SOU 1969:43

Nytt lantmäteri

Till Statsrådet och chefen för civildepartementet

Genom beslut den 17 december 1965 be- myndigade Kungl. Maj:t chefen för jord- bruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att utreda organisationen av fastighetsbildnings- och mätningsväsendet m.m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lades den 3 januari 1966 såsom utrednings- män landshövdingen Hjalmar Nilsson, till— lika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Grebäck, förbunds- direktören Sven Järdler, överingenjören Lennart Linder-Aronson, kommunalrådet Gustaf Olsson, ledamoten av riksdagens första kammare Bertil Petersson och nume- ra generaldirektören Ingvar Widén. Samti- digt förordnades numera överlantmätaren Rolf Davidson att vara sekreterare åt ut- redningen.

Såsom experter åt utredningen förordna- des den 24 mars 1966 stadsingenjören Lars Ahlman och överlantmätaren Nils Sjölin och den 14 april 1967 förordnades numera kanslisekreteraren Ulf Berenholt att vara biträdande sekreterare åt utredningen.

Den 9 februari 1968 erhöll Widén be- gärt entledigande från sitt uppdrag. Sam- tidigt förordnades Sjölin att i stället vara sakkunnig i utredningen. Samma dag för- ordnades universitetslektorn Ingvar Fridell

att vara expert åt utredningen.

Den 26 april 1968 erhöll Ahlman begärt entledigande från sitt uppdrag. Den 18 sep- tember 1968 förordnades stadsingenjören Bertil Ekström att vara expert åt utredning- en.

De sakkunniga har antagit namnet ut- redningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organisation.

Till följd av ändring i departementsindel— ningen överfördes utredningen till civilde- partementet genom förordnande av Kungl. Maj:t den 24 juli 1969.

Utredningen får härmed vördsamt över- lämna betänkandet »Nytt lantmäteri». Det åt de sakkunniga lämnade uppdraget är där- med slutfört.

Till betänkandet har fogats reservation av ledamöterna Järdler, Olsson och Peters- son, i vilken experten Ekström förklarat sig instämma.

Stockholm i oktober 1969.

Hjalmar Nilsson Erik Grebäck L. Linder-A ranson

Sven Järdler Gustaf Olsson Nils Sjölin /Rolf Davidson

Ulf Eerenholt

Bertil Petersson

Förkortningar

Lagar m. m.

EVL FBLS ] DL LGA NyaFBL Registeruppläggnings- kungörelsen Sammanföringslagen

SML ÄUL

1936 års kungörelse 1948 års lag

1964 års lag

Vissa andra förkortningar AO JoU LI prop. SFS SOU SU 1 LU 3LU

lagen 3 september 1939 om enskilda vägar lagen 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad lagen 18 juni 1926 om delning av jord å landet lagen 16 december 1966 om vissa gemensamhetsanläggningar förslaget till ny fastighetsbildningslag (lagrådsremissen) kungörelsen 28 maj 1968 om uppläggande av nytt fastighets- register, m. m. lagen 18 april 1952 om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. lagen 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet lagen 6 juni 1962 om äganderättsutredning, lagfart och sam- manläggning av fastigheter i vissa fall kungörelsen 26 juni 1936 med vissa föreskrifter om mätnings- väsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer lagen 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fas- tighetsbildning inom vissa områden av stad lagen 11 december 1964 med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m.m.

arbetsordningen för lantmäteristaten jordbruksutskottets utlåtande lantmäteriinstruktionen Kungl. Maj:ts proposition svensk författningssamling statens offentliga utredningar statsutskottets utlåtande första lagutskottets utlåtande tredje lagutskottets utlåtande

Sammanfattning

Utredningen redovisar i kapitel 1 direktiven och en för beaktande överlämnad prome- moria varefter en redogörelse lämnas för uppläggningen av utredningsarbetet.

I betänkandets första avdelning (kap. 2—4) tecknas en bakgrund till utredningens förslag.

Kapitel 2 beskriver uppgifterna för orga- nen inom de områden som utredningen haft att behandla. I ett första avsnitt tas där upp sådana uppgifter som grundar sig på lagstiftning om fastighetsbildning, fas- tighetsbestämning, fastighetsregistrering, fastighetssamverkan och liknande. Utveck- lingen inom de tre stora sektorerna tätorter, jordbruk och skogsbruk samt fritidsliv och naturvård och dess återspegling i behovet av lantmäteriinsatser får därvid utgöra bak- grunden till en utförligare presentation av de konkreta insatser som erfordras. I ett andra avsnitt beskrivs de härifrån mera fri- stående tekniska uppgifterna. Det är här främst fråga om inslag i markförvärvs-, planerings— och byggnadsprocesserna.

Den nuvarande organisationen tecknas i kapitel 3. I princip sköts verksamheten statligt, genom lantmäteriet, eller kommu— nalt, genom kommunala organ eller enga- gerade konsulter. Möjligheterna att använ- da den ena eller den andra organisations- lösningen regleras i stor utsträckning av kompetensregler i olika lagar och kapitlet inleds med en redogörelse för dessa. Till— lämpningen av landsbygdsreglerna för fas- tighetsbildning ankommer med mindre un- dantag på den statliga organisationen me- dan stadsreglerna gett upphov till ett fler- tal olika lösningar beträffande organisatio- nen. De senare bestämmelserna gäller i vis-

sa fall även utanför stad. Beträffande änd- ringar i gränsdragningen mellan tillämp- ningsområdena för landsbygds- respektive stadsreglerna gäller sedan några år särskil- da, provisoriska bestämmelser. Övriga la- gar av intresse här anknyter i betydande utsträckning till fastighetsbildningslagstift— ningens kompetensföreskrifter. Likartade regler gäller för fastighetsregistreringen.

Dagens organisationsbild uppvisar en rikt varierande skar-a av lösningar, där i många kommuner verksamhet inom vissa områden eller av visst slag ombesörjs av en organisation och övrig verksamhet av en annan. Om man ser på de framtida kom- munerna, de nuvarande kommunblocken, blir bilden än mera splittrad. I en bilaga till kapitlet redovisar utredningen hur stor del av förrättningsmängden under 1968 som sökts hos det statliga lantmäteriet, var- vid återstoden alltså begärts för handlägg- ning inom kommunal organisation eller av särskilt förordnad förrättningsman utom lantmäteriet. Lantmäteriet handhade enligt detta material hela verksamheten i 148 av de 282 kommunblocken och minst hälften i 198 block, medan uppgifterna i 8 block ombesörjdes utan medverkan från det stat- liga lantmäteriet. Jordregistret förs av över- lantmätarna. Stadsregisterförare är när det gäller städerna i regel någon kommunalt anställd person medan i andra fall lantmä- teriet eller lantmäterianställda med få un- dantag svarar för uppgiften.

På stomnäts- och kartläggningsområdena medverkar ett antal konsulterande ingen- jörsbyråer. Vissa av dessa tillhandahåller även mätningsmän, dvs. förrättningsmän.

Skillnaderna i inriktningen av verksam-

heten mellan det statliga lantmäteriet och det kommunala mätningsväsendet belyses, till komplettering av vad som anförts i det föregående kapitlet, med bl. a. författnings- föreskrifter, främst lantmäteriinstruktionen och normalinstruktionen för stadsingenjör.

Det statliga lantmäteriet är organiserat i tre led, nämligen lantmäteristyrelsen, över- lantmätarna med länslantmäterikontoren samt förrättningsorganisationen (i huvudsak 110 lantmäteridistrikt och 30 specialenhe- ter). Organisationsleden har var för sig si- na särskilda uppgifter, dels reglerade i lag, dels organisatoriskt betingade. Under sena- re år har emellertid arbetsformerna utveck- lats mot en stark integration mellan organi- sationens skilda delar. Verket har för när- varande inemot 2000 anställda, varav hos lantmäteristyrelsen ca 170, vid länslantmä- terikontoren ca 430 och i förrättningsorga- nisationen ca 1 400.

Det kommunala mätningsväsendets en- heter är normalt direkt underställda bygg- nadsnämnderna. Personalen uppgår här till sammanlagt drygt 2500 personer. Detta antal är inte direkt jämförbart med det nyss för lantmäteriet angivna, eftersom det även inbegriper kategorin mätningsbiträ- den.

För fortsättning av arbetet med att ut- forma det nya fastighetsregistersystemet och för vissa uppgifter, delvis tillsammans med lantmäteristyrelsen, för genomförandet av det nya registret har inrättats ett särskilt organ, centralnämnden för fastighetsdata. Hos nämnden, som har viss personalge- menskap med lantmäteriet, tjänstgör för närvarande 60—70 personer.

Med hänsyn till betydelsen för den nya organisationen av den föreslagna fastighets- bildningslagen redovisar utredningen i ka- pitel 4 några huvudlinjer i lagförslaget. Den nya lagen avses gälla hela landet. I fråga om samordningen av olika intressen i fas- tighetsbildningen tillämpar förslaget i stora drag de nu gällande principerna. Bevak- ningen av de allmänna intressena läggs som hittills på fastighetsbildningsmyndig- heten. Samrådsbehovet och betydelsen av andra myndigheters beslut och ställnings-

taganden preciseras i förslaget. Efterbevak- ningen beträffande allmänintressena sedan ett fastighetsbildningsärende avgjorts vid förrättning tillkommer enligt förslaget i princip överlantmätaren, men även läns- styrelsen och lantbruksnämnden ges rätt att få fråga överprövad. Inom detaljplanelagda områden sker denna efterbevakning dock i huvudsak genom byggnadsnämnden.

All fastighetsbildning skall enligt försla— get ske genom förrättning, som skall hand- läggas av en fastighetsbildningsmyndighet. Proeedurreglema för förrättningen har be- gränsats till vad som funnits direkt nödvän— digt med hänsyn till rättssäkerhetens krav. Vid förrättning kan tas upp och avgöras frå- gor inom ett vidare register än som tidiga- re varit möjligt. Inslaget av rättsliga frågor i förrättningsarbetet kommer därigenom att öka.

Proceduren med fastställelse av fastig- hetsbildningsförrättningar slopas. Fastig- hetsbildningsmyndighetens beslut blir så- lunda gällande om besvär inte anförs där— emot. Som en sista fas i fastighetsbildning och fastighetsbestämning betraktas fastig— hetsregistreringen.

Förrättningsinstituten blir enligt förslaget färre än de nuvarande. Fastigheter kan ny- bildas genom avstyckning, klyvning och sammanläggning. En rad nuvarande insti- tut för ombildning av fastigheter och för servitutsåtgärder ersätts av det nya institu- tet fastighetsreglering. Vid fastighetsbestäm- ning slutligen behandlas frågor om fastig- hetsindelningens beskaffenhet och om om- fånget eller beskaffenheten av vissa servi- tut.

I betänkandets andra avdelning redovisas utredningens förslag. Målsättningen behand- las i kapitel 5 och frågan om huvudmanna- skapet i kapitel 6. Principlösningen skisse- ras i kapitel 7, varefter den närmare ut- formningen av organisationen behandlas i kapitlen 8—10. Personal- och utrustnings- behoven redovisas i kapitlen 11 och 12, och en kostnadsberäkning görs i kapitel 13. För- slaget beträffande taxor och kostnadsför- delning återfinns i kapitel 14. I kapitel 15 behandlas författningsfrågor som aktualise-

ras av förslaget. Utredningen tar slutligen i kapitel 16 upp vissa genomförandefrågor.

Den verksamhet vars organisation utred— ningen har att behandla har som målsätt- ning (kapitel 5) att skapa ett ändamålsen- ligt fastighetsbestånd, att tillrättalägga oklarheter rörande befintliga fastigheter, att tillhandahålla data om den fasta egendo- men och att lämna service i fråga om vissa huvudsakligen tekniska arbetsuppgifter.

En huvudfråga för utredningen har varit att ta ställning till hur huvudmannaskapet skall ordnas på de berörda områdena. Dis- kussionen och ställningstagandet på denna punkt redovisas i kapitel 6. Inledningsvis lämnas en redogörelse för vissa undersök— ningar rörande alternativa förslag som gjorts inom utredningen eller på dess be- gäran. I korthet refereras också synpunkter och förslag som lagts fram av länsförvalt- nings- och länsdemokratiutredningarna. Också vissa motiv som varit vägledande vid statsmakternas beslut om en övergång till statligt huvudmannaskap inom ett antal andra förvaltningsområden redovisas.

Ett nytt system håller på att utformas på fastighetsrättens område, innebärande en konsekvent samordning mellan reglerna i jordabalken och i fastighetsbildningslag— stiftningen. Härigenom och genom de star- kare rättsmedel den nya fastighetsbildnings- lagen kommer att lägga i förrättningsin- stansens händer kommer de rättsliga frå— gorna att få väsentligt ökad betydelse och omfattning i den framtida fastighetsbild— ningsmyndighetens verksamhet. Samtidigt öppnar emellertid den nya lagen möjlighe- ter till förenklade handläggningsformer i ett stort antal okomplicerade fall.

En för riket enhetlig organisation kan ses som ett följdriktigt steg i den fastighets- bildningsreform som håller på att genom- föras. Först genom en sådan kan den nöd- vändiga stadgan i lagtillämpningen åstad— kommas. Detta är särskilt viktigt mot bak- grunden av att lagreglerna i många stycken är allmänt hållna och kräver detaljerade anvisningar.

Utredningen understryker nödvändighe— ten av att höga krav ställs på förrättnings-

lantmätarnas kompetens. Denna kompetens måste ses som ett utslag förutom av utbild- ning också av erfarenhet och rutin inom fastighetsbildningsområdet. Ett relativt stort underlag av förrättningar krävs därför för fastighetsbildningsmyndigheten och den en- skilde tjänstemannens praktiska verksamhet bör, särskilt under de första verksamhets— åren, formas med tanke på möjligheterna till successiv förkovran. Detta kan lättast uppnås inom en riksomfattande organisa- tion.

Fastighetsbildningsmyndigheten måste ha en helt opartisk ställning. Det är också utomordentligt angeläget att den även upp- fattas som helt obunden. Utredningen fin- ner att en statlig organisation bäst tillgodo- ser detta krav.

Fastighetsregistreringen bör uppenbart ses som en statlig angelägenhet. Det nya re— gistrets ökade informativa karaktär och ut- nyttjandet av ADB i registrerings— och in- formationsprocessen förutsätter ett långt- gående centralt inflytande och medger en- dast obetydliga lokala variationer. Kraven på registerarkiven, inte minst från arkiv- vårdssynpunkt, talar för relativt stora arkiv.

Vissa av uppgifterna för fastighetsbild- nings- och mätningsorganen har kommunal anknytning. Utredningen nämner särskilt sådana insatser som hänger samman med kommunernas ansvar inom mark-, plane- rings- och bostadsbyggnadssektorerna. Kra- ven på samordning och samverkan med skilda kommunala organ är här betydande. En stor del av verksamheten inom dessa områden utgörs av tekniska åtgärder som inte ingår i fastighetsbildningen och det är också här tidskraven gör sig mest gällande. Enligt utredningens uppfattning är det inte nödvändigt att dessa uppgifter organisato— riskt sammanvävs med fastighetsbildnings- uppgiftema. Beträffande de senare finner utredningen att en samverkan mellan kom- munala mätningsorgan och en statlig fas- tighetsbildningsorganisation i fråga om de tekniska inslagen väl kan tillgodose såväl tidskravet som övriga samordningskrav.

Andra uppgifter åter är av övervägande statlig natur. Främst nämns insatser röran-

de jordbruket och skogsbruket. Här kan staten inte undvara ett fast grepp över verk- samheten. Utredningen erinrar om de av statsmakterna nyligen fattade besluten om rationaliseringsorganen inom denna sektor och om fastighetsbildarens ställning i för- hållande till dessa. Ärendenas omfattning och karaktär i övrigt reser särskilda orga- nisatoriska krav. Utredningen finner därför att verksamheten på detta område inte kan godtagbart tillgodoses annat än i en statlig, riksomfattande organisation. Även för vissa uppgifter inom andra sektorer, exempelvis naturvården, föreligger behov av en sådan organisation.

Inom utredningen har diskuterats skilda möjligheter till en uppdelning av huvud- mannaskapet för fastighetsbildningen. När det först gäller frågan om en territoriell uppdelning avvisar utredningen tanken att tillämpa skilda system inom ett och samma kommunblock. En delning efter kommun- typen eller efter kommunstorleken avvisas också. Vidare har diskuterats valfrihet för kommunerna att ombesörja fastighetsbild- ningen med skyldighet för staten att svara för uppgiften i övriga fall. En uppdelning enligt någon av dessa typer skulle emeller- tid leda till stora svårigheter för den i dessa fall nödvändiga statliga organisationen, vars verksamhetsområde inte skulle bestämmas på rationella grunder utan tvärtom kan antas bli högst orationellt avgränsat och sammansatt och sannolikt successivt krym- pande. Olägenheterna härav får i ett sådant system bäras främst av de svagare kommu- nerna. Även möjligheterna till en funktio— nell uppdelning har övervägts — i en ur- ban del och en agrar-skoglig del. Betydan- de svårigheter skulle emellertid därvid upp- komma när det gäller att avgränsa arbets- uppgiftema. En organisation med generell kompetens måste därför väljas. Utredning— en finner sålunda varken en territoriell el- ler funktionell uppdelning lämplig.

I fortsättningen av kapitlet tar utred- ningen upp vissa allmänorganisatoriska frå— gor och pekar bl. a. på behovet av service- och specialistorgan, integrerade i verksam- heten, och på nödvändigheten av att orga-

nisationsenhetema får acceptabel storlek. Slutligen berör utredningen vissa personella genomförandefrågor och konstaterar att ett kommunalt organisationsalternativ i fråga om fastighetsbildningen förorsakar genom- förandeproblem av en helt annan svårig— hetsgrad och omfattning än ett statligt.

Utredningen gör härefter följande princi- piella ställningstagande. Arbetsuppgifter av rättslig karaktär, i första hand fastighets- bildning, fastighetsbestämning och fastig- hetsregistrering samt förrättningsverksam- het för fastighetssamverkan, bör handhas av ett riksomfattande, statligt lantmäterier- gan. Mätningsverksamhet, knuten till mark- exploatering och bostadsbyggande men utan direkt samband med fastighetsbildning, är i princip en kommunal uppgift. Kom- munerna bör emellertid ges möjlighet att praktiskt svara för vissa tekniska inslag och annat förberedande arbete i förrättningar. Å andra sidan skall det statliga lantmäteriet vara skyldigt att åt kommuner som så ön- skar ge service i mättekniska frågor utan anknytning till förrättningsverksamheten.

I kapitel 7 tecknar utredningen princip- lösningen för det föreslagna statliga lant- mäteriorganet. Fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen ställer bestämda krav på organisationens uppbyggnad och även nya hjälpmedel och nya metoder mås— te i hög grad få påverka denna. Utredning- en kommer med hänsyn till sådana aspek- ter fram till en tredelad organisation med en central del, lantmäteristyrelsen jämte centralförvaltningen, ett länsorgan och en regional-lokal del. Mellan dessa bör råda en vittgående samverkan, vilken möjliggör ett rörligt och smidigt resursutnyttjande. Samtidigt föreslås att centralnämnden för fastighetsdata inordnas i lantmäteristyrel- sen.

Den närmare utformningen av centralor- ganet presenteras i kapitel 8. Tre huvud- funktioner för denna organisationsdel kan särskiljas. Den i egentlig mening styrande funktionen kommer att inrymma frågor om målinriktningen för verkets arbete, ut- veckling, rådgivning, samordning och doku- mentation samt direkt administrativa upp-

gifter. Vissa moment i den av organisatio- nen i övrigt bedrivna produktionen utförs lämpligen inom enheter som kan betjäna hela riket och dessa bör ingå i centralorga- net som härigenom får en servicefunktion inom produktionen. De självständiga myn- dighetsuppgiftema slutligen kan sammanfö- ras i en myndighetsfunktion.

Verket föreslås med hänsyn till arbets— uppgiftemas karaktär få en styrelse, be— stående aV verkschefen och fyra lekmän.

Angelägenheten av kraftigt ökade insat— ser på utvecklings— och metodsidorna be- tonas. Särskilt inom det tekniska området är en upprustning nödvändig för att möj- liggöra detta. Den bästa totaleffekten av centralorganets arbete bedöms erhållas om verksamheten samlas i avdelningar, av- gränsade efter ämnesfunktioner. Fyra såda- na enheter föreslås, nämligen avdelningen för fastighetsbildning, avdelningen för fas- tighetsinformation, tekniska avdelningen och administrativa avdelningen. Verksche- fen får till sitt förfogande ett stabsorgan för verksplanering, samordningsuppgifter och information. För det stora projekt som ge- nomförandet av en ny fastighetsbildnings- lag innebär krävs ett tillfälligt stabsorgan, en utvecklingsenhet.

Inom flera av verkets uppgiftsområden finns ett stort behov av fortlöpande kon- takter med olika grenar av samhället och näringslivet. För att trygga den expertsam- verkan som är nödvändig bör sakkunnig- organ — råd — knytas till lantmäteristy- relsen.

Kapitel 9 behandlar länsorganets uppgif- ter och organisation. Även här kan man ta- la om lednings-, myndighets- och service- uppgifter. I princip är dessa eller motsva- rande uppgifter redan knutna till överlant- mätaren. Vissa förändringar följer emeller- tid med ny lagstiftning och förslaget ställer ökade krav på länsorganet såväl i fråga om ledningen av verksamheten inom länet som när det gäller intern och extern service. Be- tydelsen av och möjligheterna till en aktiv medverkan i arbetet på länsplanet under- stryks. Skyldigheten för överlantmätaren att hålla sig informerad om utvecklingen in-

om länet, inte minst genom successiva kon- takter med kommunerna, betonas kraftigt av utredningen.

De regionala och lokala lantmäteriorga- nen beskrivs i kapitel 10 som organisatio— nens kärna. Hit är huvuddelen av den till sakägare och kommuner riktade produktio- nen förlagd. Funktionen som fastighetsbild- ningsmyndighet skall handhas av dessa or— gan som också får andra förrättningsupp- gifter. Härifrån skall även kunna lämnas en vidsträckt service av teknisk och annan art, bl. a. till kommunerna.

Utredningens ställningstagande i frågan om huvudmannaskapet ger kommunerna möjlighet att efter eget val i viss utsträck- ning svara för tekniska inslag och annat förberedande arbete i förrättningar. I fort- sättningen av kapitlet anläggs synpunkter på den lämpliga uppgiftsfördelningen mel- lan statliga och kommunala organ i skilda situationer.

Liksom för närvarande bör en indelning i verksamhetsområden förekomma. Grän- serna mellan skilda områden bör emellertid i framtiden kunna ändras smidigare än vad som nu är fallet. Intresset bör också i första hand inriktas på lokalisering av kans- liorter. Här föreslår utredningen ett glesa- re nät med regionkontor och ett tätare med lokalkontor. De senare, lydande under de förra, skall främst underlätta lantmäteriets möjligheter att lämna teknisk service åt de kommuner som så önskar. Tätheten av det- ta lokala nät blir beroende av kommuner- nas efterfrågan på tekniska tjänster från lantmäteriet. För verksamheten med ratio— nalisering av jordbruks- och skogsbruksfas- tigheter bör inrättas specialenheter av i hu- vudsak nuvarande karaktär. Utredningen föreslår en indelning av riket i lantmäteri- regioner, vilken även illustreras i en kart- bilaga. Förslaget upptar 88 regioner.

Personal— och utrustningsbehovet i den nya organisationen redovisas i kapitlen 11 och 12. Förslagen bygger på den uppgifts- redovisning som lämnats i de närmast fö— regående kapitlen. Totalt föreslås en perso- nal av inom centralorganet ca 300, inom länsorganen ca 740 och inom lantmäterire-

gionerna ca 1 900 anställda. På utrustnings— sidan föreslås en upprustning för en kost— nad av ca 16 milj. kr. under en femårs- period.

I kapitel 13 görs en kostnadsbcdömning rörande den föreslagna organisationen. Års- kostnaderna för denna med dess vidgade uppgifter beräknas till ca 160 milj. kr. En del av dessa kostnader återförs till stats- verket via lantmäteritaxan.

Utredningen har också funnit anledning att ta upp taxe- och kostnadsfördelningsfrå- gorna till behandling. I kapitel 14 lämnas först en redovisning av gällande regler. För- slagsdelen ägnas främst åt frågan om kost- nadsfördelningen mellan staten och sak— ägarna. Kostnaderna för den verksamhet som bedrivs inom ramen för de allmänna myndighetsuppgifterna bör enligt utredning- en uppenbart bestridas av allmänna medel genom anslag över budgeten. Även i fråga om förrättningsverksamheten anser utred- ningen att övervägande skäl talar för att staten till någon del skall svara för kostna- derna. Kostnaderna för serviceinsatserna bör däremot helt bestridas av beställarna.

Det förut nämnda samarbetet mellan stat- liga och kommunala organ aktualiserar frå- gan om principerna för den ekonomiska uppgörelse som är förenad härmed. Även detta spörsmål behandlas i kapitlet.

Utredningens förslag för med sig behov av nya författningar och av ändringar i el- ler upphävande av gällande sådana. Dessa frågor berörs i kapitel 15. I en författning bör regleras frågan om vilket organ som skall bära funktionen som fastighetsbild- ningsmyndighet och här bör även vissa andra föreskrifter tas in. Bl. a. med hänsyn till att sådana bestämmelser måhända bör inarbetas i annan författning som erfordras till följd av en ny fastighetsbildningslag läg- ger utredningen inte fram något konkret författningsförslag men anger vilka punkter som bör regleras på detta sätt.

Kapitel 16 avser genomförandefrågor. Det nya lantmäteriet bör i sin huvuddel träda i funktion samtidigt med den nya fas- tighetsbildningslagen eller den 1 januari 1972. Centralorganet bör emellertid vara i

verksamhet redan tidigare. Personalen i det nya verket kommer att rekryteras från bå- da de huvudområden som berörs av omor- ganisationen. Utredningen föreslår därför att en statskommunal tillsättningsnämnd får i uppdrag att handlägga tjänstetillsättnings- ärenden i samband med övergången. För frågor som hör samman med statens över- tagande av kommunal utrustning i vissa fall bör en liknande utrustningsnämnd ut- ses.

1. Direktiv. Uppläggningen av utredningsarbetet

1.1 Direktiven för utredningen

Direktiven för arbetet inom utredningen rö- rande fastighetsbildnings- och mätningsvä- sendets organisation återfinns i statsråds- protokollet över jordbruksärenden den 17 december 1965. I anförande till detta pro- tokoll yttrade dåvarande chefen för jord- bruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, bl. a. följande.

Fastighetsbildningen sker i huvudsak enligt la- gen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (jorddelningslagen), lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen) samt lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fas- tigheter å landet (sammanläggningslagen). Fas- tighetsbildningsverksamheten enligt jorddel- nings- och sammanläggningslagarna ankom— mer i stort sett på den statliga lantmäteriorga- nisationen. I städer och stadsliknande samhäl- len, där fastighetsbildningslagen gäller, sköts fastighetsbildningen i vissa fall av lantmäteriet och i övrigt av det kommunala mätningsväsen- det. Kommunalanställda mätningsmän finns i flertalet städer, några köpingar och ett fåtal landskommuner, medan ett antal mindre stä- der, en del köpingar och vissa andra samhäl- len i stället har särskilt förordnade förrätt- ningsmän som sköter fastighetsbildning m.m. Både lantmäteriet och det kommunala mät— ningsväsendet handlägger därjämte i betydan- de omfattning förrättningar och uppdrag, som hänger samman med den egentliga fastighets- bildningsverksamheten. Även planer enligt byggnadslagen upprättas i viss omfattning av lantmäteriet och det kommunala mätningsvä- sendet.

I detta sammanhang bör nämnas att fastig- hetsregister för landet, jordregister, förs av tjänsteman i lantmäteriet. Fastighetsregister för stad förs i vissa fall av kommunal tjänsteman och i andra fall av statstjänstemän. Reglerna om fastighetsregister överses f.n. av fastig- hetsregisterutredningen.

Lantmäteriet erhöll sin nuvarande organisa- tion genom beslut av 1960 års riksdag (prop. 74, JoU 19, rskr 212). Den centrala ledningen av lantmäteriet utövas av lantmäteristyrelsen. Styrelsen är chefsmyndighet för länslantmäte- rikontoren och för lantmäteriets förrättnings- organisation. Varje länslantmäterikontor före- stås av en överlantmätare. Förrättningsorgani- sationen, vars huvudsakliga uppgift är att till- handagå myndigheter, kommuner och enskil- da med att verkställa förrättningar och upp- drag som har samband med fastighetsindel- ningen, består f.n. av 110 lantrnäteridistrikt och 36 specialenheter.

Kommunala mätningsorganisationer finns f. n. i 120 samhällen, därav 103 städer. Lant- mäteristyrelsen har genom sin stadsbyrå över- inseendet över det kommunala mätningsväsen- det. De flesta kommunala mätningsorganisa- tioner lyder i regel under byggnadsnämnden i resp. kommun och har en stadsingenjör som chef. I vissa fall är vederbörande distriktslant- mätare chef för en eller flera kommunala mätningsorganisationer inom sitt distrikt. I uppgifterna för de kommunala mätningsorga- nisationema ingår inte sällan service i mät- nings- och fastighetsfrågor åt andra kommu- nala organ.

Det finns f. n. starka tendenser till utjämning mellan land och stad i fråga om lagstiftning och förvaltning. Stadsgränserna är inte längre som förr naturliga gränser för tillämpningen av skilda författningar. Städerna är numera inte begränsade till stadsmässig bebyggelse utan omfattar ofta betydande landsbygdsbetonade områden och landsbygdskommuner innehåller inte sällan tätortsområden. Mot denna bak- grund har det ansetts påkallat att jorddelnings- lagen i viss utsträckning även skall kunna till— lämpas beträffande område av stad som har landsbygdskaraktär. Möjligheten härtill inför- des genom lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbild- ning inom vissa områden av stad. Denna lag har efter beslut av 1964 års riksdag (prop. 169, LSU 43, rskr 370) ersatts med lagen den 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestäm- melser angående fastighetsbildning efter änd-

ring i kommunal indelning m.m. Lagens inne- börd är i huvudsak att ändringar i den kom- munala indelningen inte skall påverka frågan om tillämplig fastighetsbildningslag. I lagens förarbeten underströks att den måste betraktas som en provisorisk lösning i avvaktan bl. a. på att frågorna om städernas rättigheter och skyl- digheter beträffande den kommunala mätnings- verksamheten närmare utretts.

I betänkandet »Fastighetsbildning» (SOU 1963: 68) har 1954 års fastighetsbildningskom- mitté framlagt förslag till ny lag om fastighets- bildning. Förslaget innehåller gemensamma regler för fastighetsbildningen i stad och på landet. I anslutning därtill har kommittén pekat på behovet av nya regler för gränsdragningen mellan lantmäteriets och det kommunala mät- ningsväsendets kompetensområde men avstått från att föreslå sådana regler. Vid remissbe- handlingen av betänkandet har understrukits angelägenheten av att frågan löses. Under den senaste tiden har vidare framställningar gjorts dels av lantmäteristyrelsen, dels av Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Sveriges lantmätareförening om att fastighetsbildning- ens och mätningsväsendets organisation över- ses i samband med utformningen av förslag till ny fastighetsbildningslag.

Enligt min mening är den nuvarande upp— delningen av fastighetsbildningsverksamheten mellan stat och kommun förenad med åtskil- liga olägenheter. Detta framträder särskilt i det betydande antal kommuner där både det stat- liga lantmäteriet och en kommunal mätnings- organisation är verksamma. Angelägenheten av att åtgärder vidtas för att nå en lämpligare organisation är framträdande med hänsyn så- väl till den pågående kommunindelningsrefor- men som arbetet med en ny fastighetsbildnings- lagstiftning. Mot den angivna bakgrunden an- ser jag att organisationen av fastighetsbildnings— verksamheten i dess helhet bör överses. Härför bör särskilda sakkunniga tillkallas.

Syftet i stort med den av mig förordade utredningen bör vara att förutsättningslöst un- dersöka hur den framtida fastighetsbildnings— och mätningsorganisationen bör vara beskaffad för att fungera på ett ur allmänhetens, statens och kommunernas synpunkt så rationellt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Härvid bör även fastighetsregistreringens organisation tas upp till prövning. Vid sina överväganden rö- rande organisationens utformning bör de sak- kunniga särskilt beakta följande synpunkter.

Den aktuella samhällsutvecklingen har med- fört att nya krav ställs på fastighetsstrukturen. Samtidigt som de enskilda fastigheterna måste utgöra självständiga och lämpliga enheter skärps kravet på samordning olika fastigheter och anläggningar emellan. För att de lokala fastighetsbildningsorganen mot denna bakgrund

skall fungera på effektivast möjliga sätt bör de ha möjlighet att från centralt håll erhålla bi- stånd beträffande fastighetsrättsliga, fastighets- tekniska och fastighetsekonomiska frågor. Ut- vecklingen har vidare gett möjligheter till be- tydande rationaliseringsvinster genom alltmer integrerad teknisk procedur särskilt vid mer omfattande fastighetsbildningsprojekt. Denna procedur kännetecknas av att insatser av mo- derna tekniska hjälpmedel och metoder såsom automatisk databehandling, fotogrammetrisk kartframställning samt kartering i automatiska karteringsinstrument, utgör viktiga inslag i ar- betet. Detta förutsätter samverkan mellan de lokala förrättningsorganen och centrala eller regionala serviceorganisationer där det finns specialister och specialutrustning.

De nuvarande lantmäteridistrikten och stads— ingenjörskontoren är ofta för små för att per- sonal och teknisk utrustning skall kunna ut— nyttjas effektivt. Ett av huvudsyftena med 1960 års omorganisation av lantmäteriet var att tillskapa större organisationsenheter för att tillgängliga resurser härigenom skulle kunna utnyttjas på ett mera rationellt sätt. Efter år 1960 har åtskilliga kommuner skaffat sig egna kommunala mätningsorganisationer. Samtidigt har konsultfirmor av olika slag i ej ringa om- fattning åtagit sig uppgifter av förberedande karaktär i fastighetsbildningsprocessen i fram- för allt samhällen på landet. Denna utveckling har medfört att resurserna blivit splittrade. Vidare har den pågående strukturomvandlingen med därav föranledd befolkningsförskjutning från områden, inom vilka jord- och skogsbruk utgör eller utgjort de dominerande näring- arna, till tätorter i olika delar av landet med- fört att arbetsunderlaget för de olika lant- mäteridistrikten blivit ojämnt.

Vad jag nu anfört torde visa att betydande fördelar står att vinna om fastighetsbildnings- verksamheten i sin helhet organisatoriskt sam- ordnas. Särskilt är det av värde att organisa- tionen härvid kan få en så hög grad av rörlig- het att den snabbt kan omställas för att inom olika delar av landet möta de behov av fastig- hetsbildningsverksamhet som samhällsekono- miskt är mest angelägna. Detta är betydelse- fullt med hänsyn till att det ur samhällets syn- punkter är av vikt att de arbetskraftsresurser som erfordras för fastighetsbildningen inte blir större än nödvändigt. De sakkunniga bör så- lunda i första hand undersöka möjligheterna att åstadkomma en enhetlig fastighetsbildnings- organisation, vari förutom lokala organisations- enheter ingår regionala eller centrala service- organ för tekniska och andra arbeten som inte lämpligen bör eller kan utföras lokalt. Jag vill framhålla att det inte synes vara nödvändigt att de lokala organisationsenheterna ordnas efter helt enahanda grunder utan olikheter i utform- ningen bör kunna finnas mellan exempelvis

organisationen i en större stad och på landsbyg- den. Av vikt är emellertid att de lokala orga- nisationsenheterna har sådan storlek att det blir möjligt att utnyttja personal av olika katego- rier och modern teknisk utrustning rationellt.

Med utgångspunkt från angelägenheten av att fördelarna av en samordnad organisation tas till vara i största möjliga utsträckning bör de sakkunniga överväga frågan om fastighetsbild- ningsverksamheten i framtiden bör bedrivas helt eller delvis under statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Härvid bör särskilt under- sökas möjligheterna att tillgodose kommuner- nas resp. statens behov av inflytande på fastig- hetsbildningens organisation. Om de sakkun- niga finner skäl tala för att ett uppdelat huvud- mannaskap behålls måste givetvis tillses att klara regler finns för gränsdragningen mellan statens och kommunernas verksamhet på om- rådet. Av stor betydelse är vidare att de sak- kunniga prövar vilken service en statlig orga- nisation bör lämna kommunerna i fråga om arbetsuppgifter av sådan natur som ligger vid sidan av fastighetsbildningsverksamheten. Här- vid bör uppmärksammas förutsättningarna för att överföra dylika uppgifter till andra kommu- nala organ t. ex. fastighetskontor och byggnads- kontor. De sakkunniga bör klarlägga konsek- venserna ur kostnadssynpunkt för såväl stat som kommun av olika organisatoriska lös- ningar.

Även frågor som äger samband med de för- ut berörda bör utredningen kunna ta upp till prövning. Beträffande spörsmålen om fastig- hetsregistreringens organisation bör samråd ske med fastighetsregisterutredningen. Med hänsyn till den pågående kommunindelningsreformen och arbetet med ny fastighetsbildningslag bör utredningsarbetet bedrivas skyndsamt.

1.2 Till utredningen överlämnad promemoria

Departementsutredningen har den 24 okto- ber 1967 till Kungl. Maj:t överlämnat pro- memoria nr 97 om befogenheten att besluta i ärenden om behörighet i vissa fall för mät- ningsman i stad. I denna behandlas vissa ärenden rörande dispenser och bemyndigan- den jämlikt FBLS och 1948 års lag vilka för närvarande avgörs av Kungl. Maj:t i första instans. Departementsutredningen framhöll i promemorian att det borde kunna ankom- ma på lantmäteristyrelsen som är central förvaltningsmyndighet för ärenden om bl. a. mätningsväsendet enligt de för stad gällande föreskrifterna att i första hand besluta i ärendena och förordade att en dylik om—

läggning genomförs. Utredningen erinrade emellertid samtidigt om att en ny lag om fastighetsbildning är under utarbetande med gemensamma regler för fastighetsbildningen i stad och på landet och om att organisa- tionen på området var under översyn i sär- skild utredning. Departementsutredningen föreslog därför att promemorian skulle överlämnas till organisationsutredningen att övervägas av denna med sikte på att avlasta Kungl. Maj:t från beslutanderätten i första instans när det gäller i de blivande bestäm- melserna på mätningsområdet eventuellt fö— rekommande möjligheter till dispenser och bemyndiganden av slag som avses i prome- morian. Promemorian har senare jämte re- missutlåtande från lantmäteristyrelsen över- lämnats till utredningen för att beaktas i dess arbete.

1.3 Arbetets bedrivande m. m.

Utredningen har inledningsvis genom en en- kät till rikets kommuner, genomförd efter kontakter med företrädare för dåvarande Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet, inhämtat upplysningar om den rådande organisationen på fastighets- bildningens och mätningsväsendets område, om anställd personal och verksamhetens om— fattning m.m. Vidare har utredningen haft tillgång till de redogörelser för verksam- heten som årligen inlämnas till lantmäteri- styrelsen dels från lantmäteriets enheter, dels från enheter inom det kommunala mät- ningsväsendet. Kompletteringar av dessa uppgifter har skett dels genom total- och stickprovsundersökningar som företagits av utredningen, dels genom tillägg till de nämn- da årsredogörelserna som initierats från ut- redningen.

Genom studiebesök och resor har utred- ningen inhämtat information om behov, verksamhet och organisation. Utredningen har sålunda besökt lantmäteristyrelsen, Ha- ninge lantmäteridistrikt, Tyresö kommun, Nacka stad, länslantmäterikontoret i Väs- ternorrlands län — varvid även Härnösands stad varit företrädd genom förtroendemän och stadsingenjören —, Kramfors stad och

lantmäterikontoret där, länslantmäterikonto- ret i Norrbottens län varvid även stads- ingenjören i Luleå stad och företrädare för dåvarande Nederluleå kommun medverkat —, Kiruna stad och lantmäteridistriktet där, Karlstads stad varvid även överlantmäta- ren i Värmlands län medverkat —, Göte- borgs stad samt länslantmäterikontoret i Göteborgs och Bohus län.

Likaså i ett tidigt skede av arbetet har, efter därom gjorda framställningar, vissa av organisationsfrågan berörda personalorga- nisationer beretts tillfälle att inför utred- ningen lägga fram sina synpunkter på frå- gan. Utredningen har sålunda sammanträf- fat med företrädare för dels dåvarande Statstjänstemannaförbundet och Kommunal- tjänstemannaförbundet, dels Sveriges lant- mätareförening, Svenska väg- och vattenbyg- gares riksförbund och Svenska kommunal- tekniska föreningen.

På begäran av utredningen har tre arbets- grupper utanför utredningen utarbetat alter- nativa organisationslösningar inom områden av respektive Stockholms, Kopparbergs och Västernorrlands län. Avsikten härmed var bl. a. att få en uppfattning om i vilken grad lokala nyanseringar kunde erfordras. Grup- perna har i samtliga fall bestått av en chefs- tjänsteman inom det statliga lantmäteriet och en från det kommunala mätningsväsen- det.

För att belysa konsekvenserna av de inom utredningen diskuterade huvudlinjerna för en organisationslösning har två interna ar- betsgrupper haft i uppdrag att närmare ut- veckla dessa. Grupperna har inför utred- ningen redovisat resultatet av sitt arbete i två relativt omfattande promemorior.

Utredningen har haft kontakt med dåva- rande fastighetsregisterutredningen.

Efter remiss har utredningen avgivit ytt- randen den 1 mars 1967 över betänkandet »Fastig- hetsregistrering» (SOU 1966: 63), den 28 december 1967 över promemorian »Legalisering av sämjedelningar m. m.» (Stencil Ju 1966: 12) samt den 12 september 1968 över promemorian »Långtidsplaneringen vid rikets allmänna

kartverk med förslag till allmän kartläggning under 1970-talet» (Stencil Jo 1968: 4).

I Bakgrund

2. Arbetsuppgifter

2.1. Uppgifter grundade på lagstiftning om fastighetsbildning, fastighetsbestämning, fas- tighetsregistrering, fastighetsmmverkan och liknande

2.1.1 Något om fastighetsindelningen och dess samband med samhällsbyggandet Den fasta egendomen utgör ett nödvändigt underlag för många slag av samhällelig verk- samhet. I åtskilliga fall är verksamheten in- riktad på ett direkt utnyttjande av jorden som produktionsmedel eller av däri före- kommande naturtillgångar. I andra fall kan den ställa krav på att visst utrymme av den fasta egendomen reserveras för dess utöv- ning. Indelningen av den fasta egendomen i fastigheter har rättslig betydelse vid över- låtelse av sådan egendom, ett samband som ytterligare har stärkts genom nyligen ge- nomförd lagstiftning (prop. 1968: 127, 3LU 66, SFS 1968: 579). Möjligheterna att an- vända den fasta egendomen som pant är i princip knutna till fastighetsindelningen. Även för åtskilliga rättigheter, bland vilka här må nämnas servitut och arrende- och bebyggelserätter, är indelningen i fastigheter grundläggande. Den fasta egendomen repre- senterar betydande förmögenhetsvärden och dess indelning i särskilda enheter spelar en framträdande roll. Den snabba utvecklingen i det moderna samhället ställer ökade krav på behandlingen av markdispositionsfrågor i allmänhet. Be- hovet av att kunna företa en samlad bedöm-

ning med hänsyn till skilda intressen är här- vid betydande. Fastighetssystemet måste en- kelt och snabbt och med beaktande av all- männa och enskilda intressen kunna ändras och anpassas efter aktuella riktlinjer i an- slutning till den allmänna samhällsplane- ringen inom skilda sektorer. Vid fastighets- bildning måste hänsyn tas till annan verk— samhet i samhållsbyggnadsprocessen och för- ändringar i fastighetsstrukturen kan aldrig ses som isolerade företeelser. Fastighetsbildning berör sålunda ofta en rad olika intressen, både enskilda och all- männa. Enskilda intressenter är i första hand fastighetsägarna, men också inneha- vare av panträtt, servitut och andra rättig- heter. Bland allmänna intressen av betydel- se kan nämnas dem som avser bebyggelsen, industrin, jordbruket, skogsbruket, kommu- nikationerna, naturvården och fritidsverk- samheten. Tyngden av de allmänna intres- sena i fastighetsbildningen har kraftigt ökat till följd av samhällsutvecklingen. Befolkningsomflyttningen och näringsli- vets omstrukturering leder bl. a. till föränd- ringar i markanvändningen, och även i öv- rigt blir ändringar i fastighetssystemet ofta erforderliga. Tätorternas kärnor saneras, ytterområden exploateras för nybebyggelse och landsbygdsnäringarna ges bättre förut- sättningar för ekonomisk bärkraft. I dessa och andra fall blir kraven höga i fråga om fastighetsbildarens förmåga att snabbt, en- kelt och effektivt åstadkomma den ändrade

fastighetsindelning som kan vara ändamåls- enlig i det nya läget.

Verksamheten inom tätorterna intar en framskjuten plats för fastighetsbildnings- organen. Till stor del hänger den nära sam- man med kommunernas aktiva plan- och markpolitik och ingår som ekonomiskt be- tydelsefulla moment i förberedandet och fullföljandet av de kommunala ställnings- tagandena. Inte minst på bostadsförsörj- ningssidan erfordras ett nära samarbete mel— lan byggnadsnämndema och kommunernas ekonomiska förvaltning på ena sidan och fastighetsbildningsorganen på den andra. De senare måste därför vara väl införstådda med kommunernas intentioner för att vid rätta tidpunkter kunna sätta in sina förbe- redelsearbeten. Det kan härvid gälla sådana frågor om markens utnyttjande som primära lokaliseringsproblem och inte enbart rena planläggningsfrågor.

Genom planläggning av skilda slag tas ställning i åtskilliga frågor som rör mark- användningen. Ofta blir sådan planläggning bindande också för fastighetsbildningsverk- samheten (se exempelvis NyaFBL 3 kap. 2—4 åå) och fastighetsbildningen kan i så- dana fall delvis ses som medel för att ge- nomföra sådan planläggning, för vilken kommunen i regel är huvudansvarig. Det bör emellertid betonas att inte heller fastig- hetsbildning enligt fastställd detaljplan kan ses som en rent kommunal angelägenhet. Också i sådana planfall kan nämligen käns- liga, privaträttsliga avvägningar bli aktuella i plangenomförandet. Med hänsyn till de höga markvärdena får det rättsliga genom- förandet även stor ekonomisk betydelse för de enskilda markägarna. Vidare innehåller såväl gällande lagstiftning som den som föreslagits i lagrådsremissen om ny fastig- hetsbildningslag ett jord- och planpolitiskt regelsystem, genom vilket statsmakterna vill säkerställa att de politiskt fastlagda rikt- linjerna följs i fastighe'tsbildningen. Därför förekommer, utan att vara reglerat i lag, ett nära samarbete mellan plan- och fastig- hetsbildningsmyndigheter i frågor angående planläggning och lokalisering och sådana frågor över huvud taget som rör markens

Det allmännas intresse kan sägas tillta i samma utsträckning som sambandet mellan olika former för markanvändning alltmera markeras. Bostads— och industribebyggelsen, trafiken, fritidsbebyggelsen och naturvården är några av de områden som i allt högre utsträckning måste koordineras under be- aktande av gjorda politiska ställningstagan- den.

På jord- och skogsbrukssidan intar fastig- hetsindelningsfrågorna naturligen en fram- skjuten plats. I och med att staten ekono- miskt bidrar till jord- och skogsbrukets ra- tionalisering och då de disponibla resurserna för detta ändamål är begränsade, är det från statens synpunkt angeläget att den ak- tiva rationaliseringsverksamheten koncen- treras till objekt som utväljs med tanke på att bästa totaleffekt av insatserna skall upp- nås. En betydande roll spelar härvid de fö- refintliga samverkansformerna mellan fas- tighetsbildningsorganen och lantbruksnämn- derna såväl på planeringsstadiet som i ge- nomförandeskedet. En central och regional planering utgör grunden för statens med- verkan i rationaliseringsverksamheten. Det är väsentligt att denna planering inordnas i samhällsplaneringen i stort och att de all- männa riktlinjerna för denna följs.

Även mera begränsade fastighetsbildnings- åtgärder måste normalt verkställas mot bak- grunden av översiktliga överväganden. Detta förhållande gäller inte minst i fråga om ut- nyttjande av mark för fritidsändamål, där stor vikt måste läggas vid bl. a. samordning- en mellan fritidsintressena, naturvården och det lokala näringslivet. I en situation där konkurrens råder om markutnyttjandet är en avvägning alltid erforderlig. Det är för framtiden nödvändigt att i en helt annan utsträckning än tidigare med målmedvetna, aktiva åtgärder främja en lämplig lokalise- ring av fritidsbebyggelse och friluftsanlägg- ningar. Detta har påpekats bl. a. av 1962 års fritidsutredning. En av de viktigaste uppgifterna härvid är att åstadkomma en avvägning mellan fritidsbebyggelsens och det rörliga friluftslivets markbehov. Byggnads- lagstiftningen och den nya naturvårdslagen

innehåller rättsmedel för att uppnå en sådan avvägning mellan olika intressen och mark- dispositioner av betydelse för fastighetsbild- ningen.

2.1.2. Lagar. Förrättningsformen

Den helt övervägande delen av fastighets- bildningen sker med användning av de två huvudlagarna, JDL i kombination med SML och FBLS. För speciella åtgärder finns vid sidan härav särskilda lagar, bland vilka må nämnas sammanföringslagen, la- gen den 25 april 1930 om delning av fastig— het vid ändring i rikets indelning m.m., legaliseringslagen och ensittarlagen. De sist- nämnda är exempel på lagar där huvud- syftet är ett annat än fastighetsbildning men där fastighetsbildning ingår som ett viktigt moment i tillämpningen. Inom fastighetsbe- stämningsområdet finns också en speciallag, ÄUL. EVL och LGA är de mest använda speciallagarna för att åstadkomma och tryg- ga en samverkan mellan fastigheter.

En förteckning över författningsbestäm- melserna är intagen i bilaga ].

Kvalitetskraven inom förrättningsverk- samheten för fastighetsbildning grundar sig på 1920 års mätningsförordning och verk- ställighetsföreskrifterna till denna. Förslag till en ny mätningsförordning har lagts fram och överarbetas för närvarande inom lant- mäteristyrelsen.

Redan här kan nämnas att en ny och för riket enhetlig fastighetsbildningslag kan vän- tas träda i kraft under början av 1970-talet. Förslag till en sådan har nyligen slutbehand- lats av lagrådet. En presentation av vissa huvuddrag i förslaget lämnas i kapitel 4.

Tillämpningen av de skilda lagarna sker normalt vid förrättning. SML utgör dock för närvarande ett undantag härifrån. —— Inom förrättningens ram förs erforderliga förhandlingar mellan intressenterna, olika problem utreds och de förekommande frå- gorna prövas i ett sammanhang. Här vägs de berörda intressena mot varandra till ett förrättningsbeslut. Genom denna kombina- tion av officialutredande, förhandling och beslut skiljer sig förrättningen från ett dom-

stolsförfarande. Förrättningen verkställs av en förrättningsman. I vissa fall är denne bi- trädd av två gode män.

Vid fastighetsbildning måste som tidigare nämnts hänsyn tas till en rad enskilda och allmänna intressen. Bland de enskilda intres- senterna intar markägarna en dominerande plats. De har enligt allmänna rättsgrundsat- ser att tala och svara för sin egendom, och åtgärderna har för dem ofta stor ekonomisk betydelse. Aktiv medverkan under arbetets gång från markägarnas sida är givetvis högst väsentlig för genomförandet av en fastig- hetsbildningsåtgärd. Andra enskilda vilkas intressen måste beaktas är innehavare av panträtter och särskilda rättigheter i fastig- het som skall förändras. Fastighetskreditens roll i samhällslivet måste särskilt uppmärk- sammas.

För samhället är det av vikt att marken så långt möjligt får den bästa användningen. De allmänna intressena har gjort sig gäl- lande vid fastighetsbildning sedan lång tid tillbaka men de har med samhällsutveck— lingen ökat i betydelse och de berör nu flera sidor av samhällslivet än tidigare. Där fast- ställda planer och byggnadsreglerande be- stämmelser föreligger, tillgodoses dessa in- tressen i huvudsak genom att planerna och bestämmelserna följs. Det allmänna har så- lunda fått de viktigaste synpunkterna beak- tade redan under planarbetet. Därjämte skall, som antytts redan i det föregående, fastighetsbildningen ske i överensstämmelse med de plan- och jordpolitiska riktlinjerna. Man måste även här tillse att nybildade eller ombildade fastigheter fyller lagstiftningens krav på planmässighet. Fastighetsbildning inrymmer därför normalt alltid planläggning i större eller mindre omfattning.

Det allmänna representeras av olika par- ter, vilkas specialintressen kräver beaktande. Ofta föreligger skilda bedömningar från dessa. Planmyndigheterna och bostadsorga- nen på kommunal och regional nivå har särskilda synpunkter på markanvändningen mot bakgrunden av bl. a. befolkningsutveck- lingen och bostadsbehovet. Vatten- och av- loppsfrågor samt sanitära förhållanden i öv- rigt spelar en synnerligen betydelsefull roll

i sammanhanget. Viktiga är vidare kommu- nikationslederna med återverkningar i form av trafikfara och buller. Lantbruksnämn— den beaktar möjligheterna att skapa effek- tiva jordbruks- och skogsbruksföretag och att i övrigt underlätta den yttre rationalise- ringen av brukningsenheterna. Även nä— ringslivet över huvud taget har omfattande intressen att bevaka i markanvändningshän- seende. Arbetsmarknadsfrågoma kräver uppmärksamhet. Markanvändningen för fritidsändamål har på senare tid fått sär- skild aktualitet. Naturvården och fornmin- nesvården kräver beaktande. Även andra intressen kan komma in i bilden upp- räkningen är ej avsedd att vara fullständig.

Det ligger vidare i sakens natur att de enskilda intressenterna kan företräda avse- värt olika bedömningar i fastighetsbild- ningen, inbördes såväl som i förhållande till företrädarna för de allmänna intressena. En omdaning av fastigheterna inom en trakt kan sålunda av vissa fastighetsägare betrak- tas som angelägen medan andra kanske mot- sätter sig en sådan åtgärd, och en av en markägare begärd exploatering strider må- hända mot samhällets önskemål och krav.

En intresseavvägning blir sålunda mycket ofta nödvändig. Denna avvägning görs av förrättningsmannen (eller förrättningsmän- nen).

Till grund för ställningstagandet och inom förrättningens ram insamlas uppgifter om de rådande förhållandena bl. a. genom ut- redningar av mätningsteknisk, planteknisk, fastighetsteknisk, fastighetsekonomisk och juridisk art. Resultatet av den mätnings- tekniska insatsen sammanfattas oftast i en karta. Kartan är också ett hjälpmedel vid planläggning av fastighetsbildningsåtgärden och ett underlag för bedömningar av ekono- misk och rättslig art i förrättningsarbetet. Tekniska inslag återkommer slutligen i åt— gärdskedjan när förrättningsresultatet skall fastläggas på marken och redovisas på karta. Med hänsyn till de tekniska momentens roll i fastighetsbildningsprocessen är det väsent- ligt att bestämda noggrannhetskrav uppfylls. Sådana kvalitetsbestämmelser finns som tidi- gare nämnts i särskild författning.

Hela förrättningsarbetet -— som sålunda inrymmer materialinsamling, planläggning, sakprövning, beslut och resultatredovisning — sker under aktivt engagemang från för- rättningsmannasidan med betydande inslag av egna initiativ och förhandlingsledning.

2.1.3. Huvudområden Tätorter

Samhället förändras i våra dagar i mycket rask takt. Näringslivets omstrukturering för- anleder sålunda en genomgripande befolk- ningsomflyttning. Detta ställer krav på sam- hället både i expanderande områden och i avfolkningsbygder. Folkomflyttningspro- cessen är alltför väl känd för att här behöva beröras mer än helt flyktigt.

Strömmen av folk från landsbygden in till tätorterna är ingen ny företeelse, men den har blivit allt mera markerad under de senaste årtiondena. År 1940 utgjorde tät- ortsbefolkningen sålunda inte fullt 56 % av den totala befolkningen i landet, medan an- delen år 1960 stigit till 72,7 % för att år 1965 uppgå till 77,4 % (folkräkningarna). Denna omflyttning kan också illustreras med konstaterandet att glesbygdsandelen av befolkningen under perioden 1950—1960 minskade mer än 10 % i 75 av rikets 91 A—regioner (Befolkning och näringsliv, ar- betsmarknadsstyrelsen, 1965).

Urbaniseringsgraden varierar emellertid kraftigt mellan olika delar av landet. Medan särskilt de tre storstadsområdena är starkt urbaniserade har Gotlands och Jämtlands län fortfarande mer än hälften av sin be- folkning bosatt utanför tätort. Norrlands- länen och Kopparbergs och Värmlands län men även smålandslänen samt Kristianstads, Hallands och Skaraborgs län har en lägre urbaniseringsgrad än riksgenomsnittet. Av dessa genomgick dock Kronobergs och Ska- raborgs län en snabb urbaniseringsprocess mellan de båda senaste folkräkningarna.

Samtidigt sker en snabb omfördelning av befolkningen mellan olika landsändar. Ar- betsmarknadsstyrelsens anförda undersök- ning visar sålunda att antalet A-regioner

Tabell ]. Folkmängsutvecklingen i A-regionerna

Antal A-regioner

Befolknings- 1940 1950 1955 1960 förändring —50 —5 5 —-60 —64 Folkminskning 13 25 34 39 Folkökning mindre än riksgenomsnittet 57 39 32 22 Folkökning större än riksgenomsnittet 21 27 25 30

Antal regioner 91 91 91 91

med folkminskning under olika undersök- ningsperioder stigit kraftigt sedan 1940-talet (se tabell 1).

Denna redovisning må kompletteras med en bild av befolkningsförskjutningen inom landet som framkommit vid en undersök- ning inom institutionen för Kulturgeografi och Ekonomisk geografi vid Lunds universi— tet (Öberg: Total- och tätortsbefolkningens förändringar 1960——1965). Där har stude- rats bl. a. förändringarna i totalbefolkningen inom ytor med i princip en radie av 65 km, regelbundet utplacerade över landet. Resul- tatet har redovisats på karta. Av denna framgår att en befolkningsökning under pe- rioden 1960—1965, beräknad på detta sätt, återfinns i samtliga län runt Mälaren, i ett område i södra Småland samt i stora delar av sydvästra Sverige. Befolkningsminskning åter kan iakttas norr om en linje med unge- färlig sträckning Söderhamn—Falun— Årjäng med vissa undantag i Norrlands kust- områden och i malmfältsområdet i Norrbot- ten. Även Gotland och delar av Kalmar län hade folkminskning.

Det är tydligt att en folkomflyttning i denna snabba takt ställer stora krav på samhällsapparaten. Detta gäller inte minst lokaliseringsfrågor och tillgodoseendet av tätbebyggelsens markbehov, i vilket sam- manhang frågan om bebyggelsens lokalise- ring är en väsentlig faktor.

För att samhällsutbyggnaden skall ske på ett sådant sätt att samhällets investeringar utnyttjas effektivt och att lämpliga boende- miljöer skapas krävs en planering i såväl ekonomiskt som fysiskt hänseende. Denna

planering måste avse både översiktliga loka- liseringsbedömningar och detaljerade ge- nomarbetningar av de aktuella projekten.

På det lokala planet ligger huvudansvaret för bostadsförsörjning och byggnadsplane- ring hos kommunerna. Som en grund för kommunernas handlande har de rullande bostadsbyggnadsprogrammen visat sig vara av stor betydelse. Programmen tjänar bl. a. som viktiga hjälpmedel för att bestämma när åtgärder för markförvärv, detaljplane— ring, fastighetsbildning, exploateringsarbe- ten m.m. senast måste vidtas för att pro- grammen skall kunna förverkligas vid av- sedd tid. I planeringen av bostadsbyggandet har det visat sig bli allt mera nödvändigt att till grund ha en aktiv kommunal mark- politik. Detta har också uttalats i de av 1967 års riksdag antagna riktlinjerna för bostadspolitiken (prop. 100, SU 100). En god markberedskap är sålunda en förutsätt- ning för att utbyggandet av tätorterna skall kunna ske på ett ekonomiskt och plantek- niskt lämpligt sätt. Riktlinjen bör vara att kommunerna bygger upp en så god mark- beredskap att mark är säkerställd för minst tio års byggande.

Tillgången på mark för bebyggelse bör givetvis så långt möjligt tryggas genom fri- villiga överenskommelser. Skulle sådana inte kunna uppnås kan kommun genom olika expropriationsåtgärder förvärva mark.

Dessa möjligheter har såväl planekono- misk som bostadssocial syftning. Framför allt är sådana åtgärder avsedda att komma till användning då markägare inte vill ge- nomföra en i och för sig motiverad exploa- tering bara därför att markpriserna kan vän- tas stiga i framtiden. Kommunerna har här erhållit medel att bryta dylika prismono— pol. Vid sidan av det prispolitiska syftet skall tvångsinstituten också helt allmänt kunna utgöra underlag för en aktiv bostads- politik från kommunernas sida, dvs. över huvud säkerställa tillgången på mark och möjliggöra plangenomförandet.

När marken förvärvats och senast när planer på en exploatering blir aktuella bör den i fastighetsindelningshänseende beredas för ändamålet. Detta sker genom olika fas-

tighetsbildningsåtgärder som underlättar ett senare plangenomförande. I detaljplanear- betet har fastighetsbildaren en viktig roll med hänsyn bl. a. till de för plan- och fas- tighetsekonomin betydelsefulla markanvänd- nings- och plangenomförandefrågorna. Jäm- sides med planarbetet fortsätter förberedel- serna med fastighetsbildningen så att en för den avsedda bebyggelsen anpassad fastig- hetsindelning kan föreligga snarast möjligt efter fastställandet av planen.

Den helt övervägande delen av lantmä- teriinsatsen inom tätortssektorn samman- hänger med genomförandet av de kommu- nala bostadsbyggnadsprogrammen. Det är därför högst angeläget att förseningar i arbe- tet inte uppstår. Lantmäteristyrelsen har vid ett antal tillfällen undersökt läget beträf- fande den fastighetsbildning, som erfordras för att genomföra de upprättade bostads- byggnadsprogrammen. Undersökningarna har berört såväl lantmäteriet som det kom- munala mätningsväsendet. Utredningen har studerat detta undersökningsmaterial.

Till grund för utredningarna har lagts ett rapporteringsmaterial, som erhållits genom att styrelsen från i princip samtliga fastig- hetsbildningsorgan inom riket infordrat upp- gifter rörande plan- och fastighetsbildnings- läget m. m. vid årsskiftena 1963/ 64, 1964/ 65 och 1965/ 66 med avseende på de bo— stadsbyggnadsprogram, som upprättats och sedermera delvis justerats för åren 1964— 1967. Rapporteringen är så fullständig, att bearbetningen kunnat ske med den förut- sättningen, att erhållna bearbetningsresultat

kan betraktas som representativa för total- läget.

Av utredningsresultaten framgår, att fas- tighetsbildningsorganen genomsnittligt väl har kunnat fylla de på dem ställda kraven inom den handlingsram, som bestäms av de fastställda detaljplanerna. Man kan också konstatera en genomgående tendens till suc- cessiv förbättring av fastighetsbildnings- läget. Denna framgår mycket klart av sam- manställningen i tabell 2.

Man kan där se dels en klar tendens till förbättring av totalläget, dels en högst på- taglig förskjutning inom totalsummorna så att andelen slutförda fastighetsbildningsför- rättningar genomgående ökat högst avse- värt. Fastighetsbildning »på förlag» (dvs. vid ett årsskifte påbörjad eller genomförd fastighetsbildning, som ej avser det när- maste årets bostadsproduktion utan ligger längre fram i tiden), vad man skulle kunna kalla fastighetsbildningsberedskapen, visar också en genomgående förbättring. Genom att denna beredskap föreligger och succes- sivt har förbättrats, har kommunerna fått ett »buffertlager» av färdiga fastigheter, som kan utnyttjas för de erfarenhetsmässigt i rätt stor utsträckning förekommande, av olika anledningar föranledda jämkningarna i de uppgjorda bostadsbyggnadsprogrammen.

Av bearbetningen av rapporterna framgår vidare, att fastighetsbildningsorganen i bety- dande och som det synes i växande om- fattning måst påbörja och även avsluta er- forderlig fastighetsbildning trots att fast— ställd detaljplan ännu ej förelegat. Detta är

Tabell 2. Fastighetsbildning för bostadsbyggnadsprogrammen — läget i förhållande till

produktionsplanema.

Procentuella andelen slutförd eller pågående fastighetsbildning inom fastställda detaljplaner

vid början av året vid början av vid slutet av

före produktionsåret produktionsåret produktionsåret under slut— under slut- under slut- Produktionsår arbete förd summa arbete förd summa arbete förd summa 1964 — 41,1 33,8 74,9 19,2 75,3 94,5 1965 30,8 14,8 45,6 38,4 39,0 77,4 15,7 77,9 93,6 1966 36,4 18,7 55,1 33,0 49,0 82,0 —- — 1967 31,8 26,1 57,9 -— — —— — 24 SOU 1 969: 43

inte helt tillfredsställande men har uppen- barligen i viss utsträckning varit nödvändigt. I allmänhet synes det också ha slagit väl ut, även om naturligt nog ändringar i detalj- planeförslag m. m. nödvändiggjort ändringar även i genomförd fastighetsbildning. Prak- tiskt taget genomgående har rapporterats, att den omständigheten, att fastighetsbild- ningen i vissa fall inte varit genomförd vid tiden för byggnadsarbetenas igångsättande, ej medfört någon försening av dessa.

Till belysning av plansituationen vid fas- tighetsbildning må anföras vissa uppgifter ur en av lantmäteristyrelsen nyligen publice- rad undersökning bl.a. beträffande vissa avstyckningsförrättningar inom det statliga lantmäteriet (styrelsens meddelande nr 6: 1969). Undersökningen avsåg till denna del detaljplaneläget vid dels avstycknings- förrättningar som avslutats år 1968, dels vid årsskiftet 1968/ 69 inneliggande sådana förrättningar. Ca 80 % av de bildade eller önskade ägolotterna avseende helårsbosätt- ning låg inom tätbebyggelse. Beträffande 3/4 av dessa förelåg vid av-styckningstill- fället fastställd detaljplan men i en inte obetydlig del av tätbebyggelsefallen sakna- des t. o. m. detaljplaneförslag. En jämförelse med detaljplaneläget för de icke avslutade förrättningarna visar att planarbetet här ej

framskridit lika långt. En liknande, fastän ej lika detaljerad, undersökning har av ut- redningen verkställts inom stadsingenjörs- kontoren beträffande år 1967 respektive årsskiftet 1967/ 68. Drygt 100 enheter har lämnat uppgifter och resultatet torde kunna betraktas som representativt för hela grup- pen. Glesbebyggelseandelen är här som vän- tat lägre än inom lantmäteriet. Materialet från de båda studierna redovisas i tabell 3.

Vid sidan av den stora expansionen på bostadsbyggnadsområdet sker en successiv sanering av framförallt tätorternas centrala delar. Tätortsmiljön förändras. Behovet av service inom skilda områden har sålunda blivit alltmera mångfacetterat och betydelse- fullt. Bostadsområdena måste kompletteras med exempelvis affärer, post, tele, lokaler för kulturella aktiviteter, sportanläggningar och lokaler för administration. Den ökande biltätheten och tätorternas tillväxt skapar trafiktekniska problem som måste lösas ge- nom ändamålsenliga trafikleder, kollektiva transportmedel och parkeringsmöjligheter. Standardkraven och de höga markvärdena leder ofta till ett mera komplicerat markut- nyttjande än tidigare med en ökad samver- kan mellan olika fastigheter och med en horisontell skiktning i markanvändningen.

Det är uppenbart att såväl det fortsatta

Tabell 3. Detaljplaneläget vid avstyckning avseende nybildning av tomtplatser för helårsbebyggelse.

Andelen ägolotter (%) som bildats resp. föreslagits för helårsbebyggelse vid förrättningar som

balanserats avslutats inom ., inom_ lantmate- stadsmgen- inom inom riet vid jörskonto— Bebyggelse- och planför- lantmäte- stadsingen- årsskif- ren vid hållanden vid tillståndsgiv- riet år jörskonto- tet årsskiftet ningen resp. vid årsskiftet 1968 ren år 1967 1968/ 69 1967/ 68 T älbebyggelse Fastställd detaljplan förelåg 60 60 44 49 Detaljplaneförslag förelåg eller var under upprättande 12 22 Detaljplaneförslag saknades 30 37 helt Glesbebyggelse 9 14 Glesbebyggelse 19 10 20 14 Summa 100 100 100 100 SOU 1969: 43 25

behovet av bostadsbyggande av stor omfatt- ning som den fortgående saneringen av i första hand större tätorters centrala delar kommer att kräva betydande insatser av lantmäteriorganen.

Jordbruk och skogsbruk

Den dynamiska samhällsutvecklingen under efterkrigstiden har starkt påverkat jord- bruks- och skogsnäringarna liksom övriga delar av vårt näringsliv. Under de senaste åren har takten stegrats i den omdanings- process som pågår inom svenskt jordbruk och skogsbruk och framtidsperspektivet an- tyder fortsatt sådan utveckling. Förändring- arna tar sig uttryck bl.a. i minskning av den brukade arealen, minskning av antalet företagsenheter och fastigheter samt ökning av fastighetsstorleken och förbättring av arronderingen.

Den brukade åkerarealen, som år 1956 var 3,5 milj. ha vid enheter större än 2 ha, kan med ledning av senaste tillgängliga upp— gifter för närvarande beräknas uppgå till ca 3,0 milj. ha. Den har under de senaste åren minskat med ca 60 000 ha per år. Enligt en beräkning som utförts inom lantbrukssty— relsen kommer åkerarealen att fram till år 1980 nedgå till 1,9 milj. ha, dvs. med ytter- ligare ca en tredjedel. Andelen bestående åker är dock enligt denna beräkning mycket olika i olika bygder och län. Så utgör den exempelvis för Jönköpings län 27 %, för Norrbottens län 54 % och för Malmöhus län 84 %.

Inte endast från jord- och skogsbruksnä— ringarnas synpunkt utan även av allmänt samhällsekonomiska skäl är det givetvis utomordentligt angeläget att den mark, som frigörs genom den antydda utvecklingen, blir rationellt utnyttjad.

Det totala antalet brukningsenheter över 2 ha, som omkring 1940 var över 300 000, utgjorde enligt 1966 års jordbruksräkning 186000. Enligt andra undersökningar är antalet ytterligare något lägre. Under senare år har antalet brukningsenheter minskat med ca 5 % per år. Vid en oförändrad

nedläggningstakt kommer det totala antalet brukningsenheter över 2 ha att till år 1970 ha nedgått till ca 150 000. För vissa lands- delar, där de naturliga förutsättningarna för jordbruk är mindre goda, pekar verkställda länsutredningar mot att 40 år 50 % av antalet brukningsenheter kommer att för- svinna till år 1975. För den efterföljande tidsperioden har utförts flera olika progno- ser. Gemensamt för dessa är att de pekar mot en fortsatt mycket kraftig nedläggning av brukningsenheter.

Endast i mindre utsträckning har om- vandlingen hittills tagit sig uttryck i för- ändringar i medelarealen åker per gård. Härtill har främst bidragit att viss del av den brukade arealen har lagts ned samtidigt som sammanslagning av enheter företagits. Under perioden 1961 1966 har den ge- nomsnittliga arealen åker per enhet ökat från 14,1 till 16,4 ha eller med 2,3 hal.

Som ett mått på omfattningen av den yttre rationaliseringen inom jordbruket kan anges följande uppgifter som hämtats från en sammanställning som gjorts inom lant- bruksstyrelsen. År 1968 utgjorde antalet brukningsenheter som undergått storleks- rationalisering genom förvärv av mark 3 042, och den sammanlagda tillskottsarea- len var 22815 ha åker och 57 475 ha skog. Medelarealen på de rationaliserade enheterna utgjorde 22 ha åker och 52 ha skog före och 30 ha åker och 71 ha skog efter åtgärden.

De riktlinjer för den framtida jordbruks- politiken som antagits av statsmakterna år 1967 innebär bl.a. att jordbrukspolitiken under den framtid som kan överblickas skall inriktas på att främja en fortsatt snabb rationalisering. Under denna period kom- mer, som framgått av det föregående, att krävas mycket omfattande omställnings- och anpassningsåtgärder från det allmännas sida. Till betydande del kommer dessa insatser att bestå av eller resultera i fastighetsbild- ningsåtgärder genom lantmäteriets försorg. Därtill kommer att lantmäteriet i anslut- ning till genomförandet av den nya lant- bruksorganisationen fått en viktig uppgift

1 Jordbruksräkningarna 1961 och 1966.

i att verka för att insatserna för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering samordnas med samhällsplaneringen. Detta torde kom- ma att ytterligare öka behovet av insatser från lantmäteriets sida inom planläggning och fastighetsbildning.

Mycket av vad som enligt det föregående gäller för jordbrukets rationalisering kan också appliceras på skogsbruksrationalise- ringen. De båda frågorna hänger ju i flera avseenden intimt samman beroende på strukturen av jordbruks- och skogsbruks- fastigheterna.

Vad särskilt gäller skogsbrukets rationali- sering kan sägas att intresset och insatserna ökat starkt under senare är beroende bl. a. på ökad konkurrens på världsmarknaden samt därmed försämrad lönsamhet. Speciellt för mekaniseringen av skogsbruket, vilke-n kan väntas fortsätta i samma takt även under 1970-talet, är en ökad strukturratio- nalisering av utomordentlig betydelse. För- bättringar i fastighetsutformningen krävs både i fråga om fastigheternas storlek och beträffande deras arrondering.

Inom privatskogsbruket, som omfattar ungefär hälften av skogsarealen, är antalet företagsenheter av storleksordningen 1/4 milj. Medelarealen utgör mellan 40 och 50 ha. Denna areal är klart otillfredsstäl- lande med hänsyn till de krav som de moderna skogsbruksmetoderna ställer.

Ett mått på den pågående storleksrationa- liseringen inom privatskogsbruket kan erhål- las av de uppgifter som lämnats i det före- gående. Också inom industriskogsbruket för- ändras företagsstorlekarna. Under senare år har sålunda genom fusioner mellan bolag ca 1 milj. ha inlemmats i större enheter.

Behovet av arronderingsförbättring i skogsmark har senast belysts genom en in- ventering av lantmäteristyrelsen år 1967 (styrelsens meddelande nr 4: 1967). Enligt denna föreligger behov av arronderingsför- bättring inom 3 milj. ha skogsmark tillhö- rande 70 000 brukningsenheter. För 2,1 milj. ha föreligger en högre angelägenhetsgrad och för 0,9 milj. ha en lägre. Behovet är störst i norra och västra Svealand och Norr-

lands kustland och omfattar 31 respektive 22 % av skogsmarksarealen inom dessa områden. Det län som har det största åt- gärdsbehovet är Kopparbergs län (0,9 milj. ha eller 45 % av länets skogsmarksareal), och behovet har vidare inom detta län näs— tan helt hänförts till den högre angelägen- hetsgraden.

Här bör också nämnas att omfattningen av verksamheten med omarrondering i skogsmark beträffande perioden 1955—- 1968 undersökts (jämför lantmäteristyrelsens nyssnämnda meddelande). Härav framgår bl. a. att under perioden genomförts fastig- hetsrationaliseringsföretag berörande i ge- nomsnitt ca 100 000 ha skogsmark per år.

Det sagda understryker att verksamheten med fastighetsrationalisering i skogsmark även i fortsättningen kommer att få stegrad omfattning. Ökade krav på insatser från lantmäteriets sida kan därför förväntas inom denna sektor. Denna bedömning torde kun- na göras även om målsättningen för verk- samhetens inriktning och omfattning för närvarande övervägs av skogspolitiska ut- redningen.

Verksamheten med i första hand skogs- brukets men i viss mån också jordbrukets strukturrationalisering är i flera avseenden av annan natur än övrig fastighetsbildnings- verksamhet. Den berör sålunda ofta i ett sammanhang mycket stora objekt såväl vad gäller areal som antalet markägare — det hittills största objektet omfattar drygt 40 000 ha och fler än 700 markägare. Objekten har ibland mycket stor arealmässig utbredning — vissa s. k. intressearronderingsföretag be- rör sålunda i ett sammanhang flera län. Personalinsatsema är till betydande del av specialistnatur och flyttas allt efter det att verksamheten fortskrider från objekt till objekt, i första hand inom länet men i stor omfattning också mellan skilda län. Detta ställer särskilda organisatoriska krav.

Fritidsliv och naturvård

Utvecklingen har skapat nya förutsättningar för markens användning. Den avflyttning från landsbygden, som började i och med

att industrin drog till sig allt mer folk, ledde till att bostäder på landsbygden i ökad ut- sträckning övergick till fritidshus. Efter en stagnationsperiod under tiden för andra världskriget har fritidsbebyggelsen ökat myc- ket kraftigt, och nya områden har succes- sivt tagits i anspråk. Den starka efterfrågan på mark för fritidsbostäder och utrymme för fritidsvistelse i andra former torde bl. a. hänga samman med det högt uppdrivna ar- betstempot i dagens samhälle. Individen pressas hårdare nu än förr och behovet av rekreation och miljöbyte blir till följd här- av också större. Detta behov måste kunna tillgodoses inom både det rörliga och det fasta fritidslivets ram. Båda formerna ställer anspråk på insatser från lantmäteriorganen. Med hänsyn till fritidsbebyggelsens större krav på lantmäteriåtgärder må detta område något närmare beröras.

Enligt 1962 års fritidsutredning (SOU 1964: 47) uppgick antalet fritidshus vid bör- jan av år 1963 till 297 000, en uppgift som av utredningen själv bedömdes som något för låg. Antalet uppgick enligt en av lant— mäteriet utförd undersökning till ca 425 000 hösten 1967 (lantmäteristyrelsens meddelan- de nr 2: 1968). Detta innebär att vart femte eller sjätte hushåll i landet eller omkring 1,5 milj. människor nu har tillgång till fri- tidshus.

Fritidsbebyggelsen är i hög grad kon- centrerad till våra storstadsregioner och då i första hand kring Stockholm och Göte- borg. Den mest betydande delen av bebyg- gelsen återfinns i dessa regioners kustområ- den. Totalt sett är ungefär hälften belägen i kustkommuner varvid närheten till tätorter spelat en avgörande roll vid lokaliseringen.

Det årliga tillskottet uppskattades av fri- tidsutredningen till 15 000 hus under åren 1960—1962, en siffra som även gällt efter— följande år. Det torde dock vara realistiskt att för framtiden räkna med en något lägre ökningstakt. I de områden där det redan finns en omfattande fritidsbebyggelse sker tillväxten snabbast. Närheten till storstäder- na och tillgången till skärgårdar, stränder, vattendrag och sjöar utövar stark dragnings— kraft. Konkurrensen om mark från andra

sektorer, inte minst det rörliga friluftslivet, är stor i dessa typer av områden. Exploate- ringstrycket riktas emellertid inte endast mot kusterna i södra och mellersta Sverige, utan också i hög grad mot den norrländska kus- ten, mot sjöområden i skilda delar av Sve— rige, mot älvdalar och mot fjällregioner.

Huvuddelen av fritidsbebyggelsen har for- men av tätare bebyggelse. Fritidsutredningen angav följande uppgifter.

Bebyggelseform Antal hus Andel Detaljplanerat område 133 000 45 % Annan tätare bebyggelse 80 000 27 % Spridd bebyggelse 85 000 28 %

Detta skulle betyda att drygt 50 % av bebyggelsen var att betrakta som oreglerad. Vidare påpekade utredningen att 180 000 av fritidshusen låg på egen grund, medan när- mare 100 000 hus var belägna på arrende— rad mark. Stora regionala skillnader kunde noteras.

Flertalet eller ca 75 % av landets kom- muner uppgavs av fritidsutredningen sakna varje form av översiktsplan såsom region- plan, generalplan eller annan översiktlig dispositionsplan eller vägledande utredning. Den av utredningen angivna siffran torde dock numera ha sjunkit högst betydligt. Inte minst fritidsutredningens betänkande medförde sålunda en stegring i planlägg— ningstakten.

Antalet detaljplaner för fritidsbebyggelse uppgick för hela riket år 1963 till ca 2 500 och planförslagen till ca 1500. Detaljpla- nerna rymmer som tidigare nämnts ca 45 % av fritidshusen. I sammanhanget kan föl— jande sammanställning vara av intresse, som visar detaljplaneläget vid avstyckningsför— rättningar för fritidsändamål inom lantmä- teriet (tabell 4 ). Uppgifterna är hämtade ur lantmäteristyrelsens i ett föregående avsnitt omnämnda meddelande nr 6: 1969.

En betydande del ca 1/ 3 av alla nybildade eller önskade fritidshusfastigheter låg utanför tätbebyggelse medan mindre än hälften av alla nya ägolotter fanns inom område med fastställd detaljplan. Eftersläp-

Tabell 4. Detaljplaneläget vid avstyckning avseende nybildning av tomtplatser för fritidsbebyggelse inom det statliga lantmäteriet.

Ägolotter som bildats resp. föreslagits för fritidsändamål vid förrättningar, som

avslutats under balanserats vid

Bebyggelse- och planförhållanden vid ar 1968 årsskiftet 1968/1969 tillståndsgivningen resp. årsskiftet Antal % Antal %

Tätbebyggelse

Fastställd detaljplan förelåg 8 902 44 5 897 21 Detaljplaneförslag förelåg eller var under upprättande 1 492 8 7 137 25 Detaljplaneförslag saknades helt 2 251 12 6 099 22

Glesbebyggelse 7 082 36 8 943 32 Summa 19 727 100 28 076 100

ningen i planläggning i förhållande till all— mänhetens efterfrågan av fastighetsbildning för fritidsändamål illustreras klart av det för de vid årsskiftet balanserade förrättningarna redovisade läget.

Den större tätbebyggelsekoncentrationen leder till ett ökat kommunalt engagemang för lokalisering och planering av fritids— bebyggelsen. Fritidsutredningen fann visser- ligen (SOU 1965: 19 sid. 100) att kommu— nerna inte bör åläggas ansvar för produk— tionen av fritidsbebyggelse men ansåg det i hög grad önskvärt att de kraftfullt enga- gerar sig för en sund utveckling på om- rådet.

De större tätorternas influensområden kommer att växa bl. a. till följd av att större avstånd från bostadsorten kommer att tole— reras. Redan nu berör de, såsom visats av lantmäteristyrelsen (meddelande nr 2: 1968), i ett stort antal fall mer än ett kommun- block. Planeringsregionerna kommer så- lunda ofta att innefatta flera storkommuner.

De områden som är mest attraktiva för fritidsbebyggelse är ofta samtidigt mest angelägna att skydda från naturvårdssyn- punkt. De avvägningsproblem, som här mö— ter, är särskilt grannlaga, eftersom ju även fritidsbebyggelsen syftar till att bereda män- niskan rekreation i naturmiljö. Särskilt kan en planlöst fortskridande glesbebyggelse för fritidsändamål åstadkomma betänkliga åter- verkningar för naturvården. Det är av stor betydelse att en från samhällets synpunkt

riktig avvägning sker mellan å ena sidan det exklusiva markutnyttjande, som fritids— bebyggelsen innebär, och å andra sidan be- hovet av att bereda den icke fastighets- ägande befolkningen tillräckligt utrymme för dess fritidsbehov. Strövområden efterfrågas vidare i hög grad också av dem som har egna fritidsfastigheter. 1964 års naturvårds- lag utgör med sina bestämmelser bl.a. an- gående landskaps- och strandskydd samt om tillskapande av naturreservat för fritidsända- mål ett viktigt instrument i detta samman- hang.

För hävdandet av det rörliga friluftslivets intressen och för en sund utveckling av fri— tidsbebyggelse och fritidsanläggningar är det av största vikt att översiktsplaneringen och detaljplaneringen ges godtagbar standard med tanke på de mål som satts för natur- vården. Här krävs betydande insatser för att komma till rätta med de missförhållan- den som tillåtits växa fram ur tidigare rå- dande värderingar på området. En central fråga från friluftslivets synpunkt är den in- bördes lokaliseringen av fritidsbebyggelse, friluftsanläggningar och områden, som be- varas mer eller mindre intakta, samt dimen- sioneringen av behövliga arealer med hän- syn till behovet på lång sikt. Många skäl talar för att man i framtiden vid översiktlig planläggning för naturvårdsändamål, fri- luftsanläggningar och fritidsbebyggelse sö— ker åstadkomma en syntes mellan dessa olika intressen. Det bör självfallet eftersträ-

vas att här angivna förhållanden beaktas i en planeringsprocess som föregår fastighetsbild— ningsförrättningen. I ett mycket stort antal fall föreligger emellertid, som framgått av de redovisade uppgifterna, inte ett sådant ideal- tillstånd. De antydda avvägningarna måste då ske inom fastighetsbildningsförrättning— ens ram.

Utvecklingen medför otvivelaktigt att fas- tighetsbildningsorganens tjänster måste tas i anspråk inom naturvårdssektorn i större utsträckning än vad som nu är fallet. Be- hov av insatser kan främst väntas i arbetet med översiktlig planering för naturvårds- ändamål i anslutning till bebyggelseplanering och i planernas genomförande med värde- ring, förhandlingsledning, tekniska insatser och fastighetsbildning.

2.1.4 Insatsernas art

I det föregående har uppgiftsområdena och utvecklingen inom dessa något belysts. Re- dan där har antytts olika former för så- dana insatser från lantmäteriorganens sida som behandlas i denna kapiteldel. För en bedömning av kraven på organisationen är det nödvändigt att gruppera insatserna med hänsyn till deras art. Här har valts en in— delning i fastighetsbildning och fastighets- bestämning, fastighetssamverkan, fastighets- registrering och fastighetsinformation, plan- betingade uppgifter och fastighetsvärdering. Det bör emellertid betonas att en strikt upp- delning ej är möjlig då de skilda åtgärderna ! praktiken är starkt sammanflätade.

De statistiska uppgifter om verksamhe- tens omfattning som kommer att redovisas i det följande härrör i stor utsträckning från de årsredogörelser som enligt arbetsordning respektive författning skall avges till lant- mäteristyrelsen från det statliga lantmäte- riets och från det kommunala mätningsvä- sendets olika enheter. Uppgifterna från de senare är väsentligt mindre detaljerade. Ut- redningen har därför genom total- eller stickprovsenkäter kompletterat årsredogörel- semas redovisning, i något fall även i av- seende på lantmäteriet. Dessa komplette-

ringar har därvid inskränkts att avse ett eller ett par år. Då det vid en genomgång av materialet visat sig att givna definitioner ej beaktats helt konsekvent —— de avvikelser som förekommer och som inte på ett enkelt sätt kunnat korrigeras torde dock vara rela- tivt obetydliga anges oftast avrundade värden.

Fastighetsbildning och fastighetsbestämning

I denna grupp inryms nybildning och om- bildning av fastigheter, samordning av ägan- derättslig och fastighetsrättslig indelning samt fastighetsbestämning, allt genom direkt lagtillämpning. Denna verksamhet är med visst undantag tillämpningen av ÄUL — helt knuten till fastighetsbildningsorganen. Här bortses då från de i sammanhanget föga intressanta fall där fastställelse av stadsplan enligt ännu gällande lagstiftning har fastig- hetsbildande verkan. Däremot inkluderas tomtindelning, även om denna i motsats till övriga åtgärder i gruppen ej sker i förrätt- ningens form. —— Såväl stadsplanens som tomtindelningens fastighetsbildande verkan avlöses i NyaFBL av ordinära fastighetsbild- ningsformer inom fastighetsbildningsmyn- dighetens uppgiftsområde.

Den helt dominerande delen av fastighets— bildningen sker genom avstyckning och i tomtbildningsprocessen ingående tomtindel- ning och tomtmätning. Mer än 80 % av antalet förrättningar är sålunda av dessa typer. De nämnda instituten är av särskilt intresse eftersom de i huvudsak kommer att motsvaras av avstyckning enligt NyaFBL, vilken förrättningsform därigenom blir syn- nerligen frekvent.

Antalet under åren 1965 och 1967 av- slutade förrättningar för avstyckning och tomtmätning redovisas i tabell 5. Där anges beträffande avstyckningar också antalet bil— dade ägolotter.

Avstyckningsförrättningarna är ofta för- enade med åtgärder av annan typ, såsom ägoutbyte, sammanläggning och gränsbe- stämning. En av utredningen gjord stick— provsundersökning, omfattande ca 10 % av

Avslutade avstyckningar Antal förrättningar

Avslutade tomtmätningar

Antal bildade ägolotter Antal förrättningar

Organisationstyp 1965 1967 1965 1967 1965 1967

Statliga organ 16 100 19 300 37 200 43 100 3 100 2 600 Icke statliga organ 3 000 4 200 3 300 5 100 11 900 13 500 Summa 19 100 23 500 40 500 48 200 15 000 16 100

samtliga under år 1966 avslutade förrätt- ningar, tyder på att inom det statliga lant- mäteriet var tredje och inom övriga fastig— hetsbildningso-rgan var åttonde avstycknings- förrättning har inslag av en eller flera av de angivna typerna av kombinationsåtgärder. En utförligare redovisning av resultatet läm- nas i tabell 6.

Beträffande den här nämnda fastighets- bildningsverksamhetens inriktning mot olika huvudändamål må nämnas följande. Inom lantmäteriet redovisas avstyckningarna med hänsyn till ändamålet i tre grupper, avseende jord- och skogsbruksändamål, fritidsända- mål och övriga ändamål. Den sistnämnda gruppen omfattar därvid huvudsakligen för- rättningar för helårsbosättning och industri samt därmed sammanhängande aktiviteter. En sådan indelning kan ha intresse i detta sammanhang. För den icke statligt bedriv- na verksamheten har denna specificering skett endast vid en av utredningen gjord totalenkät beträffande år 1965. För detta år var fördelningen följande.

