Prop. 1994/95:74

Återlämnande av kulturföremål

Regeringens proposition

- &%%' 1994/95.74

Återlämnande av kulturföremål Prop. 1994/95 : 74

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 27 oktober 1994

Ingvar Carlsson

Margot Wallström (Kulturdepartementet)

Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1994:66) Återlämnande av kulturföremål

I promemorian läggs fram förslag till lagstiftning för att i svensk rätt införliva rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kultur- föremål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium. Direktivet skall införlivas som en följd av EES-avtalet.

Enligt direktivet skall vissa kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstat under vissa förutsättningar återlämnas till den statens terri- torium.

l promemorian föreslås i huvudsak följande. Kulturföremål som olagligt förts bort från en annan EES-stat skall under de förutsättningar som anges i direktivet återlämnas på talan av den stat från vars territorium föremålet förts bort. Om ett föremål skall återlämnas är innehavaren berättigad till skälig er- sättning om han eller hon var i god tro i fråga om hur föremålet förts från den återkrävande staten. Mål om återlämnande skall handläggas av Stockholms tingsrätt som första instans. Riksantikvarieämbetet skall på framställan av en annan EES-stat i Sverige söka efter olagligt bortförda kulturföremål. För att sådana efterforskningar skall bli effektiva föreslås att Riksantikvarieämbetet skall kunna få tillträde till lokaler m.m. Tillstånd till en sådan s.k. under- sökning skall lämnas av Stockholms tingsrätt. Om det sökta föremålet på- träffas vid undersökningen skall ärnbetet kunna ta hand om föremålet om det föreligger risk för att föremålet annars göms undan. Ett sådant omhänder- tagande skall på begäran av den som berörs kunna omprövas av Stockholms tingsrätt. '

De bestämmelser som kräver lagform tas in som ett nytt kapitel i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

• Sida 35
•  Original

Promemorians lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988z950) om kulturminnen m.m. skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande lydelse.

6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål

1 5 Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från ett land som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till det land från vilket det förts bort enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Definitioner

2 & Med kulturföremål avses i detta kapitel föremål som

1. i den stat det förts bort från betecknas som en nationell skatt av konst- närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lag eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och

2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en inte- grerad del av offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en biblioteksamling. Med offentlig samling avses samling som ägs av — en stat som ingår i EES, — en lokal eller regional myndighet i en stat som ingår i EES, eller — en offentlig institution i en stat som ingår i EES och som ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

3 5 Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter eller i strid med rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål, eller att föremålet inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig bortförsel eller någon annan överträdelse av ett villkor som ställts för tillstånd till en sådan bortförsel.

Väckande av talan m.m.

4 5 Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid Stockholms tingsrätt väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet.

För att en ansökan om stämning skall tas upp till prövning skall till an- sökan bifogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål och dels en förklaring av den behöriga myndigheten i det återkrävande landet om att föremålet olagligen har förts bort från landet.

5 & Rätten skall se till att frågan om återlämnande blir tillbörligen utredd.

• Sida 36
•  Original

Bilaga 2

6 5 Stockholms tingsrätt får på ansökan av den stat från vars territorium ett kulturföremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd på föremålet. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 åå rättegångsbalken tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt till återlämnande.

7 & Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den åter- krävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och vem som inne- hade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att den olagliga bortförseln ägde rum. I fråga om föremål som enligt 2 & tillhör en offentlig samling och kyrkliga före mål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag. får dock talan väckas inom sjuttiofem år från det att bortförseln ägde rum. Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks. skall talan ogillas.

8 5 Om ett kulturföremål skall återlämnas enligt denna lag är den som inne- har föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den åter- krävande staten om domstolen finner att han eller hon visat vederbörlig om- sorg och uppmärksamhet i fråga om hur föremålet förts bort från den åter- krävande staten.

Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tas till om innehavaren efter återlämnandet har någon rätt till föremålet.

Den som förvärvat föremålet genom arv eller gåva är berättigad till ersätt- ning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Undersökning

9 5 Stockholms tingsrätt får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (centralmyndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från ett land som ingår i EES. Tillstånd får lämnas endast om det finns sannolika skäl för att det sökta föremålet kan påträffas vid undersök- ningen och vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs.

Ansökan skall göras skriftligen. Motparten skall inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms.

10 & Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, trans- portmedel och andra utrymmen.

Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 5, 7 5 andra stycket och 9 5 första stycket rättegångsbalken.

Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra undersökningen. Kronofogdemyndigheten skall inte underrätta svaranden om begäran om handräckning innan verkställighet sker.

11 5 Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala myndigheten ta hand om föremålet om det skäligen kan befaras att inne- havaren genom att gömma undan föremålet eller på annat sätt undandrar sig ett återlämnande.

• Sida 37
•  Original

Bilaga 2

12 & Den som berörs av ett omhändertagande enligt 11 5 kan skriftligen begära prövning av det vid Stockholms tingsrätt. När begäran kommit in skall tingsrätten snarast möjligt och, om inte synnerliga skäl föreligger, senast fjärde dagen därefter hålla förhandling.

Till förhandlingen skall den berörde och den centrala myndigheten kallas. Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhänder- tagandet. Den berörde skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synner— liga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart med- dela beslut.

13 & Tingsrätten skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå. Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett om- händertagande får dock bestå högst tre månader.

14 5 Om domstol fattat beslut om säkerhetsåtgärd på ett föremål enligt 5 & upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla.

15 & Vid handläggning enligt 9 och 12 55 tillämpas lagen (l946:807) om handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare.

Kostnader

16 5 Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål.

Övrigt

17 5 Om ett kulturföremål återlämnats enligt rådets direktiv nr 93/7/EEC om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstats territorium skall äganderätten till föremålet bestämmas enligt den åter- krävande statens lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1995.

• Sida 38
•  Original

Sammanställning av remissyttranden över departements- promemorian (Ds 1994:66) återlämnande av kulturföremål

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av

Svea hovrätt

Stockholms tingsrätt

Domstolsverket Riksskatteverket

Generaltullstyrelsen Kronofogdemyndigheten i Stockholms län Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län Kungl. biblioteket

Riksarkivet

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer Statens konstmuseum Godtrosförvärvsutredningen (Ju 199'3:1l) StifteISen Nordiska museet

Föreningen Sveriges landsantikvarier

Remissinstansema har framfört följande synpunkter.

Svea hovrätt föreslår att ansvaret för rättegångskostnadema för mål och ären- den om återlämnande av kulturföremål utformas på samma sätt som i 7 kap. 1—3 55 expropriationslagen (1972:7 19). Vidare lämnar hovrätten förslag på redaktionella ändringar av lagtexten.

Stockholms tingsrätt anför att det är förefaller onödigt att förhandling enligt 12 5 skall hållas senast fjärde dagen efter det att en begäran om prövning kommit in till tingsrätten. Enligt tingsrättens mening bör endast föreskrivas att förhandling skall hållas snarast möjligt.

Domstolsverket avstyrker att endast Stockholms tingsrätt skall vara behörig att som första instans skall pröva mål och ärenden om återlämnande av kulturföremål. Enligt verkets mening bör i stället frågorna tas upp vid innehavarens tvistemålsforum. Vidare bör enligt verkets mening övervägas om inte lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden bör tilläm— pas på tvister om återlämnande. Verket föreslår också vissa redaktionella ändringar av lagtexten.

Riksskatteverket sätter i fråga om inte bestänunelsen i 10 5 om att krono- fogdemyndigheten inte skall kommunicera en ansökan om handräckning med motparten även bör komma till uttryck i 16 kap. 11 & utsökningsbalken.

Generaltullstyrelsen lämnar förslaget utan erinran.

• Sida 39
•  Original

Bilaga 3

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anför att bestämmelsen i 10 & tredje stycket bör utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 13 5 lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län föreslår att bestämmelsen i 10 5 tredje stycket utformas på samma sätt som i konkurrenslagen (1993:20) och vidare att det av lagtexten bör framgå vilka bestämmelser i utsökningsbalken som är tillämpliga.

Kungl. Biblioteket lämnar förslaget utan erinran. Riksarkivet lämnar förslaget utan erinran.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer avstyrker att endast Stockholms tingsrätt skall vara behörig att som första instans pröva mål och ärenden om återlämnande av kulturföremål. Vidare menar ämbetet att rätten till ersättning när innehavaren behåller äganderätten efter återlämnandet inte bör vara så begränsad som sägs i promemorian.

