Propositionens huvudsakliga innehåll

I denna proposition behandlas genomförandet i svensk rätt av det omarbetade direktivet 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och en ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 med bestämmelser om informationssystemet för den inre marknaden (IMI) som antogs den 15 maj 2014.

I propositionen föreslås att definitionen av kulturföremål i 6 kap. kulturmiljölagen (1988:950) ska ändras. Det föreslås också att det ska framgå av lagen att innehavaren ska bevisa att han eller hon har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av kulturföremålet och att det i lagen ska införas nya för alla medlemsstater gemensamma icke uttömmande kriterier för tolkningen av vad ”vederbörlig omsorg och uppmärksamhet” är. Vidare föreslås att tidsfristen för när en talan om återlämnande senast ska väckas förlängs från ett till tre år.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2016.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950),

2. lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen.

• Sida 5
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950)

Härigenom föreskrivs¹i fråga om kulturmiljölagen (1988:950)²

dels att bilaga 1 ska upphöra att gälla,

dels att 6 kap. 2, 6 och 7 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

2 §³

Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som

1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och

2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 1 till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av – en stat som avses i 1 §,

Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

¹ Jfr Europaparlamentet och rådets direktiv 2014/60/EU av den 15 maj 2014 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och en ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 med bestämmelser om informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (omarbetning), i den ursprungliga lydelsen. ² Lagen omtryckt 2002:620. Senaste lydelse av bilaga 1 2011:782. ³ Senaste lydelse 2011:782.

• Sida 6
•  Original

– en lokal eller regional myndighet

i en sådan stat, eller – en offentlig institution i en sådan

stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

6 §⁴

Talan om återlämnande ska väckas inom ett år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln.

Talan om återlämnande ska väckas inom tre år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som är en integrerad del av en offentlig samling och är upptaget i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling eller som är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig eller annan religiös institution och har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av – en stat som avses i 1 §, – en lokal eller regional myndighet

i en sådan stat, eller – en offentlig institution i en sådan

stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

7 §⁵

Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter

Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter

⁴ Senaste lydelse 2011:782. ⁵ Senaste lydelse 2011:782.

• Sida 7
•  Original

att innehavaren visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

att innehavaren visar att han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet.

Vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet ska det tas hänsyn till alla omständigheter i samband med anskaffandet, däribland dokumentation om föremålets proveniens, de tillstånd för utförsel som krävs enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning, parternas karaktär, det pris som betalats, om innehavaren kontrollerat tillgängliga register över stulna föremål och all relevant information som innehavaren rimligen kunnat erhålla, eller om innehavaren vidtagit andra sådana åtgärder som en omdömesgill person skulle ha vidtagit under samma omständigheter.

Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

• Sida 8
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

17 §

Annan egendom än pengar som erhållits vid verkställigheten ska säljas. Kan egendomen inte säljas får den förstöras.

Egendom enligt första stycket som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning ska oskadliggöras av den myndighet som förvarar egendomen.

Om det finns särskilda skäl, får viss egendom överlämnas till den andra medlemsstaten i stället för att säljas enligt första stycket. Sådan egendom får, om beslutet om förverkande avser en betalningsskyldighet, överlämnas endast om den andra staten samtycker till det.

Egendom får inte i något fall överlämnas om den utgör svenska kulturföremål som avses i 6 kap. 2 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Egendom får inte i något fall överlämnas om den utgör svenska kulturföremål som avses i 6 kap. 2 § kulturmiljölagen (1988:950).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

• Sida 9
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet antog den 15 maj 2014 direktiv 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och en ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 med bestämmelser om informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (omarbetning) Detta är en omarbetning av direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium, vilket i svensk rätt är genomfört i 6 kap. kulturmiljölagen (1988:950). Det omarbetade direktivet finns i bilaga 1 till denna proposition.

Promemorian Återlämnande av olovligt utförda kulturföremål (Ds 2015:10) har utarbetats och remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En remissammanställning finns tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku 2015/00455/RS).

Propositionen innehåller regeringens överväganden och förslag för att genomföra det omarbetade direktivet i svensk rätt. Dessutom justeras hänvisningen till kulturmiljölagen i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har bland annat

Sveriges Advokatsamfund och Statens historiska museer framfört att en översyn av kulturmiljölagen, särskilt 5 kap., är angelägen. Regeringen delar uppfattningen att det är angeläget att kulturmiljölagens 5 kap. ses över i materiellt hänseende. Det finns anledning att återkomma till den frågan i ett annat sammanhang.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 juni 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga

6. Regeringen har beaktat Lagrådets synpunkt, vilket medfört ändringar i 6 kap. 7 § kulturmiljölagen. Lagrådets synpunkt behandlas i avsnitt 7.3 och i författningskommentaren.

• Sida 10
•  Original

4. Det första direktivet om återlämnande av kulturföremål

4.1. Syftet med direktivet

Rådets direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium antogs 1993 i samband med att de inre gränserna avskaffades, för att skydda sådana kulturföremål som i medlemsstaterna klassas som nationella skatter. Syftet med direktivet var att jämka samman den grundläggande principen om fri rörlighet för varor med behovet av att skydda de nationella skatterna. Direktivet har ändrats genom direktiven 96/100/EG och 2001/38/EG. Ändringen 1996 innebar en justering av några av de i bilagan till direktivet uppställda krav avseende föremålskategorier och värdegränser som ett föremål måste uppfylla för att ett återlämnande enligt direktivet ska kunna bli aktuellt. Ändringen 2001 avsåg bl.a. hur värdegränserna som anges i euro i bilagan till direktivet ska omräknas till nationella valutor.