Antalet genom avstyckning bildade ägolotter

Jord och skog Fritid Övrigt Statliga organ 2 300 15 500 19 400 Icke statliga organ 40 400 2 900

Diagram 1 visar motsvarande fördelning beträffande det statliga lantmäteriets av- styckningar under åren 1962—1968. Härav framgår bl.a. att produktionen av »fritids- fastigheter» har mer än fördubblats sedan 1962.

Utvecklingen har, som konstaterats i ett tidigare avsnitt, medfört att en allt större andel av de nybildade fastigheterna för hel— års- och fritidsbostäder ligger inom område med tätbebyggelse. Här må erinras om det på sid. 25 och 29 redovisade läget, vilket innebär att av de år 1968 inom lantmäteriet avstyckade ägolotterna för dessa ändamål 72 % var belägna inom sådant område. En motsvarande undersökning beträffande det kommunala mätningsväsendet — vilken

Tabell 6. Frekvensen av »kombinationsåtgärder» vid avstyckning— resultat av stick- provundersökning beträffande avstyckningsförrättningar som avslutats 1966.

Det statliga lant- .. . Det kommu- materiet n al a mät- Special- ningsväsen- Distrikt enheter det Antalet undersökta avstyckningsförrättningar 1 396 262 308 Urvalsprocent (ungefärlig) 8,5 24,2 12,3 Antalet förrättningar med någon kombinationsåtgärd 421 113 38 D:o i procent av antalet undersökta 30 43 12 Antalet förrättningar med gränsbestämning 102 18 25 » » » ägoutbyte 95 22 1 » » annan åtgärd 278 88 12 Därav med gränsbestärnning och ägoutbyte 18 2 0 » » gränsbestämning och annan åtgärd 14 4 0 ' » ägoutbyte och annan åtgärd 14 5 0 » » gränsbestämning, ägoutbyte och annan åtgärd 4 2 0 SOU 1969:43 31

Antal lotter Jord— och skogsbruksöndamål 40000 —— 30000 -—- 20000 —- 10000 -— Ovriga andumal ' ' ' ' I | J

År1962 ' .1963 ' 1964 I ' 1967 1968 1965 1966

Diagram 1. Genom avstyckning bildade ägolotter 1962—1968 (det statliga lantmäteriet).

dock avsåg år 1967 visade en tätbebyg- gelseandel av 90 %. Om även tomtmät- ningarna medräknas utgör tätbebyggelselot- terna mer än 80 % av det totala antalet för helårs— och fritidsbebyggelse.

Även ägoutbytes- och sammanförings- instituten har stor betydelse vid fastighets- bildning för de här nämnda ändamålen. Särskilt ägoutbyte har under senare år och i synnerhet efter den senaste lagändringen (fr.o.m. den 1 april 1968) kommit till be- tydande användning som instrument för plangenomförande.

Fastighetsbildning för jord- och skogs- bruksändamål sker främst genom avstyck- ning, ägoutbyte och laga skifte. Här utgör den behandlade arealen ett bättre uttryck för produktionens storlek än antalet för- rättningar eller antalet nybildade eller om— reglerade fastigheter.

Under perioden 1955—1968 har enligt lantmäteristyrelsen (jämför styrelsens med-

delande nr 4: 1967) sammanlagt 1,11 milj. ha skogsmark undergått mer eller mindre genomgripande omreglering genom fastig— hetsbildningsförrättning. Arealerna fördelas enligt tabell 7.

Motsvarande rationalisering i fråga om inägojorden har under de senaste åren be- rört följande arealer (avslutade förrätt— ningar).

Genom ÄUL har erhållits ett medel för att smidigt klarlägga äganderättsliga förhållan- den och för att samordna dessa och fastig- hetsindelningen. Detta har fått stor bety— delse för möjligheterna att genomföra ratio- naliseringsåtgärder inom jord— och skogs- bruket liksom för markanskaffning, plane- ring och exploatering för bebyggelse. Under perioden 1963—1967 avslutades förrätt- ningar enligt ÄUL berörande nära 64000 ha, varav ca 53 000 ha var belägna inom Kopparbergs län. Verksamheten har med

År 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

Areal (ha) 4 320 4720 5 330 7590 9530 6530 7590 4440

Tabell 7. Fastighetsbildningsföretag, avseende omarrondering i skogsmark, där tillträde av de bytta markerna skett under perioden 1955—1968.

Areal skogsmark (ha, avrundade värden)

Berörd av åtgärd som under perioden

ej avslu-

tats, men där mar- Totalt be- kerna rörd Företagstyp avslutats tillträtts areal Genomgripande fastighetsreglering av större omfång 336000 64000 400000 Skogsbyten, där parterna själva utfört betydande del av planläggning och värdering och där kartläggning kunnat ske tämligen enkelt 507 000 49 000 556 000 Övriga fastighetsbildningsförrättningar i arronderings- syfte 152 000 2 000 154 000

Summa 995 000 115 000 1 110 000

helt obetydliga undantag skett inom det statliga lantmäteriet.

Inskrivningskommittén har i sitt betän- kande »ADB inom inskrivningsväsendet» (SOU 1969: 9) berört behovet av insatser avseende äganderättsutredningar inom Kop- parbergs län (sid. 47 f.). Sedan kommittén föreslagit att fastighetsböckemas innehåll överförs till ett inskrivningsregister av ADB- typ betonar den vikten av att övergången till det nya systemet sker snabbt och kon- centrerat. Inom Kopparbergs län förs emel- lertid fortfarande en stor del av fastighets- beståndet i gamla lagfarts- och intecknings- böcker för landet. När återstående upplägg- ningsarbete kan slutföras är svårt att be- räkna, fortsätter kommittén. Lantmäteriför— rättning utgör ofta enda möjligheten att reda ut förhållandena och få fram specialiserade fastighetsbeteckningar, och takten i förrätt- ningsarbetet blir därför i hög grad avgö- rande. Detta gäller framför allt för förrätt- ningar enligt ÄUL. Enligt inskrivningskom- mittén bör företräde ges för de personal- förstärkningar som bedöms erforderliga i anledning av förrättningsverksamheten en- ligt denna lag.

Även om behovet av äganderättssanering sålunda är mest uttalat och av störst om- fattning inom Kopparbergs län finns behov av liknande insatser också inom många andra delar av landet.

Legaliseringslagen utgör ett annat viktigt instrument för en samordning av ägande- rätter och fastighetsindelning. Under åren 1963—1967 avslutades årligen i genomsnitt 335 förrättningar enligt den då gällande la- gen för legalisering av sämjedelningar, till helt övervägande del inom det statliga lant- mäteriet. Den nya lagens vidgade möjlighe- ter till legalisering och dess förenklade hand- läggningsformer kan väntas medföra en ökad tillämpning av legaliseringsinstitutet, som ofta kommer att gå hand i hand med fastighetsreglering.

I fastighetssaneringen bör också servituts— åtgärder uppmärksammas. Skogsservitut är lokalt mycket frekventa. Någon närmare ut- redning om skogsservitutens antal har dock aldrig gjorts. Den senaste uppskattningen gjordes av lantmäteristyrelsen år 1957. An- talet skogsfångs- och betesservitut uppgavs i inventeringen till inte fullt 15 000, varav 10 000 i Västernorrlands och 3 625 i Gävle- borgs län (SOU 1959: 30). Det bör framhål- las att dessa och liknande servitutsformer är att betrakta som övergångsföreteelser, som i viss mån är självsanerande därigenom att de brukningsformer som föranlett instituten alltmera överges. Det är emellertid av stor betydelse att möjligheter till sanering finns både vid rationalisering och exploatering för bebyggelse. Olägenheten att utbrytning av markvederlag kan parcellera fastighetsindel-

ningen gör att man vid fastighetsreglering söker sanera utan utbrytning. Nya FBL kom- mer att ge helt andra möjligheter än den gällande lagstiftningen att åstadkomma en ändamålsenlig sanering i detta hänseende.

Servitutsåtgärder för andra ändamål, exempelvis i samband med fastighetsbild- ning för bebyggelse, väntas bli allt mer van- liga. Förslaget till ny fastighetsbildningslag, i vilket ett kapitel ägnas åt servitutsåtgär- derna, väntas ge goda möjligheter till bil- dande, förändring och upphävande av ser— vitut med tillämpning inom hela fastighets- beståndet.

I det föregående har visats att gränsbe- stämning ofta företas i samband med fastig- hetsbildning. Gränsbestämning kan också ske som en fristående åtgärd. Under de senaste åren har närmare 600 sådana för- rättningar avslutats årligen. Då medräknas häri ej tomtmätningsförrättningar som vä— sentligen är av annan karaktär och som i det föregående har behandlats tillsammans med avstyckningarna.

Gränsbestämningsinstitutet har med sin rättsvårdande karaktär en viktig funktion att fylla. Inte minst bidrar det till att skapa den säkerhet, som erfordras för ett funktions— dugligt system för fastighetskredit. För framtiden kan sägas gälla att ökade fastig- hetsvärden kommer att medföra ökade krav på gränsbestämningsinsatser. I samma rikt- ning verkar exploaterings- och sanerings- processen i samhället, medan fastighetssam- verkan i skogen kan få en motsatt effekt.

Redan här kan nämnas att NyaFBL inne— håller ett institut, kallat fastighetsbestäm- ning. Detta motsvarar närmast den nuvaran— de gränsbestämningen men har ett vidare innehåll. Fastighetsbestämning innefattar så- lunda frågor om beskaffenheten av gällande fastighetsindelning samt om beståndet och omfånget av vissa servitut. Det innebär här- igenom även en mera vidsträckt kompetens för förrättningsinstansen.

F astighetssamverkan

Ett rationellt markutnyttjande förutsätter numera, närmast på grund av den tekniska

utvecklingen, en hög grad av fastighetssam— verkan. Detta har fått uttryck i ett flertal lagar. Utmärkande för dessa, mot särskilda ändamål inriktade samverkansinstitut, är att gemenskapen konstitueras mellan fastighe- terna som sådana och därför inte upphävs genom växlingar i äganderätten. Reglering- en innehåller vidare tvångsmoment, i det att fastighet under vissa förutsättningar även mot ägarens bestridande kan anslutas till ett gemensamt företag eller utnyttjas av annan fastighet eller grupp av fastigheter.

Eftersom vägbyggande ingår som ett vik- tigt led i samhällsbyggandet är det naturligt att EVL har en betydande tillämpning. Detta gäller såväl i tätorter som i glesbygd och såväl i urbana som i agrara och skogliga sammanhang. I tabell 8 redovisas antalet avslutade vägförrättningar under de senaste åren. I viss, numera mycket begränsad om— fattning handläggs sådana förrättningar av enskilda förrättningsmän. Uppgifter om frekvensen härav saknas dock.

Tabell 8. Avslutade förrättningar enligt EVL 1965—1968.

Antal avslutade förrättningar

Handläggare 1965 1966 1967 1968

Lantmäteriet 660 710 7 90 860 Kommunala

mätnings-

väsendet 30 40 30 40 Summa 690 750 820 900

Tabell 9. Förrättningsverksamheten enligt LGA intill den 1 december 1968.

Antal .. .. . .. förord— Forrattmngsman nanden1 beslut1 Stadsingenjörer etc. 145 68 Lantmätare i lantmäteriet 65 30 Övriga (konsulter) 20 27 Summa 230 125

* Vissa förordnanden har resulterat i flera be- slut.

LGA har varit i tillämpning under en rela- tivt kort tid, eller sedan den 1 januari 1967. Hittills har därför endast ett mindre antal anläggningsbeslut meddelats enligt lagen. En redogörelse för dessa har lämnats i en uppsats i Svensk Lantmäteritidskrit't nr 1: 1969, sid. 72 ff. I denna redovisas bl. a. omfattningen av förrättningsverksamheten (se tabell 9).

Totalt har ca 4 000 fastigheter anslutits till de 125 anläggningarna. Besluten avser näs- tan genomgående fastigheter för helårsbo- sättning, till övervägande delen radhus- och villabebyggelse.

Behovet av samverkan mellan fastigheter kan också tillgodoses — i viss utsträckning tvångsvis —-— genom att samfälligheter bildas för flera fastigheters gemensamma behov liksom genom att servitut tillskapas. Vad gäller förvaltning av det som undantagits för gemensamt behov finns inte några reg- ler i fastighetsbildningslagstiftningen utan erforderliga föreskrifter meddelas, i den mån frågan inte reglerats i annan ordning, i den s.k. bysamfällighetslagen. Lantmäteri- styrelsen har i uppdrag att utarbeta förslag till en ny lag för förvaltning av samfällig— heter. Ett sådant förslag torde lämnas inom kort. Det kan väntas att en tidsanpassad, mera effektiv lag kommer att få betydligt större tillämpning än den nuvarande och att behovet av lantmäteriinsatser på detta om— råde kommer att öka. Nya förutsättningar kommer vidare att gälla för servitut och för behandlingen av sådana till följd av bestäm— melser i nya fastighetsbildningslagen och nya jordabalken. Detta torde som redan nämnts ge upphov till en ökad efterfrågan av lantmäteriinsatser för bildande, föränd- ring och upphävande av servitut.

Bland förekommande samverkansregler av tvångsmässig karaktär utanför fastighets- bildningslagstiftningen kan ytterligare näm- nas dem som meddelas i lagen den 5 maj 195 0 om fiskevårdsområden. Lagen ger möj- lighet för fiskerättsägare och vissa med dem jämställda rättighetshavare att, för att ordna fiskeförhållandena och främja fiskerätts- havarnas gemensamma intressen, bilda sam- manslutningar, fiskevårdsområden. Bildan-

det av dessa områden skall, om delägarna är oense, prövas vid förrättning under ledning av en av länsstyrelsen förordnad förrätt— ningsman. Fritidsfiskeutredningen har i sitt betänkande »Fritidsfisket» (SOU 1968: 13) kunnat konstatera att hittills endast få fiske- vårdsområden bildats. Antalet färdigbildade områden under åren 1961—1967 utgör så- lunda enligt utredningen 26, vartill kommer 28 pågående ärenden. En översyn av be- stämmelserna har med hänsyn till lagens ringa tillämpning ansetts behövlig och refor- mer med syfte att stimulera bildandet av fiskevårdsområden och att göra områdena lämpade för det avsedda ändamålet har an- tagits av 1969 års riksdag (prop. 42, 3LU 32, JoU 16, SFS 337).

Det behov av förrättningar och av fastig— hetsrättsliga utredningar, som uppkommer i samband med att fiskevårdsområden bil- das, tillgodoses lämpligen bl. a. genom insat- ser från fastighetsbildningsorganen, som för- valtar det grundläggande fastighetsrättsliga arkivmaterialet och har personal med trä- ning i förhandlingsledning.

Fastighetsregistrering och fastighets- information

Som inledningsvis har nämnts är fastighets- indelningen av stor betydelse i många sam- manhang i samhällslivet. Genom denna individualiseras objekt för äganderätt och andra privaträttsliga förhållanden rörande fast egendom liksom objekt för offentlig- rättsliga bestämmelser av skilda slag. Vidare utgör fastighetsindelningen underlag för re- gistrering av skilda data i samhället och normalt för indelningen i förvaltningsom- råden. Fastighetsregistrens huvuduppgift är att redovisa denna individualisering av fas- tigheterna och att tillsammans med skilda akter om fastigheternas tillkomst, förändring och upphörande klargöra deras belägenhet, avgränsning, innehåll och rättigheter. Regist- reringen står därför i mycket nära samband med fastighetsbildningen och måste i vissa fall integreras med denna. Detta samband kommer ytterligare att stärkas vid en till-

lämpning av NyaFBL såväl genom att re— gistreringen här formellt utgör slutfasen i fastighetsbildningen som genom att en fas- tighetsreglering ofta kommer att omfatta en kedja av åtgärder som förutsätter successiv registrering.

Fastighetsregistren utgör stommen för ett flertal officiella förteckningar, längder och andra register. Så är exempelvis fallet med inskrivningsväsendets registersystem. Fastig- hetsboken är systematiskt samordnad med fastighetsregistret. Informationen mellan fastighetsregisterväsendet och inskrivnings- väsendet, som för övrigt i vissa avseenden är dubbelsidig, sker enligt författningsbund- na former. I fastighetsregisterväsendets ob- ligatoriska informationssystem ingår även kommunikation med den lokala skattemyn— digheten och pastorsämbetet. Varje föränd- ring i fastighetsindelningen aviseras till des- sa myndigheter. Den lokala skattemyndig- hetens förteckning över fastigheterna som skatteobjekt hålls å jour genom denna avi- sering och upplysningarna till pastorsämbe- tet betjänar bl.a. folkbokföringen, vilken grundas på fastighetsindelningen. Fastig- hetsregistren tjänar vidare som referensme- dia för åtskilliga andra register, officiella såväl som icke officiella.

För en beskrivning av de nuvarande fas- tighetsregistren hänvisas till fastighetsregis- terutredningens betänkande »Fastighetsre- gistrering» (SOU 1966: 63). I betänkandet har utredningen föreslagit en övergång till ett för riket enhetligt fastighetsregister. Stats- makterna har senare godkänt riktlinjerna för en reform i princip i enlighet med fas- tighetsregisterutredningens förslag (prop. 1968:1 bil. 4 punkt A 12, 3LU 5). Även i avseende på det nya registrets former, innehåll och användningsmöjligheter hänvi- sas till betänkandet »Fastighetsregistrering».

I samhällsverksamheten har behovet av informationer om och med anknytning till fastigheter ökat allt mera. Detta hänger samman med dagens komplexa samhälls- bild och med den snabba utvecklingen. Den större mängden data som erfordras för skilda bedömningar och ställningstaganden måste också kunna tas fram snabbt

annars är risken stor att ett föråldrat mate- rial kommer att ligga till grund. I den hit- tillsvarande översiktliga planeringen har det känts som en brist att man inte kunnat disponera ett aktuellt och lättillgängligt in- formationsunderlag beträffande mark och fastigheter. Samtidigt som kraven på bl. a. fastighetsinformation sålunda ökat har möj- ligheterna att tillgodose dem förbättrats ge— nom ADB-teknikens utveckling.

Det nya fastighetsregistret kommer att innehålla en starkt ökad informationsmängd. Härigenom bildar fastighetsregistrering och fastighetsinformation en integrerad enhet. Registret kommer att tillhandahålla erfor- derliga data alltifrån den lokala verksamhe- tens behov, för fastighetsbildning eller detalj- planering, ända till den regionala eller den nationella verksamhetens behov, för region- eller riksplanering. Uppgifterna redovisas för lämpligt valda enheter med eller utan anknytning till förvaltningsområden. Även för fastighetsvärdering är möjligheten till en sådan geografisk sortering av statistiskt grundmaterial mycket betydelsefull. Denna användbarhet över mycket vidsträckta områ- den kommer otvivelaktigt att nyttiggöras i stor omfattning. Frågan har ingående ana- lyserats av fastighetsregisterutredningen.

I linje med det beslutade nya fastighets- registret ligger att ständigt aktuella kopior av registren skall kunna tillhandahållas skilda statliga och kommunala organ, ban- ker etc., vilka i större utsträckning har an- vändning för uppgifter av de slag registren lämnar. Även vid en sådan spridning av fastighetsinformationen kommer behov av service att föreligga i fråga om uppgifter, direkt gripbara ur registret och dess bakom- liggande arkivmaterial. Sådana uppgifter bör i första hand lämnas av registerföraren eller hans personal. Denna typ av information behövs exempelvis vid tilltänkta köp av fast egendom och vid kreditgivning.

Vid sidan härav uppkommer problem rörande innebörden av fastighetsindelningen i skilda avseenden, t. ex. i fråga om andelar i samfälligheter, tillhörande rättigheter eller gränsförhållanden. Här kan många gånger ingående utredningar vara nödvändiga för

att utröna rättsläget. Sådana utredningar förekommer exempelvis, såsom konstaterats i avsnittet om fastighetssamverkan, i stor utsträckning vid fiskefrågor, som i samband med det växande friluftslivet röner ett allt starkare intresse. Även om fastighetsregister- utredningen förutsatte att samfällighets- och liknande förhållanden i framtiden i princip skall framgå direkt av registret måste man för stora delar av landet under avsevärd tid räkna med att så ej blir fallet. Särskilda ut- redningar av här angivet slag erfordras då. Dessa serviceåtgärder riktar sig i första hand till allmänheten.

Registren har även stor betydelse för många olika myndigheters verksamhet. Detta gäller exempelvis naturvårdsverket och lantbruksnämnderna i deras löpande arbete. Det nuvarande stadsregistret ger en god bild av fastighetsindelningen. Register- kartan i skala 1 :2 000 är obligatorisk och redovisar bl. a. fastighetsgränser och plan— linjer. Det skrivna registret upptar för varje fastighet delaktighet i samfälligheter och vissa servitut. Detta har medfört att stadsregistren utnyttjas mycket intensivt. Kommunala organ dominerar bland av- nämarna men hit hör även myndigheter samt banker, försäkringsbolag och enskilda fastighetsägare. Det är ej ovanligt att man abonnerar på färska kopior av registerkar- tan.

Lantmäteriets fastighetsrättsliga service baseras i hög grad på det fastighetsrätts- liga urkundsmaterial, som förvaras iförs- ta hand i länslantmäterikontoren men även hos lantmäteristyrelsen. Dessa arkiv ut- gör ett nödvändigt komplement till fastig- hetsregistren, eftersom förrättningsakternas innehåll aldrig i sin helhet kan redovisas i dessa. Redan under lantmäteriets tidigaste verksamhet, på 1600-talet, föreskrevs att original av lantmäteriakter (kartor och hand- lingar) skulle förvaras i länens lantmäteri- kontor. Arkiven i länen har härefter byggts ut successivt med aktuella förrättningsakter. Vidare förs i länslantmäterikontoren aktuel- la kartor över fastighetsindelningen samt, i den mån utredningar verkställs, register

över skilda fastighetsrättsliga förhållanden. Tillsammans med de aktuella fastighets- och bestämmelsekartoma bildar detta kart- och aktmaterial ett nödvändigt underlag för fastighetsrättsliga avgöranden. Efter hand kommer på så sätt ett alltmera fullständigt nät av lättillgängliga informationer om fas- tighetsrättsliga förhållanden att föreligga. I samband med det nya fastighetsregistrets tillkomst kommer denna datasamling att få ytterligare värde. Enligt tillgängligt material är volymen av denna serviceverksamhet, avseende såväl skriftliga beställningar och telefonförfrågningar som besök i arkiven, mycket stor.

En viktig del av serviceverksamheten be— står i att såväl överlantmätaren som lant- mäteristyrelsen anlitas som remissorgan i mål om innebörden av gällande fastighets- indelning och om ifrågasatt fastighetsbild— ning. I det senare fallet föreligger viss skyl- dighet för domstol att inhämta yttranden. Till belysning av omfattningen av denna verksamhet redovisas i följande tablå anta- let mål av skilda typer, i vilka överlantmä- tare avgett yttrande under år 1967. Det bör framhållas att angivna remissärenden för överlantmätarens del följs av medverkan vid ärendenas fortsatta prövning i domstol. Denna insats är av stor omfattning och engagerar länslantmäterikontoret i betydan- de utsträckning.

I vissa administrativa besvärsärenden hos länsstyrelsen och regeringsrätten, såsom en- ligt 5 kap. FBLS och 3 kap. EVL, med- verkar överlantmätaren och lantmäteristyrel- sen på motsvarande sätt.

Antal Mål hänskjutna till ägodelningsrätt i samband med fastställelseprövning 92 Mål avseende besvär till ägodelnings- rätt över förrättning eller beslut 194 Mål avseende underställning till ägo- delningsrätt av utlåtande, beslut eller tvist 300 Övriga ärenden ang. mål vid ägodel- ningsriz'tt eller häradsrätt 71 Samtliga ärenden ang. mål hos hov- rätt eller högsta domstolen 44 Summa 701

Planbetingade uppgifter

Tidigare har konstaterats att fastighetsbild- ning och planering är nära förbundna med varandra. Planeringens grundläggande be- tydelse som beslutsunderlag i fastighets- bildningen har därvid betonats. Vidare har visats att fastighetsbildningen normalt in— kluderar planmoment av stor betydelse. Den utveckling, som skett under de sena- re åren, och den som är att förvänta mar- kerar ytterligare dessa förhållanden.

Fastighetsbildaren har en betydande roll i planeringen och insatsen sträcker sig ge— nom hela planeringsprocessen. Han har så- lunda möjligheter att medverka redan vid initierandet av lämpliga markförvärv. Vi- dare kan han genom att på ett tidigt sta- dium aktivt delta i planeringsarbetet främ- ja en ändamålsenlig markanvändning. Det— ta är angeläget framför allt i gränsområ— dena mellan tätortsanvändning och annan markanvändning. Det blir därvid möjligt att tidigt tillföra planarbetet det fastighets- ekonomiska och planekonomiska kunnan- det. Planerna måste vidare utformas med realistisk känsla för genomförandets eko— nomiska, rättsliga och tidsmässiga förut- sättningar. Också kunskaper och erfaren- heter om möjligheterna att genom fastig— hetssamverkan få till stånd en rationell markanvändning måste tidigt föras in i planarbetet.

Den beskrivna medverkan åstadkommes genom direkta kontakter med kommunens styrelse och byggnadsnämnd och deltagan- de i sammanträden inom dessa organ och i arbetet inom planberedning och liknande grupper.

Vad här sagts understryker fastighetsbil- darens ställning i planarbetet. Det är där— för helt naturligt att fortsättningsvis liksom hittills räkna med hans roll att initiera och påkalla planläggning och att objektivt med- verka i planarbetet. Detta undanskymmer inte den principiella och klara skillnad som föreligger mellan den planpolitiska och markpolitiska verksamheten å ena sidan och den rättsliga fastighetsbildningen å andra sidan.

I direktiven för den år 1968 tillsztta bygglagutredningen lades tonvikten på plan- lagstiftningsmomentet. Direktiven anvsar ett ingående system för planering av över- siktlig natur och av detaljkaraktär. De an— knyter också till fastighetsbildningsfrågor och plangenomförande. Av intresse för den framtida bedömningen är bl. a. direktivens systematik beträffande riksplan, regionplan, kommunplan, kommundelsplan och detalj- plan. Vidare kan, sedan en ny fastighets- bildningslag trätt i kraft, tomtindelningen entydigt hänföras till plankretsen. Man av- ser att i vissa fall låta kommundels- och de- taljplanerna fastställas av kommunen. Det- ta ställer otvivelaktigt ökade krav på ett väl fungerande, rättssäkert och effektivt plangenomförande.

Även i fortsättningen torde vid fastig- hetsbildning förekomma ett stort antal fall då planfrågorna ej lösts. Översiktsplanering och fastighetsbildning får vidare ökade be- röringspunkter. Fastighetsbildning kan stun— dom baseras på översiktsplanering och se- parat detaljplanering kan undvikas. Fastig- hetsbildningens samband med planläggning har fått uttryck i 3 kap. NyaFBL, där plan— frågorna givits en framträdande placering.

I dagsläget medverkar fastighetsbildnings- organen i stor omfattning i planläggning. Här erinras om de näringsgeografiska pla— neringsuppgifter, som rymts inom de många länsutredningarna och där lantmä- teriet har deltagit. Denna medverkan har avsett såväl administrativa insatser i utred- ningsarbetet som specifika utredningsav- snitt. I det förra fallet kan nämnas att lant- mäteriet tillhandahållit utredningsmän och projektledare i vissa fall. I det senare hän- seendet må nämnas att de översiktliga pla- neringsfrågor, som kräver en insikt i både

Tabell 10. Av det statliga lantmäteriet upp- rättade förslag till stads- och byggnadsplaner åren 1965—1968.

Planeringens

omfattning 1965 1966 1967 1968

Areal ha 2 941 3 523 1 723 3 525 Antal ärenden 194 169 166 171 SOU 1969: 43

den fysiska planeringens och den ekonomis- ka planeringens förutsättningar, varit ett arbetsområde där lantmäteriet verksamt bi- dragit. Vidare må nämnas den dataservice som ett förberedande genomförande av fas- tighetsregistret enligt ADB-system innebu- rit i ett län.

Även i arbetet med de översiktliga fysis- ka planerna är en insats av lantmäteriorga— nen nödvändig. Detta har dokumenterats i de senaste årens intensiva planarbete. Här erinras först om det omfattande underlags- material som lantmäteristyrelsen lämnat för riksplaneringen och som bl.a. redovisats i styrelsens meddelanden nr 2: 1968 och 6: 1969. En särskild arbetsgrupp för den- na verksamhet fungerar i styrelsen. Med den mera omfattande riksplanering, som förutskickats i utredningsdirektiven för en ny planlagstiftning, blir behovet av data från fastighetsbildningens sida (bl. a. fastig- hetsinformation i skilda avseenden) av yt- terst stor betydelse och väsentligt större än nu.

På den fysiska planeringens område kan översiktliga planer såväl för samhällsfunk— tioner i allmänhet som för speciella områ- den nämnas. I arbetet med regionplaner och generalplaner enligt byggnadslagstift— ningen har lantmäteriorganen medverkat i vissa avsnitt. Det har här gällt markan- vändningsfrågor, fastighetsfrågor, ägar- strukturfrågor samt tekniska inventerings- frågor med användning av bl. a. fotogram- metriska hjälpmedel och med karttekniska insatser. Beträffande de specifika översikts- utredningarna, främst fritidsplaneringen, har ett självständigt planförfattande många gånger lagts på lantmäteriorganen. Lantmä— teristyrelsens förut nämnda meddelanden ger en god överblick över dessa förhållan- den.

I tabell 10 redovisas uppgifter rörande inom det statliga lantmäteriet upprättade förslag till stads- och byggnadsplaner. Här upptas endast produktionsärenden och ej granskningar eller remisser. Utöver den of- ficiella detaljplaneringen har en omfattan- de dylik planering skett av formlösare ka- raktär. S. k. planutredningar har varit nöd-

vändiga i ett skede då möjligheterna att få fram färdiga, fastställda planer inte har va- rit tillräckliga.

Kravet på insatser har varit mest framträ- dande inom fritidsplaneringen vid kusten. I vissa län har lantmäteriet svarat för hela den översiktliga planeringen och även i övrigt har organisationen i hög grad med- verkat i detta arbete och i det därpå föl- jande genomförandet av teknisk, ekono- misk och rättslig art. Efter hand som tryc- ket mot älvdalar och fjäll kommit att bli mera uttalat har organisationen, med hän- syn till det samtidiga exploateringskravet även i dessa bygder, fått anledning att ut- sträcka sin planerande verksamhet till des- sa områden. Exempel på stora insatser i fjällplaneringen finns från alla våra fjällän. Älvdalsplaneringen är också i hög grad en uppgift som har fallit på lantmäteriet. Den nära samverkan mellan den fysiska fritids- planeringen och naturvårdsplaneringen bör understrykas för både kust-, strand-, älvdals- och fjällplaneringen.

En riksomfattande undersökning, som nyligen företagits genom lantmäteriets för- sorg (redovisad i lantmäteristyrelsens med- delande nr 2: 1968), har visat att 340 över- siktliga planer för fritidsändamål vid un- dersökningstillfället ansågs vara av särskild betydelse för fastighetsbildningen. Av dessa planer hade ca 75 % kommunerna som huvudmän. Den återstående delen hade ini- tierats och letts av länsstyrelserna. Lantmä— teriets insats i detta arbete belyses av att man i mer än hälften av fallen tillhanda- hållit planförfattare. Det bör anmärkas att de flesta av de studerade översiktsplanema är aktuella. Sålunda har planer som till- kommit före 1960 i allmänhet utgallrats.

En fortsatt aktualisering av planarbetet fö- retas, särskilt i samband med kommun- blocksplaneringen. Emellertid råder för när- varande en viss olikformighet mellan skilda regioner. Kustområdena är i stort sett täck- ta av dylik planering. För älvdalar och in- land är planförekomsten mera sporadisk, medan fjällområdena i något högre ut- sträckning har erhållit planmässiga bedöm- ningsunderlag av angiven karaktär. I dessa

fall är det att notera, att fastighetsbildning inte blir aktuell i samma utsträckning som i kustområdena. Statens dominerande mark- innehav inom vissa fjällområden gör där den egentliga fastighetsbildningsinsatsen mindre frekvent. Även om nyttjanderätts- upplåtelser dominerar i fjällvärlden, vill man emellertid alltmera basera fritidsbo- sättningen på individualiserade markområ- den, vilket medför fastighetsbildning. I ökad utsträckning träder sannolikt även tomt- rättsinstitutet in i denna bild.

Beträffande mera detaljerade uppgifter rörande planläget och lantmäteriets insats i samband med planeringen hänvisas till lantmäteristyrelsens nämnda meddelande nr 2: 1968.

Också inom speciella näringar förekom- mer planering där lantmäteriets insatser är av stor betydelse. Naturligen är jordbrukets och skogsbrukets planering därvid av störs- ta intresse och tyngd. Här erinras om att den nya organisationen för rationaliserings- verksamheten räknar med en mycket intim medverkan från lantmäteriet i strukturdele- gationens arbete, som inte minst är av pla— nerande karaktär. De många specialenheter- na i länen arbetar också i hög grad med moment eller helheter inom denna plan- verksamhet.

Även på skogsvägsplaneringens område lämnas en omfattande insats av lantmäte- riet. För hela län har huvudvägnätet för skogens ändamål utformats i nära samver— kan mellan skogsvårdsstyrelse och lantmä- teriorganisation. Lantmäteriets insats avser därvid planfrågor samt kalkylering med fas- tighetsteknisk bedömning och bearbetning med ADB—metoder för hela vägnätssystem enligt program som utarbetats av lantmäte- ristyrelsen. Län där lantmäteriets insatser på detta område varit särskilt omfattande är Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län.

De omfattande, större fastighetsbildnings- projekten, exempelvis dalaskiftena, ger prov på totalt integrerad planläggning av alla de slag som angetts här. Inom fastighetsbild- ningens ram förekommer där sålunda bl. a. jord- och skogsbruksplanering, skogsvägs-

planering och översiktlig och detaljerad fy- sisk planering för bebyggelse.

Utöver de i det föregående angivna, rent planförfattande uppgifterna bör nämnas de myndighetsinsatser som förekommer från lantmäteriorganen i den löpande planverk- samheten. Detta är en mycket omfattande aktivitet som också på många håll fått or- ganisatoriskt uttryck i lantmäterikontoren. Sålunda finns inom flera kontor särskilda plan— och värderingssektioner och specialen- heter för planbetingade uppgifter. De au- givna myndighetsinsatserna avser det stän- digt pågående länssamrådet kring principiel- la frågor och kring större projekt. De aV- ser vidare inte minst de remissärenden som den av länsstyrelsen handhavda plangransk- ningen föranleder. Fastighetsbildningsorga— nens bedömningar och yttranden begränsas här naturligen inte till karttekniska och fastighetsindelningsmässiga frågor. De av- ser tvärtom ofta en integrerad bedömning av planärendet med tyngden lagd vid plan- genomförandets tekniska, ekonomiska, rätts- liga och tidsmässiga förutsättningar.

En annan planbetingad uppgift som lant- mäteriet i allt högre grad måste åta sig är, som redan tidigare nämnts, att vara infor— mationskälla på markanvändningens och fastighetsindelningens områden. De invente- ringsdata som successivt upplagras i regis- terarkiven på länslantmäterikontoren och som kommer att bli mera omfattande och lättare tillgängliga efter pågående systema- tisering i ett nytt ADB-register (enhetligt fastighetsregister) har i skilda sammanhang omvittnats vara av största betydelse för samhällsbyggandet. Lantmäteriorganen med dess lokala förankring har här stora möj- ligheter att ge ett bidrag till samhällsplane- ringen. Inom de län där försöksverksamhet med inventeringsdata inletts har nyttan av en sådan service på länsplanet visat sig markant. Även här kan hänvisas till lant- mäteristyrelsens tidigare nämnda meddelan- de som ger en belysning bl. a. av en riks- omfattande bebyggelseinventering för fri- tidsändamål, en uppgift som helt baserats på organisationens lokala organ.

Slutligen skall nämnas det centrala ut-

vecklings- och utredningsarbete som bedrivs av lantmäteriorganisationen. Inom detta fält har lantmäteristyrelsen under olika ti- der organiserat speciella arbetsgrupper för att lösa särskilda utvecklingsprojekt. Man har också i de utredningar av rikskaraktär som ägt rum bidragit med insatser. Fritids- utredningens arbete underlättades sålunda av insatser av denna art. Styrelsen medver- kar i det samlade översiktliga arbete på markanvändningens område och av plan- karaktär som bedrivs inom departementen och som avser de organ som har särskild kontakt med planeringsfrågorna. Tendensen är att insatser av här angiven central karak— tär successivt ökar.

F astighetsvärdering

Fastighetsvärdering ingår som ett ofrån- komligt inslag i många fastighetsbildnings— fall. Särskilt förrättningar som syftar till en fastighetsreglering inkluderar värderingsmo- ment. Det moderna samhällsbyggandet och strukturutvecklingen inom landsbygdsnä- ringarna föranleder omfattande omdisposi- tioner av mark. Ett smidigt förfarande för reglering av de ekonomiska förhållandena i samband med dylika marktransaktioner är därför nödvändigt i ett aktivt samhälls- byggande och vid en effektiv rationalise- ring. Det är att förvänta att ytterligare krav framdeles kommer att ställas i detta av- seende.

I takt med angivna utveckling har fastig- hetsekonomin fått en företrädare inom forskning och undervisning genom inrättan- det av en professur i fastighetsstrukturens ekonomi vid tekniska högskolan i Stock- holm fr.o.m. budgetåret 1966/ 67. Depar- tementschefen framhöll i sammanhanget bl.a. (prop. 1965: 1 bil. 10 sid. 504): »Kra- ven på fastighetsekonomiskt kunnande hos lantmätare har med årens lopp kommit att bli allt mera uttalade — titeln lantmätare synes numera i själva verket beteckna en fastighetsekonomisk specialist. Med hänsyn till betydelsen av expropriationsvärdering,

fastighetsvärdering, fastighetsförvaltning och kommunal markförsörjning är det angelä- get att utbildning och forskning på hithö- rande områden intensifieras ytterligare.» Det kan i sammanhanget vara av intresse att redovisa det innehåll professurens hu— vudämne, fastighetsekonomi, erhållit i tek- niska högskolans utbildningsplan för sek- tionen för lantmäteri.

Fastighetsekonomin har som målsättning att analysera fastighetsstrukturens betydelse ur samhälls— och företagsekonomisk synpunkt och därigenom ge underlag för ekonomiska bedöm- ningar i samband med dels rationaliserings- verksamheten beträffande jord- och skogs- bruksfastigheter, dels fastighets— och planut— formningen vid samhällsbyggandet. I ämnet ingår vidare frågor rörande fastighetsmarkna- dens omfattning, funktion och prisbildnings- faktorer samt principer och metoder för vår- dering av fastigheter. I tillämpningsdelen be- handlas särskilt valet av vårderingsförfaranden vid värdering med olika syften och i olika si- tuationer.

Från att tidigare främst ha förekommit i samband med jordbrukets och skogsbrukets rationalisering har fastighetsvärderingen nu- mera alltmer blivit en naturvården och det urbana samhällsbyggandet berörande verk- samhet. Ärendefrekvensen är i starkt sti- gande.

Verksamheten med fastighetsvärdering grundas till stor del på fastighetsbildnings— lagstiftningen. I de omreglerande instituten —— främst laga skifte, ägoutbyte och servi- tutsutbrytning liksom fastighetsreglering en- ligt NyaFBL — ingår fastighetsvärdering i regel som ett obligatoriskt moment av stort omfång och stor betydelse. Värdering av jordbruksjord och skogsmark i form av s.k. gradering och likvidvärdering har där- vid sedan gammalt spelat en särskilt fram- trädande roll. Under senare år har speciellt skogsvärderingen ökat i omfattning på ett markant sätt. För närvarande värderas år- ligen ca 30000 ha skogsmark genom det statliga lantmäteriets försorg i samband med fastighetsregleringar, till största delen med anlitande av särskild skoglig expertis och med utnyttjande av automatisk data- behandling. Också värdering av mark för bebyggelse förekommer emellertid i sam-

band med fastighetsregleringarna och detta slag av värdering kan väntas komma att öka.

En växande sektor utgör även värde- ringarna inom naturvårdsområdet. Utan ett adekvat och seriöst värderingsunderlag inom detta område försvåras genomföran- det av naturvårdens program. Här kan er- inras om att genomförandefrågoma och värderingen hänger samman med planfrå- gan mera intimt i naturvårds- och miljö— vårdssammanhang än inom annan plane- ring. Detta beror på att valet av planerings- alternativ i så hög grad måste bli beroende av de ekonomiska möjligheterna och förut- sättningarna att genomföra det ena eller andra projektet.

Det mest expansiva området för värde- ring avser bebyggelseplaneringen. I bygg— nadslagstiftningen ges ramen för en stor del av plangenomförandets värderingsfrågor. Också i annan lagstiftning ges dylika förut- sättningar. Här kan särskilt nämnas expro- priationslagen och sammanföringslagen.

I värderingen uppträder experterna i oli- ka roller. Lantmäteriorganen har i fastig- hetsbildningslagstiftningen getts konkreta ämbetsuppgifter som direkt berör värde- ringsfrågor. Värderingsverksamheten i sam- band med fastighetsreglering har redan nämnts. Här bör även erinras om bestäm— melserna i 46 & byggnadslagen om inlösen av tomtdel. Vidare rekryteras huvuddelen av expropriationsteknikema från i första hand statliga men även kommunala fastig- hetsbildningsorgan. I dessa sammanhang uppträder vederbörande som myndighet el- ler domstolsmedverkande.

Utanför myndighetsuppgiften ger fastig- hetsbildningsorganen och närliggande organ i statlig och kommunal verksamhet bidrag till den för samhällsverksamheten nödvän- diga värderingen. Här finns i tjänsteupp- dragens form vissa insatser att nämna. Främst avses avgivande av värdeintyg för stämpelavgift vid meddelande av lagfart samt värdering som sker på uppdrag av stiftsnämnd enligt 8 _8, 2 st. kungörelsen den 29 november 1963 (nr 637) med till- lämpningsföreskrifter till lagen den 4 ja—

nuari 1927 angående tillstånd till försilj- ning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Också mera formlöst anknutna uppdrag av värderingsnatur utförs av organen. Dessa uppgifter har efter hand blivit mera om- fattande och av mindre punktbetonad Ica- raktär. Som exempel må nämnas översikter över ortsprisnivån för exploateringsmark och för fritidsmark som sammanställts över stora regioner i vissa län. Med det nya fastighetsregistret kan systematiseringen av dylikt underlag drivas väsentligt längre och få ett bredare utnyttjande.

Slutligen må också nämnas att lantmä- teriorganens personal i betydande omfatt- ning medverkar i arbetet med de allmänna fastighetstaxeringarna. Inför 1970 års all- männa fastighetstaxering har vidare Kungl. Maj:t anbefallt bl.a. överlantmätare att till länsstyrelse överlämna handlingar och upp- gifter som bedöms betydelsefulla för att åstadkomma en rättvis och likformig fas- tighetstaxering.

2.2 Uppgifter av teknisk art

Fastighetsbildning och liknande verksamhet av rättslig art inrymmer som nämnts i före- gående avsnitt betydande inslag av teknisk natur. I många fall utgör dessa relativt väl avgränsade insatser, i andra fall åter är de starkt sammanvävda med övriga moment i förrättningsarbetet.

Det föreligger fristående från fastighets- bildningsprocessen ett mycket stort behov av tekniska åtgärder liknande dem som ingår i fastighetsbildningen. Här skall särskilt nämnas den grundläggande stommätningen samt skilda tekniska inslag i planerings- arbete och byggande. Även beträffande dessa insatser föreligger ibland ett samband med de i fastighetsbildningen ingående tek- niska uppgifterna så att åtgärder i en typ av process kan komma till nytta också i en annan. De tekniska metoder som kommer till användning är vidare principiellt de- samma.

2.2.1. Stommätning

All noggrann Uppmätning av områden på jordytan för kartläggning eller andra tek- niska ändamål utgår från system av punk- ter, som markerats i terrängen och som läges- respektive höjdbestämts genom grund- läggande geodetiska mätningar. För att till- räcklig stadga och noggrannhet skall erhål- las i mätningar måste de vila på ett under- lag i form av riksomfattande stomnät av stor precision. Huvudnäten byggs upp i olika steg eller ordningar. Ett relativt glest nät mäts med högsta precision och utgör ett första ordningens nät. Detta bildar grund- valen för en första förtätning till ett andra ordningens nät, vilket sedan i sin tur ytter- ligare förtätas. Härigenom erhålls en stom- me till vilken lokala mätningsföretag av skilda slag kan anslutas och på så sätt in- lemmas i ett större sammanhang. Ett sådant samband har stor betydelse vid en fram- tida utvidgning eller sammanslagning av lokala nät. Anslutningen gör det också möjligt att utnyttja den lokala mätningen för andra ändamål än rent lokala.

Ansvaret för de geodetiska riksnäten, dvs. näten av högre ordningar, åvilar rikets all- männa kartverk. Verket har i en utredning rörande de geodetiska riksnäten (Stencil Jo 1967: 8) framhållit att de lägesbestämmande riksnäten —— rikstrianguleringen behöver förbättras. Bl. a. har därvid påpekats att kra- ven på noggrannhet i detta riksnät har ökat, delvis beroende på att nya instrument ger snabbare och noggrannare resultat än tidi- gare, instrument som numera används vid lokala tekniska mätningar för t. ex. anlägg- nings- och byggnadsverksamhet. Vidare har intresset för att införliva mätningar av lokal karaktär med riksnätet ökat starkt. Verket konstaterade att det nuvarande riksnätet inte motsvarar de skärpta krav som därvid ställs. Kartverket har senare genom beslut av 1968 års riksdag (prop. l bil. 11 sid. 151 f., JoU 1) fått resurser för en systematisk förtätning av rikstrianguleringen. Ytterligare resursutbygg— nad har skett efter beslut av 1969 års riks- dag.

Omfattningen av de grundläggande stom-

nätsarbetena ökar sålunda. Kommunerna har i en vidgad utsträckning funnit det nöd- vändigt att bygga ut de geodetiska stomnä- ten för att genomföra de kartläggningsarbe- ten m.m. som erfordras för kommunernas utveckling. Behovet har särskilt accentuerats av de pågående kommunsammanläggning— arna och det har tagit sig uttryck bl. a. i en starkt ökad frekvens av ansökningar till lant- mäteristyrelsen om upprättande av program för och planering av grundläggande stom- nät för kommuner och kommunblock. Nöd- vändiga förtätningar av riksnäten utförs re- dan nu till stor del av fastighetsbildnings- och mätningsorganen. Detta måste gälla även för framtiden.

Den enskilda kommunen eller det enskilda kommunblocket är ofta inte en lämpligt av- gränsad enhet för sådana stomnätsarbeten. Med en tilltagande urbanisering har det bli- vit allt mera nödvändigt med en samordning av de regionala och lokala förtätningsnäten. Ett steg mot att systematiskt komplettera befintliga stomnätspunkter har tagits genom lantmäteristyrelsens meddelande nr 5:1965 med föreskrifter angående komplettering och utnyttjande av översiktskartor över stomnät inom fastighetsbildningsverksamheten. Vär- det av denna grundläggande stomnätsinven- tering har framhållits av kartverket i den förut nämnda utredningen. Överlantmätarna har i sammanhanget fått i uppgift att i sam— råd med cheferna för lantmäteriets organi- sationsenheter och för de kommunala fastig- hetsbildnings- och mätningsorganen verka för utarbetande av en preliminär plan för förbättring och förtätning av stomnäten inom respektive län. Praktiskt samordnas stomnätsförtätningen i många fall med kart- verkets löpande riksnätsarbeten, såväl till tiden som i organisatoriskt avseende.

2.2.2. Mätningstekniska inslag i planerings— processen

Kartans roll som underlag för en planbe- dömning och som dokumentation av beslut och åtgärder har förut omnämnts. I dagens samhälle med dess stora rörlighet och dess

krav på planmässighet i utvecklingen alstras ett behov av kartor som aldrig tidigare. Ar- ten av detta kartbehov växlar emellertid allt efter planeringens karaktär. För översiktliga ändamål avses sålunda närmast en allmän illustration medan en detaljreglering av markanvändningen kräver en noggrann och detaljerad återgivning av terräng, byggnader, fastighetsindelning m. m. I den förstnämnda situationen kan många gånger de allmänna kartorna eller grundmaterialet till dessa an- vändas. Som grundval för en detaljplan måste däremot i allmänhet krävas en för ändamålet särskilt upprättad karta. I båda fallen kopplas emellertid fastighetsbildnings- och mätningsorganen in i stor utsträckning. Lantmäteristyrelsen har, i syfte att stimu— lera det allmänna kartmaterialets utnyttjande i planeringsprocessen, år 1966 utgivit skrif- ten »Kartan i översiktsplaneringen». Arbe- tet, som bl. 3. innehåller modeller för utred- nings- och planeringskartor, har numera i samverkan mellan lantmäteristyrelsen, planverket och naturvårdsverket förts vidare med ytterligare karttyper för den översikt- liga planeringen. I det följande skall här- utöver kartbehovet i detaljplanesammanhang något beröras.

Enligt 15 & byggnadsstadgan skall förslag till stadsplan eller byggnadsplan upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd grund- karta över det område som berörs av för- slaget. Lantmäteristyrelsen har jämlikt 76 & byggnadsstadgan meddelat närmare före- skrifter om sådan grundkarta samt om fas- tighetsförteckning till stadsplan, byggnads- plan eller generalplan. De nu gällande före- skrifterna fastställdes av Kungl. Maj:t den 5 juni 1969.

Grundkartan skall ge planförfattaren möjlighet att utforma planförslaget på ett optimalt sätt. Vidare skall byggnadsnämnd, fastighetsbildare, länsstyrelse och andra myndigheter samt av förslaget berörda sak- ägare kunna bedöma vad detta innebär. Med hänsyn till de rättsverkningar en fast- ställd detaljplan ger måste grundkartan och därtill hörande handlingar redovisa alla för planen betydelsefulla egenskaper hos plan- området.

I många städer och andra tätorter förf— kommer ett i en enhetlig bladindelning oci med anslutning till stamnätet upprättat kan— verk, en primärkarta. På kartan redovisas fortlöpande mätningsorganisationens kar.- läggningsarbeten. Primärkartan har en myc- ket mångsidig användning och den utgör bl.a. underlaget för grundkartor. Erforder- liga utdrag görs oftast med reproduktion!- tekniska metoder och härigenom kan skal- ändring och sammanställning av olika kart- blad ske på ett rationellt sätt. Omfattningen av primärkarteläggningen och av den härpå baserade produktionen av grundkartor —— till helt övervägande delen inom det kom- munala mätningsväsendet — är mycket stor. Viss metodsamordning inom området är önskvärd.

Där kartmaterial av primärkartetyp inte föreligger måste grundkarta framställas se- parat för en tilltänkt detaljplanering. Om— fattningen av denna verksamhet inom det statliga lantmäteriet under de senaste åren framgår av tabell 1] .

I detaljplanearbetet utarbetas ofta alterna- tiva planförslag, bl.a. med tanke på plan- ekonomi- och genomförandefrågor. Genom att i terrängen utstaka föreslagna planlinjer har man möjlighet att studera planerade gators sträckningar, lämplig placering av byggnader m.m. Utstakningen av altema- tiva planförslag ger också möjlighet till jäm— förande geotekniska undersökningar för en bedömning av lämpliga lägen för byggnads- kroppar, gator, vägar och ledningar.

Denna metod att åskådliggöra planförslag tillämpas numera ofta. Förfaringssättet kan med fördel användas inte bara för stadsför- hållanden utan även vid planering för fri- tidsbebyggelse och inom mindre tätbebyg- gelseområden. Metoden kan vara särskilt värdefull där anpassningen till terräng och

Tabell 1]. Inom lantmäteriet producerade grundkartor 1965—1968.

Kartläggningens

omfattning 1965 1966 1967 1968

17 900 17 400 17 700 13 600 360 380 315 335

Areal ha Antal ärenden

natur är speciellt känslig. Utstakningen ger också möjlighet att på ett åskådligt sätt informera dem som berörs av förslaget.

2.2.3. Mätningstekniska uppgifter i anslut- ning till byggande

Nybyggnad inom område med fastställd ge- neralplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser får med vissa un- dantag inte ske utan byggnadslov (54 & byggnadsstadgan). Därigenom har man goda möjligheter att förhindra ej önskvärd tät- bebyggelse. Det allmänna har fått befogen- het att bestämma var tätbebyggelse får upp— komma och kan också i stor utsträckning påverka tidpunkten när bebyggelsen skall ske. Enstaka bebyggelse kan också styras av det allmänna bl.a. genom utomplansbe- stämmelser och bestämmelser som samman- hänger med exempelvis natur- och kultur- skydd.

För planering av byggnads läge i plan och höjd tillhandahåller byggnadsnämnderna i städer och tätorter i stor utsträckning ge- nom vederbörande mätningsorganisation s. k. nybyggnadskartor (2 & byggnadsstad- gan). Där stadsplan finns åligger det bygg- nadsnämnden att på begäran lämna ut karta rörande fastighet som ingår i planen och nämnden rekommenderas att tillhanda- hålla sådan karta även för fastighet utom plan. Dylik nybyggnadskarta är ett viktigt instrument för planeringen av byggnadens läge såväl för den byggnadslovssökande som för byggnadsnämndens granskning av ansö- kan om byggnadslov.

Med stöd av 76 & byggnadsstadgan har lantmäteristyrelsen meddelat föreskrifter an- gående nybyggnadskarta. Dessa föreskrifter har fastställts av Kungl. Maj:t den 2 sep- tember 1965. Nybyggnadskartan skall för- utom den för bebyggande avsedda marken omfatta jämväl det angränsande område, vars redovisning bedöms erforderlig för pla- nerandet av det tillämnade byggnadsföreta- get och för vederbörlig prövning av före- tagets tillåtlighet. Till grund för kartan skall i avseende på fastighetsredovisningen läggas

fastighetsregistret jämte de därtill anslutande akter som innehåller uppgifter av betydelse för fastighetsredovisningen. Nybyggnadskar- tan med därtill hörande mätningar skall inom stadsplanelagda områden uppfylla de noggrannhetskrav som mätningsförordning— en föreskriver för finmätning. Där ett pri— märkarteverk finns upprättas nybyggnads- kartan oftast genom utdrag ur detta och komplettering med erforderliga uppgifter.

Fullständiga uppgifter om antalet årligen framställda nybyggnadskartor saknas. Den undersökning som utredningen gjort rörande verksamheten under år 1965 tyder emeller- tid på att omkring 10 000 nybyggnadskartor detta år levererats från de kommunala mät— ningsorganisationerna.

Innan byggnadsföretag påbörjas inom stadsplan skall byggnadsnämnden enligt 63 & byggnadsstadgan låta staka ut läget av ny- byggnaden. Inom område, för vilket stads- plan ej fastställts, skall nämnden föranstalta om utstakning av byggnad där så finnes påkallat och det lämpligen kan ske. I regel tillämpas dessa bestämmelser i byggnads- stadgan inom städer och andra större tät- orter på så sätt att byggnadsnämnden genom vederbörande mätningsorganisation utsätter samtliga byggnader, såväl inom stadsplan som utanför sådan plan. Detta är motiverat både med hänsyn till den säkerhet det er- bjuder för den som skall bygga och med hänsyn till byggnadsnämndens behov av att kunna följa byggnadsverksamheten i alla väsentliga faser.

Utgående från det av byggnadsnämnden beviljade byggnadslovet och den därtill hö- rande nybyggnadskartan utstakas byggnaden på begäran av byggherren. Genom utstak- ningen fastläggs byggnadens rätta läge i för- hållande till befintliga fastighetsgränser och plangränser. Läget i höjd har stor betydelse med hänsyn till anslutningen till gator och ledningar och bestäms också. Noggrannhets- kraven vid husutsättning varierar bl. a. med bebyggelsens karaktär. Hög noggrannhet krävs speciellt inom sammanhängande be— byggelse, där huskropparna ansluter till fas- tighetsgräns, samt där prefabricerade ele- ment skall användas i byggandet.

Denna utstakningsverksamhet har med nuvarande byggnadsproduktion hög frek- vens. Den måste vidare genomföras utan dröjsmål och viss beredskapskapacitet måste finnas h05 den organisation som svarar för uppgiften.

Enligt 64 & byggnadsstadgan skall bygg- nadsnämnden öva tillsyn över byggnadsföre- tag, för vilka byggnadslov erfordras, samt verkställa de besiktningar som krävs härför. Nämnden äger också besiktiga byggnads- företag som inte kräver byggnadslov. Denna tillsyn omfattar bl.a. kontroll av byggna- dens läge i plan och höjd. Kontrollverk- samheten har speciellt stor betydelse vid sammanhängande bebyggelse. Härigenom kan eventuella fel upptäckas på ett tidigt stadium och framtida tvister elimineras.

Förutom verksamheten med utstakning och kontroll av byggnader inkopplas mät- ningsorganen i regel även vid planering och utförande av andra byggnadstekniska an- läggningar såsom trafikleder, broar, kajer och tunnlar. Arbetsinsatsema består av kart- läggning och beräkning för projektering av anläggningarna samt koordinatsättning, ut- sättning och kontroll vid anläggningamas utförande. Omfattningen av dessa arbets- uppgifter varierar starkt och beror på lokala förhållanden. De representerar i vissa kom- muner en betydande arbetsvolym som krä- ver noggrann planläggning, avancerade in- strument, rigorös kontroll, hög beredskap och intim samverkan med kommunens bygg- nadskontor.

2.2.4 Något om modern, etablerad teknik

De geodetiska mätmetodema har under den senaste tioårsperioden förändrats i hög grad. Främst användningen av elektroniska och elektrooptiska instrument för distansmät- ning har bidragit härtill. De tidigare mycket omfattande trianguleringarna med vinkel- mätningar från ett stort antal stationer har därigenom delvis kunnat ersättas eller kompletteras av direkta längdbestämningar. Samtidigt har såväl snabbhet som säkerhet kunnat ökas. De tidiga typerna av sådana

instrument, geodimetem och dess motsvarig- heter, lämpade sig bäst för mätning av reli- tivt långa sträckor men instrumenttyper hrr numera kommit fram som med fördel kan användas vid mätning av mindre stomnät, t. o. m. i den traditionella polygontågsskala'l. Utvecklingen mot höjd noggrannhet och för- bättrad ekonomi vid mätning av kora sträckor kan väntas fortsätta.

Utvecklingen på kartläggningsområdet hll' de senaste decennierna starkt präglats av de möjligheter fotogrammetrin erbjudit. Så- lunda sker numera en mycket stor del av den storskaliga kartläggningen på fotogram- metrisk väg, alltså genom mätningar i foto- grafiska avbildningar av ifrågavarande ter- rängavsnitt. Betydande delar av de arbets- krävande fältarbetena har härigenom kunnat ersättas av arbete i stationära instrument. På detta sätt framställs nära nog regelmäs- sigt kartor till grund för detaljplanering en- ligt byggnadslagen. Det har vidare blivit allt mera vanligt att med fotogrammetriska me- toder skaffa kartunderlaget för fastighets- reglering och för projektering av enskilda vägar, främst i skogsmark. Även för grus- täktsplaner används ofta fotogrammetriskt framställt grundmaterial. Bearbetningen krä- ver fasta och kostnadskrävande instrument med så stor kapacitet att endast anläggningar med stort upptagningsområde ter sig ratio- nella i sammanhanget.

Nära sammanhängande med fotogram- metrin är flygbildtekniken. Denna teknik är ett medel att inhämta information genom bildläsning och bildtolkning i flygbilder. Tekniken är förhållandevis ny men erbjuder goda möjligheter till rationalisering vid exempelvis vissa kartläggningsuppgifter, planläggning av bebyggelse eller vägsystem, fältinventering, skogsuppskattning och skogsvärdering.

Vidare kan framhållas att ADB framstår som ett viktigt komplement till de övriga tekniska framstegen inom geodesi och foto- grammetri. En stor mängd av de beräkningar som erfordras för kartläggnings- och andra mätnings- och utstakningsarbeten utförs så- lunda med ADB. Företrädesvis utnyttjas härför större anläggningar men även bords-

apparater med mera begränsat användnings- område har börjat användas. Lantmäteri- styrelsen hyr för närvarande en datamaskin av typ GIER. Denna och styrelsens program utnyttjas i viss utsträckning även av det kommunala mätningsväsendets enheter. Dessa köper också maskintid från andra håll, oftast tillsammans med bearbetnings- program. Ett omfattande, självständigt sys- tem- och programarbete har emellertid ut- förts vid stadsmätningsavdelningen i Stock- holm. Stockholms stads program disponeras numera även av stadsmätningsorganen i Göteborg och Malmö enligt träffade avtal. Även Svenska kommunförbundet tillhanda- håller anslutna kommuner liknande pro- gram. ADB-systemen har ibland utformats så att de medger direkt utskrift av förrätt- ningshandlingar, exempelvis för tomtmät- ningar, vilket i hög grad underlättar arbetet. Så är fallet med Stockholms stads system. Inom det kommunala mätningsväsendet har också bordsdatamaskiner tagits i bruk. Ett trettiotal enheter har sålunda sådan utrust- ning.

Vid kartframställning kommer automa- tiska koordinatografer att användas i ökande omfattning som ett led i de allmänna ratio— naliseringssträvandena. Detta innebär att mätresultaten efter beräkning i ADB direkt överförs till en kartbild. Sedan lantmäteri- styrelsen nyligen anskaffat sådan utrustning sker kartering ur koordinater i stor utsträck- ning centralt i denna. Anläggningen utnytt- jas såväl av lantmäteriet som, i viss om- fattning, av det kommunala mätningsväsen- det.

Även på det kartografiska området har nya metoder kommit till användning. Gra- vyrtekniken och utvecklingen på reproduk- tionssidan må nämnas som exempel. Som tidigare antytts i samband med omnämnan— det av primärkartorna strävar man efter att så långt möjligt använda ett och samma grundmaterial till de kartor som behövs i en åtgärdskedja. Detta sker genom reproduk- tionsteknisk bearbetning av en karta som i avseende på innehåll och manér upprät- tats med tanke på en sådan mångfacetterad användning.

I förslagsdelen kommer den nya tekniken och dess organisatoriska återverkningar att något beröras.

2.3. Uppgifternas omfattning 2.3.1 Nuläge

De statliga och de kommunala organisatio- nerna på fastighetsbildnings- och mätnings— väsendets områden företer betydande olik- heter i uppgifter och produktion. Detta torde ha framgått redan av det föregående men skall här ytterligare något belysas. Inom de statliga organen dominerar verksamhet som grundas på lagar om fastighetsbildning, fas— tighetsbestämning, fastighetsregistrering och skilda former av fastighetssamverkan. För de kommunala organen ligger tyngdpunk- ten i verksamheten däremot förskjuten mot uppgifter av mätteknisk art, som har sam- band med markexploatering och bostads- byggande.

Vid ett studium av de debiterade brutto- ersättningarna inom det statliga lantmäte- riets lokala enheter (förrättningsorganisatio— nen) finner man följande fördelning mellan olika typer av arbetsuppgifter för perioden 1961—1967.

Andel av hela brutto- ersättningen (%)

Förrättningar för fastighetsbildning, fas- tighetsbestämning, fastighetssamverkan

Ärendetyp

och liknande ändamål 76 Tomtindelning 2 Övriga detaljplaneärenden 2 Stem-, grundkarte- och ägomätningar 10 Övriga ärenden 10

Summa 100

På grund av lantmäteritaxans konstruktion inrymmer debiteringarna i princip kostna- derna för de delar av organisationen i övrigt som medverkar i lokalorganens arbete genom service i olika former. Beträffande de områden av verksamheten som inte av- ses att täckas av taxeinkomsterna saknas detaljerade uppgifter. Häribland ingår den fastighetsregistrering som sker genom över- lantmätarnas försorg. Vidare ingår bl. a. den

initiativverksamhet som instruktionsenligt skall bedrivas av lantmäteriets organ, med'- verkan i arbetet på länsplanet och i dom- stolarnas arbete samt övriga myndighets- funktioner. Beskrivningen kan emellertid i stort sägas avse förrättningsorganisationens arbete.

Beträffande de kommunala organisations- enheterna finns en av Svenska kommunal- tekniska föreningen åren 1962 och 1963 ut- förd tidredovisning som bör kunna använ- das för en närmare beskrivning av verksam- heten inom dessa enheter. Undersökningen omfattar tidsstudier inom 25 kommuner med egna stadsingenjörskontor. Specificera- de studier har i dessa kommuner skett un- der två skilda femtondagarsperioder. Det sammanställda resultatet av dessa studier kan förutsättas vara informativt för här av- sedda, översiktliga bedömningar.

För varje redovisad personalgrupp lämnas en procentuell fördelning av den »produk- tiva arbetstiden» mellan skilda uppgifter. Vid antagandet att fördelningen är represen- tativ för de kommunala enheterna kan här- igenom erhållas en totalinsats inom varje personalgrupp och för varje grupp av arbets- uppgifter. Då uppgifter saknas om den to- tala personalinsatsen inom det kommunala mätningsväsendet under motsvarande tids— perioder appliceras fördelningen på de till utredningen redovisade personaluppgifterna för år 1965. Även om viss rationalisering skett under mellanliggande år torde perso- nalsammansättningen vara ungefär den- samma. Slutligen sammanvägs personalgrup- perna till en totalinsats för varje grupp av arbetsuppgifter med ledning av taxans tim- kostnadsrelationer.

Den procentuella fördelningen mellan här redovisade grupper av arbetsuppgifter blir vid en sådan beräkning följande.

De båda redovisade fördelningstabellema är inte utan vidare jämförbara. Detta fram- går redan av vad som anförts i anslutning till tabellen rörande lantmäteriet. Vidare bör noteras att, när det gäller de två först nämnda ärendetypema, de kommunala orga- nisationerna i betydligt högre grad än vad fallet är inom lantmäteriet har tillgång till

Ärendetyp insatsen (%) Förrättningar för avstyckning, gränsbe- stämning, tomtmätning och ägoutbyte samt övriga legala förrättningar 12 Tomtindelning 9 Nybyggnadskartor samt utstakningar och

kontroller vid nybyggnad 13 Övriga debiterade uppdrag 2 Stommätning och detaljmätning för pri- märkarta, övriga primärkartearbeten, stakning för stadsplane- och anlägg- ningsarbeten 2 Översiktskartor Särskilda utredningar Fastighetsregistrering Service åt allmänheten m.fl. Sammanträden Diverse arbetsuppgifter 1

Summa 100

chattade)»

stomnät och primärkartor. En betydande del av de under stommätning m.m. redo- visade insatserna får därför betraktas som förberedelse för fastighetsbildning och tomt— indelning. Även om detta beaktas framstår skillnaderna i uppgiftssammansättning som markanta.

Vidare bör vid en jämförelse mellan de båda organisatoriska systemen och deras produktion nämnas den olika sammansätt; ningen inom förrättningsområdet. De kom- munala organisationernas förrättningsmassa är sålunda mera ensidigt sammansatt och hänför sig i högre grad till arbeten inom fastställda detaljplaner. Den genomsnittliga svårighetsgraden och handläggningstiden för en förrättning blir därför klart högre inom lantmäteriets område. För att belysa vad som sagts kan nämnas att av de under åren 1965—1968 avslutade förrättningama (inklusive tomtindelningar) inom lantmäte- riet utgjordes 70 % av avstyckningar, 11 % av tomtmätningar, 4 % av tomtindelningar medan 15 % utgjordes av andra förrätt- ningar. Motsvarande siffror inom de kom- munala organen var 18 %, 63 %, 15 % och 4 %. Av avstyckningarna var enligt en av utredningen utförd stickprovsunder- sökning beträffande år 1966 inom lant- mäteriet 1/ 4 belägna inom detaljplaneom- råde medan 3/ 4 var belägna utanför sådant område. Av de kommunala organens av- styckningsförrättningar låg enligt samma

Tabell 12. Antalet under åren 1965—1968 avslutade förrättningar och tomtindelningar. (s = statliga förrättningsmän, k = icke-statliga förrättningsmän)

Tomt- Övriga Tomt- Avstyckningar mätningar förrättningar indelningar Summa År 5 k s k 8 k 5 k 3 k totalt 1965 16100 3 000 3100 11900 2 900 700 1 100 3100 23 200 18 700 41900 1966 17 500 3 300 3 600 12 500 3 200 1 100 900 3 200 25 200 20 100 45 300 1967 19 300 4 200 2 600 13 500 3 900 700 800 3 200 26 600 21 600 48 200 1968 19100 4100 2 500 14100 4 800 1300 1000 3 200 27 400 22 700 50100

undersökning hälften inom och hälften ut- om detaljplanelagt område. De nämnda siff- rorna styrks av en senare gjord undersök- ning rörande avslutade avstyckningsförrätt- ningar under år 1967.

I tabell 12 redovisas antalet under åren 1965—1968 avslutade förrättningar och tomtindelningar enligt den till lantmäteri- styrelsen lämnade årsstatistiken. Här må också erinras om de tidigare (sid. 31) redo- visade uppgifterna om antalet bildade ägo- lotter vid avstyckning, vilka innebär att inom lantmäteriet i genomsnitt 2,2 år 2,3 ägolotter bildas per förrättning medan mot- svarande värde inom det kommunala mät- ningsväsendet utgör 1,1 år 1,2 ägolotter. I diagram 2 illustreras sammansättningen av förrättningsproduktionen åren 1965 och 1967.

Det kan även vara av intresse att redo- visa insatsemas fördelning mellan skilda samhällssektorer. Resonemanget måste även här avse de lokalt verkande organen, dvs. lantmäteriets förrättningsorganisation (inklu- sive hjälpinsatser från andra nivåer) och de kommunala organisationsenheterna.

Vad först angår de kommunala enheterna framgår av den tidigare redovisningen att jord- och skogsbruksärenden visserligen stundom förekommer inom dessa men att frekvensen är så låg att man kan bortse där- ifrån i denna schematiska fördelning. Hela verksamheten här kan därför bedömas avse andra ändamål än jord- och skogsbruk. Även andelen ärenden som rör fritidsbebyg— gelse är mycket liten. Praktiskt taget hela den kommunala insatsen på de här aktuella områdena kan sålunda anses som urbant inriktad.

I fråga om lantmäteriet kan man såsom i föregående studie utgå från storleken av de debiterade bruttoersättningarna för skilda ärenden. För undersökningen har tillämpats en modell som utnyttjats av lantmäteristy- relsen bl. a. när det gällt att uppskatta effek— ten av ändringar i subventionsgraden för jord- och skogsbruksförrättningar. Erfaren- hetsmässigt uppskattade andelar av olika förrättningstyper har därvid beräknats avse jord- och skogsbruksändamål. På motsva— rande sätt har en uppskattning gjorts av insatsen på fritidsbebyggelsesidan. Återståen- de del har då i huvudsak urban karaktär även om inslag av andra typer förekommer. Enligt denna undersökning uppgick under perioden 1962—1967 andelen jord- och skogsbruksärenden till 25 % och andelen fritidsbebyggelseärenden till 26 %, varför de i huvudsak urbana ärendena omfattade 49 %.

2.3.2. Utvecklingstrend

Utvecklingen på tätortssidan har som tidi- gare framhållits präglats av strömmen av folk från landsbygden in till tätorterna. Den snabbhet med vilken folkomflyttningen har skett och alltjämt sker ställer stora krav på insatser inte minst från lantmäteriorga- nens sida. Här bör också ånyo betonas den omfattande verksamhet som avser den suc- cessiva saneringen av tätorterna. Med den starka expansion och förändring, som även framdeles kan förväntas inom tätorterna, följer att fastighetsbildnings- och mätnings- verksamheten i tätorterna kommer att öka ytterligare.

Antal ägolotter resp. ärenden

Antal ögolalter resp. ärenden

40 000 4( 000 . Statliga enheter ' Icke-statliga organ AVSTYCKNINGSÄNDAMÅL (specificering finns betr. icke-statliga d ' 1965 30 000 organ en ast för år ) 31" 000 7 % Jord- och skogsbruksändamål % Fritidsändamål ' Övriga ändamål 20 000 20000 15 000 15 000 1 0 000 10 000 5 000 5 000 0 . 9

Förrättningar Ägolotler

Avstyckning Tomtmötning

Övr. förrättn. Tomtindelning

Diagram 2. Förrättningsproduktion m.m. åren 1965 och 1967.

Inom jordbruket och skogsbruket pågår en betydande omdaningsprocess, som under de senare åren drivits i en allt mer stegrad takt. Inom jordbruket framstår behovet av

en intensifierad strukturrationalisering och annan rationalisering som trängande. Mot bakgrunden av de riktlinjer som dragits upp för den framtida jordbrukspolitiken torde

stora krav komma att ställas på insatser från lantmäteriets sida i form av planlägg- nings- och fastighetsbildningsåtgärder. Ge- nom organisationen av fastighetsbildnings- väsendet i anslutning till genomförandet av den nya lantbruksorganisationen har lant— mäteriet dessutom fått en viktig uppgift i att verka för att rationaliseringsinsatserna samordnas med samhällsplaneringen. Om jämna steg skall kunna hållas med den nu rådande dynamiska utvecklingen på jord— bruksrationaliseringens område fordras långtgående insatser av lantmäteriet.

Verksamheten med fastighetsrationalise- ring i skogsmark har varit mycket betydande och beräknas även under de närmaste de- cennierna få en mycket stor och sannolikt ökad omfattning. Givetvis blir ställningsta- gandena till följd av skogspolitiska utred- ningens arbete av största betydelse för ut- vecklingen på detta område.

Den nya fastighetsbildningslagen, som be- räknas träda i kraft den 1 januari 1972, kan enligt uttalanden från flera län väntas leda till en väsentligt ökad verksamhet med fas- tighetsrationalisering inom såväl jordbruket som skogsbruket.

På fritidssidan präglas utvecklingsbilden av den starka efterfrågan på mark för fri- tidsbostäder och på utrymme för fritidsvis- telse i andra former. Ett årligt tillskott av

ca 15 000 fritidshus har varit normalt under 1960-talet. Man torde här kunna räkna med en viss stabilisering av förhållandena. Ökade uppgifter väntar emellertid lantmäteriorga- nen inom den del av fritidssektorn som av- ser det rörliga friluftslivet. Betydande insat- ser kommer sålunda bl. a. att krävas på naturvårdssidan.

För en överblick över antalet inström- made ärenden inom verksamhetsområdet under 1960-talet redovisas i diagram 3, gällande lantmäteriets förrättningsorganisa- tion, dels antalet inkomna ärenden, dels an— talet avslutade, inställda eller återkallade ärenden.

Som synes ledde den snabba utvecklingen under en stigande konjunktur till en ökande efterfrågan på lantmäteriets tjänster under första delen av 1960-talet. En viss dämpning har inträtt fr. o. m. är 1965.

I det föregående har nämnts att den nya fastighetsbildningslagen kan väntas medföra en ökad rationaliseringsverksamhet. Även på andra sätt leder den nya lagen till ökade uppgifter. Här kan erinras om den före- slagna överflyttningen till lagen av bestäm- melserna om tomtdelsinlösen, vilka för när- varande finns i 46 & byggnadslagen. Också i övrigt torde lagen få tillämpning på skilda områden där nu andra lagar eller avtal an- vänds. Som ett led i en sådan utveckling

Antal ärenden _ _ __ _. _____ För- 30000 __ ___-N? rä"- ,f . _—-——__,/' ningar _ _ _ , , _ _- _ _ _ _ _— 20 000 - — ___ _ _ u _ _______ _ _—_——_—__—-——""_ ldät 10000 -— _ = Inkomna ärenden ,— ————— = Avslutade, Inställda eller återkallade ärenden ] I I I | | I I 0 r 1961 ' 1962 ' 1963 ' 1964 ' 1965 ' 1966 ' 1967 ' 1968 '

Diagram 3. Ärendefrekvens inom det statliga lantmäteriet åren 1961—1968.

kan ses den nyligen antagna lagen om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägo- utbyte för att undanröja, minska eller före- bygga intrång som skulle uppkomma om rätt till väg över järnvägsmark upphör.

En väntad, utökad tillämpning av ÄUL och Iegaliseringslagen har nämnts i ett tidi- gare avsnitt.

3. Nuvarande organisation

3.1 F örfattningsmässig bakgrund

Lantmäteriverksamheten ombesörjs för när- varande i princip antingen av det statliga lantmäteriet eller kommunalt, direkt av kommunala organ eller av konsulter som engagerats av kommun. Möjligheterna att använda den ena eller den andra organisa— tionslösningen regleras av skilda kompetens- föreskrifter. Närmast skall lämnas en redo- görelse för dessa.

JDL föreskriver (2 kap. 1 5, 19 kap. 5 5, 20 kap. 6 5) att vederbörande distriktslant- mätare skall handlägga förrättning enligt la- gen. Lantmäteriinstruktionen (SFS 1965: 794) ger emellertid möjligheter att partiellt överflytta behörigheten som distriktslantmä- tare. Sålunda kan lantmäteristyrelsen och överlantmätaren under skilda förutsättningar överflytta ett ärende eller en grupp av ären- den till annan organisationsenhet eller annan lantmätare. Vidare må chef för organisa— tionsenhet uppdra åt honom underställd per- sonal att självständigt handlägga förekom- mande tjänstegöromål, varvid dock ärenden som enligt gällande bestämmelser är förbe- hållna lantmätare må anförtros endast åt sådan. Enligt särskilda bestämmelser (kungl. kungörelse den 1 juni 1951, nr 361) äger lantmäteristyrelsen utse den, som har behö- righet att inneha befattning såsom mätnings- man i stad och som kan anses skickad för uppgiften, att i viss distriktslantmätares ställe verkställa avstyckning enligt JDL för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell eller kommunikationsteknisk anläggning eller i liknande syfte inom sam— hälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning samt inom annat om-

råde, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan skall upprättas. För närvarande gäller ett tiotal sådana bemyndiganden.

Utredning enligt den till JDL anknutna SML skall verkställas av lantmätare, var- med förstås lantmätare i lantmäteriet.

Förrättningar enligt 2 och 5 kap. FBLS skall verkställas av i kommunens tjänst an- ställd mätningsman eller, där sådan ej finns, av till sådan befattning behörig person, som på förslag av byggnadsnämnden för- ordnas av länsstyrelsen att tills vidare inom kommunen tjänstgöra som förrättningsman för tomtmätning respektive avstyckning (2 kap. 2 5, 5 kap. 2 5). I fråga om gränsbe- stämningar enligt 2 kap. gäller i vissa fall i stället JDLzs regler.

Behörighet till befattning såsom mätnings- man i stad tillkommer den som inom riket avlagt lantmäteriexamen eller civilingenjörs- examen vid teknisk högskolas sektioner för lantmäteri eller väg- och vattenbyggnad och därjämte minst två år under sakkunnig ledning utövat väl vitsordad praktisk verk- samhet inom fastighetsbildningsväsendet. Dessa regler grundas på föreskrifter i 2 kap. 2 & FBLS. Kungl. Maj:t må på ansökan medge den, som ej uppfyller fordringarna, behörighet som mätningsman i stad.

Föreskrifterna om förrättningsman vid laga skifte och ägoutbyte enligt FBLS åter- finns i 6 kap. 2 och 12 55. Förrättningsman är vederbörande distriktslantrnätare eller mätningsman anställd i kommunens tjänst om han bemyndigats därtill av Kungl. Maj:t. Sådan mätningsman må även utan be- myndigande handlägga laga skifte och ägo- utbyte som inte berör mark, avsedd för jord-

bruk eller skogsbruk. I fråga om laga skifte krävs dock i så fall att samtliga delägare i ansökningen skall ha föreslagit honom till förrättningsman.

Tillämpningsområdet för stadsreglerna är sålunda i princip normerande för möjlig- heterna att handlägga fastighetsbildning och fastighetsbestämning kommunalt. Huvudre- geln är att FBLS är tillämplig i stad. Be- stämmelserna i 2 kap. äger dock motsva- rande tillämpning inom samhälle, där det finns tomtindelning såsom i stad, samt inom område på landet, där det på grund av stadsplan finns sådan tomtindelning. Be- stämmelserna i 5 och 6 kap. gäller även för samhälle på landet, om det för samhället eller del därav skall föras fastighetsregister såsom för stad, samt för annan ort på lan- det, för vilken sådant register skall föras.

De olägenheter för fastighetsbildningen som kan uppkomma vid kommunala indel- ningsändringar har i skilda sammanhang föranlett lagstiftningsåtgärder. Här må först nämnas den år 1948 tillkomna lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, här benämnd 1948 års lag.

Bakom tillkomsten av 1948 års lag låg de nackdelar som var förenade med att FBLS kunde bli gällande även inom utpräg- lade jordbruksbygder. Detta var en följd av att det blivit allt vanligare att vid bildandet av städer, köpingar och municipalsamhällen liksom vid inkorporeringar betydande om- råden av kringliggande landsbygd tillagts samhället. Konsekvenserna härav på förut- sättningarna för fastighetsbildning ansågs ogynnsamma med hänsyn till att FBLS i motsats till JDL saknar sådana restriktiva jordpolitiska villkor för fastighetsbildning, som bör gälla i fråga om avstyckning av fastigheter för jordbruk eller skogsbruk. 1948 års lag erbjöd nu en möjlighet att för- ordna att inom visst område, där eljest reg- lerna om avstyckning och sammanläggning i FBLS skulle gälla, i stället skulle tillämpas vad som i dessa avseenden var stadgat för landet. Ett sådant förordnande skulle vara påkallat av hänsyn till jordbruket eller skogsbruket. Lagen gav alltså möjlighet att

beträffande område som överförts från landskommun till stad eller motsvarande i begränsat hänseende tillämpa den för lands- bygden gällande lagstiftningen.

Förordnande enligt 1948 års lag medför inte ändring av bestämmelserna i FBLS an- gående bl. a. behörighet att verkställa av- styckningsförrättning. Om det är fråga om avstyckning av mark avsedd för jordbruk eller skogsbruk äger dock den, som ej har behörighet att handlägga avstyckning enligt JDL, verkställa sådan förrättning endast om han erhållit särskilt bemyndigande av Kungl. Maj:t.

1948 års lag ansågs emellertid ej till fyllest för att komma till rätta med de olägenheter som vid en kraftigt stegrad takt i kommunsammanläggningarna skulle följa med en bibehållen automatik i fråga om övergång till FBLS beträffande områden där JDL tidigare varit tillämplig. Därför tillkom år 1964 en lag med vissa bestämmelser an- gående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m., här kallad 1964 års lag. Denna innebär att en ändring i kom- munal indelning ej automatiskt påverkar tillämpningsområdena för skilda fastighets— bildningsregler. Beslut om ändring i detta hänseende erfordras sålunda i varje särskilt fall och beslutsrätten tillkommer lantmäteri- styrelsen. Vid lagens tillkomst förutsattes att den skulle ha provisorisk karaktär i avvak- tan på en ny fastighetsbildningslag.

Genom 1964 års lag upphävdes 1948 års lag. Tidigare meddelade förordnanden enligt sistnämnda lag består emellertid med oför— ändrad verkan. Det kan nämnas att förord- nanden enligt 1948 års lag för närvarande förekommer i inemot 120 kommuner. Se- dan tillkomsten av 1964 års lag har ca 100 kommuner utökats genom kommunsamman- läggningar. (Här har inte medräknats sådana utökningar som avsett mindre gränsjuste- ringar.) Sammanläggningarna har föranlett 28 förordnanden enligt 1964 års lag. I 22 fall har förordnandet inneburit att bestäm- melserna för stad gjorts tillämpliga beträf- fande visst område, medan i 6 fall förord- nats att bestämmelserna för landet skall till- lämpas. Totalt sett har förordnandena inne—

burit en viss ökning av stadsreglernas till- lämpningsområde.

Andra lagar, syftande till fastighetsbild- ning, fastighetsbestämning och fastighets- samverkan, bygger i fråga om förrättnings- mannen i vissa avseenden på gränsdrag- ningen mellan JDL och FBLS. Dock gäller att avstyckning enligt lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m.m. skall, efter förord— nande av länsstyrelsen, verkställas av lant- mätare, varmed förstås lantmätare i lant- mäteriet.

Sammanföringslagen föreskriver att för- rättning verkställs, i fråga om mark i stad eller i samhälle eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta av- styckningar och i annat fall av distrikts— lantmätaren. Motsvarande regel gäller för förrättning enligt legaliseringslagen. Här har emellertid dessutom lantmäteristyrelsen till- lagts rätt att förordna annan lämplig person att vara förrättningsman. Enligt ensittarla- gen skall länsstyrelsen förordna lantmätare att (jämte gode män) verkställa sökt förrätt- ning. Om mark som begärs inlöst hör till stad eller är belägen inom samhälle eller annan ort på landet, där de i 5 kap. FBLS meddelade bestämmelserna om avstyckning äger tillämpning, skall förordnande medde- las den som jämlikt FBLS är på grund av tjänst eller förordnande behörig att förrätta avstyckningar där.

Förrättningsman enligt ÄUL förordnas av lantmäteristyrelsen. Härtill skall utses lantmätare eller annan som äger erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt är lämplig för uppdraget. I den hittills- varande tillämpningen har förordnats näs- tan uteslutande tjänstemän inom det statliga lantmäteriet.

EVL föreskriver i här aktuellt avseende att förrättningsman skall förordnas av läns- styrelsen. Till förrättningsman skall förord- nas sådan person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och er- farenhet samt jämväl i övrigt vara till upp- draget lämplig. För förrättning, som avser

stad eller samhälle på landet för vilket skall föras fastighetsregister såsom för stad, skall till förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst anställd mät-. ningsman eller jämlikt FBLS förordnad för- rättningsman för avstyckningar inom staden eller samhället. Endast i ringa utsträckning lämnas i praktiken sådant uppdrag till per- son utanför lantmäteriet och det kommu- nala mätningsväsendet.

Länsstyrelsen förordnar förrättningsman även för förrättning enligt LGA. Härtill skall utses person som äger den kunskap och erfarenhet som uppdraget kräver och som även i övrigt är lämplig till detta. Även i detta fall gäller att förrättningsmännen normalt hämtas från lantmäteriet eller det kommunala mätningsväsendet.

I vissa fall skall förrättning enligt de här nämnda lagarna tas upp till fastställelse- prövning och fastställas eller hänskjutas till ägodelningsrätten — av överlantmätaren. Så gäller exempelvis för förrättning enligt JDL eller 6 kap. FBLS.

I fråga om fastighetsregistreringen gäller i princip att jordregister enligt förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister skall föras för landsbygden och att fastighets- register för stad enligt 7 kap. FBLS (stads- register) skall föras för stad. Undantag från denna regel finns emellertid i icke ringa utsträckning. Efter förordnanden av Kungl. Maj:t eller numera lantmäteristyrelsen förs sålunda stadsregister i ett stort antal fall utanför stad och jordregister inom betydan- de områden av åtskilliga städer.

Jordregistret förs av överlantmätaren i varje län. Stadsregister förs i stad av regis- terförare som förordnats av länsstyrelsen. Vanligtvis utses härtill stadens mätnings- man eller, om sådan inte finns, distrikts- lantmätaren. I annat stadsregisterområde är överlantmätaren registerförare, om ej kom- munen förklarat sig vilja bekosta register- föringen, i vilket fall reglerna för stad gäl- ler.

Enligt registeruppläggningskungörelsen, som reglerar det nya fastighetsregistret och därmed sammanhängande frågor, tillkom- mer vissa beslutsfunktioner lantmäteristyrel-

sen. Styrelsen skall sålunda besluta om re- gisterområdes omfattning och namn i nytt fastighetsregister, om kommunen ej skall vara registerområde, registerbeteckning i nytt fastighetsregister, traktnamn, traktindel- ning och blocknummer vid beteckningsrevi- sion och vid uppläggande av stadsregister, vissa frågor i anslutning till förandet av jordregister och stadsregister samt tidpunkt då koordinatregistrering skall införas. Sty- relsen får med visst undantag delegera be— slutsrätten till registerföraren. Vidare har föreskrivits att lantmäteristyrelsen får med- ge undantag från bestämmelse i kungörel- sen, jordregisterförordningen och den för stadsregistren gällande fastighetsregisterför- ordningen om särskilda skäl föreligger med hänsyn till uppläggandet av nytt fastighets- register.

3.2 Organisationsbilden i stort Schematiskt kan den nuvarande organisa- tionen åskådliggöras på följande sätt.

Central- LANTMÄTERI STYRELSEN organ

|__—___

LANTMÄTERISTATEN X

LÄNS- LANTMÄTERIKONTOR (ett I varje län)

Löns- organ

| | | | FÖRRÄTTNINGS- | ORGANISATIONEN l | | | | | | | | | | : LANTMÄTERIDISTRIKT DET KOMMUNALA | | | L

MÄTNINGS- OCH FASTIG H ETSREGISTER- VÄSENDET

(lelalt 110. varierande

k | La a 0 från ett till nio per län) organ SPECIALENHETER (e] fixerat antal. ca 30)

Utredningen har genom en enkät till samt- liga kommuner i riket erhållit vissa uppgif- ter om organisationen för fastighetsbildning vid årsskiftet 1965/ 66. Svar har inkommit från 880 av de dåvarande 995 kommu- nerna. Av de 115 kommuner som ej svarat var 6 städer, 10 köpingar och 99 landskom— muner.

Man kan särskilja två huvudtyper av kom- muner med avseende på organisationsfor— men på här aktuellt område, nämligen såda- na där det statliga lantmäteriet svarar för

verksamheten och sådana som genom ett kommunalt organ, ett stadsingenjörskontor, själva har hand om dessa uppgifter. Med hänsyn till att stadsingenjörstjänsten i vissa kommuner sammankopplas med uppgifter som byggnadschef eller motsvarande (»kom- binerad tjänst») sönderfaller den senare gruppen naturligt i två.