Statens konstmuseer uttrycker tveksamhet om lämpligheten i att central- myndigheten ges en polisiär roll. Vidare föreslår myndigheten att det av lag- texten bör framgå att centralmyndigheten aktivt skall samarbeta med fack- myndigheterna.

Godtrosförvärvsutredningen avstyrker att Stockholms tingsrätt skall vara be— hörig att som första instans pröva mål och ärenden om återlämnande av kulturföremål. Utredningen menar vidare att mål om återlämnande bör hanteras som dispositiva tvistemål. I fråga om fördelningen av rättegångs- kostnader bör enligt utredningen övervägas en särreglering, eftersom inne- havaren — även när ett kulturföremål skall återlämnas — inte behöver ha för- farit klandervärt. Vidare föreslår utredningen att inte endast den som har omedelbar utan även medelbar besittning till ett föremål skall anses vara inne- havare enligt lagen. Enligt utredningens mening bör det klart framgå att innehavaren har bevisbördan för att han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet i fråga om hur föremålet förts från det återkrävande landet och således är berättigad till ersättning. Slutligen anför utredningen att det är mindre lämpligt att använda termen kulturföremål i det föreslagna 6 kap. i kulturminneslagen, eftersom samma begrepp används i en annan betydelse i 5 kap. samma lag.

Stiftelsen Nordiska museet menar att den centrala myndigheten inte bör efter- söka och ta hand om kulturföremål. Den uppgiften bör i stället utföras av polis- eller tullmyndighet i samarbete med den centrala myndigheten eller annan fackmyndighet.

• Sida 40
•  Original

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (l988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (l988:950) om kulturminnen m.m. skall införas ett nytt kapitel, 6 kap., av följande lydelse.

6 kap. Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål

1 & Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från en stat som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran återlämnas till den staten.

Definitioner

2 5 Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som

1. i den stat det förts bort från betecknas som en nationell skatt av konst- närligt. historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa för- faranden som är förenliga med artikel 13 i EES-avtalet/alt: artikel 36 i Rom- fördraget/, och

2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hcs en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en biblioteksamling.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

— en stat som avsesi l 5,

— en lokal eller regional myndighet i en sådan stat. eller — en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finan-

sieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet.

3 5 Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses att föremålet förts från en stats territorium i strid med den statens regler till skydd för nationella skatter. eller att efter en tidsbegränsad laglig bortförsel föremålet inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har övenrätts.

Väckande av talan

4 & Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet för egen eller annans räkning.

För att en ansökan om stämning skall tas upp till prövning skall till an- sökan bifogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kulturföremål och dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort.

5 & Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium ett kultur- föremål olagligt förts bort besluta om säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. Därvid skall bestämmelserna i 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 55 rättegångsbalken

• Sida 41
•  Original

Bilaga 4

tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom skall i det sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad.

6 & Talan om återlämnande skall väckas inom ett år från det att den åter- krävande staten fick kännedom om föremålets belägenhet och vem som inne- hade det. Talan får dock inte väckas senare än trettio år efter det att den föremålet olagligt fördes bort. I fråga om föremål som enligt 2 & tillhör en offentlig samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom sjuttiofem år efter bort- förseln. Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, skall talan ogillas.

Ersättning

7 5 Om ett kulturföremål skall återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten om han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten.

Den som förvärvat föremålet genom arv eller gåva är berättigad till ersätt- ning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Undersökning

8 & Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en under— sökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som anges i l 5. Tillstånd får lämnas endast om det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid under- sökningen och vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs.

Ansökan skall göras skriftligen. Motparten skall inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Han eller hon skall inte heller underrättas om domstolens beslut.

Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms.

9 & Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, trans- portmedel och andra utrymmen.

Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 5, 7 5 andra stycket och 9 5 första stycket rättegångsbalken.

Myndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra undersökningen. Kronofogdemyndigheten skall inte underrätta svaranden om begäran om handräckning innan verkställighet sker. Därutöver gäller bestämmelsema i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 å den balken.

10 5 Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får den centrala myndigheten ta hand om föremålet om det skäligen kan befaras att inne- havaren genom att gömma undan föremålet eller genom att företa någon annan åtgärd hindrar eller försvårar ett återlämnande.

• Sida 42
•  Original

Bilaga 4

11 5 Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 5 kan skriftligen begära prövning av det vid den tingsrätt som prövade ansökan om tillstånd till undersökningen. När begäran kommit in skall rätten snarast möjligt och, om det inte finns synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla för- handling.

Till förhandlingen skall kallas både den berörs och den centrala myndig- heten.

Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för omhänder- tagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra sig. Förhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut.

12 & Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall bestå. Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ett om- händertagande får dock bestå högst tre månader.

13 5 Om domstol enligt 5 5 fattat beslut om säkerhetsåtgärd beträffande ett föremål upphör beslut om omhändertagande av samma föremål att gälla.

Rättegångsbestämmelser

14 5 Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.

Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 55 tillämpas vad som är föreskrivet i lagen (l946:807) om handläggning av domstolsärenden. Tingsrätten är domför med en lagfaren domare.

Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken.

Kostnader

15 & I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om rättegångskostnadema 18 kap. rättegångsbalken med följande ändringar. Om den återkrävande statens motpart inte insett eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, skall den återkrävande staten svara för kostnadema vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnadema i högre rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad som avses i 18 kap. 6 & rättegångsbalken svarar dock alltid den part som orsakat kostnaden.

16 & Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av en dom om återlämnande av ett kulturföremål.

Lagval

17 5 Om ett olagligt bortfört kulturföremål återlämnats, skall äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande statens lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995

• Sida 43
•  Original

Bilaga 4

Kategorier som avses i 6 kap. 2 & andra stycket Bilaga

A.

1. Arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som härrör från — utgrävningar och fynd på land eller under vatten, - arkeologiska fyndplatser, — arkeologiska samlingar.

2. Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konstnärliga, historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år. 3. Tavlor och målningar som utförts helt för hand, på vilket underlag och i vilket material som helst]. 4. Mosaiker som inte tillhör kategorierna 1 och 2 och teckningar som utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material som helst]. 5. Originalgravyrer, tryck, silkscreentryck och litografier med deras respektive matriser och originalaffischerl. 6. Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda en- ligt samma process som originaletl och som inte tillhör kategori 1. 7. Fotografier, film och negativ av dessal. 8. Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur, enstaka eller i samlingarl. 9. Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar. 10. Tryckta kartor äldre än 200 år. 11. Arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, på vilket underlag och i vilket medium som helst. 12. a. Samlingar2 och föremål från zoologiska, botaniska, mineralo- giska eller anatomiska samlingar. b. Samlingar2 av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse. 13. Transportmedel som är äldre än 75 år. 14. Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna Al—A13 och som är äldre än 50 år. Kulturföremålen i kategorierna Al—Al4 omfattas av denna lag bara om deras värde motsvarar eller överstiger de ekonomiska gräns- värdena under B.

1 Som är äldre än femtio år och inte tillhör upphovsmannen. 2 Enligt definitionen av EG-domstolen i dess dom i mål 252/84: "Samlarföremål enligt nr 99.05 i Gemensamma tulltaxan är föremål som har de egenskaper som krävs för att ingå i en samling, dvs. föremål som är relativt sällsynta. som normalt inte används för sitt ursprungliga ändamål. är föremål för speciella transaktioner utanför den normala handeln med liknande bruks- föremål och är av högt värde".

• Sida 44
•  Original

Ekonomiska gränsvärden tillämpliga på vissa kategorier under A Prop. 1994/95 : 74 VÄRDE 0 (Noll) . Bilaga 4 — 1 (arkeologiska föremål)

— 2 (delar av minnesmärken) — 8 ( inkunabler och manuskript) — 11 (arkiv) 128 000kr

— 4 (mosaiker och teckningar) - 5 (gravyrer) — 7 (fotografier) — 10 (tryckta kartor)

427000kr

— 6 (statyer) — 9 (böcker) - 12 (samlingar) — 13 (transportmedel) — 14 (alla andra föremål)

1282000kr

— 3 (tavlor)

Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är upp- fyllda måste göras när återlämnande begärs. Det ekonomiska värdet är det som föremålet har i den återkrävande medlemsstaten.

