SOU 1967:46
Kyrklig egendom : Skattefrågor ; Prästerskapets privilegier
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
1958 års utredning kyrka-stat får härmed vördsamt överlämna sitt betän— kande X, angående kyrklig egendom samt om skattefrågor och om präster- skapets privilegier.
Vid det grundläggande utredningsarbetet för betänkandet och vid avfatt- ningen därav har medverkat byrådirektören vid kammarkollegiet Gösta Ny- kvist rörande den kyrkliga jorden och övrig kyrklig egendom samt präster- skapets privilegier och tingsdomaren Hans B. Andersson beträffande skatte- frågor.
I arbetet med betänkandet har utredningen även biträtts av kammarrådet Erik Åberg rörande egendomen och privilegierna samt av framlidne kam— marråttsrådet Erik Hedelius och landskamreraren Rolf Lindqvist beträffande skattefrågor såsom experter.
Ledamoten av riksdagens andra kammare, pastor primarius Åke Zetter- berg, som i egenskap av ledamot av utredningen i allt väsentligt deltagit i ar- betet med betänkandet, har på grund av sjukdom ej kunnat närvara vid den slutliga utformningen av detta. Efter förordnande den 6 februari 1967 har ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Gunnar Gustafs- son, som tillkallats att under Zetterbergs sjukdom vara sakkunnig i dennes ställe, deltagit i arbetet med betänkandet.
Stockholm den 31 oktober 1967
Erik Tammelin
Bertil Bolin Olle Engström
Gunnar Gustafsson Ruben Josefson
/ K.-G. Lindelöw Gösta Nykvist
Hans B. Andersson
. m hammauamaw ast-ungen manna ...a
'I: ...så m'- m'aumwnnunr—m tåla.-WMMQ %'nn' ;WRI'R' W'llflå'o' WW Wäfä'e'di'l Milia rankning.—» Iglht (yt alma! .ohnnat ;. |
j-E'w Thi-" .:ol ulull ;mifl' ')u. ' ' U' "".l . I Färga Lylnqmls .'.,-- HithWiä mmm :: sammma; tab mv
|": rättmätig Ihan WN fila-gavlar" md vn bilagan: .. . &?WJBW 'W'QH alltå I'Wf Milli Han
%" H, när??? ? "WWÅU'EF om wuxuu m.. migsltvhq stannat.:
då??? » _ hmm mu tobaninäkd han: som:: , . , . ' Wan”? bilaga sbnufl'd med! ma
.. . flamma! .. » w
, ' " ' .abl'mqt'; mna Ho nimi". .it," ”m'a NM mim-am mknq' Momail! askan muskeln vn namn...; '. an litauisk tgiurmåv illa imgntnkouu u tumba! n qui-noget mon .mmi ??..., aah bh omnia man...: 19 mutual: v.. bmw; !q and Jabnulnilsd hur man ”:"" ' IH YH! Junichi 0 nu!) 58316qu mm allah vn nagnimlm Bgimlla. ' ',lf altinkum "|":an nuna-alma mum] nakna anmäla 'n kattmat»! 'l'j' . 'nästan!» i stannas: mv mobiute nand-uttas ”han lt. nunnan: mon .rmn ;. Willum! boat !::ted'tu ! .ttgsilob Julita f; ' . "' Skill ”dotzie Ik; mb minibhma '! ” ...som? %& anklaga?! 3150 stina. likna, ,,,, awful. mm ,nou'gntwa manna
dagarnas .a—J xp .' ' samm man 'anna'—hah .a man
Översikt och sammanfattning
Såsom framgår av huvudrubrikerna till föreliggande betänkande behandlas däri följande frågor av väsentligen ekonomiskt intresse, nämligen dels kyrk- lig egendom, dels skattefrågor —— däri inbegripet kyrklig beskattningsrättl och liknande förmåner för kyrkan samt frågor om beskattning av kyrklig egendom och inkomst — dels prästerskapets privilegier. Inom var och en av de tre huvudavdelningar, på vilka nämnda ämnesområden fördelats, lämnas, i den mån utredningen funnit det erforderligt, dels en historisk översikt, dels redogörelse för nuvarande förhållanden på det aktuella området, dels slut- ligen synpunkter beträffande olika tänkbara reformer med hänsyn till bl. a. de av utredningen till ledning för sitt arbete uppställda, i tidigare delbetän- kanden omnämnda hypotetiska lägena, betecknade såsom A-, B-, C-och D-lägena. Till de olika förutsättningar, som utredningen förknippat med dessa olika lägen, återkommer utredningen i det följande. I en bilaga till betänkandet (s. 359——375) återfinnes en kortfattad redogörelse för ekono- miska förhällanden i kyrkor och samfund i vissa främmande länder.
Inledningsvis skall utredningen göra ett försök att i mycket stora drag teckna en bild av den kyrkliga verksamhetens ekonomi. I synnerhet beträf— fande den verksamhet, som icke är reglerad genom lagstiftning, den frivilliga eller fria verksamheten, är detta förenat med betydande svårigheter. I viss utsträckning är därför utredningen hänvisad till det siffermaterial, som den efter en omfattande undersökning redovisat i sitt betänkande Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39), ehuru detta material icke hänför sig till senare tidpunkt än är 1959.
Vad först avser inkomsterna finansieras den kyrkliga verksamheten hu- vudsakligen genom församlingsskatten, vari ingår den s. k. allmänna kyrko- avgiften. Församlingsskatten är en kommunal skatt som åvilar samtliga skattskyldiga med endast den modifikationen, att fysiska personer som ej tillhör Svenska kyrkan erhåller en skattelindring, avsedd att motsvara 'den del av församlingsskatten, som användes för uteslutande kyrkliga ändamål. Enligt den av statistiska centralbyrån år 1966 utgivna berättelsen om kom— munernas finanser år 1964, tabell 10, uppgick församlingsskatten nämnda
1 För innebörden av denna term redogöres i det följande i denna översikt (s. 25 f.) Och, mera ut— förligt, i inledningskapitlet till den avdelning, vari skatter och andra bidrag för kyrkligt ändamål behandlas (s. 229 ff.). '
år till 390,8 miljoner kronor.? —— I de övriga inkomster för de kyrkliga kom- munerna som redovisas i samma tabell ingår statsbidragen, vilka till över- vägande del utgjordes av skatteersättning enligt 1957 och 1961 års orts- avdragsreformer (43 milj. kr.),8 avkastning från prästlönefonderna (4,7 milj. kr.), hyror och arrenden (25,7 milj. kr.), intäkt av rörelse och dylikt, främst av försålt virke från pastoratens skogar (44 milj. kr.), avgifter och ersättningar exempelvis för upplåtelse och underhåll av gravplatser samt för prästs tjänstebostad (17,3 milj. kr.), räntor och aktieutdelning (17,3 milj. kr.) samt andra intäkter (22,2 milj. kr.). Församlingsskatten och övriga nu nämnda inkomster uppgick således totalt till 565 miljoner kronor. -— I ta- bellen finnes vidare upptagen en inkomstpost å 29,2 miljoner kronor utgö— rande tillskott ur kyrkofonden till pastoratens kostnader för präst- och kyrkomusikerlönerna. Det är här fråga om en intern avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden och beloppet har därför ej medtagits.
Till angiven inkomstsiffra, 565 miljoner kronor, skall läggas de ytterligare medel, som på skilda sätt ställts till kyrkans förfogande för den legala eller för den fria verksamheten. , I inkomster, hänförliga till den legala verksamheten, ingår de statsbidrag om tillhopa 7,4 miljoner kronor, som enligt statsverkspropositionen 1964 (bil. 10, s. 178 ff.) utanordnades för kyrkliga ändamål budgetåret 1964/654 och som huvudsakligen består av ersättning till kyrkofonden för prästerska- pets till statsverket indragna tionde m. m. (5 051 000 kr.) samt anslag för domkapitlens verksamhet (1 677 000 kr.). Hit hör vidare avkastningen av de äldre domkyrkornas tillgångar, vilken enligt gällande stater för dessa domkyrkor kan beräknas till cirka 1,2 miljoner kronor, samt kyrkofondens inkomster i form av ränta på fondkapitalet och avkastning av allmänna kyrkohemman, biskopshemman och klockarhemman, vilka inkomster för budgetåret 1964/65 uppgick till 4,5 miljoner kronor. Tillhopa utgjorde så- lunda de inkomster som här hänförts till den legala verksamheten (7,4 + 1,2 + 4,5 =) 13,1 miljoner kronor.
Vad härefter angår inkomsterna i den fria verksamheten —— här bortses från församlingsanslagen, vilka ingår bland de tidigare för de kyrkliga kom- munerna upptagna inkomsterna —— kan angivas att under år 1964 samman- lagt 20,5 miljoner kronor inflöt genom riks-, stifts- och församlingskollekter samt att för räkenskapsåret 1964/65 statsbidrag utgick med 2,3 miljoner kro- nor till Sveriges kyrkliga studieförbund med därtill anslutna cirklar och de s. k. fritidsgrnpperna. Uppgifter rörande övriga inkomster i den fria verk- samheten, hänförliga till år 1964, har icke kunnat erhållas, och utredningen
' Motsvarande siffra utgjorde år 1965 428,2 miljoner kronor (Kommunernas finanser år 1965, tabell 10). Jfr tabell nedan 5. 235.
* Denna skatteersättning har från och med år 1966 avvecklats och ersatts med skatteutjäm- ningsbidrag. Enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1966 (tab. 16) beräknas skatteutjämnings- bidragen till de kyrkliga kommunerna detta är uppgå till drygt 62 miljoner kronor.
' För budgetåret 1967/68 utgår motsvarande statsbidrag med 8,3 miljoner kronor (statsverks- prop. 1967, bil. 10, s. 100 ff.).
är här hänvisad till de siffror för år 1959, som redovisats i förenämnda betän— kande SOU 1963: 39. Enligt i nämnda betänkande gjorda sammanställningar ( s. 60, 88 och 120) uppgick dessa inkomster, vilka huvudsakligen bestod av insamlade medel, gåvor och donationer, till 44,2 miljoner kronor. Härtill kom statsbidrag och bidrag från landstingen till en del sjukhus och skolor i kyrklig regi med 5,0 respektive 2,0 miljoner kronor. Sammanlagt skulle allt- så de inkomster, varom nu är fråga, belöpa sig på (20,5 + 2,3 + 44,2 + 5,0 + 2,0 :) 74,0 miljoner kronor.
I enlighet med det ovan anförda skulle Svenska kyrkans totala inkomster kunna beräknas till (565,0 + 13,1 + 74,0 :) omkring 652 miljoner kronor. Det bör emellertid erinras om att det framräknade beloppet grundar sig på uppgifter, som till en del avser kalenderåret 1964 eller budgetåret 1964/65 och till en del kalenderåret 1959; beloppet är alltså icke representativt för nuvarande förhållanden men ger dock en ungefärlig bild av inkomstläget.
I detta sammanhang må vidare nämnas att kyrkomötet och de teologiska fakulteterna finansieras av statsmedel samt att en rad kyrkliga ärenden handlägges av Kungl. Maj :t och de centrala ämbetsverken.
I fråga om utgifterna, däri inbegripna kostnaderna för folkbokföring och begravningsväsende, belöpte sig enligt serien Kommunernas finanser år 1964, tabell 10, de kyrkliga kommunernas totala utgiftssumma —— efter avdrag för till kyrkofonden inlevererad allmän kyrkoavgift om 60 miljoner — på 513,3 miljoner kronor. Den största utgiftsposten var löner och arvoden å tillhopa 216,7 miljoner kronor till präster, kyrkomusiker och andra i församlingar- nas tjänst anställda befattningshavare. Kostnaderna för anskaffning och un- derhåll av kyrkor, kyrkogårdar, prästgårdar och löneboställen samt försam- lingshem med flera lokaler utgjorde sammanlagt 153,8 miljoner kronor.5 — Kyrkofondens utgifter uppgick enligt bokslutet för budgetåret 1964/65 till 80,5 miljoner kronor, varav enligt en av utredningen i den följande fram- ställningen gjord uppskattning cirka 70 miljoner skulle kunna hänföras till lokalplanet. — Summan av de utgiftsbelopp, som här redovisats, utgör (513,3 + 80,5 :) cirka 594 miljoner kronor. Övriga utgifter har huvudsak- ligen avseende på den fria verksamheten på stifts- och riksplanen.