4.2. Utvärdering av det första direktivet

Direktiv 93/7/EEG har under perioden 1993–2011 med jämna mellanrum varit föremål för utvärderingsrapporter som Europeiska kommissionen utarbetat på grundval av nationella rapporter om tillämpningen. Dessutom har Europeiska kommissionen gjort en efterhandsutvärdering av direktivet med hjälp av en grupp nationella experter från de centrala myndigheter som utför de uppgifter som föreskrivs i direktivet. Expertgruppen Return of cultural goods, som bildades inom ramen för kommittén för export och återlämnande av kulturföremål, hade i uppdrag att identifiera problem med tillämpningen av direktivet och försöka hitta lösningar. Gruppen var verksam 2009–2011. Mellan den 30 november 2011 och den 5 mars 2012 genomfördes även ett allmänt samråd med berörda parter.

Utvärderingen av direktivet har visat att det endast har haft begränsad betydelse för återlämnande av vissa kulturföremål som klassas som nationella skatter och som, efter att olagligen ha förts bort från en medlemsstats territorium, befinner sig på en annan medlemsstats territorium. En orsak till det är de villkor som föremål som klassas som nationella skatter måste uppfylla för att återlämnas, dvs. att de måste tillhöra en av kategorierna i bilagan och uppfylla de ekonomiska gränsvärdena och ålderskraven. Andra orsaker är den korta tidsfristen för att väcka talan om återlämnande samt kostnaderna för ersättning. Utvärderingen har också visat på behovet av bättre administrativt samarbete och samråd mellan de centrala myndigheterna för att bättre kunna genomföra direktivet.

Europeiska kommissionen har mot denna bakgrund omarbetat direktiv 93/7/EEG och den 15 maj 2014 antogs Europaparlamentets och rådets

• Sida 11
•  Original

direktiv 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och en ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 med bestämmelser om informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (omarbetning).

5. Det omarbetade direktivets innehåll

5.1. Syftet med omarbetningen

Syftet med omarbetningen av direktiv 93/7/EEG, ändrat genom direktiven 96/100/EG och 2001/38/EG, är att ge medlemsstaterna möjlighet att få tillbaka alla kulturföremål som klassas som nationella skatter. Omarbetningen är också ett led i förenklingen av unionens lagstiftning på området och innebär att direktiven 93/7/EEG, 96/100/EG och 2001/38/EG upphör att gälla.

Medlemsstaterna ska senast den 18 december 2015 ha genomfört de ändringar som följer av det omarbetade direktivet.

5.2. Förändringarna i det omarbetade direktivet

I det omarbetade direktivet definieras kulturföremål som ett föremål som, före eller efter dess olagliga bortförande från ett medlemslands territorium, enligt nationell lagstiftning eller nationella administrativa förfaranden klassas som tillhörande ”nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde” i enlighet med artikel 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Bilagan till direktiv 93/7/EEG utgår och därmed stryks det tidigare kravet på att föremål som klassas som nationella skatter för att återlämnas måste tillhöra en av kategorierna i bilagan och uppfylla de ekonomiska gränsvärdena och/eller ålderskraven för dessa kategorier, eller, när det gäller föremål som inte tillhör en av dessa kategorier, utgöra en integrerad del av offentliga samlingar förtecknade hos museer eller arkiv eller biblioteks bevarade samlingar eller i inventarier i kyrkliga institutioner.

I det omarbetade direktivet föreskrivs vidare att de centrala myndigheterna ska använda informationssystemet för den inre marknaden (IMI) för att underlätta administrativt samarbete, samråd och informationsutbyte mellan dem.

Tidsfristen för de behöriga myndigheterna i den återkrävande medlemsstaten att kontrollera om ett kulturföremål som påträffats i en annan medlemsstat utgör ett sådant kulturföremål som omfattas av direktivet, förlängs till sex månader. Med tanke på att ärendena är av gränsöverskridande karaktär är förhoppningen att denna tidsfrist ska bidra till ett effektivare samarbete mellan de behöriga myndigheterna.

Även tidsfristen för när talan om återlämnande får väckas förlängs, till tre år efter att den återkrävande medlemsstatens centrala myndighet fått

• Sida 12
•  Original

vetskap om var kulturföremålet finns och om innehavarens eller mellanhandens identitet. Tidsfristen förlängs med hänsyn till de komplexa förbindelserna mellan medlemsstaterna, utan att man för den skull släpper på den skyldighet att visa omsorg och uppmärksamhet som åligger den återkrävande staten.

Det omarbetade direktivet innehåller vidare gemensamma kriterier för tolkningen av kravet på den vederbörliga omsorg och uppmärksamhet som innehavaren ska visa vid anskaffandet av kulturföremålet. Dessa kriterier bygger på kriterierna i artiklarna 4.4 och 6.2 i Unidroitkonventionen från 1995. Enligt det omarbetade direktivet ska innehavaren kunna bevisa att han har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet. Den som har anskaffat ett föremål har rätt till ersättning på villkor att han vid anskaffandet av föremålet bevisligen visade omsorg och uppmärksamhet i fråga om huruvida det var lagligt att föra ut kulturföremålet från den återkrävande medlemsstatens territorium. Enligt den nya regleringen ska vid denna bedömning hänsyn tas till alla omständigheter i samband med anskaffandet, däribland dokumentation om föremålets proveniens, de tillstånd för utförsel som krävs enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning, parternas karaktär, det pris som betalats, om innehavaren kontrollerat register över stulna kulturföremål, all annan relevant information och dokumentation som innehavaren rimligen kunnat erhålla samt om innehavaren rådfrågat tillgängliga organ eller vidtagit andra sådana åtgärder som en omdömesgill person skulle ha vidtagit under samma omständigheter. Dessa ändringar avses bidra till en enhetligare tillämpning av direktivet på detta område och i förekommande fall göra det svårare för innehavare som handlat i ond tro eller inte visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet att få ersättning.