• Sida 45
•  Original

Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10—05

Närvarande: f.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg, justitierådet Johan Munck, regeringsrådet Leif Lindstam.

Enligt en lagrådsremiss den 15 september (Kulturdepartementet) har rege- ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (l988:950) om kultunninnen m.m.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Knut Weibull.

Lagförslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

2 Ö

1 första stycket definieras vad som avses med ett kulturföremål. I definitionen ingår att föremålet i den stat det förts bort från "betecknas" som en nationell skatt av visst värde. Ordvalet leder tanken till att vissa kulturföremål i den nationella lagstiftningen uttryckligen anges vara nationella skatter. Så ärinte fallet i fråga om lagen om kulturminnen och kan inte heller förutsättas vara förhållandet i andra länders lagstiftning. Ordet "betecknas" kan därför lämp- ligen bytas ut mot ordet "betraktas".

Vidare bör i första stycket 1 inte hänvisas alternativt till EES-avtalet och Romfördraget. Att ett av alternativen skall väljas sedan klarhet vunnits i fråga om Sveriges anslutning till Europeiska Unionen torde kunna uppmärk- sammas på annat sätt. I Lagrådets förslag till utformning av 2 5 har utan något ställningstagande i sak en hänvisning till Romfördraget valts.

I första stycket föreskrivs som en del av definitionen av kulturföremål som omfattas av bestämmelserna i lagens 6 kap. att det kan vara fråga om en integrerad del av en offentlig samling. Offentlig samling definieras i para- grafens andra stycke som en samling som ägs av en stat som anges i 1 &, av en lokal eller regional myndighet i en sådan stat eller av en offentlig insti- tution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller regional myndighet. '

Den i lagen föreslagna definitionen ansluter nära till den definition som finns i artikel 1.1 i rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993. Den föreslagna definitionen är dock inte lämpligt utformad med hänsyn till svensk juridisk terminologi. Staten anses i Sverige utgöra en enda juridisk person. Statliga myndigheter på lokal eller regional nivå kan därför inte anses som självständiga ägare till olika tillgångar. Inte heller kan kommuner, delstater eller motsvarande, som sannolikt åsyftas i direktivet, betecknas som lokala eller regionala myndigheter. Innebörden av direktivets definition av offentlig samling torde korrekt återges i den svenska definitionen om där i stället för stat och lokal eller regional myndighet anges det allmänna (jfr 2 kap. regeringsformen).

• Sida 46
•  Original

Bilaga 5

Paragrafen bör enligt Lagrådets mening ges följande utformning:

"Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som

1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konst— närligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa för- faranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget, och

2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling.

Med en offentlig samling avses en samling som i en stat som avses i 1 5 ägs av det allmänna eller av en institution i en sådan stat vilken ägs eller till stor del finansieras av det allmänna."

45

l paragrafens första stycke anges bl.a. att talan om återlämnande skall riktas mot den som innehar föremålet för egen eller annans räkning. Med den valda formuleringen avses bestämmelsen motsvara innehållet i artikel 5 i direktivet.

Uttrycket "för egen eller annans räkning" syftar på de definitioner av in- nehavare och mellanhand som ges i artikel 1.6 och 1.7. Enligt artikel 1.6 är innehavare den person som fysiskt innehar kulturföremålet för egen räkning och enligt artikel 1.7 är mellanhand den person som fysiskt innehar kultur- föremålet för annans räkning. Andra meningen i första stycket kan med oför- ändrad innebörd utformas så att talan skall väckas mot den som innehar före- målet. Härmed bör förstås den som fysiskt innehar detsamma.

Idet fall en främmande stat väcker talan mot en mellanhand, dvs. mot nå- gon som innehar ett kulturföremål för annans räkning, kan detta naturligtvis i hög grad påverka exempelvis ägarens rätt. Detta förhållande beaktas inte särskilt vare sig i direktivet eller i de föreslagna bestämmelserna. Däremot torde bestämmelserna i 14 kap. 10—-12 åå rättegångsbalken om intervenient vara tillämpliga på den för vars räkning föremålet innehas. Denne är därvid hänvisad till att själv bevaka sin rätt, varvid han får ställningen som själv- ständig intervenient. Det kan visserligen antas att detta i många fall inte kommer att bereda några särskilda svårigheter i praktiken, eftersom mellan- handen kan förväntas underrätta de:-n för vars räkning han innehar ett kultur- föremål om att talan om återlämnande har väckts. För den för vars räkning föremålet innehas kan givetvis processen resultera i att han förlorar den rätt till föremålet som han har. Enligt Lagrådets mening bör därför och med hän- syn till den särskilda karaktären av de föreslagna reglerna införas en skyldighet för den domstol där talan väcks mot en mellanhand att underrätta den som har en rätt till föremålet som kan påverkas av processen, om denne är känd.

I paragrafens andra stycke anges som en förutsättning för att en ansökan om stämning skall tas upp till prövning att vissa handlingar skall bifogas an— sökningen. En ansökan om stämning i tvistemål skall enligt 42 kap. 4 & rätte- gångsbalken avvisas om käranden inte följer ett föreläggande att avhjälpa brister i fråga om ansökningens innehåll eller annan ofullständighet. Det torde

• Sida 47
•  Original

Bilaga 5

därför vara tillräckligt att i andra stycket ange endast vad som skall fogas till ansökningen. Paragrafen bör enligt Lagrådet erhålla följande lydelse:

"Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt har förts bort kan vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan skall riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket skall fogas dels en handling som beskriver föremålet och som anger att det är ett kultur- föremål, dels en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet olagligt har förts bort.

Är annan än den som innehar föremålet ägare till detta. skall domstolen, om ägaren är känd, underrätta denne om att talan väckts. Detsamma gäller i fråga om den som har en särskild rätt till föremålet."

7å

I paragrafen anges i vilka fall och under vilka förutsättningar den som enligt bestämmelserna i lagförslaget blir tvungen att återlämna ett kulturföremål är

berättigad till ersättning av den återkrävande staten.

I enlighet med vad som uttalas i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3) innebär paragrafen att ersättning skall kunna utgå endast i det fall det kultur- föremål som skall återlämnas innehas av någon för egen räkning. Någon rätt till ersättning skall alltså inte finnas om föremålet innehas av en mellanhand, dvs. för annans räkning. Detta gäller såväl mellanhanden som den för vars räkning denne innehar föremålet. Bestämmelsen i 7 & har samma utformning som motsvarande bestämmelse i artikel 9 i direktivet.

Det sakligt befogade i denna utformning av reglerna kan starkt ifråga- sättas. Den för vars räkning en mellanhand innehar ett kulturföremål kan vara ägare till föremålet eller ha en annan ekonomiskt betydelsefull rätt till det, t.ex. nyttjanderätt. För denne blir effekten av att föremålet måste återlämnas densamma vare sig han själv fysiskt innehar det eller det tillfälligt finns hos någon annan t.ex. för reparation eller som lån för en utställning. Någon förklaring till att direktivet getts denna utformning lämnas inte i remissen.

En närmare granskning av de olika artiklarna i direktivet ger vid handen att det inte kan uteslutas att artikel 9 om rätten till ersättning fått ett icke avsett in- nehåll. Definitionema på innehavare och mellanhand i artikel 1.6 och 1.7 synes utesluta varandra; att en person vid ett givet tillfälle fysiskt innehar ett föremål för egen eller annans räkning innebär att ingen annan person vid samma tillfälle kan fysiskt inneha föremålet, vare sig för egen eller annans räkning. Trots detta anges i artikel 4.1 att "innehavaren och/eller mellanhan- den" skall identifieras och i artikel 4.6 att behörig myndighet skall uppträda som förmedlare mellan "innehavaren och/eller mellanhanden".

Med hänsyn till vad som nu sagts kan sättas i fråga om den tolkning av bestämmelsen om ersättning i artikel 9 som gjorts i lagrådsremissen är nöd- vändig. Ett ytterligare skäl mot denna tolkning är att den kan ge upphov till en ordning som knappast är förenlig med det äganderättsskydd som följer av

• Sida 48
•  Original

Bilaga 5

artikel 1 i första tilläggsprotokollet till den Europeiska konventionen an- gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Om det inte anses möjligt att i lagen föreskriva att den återkrävande staten skall vara skyldig att betala ersättning även till den för vars räkning ett kultur- föremål innehas av en mellanhand bör följande beaktas. Enligt 2 kap. 18 & regeringsformen skall varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk ge- nom expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. I vart fall om någon genom återlämnandet av ett kulturföremål förlorar äganderätten eller annan särskild rätt till föremålet, torde nämnda grundlagsbestämmelse eller grunderna för den vara tillämpliga. Ersättning skall i så fall utges och får betalas av svenska staten i stället för av den återkrävande staten. Lagrådet förordar att en före- skrift härom tas in i 6 kap. som en ny 8 5.