Att sammanställa tillgångar och skulder är såsom utredningen framhållit i sitt förenämnda betänkande SOU 1963: 39 förenat med stora vanskligheter. Nedan har utredningen med ledning av uppgifter, som hämtats dels från Kommunernas finanser år 1964 dels från sagda betänkande sökt göra en dylik sammanställning (1 miljoner kronor) .
På grundval av de i sammanställningen lämnade uppgifterna kan de kyrk- liga och församlingskommunala tillgångarna på lokalplanet beräknas till sammanlagt 3 612,6 miljoner kronor. Skulderna har upptagits till 236,8 mil— joner kronor. Som jämförelse må nämnas att de borgerliga primärkommu-
* De borgerliga primärkommunernas utgifter uppgick år 1964 till totalt 14.806 miljoner kronor. Av denna summa belöpte 4.305 miljoner på löner och 3.985 miljoner på nybyggnad och underhåll av fastigheter och anläggningar.
Tillgångar Skulder
Kyrkor ............... 1.937,0 Kyrkogårdar .......... 102,0 Prästgårdar ........... 178,7 Löneboställen .......... 462,7 Församlingshem o. dyl.. . 280,0 236,8 Andra anläggningstill-
gångar på lokalplanetl 134,6 Omsättningstillgångar
på lokalplanet ........ 402,6 Prästlönefonder ........ 115,0 Stifts prästlönefonds-
hemman ............ 1,6 Domkyrkornas egendom 26,8 6,5 Biskopsgårdar ......... 2,3 Allmänna kyrko-, bi-
skops- och klockar- hemman ............ 21,1 Kyrkofonden .......... 74,0 Fri stiftelse- Oph för-
eningsegendom på 10-
kalplanet” ........... 50,0 Dito på stiftsplanet ..... 45,2 17,0 Dito på riksplanet ...... 76,8 51,0 Summa miljoner kronor 3.910,4 311,3
1 Häri torde i allmänhet ingå de s.k. kyrkojordarna med därtill anknutna fonder. Med kyrko- jord avses sådan jord, vars avkastning skall disponeras för församlingskyrkas räkning. Värdet av kyrkojordarna med fonder uppgick år 1949 till 23,0 miljoner kronor. ” Härmed avses småkyrkor, kapell och församlingshem, som äges av för ändamålet bildade stiftelser i stället för av församlingarna själva. För dessa stiftelser föreligger icke uppgifter om lösa tillgångar och icke heller om skulder.
nernas tillgångar och skulder år 1964 uppgick till 27 954 respektive 12 352 miljoner kronor.
Beträffande den fasta egendom som disponeras för kyrkliga ändamål —— här bortses från församlingshem och annan fri församlingsegendom samt från den fria stiftelse- och föreningsegendomen på lokal-, stifts- och riks- planen — är att märka att skillnad måste göras mellan förvaltningsförmögen- het d. v. s. fastigheter, som genom sitt bruksvärde tjänar kyrkan, och finans- förmögenhet, vilken omfattar avkomstgivande egendom. Förvaltningsförmö- genheten, till vilken är att hänföra församlingskyrkor och domkyrkor samt kyrkogårdar och andra allmänna begravningsplatser ävensom biskopsgårdar, representerade enligt sammanställningen ovan ett värde av tillhopa 2 041,3 miljoner kronor. Den till detta belopp värderade egendomen lämnar icke någon nämnvärd ekonomisk avkastning, medan däremot utgifterna för den- samma är avsevärda. Det totala taxeringsvärdet å de kyrkliga fastigheter, som är hänförliga till finansförmögenheten -— prästgårdar, löneboställen, kyrkojordar, stifts prästlönefondshemman, domkyrkohemman samt allmän- na kyrko-, biskops- och klockarhemman —— har utredningen i den följande
framställningen ( s. 188), efter viss uppräkning med hänsyn till den år 1965 genomförda allmänna höjningen av taxeringsnivån, uppskattat till 885 miljoner kronor. Lägges härtill prästlönefonderna och kyrkofonden med en behållning enligt ovan av 115 respektive 74 miljoner kronor samt fonderade jordförsäljningsmedel från kyrkojordar och domkyrkohemman om tillhopa cirka 5 miljoner kronor, skulle värdet av den kyrkliga finansförmögenheten uppgå till 1 079 miljoner kronor. Det är givet att den framräknade siffran är mycket osäker. Än större svårigheter möter att med någon högre grad av tillförlitlighet beräkna nettointäkterna av finansförmögenheten. Uppskatt- ningsvis har dessa angivits till cirka 25 miljoner kronor.
Här må beträffande de förutsättningar, varmed utredningen räknat för de olika av utredningen till ledning för sitt arbete uppställda hypotetiska lägena, erinras om att i A-läget det nuvarande organisatoriska sambandet mellan Svenska kyrkan och staten förutsättes bestå, medan i de övriga lägena kyrkan antages vara i organisatoriskt avseende friställd i förhållande till staten. Vidare förutsättes i fråga om B-läget att kyrkan har beskattningsrätt eller likartad förmån och tillgång till den kyrkliga egendomen, i C-läget att kyrkan saknar beskattningsrätt och liknande förmån men behåller rätten till egendomen samt i D-läget att ingen av de nu angivna rättigheterna, från- sett rätten till kyrkobyggnader med tomter, tillkommer kyrkan.
Betecknande för de olika lägena ur ekonomisk synpunkt är således att kyr— kans finansiella ställning tänkes i det stora hela oförändrad såväl i A- som i B-läget, vilket alltså i sagda avseende väsentligen överensstämmer med nu- varande förhållanden, medan kyrkan i C-läget skulle vara hänvisad till att på inkomstsidan söka kompensation för nu föreliggande beskattningsrätt och i D-läget icke skulle ha att räkna med inkomster vare sig genom sådan rätt eller i form av avkastning från jordegendom. Det är emellertid att märka, att vissa reformer i fråga om kyrkans ekonomi är tänkbara även för det fall att det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten bibehålles.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att de för de olika hypotetiska lägena uppställda förutsättningarna —— bortsett från frågan om bibehållan- det eller upplösandet av det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten _ är av ekonomisk art. Utredningen är dock, såsom i annat samman- hang framhållits, medveten om att med andra utgångspunkter än de ekono- miska, exempelvis om man utgår från olika föreliggande kyrkobegrepp eller från principerna om demokrati eller religionsfrihet, anledning kan finnas ”att räkna med andra lägen än de nu angivna. Emellertid har utredningen med hänsyn särskilt till den stora betydelse, som kyrkans ekonomiska ställ- ning obestridligen äger för arten och omfattningen av dess olika verksam- hetsgrenar, stannat för att i första hand utforma de hypotetiska lägena på sätt nu beskrivits. ' För ett ställningstagande i valet mellan nämnda fyra hypotetiska lägen är
det självfallet av intresse att söka få en överblick över tänkbara argument för och emot samt konsekvenserna av respektive lägen, och utredningen har i föreliggande betänkande sökt belysa sådana argument och konsekvenser på det ekonomiska planet. Uppenbart är att även i andra avseenden, exempel- vis i fråga om religionsfriheten, kristendomsundervisningen samt den kyrk- liga organisationen och förvaltningen, olika synpunkter är att framföra be- träffande valet mellan lägena. En sammanfattande redogörelse för sådana synpunkter kommer utredningen att lämna i sitt slutbetänkande och be— gränsar sig därför i föreliggande betänkande till de ekonomiska aspekterna.
Det må i detta sammanhang framhållas, att vid bedömandet av hur kyr- kans finansiella förhållanden bör utformas för framtiden det icke kan upp— ställas såsom en given förutsättning att arten och omfattningen av kyrkans verksamhet och därmed den kyrkliga organisationen skall bli densamma som för närvarande och att således kyrkans fasta kostnader skall förbli oföränd- rade. I stället måste frågan bedömas på det sättet, att, därest av olika anled- ningar den ena eller den. andra av kyrkans inkomstkällor utan kompensa- tion skulle bortfalla eller minska, detta kan leda till att den nuvarande orga- nisationen och därmed utgifterna för den kyrkliga verksamheten får skäras ner.
I det följande lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i be- tänkandets olika huvudavdelningar.
Den kyrkliga egendomen
I ett inledande kapitel 1 (s. 41—44) till denna huvudavdelning definierar utredningen begreppet kyrklig egendom och anger vad som åtskiljer denna egendom och den fria församlings-, stiftelse- och föreningsegendomen. I kapitel 2 (s. 45—94) lämnas en allmän historik rörande kyrkans ekonomi m.m. under medeltiden, reformationstiden och tiden efter tillkomsten av 1686 års kyrkolag. Kapitel 3 (5. 95—155) innefattar en redogörelse för nuvarande förhållanden i fråga om den kyrkliga egendomen. I kapitel 4 (s. 156—181) behandlas denna egendoms rättsliga ställning i nuläget, medan slutligen kapitel 5 (s. 182—222) innehåller principiella synpunkter på frå- gan om egendomens framtida ställning med hänsyn till de förutsättningar, som gäller för de olika av utredningen uppställda hypotetiska lägena.
Med uttrycket kyrklig egendom åsyftas generellt, enligt vad som framgår av kapitel I, sådana förmögenhetstillgångar, som till följd av det historiskt utvecklade sambandet mellan staten och kyrkan är underkastade särskilda rättsregler till skydd för intresset att tillgångarna bevaras och användes för de ändamål, vartill de ursprungligen varit avsedda. Egendomen består dels av den kyrkliga jorden med tillhörande byggnader, dels av lös egendom av
olika slag. Till den kyrkliga fasta egendomen hänföres församlingskyrkor och domkyrkor samt kyrkogårdar och andra allmänna begravningsplatser, i den mån de icke uppförts respektive anlagts efter år 1817, då församling antages ha blivit egen juridisk person, och därför är att betrakta som för- samlingskommunal egendom, samt prästgårdar, prästlöneboställen, kyrko- jordar, domkyrkornas fastigheter, biskopsgårdar och de ecklesiastika arren— degårdarna (allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och stifts prästlönefondshemman). Den lösa egendomen utgöres huvudsak- ligen av inventarier i församlingskyrkor och domkyrkor, donationer och kas- sor tillhöriga dessa kyrkor, prästlönefonderna och kyrkofonden. För förvalt— ningen, dispositionen och kontrollen över den kyrkliga egendomen, framför allt jorden, gäller ett invecklat system av rättsregler. Äganderätten till denna jord är i det enskilda fallet ofta oklar.
Utöver den kyrkliga egendomen, sådan den ovan definierats, finnes andra förmögenhetstillgångar, som på skilda sätt är knutna till den kyrkliga verk- samheten, säsom den församlingskommunala egendomen samt den fria stiftelse- och föreningsegendomen. En särställning bland den församlings- kommunala egendomen intager de ovannämnda efter år 1817 tillkomna kyr- korna och begravningsplatserna i det att för dessa gäller samma special- reglering i avseende å vården och förvaltningen som för motsvarande kyrklig jord. Den övriga församlingskommunala egendomen, den s. k. fria försam- lingsegendomen, förvaltas och disponeras enligt vanliga kommunalrättsliga principer. Denna egendom har liksom den fria stiftelse- och föreningsegen— domen tillkommit under senare årtionden för att tjäna skilda ändamål inom kyrkans fria verksamhet och varken äganderättsligt eller ur andra synpunk- ter erbjuder egendomen några problem.
För en rätt förståelse av det nuvarande rättsläget beträffande den kyrkliga egendomen har en förhållandevis utförlig redogörelse för den historiska bakgrunden synts utredningen nödvändig. I denna redogörelse, vilken läm- nas i kapitel 2, skildras icke blott hur egendomen tillkommit och de öden den genomgått utan även hur systemet med finansieringen av den kyrkliga organisationen under olika tider gestaltat sig. I korthet kan historiken i vad den angår den kyrkliga egendomen sammanfattas sålunda.
