll, där
det fastställs minimikrav för de mål medlemsstaterna ska
uppnå och en ram för administrativt samarbete, inbegripet
informationsutbyte mellan medlemsstaterna.
(27)
I sådana fall där ekonomiska aktörer förfogar över
provningsrapporter och intyg som intygar överensstäm-
melse, vilka utfärdats av ett ackrediterat organ för bedöm-
ning av överensstämmelse och där relevant harmoniserad
gemenskapslagstiftning inte kräver sådana rapporter eller
intyg, bör marknadskontrollsmyndigheterna ta vederbörlig
hänsyn till dessa rapporter och intyg när de kontrollerar
produkters egenskaper.
(28)
Samarbete nationellt och över gränserna mellan behöriga
myndigheter avseende informationsutbyte, undersökningar
av överträdelser och åtgärder för att få dem att upphöra –
även innan farliga produkter släpps ut på marknaden,
genom ytterligare åtgärder för att identifiera dem, främst i
hamnar – är nödvändigt för att skydda konsumenternas
hälsa och säkerhet och för att den inre marknaden ska
kunna fungera på ett smidigt sätt. Nationella konsument-
skyddsmyndigheter bör på nationell nivå samarbeta med
nationella marknadskontrollsmyndigheter och utbyta infor-
mation med dem om produkter de misstänker innebär en
risk.
(29)
Vid riskbedömningen bör alla relevanta uppgifter beaktas,
inklusive tillgängliga uppgifter om risker som uppstått i
anslutning till produkten i fråga. Alla åtgärder som den
ekonomiska aktören kan ha vidtagit för att reducera risken
bör också beaktas.
(30)
Situationer där en produkt kan innebära en allvarlig risk
kräver snabbt ingripande, vilket kan innebära att produkten
dras tillbaka, återkallas eller att dess tillhandahållande på
marknaden förbjuds. I sådana situationer är det nödvändigt
att ha tillgång till ett system för snabbt informationsutbyte
L 218/32
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
mellan medlemsstaterna och kommissionen. Det system
som föreskrivs i artikel 12 i direktiv 2001/95/EG har visat
sig vara effektivt och verkningsfullt för konsumentproduk-
ter. För att undvika onödig överlappning bör detta system
användas vid tillämpningen av denna förordning. Att
säkerställa sammanhängande marknadskontroll inom hela
gemenskapen kräver omfattande informationsutbyte om
nationell verksamhet på detta område, information som går
utöver detta system.
(31)
För att säkerställa att utredningarna inte äventyras och att
de ekonomiska aktörernas rykte inte skadas bör informa-
tion som de behöriga myndigheterna utbyter skyddas av
strängast möjliga garantier för konfidentialitet och sekretess
i enlighet med bestämmelser om sekretess i tillämplig
nationell lagstiftning eller, när det gäller kommissionen,
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/
2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till
Europaparlamentets, rådets och kommissionens hand-
lingar (1). Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/
EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter
och om det fria flödet av sådana uppgifter (2) samt
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/
2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda
då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen
behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten
för sådana uppgifter (3) är tillämpliga inom ramen för
denna förordning.
(32)
I harmoniserad gemenskapslagstiftning ingår särskilda
förfaranden för att fastställa huruvida en nationell åtgärd
som begränsar en produkts fria rörlighet är berättigad eller
ej (skyddsklausulsförfaranden). Dessa förfaranden tillämpas
efter ett snabbt informationsutbyte om produkter som
utgör en allvarlig risk.
(33)
Införselplatser vid de yttre gränserna är platser där
produkter som inte är säkra och som inte uppfyller kraven
eller produkter som försetts med falsk eller vilseledande
CE-märkning kan upptäckas innan de ens släpps ut på
marknaden. En skyldighet för de myndigheter som är
ansvariga för kontroll av produkter som förs in på
gemenskapsmarknaden att utföra kontroller i lämplig
omfattning kan därför bidra till en säkrare marknad. För
att kontrollerna ska bli effektivare bör tullmyndigheterna i
god tid få all nödvändig information från marknadskon-
trollsmyndigheterna om farliga produkter som inte upp-
fyller kraven.
(34)
I rådets förordning (EEG) nr 339/93 av den 8 februari 1993
om kontroll av att produkter som importeras från tredje
land är i överensstämmelse med reglerna för produktsäker-
het (4) fastställs regler om uppskjutande av en produkts
övergång till fri omsättning efter att tullmyndigheterna
beslutat om detta, och det föreskrivs vidare åtgärder, bland
annat hur marknadskontrollsmyndigheterna ska involveras.
Det är därför lämpligt att dessa bestämmelser, inklusive
dem om hur myndigheterna för marknadskontroll ska
involveras, införs i denna förordning.
(35)
Erfarenheten har visat att produkter som inte frigörs ofta
återexporteras och tar sig in på gemenskapsmarknaden via
andra införselplatser, vilket motverkar tullmyndigheternas
arbete. Marknadskontrollsmyndigheterna bör därför ges
resurser att förstöra produkter om de anser det lämpligt.
(36)
Senast ett år efter offentliggörandet av denna förordning i
Europeiska unionens officiella tidning bör kommissionen lägga
fram en djupgående analys av situationen på området för
konsumentsäkerhetsmärkning, om nödvändigt åtföljd av
lagstiftningsförslag.
(37)
CE-märkningen indikerar att en produkt överensstämmer
med kraven och är det synliga resultatet av en hel process av
bedömning av överensstämmelse i vid bemärkelse. All-
männa principer för CE-märkningen bör fastställas i denna
förordning så att de kan tillämpas omedelbart och för att
förenkla framtida lagstiftning.
(38)
CE-märkningen bör vara den enda märkning om överens-
stämmelse som anger att produkten överensstämmer med
harmoniserad gemenskapslagstiftning. Andra typer av
märkning kan emellertid användas, förutsatt att de bidrar
till ökat konsumentskydd och inte omfattas av harmoni-
serad gemenskapslagstiftning.
(39)
Det är nödvändigt att medlemsstaterna sörjer för att det
finns lämpliga möjligheter att hos behöriga rättsinstanser
överklaga beslut som fattas av behöriga myndigheter och
som begränsar utsläppandet på marknaden av en produkt
eller som föreskriver tillbakadragande eller återkallelse av
produkten från marknaden.
(40)
Det kan vara till nytta för medlemsstaterna att ingå
samarbetsavtal med olika intressegrupper, bland annat
med bransch- och konsumentorganisationer, så att de kan
använda sig av tillgänglig marknadsinformation då de
utarbetar, genomför och uppdaterar program för mark-
nadskontroll.
(41)
Medlemsstaterna bör föreskriva sanktioner för överträdelser
av bestämmelserna i denna förordning och vidta de
åtgärder som krävs för att se till att dessa sanktioner till-
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/33
(1) EGT L 145, 31.5.2001, s. 43.
(2) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning
(EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).
(3) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.
(4) EGT L 40, 17.2.1993, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).
lämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och
avskräckande och kan skärpas om den relevanta ekono-
miska aktören tidigare har begått en liknande överträdelse
av bestämmelserna i denna förordning.
(42)
Om målen med denna förordning ska kunna uppnås måste
gemenskapen bidra till finansieringen av den verksamhet
som krävs för ackreditering och marknadskontroll. Finan-
siering bör ges i form av bidrag utan förslagsinfordran till
det organ som erkänns enligt denna förordning, i form av
bidrag efter förslagsinfordran, eller genom att tilldela
kontrakt till detta eller andra organ, beroende på vilken
typ av verksamhet som ska finansieras, och i enlighet med
rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av
den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europe-
iska gemenskapernas allmänna budget (1) (nedan kallad
budgetförordningen).
(43)
För vissa specialiserade uppgifter, t.ex. utarbetning och
översyn av sektorsspecifika ackrediteringsprogram, och för
uppgifter som gäller verifiering av teknisk kompetens och
utrustning hos laboratorier samt certifierings- och kon-
trollorgan bör EA inledningsvis vara berättigat till gemen-
skapsfinansiering då organisationen är väl lämpad att
tillhandhålla nödvändig teknisk expertis i detta avseende.