I direktivet anges vidare hur unionens övriga institutioner genom utvärdering och uppföljning ska få information om direktivets tillämpning. Medlemsstaterna ska till Europeiska kommissionen överlämna en rapport om tillämpningen av direktivet vart femte år. Den första rapporten ska vara inlämnad den 19 december 2020. Vart femte år ska också Europeiska kommissionen överlämna en rapport om direktivets tillämning och effektivitet till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

6. Befintlig reglering i svensk lagstiftning

6.1. Definition av kulturföremål

I svensk rätt gäller för kulturföremål kulturmiljölagen (1988:950) och kulturmiljöförordningen (1988:1188). Det finns inte någon enhetlig definition av vad som utgör ett kulturföremål. Någon reglering av vad som utgör en nationell skatt finns inte heller i svensk rätt. I 5 kap. kulturmiljölagen finns det regler om vad som gäller för utförsel från landet av vissa äldre kulturföremål. I detta kapitel och i

• Sida 13
•  Original

kulturmiljöförordningen anges vilka föremål som avses och hur en ansökan om tillstånd för utförsel görs och prövas. Dessa bestämmelser torde enligt tidigare förarbetsuttalande bilda ramen för när Sverige med stöd av direktivet kan begära återlämnande av svenska kulturföremål (prop. 1994/95:74 s. 26).

Direktivet 93/7/EEG om återlämnade av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium har införlivats i svensk rätt genom 6 kap. kulturmiljölagen och i dess 2 § finns en definition av vad som avses utgöra ett kulturföremål vid tillämpning av bestämmelserna i kapitlet. I 7 kap. 2 § kulturmiljölagen finns en annan definition av kulturföremål, som hänför sig till definitionen i Unidroit-konventionen. Bestämmelser om stulna föremål finns i svensk lagstiftning i bl.a. lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (godtrosförvärvslagen).

6.2. Utförsel och export av kulturföremål från Sverige

Direktivet 93/7/EEG liksom det aktuella direktivet 2014/60/EU tar sikte på sådana kulturföremål som förts ut ur en medlemsstat till en annan stat inom EES (utförsel) i strid med de regler om utförsel som gäller i den stat från vilken föremålet förts ut. Ytterligare reglering på området är rådets förordning (EG) nr 116/2009 av den 18 december 2008 om export av kulturföremål. Denna förordning tar i stället sikte på kulturföremål som förs ut från en stat i gemenskapen till en stat utanför gemenskapens tullområde (export).

Enligt 5 kap. 1 § kulturmiljölagen krävs tillstånd för att från Sverige föra ut äldre svenska och utländska kulturföremål som kan vara av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka föremål som kräver tillstånd för utförsel. Den svenska regleringen om utförsel av kulturföremål bygger på den kategoriindelning som finns i rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av vissa äldre kulturföremål men skiljer sig i vissa avseenden från denna. Av 23 § kulturmiljöförordningen framgår att tillstånd krävs om föremålet är ett svenskt eller utländskt kulturföremål inom de kategorier som anges i bilaga 1 till rådets förordning (EG) nr 116/2009 med de ålders- och värdegränser samt andra bestämningar som anses i bilagan till kulturmiljöförordningen eller föremålet är ett svenskt samiskt kulturföremål och har ett värde över 2000 kr. För utländska föremål krävs endast tillstånd om föremålet funnits i Sverige i mer än 100 år.

Om kulturföremålet ska lämna gemenskapens tullområde krävs dessutom en exportlicens i enlighet med rådets förordning (EG) nr 116/2009 och kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1081/2012. Kriterierna för exportlicens ser lite annorlunda ut än kriterierna för utförseltillstånd. Bland annat ligger tyngdpunkten mer på föremålets värde än på dess ålder. Den som vill föra ut ett kulturföremål ur EU måste alltså ibland ha både utförseltillstånd och exportlicens.

Frågor om tillstånd till utförsel enligt 5 kap. kulturmiljölagen eller exportlicens enligt rådets förordning (EG) nr 116/2009 prövas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Nationalmuseum med

• Sida 14
•  Original

Prins Eugens Waldemarsudde eller Stiftelsen Nordiska museet i enlighet med den fördelning som görs i 27–31 §§kulturmiljöförordningen. Riksantikvarieämbetet är centralmyndighet och det är dit tillståndsansökan ges in. Beslut om att inte ge tillstånd till utförsel får överklagas till allmän förvaltingsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Vid bedömningen av om föremålet kan vara av stor betydelse för det nationella kulturarvet kan följande aspekter beaktas. Föremålet kan exempelvis vara unikt i sitt slag eller ha bevarats relativt intakt och tillhöra en föremålsgrupp som det inte längre finns ett representativt bestånd av i landet. Syftet är att förhindra en utarmning av det svenska kulturarvet. I dessa fall är de enstaka föremålen sällan unika men kan ha ett stort kulturhistoriskt värde, exempelvis föremål från den folkliga kulturen. I andra fall kan själva föremålet vara kulturhistoriskt och kvalitetsmässigt synnerligen värdefullt och unikt. Även konstnärliga, vetenskapliga eller historiska aspekter kan ingå i bedömningen. Tillstånd till utförsel ska alltid ges om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Även om föremålet är av stor betydelse för kulturarvet ska enligt 5 kap. 11 § kulturmiljölagen tillstånd till utförsel ges om – ägaren flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land, – föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en

enskild person som är bosatt i annat land, – föremålet förs ut ur landet av en offentlig institution här i landet eller

en institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det ska föras tillbaka till Sverige, – föremålet förs ut av en enskild person för att användas i samband med

offentlig kulturverksamhet och det ska föras tillbaka till Sverige, eller – föremålet tillfälligt är i landet.