Före landskapslagarnas tid har sockenkyrkorna och därtill hörande egen- dom troligen ägts av dem, som byggt kyrkorna och tillfört dem egendomen. Under inflytande av den kanoniska rätten kom sockenkyrkorna att betraktas som juridiska personer, som kunde besitta egendom och ikläda sig rättig— heter och skyldigheter. I landskapslagarna, vilka upptecknades på 1200- och 1300-talen, framstod sålunda i regel dessa kyrkor som ägare till den kyrk- liga egendomen pä lokalplanet. Jämväl domkyrkorna, biskopsborden och klostren utgjorde enligt den kanoniska rätten särskilda rättssubjekt.
Den egendom, som tillföll kyrkan under medeltiden, huvudsakligen ge-
nom enskildas gåvor och testamenten, var av betydande omfång. Endast en mindre del därav återstod sedan Gustav Vasas reduktion i samband med reformationen genomförts. Det har beräknats att omkring 13 700 hemman indragits vid reduktionen, varav cirka 6300 hemman tillhörde lokalkyr- korna. Den egendom, som lämnades orubbad, bestod huvudsakligen av för- samlingsprästernas bostadsboställen samt, förutom kyrkorna, kyrkogår- darna och kyrkvallarna. Ett antal stomhemman (f.d. bostadsboställen i annexförsamlingar) och klockarboställen, enstaka mindre kyrkojordar och en obetydlig del av domkyrkornas fastigheter hade även lämnats orörda av reduktionen. De hemman, som indragits till kronan, liksom de fastigheter, vilka av Konungen tagits till egna arvegods, uppfördes i kronans jordeböc- ker, därvid för varje särskild fastighet redovisades den avrad eller ränta, som landbon haft att erlägga till den tidigare jordägaren men som efter re- duktionen tillkom kronan eller Konungen. I viss utsträckning kom dock den indragna jorden att stå kvar under de kyrkliga institutionernas nyttjan- derätt och räntan därav i åtskilliga fall att sedermera efterskänkas såsom bidrag till kyrkliga ändamål, företrädesvis prästlön. Härjämte förekom — i all synnerhet under slutet av 1600- och i början av 1700-talet — att rena kronohemman anvisades till samma ändamål. — Den oreducerade kyrkliga jorden behöll sin tidigare rättsställning och skattefrihet; den upptogs så- lunda icke i kronans jordeböcker.
I de med Sverige genom fredssluten i Brömsebro år 1645 och Roskilde år 1658 införlivade danska och norska landskapen hade reformationen icke fått till följd en så kraftig indragning av kyrkogods som i det ursprungliga svenska riket. Det var i regel endast biskoparnas och sedermera även klost- rens egendomar, som blev föremål för reduktion. Däremot lämnades i 1111— vudsak den av domkyrkor och församlingskyrkor samt församlingspräster och klockare disponerade egendomen utanför reduktionen.
Under 1600-talet gj orde sig under inflytande av de feodalrättsliga teorierna tendenser gällande att utsträcka kronans äganderätt till att omfatta all kyrk- lig jord — således icke blott den oreducerade jorden utan även jord, som efter reformationen donerats av enskilda eller anskaffats av menighet — eller att åtminstone inskränka dess rättsliga självständighet. Dessa tenden- ser övade dock icke inflytande vid utformningen av 1686 års kyrkolag. I denna lag fastslogs i stället den äldre uppfattningen av domkyrkan och för— samlingskyrkan såsom juridiska personer och ägandesubjekt. De kamerala myndigheterna hävdade emellertid att ifrågavarande jord i allmänhet var under förläningsrätt upplåten av kronan. Vid upprättandet år 1724 av den nya jordeboken redovisades sålunda praktiskt taget all kyrklig jord under kronotitel. Presumtionen blev att äganderätten till sådan jord tillkom kro- nan. Där alltså visst kyrkligt hemman tillagts krononatur måste den som gjorde gällande äganderätt till hemmanet bevisa åtkomsten därtill, vilket i [många fall helt enkelt var omöjligt. I sin strävan att hävda kronans intressen
gick de kamerala myndigheterna sedermera så långt att jordeboksredovis- ningen gavs fullt vitsord i fråga om äganderätten utan hänsyn till eventuell motbevisning. Belysande för myndigheternas inställning under denna tid till den kyrkliga jorden är också ett uttalande år 1823 av kammarkollegiet rörande prästboställena, att dessa till största delen utgjorde prästerskapet av kronan—på lön anslagna hemman, jämställda med de boställen, som inne- hades av civila och militära ämbetsmän enligt indelningsverket.
Föreställningen att den kyrkliga jorden i regel var kronoförläning kom aldrig att slå igenom i det allmänna rättsmedvetandet. Numera gäller i rätts- praxis den presumtionen att medeltida kyrklig jord, om vars uppkomst intet är känt, tillkommit på enskilt initiativ och alltså icke upplåtits av kronan. Kronan måste alltså i en rättegång bevisa påstådd äganderätt till egendomen, vilket i regel icke torde vara möjligt.
Av den i kapitel 3 lämnade redogörelsen för nuvarande förhållanden fram- går huvudsakligen följande.
Vad först angår församlingskyrkor-na vårdas och förvaltas dessa i princip av församlingarna själva. Kostnaderna härför bestrides, i den mån kyrko- kassans tillgångar och eljest tillgängliga medel icke förslår, genom försam- lingsskatten. För uppförande samt för mera betydande till-, på- eller om- byggnad av församlingskyrka erfordras tillstånd av Kungl. Maj:t. Utan så- dant tillstånd får kyrka icke heller rivas eller flyttas eller tagas i'bruk för annat ändamål. Vidare finnes bestämmelser, varigenom kyrkorna tillför- säkras skydd ur kulturhistorisk synpunkt.
Allmänna begravningsplatser är dels i anslutning till kyrkobyggnaderna belägna kyrkogårdar, dels friliggande begravningsplatser. Hållande av all- män begravningsplats åligger församling eller, om Kungl. Maj :t för särskilt fall så förordnar, borgerlig kommun.
Kyrka jord d.v.s. jord, vars avkastning disponeras för församlingskyrkas räkning, förekommer främst i de förutvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Till en del av dessa kyrkojordar är dispositionsrätten för kyrkan inskränkt i det jordarna antingen upplåtits till prästerskapet eller innehas och brukas under visst hemman mot avgift (landgille) till kyr- kan. De övriga kyrkojordarna förvaltas i princip enligt församlingsstyrelse- lagens regler. I vissa starkt föråldrade författningar finnes emellertid ät- skilliga förvaltningsföreskrifter, vilka bl.a. reglerar utarrenderingsförfa- randet. En särskild grupp kyrkojordar bildar de s.k. halländska kyrkohem- manen.
Till Iokalkyrkans lösa egendom är i främsta rummet att hänföra kyrko- kassan och kyrkoinventarierna. I kyrkokassan ingår bl. a. avkastningen från kyrka tillhörig fast egendom, gåvo- och donationsmedel samt kollekter och avgifter för gravplatser. Kassan förvaltas av kyrkorådet, och församlingen äger i huvudsak själv besluta om dess användande. Till kyrkoinventarier
räknas åtskilliga i kyrka, gravkor eller andra kyrkans hus eller förvarings- rum befintliga föremål. Dylika inventarier får ej utan Kungl. Maj:ts till- stånd överlåtas till annan.
Prästboställena härrör huvudsakligen från de av församlingsprästerna (kyrkoherdar och komministrar) under äldre avlöningssystem på lön inne- havda jordbruksfastigheterna. I och med 1910 års prästlönereform avskildes i regel å dessa fastigheter ett särskilt område med erforderliga åbyggnader, avsett för bostad åt prästen, prästgård. Återstoden bildade löneboställe. Så- väl prästgård som löneboställe förvaltas av pastoraten, som har att beträf- fande dem fullgöra de skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligger fastighets ägare. Å prästgård befintligt hus skall underhållas och vid behov nybyggas av pastoratet. Detta skall vidare svara för ny- eller ombygg- nad samt underhåll av löneboställes laga hus samt för hävden av boställets åker och äng. Förvaltningen skall stå under kontroll av boställsnämnd och stiftsnämnd. Någon principiell gränslinje mellan förvaltning och kontroll är dock icke genomförd; sålunda beslutar boställsnämnden om erforderliga byggnadsarbeten samt fastställer vid utarrendering av löneboställe arrende- villkoren. Löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan, som upp- rättas genom stiftsnämndens försorg. Prästgård disponeras såsom tjänste- bostad åt i pastoratet anställd ordinarie präst, medan avkastningen av lö— neboställe användes till avlönande av pastoratets präster och kyrkomu- siker.
Prästlönefonderna har huvudsakligen bildats av medel, som influtit vid försäljning av boställsjord. Fonderna förvaltas av pastoraten. Avkastningen användes för bestridande av utgifterna för präst- och kyrkomusikerlönerna. Fondmedel kan få användas till grundförbättring av boställe eller till inköp av fastighet. Medel tillhörande prästlönefonder från flera pastorat kan vi- dare omhändertagas av stiftsnämnden och sammanföras till en särskild fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond, att disponeras till inköp av fas- tighet. Sådan fastighet kallas stifts prästlönefondshemman och förvaltas av stiftsnämnden. Behållen avkastning tillfaller, efter fördelning enligt särskil- da grunder, de pastorat som tillskjutit köpeskillingen. Prästlönefondshem- man förekommer endast i fyra stift.
Genom 1938 års klockarboställslag har en avveckling skett av klockares och organists innehav på lön av boställsjord, den s.k. klockarjorden. I de allra flesta fallen har boställe övertagits av vederbörande församling med äganderätt och lika fri dispositionsrätt, som gäller beträffande församlings— kommunal jord. En mindre grupp förhållandevis större och värdefullare boställen har behållits som »publika arrendegårdar», klockarhemman, för att disponeras för kyrkofondens räkning. I vederlag har församlingen re- spektive kyrkofonden iklätt sig ansvar för det på visst sätt fastställda kapi- talvärdet av fastigheten — boställskapitalet — samt skyldighet att till pastoratet erlägga den s. k. boställsräntan, Vilken bestämmes efter boställs—
kapitalets realvärde. Förvaltningen av klockarhemmanen omhänderhas av stiftsnämnden.
Beträffande domkyrkorna är att skilja mellan de äldre, från den katolska tiden härstammande domkyrkorna, vilkas vård och förvaltning omhänder- has av särskilda styrelser och för vilka gäller av Kungl. Maj:t fastställda stater för reglering av inkomster och utgifter, samt de yngre domkyrkorna, varav flertalet vårdas och förvaltas av domkyrkoförsamlingarna i princip enligt församlingsstyrelselagens regler. Till såväl äldre som yngre domkyr— kor med undantag av kyrkorna i Lund, Luleå och Stockholm utgår årliga statsanslag såsom ersättning för till staten indragna domkyrkotunnor och annan kronotionde; enligt gällande stater uppgår anslagen för de äldre dom- kyrkornas del till sammanlagt 81 200 kronor. Utöver dessa årliga anslag har statsmakterna ofta vid större ombyggnader och förbättringsarbeten å äldre domkyrkor beviljat särskilda anslag.
Vid 1936 års biskopslönereform skildes de för biskoparnas avlöning an- slagna fastigheterna från de särskilda biskopsstolarna. Fastighet, som tidi- gare utgjort bostadsboställe, anvisades härefter helt eller delvis för tjänste- bostad åt biskopen, s.k. biskopsgård. I övrigt indrogs fastigheternas avkomst till kyrkofonden. Fastighet, vars avkastning tillfördes denna fond, benämn- des biskopshemman. Såväl biskopsgård som biskopshemman förvaltas av stiftsnämnden.
Med allmänna kyrkohemman förstås sådana fastigheter, som med stöd av 1862 års prästlöneförordning frånskilts viss prästerlig tjänst och vars av- kastning, från att därefter antingen ha tillförts prästerskapets Iönereglerings— fond eller disponerats till löneförbättring åt präst i annat pastorat, numera ingår till kyrkofonden. Dylika hemman förvaltas av stiftsnämnd.