(44)
Med tanke på rollen för det organ som erkänns enligt denna
förordning vid referentbedömningen av ackrediterings-
organ, och dess förmåga att bistå medlemsstaterna med
organisationen av sådan bedömning, bör kommissionen
kunna bevilja bidrag till driften av sekretariatet för det
organ som erkänns enligt denna förordning vilket i sin tur
bör ge kontinuerligt stöd till ackrediteringsverksamheten på
gemenskapsnivå.
(45)
Ett partnerskapsavtal bör undertecknas mellan kommissio-
nen och det organ som erkänns enligt denna förordning, i
enlighet med bestämmelserna i budgetförordningen, för att
fastställa de administrativa och finansiella bestämmelserna
för finansiering av ackrediteringsverksamhet.
(46)
Finansiering bör även göras tillgänglig för andra organ än
det organ som erkänns enligt denna förordning för annan
verksamhet inom området för bedömning av överens-
stämmelse, reglerad mätteknik, ackreditering och mark-
nadskontroll, t.ex. utarbetande och uppdatering av
riktlinjer, jämförande verksamhet kopplad till använd-
ningen av skyddsklausuler, förberedande eller relaterad
verksamhet i samband med genomförandet av gemenskaps-
lagstiftning på dessa områden, program för tekniskt stöd
och samarbete med tredjeländer samt förstärkning av
politiken inom dessa områden på gemenskapsnivå och
internationell nivå.
(47)
Denna förordning respekterar de grundläggande rättighe-
terna och iakttar de principer som återspeglas i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
(48)
Eftersom målet för denna förordning, nämligen att
säkerställa att produkter på de marknader som omfattas
av gemenskapslagstiftning uppfyller krav som tillgodoser
en hög skyddsnivå avseende hälsa och säkerhet och andra
allmänna intressen, samtidigt som den inre marknadens
funktion säkerställs, genom att tillhandahålla en ram för
ackreditering och marknadskontroll, inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det
därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemen-
skapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen
i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitets-
principen i samma artikel går denna förordning inte utöver
vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1. I denna förordning fastställs regler om organisation och
tillvägagångssätt vid ackreditering av de organ för bedömning av
överensstämmelse som utför bedömning av överensstämmelse.
2. Denna förordning innehåller också en ram för marknads-
kontrollen av produkter för att säkerställa att dessa produkter
uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna
intressen som hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och säkerhet
på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd och säkerhet.
3. Denna förordning innehåller en ram för kontroll av
produkter från tredjeländer.
4. I denna förordning fastställs allmänna principer om
CE-märkning.
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning avses med
1.
tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en produkt
för distribution, förbrukning eller användning på gemen-
skapsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet,
mot betalning eller gratis,
L 218/34
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
(1) EGT L 248, 16.9.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1525/2007 (EUT L 343, 27.12.2007, s. 9).
2.
utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första
gången av en produkt på gemenskapsmarknaden,
3.
tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en
produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt
och saluför den produkten, i eget namn eller under eget
varumärke,
4.
tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som
är etablerad i gemenskapen och som enligt skriftlig fullmakt
från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda
uppgifter, med beaktande av den sistnämndas skyldigheter
enligt relevant gemenskapslagstiftning,
5.
importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i
gemenskapen och som släpper ut en produkt från ett
tredjeland på gemenskapsmarknaden,
6.
distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan
utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en
produkt på marknaden,
7.
ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens
representant och distributören,
8.
teknisk specifikation: ett dokument där det fastställs vilka
tekniska krav som ska uppfyllas av en produkt, process eller
tjänst,
9.
harmoniserad standard: en standard som på grundval av en
begäran av kommissionen i enlighet med artikel 6 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av
den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträf-
fande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande
föreskrifter för informationssamhällets tjänster (1) antagits
av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I
till det direktivet,
10. ackreditering: en förklaring från ett nationellt ackrediterings-
organ om att ett organ för bedömning av överensstämmelse
uppfyller kraven i harmoniserade standarder och, i före-
kommande fall, eventuella ytterligare krav, bland annat de
som fastställs i sektorsspecifika program, för att utföra
specifika bedömningar av överensstämmelse,
11. nationellt ackrediteringsorgan: det enda organet i en medlems-
stat som har statligt bemyndigande att genomföra ackre-
diteringar,
12. bedömning av överensstämmelse: en process där det visas
huruvida specificerade krav avseende en produkt, en
process, en tjänst, ett system, en person eller ett organ
har uppfyllts,
13. organ för bedömning av överensstämmelse: ett organ som utför
bedömning av överensstämmelse, bland annat kalibrering,
provning, certifiering och kontroll,
14. återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en produkt som
redan tillhandahålls för slutanvändaren,
15. tillbakadragande: varje åtgärd i syfte att förhindra att en
produkt i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,
16. referentbedömning: en process där ett nationellt ackredite-
ringsorgan bedöms av andra nationella ackrediteringsorgan
i enlighet med kraven i denna förordning och, i före-
kommande fall, ytterligare sektorsspecifika tekniska speci-
fikationer,
17. marknadskontroll: den verksamhet som bedrivs och de
åtgärder som vidtas av de offentliga myndigheterna för att
se till att produkterna överensstämmer med de krav som
fastställs i relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning
och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av
skyddet av allmänintresset,
18. marknadskontrollsmyndighet: en myndighet i varje medlems-
stat som ansvarar för att genomföra marknadskontroll på
sitt territorium,
19. övergång i fri omsättning: det förfarande som anges i
artikel 79 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den
12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen (2),
20. CE-märkning: en märkning genom vilken tillverkaren visar
att produkten överensstämmer med tillämpliga krav som
fastställs i harmoniserad gemenskapslagstiftning som före-
skriver om märkning,
21. harmoniserad gemenskapslagstiftning: all gemenskapslagstift-
ning som harmoniserar villkoren för saluföring av
produkter.
KAPITEL II
ACKREDITERING
Artikel 3
Tillämpningsområde
Detta kapitel ska tillämpas på ackreditering, använt som ett
obligatoriskt eller frivilligt förfarande i samband med bedömning
av överensstämmelse, oavsett om denna bedömning är obliga-
torisk eller inte och oavsett vilken rättslig ställning det organ som
utför ackrediteringen har.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/35
(1) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet senast ändrat genom rådets
direktiv 2006/96/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 81).
(2) EGT L 302, 19.10.1992, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).
Artikel 4
Allmänna principer
1. Varje medlemsstat ska utse ett enda nationellt ackredite-
ringsorgan.
2. Om en medlemsstat inte anser det ekonomiskt meningsfullt
eller genomförbart att ha ett nationellt ackrediteringsorgan, eller
att tillhandahålla vissa ackrediteringstjänster, ska medlemsstaten i
möjligaste mån anlita det nationella ackrediteringsorganet i en
annan medlemsstat.
3. En medlemsstat som i enlighet med punkt 2 anlitar ett
ackrediteringsorgan i en annan medlemsstat ska informera
kommissionen och de andra medlemsstaterna om detta.
4. Baserat på den information som avses i punkt 3 och i
artikel 12 ska kommissionen upprätta en förteckning över
nationella ackrediteringsorgan, hålla denna förteckning upp-
daterad samt offentliggöra den.
5. I fall då ackrediteringen inte utförs direkt av de offentliga
myndigheterna själva ska medlemsstaterna överlåta ackredite-
ringsförfarandet åt sitt nationella ackrediteringsorgan som
offentlig myndighetsutövning och formellt erkänna det.
6. Det nationella ackrediteringsorganets ansvar och uppgifter
ska vara klart åtskilda från dem som åligger andra nationella
myndigheter.
7. Det nationella ackrediteringsorganet ska inte vara vinst-
drivande.
8. Det nationella ackrediteringsorganet får inte bedriva verk-
samhet eller erbjuda tjänster som tillhandahålls av organen för
bedömning av överensstämmelse, erbjuda kommersiella kon-
sulttjänster, äga aktier eller i övrigt ha ett finansiellt intresse eller
ett ledningsansvar i ett organ för bedömning av överens-
stämmelse.
9. Varje medlemsstat ska säkerställa att dess nationella ackredi-
teringsorgan har lämpliga ekonomiska och personalmässiga
resurser för att kunna utföra sina uppgifter, däribland utförandet
av särskilda uppgifter, såsom verksamhet för europeiskt och
internationellt ackrediteringssamarbete och åtgärder som krävs
som stöd för nationell politik och som inte är ekonomiskt
självbärande.