Även om ett föremål är av stor betydelse för det nationella kulturarvet får tillstånd till utförsel ges om föremålet förvärvats av en institution i utlandet. Enligt 5 kap. 16 § kulturmiljölagen får regeringen medge tillstånd att föra ut kulturföremål av stor betydelse för det nationella kulturarvet om det finns synnerliga skäl.

6.3. Brott mot utförselreglerna

Av ovanstående framgår att för att ett föremål av vikt för det svenska kulturarvet ska anses olagligt utfört i direktivets mening och i den mening som avses i 6 kap. kulturmiljölagen, krävs antingen att föremålet förts ut ur Sverige till en annan medlemsstat utan att utförseltillstånd sökts eller efter att sådant tillstånd nekats.

Den som olovligen för ut, eller försöker föra ut, kulturföremål utan tillstånd kan dömas för smuggling eller försök till smuggling enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. För smugglingsbrott döms till böter eller fängelse i högst sex år. Döms man för varusmuggling konfiskeras det som varit föremål för smugglingsbrottet. Även den som uppsåtligen emballerar, transporterar, förvarar, döljer, bearbetar, förvärvar eller

• Sida 15
•  Original

överlåter föremål kan dömas för olovlig befattning med smugglingsgods. Påföljden för sådant brott är böter eller fängelse i högst två år.

Export av tillståndspliktiga kulturföremål ska deklareras hos Tullverket. Den som uppsåtligen låter bli att anmäla föremålet till tullbehandling, lämnar oriktig uppgift vid tullbehandling eller inte lämnar föreskriven uppgift vid tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna, kan dömas för tullbrott till böter eller fängelse i högst två år. Eftersom tullar som huvudregel inte ska betalas vid handel inom EU aktualiseras dock inte den formen av tullbrott vid transaktioner inom EU.

För sådana kulturföremål som avses i 5 kap. kulturmiljölagen gäller även lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Enligt den sist nämnda lagen ska den som för in ett sådant kulturföremål från ett annat EU-land till Sverige anmäla detta till Tullverket om föremålet omfattas av ett förbud mot införsel eller ett villkor för införsel som inte är uppfyllt eller om föremålet förs in med stöd av ett tillstånd som meddelats på grund av en oriktig uppgift eller en utelämnad föreskriven uppgift. En sådan anmälan ska göras också av den som för ut ett sådant kulturföremål från Sverige till ett annat EU-land om föremålet omfattas av ett förbud mot utförsel eller ett villkor för utförsel som inte är uppfyllt eller om föremålet förs ut med stöd av ett tillstånd som meddelats på grund av en oriktig uppgift eller en utelämnad föreskriven uppgift. Var och en är skyldig att stanna på en tulltjänstemans anmaning om det finns anledning att anta att denne medför ett sådant kulturföremål och att denne inte fullgjort sin anmälningsskyldighet. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet låter bli att stanna på tulltjänstemans begäran eller lämna upplysningar och visa upp de handlingar som behövs för kontroll för en tulltjänsteman döms till böter. Ansvar inträder dock inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken eller lagen om straff för smuggling.

Genom införandet av EU:s inre marknad har möjligheterna att utöva gränskontroll av export och in- och utförsel av varor minskat. Hur många lagskyddade kulturföremål som lämnar landet utan tillstånd varje år är svårt att veta. Brottsförebyggande rådet (Brå) har därför, i samarbete med Riksantikvarieämbetet, tagit fram en rapport (Rapport från Brottsförebyggande rådet 2012:10 Förebygga illegal utförsel av kulturföremål) som belyser olika aspekter av illegal utförsel av äldre kulturföremål och redogör där också för olika möjligheter att öka efterlevnaden av utförselreglerna.

6.4. Informationssystemet för den inre marknaden (IMI)

Av redovisningen ovan om förändringarna i det omarbetade direktivet (avsnitt 5.2) framgår att de centrala myndigheterna ska använda informationssystemet för den inre marknaden (IMI) mellan sig. IMI är ett webbaserat kommunikationsverktyg som har skapats av kommissionen för att underlätta det administrativa samarbetet mellan myndigheter i de olika medlemsstaterna. Det utvecklades ursprungligen år 2008 som stöd

• Sida 16
•  Original

för administrativt samarbete enligt yrkeskvalifikationsdirektivet och tjänstedirektivet. Användningsområdet har därefter utökats till fler rättsakter. År 2012 trädde förordningen (EU) nr 1024/2012 av den 25 oktober 2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden och om upphävande av kommissionens beslut 2008/49/EG (IMI-förordningen) i kraft. Av bilagan till IMI-förordningen framgår att IMI i dag, förutom för yrkeskvalifikationsdirektivet, används för tjänstedirektivet, direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, förordningen om yrkesmässig gränsöverskridande vägtransport av kontanter i euro, och för Europeiska kommissionens rekommendation om problemlösningsnätverket Solvit och för utstationeringsdirektivet. Därutöver pågår det pilotprojekt för ehandelsdirektivet, om lokförares behörighet och offentlig upphandling.