I förevarande kapitel ingår vidare en redogörelse för gällande bestämmel- ser om försäljning av kyrklig jord. Dessa bestämmelser återfinnes i den kyrkliga försäljningslagen av år 1927, dock att särskilda försäljningsföre- skrifter finnes meddelade beträffande de s.k. halländska kyrkohemmanen och vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. Innebörden av den kyrkliga försäljningslagen kan sägas vara den att riksdagen och kyrkomötet, vilkas samtycke tidigare ansetts erforderligt för försäljning av kyrklig jord, generellt bemyndigat Kungl. Maj:t, kammarkollegiet och stiftsnämnderna att under vissa förutsättningar lämna medgivande till sådan försäljning. Sådant medgivande må lämnas då samhällelig nytta såsom tillgodoseende av bostadsbehovet i orten eller bildande av lämpliga jordbruk därav främjas, då kyrklig jord eljest erfordras för expropriationsändamål eller då sådan jord på grund av särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen böra bi— behållas för sitt ändamål. De medel, som inflyter vid försäljning av kyrklig jord, skall disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill jorden varit anslagen.
I ett avslutande kapitelavsnitt behandlas kyrkofonden. Denna fond, som
förvaltas av statskontoret och användes för kyrkliga ändamål, intager nu- mera en central ställning inom området för den kyrkliga ekonomien. Dess huvudsakliga uppgift är att fungera som en skatteutj ämningsfond för pasto- raten i vad angår dessas kostnader för avlönande av präster och kyrkomu— siker. Till dessa kostnader skall pastorat i första hand använda avkastningen av sina präst- och kyrkomusikerlönetillgångar, d. v. s. löneboställen, präst- lönefonder, eventuella andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlöne- fondshemman samt det s. k. klockarboställskapitalet. Om nämnda tillgångar lämnar så stor avkastning att det blir överskott, skall pastoratet inleverera hälften av överskottet till kyrkofonden. I den mån avkastningen icke förslår för bestridande av lönekostnaderna utdebiteras för ändamålet viss försam- lingsavgift, och om ytterligare medel erfordras erhålles tillskott ur kyrko- fonden. Dessa tillskott är kyrkofondens största utgiftspost. Fondens vikti- gaste inkomstkälla är den s.k. allmänna kyrkoavgiften, som uttages av varje pastorat med ett av Kungl. Maj :t för varje år fastställt öretal för skatte- krona. I avsnittet rörande kyrkofonden ingår en redogörelse för dess upp- komst och utveckling samt närmare uppgifter om fondens inkomster och utgifter.
Vid behandlingen i kapitel 4 av den kyrkliga egendomens rättsliga ställ- ning konstaterar utredningen inledningsvis att frågan om äganderätten till denna egendom är synnerligen invecklad. Svårigheterna ligger främst i be- dömningen när egendomen i det enskilda fallet blivit kyrklig. Om detta kan klarläggas, återstår att avgöra till vilket rättssubjekt äganderätten privat- rättsligt bör hänföras; ett problem som ofta kan vara svårlöst.
I fråga om sådan medeltida kyrklig jord, om vars uppkomst intet är känt, gäller numera i svensk rättspraxis den presumtionen att denna jord tillkom- mit på enskilt initiativ och alltså icke upplåtits av kronan. Detsamma torde — ehuru något rättsfall i frågan icke veterligen förekommit — gälla fastig- het, som tillfallit kyrkan efter reformationen. Beträffande kyrklig jord, som bevisligen upplåtits av kronan, synes den uppfattningen vara obestridd, att kronan icke överlåtit äganderätten till jorden utan endast anvisat den för kyrkligt ändamål. Frågan, huruvida egendomen i sistnämnda fall kan åter- tagas av kronan eller är att anse såsom upplåten med besittningsrätt, som med hänsyn till prästerskapets privilegier är att betrakta såsom beständig, är föremål för delade meningar. Utredningen behandlar närmare denna fråga i betänkandets tredje huvudavdelning. Oberoende av frågan om privilegie- skyddet för den kyrkliga jorden består eller ej kan den uppfattningen hävdas, att staten enligt gällande lagstiftning icke kan återtaga de kronan tillhöriga fastigheterna så länge de kyrkliga ändamål, vartill fastigheterna anslagits, består.
Numera betraktas allmänt den kyrkliga jorden såsom till övervägande del privaträttsligt tillhörig kyrkliga rättssubjekt. Som ägare kan här huvudsak-
ligen framträda församlingskyrkor och domkyrkor, uppfattade som stiftel- ser, samt de lokala församlingarna och pastoraten. Här må understrykas, att förfoganderätten över den kyrkliga egendomen i allmänhet icke är beroende av frågan vem äganderätten i privaträttslig mening kan tänkas tillkomma. Såsom exempel kan nämnas, att ett löneboställe förvaltas av pastoratet, som tillgodogör sig boställsavkastningen för prästens avlöning, oavsett om bo— stället tillhör kronan, kyrkostiftelsen eller församlingen.
Gränsdragningen mellan stiftelseegendom och församlingsegendom mö- ter påtagliga praktiska svårigheter. Det torde numera vara klarlagt att den nordiska medeltidsrätten betraktade sockenkyrkan som en juridisk person. I doktrinen synes den uppfattningen allmänt ha godtagits att icke blott kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, kyrkogården, utan även kyrkojorden och den till församlingsprästens underhåll anskaffade jordegendomen, prästbordet, under förutsättning att angivna förmögenhetstillgångar tillkom- mit under medeltiden och icke bevisligen upplåtits av kronan, äges av den lokalkyrka vartill de är knutna. Denna uppfattning har även fått stöd i nu- tida svensk rättspraxis. Reformationen har icke ansetts ändra lokalkyrkans rättsställning. I fråga om den kyrkliga jord, som tillkommit under de när- maste århundradena efter reformationen gäller således samma uppfattning beträffande äganderätten som nyss angivits. Vad gäller egendom, som done- rats eller anskaffats för kyrkliga ändamål under senare tid, kan äganderätts- frågan vara beroende av en lösning av frågan när kyrksocknen eller för- samlingen kan antagas ha fått ställning som självständigt rättssubjekt. Den förhärskande uppfattningen synes vara, att först 1817 års förordning an- gående socknestämmor och kyrkoråd innebar ett erkännande av landsför- samlingarnas rättssubjektivitet, och utredningen anser sig kunna utgå från att så var förhållandet. Då det gäller stadsförsamlingarna är föreliggande fråga mera tveksam, men enligt utredningens mening kan sådan församling i varje fall anses ha erhållit rättssubjektivitet genom 1843 års sockenstämmo- förordning.
Den omständigheten att församling vann rättssubjektivitet innebar icke att församlingen så att säga konsumerade det äldre rättssubjektet, kyrko- stiftelsen, och övertog dess egendom utan lokalkyrkan och församlingen kom att stå som självständiga rättssubjekt vid sidan av varandra med möj- lighet att förvärva äganderätt till ny egendom och få lagfart å sådan.
Vad nu anförts angående rättssubjektiviteten då det gäller olika kyrkliga institutioner på lokalplanet leder till följ ande allmänna slutsatser.
Kyrkobyggnader och kyrkotomter inklusive kyrkogårdar äges av försam- lingskyrkorna såsom stiftelser, då fråga är om medeltida kyrkor samt kyr— kor som uppförts senare men före år 1817. I några enstaka fall kan kyrko— tomten vara anslagen av kronan och äges då alltjämt av denna. Vad beträf- far kyrka, som byggts efter sagda år, synes det utredningen mest motiverat att anse församlingen vara ägare såväl till kyrkobyggnaden som till kyrko-
tomten. Motsvarande gäller i fråga om kyrka med tomt, som församling mot- tagit såsom gåva av bolag, stiftelse eller enskild person. Om särskild begrav- ningsplats anlagts utan anslutning till kyrkobyggnaden, torde marken i all- mänhet ha inköpts av och lagfarits för församlingen och således vara för- samlingskommunal egendom. I vissa fall har församling dock endast dispo- sitionsrätt till begravningsplatsen, nämligen då den anlagts exempelvis å stiftelseägd kyrkojord eller å boställsmark eller å mark, som den borgerliga kommunen ställt till förfogande. I Stockholm, där begravningsväsendet i princip är en den borgerliga kommunens angelägenhet, äges de större be- gravningsplatserna av staden.
Kyrka jordar förekommer såsom tidigare nämnts främst i Skåne, Halland och Blekinge och är där i allmänhet av medeltida ursprung, varför de får anses tillhöra vederbörande församlingskyrka i dess egenskap av stiftelse. Även i det ursprungliga svenska riket torde församlingskyrkorna i regel få betraktas som ägare till kyrkojordarna.
Bland prästboställena (prästgårdar och löneboställen) bildar de som härrör från medeltiden till såväl antal som värde den mest betydande gruppen. Nå- gon klarhet i frågan om uppkomsten av dessa medeltida boställen har i all— mänhet ej stått att vinna. Äganderätten till desamma får, såsom tidigare be- rörts, i allmänhet anses tillkomma vederbörande församlingskyrka. Till stiftelseegendom torde vidare vara att hänföra sådana boställen, som anskaf— fats av församling eller donerats av enskilda efter reformationen men innan församlingen blev självständigt rättssubjekt. Om däremot församling efter vunnen rättssubjektivitet med egna medel eller genom donation förvärvat boställe lärer äganderätten ligga hos församlingen. Med utgångspunkt från tidigare verkställda utredningar till utrönande av vilka boställen, som ansla- gits av kronan, har det helt allmänt antagits att omkring en femtedel av präst- boställena utgör kronoanslag. Det torde såsom ovan berörts vara obestritt att upplåtelsen från kronans sida icke gällt äganderätten utan att kronan endast anvisat boställena för prästernas avlöning.
I prästlönefonderna ingår medel av mycket skiftande slag. En uppdelning av äganderätten till sådan fond torde ofta vara omöjlig att genomföra. Det— samma gäller stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.
Såsom ovan nämnts (s. 16) har klockarjorden avvecklats och i dess ställe trätt det s. k. klockarboställskapitalet. Detta bör rimligtvis ha samma rätts- liga ställning som klockarjorden ifråga. Om församlingskyrka varit ägare till klockarboställe, vilket i regel torde ha varit fallet, utgör sålunda det kapital, som ersatt bostället, en tillgång för samma kyrka.
Domkyrkorna är i likhet med flertalet församlingskyrkor att betrakta så- som stiftelser och såsom sådana som ägare till kyrkobyggnader och kyrko- tomter. Samtliga äldre domkyrkor besitter vidare stadsfastigheter, medan jordbruksfastigheter, domkyrkohemman, endast finnes vid Strängnäs, Väs- terås och Lunds domkyrkor. Sistnämnda domkyrka har det utan jämförelse
största och värdefullaste fastighetsbeståndet och dessa fastigheters medel- tida ursprung tyder på att domkyrkan bör anses som ägare till åtminstone huvuddelen av dem. Även andra äldre domkyrkor innehar från medeltiden härrörande fastigheter. De fastigheter som efter reformationen tillfallit dom- kyrkorna torde i regel utgöras av kronoanslag och donationer av enskilda men synes i en del fall ha inköpts av vederbörande domkyrkas medel.
Rättsfall, som klarlägger frågan om biskopsgårdarnas och biskopshemma- nens rältsställning, saknas och denna fråga är därför oviss. Den förhärskan- de uppfattningen synes dock vara att huvuddelen av denna egendom utgör kronoanslag.
De allmänna kyrkohemmanen torde, möjligen med något undantag, utgöra kronoanslag.
I fråga om kyrkofonden är att märka att en del av dess tillgångar, tillhopa omkring 14 miljoner kronor, sannolikt härrör från kronoanslag under det den andra delen, utgörande sammanlagt omkring 60 miljoner kronor, har övervägande kyrkligt ursprung. Något rättsfall, belysande fondens rättsliga ställning, synes icke ha förekommit och meningarna om fondens karaktär är delade. Emellertid får kronan anses vara ägare till den mindre del av fon- dens tillgångar, som tillskj utits av kronans medel.
De principiella synpunkter, som utredningen har anfört beträffande den kyrkliga egendomens framtida ställning, redovisas i kapitel 5. I detta kapitel konstateras till en början att de kyrkliga rättssubjektens rätt till den kyrk- liga jorden genom gällande lagstiftning begränsats i åtskilliga avseenden och närmast är att karakterisera såsom en form av besittningsrätt. Befogen- heterna att förvalta, försälja och föra talan för egendomen i fråga har ge- nom lagstiftning lagts i händerna ömsom på kyrkliga och ömsom på statliga organ. Det huvudsakliga syftet med ifrågavarande lagstiftning är att till- varataga intresset av att egendomen bevaras och kommer till användning för det ändamål, vartill den donerats av enskilda, anskaffats av församling eller pastorat eller anslagits av kronan.