10. Det nationella ackrediteringsorganet ska vara medlem i det
organ som erkänns med stöd av artikel 14.
11. De nationella ackrediteringsorganen ska skapa och upp-
rätthålla lämpliga strukturer för att säkerställa en effektiv och
balanserad inblandning av alla intressegrupper inom både sina
organisationer och det organ som erkänns med stöd av artikel 14.
Artikel 5
Ackreditering
1. Ett nationellt ackrediteringsorgan ska, när ett organ för
bedömning av överensstämmelse så begär, utvärdera huruvida
det sistnämnda är kompetent att utföra specifik bedömning av
överensstämmelse. Om det har konstaterats vara kompetent, ska
det nationella ackrediteringsorganet utfärda ett ackrediterings-
intyg om detta.
2. När en medlemsstat beslutar att inte använda ackreditering
ska den förse kommissionen och övriga medlemsstater med de
styrkande handlingar som krävs för att intyga kompetensen hos
de organ för bedömning av överensstämmelse som den utser för
genomförandet av relevant harmoniserad gemenskapslagstift-
ning.
3. Nationella ackrediteringsorgan ska utöva tillsyn över de
organ för bedömning av överensstämmelse som de har utfärdat
ackrediteringsintyg för.
4. Om ett nationellt ackrediteringsorgan bedömer att ett organ
för bedömning av överensstämmelse som erhållit ett ackredite-
ringsintyg inte längre har nödvändig kompetens för att bedriva
specifik verksamhet inom bedömning av överensstämmelse, eller
allvarligt underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, ska ackredite-
ringsorganet inom rimlig tid vidta alla lämpliga åtgärder för att
begränsa, eller tillfälligt eller helt återkalla ackrediteringsintyget.
5. Medlemsstaterna ska fastställa förfaranden för att behandla
överklaganden av ackrediteringsbeslut, inbegripet rättsmedel, om
det är lämpligt, eller som avser frånvaron av beslut.
Artikel 6
Principen om förbud mot konkurrerande verksamhet
1. De nationella ackrediteringsorganen ska inte konkurrera
med organ för bedömning av överensstämmelse.
2. De nationella ackrediteringsorganen ska inte konkurrera
med andra nationella ackrediteringsorgan.
3. De nationella ackrediteringsorganen får utöva sin verksam-
het över nationsgränserna, på en annan medlemsstats territo-
rium, antingen på begäran av ett organ för bedömning av
överensstämmelse i de fall som anges i artikel 7.1 eller, om de
ombeds göra detta av ett nationellt ackrediteringsorgan i enlighet
med artikel 7.3, i samarbete med det nationella ackrediterings-
organet i den medlemsstaten.
Artikel 7
Gränsöverskridande ackreditering
1. Ett organ för bedömning av överensstämmelse som vill
ansöka om ackreditering ska vända sig till det nationella
ackrediteringsorganet i den medlemsstat där det har sitt säte,
eller hos det nationella ackrediteringsorgan som medlemsstaten
kan anlita i enlighet med artikel 4.2.
L 218/36
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Ett organ för bedömning av överensstämmelse kan dock ansöka
om ackreditering hos ett nationellt ackrediteringsorgan annat än
dem som avses i första stycket i följande situationer:
a)
Om den medlemsstat där organet har sitt säte har beslutat
att inte inrätta ett nationellt ackrediteringsorgan och inte
har valt att anlita det nationella ackrediteringsorganet i en
annan medlemsstat i enlighet med artikel 4.2.
b)
Om de nationella ackrediteringsorgan som avses i första
stycket inte erbjuder ackreditering för den typ av bedöm-
ning av överensstämmelse som ackrediteringsansökan
gäller.
c)
Om de nationella ackrediteringsorgan som avses i första
stycket inte har framgångsrikt genomgått den referentbe-
dömning som avses i artikel 10 för den typ av bedömning
av överensstämmelse som ackrediteringsansökan gäller.
2. Om ett nationellt ackrediteringsorgan erhåller en ansökan
enligt punkt 1 b eller c ska det informera det nationella
ackrediteringsorganet i den medlemsstat där organet för bedöm-
ning av överensstämmelse har sitt säte. I sådana fall får det
nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där det
ansökande organet för bedömning av överensstämmelse har sitt
säte delta som observatör.
3. Ett nationellt ackrediteringsorgan får begära att ett annat
nationellt ackrediteringsorgan utför en del av bedömningen. I
sådana fall ska ackrediteringsintyget utfärdas av det organ som
gör denna begäran.
Artikel 8
Krav för nationella ackrediteringsorgan
Ett nationellt ackrediteringsorgan ska uppfylla följande krav:
1.
Det ska organiseras på ett sådant sätt att det är oberoende
från de organ för bedömning av överensstämmelse som det
bedömer och från kommersiellt tryck, och på ett sådant sätt
att inga intressekonflikter uppstår med organen för
bedömning av överensstämmelse.
2.
Det ska vara organiserat och fungera på ett sådant sätt att
dess verksamhet är objektiv och opartisk.
3.
Det ska se till att alla beslut som rör intyg om kompetens
fattas av annan behörig personal än den som har gjort
bedömningen.
4.
Det ska ha tillfredsställande rutiner som säkerställer att den
information som erhållits behandlas konfidentiellt.
5.
Det ska kartlägga den verksamhet för bedömning av
överensstämmelse för vilken den är kompetent att utföra
ackreditering och, där så är lämpligt, hänvisa till relevant
gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning och
standarder.
6.
Det ska inrätta nödvändiga förfaranden för att säkerställa
effektiv ledning och lämpliga interna kontroller.
7.
Det ska ha tillräckligt många anställda med lämplig
kompetens för att kunna utföra sina uppgifter.
8.
Det ska dokumentera personalens uppgifter, ansvar och
befogenheter i den mån dessa kan påverka kvaliteten på
bedömningen och intyget om kompetens.
9.
Det ska inrätta, tillämpa och underhålla förfaranden för att
övervaka prestanda och kompetens hos den personal som
utför arbetet.
10. Det ska kontrollera att bedömningar av överensstämmelse
genomförs på ett lämpligt sätt så att det inte läggs några
onödiga bördor på företagen och att vederbörlig hänsyn tas
till ett företags storlek, bransch och struktur samt den
berörda produktteknikens komplexitet och produktions-
processens seriemässiga karaktär.
11. Det ska offentliggöra årsredovisningar som utarbetats i
enlighet med vedertagna redovisningsprinciper.
Artikel 9
Uppfyllande av kraven
1. Om ett nationellt ackrediteringsorgan inte uppfyller kraven i
denna förordning, eller underlåter att uppfylla sina skyldigheter
här nedan, ska den berörda medlemsstaten vidta lämpliga
åtgärder för att avhjälpa detta, alternativt säkerställa att åtgärder
vidtas, och den ska informera kommissionen om detta.
2. Medlemsstaterna ska regelbundet övervaka sina nationella
ackrediteringsorgan för att säkerställa att de hela tiden uppfyller
kraven i artikel 8.
3. Medlemsstaterna ska ta maximal hänsyn till resultaten av
referentbedömningen enligt artikel 10 när de utför den
övervakning som avses i punkt 2 i denna artikel.
4. De nationella ackrediteringsorganen ska förfoga över de
förfaranden som krävs för att kunna hantera klagomål riktade
mot de organ för bedömning av överensstämmelse som de har
ackrediterat.
Artikel 10
Referentbedömning
1. Nationella ackrediteringsorgan ska låta sin verksamhet bli
föremål för referentbedömning som ska organiseras av det organ
som erkänns med stöd av artikel 14.
2. Intressegrupper ska ha rätt att delta i det system som
inrättats för att övervaka verksamhet i samband med referent-
bedömning, dock inte i enskilda referentbedömningsförfaranden.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella ackrediter-
ingsorganen regelbundet deltar i referentbedömning enligt
kraven i punkt 1.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/37
4. Referentbedömning ska grundas på sunda och öppna
kriterier och förfaranden för utvärdering, särskilt när det gäller
nödvändiga strukturella, mänskliga och administrativa resurser,
konfidentialitet och klagomål. Det ska inrättas lämpliga förfar-
anden för överklaganden av beslut som fattats till följd av
bedömningen.