Som en förutsättning för att der.-. som skall återlämna ett kulturföremål skall ha rätt till ersättning av den återkrävande staten anges i 7 5 att han eller hon visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet "i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten". I artikel 9 i direktivet är förutsätt- ningen utforrnad så att innehavaren skall ha visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet "vid anskaffandet av föremålet". Utformningen av den i den svenska lagtexten föreslagna lydelsen har enligt den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3) valts för att direktivets utformning inte skall kunna ges den innebörden att innehavaren är berättigad till ersättning trots att han efter för- värvet av ett föremål olagligt fört bort det, om han bara vid förvärvet visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet. '

Avfattningen av 7 5 på denna punkt synes inte motsvara innebörden av artikel 9 i direktivet. Den som innehar ett kulturföremål i Sverige behöver ju inte ha befattat sig med anskaffandet av föremålet i utlandet eller med dess bortförande från den främmande staten. Innehavaren kan t.ex. ha förvärvat föremålet av en säljare i Sverige när föremålet redan fanns här i landet. Att så skett hindrar inte att en skyldighet att återlämna föremålet kan föreligga. I motsats till vad som uttrycks i remissen anser Lagrådet att direktivets formu- lering av förutsättningen för ersättning bättre täcker de fall som kan före- komma. För att undanröja tveksamhet om bestämmelsens tolkning kan dock föreskrivas att vederbörlig omsorg och uppmärksamhet skall ha visats både vid anskaffandet av föremålet och fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten.

I paragrafens andra stycke bör anges att förvärv genom testamente bör jämställas med arv och gåva i fråga om rätten till ersättning.

Den ersättning som innehavaren av ett föremål som skall återlämnas kan vara berättigad till bör fastställas i målet om återlämnande. Detta bör framgå av lagtexten.

I artikel 9 i direktivet anges att den återkrävande staten skall betala ersät- tningen vid återlämnandet av föremålet. En bestämmelse härom bör tas in i 7 &.

• Sida 49
•  Original

Bilaga 5

I enlighet med vad Lagrådet uttalat bör 7 5 och den nya 8 & ges följande lydelse. ' - -

7 5 "Skall ett kulturföremål återlämnas är den som innehar föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av den återkrävande staten, om in- nehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. - .

Den som har förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det.

Ersättningen skall fastställas r målet om återlämnande av kulturföremålet och skall betalas vid återlämnandet?

8 5 "Om ett kulturföremål skall återlämnas enligt bestämmelserna i detta-kapitel av någon som innehar det för annans räkning, är den vars äganderätt eller särskilda rätt till föremålet påverkas av återlämnandet berättigad till ersättning av statsverket. Ersättning skall dock betalas endast i den mån rätt till ersätt- ning skulle ha förelegat om föremålet innehafts för egen räkning.

I fråga om ersättning enligt första stycket gäller 7 & tredje stycket."

8—13 55

Paragraferna innehåller regler som ger den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) befogenhet att efter domstols för— ordnande genomföra undersökningar för att söka efter olagligen bortförda kulturföremål Och därvid omhänderta sådant föremål, om det påträffas. Kronofogdemyndighet avses kunna lämna biträde åt den centrala myndig- heten. Enligt vad som framgår av remissens allmänna motivering avses Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (Riksantikvarieämbetet) komma att utses till central myndighet.

Reglerna har uppenbarligen föreslagits mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 4 i direktivet, där det bl.a. föreskrivs att de centrala myndigheterna hos medlemsstaterna på ansökan skall efterforska ett närmare angivet kultur- föremål som förts bort olovligen samt vidta alla nödvändiga åtgärder för det fysiska bevarandet av föremålet och genom interimistiska åtgärder förhindra varje handling som syftar till att undvika ett återlämnandeförfarande. Lagrådet vill likväl ifrågasätta om de föreslagna reglerna är nödvändiga.

De undersökningar som Riksantikvarieämbetet avses få utföra är av den karaktären att de enligt regeringsformens terminologi är att hänföra till hus- rannsakan. Det ligger i sakens natur att återhållsamhet bör iakttas när det gäller att införa regler om sådana undersökningar vid sidan av det straffpro— cessuella området och att tillägg a andra myndigheter" än de brottsbekämpande befogenheter av detta slag.

• Sida 50
•  Original

Bilaga 5

I de fall som här är i fråga kan det ofta förutsättas att brottsliga handlingar av ett eller annat slag har förövats. I den mån det är fråga om en handling som är straffbar enligt svensk lag kan då vanliga straffprocessuella regler om husrannsakan och beslag tillämpas, och de föreslagna befogenheterna för Riksantikvarieämbetet kan i sådana fall tänkas leda till kompetenskonflikter. Skulle det vara fråga om en handling som är brottslig enligt den främmande statens men inte enligt svensk lag — närmast då överträdelse av den främ- mande statens offentligrättsliga reglering — kan biträde från svensk sida läm- nas som rättshjälp i brottmål, varvid även tvångsåtgärder kan komma i fråga under de förutsättningar som anges i lagen (1975:295) om användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat. Till detta" kommer att de föres- lagna reglerna i 6 kap. 5 5 gör det möjligt för domstol att även interimistiskt förordna om kvarstad på ett kulturföremål efter ansökan därom från den åter- krävande statens sida.

Enligt Lagrådets mening får de krav som direktivet ställer på den svenska lagstiftningen med hänsyn härtill anses vara uppfyllda även utan att man inför särskilda regler om undersökning i enskilda utrymmen och om omhänderta- gande av föremål. En skyldighet för Riksantikvarieämbetet att på begäran efterforska bortförda kulturföremål behöver således inte nödvändigtvis vara förenad med befogenheter för ämbetet att genomföra sådana tvångsåtgärder som här är i fråga och som otvivelaktigt har karaktär av polisverksamhet. Detta gäller så mycket mera som det finns utrymme för tvekan om de föres- lagna reglerna är ägnade att mera påtagligt minska risken för att ett olagligt bortfört kulturföremål göms undan eller att annan liknande åtgärd vidtas i så- dana fall då innehavaren kan vara benägen att försvåra ett återlämnande.

Anses de nu ifrågavarande reglerna likväl böra införas, bör med beaktande av föreskrifterna i 2 kap. 12 & regeringsformen tillses att de inte sträcker sig längre än som behövs med hänsyn till deras ändamål. Tillstånd till en sådan undersökning som avses i 8 & bör således inte få meddelas i andra fall än då den hos vilken undersökningen är avsedd att vidtas skäligen kan befaras un- dandra sig att lämna uppgift huruvida han innehar det olagligen bortförda kulturföremålet. Möjligheten att meddela beslut utan motpartens hörande bör reserveras för fall då detär fara i dröjsmål.

När det gäller situationer då biträde av kronofogdemyndighet begärs bör beaktas att sådan myndighet enligt 16 kap. 11 & utsökningsbalken genast och således utan att höra svaranden skall vidta behövliga åtgärder när saken är brådskande. Som exempel på brådskande fall anges i lagmotiven situationer då det är fara att egendomen sticks undan (prop. 1980/81:8 s. 796). Det är således redan enligt gällande reglering sörjt för att kronofogdemyndigheten inte skall lämna någon underrättelse i sådana fall då detta kan äventyra syftet med förfarandet. Med hänsyn härtill bör den föreslagna regeln i 6 kap. 9 & tredje stycket andra meningen om att kronofogdemyndighet inte skall lämna underrättelse till svaranden utgå.

Beaktas vad Lagrådet sålunda anfört skulle — alltjämt under förutsättning att de nu ifrågavarande reglerna bedöms vara påkallade — remissförslagets 6 kap. 8 och 9 åå, med vissa redaktionella ändringar i övrigt, kunna ges

• Sida 51
•  Original

Bilaga 5

följande lydelse. Därvid bör i enlighet med vad tidigare anförts paragraferna ges ny numrering.