I de av utredningen till ledning för dess arbete uppställda hypotetiska lä- gen, som betecknats såsom A-, B- och C-lägena, förutsättes att tillgången till den kyrkliga egendomen lämnas orubbad, medan det i D—läget räknas med att av denna egendom endast kyrkobyggnaderna med tomter kvarstår i kyrk- lig disposition. Rättsläget beträffande den kyrkliga egendomen i nu rådande kyrka-statrelation torde i sina huvuddrag vara klarlagd, och frågan är när- mast om någon rätt till egendomen bör tillkomma en från staten friställd kyrka.
Det finns anledning förmoda att uppgörelsen mellan kyrkan och staten vid en eventuell skilsmässa dem emellan sker i sådana former att kyrkan icke frånhändes den kyrkliga egendomen (s. 190). Skulle ett annat förfarande eventuellt komma att aktualiseras (D-läget), kan argumenteringen härför
tänkas ske från olika utgångspunkter. Ett tänkbart argument är att iden- titet icke skulle föreligga mellan kyrkan i dess nuvarande form och en från staten i organisatoriskt hänseende friställd kyrka och ej heller mellan olika inomorganisatoriska kyrkliga rättssubj ekt i det gamla och det nya läget. Ett accepterande av en dylik argumentering kunde leda till att exempelvis den egendom, vartill församlingarna eller pastoraten nu står som ägare, över- fördes till borgerliga kommuner och att även deras besittningsrätt till kyrko- stiftelsernas egendom ginge förlorad. Med hänsyn till de vidsträckta befogen- heter, som tillkommer Kungl. Maj:t i avseende å stiftelseegendomen, kunde det då icke utan fog göras gällande att äganderätten till samma egendom borde tillfalla kronan. Den av kronan anslagna egendom, vartill kronan har äganderätten i behåll, skulle uppenbarligen under angivna förutsättningar återgå till kronans fria disposition.
En argumentering av angivet slag synes förutsätta att den nuvarande kyrkan efter en skilsmässa upphört att existera. Såväl konstitutionsutskottet i det utlåtande, som låg till grund för utredningens tillsättande, som departe- mentschefen i direktiven för utredningen har emellertid utgått från att kyr- kan efter en eventuell skilsmässa skulle vara samma trossamfund som förut.
Övriga tänkbara argument till stöd för ett överförande av den kyrkliga egendomen till det borgerliga samhället kan få växlande innehåll, beroende på vilken kategori egendom frågan gäller. Så kan beträffande kronoanslagen göras gällande att egendomen anslagits under tid, då stat och kyrka var oskiljaktigt förenade, att efter en skilsmässa brist i förutsättningarna för an— slagen därför skulle föreligga och att egendomen alltså borde återgå till kro- nan. Häremot skulle kunna hävdas, att egendomen anslagits för all framtid och icke kan återtagas så länge den erfordras för de ändamål, vartill den an- visats. I fråga om kyrkostiftelsernas egendom föreligger svårlösliga problem. Denna egendom utgöres huvudsakligen av medeltida kyrkogods och har så- lunda tillkommit under tid, då kyrkan var den enda sociala institutionen i ri- ket. Egendomen kan därför antagas delvis ha donerats till sociala ändamål. Numera är kyrkans sociala uppgifter såsom åldringsvård, fattigvård, sjuk— vård och skolväsen överförda på staten och de borgerliga kommunerna. Det allmänna skulle därför på denna grund kunna göra anspråk på en del av egendomen. Jämväl vad avser den egendom, som under medeltiden tillförts kyrkan såsom donationer i syfte att underlätta donators egen eller närståen- des frälsning, sj älagåvor, skulle kyrkans rätt kunna sättas i fråga. Själamäs- sor förekommer ju ej inom den svenska reformationskyrkan, varför brist i förutsättningen för själagåvorna skulle föreligga. De anförda synpunkterna på kyrkans rätt till stiftelseegendomen kan givetvis ha sitt berättigande. Att utskilja den egendom, som tillfallit kyrkan för sociala ändamål och för själamässor, låter sig emellertid icke göra. Det står vidare utom allt tvivel att huvuddelen av stiftelseegendomen anskaffats av sockenmenigheterna el- ler donerats av enskilda i syfte att främja kyrkans verksamhet för det reli-
giösa och sedliga livet; ett syfte som består vid en skilsmässa från staten. Privaträttsligt får äganderätten till all ifrågavarande egendom anses ligga hos kyrkostiftelserna, vilket förhållande måste utgöra ett mycket vägande skäl för att den fria kyrkan får behålla besittningsrätten till egendomen. Vad gäller övrig kyrklig egendom d.v.s. den, vartill församlingarna och pastoraten nu privaträttsligt har äganderätten, lärer en friställd kyrkas rätt därtill knappast kunna på någon rättslig grund ifrågasättas. Detta gäller även den kyrkokommunala egendomen.
I B- och C-lägena kan kyrkan, likaväl som i A-läget, få behålla besittnings- rätten till den kyrkliga jorden utan att frågan om äganderätten i det enskilda fallet fastställes. Det är även tänkbart att de kyrkliga rättssubjekten i dessa lägen tillförsäkras äganderätt till all kyrklig egendom alltså även till krono- anslagen, vilket skulle innebära en väsentlig förenkling av de för närvarande invecklade rättsförhållandena beträffande egendomen. Möjligen kan det gö- ras gällande att ett avstående av den formella äganderätten till kronoansla- gen skulle medföra ekonomisk förlust för staten, för vilken förlust ersätt- ning borde utgå.
En väg att följa, då det gäller att lösa problemet beträffande dispositionen av den kyrkliga egendomen, vore att låta allmän domstol pröva och avgöra äganderättsfrågorna i varje konkret fall, där sådan fråga är tvistig. Följden därav skulle säkerligen bli en mängd besvärliga och tidsödande processer. Måhända kunde i stället äganderättstvisterna hänskjutas till skiljemanna- förfarande.
Utredningen övergår därefter till en närmare redogörelse för hur förvalt- ningen och dispositionen av den kyrkliga egendomen kan för framtiden tän- kas ordnad i de olika av utredningen till ledning för dess arbete uppställda hypotetiska lägena.
Vad beträffar A-läget förutsätter utredningen att nuvarande relationer mellan Svenska kyrkan och staten i allt väsentligt bibehålles. På grund härav inskränker utredningen sin redogörelse i denna del till en inventering av ett antal reformförslag, som tid efter annan framlagts. I anslutning härtill belyses emellertid även frågan i vad män och på vilket sätt äganderätten till sådan begravningsplats, som vid en eventuell förändring av den nuvarande ordningen i fråga om huvudmannaskapet för begravningsplatserna övertages till förvaltning av den borgerliga kommunen, skall kunna överföras på kom- munen. Därjämte behandlas en framställning till Kungl. Maj:t från 1963 års kyrkomöte med begäran om utredning av frågan rörande kyrkofondens framtida användning.
I fråga om de fria lägen, som betecknats såsom B- och C-lägena, har för- utsatts att kyrkan under alla förhållanden får behålla besittningsrätten till den kyrkliga egendomen. Härjämte har, likaväl som för A-läget, ifrågasatts den lösningen av egendomsfrågorna att genom lagstiftningsåtgärder kyrkan tillförsäkras äganderätt till kronoanslagen och att äganderätten till den
kyrkostiftelseegendom, varöver pastorat och församlingar nu disponerar, överföres till nämnda kyrkliga enheter.
Rent allmänt ingår i förutsättningarna för nu ifrågavarande fria lägen att kyrkan skall äga genom sina stadgar själv bestämma bl. a. om förvaltningen och dispositionen av den kyrkliga egendomen samt om den kontroll där- över, som kan befinnas erforderlig. Utredningen anser sig kunna utgå från att i nämnda lägen kyrkan kommer att bibehålla organisationen i försam- lingar, pastorat och stift, att kyrkomötet eller en dess motsvarighet kommer att bli det beslutande organet på riksplanet samt att en kyrklig centralsty- relse (kyrkostyrelse) inrättas. Vidare antages att bestämmelserna i kyr- kans stadgar rörande förvaltningen och dispositionen av egendomen, åtmins- tone under tiden närmast efter en skilsmässa, i görligaste mån kommer att anknyta till vad för närvarande gäller.
Från nu angivna utgångspunkter kan i stora drag följande ordning vara tänkbar.
Församlingskyrkorna med tillhörande fast och lös egendom förvaltas av församlingarna. I fråga om domkyrkorna och deras egendom synes det önskvärt med en enhetlig reglering, innebärande att förvaltningen hand- has av domkyrkoförsamlingarna. I den mån kyrkan behåller huvudman- naskapet för begravningsplatserna vårdas och förvaltas dessa av försam- lingarna. Kostnaderna för underhåll och vård av kyrkorna bestrides i första hand av kyrkornas egna tillgångar och i den mån dessa icke förslår av församlingarna. Finansieringen av kostnaderna för underhåll och vård av de församlingsförvaltade begravningsplatserna kan tänkas ske på det sätt att de borgerliga kommunerna lämnar församlingarna anslag härtill. Präst- gårdar och löneboställen jämte därtill hörande fonder förvaltas av pasto- raten, vilka tillgodogör sig avkastningen för bestridande av prästlönekost- naderna. Överstiger behållen avkastning dessa kostnader behåller pasto- raten överskotten. I den mån avkastningen icke förslår för ändamålet sva- rar pastoraten för vad som brister. Såsom bidrag till att täcka lönekostna- derna kan efter kyrkomötets bestämmande tillskott utgå ur kyrkofonden antingen efter automatiskt verkande regler eller efter behovsprövning. För- valtningen av biskopsgårdarna, biskopshemmanen, de allmänna kyrkohem- manen, klockarhemmanen och stiftens prästlönefondshemman ankommer på stiftsnämnd eller annan stiftsmyndighet. Inkomsterna av nämnda hem- man — med undantag av stiftens prästlönefondshemman — ingår till kyr- kofonden. Kyrkostyrelsen övertar förvaltningen av denna fond samt hand- har härutöver viss kontroll över den fasta egendomen. För att sådana kon- trollbestämmelser skall få behörig effekt kan statlig lagstiftning befinnas påkallad.
Till följd av att den särskilda statliga lagstiftningen rörande den kyrk- liga jorden upphäves blir det erforderligt att statsmakterna på vissa punk- ter meddelar bestämmelser avsedda att tillgodose intressen av allmän ka-
raktär. Sålunda får man räkna med att egendomen underkastas de skötsel- föreskrifter som gäller enligt 1947 års lag om uppsikt å jordbruk samt 1948 års skogsvårdslag.
Utredningen har vidare för B- och C-lägena diskuterat den eventualiteten att en del av den egendom, som enligt vad sålunda angivits skulle förvaltas av organ på lokal- och stiftsplanen, i stället genom statlig lagstiftning i samband med en övergång till dessa fria lägen överföres till förvaltning av ett centralt kyrkligt organ, i första hand kyrkostyrelsen.
Vad slutligen angår D-läget, i vilket den fria kyrkan förutsättes icke' disponera över annan kyrklig egendom än kyrkobyggnaderna med tomter, är givetvis vad utredningen anfört om vården och förvaltningen av försam- lings- och domkyrkor i ett B- eller C-läge tillämpligt även på ett D-läge. Av allmänt intresse i de fria lägena är att nämnda byggnader tillförsäkras ett tillfredsställande skydd ur kulturhistorisk synpunkt. De bör i ett fritt läge i första hand underkastas bestämmelserna i 1960 års byggnadsminnes- lag. Kyrkobyggnader, som icke fyller de krav denna lag uppställer för att byggnad skall kunna förklaras som byggnadsminne, bör kunna ställas un- 'der kontroll antingen av kyrkostyrelsen, som då bör utrustas med sak- kunskap för detta speciella ändamål, eller av riksantikvarieämbetet.