5. Vid referentbedömning ska det bedömas huruvida det
nationella ackrediteringsorganet uppfyller de krav som fastställs
i artikel 8, under beaktande av den relevanta harmoniserade
standard som avses i artikel 11.
6. Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 ska
offentliggöra resultaten av referentbedömningen och meddela
samtliga medlemsstater och kommissionen om detsamma.
7. Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna se
över referensbedömningssystemets regler och se till att det
fungerar korrekt.
Artikel 11
Presumtion om överensstämmelse för nationella
ackrediteringsorgan
1. Nationella ackrediteringsorgan som uppvisar överensstäm-
melse med de kriterier som fastställs i den relevanta harmoni-
serade standarden, för vilken det offentliggjorts en hänvisning till
i Europeiska unionens officiella tidning, genom att framgångsrikt ha
genomgått referentbedömning i enlighet med artikel 10, ska
förutsättas uppfylla de krav som anges i artikel 8.
2. De nationella myndigheterna ska erkänna likvärdigheten hos
de tjänster som tillhandahålls av de ackrediteringsorgan som har
framgångsrikt genomgått referentbedömning i enlighet med
artikel 10, och därmed, baserat på den presumtion som avses i
punkt 1 i den här artikeln, godta dessa organs ackrediteringsintyg
och de intyg som utfärdas av de organ för bedömning av
överensstämmelse som ackrediterats av dem.
Artikel 12
Informationsskyldighet
1. Varje nationellt ackrediteringsorgan ska informera övriga
nationella ackrediteringsorgan om vilken typ av bedömning av
överensstämmelse som det erbjuder ackreditering för, och om
eventuella ändringar av verksamheten.
2. Varje medlemsstat ska informera kommissionen och det
organ som erkänns med stöd av artikel 14 om sitt nationella
ackrediteringsorgans identitet och om all verksamhet inom
bedömning av överensstämmelse som detta organ erbjuder
ackreditering för till stöd för harmoniserad gemenskapslagstift-
ning, och om eventuella ändringar.
3. Varje nationellt ackrediteringsorgan ska regelbundet offent-
liggöra information om resultaten av referentbedömningen, om
vilken typ av bedömning av överensstämmelse som den erbjuder
ackreditering för och om eventuella ändringar av verksamheten.
Artikel 13
Uppdrag till det organ som erkänns med stöd av artikel 14
1. Kommissionen får, efter att ha rådfrågat den kommitté som
inrättats genom artikel 5 i direktiv 98/34/EG, begära att det
organ som erkänns med stöd av artikel 14 bidrar till utveckling,
underhåll och tillämpning av ackreditering i gemenskapen.
2. Kommissionen får även, i enlighet med det förfarande som
avses i punkt 1,
a)
begära att det organ som erkänns med stöd av artikel 14
föreskriver bedömningskriterier och förfaranden för refe-
rentbedömning och utvecklar sektorsspecifika ackredite-
ringsprogram,
b)
godta alla sådana befintliga program som redan föreskriver
bedömningskriterier och förfaranden för referentbedöm-
ning.
3. Kommissionen ska se till att sektorsspecifika program
fastställer vilka tekniska specifikationer som är nödvändiga för
att uppnå den grad av kompetens som harmoniserad gemen-
skapslagstiftning kräver på områden där särskilda krav för
teknik, hälsa, miljö eller säkerhet gäller eller andra aspekter av
skyddet av allmänintresset.
Artikel 14
Europeisk ackrediteringsinfrastruktur
1. Kommissionen ska efter samråd med medlemsstaterna
erkänna ett organ som uppfyller kraven i bilaga I till denna
förordning.
2. Ett organ som ska erkännas i enlighet med punkt 1 ska ingå
ett avtal med kommissionen. Avtalet ska bland annat innehålla
en detaljerad beskrivning av organets uppgifter, finansierings-
bestämmelser och bestämmelser för tillsyn av organet. Både
kommissionen och organet ska, utan att behöva ange anled-
ningen, ha möjlighet att säga upp avtalet vid utgången av en
rimlig uppsägningstid som ska fastställas i avtalet.
3. Kommissionen och organet ska offentliggöra avtalet.
4. Kommissionen ska underrätta medlemsstaterna och de
nationella ackrediteringsorganen om erkännandet av ett organ
enligt punkt 1.
5. Kommissionen får inte erkänna mer än ett organ för en
bestämd tidsperiod.
6. Det första organ som erkänns enligt denna förordning ska
vara EA, förutsatt att det har ingått ett avtal i enlighet med
punkt 2.
L 218/38
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
KAPITEL III
GEMENSKAPSRAM FÖR MARKNADSKONTROLL OCH
KONTROLL AV PRODUKTER SOM FÖRS IN PÅ
GEMENSKAPSMARKNADEN
AVSNITT 1
Allmänna bestämmelser
Artikel 15
Tillämpningsområde
1. Artiklarna 16–26 ska tillämpas på produkter som omfattas
av harmoniserad gemenskapslagstiftning.
2. De enskilda bestämmelserna i artiklarna 16–26 ska till-
lämpas i den mån det inte finns några särskilda bestämmelser
med samma syfte i harmoniserad gemenskapslagstiftning.
3. Tillämpningen av denna förordning får inte hindra mark-
nadskontrollsmyndigheterna att vidta mera specifika åtgärder
som föreskrivs i direktiv 2001/95/EG.
4. I artiklarna 16–26 avses med en ”produkt” ett ämne,
preparat eller annan vara framställd genom en tillverknings-
process som inte utgör livsmedel, foder, levande växter och djur,
produkter av mänskligt ursprung samt produkter av växter och
djur med koppling till deras framtida fortplantning.
5. Artiklarna 27, 28 och 29 ska tillämpas på alla produkter
som omfattas av gemenskapslagstiftningen, dock endast när
gemenskapslagstiftningen inte innehåller särskilda bestämmelser
om hur gränskontroll ska organiseras.
Artikel 16
Allmänna bestämmelser
1. Medlemsstaterna ska organisera och genomföra marknads-
kontroll i enlighet med detta kapitel.
2. Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att
produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslagstift-
ning vilka, då de används i enlighet med sitt avsedda ändamål
eller under rimligen förutsebara förhållanden och då de
installeras och underhålls på korrekt sätt, kan äventyra
användarnas hälsa eller säkerhet, eller vilka på annat sätt inte
uppfyller tillämpliga krav i harmoniserad gemenskapslagstiftning
dras tillbaka eller förbjuds eller hindras från att tillhandahållas på
marknaden, och att allmänheten, kommissionen och de övriga
medlemsstaterna informeras om detta.
3. De nationella infrastrukturerna och programmen för
marknadskontroll ska se till att effektiva åtgärder kan vidtas för
alla produkter, oavsett kategori, som omfattas av harmoniserad
gemenskapslagstiftning.
4. Marknadskontroll ska omfatta produkter som satts samman
eller tillverkats för tillverkarens eget bruk när harmoniserad
gemenskapslagstiftning föreskriver att dess bestämmelser ska
gälla sådana produkter.
AVSNITT 2
Gemenskapsram för marknadskontroll
Artikel 17
Informationsskyldighet
1. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om sina
marknadskontrollsmyndigheter
och
deras
ansvarsområden.
Kommissionen ska vidarebefordra denna information till övriga
medlemsstater.
2. Medlemsstaterna ska se till att allmänheten är medveten om
nationella marknadskontrollsmyndigheters existens, ansvarsom-
råden och identitet och om hur dessa myndigheter kan
kontaktas.
Artikel 18
Medlemsstaternas skyldigheter avseende organisation
1. Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga mekanismer för
kommunikation och samordning mellan de olika marknadskon-
trollsmyndigheterna.
2. Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga förfaranden för att
a)
följa upp klagomål och rapporter om risker relaterade till
produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslag-
stiftning,
b)
bevaka olyckor och hälsoskador som dessa produkter
misstänks ha orsakat,
c)
kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits,
d)
följa upp vetenskaplig och teknisk kunskap i säkerhets-
frågor.
3. Medlemsstaterna ska anförtro marknadskontrollsmyndighe-
terna de befogenheter, resurser och kunskaper som krävs för att
dessa ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt.