IMI-förordningen är direkt tillämplig i alla EU:s medlemsländer och i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). I förordningen beaktas aspekter kring personuppgiftsskydd för alla de rättsakter systemet tillämpas för och de krav som finns i den unionsrättsliga dataskyddslagstiftningen. Systemet bidrar till skyddet av personuppgifter genom de begränsningar som gäller för tillgång till de personuppgifter som utväxlas i IMI. Säkerheten i IMI anses betydligt högre än andra metoder för informationsutbyte, t.ex. post, telefon, fax eller e-post. All databehandling som kommissionen ansvarar för omfattas av förordningen (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter. Av art. 16 och 17 i IMI-förordningen framgår vidare att kommissionen är ansvarig för att trygga säkerheten för de personuppgifter som behandlas i IMI.

För varje rättsakt som kopplas till IMI-systemet skapas en modul med förutbestämda frågor och svar som översätts till alla officiella språk. På så sätt kan de ansvariga myndigheterna kommunicera med varandra på sitt eget språk och frågorna översätts automatiskt. Dessutom skapas en databas över ansvariga myndigheter i staterna inom EES vilket gör det enkelt att hitta rätt myndighet i en annan stat. Hittills har Sverige registrerat 49 myndigheter och totalt har 7 112 europeiska myndigheter registrerats. De viktigaste IMI-användarna är EES-områdets behöriga myndigheter, som använder systemet för att utbyta information. De kan vara offentliga eller privata organ som medlemsländerna har delegerat vissa funktioner till i samband med tillämpningen av lagstiftningen för den inre marknaden. Det kan röra sig om nationella, regionala eller lokala myndigheter.

I Sverige har Kommerskollegium utsetts till nationell samordnare av IMI-systemet och är den myndighet som registrerar de svenska myndigheter som ska använda systemet. Kommerskollegium har i förordningen (2009:1078) om tjänster på den inre marknaden också bemyndigats att meddela föreskrifter om informationsutbyte i IMI.

• Sida 17
•  Original

7. Svensk rätt anpassas till det omarbetade direktivet om återlämnande

7.1. Definition av begreppet kulturföremål

Regeringens förslag: Definitionen av begreppet kulturföremål i 6 kap. kulturmiljölagen ändras så att det omfattar alla kulturföremål som en medlemsstat enligt nationell lagstiftning eller nationella administrativa förfaranden betraktar som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde i den mening som avses i artikel 36 i EUF-fördraget. Kraven på att föremålen ska tillhöra någon viss kategori eller uppfylla vissa krav i fråga om ålder eller ekonomiskt värde tas bort.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig, bl.a.

Riksantikvarieämbetet, tillstyrker förslaget. Ingen remissinstans yttrar sig dock särskilt över frågan om definitionen av kulturföremål i direktivets mening.

Skälen för regeringens förslag: I 6 kap. kulturmiljölagen finns särskilda bestämmelser om att vissa kulturföremål som olagligt förts bort från ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) ska kunna återföras till ursprungslandet. Bestämmelserna i kapitlet bygger på direktivet 93/7/EEG och gäller endast för stater som är medlemmar i

EES. Med ett kulturföremål avses i kapitlet ett föremål som i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i EUF-fördraget, och tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 1 till lagen eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling. Med en offentlig samling avses en samling som ägs av en stat som ingår i EES, en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

Räckvidden av det nya direktivet har utökats så att det nu, enligt art 2.1, omfattar alla kulturföremål som en medlemsstat enligt nationell lagstiftning eller nationella administrativa förfaranden klassar eller definierar som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde i den mening som avses i artikel 36 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna är således inte längre bundna av en kategoriförteckning i direktivet utan avgör själva vilka kulturföremål som är nationella skatter enligt artikel 36 i fördraget och med de begränsningar som anges där. Enligt de inledande skälen till direktivet punkten 9 omfattas föremål av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse eller vetenskapligt värde oavsett om de ingår i offentliga samlingar eller inte, eller utgör enstaka föremål, och oavsett om de kommer från

• Sida 18
•  Original

regelrätta eller otillåtna utgrävningar förutsatt att de är klassade eller definierade som nationella skatter. Kulturföremål som betraktas som nationella skatter behöver inte heller längre tillhöra någon viss kategori eller uppfylla några krav i fråga om ålder eller ekonomiskt värde. Mot bakgrund av detta bör bestämmelserna i 6 kap. 2 § kulturmiljölagen ändras för att motsvara artikel 2.1 i direktivet. Till följd av detta ska också bilaga 1 till kulturmiljölagen upphävas.

Denna förändring av kulturföremålsdefinitionen syftar till och förväntas medföra att bestämmelserna om återlämnande kommer att kunna tillämpas på fler föremål än tidigare. Ändringen medför också att det finns bättre förutsättningar för att reglerna kommer att kunna användas i praktiken.

7.2. Tidsfrist för väckande av talan

Regeringens förslag: Tidsfristen för att väcka talan om återlämnande förlängs från ett till tre år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och vem som innehar det.

Tidsfristen för att väcka talan inom 75 år efter bortförseln avseende föremål med särskilt skydd ska även omfatta andra religiösa föremål än kyrkliga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig tillstyrker förslaget. Stiftelsen Nordiska museet framhåller att det är positivt att tidsfristen förlängs. Även Svensk försäkring anför att detta kan medföra ökade möjligheter att återfå föremål som olovligen förts ut ur landet.

Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 8 i direktivet förlängs tidsfristen för att väcka talan om återlämnande från ett till tre år.