9 5 "Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen bestämmer (den centrala myndigheten) besluta att myndigheten får genomföra en under- sökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som anges i l &. Tillstånd får lämnas endast om

1. det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet kan påträffas vid undersökningen,

2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan befaras undandra sig att lämna uppgift huruvida han innehar föremålet,

3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs.

Ansökan skall göras skriftligen. Om det är fara i dröjsmål, får beslut enligt första stycket meddelas utan att motparten ges tillfälle att yttra sig över ansökningen. Denne behöver i sådant fall inte heller underrättas om rättens beslut innan undersökningen påbörjas.

Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms."

10 5 "Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde till lokaler, markområden, tran- sportmedel och andra utrymmen.

Vid undersökningen skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 5, 7 5 andra stycket och 9 5 första stycket rättegångsbalken.

Myndigheten får begära biträde av kronofogdemyndigheten för att genom- föra undersökningen. Därvid tillämpas 16 kap. 10 & utsökningsbalken."

Lagrådet vill slutligen påpeka att de regler i förslaget som syftar till att hemlighålla ansökningar och beslut för de berörda kan bli verkningslösa, om dessa handlingar — liksom den främmande statens hänvändelse till Riksantik- varieämbetet — blir tillgängliga för envar utan någon sekretess. Sekretess kan i de fall som här avses också tänkas vara påkallad av hänsyn till den enskilde. När de regler i rättegångsbalken som utgjort förebild för remissens reglering tillämpas gäller normalt förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 5 och 9 kap. 17 & sekretesslagen (1980: 100), medan några sekretessregler inte torde vara tillämpliga i de fall som remissförslaget tar sikte på. Med hänsyn till svårigheterna att infoga sekretessregler för de ändamål som här avses i sekretesslagens systematik har Lagrådet emellertid ansett sig böra avstå från att föreslå några sådana regler. Nämnda förhållande kan dock anföras som ytterligare ett skäl som är ägnat att leda till tvekan huruvida de nu ifråga- varande reglerna lämpligen bör införas.

• Sida 52
•  Original

RÅDETS DIREKTIV 93/7/EEG

av den 15 mars 1993

om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats ' territorium .

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,

med beaktande av konunissionens förslag, i samarbete med Europaparlamenlelz.

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande], och

med beaktande av följande:

Artikel & i fördraget föreskriver upprättandet senast den 1 januari 1993 av den inre marknaden som skall omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer. tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelsema i fördraget.

Enligt villkoren och med de begränsningar som anges i artikel 36 i fördraget kommer medlemsstaterna efter 1992 att behålla rätten att definiera sina nationella skatter och att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda dem inom detta område utan inre gränser.

Ett system bör därför införts som gör det möjligt för medlemsstaterna att säkerställa återförandet till sitt territorium av kulturföremål som klassas som nationella skatter enligt artikel 36 och som har förts bort från deras territorium i strid med ovan nämnda nationella åtgärder eller mot rådets förordning (EEG) nr 3911/92 av den 9 december 1992 om export av kulturföremål”. Tillämpningen av systemet bör vara

' EGT an 53, 28.2.1992, s. 11 och EGT nr C 172. 8.7.1992, s. 7. 1 EGT nr C 176, 13.7.1992, s. 129 och EGT nr C 72, 15.3.1993. ” EGT nr C 223, 31.8.1992, s. 10.

så enkel och effektiv som möjligt. För att underlätta samarbete vad avser återlämnande bör tillämpningsområdet begränsas till artiklar som tillhör gemensamma kategorier av kulturföremål. Bilagan till detta direktiv är följaktligen inte avsedd att definiera föremål som klassas som nationella skatter enligt artikel 36, utan endast kategorier av föremål som kan klassas som sådana och följaktligen omfattas av det förfarande för återlämnande som införs genom detta direktiv.

Kulturföremål som klassas som nationella skatter och som utgör en integrerad del av offentliga samlingar eller inventarier i kyrkliga institutioner, men som inte faller under dessa gemensamma kategorier. bör också omfattas av detta direktiv.

Administrativt samarbete bör upprättas mellan medlemsstatema vad avser nationella skatter i nära anknytning till samarbetet om stulna konstföremål. Detta samarbete skall särskilt omfatta registrering hos Interpol och andra kvalificerade organ, som upprättar liknande förteckningar över försvunna, stulna eller olagligen bortförda kulturföremål som utgör del av medlemsstatemas nationella skatter och offentliga samlingar. '

Förfarandet som införs genom detta direktiv är ett första steg i att upprätta samarbete mellan medlemsstaterna på detta område i samband med den inre marknaden. Syftet är ömsesidigt erkännande av relevanta nationella lagar. Det bör därför särskilt införas bestänunelser att kommissionen biträds av en rådgivande kommitté.

Förordning (EEG) nr 3911/92 inför tillsammans med detta direktiv ett gemenskapssystem för att skydda medlemsstatemas kulturföremål. Det datum då medlemsstaterna måste följa detta direktiv måste vara så nära det damm då denna förordning träder i kraft som möjligt. Med hänsyn till staternas rättsliga system och räckvidden av de förändringar i lagstiftningen

' EGT nr L 395, 31.12.1992, s. 1

som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv kommer några medlemsstater att behöva en längre period.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

l . Kulta/föremål:

-— ett föremål som före eller efter dess olagliga bortförande från en medlemsstats territorium, klassas som tillhörande "nationella skatter av konstnärligt. historiskt eller arkeologiskt värde' enligt nationell lagstiftning eller administrativa förfaranden, allt i enlighet med artikel 36 i fördraget,

OCh

— som tillhör en av de kategorier som anges i bilagan eller som inte tillhör en av dessa kategorier men utgör en integrerad del av

— offentliga samlingar förtecknade hos muséer, arkiv eller biblioteks bevarade samlingar.

I detta direktiv avses med ofentliga samlingar samlingar som ägs av en medlemsstat, av en lokal eller regional myndighet i medlemsstaten eller av en institution som är belägen på medlemsstatens territorium och som definieras som offentlig enligt medlemsstatens lagstift- ning och som är antingen medlemsstatens eller den lokala eller regionala myndighetens egendom eller på betydande sätt futansieras av dessa.

— inventarier i kyrkliga institutioner. 2. Olagligen förts borter en medlemsstat: territan'um :

— fötts bort från en medlemsstats territorium i strid med dess regler om skydd för nationella skatter eller i strid med förordning (EEG) nr 3911/92, eller

— inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig utförsel eller varje brott mot något annat villkor som gäller för en sådan utförsel.

3. Återkråvande nudlenu'rtat: den medlemsstat från vars territorium kulturföremålet olagligen har förts bort.

4. Krävd medlemstal: den medlemsstat på vars territorium ett kulturföremål som olagligen förts bort från en annan medlemsstats territorium befinner sig.

5. Återlämnande: det fysiska återlämnandet av kulturföremålet till den återkrävande medlemsstatens territorium.

6. Innehavare: den person som fysiskt innehar kulturföremålet för sin egen räkning.

7. Mellan/tand: den person som fysiskt innehar kulturföremålet för annans räkning.

Artikel 2

Kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium skall återlämnas i enlighet med det förfarande och under de omständigheter som föreskrivs i detta direktiv.

Artikel 3 .

Varje medlemsstat skall utse en eller flera centrala myndigheter som _skall utföra de uppgifter som föreskrivs i detta direktiv. '

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla de centrala myndigheter som de utser enligt denna artikel. Kommissionen skall offentliggöra en förteckning över de

centrala myndigheterna och varje ändring som berör dem i C- serien av Europeiska gemenskapernas oficiella tidning.

Artikel 4

Medlemsstaternas centrala myndigheter skall samarbeta och främja samråd mellan medlemsstaternas behöriga nationella myndigheter. De sistnämnda myndigheterna skall särskilt utföra följande uppgifter:

1. Eher ansökan från den återkrävande medlemsstaten efterforska ett närmare angivet kulturföremål som olagligen har fötts bort från dess territorium och identifiera innehavaren och/eller mellanhanden. Ansökan måste innehålla all infomation som behövs för all underlätta eherforskningen. särskilt beträffande föremålets faktiska eller förmodade belägenhet .