Skattefrågor
Betänkandets andra huvudavdelning (s. 223—330), som omfattar skatte- frågor, är uppdelad på två underavdelningar, av vilka den ena rör spörs- målet om beskattningsrätt för kyrkan och därmed jämförbara förmåner, medan i den andra behandlas frågor om beskattning av kyrklig inkomst och förmögenhet.
I inledningen till den första underavdelningcn (kapitel 1, s. 229—233) framhålles hurusom beskattningsrätten under nuvarande förhållanden är av avgörande betydelse för Svenska kyrkans ekonomi. Framställningen i nämnda huvudavdelning syftar till att belysa de förändringar av den nu- varande kyrkliga beskattningsrätten som kan ifrågakomma i A- och B- lägena. I C- och D—lägena förutsättes, att kyrkan saknar beskattningsrätt och därmed jämförlig förmån.
Det är givetvis av intresse att klarlägga vad begreppen »beskattning» och »skatt» rättsligt sett innebär till skillnad från medlemsavgifter i ideella (föreningar. Från rättslig synpunkt brukar termen skatt reserveras för, tvångsbidrag som utgår till tvångssammanslutningar, vilka fullföljer offent- ligrättsliga uppgifter. Skatternas karaktär av tvångsbidrag är påtaglig ge- nom att åtgärder enligt automatiskt verkande regler tillgripes för att uttaga oguldna skattebelopp. När det gäller medlemsavgifter till ideella föreningar finns inte några sådana automatiskt verkande regler. Endast i undantags- fall begäres tvångsåtgärder genom domstols- och exekutionsmyndigheter.
Församlingarna inom Svenska kyrkan är på nu ifrågavarande område rättsligt sett att betrakta såsom tvångssammanslutningar i motsats till bl.a. andra trossamfund och dessas församlingar. Den som utträder ur Svenska kyrkan undgår nämligen inte därigenom helt att erlägga försam- lingsskatt, och juridiska personer, vilka givetvis inte är att beteckna som kyrkomedlemmar, har att erlägga full församlingsskatt. Om bidragsskyl- digheten gentemot församling upphävdes för fysiska personer, som står utanför Svenska kyrkan, och för juridiska personer, skulle de bidrag som kyrkomedlemmarna hade att utge till församlingarna inte från rättslig synpunkt ha karaktär av skatt. En sådan reform är tänkbar också i ett A-läge. Å andra sidan är det tänkbart att bidrag till församlingarna skulle kunna uttagas genom beskattning i en eller annan form även om kyrkan skulle bli i organisatoriskt hänseende friställd från staten. Det ligger emel- lertid närmare till hands att räkna med att i ett fritt läge obligatoriska av- gifter skulle utgå endast från medlemmarna och således icke ha karaktär av skatt i rättslig mening. B-läget skulle i så fall innebära, att staten med sina organ i någon form medverkade vid uttagande av bidrag från med— lemmarna. Här avses inte sådan medverkan för utfående av fordran, som staten genom domstolarna och exekutionsmyndigheterna ställer till för- fogande för envar, utan en medverkan som är mera långtgående. Detta kan åstadkommas på olika sätt, t.ex. sålunda att medlemsavgifterna till Svenska kyrkan uttages tillsammans med de allmänna skatterna. En så- dan medverkan, innebärande att medlemsavgifterna uttages enligt automa- tiskt verkande regler, kan tänkas leda till missuppfattningen att avgifterna utgör ett slags skatt.
Av utredningens i kapitel 2 (s. 234—262) lämnade redogörelse för nuva- rande regler om beskattning för kyrkliga ändamål framgår, att skatt, som uppbäres direkt för kyrklig verksamhet, endast förekommer på lokalpla- net, således såsom församlingsskatt. Denna är en kommunal skatt och ut- går på grundval av den utgifts— och inkomststat, som församling och kyrk- lig samfällighet årligen skall upprätta för nästföljande kalenderår, samt ut- göres i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres skattskyldig enligt i kommunalskattelagen angivna grunder. Den är 1965 fastställda utdebiteringen till församlingsskatt uppgick till i medeltal 79 öre per skattekrona, medan samma är hela den kommunala utdebiteringen upp- gick till i medeltal 18 kronor 29 öre per skattekrona. Den genomsnittliga församlingsskatten för fysiska personer på grund av 1966 års taxering kan (för ensamstående skattskyldig beräknas till omkring 86 kronor och för skattskyldiga makar till omkring 190 kronor. Fysiska personer, som står utanför Svenska kyrkan, påföres församlingsskatt med 60 % av det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering. Juridiska per- soner har, såsom nyss nämnts, att erlägga full församlingsskatt. F örsam- lingsskatten ingår i den preliminära skatt, som enligt uppbördsförordning-
en uttages av de skattskyldiga antingen såsom preliminär A-skatt genom avdrag på inkomst av tjänst eller såsom preliminär B-skatt genom direkt inbetalning av den skattskyldige.
De frikyrkliga församlingarna i vårt land är rättsligt sett att hänföra till ideella föreningar, och de rättsregler som gäller för sådana föreningar skulle i princip bli tillämpliga även för en från staten friställd kyrka. Med hänsyn härtill finner utredningen det vara lämpligt att lämna en redo- görelse för de regler som gäller i fråga om medlemsavgifter i ideella för- eningar. För ett A-läge kan en sådan redogörelse ha sitt intresse vid över- vägande av tänkbara förändringar i reglerna om skattskyldighet till Svens— ka kyrkan.
Flertalet ideella föreningar är för sin verksamhet beroende av ekono- miska bidrag från medlemmarna. Vanligen utgår dessa bidrag såsom re- gelbundna periodiska avgifter, avseende t.ex. är eller månad. Avgifterna kan utgå med ett och samma belopp för alla medlemmar eller vara på olika sätt differentierade exempelvis med hänsyn till medlemmarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Understundom utgår de med viss på förhand bestämd procent av vederbörandes inkomster men kan ibland uttagas efter en progressiv skala. — I de fria evangeliska trossamfunden förekommer icke nägra bestämda, regelbundna medlemsavgifter, enär man inom dessa samfund har den principiella uppfattningen att en kristen församlings verk- samhet bör finansieras med frivilliga medel, som inflyter genom att med- lemmarna offrar till församlingen. Medlemskapet anses där inte höra vara förknippat med ekonomiska förpliktelser av formell eller juridisk art.
I en allmän ideell förening är medlemmarna i regel så länge de tillhör föreningen skyldiga att erlägga de medlemsavgifter som skall utgå enligt föreningens stadgar eller på grund av stadgeenligt fattade beslut. Utträ- dande medlem får anses pliktig att, om föreningens stadgar icke föreskriver annat, erlägga före utträdet beslutad avgift för den betalningsperiod under vilken utträdet sker.
För indrivning av medlemsavgifter kan förening själv anlita statens) dömande och exekutiva myndigheter. Vår lagstiftning erbjuder emellertid exempel på medverkan av staten i sådant hänseende utan att domstolarna behöver anlitas. Detta kan ske på det sättet att organisations debiterings- längd, restlängd eller liknande handling genom lagstiftning godkännes så- som exekutionstitel, vilket medför att organisationen kan begära utmät- ning hos medlem utan att behöva genom dom få sin fordran fastställd.
Vad angår frågan om kyrklig beskattningsrätt, sedd i relation till de av utredningen uppställda hypotetiska lägena, knyter sig i A-Iäget intresset särskilt till spörsmålet om beskattning av dem som icke är medlemmar av Svenska kyrkan, nämligen dels utanförstående fysiska personer, dels juri- diska personer. Dessa frågor behandlas av utredningen i förevarande av- delnings kapitel 3 (s. 263—272).
Vad angår den nuvarande skattskyldigheten för fysiska personer, som icke tillhör Svenska kyrkan, motiveras denna med att kyrkan handhar även angelägenheter av borgerlig natur såsom folkbokföring och begravnings- väsen. Kritiken mot gällande lagstiftning på förevarande område har hu- vudsakligen grundats på uppfattningen att det måste anses otillfredsstäl— lande både från demokratisk synpunkt och från religionsfrihetssynpunkt att den som ej tillhör kyrkan är pliktig att bidraga till dess verksamhet. Bland annat framhälles att en sådan person i avsaknad av rösträtt och val- barhet i församlingen ej har möjlighet att inverka på beslut om skattens storlek och om användningen av skattemedlen. Om de borgerliga angelä— genheter, som nu handhas av kyrkan, överflyttas till borgerliga organ, synes det icke vara motiverat att andra än Svenska kyrkans medlemmar skall vara skyldiga att bidraga till kyrkans verksamhet. Men även om kyr- kan till väsentlig del skulle behålla ifrågavarande uppgifter, är det därmed inte givet att verksamheten skall finansieras på samma sätt som nu sker. En möjlighet är att bidrag utgår från staten eller de borgerliga kommu- nerna för kyrkans sysslande med nämnda angelägenheter. Församlings- skatt skulle då icke behöva uttagas av dem som ej tillhör kyrkan, och med- lemmarnas bidrag skulle för sådant fall icke längre ha karaktär av skatt utan av medlemsavgifter. Möjligheterna att inom ramen för nuvarande skattelindringsprinciper differentiera skattelindringen för icke-medlemmar på ett för de skattskyldiga mera rättvist sätt förefaller att vara ganska begränsade. Måhända skulle efter särskilda undersökningar ett annat pro- centtal för skattelindringen än det nuvarande kunna fastställas.
Det är att märka att även medel som inflyter genom den statliga beskatt- ningen till en del tages i anspråk för kyrkliga ändamål, vilket är en följd av det nuvarande organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat. Av olika skäl är det icke möjligt att med bibehållande av detta samband genomföra en skattelindring beträffande denna beskattning för fysiska personer, som icke tillhör kyrkan. Dessutom kan det ifrågasättas om icke kostnaden för den kontroll som genom statliga organ utövas över kyrkans verksamhet bör bestridas av samtliga till staten skattskyldiga. Vidare är att märka, att vissa bidrag till kyrkan utgår av statsmedel såsom en kompensation för indragna tionden.
Om man anser, att Svenska kyrkan är ett trossamfund i den meningen, att dess församlingar består av enskilda personer, synes det vara inkonse- kvent att juridiska personer skall bidraga till den kyrkliga verksamheten i likhet med medlemmarna. Om emellertid relationerna mellan kyrka och stat blir i huvudsak oförändrade och den uppfattningen skulle mera all- mänt råda, att det är en samhällelig angelägenhet att vidmakthålla Svenska kyrkans religiösa verksamhet, kan det te sig naturligt att icke medge skatte- lindring för juridiska personer.
Skulle i A-läget reformer vidtagas på det organisatoriska området, kan
detta bli av betydelse vid bedömandet av frågan om beskattningsrätt för kyrkan i sådant läge. Om exempelvis beslutanderätten i församlings eko- nomiska angelägenheter skulle överföras till den borgerliga kommunen, bortfaller grunden för den kritik som riktas mot att de som står utanför kyrkan icke får deltaga i beslut rörande församlings borgerliga angelägen— heter. I stället skulle emellertid kunna invändas, att en reform av nu an- givet slag skulle medföra att personer, som ej är medlemmar av kyrkan, finge deltaga i beslut, som rör uteslutande kyrkliga angelägenheter.
En tänkbar reform i A-läget är att införa någon form av stifts- eller riks- skatt för täckande av kostnaderna för verksamheten på stifts- och rikspla- nen. Införandet av dylika skatteformer skulle aktualisera frågan om sam- mansättningen av de organ, som skulle äga rätt att utdebitera medel, och om kompetensen för dessa organ. Dessa frågor finge regleras lagstiftningsvägen.
I kapitel 4 (s. 273 314) i förevarande avdelning behandlas till en början med hänsyftning på B-läget de olika sätt, på vilka medlemmarnas bidrag kan tänkas utformade i en fri svensk kyrka och i andra trossamfund. En redogörelse härför kan nämligen tjäna till ledning för ett bedömande av frågan om och i vad mån statliga organ kan tänkas medverka vid upp— bärandet av bidragen. .