Utöver dessa huvudgrupper finns emel- lertid en rik variation av organisationslös- ningar. I ett antal fall har sålunda kommu— ner, även om lantmäteriet sköter förrätt- ningsverksamheten, själva anställt mätnings- ingenjörer och kartteknisk personal, i första hand för att biträda vid arbetet inom om- råden med snabb utveckling. Enstaka befatt- ningshavare av dessa kategorier fanns an- ställda hos 20 svarskommuner och mera utbyggda organisationer, dock utan för- rättningsman, fanns hos ytterligare 20 kom- muner. Samarbetet mellan lantmäteriet och sådana kommuner regleras merendels ge- nom avtal och kommunerna håller vid en samverkan av denna typ normalt lokaler och viss utrustning.

För viss förrättningshandläggning inom områden där FBLS helt eller delvis gäller eller där det finns fastställd byggnadsplan anlitas i ett antal fall särskilda förrättnings- män, antingen fristående konsulter eller per- soner som är knutna till konsultföretag. Re- gelmässigt har lantmäteriet i sådana kom- muner hand om den resterande förrättnings- verksamheten. I ett litet antal kommuner anlitas stadsingenjören i en närbelägen, större ort som förrättningsman och chef för en kommunal organisation. Arbetsinsats—en har i dessa fall uppgivits vara mycket liten.

Det kan också nämnas att lantmäteriet i en del kommuner, som i övrigt har egen förrättningsorganisation, till följd av bestäm- melserna i 1964 års lag verkställer förrätt- ningar inom delar av kommunernas områ- den, liksom att distriktslantmätaren skall handlägga sådana förrättningar enligt 6 kap. FBLS och sådana avstyckningar inom orn- råde med förordnande enligt 1948 års Lag som den kommunale fönättningsmannen enligt vad som tidigare sagts ej äger hamd- lägga.

Sammanfattningsvis kan följande förteck- ning över förekommande organisationslös- ningar illustrera den organisatoriska för- bistring som för närvarande råder på fas- tighetsbildningsområdet, en förbistring som i första hand har sin grund i gällande lag- stiftning. Även andra varianter än de an- givna kan förekomma. Redovisningen in- skränker sig också enbart till förrättnings- mannasidan. — Det skall dock sägas att organisationsbilden i huvuddelen av kom— munerna är betydligt enklare än vad sam— manställningen kan ge sken av. Komplika- tionema uppträder sålunda främst i mindre städer och köpingar samt i vissa snabbt expanderande landskommuner.

l. Lantmäteriet inom hela kommunen

2. Kommunal inom hela kommunen

mätningsman

a) med ren fastighetsbildnings- och mät- ningsorganisation

b) i kombination med andra uppgifter, exem- pelvis på byggnadssidan

c) som mätningsman anlitas mätningsman med huvudanställning i annan kommun

(1) som mätningsman deltidsanställs konsult eller person med huvudanställning hos konsult

3. Kombinationer av 1 och 2

a) kommunal mätningsman inom viss del av kommunen, lantmäteriet inom återstoden

b) lantmäteriet handlägger förrättningar en- ligt 6 kap. FBLS, avseende mark för jordbruks— och skogsbruksändamål, där särskilt bemyndi- gande härför saknas för den kommunale mät- ningsmannen, vilken sköter verksamheten i övrigt

c) lantmäteriet handlägger vissa förrättningar till följd av att bemyndigande enligt 6 kap. 2 & FBLS saknas helt för den kommunale mät— ningsmannen, vilken sköter verksamheten i övrigt

d) lantmäteriet handlägger avstyckningar för jordbruks- och skogsbruksändamål inom om- råde med förordnande enligt 1948 års lag, där bemyndigande ' härför saknas för den kom- munale mätningsmannen, vilken sköter verk- samheten i övrigt

e) kommunen anlitar särskilt förordnad för- rättningsman för tomtmätning och avstyckning inom område med stadsregister; lantmäteriet sköter verksamheten i övrigt

lösningarna enligt

f) kommunen anlitar särskilt förordnad för- rättningsman för tomtmätning inom jordregis- terområde med tomtbok; lantmäteriet sköter verksamheten i övrigt

g) kommunen anlitar person, som jämlikt 1951 års kungörelse förordnats att handlägga vissa avstyckningar inom bl. a. detaljplane- områden; lantmäteriet sköter verksamheten i övrigt

h) kommunal mätningsman verkar dels så- som sådan dels som timavlönat anställd i lant- mäteriet och handlägger i sistnämnda egenskap sådana förrättningar som ankommer på dist- riktslantmätaren.

Redovisningen understryker enligt utred- ningens mening klart att dagens splittrade organisationsbild inte är möjlig att bibe- hålla.

En sammanställning över tillämpade orga- nisationsformer enligt enkäten redovisas i tabellerna 13 och 14, där gruppering skett dels efter folkmängd dels efter tätortsgradl. Tabellerna ger endast huvuddragen i orga- nisationsbilden. Sålunda redovisas kommun med egen organisation helt såsom sådan även i de fall där lantmäteriet hade hand om en del av verksamheten. Materialet har genom sekretariatets försorg kompletterats att avse jämväl de kommuner som ej svarat på enkäten. En mindre osäkerhet kan där- vid ha uppkommit vid inplaceringen i under- grupper.

Sedan undersökningstidpunkten har vissa förändringar skett, även bortsett från ge— nomförda kommunsammanläggningar. Så- lunda har nya kommunala organisationer byggts upp och konsulter har kommit att anlitas i ytterligare ett antal områden. Men övergångar har också skett i motsatt rikt- ning så att lantmäteriet övertagit verksam- heten inom områden och kommuner, där fastighetsbildningen tidigare skötts av andra organ.

En kompletterande bild av organisationen när det gäller förrättningar för fastighets— bildning, fastighetsbestämning och fastig—

* Begreppet tätortsgrad används här i den be- tydelse som nyttjas i Årsbok för Sveriges kommuner 1966. Med tätortsgrad avses så- ledes tätortsbefolkningens relativa andel av hela befolkningen vid tidpunkten för 1960 års folkräkning.

Tabell 13. Förekomsten av skilda organisationsformer för det lokala fastighetsbild- nings- och mätningsväsendet, gruppering efter kommunstorlek (läget 1.1.1966).

Kommunens invånarantal

100 000 Totala under 5 000-— 10 000— 15 000— 20 000— 25 000—— 30 000— 40 000—- 50 000— 75 000—— och där— antalet Organisationsform 5 000 9 999 14 999 19 999 24 999 29 999 39 999 49 999 74 999 99 999 över kommuner

Lantmäteriet 679 I 5 9 30 4 I 2 — — — — — 875 därav med viss kommunal 9 8 1 2 —- l _ _ _ _ _ 21 teknisk personal, ej ut— byggt kontor därav med kommunalt 1 13 I 4 2 _ _ _ _ _ _ _ 20 kontor under ledning av distriktslantmätaren därav med annan förrätt- 11 10 l — _ _ _ _ _ _ _ 22 ningsman inom visa om- råden

Kommunalt 10 19 21 21 8 9 II 6 7 5 3 120 därav med »ren» stads- l 5 10 20 8 8 1 l 6 7 5 3 84 ingenjörstjänst

därav med »kombinerad» 2 13 11 1 — — — _ _ _ _ 27 stadsingenjörstjänst

därav med diverse 7 l —— — l — _ _ _ _ 9 blandformer Totala antalet kommuner 689 I 78 51 25 9 I I I I 6 7 5 3 995

Tabell 14. Förekomsten av skilda organisationsformer för det lokala fastighetsbild- nings- och mätningsväsendet, gruppering efter tätortsgrad (läget 1.1.1966).

Tätortsgrad (%) Totala antalet

Organisationsform 0—9,9 10,0—49,9 50,0—89,9 90,0—100 kommuner Lantmäteriet 120 477 228 50 875 därav med viss kommunal — 3 12 6 2l teknisk personal, ej utbyggt kontor därav med kommunalt — — 8 12 20 kontor under ledning av distriktslantmätaren därav med annan för- — 5 13 4 22 rättningsman inom vissa områden Kommunalt — — 25 95 I 20 därav med »ren» stads- — 14 70 84 ingenjörstjänst därav med »kombinerad» —- —- 10 17 27 stadsingenjörstjänst därav med diverse — l 8 9 blandformer Totala antalet kommuner 120 477 253 145 995

hetssamverkan och därmed likartad verk- samhet kan erhållas genom studium av för- delningen av inkomna förrättningar. En så- dan undersökning har gjorts med använd- ning av de till lantmäteristyrelsen avlämnade årsredogörelserna för år 1968. Med förrätt- ning har därvid jämställts tomtindelning. Med hänsyn till den vikt utredningen i för- slaget lägger vid den blivande kommunin- delningen, dvs. kommunblocken, har mate- rialet sorterats kommunblocksvis. I bilaga 2 redovisas hur stor andel av antalet ärenden i de skilda blocken som begärts hos det statliga lantmäteriet. Återstoden har alltså begärts för handläggning inom kommunal mätningsorganisation eller av särskilt för- ordnad förrättningsman. Sammanfattnings- vis kan nämnas att lantmäteriet år 1968 hade hand om hela verksamheten i 148 av de 282 blocken och om minst hälften i 198 block, medan uppgifterna i 8 block ombesörjdes utan medverkan från lantmäte-

riet. Motsvarande undersökning har även gjorts beträffande år 1966. Förändringarna mellan de två undersökningsåren är relativt obetydliga. Gruppen av block där lant- mäteriet ej alls medverkade i förrättnings- handläggningen är med något undantag koncentrerad till Stockholmsregionen. Samt- liga block inom denna grupp hade vid 1965 års folk- och bostadsräkning minst 90 % tätortsbefolkning.

I det föregående (sid. 55) har också redovisats reglerna för vilka som skall föra fastighetsregistren. Jordregistret förs sålunda alltid av överlantmätaren. Stadsregisterfö- rare hämtas däremot ur ett vidare fält av personer. Tabell 15 visar fördelningen mel- lan olika grupper av sådana registerförare vid årsskiftet 1968/ 69. Det bör i sam- manhanget nämnas att stadsregister ofta förs endast för delar av en kommun och att i sådana fall överlantmätaren för jordregis- ter för återstoden.

Registerförare Annan Stadsin- kommunal Lantmätare Totala genjör el. tjänste- från lant- Överlant- antalet Typ av kommun motsv. man mäteriet mätaren kommuner Städer 102 7 20 3 132 Köpingar 3 —- 2 69 74 Landskommuner 1 _ 29 30

Summa 106 7 22 101 236

1968 års riksdag har, som nämnts i före- gående kapitel, godkänt riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen i princip i enlighet med det förslag som framlagts av fastighetsregisterutredningen. Utrednings- arbetet har härefter kontinuerligt fortsatt. Kungl. Maj:t har senare förordnat att det utredningsarbete, som bedrivits av fastig— hetsregisterutredningen, fr.o.m. den 1 juli 1968 skall fortsättas av en särskild nämnd, kallad Centralnämnden för fastighetsdata. Nämnden skall även svara för genomföran- det av fastighetsregisterreformen i den mån detta ej ankommer på lantmäteriväsendet.

Till organisationsbilden hör också den medverkan som rikets allmänna kartverk och skilda konsulter lämnar lantmäteriorga- nen.

Kartverket är central förvaltningsmyndig- het för ärenden angående den allmänna kartläggningen och spörsmål i samband därmed. Det svarar sålunda för frarnställ- ningen av de allmänna kartorna i landet samt för de grundläggande geodetiska nä- ten liksom tyngdkraftnät för hela landet. Verket åtar sig också beställningsuppdrag inom de geodetiska och fotogrammetriska områdena. Bl.a. utförs lokala och regiona- la stomnätsförtätningar ofta samtidigt med mätningar i riksnätet och arbetet görs då helt eller delvis av kartverket.

Inom landet finns ett antal konsulteran- de ingenjörsbyråer med mätningsteknik på sitt program. Konsultverksamheten har starkt varierande omfattning men kan avse stommätningsuppdrag, beräkningsservice samt fotogrammetriska och kartografiska uppdrag för städer och tätorter. Vissa kon-

sultbyråer tillhandahåller även mätnings- män åt kommuner, oftast i kombination med fullständig teknisk service, vilket i princip innebär tillhandahållande av en or- ganisation som närmast motsvarar ett stadsingenjörskontor.

3.3 Uppgifter enligt instruktion och andra föreskrifter

Som framgått på skilda ställen i det före- gående råder betydande skillnader i inrikt- ningen av verksamheten mellan det statliga lantmäteriet och det kommunala mätnings- väsendet. Det kan därför vara av intresse att redovisa huvudpunktema i de föreskrif- ter som reglerar de olika organens uppgif- ter.

3.3.1 Det statliga lantmäteriet

Uppgifterna för lantmäteriet regleras i förs- ta hand av lantmäteriinstruktionen (SFS 1965: 794, ändr. 1968: 357), i det följande kallad LI. De har dessutom närmare speci- ficerats i arbetsordningen (AO). Utdrag ur LI och A0 i de delar som anges i det följande under detta avsnitt har intagits i bilaga 3.

Lantmäteristyrelsen

Det centrala organet, lantmäteristyrelsen, är enligt 2 & LI central förvaltningsmyndighet för ärenden om fastighetsbildning på lan—

det, om lantmäteriväsendet i övrigt, om mätningsväsendet enligt de för stad gällan- de föreskrifterna samt om fastighetsregister, allt i den mån sådana ärenden ej ankom— mer på annan myndighet. Styrelsen är vi— dare chefsmyndighet för lantmäteristaten. Enligt 3 & LI åligger det styrelsen sär- skilt att leda och ha tillsyn över fastighets- bildningen, lantmäteriväsendet i övrigt samt förandet av jordregister, ha överin- seendet över mätningsväsendet samt upp- läggandet och förandet av fastighetsregis- ter enligt de för stad gällande bestämmel- serna, leda och ha tillsyn över lantmäteri— väsendets arbete med uppläggandet av ett nytt fastighetsregister samt utöva besluts- funktioner enligt registeruppläggningskun- görelsen. Även vissa utdrag ur den senare kungörelsen är intagna i bilaga 3.

Länsorganet

Enligt lag ankommer det på överlantmäta- ren att företa fastställelseprövning beträf- fande förrättningar enligt JDL samt vissa andra förrättningar. Han skall därvid över- vaka att fastighetsbildningen sker under be- aktande av allmänna intressen, särskilt så- dana av jord- och planpolitisk art, samt verka för i rättsligt hänseende lämplig ut- formning av förrättningsavgörandena och likformighet i redovisningen av förrättnings- resultaten.

Åliggandena för överlantmätaren och länslantmäterikontoret är i övrigt angivna i 26 och 27 55 LI. Här behandlas bl.a. överlantmätarens lednings-, initiativ- och samordningsfunktioner och hans samverkan med och biträde åt andra myndigheter och åt domstolar. En närmare precisering av uppgifterna återfinns i 7 & AO.

Förrätmingsorganisationen

Distriktslantmätaren skall enligt lag hand- lägga förrättningar enligt JDL och vissa andra lagar. I vissa fall erfordras därvid särskilt förordnande, för en enskild förrätt-

ning eller generellt för en typ av förrätt- ningar inom ett område. Som tidigare nämnts kan handläggningen av ett ärende i administrativ ordning överflyttas till annan enhet inom lantmäteriet.

Åliggandena i övrigt för enhetschef in- om förrättningsorganisationen är intagna i 28 och 29 Så LI och ytterligare specifice- rade i bl. a. 16 och 18 Så AO. Föreskrifter- na rör bl.a. initiativ— och samordningsfrå— gor, rådgivnings- och upplysningsverksam- het, medverkan vid planläggning för skilda ändamål och uppgifter inom det tekniska området, sammanhängande med stommät- ning, kartläggning och byggnadsverksamhet. Tjänstegöromålen är förtecknade och grup- perade i 138 & AO.

3.3.2 Det kommunala mätningsväsendet

Närmare bestämmelser om kommunalt be- driven lantmäteriverksamhet återfinns i 1936 års kungörelse. Denna ger sålunda föreskrifter om »mätningsväsendet och fas- tighetsregisterväsendet i rikets städer». Det bör erinras om att begreppet mätningsvä- sende här avser fastighetsbildning och mot- svarande verksamhet samt därtill direkt an- slutande tekniska åtgärder. Utredningen in- begriper däremot inte fastighetsbildningen i detta begrepp (jämför sid. 84, not).

Genom kungörelsen föreskrivs att det statliga överinseendet å stads mätningsvä- sende ankommer på lantmäteristyrelsen. Styrelsen har härvid inspektionsskyldighet och vissa rådgivnings-, upplysnings— och servicefunktioner. I 7 kap. FBLS (om fas- tighetsregister för stad) föreskrivs att arbe- tet med fastighetsregistrets uppläggande och förande står under överinseende av lant- mäteristyrelsen. Närmare regler härom återfinns i 1936 års kungörelse. Lantmäte- ristyrelsens här nämnda överinseendeupp- gifter åvilar närmast styrelsens stadsbyrå.

Kungörelsen lägger den närmare tillsy- nen över stads mätningsväsende på bygg- nadsnämnden. Denna har därvid bl. a. att tillse att kommunens mätningsväsende är organiserat på tillfredsställande sätt och att

i kommunens tjänst anställd mätningsman eller särskilt förordnad förrättningsman full- gör sina åligganden på tillfredsställande sätt. Byggnadsnämnden har däremot ingen sådan tillsynsställning med avseende på fastighets- registreringen. Den närmare tillsynen i detta hänseende ankommer i stället på länsstyrel- sen.

Föreskrifterna i 1936 års kungörelse gäl— ler inte bara i stad. I fråga om mätnings- väsendet gäller de sålunda också i tillämp- liga delar med avseende på köping och an- nat samhälle, där den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttas, ort på landet, där stadsregister skall föras samt område på landet, för vilket, ändå att sådant register ej skall föras där, stadsplan fast- ställts eller där eljest tomtindelning såsom i stad finns. Denna utvidgning av tillämp- ningsområdet för kungörelsen gäller dock ej i fråga om förrättning enligt den för landsbygden gällande jorddelningslagstift- ningen inom samhälle eller område, där en- bart jordregister skall föras. I fråga om fastighetsregisterväsendet gäller föreskrif— terna i tillämpliga delar samhälle eller annan ort på landet, där stadsregister skall föras.

Det kommunala mätningsorganet leds av en stadsingenjör. Centralt har upprättats ett normalförslag till instruktion för denne. Även om lokalt betingade variationer givet- vis förekommer kan organisationens uppgif- ter bäst beskrivas med ledning av denna normalinstruktion.

Stadsingenjörens båda huvudfunktioner nämligen att vara mätningsman och att vara fastighetsregisterförare regleras i 55 2 och 3. I samband därmed klarläggs stadsingenjö- rens organisatoriska ställning och hans all- männa uppgifter som chef för stadsingen- jörskontoret anges. I 5 4 normalinstruktio- nen upptas tjänsteåligganden som inte direkt enligt lag eller annan författning följer av funktionerna som mätningsman och fastig- hetsregisterförare. & 5 innehåller bl. a. be- stämmelser om stadsingenjörens närvaro- och föredragningsskyldighet vid samman- träden inom kommunens organ. Utdrag ur normalinstruktionen i här angivna delar har intagits i den tidigare nämnda bilaga 3.

3.4.1 Det statliga lantmäteriet

Lantmäteriet har erhållit sin nuvarande or- ganisation genom beslut av 1960 års riks- dag (prop. 74, JoU 19). Syftet med organi- sationsändringen var att åstadkomma en organisation som medgav en smidig anpass- ning till ändrade samhälleliga krav på lant- mäteriet, t. ex. beträffande bostadsförsörj- ningen samt jord- och skogsbrukets yttre rationalisering. För ökade möjligheter till effektivitetsfrämjande specialinriktning till- kom specialenheter. Sådana kan i princip inrättas i mån av behov och tillgång på personal, främst för att handlägga frågor rörande jord- och skogsbrukets yttre ratio- nalisering. Vidare gjordes organisationsen- hetema större för att effektivare kunna ut- nyttja de tekniska och personella resurserna och att möjliggöra en fortlöpande anpass— ning av personalstyrkan inom de skilda om- rådena efter förändringar i arbetsuppgif- terna.

Lantmäteriet är, som framgår av schemat på sid. 56, organiserat i en central myn- dighet, lantmäteristyrelsen, samt lantmäteri- staten. I den senare ingår överlantmätarna med länslantmäterikontoren (ett organ i varje län) och förrättningsorganisationen (lantmäteridistrikt och specialenheter). Ver- ket är således uppbyggt i tre organisations- led. Länsorganets, överlantmätarens, ställ- ning i organisatoriskt avseende i förhållande till lokalorganet, förrättningsorganisationen, är beträffande vissa frågor av överordnad natur. Som framgått av föregående avsnitt skall överlantmätaren sålunda leda och öva tillsyn över lantmäteriväsendet i länet och han är i administrativt avseende förman för lantmäteripersonalen där. I vissa avseenden är emellertid förfarandet vid de förvaltnings- mässiga frågomas behandling konstruerat på sådant sätt att läns- och lokalorganen är att betrakta som sidoordnat underställda lantmäteristyrelsen. I sådana frågor går ordervägarna direkt från styrelsen både till överlantmätarna och till förrättningsorgani- sationens chefer.

-..—..-4.--_ , .. .

Verkets arbetsformer har under 1960- talet utvecklats mot en stark integration mel- lan skilda delar av organisationen. Härige- nom har kraven på specialistmedverkan kunnat tillgodoses och det har blivit möj- ligt att utnyttja avancerade tekniska hjälp- medel i produktionen.

Överlantmätaren har sedan år 1960 er- hållit vidgade arbetsuppgifter inom sam- hällsplaneringen samtidigt som hans admi- nistrativa chefsställning i flera hänseenden stärkts. Med anledning av den intensifierade verksamheten beträffande främst jord- och skogsbrukets rationalisering, varom beslut fattats vid de senaste årens riksdagar, ingår överlanttnätaren för att trygga samordningen mellan samhällets insatser på jord- och skogsbrukets områden och samhällsbyggan- det i övrigt i lantbruksnämndens strukturde- legation (prop. 1965:100, JoU 17; prop. 1967174, JoU 18). Samtidigt har de i för- rättningsorganisationen ingående specialen- hetema knutits fastare till länslantmäteri- kontoren. Vid fem länslantmäterikontor har dessutom inrättats tekniska sektioner i syfte att effektivisera lantmäteriets tekniska verk- samhet bl. a. genom bättre utnyttjande av specialister. De tekniska sektionerna läm- nar jämte lantmäteristyrelsens mätningstek- niska avdelning geodetisk och fotogrammet- risk service till organisationsenheterna inom vissa med hänsyn till storlek och arbetsupp- gifter lämpade områden, omfattande två eller flera län.

Lantmäteriets personal utgörs i huvudsak av lantmätare (civilingenjörer), mätnings- ingenjörer, karttekniker och allmän kontors- personal. Därutöver har det befunnits myc- ket fördelaktigt att till organisationen knyta personal med annan utbildningsinriktning. Sålunda finns anställda bl.a. ett antal jäg- mästare och skogsmästare, några jurister (inom förrättningsorganisationen främst för handläggning av äganderättsutnedningar) och några vägmästare. Hos styrelsen finns även specialister från vissa andra områden.

Lantmäteristyrelsen

Chef för lantmäteristyrelsen är en general- direktör. Styrelsen är organiserad i en ut-

vecklingsenhet under ledning av en teknisk direktör samt i fyra byråer, nämligen en administrativ byrå och en landsbygds-, en stads- och en utredningsbyrå, alla under led- ning av överingenjörer. I styrelsen ingår därjämte en från byråindelningen fristående mätningsteknisk avdelning, som förestås av en avdelningsdirektör. Vidare finns en av- delningsdirektör med stabsuppgifter, direkt underställd verkschefen. Personal- och upp- giftsfördelningen framgår av schema på nästa sida.

Länslantmäterikontoren

I varje läns residensstad finns ett länslant- mäterikontor, som förestås av en överlant- mätare. Kontoren har i allt större utsträck- ning med det vidgade uppgiftsfältet organi- serats i sektioner. I första hand är det jord- och skogsbruksfrågor, plan— och värderings- frågor och i vissa fall tekniska frågor som aktualiserat en sådan uppdelning. Många länslantmäterikontor är emellertid för små för att en specialisering av denna typ skall vara möjlig att genomföra.

Antalet anställda vid länslantmäterikonto- ren vid slutet av år 1968 framgår av tabell 16. Uppgifterna har hämtats ur överlant- mätarnas årsredogörelser. Vid fall av tjänst- göring både på länslantmäterikontor och i förrättningsorganisationen har huvudanställ- ningen normalt fått avgöra vart den an- ställde förts. I vissa fall med jämn fördel- ning i tjänstgöringen har hälften hänförts till vardera organisationsdelen.

F örrättningsorganisationen

Till lantmäteriets förrättningsorganisation bör som nämnts lantmäteridistrikt och spe- cialenheterl. Antalet distrikt har bestämts av riksdagen och är 110. Rikets indelning i lantmäteridistrikt bestäms däremot av Kungl. Maj:t. Denna indelning täcker hela landet, således även områden och kommu-

1 Ett centralt instrumentförråd räknas också dit.

ocnema over lantmateristyrelsens organisation |

unN EKALUI KEK'I'OREN |

|

UTVECKLINGS— ENHETEN

Antal tjänster: 1 ]

ADMINISTRATIVA BYRÅN

Antal tjänster: 72

LAN DSBYGDS— BYRÅN

Antal tjänster: 17

STADSBYRÅN

Antal tjänster: 17

UTREDNINGS- BYRÅN

Antal tjänster: 10

MÄTNINGSTEK- NISKA AVD.

Antal tjänster: 43

Uppgifter: Handläggning av ärenden angående beredande, uppläggan- de och förande av nytt fastighetsregister m.m., innefattande tillämpning av regis- teruppläggningskun- görelsen ävensom namnsättning i gällan- de register.

På utvecklingsenheten ankommer vidare att bereda frågor om me- todutveckling med in— formation avseende

fastighetsbildnings-

lagstiftningen

lll-;ppgifter: andläggning av ärenden angående utfärdande, ändring eller upphävande av allmän författning regional tillämpning av fastighetsbildnings- och fastighetsregistre- ringsbestämmelser styrelsens och lantmä- teristatens organisa- tion, personal och ekonomi

intern kontroll och revision rationaliseringsfrågor inom ramen för orga- nisationsföredragan- dens verksamhets- område

personalvård

åtal och disciplinär bestraffning utbildning och fort- bildning av lantmäteri- personalen

till styrelsens dispo- sition ställda medel medel, som inflyter till styrelsen såsom ersätt- ning för lantmäteriper- sonalens arbeten säkerhetsskyddet inom lantmäteriet administrativa frågor i allmänhet samt kom- missionärsärenden

Uppgifter: Handläggning av ärenden angående fastighetsbildning enligt den för landsbygden

gällande lagstiftningen väglagstiftningen jordförvärvslagstift— ningen, jordpolitiska frågor och naturvårdsfrågor frågor med huvudsak- lig anknytning till landsbygdsförhållan— den rörande byggnadslagstiftningen planpolitik fastighetsekonomi, fastighetsteknik och värderingsteknik statsbidrag till lant- mäteriförrättningar utvecklingsarbeten och utbildning inom ovan nämnda

områden

Uppgifter: Handläggning av ärenden angående lantmäteristyrelsens överinseende över det kommunala mätnings- väsendet samt uppläg- gandet och förandet av fastighetsregister enligt de för stad gäl- lande bestämmelserna övriga frågor rörande fastighetsbildning enligt den för stad gällande lagstiftningen frågor med huvudsak- lig anknytning till stadsförhållanden rörande byggnadslagstiftningen planpolitik fastighetsekonomi, fastighetsteknik och värderingsteknik stadsmätningstaxorna utvecklingsarbeten och utbildning inom ovan nämnda områden Uppgifter:

Handläggning av ärenden angående utredningar och ut- låtanden rörande fas- tighetsindelningens be- skaffenhet på lands- bygden och därmed sammanhängande fas- tighetsrättsliga och lantmäteritekniska frågor

jordregistret lantmäteristyrelsens arkiv och bibliotek lantmäteriets rätts— fallsregister

Uppgifter: Handläggning av ärenden av mätnings- och beräkningsteknisk art.

Avdelningen skall handha den centralt bedrivna geodetiska, kartografiska och fo- togrammetriska verk- samheten inom lant- mäteriet i samband med kartläggning och inom övriga tillämp- ningsområden såsom vid projektering och planering samt vid olika inventeringar och uppskattningar i den mån det icke an- kommer på någon styrelsens byrå handha tillämpningen av flygbildteknik samt bedriva utvecklingsm- bete inom dessa områden. Avdelningen skall vidare

utföra kvalificerade beräkningar och pro- grammeringar för da- tamaskinbearbetning samt bedriva utveck- lingsarbete på det be- räkningstekniska om- rådet.

Härutöver skall avdelningen

biträda med undersök- ning och kontroll av instrument och andra mätredskap för lant- mäteriväsendets behov

AVDELNINGS- DIREKTÖR

Antal tjänster: 1

_—

Uppgifter:

Att direkt under gene- raldirektören

biträda i arbetet med den långsiktiga plane- ringen av lantmäteri- verksamheten

handlägga vissa ären- den beträffande spe- cialorganisationerna vara styrelsens kon- taktman med företrä- dare för nyhetsmedia ävensom handlägga de ärenden i övrigt som generaldirektören överlämnar

Tabell 16. Personalen på länslantmäteri- kontoren vid slutet av år 1968.

Antal kon- tors- lant- ingen- per- Län mätare jörer sonal AB 8 5,5 26 C 2 1 7 D 2 — 5 E 1,5 — 10 F 2 — 9 G 3 1 13 H 2 —— 12 I 1 —— 3 K 1,5 —— 10 L 2 4 21 M 2 1 1 3 N 2,5 1 10 O 5 5 23 P 4 —— 13 R 2 9 S 4 — 15 T 2 _— 10 U 1 — 6 W 3,5 1 24 X 5 1 20 Y 2,5 6 20 Z 2 — 1 1 AC 3 1 15 BD 4,5 2 26 Summa 68 29,5 33 1

ner där verksamheten i praktiken sköts helt utan lantmäteriets medverkan. Den nuva- rande indelningen av riket i lantmäteridi— strikt har bestämts genom kungörelsen den 23 september 1960, nr 556. Ett distrikt med därtill hörande expedition förestås av en distriktslantmätare. I mån av behov och tillgång på personal inrättar lantmäteristy- relsen särskilda specialenheter, vilka är obe- roende av distriktsindelningen. Specialenhets verksamhetsområde och arbetsuppgifter be- stäms av styrelsen eller efter dess bemyndi- gande av överlantmätaren. Sådana enheter har främst bildats för fastighetsregleringar, huvudsakligen sådana som erfordras i anslut- ning till jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering eller till större vägbyggnads— företag. Specialenheter har även inrättats för koncentrerade insatser i samband med upp- gifter hänförliga till bebyggelseproblem. För närvarande (oktober 1969) finns 30 special— enheter.

Förrättningsorganisationen äger sålunda ett betydande mått av elasticitet, och perso-

nalfördelningen inom densamma förändras ständigt med hänsyn till de skilda behov av insatser från organisationens sida som sam- hällsutvecklingen på olika sätt föranleder. Antalet anställda vid utgången av år 1968 redovisas med fördelning länsvis i tabell 17 som också anger antalet enheter i länen.

Personalinsatserna inom hela förrättnings- organisationen under åren 1961—1968 framgår av tabell 18 och diagrammen 4 och 5. Här har tid för tjänstledighet, exempelvis för sjukdom och militärtjänst, men där- emot ej tid för semester räknats bort. Här- igenom har hänsyn tagits till eventuell del- tidstjänstgöring.

Av redovisningen framgår att antalet ar- betsmånader under perioden ökat med 20 %. Den högskoleutbildade personalen har emellertid under samma tid minskat med 13 %, medan övriga personalkatego- rier ökat med 33 %. Andelen högskole- utbildade har således gått ned från 29 % år 1961 till 21 % år 1968.

Tabell 17. Personalen i förrättningsorgani— sationen vid slutet av år 1968.

Antal

kon- tors-

Antal lant- ingen- per- Län enheter mätare jörer sonal AB 7 28 40,5 40 C 4 9 10 14 D 2 6 8 9 E 4 7,5 13 17 F 3 7 12 12 G 4 6 1 3 17 H 6 1 1 16 1 9 I 2 4 4 6 K 2 3,5 13 14 L 6 13 21 27 M 5 l 1 19 28 N 4 7,5 13 18 O 8 18 30 33 P 7 16 25 27 R 5 8 15 17 S 8 10 23 25 T 4 8 1 1 16 U 3 7 9 l 1 W 16 42,5 78 92 X 7 18 22 32 Y 1 1 16,5 24 34 Z 7 10 19 21 AC 7 1 1 2 1 32 BD 9 13,5 25 48 Summa 141 292 484,5 609

Antal arbetsmånader

Personal— grupp 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

åantmätare 3 606 3 600 3 480 3 418 3 227 3 102 3 203 3 128 vng personal 8 806 9 584 9 810 10 056 10 556 11436 11512 11722

All personal 12 412 13 184 13 290 13 474 13 783 14 538 14 715 14 850

Procentuell andel lantmätartid 29 27 26 25 23 21 22 21 Antal månader All personal 15000 '— Ingenjörer, kontorspersonal 10000 + 5000 _— Lantmätare -_-------——_________________-__——_--_ 0 | | | | | |' | i A.- 1991 ' 1962 ' 1963 ' 1964 ' 1965 ' 1966 ' 1967 ' 1968 '

Diagram 4. Antalet insatta arbetsmånader i lantmäteriets förrättningsorganisation 1961-— 1968.

Index 1961 = 100

[ ingenjörer, kontorspersonal

130 '-

All personal

110 -

År 1961 1962 #__L96å 1964 1965 1966 1967 1968 W

90 --

ao —- Diagram 5. Personalutvecklingen i lantmäteriets förrättningsorganisation 1961—1968.

3.4.2 Det kommunala mätningsväsendet

I normalfallet är stadsingenjören direkt un- derställd byggnadsnämnden i förvaltnings- hänseende, men i ett fåtal fall lyder han under annan chefstjänsteman hos nämnden. Så är förhållandet i de tre största stä- derna.

Stadsingenjörskontorens personal består i huvudsak av civilingenjörer eller motsva- rande, mätningsingenjörer, karttekniker och annan kontorspersonal samt mätningsför- män och mätningsbiträden. Civilingenjörer- na tillhör oftast lantmäterifacket men re- kryteras även från väg- och vattenbygg- nadsfacket. Enligt utredningens huvudenkät uppgick antalet högskoleutbildade vid års-

skiftet 1965/ 66 till 162, varav 61 hade den senare utbildningsinriktningen.

Genom en rundfråga till kommuner med egna fastighetsbildningsorgan har utred- ningen erhållit uppgift om den vid dessa kontor anställda personalen, angiven som ett genomsnitt för år 1968. Resultatet redo- visas i tabell 19. Den totala personalen i det kommunala mätningsväsendet uppgick så- lunda år 1968 till drygt 2 500. Som en jäm- förelse kan nämnas att antalet anställda vid årsskiftet 1965/ 66 enligt kommunernas upp- gifter till utredningen var ca 2050 med respektive 160, 450, 700 och 740 anställda i de i tabellen angivna personalgruppema. I båda undersökningarna saknas uppgifter från ett fåtal mindre enheter.

Tabell 1 9. Personalen i det Antal kommunala mätningsväsen- _ ingen- det 1968 ' jörer, kart- mätnings- civil- mät- ritare, förmän, ingen- nings- kontors- mätnings-

Län jörer tekniker biträden biträden totalt AB 37 122 202 219 580 C 4 16 25 25 70 D 5 22 20 31 78 E 6 33 37 60 1 36 F 8 28 33 34 103 G 3 9 7 17 36 H 6 16 25 38 85 I 1 3 4 8 16 K 2 1 3 14 14 43 L 2 10 16 15 43 M 14 63 69 79 225 N 5 1 1 19 40 75 0 18 69 57 66 210 P 7 31 30 36 104 R 7 19 25 36 87 S 6 19 16 23 64 T 5 33 29 33 100 U 8 30 40 44 122 W 4 15 13 21 53 X 6 23 27 37 93 Y 4 20 16 29 69 Z 1 4 5 6 16 AC 4 16 21 37 78 BD 1 6 1 1 7 25 Summa 164 631 761 955 2 511

Centralnämnden har till uppgift att fortsätta det utredningsarbete som tidigare bedrivits av fastighetsregisterutredningen, att genom- föra fastighetsregisterreformen i den mån detta ej ankommer på lantmäteriväsendet samt att i samråd med lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t avge förslag till de författ- ningar som behövs för att genomföra regis- terreformen.

Nämnden består av ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden är samtidigt chef för den myndighet nämnden utgör. Det föreligger en direkt kontakt mellan lant- mäteristyrelsens och nämndens arbete ge- nom att tekniske direktören i styrelsen är nämndens ordförande och chef och genom att en av styrelsens högre tjänstemän och en överlantmätare är ledamot respektive expert i nämnden. Viss personalgemenskap före- kommer även.

Arbetet inom centralnämndens kansli är uppdelat på sex avdelningar, nämligen all- männa och tekniska avdelningarna och drifts-, överförings-, koordinatregistrerings- och registerkarteavdelningama. Dessutom finns ett sekretariat, bl. a. för planering och dokumentation. Hos nämnden tjänstgör 60—70 personer, främst lantmätare, ingen— jörer, systemmän, programmerare och kon- torspersonal.

4. Förslaget till fastighetsbildningslag

Utredningen har ansett det önskvärt att i betänkandet redovisa vissa huvudlinjer i förslaget till ny fastighetsbildningslag. Vid utarbetandet av den följande redovisningen av lagförslaget har utredningen biträtts av överingenjör Olle Millgård som i justitie- departementet medverkat i arbetet med den nya lagen. Vissa delar av redogörelsen har hämtats från Gullnäs-Landahl: Lagråds- remiss beträffande ny fastighetsbildningslag (Svensk Juristtidning 1968, sid. 513).

Förslaget till fastighetsbildningslag remit- terades i april 1968 till lagrådet. Lagrådet har den 2 juni 1969 avgett yttranden över förslaget. Därvid har uttalats att lagrådet inte funnit skäl att anmärka mot någon av dess grundläggande principer och att de erinringar och påpekanden som lagrådet gjort väsentligen avser detaljfrågor. I det följande lämnas en kort beskrivning av det till lagrådet remitterade förslaget (NyaFBL).

Lagförslaget bygger på fastighetsbild- ningskommitténs betänkande (SOU 1963: 68) och har i stort sett det innehåll som kommittén hade föreslagit. I likhet med vad som var fallet i kommittéförslaget saknas tills vidare promulgationslag och annan följdlagstiftning. Promemorior med förslag till sådan lagstiftning har dock utarbetats inom justitiedepartementet. Avsikten är en- ligt dessa förslag att fastighetsbildningslagen — liksom också den nya jordabalken enligt särskilt, till lagrådet remitterat förslag här- om skall träda i kraft den 1 januari 1972.

4.1 Enhetlig lagstiftning för land och stad

Den nya lagen är avsedd att gälla hela lan- det. På grund av den fortgående utjäm-

ningen mellan olika kommuntyper har det inte kunnat komma i fråga att i fortsätt- ningen ha en liknande uppdelning som den mellan JDL och FBLS.

I stort sett är regleringen enhetlig också för områden med olika markanvändnings- sätt, t. ex. för områden med tätbebyggelse respektive för landsbygdsområden.

När det gäller de jord- och planpolitiska villkoren för fastighetsbildning finns dock av naturliga skäl vissa olikheter. Sålunda gäller t. ex. att fastställda planer och andra särskilda bestämmelser för bebyggelsen eller markanvändningen skall iakttas vid fastig- hetsbildning inom de områden där planerna eller bestämmelserna gäller. Vidare finns när det gäller förfarandet vid fastighetsbild- ning en olikhet i fråga om bevakningen av de allmänna intressena, i det att den full- följdsrätt, som i allmänhet skall tillkomma överlantmätaren, länsstyrelsen och lant- bruksnämnden, inte omfattar områden med stadsplan eller byggnadsplan.

NyaFBL kommer att ersätta i första hand JDL och FBLS men dessutom också bl. a. SML, sammanföringslagen samt 1930 års lag om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.

4.2 Samordningen av olika intressen

Bevakningen av enskilda intressen vid fas— tighetsbildning anordnas enligt NyaFBL på i princip samma sätt som enligt gällande lag. Fastighetsägarna har alltså att i första hand bevaka och tillvarata sina intressen själva. Men officialbevakning av fastighets- ägares rätt skall, liksom hittills, ske i den

mån det föranleds av regler som ger möjlig- het att fastighetsbilda tvångsvis. Räckvidden av principen om fastighetsägarnas egen in- tressebevakning ökas genom att deras möj- ligheter att få till stånd omreglerande fastig- hetsbildningsåtgärder på grundval av över- enskommelse vidgas. Innehavare av panträtt och andra begränsade rättigheter skall lik- som hittills av praktiska skäl i regel få sina intressen beaktade ex officio av fastighets- bildningsmyndigheten. Men i vissa fall får rättighetshavare i första hand själva bevaka sina intressen. Detta blir fallet i något större utsträckning än enligt gällande lag nämligen i det att nyttjanderättshavare får ställning som sakägare vid omreglerande fastighets- bildning, vilket inte varit fallet hittills.

Förfarandet vid fastighetsbildning utfor- mas så att det blir möjligt att handlägga ärendena i nära kontakt med sakägarna. Därigenom kan onödiga intressemotsätt- ningar förebyggas eller undanröjas.

I fråga om bevakningen av de allmänna intressen som berörs vid fastighetsbildning förekom en omfattande diskussion i betän- kandet och vid remissbehandlingen. Lagför- slaget innebär att bevakningen liksom hittills i princip läggs på fastighetsbildningsmyndig— heten. Denna myndighet skall därvid vara skyldig att utreda vilka allmänna intressen som föreligger och att beakta dessa. Fastig- hetsbildningsmyndigheten bör därvid sam- råda med de myndigheter vilkas verksam- hetsområden berörs, i den mån sakens be- skaffenhet kräver det.

Om annan myndighet har meddelat bin- dande beslut, dvs. beslut med rättsverk- ningar, i något avseende som har betydelse vid fastighetsbildning, t.ex. fastställt stads- plan eller meddelat byggnadsreglerande be- stämmelser av annan art, bör fastighetsbild- ningen inte få ske i strid mot sådant beslut. Annan myndighets beslut i vilket ett all- mänt intresse har kommit till uttryck utan att det på något bindande sätt har vägts mot andra intressen, t. ex. sådan översiktlig planering för jord- och skogsbrukets struk- turrationalisering som har utförts av lant- bruksnämnd, bör beaktas vid fastighets- bildning i den mån beslutet då ännu är

aktuellt, men det måste därvid kunna vägas mot andra allmänna och mot enskilda intres- sen på grundval av de materiella normerna i NyaFBL. Men fastighetsbildningsmyndig- heten bör inte frångå ett ställningstagande som gjorts av en annan myndighet, som har att särskilt svara för visst allmänt intresse, bara på den grunden att fastighetsbildnings- myndigheten uppfattar det allmänna intres- set i och för sig på annat sätt än den andra myndigheten. Jämkningar i förhållande till administrativa beslut bör dock av praktiska skäl kunna ske, om beslutsorganets huvud- sakliga intentioner inte äventyras.

Administrativa beslut kan ha betydelse för en fastighetsbildningsåtgärd också utan- för ramen för de materiella fastighetsbild- ningsvillkoren. Sålunda bör administrativa organ i vissa fall tillerkännas initiativrätt till fastighetsbildning. Vidare bör samråds- principen gälla inte bara när fastighetsbild- ningsmyndighet prövar fråga om tillstånd till fastighetsbildning utan också när myn- digheten i förekommande fall planlägger hur den nya fastighetsindelningen bör ut- formas och hur åtgärden bör genomföras. I sådana sammanhang kan administrativ myndighets beslut i vissa fall vara helt av- görande, t. ex. lantbruksnämnds beslut om ekonomiskt stöd till åtgärden eller till följd- investeringar eller om dispositionen av nämndens markreserv.

I fråga om formerna för samråd bör ett så rationellt och ändamålsenligt förfarande som möjligt komma till användning. Sam- råd bör främst inriktas på principiella frå- gor och andra frågor av större räckvidd, eftersom behovet av samråd i det enskilda fallet därigenom minskas. Samrådet bör av praktiska skäl i lämplig utsträckning knytas an till överlantmätarens verksamhet på läns- planet. Samråd mellan lantmäteristyrel- sen och andra centralorgan kan ibland vara lämpligt. Ställningstaganden vid sådant sam- råd och vid samråd på länsplanet kan ofta vara av stort värde för en rationell hand- läggning av fastighetsbildningsärendena.

Vid fastighetsbildning inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnads- plan eller utomplansbestämmelser ges bygg-

.urr— -__an__ru...g_._-.__._—.__. —.._-.._ r_.-. aa_H ___..__ ,,. _

; __.—

zu.

Jag -»:

%*”—

nadsnämnden en särskild ställning så till vida att nämnden underrättas om förrätt- ning för fastighetsbildning och tillförsäkras särskild rätt att föra talan.

Sedan fastighetsbildningsmyndigheten har träffat sitt avgörande bör allmänintressena i första hand bevakas av överlantmätaren. Om överlantmätaren finner att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider mot bestämmelse i lagen som är meddelad för tillgodoseende av allmänt intresse bör han inom viss tid kunna bringa saken under prövning hos den instans som skall ha möjlighet att ändra fastighetsbildningsmyn- dighetens avgörande. Liksom enligt gällande ordning bör dessutom länsstyrelsen och lantbruksnämnden ha möjlighet att få frå- gan överprövad. Överlantmätaren bör få kännedom om meddelade beslut genom att dessa inom viss kortare tid efter det att de har meddelats insänds till honom. Överlant- mätaren skall sedan i behövlig utsträckning samråda med länsstyrelsen, lantbruksnämn- den och andra myndigheter.

Inom områden med stadsplan och bygg- nadsplan samordnas berörda intressen vä- sentligen i samband med planläggningen. Med hänsyn vidare till byggnadsnämndens befogenhet att överklaga fastighetsbildnings- beslut är någon ytterligare efterbevakning från det allmännas sida i regel inte nöd- vändig inom dessa områden.

Talan mot fastighetsbildningsmyndighe- tens avgörande skall liksom nu föras dom- stolsvägen, eftersom fastighetsbildningsären- dena i stor utsträckning innefattar frågor om enskildas inbördes rättsförhållanden.

4.3 Lagtekniska frågor

Lagtekniskt har NyaFBL byggts upp på i princip samma sätt som kommittéförsla- get. I fråga om kapitelindelningen har det ändrade ställningstagandet i domstolsfrågan föranlett vissa olikheter (15—17 kap.) dock utan att antalet kapitel ändrats. I språkligt hänseende kritiserades kommitténs förslag av några remissinstanser för den stora an- vändningen av uttryck som innebär värde-

ring av något Slag. I NyaFBL har förekoms- ten av uttryck av detta slag och antalet varianter av sådana uttryck i möjligaste mån begränsats. I övrigt har lagtexten mo- derniserats.

Utgående från det starka samband som föreligger mellan å ena sidan fastighetsbild- ning och å andra sidan planläggning enligt byggnadslagen framhåller departementsche- fen att det kan förtjäna att övervägas om man inte bör sammanföra lagstiftningen om den fysiska samhällsplaneringen och om fastighetsbildningen i en gemensam lag. Denna fråga har inte någon omedelbar ak- tualitet utan får övervägas i annat samman- hang. Ett lämpligt tillfälle kan möjligen komma när förslag till reviderad planlag- stiftning har utarbetats. Om en gemensam lag av antytt slag genomförs skulle det vara naturligt att låta den, ensam eller i för- ening med andra bestämmelser, särskilt regler om byggande, få formen av en bygg- ningabalk.

4.4 Villkor för fastighetsbildning

3 kap. innehåller de materiella villkoren för att fastighetsbildning skall vara tillåtlig från allmän synpunkt. Reglerna är enhetliga för alla slags fastighetsbildningsåtgärder och gäl- ler alltså både vid nybildning och vid om- bildning av fastigheter samt i tillämpliga delar vid Servitutsåtgärder.

Kapitlets första avsnitt (1—4 55) inne- håller allmänna lämplighets- och planvill- kor. Det allmänna lämplighetskravet (l &) innebär ett krav på att fastighet som bildas eller ändras skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål.

Planvillkoren är avsedda att garantera samordning mellan fastighetsbildning och de beslut om bebyggelse och markdisposi- tion som fattas enligt annan lagstiftning, främst byggnadslagstiftningen. Inom om- råde med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan skall fastighetsbildning ske i överensstäm- melse med planen. Där regionplan, utom- plansbestämmelser, naturvårdsföreskrifter

eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning gäller, skall fastighetsbildning ske så att syftet med be- stämmelserna inte motverkas. Dispens från plan eller bestämmelse får medges av läns- styrelsen eller, efter länsstyrelsens bemyn- digande, av byggnadsnämnden. Mindre av- vikelse från plan eller bestämmelse får dock ske utan dispens, om avvikelsen är för- enlig med planens eller bestämmelsens syfte. Om fastighetsbildning sker för nybyggnad eller annan därmed jämförlig åtgärd och dispens lämnats för nybyggnaden eller åt— gärden behövs inte särskild dispens för fastighetsbildningen (2 5).

Har stadsplan eller byggnadsplan inte fastställts men har tätbebyggelse uppkom- mit eller är sådan bebyggelse att vänta inom en nära framtid eller kan i andra fall vän- tas att flera fastigheter avsedda för bebyg- gelse skall bildas, får fastighetsbildning inte ske om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning eller i övrigt föranleda olämplig tätbebyggelse eller mot- verka lämplig planläggning av området (3 5).

Till planvillkoren kan också hänföras en bestämmelse som syftar till att hindra sådan fastighetsbildning som skulle medföra att olämplig utfart på allmän väg anordnas (4 5). Bestämmelsen utgör ett komplement till reglerna om utfartsförbud i lagen om allmänna vägar.

Ett avsnitt med särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske innehåller speciella lämplighetskrav för jordbruks- och skogsbruksfastigheter (5 5) samt bestämmelser till skydd för jordbruks— näringen (6 å), skogsbruket (7 &) och fiske- vården (8 5). Bestämmelserna är på det hela taget mycket generellt hållna och därför kortfattade, jämförda med närmast motsva- rande bestämmelser i gällande rätt, vilka finns i 19 kap. JDL angående avstyckning. Så t. ex. är det särskilda lämplighetsvillkoret för jordbruksfastighet begränsat till ett krav på tillfredsställande lönsamhet hos det före- tag som skall bedrivas på fastigheten. Mot- svarighet till de särskilda bestämmelserna i 19 kap. JDL om stödjordbruk saknas helt

i NyaFBL. Stödjordbruk anses inte vara förenliga med rådande jordbrukspolitiska målsättning och nybildning av sådana jord— bruk bör därför inte tillåtas enligt Nya- FBL, framhålls i motiven.

Det tredje avsnittet i kapitlet utgörs av vissa undantagsbestämmelser (9—10 55). Den första undantagsparagrafen gäller det allmänna lämplighetskravet. Fastighetsbild- ning får enligt denna paragraf äga rum även om inte varje fastighet som tillskapas eller ombildas genom åtgärden uppfyller lämplig- hetskravet, under förutsättning att fastig- hetsindelningen förbättras och en mera ändamålsenlig indelning inte motverkas (9 5). Denna bestämmelse får uppenbarli- gen stor praktisk betydelse. Delvis kan be— stämmelsen ses mot bakgrund av att lämp- lighetskravet i NyaFBL har en betydligt större räckvidd än lämplighetskraven i gäl- lande rätt, eftersom det i NyaFBL gäller inte bara vid nybildning utan också vid om— bildning av fastigheter. Det behövs därför uppenbarligen en undantagsregel, som gör det möjligt att successivt förbättra fastighe- ter som inte genast kan uppfylla det relativt stränga kravet på full lämplighet. Det måste också vara möjligt att steg för steg bringa fastighetsindelningen inom ett planområde i överensstämmelse med planen, även om inte varje fastighet som bildas eller ändras genast blir fullt lämplig. Det bör här till- läggas att några andra möjligheter till un- dantag från planvillkoren än de som be- rörts i det föregående (2 &) inte finns. Undantagsbestämmelsen i 9 % gäller bara lämplighetskravet.

Den andra undantagsparagrafen innebär att fastighetsbildning som är till övervä- gande nytta från allmän synpunkt, t.ex. fastighetsbildning för en önskvärd bebyg- gelse eller anläggning av något slag, får ske även om den strider mot någon av de sär- skilda skyddsreglema för jordbruksnäringen och skogsbruket (6 och 7 55).

Kapitlets sista paragraf (11 &) innehåller särskilda bestämmelser om fastighetsbildning över kommungräns m. m. Fastighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun eller församling är enligt dessa bestämmel-

s ; *: l l ( i i 5 !

ser underkastad särskilda restriktioner med hänsyn till intresset av ändamålsenlig indel- ning i förvaltningsområden.

4.5 Förfarandet vid fastighetsbildning. Förrättning

All fastighetsbildning enligt NyaFBL, också sammanläggning, skall ske genom förrätt- ning. Kommittén har framhållit att förrätt- ningsförfarandet är att jämställa med ett domstolsförfarande. Denna jämförelse är enligt departementschefen i viss mån berät- tigad, men väsentliga skillnader finns och måste finnas, om man vill åstadkomma en rimlig avvägning mellan å ena sidan effek- tivitets- och kostnadssynpunkter och å andra sidan rättssäkerhetsintressen. De huvudprin- ciper som bär upp domstolsförfarandet en- ligt rättegångsbalken bör bara i begränsad omfattning göras tillämpliga på förrättnings- förfarandet. Vissa drag i förrättningsför- farandet gör att detta företer likheter med ett administrativt förfarande. Sålunda måste bevakningen av vissa allmänna och enskilda intressen ankomma på fastighetsbildnings- myndigheten, och myndigheten måste ge- nom egna initiativ aktivt påverka förrätt- ningen och dennas resultat på ett helt annat sätt än som är möjligt för en domstol. Ut- märkande för förrättningsförfarandet är ock- så de tekniska inslagen, som med hänsyn till arbetsinsatsen utgör en betydande del av förrättningen. Samtidigt har emellertid den rättsliga prövningen genom den utveck- ling som fastighetsbildningslagstiftningen un- dergått kommit att bli av allt större bety- delse vid fastighetsbildningen. Den nya lag- stiftningen kommer att medföra en ytterli- gare ökning av inslagen av rättskipning i fastighetsbildningsförfarandet. Marköverfö- ringen vid fastighetsreglering, inlösen, sam- fällighetsbildning och servitutsåtgärder är exempel på nya eller väsentligt ändrade uppgifter, som kräver domstolsmässiga över- väganden.

Avsteg från ett enhetligt fastighetsbild- ningsförfarande föreslogs vid remissbehand- lingen av kommittéförslaget i två avseen-

den. Dels framkom ett förslag att förrätt- ningsförfarandet skulle ersättas av ett för- enklat ansöknings- och registreringsförfaran— de vid fastighetsbildning inom vissa plan- områden. Dels föreslogs att sammanlägg- ning inte skulle handläggas vid förrättning utan i stället avgöras av inskrivningsmyndig- heten. Båda dessa förslag har avvisats.

Den myndighet som skall ha till uppgift att handlägga förrättning för fastighetsbild- ning består enligt NyaFBL av en förrätt— ningslantmätare och, i vissa fall, två gode män. Kompetenskraven för förrättningslant- mätaren anges inte i lagen. Denna fråga förutsätts bli reglerad genom bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t. Inte heller finns några bestämmelser om kompetensför- delningen mellan förrättningslantmätaren och annan personal hos myndigheten. Också denna fråga bör nämligen lösas i särskild ordning. För myndigheten används genom- gående beteckningen fastighetsbildningsmyn- digheten.

Förrättning skall handläggas av fastighets- bildningsmyndigheten i den ort där marken är belägen. Med denna utformning är fo- rumregeln, i likhet med övriga bestämmel- ser om fastighetsbildningsmyndigheten, obe- roende av hur frågan om huvudmannaska- pet för fastighetsbildningsväsendet löses. Regeln förutsätter att det finns en regional (dvs. territoriell) indelning i verksamhets— områden, vilken indelning anses böra fast- ställas av Kungl. Maj:t, men regeln ute- sluter inte att det dessutom kan finnas spe- cialenheter med funktionellt avgränsad kom- petens.

Reglerna om fastighetsbildningsförrätt- ning utgör lagförslagets 4 kap., som inleds med bestämmelserna om fastighetsbildnings- myndigheten (1—7 55) och fortsätter med själva procedurreglema. Dessa har begrän- sats till vad som funnits direkt nödvändigt med hänsyn till rättssäkerhetens krav. När kommittéförslaget remissbehandlades anför- des från domstolshåll viss kritik mot att förrättningsförfarandet inte skulle ge fastig- hetsbildningsmyndigheten befogenhet att självmant eller på sakägares begäran höra vittnen på ed och sakägare under sannings-

försäkran och att myndigheten inte skulle kunna ålägga sakägare personlig inställelse eller plikt att förete skriftlig handling. Några bestämmelser om sådan vidgad rätt till bevis- upptagning har emellertid ändå inte upp- tagits i lagförslaget, eftersom detta skulle ha komplicerat regelsystemet och förfaran- det. I de mera undantagsvis förekommande fall då fullständig bevisning behövs, vilket kan bli fallet t. ex. vid äganderättstvister och i komplicerade värderingsfrågor vid inlösen, får förrättningsavgörandet genom besvär bringas under prövning hos fastighetsdom- stolen, där fullständig bevisupptagning kan ske.

Kommittéförslaget blev också kritiserat för att det inte gav möjlighet att besluta om ersättning mellan sakägare i fråga om kost- nader som sakägare har för att utföra sin talan vid förrättning. Av liknande skäl som de vilka anförts i fråga om bevisupptagning har departementschefen avstått från att komplicera förrättningsförfarandet med möjlighet till kmtnadsersättning. I den mån sakägare har anledning att ådra sig kostna- der för utförande av talan i fastighetsbild- ningsärende, vilket kan bli fallet vid inlö- sen, får tyngdpunkten i handläggningen för- skjutas mot besvärsinstansen.

Ansökan om fastighetsbildning skall gö- ras skriftligen hos fastighetsbildningsmyn- digheten (8 ä). Den nuvarande ordningen att byggnadsnämnderna i vissa fall, nämli- gen enligt FBLS, tar emot ansökningar om fastighetsbildning behålls alltså inte. I stäl- let föreslås särskilda föreskrifter om skyl- dighet att hålla byggnadsnämnderna under— rättade om fastighetsbildningsförrättningar inom områden med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Byggnadsnämnder- na skall inom sådana områden underrättas om tid och plats för sammanträde (24 &) eller, om förrättningen handläggs utan sam- manträde, underrättas om förrättningen in- nan denna avslutas (15 5).

I fråga om handläggningsformerna före- skrivs att fastighetsbildningsmyndigheten skall hålla sammanträde med sakägarna vid förrättningen (14 å). Sammanträde hålls där

marken är belägen om det inte utan olägen- het kan hållas på annat ställe.

Sammanträdets uppgift är i princip be- gränsad till de ändamål för vilka samman- träde särskilt lämpar sig. All annan hand- läggning får ske utom sammanträde, dvs. i former som inte är särskilt reglerade. Om det inte finns stridiga intressen mellan sak- ägare och inte föreligger hinder mot den sökta fastighetsbildningen behöver samman- träde inte hållas. Detsamma gäller i fall då ansökan skall avvisas på formella grunder liksom i fall då det är uppenbart att fastig- hetsbildningen inte kan tillåtas (14 5). Finns det anledning anta att förrättning kan hand- läggas helt utan sammanträde skall ansökan om fastighetsbildning delges sakägare som inte biträtt ansökningen och tillfälle lämnas honom att yttra sig över ansökan inom viss tid (15 å). Om sakägare som delgetts ansö- kan inte låter höra av sig kan myndigheten i allmänhet utgå från att sakägaren inte har någonting emot bifall till ansökningen och att förrättningen kan handläggas utan sam- manträde.

Reglerna om förrättningen i övrigt läm- nar fastighetsbildningsmyndigheten ganska fria händer att förfara efter vad som är mest lämpligt i det särskilda fallet. Det föreskrivs (25 5) att fastighetsbildnings- myndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen. Föreligger inte hin- der mot fastighetsbildningen skall myndig- heten utarbeta den fastighetsplan samt om- besörja de göromål av teknisk art och de värderingar som behövs för åtgärdens ge— nomförande. Därvid bör rådplägning med sakägarna äga rum. Vid behov skall sam- råd ske med de myndigheter vilkas verk- samhetsområden berörs av åtgärden. Med uttrycket fastighetsplan åsyftas det förslag till fastighetsindelning, som är avsett att läggas till grund för fastighetsbildningsbe- slutet.

Sedan de nämnda åtgärderna utförts skall myndigheten meddela beslut om fastighets- bildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta skall ange hur fastighetsindelningen skall ändras och vilka servitutsåtgärder som skall vidtas. Om det är lämpligt får fastighets-

.»-m—MNHM_.____________ __ ._

bildningsbeslutet meddelas utan hinder av att tekniska göromål och värderingar inte blivit verkställda. Under samma förutsätt- ning får olika frågor som hör till beslutet tas upp för sig och avgöras genom särskilda beslut (25 å). Om det främjar en ändamåls- enlig förrättningshandläggning får myndig- heten förordna att talan skall föras särskilt mot fastighetsbildningsbeslut (15 kap. 3 5). Genom dessa bestämmelser blir det möjligt att dela upp större förrättningar i etapper, som behandlas och vinner laga kraft i lämp— lig ordningsföljd.

Särskilt och uttryckligt beslut i frågan om tillstånd till den begärda fastighetsbild- ningen avses i regel inte bli behövligt enligt NyaFBL. Om hinder mot fastighetsbild- ningen inte föreligger meddelas fastighets- bildningsbeslut, och finns hinder mot fastig- hetsbildningen skall förrättningen avbrytas och beslut meddelas att förrättningen in- ställts (31 å). Möjlighet att meddela ett fri- stående tillståndsbeslut finns emellertid om det främjar en ändamålsenlig förrättnings- handläggning.

Vid förrättning får fastighetsbildnings- myndigheten anlita biträde av sakkunnig (34 5) eller tolk (35 å). Angelägenheter som är gemensamma för sakägarna kan uppdras åt en eller flera sysslomän (36 å). Hant- langning som behövs vid fältarbetena skall liksom för närvarande i princip tillhanda- hållas av sakägarna utom i fall då hant- langningen enligt särskilda bestämmelser skall utföras genom det allmännas försorg, såsom fallet nu är vid tillämpning av stads- mätningstaxa I (37 5). Systemet att sak- ägarna skall tillhandahålla hantlangningen har kritiserats som mindre rationellt, men departementschefen anser det inte möjligt att lagstiftningsvägen reformera hantlang- ningsförfarandet innan frågan om kommu- nernas ansvar för fastighetsbildningen lösts.

4.6 Fullföljd Enligt gällande lag överklagas avgöranden vid fastighetsbildning i regel till ägodelnings- rätt, som finns för varje domsaga eller för

rådhusrätts domkrets. Därifrån kan talan föras till hovrätt och till högsta domstolen. Ägodelningsrätterna föreslås nu bli avskaf- fade. Kommittén hade föreslagit en instans- ordning som innebar att talan mot fastig- hetsbildningsmyndighetens avgöranden skul- lc föras hos en ny domstol, jorddomstolen, som skulle anknytas till hovrätten och döma direkt under högsta domstolen. Antalet domstolsinstanser över förrättningsinstansen skulle därmed inskränkas till två. 1 Nya- FBL behålls emellertid det nuvarande syste- met med tre domstolsinstanser i fastighets- bildningsmål. I stället för de slopade ägodelningsrätterna tillskapas fastighetsdom- stolar, vilkas domkretsar anknyts till läns- indelningen. 1969 års riksdag har i överens- stämmelse med förslaget antagit en särskild lag om fastighetsdomstol (prop. 44, 1LU 38, SFS 246), vilken innehåller de grundläg- gande bestämmelserna härom. Det har an- setts lämpligt att till fastighetsdomstolarna föra också expropriationsmål och mål om ersättning i vissa immissionsfall. Beträffan- de de sistnämnda målen har detta föreskri- vits i miljöskyddslagen (prop. 1969: 28, 3LU 37, SFS 387). I fråga om expropriations- målen har förslag till slutligt ställningsta- gande ännu inte framlagts.

Kommitténs förslag att nedbringa antalet domstolsinstanser till två byggde på förut- sättningen att den förrättning som alltid föregår domstolsprövningen kan jämställas med en första domstolsinstans. Departe- mentschefen har emellertid inte velat godta detta synsätt när det gäller behandlingen av mera invecklade tvistefrågor. Departements- chefen har vidare påpekat att domstols- kommittén enligt sina direktiv har att pröva frågan om rättskipningens fördelning på olika instanser och om rättsmedlens anord- nande. En nedskärning av antalet prövnings- instanser i fastighetsbildningsmål skulle kun- na försvåra domstolskommitténs arbete med att söka finna ändamålsenliga lösningar på dessa problem.

Bestämmelserna om fullföljd till fastig- hetsdomstol finns i 15 kap. 1 överensstäm— melse med kommittéförslaget avskaffas pro- ceduren med fastställelse av fastighetsbild-

ningsförrättningar. Någon efterbevakning till förmån för enskilda intressen motsva- rande den som för närvarande ingår i fast- ställelseprövningen skall inte förekomma. Sakägare får föra talan mot beslut eller åtgärd av fastighetsbildningsmyndigheten ge- nom besvär hos fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades avslutad eller inställd (6 ä). När det gäller tillståndsbeslut samt sådana fas- tighetsbildnings- eller fastighetsbestämnings- beslut som avses skola vinna laga kraft un- der pågående förrättning är besvärstiden fyra veckor från den dag då beslutet med- delades. Överlantmätaren förutsätts skola ha huvudansvaret för den efterkontroll som skall ske med hänsyn till allmänna intres- sen. Finner överlantmätaren att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider mot så- dan bestämmelse i NyaFBL som meddelats för tillgodoseende av allmänt intresse får han fullfölja talan mot beslutet på samma sätt och inom samma tid som gäller för sakägare, således genom besvär till fastig- hetsdomstolen inom fyra veckor. Motsva- rande fullföljdsrätt tillkommer länsstyrelsen och lantbruksnämnden. De tre nämnda myndigheternas fullföljdsrätt gäller dock inte inom stadsplan och inte heller inom byggnadsplan i den mån det inte är fråga om mark som enligt planen är avsedd för jordbruk (8 5).

Också för byggnadsnämndens fullföljds- rätt, som avser område med fastställd gene- ralplan och område med stadsplan, bygg- nadsplan eller utomplansbestämmelser, gäl- ler samma fullföljdsregler som för sak- ägare (7 €).

Innehåller förrättning fel eller oklarhet som medför att fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen inte kan registreras i fastighetsregistret får fastighetsregistermyn- digheten söka rättelse hos fastighetsdomsto- len genom besvär. Detsamma gäller om för- rättning är behäftad med fel som kan även- tyra fastighetsredovisningens tillförlitlighet eller på annat sätt föranleda rättsosäkerhet (10 5). Den besvärsrätt som fastighetsregis- termyndigheten har enligt dessa bestämmel- ser är inte begränsad till viss tid. Rätts-

medlet får anses vara av extraordinär natur. Förrättningsavgörandena vinner alltså laga kraft utan hinder av fastighetsregistermyn- dighetens extraordinära fullföljdsrätt.

4. 7 F astighetsregister

Redan i 1 kap. 2 & slås fast att över fastig- heterna förs fastighetsregister. Ytterligare bestämmelser om fastighetsregister medde- las i 19 kap. Enligt 1 kap. 2 5 andra styc- ket är fastighetsbildning och fastighetsbe- stämning fullbordad när uppgift om åtgär- den införts i fastighetsregistret. Bestämmel- sen innebär att en fastighets tillkomst eller ändrade omfattning i faktiskt och rättsligt hänseende blir slutgiltig i och med registre- ringen. Genom registreringen inträder de sakrättsliga verkningarna av fastighetsbild- nings- eller fastighetsbestämningsbeslutet, dvs. beslutet blir gällande mot tredje man, t.ex. panthavare. En förutsättning för att registrering skall få ske är att förrättningen eller fastighetsbildnings- eller fastighetsbe- stämningsbeslutet har vunnit laga kraft. Re- gistreringen har därför inte någon proces- suell betydelse från sakägamas synpunkt. Möjligheten att angripa förrättningen med ordinära rättsmedel liksom också möjlighe- ten att återkalla ansökan har gått förlorad redan i och med lagakraftvinnandet, dvs. i regel vid utgången av klagotiden. Bestämmelserna om fastighetsregister i NyaFBL har utformats så att de är obe- roende av de resultat som kan föranledas av pågående utredningar om nytt fastig- hetsregister och om organisationen av fas- tighetsregistreringen. Med fastighetsregister avses därför i NyaFBL antingen jordregis- ter och stadsregister, i den mån sådana re- gister alltjämt kommer att vara i funktion när NyaFBL träder i kraft, eller det nya enhetliga fastighetsregistret. När det gäller organisationen sägs i NyaFBL bara att fas- tighetsregistreringen ankommer på fastig- hetsregistermyndighet och att särskilda be- stämmelser gäller i fråga om vilken myn- dighet som skall vara fastighetsregistermyn- dighet (19 kap. 5 5). Någon bestämmelse

om kostnadsansvaret för fastighetsregistre- ringen finns inte i NyaFBL. Med fastighets- registermyndighet avses både registerfö- ringsmyndigheten, dvs. för närvarande jord- respektive stadsregisterföraren, och tillsyns- myndigheten. I fråga om tillsynsfunktionen förutser departementschefen i motiven att om inte pågående utredningar leder till långtgående organisationsförändringar lant- mäteristyrelsen liksom hittills torde komma att fungera som tillsynsmyndighet.

4.8 F astighetsbildningsinstituten

Det främsta ändamålet med indelningen i olika fastighetsbildningsinstitut är att skapa en enkel och överskådlig disposition av lag- reglerna och på så sätt underlätta tillämp- ningen av lagen. Från den utgångspunkten upptar lagförslaget för nybildning av fas- tigheter instituten avstyckning, klyvning och sammanläggning, för ombildning av fastig- heter och för servitutsåtgärder institutet fas- tighetsreglering samt för behandling av frå- gor om fastighetsindelningens beskaffenhet och om omfånget eller beskaffenheten av vissa servitut institutet fastighetsbestämning. Den avstyckande verkan som stadsplan och tomtindelning har i vissa fall enligt gällan- de rätt behålls inte utan avvecklas inom ra- men för följdlagstiftningen. Tomtindelning- en blir till följd härav ett rent planinstitut.

4.8.1 Fastighetsreglering

Den stora nyheten bland fastighetsbild- ningsinstituten är fastighetsregleringen som ersätter både laga skifte för omarrondering (s.k. omskifte) och ägoutbyte, servitutsut- brytning och sammanföring. Fastighetsreg- lering kan också ersätta det nu ofta använ- da kombinerade förfarandet avstyckning med sammanläggning liksom också sam- manläggning av hela fastigheter. Genom fastighetsreglering kan göras såväl mindre justeringar i fastighetsindelningen som ge- nomgripande omregleringar inom hela sock- nar eller andra stora regleringsområden,

t. ex. motsvarande de skiften som inom vis- sa delar av Kopparbergs län sker med stöd av den s.k. dalalagen. Även för planområ- denas vidkommande kan man räkna med en vidsträckt användning av regleringsinsti- tutet. Av betydelse är därvid bl. a. de stora möjligheterna att bilda samfälligheter och servitut. Inom byggnadsplaneområden kom- mer fastighetsregleringen uppenbarligen att spela en mycket stor roll som instrument för att genomföra planen.

Det nya institutet behandlas i 5—9 kap. De allmänna bestämmelserna om fastighets- reglering finns i 5 kap. I de följande kapit- len finns sedan särskilda bestämmelser om samfällighet, servitut, inlösen och gemen- samma arbeten.

Bestämmelserna om fastighetsreglering är utformade så, att de ger möjligheter till ak- tiva insatser från det allmännas sida för att åstadkomma en förbättrad fastighetsindel- ning. Utgångspunkten är visserligen att reg- leringen i första hand skall vara en fastig- hetsägarnas egen angelägenhet. Olika myn- digheter har emellertid fått rätt att ta ini- tiativ till reglering. Om regleringen är av större allmän betydelse får nämligen läns- styrelse, överlantmätare eller lantbruks- nämnd påkalla förrättning. Byggnadsnämn- den får begära reglering inom område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid. Expropriant har rätt att begära reglering, om olägenhet av expro- priationen därigenom kan undanröjas eller förebyggas. Vissa spärrar till skydd för fas- tighetsägarna gäller. Bl.a. har det ställts upp ett s.k. båtnadsvillkor, vilket innebär att fördelarna skall överväga de kostnader och olägenheter som regleringen medför. Vidare finns bestämmelser om opinionsun- dersökning framför allt i sådana fall när an- nan än fastighetsägare påkallat regleringen. Denna får då inte komma till stånd, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig företaget och har beaktansvärda skäl för sin stånd- punkt. Även om sakägaropinionen sålunda är emot företaget, kan detta komma till ut- förande i sådana fall då regleringsbehovet är synnerligen angeläget.

Det viktigaste momentet i fastighetsreg- lering är marköverföring. I detta hänseende har förfarandet viss likhet med det nuvaran- de ägoutbytet. Den mest påtagliga skillna— den är att några bestämda gränser inte an— getts för storleksförändringarna. Det sägs bara att fastighets graderingsvärde inte får minskas väsentligt eller ökas i sådan om- fattning att olägenhet uppkommer för äga— ren. Det uttalas i motiven att man i prin- cip bör hålla sig inom de procentgränser som för närvarande gäller. Med fastighets- ägarnas samtycke har man emellertid i princip frihet att göra vilka storleksföränd- ringar som helst. En fastighets hela ägoväl- de kan sålunda överföras till en annan fas- tighet. Detta förfarande kan ersätta sam- manläggningsförfarandet. Även tvångsvis kan man överskrida de nyssnämnda grän— serna för storleksförändringar. Det sker ge- nom inlösen, vilket behandlas i 8 kap. och som till sin natur inte är annat än en ut- vidgad fonn av marköverföring. Inlösen har givetvis kringgärdats med åtskilliga be- stämmelser. Sådan får bara förekomma vid större förrättningar som har till syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fas- tighetsbeståndet inom ett område och som omfattar mark till ett flertal fastigheter med skilda ägare. Inlösen får inte heller ske, om avsevärd olägenhet skulle uppkomma för ägaren eller brukaren. Inlösen avses kom- ma i fråga bara beträffande fastigheter som inte uppfyller lämplighetskraven. Ägare av skogsmark kan undgå inlösen genom att in- gå i gemensamhetsskog.

Tre olika former av värdering kan före- komma vid fastighetsreglering, nämligen graderings-, likvid- och båtnadsvärdering. I allmänhet torde dock endast likvidvärde- ring behöva göras. Denna syftar till att åstadkomma en rättvis ekonomisk uppgö- relse mellan sakägarna. Värderingsreglerna anknyter i huvudsak till expropriationsla- gens regler, men vissa betydelsefulla skill- nader finns som betingas av olikheten i värderingssituationen.

I samband med regleringen får fastighets- bildningsmyndigheten stora befogenheter att förordna om rivning och flyttning av

byggnader, att förbjuda avverkning av skog eller 'bortförande av jord under förrätt- ningens gång och att bestämma tidpunkten för tillträde. Åtskilliga regler gäller nyttjan- derättshavares behandling i samband med reglering. I princip upphör nyttjanderätt att gälla i sådan mark som överförs till en an- nan fastighet. En nyhet i remissen är att fastighetsbildningsmyndigheten får besluta i fråga om gottgörelse till arrendator som ge— nom regleringen går miste om sitt arrende- område.

Bestämmelserna i 6 och 7 kap. handlar om samfällighet respektive servitut. Av in- tresse är särskilt att samfällighets- eller ser- vitutsbildning får ske även inom område med stadsplan. Samfällighet får bildas för ändamål som är av stadigvarande betydelse för flera fastigheter, om inte ändamålet med större fördel kan tillgodoses på annat sätt. Ett särskilt slag av samfällighet är gemen— samhetsskogen. Fastighetsbildningslagen ger ökade möjligheter att sammanföra skogsmark till gemensamhetsskog och er- bjuder även vissa tvångsmedel för att ge- nomföra en sådan åtgärd.

Bestämmelserna om servitut i 7 kap. an- sluter sig till kommitténs förslag att fastig- hetsbildningsservitut skall få bildas inte ba— ra som hittills i samband med ändringar i fastighetsindelningen utan också genom fri- stående förrättning. Även i ett annat hän- seende innebär förslaget en utvidgning av möjligheterna att tillskapa fastighetsbild- ningsservitut. Förslaget har nämligen inte någon motsvarighet till uppräkningen i 10 kap. 9 & JDL av tillåtna servitutsändamål. I stället skall det allmänna servitutsbegreppet dvs. den nya jordabalkens servitutsbe- grepp —— tillämpas vid fastighetsbildning. Ändring och upphävande av servitut får komma till stånd i samma omfattning som ändringar i själva fastighetsindelningen. Bestämmelserna gör det möjligt att inte ha- ra i samband med fastighetsbildningsför- rättning utan också helt fristående förord- na om begränsning, flyttning och annan ändring av område för utövning av servitut samt om upphävande av sådan rättighet. Reglerna om ändring och upphävande av

servitut har gjorts fullt tillämpliga också på upplåtelseservituten. Som en följd härav har någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i detta ämne i servitutsla- gen inte tagits upp i jordabalksförslaget.

Framför allt vid de stora regleringarna för rationalisering av jordbruk och skogs- bruk kommer det att föreligga ett påtagligt behov av att i samband med regleringen ut- föra vissa för sakägarna gemensamma ar- beten, t.ex. vägbyggnad och dikning. Men även inom bebyggelseområden kan det bli aktuellt att i anslutning till förrättning ge- nomföra arbeten med gemensamhetsanlägg- ningar av olika slag, exempelvis anordnan- de av parkeringsområde. Särskilda bestäm- melser om sådana gemensamma arbeten meddelas i 9 kap. Normalt förutsätts arbe- tena komma att utföras av sysslomän som har rätt att verkställa utdebitering för att ta ut kostnaderna för arbetet av sakägarna. En samordning av förfarandet enligt fastig- hetsbildningslagen med vissa speciallagar, t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar, är avsedd att genomföras i samband med följdlagstiftningen.

4.8.2 Avstyckning

Om avstyckningskapitlet, 10 kap., behöver inte sägas mycket mer än att det i väsent- liga delar motsvarar vad som redan nu gäl- ler. En nyhet är att avstyckning av fastig- hets andel i samfällighet uttryckligen tillåts. Vidare har anpassningen till den föreslagna nya jordabalkens regler om fastighetsbild— ning som villkor för att en överlåtelse av område skall vara civilrättsligt giltig satt vissa spår i kapitlet.

4.8.3 Klyvning

Även klyvning, som behandlas i 11 kap., kan här snabbt förbigås. De allmänna jord- politiska villkoren för fastighetsbildning tor- de komma att leda till att klyvning sällan kan äga rum. Också i fråga om klyvning

har en anpassning skett till reglerna i den föreslagna nya jordabalken.

4.8.4 Sammanläggning

Sammanläggningsinstitutet, som behandlas i 12 kap., skiljer sig enligt förslaget inte i principiellt hänseende från vad som redan nu gäller. Det nya är förfarandet. Kom- mitténs förslag hade i denna del mött en delvis mycket hård kritik och detta har för- anlett att det remitterade förslaget i viss utsträckning skiljer sig från kommitténs. Som redan nämnts skall även sammanlägg- ning handläggas vid förrättning. Detta före- slogs också av kommittén. Skiljaktighetema gäller prövningen av om de sakrättsliga för- utsättningarna för sammanläggning förelig— ger. Enligt det remitterade förslaget skall fastighetsbildningsmyndigheten —— sedan det konstaterats att hinder mot den sökta sam- manläggningen inte föreligger på grund av villkoren i 3 kap. — underrätta inskriv- ningsmyndigheten om ärendet och därefter undersöka om de speciella villkor som upp- ställs i 12 kap. och som inte aVSer grava- tionsförhållandena är uppfyllda. Om så är fallet skall yttrande inhämtas från inskriv- ningsmyndigheten, som har att vidta åt- gärder för att undanröja eventuella hinder och i förekommande fall även upprätta för- slag till företrädesordning. Inskrivningsmyn- digheten skall i yttrandet till fastighetsbild- ningsmyndigheten klart ange om hinder möter eller inte. Samtidigt antecknas i fas- tighetsboken att yttrande i sammanlägg- ningsfrågan avgetts. Om det därefter sker några ändringar i inskrivningsförhållande- na skall detta anmälas till fastighetsbild- ningsmyndigheten. Sedan denna myndighet fått yttrandet angående gravationsförhållan- dena tas ärendet upp på nytt och om hin- der inte föreligger meddelas fastighetsbild- ningsbeslut, varvid eventuell företrädesord- ning fastställs. Sedan inskrivningsmyndighe- ten underrättats om detta beslut inträder inskrivningsförbud beträffande de berörda fastigheterna. Förbudet varar till dess in- skrivningsmyndigheten fått meddelande om att fastighetsbildningen registrerats.

4.9 Fastighetsbildning och kommunal indelning

Gällande rätt är mycket restriktiv när det gäller fastighetsbildning över förvaltnings- gräns. Eftersom en sådan inställning ofta hindrar önskvärda ändringar i fastighetsin- delningen skall nu fastighetsbildning i be- hövlig omfattning kunna ske över gräns för förvaltningsområde, men med hänsyn till att det är önskvärt att indelningen i förvalt- ningsområden och fastighetsindelningen stämmer överens har vissa särregler föresla- gits. Särskilt viktigt är det att sambandet mellan fastighetsindelningen och indelning- en i borgerliga primärkommuner inte bryts. NyaFBL ansluter i denna del helt till kom- mittéförslaget. De regler som behövs är av- sedda att främst inflyta i en särskild lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indel- ning. Dessutom finns en särskild regel i 3 kap. 11 %. Vidare behövs regler om hur an- passningen mellan indelningen i förvalt- ningsområden och fastighetsindelningen skall verkställas när den förra indelningen ändrats i administrativ väg. Regler i detta hänseende föreslås i 13 kap. Den åsyftade anpassningen torde i normala fall komma att ske genom fastighetsreglering men även avstyckning kan förekomma. Anpassningen skall ske till den kommunala indelningen. Den ecklesiastika indelningen blir alltså in- te avgörande.

4.10 F astighetsbestämning

14 kap. NyaFBL behandlar fastighetsbe- stämning. Genom fastighetsbestämning kan avgöras inte bara gränsfrågor utan alla frå- gor om beskaffenheten av gällande fastig- hetsindelning samt dessutom frågor om be- ståndet och omfånget av vissa servitut. Be- greppet fastighetsbestämning är alltså vida- re än det nuvarande begreppet gränsbestäm- ning. Förslaget innebär att alla tvister om fastighetsindelningens beskaffenhet kan prö- vas vid förrättning oberoende av om de har samband med fastighetsindelning eller ej. Möjligheten att ta upp sådana tvister vid

domstol utan förrättningsprövning behålls emellertid.

Om en tvist tagits upp vid förrättning, skall den alltid avgöras av fastighetsbild— ningsmyndigheten. Någon möjlighet att ge- nom underställning eller liknande övergå till handläggning vid domstol finns alltså inte.

H Förslag 5 Målsättning

Den verksamhet som utredningen har att behandla kan sammanfattningsvis sägas ha till syfte att under beaktande av samhällets krav på en lämplig disposition av landets jord skapa ett ändamålsenligt fastighetsbe- stånd genom att bilda nya fastigheter för bebyggelse, etablering av företag, m.m. förbättra fastighetsbeståndet för rationa- lisering av jordbruk och skogsbruk samt för exploatering och sanering av be- byggelseområden, m. m. tillskapa sammanslutningar eller andra former för samverkan mellan fastighe- ter

att tillrättalägga oklarheter rörande befint- liga fastigheter genom att avgöra frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet och om servitut verkställa äganderättsutredningar

c-v- at tillhandahålla data om den fasta egen-

domen

att lämna service, främst åt kommunerna, i fråga om vissa huvudsakligen tekniska arbetsuppgifter som ligger vid sidan av fastighetsbildningsverksamheten och in- går i bl. a. byggprocessen.

Den nya organisationen skall vara så be- skaffad att den fungerar på ett från all- mänhetens, statens och kommunernas syn- punkter så rationellt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Särskilt bör beaktas föl— jande.

Fastighetsbildning kan beröra en rad oli- ka intressen, både enskilda och allmänna. Enskilda intressenter är i första hand fas— tighetsägarna men vidare också innehavare av panträtt och andra rättigheter. Bland allmänna intressen av betydelse kan näm- nas dem som avser bebyggelsen, industrin, jordbruket, skogsbruket, kommunikationer- na, naturvården och fritidsverksamheten. En avvägning mellan olika intressen måste regelmässigt ske vid fastighetsbildning. På grund härav och med hänsyn till att fastig- hetsbildningslagstiftningen innehåller tving- ande regler samt — i förslaget till ny fas- tighetsbildningslag —— även regler om inlö- sen, måste fastighetsbildningsmyndigheten ha en helt opartisk ställning som garanterar rättssäkerhet.

De statliga strävandena att åstadkomma ett från allmän synpunkt rationellt utnytt- jande av den fasta egendomen har knutits till fastighetsindelningen. Denna indelning bildar sålunda det nödvändiga underlaget för jord- och planpolitiken. Fastighetsbild- ningsverksamheten har därför blivit ett led i den samhällsverksamhet som syftar till att främja en ändamålsenlig användning av lan- dets jord. Då olika faktorer i den allmänna samhällsutvecklingen föranleder stort behov av ändringar i markanvändningen är det nödvändigt att den organisation som hand- har fastighetsbildningsverksamheten kan medverka till ett uppfyllande av de mål som samhället uppställt inom mark- och nä- ringspolitik.

Fastighetsbildningsmyndighetens verk- samhet inom kommunernas tätortsområden hör nära samman med kommunernas plan- och markpolitik och utgör ett viktigt led i den ofta i kommunal regi bedrivna —- verksamhet som syftar till sanering av be- fintliga tätbebyggelseområden eller exploa- tering av nya markområden för bebyggelse. Väsentliga insatser krävs vidare i byggpro- cessen. Organisationen måste därför ha så- dan utformning och kapacitet att kommu- nernas serviceintressen i nyss angivna av- seenden blir tillgodosedda.

6. Frågan om huvudmannaskap

6.1. Inledning 6.1.1 Direktiven m.m.

Som framgår av den föregående redovis- ningen av organisationsbilden förekommer för närvarande en mängd skilda lösningar. Även vid sidan av de varianter som motive- ras av den gällande fastighetsbildningslag- stiftningen är splittringen betydande. Sär- skilt besvärande är förhållandena där olika organisationer verkar inom en och samma kommun. Kommunernas skilda organ tvingas därigenom till mera tidskrävande kontakter och hos den enskilde sakägaren skapas vill- rådighet. Även för länsorganen och för fas- tighetsbildarna själva kan systemet föranleda oreda och minska rationaliteten i arbetet. Splittringen i organisationen försvårar även på andra sätt strävandena mot mera enhet- liga och rationella arbetsmetoder. Samtidigt kan konstateras att det i dagens kost-nads- läge och med nu tillgängliga avancerade tek- niska hjälpmedel är mera angeläget än tidi- gare att standardisera arbetsrutinerna även på detta område.

I direktiven för utredningen har fram— hållits att denna i första hand bör undersöka möjligheterna att åstadkomma en enhetlig fastighetsbildningsorganisation, vari förutom lokala organisationsenheter ingår regionala eller centrala serviceorgan för tekniska och andra arbeten som inte lämpligen bör eller kan utföras lokalt. Därigenom kan organisa- tionen få en så hög grad av rörlighet att den snabbt kan omställas för att möta behovet av insatser inom olika delar av landet. Detta har i direktiven ansetts betydelsefullt med hänsyn till den för uppgiften totala resurs-

förbrukningen i landet. Mot denna bakgrund borde utredningen överväga huruvida verk- samheten bör bedrivas under statligt eller kommunalt huvudmannaskap, renodlat eller med viss uppgiftsfördelning. Härvid borde särskilt undersökas möjligheterna att tillgo- dose kommunernas respektive statens behov av inflytande på fastighetsbildningens orga- nisation. Om ett uppdelat huvudmannaskap behålls måste tillses att klara regler finns för gränsdragningen mellan statens och kom- munernas verksamhet på området. Service- behovet vid sidan av fastighetsbildnings— verksamheten borde vidare uppmärksammas liksom gränsdragningen mellan statliga och kommunala organ i fråga om uppgifter i detta sammanhang.

6.1.2. Vissa regionala undersökningar

Uppgifterna för de här aktuella organen och förutsättningarna för skilda organisationslös- ningar kan väntas i hög grad växla med de lokala förhållandena. Det finns sålunda an- ledning att anta att betingelserna är annor- lunda inom ett inflyttnings- än inom ett utflyttningsområde, att en starkt tätorts- influerad bygd ställer andra krav än en utpräglad jordbruks- eller skogsbruksbygd och att de rådande fastighetsförhållandena, i varje fall där de är extremt besvärliga, kan behöva påverka ställningstagandena. Utred- ningen har fått detta bekräftat under sina resor och har därvid mött vitt skilda bedöm- ningar hos kommunala företrädare.