4. Medlemsstaterna ska se till att marknadskontrollsmyndighe-
terna utövar sina befogenheter i enlighet med proportionalitets-
principen.
5. Medlemsstaterna ska inrätta, genomföra och regelbundet
uppdatera program för marknadskontroll. Medlemsstaterna ska
utarbeta antingen ett allmänt program för marknadskontroll eller
sektorsspecifika program för sektorer inom vilka de utför
marknadskontroll, underrätta övriga medlemsstater och kom-
missionen om dessa program och göra dem tillgängliga,
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/39
elektroniskt och, om lämpligt, på andra sätt, för allmänheten. En
första sådan underrättelse ska ske senast den 1 januari 2010.
Efterföljande uppdateringar av programmen ska offentliggöras på
samma sätt. För att uppnå detta får medlemsstaterna samarbeta
med berörda intressegrupper.
6. Medlemsstaterna ska regelbundet se över kontrollverksam-
heten och bedöma hur den fungerar. Denna översyn och dessa
bedömningar ska genomföras minst vart fjärde år, och resultatet
ska meddelas de övriga medlemsstaterna och kommissionen
samt göras tillgängliga, elektroniskt och, om lämpligt, på andra
sätt, för allmänheten.
Artikel 19
Åtgärder för marknadskontroll
1. Marknadskontrollsmyndigheterna ska göra lämpliga kon-
troller i tillräcklig omfattning av produkters egenskaper; detta ska
ske genom dokumentkontroll och, där så är lämpligt, genom
fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium av ett ändamålsenligt
urval. I samband med detta ska de beakta etablerade riskbedöm-
ningsprinciper samt klagomål och annan information.
Marknadskontrollsmyndigheterna får kräva att de ekonomiska
aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information
som dessa myndigheter anser sig behöva för att utföra sin
verksamhet, inbegripet, när detta är nödvändigt och motiverat,
att ha tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och ha rätt
att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får förstöra
eller på annat sätt göra obrukbara produkter som utgör en
allvarlig risk, om de anser det vara en nödvändig åtgärd.
Om de ekonomiska aktörerna uppvisar provningsrapporter eller
intyg som intygar överensstämmelse vilka utfärdats av ett
ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse ska
marknadskontrollsmyndigheterna ta vederbörlig hänsyn till dessa
rapporter och intyg.
2. Marknadskontrollsmyndigheterna ska inom rimlig tid vidta
lämpliga åtgärder för att informera användarna på sitt
territorium om faror som de upptäckt i samband med produkter,
detta för att minska risken för personskador eller annan skada.
De ska samarbeta med de ekonomiska aktörerna beträffande
åtgärder som kan förhindra eller minska risker orsakade av
produkter som dessa aktörer tillhandahållit.
3. Om marknadskontrollsmyndigheterna i en medlemsstat
beslutar att dra tillbaka en produkt som tillverkats i en annan
medlemsstat ska de underrätta den berörda ekonomiska aktören
på den adress som angivits på produkten i fråga eller i de
dokument som åtföljer produkten.
4. Marknadskontrollsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter
självständigt, objektivt och opartiskt.
5. Marknadskontrollsmyndigheterna ska iaktta konfidentialitet
när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller
personuppgifter enligt nationell lagstiftning, dock i enlighet med
kravet på att information enligt denna förordning ska offentlig-
göras i så stor utsträckning som möjligt för att användarnas
intressen i gemenskapen ska skyddas.
Artikel 20
Produkter som utgör en allvarlig risk
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att produkter som utgör en
allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt, och
som kräver snabbt ingripande återkallas, dras tillbaka eller att
tillhandahållandet på deras marknad förbjuds, och att kommis-
sionen utan dröjsmål informeras i enlighet med artikel 22.
2. Beslutet om huruvida en produkt utgör en allvarlig risk ska
bygga på en lämplig riskbedömning som beaktar farans karaktär
och sannolikheten att något inträffar. En produkt ska inte anses
utgöra en allvarlig risk av den anledningen att det går att uppnå
en högre säkerhetsnivå eller att det finns andra tillgängliga
produkter som utgör en mindre risk.
Artikel 21
Begränsande åtgärder
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att, när åtgärder vidtas i
enlighet med relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning i
syfte att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av en produkt
på marknaden, dra tillbaka den från marknaden eller återkalla
den, dessa åtgärder är proportionella och att det anges exakt vilka
grunder beslutet om åtgärd har.
2. Sådana åtgärder ska utan dröjsmål meddelas den ekono-
miska aktören i fråga, som samtidigt ska underrättas om vilka
rättsmedel som står till hans förfogande enligt lagstiftningen i
medlemsstaten ifråga och vilka tidsfrister som gäller för sådana
rättsmedel.
3. Innan beslut fattas om en åtgärd i enlighet med punkt 1 ska
den berörda ekonomiska aktören ges tillfälle att yttra sig inom
rimlig tid som inte får vara kortare än tio dagar, förutsatt att
åtgärden inte, med tanke på hälso- eller säkerhetskrav eller andra
skäl som hänför sig till allmänna intressen som omfattas av
relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning, är så brådskande
att sådant samråd inte är möjligt. Om en åtgärd vidtagits utan att
aktören har fått möjlighet att yttra sig ska denne ges möjlighet att
yttra sig så snart som möjligt och den vidtagna åtgärden ska ses
över omedelbart därefter.
4. Sådana åtgärder som avses i punkt 1 ska skyndsamt dras
tillbaka eller ändras i och med att den ekonomiska aktören
kunnat visa att effektiva åtgärder vidtagits.
L 218/40
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Artikel 22
Informationsutbyte – gemenskapens system för snabbt
informationsutbyte
1. När en medlemsstat vidtar, eller avser att vidta, en åtgärd i
enlighet med artikel 20 och anser att orsakerna som ligger
bakom åtgärden, eller åtgärdens konsekvenser når utanför dess
territorium ska den, i enlighet med punkt 4 i den här artikeln,
omgående informera kommissionen om den åtgärd medlems-
staten vidtagit. Den ska även utan dröjsmål underrätta
kommissionen om varje ändring eller upphävande av en sådan
åtgärd.
2. Om en produkt som utgör en allvarlig risk har till-
handahållits på marknaden ska medlemsstaterna informera
kommissionen om eventuella frivilliga åtgärder som en eko-
nomisk aktör vidtagit och underrättat om.
3. I den information som lämnas i enlighet med punkt 1 eller 2
ska alla tillgängliga uppgifter ingå, särskilt de som krävs för att
kunna identifiera produkten, dess ursprung och leveranskedja,
den risk produkten utgör, vilken typ av nationell åtgärd som
vidtagits och dess giltighetstid samt eventuella frivilliga åtgärder
som de ekonomiska aktörerna vidtagit.
4. För de syften som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska det
marknadskontroll- och informationsutbytessystem som avses i
artikel 12 i direktiv 2001/95/EG användas. Artikel 12.2, 12.3
och 12.4 i det direktivet ska gälla i tillämpliga delar.
Artikel 23
Allmänt informationsstödssystem
1. Kommissionen ska med elektroniska medel utveckla och
underhålla ett allmänt arkiverings- och informationsutbytes-
system för frågor som gäller marknadskontroll, program och
annan relevant information om bristande överensstämmelse med
harmoniserad gemenskapslagstiftning. Systemet ska på lämpligt
sätt redovisa underrättelser och information som lämnas i
enlighet med artikel 22.
2. För de syften som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna
tillhandahålla kommissionen den information de har tillgång till
och som inte redan lämnats i enlighet med artikel 22 om
produkter som utgör en risk, särskilt information om typen av
risk, resultat av eventuella provningar, tillfälliga restriktiva
åtgärder som vidtagits, kontakt med berörda ekonomiska aktörer
och motivering till varför åtgärder vidtagits eller inte vidtagits.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19.5 eller
nationell lagstiftning om sekretess ska konfidentialitet säker-
ställas med avseende på informationens innehåll. Konfidenti-
aliteten får inte hindra att marknadskontrollsmyndigheterna får
ta del av information som är relevant för att säkerställa effektiv
marknadskontroll.