Ändringen medför att motsvarande regler i 6 kap. 6 § kulturmiljölagen behöver ändras. Sedan tidigare gäller en tidsfrist om 75 år för föremål i offentliga samlingar och kyrkliga föremål med särskilt skydd. I art. 8.1 tredje stycket i direktivet har nu även andra religiösa föremål lagts till med motiveringen att medlemsstaterna kan ge ett särskilt skydd enligt nationell rätt för andra religiösa institutioner än kyrkliga och därför bör direktivet också omfatta dessa andra religiösa institutioner. Mot bakgrund av detta föreslås att även andra religiösa föremål med särskilt skydd bör tas upp i lagtexten. Eftersom definitionen av kulturföremål i 2 § ändras bör för systematikens skull definitionen av vad som utgör en offentlig samling flyttas från 2 § till 6 §. Någon ändring i sak avseende begreppet offentlig samling avses inte. Tidsfristen för väckande av talan angående denna typ av föremål ändras inte heller.

• Sida 19
•  Original

7.3. Bevisbördan och kriterier för vederbörlig omsorg och uppmärksamhet

Regeringens förslag: I kulturmiljölagen införs ett uttryckligt krav på att innehavaren ska bevisa att han eller hon har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet för att ha rätt till ersättning. Nya, inom EU gemensamma kriterier för vad som ska beaktas vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet förs också in i lagen.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig tillstyrker förslaget. Sveriges Advokatsamfund anför att det bör klarläggas hur de detaljerade kriterierna i 6 kap. 7 § kulturmiljölagen för ”vederbörlig omsorg och uppmärksamhet” förhåller sig till vad som föreskrivs i och följer av lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 10 i direktivet har ändrats på så sätt att innehavaren av ett olagligt utfört kulturföremål, för att kunna få ersättning med anledning av ett återlämnande, måste bevisa att han eller hon har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet. Det är enligt direktivet inte heller längre upp till medlemsländerna att bestämma var bevisbördan ska ligga. När det gäller bevisbördans placering innebär ändringen i praktiken inte någon förändring i förhållande till svensk rätt. Enligt förarbetsuttalandena till 6 kap. 7 § kulturmiljölagen (prop. 1994/95:74 s 28) torde bevisbördan ligga på innehavaren.

Lagrådet har påpekat att kravet på innehavaren att bevisa att han eller hon visat vederbörlig omsorg och hänsyn vid anskaffandet uttryckligen bör framgå av lagtexten. Regeringen delar Lagrådets bedömning i denna fråga.

Lagrådet har också föreslagit att bestämmelsen om att kravet på omsorg och uppmärksamhet ska gälla också i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten ska utgå ur lagtexten, eftersom den saknar motsvarighet i direktivet. Regeringen instämmer med Lagrådets bedömning att den delen av bestämmelsen kan tas bort. Av förarbetsuttalandena (prop. 1994/95:74 s. 19) framgår att denna reglering tillkom för att inte göra det möjligt att få ersättning för en innehavare som efter anskaffandet olagligt fört bort ett föremål. Regeringen anser att denna situation nu regleras genom att det enligt andra stycket, vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet, ska tas hänsyn till dokumentation om föremålets proveniens och de tillstånd för utförsel som krävs. En innehavare som själv olagligen fört ut ett föremål efter anskaffandet kan således inte anses ha visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet eftersom utförseln i ett sådant fall måste anses vara en del av anskaffandet. Någon ändring i sak avses således inte. Att ordet ”tillräcklig” i första styckets nu ersätts med ”vederbörlig” syftar inte heller till någon ändring i sak, utan görs endast för att lagtexten bättre ska motsvara direktivets lydelse.

• Sida 20
•  Original

I artikel 10 införs nya icke uttömmande kriterier för vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. Syftet med att införa dessa kriterier är att främja en enhetlig tolkning av begreppet vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. Dessa kriterier bör därför läggas till i 6 kap. 7 § kulturmiljölagen för att lagen ska motsvara direktivets bestämmelser. En ändring av kulturmiljölagen, med införande av de nya kriterierna att beakta vid bedömningen av om innehavaren har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet, påverkar endast vad som gäller enligt kulturmiljölagen och får inga konsekvenser för de regler som i övrigt gäller enligt lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre. Någon sådan ytterligare analys som Sveriges Advokatsamfund efterlyser av hur de nya kriterierna förhåller sig till denna lag är därför inte nödvändig i detta sammanhang.

7.4. Övriga förändringar till följd av direktivet

7.4.1. Tidsfristen för den centrala myndigheten att kontrollera föremålet

Regeringens bedömning: Tidsfristen för när den centrala myndigheten ska kontrollera om föremålet är ett kulturföremål bör förlängas från två till sex månader genom en ändring i kulturmiljöförordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig tillstyrker förslaget. EndastRiksarkivet berör särskilt frågan om den centrala myndighetens tidsfrist för kontroll av föremålet och anför att detta blir en förändring till det bättre.

Skälen för regeringens bedömning: De uppgifter som centralmyndigheten ska fullgöra anges i svensk rätt i kulturmiljöförordningen. I art. 5.3 i direktivet har tidsfristen för när den behöriga myndigheten i medlemsstaten ska kontrollera om föremålet är ett sådant kulturföremål som omfattas av direktivet, ändrats från två till sex månader. Detta medför att en ändring bör göras i motsvarande bestämmelse i kulturmiljöförordningen.