2. _ Underrätta de berörda medlemsstatema då ett kulturföremål påträffats på det egna territoriet och då det rimligen kan antas att det olagligen har förts bort från en annan medlemsstats territorium.

3. Göra det möjligt för de behöriga myndigheterna i den återkrävande medlemsstaten att kontrollera att föremålet ifråga är ett kulturföremål, förutsatt att kontrollen görs inom två månader efter den underrättelse som föreskrivs i punkt 2. Om den inte görs inom den föreskrivna tiden skall punkt 4 och 5 inte tillämpas.

4." Vidta alla nödvändiga åtgärder i samarbete med en berörda medlemsstaten för det fysiska bevarandet av kulturföremålet.

5. Genom nödvändiga interimistiska åtgärder förhindra varje handling som syftar till att undvika ett åter- lämnandeförfarande. 53

• Sida 54
•  Original

6. Uppträda som förmedlare mellan innehavaren och/eller mellanhanden och den återkrävande medlemsstaten med avseende på återlämnandet. För detta ändamål kan de behöriga myndigheterna i den krävda medlemsstaten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5. först underlätta genomförandet av ett skiljeförfarande i enlighet med den nationella lagstiftningen i den krävda staten och förutsatt att den återkrävande staten och innehavaren eller mellanhanden samtycker.

Artikel 5

Den återkrävande medlemsstaten kan hos den behöriga domstolen i den krävda medlemsstaten väcka talan mot innehavaren eller, om sådan saknas, mot mellanhanden i avsikt att säkerställa återlämnandet av ett kulturföremål som olagligen har förts bort från dess territorium.

Talan kan upptas till prövning endast om till ansökan bifogats:

— en handling som beskriver det begärda föremålet och som anger att det är ett kulturföremål.

— en förklaring från de behöriga myndighetema i den återkrävande medlemsstaten att kulturföremålet olagligen förts bort från dess territorium.

Artikel 6

Den centrala myndigheten i den återkrävande medlemsstaten skall genast underrätta den centrala myndigheten i den krävda medlemsstaten om att talan väckts om återlämnandet.

Den centrala myndigheten i den krävda medlemsstaten skall genast underrätta de centrala myndigheterna i de andra medlemsstaterna.

Artikel 7

1. Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning föreskriva att sådan talan om återlämnande som avses i detta direktiv inte får väckas mer än ett år efter det att den återkrävande medlemsstaten fått vetskap om var kulturföremålet f'utns och om innehavarens eller mellanhandens identitet.

En sådan talan kan i alla händelser inte väckas mer än 30 år efter det att föremålet olagligen fördes bort från den återkrävande medlemsstatens territorium. Emellertid gäller för föremål som utgör en del av sådana offentliga samlingar som anges i artikel 1.1 och för kyrkliga föremål ide medlemsstater där de åtnjuter särskilt skydd enligt nationell lagstiftning en tidsgräns för talan om återlämnande om 75 är, utom i medlemsstater där taleränen inte är föremål för någon tidsgräns eller i sådana fall där bilaterala överenskommelser mellan medlemsstater föreskriver en tid som överstiger 75 år.

2. Talan om återlämnande kan inte väckas om bortförandet från den återkrävande medlemsstatens territorium inte längre

är olagligt vid den tidpunkt då talan väcks. Artikel 8

Om inte något annat föreskrivs i aniklama 7 och 13 skall den behöriga domstolen besluta om återlämnande av kultur- föremålet i fråga. om domstolen finner att detta är ett kulturföremål enligt artikel 1.1 och att det olagligen har fötts bort från det nationella territoriet.

Artikel 9

Då återlämnande av föremålet beslutas skall den behöriga domstolen i de krävda staterna tillerkänna innehavaren en sådan ersättning som den bedömer skälig med hänsyn till omständigheterna i fallet, förutsatt att den finner att innehavaren visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet.

Bevisbördan skall avgöras av lagstiftningen i den krävda medlemsstaten. .

Då det gäller gåva eller arv skall innehavaren inte vara i en förmånligare ställning än den som han förvärvade föremålet från.

Den återkrävande medlemsstaten skall betala ersättningen vid återlämnandet av föremålet.

Artikel [0

Kostnader som uppstått vid verkställigheten av ett beslut om återlämnande av ett kulturföremål skall bäras av den återkrävande medlemsstaten. Samma sak gäller för kostnaderna för de åtgärder som anges i artikel 4.4.

Artikel ! !

Betalning av skälig ersättning och de kostnader som avses i aniklama 9 och 10 skall inte påverka den återkrävande medlemsstatens rätt att kräva betalning av de personer som är ansvariga för det olagliga bortförandet av kulturföremålet.

Artikel 12

Äganderätten till kulturföremålet efter återlämnande skall avgöras av den återkrävande medlemsstatens lag.

Artikel I ]

Deda direktiv skall bara gälla kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium från och med den 1 januari 1993.

Artikel 14

1. Varje medlemsstat kan utsträcka sin förpliktelse in åter-länma kulturföremål till att omfatta även andra kategorier av föremål än de som futns angivna i bilagan.

2. Varje medlemsstat kan tillämpa det förfarande som föreskrivs i dena direktiv på framställning om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från andra medlemsstaters territorium före den 1 januari l993.

• Sida 55
•  Original

Artikel 15

Detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av de civil- och straffrättsliga åtgärder som kan vidtas enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning av den återkrävande medlemsstaten och/eller ägaren av ett kulturföremål som har stulits.

Artikel 16

1. Medlemsstaterna skall till kommissionen Valt tredje år och första gången i februari 1996 överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv.

2. Vart tredje år skall kommissionen framlägga en rapport till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av detta direktiv.

3. Rådet skall granska direktivets effektivitet efter en tillämpningstid på tre år och på förslag från kommissionen göra nödvändiga ändringar.

4. I alla händelser skall rådet på förslag av kommissionen vart tredje år se över och när det är lämpligt revidera de belopp som anges i bilagan på grundval av de ekonomiska och monetära indextalen inom gemenskapen.

Artikel I 7

Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats genom artikel 8 i förordning (EEG) nr 3911/92.

Kommittén skall undersöka varje fråga om tillämpningen av bilagan till detta direktiv som tas upp av ordföranden antingen på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstats företrädare.

Artikel 18

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv inom nio månader från dess antagande. utom när det gäller Belgien, Tyskland och Nederländerna som skall följa detta direktiv senast tolv månader från dess antagande. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till dena direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 19 Detta direktiv riktar sig till medlemssraterna. Utfärdat i Bryssel den 15 mars 1993

Fd rådets vägnar M. JELVED Ordförande

• Sida 56
•  Original

BIM GA

Kategorier som avses i artikel 1.1 andra strecksatsen och som föremål som klassas som pauline/la stader ering: artikel 36 i fördraget måste tillhöra för att kunna återlämna enligt detta direktiv

A.

1. Arkeologiska föremål som år äldre än 111) år och som härrör från -— utgrävningar och fynd på land eller under vatten.

— arkeologiska fyndplatsen

— arkeologiska samlingar.

2. Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konsmärliga. historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år.

3. Tavlor och målningar som utförts helt för hand. på vilket underlag och i vilket material som helst'.

4. Mosaiker som inte tillhör kategorierna 1 och 2 och teckningar som utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material som helst'.

5. Originalgravyrer, tryck. silkscreentryck och litografier med deras respektive matriser och originalafftscher'.

6. Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior. framställda enligt samma process som originalet' och som inte tillhör kategori 1 .

7. Fotografier. film och negtttiv av dessa'.

8. Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur. enstaka eller i samlingar'.

9. Böcker som är äldre än 100 år. enstaka eller i samlingar

10. Tryckta kartor äldre än 200 år.

11. Arkiv och däri ingående delar. som är äldre 50 år. på vilket underlag och i vilket medium som helst.

12 a. Samlingar: och föremål från zoologiska. botaniska. mineralogiska eller anatomiska samlingar. b. Samlingar1 av historiskt. paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse.

13. Transportmedel som är äldre än 75 år .

14. Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna Al—AlJ och som år äldre än 50 år .

Kulmrföremålen i kategorierna Al—AM omfauas av detta direktiv bara om deras värde motsvarar eller överstiger de ekonomiska gränsvärdena t.'-nder B.