Artikel 24
Principer för samarbete mellan medlemsstaterna och
kommissionen
1. Medlemsstaterna ska säkerställa effektivt samarbete och
informationsutbyte mellan sina marknadskontrollsmyndigheter
och myndigheterna i andra medlemsstater samt mellan sina egna
myndigheter och kommissionen och berörda gemenskapsorgan,
beträffande sina program för marknadskontroll och i alla frågor
som gäller produkter som utgör en risk.
2. För de syften som avses i punkt 1 ska marknadskontrolls-
myndigheterna i en medlemsstat i lämplig omfattning bistå
marknadskontrollsmyndigheterna i andra medlemsstater, genom
att tillhandhålla information eller dokumentation, utföra lämp-
liga undersökningar och på annat lämpligt sätt delta i under-
sökningar som inletts i en annan medlemsstat.
3. Kommissionen ska samla in och sammanställa sådana
uppgifter om nationell marknadskontroll som möjliggör ett
uppfyllande av sina förpliktelser.
4. Information som förmedlas av en ekonomisk aktör enligt
artikel 21.3 och eventuell ytterligare information ska bifogas när
den rapporterande medlemsstaten meddelar andra medlems-
stater och kommissionen sina resultat och åtgärder. Det ska
tydligt framgå av all ytterligare information att den hör samman
med tidigare lämnad information.
Artikel 25
Delning av resurser
1. Marknadskontrollsinitiativ för att dela resurser och expertis
mellan medlemsstaternas myndigheter får inledas av kommis-
sionen eller berörda medlemsstater. Sådana initiativ ska
samordnas av kommissionen.
2. För de syften som avses i punkt 1 ska kommissionen i
samarbete med medlemsstaterna
a)
utveckla och organisera utbildningsprogram och utbytes-
program för nationella tjänstemän,
b)
utveckla, organisera och inrätta program för utbyte av
erfarenheter, information och bästa praxis, program och
åtgärder för gemensamma projekt, informationskampanjer,
gemensamma besöksprogram och resursdelning med
anledning av detta.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras behöriga myndig-
heter, där så är lämpligt, deltar i den verksamhet som avses i
punkt 2.
Artikel 26
Samarbete med de behöriga myndigheterna i tredjeländer
1. Marknadskontrollsmyndigheterna får samarbeta med de
behöriga myndigheterna i tredjeländer i syfte att utbyta
information och tekniskt bistånd, främja och underlätta till-
gången till europeiska system och främja verksamhet i anslutning
till bedömning av överensstämmelse, marknadskontroll och
ackreditering.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/41
Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna utveckla
lämpliga program i detta syfte.
2. Samarbete med de behöriga myndigheterna i tredjeländer får
ske bl.a. i form av de åtgärder som anges i artikel 25.2.
Medlemsstaterna ska se till att deras behöriga myndigheter deltar
fullt ut i dessa åtgärder.
AVSNITT 3
Kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden
Artikel 27
Kontroll av produkter som förs in på
gemenskapsmarknaden
1. De myndigheter i medlemsstaterna som är ansvariga för
kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden ska
ha de befogenheter och resurser som krävs för att de ska kunna
utföra sina uppgifter på rätt sätt. De ska i tillräcklig omfattning
utföra lämpliga kontroller av produkters egenskaper i enlighet
med de principer som anges i artikel 19.1, innan dessa produkter
övergår i fri omsättning.
2. Om mer än en myndighet ansvarar för marknadskontroll
och yttre gränskontroll i en medlemsstat ska dessa myndigheter
samarbeta med varandra genom att dela information som är
relevant för deras uppgifter eller på annat lämpligt sätt.
3. De myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll ska
skjuta upp övergången till fri omsättning på gemenskapsmark-
naden om något av följande upptäcks vid de kontroller som avses
i punkt 1:
a)
Produkten har egenskaper som ger anledning att tro att
produkten, när den installeras, underhålls och används på
rätt sätt, utgör en allvarlig risk för hälsa eller säkerhet,
miljön eller andra allmänna intressen i enlighet med
artikel 1.
b)
Produkten åtföljs inte av den skriftliga eller elektroniska
dokumentation som krävs enligt relevant harmoniserad
gemenskapslagstiftning, eller är inte märkt i enlighet med
sådan lagstiftning.
c)
Produkten har försetts med falsk CE-märkning eller är
vilseledande med avseende på CE-märkningen.
De myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll ska
omgående informera marknadskontrollsmyndigheterna om en
produkts övergång till fri omsättning skjuts upp.
4. Vad gäller lättfördärvliga produkter ska de myndigheter som
ansvarar för yttre gränskontroll i största möjliga utsträckning
sörja för att de krav de ställer på lagring av produkten eller
parkering av transportfordonen inte hindrar att produkten
bevaras i gott skick.
5. Vid tillämpningen av detta avsnitt ska artikel 24 tillämpas
beträffande myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll,
utan att det påverkar tillämpningen av gemenskapslagstiftning
där mer specifika samarbetssystem mellan dessa myndigheter
föreskrivs.
Artikel 28
Frigörande av produkter
1. En produkt vars övergång till fri omsättning har skjutits upp
av de myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll i enlighet
med artikel 27 ska frigöras om dessa myndigheter, inom tre
arbetsdagar från det att frigörandet sköts upp, inte har fått
uppgift om att åtgärder vidtagits av marknadskontrollsmyndig-
heterna, och förutsatt att alla andra krav och formaliteter för att
låta produkten övergå till fri omsättning är uppfyllda.
2. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att produkten i
fråga inte utgör en allvarlig risk för hälsa och säkerhet och därför
inte kan anses strida mot harmoniserad gemenskapslagstiftning,
ska produkten i fråga få övergå till fri omsättning förutsatt att alla
andra krav och formaliteter är uppfyllda.
Artikel 29
Nationella åtgärder
1. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att en produkt
utgör en allvarlig risk ska de vidta åtgärder för att förbjuda att
produkten släpps ut på marknaden, och de ska begära att de
myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll märker den
medföljande fakturan och övriga relevanta dokument som
medföljer produkten – eller, i fall där uppgiftshantering sker
elektroniskt, göra en anmärkning i själva systemet för upp-
giftshanteringen – på följande sätt:
”Farlig produkt – får ej övergå i fri omsättning – förordning (EG)
nr 765/2008”.
2. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att en produkt
inte uppfyller kraven i harmoniserad gemenskapslagstiftning ska
de vidta lämpliga åtgärder, inbegripet, om så är nödvändigt,
förbjuda att produkten släpps ut på marknaden.
Om utsläppande på marknaden förbjuds enligt första stycket ska
marknadskontrollsmyndigheterna begära att de myndigheter
som ansvarar för yttre gränskontroll inte låter produkten övergå
i fri omsättning och märker den medföljande fakturan och övriga
relevanta dokument som medföljer produkten – eller, i fall där
uppgiftshantering sker elektroniskt, göra en anmärkning i själva
systemet för uppgiftshanteringen – på följande sätt:
”Produkten uppfyller inte gällande krav – får ej övergå i fri
omsättning – förordning (EG) nr 765/2008”.
L 218/42
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
3. Om produkten sedan deklareras för ett annat tullförfarande
än övergång till fri omsättning, och förutsatt att de nationella
marknadskontrollsmyndigheterna inte har invändningar, ska
även de dokument som används i samband med detta förfarande
på samma villkor märkas på det sätt som anges i punkt 1 och 2.
4. Medlemsstaternas myndigheter får förstöra eller på annat
sätt göra obrukbara produkter som utgör en allvarlig risk om de
anser det vara en nödvändig och proportionell åtgärd.
5. Marknadskontrollsmyndigheterna ska informera de myndig-
heter som ansvarar för yttre gränskontroll om produktkategorier
som har konstaterats utgöra en allvarlig risk eller inte uppfylla
gällande krav enligt punkterna 1 och 2.
KAPITEL IV
CE-MÄRKNING
Artikel 30
Allmänna principer för CE-märkning
1. CE-märkningen får endast anbringas av tillverkaren eller
tillverkarens representant.
2. CE-märkningen, såsom den beskrivs i bilaga II, ska anbringas
endast på produkter för vilka anbringande av märkningen
föreskrivs i specifik harmoniserad gemenskapslagstiftning och får
inte anbringas på någon annan produkt.