För att få ytterligare lokala synpunkter till grund för ställningstagandena har utred- ningen under våren 1967 låtit verkställa undersökningar inom tre regioner av landet

med skilda yttre förutsättningar. Undersök- ningarna har syftat till att ge förslag till organisatoriska lösningar som kunde vara tänkbara under de aktuella förhållandena. I samtliga fall har uppgiften utförts av en chefstjänsteman i den statliga och en i den kommunala fastighetsbildningsorganisatio- nen. De tre undersökta områdena är Stock- holms stad och län, Borlänge förutvarande A-region och Sundsvalls A-region. Alla tre grupperna har presenterat två huvudalterna- tiv. Det har emellertid framförts att varian- ter av alternativen givetvis är tänkbara. Det bör framhållas att avsikten inte varit att grupperna skulle väga de föreslagna altema- tiven inbördes. I det följande skall de fram- komna lösningarna och synpunkterna kort refereras.

Stockholmsgruppen

Undersökningsområdet motsvarade nuvaran- de Stockholms län med de anpassningar som kommunblocksindelningen kräver.

Utvecklingen beträffande fastighetsbild- ningsorganens uppgifter bedömdes av grup- pen bli relativt lugn och utan några mar- kanta hopp. En geografisk koncentration av insatserna ansågs dock tidvis kunna behövas, främst inom Storstockholmsområdet. Vidare anfördes bl. a. följande.

Bostadsproduktionen kommer att förutsätta en ökad produktionsvolym, främst inom Stor- stockholm. Utbyggnaden av ytterområdena kom- mer att fortgå jämsides med fortsatt sanering i de äldre stadskärnoma. Frågan om andelen av småhusbebyggelse kommer givetvis att i hög grad påverka volymen. I fråga om fritidsbebyg- gelsen kommer en förskjutning att äga rum mellan olika områden i länet, medan den totala omfattningen bedömes bli oförändrad under överskådlig tid. Lagen om gemensamhetsanlägg- ningar kommer att föranleda behov av bety- dande arbetsinsatser inom denna starkt tätorts- präglade region. Vid lagens ikraftträdande före- låg ett uppdämt behov som redan har lett till ett flertal förrättningar. Även på lång sikt kom- mer emellertid stora insatser på detta område att behövas. Vägfrågoma i tätbebyggelsen kom- mer också att öka i antal och svårighetsgrad. Omfattningen av förrättningsverksamheten på

detta område påverkas naturligtvis av benägen- heten hos kommunerna att svara för under- hållet av enskilda vägar.

Gruppens ena alternativ innebär statlig fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Mätningsväsendet1 förutsätts däremot vara i princip kommunalt. Det har ej ansetts som en realistisk lösning att staten i detta så starkt storstadsinfluerade område helt svarar härför. Det förutsätts dock att staten skall kunna ha hand om mätningsväsendet om en kommun så önskar. Det andra alternati- vet åter förutsätter att alla tre huvudfunk- tionerna sköts i kommunal regi. I båda fal- len tänker sig gruppen lokala organ för den löpande verksamheten och skisserar indel- ningen härför. Dessa enheter skall bistås av ett regionalorgan både för specialist- medverkan och i fråga om reservkapacitet. Båda alternativen inrymmer ett statligt organ på länsplanet med länsexpert- och myndig- hetsuppgifter. Även samordningsuppgifter rörande utbyggnaden av stomnät bör kunna föras hit liksom det statliga överinseendet över verksamheten inom kommunala organ på området.

I det första det statliga — alternativet tänks en kraftig utbyggnad av det regionala organet. Dess huvuduppgifter skulle bli att vara fastighetsbildningens företrädare på länsplanet, att sköta fastighetsregistreringen inom länet, att ombesörja specialuppgifter som ankommer på fastighetsbildningsorga- nen inom länet (såsom värdering och pla- nering, fastighetsrationalisering i anslutning till lantbruksnämndens verksamhet m.m.), att handha tillsynen och samordningen för mätningsväsendet inom länet, att bistå de lokala fastighetsbildningsorganen inom länet med viss teknisk service och vid behov per- sonal för förrättningsverksamheten samt slutligen att vara ansvarigt för den admi- nistrativa samordningen av lokalenhetema.

1 Här och i det följande används begreppet mätningsväsende för tekniska och andra ak- tiviteter som visserligen har samband med fastigheter och fastighetsbildning men som inte direkt ingår i fastighetsbildning. Be- greppet får alltså en snävare innebörd än den tidigare tillämpade.

De lokala organen kan i vissa fall behöva kompletteras med filialkontor för att till- godose behovet av kontinuerlig kontakt med större kommuner, till vilka lokalorgan ej är stationerade.

I det kommunala alternativet blir de 10- kala verksamhetsområdena i princip mindre än inom det förstnämnda till följd av det mera omfattande uppgiftsfältet. Även vid en sådan lösning finner gruppen att det fallet kan uppkomma att en lokalenhet skall be- tjäna mer än en kommun. Ett kommunal- förbund blir då huvudman för enheten. Ut- över det statliga tillsynsorganet på länsnivå erfordras här ett regionkontor för arbets- utjämning och specialistservice med ett kom- munalförbund som huvudman. I vissa fall skulle förbundet med fördel kunna anlita Stockholms stads resurser. Sådan samverkan mellan Stockholm och grannkommunerna förekommer redan på åtskilliga områden.

Borlängegruppen

Undersökningsområdet omfattade Borlänge förutvarande A-region eller kommunblocken Borlänge, Leksand, Vansbro, Mockfjärd och Säter.

Allmänt gäller enligt gruppen att fastig- hetsbildningsverksamheten i regionen influe- ras synnerligen starkt av de tilltrasslade fas- tighets- och äganderättsförhållandena. Även på övriga arbetsuppgifter, för vilka de lokala enheterna anlitas, samt på fastighetsregistre- ringsarbetet inverkar dessa särförhållanden tyngande. Detsamma gäller vidare på mät- ningsväsendets område vid arbetsuppgifter som avser att upprätta grundkartor, över- siktskartor och fastighetsförteckningar. ÄUL har visat sig vara ett verksamt instrument när det gällt att komma till rätta med dessa förhållanden. För nödvändiga fortsatta in- satser av denna art krävs synnerligen stora resurser under avsevärd tid. Inom regionen är behovet av omreglering i skogsmark myc- ket stort. Vidare finns i vissa kommuner områden där 5. k. särskild rationalisering inom jordbruket bedrivs och där arbetskrä- vande åtgärder erfordras på fastighetsbild- ningens område. Nätet av skogsbilvägar

byggs ut i stor omfattning och gruppen räk- nar med att det under den närmaste tioårs- perioden inte blir någon minskning i det behov av insatser som aktualiseras härav. När det gäller verksamheten för bostads- försörjningen bedömer gruppen att mycket stora insatser blir erforderliga inom de ex- pansiva delarna av regionen. På fritidsbebyg- gelse- och naturvårdssidan bedöms verksam- heten komma att öka, bl. a. med hänsyn till det rådande, mindre goda planeringsläget.

De lokala enheternas verksamhet väntas sammanfattningsvis få ökad omfattning i re- gionens expansiva delar och för övriga delar av regionen i allt väsentligt bli av oföränd- rad omfattning. I den starkast urbaniserade delen, som representeras av Borlänge kom- munblock, dominerar de arbetsuppgifter som är hänförliga till mätningsväsendet me- dan inom regionens övriga block de till fas- tighetsbildning hänförliga arbetsuppgifterna är störst.

Arbetsgruppen har lagt fram två förslag, varav ett med statligt och ett med kom- munalt huvudmannaskap. I båda alterna- tiven förutsätts att det skall finnas ett antal lokala enheter vilkas arbetsuppgifter består i att svara för regelmässigt förekommande arbeten som hör till fastighetsbildningsväsen- det och mätningsväsendet. För att handlägga förrättningar av speciell karaktär, såsom om- arrondering och äganderättsutredning, och för att bistå de lokala enheterna med service på planerings-, värderings- och mätnings- områdena skall finnas en eller flera regio- nala enheter. Vidare förutsätts att det finns ett statligt länsorgan.

I det statligt inriktade förslaget bedöms kommunerna i viss utsträckning komma att ha hand om uppgifter inom mätningsväsen- det. Dessa torde då överföras till byggnads- kontor och fastighetskontor. I båda altema- tiven förutsätts att det långsiktiga arbets- underlaget inom en enhets område skall vara så stort att det möjliggör en rationell verksamhet. Detta leder med hänsyn till såväl nuvarande som föreslagen kommun- indelning inom regionen till att samarbets- avtal eller kommunalförbund måste komma till stånd mellan kommuner vid den indel-

ning som gruppen föreslagit för en kom- munal lösning. Den regionala enheten bör i detta fall -— lämpligen administrerad ge- nom ett kommunalförbund — ha hand om den del av verksamheten som utgörs av omfattande förrättningar och som inte är av så starkt kommunalt intresse.

I ett särskilt yttrande har den kommunalt anställde ledamoten av gruppen anfört vissa ytterligare synpunkter på organisationsfrå- gan. Enligt hans mening har det statliga alternativet fördelar inom områden av lands- bygdskaraktär och nackdelar inom områden av tätortskaraktär, medan förhållandet är det motsatta vid kommunalt huvudmanna- skap. Detta 1eder för hans del till följande avvägning:

Många kommunala åtaganden och aktiviteter såsom bostadsförsörjning, planläggning och plangenomförande åtgärder av rättslig eller tek- nisk natur är beroende av verksamheten vid stadsingenjörskontoret. Man kan förvänta att den lokala enhet som kommer att verka inom kommunblocket (Borlänge) får arbetsuppgifter av samma karaktär som de som för närvarande handhas av stadsingenjörskontoret och att verk- samheten även i det fallet blir integrerad i den kommunala verksamheten i övrigt. Jag är, på anförda skäl, övertygad om att ifrågavarande lokala enhet för att fungera på bästa möjliga sätt bör ha kommunen som huvudman.

Vid bedömning av huvudmannaskapet för den lokala enhet som består av Leksands, Mock- fjärds och Vansbro kommunblock är bilden av de statliga och kommunala intressena icke så entydig som i Borlängeenheten. Det kan kon- stateras att bostadsbyggandet inom enheten är litet och att det pågår rationaliseringsverksam- het inom jord- och skogsbruksområdena. Jag anser i detta fall att enheten bör stå under stat- ligt huvudmannaskap.

Som komplettering till den organisationsbild som framförts i utredningen vill jag anföra, att om annat huvudmannaskap än ett rent kom- munalt kommer i fråga för verksamheten så bör i varje fall denna inom tätortsområdena ha kommunen som huvudman. Varje funktio- nell uppdelning av arbetsuppgifterna på skilda huvudmän anser jag komma att nedsätta orga- nens effektivitet.

S undsvallsgru p pen

Undersökningsområdet omfattade Sundsvalls A-region vilken sammanfaller med landska- pet Medelpad.

I fråga om utvecklingen på de områden som påverkar organisationens arbetsuppgif- ter anför arbetsgruppen bl.a. följande. Man kan vänta sig fortsatt expansion i regionens östra del under överskådlig tid. För den västra delen är prognosen inte lika gynnsam men man kan inte utesluta möjligheten av viss utveckling även där. Under alla förhål- landen kommer tätortsutvecklingen i Medel- pad säkerligen även i framtiden att medföra omfattande arbeten för den aktuella organi- sationen och som hittills med tyngdpunkten förlagd till kustdelen. Vad angår jordbruk och skogsbruk saknas det anledning till an- nat än att räkna med en fortsatt struktur- rationalisering i praktiskt taget hela land- skapet. Särskilt betonas det stora behovet av fastighetsreglering i skogsmark. En viss dämpning från år 1966 i efterfrågan på nya fritidshus bedöms som tillfällig. Den fort- löpande koncentrationen till tätorter av landskapets egen befolkning och ett växande inslag av fritidsbyggare utifrån, exempelvis från Stockholmsregionen, kan öka trycket på fritidssidan. Sammanfattningsvis gäller enligt gruppen att man sannolikt totalt sett har att emotse viss kvantitativ ökning av verksamheten i landskapet under den tid som kan överblickas. Skälen härtill får sökas i näringslivets fortlöpande strukturrationali- sering och därav föranledd befolkningsom- flyttning samt åtskilliga med denna utveck- ling förknippade samhällsaktiviteter.

Inledningsvis diskuterar arbetsgruppen or- ganisationsfrågan från arbetsorganisatorisk synpunkt utan ställningstaganden i frågan om huvudmannaskapet. Den ojämförligt största bristen i gällande organisation be- döms ligga i de fasta gränserna mellan rela— tivt små verksamhetsområden för lokala en- heter. En sådan uppbyggnad är inte ägnad att främja ett rationellt utnyttjande av de samlade resurserna över större områden. Förhållandet tillmäts sådan betydelse att alldeles övervägande skäl anses tala för att man tillskapar en sammanslagen lokal enhet för hela landskapet Medelpad. Detta bör emellertid inte hindra att viss verksamhet, bl. a. sådan där specialiseringskraven är hö- ga, överlåts åt en specialenhet som verkar

inom hela länet. Vidare finner gruppen att det vid en sådan lösning bör inrättas ett filialkontor i Ånge.

Denna organisationsskiss bedöms därefter under hänsynstagande till huvudmannaskaps- frågan. Gruppens ledamöter kommer där till skilda ställningstaganden. Båda avvisar dock ett helt genomfört statligt eller kommunalt huvudmannaskap.

Den statligt verksamme ledamoten finner att en uppdelning av verksamheten är möj- lig att åstadkomma och att en sådan utan tvekan skulle fungera väl. Delningslinjen skulle ligga mellan ett statligt fastighetsbild- ningsväsende och ett kommunalt mätnings- väsende. Härvid förutsätts en organiserad samverkan genom avtal mellan de två orga- nen. En variation efter den enskilda kom- munens egna önskemål blir då möjlig. Man kan i ett sådant system också tänka sig att en kommun åtar sig att svara för förbere- delsearbetet för fastighetsbildning helt eller delvis fram till beslutsfunktionen. En terri- toriell uppdelning anses däremot stöta på hinder bl. a. genom att den förutsätter att kommunerna övertar fastighetsbildningsupp- gifter i den statliga skogsbruks- och jord- bruksrationaliseringen.

Den kommunalt verksamme medlemmen i gruppen anser det angeläget att i första hand större och expansiva tätortskommuner ges möjlighet att själva sköta sitt fastighetsbild- nings- och mätningsväsende. För utpräglade landsbygdskommuner föreligger däremot in- te samma behov och anledning till kommu- nalt huvudmannaskap kan inte anses före- ligga i sådana kommuner. En delning efter denna linje skulle för Medelpad, mot bak- grunden av ett tänkt sammanförande av Sundsvalls-, Timrå- och Matforsblocken till ett, innebära att ett sådant östligt block ut- gjorde en enhet med kommunalt huvudman- naskap medan Ångeblocket skulle vara verksamhetsområde för en statlig enhet. Det västra området blir visserligen från ar- betsrationell synpunkt i minsta laget men det bör med hänsyn till belägenhet och öv- riga omständigheter kunna accepteras som underlag för en självständig enhet. Förrätt- ningsverksamheten för jordbruks- och skogs-

bruksrationalisering inom hela landskapet synes lämpligen kunna skötas av ett spe- cialorgan på länsplanet, knutet till länslant- mäterikontoret eller annat regionalorgan. Däremot avvisas en funktionell uppdelning av tidigare nämnt slag. Vid samhällsbyg- gande hänger nämligen fastighetsbildningen och mätningsväsendet intimt samman och de olika arbetsmomenten griper in i var- andra på ett sätt som ofta gör det omöj- ligt att vid ett rationellt arbetssätt skilja de olika momenten åt. Skall dessa därvid utfö- ras av skilda organisationer uppstår mycket svårlösta samordningsproblem som medför avsevärt dubbelarbete och stor tidspillan, framhåller ledamoten.

6.1.3. Arbetsgrupper inom utredningen

I utredningsarbetets senare skede bedömdes det lämpligt att utarbeta något så när kom- pletta organisationslösningar enligt två hu- vudalternativ som framkommit vid diskus- sionerna inom utredningen. Härigenom skulle konsekvenserna av olika typlösningar lättare kunna överblickas. Arbetet kom där- för under detta skede att inledningsvis be- drivas i två interna arbetsgrupper. Dessa presenterade sina resultat för utredningen i var sin promemoria. Med tanke på de ut- arbetade lösningarna benämns grupperna i det följande den statliga respektive den kom- munala gruppen. De framlagda förslagen innebär i korthet följande.

Den statliga gruppens promemoria utmyn- nar i förslag om en riksomfattande organisa- tion med statligt huvudmannaskap för fas- tighetsbildning och fastighetsregistrering. Mätningsverksamheten åter betraktas som en i huvudsak kommunal uppgift, men det skall åligga den statliga organisationen att där kommun så önskar ombesörja även så- dan service. Insatser behövs på tre nivåer, centralt, länsvis och regionalt-lokalt. I det följande tecknas huvuddragen i en sådan organisation, det statliga lantmäteriväsendet.

Lantmäteriväsendet leds av lantmäteri- styrelsen, som består av verkschefen och ett antal lekmän. Bland de senare skall finnas

företrädare för kommunerna. Lantmäteri- styrelsen är central fastighetsbildnings- och fastighetsregistreringsmyndighet. Centralor- ganet skall bl.a. tillhandahålla service åt andra delar av organisationen av skilda slag och inom skilda ämnesområden.

Inom varje län skall finnas en överlant- mätare med länslantmäterikontor för myn- dighets-, samordnings- och serviceuppgifter. Överlantmätaren är även lokal fastighets- registreringsmyndighet.

Riket skall vara indelat i lantmäteriregio- ner, utgörande verksamhetsområden för fastighetsbildningsmyndigheter. Region kan förutom regionkontor även ha lokala service- kontor, i första hand för tekniska insatser.

Där kommun har mätningsorganisation med erforderlig kompetens skall tekniskt och annat beredande arbete beträffande fastig- hetsbildningsärenden, där kommunen är sak- ägare eller eljest har betydande intresse, kunna utföras av denna organisation. Sådant arbete skall normalt godtas av fastighets- bildningsmyndigheten såsom dess eget ar- bete.

Kommun skall kunna påkalla service från lantmäteriet även i frågor som ej har direkt samband med fastighetsbildning. Häri in- ryms bl. a. kontinuerlig kontakt med bygg- nadsnämnden med möjlighet för fastighets- bildningsmyndigheten att efter kallelse vara företrädd vid nämndens sammanträden.

Såväl överlantmätaren som lantmäteriets regionala och lokala chefer skall vara skyl- diga att genom fortlöpande kontakter hålla sig informerade om utvecklingen inom kom- munerna. '

Den kommunala gruppen diskuterar i sin promemoria bl. a. frågan om en funktionell uppdelning av huvudmannaskapet för fastig- hetsbildningsverksamheten —-— i en agrar- skoglig del och en urban del men finner en sådan uppdelning vara mindre rationell. Också olika former av en territoriell uppdel- ning diskuteras. Gruppen finner sig emeller- tid böra förorda ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap. Sålunda skall varje kom- mun vara huvudman för fastighetsbildning, fastighetsregistrering och mätningsväsende inom kommunens hela administrativa om-

råde. Däremot anser arbetsgruppen hinder ej möta mot viss såväl funktionell som terri- toriell uppdelning av det praktiska hand- havandet av uppgifterna.

I fråga om sättet för kommunernas lösan— de av sina uppgifter på detta område vill gruppen lämna stor frihet åt kommunerna, givetvis inom ramen för de principiella krav som lagstiftningen kommer att innehålla. Vid en kommuns bedömning om den skall inrätta eget organ, samverka med en eller flera andra kommuner eller träffa avtal om tjänster från statlig organisation menar grup- pen att kostnaderna för organisationen kommer att tillmätas stor betydelse. Kostna- derna kommer dock att vägas mot service- aspekterna. Man torde också i bedömningen väga in önskemål om ett likartat organisa- tionsmönster för olika kommunala aktivite- ter inom en kommun med hänsyn till det lagarbete varigenom exploateringsprocessen styrs. Genom kommunernas stora valfrihet kan organisationen förmodas få relativt va- rierande utseende beroende på lokala förhål- landen.

Beträffande den lokala organisationen tecknar gruppen två huvudalternativ.

Enligt det första alternativet skall i kom- munens huvudort normalt organiseras ett lantmäterikontor, som ingår som en del av kommunens förvaltningsapparat. Till detta kontor skall höra ett arkiv, där nytillkom- mande lantmäteriakter, beräkningshandling- ar, kartor och fastighetsregister förvaras. Chef för kontoret skall vara lantmätare eller person med motsvarande kompetens (full- ständigt kontor) eller, där kommunen inte själv önskar ombesörja fastighetsbildning och fastighetsregistrering, en mätningsingen- jör (ofullständigt kontor). Kommun med ofullständigt kontor äger att tillförsäkra sig fastighetsbildning och fastighetsregistrering genom avtal med annan kommun eller ge- nom att ingå i kommunalförbund. Kommun som har eget fullständigt kontor, äger att tillförsäkra sig kompletterande tjänster på samma sätt. Antingen kommunen har full- ständigt eller ofullständigt kontor kan detta lämpligen dimensioneras för normalbelast- ning, varvid arbetstoppar, liksom vissa spe-

ciella arbetsuppgifter, klaras genom sam- verkan kommunerna emellan eller i fråga om tekniska göromål — genom att konsult- byrå anlitas.

För att tillhandagå kommunerna med kompletterande service på lantmäteriområdet skall för varje län eller för flera närbelägna län organiseras ett kommunalförbund. Kom- munalförbundet skall anställa personal för dessa uppgifter, i första hand lantmätare för handläggning av fastighetsbildningsförrätt- ningar men även viss ingenjörs- och biträ- despersonal för direkt förrättningsförbere- delse. Kommunalförbundet bör däremot ej anställa personal för icke forumbundna ären- den utan bör i sådana sammanhang sam- arbeta med t.ex. det delvis kommunägda företaget K-konsult. I län, där exempelvis residensstaden åtar sig att mot ersättning lämna övriga kommuner de tjänster som eljest skulle ankomma på kommunalförbund att tillhandahålla, kan kommunalförbundet ersättas med samverkansavtal mellan resi- densorten och övriga kommuner inom länet.

Fastighetsregistermyndighet skall vara che- fen för kommunalt lantmäterikontor, om han är lantmätare, eljest den lantmätare som handhar fastighetsbildningen inom kommu- nen. Alternativt organiseras en fastighets- registermyndighet inom kommunalförbun- det för alla medlemskommuner, varvid de med fastighetsregistrering sysselsatta lant- mätarna enbart utför denna typ av arbete. Fastighetsregistret skall dock alltid förvaras vid kommunens lantmäterikontor, vilket in- nebär att fastighetsregistermyndigheten en- ligt det senare alternativet får ambulera. Också i detta sammanhang kan kommunal- förbundet ersättas med samverkansavtal.

Även det andra alternativet till lokal orga- nisation innebär totalt kommunalt huvud- mannaskap. Lösningen förutsätter dock att staten organiserar eller bibehåller vissa för- rättningsorganisationer. De kommuner som så önskar kan härvid underlåta att organi- sera eget lantmäterikontor och i stället av- talsvis anlita statlig organisation. I detta fall förutsätts åtminstone fastighetsbildning och fastighetsregistrering ske i statlig regi. För handhavande av mätningsväsendet kan kon-

sultbyrå anlitas. Kommuner med egna full- ständiga eller ofullständiga kontor kan av- talsvis anlita statlig enhet för kompletterande tjänster.

I författning skall anges viss kortaste av- talstid, förslagsvis fem år, för här avsedda avtal mellan stat och kommun. Även upp- sägningstiden bör vara lång, åtminstone för uppsägning i slutet av första avtalsperioden. Avtal av denna typ bör omfatta samtliga kommuner i ett kommunblock. De långa avtals- och uppsägningstiderna har ansetts erforderliga för att minska de olägenheter för den statliga organisationen som hastiga förändringar och eventuell splittring av verk- samhetsområdet skulle medföra.

Arbetsgruppen konstaterar också att in- förandet av kommunalt huvudmannaskap för alla landets lokala lantmäteriorgan med- för att en rad övergångsproblem, inte minst på personalsidan, måste lösas. Problematiken blir i hög grad beroende av det kommunala huvudmannaskapets närmare utformning, hur snabb övergången blir etc.

Det första alternativet skulle innebära, att all lantmäteriverksamhet på det lokala pla- net vid viss tidpunkt samtidigt för hela lan- det skulle överföras till kommunal hand- läggning. Alla kommuner skulle dock inte behöva upprätta ens ofullständiga kontor —— samverkan avtalsvis eller genom kom- munalförbund skulle vara möjlig. Statlig lantmäteripersonal av storleksordningen 1500 personer skulle härvid behöva om- placeras i ett sammanhang. Samtidigt skulle ungefär lika många kommunala tjänster med i stort sett samma fördelning på olika per- sonalgrupper och i ungefär samma lönelä- gen behöva nyinrättas. De flesta statliga tjänstemännen borde sålunda kunna räkna med likvärdiga lönevillkor och arbetsuppgif- ter vid övergång till kommunal tjänst ofta dock efter flyttning. Gruppen finner att av rättviseskäl även åtskilliga befintliga kom- munala tjänster borde ledigförklaras. Effek- ten skulle bli att i mycket runda tal 1 500 statligt och 1 000 kommunalt anställda skulle konkurrera om 2500 tjänster i de nya kommunala organisationerna.

Det andra alternativet innebär en terri-

toriell uppdelning så, att det statliga lant- mäteriet även fortsättningsvis skulle hålla en lokal förrättningsorganisation, som dels helt skulle betjäna vissa kommuner, dels bi- träda andra kommuner med viss verksam- het. I båda fallen skulle det statliga lant- mäteriets medverkan regleras genom avtal. Denna organisationsbild borde i åtskilliga hänseenden vara fördelaktig från personal- synpunkt. Det skulle inte bli fråga om någon plötslig avveckling av den statliga förrätt- ningsorganisationen med besvärliga trans- port- eller friställningsproblem som följd. I den mån kommuner skulle upprätta egna organ i den omfattning att vissa statliga en- heter måste dras in, borde detta kunna ske i sådan takt, att övertalig statlig personal på ett någorlunda smidigt sätt kunde sugas upp av den kommunala och enskilda arbetsmark- naden. Rekryteringen på den statliga sidan kunde naturligtvis också behöva begränsas eller inställas. Om kommunalt anställd lantmäteripersonal ej längre kan beredas sysselsättning vid kommunalt lantmäteri- organ torde vederbörande erbjudas anställ- ning vid annan förvaltning i kommunen.

På länsnivå skall enligt gruppens förslag —— förutom det kommunalförbund för regio- nala uppgifter som redan nämnts — över- lantmätaren finnas kvar som statlig regional instans för viss myndighetsutövning. Över- inseendet över de kommunala lantmäteri- enheterna föreslås dock liksom hittills för- lagt till centralorganet, lantmäteristyrelsen, som bör få lekmannainslag. Viss personal- förstärkning för rådgivning, metodanvisning- ar och utvecklingsarbete erfordras här.

6.1.4. Länsförvaltnings- och länsdemokrati- utredningarna

Vissa frågor av intresse i här aktuellt sam- manhang har behandlats av länsförvaltnings- utredningen i dess betänkande »Den statliga länsförvaltningen» (SOU 1967: 20) och av länsdemokratiutredningen i dess betänkande »Förvaltning och folkstyre» (SOU 1968: 47). Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till de förslag som lagts fram i dessa sam- manhang.

Båda utredningarna har som huvudfrågor tagit upp den översiktliga samhällsplanering- en och dess organisation och båda har fun- nit att den nuvarande organisationen är splittrad och mindre ändamålsenlig.

Länsförvaltningsulredningen har ansett att målet för en reform av länsförvaltningen bör vara att åstadkomma en aktiv och enhetlig ledning av den översiktliga samhällsplane- ringen inom den statliga sektorn och en vi- dare överblick, samordning och samverkan på detta område. Ansvaret härför inom den statliga länsförvaltningen bör vila på en läns- myndighet. Enligt utredningens mening bör de nya gemensamma uppgifterna läggas på länsstyrelsen, vari då skall ingå representan- ter för länets befolkning. Länsstyrelsen mås- te därvid upprustas för att kunna fylla dessa uppgifter.

Utredningen har vidare betonat att fristå- ende länsnämnder och länsstyrelseexperter som hittills skall arbeta med samhällsplane- ringsfrågorna inom sina fackområden och vid handläggningen i länsstyrelsen framföra sina facksynpunkter. För beredningen av samhällsplaneringsfrågorna och för samar- betet i dessa med de fristående länsmyndig- heterna har föreslagits ett för länsförvalt- ningen gemensamt beredningsorgan, en pla- neringsberedning.

När det gällt frågan om att sammanföra övriga länsorgan med länsstyrelsen har ut- redningen ansett detta böra ske där länsmyn- dighet huvudsakligen har uppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen eller om den eljest har uppgifter med väsentligt samband med länsstyrelsen. Om däremot den fristående länsmyndighetens verksamhet domineras av uppgifter som inte avser över- siktlig samhällsplanering eller som väsentli- gen är av verkställande art i förhållande till länsstyrelsens eller centralt verks beslut, bör myndigheten enligt utredningen förbli fri- stående.

I fråga om överlantmätaren har länsför- valtningsutredningen funnit att det är uppen- bart att en intim samverkan måste ske mel- lan lantmäterimyndigheterna överlantmä- taren såväl som lantmäteriets distriktsemhe- ter och planmyndigheterna. Lika klart

har utredningen emellertid funnit det vara att överlantmätarens arbetsuppgifter till vä- sentlig del faller utanför länsstyrelsens äm- betsområde. Utredningen har därför föror- dat att överlantmätaren, i vart fall tills vi- dare, förblir fristående. Länsdemokratiutredningen har tagit ställ- ning för en vidgad regional självstyrelse, syf- tande till att vidga folkstyrelsen och öka den regionala förvaltningens effektivitet. Utred- ningen har härvid funnit att en reform mås- te ske i huvudsak genom ett överförande av regionala förvaltningsuppgifter i Specialreg- lerad landstingskommunal kompetens. Rörande samhällsplaneringen har utred- ningen bl. a. föreslagit att landstingen görs obligatoriskt ansvariga för den översiktliga länsplaneringen. Vidare bör enligt utredning- en beslutanderätten i de ärenden, som enligt länsförvaltningsutredningens förslag överförs från de fristående nämnderna till länsstyrel- sen, i stället överföras till landstinget. Detta blir likaså fastställelseorgan för ärenden en- ligt byggnadslagen och därmed samman- hängande lagstiftning, i den mån sådan pröv- ning bedöms nödvändig i framtiden. Länsdemokratiutredningen har med hän- syn till lantmäteriverksamhetens betydelse för den regionala samhällsplaneringen något diskuterat denna verksamhet i relation till övriga planeringsfunktioner på regional nivå. Därvid har särskilt understrukits det starka samband som råder mellan fastighetsbild- ning och bebyggelseplanering. Det är vidare enligt utredningen angeläget att lantmäteri- teknisk expertis kommer att vara företrädd i den nya planeringsorganisation som före- slås. Denna expertmedverkan i planerings- organet kan enligt länsdemokratiutredningen tillgodoses om t.ex. en av landstinget an- ställd lantmätare med regionala arbetsupp- gifter svarar för de lantmäteritekniska syn- punkterna. Oavsett vilken organisatorisk lös- ning den sittande utredningen angående lant- mäteriväsendet kommer att föreslå, framhål- ler länsdemokratiutredningen, måste lantmä- teritekniska synpunkter på ett effektivt sätt kunna integreras i den översiktliga plane- ringsverksamheten. De två utredningarna har sålunda föresla-

git skilda lösningar för den regionala förvalt- ningen. Vår utredning kommer att i behand- lingen av frågan om huvudmannaskapet i fortsättningen av detta kapitel belysa de funktionssamband och de organisatoriska och fastighetsrättsliga förutsättningar som måste utgöra grunden för ett ställningstagan- de till lantmäteriverksamhetens organiseran— de. Utredningen vill emellertid redan nu framhålla att den av länsförvaltningsutred- ningen föreslagna formen för lantmäterior- ganens inpassning i den regionala förvalt- ningen bäst överensstämmer med den vida uppgiftsskara som lantmäteriverksamheten omspänner.

6.1.5. Huvudmannaskapet för vissa andra förvaltningsgrenar

I detta sammanhang kan det vara motiverat att göra vissa jämförelser med hur huvud- mannaskapet är ordnat för vissa andra för- valtningsområden av likartad karaktär. Så- som exempel på sådana jämförbara verk- samhetsområden kan nämnas polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, domstols- och ma- gistratsväsendet samt uppbördsväsendet, vil- ka numera alla står under statligt huvud- mannaskap. I samtliga dessa fall har stats- makterna under relativt sen tid tagit ställ- ning i huvudmannaskapsfrågan.

I propositionen till grund för statsmak- ternas beslut att från kommunerna till staten överflytta huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet anförde fö- redragande statsrådet bl. a. (prop. 1962: 148 sid. 56 f.) att »de mera framträdande bris- terna hos vårt polisväsende kan hänföras till dess organisation» och fortsatte: »De nuva- rande polisdistrikten är i många fall för små för att man skall kunna skapa effek- tivt arbetande poliskårer ens för distriktens egna behov, och polispersonalens numerär och utrustning varierar ofta även i distrikt som har tämligen likvärdig arbetsbörda. Till följd av den kommunala anknytningen och den principiella bundenheten till polisdi- strikten har det visat sig svårt att etablera en efter moderna krav avpassad gemensam

insats av polispersonal i olika distrikt.» De- partementschefen anförde vidare att den kommunalt organiserade polisverksamheten på det hela taget saknade ledning på riks- planet samt att ledningen inom länen inte hade erforderlig fasthet och enhetlighet. Från många håll hade också strukits under att kommunernas kostnader för polisväsen- det under senare tid ökat på ett sätt som måste vara ägnat att inge betänkligheter. Departementschefen ansåg vidare att polis- distrikten i regel måste byggas upp av av- sevärt större enheter än de dåvarande po- lisdistrikten. En tillfredsställande lösning syntes kunna åvägabringas i samband med att polisverksamheten förstatligades. Med anledning av att från ett par håll uttalats farhågor för att polisväsendets kom- munala förankring skulle kunna äventyras genom en huvudmannaskapsreform under- strök departementschefen att det självfallet var angeläget att man i ett helt statligt polis- väsende upprätthåller kontakterna med de lokala intressena och försöker att bibehålla den känsla av samhörighet mellan allmänhet och polis som dittillsvarande organisations- form skapat.

Beträffande åklagarverksamhelen framhöll departementschefen i samma proposition att det organisatoriska samband som föreligger mellan polis- och åklagarverksamheten bor- de medföra att staten skall överta huvud- mannaskapet också för verksamheten i stå- der som dittills haft kommunalt åklagarvä- sende. Denna reform ansågs angelägen för att man skulle kunna genomföra önskvärda rationaliseringar. För att man skulle få till- fälle att bygga upp en enhetlig och ända- målsenlig organisation av exekutionsverk- samheten ansågs det angeläget att även exe- kutionsväsendet förstatligades i den mån det dittills varit en kommunal uppgift.

Huvudmannaskapsreformen i fråga om domstols- och magistratsväsendet ägde ett naturligt samband med att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet förstatligades. De- partementschefen anförde i prop. 1964: 156 (sid. 27) bl. a. att samhällsutvecklingen ha- de lett till att motiven för städernas sär- ställning på olika områden bortfallit. Detta

gällde även i fråga om rättsvården och de- partementschefen konstaterade att det »tor- de vara en allmänt omfattad mening att an- svaret för rättskipningen principiellt är en uppgift som uteslutande bör ankomma på staten». Vid behandlingen av propositionen i statsutskottet anförde utskottet bl. a. (SU 1964: 163) att det var av väsentlig betydel- se »att ett förstatligande av rådhusrätterna skapar förutsättningar att få till stånd en gemensam och enhetlig domarkarriär och därmed större flexibilitet inom domstolsvä- sendet än vad som nu är fallet».

När det slutligen gäller uppbördsväsendet anförde departementschefen i prop. 1964: 157 (sid. 62) bl.a. att för en rationell upp- bördsorganisation ett enhetligt huvudmanna- skap för uppbördsväsendet är av väsentlig betydelse. Detta accentuerades ytterligare genom statsmakternas beslut att införa auto- matisk databehandling som hjälpmedel inom folkbokförings- och uppbördsverksamheten. Riksdagen beslöt i enlighet med propo- sitionen att staten skulle överta huvudman- naskapet för uppbördsväsendet även i de städer som dittills haft egen uppbördsför- valtning.

6.2 Nytt fastighetsrättslig! system

Efter omfattande utredningsarbeten har som nämnts förslag till ny jordabalk och ny fastighetsbildningslag framkommit och lagstiftningsarbetet befinner sig i ett långt framskridet skede. Lagrådet har sålunda slutbehandlat stora delar av det förra och hela det senare förslaget. Den samordning av regelsystemen som förslagen innebär kommer att i vissa stycken ge nya förutsätt- ningar för fastighetsbildningsorganens verk- samhet. Några synpunkter kommer att an— läggas härpå i det följande.

Intill helt nyligen har det förelegat bris- tande överensstämmelse mellan köpeavttals rättsverkningar och de normer för fasztig- hetsbildningen som med hänsyn till allmän- na intressen uppställts inom fastighetsbild- ningslagstiftningen. Köp av ett område lhar sålunda medfört giltigt äganderättsförväirv,

oaktat att området varit sådant att det ej kunnat godkännas såsom fastighet och att fånget ej kunnat lagfaras. Spörsmålet har beaktats i förslaget till ny jordabalk. För- slaget innehåller sålunda regler som är av- sedda att undanröja den hittillsvarande dua- lismen mellan de allmänna civilrättsliga och inskrivningsrättsliga-reglerna å ena sidan och fastighetsbildningslagstiftningen å andra si- dan. Enligt 4 kap. 7 & jordabalksförslaget är köp av visst område av fastighet eller fastig- het med undantag av visst område giltigt ba- ra om fastighetsbildning sker i överensstäm- melse med köpet genom förrättning som av- slutas senast sex månader efter upprättan- det av köpehandlingen eller som vid utgång- en av nämnda tid är sökt under åberopande av köpet eller pågår på grundval av detta. Motsvarande föreslås gälla i fråga om byte och gåva. Förvärv av område av registerfas- tighet genom bodelning, arvskifte eller asso- ciationsrättsligt fång föreslås över huvud ta- get inte kunna ske. I en sådan situation mås- te därför fastighetsbildning ske innan ett förvärv kan komma till stånd.

De nu nämnda reglerna i förslaget till jordabalk har ansetts så angelägna att de tagits upp till separat genomförande. Sålunda har antagits en lag med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet som trätt i kraft den 1 januari 1969. Bestämmelserna innebär som nämnts bl. a. att köp av om- råde blir ogiltigt om inte fastighetsbildning sker i överensstämmelse med köpet. Detta medför att resultatet av fastighetsbildnings- myndighetens prövning av områdesförvärv får större räckvidd än tidigare. Prövning i fastighetsbildningsärendet har hittills i prin- cip inte påverkat fångets giltighet. I det nya systemet blir fånget automatiskt ogiltigt om fastighetsbildningsmyndigheten finner att det ej kan läggas till grund för fastighetsbild- ning.

Med giltighet fr.o.m. den 1 januari 1969 har riksdagen också antagit lag om erkän- nande av privat jorddelning som fastighets- bildning (legaliseringslag). Enligt lagen kan privat jorddelning ges verkan som fastighets- bildning även mot delägares bestridande. Fråga om legalisering behandlas vid förrätt-

ning. Fastighetsbildningsmyndigheten har i sådana fall att pröva frågor om giltigheten av avtal om privat delning av jord och att tolka sådana avtal. Detta innebär en längre gående uppgift av fastighetsrättslig att än vad som tidigare tillagts fastighetsbildnings- organen.

Den nya fastighetsbildningslagen, för vil- ken närmare redogjorts i kapitel 4, beräknas träda i kraft samtidigt som nya jordabalken, eller den 1 januari 1972. Därvid erhålls i motsats till vad som för närvarande gäller en för hela landet enhetlig fastighetsbild- ningslag. I lagrådsremissen beträffande den nya fastighetsbildningslagen har framhållits (sid. 64) att, genom den utveckling som fastighetsbildningslagstiftningen undergått, den rättsliga prövningen kommit att bli av allt större betydelse vid fastighetsbildning. Samtidigt konstateras att den nya lagstift— ningen kommer att medföra att inslagen av rättskipning i fastighetsbildningsförfarandet ytterligare ökar. Den rättstillämpande funk— tionen blir särskilt påtaglig när det gäller omreglerande fastighetsbildningsåtgärder, dvs. fastighetsreglering enligt lagförslaget. Sålunda kan vid fastighetsreglering -—— både för landsbygdsförhållanden och i tätorter — uppkomma bl. a. frågor om marköverföring i stor omfattning, oskadlighetsprövning med hänsyn till pant- och nyttjanderättshavare, omfattande värderingsfrågor, nybildning, ändring och upphävande av servitut, tvångs- inlösen samt gemensamma arbeten. Vidare skall vid fastighetsbestämning enligt lagför- slaget avgöras inte bara frågor om fastighets- gränser utan också andra frågor om fastig— hetsindelningens beskaffenhet och frågor om beståndet och omfånget av servitut. Även vad nu sagts innebär att fastighetsbildnings- organen får vidgade myndighetsfunktioner inom det fastighetsrättsliga området. Beträf- fande alla slag av åtgärder gäller vidare en- ligt lagförslaget att den nuvarande faststäl- lelseprövningen avskaffas, varför fastighets- bildningsmyndighetens avgörande blir gäl- lande om ingen besvärar sig över det.

Det nya system som sålunda håller på att utformas på fastighetsrättens område inne- bär en konsekvent utbyggnad av sambandet

mellan reglerna i jordabalken och i fastig- hetsbildningslagen. Fastigheten blir i fortsätt- ningen på ett helt annat sätt än hittills bygg- stenen i det system av regler om äganderätt, panträtt och andra rättigheter som jorda- balken utgör. Genom bestämmelser i jorda- balken och fastighetsbildningslagen sörjer man för att detta samband kan upprätthål- las för framtiden. Bestämmelserna i de båda lagkomplexen innebär också att fastighets- bildningsmyndigheten får träffa avgöranden av civilrättslig innebörd — såväl gentemot sakägare som gentemot tredje man — i en avsevärt större utsträckning än hittills. De rättsliga frågorna får härigenom väsentligt ökad betydelse och omfattning i den fram- tida fastighetsbildningsmyndighetens verk- samhet.

Den förändring av förrättningsverksam- heten som på så sätt kan förväntas med- för att uppgifterna får ökad svårighets- grad. Därmed följer krav på förbättrad ut— bildning och på större erfarenhet och rutin hos förrättningsmännen. Utredningen åter- kommer i nästa avsnitt till en del konsek- venser som följer härav.

Jämsides härmed kan emellertid konsta- teras att också förändringar i motsatt rikt- ning kan emotses. Ett ledmotiv i arbetet med den nya fastighetsbildningslagstiftningen har sålunda varit att tillskapa enklare, billigare och snabbare förfaranden utan eftersättande av kraven på rättssäkerhet. Det kan också förväntas att de förrättningar som kommer att handläggas med stöd av den nya lagen i ett stort antal fall — förmodligen i fler- talet fall -— kan genomföras väsentligt enk- lare än som tidigare varit möjligt. Härtill bidrar också det förhållandet att frekvensen av fall då fastställda planer föreligger till grund för fastighetsbildningsverksamheten successivt kan antas komma att öka. Såsom framgår av direktiven till bygglagutredning- en är målsättningen att en allt större del av landet skall täckas med planer som reglerar markanvändning och bebyggelse. Man kan därför förutsätta att fastighetsbildning vid markexploatering för bebyggelse framdeles normalt kommer att grundas på fastställda planer. Vid upprättandet av planerna —

motsvarande dagens stads- och byggnadspla- ner samt tomtindelningar — tas i allmän- het definitiv ställning till flertalet av de materiella villkor som ligger till grund för fastighetsbildningen. Förrättningen kommer därvid i de fall marken är i en ägares hand eller då samtliga berörda markägare är en- se om hur fastighetsbildningen skall ske att i huvudsak innebära iordningställande av underlaget för registreringen av de nya fas- tigheterna.

Samtidigt måste dock erinras om att ge- nomförande av planer stundom erbjuder svå- ra avvägningsproblem mellan skilda mark- ägare. Svåra och enkla ärenden förekom- mer ofta sammanvävda. Uppbyggnaden av NyaFBL innebär att inom samma myndig- hetsram såväl enkelhetskravet som rätts- säkerhetskravet i behörig utsträckning skall kunna tillgodoses.

6.3. Rättsligt betingade krav på fastighets- bildningsmyndigheten

För närvarande gäller som nämnts i princip skilda regelsystem för fastighetsbildningen på landet och i stad med såväl formella som materiella skillnader dem emellan. Detta för- hållande utgör grunden för den rådande organisationsstrukturen. Den nya fastighets- bildningslagen däremot kommer att vara gemensam för hela riket. Ett sådant ställ- ningstagande har föranletts bl. a. av bedöm- ningen att »de problem som möter fastig- hetsbildaren i princip är desamma, oavsett var marken är belägen och oavsett vad den används till» (lagrådsremissen sid. 55). Den nya, för all fastighetsbildning gemensamma lagen blir det viktigaste redskapet för de organ som här är föremål för organisations- överväganden. Lagreformen får därför långt- gående konsekvenser från organisatoriska synpunkter. Tillskapande av en för riket enhetlig organisation kan från dessa utgångs- punkter ses som ett följdriktigt steg i den fastighetsbildningsreform som håller på att genomföras. En rad ytterligare motiv för en sådan organisation lämnas i det följande. Först skall emellertid fastighetsbildnings—

myndighetens ställning något beröras. 1954 års fastighetsbildningskommitté fann (SOU 1963: 68, sid. 225), att någon motsvarighet till de förrättningsmän som för närvarande kan förordnas av länsstyrelsen enligt FBLS inte bör finnas i fortsättningen. Förrättnings- lantmätare bör sålunda enligt kommittén alltid vara anställd i statlig eller kommunal tjänst. Kommitténs ställningstagande har re- laterats i lagrådsremissen. Departementsche- fen har emellertid ansett att det inte var nödvändigt att i det aktuella sammanhanget gå in på dessa eller liknande behörighets- frågor. Han har dock framhållit (sid. 202) att enligt hans mening måste förrättnings- lantmätaren vara anställd i allmän tjänst. Utredningen är av samma mening och in- lägger häri ett krav på att ett anställnings- förhållande måste föreligga inte bara i for- mellt utan också i reellt avseende. Samma innebörd torde ha avsetts även i lagråds- remissen.

Tiden har sålunda ansetts mogen för en gemensam fastighetsbildningslag. Förslag har vidare lagts om övergång till enhetlig kom- muntyp (prop. 1969: 63). De pågående kom- munsammanläggningarna leder till en mera heterogen struktur inom kommunerna. Tidi- gare praktiskt taget renodlade tätortskom- muner kommer sålunda att tillföras omfat- tande landsbygdsområden och kommuner med ingen eller ringa tätortsbefolkning kom- mer att förenas med städer eller andra tät- orter. För närvarande har 128 av rikets 848 kommuner eller m.a.o. 15 % enligt 1965 års folk- och bostadsräkning en tätorts- befolkning som uppgår till minst 90 % av respektive kommuners totala folkmängd. Av kommunblocken är däremot enligt samma grunder 26 av 282 eller 9 % att hänföra till denna grupp. Än kraftigare blir förskjut- ningen i skalans andra ände. Tätortsbefolk- ningen understiger sålunda 30 % av total- befolkningen i 242 kommuner (29 %) men i endast 14 kommunblock (5 %). Samtidigt kan konstateras att, såsom avsetts med kom- munindelningsreformen, kommunernas eko- nomiska bärkraft och deras möjligheter att erbjuda en utbyggd service kommer att öka. De antydda förändringarna i kommunstruk-

turen kommer också att påverka fastighets- bildningsverksamheten. Visserligen blir vissa typer av förrättningar vanliga inom tätorter och andra i glesbygder. Några klara gränser mellan områden, som är olika från dessa utgångspunkter, kan emellertid inte dras. De ändras också snabbt i takt med utveck- lingen. Områden av olika slag kommer vi- dare, som kan utläsas ur de nyss angivna sifferuppgifterna, i ökad omfattning att fö- rekomma inom en och samma kommun. När det skapas en enhetlig lag är det mycket väsentligt att i den organisation som skall effektuera fastighetsbildningen bygga in förutsättningar för en enhetlig lagtillämp- ning. Förändringarna i kommunstrukturen närmast skärper detta krav. Förslaget till lagtext samt motivuttalandena har i många fall medvetet utformats så, att reglerna skall kunna bli tillämpliga även vid förhållanden som varierar starkt från fall till fall och ändras från tidpunkt till tidpunkt. För mera detaljerade anvisningar blir därför centralt utfärdade tillämpningsföreskrifter nödvän- diga i större utsträckning än vad som hit- tills varit fallet. Även fortbildning, rådgiv- ning av generell natur, fastighetsrättslig ser- vice och metodanvisningar blir verknings- fulla medel i detta syfte. Dessa frågor har tagits upp bl. a. av lagrådet i dess yttrande över NyaFBL, där man sedan behovet av anvisningar närmare berörts framhåller: »Den nya lagstiftningen kommer att ställa stora krav på de myndigheter som skall svara för dess tillämpning. Det är angeläget att åtgärder vidtages för att från början få till stånd en så enhetlig praxis som möjligt. Anvisningar av det slag som nyss berörts kan väntas få avsevärd betydelse i det hän- seendet. Vidare kommer att behövas formu- lär— och exempelsamlingar, lämpligen ut- arbetade av lantmäteristyrelsen, och en om- fattande kursverksamhet bland lantmäteriets personal.» För att den ledning som sålunda krävs i dessa frågor skall bli tillräckligt ef- fektiv är en enhetlig och riksomfattande organisation nära nog en förutsättning. Vikten av aktiva insatser för att åstad- komma en god och enhetlig tillämpning av den nya fastighetsbildningslagen accentueras

särskilt av att denna kommer att ge kraftigt ökade tvångsmöjligheter när det gäller att genomföra en fastighetsbildningsåtgärd. Även det förhållandet att fastighetsrättsliga frågor av vissa typer, vilka hittills avgjorts av dom- stol, i stället kommer att prövas vid förrätt- ning enligt fastighetsbildningslagen verkar i samma riktning. Den härigenom i många fall starkt ökade svårighetsgraden kommer att göra sig gällande såväl vid verksamheten på landsbygden som vid arbetet i tätorterna.

För alla slag av åtgärder gäller dessutom enligt lagförslaget att den nuvarande fast- ställelseprövningen avskaffas, varför förrätt- ningsmannens avgörande blir direkt gällande om ingen besvärar sig över det. Detta un- derstryker liksom lagens karaktär över huvud taget det angelägna i att ställa höga krav på förrättningslantmätarnas kom- petens. Härom anför departementschefen i lagrådsremissen bl. a. följande (sid. 202): »För egen del vill jag framhålla att den starkt judiciella karaktären hos många för- rättningsavgöranden ställer höga krav på insikter i flera juridiska ämnen. En förbätt- rad utbildning i juridiska ämnen är därför inte bara ett önskemål utan en förutsättning för att den nya lagen skall kunna tillämpas på avsett sätt.» Även lagrådet har kraftigt framhållit de skärpta kraven på förrättnings- lantmätarna.

Kravet på ökad utbildning i bl. a. de rätts- liga ämnena för de blivande förrättnings- männen har beaktats vid den pågående om- läggningen av utbildningen inom lantmäteri- sektionen vid tekniska högskolan i Stock- holm. En sådan ökad utbildning i de rätts- liga ämnena tillgodoses genom specialisering efter en grundläggande gemensam utbild- ning. För de blivande förrättningslantmä- tarna torde inom såväl land som stad en tämligen bred utbildning böra komma i fråga med någon förskjutning mot de rätts- liga ämnena. Denna utbildning bör ge kom- petens förutom för förrättningsverksamhet också för bl. a. mera allmänt förekommande mättekniska uppgifter. För den mera avan- cerade mättekniska verksamheten däremot torde en utbildning som är speciellt inriktad mot de mättekniska ämnena komma att bli

särskilt lämpad. De organisatoriska konsek- venserna härav blir i stort sett desamma för landsbygds- och tätortsförhållanden. — I sammanhanget pekar såväl departementsche- fen som lagrådet också på behovet av en vidareutbildning för de redan yrkesverksam- ma lantmätarna.

Frågan om kompetens för olika uppgifter kan emellertid inte reduceras till endast en utbildningsfråga. Både rättssäkerheten och smidigheten i fastighetsbildningen hänger sålunda också samman med omfattningen och karaktären av tidigare erfarenheter och detta förhållande kommer ytterligare att framhävas av en ny fastighetsbildningslag. Tillämpningen av denna kommer som nämnts att i ökad utsträckning innebära kvalificerade rättsliga avgöranden. Vidare ger lagen stor metodmässig frihet i förrätt- ningshandläggningen _ den innehåller så- lunda i motsats till den nu gällande fastig- hetsbildningslagstiftningen få bindande reg- ler i detta avseende. En god lagtillämpning — och häri inbegrips krav såväl på hög kvalitet hos resultatet som på ett ändamåls- enligt förfarande — kommer sålunda att i hög grad vara avhängig av förrättnings- lantmätarnas erfarenhet och rutin. Detta talar för att fastighetsbildningsmyndigheter- na ges ett tillräckligt stort underlag av för- rättningar. Men även den enskilde förrätt— ningslantmätaren bör få en vid erfarenhet rörande de rättsliga frågor som aktualiseras i fastighetsbildningsarbetet.

Båda dessa resultat kan lättast uppnås in- om en riksomfattande organisation. Genom den specialisering som en sådan möjliggör kan de egentliga fastighetsbildningsuppgif- terna koncentreras till organ med huvudsak- lig uppgift att svara för dessa och med möj- lighet att för specialistinsatser inom skilda områden påräkna assistans från andra delar av organisationen. En sådan specialisering ligger helt i linje med den tidigare nämnda uppbyggnaden av lantmätarutbildningen, vil- ken blivit nödvändig till följd av praktikens krav. Samtidigt kan tjänstemännen. främst under den inledande tjänstgöringen, beredas tillfälle till en så omväxlande och allsidig tjänstgöring under ett och samma anställ-

ningsförhållande att den erforderliga erfa- renheten och överblicken förvärvas. Så sker för närvarande inom lantmäteriet.

Som framhållits tidigare uppträder i fas- tighetsbildningsprocessen ett stort antal skil- da intressen, enskilda och allmänna, som ofta i större eller mindre utsträckning kon- kurrerar med varandra. Vidare innebär för- rättningsformen att fastighetsbildningsmyn- digheten själv medverkar till att erforderligt utredningsmaterial föreligger till grund för beslutet, att förrättningslantmätaren som för- handlings- och förlikningsledare söker åstad- komma en sammanjämkning mellan eventu- ellt motstridiga intressen och att beslutet ba- seras på en slutlig avvägning mellan dessa. Ett sådant förfarande måste by ga på en tilltro till myndighetens opartiskhet. Fastig- hetsbildningsmyndigheten måste sålunda va- ra och även framstå som självständig gent- emot såväl enskilda som allmänna intressen. Krav härpå måste givetvis uppställas även om en sakägare genom besvär kan få ett förrättningsavgörande prövat i judiciell ord- ning. Det får sålunda anses vara ett ofrån- komligt krav att tjänsteman inte har sådan anställningsform eller utövar sådan verksam- het som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen (jämför 13 & stats- tjänstemannalagen). Detta förutsätter bl.a. en klar gränsdragning mellan å ena sidan myndigheten och å andra sidan vissa admi- nistrativa samhällsorgan, bl. a. byggnads- nämnden, något som också uttalats i lag— rådsremissen (sid. 217). Kravet på opartisk- het leder vidare till viss begränsning av uppgiftsområdet. Det måste sålunda exem- pelvis anses uteslutet att förrättningslant- mätaren som partsföreträdare kan medverka i det egentliga förhandlingsskedet vid mark- förvärv.

Vid en fastighetsbildningsförrättning kan såväl staten som kommunen, liksom enskil- da, förekomma som sakägare. Det har där- för hävdats att det ur den senast berörda aspekten inte finns anledning att preferera en typ av huvudmannaskap framför ett an- nat. I ett stort antal fall förekommer emel- lertid vid fastighetsbildning i större eller mindre utsträckning motstridiga intressen.

Sådana frågor kommer vid en ny fastighets- bildningslag att i ökad omfattning avgöras vid förrättning. Därtill kommer att fastig- hetsbildning enligt denna lag i ett ökat antal fall kommer att innehålla tvångsåtgärder, ibland av expropriativ karaktär. I dessa se- nare situationer är givetvis kravet på opar- tiskhet oeftergivligt. Sådana tvångsmedel kommer att i stor omfattning användas vid genomförande av bebyggelseplaner och även vid sanering av fastighetsindelningen inför en exploatering och kommer fördenskull att få stor betydelse för kommunerna vid för- verkligandet av deras om- och nybyggnads- program. Liknande åtgärder kan aktualiseras av statliga, fastighetsförvaltande organ. Här må även erinras om den rätt att begära in- satser av samma art som tillkommer väg- hållare och innehavare av järnvägsmark -— dvs. bl.a. vägverket och vissa kommuner respektive statens järnvägar —— för att i speciella situationer minska intrånget av väghållningen och jämvägsdriften. De av kommuner aktualiserade ingreppen av sådan tvångskaraktär kommer emellertid att bli långt vanligare än de där statliga intressen— ter berörs.

Tidigare har slagits fast att fastighetsbild- ningsmyndigheten måste ha en helt opartisk ställning. Otvivelaktigt kan detta krav for- mellt uppfyllas såväl vid statligt som kom- munalt huvudmannaskap. Men det är också utomordentligt angeläget för den enskilde sakägarens tilltro till myndigheten att denna även uppfattas som helt obunden. Utred- ningen finner att en statlig organisation bäst tillgodoser kravet på opartiskhet.

6.4. Nytt fastighetsregister

Fastighetsregistreringen utgör slutsteget i in- dividualiseringen av fastighetsbeståndet i landet. Entydighet i detta avseende är en förutsättning för trygghet vid såväl överlå- telse som disposition av fast egendom, ett förhållande som kommer att ytterligare un- derstrykas av reglerna i en ny jordabalk och i en ny fastighetsbildningslag. En väl funge- rande fastighetsredovisning kan sålunda, lik- som den härpå byggande inskrivningen av

äganderätter och andra rättigheter avseen- de den fasta egendomen, ses som en nöd- vändig service från samhället. I likhet med fastighetsbildningskommittén (SOU 1963: 68, sid. 794) finner utredningen uppenbart att fastighetsredovisningen i princip skall vara en statlig angelägenhet. I samman- hanget är också av intresse att de register, med vilka fastighetsregistret närmast hänger ihop, är statliga. Ur denna krets må främst nämnas inskrivnings-, folkbokförings- och uppbördsregistren.

Fastighetsregistreringen kommer enligt för- slaget till ny fastighetsbildningslag att inne- bära slutfasen :" fastighetsbildningen. Genom registreringen blir sålunda den beslutade ändringen gällande. Registermyndigheten ges rätt att föra talan mot förrättningsavgöran- dena till rättelse av fel som hindrar en registrering eller som äventyrar fastighets- redovisningens tillförlitlighet. Härmed åsyf- tas dock ingen granskning med åtföljande ansvar för registermyndigheten för förrätt- ningarnas riktighet. Ehuru fastighetsbild- nings- och fastighetsregistreringsfunktioner- na inte bör förenas hos samma person är de så samhöriga att de uppenbart bör inrymmas inom samma organisatoriska ram.

Omläggningen av fastighetsregistreringen till ett nytt registersystem enligt de av riks- dagen våren 1968 beslutade riktlinjerna har organisatorisk betydelse i skilda avseenden. Det nya fastighetsregistret kommer, som ti- digare beskrivits, att i väsentligt större ut- sträckning än de nuvarande ha karaktären av ett allmänt informationsregister rörande fastigheterna och en integration med andra register i samhället skall göra det möjligt att tillhandahålla en vidsträckt samhällsinfor— mation. Detta kommer att bli mycket bety- delsefullt för verksamhetsgrenar av vitt skil— da typer i samhället. Datainformationen, inte minst koordinatangivningen, blir sålun- da av stort värde för den fysiska och ekono- miska planering som bedrivs av allmänna organ inom kommunerna, på länsplanet och på riksnivå och den kommer med all sanno- likhet att bli mycket utnyttjad av handeln och andra grenar av näringslivet. Ett infor- mationssystem av denna typ kräver ett långt-

gående centralt inflytande och medger en- dast obetydliga lokala variationer.

Användningen av ADB för behandlirgen av material i samband med registrering och uthämtande av information ger nya möjlig- heter av intresse i organisationssammanhtng. Olika tekniska lösningar kan här täntas. Gemensamt för dem alla är att de medger ett automatiskt och snabbt verkande system för att tillhandahålla aktuella verbala och numeriska registeruppgifter. För aktuell in- formation från registerkartan torde tills vi- dare konventionella kopieringsmetoder få utnyttjas. Behovet av en ständigt ajourhållen registerkarta torde vara mycket varierande och är mest uttalat inom områden med snabb utveckling. Inom andra områden åter kan intervallen göras längre.

Med de snabba och billiga kopieringsme- toder som numera står till buds torde de behov av aktuell kartinformation som före- ligger i samband med markexploatering o.dyl. kunna tillgodoses på ett fullt godtag- bart sätt. I och för sig är en digitalisering av registerkartorna —— dvs. en överföring av kartinnehållet till en numerisk modell tekniskt möjlig men metoden har ännu inte anpassats för praktiskt bruk. Även andra former för snabb överföring av kartinforma- tion kan tänkas. När en sådan metod kom- mer till användning kan registerkartorna till- handahållas på motsvarande sätt som andra delar av registret.

Registerarkivet kan ses som ett komple- ment till registret. Det innehåller de förrätt- ningsakter som är normerande för den gäl- lande fastighetsindelningen. Även om det nya fastighetsregistret kommer att innehålla väsentligt fler uppgifter än de nuvarande kommer det ständigt att finnas behov av att gå tillbaka till det grundläggande aktmate- rialet. Behov av tillgång till registerarkivet föreligger såväl på länsnivå som på lokal nivå. En dubblering av viss del av arkivmate- rialet, exempelvis genom mikrofotografering, torde sålunda bli erforderlig oavsett vilken organisationslösning som väljs. Från flera användningssynpunkter men främst med tan- ke på kraven och möjlighetema att åstad- komma en god arkivvård är relativt stora

arkiv klart att föredra. Härvid bör särskilt uppmärksammas att den stora mängden kar- tor i dessa arkiv ställer speciella krav på tillsyn, vård och underhåll.

6.5 Kommunala och statliga intresse- områden

Uppgiftsfältet för fastighetsbildnings- och mätningsorganen omspänner såväl sådana områden där kommunernas intressen är mest framträdande som sådana sektorer där sta- tens intressen överväger. En sträng avgräns- ning är emellertid inte möjlig.

Till uppgifterna med kommunal anknyt- ning hör de insatser som hänger samman med kommunernas ansvar inom mark-, pla- nerings- och bostadsbyggnadssektorerna. Mark som skall exploateras för bostads- byggande eller liknande ändamål bör i ett tidigt skede beredas härför i avseende på fastighetsindelningen. Genom fastighetsbild- ningsåtgärder underlättas på så sätt det se- nare plangenomförandet. I detaljplaneringen bör fastighetsbildaren medverka med sitt kunnande i fråga om planekonomi och plan- genomförande. I processen krävs ofta tek- niska åtgärder av utstakningskaraktär för att planlinjerna skall kunna anpassas till de rå- dande förhållandena på marken på bästa sätt. Också fastighetstekniska undersökning- ar samt bedömningar av markvärden, sak- rättsliga förhållanden och förutsättningar för fastighetssamverkan är i ökad utsträckning angelägna bidrag från fastighetsbildarens sida i planarbetet. Vid den slutliga exploa- teringen behövs fastighetsbildning och i åt- skilliga fall förrättningar för skilda former av fastighetssamverkan, utstakning för tek- niska anläggningar, upprättande av nybygg- nadskartor samt utsättning och kontroll av byggnader. Dessa moment nämns endast som en exemplifiering.

Kraven på samordning och samverkan med skilda kommunala organ är här odisku- tabelt betydande. Hur organisationen än ut- formas måste de krav som kan ställas på den med hänsyn till verksamhetens samband med exploatering och byggande tillgodoses.

Inom utredningen har som en mening hävdats att de nämnda kraven är så starka

att de kan uppfyllas bara i en kommunal organisation, direkt integrerad i kommu- nens förvaltning. Man har därvid bl. a. hän— visat till en undersökning om förekomsten av kontakter mellan å ena sidan ett antal stadsingenjörskontor och å andra sidan skil- da myndigheter och organ, vilken verkställts inom utredningen. Undersökningen avsåg 22 städer och omfattade två veckor. Vid redovisningen skildes mellan lokala, regio- nala och centrala kontakter. Det genom- snittliga antalet kontakter per vecka enligt undersökningen redovisas i följande tabell.

Antalet veckokontakter per kommun

Kommunens invånarantal lokalt regionalt centralt 10—— 20 000 33 3 0 20— 40 000 87 6 2 40—100 000 1 1 1 14 1

Samtidigt undersöktes i vilken utsträck- ning stadsingenjörerna bevistar periodiska sammanträden inom kommunerna. Den år- liga frekvensen för de tre storleksgrupperna var i genomsnitt respektive 97, 117 och 83 sammanträden.

Som tidigare redovisats utgörs insatserna i dessa sammanhang till mycket betydande del av tekniska åtgärder som inte ingår i fastighetsbildningen och det är också när det gäller sådana insatser tidskraven gör sig mest gällande. Det är uppenbart att en stor del av de i undersökningen redovisade kon- takterna är av sådan art. Beroende av hur stadens förvaltning är uppbyggd utförs des- sa uppgifter ibland av stadsingenjörskonto- ret, ibland av fastighetskontoret eller annan teknisk förvaltning. Beträffande denna del av verksamheten, mätningsväsendet, har emellertid inte inom utredningen ifrågasatts att kommunen inte skall få lösa organisa- tionsfrågan individuellt. I varje fall för de större och medelstora kommunerna torde mätningsväsendet också regelmässigt komma att handhas av kommunalt organ.

Beträffande det samband som råder mel- lan mätningsväsendet och fastighetsbildning- en och de konsekvenser som följer härav har skilda åsikter kommit till uttryck inom utred- ningen.

Enligt en bedömning är det inte möjligt att skilja uppgifterna inom mätningsväsendet från fastighetsbildningen och fastighetsre- gistreringen. En sådan uppdelning skulle, anses det, leda till svåra samordningspro- blem och risk för dubbelarbete genom det samspel som måste råda mellan fastighets- bildning och exempelvis stommätning och skilda utstakningsarbeten i planeringssam- manhang. Häremot har emellertid hävdats att detta samband delvis är av kvalitets- karaktär bestämda krav måste sålunda vara uppfyllda i fråga om t.ex. en stom- mätnings kvalitet — och att det till denna del kan tillgodoses genom generella nog- grannhetsföreskrifter. Vidare är sambandet till återstående del inte mera påtagligt eller komplicerat än vad som gäller för många andra inslag i dagens samhällsbyggnadspro- cess och behovet av samordning kan tillgo- doses genom en samverkan mellan olika or- gan på samma sätt som i dessa.

Enligt utredningens uppfattning är det inte nödvändigt att uppgifterna inom mät- ningsväsendet organisatoriskt sammanvävs med fastighetsbildningsuppgiftema. Med tan- ke på det innehåll som kan ges åt mätnings- väsendet kan det t.o.m. vara en fördel för en kommun att skilja detta från fastighets- bildningen. Som tidigare betonats måste den senare ombesörjas av ett organ som är helt fristående från exempelvis kommunens mark- politiska strävanden. En kommun behöver emellertid lantmätarexpertis inom ett vid- sträckt fält från fastighetsrätt och fastighets- värdering i samband med markförvärv till planerings- och mätningsteknik vid exploate- ring och byggande. En samling av denna expertis direkt under kommunens styrelse, vilken är det ytterst ansvariga organet för bl. a. markpolitiken, torde ofta vara fördel- aktig. I första hand måste detta gälla för kommuner som visserligen kan skaffa egen expertis på dessa områden men som är för små för en uppdelning av funktionerna. Även för större kommuner kan emellertid en koncentration av denna expertis visa sig gynnsam.

Fastighetsbildning förutsätter ett nära samband mellan fastighetsbildaren och skilda

organ, såväl på lokal nivå som på länsplanet. Detta är fallet enligt både nuvarande )Ch föreslagen lagstiftning och behovet av sam- råd med byggnadsnämnd och berörda läns- organ har framhävts i lagrådsremissen om ny fastighetsbildningslag (bl. a. sid. 56 ff.). Fastighetsbildaren måste vidare hålla sig väl underrättad om kommunens utvecklings- och utbyggnadsplaner för att kunna lämna "ons- kad medverkan i rätt tid. Han bör också, som understrukits i det föregående, aktivt medverka i planeringsprocessen.

En mycket betydande del av fastighetsbild- ningen inom den urbana samhällssektorn av- ser exploatering av detaljplanerade bygg- nadsområden. Även här kan grannlaga och svårbemästrade fastighetsbildningsproblem uppkomma men genom en förutseende ut- byggnadsplanering bör dessa i stor utsträck- ning kunna lösas i ett tidigt skede. Det av- slutande bildandet av byggbara fastigheter innebär då, som konstaterats i det före- gående, närmast iordningställande av ett registreringsunderlag. Det tidskrävande mo- mentet i denna rättsliga procedur blir här av rent teknisk karaktär och det torde inte föreligga vare sig principiella eller praktiska hinder mot att tekniska och rättsliga moment i ett fastighetsbildningsärende utförs inom skilda organisationer, givetvis i nära sam- verkan dem emellan. Om de med fastighets- bildningen sammanhängande tekniska arbe- tena sålunda utförs av annat organ än fas- tighetsbildningsmyndigheten kan arbetsinsat- sen från denna i ett fall som det angivna reduceras till ett minimum.

Föredragande departementschefen har upp- märksammat denna fråga i lagrådsremissen till ny fastighetsbildningslag. Sedan han kon- staterat att ansvaret för det tekniska arbetet i fastighetsbildningen alltid ytterst måste an- komma på fastighetsbildningsmyndigheten fortsätter han (sid. 201): »Oavsett hur hu- vudmannaskapet för fastighetsbildningsvä- sendet kommer att anordnas, torde en viss samverkan mellan stat och kommun i fråga om fastighetsbildningsverksamheten bli nöd- vändig. En sådan samverkan blir särskilt angelägen beträffande de tekniska arbetena.

I den mån staten skall svara för verksam- heten är den givetvis skyldig att hålla tek- nisk personal i full utsträckning. Detta bör emellertid inte hindra att om det tekniska och beredande arbetet utförts av kommunalt anställd personal, som har behövlig kom- petens för uppgiften, arbetet bör godtas av den statliga fastighetsbildningsmyndigheten.»

Frågan har berörts av departementschefen även i ett uttalande i anslutning till den föreslagna 4 kap. 25 å, i vilket det inled- ningsvis slås fast att fastighetsbildningsmyn- digheten har att sörja för en fullständig ut- redning i ett fastighetsbildningsärende. »Det- ta utesluter givetvis inte», säger departe- mentschefen (sid. 270), »att utredningsarbe- tet kan i viss utsträckning ha vidtagits redan innan fastighetsbildningsärendet anhängig- gjorts hos myndigheten». Han fortsätter: »Särskilt i sådana fall som gäller fastighets- bildning inom exploateringsområden kan t. ex. genom kommunens försorg mycket av utredningsarbetet vara förberett. Myndig- hetens arbete kommer då närmast att bli en formell kontroll och granskning av arbetet, vilket gör att fastighetsbildningsproceduren kan ske mycket snabbt.»

Genom en samverkan av här antytt slag kan såväl tidskravet som övriga samord- ningskrav tillgodoses vid en statlig fastig- hetsbildningsorganisation på ett sätt som erbjuder kommunerna erforderliga garantier. Utredningen återkommer senare i betänkan- det med detaljerade förslag för att skapa sådana garantier.

Om sålunda viss del av uppgiftsfältet har kommunal anknytning är andra områden som kräver fastighetsbildningsinsatser av övervägande statlig natur. Främst må näm- nas jordbruket och skogsbruket.

Den kommunala arbetsgruppen inom ut— redningen (jämför sid. 87) har starkt fram- hållit kommunala anknytningar till jord- och skogsbrukets område. Gruppen anför så- lunda:

Det ökande kommunala intresset och ansva- ret för den totala markanvändningen gör det angeläget att konkreta kommunalekonomiska och planpolitiska bedömningar och målsätt- ningar kan infiltreras i lantbruksnämndernas

beslut. Detta skulle kunna ske på ett osökt sätt genom medverkan från kommunala fastig- hetsbildningsorganisationer, vilka är förtrogna med inte bara de stora dragen utan även nyan- seringarna i den kommunala lokaliserings— och markpolitiken. I detta sammanhang kan man inte heller underlåta att ta hänsyn till den sekundära betydelse för friluftsliv samt natur- och miljövård som den agrara markanvänd- ningen har. Härvidlag har det allmänna ett stort ansvar. En rimlig fördelning mellan stat och kommun av detta ansvar är ofrånkomlig. Den kommunala uppgiften torde i betydande omfattning innefattas i behovsbedömningar och medverkan vid planläggning samt åtgärder för genomförande av konkreta projekt. Uppenbar- ligen kan fastighetsbildningsorganisationen be— tjäna den kommunala verksamheten genom in- satser i dessa sammanhang.

De specifikt statliga intressena för rationali- seringsverksamheten inom jord- och skogsbruk torde kunna beaktas och bevakas i lika mån ifall fastighetsbildningen är under kommunalt eller statligt huvudmannaskap. Detta resone- mang bygger på förutsättningen att de kom— munala enheterna organiseras med full kom- petens även för den agrara fastighetsbildnings- verksamheten. Detta kan ske bl. a. genom spe- cialistkollektiv under kommunalt huvudmanna— skap. För att trygga en tillfredsställande resurs- tillgång i detta avseende kan man tänka sig att företrädare för det statliga agrara rationalise- ringsintresset utrustas med befogenhet att i aku- ta situationer påkalla förstärkningar av den kommunala organisationen.

Åtgärderna på det aktuella området måste emellertid baseras på de av statsmakterna antagna politiska riktlinjerna vilka, som er- farenheten visat, ibland kan vara delvis mot- satta den enskilda kommunens inställning. I och med att den statliga politiken på dessa områden även innebär en betydande ekono- misk medverkan i näringsgrenarnas rationa- lisering kan staten inte undvara ett fast grepp över insatserna, vare sig dessa sker under engagemang av lantbruksnämnden eller spontant på fastighetsägares önskan.

Det relativt nyligen fattade beslutet om en ny lantbruksorganisation syftade till en ef- fektivisering av insatserna för att rationali— sera lantbruksföretagen. Lösningen förutsät- ter bl. a. en intim samverkan mellan rationa- liseringsorganet och fastighetsbildarna. Be- hovet härav torde bli än mera framträdande vid tillämpningen av en ny fastighetsbild-

ningslag med dess vidgade möjligheter att genomföra vittsyftande lösningar och att inom fastighetsregleringens ram verkställa erforderliga tekniska fnllföljdsåtgärder.

Frågan om fastighetsbildarens ställning i förhållande till ett rationaliseringsorgan för jord- och skogsbruket har varit föremål för ingående överväganden inom 1960 års jord- bruksutredning (SOU 1964: 55). Utredning- en diskuterade därvid även ett alternativ som innebar ett skiljande av lantmäteriets verk- samhet inom jordbruks— och skogsbrukssek- torn från dess övriga verksamhet. Under åberopande bl. a. av den nära samhörigheten mellan dessa uppgifter samt av en ända- målsenlig disposition av fastighetsbildnings- resurserna avvisade utredningen emellertid detta alternativ och förordade en lösning som innebar en sammanhållen fastighets- bildning. Detta utredningens ställningsta- gande har senare accepterats av statsmak- terna (prop. 1965:100, JoU 17). 1965 års lantbruksorganisationsutredning har i sitt arbete utgått från det sålunda av statsmak- terna beslutade läget. Några förhållanden som föranleder avsteg från de av statsmak- terna nyligen fattade besluten beträffande denna organisation föreligger inte.

Av betydelse i organisationssammanhang är vidare det förhållandet att projekten ibland berör mer än en kommun. Genom att insatserna, såsom förutsatts vid riksda- gens beslut år 1967 om riktlinjer för jord- brukspolitiken, i större utsträckning än tidi- gare måste koncentreras till stora projekt blir det nödvändigt att för ett visst ärende samla större resurser Vilka senare måste flyttas över till nya projekt, ofta inom ett helt annat område. En betydande elasticitet i resursdispositionen erfordras därför. Be- hovet av specialistmedverkan får också be- tydelse i sammanhanget.

De krav på organisationen som betingas av de anförda förhållandena rörande jord- bruket och skogsbruket kan inte godtagbart tillgodoses annat än i en statlig, riksomfat- tande organisation.

Även i andra avseenden berör verksam- heten i ett sammanhang flera kommuner, ibland hela regioner. Som exempel kan

nämnas sådan översiktlig planering för fri- tidsändamål som är en direkt förutsättning för fastighetsbildning för detta ändamål. Detta framgår bl. a. av lantmäteristyrelsens meddelande nr 2: 1968, betitlat »Planmäs— sig bakgrund vid fastighetsbildning för fri- tidsändamål», vilket något refererats i ett föregående kapitel (sid. 39). Det har under senare år varit nödvändigt att lantmäteriet i betydande omfattning engagerat sig i sådan planläggning.

Även inom naturvårdssektorn har det stat- liga lantmäteriet under senare år kommit att främst på begäran av länsstyrelserna aktivt medverka. Detta har bl. a. avsett ar- betet med översiktlig planering i anslutning till den bebyggelseplanering som lantmäteri- ets organisationsenheter utför samt vidare förhandlingar och värderingar i samband med genomförande av skilda projekt. Även i fortsättningen torde stort behov föreligga av en statlig organisation för dessa uppgifter.

Exempel på andra projekt av statlig natur som i ett sammanhang kan beröra flera kommuner är medverkan i planering av allmänna vägar. Här gäller det ofta att stu- dera skilda alternativ i fråga om sträckning för att i möjligaste mån undvika skadeverk- ningar och att föreslå åtgärder för att genom ändringar i fastighetsindelningen undanröja eller minska sådana skador. Också åtgärder berörande det enskilda vägnätet är ofta av interkommunal natur.

6.6 Territoriell eller funktionell uppdelning av huvudmannaskapet för fastighetsbildning

I föregående avsnitt har något diskuterats möjligheten att göra en uppdelning mellan fastighetsbildning och mätningsväsende, varvid utredningen funnit en sådan möjlig. I detta avsnitt skall behandlas frågan om en uppdelning av huvudmannaskapet för fastig- hetsbildning i territoriellt eller funktionellt avseende.

En viss skillnad finns otvivelaktigt mellan fastighetsbildningsuppgifterna inom olika typer av områden, såsom antytts i det före- gående. Problemen och medlen blir ofta an- norlunda i en tätort än inom ett landsbygds-

område. Än mera uttalad blir skillnaden mel- lan insatser för jord- och skogsbruket och åtgärder inom bebyggelseplaner. Det skulle mot denna bakgrund kunna synas möjligt och lämpligt att lösa organisationsfrågan principiellt olika för olika typer av områden eller för olika ändamål.

En territoriell uppdelning måste baseras på distinkta gränser, något som också fram- hållits i direktiven för utredningen. Detta är särskilt angeläget av publicitetshänsyn. All- mänheten och offentliga organ skall sålunda utan svårighet kunna finna rätt myndighet. Detta innebär att en delning av kommun (kommunblock) över huvud taget måste an- ses olämplig. Inom en kommun skulle en gränsdragning annars i och för sig kunna tänkas mellan områden som planlagts enligt byggnadslagen och andra områden. En så- dan gräns skulle emellertid undergå mycket snabba förändringar med därav följande olägenheter. Som påpekats i ett tidigare sam- manhang sker vidare en inte ringa del av fastighetsbildningen för urbana ändamål med stöd av ännu inte fastställda detaljplane- förslag och en gräns mellan skilda organs verksamhetsområden skulle här te sig ora- tionell och omotiverad. Varje annan grund för territoriell uppdelning av en kommun i här aktuellt avseende torde bli i hög grad diskutabel och skulle kräva en för ändamålet särskilt konstruerad gräns.

En annan väg kan vara att skilja mellan olika kommuner, varvid gränserna för verk- samhetsområdena kommer att sammanfalla med kommungränser. Historiskt sett har i princip kommuntypen varit avgörande så att städer haft egen förvaltning för bl. a. fastig- hetsbildning. Skillnaden mellan städers och andra kommuners behov och möjligheter försvagas emellertid allt mera. En sådan delningsgrund kommer dessutom att omöj- liggöras genom det väntade beslutet om en- hetlig kommuntyp. Inom utredningen har också diskuterats en uppdelning efter kom- munernas folkmängd, så att kommuner över ett visst befolkningstal skulle ha egna fastig- hetsbildningsorgan, medan verksamheten i övriga kommuner skulle handhas av en stat- lig organisation. Även i detta fall saknar

delningsgrunden emellertid saklig motive- ring. Verksamhetens art sammanhänger så- lunda mera med exempelvis en kommuns struktur och utvecklingstakt än med invå- narantalet. Slutligen har även ifrågasatts möj- lighet för kommunerna att själva ombesörja fastighetsbildningen om de så önskar, varvid staten skulle vara skyldig att svara för upp- giften i övriga fall.

Mot en territoriell uppdelning, särskilt en- ligt någon av de senare modellerna, talar starka organisatoriska skäl. Den bygger på förutsättningen att det finns en statlig orga- nisation för de områden som inte täcks av kommunala fastighetsbildningsorganisatio- ner. Det ligger emellertid i konstruktionen att dessa restområden inte avgränsas med tanke på att de skall utgöra lämpliga under- lag för organisationsenheter. Tvärtom torde de komma att utgöras av spridda kommuner med genomsnittligt litet arbetsunderlag. Det- ta föranleder självfallet svårigheter att hålla en statlig organisation med möjligheter att ge dessa områden en god service. En uppdel- ning av denna art leder sålunda otvivelak- tigt till försämrade villkor för de svagare glesbygdskommunerna. Denna försämring torde bl. a. innebära en uttunnad »sidoser- vice» av den typ en statlig fastighetsbild- ningsorganisation kan lämna och som är speciellt värdefull för kommuner utan egen expertis inom dessa områden. Tendensen kan väntas göra sig särskilt starkt gällande för områden inom södra och mellersta Sve- rige, där de mera utvecklingskraftiga kom- munerna dominerar. Visserligen kan sägas att det i den nuvarande organisationen varit möjligt att bygga på en uppdelning av lik— nande art som den här diskuterade, men förhållandena blir radikalt annorlunda i ett läge med färre och större kommuner. Redan de hittills genomförda kommunsammanlägg— ningarna har visat detta.

Även om en lösning med territoriell upp- delning —— valfri eller inte valfri — måste kompletteras med bestämda övergångsregler för att minska de negativa organisatoriska effekterna av en kommuns övergång från en organisationstyp till en annan, kommer sådana effekter inte att kunna undvikas. Om

det vid en uppdelad lösning blir vanligare med övergångar till kommunal lösning än i motsatt riktning kommer detta dessutom med stor sannolikhet att försämra den stat- liga organisationen på så sätt att det blir mycket svårt att bibehålla och rekrytera god personal till en successivt krympande orga- nisation. En sådan utveckling åstadkommer ytterligare men för de kommuner som inte förmår eller som eljest inte finner det än- damålsenligt att bygga upp en egen förvalt- ning för uppgifterna.

Möjligheterna till en funktionell delning av huvudmannaskapet för fastighetsbildning i agrar och urban verksamhet har också övervägts.

Ett par av de faktorer som vid omorga- nisationen av lantmäteriet år 1960 ansågs tala för att viss verksamhet för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering borde has om hand av särskilda specialenheter var möjligheten till specialisering och de för- bättrade förutsättningarna att få större objekt genomförda snabbt. Samma skäl skulle nu möjligen kunna anföras för en funktionell delning av fastighetsbildnings- och mätnings- verksamheten mellan å ena sidan jordbruks— och skogsbruksärenden och å andra sidan tätorts- och bebyggelsefrågor.

Det är uppenbart att den med jordbruks- och skogsbruksfrågor sysselsatte fastighets- bildaren måste ha specialkunskaper i åtskil- liga ämnen som ej krävs för arbete med övrig samhällsbyggnadsverksamhet. Han måste sålunda vara väl insatt i den aktuella jordbruks- och skogsbrukspolitiken och dess tillämpning och känna till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för jordbruks— och skogsproduktion samt behärska de pro- blem som uppkommer vid genomförande av de ofta stora och komplicerade rationalise- ringsföretag som erfordras inom näringarna. Med detta är emellertid inte sagt att det ändå inte kan vara fördelaktigt att, som fallet är i den nuvarande organisationen på området, för mera avancerade delåtgärder utnyttja specialistservice från exempelvis ett central- organ. Åtskilliga värderings- och planerings- moment är tvärtom klart av den art att sådan hjälp bör anlitas. Karaktären av den

mätningstekniska service som erfordras skil- jer sig däremot mindre från vad som krävs för övrig fastighetsbildning.

Vid lantmäteriets omorganisation år 1960 drogs bl.a. utifrån sådana synpunkter slutsat- sen att särskilda specialenheter skulle inrät- tas. Dessa skulle emellertid ingå i lantmäteri- organisationen. Det var alltså då fråga om enbart en partiell uppdelning. En stor del av lantmäteriets insatser för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering och huvudpar- ten av de mera genomgripande åtgärderna på detta område sker genom sådana specialen- heter. Även lantmäteridistrikten svarar emel- lertid för en betydande del av denna verk- samhet, inte bara inom de län där specialen- het saknas. Distriktslantmätarna verkar så- lunda bl. a. som rådgivare och initiativtagare till fastighetsregleringar. De handlägger även ärenden som ej är mer omfattande än att de kan passa in i distriktsarbetets rytm.

Ett par exempel må anföras till belysning av det senast sagda. Inom stora delar av landet är det vanligt i samband med ned- läggning av jordbruk att brukningscentrum avskiljes för permanent bosättning eller som fritidsbostad medan produktionsarealerna omdisponeras. Detta kan ske i brukarens egen regi, under medverkan från lantbruks- nämnden eller sedan nämnden förvärvat fastigheten för arealförstärkning av en eller flera brukningsenheter inom en trakt. Beho- vet av kontakt med andra samhällsbyggnads- frågor kan i sådana fall leda till att ärendet lämpligen bör handläggas inom distrikts- enhetens ram. Där mera genomgripande omarronderingar blir aktuella torde däremot en specialenhet normalt kopplas in. En lik- nande kombination av skilda intressen upp- träder ofta i samband med utbyggnaden av det enskilda vägnätet och vid andra förrätt- ningar enligt EVL. Å andra sidan kommer de specialenheter som här har nämnts i stor utsträckning i kontakt med direkta tätorts- problem. De berörda områdena omfattar så— lunda ofta såväl jordbruksjord och skogs- mark som relativt betydande och växande tätorter.

Vid en total separation blir förhållandena emellertid mera komplicerade. Betydande

svårigheter uppkommer sålunda när det gäl- ler att avgränsa arbetsuppgifterna. Därtill kommer att en förrättning, som primärt har ett ändamål, sekundärt också kan beröra andra intressen. Så måste exempelvis vid fler- talet avstyckningar utanför fastställd detalj- plan konsekvenserna för jordbruket bedömas.

Vad som anförts här visar att en funk- tionell delning av arbetsuppgifterna efter den angivna grunden skulle bli synnerligen svår att tillämpa i praktiken. Sakägarna skulle förorsakas svårigheter och en delning skulle te sig oredig även för de inom skilda ända— målsområden arbetande fastighetsbildnings— organen. En organisation med generell kam- petens måste därför väljas. Att det i vissa fall ändamålsinriktade specialistbehovet kan- ske måste tillgodoses på olika sätt strider ej mot denna princip.

De fördelar som framhållits följa med en funktionell delning kan i väsentlig mån till- godoses även vid en enhetlig organisation. Lantmäteriets nuvarande arbete inom distrikt och specialenheter ger belägg för detta. Där- emot synes det inte möjligt att vid en del- ning på ett enkelt sätt råda bot för de påtalade svårigheterna. Tanken på att för- lägga ärenden för jordbruks- och skogsbruks- ändamål respektive tätorts- och bebyggelse- ärenden till skilda organisationer bör därför förkastas. Som tidigare erinrats om har den nyligen beslutade organisationsöversynen på rationaliseringsområdet till denna del base- rats på samma bedömning.

6.7. Allmänorganisatoriska frågor

Vid bedömningen av den föreliggande orga- nisationsfrågan måste också beaktas det sto- ra värde som ligger i att staten har tillgång till en organisation inom marksektorn med central, regional och lokal förankring. Ge- nom inventering kan underlagsdata härige- nom snabbt samlas in rörande skilda mark- användningsproblem och även för centrala planeringsaktiviteter. För undersökningar om fastighetsmarknaden till ledning vid vår- dering för skilda ändamål inom samhälls- byggandet, exempelvis vid expropriation och naturvårdsåtgärder, ger en samordnad men

rikt förgrenad organisation stora möjligheter. En sådan underlättar också ett rationellt plangenomförande. Staten har i det nuva- rande lantmäteriet en sådan organisation och torde för framtiden inte kunna undvara en sådan.

I sammanhanget måste vidare uppmärk- sammas de ökade möjligheter till en rationell och slagkraftig organisation som program- budgeteringen inom statsförvaltningen i framtiden kommer att ge. Med denna följer en ökad smidighet och bättre förutsättningar för en uppföljning och kontroll av verksam- heten. Systemet torde bl. a. ge möjlighet att genom temporärt ökade resursinsatser snabbt tillgodose uppkommande behov exempelvis i samband med markexploatering och bostads- byggande.