Ekonomiska gränsvärden tillämpliga på vissa kategorier mader A (1 ecu) VÄRDE. D (Noll)

— 1 (arkeologiska föremål)

— 2 (delar av minnesmärken)

— 8 (inkunabler och manuskript)

— ll (arkiv)

15 000

—- 4 (mosaiker och teckningar)

— 5 (gravyrer)

— 7 (fotografier)

— 10 (tryckta kartor)

| 1

Som är äldre än femtio år och inte tillhör upphovsmannen. Enligt definitionen av domstolen i den dem i mål 52/84: 'Samlarföremd! enligt nr 99.05 i Gcmenamma tulltann år föremål som har de egenskaper som krävs for att ingå i en samling, dvs. formal som år relativt sällsynta. som nom-ah inte anvands för sin ursprungliga andar—nal. år förmål för speciella transaktioner utanför den normala handeln med liknande bmksförunål och år av högt värde'.

• Sida 57
•  Original

50 000

— () (statyer)

— 9 (böcker)

—- 12 (samlingar)

— 13 (transportmedel)

— 14 ( alla andra föremål) 150 000

-— 3 (tavlor)

Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är uppfyllda måste göras när återlämnande begärs. Det ekonomiska värdet är det som föremålet har i den återkrävande medlemsstaten.

Dagen för omvandling av värdena. uttryckta i ecu i bilagan. till nationella valutor skall vara den 1 januari 1993.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1994/95 : 74 Bilaga 6

infomation om ikraftträdandet av Rådets förordning (EEG) nr 3911192 av den 9 december 1992 om export av kulturföremål'

Hänvisningen till rådets direktiv om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium i aniklama 2.2. 6 och 11 i ovannämnda förordning skall lyda: 93/7/EEGÄ.

Artikel 11 1 förordning (EEG) nr 3911/92 föreskriver att den förordningen träder i kraft den tredje dagen efter det att direktiv 93/7/EEG offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas a_åiciella ridning .

'EGanL 395, 31.12.1992. 5.1. ' Se sid 74 i denna EGT.

• Sida 59
•  Original

II

COUNCIL

(Am whose publication is not obligatog)

COUNCIL DIRECTIVE 93/7/EEC of 15 March 1993

on the ret-um of cultural objects unlawfully removed from the territory of a Member State

THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNlTlES,

Having regard to the Treaty establishing the European Economic Community, and in- particular Article 100a thereof,

Having regard to the proposal from the Commission ('). ln cooperation with the European Parliament (i),

Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee (3).

Whereas Article & of the Treaty provides for the es- tablishment, not later than ] january 1993. of the internal market, which is to comprise an area without internal fronticrs in which the free movement of goods, persons. services and capital is ensured in accordance with the provisions of the Treaty;

Whereas, under the terms and within the limits of Article 36 of the Treaty, Member States will. after 1992, retain the right to define their national treasures and to take the necessary measures to protect them in this area without internal frontiets;

Whereas arrangements should therefore be introduced enabling Member States to secure the return to their terri- tory of cultural objects which are classified as national treasures within the meaning of the said Article 36 and have been removed from their territory in breach of the abovementioned national measures or of Council Regula- tion (EEC) No 3911/92 of 9 December 1992 on the

(') Oj No c 53. .,;1997. .11 and Oj No c 172 23. 7"? 1992. . () Oj No C176,13..1992,P.7lZP and Oj No c 72 15. 3.1993.

(.) Oj No c 223,31.8.199Z. p. 10.

export of cultural goods ('); whereas the implementation of these arrangements should be as simple and efficient as possible ; whereas, to facilitate cooperation with regard to return. the scope of the arrangements should be confined to items belonging to common categories of cultural object; whereas thc Annex to this Directive is conse- quently not intended to define objects which rank as 'national treasures' within the meaning of the said Article 36. but merely categories of object which may be classi- fied as such and may accordingly be covered by the return procedure introduced by this Directive;

Whereas cultural objects classified as national treasures and forming an integral part of public collections or inventories of ecclesiastical institutions but which do not fall within these common categories should also be covered by this Directive;

Whereas administrative cooperation should be established between Member States as regards their national treasures. in close liaison with their cooperation in the field of stolen works of art and involving in particular the recording, with Interpol and other qualified bodies issuing similar lists, of lost, stolen or illegally removed cultural objects forming part of their national treasures and their public collections ;

Whereas the procedure introduced by this Directive is a first step in establishing cooperation between Member States in this field in the context of the internal market; whereas the aim is mutual recognition of the relevant national laws; whereas provision should therefore be made. in particular, for the Commission to be assisted by an advisory committee;

Whereas Regulation (EEC) No 3911/92 introduces. toge- ther with this Directive, a Community system to protect Member Statcs' cultural goods ; whereas the date by which

(I) Oj No L 395. 31. 12. 1992. p. 1.

• Sida 60
•  Original

Member States have to comply with this Directive has to be as close as possible to the date of entry into force of that Regulation ; whereas, having regard to the nature of their legal systems and the scope of the changes to their legislation necessary to implement this Directive, some Member States will need a longer period.

HAS ADOPTED THIS DlRECTIVE:

Article 1 For the purposes of this Directive:

l. 'Cultural object' shall mean an object which:

— is classified, before or after its unlawful removal from the territory of a Member State, among the 'national treasures possessing artistic, historic or archaeological value' under national legislation or administrative procedures within the meaning of Article 36 of the Treaty.

and

— belongs to one of the categories listed in the Annex or does not belong to one of these catego- ries but forms an integral part of:

— public collections listed in the inventories of museums, archives or libraries' conservation collection.

For the purposes of this Directive, 'public collections' shall mean collections which are the property of a Member State, local or regi- onal authority within a Member States or an institution situated in the territory of a Member State and defined as public in accordance with the legislation of that Member State, such insti— tution being the preperty of, or significantly financed by, that Member State or a local or regional authority;

— the inventories of ecclesiastical institutions.

2. 'Unlawfully removed from the territory of a Member State' shall mean:

—— removed from the territory of a Member State in breach of its rules on the protecticn of national treasures or in breach of Regulation (EEC) No 3911/92, or

—— not returned at the end of a period of lawful temporary removal or any breach of another condi- tion goveming such temporary removal.

3. 'Requesting Member State' shall mean the Member State from whose territory the cultural object has been unlawfully removed.

4. 'Requested Member State' shall mean the Member State in whose territory a cultural object unlawfully removed from the territory of another Member State is located.

5. 'Retum' shall mean the physical return of the cultural object to the territory of the requesting Member State.

6. 'Possessor' shall mean the person physically holding the cultural object on his own account.

7. 'Holder' shall mean the person physically holding the cultural object for third parties.

Article 2

Cultural objects which have been unlawfully removed from the territory of a Member State shall be returned in accordance with the procedure and in the circumstances provided for in this Directive.

Article J

Each Member State shall appoint one or more central authorities to carry out the tasks provided for in this Directive.

Member States shall inform the Commission of all the central authorities they appoint pursuant to this Article.

The Commission shall publish a lsit of these central authorities and any changes concerning them in the C series of the Official journal of the European Com- munitier.

Article 4

Member States' central authorities shall cooperate and promote consultation between the Member States' compe- tent national authorities. The latter shall in particular:

]. upon application by the requesting Member State, seek a specified cultural object which as been unlawfully removed from its territory, identifying the possessor and/or holder. The application must include all infor- mation needed to facilitate this search, with particular reference to the actual or presumed location of the object',

2. notify the Member States concerned, where a cultural object is found in their own territory and there are reasonable grounds for believing that it has been unlawfully removed from the territory of another Member State;

3. enable the competent authorities of the requesting Member State to check that the object in question is a cultural object1 provided that the check is made within 2 months of the notitication provided for in paragraph 2. lf it is not made within the stipulated period, para- graphs 4 and 5 shall cease to apply;

4. take any necessary measures, in cooperation with the Member State concerned, for the physical preservation of the cultural object;

5. prevent, by the necessary interim measures, any action to evade the return procedure;

• Sida 61
•  Original

6. act as intermediary between the prossessor and/or holder and the requesting Member State with regard to rerum. To this end, the competent authorities of the requested Member States may, without prejudice to Article 5, first facilitate the implementation of an arbi- tration procedure, in accordance with the national legislation of the requested State and provided that the requesting State and the possessor or holder give their formal approval.