7.4.2. IMI för kulturföremål

Regeringens bedömning: Bestämmelser om att informationsytbyte mellan medlemsstaterna ska ske med Informationssystemet för den inre marknaden (IMI) samt vilka myndigheter som ska vara behöriga att använda IMI för kulturföremål bör införas i kulturmiljöförordningen.

• Sida 21
•  Original

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanserna som yttrar sig tillstyrker förslaget. Riksantikvarieämbetet och Stiftelsen Nordiska

Museet har haft synpunkter på bestämmelsens utformning och andra, bl.a. Datainspektionen och Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har lämnat synpunkter kring hur förslaget förhåller sig till skyddet för personuppgifter. Polismyndigheten och Tullverket har anfört att det är av stort intresse för dem att frågan om brottsbekämpande myndigheter ska ges tillgång till IMI utreds vidare.

Skälen för regeringens bedömning: Genom art. 5 andra stycket i direktivet införs en skyldighet för de centrala myndigheterna i medlemsstaterna att effektivt samarbeta med varandra och utbyta information rörande kulturföremål som olagligt förts bort, genom att använda en för kulturföremål särskilt anpassad modul i det informationssystem för den inre marknaden som inrättats genom IMIförordningen. De centrala myndigheterna får enligt direktivet även använda IMI för att sprida relevant ärenderelaterad information avseende kulturföremål som stulits eller olagligen förts bort från deras territorium.

Utbytet av information ska enligt art. 7 tredje stycket ske genom IMI i enlighet med tillämpliga rättsliga bestämmelser om skydd för personuppgifter och privatliv, utan att det påverkar möjligheten att utnyttja andra kommunikationssätt förutom IMI.

Enligt artikel 9.2 i IMI-förordningen ska medlemsstaterna besluta om övriga behöriga myndigheters användning av IMI. I samband med detta ska det anges för vilka områden av den inre marknaden dessa är behöriga. Enligt direktivet om återlämnande av kulturföremål ska detta göras särskilt vid tillämpningen av detta direktiv. De myndigheter som ska vara behöriga att använda IMI för kulturföremål bör, liksom även

Stiftelsen Nordiska museet särskilt instämt i, vara alla de myndigheter som handlägger ärenden om utförsel av kulturföremål, nämligen Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde. Även Stiftelsen Nordiska museet bör utses som behörig att använda IMI. I framtiden kan även komma att övervägas om brottsbekämpande myndigheter ska få tillgång till IMI för kulturföremål, vilket Polismyndigheten och Tullverket ställt sig positiva till. Regeringen kommer att ta ställning till Datainspektionens och Juridiska fakulteten vid Uppsala universitets synpunkter om skyddet för personuppgifter under det fortsatta arbetet.

Kommerskollegium är samordnande myndighet för allt myndighetssamarbete i IMI och därmed även avseende direktivet om kulturföremål. Bemyndigandet för Kommerskollegium att meddela föreskrifter om informationsutbyte i IMI omfattar redan sådant informationsutbyte i IMI som sker till följd av direktivet om återlämnande av kulturföremål. Kommerskollegium ska också registrera de myndigheter som utsetts som behöriga i IMI-systemet. Regeringen finner inte något skäl att, som Riksantikvarieämbetet anfört, ifrågasätta om Kommerskollegium har kompetensen att vara samordnande myndighet även för IMI för kulturföremål.

Bestämmelser om att IMI ska användas samt vilka myndigheter som ska vara behöriga bör införas i kulturmiljöförordningen.

• Sida 22
•  Original

8. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: De förselagna lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2016.

Regeringens bedömning: Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte till de föreslagna lagändringarna.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna berör inte frågan om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Det omarbetade direktivet ska vara genomfört senast den 18 december 2015. De författningsändringar som föreslås bör därför träda i kraft den 1 januari 2016. Förslagen kräver inte några särskilda övergångsbestämmelser.

9. Konsekvenser av förslagen

9.1. Konsekvenser för staten

Regeringens bedömning: Förslagen i lagrådsremissen medför endast marginella kostnadsökningar. Dessa ryms inom befintliga anslagsramar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet anför att en konsekvens av ändringarna kan bli att antalet återlämnandeärenden ökar vilket kan leda till ett ökat resursbehov hos Riksantikvarieämbetet. Kungl. Biblioteket bedömer att en årsarbetskraft extra kommer att behövas för att registrera de över 50 böcker som stulits därifrån. Stiftelsen Nordiska museet anför att arbetsbelastningen och kostnaderna kommer att öka.

Skälen för regeringens bedömning: Möjligheten att inom EES väcka talan om återlämnande vid svensk domstol enligt 6 kap. kulturmiljölagen har funnits sedan 1995. Under de år som denna möjlighet har funnits har ingen sådan talan väckts i Sverige. Inte heller har Sverige väckt någon sådan talan i utlandet. Eftersom olaglig utförsel förekommer är dock förhoppningarna att ändringarna i direktivet ska leda till att fler föremål ska kunna återlämnas och att detta ska ske bland annat genom att medlemsstaterna väcker talan om återlämnande. Det förefaller dock sannolikt att antalet mål kommer att bli begränsat även framöver.

Arbetsbelastningen och kostnaderna för det allmänna bedöms öka endast marginellt. Förslaget bedöms inte heller leda till några beaktansvärda kostnadsökningar för allmän domstol med hänsyn till det ringa antal mål som kan förväntas bli resultatet. Regeringen bedömer i motsats till

• Sida 23
•  Original

Riksantikvarieämbetet, Kungl. Biblioteket och Stiftelsen Nordiska museet att ändringarna endast kommer att få begränsade ekonomiska konsekvenser för de myndigheter som ska tillämpa IMI. Att IMI ska användas för kulturföremål förväntas leda till en förenkling för berörda myndigheter och därför möjligen minskade kostnader. De marginella kostnadsökningar som kan uppkomma bedöms sammantaget rymmas inom befintliga anslagsramar.