I de flesta fria samfund i vårt land utgår, såsom förut nämnts, i princip icke några till beloppet bestämda, regelbundna avgifter från medlemmarna. Vissa samfund, såsom den romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa och de mo- saiska församlingarna, uttager däremot regelbundna fixerade avgifter. Att inom den Svenska kyrkan uttaga bestämda, periodiska avgifter synes icke stå i strid med inom kyrkan rådande uppfattning om förhållandet mellan kyrkan och dess medlemmar. Om en friställd svensk kyrka vill uttaga såda- na avgifter, ligger det nära till hands att storleken av dessa bestämmes i överensstämmelse med vad som nu gäller för församlingsskatten. Avgifterna skulle alltså utgå med viss procent av medlems till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst. Tänkbart är också att avgifterna kan beräknas med utgångspunkt från den till statlig inkomstskatt beskattningsbara in- komsten. Eventuellt kan en medlemsavgift, vars storlek är beroende av med— lemmarnas inkomster, utgå efter en progressiv skala på samma sätt som den statliga inkomstskatten. Det är dock inte uteslutet att en enhetlig av- gift, som alltså utgår med i princip samma belopp för alla medlemmar, kan befinnas vara lämpligare, ehuru det förefaller sannolikt att en dylik avgift skulle bli alltför låg för att täcka medelsbehovet.
Ett ytterligare problem, som kräver sin lösning, är huruvida avgifterna skall beslutas och uppbäras på församlings-, stifts- eller riksplanet.
När utredningen därefter i kapitel 4 behandlar de olika former av stat- lig medverkan vid uppbärande av medlemsavgifter som är tänkbara, utgår
utredningen från att avgifter skulle erläggas endast av de fysiska personer, som är medlemmar, och således inte rättsligen ha karaktär av skatt. Med statlig medverkan avser utredningen härvid inte sådan medverkan för ut— fående av fordran, som står envar till buds enligt allmänna rättsregler, utan en särskild medverkan som är mera långtgående.
En medverkan från statens sida i nu ifrågavarande avseende kan gälla såväl debitering som uppbörd och indrivning eller endast ett eller två av dessa tre moment. En omfattande medverkan sker om avgifterna debiteras, uppbäres och indrives tillsammans med de allmänna skatterna. Avgifterna skulle i så fall komma att uttagas enligt automatiskt verkande regler. Sta- tens medverkan skulle emellertid kunna begränsas till att de statliga myn- digheterna endast biträder med debiteringen av avgifterna genom att be- räkna dessas belopp med ledning av inkomstlängderna. Vidare kan en stat- lig medverkan ha den formen att trossamfunds debiteringslängd över oguld- na avgifter lagstiftningsvägen godkännes såsom exekutionstitel, så att ut- mätning kan ske utan att fordringen blivit domfäst.
En förutsättning för att medlemsavgifterna till Svenska kyrkan i B-läget skall kunna uttagas tillsammans med skatterna är att sättet för debitering, uppbörd och indrivning av avgifterna smidigt och enkelt infogas i det stat- liga uppbördssystemet. Detta synes kunna ske genom att avgifterna uttages på i huvudsak samma sätt som den nuvarande församlingsskatten. Det lig- ger då närmast till hands att avgifterna uttages preliminärt tillsammans med preliminär A- och B-skatt. Tänkbart är dock att avgifterna i stället debiteras först i samband med debiteringen av slutlig skatt och därefter uppbäres och indrives tillsammans med kvarstående skatt. Utredningen be— handlar i kapitel 4 de fördelar och nackdelar, som är förknippade med dessa olika debiterings-, uppbörds- och indrivningsformer.
Det kan ifrågasättas om inte också andra trossamfund än Svenska kyrkan och även andra organisationer av ideell art har behov och intresse av att staten medverkar vid uttagande av medlemsavgifter. De problem som skulle vara förenade med en sådan medverkan har utredningen sökt belysa i kapitel 4.
Efter en redogörelse för mera begränsade former av statlig medverkan på nu ifrågavarande område ger utredningen i kapitel 4 några allmänna principiella synpunkter på frågan om sådan medverkan från statens sida. Självfallet föreligger härvidlag vissa skiljaktigheter mellan A- och B—läget.
Att Svenska kyrkans församlingar för närvarande har beskattningsrätt har sin grund i relationerna mellan stat och kyrka men kan också ses som ett uttryck för uppfattningen att församlingarnas verksamhet är av all- mänt samhälleligt intresse. Om man utgår från att kyrkans religiösa verk- samhet inte är av sådant intresse, kan det synas ligga närmast till hands att helt upphäva församlingarnas beskattningsrätt. Därest emellertid kyr- kan anförtros angelägenheter av borgerlig natur, är det tänkbart att alla
skattskyldiga får erlägga församlingsskatt efter en utdebitering, som mot- svarar församlingarnas kostnader för handhavandet av dylika angelägen- heter, medan endast kyrkomedlemmarna bidrar till den religiösa verksam- heten. Övertar däremot staten eller de borgerliga kommunerna huvudman- naskapet för ifrågavarande borgerliga angelägenheter, saknas anledning att bibehålla församlingsskatten. Vad nu sagts är tillämpligt både på A- och B-läget.
Skulle i ett A-läge kyrkans beskattningsrätt upphävas, så att endast med— lemmarna har att erlägga avgift till kyrkan, framstår det med hänsyn till de av utredningen för sagda läge uppställda förutsättningarna såsom san- nolikt att avgifterna kommer att uttagas tillsammans med de allmänna skatterna. En från staten friställd kyrka får, om den ej erhåller beskatt- ningsrätt i egentlig mening, antingen i likhet med andra organisationer själv ombesörja debitering, uppbörd och indrivning av medlemsavgifter (C- och D-lägena) eller också i enlighet med B-lägets förutsättningar erhålla medverkan av staten i sådant hänseende. En förutsättning för att statlig medverkan vid uttagande av medlemsavgifter till en fri kyrka skall kunna komma i fråga är självfallet att kyrkan och dess medlemmar har behov och intresse av sådan medverkan. En annan lika självklar förutsättning är att staten är villig att lämna medverkan.
Med hänsyn till arten av utredningens uppdrag har utredningen inte att taga ställning till de skäl, som anses kunna tala för och emot att staten med- verkar vid uttagande av medlemsavgifter till en fri svensk kyrka och even- tuellt även andra trossamfund och organisationer. Utredningen inskränker sig därför till att, i kapitel 4, mera kortfattat redovisa de argument, vilka framförts i den allmänna debatten eller kan förväntas bli åberopade för och emot en omfattande statlig medverkan i den formen, att medlemsav- gifter debiteras, uppbäres och indrives tillsammans med de allmänna skat- terna.
Såsom tänkbara argument mot statlig medverkan nämner utredningen bl.a. följande. Att upptaga medlemsavgifter på skattedebetsedlarna och ut- taga dessa avgifter tillsammans med de allmänna skatterna skulle i stort sett avvika från vad som hittills varit vedertaget när det gäller avgifter till trossamfund och andra organisationer. Kyrkan skulle alltjämt te sig som ett till staten knutet samfund både i den meningen att den skulle kunna fortsätta att förlita sig på statens stöd och så att den även i fortsätt- ningen skulle för sin verksamhet bli i viss mån beroende av staten. Svenska kyrkan skulle därför inte bli en i egentlig mening fri kyrka. Avgifterna skulle av allmänheten kunna uppfattas såsom skatter, ehuru de rättsligt sett inte skulle ha sådan karaktär. I praktiken skulle därför medlemmarna, på ett annat sätt än som gäller beträffande andra ideella föreningar, känna sig mera tvingade att betala avgifterna. Om Svenska kyrkan beviljades för- månen av statlig medverkan, skulle den intaga en favoriserad ställning,
och det skulle av principiella skäl inte vara möjligt att förvägra andra tros- samfund och organisationer av ideell art samma förmån.
För en statlig medverkan kan åberopas bl.a. följande argument. Under förutsättning att kyrkan omfattar en mycket betydande del av befolkningen och har en omfattande verksamhet, kan statsmakterna finna anledning att tillmötesgå önskemål från kyrkans och kyrkomedlemmarnas sida om med— verkan av staten. Det månghundraåriga organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka kan anses motivera ett statligt ansvar för att en friställd kyrka inte försättes i en ekonomiskt svår ställning. En statlig medverkan skulle också kunna verksamt bidraga till större inre frihet för kyrkan då det gäller själavård och annan verksamhet av religiös natur. Det är vidare att märka, att kyrkan vid ett upplösande av det organisatoriska sambandet med staten skulle befinna sig i en annan situation än organisationer som haft möjlighet att själva från begynnelsen skapa de ekonomiska förutsätt- ningarna för sin verksamhet.
Ehuru utredningen inte har att mot varandra väga ifrågavarande argu- ment, har utredningen ansett sig böra framhålla, att vissa av de anförda argumenten sannolikt kommer att tillmätas mindre betydelse vid ett ställ- ningstagande i denna fråga. Det kan antagas, att av argumenten till för— män för medverkan av staten störst vikt kommer att läggas vid uppfatt- ningen att staten har ett ansvar för att kyrkan inte försättes i en ekonomiskt svår ställning genom att sambandet mellan stat och kyrka upplöses. Det är troligt att å andra sidan avseende särskilt kommer att fästas vid — förutom de praktiska möjligheterna att genomföra en statlig medverkan — frågan om statens medverkan är förenlig med krav på att Svenska kyrkan skall bli en verkligt fri kyrka.
Vad härefter angår innehållet i den andra underavdelningen rörande skattefrågor framhålles inledningsvis i kapitel 1 (s. 317) att det är av be- tydelse för Svenska kyrkans och andra trossamfunds ekonomi i vilken utsträckning samfunden belastas av skatt till stat och kommun.
Av den redogörelse, som utredningen i kapitel 2 (s. 318—328) lämnar för gällande lagstiftning på ifrågavarande område, framgår följande.
Vad angår kommunal inkomstskatt har Svenska kyrkans församlingar att erlägga sådan skatt endast för inkomst av fastighet och av rörelse men däremot icke för inkomst av kapital. Samma regler gäller för annat tros- samfund än Svenska kyrkan, därest det utövar kyrklig verksamhet, varmed avses att samfundet disponerar kyrkolokal och att offentlig gudstjänst regelbundet förrättas där av samfundet eller dess församlingar. Frågan om skattskyldigheten för en till visst trossamfund ansluten församling skall bedömas efter motsvarande grunder som för samfundet. — Den skattskyl- dighet för inkomst av fastighet, som åvilar Svenska kyrkans församlingar 'och vissa andra trossamfund än nämnda kyrka, inskränkes av att vissa
slags fastigheter är undantagna från sådan skyldighet. Detta gäller bl. a. kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller för- valtning ävensom för kulturvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning. Vidare har från skatteplikt undantagits bl.a. kyrkor och Vissa samfund tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas.
Frågan om avdrag vid beskattningen för bidrag till religiösa och allmän- nyttiga ändamål har gång efter annan uppmärksammats i den allmänna debatten. Dylikt avdrag medges för närvarande icke vid kommunalbeskatt- ningen. Ett av motiven härför har varit att främjande av allmännyttiga ändamål borde ske icke i samband med beskattningen utan genom sär- skilda anslag.
I fråga om statlig inkomstskatt gäller att församlingar inom Svenska. kyrkan är helt befriade från sådan skatt. Kyrkor och vissa andra trossam- fund än Svenska kyrkan åtnjuter frihet från statlig inkomstskatt för så- dan inkomst, som ej härflutit av rörelse.
I fråga om rätten till avdrag för bidrag till trossamfund föreligger i fråga om statlig inkomstskatt den skiljaktigheten i jämförelse med kommunal- beskattningen att avdrag får ske för församlingsskatt. Beträffande bidrag i övrigt till Svenska kyrkan och i fråga om bidrag till andra trossamfund gäller samma regler som vid den kommunala inkomstbeskattningen.
Församlingar inom Svenska kyrkan är icke skyldiga att erlägga statlig förmögenhetsskatt. De fria samfunden är skattskyldiga för förmögenhet, för vars avkastning skattskyldighet till statlig inkomstskatt föreligger, d.v.s. för egendom som användes i rörelse.