Vid en enhetlig lösning kan betydande organisatoriska fördelar vinnas i jämförelse med en på flera huvudmän splittrad organi- sation. I det föregående har behovet av ser- vice- och specialistorgan kraftigt understru- kits. Detta behov, vilket kommer att öka, kan knappast tillgodoses på ett ändamåls- enligt sätt annat än inom en enhetlig, statlig organisation. Vid en kommunal lösning tor- de man få tillgodose detta behov i första hand genom enheter för länen, administre- rade genom kommunalförbund eller av nå- gon kommun i avtalssamverkan med övriga. Sådana anordningar blir emellertid mera tungrodda. Det torde också rent praktiskt vara svårt att härigenom uppnå den vidare integration som är nödvändig för en effektiv verksamhet.

I valet mellan ett statligt och ett kommu— nalt organisationsalternativ måste också be- aktas de praktiska möjligheterna att få till stånd organisationsenheter som från arbets- organisatoriska och liknande synpunkter har acceptabel storlek. Ett relativt stort arbets- underlag inom fastighetsbildningsområdet erfordras vidare för att möjliggöra den er- farenhet och rutin hos fastighetsbildnings- myndigheten som enligt vad som tidigare konstaterats är en förutsättning för en rätts- säker och smidig lagtillämpning. Kommun- blocken har oftast en låg frekvens av för- rättningar. Medianvärdet av antalet är 1968

Antal KOMMUNBLOCK LANTMÄTERI- He. än DISTRIKT 800 . 800 —r— Antal begärda Antal begärda 700 "" förrättningar och förrättningar och tomtindelningar tomtindelningar 600 —— 500 —— 400 —— 300 —— 200 —— 100 —— () __. | | l a 14 12 10 8 10 12 14 16 18 Procentuell andel Procentuell andet av blocken av distrikten

Diagram 6. Ärendefrekvensen av förrättningar och tomtindelningar år 1968 i kommun- blocken och lantmäteridistrikten.

begärda förrättningar och tomtindelningar inom kommunblocken var sålunda 119 åren- den. Av de 110 lantmäteridistrikten hade endast 10, eller 9 %, färre inkomna ärenden av detta slag. Medianvärdet för distrikten var 215 ärenden, vilket antal underskreds i 214 kommunblock (76 %). Förhållandet var i huvudsak detsamma år 1966, det ytterli- gare år som undersökts av utredningen. — Ärendefrekvensen i kommunblocken det förstnämnda året redovisas i diagram 6. Som en jämförelse visas fördelningen för lant— mäteridistrikten.

Samtidigt har erfarenheten visat att vissa lantmäteridistrikt trots att de sålunda normalt är klart större än vad som svarar mot det arbetsunderlag som kommunbloc- ken ger är alltför små. Det är med hän— syn härtill utredningens bestämda uppfatt- ning att enheternas storlek måste ökas vä- sentligt i ett stort antal fall om ett rationellt fastighetsbildningsväsende skall kunna åstad- kommas. Härav kan dras den slutsatsen att vid ett kommunalt alternativ samverkans- former innefattande inte bara flera av de nuvarande kommunerna utan även flera

kommunblock kommer att bli absolut nöd- vändiga i ett mycket stort antal fall om arbetsorganisatoriskt sett godtagbara förhål- landen skall kunna ernås. Med hänsyn till verksamhetens natur torde det vara uppen- bart att stora svårigheter föreligger att eta- blera sådan samverkan.

6.8 Genomförandefrågar Även om problemen i samband med en övergång till ett nytt organisatoriskt system inte kan få vara avgörande vid valet av lös- ning torde betydande hänsyn ändå böra tas till dessa. Oberoende av vilken organisationsform som väljs i övrigt kan man utgå från att de större kommunerna kommer att svara för mätningsväsendet genom egna organ. Med hänsyn till verksamhetens omfattning blir det då främst fastighetsbildningsuppgifterna som tilldrar sig intresset i ett resonemang om- kring övergångsfrågorna. Inom det statliga lantmäteriet motsvarar ifrågavarande upp- gifter minst 75 % av hela arbetsmängden. Enligt den tidigare (sid. 48) omnämnda un- dersökningen vid ett antal stadsingenjörs-

kontor utgör motsvarande andel vid dessa 12%. Även om vissa i det tidigare sam- manhanget påtalade olikheter i redovisning— en beaktas är andelen av en klart lägre stor- leksordning än inom lantmäteriet. Härav framgår tydligt att den helt övervägande delen av fastighetsbildningsverksamheten handhas av det statliga lantmäteriet.

De angivna siffrorna ger direkt vid han- den att ett kommunalt organisationsalterna- tiv i fråga om fastighetsbildningen föror- sakar genomförandeproblem av en helt an- nan svårighetsgrad och omfattning än ett statligt. Vid ett statligt alternativ kommer redan befintliga, rationellt fungerande organ att utgöra kärnan i en organisation med arbetsuppgifter av till sin natur oförändrat slag och med en omfattning som visserligen utökats men där förändringarna dock är måttliga relativt sett. Vid ett kommunalt alternativ däremot kommer de befintliga mätningsorganisationerna att tillföras arbets- uppgifter av för dessa enheter delvis helt ny art. Dessutom kommer i detta fall den till de ursprungliga kommunala enheterna knut- na, med fastighetsbildning sysselsatta perso- nalen att utgöra endast en tämligen begrän- sad andel av den utvidgade organisationens personal. Att konsekvenserna härav torde kunna bli ytterst besvärande i ett övergångs- skede torde vara uppenbart. Vid en lösning där övergången mellan det gamla och det nya systemet sker successivt under en längre period — en sådan har också ifrågasatts — blir de här nämnda anpassningssvårigheterna utan tvivel mindre. I gengäld uppträder då på den statliga sidan de nackdelar som en- ligt vad förut sagts är förenade med en orga- nisation under successiv avveckling.

Också i andra avseenden kommer genom- förandet av den nya organisationen at-t bli mindre komplicerat vid en statlig lösning än vid en med kommunerna som huvudmän. Den nya kommunindelningen kan inte vän- tas fullständigt genomförd förrän vid ut- gången av år 1973 (jämför SFS 1969: 156). Vid tidpunkten för ikraftträdandet av en ny organisation kan det därför ännu väntas finnas ett antal små kommuner. Dessa torde inte för en övergångstid böra eller kunna

skaffa sig egna fastighetsbildningsorgan. I varje fall för dessa men också för ett bety- dande antal färdigbildade »blockkommuner» kommer sålunda vid en kommunal lösning att krävas komplicerade samverkanssystem. Om en statlig organisation skall ha hand om fastighetsbildning och fastighetsregistrering erfordras däremot från kommunerna endast ett ställningstagande till önskad lösning be- träffande de tekniska mätningsuppgifterna.

En omorganisation av detta slag medför oundvikligt påfrestningar för personalen i form av omplaceringar och byte av tjänst och bostadsort. Ett kommunalt övertagande av verksamhetsområdet skulle leda till så- dana omställningar för hela personalen idet statliga lantmäteriets förrättningsorganisa- tion samt för delar av personalen vid läns- lantmäterikontoren och lantmäteristyrelsen. Om staten genomgående skall svara för fas- tighetsbildning och fastighetsregistrering blir konsekvenserna i personalhänseende mindre genomgripande. Man har sålunda anledning utgå från att flertalet kommuner som nu har egna organisationer inom området och i varje fall de som har någorlunda stor per- sonal kommer att bibehålla dessa enheter eventuellt samordnade med andra förvalt- ningsenheter för uppgifter inom mät- ningsväsendet. Huvudparten av den kom- munalt anställda personalen kommer då att beröras förhållandevis litet.

6.9 Ställningstagande rörande huvud- mannaskapet

Utredningens ställningstagande grundar sig huvudsakligen på följande, i det föregående motiverade uppfattningar.

En för riket enhetlig organisation kan ses som en naturlig följd av den kommande, för all fastighetsbildning gemensamma lagen. En enhetlig lag kräver en organisation som har förutsättningar att sörja för en enhetlig lagtillämpning. Detta åstadkommes bäst ge- nom en riksomfattande, vertikalt integrerad organisation. Fastighetsbildningsförrättning- en innebär en prövning och sammanvägning av allmänna och enskilda intressen. Nya FBL innehåller nya långtgående medel att

ändra fastighetsindelningen och fastighets- bildningsmyndighetens ställningstaganden får konsekvenser likartade med domstolsavgö- randen. Höga krav måste därför ställas på förrättningstantmätarnas kompetens. Kvali- teten i förrättningsavgörandena kommer att i hög grad vara avhängig av förrättnings- lantmätarnas utbildning, erfarenhet och ru- tin. Specialisering är numera nödvändig och kräver arbetsunderlag av stor omfattning. Fastighetsbildningsprocessen ställer höga krav på rättssäkerhet och opartiskhet. Dessa kan bäst tillgodoses i en statlig organisation. Den nya organisationen måste oberoende av ärendetyp ges generell kompetens i fråga om den rättsliga fastighetsbildningen både i stad och på landsbygden.

Vissa ändamål inom markanvändningen, som kräver fastighetsbildningsinsatser, har kommunal anknytning. Den medverkan i och anpassning till den kommunala verk- samheten som motiveras härav kan, som närmare kommer att visas i senare avsnitt, genom rimlig samverkan tillgodoses även i en statlig organisation. Andra ändamål åter (bl.a. inom jordbrukets och skogsbrukets område) är av klart statlig natur. Staten kan inte undvara ett fast grepp över insatserna på dessa områden. Inom fritids- och natur- vårdssektorn krävs betydande insatser från lantmäteriorganisationens sida bl. a. för över- siktlig planering, i många fall över kom- mungränser, och för plangenomförande (in- kluderande fastighetsvärdering med mot- stridiga partsintressen).

Fastighetsregistreringen är en statlig ange- lägenhet. Fastighetsregistermyndigheten mås- te vara självständig gentemot fastighetsbild- ningsmyndigheten men inordnad i samma organisation som denna. Det nya fastighets- registret, som i större utsträckning än det nuvarande ger fastighetsinformation för pla- nering av vitt skilda typer och för skilda nivåer, förutsätter en centralt och länsvis uppbyggd organisation.

Strukturrationaliseringen inom framför allt skogsbruket och jordbruket med stora projekt av regional omfattning, av engångs- karaktär och med stora specialistkrav kan praktiskt handhas endast av en integrerad

riksorganisation. Särskilda krav på organisa- tionens förmåga att snabbt tillhandahålla tjänster ställs där dess insatser ingår som ett led i en större åtgärdskedja, såsom i sam— band med exploatering och bostadsbyggande och vid jord- och skogsbrukets rationalise- ring. Den elasticitet i resursdispositionen och den tillgång till service- och specialistorgan som till följd härav är viktiga förutsätt- ningar för en effektiv verksamhet tillgodoses bäst i en hela riket omspännande, samord- nad organisation.

Såväl fastighetsbildning som fastighets- registrering kräver för en effektiv verksam- het bl. a. för att rationella hjälpmedel skall kunna utnyttjas och en nödvändig spe- cialisering komma till stånd —— organisa- tionsenheter med väsentligt större arbetsun- derlag än det som flertalet kommunblock lämnar. För vissa åtgärder, främst sådana av mätningskaraktär i anslutning till bostads- byggande och skilda kommunaltekniska ar- beten, ställs krav på en god lokal anknyt- ning. Båda dessa krav kan praktiskt inte tillgodoses samtidigt på ett godtagbart sätt annat än genom en integrerad organisation i flera nivåer.

Den helt övervägande delen av fastighets- bildningsverksamheten handhas i dag av det statliga lantmäteriet. Ett statligt organisa- tionsalternativ kan enkelt genomföras, efter- som redan befintliga, rationellt fungerande organ härvid kommer att utgöra kärnan i organisationen.

De motiv och ståndpunktstaganden för ett statligt huvudmannaskap, som beträffan- de vissa andra förvaltningsgrenar redovisats i ett föregående avsnitt (sid. 91) och som varit vägledande för statsmakternas beslut, är i betydande utsträckning tillämpliga även vid ett ställningstagande i den nu aktuella organisationsfrågan. Detta gäller såväl de principiella skäl som anförts som de prak- tiskt-organisatoriska. Justitieministerns utta- lande att ansvaret för rättskipningen prin- cipiellt är en uppgift som uteslutande bör ankomma på staten synes sålunda vara till— lämpligt också på fastighetsbildningsmyndig- heten, vars judiciellt verkande beslut blir gällande i samtliga de fall då de inte förs

vidare till fastighetsdomstol eller högre in- stans. Vad föredragande departementsche- ferna anfört om praktiska fördelar genom att större och mera rationellt verkande en- heter blir möjliga samt genom att en ledning på riksplanet och inom länen med erforder- lig fasthet och enhetlighet kan uppnås synes fullt ut gälla också den nu aktuella organi- sationsreformen. Det sagda gäller även ut- talandena beträffande sådan teknisk verk- samhet, exempelvis automatisk databehand- ling, som av arbetsekonomiska skäl måste bedrivas central-t.

Vissa ledamöter inom utredningen har ansett att huvudmannaskapet för fastighets- bildning, fastighetsregistrering och mätnings- väsende bör vara kommunalt, helt eller del- vis. Mot en sådan kommunal lösning kan enligt utredningens mening väsentliga erin- ringar anföras i såväl principiella som prak- tiskt-organisatoriska hänseenden.

Här må erinras om vad som i det före- gående sagts om bl.a. kraven på enhetlig lagtillämpning och opartiskhet och om de organisatoriska konsekvenserna av dessa. Vid en kommunal lösning tillgodoses inte dessa krav. Inte heller tillgodoses statens behov av ett organ inom markanvändnings- fältet som kan medverka till ett uppfyllande av de mål som samhället uppställt inom mark- och näringspolitik. Det sagda gäller särskilt statens engagemang i lantbruksnä- ringamas rationalisering.

Från organisatorisk synpunkt medför en kommunal lösning mycket betydande svårig- heter och nackdelar. Först vid en samman- hållen organisation kan specialister och avancerade tekniska hjälpmedel ändamåls- enligt och smidigt ställas till linjeenheternas disposition. En kommunal lösning leder vi— dare till ett stort antal små och orationella enheter, något som skulle innebära ett mind- re gott utnyttjande av samhällets resurser för ändamålet. Till belysning härav må nämnas att en studie rörande tre län av hur den kommunala arbetsgruppens förslag kunde väntas bli tillämpat visade att de lokala en- heterna i drygt hälften av fallen finge endast en högskoleutbildad arbetskraft. Även vid enheter av denna ringa storlek skulle emel-

lertid erfordras samverkan mellan kommu- ner, genom kommunalförbund eller avtal, av sådan omfattning att den knappast torde kunna åstadkommas utan tvångslagstiftning. Särskilt för mindre kommuner och för kom- muner inom glesbygdsområden skulle en kommunal lösning få synnerligen ogynnsam- ma konsekvenser, inte minst genom den eko- nomiska börda som skulle läggas på dem. Slutligen må erinras om att en kommunal lösning skulle medföra synnerligen besvärliga problem vid själva genomförandet.

Med stöd av det anförda kommer utred- ningen fram till följande principiella ställ- ningstagande i organisationsfrågan.

Arbetsuppgifter av rättslig karaktär, i första hand fastighetsbildning, fastighetsbe- stämning och fastighetsregistrering samt för- rättningsverksamhet för fastighetssamverkan, bör handhas av ett riksomfattande, statligt lantmäteriorgan. Detta stämmer också över- ens med utredningsdirektivens förstahands- önskemål om en enhetlig fastighetsbildnings- organisation. Mätningsverksamhet, knuten till markexploatering och bostadsbyggande men utan direkt samband med fastighets- bildning, är i princip en kommunal uppgift. Avvikelser från den arbetsfördelning mellan statliga och kommunala organ som betingas av denna principiella uppdelning kan emel- lertid förekomma. Sålunda kan kommunerna om de så önskar och det i övrigt befinns praktiskt svara för mätningsverksamhet in- gående i förrättningar och annan förberedan- verksamhet. Å andra sidan skall det statliga lantmäteriorganet åt kommuner som så öns- kar ge service i mättekniska frågor utan an- knytning till förrättningsverksamheten.

En sådan organisationslösning innebär go- da möjligheter att tillgodose skiftande behov, sammanhängande med variationer i kom- munernas struktur. Erfarenheten visar att särskilt för mindre kommuner en omfattan- de medverkan från lantmäteriorganet beträf- fande teknisk service ofta kommer att visa sig förmånlig, inte minst från ekonomisk synpunkt. De större kommuner som redan har egna resurser inom området torde där- emot i stor omfattning komma att själva vil- ja svara för mätningsuppgiftema.

7. Principlösning

I föregående kapitel har utredningen tagit ställning för ett riksomfattande och integre- rat statligt fastighetsbildnings- och fastig— hetsregistreringsorgan med möjlighet till va- rierande lösningar i fråga om utförandet av de mätningsuppgifter, som ej ingår som led i fastighetsbildningen, allt efter de enskilda kommunernas önskan. Kommunerna ges möjlighet att svara för förberedande verk— samhet av mätnings- och annan karaktär, ingående i förrättningar.

7.1 Fastighetsbildningens organisatoriska krav

En av huvuduppgifterna för detta statliga Iantmäteriorgan blir att utföra förrättningar enligt gällande lagstiftning om fastighets— bildning, fastighetsbestämning och skilda former för fastighetssamverkan. Härför fordras enheter med goda lokala kontakter och god lokalkännedom. Utredningen åter- kommer i kapitel 10 närmare till frågan hur en sådan lokal anknytning skall ernås.

Uppbyggnaden av lantmäteriorganet kom— mer att i väsentliga avseenden bestämmas av den föreslagna fastighetsbildningslagen. Liksom de gällande lagsystemen förutsätter denna viss uppgiftsfördelning mellan skilda delar av organisationen. Detta får främst inverkan på relationerna mellan å ena sidan fastighetsbildningsmyndigheten och å andra sidan överlantmätaren såsom den som i första hand har att ombesörja det allmän- nas efterbevakning av fastighetsbildnings— besluten. Frågan har berörts i föregående kapitel. Från central nivå behövs bl. a. lednings-, anvisnings- och rådgivningsinsat- ser.

Även andra synpunkter påverkar i hög

grad frågan. Sålunda måste expertkretsen på länsplanet inrymma också fastighetsbild- ningsexpertis. Sådan expertis erfordras i egentliga fastighetsbildningsärenden och över huvud taget när det gäller frågor som rör fastighetsförhållanden. Markanvänd- nings-, lokaliserings- och planläggningsfrå- gor kräver också sådan medverkan. I beslu- tet om lantbruksorganisationen har som nämnts en medverkan av ännu intimare art byggts in. Tillämpningen av naturvårdslagen kan väntas komma att kräva allt större in- satser av fastighets- och värderingsexpertis. För att kunna göra en aktiv och initierad insats måste expertorganet kunna repliera på en organisation med lokal detaljkänne— dom och tillräcklig servicekapacitet.

7.2. Fastighetsregislreringens organisatoriska krav

Fastighetsregistreringen blir en annan av huvuduppgifterna för den aktuella organisa- tionen. Av intresse i organisationssamman— hang är här såväl att fastighetsregistreringen enligt NyaFBL kommer att utgöra slutfasen i fastighetsbildningen som att det nya fas- tighetsregistret kommer att innehålla både rent rättsliga data och allmänt informativa uppgifter.

Som tidigare konstaterats är fastighets— registreringen en statlig funktion. Den utgör sålunda i många sammanhang den rättsliga grunden för möjligheterna att förfoga över den fasta egendomen, ett förhållande som kommer att ytterligare understrykas av reg- lerna i en ny jordabalk och en ny fastig- hetsbildningslag.

Fastighetsregistreringen kräver en central ledning för tillsyn, vissa beslutsfunktioner

och frågor sammanhängande med den tek- niska behandlingen av registret samt för utveckling, främst när det gäller registrets användning i samhällsplaneringen. Dessa uppgifter är för närvarande delade mellan lantmäteristyrelsen och centralnämnden för fastighetsdata. Nämndens uppgifter hänger nära samman med styrelsens i avseende på såväl den formella fastighetsregistreringen som det nya registrets vidgade användning i samhällsplaneringen. En direkt samord- ning av de båda organen är därför rationell och bedöms tidsmässigt naturlig då nämn- dens utrednings- och försöksperiod i stort torde vara avslutad när en ny organisation av lantmäteriet kan träda i kraft.

I samband med registreringen eftersträvas viss kontroll av förrättningsresultatet. Detta har i NyaFBL tagit sig uttryck i en före- slagen rätt för registermyndigheten att i vissa fall föra talan mot förrättningsbeslut. Denna rätt syftar visserligen endast till att rätta fel som utgör hinder för registrering eller som äventyrar fastighetsredovisningens tillförlitlighet och innebär inte något ansvar för förrättningens riktighet i och för sig. Sambandet mellan fastighetsbildning och fastighetsregistrering är högst påtagligt och bör föranleda en motsvarande organisato- risk sammanknytning. Önskemålet om en med registreringen förbunden kontroll talar emellertid för att de båda funktionerna bör förläggas till skilda organisationsdelar.

Vid registreringen och vid användning- en av registret är tillgång till de grundläg- gande arkivakterna oundgängligen nödvän- dig. Dessa akter utgör urkunderna till re- gistret och innehåller dessutom mera full- ständiga uppgifter om fastigheterna och fastighetsindelningen. En organisatorisk och lokalmässig samordning av fastighetsregist- ret och registerarkivet är därför ofrånkom- lig.

För att registreringsfunktionen skall kun— na ombesörjas effektivt krävs, liksom fallet är för andra delar av den föreslagna orga- nisationen, att den ger ett tillräckligt arbets- underlag. Först härigenom kan erforderlig kunskap, erfarenhet och rutin uppnås hos personalen.

Med hänsyn till att arkivmaterialet ut- görs av akter med karaktär av rättsliga ur- kunder måste stränga krav upprätthållas i fråga om arkivering och arkivvård. Så- lunda föreligger rigorösa krav beträffande brandsäkerhet, luftfuktighet och temperatur. Dessa kan tillgodoses endast vid relativt stora arkiv. Av särskild betydelse är vidare att den mycket stora mängden av kartor nödvändiggör kvalificerad arkivvård i form av kartvård och kartkonservering (kartlag- ning). Det kan konstateras att det nuva- rande registerarkivmaterialet till helt över- vägande del finns hos överlantmätarna och att det inom lantmäteriet, såväl centralt som inom länen, finns kanlagningspersonal.

Tillgång till det skrivna registret, register- kartan och arkivakterna eller kopior härav är av stor betydelse för en rad olika myn- digheter. Särskilt må därvid nämnas skilda kommunala organ samt fastighetsbildnings- myndigheten.

Som berörts i det föregående och som närmare kommer att utvecklas i det föl- jande erfordras för en rad uppgifter lant- mäterienheter med länen som arbetsområ- den, motsvarande de nuvarande länslantmä- terikontoren. Det blir då lämpligt att för- lägga registerfunktionen hit. Frågan är då hur, vid en sådan lösning, kommunernas berättigade krav på tillgång till registerma- terialet kan tillgodoses. Vad först gäller det skrivna registret kan konstateras att detta kommer att föras med ADB-hjälpmedel. Det kan härigenom mångfaldigas på ett en- kelt och billigt sätt och ständigt aktuella exemplar av denna registerdel kan finnas hos alla som har behov av och önskar detta. Behovet av en ajourhållen registerkarta tor- de som nämnts vara mycket varierande och är mest uttalat inom områden med snabb utveckling. Inom andra områden åter kan längre revideringsperioder vara till fyllest. Moderna kopieringsmetoder ger goda tek- niska möjligheter till en efter behovet an- passad aktualisering av registerkartan. I det föregående har nämnts att registret kan komma att föras utan papper och att infor- mation ur registret kan komma att ske ge- nom ett terminalsystem samt att det är tek-

niskt möjligt att presentera även register- kartan på sådant sätt. Vid ett sådant system kan aktuell information givetvis tillhanda- hållas utan omgång.

Behovet av tillgång till arkivakter kan beträffande nytillkomna akter tillgodoses genom att fastighetsbildningsmyndigheten åläggs att till kommunen utlämna kopia av förrättningskartor med tillhörande beskriv— ningar. Även beträffande det äldre arkiv- materialet ger moderna kopieringsmetoder goda möjligheter. Så kan exempelvis kom- munerna förvärva en kopia av det material som framkommer vid den pågående mikro- fotograferingen av länslantmäterikontorens arkiv.

För handläggningen av en lantmäteriför— rättning måste fastighetsbildaren i större el- ler mindre grad ha kännedom om innehållet i äldre förrättningsakter. Uppbyggnaden av organisationen för det nya fastighetsregistret resulterar som förut nämnts bl. a. i register- arkiv, placerade vid länslantmäterikontoren. Det studium av arkivakterna som ofta måste ingå som ett led i förrättningshandlägg- ningen kan många gånger med fördel an- förtros åt särskilt utbildad personal med placering vid dessa kontor. Sådan arkiv- service har sedan flera år prövats inom lantmäteriet och erfarenheterna härav är goda.

Det nya koordinatanknutna fastighetsre- gistret kommer att ge nya och successivt ökande möjligheter att tillföra bl. a. sam- hällsplaneringen viktiga informationer. Fas- tighetsdata jämförliga med dem som ingår i de hittillsvarande registren kommer ge- nom informationsservice att kunna tillhanda- hållas jämsides med ett stort antal andra för planeringen väsentliga fakta. Dit hör be— byggelse, värdefaktorer, begränsade sakrät- ter m.m. Genom fastighetsregistrets sam- körning med befolkningsregistret fås vidare möjlighet till studier av den demografiska strukturen i önskade geografiska områden.

7.3 Den nya teknikens organisatoriska krav

Till grund för och i samband med de di- rekta fastighetsrättsliga avgörandena inom

förråttningens ram uppkommer i varierande omfattning bl. a. mätnings— och beräknings- tekniska frågor, plan- och värderingsfrågor och fastighetstekniska frågor. Till en del löses dessa problem lämpligen inom den lokalt anknutna enheten. Till annan del är emellertid uppgifterna som redan antytts av sådan art att de med större fördel inte minst arbetsekonomiskt verkställs inom en- heter med andra uppgifter och annan inrikt- ning än det lokala organets, men i nära samverkan med detta. Motiven härtill är främst specialistbehoven och kraven på lämplig utrustning. I det följande skall näm- nas några arbetsuppgifter där sådana villkor i särskilt hög grad uppträder.

Tidigare har anförts att på det geode- tiska området behovet av samordning av stomnäten är stort och att ofta flera kom- munblock berörs. Planeringen och utföran- det av stommätningsarbeten kan ofta lämp- ligen i större eller mindre utsträckning ut- föras av annan enhet inom organisationen än den lokalt anknutna.

Instrumentutrustning och metoder i det geodetiska fältarbetet har under kort tid förändrats i hög grad. I första hand avses här elektroniska och elektrooptiska instru- ment för distansmätning, vilka numera är användbara även inom mätområden som innesluter normala polygontågs— och de- taljmätningsdistanser. Man måste emellertid utgå från att denna instrumentutrustning kommer att vara dyr jämförd med de tra- ditionella typerna av fältinstrument och att den därför kräver ett större uppgiftsunder- lag. Även när det gäller andra typer av avancerade geodetiska instrument och sys- tem för fältbruk kommer liknande förhål- landen att uppstå.

En mycket stor del av den storskaliga kartläggningen sker som tidigare framhållits med fotogrammetriska metoder. Härigenom har betydande delar av de arbetskrävande fältarbetena kunnat ersättas av arbete i stationära instrument. Med dessa metoder följer också ett minskat beroende av års— tider och väderlek.

På detta sätt framställs numera nära nog samtliga kartor till grund för detaljplane-

ring enligt byggnadslagen. Också den över- siktliga planeringens kartunderlag utgörs ofta av fotogrammetriska produkter. De stora fastighetsregleringarna har även foto- grammetriskt dataunderlag i största utsträck- ning. Det har vidare blivit allt mera vanligt att med fotogrammetriska metoder skaffa erforderliga kartor för övrig fastighetsregle- ring och för projektering av enskilda vä- gar, främst i skogsmark. Även för natur- vårdsplanering och därvid inte minst för täktplaneringen används ofta fotogrammet- riskt framställt grundmaterial.

För den fotogrammetriska bearbetningen krävs fasta och kostnadskrävande instru- ment med hög kapacitet. En stark koncent- ration måste därför förutsättas. Det kan i sammanhanget nämnas att inget stads- ingenjörskontor för närvarande har något sådant instrument och att lantmäteriets ut- rustning på detta område är koncentrerad dels till verksstyrelsens mätningstekniska av- delning, dels till ett länslantmäterikontor.

I den tidigare beskrivningen har de möj- ligheter och användningsområden som flyg- bildtekniken ger något antytts. Det bör understrykas att det här är fråga om ett område där den tekniska utvecklingen lovar stora rationaliseringsvinster. Inom lantmä- teristyrelsens mätningstekniska avdelning sker sålunda en tillämpad forskning som avser flygbildteknikens ökade utnyttjande i skogliga moment av fastighetsrationalise- ringsprocessen. Också datainhämtandet för planering detaljmässig och översiktlig — kan förväntas bli underlättat genom utveck- lingsarbetet på området. Bl.a. kan det nya fastighetsregistrets dataunderlag, och där- med även exempelvis riksplaneringens, be- rikas med flygbildteknikens hjälp.

Automatisk databehandling framstår som ett viktigt komplement till de nämnda tek- niska framstegen inom geodesi och foto- grammetri. Användbarheten inskränker sig emellertid självfallet inte till dessa sektorer. Metodiken har allt mera börjat utnyttjas i alla sammanhang där stora datamängder skall bearbetas.

Stora delar av de geodetiska beräkning- arna inom lantmäteriverksamheten utförs

numera med hjälp av ADB. Beräkningspro- grammen är formulerade så att resultatet levereras på ett lättillgängligt sätt; i något fall har automatiken drivits så långt att maskinen framställer beskrivningar, färdiga att fogas till förrättningsakten. Möjligheter finns också att låta en datamaskin arbeta synkront med en automatisk ortogonalko- ordinatograf. Denna kan då ur de av data- maskinen beräknade värdena konstruera kartbilden och därvid även ange siffror och olika karttecken. Lantmäteristyrelsen har i tillgänglig utrustning (datamaskin och automatisk koordinatograf) och i utarbetade bearbetningsprogram förutsättningar att ge en vidsträckt service utöver vad som dagens statliga fastighetsbildningsorganisation krä- ver.

Även i andra sammanhang är ADB-tek- niken värdefull. Den utnyttjas sålunda sedan åtskilliga år för skilda moment vid fastig- hetsregleringar, bl. a. för värderings- och Iikvidberäkningar, och den avses att utnytt- jas för fastighetsregistrets förande. Organi- sations- och programarbetet har inomsist- nämnda område inletts gemensamt av cen- tralnämnden för fastighetsdata och lantmä- teristyrelsen.

Här kan erinras om den studie som centralnämnden för fastighetsdata för när- varande bedriver inom Uppsala län, vari bl. a. möjligheterna skall utprovas att över— gå till en avancerad data- och terminal- metodik med helt papperslösa register.

I detta sammanhang kan också nämnas att ADB-tekniken måste användas för skilda administrativa rutiner, såsom vid ekono- miska analyser, kostnadsuppföljning, löne- uträkning och statistik av skilda slag.

Olika typer av problem kan kräva eller kan enklast lösas med hjälp av olika maskin- system. Anläggningarna måste arbeta med hela riket som bas. Även om flera anlägg- ningar utnyttjas för fastighetsbildningsorga- nisationens totala behov bör systemperso— nalen hållas samlad centralt. Vinsten med att ej splittra denna synes uppenbar.

Leverans av data till maskincentralen kommer framdeles att i största utsträckning ske via telex eller genom snabbare tele-

tekniska förbindelser. Härigenom kan för- beredelse— och stansningsarbetet flyttas ut i organisationen.

I fråga om kartframställning har instru— mentutvecklingen tidigare antytts och auto- matiska koordinatografer har omnämnts. Ett flertal typer av sådana programstyrda instrument finns för närvarande och utgör ett naturligt led i rationaliseringen av denna del av verksamheten.

Nya material och ny teknik för kartredo— visning har likaså i hög grad ändrat förut— sättningarna för kartframställning, mest där tryckning kommer i fråga men även vid andra former för mångfaldigande. Kartor med behov av tät revidering ställer i detta avseende särskilda krav. Kartan i fastig- hetsbildning och därmed besläktade sam- manhang kommer i framtiden otvivelaktigt att spela en mer betydande roll än hittills i allmänt metodikhänseende. Det är därför angeläget att dessa frågor ägnas uppmärk- samhet. Centralt bör bedrivas utvecklings- arbete rörande såväl metodik som använd- ning av nya material och ny utrustning. Det torde dock utan tvekan finnas anledning att regionalt ha viss kapacitet utbyggd för att utföra sådana kartografiska arbetsmoment som här åsyftas. Även illustrationstekniska aspekter bör anläggas.

För närvarande utnyttjas för reproduk- tion dels enkel utrustning, anpassad för det lilla kontorets bruk, dels mera avancerad apparatur även kapacitets- och kostnads- mässigt i den egna organisationens regi eller genom att smärre utomstående organ anlitas, dels ock utrustning som endast finns i industriell skala (för tryckförfarande m.m.). En liknande fördelningsmöjlighet måste bestå.

I förrättningarna ingår, såsom tidigare nämnts, ofta i betydande utsträckning plan- och värderingsfrågor. I allmänhet bör detta planeringsarbete ske inom ramen för eller i anslutning till fastighetsbildningsverksam- heten. Även från fastighetsbildningen fri- stående planarbete måste emellertid ofta förekomma. I en region där för sådan plan- läggning under viss tid krävs koncentrerade insatser kan det vara fördelaktigt att ha ett

för hela regionen arbetande specialorgan för dessa uppgifter.

För vissa markanvändningsfrågor, exem— pelvis naturvården (tillämpningen av natur- vårdslagen) och det rörliga friluftslivet, er- fordras ofta regionala bedömningar. Här kommer fastighetsbildningsorganet med sin lokalkännedom och allmänna inriktning na- turligt in i bilden. De härmed sammanhäng- ande uppgifterna är av den omfattning och art att de med fördel bör kunna uppdras åt ett regionalt specialorgan som det som nyss nämnts.

Efterfrågan av opartiska värderingsmän har medfört att fastighetsbildare i icke obe- tydlig omfattning engagerats för värderings- uppgifter, som expropriationstekniker men också som fristående värderingsmän. Då fas- tighetsbildning även inrymmer värderings- frågor är denna sammankoppling naturlig. Värderingsproblemens omfattning kvantita- tivt och kvalitativt kan väntas öka vid ett genomförande av en ny fastighetsbildnings- lag samt i takt med att lagen om gemen- samhetsanläggningar vinner ökad tillämp- ning. Det bör därför ses som naturligt att det centrala fastighetsbildningsorganet be- driver utvecklingsarbete på detta område och att där uppgifternas omfattning så motiverar — specialister för större regio- ner medverkar i konkreta ärenden.

Som en speciell gren framstår skogsvärde- ring. Inom detta område har under senare år skett en betydande utveckling. Detta gäl- ler såväl fältarbetet med den för värderingen grundläggande skogsuppskattningen som de egentliga värderingsberäkningarna. De sist- nämnda är som nämnts helt anpassade för ADB-teknik och en anknytning till ett centralt organ torde vara nödvändig. Ut- vecklingsarbetet bör dessutom givetvis fort- sättas.

Som sålunda visats kan åtskilliga del- moment i verksamheten med fördel utföras inom organisationsdelar med relativt stora verksamhetsområden, i vissa fall länen, i andra fall åter hela riket. Beträffande vissa insatser kan rentav sägas att de med hänsyn till sin natur inte lämpar sig för lokal be- handling.

Den nuvarande lantmäteriorganisationen ar- betar i princip på tre nivåer. Vad som an- förts leder fram till slutsatsen att en lik- nande konstruktion är ändamålsenlig även för en ny organisation. Centralt behövs ett ledningsorgan, lantmäteristyrelsen med cen- tralförvaltningen. För den närmare ledning- en inom ett län, för den nämnda efterbe- vakningen i avseende på det allmännas in- tressen och för medverkan i arbetet på läns- planet erfordras en lantmäterienhet med länet som arbetsområde, ett länslantmäteri- kontor. Hit bör även fastighetsregistermyn- digheten förläggas. De huvudsakliga kund- kontakterna och utförandet av begärda för- rättningar och andra ärenden slutligen krä- ver organ med lokal anknytning. Speciellt för snabba tekniska insatser erfordras, där kommunerna önskar en vidsträckt medver- kan, en mycket spridd lokalisering. Vi får då ett system av lantmäteriregioner med re- gionala och lokala lantmäterikontor.

— I en av departementsutredningen av- given promemoria, vilken av Kungl. Maj:t för beaktande överlämnats till OSS, har be- handlats frågan om befogenheten att be- sluta i ärenden om behörighet i vissa fall för mätningsman i stad. Som närmare redo- visats i promemorian och även tidigare i detta betänkande (se främst sid. 53 ff.) inne- håller skilda lagar inom det här aktuella om- rådet dispensmöjligheter och krav på be- myndiganden för förrättningsmän, beträf- fande vilka beslutsrätten tillkommer Kungl. Maj:t. Här må erinras om möjligheten till dispens från de i FBLS stadgade kraven för behörighet som mätningsman i stad och om de särskilda bemyndiganden som i vissa fall krävs för handläggning av förrättningar en- ligt FBLS och 1948 års lag. Departements- utredningen har förordat en omläggning så att beslutsrätten i första instans ankommer på lantmäteristyrelsen.

Vad departementsutredningen anfört bl. a. i fråga om den praktiska tillämpningen av de aktuella bestämmelserna liksom utvecklingen inom andra områden med lik- nande regler talar i och för sig för en sådan

överflyttning av beslutsrätten som den före- slagna. Vid en ny fastighetsbildningslag och vid en ny organisation som den i det före- gående skisserade, där fastighetsbildnings- myndigheten förläggs till en organisation med generell kompetens inom fastighetsbild— ningsområdet, erfordras emellertid inga reg- ler av nuvarande karaktär. Det i promemo— rian framförda förslaget saknar därför i detta läge aktualitet. ——

Effektiviteten hos den totala organisatio- nen påverkas på ett avgörande sätt av hur de olika organisationsdelarna sammanfogas. I första hand är här frågorna om organi— sationens elasticitet och om integration av verksamheten av intresse.

Den stora organisationen medger en be- tydande rörlighet och smidighet i resursut- nyttjandet. Personal kan sålunda tillfälligt eller beständigt överflyttas till område med hög arbetsbelastning utan att anställnings- förhållandena påverkas. En motsvarande omflyttning kan givetvis ske på utrustnings— sidan. Besluten om sådan omflyttning bör i princip kunna fattas så långt ut i organi- sationen som omfördelningens karaktär medger.

Såsom betonats i den tidigare framställ- ningen är de problem som uppkommer i verksamheten mycket komplexa. Den en— skilda, regionalt eller lokalt verkande enhe- ten kan inte rimligen inrymma allt det spe— cialiserade kunnande och den tekniska ut- rustning som behöver tas i anspråk. Genom en vittgående samverkan inom organisa- tionen kan detta behov emellertid tillgodo- sespå sätt som antytts i det föregående.

Utredningen kommer sålunda fram till en tredelad, vertikalt integrerad, statlig fastig- hetsbildningsorganisation.

8. Centralorgan

8.1 Huvudfunktioner

I den riksomfattande organisation som före- slås av utredningen omfattar det centrala organet lantmäteristyrelsen jämte centralför- valtningen. De uppgifter som kommer att åvila detta organ kan på principiella grun- der hänföras till skilda huvudfunktioner. Härvid skall först nämnas en i egentlig me— ning styrande funktion som naturligt faller på det centrala ledningsorganet. Härutöver tillkommer en servicefunktion, i det att centralorganet direkt måste medverka i den löpande produktionen inom verket genom att lämna service på skilda områden till andra delar av organisationen. Slutligen kan nämnas en myndighetsfunktion efter- som styrelsen kommer att ha självständiga myndighetsuppgifter. Det bör betonas att vad som här sagts om centralorganets funk- tioner i princip inte innebär någon ändring i förhållande till nuläget. Vissa förändringar i de praktiska uppgifterna kommer visserli- gen att ske, men dessa påverkar inte de primära resonemangen.

Den förstnämnda, styrande funktionen består av ett flertal komponenter. Målin- riktningen av verksamheten är en av dessa. De av statsmakterna angivna målen måste sålunda konkretiseras. Budgetplanering och generellt verkande prioriteringsföreskrifter och information om sådana frågor blir vik- tiga hjälpmedel i detta arbete. Utvecklings- arbete utgör ett mycket angeläget inslag. Genom intensiva insatser inom verkets äm- nesområden måste nya metoder frambring- as som kan medverka till såväl ökad rätts- säkerhet som höjd produktivitet. Detta ar- bete bedriVS lämpligen ofta i nära kontakt

med forskningen. Ett centralt inslag i råd- givningen blir att föra ut resultaten av ut- vecklingsarbetet så att de kommer till prak- tisk användning så snart som möjligt. Råd- givningsverksamheten kommer emellertid att sträcka sig över verkets hela arbetsfält från lagtillämpnings- och andra fackområ- desfrågor till administrativa spörsmål av exempelvis personalvårdskaraktär. Den kommer att avse generella frågor och ak- tuella, konkreta ärenden och ske genom skriftliga råd och anvisningar, annan skrift- lig information, fortbildningskurser, konfe- renser och direkta personliga kontakter samt i samband med inspektioner. Denna rådgivning och information blir av den största betydelse för en effektiv samordning av verksamheten. I sammanhanget vill ut- redningen särskilt betona dokumentations- frågans vikt. En med angränsande ämnes- områden samordnad dokumentation och lit- teraturservice måste i dagens strida infor- mationsflöde ses som en angelägenhet av hög rang, där centralorganet har en natur- lig uppgift.

Även mera direkt administrativa åtgärder skall ge bidrag till en totalt sett så god måluppfyllelse som möjligt. Resursfördel- ningen utgör en sida härav. Även om den- na delvis kan och bör decentraliseras — en betydande omfördelning av personella och materiella resurser inom ett län bör sålun- da kunna ske genom beslut på länsplanet —— är det ofrånkomligt att styrelsen måste ha de stora avgörandena i sin hand. Hit hör naturligen fördelningen mellan länen, men även exempelvis beslut om etablering re- spektive nedläggande av kontor. Frågan om resursanvändningen utgör en annan sida av

styrningen. Allmänt arbetsorganisatoriska frågor kommer här in i bilden, såsom för- delning av arbetsuppgifter mellan skilda personalkategorier och metoder för hand- läggning av skilda ärendetyper. Verksamhetens resultat måste sättas i re- lation till insatt kapacitet. Här utgör pro- grambudgeteringen ett instrument som ger väsentligt bättre möjligheter än de tidigare tillgängliga att följa resultatutvecklingen.

Ändamålet med programbudgetering är att på bästa sätt uppfylla de uppställda må— len. Såsom medel utnyttjas därvid en för- bättrad planering, styrning och uppföljning av statsverksamheten på olika nivåer inom förvaltningen för att därmed nå ökad effek- tivitet. Med effektivitet avses härvid att en myndighets tjänster (prestationer) framställs till lägsta möjliga kostnad och att detta sker med hänsyn till myndighetens mål. Pro- grambudgetsystemet har tre viktiga inslag. De är kostnadsredovisning, prestationsmåt- ning och budgetering. Av kostnadsredovis- ningen skall framgå hur kostnaderna förde- lar sig på olika verksamhetsprogram, på oli- ka ansvarsområden inom myndigheten och på prestationerna. Budgeteringssystemet är utformat för styrning av myndighetens verksamhet. Det innebär bl.a. att för varje ansvarsområde inom myndigheten skall ske en planering av de arbetsuppgifter som skall utföras och en beräkning av kostna— derna för de olika verksamhetsprogrammen. Budgeteringen skall alltså byggas upp från lägsta nivå inom myndigheten.

Sedan ett par år har försöksverksamhet med programbudgetering ägt rum vid ett tjugotal statliga myndigheter, däribland lantmäteriet. Efter beslut av Kungl. Maj:t har lantmäteriets anslagsframställning för budgetåret 1970/71 ingetts i programbud- getform. Programbudgetsystemet kommer sålunda att införas i hela lantmäteriväsendet fr.o.m. den 1 juli 1970.

Övergången till programbudgetsystem in- nebär att lantmäteriorganisationens rörelse- frihet ökar i vissa avseenden. Anslag kom- mer sålunda att beviljas för vissa verksam- hetsprogram. Lantmäterimyndigheten kan

sedan själv avgöra fördelningen på personal och material och får således möjlighet att själv välja medlen för att uppnå ett visst mål. Programbudgetsystemet medför också att lantmäteristyrelsen får tillgång till ett väsentligt bättre beslutsunderlag än det nu- varande då det gäller att avgöra frågor an— gående resursfördelningen inom organisa- tionen. Vid tillämpning av ett programbud— getsystem kan man vidare utgå från att statsmakterna medger myndigheterna att själva besluta om ökning av resurserna i den mån kostnaderna härför täcks genom inkomster i verksamheten. Systemet torde på så sätt bl.a. ge möjlighet att genom temporärt ökade resursinsatser snabbt till- godose uppkommande behov exempelvis i samband med markexploatering och bo- stadsbyggande.

Som konstaterats tidigare måste vissa del- moment i den av de regionala och lokala lantmäterikontoren bedrivna produktionen utföras inom större serviceenheter. En del av dessa uppgifter måste ombesörjas av or- gan som betjänar hela riket och dessa bör ingå i centralorganet. Detta skall sålunda lämna egentlig produktionsservice. Denna kommer främst att omfatta beräkning med hjälp av ADB, fotogrammetrisk kartlägg- ning, automatisk kartering, bildtolkning, skogsvärdering och i viss mån annan värde— ring samt vissa typer av planeringar. Såda- na uppgifter utförs redan nu inom lantmä- teristyrelsen så sker exempelvis inemot 80 % av lantmäteriets mättekniska beräk- ningsarbete inom styrelsens datacentral och praktiskt taget all skogsvärdering inom lant- mäteriet utförs under medverkan från sty- relsen. En ytterligare utökning och vidga ning av den centrala produktionsservicen till nya områden pågår. Ett exempel härpå utgör det automatiska karteringsinstrument, som är anknutet till styrelsens datamaskin. Härigenom kommer också karteringsarbe— tet att i stor utsträckning centraliseras. Det— ta medför en väsentlig effektivisering av ar- betet samtidigt som de lokala enheterna av- lastas. Även rådgivningen i aktuella ären- den får närmast karaktären av serviceinsat- ser och gränsen blir här flytande. Den till

styrelsen knutna produktionskapaciteten blir givetvis också av den största betydelse för möjligheterna att bedriva utvecklings— arbetet. Erfarenhetsmässigt är sålunda åt- skilliga fördelar förbundna med att detta bedrivs i direkt samband med produktionen och i kontakt med de praktiska problem som uppkommer däri.

Lantmäteristyrelsen kommer också lik- som hittills att ha ett stort antal myndig- hetsuppgifter i egentlig bemärkelse. Lagar och författningar på fastighetsbildningens och fastighetsregistreringens område måste i allmänhet kompletteras med tillämpnings- föreskrifter. Det kommer att åvila styrelsen att utfärda sådana, ibland i samråd med andra centrala myndigheter. Den nya fas- tighetsbildningslagen med dess mera allmänt hållna utformning kommer att medföra en mycket kraftig ansvällning av uppgifter av detta slag fr.o.m. första hälften av 1970- talet. Styrelsen måste också liksom hittills ta initiativ till ny eller ändrad lagstiftning inom ämbetsområdet. Dessa uppgifter berör även mätningssektom. Beslutsfunktioner i fråga om fastighetsregistrering enligt det nya registret (jämför registeruppläggnings- kungörelsen) och, övergångsvis, enligt de äldre registren är andra myndighetsuppgif- ter. Lantmäteristyrelsen kommer vidare även framdeles att vara remissorgan för domstolar i frågor om fastighetsindelning och fastighetsbildning och för administra- tiva myndigheter i skilda ärenden med an- knytning till dessa områden. Verkets arbete samordnas på central nivå med insatser och initiativ inom andra samhällsområden. Sty- relsen måste därför hålla kontakt och sam- arbeta med bl.a. bostadsstyrelsen, kartver- ket, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket, planverket, Skogsstyrelsen och vägverket.

I sammanhanget skall också nämnas att riksrevisionsverket beslutat att lantmäteri- styrelsen skall vara redovisningscentral i den nya statliga redovisningsorganisationen och att styrelsen fungerar som sådan allt— sedan den 1 juli 1969. Detta torde medföra att styrelsen får vissa revisions- och kame- ralfunktioner även rörande andra statliga organ.

8.2 Å'mnesfunktioner För ett ställningstagande till centralförvalt- ningens organisation är det nödvändigt med en fördelning av uppgifterna ur mera kon- kreta aspekter, i ämnesfunktioner. Det kan då konstateras att centralorganet kommer att ha bl. a. en administrativ funktion. Här- med avses verkets kontakt med exempelvis budgetmässiga och personalorganisatoriska frågor. Registerfunktionen kommer, som visats i det föregående, i ett nytt fastighets- registersystem att få ett högst väsentligt vid- gat innehåll genom registrets nya roll som mångsidig informationsgivare. På central- organet kommer också liksom hittills att ligga en fastighetsrättslig funktion varvid åsyftas den ställning verket kommer att inta som remissorgan åt högsta domstolen och andra domstolar och administrativa myn- digheter i frågor rörande beskaffenheten av den gällande fastighetsindelningen. Med organets fastighetsbildningsfunktion avses den verksamhet som aktualiseras i för fastighetsbildningsförfarandet generella spörsmål. Här bör erinras om att betydande insatser kommer att krävas inom detta om- råde. I anslutning till genomförandet av en ny fastighetsbildningslag erfordras ett om- fattande utvecklingsarbete. Frågornas att gör det inte möjligt att i lagstiftningen för- utse och reglera olika i praktiken uppkom- mande fall. Motsvarande gäller också för annan lagstiftning. Tidigare har konstaterats att fastighets- bildningsfrågorna, trots att de gemensamma dragen överväger, i flera hänseenden har olika karaktär inom tätorts- och glesbygds- områden. Inom båda typerna av områden kommer plangenomförandefrågorna i för- grunden. Den tekniska och strukturella ut— vecklingen inom jord- och skogsbruket, ur- baniseringen och utvecklingen inom den moderna stadsbyggnadstekniken ställer så- lunda nya krav på planering och genomfö- rande. En aktiv och konstruktiv medverkan från centralorganet har redan visat sig nöd- vändig. Som exempel härpå kan erinras om styrelsens tidigare nämnda utredningar om arrendering i skogsmark och om planmäs— sigt underlag för fastighetsbildning.

Inom det fastighetstekniska området mås- te centralorganet liksom hittills lämna ser- vice till de lokala myndigheterna i frågor som kräver speciell sakkunskap eller till- gång till särskilda hjälpmedel. Denna verk- samhet har under senare år ökat i omfatt- ning och utvecklats till ett självklart och ofta nödvändigt element vid arbetet med jord- och skogsbrukets rationalisering. Inte minst betydelsefull är därvid behandlingen av de värderingsproblem som uppkommer i samband med de skogliga omarrondering- arna. En fortsatt utveckling i samma rikt- ning är att vänta.

Värderingsfrågorna, som sedan gammalt intagit en central plats vid fastighetsbildning på rena landsbygden, har numera fått en ökad betydelse även inom tätbebyggelseom- rådena. Denna utveckling kommer att ac— centueras såväl av den nya fastighetsbild- ningslagen och lagen om gemensamhetsan- läggningar som av de intensifierade insatser- na på naturvårdens och miljövårdens områ— den. Dessa kommer att föranleda uppgifter av stor räckvidd.

Centralorganets insatser på plangenom— förande- och värderingsområdena måste där avse både jord- och skogsbrukssektom och den urbant betingade verksamheten, om de lokala enheterna väl skall kunna full- göra sina uppgifter. Lantmäteriets medver- kan i arbetena på båda dessa områden har begärts från många håll, och det är nöd- vändigt att till ledning för verksamheten tillsammans med andra berörda myndighe- ter och organ utarbeta riktlinjer och meto- dik. De båda ämnesområdenas omfattning och olikartade natur gör att man här kan urskilja dels en fastighetsteknisk funktion dels en plan- och värderingsfunktion.

En betydande del av verkets arbete blir av mät- och kartteknisk art. Tekniska frå— gor av detta slag har därför en given plats i centralorganet. Inte minst den snabba tek- niska utvecklingen gör det ofrånkomligt att styrelsen har en mätteknisk funktion. De mättekniska uppgifterna är såväl av myn- dighetsnatur som servicebetonade.

Som exempel på de förstnämnda kan an- ges frågor om föreskrifter rörande nog-

grannhet och utförande i samband med mät- och kartarbeten. Sådana förutsätts bl.a. i fastighetsbildnings- och byggnadslagstift- ningarna. Under senare år har stomnäts- och kartläggningsfrågorna krävt ökad upp- märksamhet, bl.a. till följd av urbanise- ringen och de fortgående kommunsamman- läggningarna. Markexploatering för bebyg- gelse samt statliga eller interkommunala an- läggningsarbeten av olika slag såsom vägan- läggningar, vatten- och avloppsanläggning— ar etc. ställer helt andra krav än tidigare på enhetlighet i fråga om stomnät och kartma- terial inom närliggande kommuner eller konglomerat av kommuner, t. ex. kommun- block eller sammanslutningar av kommun- block. Det föreligger sålunda behov av att samordna de befintliga stomnäten och de grundläggande kartverken. Stomnäten har tidigare ej sällan — även beträffande var- andra relativt närbelägna samhällen och om- råden — varit beräknade i skilda system eller stundom så lösligt anknutna till ett och samma system, att de även i det senare fallet måste betraktas såsom belägna i olika system. Behovet på detta område har som nämnts på senare tid lett till en betydande verksamhet från lantmäteristyrelsens sida. I allmänhet efter initiativ från enskild kom- mun planlägger styrelsen sålunda — för naturligt avgränsade regioner — stomnät som är avpassade för de berörda kommu- nernas och fastighetsbildningens behov. Så- dana insatser kommer att bli nödvändiga även framgent. Till kretsen av myndighets- uppgifter inom den tekniska sektorn hör också utvecklingsarbete, och behovet härav är högst påtagligt.

Liksom för vissa av de tidigare behand- lade styrelsefunktionerna föreligger också på det mättekniska området behov av cen- tral service genom rådgivning, kursverksam- het o. dyl. I det föregående har betonats att centralorganet också måste kunna tillhanda- hålla ren produktionsservice inom skilda områden, bl. a. i fråga om beräkning, kart- läggning, kartering och bildtolkning.

Sammanfattningsvis kan den nuvarande or- ganisationsbilden tecknas på följande sätt. Lantmäteristyrelsen är organiserad i en ad- ministrativ byrå, en landsbygds-, en stads- och en utredningsbyrå samt en mätnings- teknisk avdelning. Sedan den 1 juli 1968 finns vidare en utvecklingsenhet för upp- gifter som hänger samman med genomfö- randet av ett nytt fastighetsregister (till de delar detta åligger styrelsen) samt av en ny fastighetsbildningslag. Det arbete för en fas- tighetsregisterreform som tidigare bedrivits av fastighetsregisterutredningen fortsätter sedan den 1 juli 1968 genom centralnämn- den för fastighetsdata. Nämnden skall vida— re genomföra reformen i den mån detta ej ankommer på lantmäteriväsendet samt i samråd med lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t avge förslag till de författningar som behövs. Lantmäteristyrelsen har som tidiga- re nämnts direkt kontakt med nämndens arbete genom att tekniske direktören i sty- relsen är nämndens ordförande och chef och genom att en av styrelsens högre tjäns- temän och en överlantmätare är ledamot respektive expert i nämnden. Viss personal- gemenskap förekommer vidare. ' Lantmäteriets karaktär av ett allmänt ser- viceorgan på fastighetsbildning-, fastighets— registrerings- och mätningsområdena gör det angeläget med intima kontakter med de skilda kundkretsama. Härvid uttalade be- hov och redovisade aktuella utvecklingslin- jer förbättrar möjligheterna att ge servicen lämplig inriktning, att uppskatta den totala resursåtgången och att åstadkomma en op- timal resursdisposition. Detta talar för att verket erhåller en styrelse med lekmannain— slag. I denna bör bl. a. kommunerna och landsbygdsnäringarna vara företrädda. Verkschefen bör vara ordförande i styrelsen och denna bör lämpligen bestå av fyra and- ra ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t. Verksamheten i avseende på de skilda ämnesfunktionema bör hållas samlad i av- delningar, varvid flera funktioner kan sam- manföras inom en avdelning. Avdelningar- na får sedan i sin tur indelas i ett fåtal by-

råer eller motsVarande enheter med under- avdelningar i form av sektioner. Vid en så- dan principiell lösning medges en långtgå- ende delegering av beslutanderätten. De personer som leder verksamheten kan med kraft ägna sig åt detta och inte onödigtvis betungas med löpande ärenden, som hu- vudsakligen avser tillämpning av redan uppdragna riktlinjer. En organisation med denna uppbyggnad torde också ge stora möjligheter att knyta kvalificerad personal till verksamheten och att behålla denna personal.

Arbetsuppgifterna kan uppdelas i fyra avdelningar enligt det följande. Det bör in- ledningsvis framhållas att en stark integra- tion såväl inom som mellan avdelningarna är mycket väsentlig. Detta gör sig särskilt gällande i utvecklings- och anvisningsarbe- tet, vilket kommer att utgöra dominerande inslag i centralorganets verksamhet.

Avdelningen för fastighetsbildning skall inrymma centralorganets verksamhet inom fastighetsindelnings- och fastighetsbildnings- områdena. Ärenden rörande fastighetsindel- ningens beskaffenhet och allmänna frågor av lagtillämpnings- och metodikkaraktär be- träffande fastighetsbildningslagstiftningen och liknande lagar som tillämpas i lantmä- teriverksamheten skall därvid handläggas inom fastighetsrättsliga byrån. Dess uppgif- ter kommer främst att omfatta domstolsre- misser samt en mycket betydande anvis- nings- och informationsverksamhet. Det centrala kartarkivet skall sortera under by- rån. Den urbant inriktade fastighetsbild- ningen skall ha plan- och värderingsbyrån som närmaste företrädare. Planfrågor, främst översiktliga sådana, plangenomfö- randefrågor med lagtillämpning och meto— dik samt värderingsfrågor blir de viktigaste inslagen i byråns uppgifter. Arbetet bör i betydande utsträckning även få karaktären av en service direkt till kommunerna. Fas- tighetstekniska byrån skall svara för jord- och skogsbrukssidan inom verket. Lagtill- lämpning och metodik som speciellt ankny- ter till dessa områden blir uppgifter för by— rån liksom struktur- och värderingsfrågor,

de sistnämnda främst med skoglig inrikt- ning.

Avdelningen för fastighetsinformation skall svara för frågor om fastighetsregistrets innehåll och uppläggning, om fastighetsre- gistrering samt om fastighetsregistrets an- vändning, bl. a. i samhällsplaneringen. Upp- gifterna handhas nu dels av lantmäteristy- relsen, dels av centralnämnden för fastig- hetsdata. Till följd av att dessa organs upp- gifter hänger mycket nära samman har ut- redningen i kapitel 7 föreslagit att de slås samman. Avdelningens uppgifter kommer därvid att inrymma såväl styrelsens som nämndens nuvarande uppgifter inom äm- nesområdet. Registerbyrån skall då ha hand om myndighetsutövningen, dvs. till- lämpningen av registeruppläggningskungö— relsen och äldre registreringsföreskrifter. Häri inryms bl. a. vissa direkta beslutsfunk- tioner. Byrån för fastighetsdata blir däremot inriktad mot den mera mångsidiga informa- tion som det nya fastighetsregistret kom- mer att lämna. Utveckling av registret i fråga om innehåll och användningsmöjlig- heter för skilda planeringsändamål blir hu- vuduppgifter för byrån. Den egentliga fas- tighetsdataservicen bör tillhandahållas ge- nom en särskild produktionsenhet inom av- delningen, till vilken även den automatiska registerbehandlingen bör förläggas.

Tekniska avdelningen skall svara för myndighetsuppgifter och utveckling samt produktion inom det tekniska området. En kraftigt ökad satsning är här motiverad med hänsyn till att en betydande del av lantmä- teriverksamheten är av teknisk natur. Nya tekniska lösningar ger kontinuerligt ändrade förutsättningar för den omfattande tekniska verksamheten. Servicen till kommunerna på det tekniska området blir mycket bety- delsefull. De båda förstnämnda ärendety- perna faller främst inom avdelningens by- råer. Mättekniska byrån får hand om till- lämpningen av geodesi, fotogrammetri och beräkningsteknik inom lantmäteriverksam- heten och uppgifterna kommer att omfatta standard- och noggrannhetsfrågor, instru- mentuppföljning och anpassning av de tek- niska metoderna med hänsyn härtill och till

insatsernas art. Motsvarande uppgifter inom de kart- och reproduktionstekniska områ- dena, även avseende det nya fastighetsre— gistret, ankommer på kartbyrån. Denna by— rå svarar sålunda för den kartografiska verksamheten. Även kartlagningsfrågoma förs hit. ADB kommer att användas i stor utsträckning i lantmäteriverksamheten. Bland användningsområdena kan här näm- nas geodetiska beräkningar och i direkt kombination därmed utskrift av förrätt- ningshandlingar och kartering, fastighetsre- gistrering och fastighetsinformation, skogs- värdering samt administrativa rutiner. Det synes rationellt att samla system- och pro- gramarbetet för hela ADB-sidan i en ADB- enhet inom tekniska avdelningen. Självfallet måste de berörda fackområdena vara före- trädda i systemgruppema. Produktionen in- om avdelningen koncentreras inom en sär- skild produktionsenhet, en teknisk central. Denna central skall vara utrustad för att ut- föra stommätningsuppdrag, fotogrammetris- ka bearbetningar samt beräkningar (av mät- ningsteknisk, fastighetsteknisk och admini- strativ art) och karteringar med ADB. Den skall kunna åta sig att utföra kontroller av instrument och mätredskap, bl.a. som le- veranskontroller. En instrumentbank för ut- låning av vissa, sporadiskt använda och kostnadskrävande fältinstrument bör finnas vid centralen.

Administrativa avdelningen skall svara för allmänt administrativa frågor, budget- planering, förvaltningsrevision samt frågor om personal och ekonomi. Ekonomibyrån har hand om budgeteringsfrågor och kame- rala ärenden såsom angående upphörd, lö- ner och upphandling. Härunder bör sortera ett centralt förråd av instrument, övrig fält- och kontorsutrustning och viss förbruk- ningsmateriel. Styrelsens uppgift som redo- visningscentral bör närmast knytas till en enhet inom byrån och denna bör också svara för kostnads- och budgetuppföljning. Administrativa byrån handlägger allmänt administrativa frågor, bl. a. remisser av me- ra allmän karaktär, personalfrågor inklusive personalvård samt organisatoriska frågor så- som förvaltningsrevision och resursplane-

ring, fortbildning och kontors- och admini- strativ rationalisering.

Den direkta ledningen av verkets arbete utövas av verkschefen. Denne kommer att tillsammans med avdelningscheferna funge— ra närmast som en direktion under verks- styrelsen. Behovet av lantmäteriinsatser väx— lar allt efter utvecklingen i samhället. För en smidig anpassning av verksamheten till uppkommande behov erfordras ett särskilt utredningsorgan för långsiktig verksplane- ring, för samordningsuppgifter och för in- formation. Denna funktion berör alla orga- nisationsgrenar och bör därför ses som en stabsfunktion, ett instrument till verksche- fens förfogande. Självfallet krävs i detta ar- bete en nära kontakt med de skilda enhe— terna inom centralförvaltningen. Genomfö- randet av en ny fastighetsbildningslag kom- mer att bli en mycket dominerande upp- gift för den nya organisationen under någ- ra år. Arbetet härmed kommer att kräva stora insatser av hela centralorganet. För ledningen av detta projekt krävs ett tillfäl- ligt stabsorgan i form av en utvecklingsen- het.

Inom flera av centralorganets verksam- hetsområden finns ett stort behov av kon- takter med olika grenar av samhället och näringslivet. Detta behov kan endast i myc— ket begränsad utsträckning bli tillgodosett genom lekmannainslaget i styrelsen, vilket har en vidare syftning med avseende på verkets inriktning och verksamhet. För att trygga den expertsamverkan på skilda om- råden som erfordras bör därför företrädare för olika kunskaps- och erfarenhetsområden anknytas till styrelsen genom särskilda råd. Dessa bör sålunda ha karaktären av rådgi- vande sakkunnigorgan.

Det nya fastighetsregistret kommer, som tidigare framhållits, att kunna ge mångsi- dig information till nytta i vitt skilda pla- neringssituationer, delvis i direkt integra- tion med andra informationsregister. Frå— gan om registrets innehåll och utnyttjande berör därför många grenar av samhället. En successiv utvidgning av det område där ma- terial från det nya fastighetsregistret kom- mer till användning kan väntas. Ett råd för

fastighetsinformation kan här fungera som impulsgivare. Genom rådets förgrenade an- knytning till skilda verksamhetsfält kan också idéer och önskemål om nya använd- ningsområden smidigt kanaliseras.

Fastighetsvärderingsspörsmål uppkom- mer i stor utsträckning i samband med fas- tighetsbildning och plangenomförande. Det- ta gäller i urbana och agrara sammanhang och inom naturvårdssektorn. Bland andra, liknande värderingssituationer må nämnas expropriation och fastighetstaxering. De uppkommande problemen vid den praktiska tillämpningen av de teoretiska grunderna in- nehåller många gemensamma inslag, bl. a. i systematiskt och terminologiskt avseende men även rörande exempelvis det statistiska underlaget för värdering. För en vid sam- ordning och utveckling på området föreslås ett råd för fastighetsvärdering.

Ett tredje uppgiftsområde där lantmäteri- organisationen har en central ställning bland en större krets av berörda myndighe- ter är fastighetstekniken. I det utvecklade samhället spelar, som förut framhållits, det effektiva markutnyttjandet en stor roll. Det- ta berör de areella näringarna, skogsbruket och jordbruket, men också tätortsutnyttjan- det. Under det senaste decenniet har fas- tighetstekniken fått ett vetenskapligt för- ankrat underlag i en utsträckning som med- ger stora praktiska vinster vid ett fullt ut- nyttjande av de gjorda rönen. För att ett sådant utnyttjande skall bli optimalt ford- ras nära och tidig kontakt mellan de myn- digheter som verkar inom mark-, jord- bruks—, skogsbruks- och planpolitik samt fastighetsbildning. Utredningen föreslår att ett råd för fastighetsteknik knyts till lant- mäteristyrelsen. I rådet bör företrädare för övriga berörda verk och för forskningen på området ingå.

Inom samtliga här berörda områden finns redan grupper av liknande art och motsvarande sammansättning för kontinuer- liga eller mera sporadiska insatser. Försla- get om inrättande av råd innebär sålunda i stort endast ett konfirmerande av ett re— dan tillämpat arbetssätt. En ordnad grupp-

bildning enligt förslaget skulle emellertid utan tvekan ge en ökad effekt.

Centralorganets uppbyggnad enligt för- slaget illustreras i följande organisations-

skiss. LANTMÄTERISTYRELSEN: Generaldirektören + 4 ledamöter Råd för lustlghetsleknlk Råd för fastighetsvärdering _ Råd ("r fast! helslntormatton ] Generaldlrektoren ] 0 ; Utvecklingsenhet Stubsergun för verks— r ulldv planer .: J 3 EN Nya FBL frågor och Information | | | [ Avdelningen för Avdelningen för T R , k 6 | Admlnlttmllvo fnsllghelsblldntng lutllgheulnformutlon e "" n " ' ningen nvdelnlngen Fustlg- Plun- och Fustlgheti- Re Byrån för Praduk- Möttek- » _ _ gtster- Kurt— ADB- Tekniska Ekonomi- Administra- hetsrdtts- vörderlngs- tekniska byrån fusllghets- tlcns- nisk? byrån ”hem" ”Mmh,, byrån llvu byrån llga byrån byrun byrån data enheten hyran g-n— (vwcl— — cv:n-wu —. "v ) ul'n Ul gaååsggee ååå saeaä 25.33" 5355 :a? å”? ä;, ååå? såå" 5933”; n-E'u-GD-unoåuxr sega,; v:: ===-nu :=ng 11 un måg Dam -.,.255 egegåggiage$. ggxgsg 555 Sååå äga. && gg säga E-Fgåäå—g? _ .. : .-_' _3__ ..- —=_—_—= - — == 5- &”äååmåå 5.223 5.75ng 52: giga; åå E% 33. ""Gå åååååe;- & 25.3 ä;:"g'u— %* nu .zyä :a a :e g == 91 a'" 00:e. a ;_3 än:—19.2 *; SE "';'- =* då "1 = = ,: = 3 "" = _ o : ta in cm n * ”'— ="' a. — 1 :- in a a. : $ 0 :a = 1 n. 9 "' 0 = v— :- = g 2 = n = r r : .. .. = - ua. g- egg ; 8'5— ge,.— __ e. % = = o'lc %? ?. ==?! 3"? .S 33 ”af 7 * g— '9 3' ”2.5 ;; ä g =" "" 5 "" .. å *" a = & ? .; ” e , a.

Skiss över det föreslagna centralorganet

9. Länsorgan

9.1 Uppgifter

Länsorganet skall enligt förslaget svara-för den närmare ledningen av lantmäteriverk- samheten inom länet. Likaså skall det ha hand. om vissa myndighetsuppgifter, bland vilka främst märks efterbevakningen av fas- tighetsbildningsbesluten i avseende på det allmännas intressen, medverkan i arbetet på länsplanet och i domstolarna samt fastig- hetsregistreringen. Dessa funktioner skall i princip åvila chefen för länsorganet, över- lantmätaren. Vidare skall länsorganet läm- na service, såväl åt lantmäteriets övriga de- lar inom länet som åt länsstyrelsen, kom- muner och sakägare. I princip är dessa el- ler motsvarande uppgifter redan knutna till. överlantmätaren, men vissa förändringar följer med ny lagstiftning och i detta för- slag förutsätts vidare för överlantmätaren en mera aktiv roll än hittills inom organi— sationen.

Ledningen av verksamheten blir av myc- ket stor betydelse för möjligheterna att upp— fylla de av statsmakterna uppställda och av verksstyrelsen preciserade och konkreti- serade målen. Härvid måste överlantmäta- ren äga ta initiativ till och medverka i för- beredande planeringar och andra åtgärder för en ändamålsenlig fastighetsindelning. Han måste vidare äga bestämma i vilken ordning ärenden skall handläggas, särskilt med hänsyn till angelägna investeringsob- jekt i samhällsbyggandet eller till verksam- heten i fråga om jordbrukets och skogsbru— kets rationalisering. Samordningen av lant- mäteriverksamheten med de åtgärder som planläggs på angränsande områden och som utförs av andra myndigheter och or-

gan är likaså en viktig ledningsuppgift för överlantmätaren.

Måluppfyllelsen kan, som antytts här. in- te mätas enbart i antalet handlagda förrätt- ningar och andra ärenden. Åtskilliga andra aspekter är av betydelse. Kontakterna med allmänheten och de servicesökande organen för rådgivning och initierande insatser är sålunda mycket väsentliga i en verksamhet som i så hög grad som denna hänger sam- man med andra aktiviteter i samhället. En positiv serviceanda måste därför prägla or- ganisationen. Leveranstidema är också ofta uttryck för hur målet kunnat uppfyllas. Be- rättigade krav i detta avseende kan tillgo- doses bl.a. genom rörlig resursdisposition och genom prioritering, exempelvis av nyss anförd art. Genom fortlöpande kontakter med allmänheten samt med servicesökande och andra organ i samhällsbyggandet kan en långsiktig arbetsplanering åstadkommas som också den underlättar ett uppfyllande av tidskraven. Även om dessa aspekter i första hand måste beaktas i det egentliga produktionsledet är frågorna synnerligen väsentliga för överlantmätaren och kräver engagemang och insatser både internt och externt.

Programbudgeteringen kommer att vara ett verksamt medel att nå de uppställda målen. I ett programbudgetsystem kommer länet att utgöra en mycket viktig ansvarsni- vå. Visserligen bör i ett sådant system gälla att budgeteringen och därmed ansvaret förs så långt ut i organisationen som möjligt, dvs. till den yttersta nivå där det ännu finns tjänstemän med sådana befogenheter att de väsentligt kan påverka det ekono- miska resultatet. Detta torde leda till att

lantmäteriregionema blir den yttersta bud- geterings- och ansvarsnivån. Bl. a. med hän- syn till att produktionen till stor del grun- das på ansökningar och oförutsedda fluk- tuationer därför kan uppkomma torde emel- lertid relativt stora avvikelser mellan pla- nerad produktion och verkligt resultat få accepteras för den enskilda regionen. Bud- getering och budgetuppföljning på denna nivå har ändå stort värde. För länet kan prognoserna däremot bli betydligt säkrare. Verksarnhetsplaneringen kan här bli mera tillförlitlig i avseende på såväl arbetsmängd som resursbehov och, inte minst viktigt, per- sonalsammansättning. Ett mellanled i bud- geteringssystemet på denna nivå måste ut- göra en avsevärd styrka och hjälp för cen- tralorganet i verksplaneringen. Överlantmätaren får härigenom ett ad- ministrativt ansvar för lantmäteriverksam- heten i länet. Han måste samtidigt erhålla däremot svarande befogenheter när det gäl- ler att åstadkomma den avsedda målupp- fyllelsen inom länet. Temporära omflytt- ningar skall sålunda kunna beslutas av över- lantmätaren. I praktiken är förhållandet i det närmaste redan sådant, även om for- mellt beslut erfordras från lantmäteristyrel- sen. Även varaktiga omplaceringar inom länet som föranleder byte av kansliort för en tjänsteman måste många gånger företas för att ett optimalt arbetsresultat skall upp- nås. Det rimmar enligt utredningens me- ning väl med det ansvar för lantmäteriets funktion i länet som bör åläggas överlant- mätaren att denne ges beslutsrätt också i sådana frågor. Självfallet måste då förut- sättas sådana kontakter med centralorganet att enhetliga linjer i erforderlig utsträck- ning tillämpas inom Verket. Kontakter i om- vänd riktning erfordras även, där centralor- ganet skall besluta, exempelvis vid omför— delning mellan skilda län. Överlantmätaren bör sålunda ges möjlighet att i huvudsak fritt disponera över länets lantmäteriresur- ser. Vid tillämpning av ett programbudget- system kan man som nämnts utgå från att statsmakterna medger myndigheten att själv besluta om ökning av resurserna i den mån kostnaderna härför täcks genom inkomster

i verksamheten. Sådana befogenheter ger överlantmätaren väsentligt ökade möjlighe- ter att verka aktivt till fromma inte minst för en snabb kommunal service.

En annan viktig fråga som i hög grad påverkar arbetsresultatet är arbetsmetoder- na. Som framgår av vad som' anförts rö— rande centralorganets uppgifter bör stor uppmärksamhet ägnas åt arbetsorganisato- riska frågor och metodspörsmål. För att det på centralt håll bedrivna arbetet i dessa av- seenden skall få avsedd effekt och admini- strativt underlättas bör överlantmätaren medverka aktivt häri. Han bör fungera som förmedlare av erfarenheter och impulser mellan styrelsen och de lokalt anknutna en- heterna. Därvid gäller det ofta att anpassa centrala direktiv och rekommendationer till de lokala förhållandena. Strävan bör bl.a. vara att uppnå någorlunda enhetliga arbets- former, i första hand inom länet, och att få till stånd ett sådant utnyttjande av skilda serviceorgan inom organisationen att de 10- kala enheternas kapacitet så långt möjligt kan sättas in på de delar av uppgifterna som kräver lokal behandling. Även arbets- fördelningen mellan skilda personalkatego- rier måste därvid uppmärksammas. "Över- lantmätaren skall sålunda kunna direkt gri- pa in i frågor om arbetsmetodik. Han får däremot inte ingripa i beslutsfattandet i fastighetsbildningen. Den ställning som en fastighetsbildningsmyndighet tar i ett kon- kret ärende. kan väl vara grundat på sam- råd med såväl överlantmätaren som andra myndigheter och ett sådant samråd för- utsätts i NyaFBL i inte ringa utsträckning — men beslutet måste fattas av fastighets"- bildningsmyndigheten själv.

Vad gäller de myndighetsuppgifter som ankommer på överlantmätaren innebär NyaFBL, som den i kapitel 4 införda redo- görelsen visar, bl. a. att en efterbevakning av de allmänna intressena i fastighetsbild- ningen skall ske. Denna efterbevakning skall i första hand ankomma på överlant- mätaren. —- Inom område med stadsplan eller med byggnadsplan, om åtgärden berör endast mark som enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål, skall denna

efterbevakning dock ske genom byggnads- nämnden. Om överlantmätaren finner att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider mot sådan bestämmelse i lagen som är meddelad för att tillgodose allmänt in- tresse och om han anser det vara av vä- sentlig betydelse från allmän synpunkt att beslutet inte blir gällande, äger han sålun- da bringa saken under fastighetsdomstolens prövning. Överlantmätaren skall här sam- arbeta med de specialmyndigheter som be- rörs av varje särskild förrättning och hålla dessa underrättade om frågor som är av be- tydelse för deras ämbetsutövning. Dessa myndigheter har i första hand att vända sig till överlantmätaren när en förrättning från deras synpunkt inte kan godtas varefter denne på eget ansvar prövar om han anser fullföljd påkallad. Länsstyrelsen och lant- bruksnämnden erhåller dessutom självstän- dig rätt att fullfölja talan till förmån för allmänna intressen. Det betonas emellertid i lagrådsremissen att det normala bör vara att överlantmätaren för det allmännas talan.

Medverkan i arbetet på länsplanet av en företrädare för fastighetsbildningen är oundgängligen nödvändig. Det är dessutom en dubbelriktad funktion som avser att be- tjäna både länsmyndigheterna och fastig- hetsbildningsorganen. Dessa kontakter på länsplanet spänner över stora delar av sam— hällslivet. De syftar bl.a. till självständig initierande och rådgivande verksamhet och till insatser i fråga om förberedande plane- ringar och andra åtgärder för en ändamåls- enlig fastighetsindelning. För att överlant- mätarens medverkan skall kunna bli effek- tiv och berikande måste han ha tillgång till en slagkraftig lokal organisation.

I sin befattning med lokaliserings-, plan-, bebyggelse- och naturvårdsfrågorna har länsstyrelsen behov av expertis på de fas- tighetsrättsliga, fastighetstekniska och fastig- hetsekonomiska områdena. Såsom sådan bör fastighetsbildningens företrädare inom länet, överlantmätaren, fungera. I nuvaran- de länsorganisation sker en stor del av kon- takterna med länsstyrelsen och de övriga länsmyndighetema och länsexpertema i särskilda, formellt eller informellt arrange-

rade grupper. Bland dessa märks planerings- rådet, naturvårdsrådet och länsrådet. För den löpande verksamheten hes länsstyrelsen och länsorganen erfordras vidare ofta sepa- rata överläggningar och ibland formella re- misser. De organ ur kretsen kring länssty- relsen som överlantmätaren har anledning att ha kontakt med inom det här angivna ämnesområdet är främst länsarbetsnämn- den, länsarkitekten, länsbostadsnämnden, länsingenjören och Vägförvaltningen.

I arbetet med jord- och skogsbrukets ra- tionalisering har fastighetsindelningsfrågor- na kommit att inta en framskjuten plats, då en ändamålsenlig arrendering ofta är en förutsättning för goda lösningar beträffan- de egendomarnas inre struktur och drifts- och samverkansformer. En samverkan mel- lan lantbruksnämnden och fastighetsbilda- ren är därför självklar, inte bara i genom- förandeskedet utan också på planerings- stadiet. Jordbruks- och skogsbruksfrågoma kan inte heller ses isolerade utan ett sam- spel måste åstadkommas med samhällsbygg- nadsprocessen i stort. Denna kontaktfråga har, som tidigare nämnts, genom beslut av 1965 års riksdag angående ändrad organisa- tion av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens områ- den lösts så att överlantmätaren bl.a. har till uppgift att samordna rationaliseringsor- ganets planeringsarbete med den allmänna samhällsplaneringen. Överlantmätaren, läns- jägmästaren och länsarbetsdirektören äger rätt att närvara vid lantbruksnämndens be- handling av ärenden som rör vederbörandes verksamhetsområde. I nämndens struktur- delegation ingår bl. a. överlantmätaren som ledamot. Dessa principbeslut har fullföljts genom riksdagens beslut om de nya lant- bruksnämndernas organisation. På skogssi- dan uppträder behov av kontakt även med skogsvårdsstyrelsen. Av betydelse är vidare kontakter med företrädare för jordbrukets och skogsbrukets fackliga och ekonomiska föreningsrörelser.

Såväl länsstyrelsen som länsorganen har i ett stort antal isolerade fall anledning att ta kontakt med fastighetsbildningsorganisatio— nen i fastighetsrättsliga spörsmål. Det nya

fastighetsregistrets vidgade innehåll med mångsidig samhällsinformation kan dess- utom väntas medföra kontakter av delvis annan art än de nuvarande registren för- anlett.

Vad här anförts understryker det nära sambandet mellan överlantmätarens arbete och övrig verksamhet på länsplanet. I sam- band med 1960 års omorganisation av lant- mäteriet framhöll också föredragande de- partementschefen att det var angeläget att lantmäteriverksamheten samordnades med de åtgärder som på angränsande områden vidtas av andra länsorgan (prop. 1960: 74, sid. 117). Den valda organisationslösningen med länets lantmäteriorgan ingående i en i tre nivåer uppbyggd och samordnad organi- sation ger möjlighet till kvalificerad med- verkan från lantmäteriets sida i detta arbete.

Även domstolsmedverkan blir ett viktigt uppgiftsområde för överlantmätaren. I NyaFBL föreskrivs skyldighet för fastig- hetsdomstolen att, om det erfordras för må- lets beredande eller avgörande, förordna att yttrande skall inhämtas från bl. a. överlant- mätaren. Detta kommer delvis att vara ett utflöde av överlantmätarens efterbevak- ningsroll men får delvis en självständig ka- raktär. Yttranden till fastighetsdomstol och till andra domstolar i frågor om innebörden av den gällande fastighetsindelningen torde liksom hittills bli vanliga. Också i mål av annan karaktär torde överlantmätarens sak- kunskap komma att utnyttjas.

Uppgiften att svara för fastighetsregistre- ringen kommer att innebära registrering, ar- kivering och vård av grundmaterialet till registret samt service i avseende på regist- ret och arkivet. Registreringen utgör enligt NyaFBL slutfasen i fastighetsbildningen. Registreringsbeslutet meddelas av register- föraren. Enligt utredningens förslag kom- mer denna funktion, som redan nu är av statlig natur, att i sin helhet handhas av överlantmätaren. Den efterföljande behand- lingen av registreringsmaterialet sker där- emot i fråga om registrets textdel i en cen- tral ADB-anläggning, genom vilken även in- formation om registreringarna lämnas till de myndigheter och andra som har intresse

av uppgiften. Registerkartoma åter måste, i varje fall tills vidare, ajourföras i konven- tionella former hos överlantmätaren, som också har att svara för motsvarande infor- mation i fråga om dessa. I framtiden kan emellertid även kartinformationen kom- ma att tillhandahållas i mera avancerade former. — I anslutning till registreringen avses i NyaFBL viss kontroll av förrätt- ningsmaterialet skola ske, även om kontrol- len förutsätts få en relativt begränsad om- fattning och ej skall syfta till en kvalitets- garanti.

Förrättningsakterna utgör underlaget för registreringen och innehåller dessutom mer- endels en rikare information än som kan inflyta i registret. Detta gör att arkivakter- na har karaktären av rättsurkunder och som sådana är oersättliga. Arkivvård, syf- tande till minskat slitage och vid behov re- paration, blir därför ett viktigt inslag. In— formationsservicen har omnämnts redan i det föregående. Sådan service efterfrågas i stor utsträckning av statliga och kommuna- la myndigheter, av kreditinrättningar'och av allmänheten.

Länslantmäterikontoret skall också ge service i skilda hänseenden. Denna kan ta sig uttryck i egentlig produktionsservice till de regionala och lokala lantmäterikontoren. Till viss del kommer länsorganet, i huvud- sak inom samma ämnesområden, dessutom att lämna service direkt till utomstående myndigheter och organ och till allmänhe- ten.

I kapitel 7 har framhållits att det i sam- band med de direkta förrättningsrättsliga avgörandena inom förrättningens ram i va- rierande omfattning förekommer bl. a. mät- nings— och beräkningstekniska frågor, plan- och värderingsfrågor och fastighetstekniska frågor. Till en del handläggs dessa frågor lämpligen inom den lokalt anknutna enhe- ten under det att uppgifterna till annan del är av sådan art att de med större fördel, inte minst arbetsekonomiskt, verkställs in— om enheter med andra uppgifter och annan inriktning än det lokala organets men i nä- ra samverkan med detta. Såsom arbetsupp- gifter för vilka detta behov i särskild grad

föreligger har bl. a. angivits uppgifter inom de geodetiska och fotogrammetriska områ- dena, flygbildtekniken, den automatiska da- tabehandlingen och kartframställningen. I åtskilliga län torde behovet av biträde åt de lokala enheterna i fråga om uppgifter av mät- och kartteknisk natur ha sådan omfatt- ning att det från arbetsorganisatorisk syn- punkt är erforderligt med en särskild enhet inom länslantmäterikontoret en teknisk sektion. Antalet fall i vilka sådana sektio- ner inrättas torde få bli beroende av i vil- ken utsträckning kommunerna kommer att anlita lantmäteriorganen för sin tekniska verksamhet.

Även på planerings- och värderingssidan och inom iord- och skogsbrukssektom finns såväl internt som i samband med överlant- mätarens medverkan hos länsstyrelsen och andra myndigheter behov av konkreta ser- viceinsatser. Här må erinras om den verk- samhet för översiktliga utredningar i såväl tätorts- som jord- och skogsbrukssamman— hang som redan förekommer. Olika typer av värderingsuppdrag kan väntas bli mera frekventa än hittills, främst i anslutning till tillämpningen av naturvårdslagen. Även gentemot kommunerna torde sådana upp- gifter komma att bli vanligare. I den mån uppdragen är av annat än rent värderings- teknisk karaktär kan de av jävsskäl inte lö- sas av de lokalt anknutna organen vilka fullgör funktionen som fastighetsbildnings— myndighet. Uppgifterna bör då utföras in- om länslantmäterikontorets ram.

Fastighetsrättsliga utredningar och annan arkivservice är av betydelse för fastighets- bildaren i dennes förrättningsarbete. Åtskil- liga andra myndigheter och organ behöver också i olika sammanhang upplysningar av liknande art. Även allmänheten har många anledningar att göra eller beställa under- sökningar rörande skilda fastighetsförhål- landen. Bl.a. har fiskefrågorna med det ökade friluftslivet tilldragit sig ett växande intresse. Genom en organiserad arkivservice skall upplysningar kunna lämnas om för- rättningsakters innehåll. Härigenom avlastas även förrättningsenhetema det ofta tyngan- de arbetet med separata utredningar som

begärs av myndigheter och markägare. Det— ta system har sedan flera år prövats inom lantmäteriet och erfarenheterna härav är goda.

En lokalt anknuten enhet bör ej dimen- sioneras så i fråga om personal och utrust- ning att dess resurser räcker även för topp- belastningar. Ändå måste rimliga krav på insatsberedskap kunna tillgodoses. Betydan- de hjälp härtill erbjuds genom den integra- tion som föreslagits i det föregående. Ibland kan det emellertid uppkomma behov av till- fälliga hjälpinsatser som ej är av specialist- karaktär och för vilka det inte krävs dyrbar specialutrustning. En förstärkning av enhe- ten under begränsad tid med viss personal och utrustning kan i ett sådant läge visa sig mycket verkningsfull. Koncentrerade insat- ser av denna typ torde bäst lämpa sig för arbetsuppgifter där de tekniska inslagen do- minerar, exempelvis fastighetsbildning i samband med exploatering av stora detalj- planeområden eller omfattande utstakning- ar och utsättningar.

Den organisatoriska anordningen för att möjliggöra denna reservstyrka kan utformas på olika sätt. Sannolikt är det inte heller lämpligt att vara bunden vid en enda lös- ning. Inom län där utvecklingen sker i het- sigt tempo kan det sålunda finnas underlag för en eller ett par »rörliga grupper», sta- tionerade vid en länscentral. Inom områ- den där verksamheten normalt företer ett lugnare förlopp kan det däremot vara mera ändamålsenligt att behovet av en tillfällig förstärkning tillgodoses genom omdispone- ring av personal inom länet.

Redan i inledningen har lämnats en ka- rakteristik av överlantmätarens uppgifter. Statsmakternas syn på dessa uppgifter fram— går bl.a. av departementschefens uttalande i anslutning till 1960 års omorganisation av lantmäteriet. Han framhåller därvid bl.a. följande (prop. 1960: 74, sid. 116—117): »Under senare år har överlantmätamas samordnande och ledande funktioner inom lantmäteriverksamheten i länen ävensom deras uppgifter som företrädare för fastig- hetsbildningssynpunktema inom länsförvalt- ningen alltmer trätt i förgrunden. Vid sidan

härav har en viss förskjutning av länslant- mäterikontorens uppgifter skett såtillvida att en större del därav numera avser biträde åt förrättningsorganisationerna. En fortsatt utveckling av länslantmäterikontorens och särskilt överlantmätamas arbetsuppgifter ef- ter de nyss antydda linjerna är enligt min mening att förvänta.» Utredningen anser att utvecklingen fortsatt i angiven riktning och betraktar länsorganet som ett betydelse- fullt lednings- och serviceorgan åt de lokala lantmäterienheterna.