3. Genom att anbringa eller låta anbringa CE-märkningen visar
tillverkaren att denne tar ansvaret för att produkten överens-
stämmer med alla tillämpliga krav som fastställs i relevant
harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver om märk-
ningen.
4. CE-märkningen ska vara den enda märkning som intygar att
produkten överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i
relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver
om märkningen.
5. Det ska vara förbjudet att på produkter anbringa märkning,
symboler och inskriptioner som kan vara vilseledande för tredje
part i fråga om CE-märkets innebörd eller utformning. Annan
märkning får anbringas på produkterna, förutsatt att den inte
försämrar CE-märkningens synlighet eller läsbarhet eller ändrar
dess innebörd.
6. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 41 ska
medlemsstaterna se till att bestämmelserna om CE-märkning
tillämpas korrekt och vidta lämpliga åtgärder i händelse av
otillbörlig användning av märkningen. Medlemsstaterna ska
också vidta sanktioner för överträdelser, vilka får inbegripa
straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser. Dessa
sanktioner ska stå i proportion till överträdelsen och effektivt
avskräcka från otillbörlig användning.
KAPITEL V
GEMENSKAPSFINANSIERING
Artikel 31
Organisation som arbetar för mål av allmänt europeiskt
intresse
Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 ska anses vara en
organisation som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse i
den mening som avses i artikel 162 i kommissionens förordning
(EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om
genomförandebestämmelser för förordning (EG, Euratom)
nr 1605/2002 (1).
Artikel 32
Verksamhet som kan beviljas gemenskapsfinansiering
1. Gemenskapen får finansiera följande verksamhet i samband
med tillämpningen av denna förordning:
a)
Utarbetande och översyn av sektorsspecifika ackrediter-
ingsprogram som avses i artikel 13.3.
b)
Verksamheten vid sekretariatet hos det organ som erkänns
med stöd av artikel 14, t.ex. samordning av ackrediterings-
verksamhet, tekniska uppgifter i samband med referentbe-
dömningssystemet, tillhandahållande av information till
intressenter och organets deltagande i verksamhet som
ordnas av internationella ackrediteringsorganisationer.
c)
Utarbetande och uppdatering av bidrag till riktlinjer på
områdena ackreditering, anmälan av organ för bedömning
av överensstämmelse till kommissionen, bedömning av
överensstämmelse och marknadskontroll.
d)
Jämförande testverksamhet i samband med skyddsklausuler.
e)
Tillgängliggörande av teknisk expertis för kommissionen i
syfte att bistå kommissionen i dess genomförande av
administrativt samarbete för marknadskontroll, inklusive
finansieringen av grupper för administrativt samarbete, i
beslut om marknadskontroll och i ärenden rörande
skyddsklausuler.
f)
Förberedande eller kompletterande arbete i samband med
bedömning av överensstämmelse, reglerad mätteknik,
ackreditering och marknadskontroll kopplade till genom-
förandet av gemenskapslagstiftning, t.ex. studier, program,
utvärderingar, riktlinjer, jämförande analyser, ömsesidiga
besök, forskningsarbete, utveckling och underhåll av
databaser, utbildning, laboratoriearbete, kvalifikationspröv-
ning, prov som sker i samarbete mellan olika laboratorier
och uppgifter i samband med bedömning av överens-
stämmelse samt europeiska marknadskontrollskampanjer
och liknande verksamhet.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/43
(1) EGT L 357, 31.12.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG, Euratom) nr 478/2007 (EUT L 111, 28.4.2007,
s. 13).
g)
Verksamhet som bedrivs enligt program för tekniskt stöd
och samarbete med tredjeländer samt främjande och
utnyttjande av det europeiska systemet för bedömning av
överensstämmelse, marknadskontroll och ackrediterings-
politik- och system bland intressegrupper inom gemen-
skapen och på internationell nivå.
2. Den verksamhet som avses i punkt 1 a får finansieras med
gemenskapsmedel bara om den kommitté som inrättats genom
artikel 5 i direktiv 98/34/EG har rådfrågats om de uppdrag som
ska lämnas till det organ som erkänns med stöd av artikel 14 i
den här förordningen.
Artikel 33
Organ som kan beviljas gemenskapsfinansiering
Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 kan beviljas
gemenskapsfinansiering för den verksamhet som förtecknas i
artikel 32.
Gemenskapsfinansiering kan även beviljas andra organ för den
verksamhet som avses i artikel 32, med undantag av den
verksamhet som avses i punkt 1 a och b i den artikeln.
Artikel 34
Finansiering
De medel som anslås till den verksamhet som avses i denna
förordning ska fastställas varje år av budgetmyndigheten inom
den gällande budgetramen.
Artikel 35
Finansieringsbestämmelser
1. Gemenskapsfinansieringen ska ske
a)
utan förslagsinfordran, till det organ som erkänns med stöd
av artikel 14 för att genomföra den verksamhet som avses i
artikel 32.1 a–g för vilken bidrag kan beviljas i enlighet med
budgetförordningen,
b)
i form av bidrag efter en förslagsinfordran, eller genom
offentlig upphandling, till andra organ för att utföra den
verksamhet som avses i artikel 32.1 c–g.
2. Verksamheten vid sekretariatet hos det organ som erkänns
med stöd av artikel 14, som det hänvisas till i artikel 32.1 b, kan
finansieras med administrationsbidrag. Administrationsbidrag
ska, om de förnyas, inte automatiskt trappas ned successivt.
3. Överenskommelser om bidrag kan tillåta schablonbidrag för
mottagarens allmänna omkostnader motsvarande högst 10 % av
de totala direkta bidragsberättigande kostnaderna för åtgärder,
förutom när mottagarens indirekta kostnader täcks av ett bidrag
till administrativa kostnader som finansieras från gemenskaps-
budgeten.
4. De gemensamma målen för samarbetet och de administra-
tiva och ekonomiska villkoren för de bidrag som beviljas det
organ som erkänns med stöd av artikel 14 får fastställas i ett
ramavtal om partnerskap som undertecknas mellan kommissio-
nen och detta organ i enlighet med budgetförordningen och
förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002. Europaparlamentet och
rådet ska underrättas om ingåendet av ett sådant avtal.
Artikel 36
Förvaltning och uppföljning
1. De anslag som budgetmyndigheten fastställer för finansier-
ing av verksamheten inom bedömning av överensstämmelse,
ackreditering och marknadskontroll får också täcka administra-
tiva utgifter som avser förberedelser, uppföljning, kontroll,
revision och utvärdering som är direkt nödvändiga för att syftet
med denna förordning ska uppnås, särskilt undersökningar,
möten, information och publikationer, utgifter för datanät för
utbyte av information samt andra utgifter för administrativt och
tekniskt stöd som kommissionen kan anlita för verksamhet inom
bedömning av överensstämmelse och ackreditering.
2. Kommissionen ska utvärdera huruvida den verksamhet
rörande bedömning av överensstämmelse, ackreditering och
marknadskontroll som gemenskapen finansierar är relevant med
hänsyn till behoven för gemenskapens politik och lagstiftning
och informera Europaparlamentet och rådet om resultaten av
denna utvärdering senast den 1 januari 2013 och därefter vart
femte år.
Artikel 37
Skydd av gemenskapens ekonomiska intressen
1. Vid genomförandet av den verksamhet som finansieras i
enlighet med denna förordning ska kommissionen se till att
gemenskapens ekonomiska intressen tillvaratas genom åtgärder
som förebygger bedrägeri, korruption och annan olaglig
verksamhet, genom effektiva kontroller och genom återkrav av
felaktigt utbetalda belopp samt, när oegentligheter konstateras,
genom tillämpning av effektiva, proportionella och avskräckande
sanktioner i enlighet med förordning (EG, Euratom) nr 2988/95
av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemen-
skapernas finansiella intressen (1), förordning (Euratom, EG)
nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och
inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier
och andra oegentligheter (2) och Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om
utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribe-
kämpning (OLAF) (3).
2. För gemenskapsverksamhet som finansieras enligt denna
förordning ska med begreppet oegentligheter i artikel 1.2 i
förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 avses varje sådan
L 218/44
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
(1) EGT L 312, 23.12.1995, s. 1.
(2) EGT L 292, 15.11.1996, s. 2.
(3) EGT L 136, 31.5.1999, s. 1.
överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten eller brott
mot en avtalsförpliktelse som är följden av en handling eller en
underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle
ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt i form av en
oberättigad utgift för Europeiska unionens allmänna budget eller
budgetar som den förvaltar.
3. I överenskommelser och avtal som följer av denna förord-
ning ska det föreskrivas att kommissionen eller en av
kommissionen bemyndigad företrädare ska svara för uppföljning
och ekonomisk kontroll och att revisionsrätten ska svara för
revisioner, i förekommande fall på plats.
KAPITEL VI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 38
Tekniska riktlinjer
För att underlätta genomförandet av denna förordning ska
kommissionen utarbeta icke-bindande riktlinjer i samråd med
intressegrupper.
Artikel 39
Övergångsbestämmelser
Ackrediteringsintyg som utfärdats före den 1 januari 2010 får
fortsätta att vara giltiga tills de löper ut, dock längst till och med
den 31 december 2014. Om de förlängs eller förnyas ska denna
förordning dock tillämpas.
Artikel 40
Översyn och rapportering
Kommissionen ska senast den 2 september 2013 lägga fram en
rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av
denna förordning och direktiv 2001/95/EG och eventuella andra
relevanta gemenskapsinstrument rörande marknadskontroll.
Denna rapport ska framför allt omfatta en analys av följdriktig-
heten hos gemenskapsbestämmelserna på området för mark-
nadskontroll. Om så krävs ska den åtföljas av förslag till ändring
och/eller konsolidering av instrumenten i fråga, detta för att
bättre och enklare lagstiftning ska uppnås. Den ska omfatta en
utvärdering av en utvidgning av tillämpningsområdet för
kapitel III i denna förordning så att det omfattar alla produkter.
Kommissionen i samarbete med medlemsstaterna ska senast den
1 januari 2013 och därefter vart femte år sammanställa och för
Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport om
genomförandet av denna förordning,
Artikel 41
Sanktioner
Medlemsstaterna ska anta regler om vilka sanktioner som ska
gälla för ekonomiska aktörer vid överträdelse, vilka får inbegripa
straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser, av bestäm-
melserna i denna förordning och vidta nödvändiga åtgärder för
att se till att bestämmelserna tillämpas. Sanktionerna ska vara
effektiva, proportionella och avskräckande och får skärpas om
den relevanta ekonomiska aktören tidigare har begått en liknande
överträdelse av bestämmelserna i denna förordning. Medlems-
staterna ska underrätta kommissionen om dessa bestämmelser
senast den 1 januari 2010 och ska utan dröjsmål meddela
eventuella ändringar som påverkar bestämmelserna.
Artikel 42
Ändring av direktiv 2001/95/EG
Artikel 8.3 i direktiv 2001/95/EG ska ersättas med följande:
”3. I de fall då produkter medför en allvarlig risk ska de
behöriga myndigheterna med vederbörlig skyndsamhet vidta de
lämpliga åtgärder som avses i punkt 1 b–f. Bedömningen av
huruvida en allvarlig risk föreligger ska göras av medlemsstaterna
från fall till fall och utifrån de aktuella omständigheterna med
beaktande av de riktlinjer som avses i bilaga II punkt 8.”
Artikel 43
Upphävande
Förordning (EEG) nr 339/93 upphör att gälla med verkan från
och med den 1 januari 2010.
Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som
hänvisningar till den här förordningen.
Artikel 44
Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att
den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2010.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Strasbourg den 9 juli 2008.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
J.-P. JOUYET
Ordförande
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/45
BILAGA I
Krav som ska uppfyllas av det organ som erkänns enligt artikel 14
1.
Det organ som erkänns enligt artikel 14 i förordningen (”organet”) ska vara etablerat i Europeiska gemenskapen.
2.
Enligt organets stadgar ska nationella ackrediteringsorgan från gemenskapen ha rätt att vara medlemmar, förutsatt att
de följer organets bestämmelser och mål och övriga villkor, vilka fastställs i denna förordning och har överenskommits
med kommissionen i ramavtalet.
3.
Organet ska samråda med alla berörda intressegrupper.
4.
Organet ska erbjuda sina medlemmar tjänster i samband med referentbedömningen vilka uppfyller kraven i
artiklarna 10 och 11.
5.
Organet ska samarbeta med kommissionen i enlighet med denna förordning.
L 218/46
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
BILAGA II
CE-märkning
1.
CE-märkningen ska bestå av bokstäverna ”CE” i följande utformning:
2.
Om CE-märkningen förminskas eller förstoras ska proportionerna i modellen i punkt 1 behållas.
3.
Om det inte i någon rättsakt föreskrivs särskilda mått ska CE-märkningen vara minst 5 mm hög.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/47
Sammanfattning av departementspromemorian Märkning av textilprodukter (Ds 2013:29)
Promemorian innehåller förslag till en ny lag om märkning av textilprodukter och en kompletterande ny förordning. Förslagen syftar till att anpassa svensk rätt till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 om märkning av textilprodukter. EU-förordningen, som ersätter tre tidigare EU-direktiv om textilmärkning med i allt väsentligt samma sakliga innehåll, tillämpas sedan den 8 maj 2012.
Det följer av EU-förordningen att textilprodukter får tillhandahållas på marknaden endast på vissa villkor. Syftet med förordningen är att harmonisera benämningarna på textilfibrer samt etikettering och märkning av textilprodukter.
Den nya lagen kompletterar EU-förordningen och anger att marknadskontrollen i fråga om textilprodukter, dvs. tillsynen över att EU-förordningen om märkning av textilprodukter följs, ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Denna marknadskontrollmyndighet ska bl.a. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att regelverket ska följas. Den föreslagna lagen innehåller också bl.a. bestämmelser om ersättning för provtagning och varuprover i vissa fall samt bestämmelser om tystnadsplikt och överklagande.
I den nya förordningen utses Konsumentverket till marknadskontrollmyndighet. Det föreslås att lagen och förordningen ska träda i kraft den 1 november 2013. Äldre författningar om märkning av textilier ska samtidigt upphöra att gälla.
Förslagen innebär i allt väsentligt inte någon saklig förändring av regelverket.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om märkning av textilprodukter
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG1. Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att en textilprodukt ska få tillhandahållas på marknaden.
Definitioner
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i förordning (EU) nr 1007/2011.
Marknadskontroll
Marknadskontrollmyndighet
3 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt förordning (EU) nr 1007/2011 och denna lag.
Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/932.
Förelägganden och förbud
4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att förordning (EU) nr 1007/2011 och denna lag ska följas.
5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Omedelbar verkställbarhet
6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 4 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.
1 EUT L 272, 18.10.2011, s. 1 (Celex 32011R1007). 2 EUT L 218, 13.8.2008, s. 30 (Celex 32008R0765).
Ekonomisk ersättning
7 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig.
Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Tystnadsplikt
8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Sanktioner enligt marknadsföringslagen
9 § En marknadsföringsåtgärd som strider mot förordning (EU) nr 1007/2011 kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 29–36 §§marknadsföringslagen (2008:486).
10 § En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.
Överklagande
11 § Marknadskontrollmyndighetens beslut i enskilda fall enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2013, då lagen (1992:1231) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller dock till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Karlstad, Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac), Kommerskollegium, Tullverket, Konkurrensverket, Konsumentvägledarnas förening, Svensk Handel, Sveriges Kommuner och Landsting, TEKO (Sveriges Textil och Modeföretag) och Textilimportörerna.
Regelrådet, Agenturföretagen, Företagarna, FöretagarFörbundet, Konsumentföreningen Stockholm, Modebutikerna, Näringslivets Regelnämnd (NNR), Stockholm Modecenter, Svenska Tekoindustriföreningen, Svenskt Näringsliv och Sveriges Konsumenter har avstått från att lämna yttrande.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-02-19
Närvarande: F.d. justitieråden Dag Victor och Per Virdesten samt justitierådet Olle Stenman.
Märkning av textilprodukter
Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Mikael Pauli.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 2014
Närvarande: Statsrådet Björklund, ordförande, och statsråden Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Hatt, Arnholm, Svantesson
Föredragande: statsrådet Ohlsson
Regeringen beslutar proposition 2013/14:171 Märkning av textilprodukter
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EUregler
Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
32011R1007 32008R0765