Article 5

The requesting Member State may initiate, before the competent court in the requested Member State, procee- dings against the possessor or, failing him, the holder, with the aim of securing the return of a cultural object which has been unlawfully removed from its territory.

Proceedings may be brought only where the document initiating them is accompanied by:

— a document describing the object covered by the request and stating that it is a cultural object. — a declaration by the competent authorities of the requesting Member Stare that the cultural object has been unlawfully removed from its territory.

Article 6

The central authority of the requesting Member State shall forthwith inform the central authority of the requested Member State that proceedings have been initiated with the aim of securing the return of the object in question.

The central authority of the requested Member State shall forthwith inform the central authorities of the other Member States.

Article 7

1. Member States shall lay down in their legislation that the return proceedings provided for in this Directive may not be brought more than one year after the requesting Member State became aware of the loca- tion of the cultural object and of the identity of its possessor or holder.

Such proceedings may, at all events, not be brought more than 30 years after the objeCt was unlawfully removed from the territory of the requesting Member State. However, in the case of objects forming part of public collections. referred to in Article l (1), and ecclesiastica! goods in the Member States where they are subject to special protection arrangements under national law. return proceedings shall be Subject to a time-limit of 75 years, except in Member States where proceedings are not subject to a time-limit or in the case of bilateral agree- ments between Member States laying down a period ex- ceeding 75 years.

2. Return proceedings may not be brought if removal from the national territory of the requesting Member State

is no longer unlawful at the time when they are to be initiated.

Article 8

Save as otherwise provided in Articles 7 and 13, the competent court shall order the return of the cultural object in question where it is found to be a cultural object within the meaning of Article 1 (1) and to have been removed unlawfully from national teerritory.

Article 9

Where return of the object is' ordered, the competent court in the requested States shall award the possessor such compensation as it deems fair according to the circumstances of the case, provided that it is satisfied that the possessor exercised due care and attention in acqui- ring the object.

The burden of proof shall be govemed by the legislation of the requested Member State.

In the case of a donation or succession, the possessor shall not be in a more favourable position than the person from whom he acquired the object by that means.

The requesting Member'State shall pay SUCh compensa- tion upon return of the cbject.

A rlicle 10

Expenses incurred in implementing a decision ordering the return of a cultural object shall be borne by the requesting Member State. The same applies to the costs of the measures referred to in Article 4 (4).

Article II

Payment of the fair compensation and of the expenses referred to in Articles 9 and 10 respectively shall be without prejudice to the requesting Member Statels right to take action with a view to recovering those amounts from the persons responsible for the unlawful removal of the cultural object from its territory.

Article 12

Ownership of the cultural object after return shall be govemed by that law of the requesting Member State.

A m'cle I 3

This Directive shall apply only to cultural objects unlaw- fully removed from the territory of a Member State on or after ] january 1993.

Article 14

!. Each Member State may extend its obligation to return cultural objects to cover categories of objects other than those listed in the Annex.

2. Each Member State may apply the arrangements provided for by this Directive to requests for the return of cultural objects unlawfully removed from the territory of other Member States prior to 1 january 1993. 61

• Sida 62
•  Original

A rlitle ] 5

This Directive shall be without prejudice to any civil or criminal proceedings that may be brought, under the national laws of the Member States, by the requesting Member State and/or the owner of a cultural object that has been stolen.

Article 16

l. Member States shall send the Commission every three years, and for the first time in February 1996, a report on the application of this Directive.

2. The Commission shall send the European Par- liament, the Council and the Economic and Social Committee, every three years, a report reviewing the application of this Directive.

3. The Council shall review the effectiveness of this Directive after a period of application of three years and, acting on a proposal from the Commission, make any necessary adaptations.

4. In any event, the Council acting on a proposal from the Commission, shall examine every three years and, where appropriate, update the amounts indicated in the Annex, on the basis of economic and monetary indicators in the Community.

Article 17

The Commission shall be assisted by the Committee set up by Article 8 of Regulation (EEC) No 3911/92.

The Committee shall examine any question arising from the application of the Annex to this Directive which may be tabled by the chairman either on his own initiative or at the request of the representative of a Member State.

A m'cle 18

Member States shall bring into force the laws. regulations and administrative provisions necessary to comply with this Directive within nine months of its adoption, except as far as the Kingdom of Belgium, the Federal Republic of Germany and the Kingdom of the Netherlands are concerned, which must conform to this Directive at the latest twelve months from the date of its adoption. They shall forthwith inform the Commission thereof.

When Member States adept these measures, they shall contain a reference to this Directive or shall be accom- panied by such reference on the occasion of their official publication. The methods of making such a reference shall be laid down by the Member States.

Article 19 . This Directive is addressed to the Member States. Done at Brussels, 15 March 1993.

For the Council The President M. jELVED

• Sida 63
•  Original

Prop. 1994/95 : 74 Bilaga 7

ANNEX

Categories referred to in the second indent of Article 1 (1) to which objects classified as 'national treasures' within the meaning of Article 36 of the Treaty must belong in order to qualify for

return under this Directive

A. 1. Archaeological objects more than 100 years old which are the products of:

10.

ll.

13.

14.

— land or underwarer excavations and finds, — archaeological sites, — archaeological collections.

Elements forming an integral part of artistic, historical or religious monuments which have been dismembered, more than 100 years old.

. Pictures and paintings executed entirely by hand, on any medium and in any material (').

Mosaics other than those in category 1 or category 2 and drawings executed entirely by hand, on any medium and in any material(').

Original engravings, prints, serigraphs and lithographs with their respective plates and original posters (').

. Original sculpture: or statuary and copies produced by the same process as the original (') other than those in category [.

Photographs. films and negatives thereof (').

lncunabula and manuscripu, including maps and musical scores, singly or in collections ('). Books more than 100 years old, singly or in collections.

Printed maps more than 200 years old.

Archives and any elements thereof, of any kind, on any medium, comprising elements more than 50 vears old.

(a) Collections (1) and specimens from zoological. botanical, mineralogical or anatomical collections; (b) Collections (3) of historical, palaeontological, ethnographic or numismatic interest. Means of transport more than 75 years old.

Any other antique item not included in categories Al to A 1], more than 50 years old.

The cultural objects in categories A 1 to A 14 are covered by this Directive only if their value corresponds to, or exceeds, the financial thresholds under B.

B. Financial thresholds applicable to certain categories under A (in ecus)

VALUE: o (Zero)

1 (Archaeological objects) 2 (Dismembered monuments) & (lncunabula and manuscripts) ll (Archives)

15 000

4 (Mosaics and drawings) 5 (Engravings) 7 (Photographs)

10 (Printed maps)

(') Which are more than fifty years old and do not belong to their originalets. () As defined by the Court ol justice in its _)udgment in Case 252.184, at follows; 'Collectors' pieces within the meaning of Heading No 99.05 ol the Common Customs Tarill arc articles which possess the requisite characteristics for inclusron in : collecuon. that is to say, articles which are relatively rare, are not normally used lor their original purpose, are the subject of special transactions outside the normal trade in similar utiliry articles and are of high value. 63

• Sida 64
•  Original

50 000

— 6 (Statuary) — 9 (Books) — 12 (Collections) -— 13 (Means of transport) — 14 (Any other item)

150 000 — 3 (Pictures)

The assessment of whether or not the conditions relating to financial value are fulfilled must be made when return is requested. The financial value is that of the object in the requested Member State.

The date for the conversion of the values expressed in ecus in the Annex into national currencies shall be ! january 1993.

• Sida 65
•  Original

Information concerning the entry into force of Council Regulation (EEC) No 3911/92 of 9 December 1992 on the export of cultural goods (')

The reference to the Council Directive on the return of cultural objects unlawfully removed from the territory of a Member State in Articles 2 (2), 6 and 11 of the abovementioned Regulation should read as follows: 93/7/EEC(1). '

Article 11 of Regulation (EEC) No 3911/92 provides for its entry into force on the third day following that of publication in the O_fj'icirzljaumal aft/Je European Communities of Directive 93/7/EEC.

(') OJ NO 1. 395, 3l. 12. 1991, F. I. (" See page 74 of this Official journal.

• Sida 66
•  Original

Kulturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1994

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande och statsråden Sahlin, Hjelm-Wallon, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,

Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Wallström.

Regeringen beslutar proposition 1994/95: Återlämnande av kulturföremål.