9.2 Organisation

Uppgifterna för länslantmäterikontoret fal— ler sålunda inom ett flertal ämnesområden. Ledningen av lantmäteriverksamheten inom länet, innefattande bl. a. frågor om resurs- tilldelning och resursdisposition samt prio- ritering av olika ärendetyper, kan samman- fattas i begreppet ledningsfunktion. Frågor om innebörden av den gällande fastighetsin- delningen aktualiseras vid fastighetsbild— ningsmyndigheternas förrättningshandlägg- ning liksom vid remisser och förfrågningar från domstolar, administrativa myndigheter och allmänheten. Man kan här tala om en fastighetsrättslig funktion. Uppgifterna med uppläggande och förande av fastighetsregis— ter och i viss män med registrets använd- ning kan sammanföras i en registrerings- funktion. Som ett självständigt komplement till båda dessa framstår arkivfunktionen med arkivering, tillhandahållande av arkiv- akter för besökares eget studium och arkiv-

vård. Överlantmätarens medverkan i lant- bruksnämnden och över huvud länsorganets uppgifter inom jord- och skogsbrukssektom utgör en fastighetsteknisk funktion. Denna innefattar även arbetena som hänger sam- man med överlantmätarens efterbevakning av förrättningarna med hänsyn till det all- männas intressen inom dessa samhällsav- snitt. Motsvarande uppgifter inom det urba- na området är nära sammanvävda med pla- nerings- och värderingsfrågor och man kan sammanfatta dem i en plan- och värderings- funktion. Serviceinsatserna inom främst de geodetiska och kartografiska sektorerna och i ADB-sammanhang bildar en teknisk funk- tion.

Uppgiftsområdenas vidd gör det erfor- derligt att överlantmätaren biträds av minst en kvalificerad lantmätare med i princip samma ställning som den nuvarande biträ- dande överlantmätaren. Arbetet i övrigt in- om länslantmäterikontoret torde lämpligen böra bedrivas inom sektioner med uppgifter inom en eller flera av de nämnda funktio- nerna. Uppgiftsfördelningen kan härvid självfallet drivas längre där den totala voly- men är större. Likaledes kan variationer i uppbyggnaden motiveras av de lokala be- tingelserna inom olika ämnesområden. Där det i ett län saknas underlag för viss spe— cialfunktion får länsorganet för biträde i sådant avseende vända sig till ett grannlän. Följande organisationsskisser illustrerar hur indelningen kan göras inom stora och me- delstora län. För de minsta länen torde det saknas anledning att över huvud taget tala om egentlig sektionsindelning.

$'”" "i” | ÖVERLANTMÄTARE | | Bitr. överlantmätare | | | | | . | | Allmän Fastig- Registre— Arkiv- Fastig- Plan- Teknisk sektion hets— ringssek- sektion hetstek- och sektion ' rättslig tion nisk sek- värde- sektion tion rings- sektion SOU 1969243 129

Mcdels'o" '”” | ÖVERLANTMÄTARE | ___l____ | Bitr. överlantmätare | | _ | | | Ällmän sek- äggets Fastighets- Plan— och Teknisk tion sektion inkl teknisk värderings- sektion registre- ' sektion sektion ring och arkiv

Som skall visas i ett följande kapitel kan det normalt vara lämpligt att den fastighets- tekniska sektionen, liksom tillämpas för när- varande, förestås av chefen för en med lä- net som arbetsområde verkande specialen- het för jord- och skogsbruksrationalisering. Detta ger den tyngd åt överlantmätarens engagemang i dessa frågor som bedömts så väsentlig vid uppbyggnaden av lantbruks- nämnden.

Där det befinns ändamålsenligt att ha en sammanhållen reservstyrka för temporära insatser inom olika delar av länet bör den- na vara knuten till den tekniska sektionen.

I uppgiftsavsnittet har understrukits att överlantmätaren för ledningen av verksam- heten måste hålla sig väl orienterad om ut- vecklingen inom länet. Kontakterna med in- te minst kommunerna är därvid av den största betydelse. Det skulle kunna ifråga- sättas att skapa ett kontaktforum i detta syf- te med representanter för kommunerna. Ett sådant organ torde emellertid antingen bli för otympligt för den funktion det skulle uppbära eller också innebära en alltför ut- tunnad representativitet. Det synes därför mera ändamålsenligt att överlantmätaren in- formellt håller löpande kontakter med de skilda kommunerna. Härigenom vinns ock- så en bättre anpassning av frekvensen till vad som krävs med hänsyn till den aktuella utvecklingen i den enskilda kommunen. Skyldigheten att hålla successiv kontakt med kommunerna bör instruktionsvis åläg- gas överlantmätaren. Hur frågan närmare ordnas spelar därvid mindre roll men önske- mål från kommunernas sida om viss kon— struktion bör så långt möjligt beaktas.

Samverkan med kommunförbundets läns- avdelning blir likaledes av stor betydelse i syftet att uppnå en ömsesidig förbindelse mellan kommunerna och länets lantmäteri- organisation. Bl. a. länsavdelningens kurs- verksamhet är i sammanhanget av intresse. Kommunrepresentanter bör vidare beredas tillfälle att närvara vid informationskonfe- renser för lantmäteripersonalen i aktuella frågor.

10. Regionala och lokala lantmäteriorgan

10.1 Uppgifter

För central- och länsorganen gäller såsom framgått av de föregående kapitlen att de i huvudsak har ledande uppgifter och myn- dighetsfunktioner samt att de lämnar viss service åt det tredje organisationsledet, men att de därjämte i någon utsträckning också svarar för viss primär produktion. Den helt övervägande delen av den till sakägarna och kommunerna riktade produktionen kommer emellertid att ske i det återståen- de organisationsledet. En mycket god lokal anknytning är, som skall visas i ett följande avsnitt, nödvändig för detta, både med tanke på kontakterna med sakägare och 10- kala myndigheter och organ och med hän— syn till behovet av snabba serviceinsatser. Trots den stora och ökade betydelse som de centrala och länslokaliserade delarna kommer att få i en ny organisation blir med hänsyn till uppgifternas art och omfatt- ning det tredje ledet organisationens kärna.

I verkets arbete i samhällsbyggandet är det för en god måluppfyllelse nödvändigt med insatser av informativ, rådgivande och initierande art. Utvecklingen inom skilda sektorer av samhället måste därför följas med uppmärksamhet. Behovet av informa- tion och rådgivning gör sig gällande inte minst på lokal nivå, och lantmäteriet måste direkt initiera åtgärder som kan underlätta genomförandet av planerade eller pågående projekt inom andra områden eller främja en ändamålsenlig fastighetsindelning. Det är ofta fastighetsbildaren som i sitt arbete först konfronteras med behovet av planåt- gärder inom en trakt. Tidiga initiativ i så- dana frågor kan verksamt bidra till ett förut-

seende planarbete och ett smidigt plange- nomförande. Nära sammanhängande med vad som berörts här är kravet på en god samordning av fastighetsbildningen med verksamheten inom myndigheter och organ på angränsande områden.

På den kommunala sidan gör sig de öm- sesidiga kontaktbehoven gällande både i fråga om kommunen i dess egenskap av sam- hällsorgan och i fråga om kommunen som markägare. Dessa båda funktioner är prin-V cipiellt av olika natur. I detta sammanhang är det utflödena av samhällsfunktionen som skall behandlas. Som markägare skiljer sig kommunen nämligen inte från andra i denna kategori på annat sätt än att ändamålet med en viss åtgärd mycket ofta föranleder prioriterad handläggningstur.

Kommunerna har många gånger behov av att i sina planarbeten och vid de bedöm- ningar som ligger till grund för bostads— byggnadsprogrammen få medverkan från ex- pertis hos fastighetsbildningsorganen inom bl.a. fastighetsrätt och fastighetsbildning. Särskilt blir detta fallet där det inte finns fastighetskontor. Åtskilliga kommuner torde också under den tid som nu kan överblic- kas ha sådan struktur och storlek att det ej är ekonomiskt försvarligt att inrätta egna sådana organ under förutsättning att service av angiven art bekvämt och billigt kan fås på annat sätt. Fastighetsbildaren får vid ett engagemang av denna karaktär goda möjligheter att hålla sig orienterad om i tiden näraliggande projekt och därigenom förbereda en snabb exploatering. Stom- näts- och kartfrågor kan sålunda lösas, be- redande åtgärder för fastighetssanering kan tidigt vidtas och erforderliga fastighetsbild-

ningsåtgärder initieras. För den löpande fastighetsbildningsverksamheten krävs också tid efter annan översiktliga bedömanden och dessa aktualiserar samverkan med kom- munala organ. De här berörda kontakterna avser främst kommunens styrelse och bygg- nadsnämnd men även exempelvis stadsarki- tektkontor och planberedning. Även då fas- tighetskontor finns kan fastighetsbildaren få uppgifter från kommunen av här angivet slag. Som ett viktigt samrådsorgan tillkom- mer givetvis då fastighetskontoret.

Även inom jordbruks- och skogsbruks- sektorerna föreligger behov av aktiva in- satser från fastighetsbildarens sida. Infor- mation och rådgivning om de medel var- med fastighetsbildaren kan underlätta och medverka till rationaliseringen inom dessa områden bidrar till ett bättre uppfyllande av målet, en ändamålsenlig fastighetsindel- ning och effektivare lantbruksföretag. Sam- verkan och samordning med lantbruks- nämndens insatser är självfallet nödvändig. Som tidigare anförts har överlantmätaren i dessa avseenden viktiga funktioner. För att kunna fullgöra dessa måste han ha tillgång till lokalt verkande organ. Dessa har emel- lertid också självständiga funktioner i an- givna hänseenden. Sålunda måste det vara värdefullt för lantbruksorganet att kunna använda sig av de uppslag som fastighets- bildaren erhåller i sitt löpande arbete lik- som av lantmäteriets kännedom om ratio- naliseringsmogna projekt. Också på exem— pelvis naturvårdens område är liknande aktivitet nödvändig.

Huvuduppgiften för de regionala och lokala lantmäteriorganen blir att genom konkreta insatser i aktuella ärenden åstad- komma en med hänsyn till markanvänd- ningen ändamålsenlig fastighetsindelning. Detta sker främst genom förrättningshand- läggning med tillämpning av gällande lagar. Här avses i första hand förrättningar enligt den nya fastighetsbildningslagen samt enligt legaliseringslagen och ensittarlagen. Funk- tionen som faslig/ietsbildningsmyndighet skall således inrymmas i dessa organ. Bland närbesläktade uppgifter må särskilt nämnas förrättningar för fastighetssamverkan samt

Förutsättningarna att ändamålsenligt an- vända fastigheterna blir många gånger be- roende av möjligheterna till samordning mellan grannfastigheter. Fastighetssamver- kan har fått kraftigt ökad betydelse under senare är, såväl för tätortssidan genom del- vis nya former för bebyggande som för de arealbundna näringarna genom ökade krav på rationalitet. För att närmare reglera för- hållandena fastigheterna emellan erfordras ofta förrättningsinsatser, främst enligt LGA och EVL. Fastighetsbildningsorganet måste självfallet i stor omfattning även härige- nom medverka till en ändamålsenlig mark- användning.

Många områden av landet företer stor oreda beträffande äganderätten till fast egendom. Genom ÄUL har möjligheter ska- pats att genom ett förrättningsförfarande, äganderättsutredning, bringa ordning häri. Av förarbetena till lagen framgår att för- rättningsmän i betydande omfattning torde böra sökas bland fastighetsbildarna. Med enstaka undantag har också det statliga lantmäteriet tillhandahållit förrättningsmän och det är sannolikt att detta förhållande kommer att bestå.

Tillgången på detaljplaneförfattare, i varje fall för mindre tätorter och för fri— tidsområden, är fortfarande knapp. Plan- läget vid fastighetsbildning, vilket klart il- lustrerar detta förhållande, har närmare be- lysts i kapitel 2 (sid. 25 och 29). Mot denna bakgrund kan lantmäteriets medver- kan i denna planläggning inte undvaras. Planeringen hör också naturligt samman med fastighetsbildning och andra lantmäteri- insatser. Den underlättar fastighetsbildning- en och är ofta en nödvändig förutsättning för ett rationellt arbetssätt. Insatser av detta slag kommer sålunda enheterna till godo i en inte oväsentlig omfattning vid det övriga arbetet. Detta gäller såväl översiktlig plan- läggning som detaljplanering. Tomtindel- ning blir enligt NyaFBL ett rent detalj- planeinstitut. Vid tomtindelning aktualiseras plangenomförandeaspekter av stor planeko- nomisk räckvidd och fastighetsbildarens fas- tighetsekonomiska kunnande och hans kän-

nedom om de möjligheter som LGA ger blir värdefulla. En konsekvens härav blir att fastighetsbildningsorganen skall lämna sin medverkan för sådana arbeten. I vissa fall kan det vara lämpligt, såsom anförts vid behandlingen av länsorganet, att den lokalt anknutna enheten härvid får under- stöd av specialorgan inom länet. Den öm- sesidiga nyttan av ett biträde från fastig- hetsbildaren i kommunernas planarbeten över huvud taget har nyss berörts.

För fastighetsbildningen liksom för en mängd andra aktiviteter i samhällsbyggnads- processen är tillgången till ett ändamåls- enligt stomnät och till en grundläggande karta av mycket stor betydelse. Uppgiften att framställa ett sådant mätningsunderlag hänger naturligt samman med fastighets- bildningsorganets övriga verksamhet och det bör ges möjligheter att medverka häri. Detta är särskilt betydelsefullt för kommuner i glesbygdsregioner, där annan expertis av detta slag ej finns lätt tillgänglig. Även i områden av annan karaktär har det emel- lertid visat sig värdefullt att lantmäteriet utför ärenden av dessa typer.

Andra mätningsuppgifter som aktualiseras av och ingår i bebyggelse- och planerings- processen skall likaledes kunna utföras av lantmäteriorganet, om kommunen önskar dess medverkan. Så sker för närvarande på många håll. Här må särskilt nämnas upp- rättande av nybyggnadskarta till grund för ansökan om byggnadslov och de utsätt- ningar och kontroller som byggnadsnämn- den har att ombesörja i vissa fall. Även exempelvis provstakningar i samband med detaljplanering och utstakningar för kom— munaltekniska anläggningar avses här.

Utöver vad som tidigare nämnts skall det lokalanknutna lantmäteriorganet tillhan- dahålla en allmän service i frågor som an- knyter till dess verksamhet, exempelvis i form av upplysning och rådgivning, intyg i sam— band med markförvärv, värdeintyg för lagfart, arealintyg, avskrifter och kopior av arkivakter. Det skall också ha skyl- dighet att upprätta bl. a. sådan karta som erfordras för expropriation av del av fastighet.

10.2 Organisatoriska huvudlinjer

10.2.1 Samarbetet mellan statliga fastig- hetsbildningsorgan och kommunala mät- ningsorgan

Allmänt

I kapitel 6 har utredningen tagit ställning för ett statligt lantmäteriorgan som skall ha hand om i första hand fastighetsbildning, fastighetsbestämning och fastighetsregistre- ring samt förrättningsverksamhet för fastig- hetssamverkan. Mätningsverksamhet, knuten till markexploatering och bostadsbyggande men utan direkt samband med fastighets- bildning, är enligt ställningstagandet i prin- cip en kommunal uppgift, men det skall åligga den statliga organisationen att åt kommuner som så önskar lämna även så- dan service. —— Till samma kategori är att hänföra tomtindelning i dess nya, icke fas- tighetsbildande form. — Kommuner med egna kvalificerade mätningsorgan kan å andra sidan om de så önskar och det i öv- rigt befinns praktiskt svara för mätnings- verksamhet ingående i förrättningar liksom annan förberedande verksamhet.

Beroende på graden av tekniska insatser blir därvid kraven på den kommunala tek- niska enhetens kompetens något olika. För en mera fullödig service torde högskole- kompetens naturligen krävas för enhetschef. I det enskilda fallet bör lantmäteristyrelsen ange de närmare kompetenskraven.

Angelägenheten för en kommun att genom ett eget organ ombesörja utredningsarbete ingående i förrättningar är mest framträ— dande i exploateringsområden. Effekten av en sådan insats är här också störst. Med- verkan av principiellt samma art kan emel- lertid förekomma även i fastighetsbildnings- ärenden av andra typer. Som en närmare illustration till detta skall i det följande från denna utgångspunkt beskrivas några typfall. Som sådana har tagits upp vad som här benämns exploateringsfallet, sanerings- fallet, glesbebyggelsefallet och rationalise- ringsfallet. Med exploateringsfallet avses de

åtgärder som syftar till att från en för exploatering beredd mark tillskapa fastigheter för bebyggelse. Saneringsfallet betecknar den följd av åtgärder som erfordras för att till- skapa ett lämpligt utgångsläge i fastighets- rättsligt och äganderättsligt hänseende för markens avsedda användning för exploa- tering eller dylikt. Glesbebyggelsefallet åter syftar på de vanligt förekommande fastig- hetsbildningarna för såväl helårs- som fri- tidsbosättning inom glest bebyggda områ- den. Hit hänförs också de fall då fastig- hetsbildningen avser tätbebyggelse som ej reglerats genom plan. Rationaliseringsfallet slutligen avser medverkan i jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Som en sär— skild grupp av insatser framstår dessutom vissa förrättningar med mera rättsligt be- tonat innehåll, såsom gränsbestämning och äganderättsutredning. Här representeras des— sa av fastighetsbestämningsfallet.

Det bör understrykas att de långtgående möjligheter till tekniska insatser som i det följande förutsätts tillkomma kommunalt tekniskt organ med erforderlig kompetens i många fall inte torde komma att utnytt- jas. Den statliga lantmäteriorganisationen skall nämligen såsom angivits i det före— gående alltid vara skyldig att lämna kom— munerna också dylik mätteknisk service.

Exploateringsfallet

Förutsättningar: En fastighet befinner sig i kommunens hand och skall exploateras för bebyggelse.

Åtgärdskedjan i det rena exploaterings- fallet kan från de synpunkter som här är av intresse sägas inledas med arbeten för att skapa det tekniska och planmässiga un— derlaget för markanvändningen och fastig- hetsbildningen. Efter stommätning och grundkarteläggning vidtar detaljplanearbete med tekniska åtgärder i form av fastighets- utredning och i många fall utstakning av planlinjer för anpassning till terrängen. Eventuellt följer tomtindelning för en de- taljerad reglering av markanvändningen. De hittills nämnda åtgärderna kan helt utföras

i kommunal regi. Det är emellertid önskvärt att fastighetsbildningsmyndighetens syn- punkter kan komma till uttryck redan vid planeringen.

Som ett första inslag i den egentliga fas- tighetsbildningen framstår utstakning, mar- kering och inmätning av den nya fastighets- indelningen i enlighet med planen och pre- sentationen av denna på en förrättnings- karta, vilka åtgärder baseras på de före- gående stom- och detaljmätningama. Även dessa arbeten kan utföras av den kommu- nala organisationen och de kan för att ett snabbt resultat skall uppnås ofta företas redan under slutfasen av planeringen. Det tekniska utförandet styrs av centrala före- skrifter och fastighetsbildningsmyndigheten har inga andra krav än att dessa föreskrifter följs. Skulle i något fall tveksamhet upp— komma exempelvis vid plantolkning i sam— band med utstakning bör givetvis erforder- ligt samråd ske med fastighetsbildningsmyn- digheten. På grundval av det föreliggande materialet, vilket överlämnas till fastighets- bildningsmyndigheten, gör denna sin pröv— ning vilken i det fall gällande planer följts direkt leder till ett fastighetsbildningsbeslut. Förrättningen kan i normalfallet handläggas utan sammanträde varvid hela proceduren närmar sig ett registreringsförfarande. I alla de fall då fastighetsbildningsbeslutet god- känts av kommunen såsom markägare och av byggnadsnämnden såsom bevakare av allmänintressena kan nämligen registrering ske omgående hos registermyndigheten.

Fastigheterna behöver ofta kompletteras med olika former av samverkan. Detta kan ske genom avtal eller genom förrättningar enligt LGA och EVL. Väljs förrättnings— formen torde ofta fastighetsbildningsmyn- dighetens erfarenhet av förrättningsarbete komma att utnyttjas. Väljs åter avtalsvägen, vilket även framgent torde bli vanligt i åt- skilliga kommuner, faller uppgiften lämpli- gen på kommunalt organ, i allmänhet fas— tighetskontor eller mätningskontor. Inslagen i fortsättningen av processen, såsom tupp— rättande av nybyggnadskartor, utsättning och kontroller för nybyggnad samt utstak- ning för kommunaltekniska arbeten kan ut-

Vad som erfordras i fråga om statlig medverkan i denna kedja är sålunda i hu- vudsak endast prövning av fastighetsbild- ningsfrågan, meddelande av fastighetsbild- ningsbeslut samt fastighetsregistrering jämte i förekommande fall förrättningsverksamhet för fastighetssamverkan.

Saneringsfallet

Förutsättningar: Ett område skall under- kastas en förändrad markanvändning för bebyggelse. Den rådande fastighetsindel- ningen hindrar det avsedda nyttjandet.

Detta typfall får olika karaktär beroende på om kommunen med hänsyn till höga mark- och byggnadsvärden eller av andra skäl tillgriper expropriationsförfarande för saneringens genomförande eller om om- vandlingen sker helt genom tillämpning av reglerna för fastighetsbildning. Med expro- priation kan i detta hänseende jämställas avtal som kommit till stånd under expro- priationshot.

I den förstnämnda situationen kommer åtgärder som erfordras för expropriations- och planeringsförfarandena att utföras ge- nom kommunen. Häri innefattas bl. a. framställning av underlag i form av kartor och fastighetsrättsliga, tekniska och värde- ringsmässiga utredningar. Sedan det tek- niska underlaget för fastighetsbildningen — förrättningskarta och erforderliga utred- ningar överlämnats till fastighetsbild- ningsmyndigheten kan dess del av förrätt- ningen, nämligen prövning och meddelande av fastighetsbildningsbeslut, ske och förut- sättningarna är här i huvudsak likartade med dem som gäller i exploateringsfallet. I fråga om registrering gäller samma villkor som i sistnämnda fall.

Inom områden där tillämpning av ex- propriationslagen ej aktualiseras blir bc- handlingen i väsentliga stycken annorlunda. Flera markägare är här ofta berörda och det aktuella området kan genomkorsas av samfällda vägar och besväras av servitut. För att bereda fastighetsindelningen för det

tilltänkta utnyttjandet kommer fastighets- bildningsreglerna till användning, eventuellt efter tomtindelning. Fastighetsbildningsåt- gärderna bör sättas in så snart vissa grund- drag i planeringen är klara, i avsikt att underlätta den senare, slutliga fastighetsbild- ningen som skall kunna ske direkt när de— taljplanen fastställts.

Till grund för fastighetsbildningen krävs även här en förrättningskarta, byggd på förefintligt stomnät och verkställd detalj- kartläggning. Dessutom erfordras en fastig- hets- och äganderättslig utredning som ock- så klarlägger förekomsten av servitut och nyttjanderätter samt inteckningsförhållan- den. Dessa åtgärder kan utföras av den kommunala organisationen. Fastighetsbild- ningsmyndigheten undersöker därefter möj- ligheterna att ordna upp fastighetsindel- ningsförhållandena, varvid i första hand in- stitutet fastighetsreglering med dess mark- överföringsregler torde komma till använd- ning. Handläggningen kommer normalt att kräva sammanträde. Det blir här i stor ut- sträckning fråga om en avvägning mellan skilda intressen och även bevakning av tred- je mans intressen. När fastighetsbildnings- beslutet har meddelats eller så snart det är tydligt att den avsedda ändringen kan ge- nomföras fullföljs fältarbetena och kom- pletteras förrättningskartan i avseende på de nytillkomna gränserna. Detta kan utfö- ras av kommunens organ. Efter godkänt eller lagakraftvunnet fastighetsbildningsbe- slut sker registrering av registermyndighe- ten. I många fall torde det vara lämpligt att i ett sammanhang tillskapa den defini- tiva fastighetsindelningen. Denna del av för- rättningen blir då principiellt av den typ som avsågs i exploateringsfallet.

I fråga om efterföljande åtgärder avseen— de fastighetssamverkan liksom avseende tek- niska insatser i byggnadslovs- och andra sammanhang gäller i båda typerna av fas- tighetssanering motsvarande som omnämnts under exploateringsfallet.

De båda saneringsformema förekommer för närvarande vid sidan av varandra. Så kan även väntas bli fallet i fortsättningen. Vissa förändringar är dock sannolika,

främst på grund av den nya fastighetsbild- ningslagstiftningen med dess möjligheter till marköverföring och tomtdelsinlösen.

Glesbebyggelsefallet

Förutsättningar: En fastighet skall bildas för permanent- eller fritidsbebyggelse inom om- råde där glesbebyggelseförhållanden råder.

Här är det fråga om fastighetsbildning inom utpräglade landsbygdsområden och denna berör normalt enskilda sakägare. Med den i förutsättningarna angivna situa- tionen kan jämställas det fall att oreglerad tätbebyggelse uppkommit eller kan väntas men där förhållandena ändå ej föranleder detaljplanering enligt byggnadslagen.

Redan i inledningen av förrättningshand- läggningen måste i detta fall en preliminär bedömning ske huruvida den önskade loka- liseringen är lämplig med hänsyn till de allmänna intressen som måste beaktas. Sam- råd med lokala organ och länsmyndigheter krävs härvid ofta. I samband med de erfor- derliga fältarbetena för framställning av för- rättningskarta tas frågan upp om utform— ningen av den tilltänkta nya fastigheten. Härefter meddelas fastighetsbildningsbeslu- tet, vilket kan registreras sedan det god- känts eller vunnit laga kraft.

Där fastighetsbildning är begärd inom område inom vilket tätbebyggelse uppkom- mit eller kan väntas men där förhållandena ändå ej föranleder detaljplanering enligt byggnadslagen är kraven på en planmässig bedömning av tillåtligheten starkare. Här erfordras normalt en planutredning för den närmaste omgivningen som grund för be- dömningen. Denna medför också behov av samråd. Konsekvenserna för den återståen- de delen av fastigheten måste noga beaktas. Här kommer ofta jordbruksaspekter in i bilden.

Som framgår av beskrivningen är i gles- bebyggelsefallet de tekniska, planeringsmäs- siga och rättsliga momenten i fastighetsbild- ningen intimt sammanvävda. Samtidigt har de tekniska inslagen en jämförelsevis be- gränsad omfattning. Praktiskt är därför en

uppdelning av insatserna mellan skilda or- gan i regel olämplig.

Rationaliseringsfallet

Förutsättningar: Som ett led i jordbrukets och skogsbrukets rationalisering skall ett större område i ett sammanhang undergå en genomgripande fastighetsreglering.

Förfarandet utmärks av en långtgående integration av rättsliga, planerande, tekniska och ekonomiska moment. Bland de rättsliga inslagen märks fastställande av det rättsliga utgångsläget, tillståndsprövning, beslut om reglering, eventuellt i kombination med markinlösen med kvalificerad prövning med hänsyn till tredje mans intressen samt be- slut om gemensamma arbeten, om likvider och om kostnadsfördelning. Planeringen sker ofta i etapper för successiva ställnings- taganden till skilda delproblem under regleringens gång. De tekniska momenten avser inventering och inmätning av de rå— dande förhållandena, terrestert eller foto— grammetriskt, samt utstakning, markering, inmätning och fastläggande på karta av nya gränser. Ekonomiska frågor måste beaktas vid planläggningen och får självfallet den största betydelse vid markinlösen och över huvud taget i den ekonomiska regleringen genom likvider och kostnadsfördelning. Under fastighetsregleringens gång krävs omfattande samråd, förutom med markägar- na, med lantbruksnämnd och skogsvårdssty- relse och även med markägarorganisationer- na. Regleringen berör ofta också andra in- tressen än de areella näringarna, exempel- vis bebyggelse, kommunikationer och na- turvård. Fastighetsbildningsbeslutet blir gäl- lande sedan det registrerats hos registermyn- digheten.

Fastighetsregleringens uppbyggnad med dess långtgående integration mellan olika moment gör det olämpligt att avskilja de tekniska momenten för utförande inom en annan organisation. Också projektens stor- lek liksom det förhållandet att insatserna ofta är av engångsnatur underbygger denna slutsats. Det tekniska förfarandet är dess—

utom i väsentliga stycken olikt det som kännetecknar den urbant inriktade verk- samheten. Fastighetsbildningen bör därför i sin helhet ombesörjas av den statliga orga- nisationen.

F astighetsbestämn ingsfal ] et

Förutsättningar: Omfattningen och/eller av- gränsningen av en fastighet skall bestäm- mas.

Förrättningen syftar till att klargöra ett existerande rättsligt förhållande — exem- pelvis sträckningen av en fastighetsgräns el- ler beståndet eller omfånget av ett servitut _ och fastighetsbestämningsbeslutet står funktionsmässigt ett domstolsavgörande nä- ra. Vid bestämning av en fastighetsgräns krävs regelmässigt ett kartunderlag. På grundval av detta och utredningar av fastig- hetsrättslig art meddelas fastighetsbestäm— ningsbeslutet. Senast i samband härmed skall gränsen vara utstakad på marken. Markering, inmätning och komplettering av förrättningskartan sker så enligt beslutet. De rättsliga och tekniska momenten är så- lunda i allmänhet så nära förbundna med varandra att de organisatoriskt bör samman- hållas hos fastighetsbildningsmyndigheten. När det är fråga om bestämning av gräns inom ett samhälle där en kommunal mät- ningsorganisation biträder vid fastighets- bildning enligt vad som sagts beträffande exploaterings- och saneringsfallen kan emel- lertid denna organisation lämpligen med- verka med de tekniska arbetena.

Även vid vissa andra typer av förrätt- ningar än fastighetsbestämning är de rätts- liga momenten dominerande. Här må näm- nas förrättningar enligt äganderättsutred- ningslagen, legaliseringslagen, ensittarlagen och lagen om enskilda vägar. I dessa fall är i regel de mättekniska inslagen begränsa- de. Det är då orationellt att de utförs in- om annan organisation än den som hand- lägger förrättningen.

Sammanfattning: Alternativa lösningar efter kommunens val

I det föregående har med några typfall illu- strerats hur gränsdragningen mellan ett stat- ligt fastighetsbildningsväsende och ett kom- munalt mätningsväsende kan göras. Givet— vis finns en hel skara varianter i förhållan- de till de renodlade typfallen men dessa sc- nare torde dock godtagbart teckna den möjliga och lämpliga uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna.

Omfattningen av de statliga respektive de kommunala insatserna kommer, som fram- går av typfallsbeskrivningen, att bli olika i olika fall. Exploateringssituationen lämnar ett mycket stort utrymme för kommunala insatser i fastighetsbildningen. Även i sane- ringsfallet kan en kommunal mätningsorga- nisation medverka i betydande grad. De öv- riga beskrivna fallen representerar däremot uppgifter som normalt i huvudsak blir för- behållna den statliga fastighetsbildnings- myndigheten.

Typfallen ger sålunda i och för sig en arbetsfördelning. Hur denna i praktiken kommer att te sig beror emellertid också på hur kommunerna själva väljer att delta i arbetet. Här kan tre principlösningar (A— C) tänkas. (A) Om en kommun väljer att ha en egen teknisk organisation med kompetens att om— besörja de tekniska inslagen i fastighets- bildningen på sätt som angivits i beskriv- ningen av typfallen i det föregående, kan det statliga lantmäteriets medverkan ofta bli av tämligen begränsad omfattning och därmed föga tidskrävande. Detta gäller i sådant fall den alldeles övervägande delen av de för exploatering och bebyggelseut- veckling intressanta områdena. I andra fall åter måste lantmäteriets insatser avse hela åtgärdskedjan. Som framgår av beskriv— ningen är det dock inte fråga om en gräns- dragning i territoriellt avseende. (B) Kommunen kan i stället begränsa sin tekniska organisation så att den skall ha hand om mättekniska åtgärder som ligger utanför fastighetsbildning. Då erhålls en uppgiftsfördelning som överensstämmer

med den principiella uppdelningen enligt utredningens förslag. Den med exempelvis byggnadslovsgivningen sammanhängande tekniska verksamheten och mätningsservice åt andra kommunala organ ombesörjs där- vid av kommunens egen organisation. Där- emot sköts fastighetsbildningen helt av lant— mäteriet. (C) Kommunen kan emellertid också väl- ja att i större eller mindre utsträckning an- lita lantmäteriet även för uppgifter utanför fastighetsbildningen och därmed direkt sam- manhängande verksamhet. Här avses exem- pelvis stommätning och primärkartläggning, uppgifter av kartläggnings—, utsättnings- och kontrollkaraktär i samband med nybyggnad, skilda tekniska mätningsåtgärder för kom- munaltekniska anläggningar och upprättan- de av översiktskartor. Även medverkan av andra slag torde emellertid komma att efter- frågas, såsom kontinuerlig service till bygg- nadsnämnden och medverkan i projektgrup- per för exempelvis planering och sanering. Lantmäteriet har här också möjlighet att, bl.a. genom länslantmäterikontoret och lantmäteristyrelsen, tillhandahålla specialist— kapacitet inom många ämnesområden.

Valfrihet råder på så sätt för kommuner- na. De olika formerna för en lösning torde emellertid te sig olika fördelaktiga för kom- muner med olika struktur och man har an— ledning vänta sig skilda ställningstaganden av en kommun med snabb bebyggelseut— veckling och en kommun med mera fram- trädande glesbygdskaraktär. Variationer kring de tre principlösningarna kan givetvis ibland vara önskvärda för kommuner med särskilda förutsättningar.

Systemet medför också, som tidigare an- förts, fördelar för den interna kommunala organisationen. Det tekniska organet behö- ver sålunda inte som hittills ha en i för- hållande till markpolitiken obunden ställ- ning utan kommunen har möjlighet att pla- cera in det i sin förvaltning med hänsyn enbart till internt rationella synpunkter, t. ex. under kommunens styrelse. En sam- ordning med fastighetskontoret eller exploa- teringskontoret kan då innebära en ratio- naliseringsmöjlighet och ett betonande av

kommunstyrelsens roll inom marksektorn. Dessa organisationsfrågor faller härigenom helt under kommunens eget avgörande.

Den föreslagna organisationskonstruktio— Den för en avgränsning mellan statliga och kommunala organ och för en samverkan dem emellan tryggas delvis direkt genom organisatoriska lösningar. Till andra delar erfordras därutöver formella föreskrifter ge- nom författningar, instruktion och arbets- ordning. Vissa punkter bör formellt regle- ras på något av dessa sätt. Bland dessa märks bl. a. följande.

Där kommun har mätningsorganisation med erforderlig kompetens skall tekniskt och annat beredande arbete beträffande fastighetsbild- ningsärenden kunna utföras av denna organi- sation där kommunen så önskar och det i öv- rigt befinns praktiskt. Sådant arbete skall nor- malt godtas av fastighetsbildningsmyndigheten såsom dess eget arbete.

Kommun skall kunna påkalla service från lantmäteriet även i frågor som inte har direkt samband med fastighetsbildning. Häri inryms bl. a. kontinuerlig kontakt med byggnadsnämn- den med möjlighet för fastighetsbildningsmyn- digheten att efter kallelse vara företrädd vid nämndens sammanträden.

Såväl överlantmätaren som lantmäteriets re- gionala och lokala chefer skall vara skyldiga att genom fortlöpande kontakter hålla sig in- formerade om utvecklingen inom kommuner- na.

Ärenden av betydelse för den kommunala bebyggelseutvecklingen skall handläggas av fas- tighetsbildningsmyndigheten med största skynd- samhet. Där ej särskilda skäl annat föranleder och de rättsliga och tekniska förutsättningarna föreligger skall sådant ärende tas upp till slut- ligt avgörande snarast och inom en månad efter det ansökan ingetts. I syfte att underlätta en snabb handläggning ordnas ett fast system av regelbundet, lämpligen veckovis återkom- mande fastighetsbildningsdagar. Sådana bör verksamt bidra till en god service för kom- munerna. Genom en medverkan av lant— mäteriorganisationen i byggnadsnämnden kan förberedelsearbetet före den formella ansökan starkt underlättas och tidigareläggas.

Utredningen vill vidare framhålla att den resursrörlighet som förutsatts vid en genom- förd programbudgetering får den största ef- fekten i den regionala och lokala organisa- tionsnivån. Den kommer där i högsta grad den kommunala servicen till godo.

10.2.2 Lantmäteriregioner

Riket är för närvarande indelat i lantmäte- ridistrikt. Inom dessa handläggs lantmäteri- förrättningarna och de övriga förrättningar som lantmäteriet har att utföra i princip av vederbörande distriktslantmätare eller, efter överlåtelse i administrativ ordning, av an- nan förrättningsman inom lantmäteriet. Kommun kan emellertid under vissa om— ständigheter genom egen mätningsman eller särskilt förordnad förrättningsman helt eller delvis ombesörja förrättningsverksamheten inom kommunen. Detta påverkar dock ej distriktsindelningen. Vidare överlagras den- na av ett nät av specialorganisationer för handläggning av vissa ärenden, främst sam- manhängande med jordbrukets och skogs- brukets rationalisering. Dessa enheters geo- grafiska kompetens bestäms i administrativ ordning och påverkar ej heller distriktsin- delningen.

Indelningen i lantmäteridistrikt beslutas av Kungl. Maj:t. Stationeringsorterna be— stäms däremot av lantmäteristyrelsen efter hörande av länsstyrelsen och berörda kom- muner.

Det nuvarande systemet med en fast re- gional indelning ger inte tillräckliga möjlig— heter att omdisponera resurserna vid änd- ringar av arbetsmängden eller av andra skäl. Redan nu är det dock möjligt att i admini- strativ ordning och i varje fall temporärt göra sådana överflyttningar av verksamhe- ten inom visst område som i praktiken får samma karaktär som formella ändringar i indelningen. Denna möjlighet har visat sig kunna ge inte oväsentliga höjningar av or- ganisationens totala kapacitet.

Forumfrågan vid fastighetsbildning be- handlas i NyaFBL i dess 4 kap. 7 5. Här föreslås att förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten i den ort där marken är belägen samt att, om marken ligger under två eller flera fastighetsbild- ningsmyndigheter, förrättningen skall hand- läggas av endera myndigheten. Föredragan- de departementschefen utgår i motiven här- till ifrån att det även framdeles kommer att finnas en regional indelning till vilken

fastighetsbildningsmyndigheternas verksam- het kan knytas (sid. 213). Denna indelning bör enligt departementschefen fastställas av Kungl. Maj:t.

Erfarenheterna visar att fördelarna med en enhetlig organisation under en huvud- man kan tillgodogöras helt endast om er- forderliga ändringar kan vidtas utan tyngan- de formella inslag i beslutsprocessen. Intres- set bör därför i första hand inriktas på Ioka- lisering av kansliorter i naturliga tyngdpunk- ter för regioner och områden, medan den av praktiska skäl nödvändiga avgränsning- en mellan skilda regioner kan bli flexibel. Inom ramen för de organisationsprinciper som antas av statsmakterna bör det ankom- ma på lantmäteristyrelsen att besluta om kansliorter och om indelningen i regioner.

En viktig fråga gäller storleken på de en— heter, i vilka riket sålunda bör indelas vad gäller lantmäteriet. Från vissa utgångspunk- ter föreligger skäl för att dessa enheter görs tämligen stora. Som en normal övre gräns kan därvid länet anges. Genom en anknyt- ning till länet skulle bl.a. överlantmätarens möjligheter att fungera som administrativ chef för länets lantmäteri bli särskilt goda. Också de arbets- och kontorsorganisatoriska fördelar som uppkommer vid större enhe- ter talar för att lantmäteriregionerna inte bör göras för små. Om man bortser från de minsta länen torde emellertid dessa för- delar av större enheter normalt uppnås re- dan vid mindre verksamhetsområden än länen.

Från kommunernas och allmänhetens synpunkter är en god kontakt med lantmä- terimyndigheterna av särskilt intresse. För sådan kontakt är valet av kansliorter för personal och kontor betydelsefullt. Vad gäl- ler dessa kansliorter kan —— förutom läns- lantmäterikontoren — tänkas ett glesare nät med regionkontor (fullständiga kontor) och ett tätare med lokalkontor (servicekon- tor). Såväl från kommunernas och allmän- hetens synpunkter som med hänsyn till be- hovet av god lokalkännedom och goda lo- kala kontakter kan vidare finnas skäl för att tjänstemän i viss utsträckning normalt får sin verksamhet inriktad på ett fåtal

Vissa skäl talar således för stora enheter, andra äter för mindre verksamhetsområden. Vid lösningen av de organisatoriska proble- men bör i möjligaste mån eftersträvas att båda dessa önskemål tillgodoses. Detta sy- nes bli fallet i betydande utsträckning ge- nom följande anordning.

Länet ges ökad betydelse som lantmäteri- enhet genom att överlantmätaren får vidga- de uppgifter såväl vad gäller dispositionen av resurserna för lantmäteriändamål och fördelningen av dessa mellan skilda enheter inom länet som beträffande den regionala avgränsningen mellan olika sådana enhe- ter. Som framgått av det föregående förut- sätts en betydande integration inom organi- sationen, vilken bl. a. tar sig uttryck i att länslantmäterikontoret i vissa hänseenden kommer att få karaktären av resursbank.

Kansliorter för regionkontor utväljs så, att varje sådant kontor får tillräcklig ar- betsmängd och personella resurser för att kunna fungera effektivt. Här förutsätts dock som nämnts en omfattande integra- tion inom hela organisationen varigenom betydande service kan hämtas från andra nivåer i denna. Verksamhetsområdet kring kansliortema bör vid behov kunna ändras på enkelt sätt. Regionkontorens verksam— hetsområden kommer normalt att omfatta ett flertal kommuner. Det blir emellertid naturligt att vissa tjänstemän, lantmätare och ingenjörer, normalt får sin verksamhet i viss utsträckning inriktad mot ett fåtal av dessa och därigenom får hand om en stor del av de löpande kontakterna med de kommunala organen. Detta bör garantera den nödvändiga samordningen med det kommunala arbetet och en aktiv initierande verksamhet. Samtidigt har de den stora or- ganisationsenhetens resurser bakom sig. Den territoriella verksamhetsuppdelningen inom en region får emellertid aldrig drivas längre än att i första hand enhetschefen men även andra förrättningsmän och tjäns- temän i övrigt är väl insatta i förhållandena inom enhetens hela område.

Kansliorter för lokalkontor utväljs så, att lantmäteriets service åt kommunerna beträf-

fande tekniska åtgärder främst i samband med byggnads- och mätningsverksamheten underlättas. Lokalkontoren betjänas stadig— varande av viss teknisk personal, exempel- vis en kunnig och erfaren mätningsingenjör och arbetshjälp till denne, samt under sär- skilt angivna mottagningsdagar också av förrättningslantmätare stationerad vid re- gionkontor. — En liknande lösning före- kommer i någon utsträckning i den nuva- rande organisationen och har visat sig vär- defull. Avgörande för var lokalkontor bör inrättas blir i stor utsträckning kommu- nernas val i fråga om sättet att lösa beho— vet av teknisk service. Vid en utökning av arbetsmängden inom en region kan upp- komma förutsättningar för att ett lokal— kontor byggs ut till ett regionkontor. Verksamheten med rationalisering av jordbruks— och skogsbruksfastigheter kräver särskilda organisatoriska hänsynstaganden. Rationaliseringsförrättningar har sålunda ofta en mycket stor omfattning och arbetet med dessa kan i regel inte bedrivas samti- digt med arbetet inom den löpande, hög- frekventa fastighetsbildningen. Vidare er- fordras i varje fall för de större rationalise- ringsprojekten en långtgående specialisering. Projekten kan dessutom ofta komma att omfatta mark inom flera regionkontors verksamhetsområden. Vid sidan av det an— givna organisationsmönstret bör därför fin— nas specialenheter av i huvudsak nuvarande karaktär. I princip bör verksamhetsområdet för en sådan enhet omfatta ett helt län. I åtskilliga fall torde den verksamhet som lämpligen bör bedrivas inom en specialen- het med fördel kunna förenas med sådan som förekommer inom länslantmäterikonto- ren. Detta gäller exempelvis den löpande fastighetsbildningen i anslutning till jord- brukets och skogsbrukets successiva rationa- lisering samt planläggning för fritids- och naturvårdsändamål. I sådana fall kan chef för specialenhet, liksom för närvarande i betydande utsträckning är fallet, samtidigt förestå sektion vid länslantmäterikontoret. Särskilt där det krävs betydande insatser för omarronderingar i skogsmark eller för ägan- derättsutredningar fordras dock därutöver

specialenheter, huvudsakligen inriktade på dessa senare uppgifter. Till inte oväsentlig del kommer emellertid, på samma sätt som nu är fallet, förrättningama i samband med jordbrukets rationalisering att utföras vid regionkontoren. Dessa kommer också att fungera som rådgivare och initiativtagare till fastighetsregleringar. Behovet av intim kontakt med andra samhällsbyggnadsfrågor kan i många fall också leda till att ett ären- de lämpligen bör handläggas inom region- kontorets ram.

Vid tillämpningen av de här angivna principerna för uppbyggandet av de regio- nala och lokala lantmäteriorganen måste i första hand beaktas den naturliga samhörig- heten mellan olika kommuner. Som en hu- vudregel måste härvid gälla att ett kom- munblock inte får delas på skilda lantmäte- riregioner. En lantmäteriregion skall heller aldrig sträcka sig över en länsgräns. Arbets- marknadsstyrelsens regionindelning är i stor utsträckning uttryck för samma typ av sam- hörighet som den som bör vara avgörande i detta fall. Den kan därför ge ledning vid indelningen. Dessutom bör bl. a. beaktas det av domstolskommittén framlagda försla- get till ny domkretsindelning för underrät- terna (SOU 1967: 4).

10.3 Förslag till lokalisering av kansliorter

Med tillämpning av de i föregående avsnitt redovisade principerna har utredningen ut- arbetat ett förslag till lokalisering av kansli- orter för regionala lantmäterikontor. Mera som en illustration vill utredningen också visa hur nätet av lokala kontor kan tänkas bli utbyggt. Som förut framhållits blir be- hovet av sådana kontor beroende av berör- da kommuners ställningstaganden i fråga om mätningsuppgifterna.

Förslaget kommenteras länsvis i det följan- de och redovisas i sin helhet dels i tabell 20 (sid. 147) dels i en kartbilaga (bilaga 4). I tabellen anges även förrättningsvolymen in- om respektive områden är 1968, uttryckt som under året begärda förrättningar och tomtindelningar. Det kan nämnas att utred-

ningen beaktat även motsvarande volym för år 1966. Vidare har uppgifter intagits om kansliorter för länslantmäterikontor — re- sidensstäderna —— och för specialenheter. Beträffande kartillustrationen kan nämnas att en anpassning till länsgränserna där har skett även i de relativt få fall där kommun- block omfattar delar av två län. Huvudpar- ten av dessa fall torde ha reglerats före en omorganisation. Den i tabellen angivna för- rättningsvolymen avser däremot hela kom- munblock och ett av en länsgräns delat block har i detta avseende helt förts till den lantmäteriregion inom vilken huvudor- ten är belägen.

Stockholms län

Länet har föreslagits indelat i åtta regioner med Stockholm, Handen, Huddinge, Nacka, Norrtälje, Sollentuna, Södertälje och Täby som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att delar av Uppsala och Alunda kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i Sollentuna respektive Norrtälje regio- ner samt att delar av Södertälje kommun- block övergångsvis kan komma att ingå i region inorn Södermanlands län. Gränsen mellan Stockholms/ Södertälje och Norrtälje A-regioner följs. Däremot har Östhammars- blocket från Uppsala A-region med hänsyn till länstillhörigheten förts till Norrtälje lant- mäteriregion. Vissa avvikelser förekommer gentemot den föreslagna domkretsindelning- en. Stockholms lantmäteriregion omfattar sålunda Stockholms och Solna/ Sundbybergs domkretsar samt Lidingö ur Södra Roslags domkrets. Nynäshamn ingår i Södertörns domkrets (som i övrigt omfattar Handen- och Nackaregionerna) men har förts till Södertälje region (som i övrigt sammanfal- ler med Södertälje domkrets). Sollentuna domkrets ingår i Sollentunaregionen. Den- na ingår i övrigt i Stockholms läns västra domkrets som även omfattar Vallentuna- blocket ur Täby region.

Handen- och Nackaregionema är relativt små i avseende på förrättningsmängden

men bör med tanke på väntad expansion utgöra egna regioner.

Uppsala län

Länet har föreslagits indelat i två regioner med Uppsala och Enköping som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att delar av Uppsala och Alunda samt av Enköpings kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i region inom Stock- holms respektive Västmanlands län. Grän- sen mellan Uppsala och Enköpings A-regio- ner följs. Däremot har Tierps och Skutskärs samt Kungsängens kommunblock från Gäv— le respektive Stockholms/ Södertälje A—re- gioner med hänsyn till länstillhörigheten förts till lantmäteriregioner i Uppsala län och Östhammars kommunblock har av samma skäl förts till lantmäteriregion i Stockholms län. Uppsala lantmäteriregion omfattar enligt förslaget till domkretsindel- ning Uppsala domkrets och det norra om- rådet av Upplandsbygdens domkrets medan Enköpings region omfattar det södra om- rådet av sistnämnda domkrets.

Även om förrättningsunderlaget är rela- tivt litet i södra länsdelen bör denna utgöra en region.

Södermanlands län

Länet har föreslagits indelat i två regioner med Nyköping och Eskilstuna som kansli- orter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att delar av Södertälje kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i Nykö- pings region. Nyköpings lantmäteriregion omfattar Nyköpings och Katrineholms A— regioner, medan Eskilstuna lantmäteriregion sammanfaller med A-regionen. Motsvarande förhållanden gäller vid jämförelse med den föreslagna domkretsindelningen.

Nyköpings och Katrineholms A-regioner ger inte önskvärt underlag för två lantmä- teriregioner. Som kansliort ges Nyköping företräde i dess egenskap av residensstad.

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Linköping, Mjölby och Norrköping som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in— nebär att delar av Åtvidabergs och Val- demarsviks kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i region inom Kalmar län. Gränserna mellan A-regioner följs bortsett från att Österbymoblocket från Tranås A— region med hänsyn till länstillhörigheten förts till Linköpings lantmäteriregion. Den föreslagna domkretsindelningen följs.

I den västra regionen torde den något större andelen av arbetsmängden ligga i den södra delen. Mjölby är vidare för närva- rande kansliort för lantmäteridistrikt. Dom— stolskommittén har i valet mellan Mjölby och Motala stannat för den senare med hänsyn till att den har avsevärt större folk- mängd och är kansliort för åklagardistrikt. Det bör närmare övervägas huruvida ett definitivt val av Motala som kansliort för domkretsen bör föranleda en ändring av förslaget till kansliort för lantmäterire- gionen.

Jönköpings län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Jönköping, Nässjö och Värnamo som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att del av Ljungby kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i Värna— mo region samt att del av Hyltebruks kom- munblock övergångsvis kan komma att ingå i region inom Hallands län. Eksjö/ Nässjö/Vetlanda A-region sammanfaller med lantmäteriregionen. Av Jönköpings och Tranås A-regioner har Habo och Österby- mo kommunblock med hänsyn till länstill- hörigheten förts till lantmäteriregioner i Skaraborgs respektive Östergötlands län. Kommunblocket Vaggeryd/ Skillingaryd har vidare förts till Värnamo lantmäteriregion som, förutom Värnamo A-region, även om- fattar Hyltebruks kommunblock från Halm-

stads A-region. I förslaget till domkrets- indelning omfattar Jönköpings domkrets en— dast Jönköpings kommunblock, medan Tranåsområdet sammanförts med Eksjö- området. I övrigt sammanfaller gränserna i de båda indelningsförslagen.

Kronobergs län

Länet har föreslagits indelat i två regioner med Växjö och Ljungby som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket innebär att del av Emmaboda kommun- block övergångsvis kan komma att ingå i Växjö region samt att del av Ljungby kom- munblock övergångsvis kan komma att ingå i region inom Jönköpings län. Älm- hults kommunblock från Växjö A-region har förts till Ljungby lantmäteriregion. För- slaget till indelning i lantmäteriregioner överensstämmer med förslaget till ny dom- kretsindelning.

Kalmar län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Kalmar, Oskarshamn och Västervik som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att delar av Åtvidabergs och Valde- marsviks kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i Västerviks region samt att del av Emmaboda kommunblock över- gångsvis kan komma att ingå i region inom Kronobergs län. Kalmar lantmäteri— region sammanfaller med A-regionen, me- dan de båda norra lantmäteriregionerna omfattar dels Oskarshamns respektive Väs- terviks A-regioner dels var sin del av Hultsfreds/ Vimmerby A-region. Förslaget till indelning i lantmäteriregioner överens- stämmer med förslaget till ny domkretsin- delning.

Gotlands län

Länet har föreslagits utgöra en lantmäteri- region med Visby som kansliort. Förslaget överensstämmer med läns-

och A-regionindelningarna och med försla- get till ny domkretsindelning.

Blekinge län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Karlskrona, Karlshamn och Ronneby som kansliorter.

Länsgränsen följs. Karlskrona A-region omfattar de båda östra lantmäteriregioner- na medan Karlshamns A-region samman- faller med den västra lantmäteriregionen, Motsvarande gäller i förhållande till den föreslagna domkretsindelningen.

Kristianstads län

Länet har föreslagits indelat i fyra regioner med Kristianstad, Hässleholm, Simrishamn och Ängelholm som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in— nebär att del av Ystads kommunblock över— gångsvis kan komma att ingå i Simris— hamns region samt att del av Båstads kom— munblock övergångsvis kan komma att ingå i region inom Hallands län. Kristianstads- delen av Ystads/Simrishamns A-region ut- gör en lantmäteriregion. Kommunblocken Klippan och Åstorp från Hälsingborgs/ Landskrona A-region har med hänsyn till länstillhörigheten sammanförts med Ängel- holms A-region. Brobyblocket som ingår i Kristianstads A-region har förts till Häss- leholms region. Simrishamns lantmäterire- gion ingår i Ystads domkrets enligt försla- get till ny domkretsindelning. Vidare har Broby förts till Kristianstads domkrets. I övrigt är förslagen samstämmiga.

Simrishamnsregionen får ett relativt litet och troligen vikande underlag. Alternativet skulle vid nuvarande länsindelning vara att sammanföra den med Kristianstadsregionen, något som dock synes mindre lämpligt.

Malmöhus län

Länet har föreslagits indelat i sju regioner med Malmö, Eslöv, Hälsingborg, Landskro- na, Lund, Trelleborg och Ystad som kansli- orter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att del av Ystads kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i region inom Kristianstads län. Eslövs region sam— manfaller med A—regionen och Ystads med Malmöhusdelen av A—regionen. A-regionen Malmö/Lund/Trelleborg har delats i tre lantmäteriregioner, varvid dock blocket Kävlinge förts samman med Landskrona. A—regionen Hälsingborg/Landskrona (Mal- möhusdelen) har delats i två lantmäterire- gioner. Den föreslagna Ystads domkrets omfattar även delar av Kristianstads län men sammanfaller i övrigt med lantmäteri- regionen. Överensstämmelse råder mellan Eslövs, Hälsingborgs och Trelleborgs dom— kretsar och motsvarande regioner. I övrigt har Lomma och Kävlinge kommunblock i Malmö respektive Lunds domkretsar förts till Lunds respektive Landskrona lantmä- teriregioner.

Hallands län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Halmstad, Kungsbacka och Varberg som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket innebär att delar av Hyltebruks och Bå- stads samt Mölndals kommunblock över- gångsvis kan komma att ingå i Halmstads och Kungsbacka regioner samt att delar av Falkenbergs och Varbergs kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i region inom Älvsborgs län. Kungsbacka ingår i Göteborgs A-region men föreslås utgöra egen lantmäteriregion. Hyltebruks kom- munblock inom Halmstads A-region har med hänsyn till nuvarande länsindelning principiellt förts till region inom Jönkö— pings län. Den norra lantmäteriregionen ingår i den föreslagna Mölndals domkrets. I övrigt sammanfaller förslagen rörande domkretsar och lantmäteriregioner.

Göteborgs och Bohus län

Länet har föreslagits indelat i sex regioner med kansliorter i Göteborg, Kungälv, Möln- dal, Stenungsund, Strömstad och Uddevalla.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att del av Lilla Edets kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i Sten— ungsunds region samt att delar av Möln— dals och Mölnlycke kommunblock över- gångsvis kan komma att ingå i regioner inom Hallands och Älvsborgs län. Göte— borgs och Bohus län är delat i två A—regio- ner, båda även omfattande områden utan- för länet. De inom länet belägna delarna av den södra A-regionen har delats i fyra lantmäteriregioner och motsvarande delar av den norra A-regionen i två. Orusts kom- munblock har förts samman med block inom den södra A-regionen. Uddevalla och Strömstads lantmäteriregioner motsvarar tillsammans Uddevalla domkrets. Stenung— sunds och Kungälvs regioner ingår i Södra Bohus domkrets som emellertid även om- fattar Partille kommunblock i Mölndals region. Återstoden av denna region utgör tillsammans med Kungsbacka region i Hal- lands län Mölndals domkrets. Göteborgs domkrets och lantmäteriregion slutligen sammanfaller.

Det i förhållande till domkretsindelningen stora antalet regioner motiveras av den livliga lantmäteriverksamheten såväl i Gö— teborgsområdet som i återstoden av länet med dess betydande fritidsbebyggelse.

Älvsborgs län

Länet har föreslagits indelat i fem regioner med Vänersborg, Alingsås, Borås, Kinna och Ulricehamn som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket innebär att övergångsvis delar av Falken- bergs och Varbergs kommunblock kan kom- ma att ingå i Kinna region, del av Möln— lyckeblocket kan komma att ingå i Borås region, del av Nossebroblocket kan komma att ingå i Vänersborgs region och del av Falköpingsblocket kan komma att ingå i Ulricehamns region samt att del av Lilla Edets kommunblock övergångsvis kan kom- ma att ingå i region i Göteborgs och Bohus län. A-regionen Trollhättan/ Vänersborg in— går, med undantag av blocken Grästorp och Nossebro i Skaraborgs län, i Väners-

borgs lantmäteriregion. Till denna har också förts västgötadelama av Uddevalla och Säffle/Åmåls A-regioner. Delarna inom lä- net av Göteborgs A-region bildar tillsam- mans med Herrljunga kommunblock i Borås A-region en lantmäteriregion. Borås A-re- gion i övrigt föreslås bilda tre lantmäteri- regioner. Vänersborgs och Trollhättans domkretsar och del av Åmåls domkrets mot- svarar tillsammans Vänersborgs lantmäteri- region. Alingsås domkrets och lantmäteri- region sammanfaller och Borås domkrets omfattar de tre sydligaste regionerna.

Borås, Kinna och Ulricehamns regioner har relativt små arbetsunderlag. Det tänk- bara alternativet — en sammanslagen Borås- region — ger emellertid ett underlag med stor spridning inom hela regionen, varför det torde bli svårhanterligt. Vid en even- tuell framtida sammanföring av Åmåls- och Säffleområdena inom samma län synes det naturligt att detta får påverka även in- delningen i lantmäteriregioner.

Skaraborgs län

Länet har föreslagits indelat i fyra regioner med Mariestad, Falköping, Lidköping och Skövde som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att delar av Falköpings och Nosse- bro kommunblock övergångsvis kan kom- ma att ingå i regioner inom Älvsborgs län. Mariestads region omfattar A-regionen jäm— te Karlsborgs kommunblock, Skövde region återstoden av motsvarande A-region jämte Skara kommunblock, Lidköpings region återstoden av motsvarande A-region jämte delarna av Trollhättans/ Vänersborgs A- region inom länet och Falköpings region slutligen omfattar A-regionen jämte delarna av Jönköpings A-region inom länet. För- slaget överensstämmer med förslaget till domkretsindelning utom beträffande Skara- blocket, vilket ingår i Falköpings domkrets.

Värmlands län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Karlstad. Arvika och Sunne som kansli- orter.

Länsgränsen följs. Kristinehamns och södra delen av Karlstads A-region ingår i Karlstads lantmäteriregion, medan norra delen av Karlstads A-region utgör Sunne lantmäteriregion. Arvika A-region bildar tillsammans med Säffle kommunblock Ar- vika lantmäteriregion. Karlstads och Kristi- nehamns domkretsar bildar Karlstads re- gion. Sunne domkrets och region samman- faller. Arvika domkrets och Säffledelen av Åmåls domkrets bildar Arvika region.

Som tidigare anförts synes det lämpligt att Säffle/ Åmåls A—region, om länsgränsen ändras så att regionen faller inom ett län, får ingå i en och samma lantmäteriregion.

Örebro län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Örebro, Karlskoga och Lindesberg som kansliorter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket in- nebär att del av Arboga kommunblock övergångsvis kan komma att ingå i Örebro region. Förslaget överensstämmer med in- delningen i A-regioner. Det sammanfaller också med förslaget till domkretsindelning med undantag av att Örebro region omfat- tar två domkretsar, båda dock med Örebro som kansliort.

Underlaget för Karlskoga region blir vis- serligen litet men Örebro region är redan enligt förslaget så omfattande att en ut— ökning av denna kan medföra svårigheter, särskilt med tanke på regionens struktur.

Västmanlands län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Västerås, Köping och Sala som kansli- orter.

Den gällande länsgränsen följs, vilket innebär att del av Enköpings kommun- block övergångsvis kan komma att ingå i Sala region samt att del av Arboga kom- munblock övergångsvis kan komma att ingå i region i Örebro län. Västerås och Sala re- gioner motsvarar A-regionerna och Köpings region Köpings och Fagersta A-regioner.

Västerås och Sala regioner motsvarar till- sammans de föreslagna Västerås och Väst- manlandsbygdens domkretsar med Västerås som kansliort, medan Köpings region om— fattar Köpings domkrets samt Fagersta och Norbergs kommunblock av Hedemora dom- krets.

Kopparbergs län

Länet har föreslagits indelat i fem regioner med Falun, Borlänge, Leksand, Ludvika och Mora som kansliorter.

Länsgränsen följs. Mora lantmäteriregion motsvarar A—regionen. Borlänge/ Falu A- region har delats i tre lantmäteriregioner, varvid dock Borlänge region även omfattar Avesta/Hedemora A-region och Vansbro kommunblock ingår i lantmäteriregion med Ludvika A-region. Den föreslagna Mora domkrets har delats i två lantmäteriregio- ner, Mora och Leksand. Falu region och västra delen av Borlänge region utgör Falu domkrets. Återstoden av sistnämnda region ingår i Hedemora domkrets som även om- fattar delar av Västmanlands län. Ludvika domkrets och lantmäteriregion slutligen sammanfaller.

Förslaget beträffande Kopparbergs län måste ses mot bakgrunden av att flera spe- cialenheter, stationerade i Falun och Mora, samtidigt föreslås, varigenom de kompli- cerade fastighetsförhållandena i länet bör kunna rättas till i någorlunda snabb takt.

Gävleborgs län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Gävle, Hudiksvall och Söderhamn som kansliorter.

Länsgränsen följs. Förslaget överensstäm- mer med indelningen i A-regioner utom beträffande de delar av Gävle A-region som är belägna i Uppsala län. Gästrikland har föreslagits delat i två domkretsar men utgör en lantmäteriregion. I övrigt överens- stämmer förslaget med den föreslagna dom- kretsindelningen.

Viss tvekan kan råda mellan Söderhamn och Bollnäs som kansliort i den mellersta

regionen. Fördelningen av arbetsunderlaget inom regionen talar sålunda närmast för Bollnäs. Domstolskommittén har emellertid stannat för den större orten, Söderhamn, och om denna stad blir kansliort i dom- kretsen bör även lantmäteriregionens kansli förläggas hit.

Västernorrlands län

Länet har föreslagits indelat i fem regioner med Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sunds- vall och Örnsköldsvik som kansliorter.

Länsgränsen följs. A-regionen Härnösand / Kramfors har delats i två regioner. I övrigt följs indelningen i A-regioner. Härnösand och Kramfors lantmäteriregioner ingår i Härnösands domkrets. I övrigt överens— stämmer förslagen till indelning i dom— kretsar och lantmäteriregioner.

Jämtlands län

Länet har föreslagits indelat i två regioner med Östersund och Sveg som kansliorter.

Länsgränsen följs. Länet utgör en enda A-region. Östersunds och Hammerdals kom- munblock utgör en domkrets och återsto- den av länet en.

Med hänsyn till de stora avstånden bör Härjedalen utgöra en region för sig, även om arbetsunderlaget blir litet.

Västerbottens län

Länet har föreslagits indelat i tre regioner med Umeå, Lycksele och Skellefteå som kansliorter.

Länsgränsen följs. Indelningen i A-regio- ner följs. Förslagen till indelning i dom- kretsar och lantmäteriregioner överensstäm- mer, även i avseende på kansliorter.

Norrbottens län Länet har föreslagits indelat i fem regioner med Luleå, Boden, Haparanda, Kiruna och Piteå som kansliorter.

Länsgränsen följs. A-regionen Luleå/ Boden har delats i två lantmäteriregioner. I övrigt följs indelningen i A-regioner. Lant- mäteriregionerna sammanfaller med före- slagna domkretsar.

Kansliorterna avviker i två fall från vad domstolskommittén stannat för. Det är up- penbart att Kiruna i lantmäterisammanhang

bör väljas som kansliort före Gällivare. Haparanda intar en viktig ställning i den tvåspråkiga Tornedalen och bör ges före- träde framför Kalix som kansliort. — Beslut har sedermera fattats att föra samman Kalix och Torneå domsagor till en tingsrätt med kansli i Haparanda.

Tabell 20. Utredningens förslag till lokalisering av kansliorter för regionala lantmäteri- kontor m.m. (Lokaliseringen av lokalkontor blir beroende av kommunernas ställningsta- ganden rörande teknisk service. Tabellen får till denna del därför ses enbart som en illu-

stration.) Länslant- Regionens mäteri— Special- Region- Lokal- förrättnings- Län Kansliort kontor enhet kontor kontor volym 1968 AB Stockholm X 1 x 1 643 Lidingö X Solna X Handen x 196 Bollmora X Huddinge )( 723 Tumba X Nacka X 306 Norrtälje X 755 Östhammar X Sollentuna X 831 Järfälla X Märsta X Södertälje X 738 ' Nynäshamn X Täby x 667 Danderyd X Åkersberga X C Uppsala X 1 x 1 120 Tierp X Enköping X 317 D Nyköping x x 530 Flen X Katrineholm X Oxelösund X Eskilstuna X 475 Strängnäs X E Linköping )( 1 672 Åtvidaberg X Mjölby x 389 Motala Norrköping x 733 Finspång F Jönköping x 1 x 795 , Tranås )( Nässjö X 707 Eksjö X Vetlanda X Värnamo x 502 Gislaved X

Länslant- Regionens mäteri- Special- Region- Lokal- förrättnings- Län Kansliort kontor enhet kontor kontor volym 1968 G Växjö X 1 x 1 089 Alvesta X Ljungby x 610 Älmhult X H Kalmar x 1 x 925 Nybro X Oskarshamn x 378 Mönsterås X Västervik X 358 Vimmerby X 1 Visby x 1 x 390 K Karlskrona X X 338 Karlshamn )( 506 Olofström X Sölvesborg X Ronneby )( 216 L Kristianstad X 1 X 722 Bromölla X Hässleholm )( 856 Broby X Perstorp x Simrishamn X 296 Tomelilla X Ängelholm X 606 Klippan X Åstorp X M Malmö x 1 x 1 042 Eslöv x 314 Hälsingborg )( 536 Höganäs X Landskrona )( 387 Svalöv X Lund X 869 Lomma X Trelleborg X 524 Vellinge X Ystad X 472 N Halmstad x 1 x 587 Kungsbacka )( 589 Varberg X 808 Falkenberg X 0 Göteborg X 1 X 1 791 Kungälv x 457 Mölndal x 486 Partille X Stenungsund x 729 Strömstad X 357 Uddevalla X 734 Lysekil X

Länslant- Regionens mäteri- Special- Region- Lokal- förrättnings- Län Kansliort kontor enhet kontor kontor volym 1 968 P Vänersborg X 1 X 947 Trollhättan X Åmål X Alingsås X 676 Lerum X Surte X Borås X 491 Kinna X 270 Ulricehamn X 254 R Mariestad X 1 X 401 Falköping X 405 Tidaholm X Lidköping X 502 Skövde X 533 Skara X Tibro X S Karlstad X 1 X 785 Filipstad X Kristinehamn X Arvika X 632 Säffle X Årjäng X Sunne x 313 Hagfors X T Örebro X 1 X 803 Kumla X Karlskoga X 202 Degerfors X Lindesberg X 314 U Västerås X 1 X 1 239 Hallstahammar X Surahammar X Köping X 419 Arboga X Fagersta X Sala )( 264 W Falun X 3 X 309 Borlänge )( 919 Avesta )( Hedemora X Leksand X 277 Rättvik X Ludvika X 352 Mora 2 X 640 Malung )( X Gävle X 1 X 832 Hofors x Sandviken )( Hudiksvall 1 X 619 Ljusdal )( Söderhamn )( 452 Bollnäs )(

Länslant- Regionens mäteri- Special- Region- Lokal- förrättnings- Län Kansliort kontor enhet ' ' kontor kontor volym 1968 Y Härnösand X 1 X 1 84 Kramfors X 1 89 Sollefteå X 207 Sundsvall X 622 Ånge X Örnsköldsvik X 44 1 Z Östersund X 1 X 98 3 Strömsund X Sveg X 1 7 1 AC Umeå X 1 X 919 Lycksele X 449 Vilhelmina X Åsele X Skellefteå X 541 BD Luleå )( 1 X 485 Boden )( 170 Haparanda X 425 alix X Kiruna X 405 Gällivare X Piteå X 340 Arvidsjaur X Totalt antal 24 27 88 75 —

11. Personal

1 1.1 Centralförvaltningen

Som framgår av den tidigare redovisningen av arbetsuppgifterna för det centrala orga- net i en ny organisation måste detta ges förbättrade möjligheter att bedriva en starkt utvecklings- och servicebetonad verksamhet samtidigt som myndighetsuppgifternas om- fattning kommer att tillta. Vidare leder in- tegrationskraven till följd av specialisering och automatisering till en utbyggnad av de egentliga produktionsdelarna i centralför- valtningen. Behovet av personal har be- dömts utifrån vad som i kapitel 8 närmare anförts om uppgifternas art och omfattning. Det ligger i sakens natur att andelen kva- lificerade befattningshavare i ett organ med denna inriktning måste bli hög.

Personalbehovet för avdelningen för fas- tighetsbildning bedöms uppgå till

1 avdelningschef 3 byråchefer 27 högskoleutbildade tjänstemän

5 ingenjörer och skogsmästare 30 övriga tjänstemän.

Härtill räknas med en till Falun detache- rad rörlig styrka med skogsvärderingsperso- nal för Kopparbergs och omgivande läns behov. Den bör bestå av 3 jägmästare och 8 skogsmästare och vara direkt underställd centralorganet.

Det långsiktiga personalbehovet för av- delningen för fastighetsinformation bedöms uppgå till

] avdelningschef 2 byråchefer l chef för produktionsenheten 10 högskoleutbildade tjänstemän 15 andra tjänstemän.

För arbetet med den fortsatta uppbygg- naden av det nya fastighetsregistret och uppläggningen av detta sedan den nya or- ganisationen genomförts erfordras tempo- rärt en personalstyrka av ytterligare ett tjugotal tjänstemän vid avdelningen.

Tekniska avdelningen blir under avdel— ningschefen organiserad i två byråer, en ADB-enhet och en teknisk central. Byråpersonalen bedöms böra bestå av

2 byråchefer 9 högskoleutbildade tjänstemän 9 ingenjörer 17 övriga tjänstemän. ADB—enheten bör bestå av

1 chef 4 systemrnän 7 programmerare, varav en av typen

jourhavande programmerare för driftssidan 2 övriga tjänstemän. Den direktproducerande tekniska centra— len avses under gemensam chef inrymma tre delar, en för vardera geodesi, fotogram- metri och ADB-produktion. Tills vidare får den kartografiska produktionsservicen till- godoses genom kartbyrån.

Geodesidelens personal bedöms böra be- stå av

1 chef

2 ingenjörer

4 utsättare 2 instrumentmekaniker. Fotogrammetridelen dimensioneras för den hos lantmäteristyrelsen nu befintliga in- strumentuppsättningen till

1 chef 5 ingenjörer

S stereooperatörer. ADB-produktionen kräver en personal av ] chef 8 ingenjörer 6 stansoperatörer 5 tjänstemän av typen maskinpersonal 6 karttekniker för koordinatograf— och

koordinatometerarbete. Gemensamt för den tekniska centralen behövs 4 tjänstemän i kontorskarriären.

Administrativa avdelningen bör personal— mässigt i princip ha samma omfattning och sammansättning som den nuvarande admi- nistrativa byrån hos lantmäteristyrelsen. En förstärkning med en byråchef och med två tjänstemän för uppgifter inom förvaltnings— revisionen bör dock ske. Personalstyrkan blir då

1 avdelningschef 2 byråchefer ll handläggande tjänstemän 50 övriga tjänstemän.

Stabsorganet för verksplanering, samord- ningsuppgifter och information bör bestå av 1 chef l handläggande tjänsteman med plane- ringsfunktioner ] tjänsteman i mellangradskarriären ] tjänsteman i kontorskarriären.

Utvecklingsenheten för genomförande av den nya fastighetsbildningslagen som sedan 1968 verkar hos lantmäteristyrelsen kom- mer som nämnts att behövas ytterligare ett antal år. Det synes här inte lämpligt att räkna med vissa tjänster utan med särskilda medel som ställs till styrelsens disposition. Dessa medel skall givetvis täcka kostnader- na för den i stor utsträckning högkvalifice- rade personal som direkt måste sättas in för uppgiften men måste också göra det möjligt att för speciella insatser utnyttja utomstående sakkunniga och att lägga ut särskilda projekt hos andra organ. Utred- ningen uppskattar medelsbehovet härför till 1 milj. kr. årligen.

Sammanfattningsvis innebär personalför— slaget beträffande centralförvaltningen föl- jande:

generaldirektör 4 avdelningschefer 13 tjänstemän på byråchefsnivå 70 övriga högskoleutbildade tjänstemän, varav 3 stationerade i Falun och 8 mera temporärt anställda 75 tjänstemän i mellangradskarriären, varav 8 stationerade i Falun och 8 mera temporärt anställda

138 tjänstemän i karttekniker— och kon-

torskarriärerna eller motsvarande,

varav 4 mera temporärt anställda.

11.2 Länslanlmäterikontoren och lantmäte- riregionerna

1 1.2.1 Inledning

Som ett utgångsläge för personaldimensio- neringen beträffande den utanför centralor- ganet belägna delen av organisationen väljs personalinsatsema i lantmäteristaten under år 1968. Lantmäteriregionema kommer att få utökade uppgifter i förhållande till dem som nu åvilar lantmäteriets förrättningsor- ganisation. I första hand är därvid tillskottet av förrättningar av intresse. Inverkan av detta betraktas som en marginaleffekt. Be- hovet av personal för att tillhandahålla teknisk service till kommunerna är mera svårbedömt eftersom detta, som tidigare be- tonats, blir beroende av kommunens ställ- ningstagande i varje särskilt fall. Med hän- syn till vad som i kapitel 14 kommer att föreslås rörande taxesättningen för sådana insatser — denna skall sålunda grundas på principen om fullständig kostnadstäckning — blir det emellertid möjligt att följsamt anpassa personalinsatsen efter det aktuella behovet. Även länslantmäterikontoren får utökade uppgifter enligt vad som närmare utvecklats i kapitel 9 och det därpå grun- dade personalbehovet bedöms, liksom mot- svarande behov för speciella rationalise- ringsinsatser på jord- och skogsbrukets om- råde.

ll.2.2 Vissa grundläggande uppgifter och bedömningar

I tabell 2] lämnas uppgifter om den perso- nal som under år 1968 tjänstgjort vid läns-

! _! ! il ? % .?

lantmäterikontoren och i förrättningsorga- nisationen. Redovisningen bygger på de till lantmäteristyrelsen lämnade årsredogörel- serna. I den tid som upptas i dessa ingår semester men däremot ej betald eller obe- tald tjänstledighet. Vid en personaldimen- sionering måste hänsyn givetvis tas även till sådan ledighet. En tjänsteman som ej har annan ledighet än semester kan beräknas arbeta i runt tal 220 dagar per år med viss variation mellan olika tjänstemannanivåer. Erfarenhetsmässigt har emellertid konstate- rats att arbetsinsatsen uppgår till för lant- mätare och ingenjörer ca 205 och för kon- torspersonal ca 185 dagar årligen. Detta har beaktats vid omräkningen till »helårstjänst- görande» personal.

Nuvarande personalstruktur medger inte i full utsträckning den delegering som nume- ra är möjlig, bl. a. sedan den karttekniskt skolade delen av kontorspersonalen fått

ökad utbildning. En konsekvens härav bör vara att kalkylen för en ny organisation ut- går från ett läge där ett utbyte skett av den dyrare lantmätar- och ingenjörspersonalen mot kontorspersonal. Vid personalberäk- ningen för lantmäteriregionema har viss korrektion gjorts härför. Korrektionen inne- bär en minskning av lantmätare och ingen- jörer med vardera uppskattade 5 %, vilket för oförändrade kostnader ger en ökning av kontorspersonalen med 13 %.

Ökningen i arbetsvolym för den lokalan- knutna organisationsdelen hänger främst samman med att fastighetsbildningsmyndig- heten skall handlägga alla förrättningar för fastighetsbildning och liknande ändamål. I tabell 22 redovisas antalet hos icke-statliga fastighetsbildningsorgan begärda förrätt- ningar år 1968. Uppgifterna har hämtats ur dessa enheters årsredogörelser till lantmäte- ristyrelsen.

Tabell 2]. Personalinsatserna i lantmäteristaten år 1968. (Förkortningar i tabellen: lm — lantmätare och motsvarande, ing ingenjörer och mot- svarande, kop — karttekniker, kontorspersonal.)

Länslantmäterikontoren Förrättningsorganisationen Antal tjänstgö- Beräknat antal Antal tjänstgö- Beräknat antal ringsmånader helårstjänstgö- ringsmånader helårstjänstgö-

1968 rande 1968 1968 rande 1968 Län lm ing kop lm ing kop lm ing kop lm ing kop AB 78 60 265 7,0 5,3 26,3 322 442 424 28,8 39,5 41,9 C 17 18 68 1,5 1,6 6,8 90 94 101 8,1 8,4 10,0 D 20 50 1,8 4,9 72 93 92 6,5 8,3 9,1 E 20 111 1,7 11,0 98 151 153 8,8 13,5 15,1 F 24 82 2,1 8,1 79 142 132 7,1 12,7 13,2 G 33 3 142 3,0 0,3 14,1 69 136 174 6,2 12,1 17,2 H 19 134 1,7 13,2 125 192 191 11,1 17,2 19,0 [ 11 33 1,0 3,2 39 48 51 3,6 4,3 5,1 K 14 107 1,3 10,6 48 92 126 4,3 8,2 12,5 L 25 24 256 2,3 2,1 25,4 143 235 284 12,8 21,1 28,4 M 24 11 137 2,2 1,0 13,5 124 206 284 11,1 18,4 28,2 N 30 6 95 2,7 0,5 9,5 90 154 210 8,0 13,7 20,9 0 59 51 242 5,3 4,5 24,0 212 312 367 19,0 28,0 36,4 P 46 151 4,2 15,0 172 272 283 15,4 24,4 28,0 R 23 2 112 2,0 0,1 11,1 95 166 178 8,5 14,8 17,6 S 43 8 130 3,9 0,8 12,9 121 257 244 10,7 23,0 24,2 T 22 108 2,0 10,7 95 119 151 8,4 10,7 14,9 U 13 59 1,2 5,8 84 115 125 7,5 10,3 12,4 W 55 l 1 274 4,9 0,9 27,1 469 853 853 41,9 76,2 84,5 X 48 12 170 4,3 1,0 16,8 213 273 336 19,0 24,4 33,3 Y 38 67 193 3,4 6,0 19,2 193 290 323 17,3 25,9 32,0 Z 24 93 2,1 9,2 127 211 205 11,3 18,9 20,3 AC 35 9 141 3,1 0,8 14,0 127 248 302 11,3 22,2 29,9 BD 51 33 313 4,5 3,0 31,0 141 279 444 12,7 24,9 43,9 Riket 772 315 3 466 69,2 27,9 343,4 3 348 5 380 6 033 299,4 481,1 598,0 SOU 1969143 153

Tabell 22. Antalet år 1968 begärda förrättningar hos icke-statliga fastighetsbildningsor— gan. Redovisning kommunvis med sortering på lantmäteriregioner.

(Förkortningar i tabellen: avst. -— avstyckning, tm — tomtmätning, övr. _ andra förrätt- ningar än avstyckning och tomtmätning.) 4 & "€; #* Antal förrättningar Län Lantmäteriregion Kommun avst. tm. övr. AB Stockholm Stockholm 92 994 49 Lidingö 4 163 7 Solna 6 15 14 Sundbyberg 4 15 106 1 187 70 Handen Österhaninge 23 5 Tyresö 62 4 3 85 4 8 Huddinge Huddinge 41 461 10 Botkyrka 40 67 10 81 528 20 Nacka Nacka 46 17 32 Saltsjöbaden 2 46 19 32 Norrtälje Norrtälje 12 21 4 Sollentuna Sollentuna 68 215 10 Järfälla 49 8 8 Sigtuna 6 153 3 123 376 21 Södertälje Södertälje 26 307 12 . Nynäshamn 4 42 2 _ 30 349 14 ' Täby Täby 114 99 21 ' Danderyd 23 45 Djursholm 47 2 ] Vaxholm 4 33 3 i 141 224 26 l i C Uppsala Uppsala 242 216 21 1 Tierp 1 46 2 243 262 23 Enköping Enköping 1 2 47 8 D Nyköping Nyköping 7 90 3 Katrineholm 3 65 2 10 155 5 Eskilstuna Eskilstuna 41 87 7 Strängnäs 2 24 1 43 111 8 154 SOU l969:43

Antal förrättningar Län Lantmäteriregion Kommun avst. tm. övr. E Linköping Linköping 63 235 7 Kisa 1 13 ] Åtvidaberg 6 56 4 70 304 12 Mjölby Mjölby 40 7 Motala 14 29 3 Skänninge 3 28 Vadstena 1 26 2 58 90 5 Norrköping Norrköping 15 27 8 23 Söderköping 1 1 3 1 26 281 24 F Jönköping Jönköping 21 287 1 Huskvarna 1 1 23 5 Tranås 13 99 4 45 409 I 0 Nässjö Nässjö 11 178 7 Bodafors 4 10 Eksjö 21 39 Mariannelund S 3 Sävsjö 4 7 Vetlanda 32 62 4 77 299 I ] Värnamo Värnamo 23 87 7 G Växjö Växjö 23 391 7 Alvesta 14 80 3 37 471 10 Ljungby Ljungby 24 1 14 6 Älmhult 5 83 5 29 1 97 I 1 H Kalmar Kalmar 74 99 7 Emmaboda 2 21 Nybro 20 25 96 145 7 Oskarshamn Oskarshamn 9 77 7 Mönsterås 12 12 7 21 89 14 Västervik Västervik 2 65 1 Vimmerby ] 3 25 1 15 90 2 I Visby Visby 5 90 5 SOU 1969: 43 155

Antal förrättningar Län Lantrnäteriregion Kommun avst. tm. övr. K Karlskrona Karlskrona I 6 68 4 Karlshamn Karlshamn 24 126 1 Olofström 70 Sölvesborg 34 24 230 I L Kristianstad Kristianstad 55 51 10 Åhus 226 8 6 281 59 16 Simrishamn Simrishamn 15 Ängelholm Ängelholm 1 1 19 4 Båstad 9 15 5 Munka-Ljungby 12 V. Bjäre 5 Åstorp 2 20 53 9 M Malmö Malmö 76 605 30 Bunkeflo 10 Burlöv 2 22 6 Svedala 13 49 5 91 686 41 Eslöv Eslöv 4 l l 2 Höör 22 16 Marieholm 17 26 44 2 Hälsingborg Hälsingborg 44 220 33 Bjuv 26 Höganäs 2 23 Vallåkra 3 46 272 33 Landskrona Landskrona 24 139 7 Furulund 1 17 4 Röstånga 2 18 Svalöv 8 27 I 82 1 1 Lund Lund 28 156 10 Lomma ] 1 403 10 39 559 20 Trelleborg Trelleborg 57 75 16 Skanör 26 19 2 Vellinge 1 77 2 84 I 71 20 Ystad Ystad 5 59 3 Sjöbo 88 5 147 3 156 SOU 1969: 43

, i, i 1 . .

Antal förrättningar

Län Lantmäteriregion Kommun avst. tm. övr. N Halmstad Halmstad 5 8 85 5 Laholm 11 5 5 69 90 10 Varberg Varberg 55 144 3 Falkenberg 58 126 6 I I 3 270 9 0 Göteborg Göteborg 429 I 031 69 Kungälv Kungälv 8 1 15 6 Marstrand ] 4 9 I I 9 6 Mölndal Mölndal 45 135 18 Partille 45 53 90 I 88 I 8 Uddevalla Uddevalla 15 80 8 Lysekil 100 6 3 I 15 86 I 1 P Vänersborg Vänersborg 48 30 4 Lilla Edet 10 19 2 Trollhättan 24 164 22 Åmål 3 44 85 25 7 28 Alingsås Alingsås 42 82 15 Borås Borås 35 149 20 Ulricehamn Ulricehamn 19 36 5 R Mariestad Mariestad 27 17 Töreboda 12 41 1 39 58 I Falköping Falköping 17 21 1 Stenstorp 34 Tidaholm 8 64 1 25 I 19 2 Lidköping Lidköping 2 104 Grästorp 4 2 6 106 Skövde Skövde 12 75 14 Hjo 5 28 Skara 4 43 Tibro 76

21 222 14

Antal förrättningar

Län Lantmäteriregion Kommun avst. tm. övr. S Karlstad Karlstad 88 49 22 Filipstad 19 26 1 Kristinehamn 32 67 2 139 142 25 Arvika Arvika 37 54 12 Säffle 3 83 40 137 12 T Örebro Örebro 92 235 6 Hallsberg 13 14 1 1 05 249 7 Karlskoga Karlskoga 53 64 25 Lindesberg Hällefors 2 Nora 16 8 I 6 10 U Västerås Västerås 243 761 18 Hallstahammar 13 20 256 781 18 Köping Köping 41 55 9 Arboga 3 41 1 Fagersta 14 33 2 58 1 29 12 Sala Sala 54 8 2 W Falun Falun 9 7 10 Borlänge Borlänge 177 117 10 Hedemora 4 1 1 2 181 128 12 Ludvika Ludvika 32 40 9 X Gävle Gävle 79 236 3 Sandviken 13 26 3 Storvik 15 30 107 292 6 Hudiksvall Hudiksvall 19 - ' 51 5 Söderhamn Söderhamn 2 13 9 Bollnäs 36 3 1 10 38 4 19 SOU 1 969 : 43 158

Antal förrättningar

Län Lantmäteriregion Kommun avst. tm. övr. Y Härnösand Härnösand 14 43 5 Sundsvall Sundsvall 58 16 28 Örnsköldsvik Örnsköldsvik 65 24 I 8 Z Östersund Östersund 33 81 ]] AC Umeå Umeå 99 104 45 Skellefteå Skellefteå 74 52 51 BD Luleå Luleå 1 3 67 74

Totalt tillskott för riket

11.2.3 Bedömning av erforderligt personal- tillskott

Lantmäteriregionerna

Som nämnts inledningsvis beräknas perso— nalbehovet till följd av tillskottet i ärende- mängd som en marginaleffekt. Till grund för bedömningarna har utredningen haft dels visst statistiskt material från lantmä- teriet dels visst erfarenhetsunderlag från det kommunala mätningsväsendet.

För en bedömning av det framtida per- sonalbehovet är det vidare av betydelse att konstatera att den starka produktivitetshöj- ning som förmärkts under senare år inom det statliga lantmäteriet och som uppgått till storleksordningen 10 % per år rimligen inte kan fortsätta i samma takt som hittills. Den begränsade nedgången i ärendetill- strömningen de senaste åren, ett fåtal pro- cent årligen —— en tendens som erfarenhets- mässigt uppträder vid en konjunkturdämp- ning —— kan åter vid en annan konjunktur

4653 13 603 1119

väntas förbytas i en ökad efterfrågan av lant- mäteriets tjänster. Produktionsökningen och det minskade antalet inkommande ärenden har lett till att den inneliggande arbets- mängden kraftigt minskat. Inom några län motsvarar den nu vad som av rationalitets- skäl erfordras i fråga om arbetsbuffert och inom ytterligare andra län kan redan be- fintlig personalstyrka inom ett eller ett par år väntas leda till ett sådant läge. —— Härvid är att märka att ärenden som hänger samman med bostadsbyggnadspro- grammens genomförande eller med jord- och skogsbrukets rationalisering handläggs med förtur liksom att de sistnämnda ofta kräver en i detta sammanhang relativt lång handläggningstid. På andra håll bör man emellertid räkna med en måttlig för- stärkning med kontorspersonal för att in- satserna skall motsvara det långsiktiga be- hovet redan vid nu gällande kompetens— regler. Det erforderliga tillskottet inom sådana län har uppskattats med ledning av utvecklingen och personalsituationen inom

de skilda länen. Beträffande de speciella jord— och skogsbruksenheterna har gjorts en särskild bedömning som redovisas i det följande.