9.2. Konsekvenser för företagen

Regeringens bedömning: Förslagen bedöms inte få några konsekvenser för små eller medelstora företags villkor.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna berör inte bedömningen i promemorian. Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna avseende definitionen av kulturföremål i 6 kap. kulturmiljölagen påverkar bara möjligheterna för Riksantikvarieämbetet att väcka talan om återlämnande av kulturföremål i andra medlemsstater samt de andra medlemsstaternas möjligheter att väcka talan avseende sådana föremål i

Sverige. Att definitionen av kulturföremål ändras bedöms inte påverka de företag som handlar med kulturföremål i någon nämnvärd omfattning. Det är i första hand reglerna om tillstånd för utförsel i 5 kap. kulturmiljölagen som kan ha betydelse för handlarna. Dessa regler påverkas inte av förslagen. När det gäller de nya gemensamma kriterierna för vad som ska beaktas för att avgöra om vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet och möjligheterna att få ersättning för det fall ett föremål ska återlämnas, innebär detta inga nya krav på företagen. Kriterierna ger uttryck för sådana förhållanden som redan bör beaktas av handlare enligt tidigare reglering i kulturmiljölagen, lagen om handel med begagnade varor (1999:271) och mot bakgrund av den svenska godtroslagstiftningen. Regeringen bedömer således att förslagen inte har några konsekvenser för små eller medelstora företags villkor.

9.3. Övriga konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen bedöms inte få några övriga konsekvenser.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna berör inte bedömningen i promemorian. Skälen för regeringens bedömning: Förslaget bedöms inte få några direkta konsekvenser för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet, för jämställdhet mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Förslagen kan inte heller bedömas medföra några konsekvenser för miljön.

• Sida 24
•  Original

10. Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950)

6 kap. 2 §

6 kap. 6 §

Talan om återlämnande ska väckas inom tre år från det att den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som är en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling eller som är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig eller annan religiös institution och har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bortförseln.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av – en stat som avses i 1 §, – en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller – en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras

av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan ogillas.

Paragrafen motsvarar artikel 8 i direktivet och behandlas under avsnitt 7.2 i denna proposition.

I paragrafens första stycke förlängs tidsfristen för att väcka talan om återlämnande från ett till tre år. Sedan tidigare finns speciella

• Sida 25
•  Original

bestämmelser om en längre tidsfrist om 75 år för att väcka talan angående återlämnande av offentliga samlingar och kyrkliga föremål med särskilt skydd. Med anledning av ändring i direktivet ska denna tidsfrist även gälla andra religiösa föremål än kyrkliga.

I andra stycket finns definitionen av begreppet offentlig samling vilket motsvaras av art. 2.8 i direktivet. Definitionen återfanns tidigare i 2 §. Någon ändring i sak avseende begreppet offentlig samling avses inte. Tidsfristen för väckande av talan angående denna typ av föremål ändras inte heller.

6 kap. 7 §

Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten. Detta förutsätter att innehavaren visar att han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet.

Vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet ska det tas hänsyn till alla omständigheter i samband med anskaffandet, däribland dokumentation om föremålets proveniens, de tillstånd för utförsel som krävs enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning, parternas karaktär, det pris som betalats, om innehavaren kontrollerat tillgängliga register över stulna föremål och all relevant information som innehavaren rimligen kunnat erhålla, eller om innehavaren vidtagit andra sådana åtgärder som en omdömesgill person skulle ha vidtagit under samma omständigheter.

Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha

^{varit det.}

Paragrafen motsvarar art. 10 i direktivet och behandlas i avsnitt 7.3 i denna proposition. Bestämmelsen anger i vilka fall och under vilka förutsättningar den som blir tvungen att återlämna ett kulturföremål enligt bestämmelserna i 6 kap. kulturmiljölagen är berättigad till ersättning av den återkrävande medlemsstaten.

Paragrafens första stycke ändras efter synpunkter från Lagrådet. I lagtexten förtydligas att innehavaren ska bevisa att han eller hon har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet för att ha rätt till ersättning. Enligt direktivets tidigare lydelse var bevisbördans placering styrd av respektive medlemsstats nationella rätt. Enligt svensk rätt torde bevisbördan då ha legat på innehavaren. Enligt det omarbetade direktivet är det nu inte längre upp till medlemsländerna att bestämma var bevisbördan ska ligga utan den ska alltid ligga på innehavaren. Ändringen innebär därför inte någon ändring i praktiken avseende bevisbördans placering. Efter förslag från Lagrådet har sista ledet i sista meningen utgått. De kriterier som införs i andra stycket för när innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet måste även anses omfatta frågan om hur föremålet förts bort från den återkrävande statens territorium. En reglering av denna situation i första stycket är därför numera onödig och kan tas bort. Att ordet ”tillräcklig” i första styckets tidigare lydelse nu ersätts med ”vederbörlig” syftar inte heller till någon ändring i sak utan görs endast för att lagtexten ska motsvara direktivets lydelse.

• Sida 26
•  Original

I paragrafens andra stycke införs nya icke uttömande kriterier för vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. Syftet med att införa dessa kriterier är att främja en enhetlig tolkning inom EU av begreppet vederbörlig omsorg och hänsyn. Denna ändring får inga konsekvenser för de regler som i övrigt gäller för stulna föremål enligt lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.