Specialenheterna

För lantmäteriets medverkan i den succes- siva jordbruksrationaliseringen kan räknas med ett i huvudsak oförändrat resursbehov för den närmaste framtiden. Vad däremot gäller verksamheten med större rationali- seringsföretag berörande skogsbruket kom- mer ett ökat åtgärdsbehov att föreligga. Bl.a. 1967 års inventering av behovet av arronderingsförbättring i skogsmark ger ett otvetydigt stöd för att ökade insatser kom- mer att krävas inom denna sektor. Här har föreslagits en ökning av antalet lantmätare med 7, av antalet ingenjörer med 15 och av kontorspersonalen med 15 personer för hela riket. Huvuddelen härav faller på Kop- parbergs län.

För verksamheten med äganderättsutred- ning har överlantmätaren i Kopparbergs län nyligen presenterat en utredning. Den- na, som gjorts i samråd med länets lant- bruksnämnd och skogsvårdsstyrelse, utmyn- nade i ett behov av personalökning för det- ta ändamål av 2 ingenjörer och 33 personer av kategorin kontorspersonal. Då beräkning- en synes väl underbyggd har resultatet in- förts i resursberäkningen för Kopparbergs län i det följande. För övriga län har där- emot inte räknats med någon personalök- ning för sådan verksamhet.

Länslan tmäterikon taren

Utredningens förslag innebär en kraftig utbyggnad av länslantmäterikontorens möj- ligheter att lämna service, såväl till andra länsmyndigheter och till kommunala organ som internt till lantmäteriregionerna. Här framträder bl. a. det tekniska området och planerings- och värderingssidan. Inom des- sa sektorer förutsätts att överlantmätaren har en kvalificerad medhjälpare vid sin

sida. En av dessa får i de län där det nu inte finns en biträdande överlantmätare även ställning såsom sådan. För varje så- lunda tillförd lantmätare beräknas ett till- skott till länslantmäterikontoret av en ingen- jör och två personer av gruppen kontors- personal. I utbildningssyfte tjänstgör för närvarande flertalet lantmätare viss tid vid länslantmäterikontor. Viss ökning av anta- let vid varje tidpunkt sålunda tjänstgörande ingår i kalkylen.

På ingenjörssidan förutsätts, utöver det i det föregående nämnda tillskottet, en begränsad omföring från förrättningsorga- nisationen till länsorganet för insatser bl. a. inom de tekniska sektionerna.

För att länslantmäterikontoret skall kun— na lämna den avsedda medverkan erford- ras en förstärkning med såväl kvalificerad kontorspersonal, kanslister eller motsva- rande, som personal för rutingöromål. De förra behövs bl.a. på den fastighetsrätts- liga sidan och inom plan- och arkivservice- områdena. Detta personalbehov tillgodoses delvis genom omföring från den nuvarande förrättningsorganisationen.

Till följd av den avlastning av lantmä- teriregionerna som på så sätt kan ske har utökningen av personalen i den senare or- ganisationsdelen kunnat begränsas. I vissa fall har rentav trots det ökade arbets- underlaget en personalminskning kunnat föreslås.

] 1.2.4 Sammanställning

Utredningens bedömningar rörande perso- nalbehovet har sammanställts i tabell 23, där såväl ökning (respektive minskning) som total personalstyrka redovisas. Även om redovisningen har gjorts länsvis och med en indelning mellan skilda led av or- ganisationen är det självfallet att den så- lunda angivna fördelningen inte på något sätt får vara normerande för verksstyrel- sen. Som många gånger tidigare betonats bygger förslaget på att resurserna flexibelt skall kunna anpassas efter varierande behov inom skilda delar av riket.

i 1 '(

Tabell 23. Personalbehovet vid länslantmäterikontor och i lantmäteriregioner m.m. (Förkortningar i tabellen: lm — lantmätare och motsvarande, ing — ingenjörer och mot- svarande, kop — karttekniker och kontorspersonal.)

Länslantmäterikontor Lantmäteriregioner m. m. ökning personalförslag ökning, minskning personalförslag Län lm ing kop lm ing kop lm ing kop lm ing kop AB 2,0 5,7 8,7 9 11 35 10,2 11,5 54,1 39 51 96 C 1,5 3,4 7,2 3 5 14 1,9 4,6 14,0 10 13 24 D 1,2 4,0 9,1 3 4 14 1,5 1,7 13,9 8 10 23 E 2,3 4,0 5,0 4 4 16 2,2 2,5 14,9 11 16 30 F 1,9 3,0 5,9 4 3 14 1,9 0,3 12,8 9 13 26 G 2,0 3,7 4,9 5 4 19 1,8 —O,l 8,8 8 12 26 H 3,3 5,0 6,8 5 5 20 0,9 —1,2 12,0 12 16 31 1 1,0 1,0 2,8 2 1 6 0,4 1,7 4,9 4 6 10 K 1,7 4,0 3,4 3 4 14 0,7 —0,2 3,5 5 8 16 L 2,7 5,9 3,6 5 8 29 2,2 —-1,1 12,6 15 20 41 M 3,8 7,0 8,5 6 8 22 6,9 4,6 28,8 18 23 57 N 1,3 3,5 6,5 4 4 16 1,0 —0,7 9,1 9 13 30 0 2,7 5,5 9,0 8 10 33 7,0 6,0 31,6 26 34 68 P 0,8 4,0 5,0 5 4 20 2,6 —0,4 20,0 18 24 48 R 2,0 3,9 4,9 4 4 16 1,5 —0,8 8,4 10 14 26 S 1,1 4,2 6,1 5 5 19 2,3 —1,0 9,8 13 22 34 T 2,0 4,0 6,3 4 4 17 1,6 2,3 13,1 10 13 28 U 1,8 4,0 8,2 3 4 14 3,5 4,7 17,6 11 15 30 W 3,1 5,1 9,9 8 6 37 4,1 7,8 56,5 46 84 141 X 1,7 5 ,0 7 ,2 6 6 24 3 ,0 4,6 22,7 22 29 56 Y 2,6 4,0 7,8 6 10 27 0,7 0,1 16,0 18 26 48 Z 0,9 3,0 3,8 3 3 13 0,7 —1,9 9,7 12 17 30 AC 1,9 5,2 7,0 5 6 21 3,7 —1,2 11,1 15 21 41 BD 0,5 4,0 5,0 5 7 36 0,3 —2,9 1,1 13 22 45 Riket 45,8 102,1 152,6 115 130 496 62,6 40,9 407,0 362 522 1 005

12. Utrustning

Personalkostnaderna utgör i dag en klart do- minerande post i de totala kostnaderna. Det är därför angeläget att man i verksamheten kan använda sig av lämplig teknisk utrust- ning som ger en högre produktion i förhål- lande till insatt arbetskraft. Även inom de sektorer som lantmäteriverksamheten om— spänner har den tekniska utvecklingen un- der det senaste decenniet gått snabbt. Nya instrument har kommit fram och nya meto- der har utvecklats. De möjligheter dessa ger måste tas till vara i arbetet. Fortfarande är emellertid, trots denna utveckling, den mera traditionella utrustningen lämpligare för många ändamål. Det gäller således här att göra en rimlig avvägning.

Utredningen redovisar i detta kapitel sina ställningstaganden rörande utrustningsbeho- vet. I ett par punkter aviserar utredningen dock endast tänkbara utvecklingslinjer. Först behandlas vissa typer av instrument och an- nan utrustning som kräver specifikation. Omfattningen av den mera konventionella kontors- och fältutrustningen bedöms där- efter som en post för sig. Vid bedömningen av anskaffningsbehovet antas att normal för- nyelse av utrustningen inom lantmäteriet kommer att ske fram till tidpunkten för en omorganisation. I enlighet med regler angiv- na av riksrevisionsverket räknar utredning- en med en avskrivningstid av tio år.

12.1 Geodetisk utrustning 12.1.1 Geodimetrar För elektro-optisk distansmätning av längre distanser förfogar lantmäteriet för närvaran- de över sju geodimetrar, varav tre är pla-

cerade vid mätningstekniska avdelningen och fyra vid tekniska sektioner vid länslantmä- terikontor. Stommätningsarbetena bedöms, som tidigare nämnts, komma att öka i om— fattning men samtidigt kommer de i det föl- jande föreslagna elektroniska kortdistansin- strumenten att innebära en avlastning av geodimetrarna. En ökning av antalet geo- dimetrar bedöms därför ej erforderlig. De nu befintliga instrumenten har inköpts åren 1959, 1961, 1965 (2 st.), 1966 (2 st.) och 1967. Ersättningsanskaffning krävs av två instrument till en kostnad av 100 000 kr.

12.1.2 Teodoliter typ T3

För stomnätsförtätning finns visst behov av vinkelmätningsinstrument med hög precision och stor ljusstyrka. En teodolit av denna typ bör finnas vid vardera av fyra stommätnings- centraler, varav en vid centralorganets tek- niska avdelning samt tre vid tekniska sek- tioner vid länslantmäterikontor. Anskaff- ningskostnaden uppgår till 65 000 kr.

12.1.3 Torn- och signalutrustning

Stommätningscentralerna behöver också transportabla torn och master för mätning och signalering jämte signalutrustning. Kost- naden beräknas för fyra sådana uppsättning- ar till 200 000 kr.

12.1.4 Mätbussar

I huvudsak beräknas transportproblemen i samband med fältarbete kunna klaras enk- last och billigast genom att personalen mot

ersättning ställer egna bilar till förfogande. Den utrustning som kommer att finnas vid stommätningscentralerna är emellertid både tung och skrymmande och förorsakar dess— utom onormalt slitage. Vidare torde fordo- net böra i viss mån specialanpassas till transportens art. Därför föreslås att en mät- buss (Volkswagen eller liknande) anskaffas för varje sådan central. Kostnaden för fyra inredda fordon beräknas till 80000 kr.

12.1.5 Gyroteodoliter

Gyroteodoliten kan användas för direkt mät- ning av riktningar, orienterade relativt nord- riktningen, t.ex. för riktningsanslutning av polygontåg över och under jord i punkter, där direkt sikt till anslutningspunkt ej finns, och för polygonmätning med stationer i en- dast varannan punkt. Instrumentet är lämp- ligt att använda vid fastighetsrationalisering, där direkt anslutning inte kan fås på enkelt sätt. Fyra instrument, varav ett till central- organets tekniska avdelning, bör anskaffas. Detta senare bör vara av den högre nog- grannhetsklassen. Kostnaden beräknas till 145 000 kr.

12.1.6 Kod-teodoliter

Kod-teodoliter är utan tvekan effektiva me- del att rationalisera numerisk detaljmätning. Erhållna mätdata registreras automatiskt i fält varefter bearbetning sker i central ut- rustning. Systemet innebär emellertid en sträng standardisering och kräver ett långt- gående och väl fungerande samspel mellan fältorganen och den centrala bearbetnings— utrustningen. Ett betydande utvecklingsarbe— te, främst av systemnatur, erfordras därför innan utrustning av denna art anskaffas. Det synes angeläget att denna rationaliserings- möjlighet, vid sidan av andra utvecklings- linjer inom det omfattande området för nu- merisk detaljmätning, får en framskjuten plats i centralorganets utvecklingsarbete.

Nyligen har kommit fram instrument som medger kombinerad vinkelmätning och elek- tronisk distansmätning inom mätområden som gör instrumenten lämpliga för exempel- vis polygon- och detaljmätning. De kan där ersätta konventionella mätmetoder med mät- band och ger ett snabbare förfarande med mindre personalinsats. Ett instrument av denna typ (Wild Distomat Dl —— 10T eller motsvarande) jämte tillbehör föreslås för i stort sett varje lantmäteriregion och läns- lantmäterikontor. Lantmäteristyrelsen har påbörjat en dylik upprustning. Kostnaden för anskaffningen beräknas till 3 300 000 kr.

12.1.8 Reparationsutrustning

Den tekniska centralen inom centralorganets tekniska avdelning bör ges möjlighet att dels utföra enklare reparationer på instrument och annan utrustning, dels bedöma lönsam- heten av reparationer vid uppkomna större skador. Den måste då förses med bl. a. op- tisk bänk, en mindre svarv och finmekanisk verktygsutrustning. Kostnaden härför upp- skattas till 30 000 kr.

12.2. F otogrammetrisk utrustning 12.2.1 Stereoautografer och -aviografer

Instrumentkapaciteten skall i princip svara mot behovet av fotogrammetriska insatser i jord- och skogsbrukets rationalisering. På dessa områden torde intresset från andra fotogrammetrienheter vara obetydligt, bl. a. med hänsyn till den starka integrationen mellan olika delmoment i projekt av sådan typ. Vidare måste kapacitet finnas för kart- läggningsarbeten av normal grundkartetyp. På detta område finns visserligen omfattan- de verksamhet på andra håll, men lantmä- teriorganet måste med tanke på dess åliggan- den i fråga om anvisnings- och utvecklings- arbete ha direkt kontakt med den praktiska verksamheten. Slutligen måste instrument- parken medge utvecklingsarbete. Den nuva-

rande utrustningen består av en autograf A7 (inköpt 1956), fem autografer A 8 (in- köpta 1953, 1958, 1959, 1965 och 1969) och en aviograf B 8 (inköpt 1962). En auto- graf A 8 är stationerad vid länslantmäteri- kontoret i Luleå, de övriga instrumenten vid lantmäteristyrelsens mätningstekniska avdel- ning. Den befintliga utrustningen bedöms tillräcklig för de här angivna kraven. Vid ett utnyttjande av bilder från mycket låga flyghöjder — utvecklingsarbete härmed på- går hos lantmäteristyrelsen och metoden sy- nes inrymma rlka potentiella möjligheter kan ytterligare instrument bli erforderliga. Med hänsyn till instrumentens ålder är en ersättningsanskaffning omgående av en auto- graf A 7 och två autografer A 8 motiverad. Kostnaden härför anges till 700 000 kr.

12.2.2. Koordinatregistrerverk

Lantmäteristyrelsen disponerar ett koordinat- registrerverk (Wild Ek 5 a) för automatisk registrering och stansning av koordinater i fotogrammetriska stereomodeller. Instru- mentet är anskaffat 1962. Utvidgning av kapaciteten är för närvarande ej aktuell.

12.2.3. Zoomstereoskop

Lantmäteristyrelsen disponerar ett stereoskop Bausch & Lomb Zoom 95. Det används i samband med rymdtriangulering och för 10- kalisering av terrängobjekt och signaler mel- lan höghöjds— och standardbilder samt mel- lan standard- och specialbilder. Möjligheten att samtidigt studera bilder i olika skalor och tagna vid olika tillfällen gör instrumentet mycket användbart för bildtolkning. Den kvalificerade användning instrumentet inbju- der till gör att det endast bör finnas centralt. Ytterligare anskaffning erfordras för när- varande ej.

12.2.4 Mätkameror m.m.

Som nyss nämnts pågår utvecklingsarbete rörande användning av flygbilder, tagna från

mycket låg höjd. Härvid avses helikopter komma att utnyttjas. Bilderna behandlas med konventionella metoder i stereoinstru- ment. Metodiken kan väntas öppna nya möjligheter, bl. a. i detaljmätningssamman- hang och för bildtolkning. Erforderlig ka- merautrustnlng är ännu inte utprovad, var- för kostnaderna för den utrustning som erfordras inte för närvarande kan bedömas. För att minska anflygningstiderna bör sådan utrustning vid en användning av metoden finnas utplacerad på skilda ställen i landet. Inledningsvis torde minst fyra omgångar bö- ra anskaffas. Det fortsatta utvecklingsarbe- tet får visa omfattningen av den lämpliga an- vändningen till grund för äskandet av drifts- medel för helikopterhyra.

12.2.5. Polaroidprojektorer

I ett stort antal planerings- och fastighets- bildningssituationer är det av stort värde att i en tredimensionell återgivning kunna de- monstrera olika förslag. En möjlighet här- till ger dubbelprojektorn Balplex i vilken en landskapsmodell kan studeras samtidigt av flera personer. Denna metod används bl. a. inom statens vägverk vid vägplanering. In- strumentet är emellertid förhållandevis dyr- bart och man kan inte räkna med att dess möjligheter skulle komma att tillvaratas vid en decentraliserad placering. En annan och betydligt billigare möjlighet för sådan de- monstration kan då vara att använda två vanliga projektorer med polarisationsfilter, vandrande märke och aluminiumduk jämte polaroidglasögon för betraktarna. En sådan utrustning kan fås för ca 2 000 kr. Utrust- ning av denna att bör finnas hos centralor- ganet och vid länslantmäterikontoren. Kost- naden härför uppgår till 50 000 kr.

12.3 Beräkningsutrustning 12.3.1 ADB-anläggning

Sedan några år hyr lantmäteristyrelsen en ADB-anläggning. Denna utnyttjas för geo- detiska beräkningar, beräkningar av skogs-

likvider och administrativ ADB. Årshyran uppgår för närvarande till ca 240000 kr. Denna hyra är emellertid betingad av att anläggningen nu varit i drift åtskilliga år. För något nyare utrustning torde en hyra av ca 600 000 kr. vara mera trolig. I någon utsträckning utnyttjas anläggningen av stads- ingenjörskontor. Även om det kommer att finnas konkurrens i fråga om databehand- ling av geodetisk karaktär torde man kunna vänta sig att kommunerna till följd av den specialisering som kan erbjudas på detta om- råde i ökad omfattning kommer att vända sig till lantmäteriet för sådana bearbetningar. Överslagsmässigt kalkyleras med att hälften av stadsmätningsväsendets beräkningar med ADB kommer att utföras av lantmäteriet. En jämförelse med beräkningsvolymen och aktuella hyreskostnader vid stadsmätnings- avdelningen i Stockholm leder till en aktuell årlig maskinhyra av storleksordningen 600 000 kr. för detta tillskott. Totalt skulle därvid erfordras årliga driftsmedel om 1 200 000 kr. för hyra av datamaskinutrust- ning. Här har inte medtagits det behov av ADB-kapacitet som sammanhänger med fas- tighetsregistrering och fastighetsinformation. Denna fråga berörs i ett senare avsnitt.

12.3.2 Bordsdatamaskiner

Bordsdatamaskiner, exempelvis av typ Oli- vetti Programma, finns vid ett trettiotal stadsingenjörskontor och kan i och för sig ses som värdefulla komplement till ADB- anläggningar för de fall då enklare beräk- ningar måste göras omgående. Den valda organisationslösningen medger emellertid ut- nyttjande av större centrala dataanläggning— ar, varför behovet av bordsdatamaskiner in- te blir framträdande. Här räknas därför inte med anskaffning av sådan utrustning.

12.3.3. Automatiskt arealräkningsinstrument Lantmäteristyrelsen disponerar i anslutning

till ADB-anläggningen en koordinatometer som stansar koordinater för punkter som

manuellt inställs på en kartbild. Arealräk- ning sker därefter i datamaskin. Instrumen- tet är av värde främst för jord- och skogs- bruksförrättningar och dess kapacitet torde vara till fyllest.

12.4. Kartografisk utrustning 12.4.1 Automatiska koordinatografer

Sedan 1968 finns hos lantmäteristyrelsen en automatisk koordinatograf. Denna kan efter utförd ADB-beräkning eller efter särskild stansning med automatisk inplacering på kartytan kartera angivna punkter och för- binda dessa med linjer. Metodiken medger en betydande rationalisering. Ytterligare tre instrument bedöms böra anskaffas relativt omgående för att motsvara den samlade lant- mäteriverksamhetens behov (på sikt kan yt- terligare något instrument behöva anskaffas). Kostnaden härför uppgår till I 080 000 kr.

12.4.2. Övrig kartografisk utrustning av me- ra kostnadskrävande art

Den i föregående punkt omnämnda automa- tiken kommer inte att helt ersätta konven- tionella karteringsmetoder. Noggranna orto- gonala och polära koordinatografer kommer därför, liksom enklare utrustning, även fort- sättningsvis att behövas för vissa typer av arbeten. Inom lantmäteriet finns för när- varande 53 respektive 84 sådana instrument. Kompletteringsköp så att varje lantmäteri- region kan förses med denna utrustning medför en kostnad av 260 000 kr.

12.5. Reproduktionsteknisk utrustning

12.5.1. Reprokamera

Behovet av kartreproduktion i lantmäteri- verksamheten är betydande. Det mera krä- vande reproduktionsarbetet föreslås koncen- trerat till fyra länslantmäterikontor, i den mån motsvarande tjänster inte köps av spe-

cialiserade organ. Dessa förses därvid med reprokamera samt kontaktkopierings- och mörkrumsutrustning. Kostnaden härför be- räknas till 360 000 kr.

1252 Mikrofotografering m.m.

Från skyddssynpunkt måste hela registerar- kiven fotograferas och en genomgång härför pågår sedan ett antal år. Årligen tillförs ar- kiven stora mängder arkivmaterial och skyddsfotograferingen måste därför fortsät- tas kontinuerligt. De här anförda skälen mo- tiverar anskaffning av mikrofotograferings- utrustning till länslantmäterikontor. Med denna utrustning kan även fastighetsbild- ningsorganens och övriga organs behov av kopiering ur arkivet tillgodoses. Kostnader- na för kameror, framkallningsmaskiner och duplikat- och monteringsapparatur beräknas till I 020 000 kr.

För användningen av mikrofotografierna erfordras dels vid länslantmäterikontoren, dels i lantmäteriregionerna läsapparater med kopieringsmöjlighet. Kostnaden härför be- räknas till I 070 000 kr.

12.5.3. Övrig kopieringsutrustning

Enklare kopiering bör i en ny organisation kunna utföras inom länet och till viss del inom kansliorten. Sålunda föreslås länen ut- rustade med apparat för elektrostatisk re- produktion av kartor upp till format A3. Kostnaden härför beräknas till 540000 kr. Inom varje stationsort bör finnas en ljus- kopieringsanläggning som medger kopiering även från ej transparent material. Kostnaden härför beräknas till 490 000 kr.

12.5.4 Inredning Den i det föregående föreslagna reproduk- tionsutrustningen kräver för sin installation och användning viss specialinredning. Kost- naden härför uppskattas till 300 000 kr.

12.6. Utrustning för fastighetsregistrering och fastighetsinformation

Centralnämnden för fastighetsdata har till- sammans med IBM nyligen påbörjat vissa studier inom Uppsala län angående lämpliga överförings- och terminalanordningar i ett nytt registersystem. I försöket ingår på cen- tral nivå centralnämnden och en datacentral och lokalt länslantmäterikontoret och övriga statliga och kommunala lantmäteriorgan i länet samt rådhusrätten med inskrivningsdo- maren i Uppsala. Vid försöket kommer man bl. a. att undersöka möjligheterna att lämna information ur fastighetsregistret via bild- skärmar som ställs upp hos användarna av registret. Innan slutsatserna av undersök— ningen föreligger är det inte möjligt att pre- cisera utrustnings- och investeringsbehov och driftskostnader. Utredningen hänvisar här till vad de fortsatta systemmässiga och tekniska undersökningarna kan leda till i dessa hänseenden.

12.7. Telefonutrustning

Telefonutrustningen inom den nuvarande lantmäteriorganisationen är omvittnat efter- satt, även om en viss upprustning successivt kunnat ske under de senaste åren. Huvud— delen av enheterna har sålunda fortfarande ett antal huvudapparater med anknytningar. En påtaglig utbyggnad och standardhöjning på telesidan måste ske i samband med om- organisationen. Principen bör vara att varje kansliort utrustas med växel, varvid i första hand ifrågakommer 9-nummers automat- växel (A 319-2), 20-nummers automat- eller snabbväxel (Avx 20 nr eller A 350) och 40- nummers automatväxel (Avx 40 nr). I ett fåtal fall har linjeväljaranläggningar installe- rats relativt sent och dessa torde, där kapa- citeten kan bli tillräckligt stor, övergångsvis kunna bibehållas. Ökningen av det totala antalet huvudledningar torde bli förhållande- vis liten. Anläggningskostnaderna för en ut- byggnad efter dessa principer har överslags- mässigt bedömts till 420 000 kr.

12.8. Övrig utrustning

Vid sidan av den tidigare specificerade ut- rustningen behövs vad som kan kallas stan- dardutrustning, såsom möbler och annan in- redning och instrument, maskiner och red— skap för kontors- och faltbruk. Bedömning- arna baseras i detta avseende på vissa un- dersökningar som nyligen företagits inom lantmäteristyrelsen. I dessa specifikationer har personalen indelats med hänsyn till hu- vudsakliga arbetsuppgifter och redovisning- en upptar fasta och rörliga utrustningskost- nader.

Den utrustning som tagits med i det nämn- da grundmaterialet är huvudsakligen sådan som skall finnas på varje organisationsenhet. Förteckningarna inrymmer emellertid också utrustning som avses få en något mindre spridning, exempelvis för varje kansliort el- ler varje län. Som exempel härpå kan näm- nas teodoliter av typ T 2 och spegelstereo- skop inom vissa regioner och finavvägnings- instrument, takymetrar, tvångscentrerutrust- ningar och stencileringsapparater på läns- lantmäterikontor.

12.9. Sammanställning

Utifrån de sålunda föreliggande uppgif- terna och de personalbehovsbedömningar som gjorts i kapitel 11 har totalbehovet av här avsedd utrustning beräknats, uttryckt som ett nuanskaffningsvärde. För länslant- mäterikontoren och lantmäteriregionerna har detta sålunda beräknats till 13,7 milj. kr. Härav bedöms på personaltillskottet belöpa sig ett belopp av 3,2 milj. kr., varvid hänsyn även tagits till att tillskottet i många fall blir så stort att det i viss mån påverkar också de fasta kostnaderna. För centralorganet har anskaffningsbehovet beräknats till 0,5 milj. kr., varvid beaktats den utrustning som finns hos centralnämnden för fastighetsdata.

Särskilt bland fältinstrumenten är ålders- fördelningen mycket ogynnsam. Av ca 800 teodoliter och ca 320 avvägningsinstrument är sålunda ca 490 respektive ca 210 äldre än tio år. En betydande ersättningsanskaff- ning krävs därför. För en upprustning på här angivna område erfordras 2,2 milj. kr.

Sammanlagt uppgår medelsbehovet under denna punkt till 5,9 milj. kr., varav 2,2 milj. kr. erfordras för ersättningsanskaffning.

Utrustning Kostnad Punkt Art ] OOO-tal kr Anm. 1 Geodetisk utrustning 3 920 2 Fotogrammetrisk utrustning 750 tillkommer för mätkameror samt driftsmedel för hyra av helikopter 3 Beräkningsutrustning driftsmedel för hyra av ADB-tid 4 Kartografisk utrustning 1 340 5 Reproduktionsteknisk utrustning 3 780 6 Utrustning för fastighetsregistrering m.m. systemundersökningar pågår genom centralnämnden för fastig- hetsdata 7 Telefonutrustning 420 8 Övrig utrustning 5 900 Summa 16 110

Delar av den föreslagna utrustningen bör an- skaffas under en tidsperiod, förslagsvis fem år. En sådan uppdelning föreslås sålunda för den utrustning som upptagits under rub- rikerna Geodetisk utrustning, underpunk- terna 1 och 7, Fotogrammetrisk utrustning, underpunkterna 1 och 5, Kartografisk ut-

rustning och Reproduktionsteknisk utrust- ning samt för den del av Övrig utrustning som avser ersättningsanskaffning. Detta in- nebär ett anslag av för första året 6 934 000 kr. och för vartdera av de fyra följande åren 2 294 000 kr.

13. Kostnadsfrågor

För en bedömning av kostnaderna för den nya organisationen måste vissa schablonför- faranden tillämpas. Tidigare har konstaterats att en lösning enligt förslaget innebär att redan befintliga organ kommer att utgöra kärnan i en organisation med arbetsuppgif- ter av till sin natur oförändrat slag och med en omfattning som visserligen utökats men där förändringarna dock är måttliga relativt sett. En framkomlig väg för att bedöma kostnaderna synes därvid vara att utgå från kostnaderna för det statliga lantmäteriets nuvarande organisation.

Lantmäteritaxans nivåer baseras på själv- kostnaderna för lantmäteriets förrättnings- organisation. I dessa kostnader inräknas av- löningar, lönekostnadspålägg, omkostnader, kostnader för tjänstebrevsrätten, lokalkost- nader, ränta på rörelsekapitalet samt kost- nader för central och regional administra- tion. Den sistnämnda kostnadsposten avser de delar av lantmäteristyrelsens respektive länslantmäterikontorens kostnader som är att hänföra till dessa organisationsleds ad- ministrativa insatser för förrättningsorgani- sationen. Vid en separat beräkning av kost- naderna för vardera av de tre organisations- delarna bör de senast kommenterade kost- naderna i detta sammanhang föras till de led där kostnaderna uppkommer. Med led- ning av de fördelningsprinciper beträffande skilda kostnadsposter som framräknats av lantmäteristyrelsen kan de återstående kost- naderna därefter omräknas till en årskostnad för tjänstemän inom olika personalgrupper.

Vid ett antagande att kostnaderna i den nya organisationen och fördelningen av des- sa relativt sett kommer att bli desamma som i den nuvarande kan med hjälp av dessa års-

kostnader en kostnadsberäkning göras för den föreslagna organisationen. I stort sett torde detta också komma att gälla. Här- vid måste beaktas att avlöningarna jämte det därav direkt beroende lönekostnadspå- lägget utgör ca 75 % av de totala kostna- derna. —— I varje fall har man anledning förmoda att en på detta stadium genomförd detaljbedömning för varje kostnadspost för sig inte kommer att ge en totalt sett ökad säkerhet i uppskattningen. Dock måste bl.a. den i det föregående föreslagna upprustning— en på utrustningssidan beaktas särskilt.

En tillämpning av schablonen på lantmä- teriregionerna med den personal som före- slagits i kapitel 11 leder till en beräknad kostnad av [00,3 milj. kr.

Samma utgångsmaterial synes användbart för beräkning av kostnaderna för länslant- mäterikontoren. Personalförslaget i kapitel 11 kan därvid beräknas medföra en kostnad av 35,4 milj. kr.

Kostnaderna för centralorganet är sam- mansatta på ett något annorlunda sätt och detta motiverar en särskild om ock likartad behandling. Grundmaterialet utgörs här av kostnaderna för den nuvarande lantmäteri- styrelsen. Dessa har på motsvarande sätt som i föregående beräkning fördelats mellan skilda personalgrupper så att en årskostnad per tjänsteman erhållits inom olika löne- skikt. För centralorganet kan därvid, med den personal som föreslagits i kapitel 11, beräknas en kostnad av 16,8 milj. kr. Här- till kommer den kostnad för utvecklingsen- heten under ett antal år som närmare mo- tiverats i kapitel 11 (sid. 152) och som där- vid uppskattats till 1 milj. kr.

Beräkningarna i det föregående baseras

_ s.k.—. ....t. J.,. :.

Som tidigare framhållits har en rejäl sats- ning när det gäller utrustning ansetts nöd- vändig. Behoven har preciserats i kapitel 12. Utredningen har där föreslagit anskaffning av utrustning m.m. som kräver (avrundat) 6,9 milj. kr. det första året och 2,3 milj. kr. under vartdera av de fyra följande åren. Det ökade behovet av ADB-tid föranleder vida- re en ökad kostnad av 0,9 milj. kr. —— de nuvarande ADB-kostnaderna inom lantmä- teriet har beaktats redan i den tidigare redo- visade schablonberäkningen.

Utredningen har i det föregående före- slagit en kraftig utbyggnad av centralorga- nets resurser i syfte att därigenom möjlig- göra ökade insatser på utvecklingssidan. Det synes emellertid nödvändigt att lantmäteri- styrelsen i detta arbete även har möjlighet att uppdra åt andra organ att helt eller del- vis genomföra vissa undersökningar. Beho- vet är här störst inom den rent tekniska sek- torn — geodesi, fotogrammetri, flygbildtek- nik och kartografi kan nämnas som exempel — men behov uppträder också inom fastig- hetsbildningens, fastighetsteknikens, fastig- hetsekonomins och fastighetsinformationens områden. Institutionerna vid tekniska hög- skolan och statens institut för byggnads- forskning torde här —— bland andra organ och företag —— kunna lämna värdefull med- verkan. Även sakkunniga i och utanför stats- förvaltningen bör kunna anlitas på motsva- rande sätt. Svenskt deltagande i nordiskt och internationellt samarbete inom lantmä- teriområdet liksom svensk medverkan i pro- jekt inom denna ram kan ses som aktiviteter med samma syfte, nämligen att främja ut- vecklingen och ta till vara erfarenheter som gjorts på andra håll. Utredningen beräknar medelsbehovet för utläggande av tjänster på angivet sätt och för internationellt samarbe— te inom lantmäteriområdet till 0,9 milj. kr.

Sammanfattningsvis medför förslaget en beräknad kostnad för organisationen av 162,2 milj. kr. det första året och ]57,6 milj. kr. de fyra följande åren.

Den angivna kostnadsramen svarar mot de resurser i fråga om personal och utrust- ning som upptagits i kapitel 11 och 12 och

de insatser från lantmäteriorganisationen som dessa beräkningar baseras på. I verk- ligheten blir resursbehovet och kostnaderna beroende av i vilken omfattning lantmäteriet kommer att anlitas av kommunerna för ser- vice. Detta kan inte i förväg bedömas med någon säkerhet. Avvikelserna är emellertid i detta sammanhang av mindre intresse. Vid ett ökat utnyttjande ökar kostnaderna varvid emellertid inkomsterna ökar i samma takt (för dessa tjänster förutsätts total kostnads- täckning).

Kostnadsbeloppet ca 160 milj. kr. har ka- raktären av en beräknad bruttokostnad. Vid en kostnadsfördelning enligt det förslag som kommer att läggas fram i kapitel 14 kan ca 50 % av det angivna beloppet kom- ma att återföras till statsverket i form av ersättningar enligt lantmäteritaxan.

Utredningen vill här erinra om att den nya organisationens uppgifter nu ombesörjs av det statliga lantmäteriet, centralnämnden för fastighetsdata och det kommunala mät- ningsväsendet (delvis).

14. Taxe- och kostnadsfördelningsfrågor

14.1 Allmänt

För förrättningar och uppdrag som utförs av personal tillhörande lantmäteriväsendet skall ersättning utgå till statsverket enligt lantmäteritaxan.1

På grund av övergångsbestämmelser till 1960 års lantmäteritaxa skall ersättning för förrättningar och uppdrag som påbörjats in- nan denna taxa trädde i kraft debiteras en- ligt äldre bestämmelser, nämligen lantmäteri— taxan den 22 juni 1950 (nr 378) med änd- ringar eller lantmäteritaxan den 6 juni 1952 (nr 475) med ändringar.

Utförs förrättningen eller uppdraget inom kommun eller samhälle som tillhandahåller personal till biträde, må överenskommelse träffas att viss del av ersättningen skall av lantmäteriet överlämnas till kommunen eller samhället. Om personal tillhörande lantmä- teriets förrättningsorganisation medverkar vid förrättning eller uppdrag som utförs av kommuns eller samhälles mätningsorganisa- tion, skall överenskommelse träffas om den ersättning kommunen eller samhället skall erlägga till statsverket för denna medverkan.

För förrättning eller uppdrag som utförs av stads mätningsorganisation skall, såvida Kungl. Maj:t ej på stadens ansökan annor- lunda förordnat, ersättning utgå till staden enligt någon av stadsmätningstaxorna. Stads- mätningstaxa I2 skall därvid tillämpas under förutsättning att mätningsorganisationen till- handahåller hantlangning och markerings- materiel. Om detta ej är fallet skall i stället stadsmätningstaxa IP tillämpas. För förrätt- ning enligt lagen om enskilda vägar utgår ersättning enligt en särskild vägförrättnings— mannataxa”.

Liksom i fråga om lantmäteritaxan skall på grund av övergångsbestämmelser till 1960 års stadsmätningstaxor ersättning för förrättningar som påbörjats innan dessa taxor trädde i kraft debiteras enligt äldre bestämmelser, nämligen stadsmätningstaxa I den 6 juni 1952 (nr 476) med ändringar res- pektive stadsmätningstaxa 11 den 6 juni 1952 (nr 477) med ändringar.

Vad i stadsmätningstaxorna är föreskrivet för stad äger motsvarande tillämpning för annan kommun och annat samhälle.

Utförs förrättning enligt 2 eller 5 kap. FBLS av härför särskilt förordnad förrätt- ningsman, som ej tillhör vederbörande kom- muns eller samhälles mätningsorganisation och ej heller lantmäteriväsendet, skall, så- vida Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnat, ersättning utgå till förrättningsmannen en- ligt de grunder, som beträffande ersättning till staden finns angivna i 1, 2 och 4 kap. i respektive stadsmätningstaxor.

Om annan än tjänsteman tillhörande lant— mäteriväsendet har förordnats att företa för-

1 Kungl. kungörelse den 13 maj 1960 (nr 332) med ändringar i SFS 1962: 288, 1963:124, 1964: 387, 1964: 388, 1965: 198, 1965: 521, 1966: 307, 1966: 507 (omtryck av hela taxan), 1967: 763, 1968: 373 och 1968: 709. & Kungl. kungörelse den 13 maj 1960 (nr 333) med ändringar i SFS 1962: 289, 1964: 389, 19641391, 1965: 199, 1966: 508 (omtryck av hela taxan), 1967:764, 1968: 374 och 1968: 710. 3 Kungl. kungörelse den 13 maj 1960 (nr 334) med ändringar i SFS 1962: 290, 1964: 390, 1964: 391, 19651200, 1966: 509 (omtryck av hela taxan), 1967:765, 1968: 375 och 1968: 711. * Kungl. kungörelse den 13 maj 1960 (nr 335) med ändringar i SFS 1962: 291, 1964: 392, 1966: 510 (omtryck av hela taxan), 1967: 766 och 1968: 376.

a-unsnvm-ÅL-a—n; :. in , ...-.

i i l 4 l l. i

rättning enligt EVL skall ersättning enligt den nämnda vägförrättningsmannataxan ut- gå till förrättningsmannen i princip enligt de grunder som beträffande ersättning till stats- verket finns angivna i l, 2 och 4 kap. lant- mäteritaxan.

Verkställs efter bemyndigande enligt kun- görelsen i SFS 1951: 361 avstyckning jäm- likt 19 kap. JDL av förrättningsman, som ej tillhör lantmäteriväsendet eller kommuns eller samhälles mätningsorganisation, utgår ersättning till förrättningsmannen efter över- enskommelse i varje särskilt fall.

14.2 T axornas konstruktion

Lantmäteritaxan, stadsmätningstaxorna och vägförrättningsmannataxan är uppbyggda enligt samma grunder och företer avvikel- ser från varandra endast i de avseenden, som motiveras av de olika förhållanden, på vilka taxorna äger tillämpning. Vad som i det följande sägs om lantmäteritaxan gäller således i tillämpliga delar även om de övriga taxorna.

Till grund för priserna i nu gällande lant- mäteritaxa ligger beräkningar avseende för- rättningsorganisationens totala självkostna- der. Lönekostnaderna har beräknats efter 1968 års lönenivå. Kostnaderna för pensio- ner och sociala förmåner samt för avskriv- ning och ränta på utrustningskapitalet har beräknats i enlighet med anvisningar som meddelats av riksrevisionsverket. Omkost- naderna har beräknats på grundval av an- slagstilldelningen för budgetåret 1968/ 69 med undan-tag för avskrivning på utrustning- en, vilken beräknats till 10 % av utrustning- ens återanskaffningsvärde. I självkostnader- na har dessutom inräknats ränta på utrust- ningens värde och på ett uppskattat förlags- kapital, vilket utgörs av ännu ej likviderade ersättningar för utfört arbete. Vidare har inräknats värdet av tjänstebrevsrätten och lokalhyror samt den del av kostnaderna för lantmäteristyrelsen och länslantmäterikonto- ren som hänför sig till dessas uppgifter som lednings- och serviceorgan för förrättnings- organisationen.

Självkostnaderna per kostnadsbärande tim— me för de olika personalgrupperna har be- räknats med ledning av tidsstudier som ut- förts inom förrättningsorganisationen. Tids- studierna har även givit underlag för beräk- ningen av förekommande sakersättningstarif- fer. Till grund för nu gällande taxa ligger tidsstudier som verkställts åren 1964 och 1965.

1950 års lantmäteritaxa var konstruerad med två skilda taxenivåer, taxa A som be- räknades ge ungefär 40 % kostnadstäckning och taxa B som avsågs ge ersättningsbelopp motsvarande Självkostnaderna. Taxan var konstruerad som en nettotaxa, dvs. förekom- mande subventioner var fråndragna i de i taxan upptagna ersättningarna till statsver- ket.

1960 års lantmäteritaxa är i stället kon- struerad som en bruttotaxa, vilket innebär dels att de i taxan upptagna beloppen i prin- cip anger statsverkets självkostnader, dels att den generella subventionen, vilken utgår utan särskild framställning, redovisas sär- skilt. Denna generella subvention, i taxan kallad automatisk nedsättning, varierar med förrättningstyp och ändamål och anges i pro- cent av bruttoersättningsbeloppet i särskild bilaga till taxan.

1960 års stadsmätningstaxor är fortfaran- de konstruerade enligt nettotaxeprincipen. Tre olika taxenivåer finns, benämnda tariff I, II och III. De båda lägre tarifferna, I och II, skall användas i fråga om förrättning som avser mark belägen utanför område för vilket föreligger fastställd detaljplan enligt byggnadslagen, om så angivits i en till kungörelsen fogad förteckning. I övriga fall skall tariff III användas. Även 1960 års väg- förrättningsmannataxa är konstruerad enligt nettotaxeprincipen.

Tre principiellt olika ersättningsformer förekommer, nämligen sakersättning, ersätt- ning efter överenskommelse och tidersätt- ning.

Sakersättning utgår för vissa förrättningar och uppdrag enligt särskild bilaga till taxan. Den utgörs av grundavgift och i vissa fall därjämte tilläggsavgifter, beräknade efter areal, antalet utstakade eller kontrollerade

punkter, antalet ägolotter m.m. Sakersätt— ning innefattar med vissa undantag ersätt- ning för kungörelser och andra kallelser samt för avskrifter och kartkopior som för- fattningsenligt eller enligt vedertaget bruk skall utlämnas till sakägarna.

Sakersättningstarifferna är kombinerade med vissa spärregler. Utöver förekommande sakersättning skall sålunda särskild ersätt- ning utgå för merarbete eller merkostnad som förorsakas av att förrättning eller upp- drag på sakägares begäran utförs vid viss tidpunkt eller inom viss tid eller eljest på dyrare sätt än ändamålet kräver eller nor- malt är brukligt; för sammanträde å förrätt- ningsstället, om och i den mån sammanlag- da antalet sammanträdesdagar på förrätt- ningsstället överstiger tre eller, därest två eller flera förrättningar företas gemensamt, fyra; för fältarbeten i samband med förrätt- ning till den del tiden därför kan beräknas överstiga fyra timmar per ägolott eller tomt; för samråd med andra myndigheter, plan- utredning eller arkivutredning i samband med förrättning eller tomtindelning till den del den sammanlagda tiden därför översti- ger två timmar; för beräkning av koordina- ter i samband med utstakning för nybyggnad om och i den mån fråga är om beräkning av mer än fyra punkter; samt för kungörelse genom annons samt delgivning genom stäm- ningsman vid förrättning enligt FBLS eller EVL, om och i den mån antalet annonser överstiger två eller antalet delgivningar fem.

Ersättning efter överenskommelse kan ut- gå för triangelmätning, för upprättande av karta såsom underlag för planläggning samt för uppgörande av förslag till planläggning. Då särskilda skäl föranleder därtill, må överenskommelse om ersättning träffas även i andra fall, dock ej i fall då automatisk nedsättning skall ske.

Tidersättning beräknas, om inte saker- sättning eller ersättning efter överenskom- melse skall utgå. Vid arbeteistereofotogram- metriska instrument eller vid mätning eller beräkning med annat särskilt dyrbart instru- ment uttas tilläggsersättning för instrument- kostnader enligt bestämmelser som utfärdas av lantmäteristyrelsen. Restid skall inte in—

räknas i tid, för vilken tidersättning utgår. Tidersättning innefattar ej ersättning för annonskostnad, kostnad för delgivning ge- nom stämningsman eller annat särskilt ut- lägg.

Sakägare är skyldig att under pågående förrättning eller uppdrag kostnadsfritt till— handahålla förrättningsmannen och hans tjänstebiträden nödig hantlangning, stak- nings- och markeringsmateriel samt redskap för markerings- och huggningsarbeten även- som ombesörja transport av materielen och redskapen i fråga.

Liksom taxan innehåller spärregler för fördyrad handläggning innehåller den också nedsättningsregler till förmån för sakägarna. Ersättning må sålunda nedsättas för återkal- lad, inställd eller vägrad förrättning eller icke fullföljt uppdrag; för undanröjd förrätt- ning; för ny handläggning av förrättning som återförvisats samt för rättelse i avslutad förrättning eller avslutat uppdrag; för för- rättning eller uppdrag varvid konceptkarta upprättas genom kopiering eller tidigare upp- rättad karta används i befintligt skick eller efter komplettering; för förrättning där er- sättningen står i uppenbart missförhållande till fastighetens värde eller till tidsåtgången för förrättningen; för förrättning eller upp- drag av större allmän betydelse; samt för förrättning eller uppdrag varvid eljest sär- skilda skäl för nedsättning föreligger. Beslut om sådan särskild nedsättning fattas av lant- mäteristyrelsen eller i vissa fall efter generell delegering av överlantmätaren eller förrätt- ningsmannen. Rätt att medge särskild ned- sättning enligt stadsmätningstaxorna tillkom- mer byggnadsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, förrättningsmannen. Regler- na om automatisk nedsättning behandlas i följande avsnitt.

Övergångsbestämmelserna till 1960 års lantmäteritaxa har berörts i det föregående. Motsvarande bestämmelser återfinns också vid ändringarna i 1960 års lantmäteritaxa. Övergångsbestämmelserna innebär som regel att för förrättningar och uppdrag som på- börjats innan ändringen i taxan trätt i kraft äldre bestämmelser skall tillämpas utom i fråga om tidersättning för åtgärd som vidtas

efter ikraftträdandet. Detta innebär att en taxeändring ej slår igenom med full effekt förrän viss tid efter det ändringen trätt i kraft.

14.3 Kostnadsfördelningsfrågar

Principerna för den statliga andelen av kost- naderna för lantmäteriets verksamhet har fastställts av riksdagen medan Kungl. Maj:t bestämmer den närmare differentieringen av den automatiska nedsättningen för de olika slagen av förrättningar och ändamål.

Då grunderna för lantmäteritaxan år 1950 underställdes riksdagen uttalade föredragan- de departementschefen att, med hänsyn till lantmäteriväsendets allmännyttiga karaktär, man ej borde räkna med att inkomsterna av förrättningarna skulle ge full täckning för kostnaderna utan en viss del av dessa borde bestridas av det allmänna. De av riksdagen antagna grunderna för taxan innebar också att ersättningarna för flertalet förrättningar skulle uppgå till omkring 40 % av lantmä- teriets självkostnader. Beträffande övriga förrättningar och uppdrag skulle ersättnings- beloppen i stort sett motsvara självkostna- derna. Angivna principer beaktades jämväl vid de justeringar av taxan som vidtogs un- der 1950-talet.

Efter ändringar innebar 1950 års taxa att ersättningen för avstyckningar, verkställda i grupp inom detaljplanerade områden, samt för tomtmätningar och annan verksamhet i städer och samhällen motsvarade 65—75 % av Självkostnaderna, att ersättningen för bo- stads- och motsvarande avstyckningar samt för vägförrättningar gav 50—55 % själv- kostnadstäckning, att ersättningen för för- rättningar med inriktning på landsbygden och på jordbrukets rationalisering gav i ge- nomsnitt ca 30 % samt att ersättningen för uppdrag täckte i princip hela självkostna- derna.

I samband med 1960 års omorganisation av lantmäteriet fastställde riksdagen delvis nya grunder för lantmäteritaxan. För för- rättningar av betydelse för jordbrukets och

skogsbrukets yttre rationalisering innebar riksdagsbeslutet inga större förändringar. För denna förrättningstyp skulle tillämpas en genomsnittlig kostnadstäckning av 40 %. I fråga om lantmäteriets verksamhet i sam- hällen och tätorter innebar 1960 års riks- dagsbeslut i princip att Självkostnaderna skulle täckas. Till den grupp åtgärder där avgifterna skall täcka Självkostnaderna hän- fördes även avstyckningsförrättningar avse- ende bebyggelse för fritidsändamål utanför fastställd detaljplan.

Beträffande fastighetsbildning för helårs- bebyggelse utanför områden som detaljpla- nerats enligt byggnadslagen samt andra för- rättningar på landsbygden vilka inte sam- manhänger med verksamheten för den yttre rationaliseringen av jordbruks- och skogsfas- tigheter innebar riksdagsbeslutet att kost- nadstäckningen skulle öka med 10—20 % till omkring 70 %. I anslutning härtill an- förde departementschefen att det med hän- syn till den utveckling som skett i fråga om fastighetsvärdena och till den allmänna stan- dardhöjningen var motiverat med en större genomsnittlig kostnadstäckning än som dit- tills tillämpats.

Frågan om grunderna för lantmäteritaxan har därefter vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens behandling]. Besluten har här inneburit en successiv minskning av den an- del av lantmäteriets självkostnader som sta- ten svarar för. Jämsides med de ökade kra- ven på kostnadstäckning i lantmäteritaxan har motsvarande ändringar skett i stadsmät- ningstaxorna I och 11 samt vägförrättnings— mannataxan.

Automatisk nedsättning utgår sålunda för närvarande inte för förrättningar och upp- drag inom planlagt område. För förrätt- ningar utom plan för jord- och skogsbruks- ändamål är nedsättningen genomsnittligt ca 20 %, medan nedsättning för förrättningar utom plan för annat ändamål numera skall ske endast för legaliserings- och sammanfö- ringsförrättningar (20 %) samt för ägande- rättsutredningar. Nedsättningen för den sist-

1 Prop. 1964:1 bil. 11 sid. 230, JoU 1; prop. 1966: 1 bil. 11 sid. 222, JoU l; prop. 1968: 1 bil. 11 sid. 131, JoU 1.

nämnda förrättningstypen utgör 50 % obe- roende av ändamålet med förrättningen. För uppdrag utom plan förekommer ingen auto- matisk nedsättning utom för sammanlägg- ningsutredningar där den utgör 15 % obe- roende av ändamål.

Utöver vad som här nämnts svarade sta- ten enligt 1950 års taxa för viss del av för- rättningsorganisationens verksamhet genom att kostnaderna för den s.k. kostnadsfria rådgivnings- och upplysningsverksamheten m.m. helt påfördes statsverket. Likaså ut- gick ingen ersättning för viss skiftesverk- samhet i Kopparbergs län. 1960 års riksdag beslöt att kostnaderna för rådgivnings- och upplysningsverksamheten ej längre skulle stanna på statsverket utan fördelas på den tid som skall ersättas av sakägarna. Sak- ägarna debiteras emellertid ej särskilt för muntlig eller skriftlig upplysning eller råd- givning som inte påkallar särskilt undersök- nings- eller utredningsarbete. Vidare beslöt 1960 års riksdag att avgiftsfriheten för den berörda skiftesverksamheten i Kopparbergs län skulle upphöra. Beträffande redan på— började förrättningar skulle dock tidigare bestämmelser tillämpas. Detta innebär på grund av förrättningarnas karaktär och om- fattning att statsverket fortfarande helt be- kostar viss verksamhet i Dalarna. Denna verksamhet tar i anspråk resurser som för närvarande beräknas motsvara 3 a 4 % av förrättningsorganisationens totala resurser.

Viss del av förrättningsorganisationens självkostnader belöper på ersättningsfria uppdrag jämlikt 2 & lantmäteritaxan, utförda åt överordnad myndighet eller åt andra stat— liga och åt kommunala myndigheter. Här ingår också inställelse vid domstol samt verksamhet i samband med remisser från och överläggningar med statliga organ, en- käter, årsredogörelser och annan statistik m.fl. uppgifter, som ankommer på lant- mäteriet såsom statligt förvaltningsorgan.

Viss reduktion av ersättningen kan utgå i individuella fall genom tillämpning av de i det föregående nämnda reglerna om sär- skild nedsättning. —— Här bortses från de fall där nedsättning är motiverad av att ar- betsinsatsen varit mindre än som förutsatts

vid beräkningen av sakersättningstariffen. — Dessa regler tillämpas restriktivt varför de torde sakna betydelse i kostnadstäcknings- sammanhang.

14.4 Bidrag

Utöver kostnadsersättning av senast antytt slag kan sakägare efter särskild ansökan i vissa fall erhålla statsbidrag till den del av förrättningskostnaden som debiteras honom personligen. Utgående bidrag är behovs- prövade och beroende dels av sakägarens inkomst, dels av hans förmögenhet. Bidra- gen är i vissa fall beroende av förrätt- ningens ändamål och storleken av sakägaren påförd förrättningskostnad. Huvuddelen av bidragsgivningen ur anslaget Bidrag till kost- nader i samband med lantmäteri- och väg- förrättningar, vilket står till lantmäteristy- relsens förfogande, regleras av kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 381) angående statsbi- drag till kostnader för vissa lantmäteriför- rättningar m.m. med ändringar samt kun- görelsen den 7 maj 1954 (nr 291) om stats- bidrag i vissa fall till förrättningar enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastig- hetsbildning i stad. Detta anslag disponeras även av länsstyrelserna, bl. a. för bidrag till kostnader för ensittarförrättningar. Härut- över finns övergångsvis tillämpliga special— författningar som reglerar bidragsgivning till kostnader för vissa före den 1 juli 1960 påbörjade lantmäteriförrättningar, ägande- rättsutredningar och sammanläggningar i Kopparbergs län (SFS 1935: 84, 1943: 388 och 1960: 336).

Statsbidrag till kostnader för lantmäteri- förrättningar kan även utgå ur vissa anslag som disponeras av andra myndigheter. Bi— drag till kostnader för lantmäteriförrätt- ningar kan sålunda i vissa fall utgå ur an- slaget Bidrag till jordbrukets rationalisering m.m. och beviljas av lantbruksnämnderna enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) angående statligt stöd till jordbrukets ratio- nalisering m.m. Vidare kan i vissa fall bi- drag till kostnader för förrättningar enligt

EVL beviljas av länsstyrelserna enligt kun- görelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning.

14.5 Förslag

Av de principiella frågor som kan diskute- ras vid utformande av en till ändrad orga- nisation och även ny lagstiftning anpassad lantmäteritaxa ter sig lösningar efter nuva- rande normer självklara beträffande taxans tillämpningsområde, dess samordning med andra taxor och ersättningsformer. Erfaren- heten har också visat att en enkel och smi- dig taxetillämpning underlättas om ersätt- ning kan utgå som sakersättm'ng, tidersätt- ning eller ersättning efter avtal.

Den utan tvivel viktigaste principfrågan i taxesammanhang är den om statens andel i kostnaderna för insatser av olika art och därmed sammanhörande spörsmål. I det sammanhanget må till en början erinras om att i de anvisningar som utfärdats för myn- digheternas anslagsframställningar för bud- getåret 1970/71 stort avseende fästs vid frågan om anpassningen av avgifter och taxor till myndigheternas faktiska kostnader för tjänster som tillhandahålls allmänheten. Det påpekas i anvisningarna att prissättning- en på de tjänster som myndigheterna erbju— der utgör ett av medlen för att nå en ratio- nell användning av resurserna inom den offentliga sektorn. Myndigheterna åläggs därför att överväga om taxor och avgifter kan införas på områden där sådana nu inte finns utan att de syften och målsättningar som är förenade med verksamheten äventy- ras. Samtidigt kan noteras att den kontinuer- liga uppföljning av arbetet som program- budgeteringen förutsätter ger goda möjlig- heter att följa utvecklingen beträffande kost- nadstäckning och kvarstående kostnader för ärendetyper med skilda kostnadstäcknings- grunder.

De tjänster som lantmäteriorganisationen kommer att tillhandahålla kan från taxepo- litisk synpunkt indelas i tre typer. Den förs-

ta typen av tjänster kan sammanfattas un- der benämningen allmänna myndighetsupp- gifter. Som en andra typ framstår förrätt- ningsverksamheten, även om också denna inrymmer betydande moment av allmän myndighetskaraktär. Den tredje typen av tjänster slutligen utgörs av teknisk och an- nan service.

De allmänna myndighetsuppgifterna ut- förs även i den föreslagna organisationen främst inom centralorganet och inom läns- lantmäterikontoren. Till myndighetsuppgif- terna hänförs bl. a. ärenden föranledda av centralorganets skyldighet att på begäran av domstol eller administrativ myndighet verk- ställa utredningar och meddela utlåtanden i frågor som ligger inom verkets område samt ärenden sammanhörande med uppläg- gande och förande av fastighetsregister. Hit bör också hänföras det omfattande utveck- lingsarbete rörande tillämpnings- och meto- dikfrågor som med hänsyn till den livliga samhällsutvecklingen måste bedrivas inom centralorganet. Även verksamheten med att utarbeta föreskrifter, råd och anvisningar rörande spörsmål inom lantmäteriets verk- samhetsområde är av allmän myndighetska- raktär.

Bland de ärendegrupper inom länslantmä- terikontoren som bör hänföras till de all- männa myndighetsuppgifterna kan nämnas ärenden föranledda av överlantmätarens skyldighet att på anmodan av domstol eller administrativ myndighet verkställa utred- ningar och avge utlåtanden i ärenden som är föremål för handläggning hos dessa or- gan samt att då så påkallas delta i hand- läggningen i länsstyrelsen av honom berö- rande ärenden och i sammanträden med lantbruksnämnd. Hit bör även hänföras överlantmätarens bevakning av allmänintres— sena i anslutning till fastighetsbildningsmyn- dighets beslut om förändring i fastighetsin- delningen samt ärenden sammanhörande med uppläggande och förande av fastighets- register.

Till de allmänna myndighetsuppgiftema bör vidare hänföras 'den verksamhet som innebär att fastighetsbildningsväsendets oli- ka organ tar initiativ till åtgärder som kan

främja en ändamålsenlig fastighetsbildning i samordning med de åtgärder som på an- gränsande områden planläggs och utförs av andra myndigheter och organ. Det bör ock- så som en allmän myndighetsuppgift åligga fastighetsbildningsväsendets olika organ att i viss utsträckning tillhandagå statliga och kommunala organ samt allmänheten med råd och upplysningar i ämnen som tillhör fastighetsbildningsväsendets verksamhetsom- råde. De här nämnda uppgifterna kommer främst att falla på lantmäteriregionerna och på länslantmäterikontoren.

Kostnaderna för den verksamhet fastig- hetsbildningsväsendet bedriver inom ramen för de här nämnda allmänna myndighets- uppgifterna bör uppenbart bestridas av all- männa medel genom anslag över budgeten.

Förrättningsverksamheten utförs i princip på ansökan av enskild part och medför för- delar — ofta betydande sådana för be- rörda markägare. Det synes självklart att dessa skall bära en stor del av de med ar- betet förenade kostnaderna. Förrättningen och förrättningsresultatet är emellertid ock- så av intresse för samhället i skilda avseen- den. Detta talar för en viss kostnadsfördel- ning mellan direkt inblandade parter och det allmänna.

Samhället har sålunda ett klart intresse både av att det föreligger ordnade förhål- landen i fråga om den rådande fastighets- indelningen och av att det råder kongruens mellan markanvändning och fastighetsindel- ning. Detta framstår naturligt bl.a. med tanke på fastighetskrediternas stora betydel- se i samhällsekonomin och intresset har do- kumenterats bl.a. genom det samordnade fastighetsrättsliga system som nyligen byggts upp av statsmakterna (jämför avsnitt 6.2).

Även om enskild part är sökande till en fastighetsbestämnings- eller fastighetsbild- ningsåtgärd ligger det i samhällets intresse att åtgärden utförs på ett sätt som förhind- rar framtida oklarheter. Härigenom kan se- nare processer och förnyade prövningar undvikas eller i varje fall förenklas. Kraven på förfarandet, vilka starkt framhävts i lag- rådsremissen till ny fastighetsbildningslag, måste därför ofta ställas högre än vad som

kan antas ligga i de direkt berörda parter- nas näraliggande intresse.

I många fall har samhället även anledning att stimulera till att en viss åtgärd kommer till stånd. Särskilt gäller detta i fråga om fastighetsbestämningsinsatser. Det ligger självfallet ett värde i att tvister till följd av oklarheter i fastighetsindelningens innehåll eller beträffande gränsers sträckning klaras upp på ett tidigt stadium. Nära samman- hängande härmed är det uppordnande av fastighetsindelningen som föranleds av tidi— gare splittring, där den aktuella markan— vändningen visserligen ej kan anses kräva en sådan sanering men där denna är önsk- värd på sikt. Underlåtandet att i tid råda bot på oklarheter och splittring i fastighets- indelningen kan föranleda behov av väsent- ligt större insatser i framtiden när svårig- heterna successivt ackumulerats. Ägande- rättsutredningslagen och verksamheten med tillämpningen härav kan ses som ett välta- ligt bevis härpå. Under senare tid har på landsbygden förmärkts en tendens från markägarnas sida att undvika att begära lantmäteriåtgärder av sådan preventiv ka- raktär som åsyftas här. Anledningen härtill uppges ofta vara att de aktuella fördelarna med erforderliga åtgärder ej anses stå i rim- lig proportion till de därmed förenade kost- naderna.

För att samhällslivet och vårt ekonomiska system skall fungera tillfredsställande är det nödvändigt med ett ständigt samspel som helst bör ta sig uttryck i något så när sam— tidig ändring i markanvändningen och i fas- tighetsindelningen. Divergens mellan mark- användning och fastighetsindelning får vis- serligen accepteras temporärt men kan i längden medföra allvarliga olägenheter. En fastighet som saknar koordination mellan markanvändning och avgränsning på marken blir en från kreditgivningssynpunkt opålit- lig pant. Anpassning av fastighetsindelning- en till markanvändningen är därför av vä- sentligt intresse för fastighetsägare, inteck- ningshavare och innehavare av särskilda till fastigheterna knutna rättigheter men också för det allmänna representerat av staten och kommunerna samt för näringslivet. Även

när det gäller åtgärder av denna art har på landsbygden förmärkts ett visst motstånd, betingat av taxesättningen. Som ett altema- tiv till avstyckning av mark som tas i an- språk för nybebyggelse för olika ändamål kommer arrendeavtal till användning. Detta gäller särskilt på fritidsbebyggelsesidan. Ändringar i markanvändningen följs inte upp med önskvärda förändringar i fastighets— indelningen. För fastighetsbildningsinsatser som syftar till jord- och skogsbrukets ratio- nalisering finns det särskild anledning till stimulans från statsmakternas sida.

I sammanhanget bör också beaktas att en ny fastighetsbildningslag för in vissa nya moment i lantmäteriverksamheten. Denna lag kommer sålunda att innebära att fastig- hetsrättsliga frågor av vissa typer som hit- tils avgjorts av domstol i stället kommer att prövas vid förrättning enligt lagen. Vidare ges kraftigt ökade tvångsmöjligheter när det gäller att genomföra en fastighetsbildnings- åtgärd och det allmänna avses erhålla direkt initiativrätt till förrättningar i vissa fall.

Kostnadsfördelningsfrågan måste också ses mot bakgrunden av taxesättningen för andra myndigheters insatser av liknande art. Anknytningen mot domstolssidan har redan berörts. När det gäller fastighetsbildning som ett led i genomförandet av samhällets plan- och jordpolitiska intentioner kan jäm- förelser göras närmast med länsstyrelserna, byggnadsnämnderna och lantbruksnämnder- na. För de delar av den mot samma sam- hällssektor inriktade verksamheten som lig- ger utanför lantmäteriet finner man att des- sa är föga avgiftsbelastade.

Tillsammantaget bör här anförda syn- punkter föranleda att det allmänna genom generella regler svarar för en del av kost- naderna för förrättningsverksamheten. Ut- redningen vill i sammanhanget erinra om att lagrådet i sitt yttrande över NyaFBL (sid. 5) berört taxefrågan och därvid anfört bl. a. följande: »Lagrådet har, särskilt under sina studieresor, gjort sådana iakttagelser beträf- fande tillämpningen av gällande taxebestäm- melser att lagrådet anser sig kunna vitsorda att en reform på området är angelägen. En- ligt lagrådets mening bör bestämmelserna

kunna förenklas och mera utformas efter principen att fastighetsbildningsväsendet lika väl som domstolsväsendet är en samhälls- uppgift vars grundkostnader bör bäras av det allmänna.»

Vid bedömning av hur stor del av kost- naderna som skall stanna på statsverket tor- de åtskillnad böra göras mellan å ena sidan förrättningsverksamhet som syftar till ny- bildning av fastigheter och å andra sidan övrig förrättningsverksamhet. I det förra fal- let ingår förrättningen oftast som ett led i exploatering av mark för olika bebyggelse- ändamål. Med hänsyn till att värdet på byggnadsmark regelmässigt är högre än vär- det på annan mark får det anses vara mo- tiverat att upprätthålla krav på en större genomsnittlig kostnadstäckning beträffande förrättningar för nybildning av fastighet än beträffande övriga förrättningar. För att de syften och målsättningar som är förenade med förrättningsverksamheten inte skall äventyras synes en skälig fördelning av kost- naderna vara att det allmänna i det förra fallet svarar för 20 % och i det senare fal- let för 40 % av lantmäteriets självkostnader för förrättningsverksamheten. Kostnaderna för de allmänna myndighetsuppgifterna bör som redan anförts i sin helhet bestri- das av statsverket.

Förutom den generella nedsättningen av förrättningskostnaderna finns behov av in- dividuellt tillämpade nedsättningsregler dels för att korrigera sakersättningen där arbets- insatsen ej motsvarar vad som förutsatts vid beräkning av ersättningsbeloppen, dels för att medge ytterligare nedsättning om ersätt- ningen enligt taxan står i uppenbart missför- hållande till fastighetsvärdet eller om ären- det är av större allmän betydelse, dels för att medge nedsättning där eljest särskilda skäl föreligger. De regler med i princip den- na innebörd, som nu stadgas i 26 5 lantmä— teritaxan, föreslås därför skola bibehållas. På samma sätt finns behov av att i vissa fall uttaga större ersättningsbelopp än den för normalfallen beräknade sakersättningen. Be- stämmelser härom finns i taxans 11 å och bör i princip bestå.

Såsom närmare har utvecklats i kapitel

10 kan kommuner med egna kvalificerade mätningsorgan svara för mätningsverksam- het ingående i förrättningar, liksom för an- nan förberedande verksamhet. Det förutsätts att samarbetet mellan staten och kommuner- na skall regleras genom avtal. Utformning- en härav torde få bli beroende av förhand- lingar mellan kommunen ifråga och lant- mäteristyrelsen. Dessa förhandlingar skulle självfallet underlättas om styrelsen och Svenska kommunförbundet i samarbete kun— de utforma ett normalavtal. Det nämnda samarbetet aktualiserar vissa frågor om för— delningen av de debiterade ersättningarna mellan lantmäteriet och kommunerna.

Utredningen gör i detta sammanhang föl- jande principiella ställningstaganden. Den del av de totala förrättningskostnaderna som skall finansieras över statsbudgeten skall va- ra oberoende av om tekniska och andra in- satser utförts av statligt organ eller genom kommunens försorg. I förhållande till sak- ägarna bör lantmäteriet svara för debite- ringarna och uppbära den totala ersättning- en. Av ersättningsbeloppet skall lantmäteri- styrelsen i förekommande fall till vederbö- rande kommun betala ut vad som svarar mot kommunens insats i ärendet.

Praktiskt kan fördelningen av ersättnings- beloppen ske på följande sätt. Kommunens andel grundas på dess självkostnader för det utförda arbetet. Som en övre gräns för er- sättningen bör dock gälla den ersättning som skulle kommit i fråga vid tillämpning av lantmäteritaxan. Beräkningen av en kom- muns ersättning för medverkan i förrätt- ningar synes lämpligen böra ske totalt för viss ej alltför kort period, förslagsvis kvar- tal. Kommunens arbete skall givetvis endast ersättas till de delar det avser åtgärder som enligt taxans konstruktion ingår i debitering- en för ett ärende. Viss del, förslagsvis hälf- ten, av kommunens löpande kostnader för stomnät och primärkarta bör bäras av fas- tighetsbildningen och därför normalt ersät- tas. Anordningen innebär en stimulans till en högre standard i fråga om stomnät och primärkartor, vilket på sikt får en avsevärd rationaliserande effekt för både den statliga fastighetsbildningen och det kommunala

mätningsväsendet.

Kostnaderna för lantmäteriets service i mättekniska, planläggningstekniska och fas- tighetsrättsliga frågor utan anknytning till förrättningsverksamheten bör debiteras efter självkostnaderna. Beträffande denna verk- samhet kan de tidigare framförda synpunk- terna för en kostnadsfördelning mellan sta- ten och sakägarna inte anföras. Arbetet be- drivs dessutom ofta i konkurrens med and- ra företag och organ. Med hänsyn till att det här är fråga om en verksamhet, där teknisk kapacitet inom allmänna och enskil— da organisationer bör kunna utnyttjas på lika villkor och efter kommunernas fria val, är det rimligt med en debitering som i prin- cip direkt svarar mot de med det aktuella ärendet förenade kostnaderna. Ersättning ef- ter överenskommelse bör här kunna före- komma i betydande och i jämförelse med dagens möjligheter ökad utsträckning och därigenom underlätta debiteringarna. Sam- ma princip bör tillämpas beträffande ser- vice som avser att utfärda intyg av olika slag samt att tillhandahålla avskrifter och kopior av i lantmäteriets olika arkiv förva- rade kartor och handlingar. Utredningen finner att den valda formen för debitering tillgodoser skilda kommuntypers önskemål att välja service i egen regi eller genom lant- mäteriet.

Principerna för en ny lantmäteritaxa bör godkännas av riksdagen. Den närmare ut- formningen av taxan bör fastställas av Kungl. Maj:t.

15. F örfattnin gsfrågor

15.1 Allmänt

Organisationsfrågan aktualiserar vissa för- fattningsfrågor. Till viss del är dessa av sådan art att de bör behandlas i nära sam- band med förslaget rörande en ny fastig- hetsbildningslag.

Så är fallet med den författning som erfordras för att reglera frågan om vilket organ som skall bära funktionen som fas- tighetsbildningsmyndighet. Med dessa reg- ler bör enligt utredningens mening författ- ningsmässigt samordnas vissa bestämmelser som från publicitetssynpunkt är av likartat intresse. Här avses bl.a. sådana som be- handlar relationerna stat-kommun på det område som här är i fråga. Motiveringar till de förslag som framläggs har framförts vid utredningens behandling av organisa- tionsfrågan i det föregående.

Utredningens organisationsförslag medför att huvudparten av reglerna i kungörelsen den 26 juni 1936 med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregistervä- sendet i rikets städer (1936 års kungörelse) kommer att sakna aktualitet. Kungörelsen bör därför upphävas. De bestämmelser som skall bestå bör i stället tas in i andra för- fattningar. Åliggandet för lantmäteristyrel- sen i kungörelsens 2 5, första att-satsen, till den del den avser att genom inspektion övervaka tillämpningen av 15 &, 16 å andra stycket, 34 ä 1 mom. och 63 & byggnads- stadgan jämte styrelsens av Kungl. Maj:t fastställda tillämpningsföreskrifter till bygg- nadsstadgan, allt såvitt angår åtgärders mätningstekniska och formella handlägg- ning, synes sålunda böra överföras till bygg- nadsstadgan. Hit bör också föras de i 5 5

1 mom. intagna föreskrifterna om arkive- ring, såvitt de avser kartor och handlingar rörande byggnadsreglerande planer och därmed jämställbart arkivmaterial. Enligt 2 & fjärde att-satsen åligger det lantmäteri- styrelsen att på framställning av byggnads- nämnd lämna viss medverkan beträffande planering och kontroll av stommätnings- och kartläggningsarbeten. En liknande fö- reskrift bör tas in i den inledningsvis nämn- da författningen om fastighetsbildnings— myndigheten och bör ges tillämpning även utanför det område för vilket 1936 års kun- görelse gäller. Noggrannhetsföreskrifter bör sammanföras med andra, liknande bestäm- melser av teknisk art.

Tekniska föreskrifter om mätningars ut- förande m.m. återfinns för närvarande i 1920 års mätningsförordning och verkstäl- lighetsföreskrifterna till denna. Vidare har utfärdats föreskrifter om grundkarta, om nybyggnadskarta och om tomtindelning. En strävan bör vara att så långt möjligt samla dessa bestämmelser. Detta bör övervägas av lantmäteristyrelsen.

Slutligen kan erinras om att bifall till utredningens förslag i taxe— och kostnads- fördelningsfrågoma (kap. 14) föranleder en ny lantmäteritaxa.

15.2 Författning om fastighetsbildnings- myndighet m. m.

I en författning bör som redan nämnts samlas vissa föreskrifter om fastighetsbild- ningsmyndigheten. Denna författning bör i huvudsak innehålla följande.

1. Lantmäteristyrelsen är central förvalt—

ningsmyndighet för fastighetsbildning och fastighetsregistrering.

. Överlantmätaren är lokal fastighetsregis- termyndighet. . Riket skall vara indelat i lantmäterire- gioner, utgörande verksamhetsområden för fastighetsbildningsmyndigheter. Lant- mäteristyrelsen beslutar om indelningen i lantmäteriregioner och om kansliorter för dessa. . Det skall åligga lantmäteriet att på fram- ställning av kommun upprätta program för stommätning eller därmed samman- hängande grundläggande kartläggning av kommunens område och utöva kontroll över dylika mätnings- och kartläggnings- arbeten. . Där kommun har mätningsorganisation med erforderlig kompetens skall tekniskt och annat beredande arbete beträffande fastighetsbildningsärenden, om kommu- nen så önskar och det i övrigt befinns praktiskt, kunna utföras av denna orga- nisation. Sådant arbete skall normalt god- tas av fastighetsbildningsmyndigheten så- som dess eget arbete. . Kommun skall kunna påkalla service från lantmäteriet även i frågor som ej har direkt samband med fastighetsbild- ning. Häri inryms bl.a. kontinuerlig kontakt med byggnadsnämnden med möjlighet för fastighetsbildningsmyndig— heten att efter kallelse vara företrädd vid nämndens sammanträden. . Såväl överlantmätaren som lantmäteriets regionala och lokala chefer skall vara skyldiga att genom fortlöpande kontak— ter hålla sig informerade om utveckling- en inom kommunerna. . Ärenden av betydelse för den kommu- nala bebyggelseutvecklingen skall hand— läggas av fastighetsbildningsmyndigheten med största skyndsamhet. Där ej sär— skilda skäl annat föranleder och de rätts- liga och tekniska förutsättningama före- ligger skall sådant ärende upptas till slutligt avgörande snarast och inom en månad efter det ansökan ingivits. I syfte att underlätta en snabb handläggning ordnas ett fast system av regelbundet,

lämpligen veckovis återkommande fas- tighetsbildningsdagar.

16. Genomförandefrågor

16.1 Tidpunkten för en omorganisation

För genomförandet av en ny organisation kan skilda modeller diskuteras. Sålunda är det möjligt att låta övergången ske succes- sivt eller att tillämpa ett momentant förfa- rande. Den förra lösningen har valts exem- pelvis vid den pågående omläggningen av domstolsorganisationen, där de nuvarande chefernas pensionsavgång i princip är avgö- rande för takten. I det här aktuella fallet skulle det i och för sig vara tänkbart med en övergång i takt med kommunindelnings- reformens genomförande. Bägge de angiv- na formerna för successivt genomförande är dock klart olämpliga för lantmäteriväsen— dets omläggning. Detta sammanhänger inte minst med att det är angeläget att fördelar- na med det nya systemet kan tillgodogöras redan vid införandet av en ny fastighets- bildningslag. Även hänsynen till personalen talar för ett snabbt genomförande av det nya systemet. Långa övergångsperioder le- der nämligen till en osäkerhet om den en— skilde tjänstemannens ställning på lång sikt i den nya organisationen. Detta medför dessutom en effektivitetsnedsättning under längre tid.

Som tidigare betonats medför en för ri— ket enhetlig fastighetsbildningslagstiftning i många hänseenden nya förutsättningar för organisationen. Den hittillsvarande lösning- en grundas sålunda till väsentlig del på de båda gällande lagsystemens olika innehåll i fråga om formella och materiella regler. De gränsdragningar som skett mellan stat- liga och kommunala organisationer kom- mer vid en ny lagstiftning ej längre att vara ändamålsenliga och införandet av en ny

fastighetsbildningslag måste under alla för- hållanden kraftigt påverka organisationen. Avsikten är att den nya fastighetsbildnings— lagen skall träda i tillämpning den I januari 1972. Införandet av en ny organisation bör ske vid samma tidpunkt.

Organisationsförslaget innebär bl.a. att kommunerna själva skall avgöra vilken grad av teknisk medverkan de önskar från lantmäteriet. Sedan statsmakterna beslutat om organisationen skall kommunerna ta ställning rörande denna medverkan, vilket med hänsyn till den kommunala beslutspro- cessen blir tidskrävande. I samband där- med och under tiden därefter inträder ett skede av förhandlingar om avtal mellan lantmäteriet och kommunerna. Ej alltför kort tid bör därför förflyta mellan beslut och genomförande. Detta talar för att en tidigare tidpunkt än den nämnda ej bör väljas beträffande organisationens huvud- del.

När det gäller centralorganet skulle det däremot vara fördelaktigt om övergången kunde ske redan tidigare, förslagsvis den 1 juli 1971. Vid en sådan lösning kan den nya styrelsen från början delta i uppbyg- gandet av den nya organisationen och med- verka till ett smidigt och ändamålsenligt ge- nomförande av reformen med en förvalt- ning som redan arbetar i de nya formerna.

16.2. Personalfrågor

Som nämnts redan i kapitel 6 blir de prin- cipiella övergångsfrågoma till följd av för- slaget tämligen begränsade. Befintliga, ratio- nellt fungerande organ kommer sålunda att

utgöra kärnan i en organisation med arbets- uppgifter av till sin natur oförändrat slag och med en omfattning som visserligen ut- ökats men där förändringarna dock är mått- liga, relativt sett. Vissa övergångsproblem på personalsidan måste emellertid penetreras något.

Inledningsvis skall nämnas något om vis- sa formella aspekter på den nu engagerade personalens ställning vid en organisations- förändring. Statstjänstemännens villkor i avseende på dels anställnings upphörande på initiativ av arbetsgivaren, dels förflytt- ningsskyldighet regleras i statstjänstemanna- lagen (SFS 1965 : 274). Vad som i den först- nämnda frågan intresserar i detta fall är endast tvångsentledigande enligt bestäm— melserna om uppsägning. I detta hänseende gäller att ordinarie tjänsteman med anställ- ningsform som förekommer i det statliga lantmäteriet ej kan skiljas från tjänsten. Icke ordinarie tjänsteman kan däremot skil- jas från tjänsten efter uppsägning på objek- tivt godtagbart skäl. Uppsägningstidens längd, vilken regleras genom avtal, varierar för skilda typer av anställning men uppgår i här aktuella fall maximalt till tre måna- der. I fråga om förflyttningsskyldigheten gäller att denna är praktiskt taget total in— om det statliga lantmäteriet. Den i detta sammanhang aktuella gruppen av tjänste- män torde också kunna förflyttas till tjäns- ter hos statliga myndigheter inom annat verksamhetsområde. I sådant fall skall dock arbetsuppgifterna vara likartade eller såda- na att tjänstemannen med hänsyn till sin utbildning är lämpad för tjänsten.

Kommunala tjänstemän kan entledigas på grund av omorganisation, oberoende av an- ställningsformen.

Här bör framhållas att såväl stat som kommun är mycket återhållsamma vid till- lämpning av de möjligheter till uppsägning och förflyttning som sålunda förekommer.

Utredningens förslag innebär att lantmä- teriet måste tillföras personal som svarar mot de från andra organ överflyttade arbetsupp- gifterna. Denna personal kommer i första hand att rekryteras från kommunerna. Man kan emellertid vänta sig att åtskilliga större

kommuner kommer att behålla ett redan etablerat kommunalt kontor för mättekniska uppgifter. En stor del av den personal som nu är engagerad inom kommunernas mät- ningsväsende kommer därför inte att berö- ras av den föreslagna omläggningen.

Med hänsyn både till arbetsgivarens öns- kemål om ett gott urval och till arbetstagar- nas intressen bör alla tjänster som skall ny- besättas i anledning av omorganisationen så långt möjligt tillsättas i ett sammanhang, i förekommande fall efter ansökningsförfa- rande. Tjänsterna i centralförvaltningen måste dock vid ett tidigare genomförande beträffande denna del av organisationen behandlas för sig i en första omgång. Tjänst i befordringsgång eller i högstlönegrad och annan icke stationsbunden tjänst synes vi- dare inte böra ledigförklaras i andra fall än då en sådan är förenad med särskilda ar- betsuppgifter.

Utredningen finner det naturligt att de ledande krafterna i det nya verket hämtas från båda de huvudområden som berörs av omorganisationen och att skilda tidigare er- farenheter blir representerade.

I likhet med vad som var fallet vid sta- tens övertagande av huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet bör en särskild tillsättningsnämnd utses för att handlägga ärenden rörande tillsättningen i samband med omorganisationen av ifråga- kommande tjänster. Nämnden bör ha stats- kommunal sammansättning. Den bör träda i verksamhet snarast efter beslut om en ny organisation.

I den mån kommunalt anställd tjänste- man, som varit sysselsatt med sådana upp- gifter som övertas av staten, vid tillsätt- ningsförfarandet inte erhåller tjänst skall staten vara skyldig att bereda vederbörande arbete inom lantmäteriet med likvärdiga an- ställningsvillkor. Därvid måste dock, liksom för den förutvarande statliga personalen, förflyttning till annan stationeringsort kun- na komma i fråga.

Personalfrågor, såväl principella som in- dividuella, som aktualiseras av en ny orga- nisation skall givetvis bli föremål för över— läggningar och i vissa fall förhandlingar

mellan staten, kommunerna och personalor— ganisationerna.

16.3 Utrustning

Organisationslösningen aktualiserar också frågan om skyldighet för staten att inlösa kommunal utrustning. Sådan skyldighet bör föreligga beträffande den utrustning, som använts inom kommunalt fastighetsbild- ningsorgan för uppgift som i den nya orga- nisationen skall ombesörjas av staten. Vär— deringen av utrustningen bör ske i enlighet med de normer, som tillämpas i dylika fall. För en enhetlig bedömning av dessa frågor bör de uppdras åt en utrustningsnämnd av statskommunal karaktär. Även denna nämnd bör börja sin verksamhet snarast ef- ter ett beslut om en ny organisation.

Reservation

av ledamöterna Järdler, Olsson och Petersson med instämmande av experten Ekström

1 Inledning

Av lantmäteriverksamhetens tre huvudfunk- tioner, nämligen fastighetsbildning, fastig- hetsregistrering och mätningsväsende, är de båda förstnämnda utförligt reglerade i lag och författning och därmed väl definierade. I ett fastighetsbildningsärende ingår normalt förutom en formell del även tekniska göro- mål, såsom mätning och kartframställning. Till mätningsväsendet — i den bemärkelse detta uttryck användes i betänkandet och denna reservation brukar hänföras en rad tekniska arbetsuppgifter, som, utan att någon klar gräns alltid är möjlig att dra, icke ingår i fastighetsbildning och fastighets- registrering men har anknytning dels till dessa båda funktioner, dels till andra kom— munaltekniska verksamhetsgrenar. Även mätningsväsendet är i viss mån författnings- reglerat.

Det av utredningens majoritet framlagda förslaget kan sammanfattningsvis sägas inne- bära följande:

All lantmäteriverksamhet av myndighets— karaktär på riks- och länsplanen skall vara statlig. På det lokala planet skall fastighets— bildning och fastighetsregistrering ske i stat— lig regi, medan mätningsväsendet föreslås utgöra en kommunal angelägenhet. Om kom- mun ej önskar handha mätningsväsendet skall staten vara skyldig att sköta även detta. Kommuner med egna kvalificerade organ för mätningsväsendet kan efter avtal med staten få ombesörja åtskilliga tekniska och andra arbetsuppgifter som ingår i fastighets- bildningsförrättningar.

Vi anser liksom majoriteten att staten skall ha ett generellt ansvar för fastighets-

bildning och fastighetsregistrering. Vi menar dock att det ej bör skapas ett statligt mono- pol, utan att kommuner som har för ända- målet kompetent personal skall ha rätt att ombesörja fastighetsbildning och efter sär- skilt beslut av Kungl. Maj:t även fastighets- registrering. Fastighetsbildning för lantbruks- ändamål bör emellertid normalt ombesörjas av statlig fastighetsbildningsmyndighet också inom sådana kommuner. Vår linje får vissa organisatoriska följder även på riks- och länsplanen. I det följande redovisar vi först vissa fakta och värderingar som en allmän bakgrund till vår reservation, därefter följer en kritisk granskning av majoritetens argu- mentation, varpå vi avslutar med att fram- lägga ett eget organisationsförslag med ut- kast till författningstext.

2 Vissa grundläggande fakta och värde- ringar

2.1 Fastighetsbildningens samband med plan— och byggnadsväsendet

Kommunernas ansvar för fastighetsbillning- en har kommit till klart uttryck i ] åbygg- nadsstadgan. Där anges såsom byggnads- nämndens åligganden bl.a.:

»att ombesörja utredningar rörande plan- läggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen samt i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar som finnas påkallade» samt

»att lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings- och bygg- nadsfrågora.

Sambandet mellan samhällsplanering och fastighetsbildning underströks av båca då—

varande kommunförbunden i deras remiss- yttranden år 1964 över förslaget till ny fas- tighetsbildningslag.

Stadsförbundet anförde:

»Byggnadslagstiftningens innehåll och de pla- nerande myndigheternas beslut måste alltså en- ligt styrelsens bestämda uppfattning ange grän- serna för befogenheterna inom fastighetsbild- ningen och denna i huvudsak vara sista ledet i en planering. De olika åtgärderna inom plan- läggningen är ofta väsentligt mer ingripande i den enskildes rättssfär än själva fastighetsbild- ningen.»

Svenska Kommunförbundet framhöll:

»Behovet av en moderniserad och smidigare lagstiftning för fastighetsbildningen har blivit allt mera kännbart för kommunerna i samma mån som kommunerna på grund av samhälls- utvecklingen själva måste förvärva mark och genom planinstituten söka länka bebyggelsen i enlighet med allmänna intressen. Den intensiva byggnadsverksamheten i tätorter och i områden med utpräglad fritidsbebyggelse och önskvärd- heten av att kunna begränsa byggnadsverk- samheten i trakt som behöver bevaras för fri- luftsliv, ställer allt starkare krav på ett klart samband mellan planverksamhet och fastig- hetsbildning, ett samband i vilket enligt sty- relsens mening fastighetsbildningen bör anpas- sas efter föreliggande planintressen.»

Vid sin anmälan av nyssnämnda lagför- slag anförde statsrådet och chefen för justi- tiedepartementet:

»Många remissinstanser har enligt min mening med rätta — framhållit den stora bety- delse som fastighetsbildningen i tätorter har. Vid denna fastighetsbildning är sambandet med planläggningen enligt BL av central betydelse. Motsvarande förhållande torde med tiden kom- ma att föreligga för allt större delar av fastig- hetsbildningsverksamheten på grund av den starka utökningen av tätorterna och de allt star- kare kraven på en ökad planläggning av mar- ken. Sambandet mellan fastighetsbildning och planläggning kommer därigenom att få ännu större betydelse än f.n. Jag syftar härvid inte bara på planläggning för bebyggelse utan också på sådan som tar sikte på annan markanvänd- ning. Det kan därför förtjäna övervägas om man inte bör sammanföra lagstiftningen om den fy- siska samhällsplaneringen och om fastighets- bildningen i en gemensam lag.»

Fastighetsbildningens nära anknytning till och beroende av den kommunala planering- en har uppmärksammats även av länsdemo— kratiutredningen, som i betänkandet »För- valtning och folkstyre» (SOU 1968: 47) an- för:

:Först kan konstateras att lantmäteriverk- samheten successivt erhållit en allt starkare kommunal anknytning. Härtill har givetvis med- verkat det ökade bostadsbyggandet samt inte minst fritidsbebyggelsens expansion. Genom att de flesta städer och en del andra kommuner haft egna mätningsorganisationer har det stat- liga lantmäteriväsendets verksamhet till stor del inriktats på mindre kommuner och på jord— och skogsbrukets behov.

Det synes vara ofrånkomligt, att vid ett fram- tida ställningstagande till huvudmannaskapet för lantmäteriverksamheten det starka samband, som råder mellan fastighetsbildning och bebyg— gelseplanering, tillmätes stor vikt. Av största betydelse för inställningen till huvudmanna— skapsfrågan torde statsmakternas ställningsta- gande till den av 1954 års fastighetsbildnings- kommitté (SOU 1963: 68) föreslagna gemen- samma fastighetsbildningslagstiftningen för land och stad komma att bli. Genom denna lagstift- ning kommer de formella möjligheterna för ett helt kommunalt fastighetsbildningsväsende att skapas.»

Fastighetsbildningens samband med plan- läggningen är således väl dokumenterat. Ingenting tyder på att styrkan i detta sam- band kommer att minska i framtiden.

Sambandet mellan planläggning, fastig- hetsbildning och byggnadsväsen är mycket påtagligt och ganska komplicerat. Man före- ställde sig gärna förr att planläggningen bor- de äga rum först, därefter skulle fastighets— bildningen vidta, och till sist skulle bebyg- gelsen projekteras för de färdigbildade fas- tigheter som skapats i enlighet med detalj- planen. Den moderna exploateringsproces- sen fungerar dock ej så att vart och ett av dessa element kan avgränsas från de båda andra varken i sak eller tidsmässigt. Redan på planeringsstadiet måste planförfattaren ta hänsyn inte bara till den avsedda bebyggel- sens utformning utan även till en rad fak- torer som kan påverka plangenomförandet, såsom det befintliga fastighetsbeståndet, lämplig ny fastighetsindelning och möjliga former för fastighetssamverkan. För att ut-

reda dessa ting är personligt samråd mellan planförfattare och fastighetsbildare regel- mässigt nödvändigt för en god helhetslös- ning. Sedan planens huvuddrag lagts fast är ofta även den blivande fastighetsbildningen helt låst —— detta stadium uppnås i praktiken ofta långt innan planen fastställts eller an- sökan om fastighetsbildning gjorts.

Även behandlingen av nybyggnadsärenden kräver utan undantag uppgifter från fastig- hetsbildaren. Vanligen sker den rutinmäs- siga redovisningen av information i detta avseende i form av nybyggnadskarta. Kom- pletterande uppgifter måste dock lämnas vid direkt kontakt mellan den arkitekt eller an— nan föredragande som handlägger bygg- nadslovsärendet och fastighetsbildaren. Sär- skilt förekommer detta då byggnadslovet är förknippat med ansökan om dispens från någon av byggnadslagens bestämmelser. Upplysningar, utredningar och snabba ställ- ningstaganden brukar då behövas, exempel- vis i fråga om tilltänkt fastighetsbildning inom visst område eller om förutsättning- arna för rättsligt genomförande av fastställd tomtindelning.

Behovet av intim och smidig samverkan i det dagliga arbetet mellan de organ som handlägger detaljplanering, byggnadslovs- prövning och fastighetsbildning är alltså obe- stridligt. De båda förstnämnda organen är kommunala, ofta inordnade i en förvaltning, ett stadsarkitektkontor. För närvarande finns det också kommunala fastighetsbildnings- organ, stadsingenjörskontor, i nästan alla de stora kommunerna, representerande betydligt mer än hälften av rikets befolkning och den övervägande delen av byggnadsverksamhe- ten. Samarbetet har fungerat väl till gagn för samhällsbyggandet. Majoritetsförslaget inne- bär en ändring härvidlag så, att fastighets- bildningen skulle brytas ut ur sitt hittills- varande sammanhang och överföras till en statlig fastighetsbildningsmyndighet. Vi är övertygade om att en sådan ordning skulle innebära en klar försämring jämfört med nuläget. Det är nämligen inte realistiskt att räkna med att de övriga parterna i exploa- teringsprocessen, samtliga kommunala, skul- le kunna hålla så intim kontakt med en

statlig myndighet som man nu har med stadsingenjören. Inte heller kontakter i mot- satt riktning torde bli så vanliga. Härvidlag skulle såväl psykologiska som tids- och lokal- mässiga faktorer spela in. Följden torde bli att fastighetsbildningsmyndigheten i stort sett inte skulle engageras annat än på ett strikt formellt plan, vilket skulle få besvä— rande konsekvenser för planläggning och plangenomförande.

2.2 Samband mellan fastighetsbildning, mät- ningsväsende och övrig kommunalteknisk verksamhet

Den i föregående avsnitt behandlade med- verkan från fastighetsbildarens sida vid planering och byggnadslovsgivning är själv- fallet betydelsefull men ändock kvantitativt sett av mindre omfattning jämfört med hans insatser på det tekniska området. Här skall endast nämnas översiktlig kartläggning, som ofta representerar början av en exploatering, grundkarta med fastighetsförteckning till stadsplan, tomtindelning, nybyggnadskarta, husutstakning och lägeskontroll av nybygg— nad. Dessa tekniska insatser är ganska jämnt fördelade över hela exploateringsskedet och befinner sig tidsmässigt ej sällan på den »kritiska linjen» i kommunernas exploate- ringsnätverk. Det expertlag som i nära samarbete med förtroendemän handhar exploateringsprocessen i dess mera vidsträck- ta bemärkelse omfattar inte endast represen- tanter för planering, byggnadsväsende och fastighetsbildning utan även för exempelvis markförvärv och markupplåtelser (fastighets- kontor) och anläggningsarbeten (byggnads— kontor). I denna krets har fastighetsbildaren således en dubbel funktion. Han skall dels tillhandahålla fakta och bedömningar i rena fastighetsbildningsfrågor, dels svara för en omfattande teknisk service. I själva verket är det svårt att skilja dessa uppgifter åt, eftersom man exempelvis ej kan stå till tjänst i fastighetsbildningsfrågor om man ej har det tekniska underlaget klart för sig och ej disponerar de tekniska resurserna.

_. m—_v.-

Rent praktiskt går det numera till så i många kommuner att åtgärder för fastig- hetsbildning och mätningsväsende löses sam- tidigt genom ett integrerat ADB-system. I ett ärende som avser exploatering eller sa- nering av visst område studerar fastighets- bildaren först befintliga förrättningsakter, kartor och beräkningar. Därefter föranstal- tar han om eventuellt behövliga komplette- rande mätningar, beräkningar och karte- ringar.

Det kompletterade materialet ligger där- efter till grund för upprättandet av ett ADB- manus. Här anges vissa tekniska förutsätt- ningar i form av bl. a. koordinater och sid- längder, varefter ADB-programmet ombe- sörjer t.ex. beräkning av stadsplanelinjer och föreslagna tomter med arealer, sidläng- der och koordinater för gränspunkterna, be- räkning av utstakningsdata för gränspunk- terna samt slutgiltig automatisk utskrift på remsstyrd skrivmaskin inte bara av de tek- niska uppgifterna rörande de nya tomterna utan även av tomtindelningsbeskrivningar och tomtmätningsutlåtanden. Åtminstone något program kan även leverera en hål- remsa för automatisk kartering av de nya tomterna. Även där automatiseringen ej gått så långt är verksamhetsschemat i princip detsamma med formella och tekniska mo- ment inflätade i varandra under hela arbets- processen.

Majoritetsförslaget innebär ett statligt fas- tighetsbildningsmonopol. Mätningsväsendet betraktas dock som en kommunal angelä- genhet och man beräknar att de flesta kom- muner, företrädesvis större och expansiva, som för närvarande har egen lantmäteri- organisation skulle behålla denna för hand- havande av mätningsväsendet. Om chefen har högskoleutbildning kan organisationen betros även med i fastighetsbildningen in- gående arbetsmoment av teknisk och förbe- redande art. I exploateringsfallet skulle dessa arbetsmoment omfatta den tidsmäs- sigt helt dominerande delen av fastighets- bildningsförrättningen.

I fråga om ett mycket stort antal förrätt- ningar skulle således de tekniska göromå-

len såsom mätningar, kartläggning och ut- stakning, handläggas av kommunala organ, medan den mera formella delen av förrätt- ningarna skulle handläggas av den statliga fastighetsbildningsmyndigheten.

Även om man i den organisationsformen i huvudsak skulle kunna bibehålla en ratio- nell arbetsgång med samtidig handläggning av tekniska och formella arbetsmoment i ett integrerat system ligger det dock i sakens natur, att arbetsprocessen i så fall väsent- ligen skulle komma att styras och utföras av det organ som har de tekniska resur- serna, nämligen det kommunala. Den stat- lige fastighetsbildaren finge ingen nämnvärd reell möjlighet att påverka de tekniska och utredande arbetsmomenten. Fastighetsbild- ningen skulle härvid i åtskilliga fall säker- ligen komma att reduceras till en ren forma- litet, något som ej kan vara ägnat att stärka rättssäkerheten. Om fastighetsbildningsmyn- digheten i stället väljer att själv utföra eller i detalj kontrollera av kommunen levererade uppgifter kan ett betydande dubbelarbete knappast undvikas.

Enligt vår åsikt är anknytningen av tek- niska frågor till rättsliga sammanhang så stark, att svåra olägenheter såväl beträffan- de den praktiska funktionen som rättssäker- heten kan uppstå om dessa båda element i fastighetsbildningen skiljs åt. Vi anser såle- des att den i majoritetsförslaget förutsatta arbetsfördelningen mellan stat och kommun innebär en klar försämring jämfört med nu- läget, då samma organisation kan sköta hela lantmäteriverksamheten.

Från denna synpunkt sett blir läget mind- re ogynnsamt i de kommuner där staten kommer att handha såväl fastighetsbildning som mätningsväsende. Om majoritetsförsla- get skulle komma att genomföras blir den logiska följden härav, att staten bör få skyl- dighet att ombesörja även mätningsväsendet åt alla kommuner som önskar detta. Skyl- digheten får dock sådan omfattning — inte minst kostnadsmässigt —- att det torde vara orealistiskt att förutsätta att den inom rimlig tid kan komma att effektivt fullgöras av det statliga lantmäteriet.

Dagens samhälle ställer ständigt ökade krav på primärkommunerna och på deras förut- sättningar att aktivt engagera sig inom skil- da grenar av samhällsbyggandet. De hittills- varande kommunerna har i många fall ut- gjort ett allt för litet underlag för en ut- byggd kommunal service och den ekono- miska bärkraften har varit för svag. Genom sammanläggningar av kommuner inom kom- munblockens ram avhjälps efter hand detta förhållande. Vid ett ställningstagande till lantmäteriets organisationsproblem måste man utgå från förutsättningen att landet den 1 januari 1974 kommer att vara indelat i något mindre än 300 kommuner.

Kommunernas ansvar för samhällsbyg- gandet har ökat markant under senare år. Här må endast erinras om det kommunala ansvaret för markförsörjning och bostads- byggande. Det redan nu starka kommunala inflytandet över detaljplaneringen kan kom- ma att förstärkas. I direktiven till 1968 års bygglagutredning uttalar nämligen departe- mentschefen att han funnit starka skäl tala för att detaljplanerna bör kunna fastställas av kommunen själv. Kraven på en vidgad kommunal service har vidare ökat. Kom- munernas förvaltningar måste till följd av det ökade ansvaret ges större mångsidighet. Samtidigt skärps kraven på en intim sam- ordning mellan skilda insatser i samhälls- byggnadsarbetet. Detta samordningsbehov berör i hög grad lantmäteriverksamheten, något som bör beaktas vid organisations- bedömningarna på detta område. Kommu- nerna bär också huvuddelen av de totala kostnaderna för lantmäteriverksamheten i landet.

Vidare bör möjligheten till tekniskt sam- arbete mellan olika kommunala förvaltning- ar inom samma kommun beaktas. Även om dessa förvaltningar bedriver olikartad verk- samhet förekommer redan i dag ett frukt- bärande samarbete över branschgränserna i fråga om exempelvis automatisk databe- handling, personalfrågor, diarieföring, debi- tering och andra kamerala göromål. Då redan en kommun om 15000 innevånare

med normalt utbyggd förvaltningsapparat har omkring 600 anställda inses lätt att en integration av den kommunala verksamhe- ten medger möjlighet till stordrift på vissa områden, något som även i avsevärd mån kan komma kommunernas lantmäteriväsen- de till godo.

2.4 Urbaniseringen

Lantmäteriverksamheten kan fördelas på tre samhällssektorer (se utredningen avsnitt 2.3.1 slutet), nämligen urban, agrar och fritidsinriktad verksamhet. I stort sett kan hela den kommunala insatsen hänföras till den urbana sektorn. Den statliga verksam- heten kan i stora drag bedömas fördela sig med ungefär hälften på urban verksamhet och med en fjärdedel vardera på agrar och fritidsinriktad verksamhet. Om man härvid antar att de båda organisationernas presta- tioner är lika stora, följer att av den sam- lade lantmäteriinsatsen i landet något sådant som 75 % skulle avse urban verksamhet, och återstoden fördelas lika på de båda andra sektorerna.

De angivna andelstalen får ej pressas för hårt men de illustrerar ändå tydligt hur befolkningsomflyttning och tätortstillväxt förskjutit lantmäteriverksamhetens tyngd- punkt från de traditionella åtgärderna, som syftar till bildande av bärkraftiga jordbruk, mot medverkan i exploateringsprocessen.

De urbana ärendenas dominans har för- anlett byggnadsstyrelsen att i sitt remiss- yttrande över förslaget till fastighetsbild- ningslag framhålla att »flertalet fastighets- bildningsförrättningar sker för bebyggelse- ändamål och att det därför ligger nära till hands att ställa frågan om inte fastighets- bildning för tätbebyggelse borde behandlas som normalfall och de många gånger kom- plicerade fastighetsbildningarna inom de egentliga landsbygdsområdena få en mindre framträdande behandling».

2.5 Kommunalt lantmäteri i historiskt perspektiv

Redan år 1636 tillsatte Stockholms stad sin förste stadsingenjör. Under 1700-talet följde

några andra av de större städerna i huvud- stadens fotspår. Kommunaliseringen av stä- dernas lantmäteriverksamhet tillhör emeller- tid väsentligen slutet av 1800-talet och detta århundrade. För närvarande har de flesta städer och även åtskilliga andra kommuner, tillsammans ungefär 120, funnit med sin fördel förenligt att inrätta egna stadsingen- jörskontor.

Trots att utvecklingen gjort det nödvän- digt för kommunerna att inrätta egna lant- mäteriorgan, har man från lantmäteristy- relsens sida vid upprepade tillfällen ifråga- satt den kommunala självstyrelsen på lant- mäteriväsendets område. Redan under 1600- talet påfordrade sålunda dåvarande direk- tören för lantmäteriet att stadsingenjören i Stockholm borde ställas »under hans direc- tion». Liknande aktioner har sedan före- kommit vid flera tillfällen men antingen av- visats av Kungl. Maj:t eller lämnats utan avseende.

Den senaste och mest ingående pröv- ningen av villkoren för det kommunala lantmäteriet förekom år 1936 i samband med inrättandet av stadsbyrån vid lantmä- teristyrelsen. Vid riksdagsbehandlingen av detta ärende avkrävdes dåvarande jord- bruksministern Per Edvin Sköld löftet att stadsbyrån, som skulle ha överinseendet över det kommunala lantmäteriet och biträda detta med rådgivning och annan service, fortsättningsvis skulle ledas av en chef som hade lång erfarenhet av kommunal fastig- hetsbildningsverksamhet. Så har också prak- tiskt taget utan undantag varit fallet.

2.6 Personal, budget

Den kommunalt anställda lantmäteriperso- nalen uppgick år 1968 till ungefär 2500 anställda, vilket bör jämföras med ca 1 800 anställda inom lantmäteristaten sam- ma år. Proportionerna mellan personalkate- gorierna är olika: staten har mer än dubbelt så många lantmätare som kommunerna, i gengäld betydligt färre mätningsbiträden och utsättare. Skiljaktigheterna härvidlag beror väsentligen på olika arbetsuppgifter.

Kostnaderna för det statliga lantmäte- riets förrättningsorganisation för budgetåret 1966/67 har beräknats till 68 mil. kr. Den sammanlagda budgeten för kommunala lant- mäteriorganisationer år 1967 uppgick till mer än 80 milj. kr.

Den lokala statliga verksamheten har hög kostnadstäckning: man siktar på en i det närmaste fullständig balans mellan brutto- debitering och kostnader. De kommunala organisationerna debiterar bara viss del av verksamheten; undantagna är flera viktiga poster som t. ex. grundkartor för stadsplan och mätningsteknisk service åt andra kom- munala organ — den externa kostnadstäck- ningen är därför väsentligt lägre. Ett försök att klarlägga vilka som egentligen betalar lantmäterikostnaderna i landet ger vid han- den att kommunernas sammanlagda kost— nader är klart dominerande. Om den ovan antydda målsättningen för den statliga taxe- politiken kan fullföljas, kommer självfallet endast en relativt liten andel av kostnaderna att åvila staten.

3 Kritik av majoritetens motivering 3.1 Fastighetsbildning

Majoriteten anför en rad motiv som enligt dess uppfattning skulle tala för fastighets- bildning under statligt huvudmannaskap. Vi kommer i det följande att diskutera dessa argument i den ordning de framförts i av- snitt 6.9.

Till att börja med skall konstateras att förslaget till ny fastighetsbildningslag ej innehåller några bestämmelser om förrätt- ningsmännens anställningsform. Fastighets- bildningskommittén ansåg »det vara bety— delsefullt att endast sådana förrättningslant- mätare tjänstgöra som äro anställda i an- tingen statlig eller kommunal tjänst». Depar- tementschefen har uttalat att förrättnings- männen bör vara i allmän tjänst. Sålunda skulle de privata förrättningsmän som nu med stöd av länsstyrelseförordnanden hand- lägger vissa förrättningar ej längre få fort-

sätta sin verksamhet. Den nya fastighets- bildningslagens ökade befogenheter för och krav på förrättningsmännen har liksom ut- vecklingen i övrigt medfört att denna för- rättningsmannainstitution kanske måste av- vecklas. Vi önskar för vår del framhålla den synnerligen förtjänstfulla insats som dessa förrättningsmän gjort på många håll, sär- skilt i de mindre tätorterna men även när det gällt att »kapa toppar» inom större kom- muner.

Man framhåller att den nya enhetliga la- gen kräver en enhetlig lagtillämpning. Vi är av samma uppfattning men kan inte finna att detta krav enbart skulle kunna uppfyllas av en statlig organisation. Givetvis behövs dock bl. a. centralt utfärdade anvisningar och tillämpningsföreskrifter samt en viss övervakning för att säkerställa enhetligheten, oavsett om verksamheten sköts statligt eller kommunalt. Även om jämförbarhet ej före- ligger i alla avseenden kan framhållas att gällande lag om fastighetsbildning i stad till- lämpats sedan år 1918 av såväl kommunala som statliga fastighetsbildare utan att enhet— ligheten i lagtillämpningen utgjort något problem.

Vi delar helt majoritetens mening att höga krav måste ställas på förrättningsmännens utbildning, erfarenhet och rutin samt på de- ras kompetens i övrigt. Det finns dock ingen anledning anta att kommunalt anställda lant- mätare skulle ha sämre kompetens än sina statliga kolleger. Möjligen skulle motsatsen kunna hävdas, eftersom de flesta förrätt- ningslantmätare som nu är kommunalt an- ställda har verksamhet inom lantmäteri- staten bakom sig och sålunda kan anses ha mera allsidig erfarenhet. Vad beträffar för- rättningslantmätarnas specialisering vill vi hävda, att en verklig specialisering på de större tätorternas fastighetsbildningsproblem egentligen endast är möjlig inom ramen för en kommunal organisation. Specialisering inom övriga ämnesområden torde dock ibland kräva samverkan mellan flera kom- muner. Sådan samverkan mellan kommuner förekommer i betydligt mer komplicerade sammanhang än det här aktuella.

Vi kan helt instämma i majoritetens upp-

fattning att fastighetsbildningsproceduren ställer höga krav på rättssäkerhet och opar- tiskhet. Fastighetsbildningskommitténs upp- fattning att förrättningen kunde jämställas med en första domstolsinstans har emellertid ej godtagits av departementschefen och en förrättning enligt den föreslagna nya fastig- hetsbildningslagen kommer alltså att kunna föras vidare till prövning i inte mindre än tre domstolsinstanser. Sedan den nuvarande lagen om fastighetsbildning i stad trädde i kraft år 1918 torde kommunala förrättnings- män ha handlagt över en halv miljon för- rättningar enligt denna lag. I denna bety- dande förrättningsvolym finns veterligen inte en enda förrättning, där man kunnat fastslå att förrättningsmannen obehörigt engagerat sig för kommunala intressen. Inom andra sektorer, där det förekommer avgöranden av väsentligt större betydelse för den enskilde än på fastighetsbildningens om- råde, handläggs ärenden i första instans av kommunal myndighet. Som exempel på så- dana områden kan nämnas detaljplaneringen och hela det stora sociala fältet. Fall där kommun och enskild i viss mån ställs emot varandra förekommer även här.

I detta sammanhang skulle vi också vilja erinra om ett uttalande av statsrådet och chefen för justitiedepartementet i proposi- tion med förslag till lag om vissa gemensam- hetsanläggningar. En remissinstans hade här- vid ansett att man från allmänna rättssäker- hetssynpunkter i princip inte kunde godta kommunal tjänsteman som förrättningsman utan att i första hand lantmätare i den stat- liga lantmäteriorganisationen eller expropria- tionstekniker borde förordnas. Departe- mentschefen konstaterade härvid: »Något jävsförhållande torde inte kunna anses före- ligga på den grund att förrättningsmannen är anställd hos kommun, som äger av för- rättningen berörd fastighet.»

Mot uppfattningen att statlig fastighets- bildningsmyndighet bättre än en kommunal skulle tillgodose kravet på opartiskhet, häv- dar vi att detta krav blir lika väl tillgodosett i en kommunal organisation.

Majoriteten framhåller som motiv för en statlig fastighetsbildningsorganisation att

staten inte kan undvara ett fast grepp över insatserna på jordbrukets och skogsbrukets områden. Enligt vår mening bör det statliga inflytandet i första hand utövas genom lant- bruksnämnder och skogsvårdsstyrelser. Så- som närmare kommer att utvecklas i ett följande avsnitt räknar vi med att såväl stat- liga som kommunala fastighetsbildningsmyn- digheter skall kunna verka i fortsättningen. Arbetsfördelningen mellan dessa statliga och kommunala organ skulle härvid bl.a. inne- bära att fastighetsbildning för lantbruks- ändamål normalt skulle utföras av statliga enheter. Insatserna inom fritids- och natur- vårdssektorerna borde däremot ofta kunna göras av kommunal organisation.

Fördelen med större arbetsunderlag samt det olämpliga i små och orationella enheter tillmäts stor betydelse av majoriteten. Majo- ritetsförslaget innebär 1 889 tjänstemän vid 165 region- och lokalkontor, dvs. drygt 11 anställda per kontor. Stadsingenjörskon- torens nuvarande genomsnittliga personal- styrka uppgår till ungefär 20 anställda per kontor; genomsnittliga antalet lantmätare per enhet blir dock större vid den föreslagna statliga organisationen än på de nuvarande stadsingenjörskontoren. Stadsingenjörskonto- ren får emellertid ej ses som isolerade en- heter. De ingår — ofta tillsammans med tusentals andra kommunala tjänstemän i en kommunal förvaltningsapparat, som er- bjuder goda möjligheter till specialiserade insatser av personal och materiel.

Det framhålls i betänkandet att »den helt övervägande delen av fastighetsbildnings- verksamheten» handläggs av det statliga lant- mäteriet, vilket skulle underlätta genom- förandet av ett statligt fastighetsbildnings— väsende. Såsom framgår av avsnitt 2.1.4 sker den dominerande delen av fastighets— bildningen genom avstyckning och tomtmät- ning. Enligt tabell 5 handlade år 1967 stat- liga organ 21900 och kommunala organ 17 700 sådana ärenden. Vi är visserligen medvetna om att de statligt handlagda för- rättningarna innehöll en större andel kom- plicerade ärenden än de kommunalt hand- lagda, men antalet ärenden spelar ändå stor roll, eftersom varje förrättning, även den

enklaste, kräver ett obligatoriskt, ingalunda obetydligt, mått av formella och tekniska insatser. När det gäller verksamheten i tät- orter kan man knappast skilja fastighets- bildning från tomtindelning, eftersom en rad viktiga förrättningsförberedelser brukar ut- föras inom tomtindelningens ram. Om hän- syn tas även till tomtindelningarna blir för- hållandet mellan statliga och kommunala in- satser än jämnare än som framgår av de nyss anförda siffrorna. Enligt vår mening innebär alltså majoritetens ovan återgivna uttalande en betydande överdrift.

Majoriteten befarar att kommunal fastig- hetsbildning skulle medföra behov av en så omfattande samverkan mellan kommuner att denna knappast torde kunna åstadkommas utan tvångslagstiftning. Den organisations- lösning, som vi kommer att föreslå, innebär inte att all fastighetsbildning skulle ske kom- munalt. Behovet av samverkan mellan kom- munerna skulle inte bli så stort —— även om emellertid detta skulle bli fallet, kan vi inte finna att tvångslagstiftning skulle behövas. Såsom torde framgå av vårt förslagsavsnitt bör inte heller genomförandet erbjuda några större problem.

3.2 Fastighetsregistrering

Bedömningar rörande fastighetsregistrering- ens organisation försvåras i hög grad av att det nya registreringssystemet ännu ej är helt utformat. Försöksverksamhet pågår, men oklarhet föreligger ännu på exempelvis föl- jande väsentliga punkter:

Skall man ha ett skrivet register eller skall innehållet vara lagrat enbart i ADB-minne med möjlighet för avnämarna att ta del av innehållet på bildskärm?

Hur kommer registerkartans olika editio- ner att se ut och hur kommer de att ajour- föras?

Hur skall den betydande kostnad som övergången till det nya systemet medför för- delas mellan stat och kommun?

Det förefaller uppenbart att fastighetsre- gisterreformen ej kan vara fullt genomförd i hela landet till den 1 januari 1972, då den

nya fastighetsbildningslagen och lantmäteri- väsendets nya organisation avses träda i kraft —- det kommer säkert att dröja ett par år till. Det har vidare framgått allt klarare att reformens praktiska genomförande kom- mer att kräva en högst betydande och dyr- bar medverkan från kommunernas sida, framför allt gäller detta de kommuner som nu har hand om fastighetsregistreringen i egen regi.

Vissa skäl skulle kunna anföras för att bibehålla centralnämnden för fastighetsdata som ett fristående organ för genomförande och uppföljning av fastighetsregisterrefor- men. Vad beträffar den centrala servicen i fråga om fastighetsdata och den ADB- mässiga driften skulle möjligen något annat statligt organ kunna tänkas som alternativ till lantmäteristyrelsen. Vi kan dock instäm- ma i majoritetens förslag att lantmäteristy- relsen skall fungera som central myndighet på fastighetsregistreringens område.

I fråga om fastighetsregistrering på de regionala och lokala planen delar vi i stort sett majoritetens bedömning att man bör eftersträva förhållandevis stora enheter. Här- för talar det nya registersystemets i förhål- lande till nuvarande ordning starkt utökade innehåll och mera avancerade teknik samt även vissa arkivvårdsaspekter. Flera av de större kommunerna torde dock utgöra till- räckligt stora registreringsenheter.

Den föreslagna nya fastighetsbildnings- lagen har tillagt registerföraren rätt att i vissa fall föra talan mot förrättningsavgöran- den till rättelse av fel och oklarheter. Detta skulle kunna åberopas som skäl för att fastighetsregistermyndigheten bör vara stat- lig i vart fall om fastighetsbildningsmyn- digheten är kommunal. Vi anser dock att även en kommunal fastighetsregistermyndig- het kan fullgöra den starkt begränsade granskningsskyldigheten under förutsättning att vederbörande har en oberoende ställning i förhållande till fastighetsbildningsmyndig- heten.

Det nuvarande registersystemet innebär i princip att jordregister skall föras för lands- bygden och stadsregister för städerna. Un- dantag från denna regel förekommer i be-

tydande utsträckning. Sålunda föres stads- register i ett hundratal köpingar och andra tätorter. Å andra sidan föres jordregister i delar av åtskilliga städer, huvudsakligen inom på senare tid införlivade landsbygds- områden. Jordregister föres av överlantmä- taren, medan stadsregister vanligen föres av stadsingenjören. —— Stadsregistret ger en väsentligt mera detaljerad redovisning av fastighetsindelningen än jordregistret; inte minst stadsregisterkartan har visat sig vara av stort värde.

Den direkta tillgången på ort och ställe till ett dagsaktuellt fastighetsregister med tillhörande arkiv av förrättningsakter har visat sig vara synnerligen värdefull för kom- munala organ, allmänhet och andra lokala avnämare. Fastighetsregistreringen torde också normalt ha handlagts med väsentligt större snabbhet av de kommunala myndig- heterna än av de statliga. Såvitt bekant har heller ingen antydan till rättsosäkerhet på- visats under de femtio år som kommunal fastighetsregistrering i nuvarande form före- kommit.

Majoritetens förslag innebär att överlant- mätaren skulle bli fastighetsregistermyndig- het. Det skrivna fastighetsregistret i original —— om sådant skall förekomma — samt registerkartans och fastighetsbildningsför- rättningarnas originalakter skulle sålunda förvaras på länslantmäterikontoren. Det nya systemet borde kunna medge kommuner och andra parter relativt snabb och bekväm till- gång till kopior av det skrivna registret eller möjlighet att avläsa detta på bildskärm. Likaså borde tillgång till mikrofilmkopior av förrättningsakterna för de flesta syften vara tillräcklig för dessa parter.

Möjligheten att lämna kommuner och andra registeranvändare aktuella kopior av registerkartan har berörts ovan i betänkan- det under avsnitten 6.4 och 7.2. Där talas bl.a. om möjligheterna att på bildskärm överföra en digitaliserad registerkarta till dem som använder registret. Med digitalise- ring menas i detta sammanhang att kartans alla krokiga gränser och stadsplanelinjer rn. m. omvandlas till system av mycket korta räta linjer. Ändpunkterna på dessa linjer,

_.=a_.* ...—.

liksom redan befintliga gränspunkter, ko- ordinatbestäms, i den mån koordinaterna ej redan är kända, och dessa koordinater lagras på ADB-minne. Kartan kan sedan med hjälp av dator karteras automatiskt el- ler projiceras på bildskärm. Det finns anled- ning att understryka — såsom framhållits i avsnitt 6.4 — att metoden ännu inte an— passats för praktiskt bruk. En digitalisering inom överskådlig tid av i varje fall tätorter- nas registerkartor förefaller att vara ett kost- samt och oerhört omfattande projekt. Svårigheterna i fråga om kopiering av registerkartan har också uppmärksammats av fastighetsregisterutredningen som i en till denna utredning överlämnad promemoria, dagtecknad den 20 mars 1968, anför:

»Ajourhållningen av denna kommer näm- ligen efter datarutinernas införande att kräva relativt stora manuella insatser i registrerings— arbetet. Även om moderna kopieringsmetoder ger goda tekniska möjligheter synes det vidare bli ett ekonomiskt problem att förse skilda registeranvändare med en ständigt ajourhållen registerkarta. Detta spörsmål synes nära hänga samman med andra organisatoriska frågeställ- ningar, t.ex. de lokala fastighetsbildningsorga- nens och andra lokala aktiviteters behov av en ajourhållen registerkarta. Detta problem är naturligtvis störst i de stora städerna.»

De större kommunerna och även andra registeranvändare behöver tillgång till en relativt aktuell omgång kopior av register- kartan. Ett abonnemangssystem borde kun- na ge abonnenten tillgång till nya kartkopior varje år, för vissa områden med livlig ut- veckling kanske en gång i halvåret. Varje registerkarta som inte är dagsaktuell kan dock vara förrädisk att utnyttja. Utöver le- veransen av kartkopiorna måste således läns- lantmäterikontoret vara berett att lämna en daglig och mycket omfattande telefonser- vice med upplysningar om den senaste ti- dens förändringar i kartbilden. Om dessa förutsättningar kan uppfyllas borde således även en statlig fastighetsregistermyndighet på länsplanet kunna ge en i stort sett god- tagbar kartservice, i vart fall för orter där exploatering eller sanering är av måttlig om- fattning. Lösningen synes dock för många

kommuners del innebära en klar försämring jämfört med nuläget.

Den föreslagna nya fastighetsbildningsla- gen innebär att fastighetsregistreringen blir slutfasen i fastighetsbildningen och att de nybildade fastigheterna inte blir fullgångna, förrän de registrerats. Detta förhållande ta- lar för att kommunerna tidsmässigt borde behärska även registreringen, så att inte ett dröjsmål härvidlag äventyrar hela exploate- ringsprocessen, som ju kommunerna har god kontroll över i övrigt. Å andra sidan är fas- tighetsregistrering väsentligt mindre omfat- tande än fastighetsbildning, varför risken för tidsförlust också borde vara mindre. Om en viss prioritering av registreringsuppgifterna vid länslantmäterikontoren sker och om ADB-resurserna blir tillräckliga borde i nor- malfallet registrering av visst ärende kunna ske inom en vecka.

Mot den ovan skisserade bakgrunden kan vi ej helt instämma i majoritetsförslaget att överlantmätarna generellt skulle vara fastig- hetsregistermyndighet. Vi är dock beredda att godta förslaget som en huvudregel, vari- från Kungl. Maj:t skall kunna göra undan- tag.

En annan fråga som inte ägnats så stort utrymme i betänkandet är genomförandet av det nya fastighetsregistersystemet och be- hovet av särskilda övergångsbestämmelser rörande huvudmannaskapet med anledning härav. På denna punkt kommer vi att nedan framföra ett eget kompletterande förslag.

3.3 Allmänt

Enligt vår mening synes majoritetsförslaget i allt för hög grad vara präglat av en strä- van att bevara och bygga ut den statliga lantmäteriorganisationen. Vi menar att det väsentliga bör vara att åstadkomma en orga- nisation som utan att rättssäkerheten efter- sätts ger maximal effektivitet. Tidsfaktorn är härvid mycket viktig. Väntetiderna på insatser från det statliga lantmäteriets sida har ofta ej räknats i månader utan i år. Omkring 75 % av lantmäteriverksamheten

ingår som ett led i exploateringsprocessen. Bruttoinvesteringarna för byggnads- och an- läggningsarbeten i Sverige torde för närva- rande uppgå till i runt tal 25 miljarder kr. om året. Detta innebär att bara en månads försening av varje byggnads- och anlägg- ningsprojekt skulle kunna medföra ränte- kostnader och andra utgifter, som överstiger hela den årliga bruttokostnaden för statlig och kommunal lantmäteriverksamhet till- sammans.

Långa väntetider är ej enbart en ekono- misk fråga. Det kan också sägas vara en rättssäkerhetsfråga att sakägarna ej behö- ver vänta för länge på ett förrättningsavgö- rande.

På kommunalt håll är man väl medveten om lantmäteriverksamhetens betydelse för samhällsbyggandet. Sålunda framhöll då- varande Stadsförbundet i sitt remissyttrande över förslaget till ny fastighetsbildningslag att fastighetsbildningsfrågorna i största möj- liga utsträckning borde kunna anförtros kommunala organ under förutsättning av tillgång till därför kompetent personal. Man betonade att det självfallet är »ett starkt kommunalt intresse att med hänsyn till det nära sambandet mellan planläggningen och fastighetsbildningen kunna ombesörja dessa angelägenheter i egen regi». Förbundet framhöll vidare det angelägna i att kommu- ner med tillgång till kompetent personal finge handha även fastighetsregistreringen.

4 Reservanternas förslag

Eftersom vi på flera väsentliga punkter ej kan instämma i majoritetsförslaget har vi ansett det riktigt att framlägga ett eget för- slag. Detta är ej så detaljerat som majoritets- förslaget, då vi avsiktligt velat inskränka oss till att belysa skillnader av mera principiell art. Förslagets huvuddrag presenteras i detta avsnitt, och i nästa avsnitt framlägger vi ett utkast till lag om huvudmannaskap. Vi har eftersträvat en organisationslösning som ger hög effektivitet utan att rättssäkerheten eftersätts.

4.1 Lokal organisation F astighetsbildning

Vårt förslag är liksom majoritetsförslaget uppbyggt på grundprincipen att det gene- rella ansvaret för fastighetsbildningen på det lokala planet skall vara statligt. Vi före- slår dock ej något statligt fastighetsbild- ningsmonopol, utan kommunen kan få orga- nisera egen fastighetsbildningsmyndighet, själv eller i förening med annan kommun, om den anser sig behöva detta. Ett par vä- sentliga fördelar ernås härmed. De kommu- nala organisationer, som under de senaste decenniernas intensiva samhällsbyggande på ett övertygande sätt bevisat sin effektivitet, kan sålunda bevaras intakta samtidigt som det statliga lantmäteriet bevaras och inriktas på uppgifter, vilka det är väl ägnat att full- göra. Vidare bör kommunernas rätt att välja mellan statlig och kommunal fastighetsbild- ning skapa något av en konkurrenssituation, som kan verka stimulerande på såväl statliga som kommunala fastighetsbildningsenheters insatser.

Kommun skall således ha rätt att inrätta kommunal fastighetsbildningsmyndighet ef- ter anmälan till Kungl. Maj:t. Inrättandet skall normalt ske vid tidpunkt som Kungl. Maj:t bestämmer, dock senast inom tre år efter anmälan. Speciella regler behövs för inrättande av kommunal fastighetsbildnings- myndighet dels vid tidpunkten för ikraftträ- dandet av den nya organisationen av lant- mäteriväsendet (nedan kallad ikraftträdan- det), dels vid tidpunkten för den samman- läggning av kommuner inom kommunbloc— ken som ej ägt rum tidigare. Ikraftträdandet torde ske samtidigt med införandet av den nya fastighetsbildningslagen eller sannolikt den 1 januari 1972; kommunreformen avses vara genomförd den 1 januari 1974.

' Vid ikraftträdandet skall kommun ome- delbart få inrätta fastighetsbildningsmyndig- het i den nya fastighetsbildningslagens me- ning antingen för kommunens hela område eller för en del därav, om kommunal fastig- hetsbildning dittills förekommit inom kom- munen. Berörd kommun skall inge anmälan

härom till Kungl. Maj:t före ikraftträdandet. I anmälan som avser del av kommun skall anges när kommunen önskar inrätta fastig- hetsbildningsmyndighet för återstoden av kommunen. Kungl. Maj:t bestämmer tid- punkten med iakttagande av treårsregeln.

Vid kommunsammanläggning äger den nya kommunen rätt att omedelbart få Över- ta fastighetsbildningen inom kommunens hela område, om kommunal fastighetsbild- ningsmyndighet finns inom någon av de kommuner som ingår i sammanläggningen. Härvid skall anmälas till Kungl. Maj:t hur den nya kommunen avser att ordna fastig- hetsbildningen.

Kommun, som ej längre önskar ombesörja fastighetsbildningen inom sitt område, an- mäler detta till Kungl. Maj:t, som beslutar om och när staten skall överta fastighets- bildningen. Det skall alltså ej föreligga nå- gon automatisk skyldighet för staten att i sådana fall överta fastighetsbildningen.

Vårt alternativ förutsätter statliga produk- tiva enheter i anslutning till alla eller de flesta länslantmäterikontor och i vissa fall även lokalt. Dessa enheter skall fungera som fastighetsbildningsmyndighet i kommuner som saknar egen sådan. De skall vidare nor- malt handlägga fastighetsbildningsförrätt- ningar för lantbruksändamål och efter över- enskommelse även andra förrättningar inom kommuner med egen fastighetsbildningsmyn- dighet. Om kommun i sin tjänst har förrätt- ningslantmätare med speciell inriktning på lantbruksförrättningar bör sådana ärenden kunna handläggas även av kommunal fas- tighetsbildningsmyndighet. Antalet statliga enheter i ett län får givetvis anpassas främst efter arbetsvolymen i länet och dess yta samt efter antalet kommunala fastighetsbildnings- myndigheter. I vissa fall torde en produktiv statlig enhet vara tillfyllest; i något län kanske den statliga fastighetsbildningen bör ombesörjas av enhet i annat län.

F astighetsregistrering

Vi föreslår den avvikelsen från majoritets- förslaget att kommun som kan visa särskilda

skäl härför efter prövning av Kungl. Maj:t skall kunna få inrätta egen fastighetsregister- myndighet. Denna möjlighet skall i princip vara förbehållen vissa större kommuner med egen fastighetsbildningsmyndighet. Fastig- hetsregisterföraren bör ej få tjänstgöra som förrättningsman i fastighetsbildningsmyndig- het och ej heller vara underställd sådan befattningshavare. Normalt torde självfallet såväl fastighetsbildning som fastighetsregi- strering komma att förläggas till samma kommunala förvaltning. En praktisk lösning vore härvid att den för fastighetsregistre— ringen ansvarige fungerade som chef. I kommun som ej inrättar fastighetsregister— myndighet skall överlantmätaren tjänstgöra som sådan myndighet, vilket sålunda blir huvudregel.

Som vi framhållit ovan är fastighetsre- gisterreformen ännu åtskilligt oskarp i kon- turerna. Det förefaller också osannolikt att den överallt skulle kunna vara fullt genom— förd till den 1 januari 1972, den tidpunkt då alla stadsregister enligt majoritetsförsla- get skulle överföras till överlantmätarna. Ett sådant överförande mitt under pågående tek- nisk systemomläggning medför enligt vår mening risk för rent kaotiska förhållanden. Överförandet för viss kommun synes böra ske antingen innan systemomläggningen där påbörjats eller sedan den helt genomförts. Det torde därför knappast vara möjligt att välja samma tidpunkt för överförandet över- allt. Vi föreslår därför den ytterligare änd- ringen i majoritetsförslaget att tidpunkten då viss kommuns fastighetsregister överföres till överlantmätaren skall fastställas av Kungl. Maj:t efter hörande av kommunens styrelse.

Fastighetsbildningsförrättningarnas origi- nalakter bör normalt förvaras hos fastig— hetsregistermyndigheten. Beträffande kom- muner där överlantmätaren är registermyn- dighet bör således han förvara original- akterna och byggnadsnämnden får nöja sig med kopior, exempelvis på mikrofilm. För andra kommuner blir förhållandet omvänt. Detta resonemang gäller de nyare och ny- tillkommande akterna.

Det finns emellertid också akter av äldre

årgång. Som lämplig tidsgräns mellan äldre och nyare akter synes man med hänsyn till arkivvolymen kunna sätta år 1917. Det rör sig härvidlag om ett mycket stort arkivma- terial från 1600-talet och framåt. Dessa akter är av betydelse inte enbart vid lant- mäteriteknisk forskning utan de har också ett betydande värde i t.ex. rättshistoriskt och kulturhistoriskt avseende. Underhåll och renovering av dessa akter med tillhörande kartor erbjuder särskilda problem.

Vi föreslår, att de äldre arkivalierna som redan förvaras vid länslantmäterikontoren, bibehålles där. Likaså bör äldre akter i ar- kiv, tillhörigt kommun med egen fastighets- registermyndighet, bibehållas där.

Undantag från huvudreglerna om aktför- varing måste kunna förekomma, där sär- skilda förhållanden påkallar det. För överfö- ring av akter mellan länslantmäterikontor och byggnadsnämnder bör gälla en över- gångstid om förslagsvis tre år.

Mätningsväsende

Majoritetsförslaget ger kommunerna möjlig- het att själva handha de till mätningsväsen- det hänförliga arbetsuppgifterna. Vi har ing- en erinran mot denna lösning i och för sig men vill starkare än vad majoriteten synes oss ha gjort betona mätningsväsendets utom- ordentligt stora betydelse inte bara för fas— tighetsbildningen utan även för kommunal- teknik och samhällsbyggande i övrigt.

Vi har därför i den föreslagna lagen om huvudmannaskap ägnat ett särskilt kapitel åt mätningsväsendet. Det framgår härav att lantmäteristyrelsen skall ha överinseendet över mätningsväsendet i riket och att det lokala ansvaret härvidlag skall åvila bygg- nadsnämnderna. Detta innebär att den ord- ning som för närvarande enligt den s.k. 1936 års kungörelse råder i vissa företrä- desvis större kommuner skulle utsträckas till att gälla alla kommuner. Det bör på sikt leda till att byggnadsnämnderna t.ex. lägger upp stomnät, primärkartor och över- siktskartor. De myndigheter, företag och enskilda som skall utföra projektering, byg—

gande eller liknande inom kommunen kan således få service i detta viktiga avseende på samma ställe som huvuddelen av övrig in- formation skall hämtas, nämligen hos kom- munalförvaltningen. Byggnadsnämnden kan härigenom också åstadkomma en bättre styr- ning och samordning på det mätningstek- niska och karttekniska området inom kom- munen med sikte på bättre kvalitet och lägre kostnader.

4.2 Länsorgan

Man kan diskutera om det verkligen behövs en lantmäterimyndighet på länsplanet. Så- lunda anför länsdemokratiutredningen (be- tänkandet )Förvaltning och folkstyre» SOU 1968:47 sid. 224):

)Flera skäl talar emellertid för att de funk- tioner som i dag åvilar överlantmätaren i fram- tiden kan dels överföras på andra organ, fram- för allt primärkommunema och lantmäteristy- relsen, dels ombesörjas av landstinget. En kom- munalisering av mätningsväsendet kommer där- vid troligen att innebära att de olika förrätt- ningarna efter sedvanlig besvärstid kommer att erhålla laga kraft utan särskild fastställelse- prövning. Därmed skulle en stor del av över- lantmätarens arbetsuppgifter försvinna.»

Med hänsyn bl. a. till den bevakning av det allmännas intresse som enligt 15 kap. 8 5 i lagrådsremissen till ny fastighetsbild- ningslag skall åligga överlantmätaren har vi dock funnit att denna befattning bör bibe- hållas. Det är emellertid uppenbart att läns- lantmäterikontoret får andra och väsentligt mindre omfattande arbetsuppgifter i vårt al- ternativ än i majoritetsförslaget. Bland de uppgifter som enligt vår mening bör åvila överlantmätarna kan förutom nyssnämnda bevakning i fastighetsbildningsärenden näm- nas fastighetsregistrering åt vissa kommuner och arkivvård. Härtill kommer bl. a. behov av en omfattande service i olika lantmäteri- frågor åt länsstyrelse, domstolar och andra myndigheter och åt allmänheten samt led- ning av och medverkan i de statliga enhe— ternas produktion.

För närvarande står de kommunala fas- tighetsbildningsorganen, stadsingenjörskon-

toren, under överinseende av lantmäteristy- relsen genom dess stadsbyrå, och överlant- mätarna har ej annan befattning med de kommunala enheterna än att de fastställer vissa förrättningar, som representerar en obetydlig del av förrättningsvolymen. Den- na ordning fungerar i princip väl, även om stadsbyråns resurser länge varit i knappaste laget för att medge myndighetsutövning och service i önskvärd omfattning. Övervaknings- och servicebehovet torde ej bli så stort eller frekvent att överinseendet generellt bör få tyngdpunkten förlagd till regionala instan- ser. Det skulle knappast heller vara möjligt att utrusta varje län med adekvata personal- resurser för en sådan verksamhet. Vi anser sålunda att det statliga överinseendet över kommunala fastighetsbildningsorgan liksom hittills bör koncentreras till lantmäteristy- relsen.

Majoritetsförslaget innebär en kraftig för- stärkning av länskontoren, som bl.a. skulle svara för en ökad andel av produktionen. Personalstyrkan skulle öka från 440 till 749 anställda. I vårt alternativ bör personalstyr- kan till att börja med kunna bibehållas vid i stort sett oförändrad nivå, och på längre sikt ter sig en viss nedskärning möjlig.

4.3 Centralorgan

Ett statligt centralorgan på lantmäteriväsen- dets område kan knappast undvaras. Där- med är dock icke sagt att det skall vara ett separat lantmäteriverk. Med hänsyn till fas- tighetsbildningens nära anknytning till den fysiska planeringen förefaller en organisato- risk samordning av dessa funktioner på riksplanet ligga nära till hands. Även de uppgifter som nu åvilar rikets allmänna kartverk har klart samband med lantmäteri i övrigt. Eftersom det ej synes ingå i utred- ningens uppgifter att till behandling uppta organisationsfrågor utanför lantmäteriväsen- det väcker vi inget förslag härvidlag men har ändå ansett oss böra peka på den antyd- da samordningsproblematiken.

Vårt förslag innebär frihet för kommu— nerna att anordna egna organ för fastig-

hetsbildning och mätningsväsende samt i viss utsträckning också fastighetsregistrering. Detta skulle betyda en mindre statlig per- sonalkader än som förutsatts i majoritets- förslaget. Den föreslagna administrativa av- delningen inom lantmäteristyrelsen, som bl.a. har till uppgift att fungera som ett ledande stabsorgan för den statliga lant- mäteriorganisationen, bör därför i vårt alter- nativ skäras ner och få ställning som byrå.

I övrigt finner vi den föreslagna uppbygg- naden av lantmäteristyrelsen i allt väsentligt väl ägnad att fungera även i vårt alternativ.

4.4 Genomförande

Vårt alternativ innebär att det statliga lant- mäteriet ej kan vara statiskt utan kommer att påverkas av nyetablering och möjligen även avveckling av kommunala lantmäteri- enheter. Framförallt torde dessa följdverk- ningar uppträda vid ikraftträdandet och vid kommunsammanläggningarna ett par år se- nare. Den av oss föreslagna kommunala självbestämmanderätten på lantmäteriområ- det kommer emellertid även därefter att ställa krav på en flexibel statlig lantmäteri- organisation.

Före ikraftträdandet förutsättes kommun, som för närvarande har eget fastighetsbild- ningsväsende, anmäla till Kungl. Maj:t om den önskar inrätta fastighetsbildningsmyn- dighet i nya fastighetsbildningslagens mening för hela kommunen eller del därav. Sanno- likt kommer väl härvid de flesta berörda kommuner att inlämna sådan anmälan, samtidigt som man bör räkna med att några kommunala enheter avvecklas. Totalt sett bedömer vi att en viss förskjutning från stat- lig till kommunal förrättningshandläggning kommer att äga rum men att denna för- skjutning kommer att bli relativt måttlig.

Liknande problem torde uppkomma vid senare kommunsammanläggningar. Om nå- gon av de i sammanläggningen ingående kommunerna, kanske med en större tätort, har fastighetsbildning i egen regi, torde den nya större kommunen vanligen komma att önska kommunal fastighetsbildning inom

hela sitt område. Även i detta skede torde dock en eventuell övergång från statlig till kommunal förrättningshandläggning kom- ma att bli av måttlig omfattning.

Vi har studerat lantmäteriförrättningarna under år 1967 — det senaste år för vilket vi haft statistiska uppgifter tillgängliga. Un- der detta år handlades i landet omkring 45000 förrättningar, varav ungefär 26 000 av statliga förrättningsmän och ca 19000 av kommunala. l-Iur dessa handlagda för- rättningar fördelar sig på kommuner och kommunblock är oss ej bekant. Men vi vet att det år 1966 ingavs ansökningar om lika- ledes ungefär 45 000 förrättningar. Av dessa var ca 26000 lokaliserade dels till kom- munblock där all fastighetsbildning var kom- munalt handlagd, dels till sådana kommun- block, där kommunala och statliga enheter samtidigt var verksamma antingen inom samma kommun eller inom skilda kommu- ner i blocket. Om således all fastighetsbild- ning inom nämnda kommunblock skulle komma att överföras till kommunala organ som en sammanlagd effekt av kommunalise- ringar vid ikraftträdandet och kommunsam- manläggningarna, skulle detta i runt tal re- presentera en ökning från 19 000 till 26 000 eller med 7 000 ärenden. För personalkate- gorin lantmätare representerar denna för- rättningsvolym något sådant som 25 lant- mätare ungefär samma antal som lant— mäteristyrelsen skulle förstärkas med. Det anförda bör betraktas som ett räkneexem- pel, avsett att illustrera storleksordningen.

Det är givetvis svårt att bedöma hur många kommuner som kommer att ansöka om att få ordna fastighetsregistrering i egen regi. Konsekvenserna på personalsidan av kommunernas ställningstagande till fastig- hetsregistreringen blir under alla förhållan- den obetydliga.

En viss successiv uttunning jämfört med nuläget av den statliga lokalt stationerade lantmäteripersonalen räknar vi sålunda med under 1970-talet samtidigt som kommuner- na behöver nyrekrytera personal i ungefär motsvarande mån. Vidare förutsätter både majoritetsförslaget och vårt förslag en bety- dande personell upprustning av lantmäteri-

styrelsen. Den statliga personal som kan behöva omplaceras bör således ofta antingen kunna söka kommunal tjänst i orten eller förflyttas till annan statlig tjänst. Berörda kommuner bör uppmanas att vid tjänste- tillsättningar lämna företräde till statlig per- sonal som skall omplaceras.

5 Lagutkast

Lag om huvudmannaskap för fastighetsbild- ning, fastighetsregistrering och mätningsvä- sende

Gemensamma bestämmelser

1 &

Överinseendet beträffande fastighetsbildning, fastighetsregistrering och mätningsväsende ankommer på lantmäteristyrelsen enligt sär- skilt utfärdade föreskrifter.

1 kap. Fastighetsbildning 2 %

Överlantmätaren leder den statliga fastig- hetsbildningsverksamheten i länet och utövar i fastighetsbildningslagen angivna befogen- heter.

I varje kommun skall finnas en fastighets- bildningsmyndighet med de uppgifter som anges i fastighetsbildningslagen den — —— eller eljest i särskild ordning tillägges myn- digheten. Sådan myndighet, som må vara gemensam för två eller flera kommuner, är statlig såvida icke annat följer av bestäm- melserna i 4 &.

45

Kommun äger att efter anmälan till Kungl. Maj:t inrätta kommunal fastighetsbildnings- myndighet. Inrättandet sker vid tidpunkt som Kungl. Maj:t bestämmer, dock senast tre år efter gjord anmälan, såvida annat ej följer av andra och tredje styckena.

Om vid ikraftträdandet av den nya orga- nisationen för lantmäteriväsendet kommu- nal fastighetsbildningsorganisation verkar inom kommunen äger kommun inrätta fas- tighetsbildningsmyndighet för kommunens hela område eller för del därav. Anmälan härom skall ingivas till Kungl. Maj:t senast —— —— — före den nya organisationens ikraftträdande.

Om vid kommunsammanläggning kom- munal fastighetsbildningsmyndighet finns i någon av de i sammanläggningen ingående kommunerna äger den nybildade kommu- nen rätt att handhava fastighetsbildnings- versamheten inom kommunens hela område eller inom del därav. Anmälan härom skall ingivas till Kungl. Maj:t senast — — — före kommunsammanläggningens ikraftträ- dande.

Avser anmälan enligt andra eller tredje styckena del av kommun skall tillika anges när kommunen önskar inrätta fastighetsbild- ningsmyndighet för återstående delar av kommunen. Inrättandet sker vid tidpunkt som Kungl. Maj:t bestämmer, dock senast tre år efter gjord anmälan.

Önskar kommun ej längre ombesörja fas- tighetsbildningsverksamheten inom sitt om- råde skall anmälan härom inges till Kungl. Maj:t som beslutar om och när statligt över- tagande av fastighetsbildningsverksamheten skall ske.

Om fastighetsbildningsmyndighetens sam- mansättning stadgas i 4 kap. fastighetsbild- ningslagen.

Till förrättningslantmätare må endast ut- ses person med i — — — angiven kompe- tens.

65

Ansökan till kommunal fastighetsbildnings- myndighet om förrättning rörande mark som skall användas för jordbruks- eller skogs- bruksändamål skall tillställas överlantmäta- ren, vilken uppdrager handläggningen åt

lämplig statlig eller kommunal förrättnings- man.

Annan förrättning än som nyss sagts må efter framställning från kommunal fastig- hetsbildningsmyndighet av överlantmätaren uppdragas åt statlig förrättningsman.

2 kap. Fastighetsregistrering

75

Central databehandling av fastighetsregistre- ringsuppgifter ankommer på lantmäteristy- relsen.

85

Fastighetsregistermyndighet består av fastig- hetsregisterförare med de uppgifter som an- ges i 19 kap. fastighetsbildningslagen den

Fastighetsregisterförare är överlantmäta- ren såvida icke Kungl. Maj:t efter fram— ställning från kommun förordnar att kom- munal fastighetsregisterförare skall finnas inom kommunen.

95

Till fastighetsregisterförare må endast utses person med i —— — angiven kompetens.

Den som tjänstgör som fastighetsregister- förare får ej vara förrättningsman i fastig- hetsbildningsmyndighet eller vara under- ställd sådan befattningshavare.

Fastighetsregisterförare har att i den ord- ning som särskilt föreskrives förvara fastig- hetsbildningsakterna.

105

Utan hinder av bestämmelserna i 8 och 9 55 skall stadsingenjör eller annan befatt- ningshavare, som vid denna lags ikraft- trädande tjänstgör som fastighetsregister- förare inom kommun eller del därav funge- ra som fastighetsregistermyndighet inom området i fråga tills Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.

3 kap. Mätningsväsende 11 %

Inom varje kommun svarar byggnadsnämn- den för tillsynen å det lokala mätningsvä- sendet.

Önskar kommun utföra mätningstekniska eller andra göromål som ingår i fastighets- bildningsförrättning handlagd av statlig myn- dighet bestämmer överlantmätaren efter samråd med byggnadsnämnden i vilken ut- sträckning sådana göromål skall utföras av kommunal mätningsenhet eller genom dess försorg. Sådant beslut skall avse en tid av minst tre år.

lll Bilagor

Förteckning över vissa författningar

l bilagan förtecknas vissa viktigare författ- ningar rörande fastighetsbildning, fastighets- bestämning, fastighetsregistrering, förrätt- ningar för fastighetssamverkan och mät- ningsuppgifter i anslutning till planering och byggande.

(Förkortningar i bilagan: KF Kungl. förordning KK Kungl. kungörelse)

Lag 14 juni 1907 (nr 36 sid. 1) om nytt- janderätt till fast egendom (5 kap. 1 %) KF 13 juni 1908 (nr 74) ang. jordregister Lag 12 maj 1917 (nr 189) om expropria-

tion (26 &) Lag 12 maj 1917 (nr 269) om fastighets- bildning i stad KF 12 maj 1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad KF 17 december 1920 (nr 850) ang. sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordning) Lag 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämför- liga samfällda ägor och rättigheter Lag 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa un- der nyttjanderätt upplåtet område (en- sittarlagen) Lag 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet Lag 18 juni 1926 (nr 336) om sammanlägg- ning av fastigheter å landet Lag 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. Lag 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å lan- det inom vissa delar av Kopparbergs län

(dalalagen)

Lag 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred KK 26 juni 1936 (nr 367) med vissa före- skrifter om mätningsväsendet och fastig- hetsregisterväsendet i rikets städer Gruvlag 3 juni 1938 (nr 314, 21 och 26 55) Lag 3 september 1939 (nr 608) om en— skilda vägar Lag 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (19 a och 31 b åå) Byggnadslag 30 juni 1947 (nr 385) Lag 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad KK 1 juni 1951 (nr 361) ang. utseende av annan än i lantmäteriväsendet anställd lantmätare att i distriktslantmätares ställe handlägga vissa på denne ankommande förrättningar m. m. Lag 18 april 1952 (nr 152) om sammanfö- ring av samfälld vägmark och av järn— vägsmark med angränsande fastighet m.m. KK 5 mars 1954 (nr 86) om prövning av vissa ärenden rörande fastighetsredovis- ning och fastighetsbildning Byggnadsstadga 30 december 1959 (nr 612) Lag 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårds- områden Lag 6 juni 1962 (nr 270) om äganderätts- utredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall Lag 25 maj 1962 (nr 166) ang. förbud mot sämjedelning av fast egendom Lag 11 december 1964 (nr 783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m. Lag 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

KK 28 maj 1968 (nr 379) om uppläggandc av nytt fastighetsregister, m. m. Lag 29 november 1968 (nr 578) om er- kännande av privat jorddelning som fas- tighetsbildning (legaliseringslag) Lag 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet Lag 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för in- nehavare av järnväg att påkalla ägout- byte

XX XX

Med användning av de till lantmäteristyrel- sen avlämnade årsredogörelserna för år 1968 har undersökts hur antalet inkomna förrättningar och tomtindelningar fördelade sig mellan det statliga lantmäteriet och and- ra organ, dvs. kommunala mätningsorgani- sationer och särskilt förordnade förrätt- ningsmän. Till följd av en av utredningen begärd komplettering av årsredogörelserna har materialet kunnat sorteras kommun- blocksvis. Följande tabell anger lantmäte- riets procentuella andel av antalet förrätt- ningar och tomtindelningar som begärts i kommunblocken år 1968.

Län Lantmäteriets andel (%) Kommun- 0,1_ 25,0_ 50,0— 75,0— block () 24.9 49.9 74.9 99,9 100

A B län

Bollmora )( Danderyd )(

Gustavsberg

Hallstavik Handen x Huddinge Jakobsberg Lidingö )( Märsta )( Nacka )( Norrtälje x Nynäshamn )( Rimbo X Roslags-Näsby Sollentuna Solna/ Sundbyberg Stockholm Södertälje )( Träkvista/

Tappström

Tumba

Upplands-Väsby

Vallentuna Vaxholm )( Åkersberga Östhammar

XX XX

XX XXX

Lantmäteriets procentuella andel av förrättningar och tomtindelningar år 1968

Län Kommun- block

Lantmäteriets andel (%) 0,1— 25.0- 50.0_ 75.0— 0 24,9 49,9 74.9 99.9 100

C län Alunda Enköping Kungsängen Skutskär Tierp Uppsala Örbyhus/ Österbybruk

D län Eskilstuna Flen Katrineholm Nyköping Oxelösund Strängnäs Vingåker

E län Boxholm Finspång Kisa Linköping Mjölby Motala Norrköping Söderköping Valdemarsvik Åtvidaberg Ödeshög Österbymo

F län Aneby Eksjö Gislaved Gnosjö Hyltebruk Jönköping Nässjö Sävsjö Tranås Vaggeryd/ Skillingaryd Vetlanda Värnamo

XX

XX

XX

XXX

XX

XXX X

XX

Län Lantmäteriets andel (%) Län Lantmäteriets andel (%) Kommun- 0,1. 25,0_ so.0_ 75,o_ Kommun- 0,1_ 25,0_ 50,0_ 75,0— block 0 24,9 49,9 74,9 99,9 100 block 0 24,9 49,9 74.9 99.9 100 G län Lomma Alvesta Lund __ x Lessebo )( M_almo Ljungby 510190 Markaryd/ Skuryp x Strömsnäs- Svalov x bruk X Trelleborg X Tingsryd X Vellinge )( Växjö X Ystad )( Åseda/ Lenhovda )( Älmhult )( N län Falkenberg X H län Halmstad )( Borgholm X Kungsbacka X Emmaboda )( Laholm X Hultsfred/ Varberg x Virserum X ._ Högsby X 0 lan Kalmar X Gravarne X Mönsterås )( Göteborg Mörbylånga )( Kungälv X Nybro )( Lysekil )( Oskarshamn x Munkedal )( Torsås X Mölndal Vimmerby )( Mölnlycke X Västervik )( Orust X Partille I län Stenungsund X . Strömstad X Vley X Tanumshede X " Tjörn K la” (Skärhamn) x Karlshamn )( Uddevalla X Karlskrona Öckerö )( Olofström X Ronneby )( P län Sölvesborg X Alingsås X __ Bengtsfors X L lan Borås X Broby X Färgelanda X Bromölla X Herrljunga X Båstad x Kinna x Hässleholm )( Lerum X Klippan X Lilla Edet X Kristianstad )( Mellerud X Osby X Surte X Perstorp x Svenljunga X Simrishamn Tranemo X Tomelilla X Trollhättan Åstorp Ulricehamn )( Ängelholm )( Vårgårda X Örkelljunga X Vänersborg )( Åmål X M län Bjuv X R lan Eslöv )( Falköping )( Hälsingborg )( Grästorp X Höganäs X Gullspång X Hörby X Götene X Höör )( Habo X Kävlinge )( Hjo )( Landskrona )( Karlsborg X 204 SOU 1969:43

Län Lantmäteriets andel (%) Län Lantmäteriets andel (%) Kommun- o,1_ 25.o_ so,o_ 75.0— Kommun— o.1_ 25,0— 50.0_ 75.0— block 0 24.9 49.9 74.9 99.9 100 block 0 24,9 49.9 74.9 99,9 100 Lidköping )( Leksand X Mariestad )( Ludvika x Nossebro x Malung X Skara )( Mockfjärd X Skövde )( Mora X Tibro )( Orsa x Tidaholm )( Rättvik X Töreboda x Smedjebacken X Vara X Säter X Vansbro X S [än Älvdalen X Arvika X Filipstad )( .. Forshaga X X lan." Grums X Bergs-jo X Hagfors X Bollnas x Karlstad Edsbyn X Kil X Gavle X Kristinehamn HOfQTS X Kyrkhede )( Hudiksvall X Munkfors X LJUSdal X Skoghall x OCKCIPO X Storfors X SandVlken X Sunne X Soderhamn X Sysslebäck X Säffle x .. Torsby X Y "lan" Åmotfors X Hamosand X Årjäng X Kramfors X Matfors X , .. Ramsele X i I”" Sollefteå x skersund X Sundsvall X Degerfors X Timrå X Hallsberg X Ån e X Hällefors X Onisköldsvik )( Karlskoga )( Kopparberg X Kunåla X Z län Lax )( .. Lindesberg X åmmstrand ä Nora X Hammerdal X Pålsboda X Järpen X Örebro x Krokom X U län ågtfgmsund ? Arboga x Svenstavik )( Fagersta X Östersund X Hallstahammar X Heby X Kungsör x AC län Köping )( Lycksele X Norberg )( Nordmaling X Sala X Norsjö X Sklnnskatteberg X Robertsfors X Surahammar X Skellefteå x Vasterås X Sorsele X .. Storuman X W Ian Umeå X Avesta x Vilhelmina x Borlänge x Vindeln x Falun )( Vännäs )( Hedemora )( Åsele )( SOU l969:43 205

Kommun- 0,1- 25,0- 50.0_ 75.0— block 0 24,9 49,9 74.9 99,9 100

BD län Arjeplog Arvidsjaur Boden Gällivare Haparanda Jokkmokk Kalix Kiruna Luleå )( Pajala Piteå Älvsbyn Överkalix Övertorneå

Totalt antal 8 22 54 41 9

Län Lantmäteriets andel (%) | I

& xxxxx xxxxxxxx

.—

Motsvarande

undersökning

har gjorts be- träffande år 1966 med föl- jande totala

fördelning

bland kommun- blocken som resultat 9 18 40 5] 12 152

Samma klass-

tillhörighet

båda under-

sökningsåren

har noterats för 221 block med följande fördelning 8 15 26 24 3 145

Bilaga 3 organens uppgifter

Lantmäteriinstruktionen (SFS 1965: 794, ändr. 1968: 357)

" H '7 s) 1- n n

ZS

Styrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om fastighetsbildning på lan- det, om lantmäteriväsendet i övrigt, om mätningsväsendet enligt de för stad gäl- lande föreskrifterna samt om fastighetsre— gister, allt i den mån sådana ärenden ej ankomma på annan myndighet.

Styrelsen är chefsmyndighet för lantmä- teristaten.

35

Det åligger styrelsen särskilt att

leda och ha tillsyn över fastighetsbild- ningen, lantmäteriväsendet i övrigt samt förandet av jordregister,

ha överinseendet över mätningsväsendet samt uppläggandet och förandet av fastig- hetsregister enligt de för stad gällande be- stämmelserna,

leda och ha tillsyn över lantmäteriväsen- dets arbete med uppläggandet av nytt fas- tighetsregister,

utöva beslutsfunktioner enligt kungörel- sen den 28 maj 1968 (nr 422) om uppläg— gande av nytt fastighetsregister, m.m.

265

Det åligger överlantmätare att inom sitt verksamhetsområde

leda och öva tillsyn över lantmäterivä- sendet, taga initiativ till och medverka i

Utdrag ur Vissa föreskrifter om lantmäteri-

förberedande planeringar och andra åtgär- der för en ändamålsenlig fastighetsindelning och en effektivt bedriven lantmäteriverk- samhet, bestämma i vilken ordning ärenden skola handläggas särskilt med hänsyn till angelägna investeringsobjekt i samhällsbyg- gandet eller verksamheten i fråga om jord- brukets och skogsbrukets rationalisering, verka för samordning av fastighetsbildning- en med de åtgärder som planläggas på an- gränsande områden och utföras av andra myndigheter och organ,

på framställning av domstol, lantmäteri- styrelsen, länsstyrelse, lantbruksnämnd el- ler annan statlig myndighet verkställa ut- redning och avge utlåtande i ärende h05 sådan myndighet, biträda ägodelningsrätt eller annan domstol som sakkunnig, verka för rådgivning och upplysning med syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering, deltaga i handlägg- ningen i länsstyrelsen av ärende inom hans verksamhetsområde och i lantbruksnämn— den, medverka i arbetet för en ändamåls- enlig lokalisering och planläggning av be- byggelsen samt för jordbrukets och skogs- brukets yttre rationalisering i övrigt, lämna länsstyrelsen, länsarkitekt, lantbruksnämn- den och skogsvårdsstyrelsen uppgifter om fastighetsindelningen som äro av intresse för dessa myndigheter,

föra jordregister och i vissa fall upp- lägga och föra fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna, enligt styrelsens anvisningar låta upprätta och föra översiktskartor som utvisa fastighets- indelningen samt områden inom vilka pla- ner och särskilda bestämmelser böra beak- tas vid fastighetsbildningen,

granska lantmäteripersonalens reseräk- ningar och svara för att debitering skett enligt gällande bestämmelser.

27%

Enligt föreskrifter som styrelsen meddelar efter samråd med rikets allmänna kartverk skall länslantmäterikontor biträda med upp- lysning och rådgivning om samt förmed- ling av sådant fotogrammetriskt material som kartverket framställer.

ZSå

Det åligger chef för organisationsenhet att inom sitt verksamhetsområde

uppmärksamt följa utvecklingen av de förhållanden som äga samband med hans verksamhet och taga initiativ till åtgärder som kunna främja en ändamålsenlig fastig- hetsindelning,

verka för samordning av fastighetsbild- ningen med de åtgärder som på angränsan— de områden planläggas och utföras av andra myndigheter och organ samt, om förrättning eller uppdrag berör annan myndighet, tillse att samråd med denna myndighet kommer till stånd,

verka för rådgivning och upplysning i syfte att främja jordbrukets och skogsbru- kets yttre rationalisering, medverka i där- vid förekommande planläggning samt på begäran föredraga ärenden i lantbruks- nämnden vilka ha anknytning till organi- sationsenhetens verksamhet,

på uppdrag av statlig eller kommunal myndighet upprätta förslag till byggnads— plan för samhälle eller område på landet samt förslag till ändrad avstyckningsplan, när planarbetet icke är av större omfatt- ning,

mottaga förordnande enligt 2 kap. 2 5 och 5 kap. 2 5 lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad samt upprätta förslag till tomtindelning, såvitt avser verksamhet i stad dock endast i den mån styrelsen eller, efter styrelsens bemyn- digande, överlantmätaren medger det,

biträda domstol eller annan myndighet som sakkunnig,

tillhandagå kommuner och enskilda med råd och upplysningar i ämne som tillhör organisationsenhetens verksamhetsområde,

utge kopior, avskrifter och utdrag av kartor och handlingar rörande förrättningar och uppdrag, som handlagts men icke slut— ligt redovisats till länslantmäterikontoret,

på uppdrag av stiftsnämnd utföra värde— ring som avses i 8 & andra stycket kun- görelsen den 29 november 1963 (nr 637) med tillämpningsföreskrifter till kyrkliga försäljningslagen.

295

Det åligger chef för organisationsenhet dess- utom att inom sitt verksamhetsområde i den mån arbetsförhållandena medge det och i fråga om uppdrag inom stad styrel- sen eller, efter styrelsens bemyndigande, överlantmätaren medger det,

upprätta förslag till byggnadsplan i andra fall än som avses i 29 å, förslag till gene- ralplan eller förslag till ändrad stadsplan,

upprätta primärkarta samt grundkarta för byggnadsplan, stadsplan eller general- plan,

göra mätnings- och stakningsarbeten samt upprätta därpå grundade kartor och beskrivningar, om arbetena företrädesvis avse fastighetsindelning eller behövas för nybyggnad inom område med fastställd de- taljplan enligt byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

handha skötseln av stomnät och mät- ningsarkiv för kommun i fall när organi- sationsenheten handhar förrättningsverk- samheten i kommunen.

Kungl. Maj:ts kungörelse om uppläggande av nytt fastighetsregister, m. m. (SFS 1968: 379)

225

Lantmäteristyrelsen beslutar om

1. registerområdes omfattning och namn i nytt fastighetsregister, om kommunen ej skall vara registerområde,

2. registerbeteckning i nytt register.

3. traktnamn. traktindelning och block- nummer vid beteckningsrevision och vid uppläggande av stadsregister.

4. inrättande av ny trakt samt traktens nanm vid förande av jordregister och vid förande av stadsregister enligt 13 5,

5. nytt blocknummer vid förande av stadsregister enligt 13 ä,

6. överföring från bihang C till bihang B enligt l7 & fjärde stycket,

7. tidpunkt då koordinatregistrering skall införas.

Registerföraren beslutar i övriga frågor enligt denna kungörelse, om ej annat följer av 19 å andra punkten.

Avgörandet av frågor om registerbeteck- ning för tomt vid förande av stadsregister enligt l3 & skall icke vidare ankomma på länsstyrelsen.

235

Lantmäteristyrelsen får uppdraga åt register- förare att besluta i fråga som ankommer på styrelsen enligt denna kungörelse, dock ej i fråga som avses i 22 5 första stycket 1.

245

Talan mot registerförares beslut enligt den- na kungörelse föres genom besvär hos lant- mäteristyrelsen. Föres talan mot register- förares beslut enligt 19 5 skall lantmäteri- styrelsen med eget yttrande överlämna ären- det till Kungl. Maj:t för avgörande.

Mot lantmäteristyrelsens beslut i fråga om registerbeteckning får talan ej föras.

255

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna kungörelse meddelas av lantmäteri- styrelsen.

Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till uppläggandet av nytt fastighetsregister, får styrelsen medge undantag från bestäm- melse i kungörelsen, jordregisterförordning- en eller fastighetsregisterförordningen.

19 n n 99 19 u n 1!

Arbetsordning lör lantmäteristaten (lantmä- teristyrelsens meddelande nr 5:1966)

7 &

Det åligger överlantmätare att inom sitt verksamhetsområde samordna, leda och öva tillsyn över lantmäteriverksamheten. Över- lantmätare skall därvid genom inspektion eller eljest hålla sig underrättad om tilläm- pad arbetsorganisation och arbetsmetodik ävensom aktivt verka för att brister av- hjälpas, att största möjliga likformighet upp- nås beträffande arbetsmetodik inom och mellan skilda enheter och att verksamheten bedrives så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt utan att säkerheten eftersättes. Beträffande den tekniska delen av lantmäte- riverksamheten skall tillses att denna be- drives mot bakgrund av den fortgående ut- vecklingen.

Iakttager överlantmätare brister i ad- ministrativt hänseende i förrättningspersona- lens arbete eller med avseende på organi- sation och arbetsmetodik skall han meddela de anvisningar, råd och upplysningar som må finnas erforderliga och där så erfordras bringa frågan till lantmäteristyrelsens kän- nedom.

Överlantmätare skall tillse att arbetsupp- gifterna äro lämpligt fördelade mellan lant- mätare som tjänstgöra inom länet. Då sär- skilda skäl därtill föranleda — exempelvis då specialenhet för visst ändamål finnes inrättad — äger överlantmätare efter sam- råd med berörda parter föreskriva att för- rättning eller uppdrag inom viss del av enhets verksamhetsområde eller vissa slag av förrättningar eller uppdrag inom sådant verksamhetsområde eller del därav över- flyttas från enhetens chef till annan lant- mätare.

Då berörd part det begär eller överlant- mätare finner det lämpligt skall fråga rö- rande överflyttning av arbetsuppgifter, varom överlantmätaren enligt föreskrifter- na i föregående stycke äger beåluta, under- ställas lantmäteristyrelsens prövning.

Överlantmätare skall inom sitt verksam-

hetsområde samordna lantmäteriverksamhe- ten med de åtgärder som på angränsande områden vidtagas av andra länsorgan. Över- lantmätare skall sålunda i frågor rörande lokalisering och planläggning av bebyggel- sen upprätthålla nära kontakt med länssty- relsen och övriga berörda länsmyndigheter. Beträffande ärenden som röra jordbrukets och skogsbrukets rationalisering skall över- lantmätare från de synpunkter han har att företräda verka för att trygga samordningen mellan samhällsbyggandet i övrigt och den verksamhet som bedrivs inom angivna om— råde. [ sina kontakter med andra organ skall överlantmätaren verka för en från allmän och enskild synpunkt lämplig hand- läggning av förekommande ärenden av ge- mensam art.

Överlantmätare skall årligen före den I mars avgiva årsberättelse rörande lantmä- teriförhållandena i länet. Sådan årsberät- telse skall i nedan nämnd ordning inne- hålla redogörelse för

utvecklingen inom länet på fastighetsbild- ningens område. särskilt med hänsyn till översiktlig planering av' skilda slag, samt i avseende på planläggningen för tätbebyg— gelse och för jordbrukets rationalisering,

förhållandet mellan arbetskraftstillgång och arbetsuppgifternas omfattning inom för- rättningsorganisationen,

behov av särskilda åtgärder för att åstad- komma ökad effektivitet i lantmäteriets vcrksamhet inom länet.

anmärkningsvärda dröjsmål, såväl från förrättningsmännens sida vid handläggning av förrättningar och uppdrag som från domstolar och andra myndigheter beträf- fande handläggning av ärenden, som beröra lantmäteriet,

sådana förhållanden i övrigt, som böra bringas till lantmäteristyrelsens kännedom för att kunna beaktas i dess ämbetsutöv- ning.

Överlantmätare skall vidare vara beredd

att årligen före den I april inför lantmäteri- styrelsen avge redogörelse för iakttagelser och erfarenheter rörande det sätt, varpå arbetet inom förrättningsorganisationen i lä- net planlägges och utföres. samt för det samråd med övrig personal inom lantmä- teristaten i länet som förekommit beträf- fande arbetsorganisatoriska spörsmål och be- träffande fördelning av förrättningar och uppdrag inom och mellan skilda enheter.

165

Till förrättningsorganisationens uppgifter räknas

förrättningar. som enligt lag skola, efter ansökan av sakägare, utan särskilt förord- nande utföras av distriktslantmätare,

förrättningar och uppdrag, vartill lant- mätare på grund av sin tjänst förordnas av överlantmätare, länsstyrelse eller lantmäteri— styrelsen samt

de uppgifter i övrigt som angivas i lan-t- mäteriinstruktionen.

Vid tvekan om huruvida förrättning eller uppdrag skall anses ingå i dessa uppgifter skall frågan härom underställas lantmäteri- styrelsens prövning.

Då ansökan om uppdrag som avses i 29 % lantmäteriinstruktionen anses icke kunna mottagas, skall sökanden underrättas härom. Åtnöjcs han icke med beslutet skall frågan underställas överlantmätaren.

Organisationsenhet må utföra förrättning eller uppdrag, som icke enligt vad ovan stadgats är att anse såsom tjänsteåliggande, Linder förutsättning att åtagandet icke med- för försening av handläggningen av förrätt- ningar avseende fastighetsbildning för bo- stads—, industri- och fritidsändamål samt jord- och skogsbrukets rationalisering och icke heller medför väsentlig försening av handläggningen av övriga tjänsteåligganden. Mera tidskrävande förrättningar och upp— drag. vilka icke enligt ovan äro tjänsteålig— ganden, få icke mottagas för handläggning utan medgivande av lantmäteristyrelsen.

Chef för organisationsenhet skall i samar- bete med övriga förrättningsmän på enheten svara för den verksamhet, som avser prin- cipiella ställningstaganden och översiktliga bedömanden inom skilda delar av enhetens verksamhetsområde. Chef för organisations- enhet skall härvid i samråd med överlant- mätaren verka för att de översiktliga utred- ningar och planer utarbetas som krävas för ställningstaganden, beslut och åtgärder i förrättningsverksamheten.

Chef för organisationsenhet skall aktivt medverka till att erforderligt samråd i ären- den. som kunna beröra enhetens verksam- het, kommer till stånd med företrädare för berörda kommuners beslutande och verk— ställande organ. I den utsträckning så är möjligt skall enhetschef vidare hålla sig underrättad om arbetet i bl.a. byggnads- nämnder och planeringskommittéer och. i den mån det behövs och är möjligt, bidraga med erforderlig service. Härvid skall sär- skilt beaktas den kommunala verksamheten vad avser bebyggelseplanering, utvecklings- och investeringsplaner, handlingsprogram av skilda slag ävensom naturvårdsfrågor och därmed sammanhängande åtgärder samt åtgärder föranledda av samarbete mellan kommuner.

Chef för organisationsenhet skall svara för att tillfredsställande granskning av hand- lingar och kartor till förrättningar och upp- drag sker inom enheten innan akterna vi- darebefordras för fastställelse, registrering e.dyl. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt förrättningar handlagda av förrättnings- män som ha begränsad erfarenhet av för- rättningshandläggning.

Chef för organisationsenhet skall med lämpliga intervaller under året anordna ge- mensam genomgång av inneliggande. icke avgjorda arbetsuppgifter eller ärenden. Därvid skola riktlinjer dragas upp angående verksamhetens bedrivande fram till nästa genomgång.

Tjänstegöromålen ha uppdelats i två hu- vudgrupper. nämligen dels förrättningar, dels uppdrag. Grupperna ha följande om- fattning.

A. F örrärmingar

a) Förrättningar enligt jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen för stad, däri inbegripna förrättningar enligt den s. k. dala- lagen. Laga skiften, ägoutbyten, avstyck- ningar, gränsbestämningar och tomtmät- ningar redovisas för sig i de härför avsedda kolumnerna och andra förekommande för- rättningar i kolumnen för övriga förrätt- ningar.

b) Ensittarförrättningar enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nytt- janderättshavare att inlösa under nyttjande- rätt upplåtet område.

c) Legaliseringsförrättningar enligt lagen den 17 april 1953 om verkan som laga skifte av sämjedelning m. mf

d) Sammanföringsförrättningar enligt la- gen den 18 april 1952 om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m.m.

e) Vägförrättningar enligt 2 och 3 kap. lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar.

f) Övriga förrättningar. Till denna grupp hänföras bl.a. förrättningar enligt lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m.m. (indel- ningsförrättningar), förrättningar enligt la- gen den 6 juni 1962 om äganderättsutred- ning, lagfart och sammanläggning av fas- tigheter i vissa fall, ägostyckningar enligt 1896 års lag om hemmansklyvning m.m. och syneförrättningar enligt 4 kap. lagen den 2 juni 1933 om ägofred. Till denna grupp hänföras också andra här förut ej

1 Numera legaliseringsförrättningar enligt lagen den 29 november 1968 om erkännande av pri- vat jorddelning som fastighetsbildning.

nämnda förrättningar i den mån icke annat följer av vad som i det följande stadgas om

uppdrag.

B. Uppdrag

a) Uppdrag att efter ägomätning upprätta karta samt i förekommande fall beskrivning för olika ändamål med undantag för grund- karta för stads- eller byggnadsplan. Bland uppdrag som här avses märkas avmätning av jord enligt 20 kap. 10 5 jord- delningslagen, upprättande av karta med beskrivning över område, å vilket lagfart sökes enligt KF den 15 oktober 1880 angående lagfart m. m. beträffande järnväg, upprättande av karta med beskrivning i samband med expropriation och utmärkan- de av genom expropriation tillkommen gräns samt motsvarande åtgärder i samband med inlösen av mark enligt vattenlagen, upprättande av karta enligt 21 ä 2 mom. 2) gruvlagen beträffande område, varå utmål sökes, upprättande av karta enligt 5 kap. l & la- gen om nyttjanderätt till fast egendom, upprättande av karta enligt 2 5 lagen om stenkolsfyndigheter m.m. beträffande om- råden, som äro föremål för ansökan om koncession och upprättande av karta för avsöndring.

b) Upprättande av grundkarta för stads- plan eller byggnadsplan.

c) Upprättande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan, förslag till ändring av sådan plan eller ändring av avstycknings- plan.

d) Upprättande av förslag till tomtindel- ning.

e) Övriga uppdrag. Till denna grupp hän- föras bl. a. upprättande av registerkarta enligt 7 kap. 5 & fastighetsbildningslagen för stad, uppdrag som biträde vid utmålsförrättning enligt 26 & gruvlagen,

utredning i sammanläggningsärende, upprättande av generalplan eller regionplan, fastighets- och äganderättsutredningar av olika slag, uppdrag av övervägande mätningsteknisk art, som utföres utan samband med förrätt- ning och som icke avser upprättande av karta som avses under a) eller b), uppdrag att utan ägomätning upprätta karta, uppdrag att upprätta nybyggnadskarta, uppdrag att företaga utstakning av nybygg- nad, besiktning och avgivande av intyg för statsbidrag till i samband med laga skifte eller ägoutbyte verkställd utflyttning, väg- anläggning eller odling,

värdering enligt 8 5 andra stycket KK den 29 november 1963 med tillämpningsföre- skrifter till lagen angående tillstånd till för- säljning av kyrklig jord etc. samt intyg enligt KK den 30 maj 1916 med före- skrifter om viss utredning i ärende angåen- de förvärv enligt 4 5 lagen om vissa in- skränkningar i rätten att förvärva fast egen- dom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

Normalförslag till instrukti0n för stads- ingenjör ( narmalinstruktian )

25

Stadsingenjören är mätningsman i staden och ansvarar för dess fastighetsbildnings- väsende och mätningsväsende i övrigt. Han är chef för stadsingenjörskontoret och direkt underställd byggnadsnämnden. Han har att leda och fördela arbetet inom kontoret samt att med iakttagande av kravet på enkelhet och effektivitet tillse, att göromålen utföras på ett ur allmän och enskild synpunkt be- tryggande sätt.

Det åligger stadsingenjören att uppmärk- samma såväl den allmänna utvecklingen inom stadsingenjörskontorets verksamhets- område som de förhållanden i staden, vilka äga samband med verksamheten, och att hos vederbörande myndighet göra sådan an- mälan eller framställning, som han därvid kan finna påkallad.

3 % Stadsingenjören är skyldig mottaga förord- nande att vara stadens fastighetsregister- förare.

45

Utöver fullgörandet av de åligganden, som enligt fastighetsbildningslagstiftningen och annan lag och författning följa av funk- tionerna som mätningsman och fastighets- registerförare, åvilar det stadsingenjören ]) att till främjande av stadens utveckling aktivt verka för åstadkommandet av en lämplig fastighetsindelning och att därvid i god tid taga initiativ i frågor, som äga samband med fastighetsbildningen, 2) att vidtaga de åtgärder eller hos bygg— nadsnämnden göra de framställningar, vilka kunna föranledas av stadgandena i 3 & 1 mom Kungl. kungörelsen den 26 juni 1936 med vissa föreskrifter om mätningsväsen- det och fastighetsregisterväsendet i rikets städer, samt att därvid ägna särskild om- sorg åt upprättandet, kompletterandet och vidmakthållandet av stadens triangelnät, po- lygonnät, höjdfixnät och grundläggande kartverk, 3) att, då han så finner påkallat, hos bygg- nadsnämnden väcka förslag i planfrågor, 4) att fullgöra honom av byggnadsnämnden i planfrågor givna uppdrag och att, därest han icke själv upprättat framlagt planför- slag, före dess utställande för granskning till nämnden avgiva utlåtande däröver, 5) att upprätta grundkartor och fastighets- förteckningar till grund för planförslag, 6) att upprätta förslag till tomtindelning och ändring eller upphävande av tomtindel— ning, 7) att, då så befinnes erforderligt, efter sam- råd med stadsarkitekten upprätta kvarters— karta till ledning för uppgörandet av tomt- indelningsförslag, 8) att upprätta nybyggnadskartor, 9) att utstaka och genom lägesbesiktning kontrollera nytillkommande byggnaders rätta plan- och höjdlägen samt att å bygg- nadsnämndens vägnar utfärda skriftligt be- vis rörande verkställd lägesbesiktning, 10) att handlägga hes byggnadsnämnden

förekommande gatukostnadsfrågor ävensom att, där för staden skall föras gatukostnads- förteckning, med beaktande av lokalt gäl- lande organisatoriska bestämmelser upprätta och föra sådan förteckning, 11) att lämna allmänheten råd och upp- lysningar i fastighetsbildningsfrågor och andra till hans verksamhet hörande ämnen, 12) att å byggnadsnämndens vägnar mot- taga ansökningar om till mätningsväsendet hänförliga förrättningar och uppdrag samt att antingen själv upptaga sådan ansökan till behandling eller för handläggning över- lämna densamma till annan tjänsteman, 13) att, då han finner skäl därtill, övertaga och slutföra handläggningen av förrättning eller uppdrag, som överlåtits på honom un- derställd tjänsteman, 14) att å byggnadsnämndens vägnar till lantmäteristyrelsen insända i 3 $ 3 mom. och 8 & 1 stycket ovannämnda kungörelse föreskrivna uppgifter rörande i staden an- ställda mätningsmän och särskilt förord- nade förrättningsmän för tomtmätning eller avstyckning, 15) att rörande förrättnings- och tomtin— delningsverksamheten i staden föra sådant diarium och till lantmäteristyrelsen avgiva sådan årsredogörelse, som avses i 4 & nämn- da kungörelse, 16) att förteckna, arkivera och vårda de kartor och handlingar, vilka jämlikt 5 & 1 mom. 1 stycket nämnda kungörelse skola förvaras under byggnadsnämndens tillsyn, däri inbegripet jämväl nybyggnadskartor, 17) att granska till byggnadsnämnden in- kommande ärenden, i vad de beröra hans verksamhetsområde, och att avgiva av granskningen föranledda yttranden, 18) att i övrigt fullgöra honom av bygg- nadsnämnden lämnade uppdrag inom mät- ningsväsendets arbetsområde, 19) att medverka vid namnsättningen av stadens gator och andra allmänna platser, byggnadskvarter m.m. samt att handhava adressnumreringen i staden, 20) att i fråga om mark utom staden mot- taga förordnande att föra stadens talan så- väl vid legala förrättningar som i mål, för- anledda av sådana förrättningar,

21) att på uppdrag av drätselkammaren och andra stadens myndigheter verkställa fastighetsrättsliga utredningar, avgiva ut- låtanden och förslag i frågor rörande för- värv, överlåtelse eller byte av mark, upp- rätta exploateringskalkyler, m.m., 22) att beträffande de tjänsteuppdrag, vilka icke skola redovisas i mätningsmannens el- ler fastighetsregisterförarens diarier, föra särskild liggare med angivande av vidtagna åtgärder och till ärendena hörande skrivel- ser, kartor, skisser och övriga handlingar samt att förvara och vårda dessa hand- lingar eller kopior därav, ävensom 23) att årligen vid föreskrivna tidpunkter dels till byggnadsnämnden avgiva berättelse över stadsingenjörskontorets verksamhet un- der det sistförflutna året, dels för nämnden framlägga förslag till nästkommande års utgifts- och inkomststat för kontoret.

$%

Det åligger stadsingenjören att närvara vid byggnadsnämndens samt efter kallelse vid drätselkammarens och andra nämnders sam- manträden med skyldighet att i byggnads- nämnden och, om han därtill anmodas, jäm- väl i drätselkammaren föredraga till hans verksamhetsområde hörande ärenden.

Stadsingenjören skall, såvitt han ej av andra tjänsteåligganden förhindras, under av byggnadsnämnden angiven mottagnings- tid vara för allmänheten anträffbar å sitt tjänsterum.