Skyldighet att erlägga arvsskatt och gåvoskatt åvilar i princip den som (förvärvar egendomen i fråga. Vissa juridiska personer är befriade från båda dessa former av skatt, däribland staten. Enligt avgöranden av högsta domstolen har Svenska kyrkans centralråd, Svenska kyrkans missionssty- relse och Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse ansetts ha i så hög grad karaktären av organ för staten att de äger åtnjuta befrielse från arvsskatt. Församlingarna inom Svenska kyrkan, liksom andra kommuner, är där- emot icke fria från arvsskatt. Ej heller de fria trossamfunden åtnjuter principiell befrielse från sådan skatt. Från gåvoskatt är bl.a. kyrka samt stiftelser med huvudsakligt syfte att främja religiösa ändamål befriade.
I kapitel 3 (s. 329—330) i den nu behandlade underavdelningen rörande skattefrågor upptager utredningen till behandling frågan om i vad mån eventuella förändringar av relationerna mellan Svenska kyrkan och staten kan anses få betydelse för frågan om den statliga och kommunala beskatt— ningen av Svenska kyrkan och andra trossamfund.
Genom eventuella förändringar i nämnda relationer aktualiseras frågan
om likställighet i beskattningshänseende mellan kyrkan och övriga tros- samfund. De förmåner i sagda avseende som Svenska kyrkan för närva— rande åtnjuter och som icke kommer de fria samfunden till del är att kyr- kans prästgårdar är fria från kommunalskatt och att kyrkans församlingar icke betalar statlig inkomstskatt för inkomst av rörelse. Vidare har med- lem av Svenska kyrkan till skillnad från medlem i annat trossamfund rätt att vid taxering göra avdrag för hela sin församlingsskatt, medan den som ej tillhör Svenska kyrkan får avdraga endast sin reducerade andel av för— samlingsskatten (60 %) men icke vad han utgivit såsom bidrag till annat trossamfund. När det gäller arvsbeskattningen intar Svenska kyrkan en förmånligare ställning genom att vissa kyrkliga rättssubjekt anses som statsorgan och därför åtnjuter befrielse från arvsskatt.
Därest det organisatoriska sambandet mellan Svenska kyrkan och staten upplöses, torde man få räkna med att samma beskattningsregler blir till- lämpliga för Svenska kyrkan som för andra trossamfund. Emellertid kan även i ett A-läge krav på sådan likställighet komma att framföras.
Beträffande rätten att göra avdrag för församlingsskatten är det tänk- bart att sådan rätt skulle kunna föreligga endast i fråga om den del av sagda skatt som användes för församlings uppgifter av borgerlig natur.
Frågan om avdrag vid inkomsttaxeringen bör medges för avgifter och andra bidrag till trossamfund samt om och i vad mån trossamfunden bör erhålla lindring vid beskattningen har utredningen icke ansett vara av be- skaffenhet att höra behandlas av utredningen.
Prästerskapets privilegier
Kapitel 1 »Inledning» (s. 335—336) innehåller en kortfattad historik rö- rande privilegielagstiftningen. Prästerskapets privilegier sammanfattades senast år 1723 i en privilegieurkund, enligt vilken prästerskapet framstod såsom en med särskilda ekonomiska och sociala förmåner och rättigheter utrustad medborgargrupp. För ändring eller upphävande av dessa privile— gier erfordras enligt 5 114 regeringsformen, i den lydelse paragrafen erhål- lit i samband med representationsreformens genomförande år 1866, sam- tycke av det år 1863 inrättade allmänna kyrkomötet.
För den redogörelse, som lämnas i kapitel 2 (s. 337—347) med rubriken »Räckvidden av prästerskapets privilegier enligt gällande rätt», utgör 1951 års kyrkomöteskommittés betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga be— fogenheter (SOU 1955: 47) underlag. Kommittén uttalar att privilegierna, i vad de tillförsäkrar de kyrkliga tjänstinnehavarna särskilda ekonomiska och sociala förmåner, i allt väsentligt är upphävda. De är emellertid att anse som ett skydd även för Svenska kyrkans ställning i samhället och fyller som sådana alltjämt i viss utsträckning en uppgift. Under uttryckligt framhål- lande av frågans komplicerade natur har kommittén nått fram till att föl-
jande privilegier fortfarande har giltighet: 1) Frihet för löneboställe, som tidigare utgjort prästgård, från deltagande i byggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Prästgårdsbyggnadsfrihet gäller även för löneboställe, som avskilts från kapellansgård. 2) Frihet för präst att för sina tjänste- inkomster deltaga i avlönande av kyrkvaktare. 3) Rätt för präst till fria gravplatser och fri klockringning i samband med begravning. 4) Bibehål- lande av stiftsindelningen. 5) Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jor- den (rätten omfattar jämväl fonderade medel härrörande från denna jord samt boställskapital för klockarboställen) och till ersättning för anslag i kronotionde m.m. Där dessa tillgångar fortfarande är indelade för till-— godoseende av särskilda kyrkliga behov (underhåll av domkyrkor och av- lönande av domkyrkosysslomän) gäller privilegieskyddet till förmån för dessa behov. 6) Behörighet och skyldighet för domkapitel (numera stifts- nämnd) och länsstyrelse att i rättegång föra talan för den kyrkliga jorden. 7) Frihet för vissa ecklesiastika boställen i städer från borgerligt besvär in natura. 8) Skyldighet för domstol att låta underrätta biskop och domkapitel om åtal mot präst. Stadgandet kan möjligen vara att iakttaga vid rannsak- ning av präst utan prästerlig befattning.
Kyrkomöteskommitte'n var emellertid icke enig. I en reservation hävdar sålunda ledamöterna professorn Herlitz och dåvarande biskopen Hultgren att privilegieskydd föreligger jämväl med avseende å den från statsverket till kyrkofonden utgående ersättningen för indragna prästtionde och där- med jämförliga avgifter, medan ledamoten dåvarande kanslirådet Brolin i en utförlig reservation kommer till den slutsatsen att av prästerskapets pri- vilegier numera kvarstår endast skyddet för de förmåner, som tillförsäkrats domkyrkorna (för deras underhåll och för avlönande av sysslomän).
Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande i denna del har olika meningar framförts av å ena sidan kyrkliga myndigheter, vilka i allmänhet anslutit sig till kommittémajoritetens uppfattning samt den reservation som avgivits av Herlitz och Hultgren, och å andra sidan justitiekanslersäm- betet, kammarkollegiet och statskontoret, som i allt väsentligt delat den in- ställning, åt vilken Brolin givit uttryck i sin reservation.
I kapitel 3 (s. 348—351) redogöres för förslag om upphävande av RF 5 114. Sålunda har kyrkomöteskommittén föreslagit att — genom beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte — prästerskapets privilegier formellt upphäves, varefter saknas anledning att för dessa privilegiers del bibehålla nämnda grundlagstadgande. Härvid har dock förutsatts att de privilegier, som enligt kommittén skyddar kyrkans rätt i avseende å stiftsindelningen och den kyrkliga egendomen, ersättes med bestämmelser av kyrkolags natur.
Remissmyndigheterna har icke haft något att erinra emot att de privile- gier, som alltjämt består, blir upphävda. Beträffande frågan om och i vad mån sådana privilegier bör ersättas av regler av kyrkolags natur har me- ningarna emellertid varit delade.
I anledning av motioner vid 1956 års riksdag har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om utredning och förslag om upphävande av RF & 114. I det till grund för skrivelsen liggande utlåtandet av konstitu- tionsutskottet framhölls att frågan om upphävandet av grundlagsparagrafen borde prövas i samband med kyrkomöteskommitténs ovannämnda förslag. Skrivelsen har överlämnats till kyrka—statutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.
De synpunkter, som utredningen anfört i privilegiefrågan, redovisas i kapitel 1; (s. 352—357). Vid ett upphävande av RF 5 114, i vad denna para- graf avser prästerskapets privilegier, kan förfaras antingen i den ordning kyrkomöteskommittén enligt ovan föreslagit eller på så sätt att man går direkt — genom Kungl. Maj:ts och två riksdagars beslut — på ett upphä- vande av paragrafen, varefter privilegierna kan avvecklas utan att kyrko- mötets samtycke behöver föreligga. Frågan i vilken författningsmässig ord- ning en sådan avveckling skall ske torde kunna lösas på samma sätt som när fråga är om upphävande eller ändring av annan lagstiftning, som till- kommit före år 1809.
Rättsläget beträffande prästerskapets privilegier är som framgår av det föregående synnerligen oklart. Flertalet av de privilegier, som enligt kyrko— möteskommitténs mening fortfarande består, är emellertid i dagens sam- hälle av ringa värde. Vad angår den i särskilt hög grad kontroversiella privilegiefrågan om kyrkans rätt till den avkomstbringande kyrkliga egen— domen finner utredningen för sin del att denna fråga har en begränsad praktisk betydelse för kyrkan. Huvuddelen av egendomen utgör stiftelse- egendom, som enligt gällande rättsgrundsatser skall användas för kyrkliga ändamål oavsett om privilegieskydd föreligger för egendomen eller ej. Be- träffande den mindre del av egendomen, som består av kronoanslag, kan — oberoende av privilegiefrågan — den uppfattningen göras gällande at-t egendomen anslagits till kyrkliga ändamål utan tidsbegränsning och att det därför så länge ändamålet består icke torde finnas grund för kronan att återtaga den.
KYRKLIG EGENDOM
Kapitel ]. Kapitel 2.
Kapitel 3.
Kapitel 4.
Särskild innehållsförteckning
Inledning
Allmän historik . Medeltiden. Reformationstiden..................... Något om den kyrkliga egendomen i de med Sverige införlivade danska och norska landskapen Tiden efter 1686 års kyrkolag . Kyrkoegendomens rättsställning i allmänhet . . Församlingskyrkorna och den för dem disponerade egendomen . Församlingsprästerna och deras avlöningstillgångar . Klockarna (kyrkomusikerna) och deras avlöningstillgångar . Domkyrkorna Biskoparnas löner och lönetillgångar.
Nuvarande förhållanden . . . . . . . Församlingskyrkorna och den därtill knutna egendomen . Kyrkobyggnaderna . . Kyrkogårdar och övriga allmänna begravningsplatser . Kyrkojordar . Den lösa egendomen .
Prästboställena . Prästgårdarna Löneboställena .
Prästlönefonderna . . . . . . . . . . . Stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman. Klockarjorden Domkyrkorna Biskopsgårdarna . . . . . De ecklesiastika arrendegårdarna . Försäljning av kyrklig jord Kyrkofonden. . Inledande anmärkningar. . Kyrkofondens uppkomst och utveckling
Kyrkofondens inkomster. Kyrkofondens utgifter .
Den kyrkliga egendomens rättsliga ställning . Församlingskyrkor och för dem disponerad egendom samt präst— lönetillgångar .
41
45 45 50
58
59 59 63 66 86 88 93
95
95 95 98 99 105
107 108 116
122 124 125 125 132 134 137 142 142 145 149 151
156
158
Kapitel 5.
Klockarjord . . . . . . . . . . Domkyrkor och för dem disponerad egendom . Biskopsgårdar och biskopshemman
Allmänna kyrkohemman .
Kyrkofonden . .
Principietla synpunkter på frågan om den kyrkliga egendomens fram- tidaställning............ . Allmänt om äganderätt och besittningsrätt . . . . Besittningsrättens ungefärliga ekonomiska värde för kyrkan Den kyrkliga egendomens ställning i en fri kyrka . Förvaltningen och dispositionen av den kyrkliga egendomen i de olika lägena A—läget . B- och C-lägena. D-läget
175 175 176 178 178
182 182 187 189
201 201 214 221
KAPITEL 1
Inledning
Med uttrycket kyrklig egendom åsyftas generellt sådana förmögenhetstill— gångar, som till följd av det historiskt utvecklade sambandet mellan staten och kyrkan är underkastade särskilda rättsregler till skydd för intresset att tillgångarna bevaras och användes för de ändamål, vartill de ursprung- ligen varit avsedda. Egendomen utgöres dels av den kyrkliga jorden med tillhörande byggnader, dels av lös egendom av olika slag såsom inventarier i församlingskyrkor och domkyrkor, donationer och kassor tillhöriga dessa kyrkor, fonder, som härleder sig från den kyrkliga jorden, samt inkomster, vilka tillförsäkrats de kyrkliga institutionerna.
I den följande framställningen har huvudvikten av naturliga skäl lagts vid den kyrkliga jorden. Denna kan indelas i två huvudgrupper, nämligen förvaltningsförmögenhet d. v. s. egendom, som genom sitt bruksvärde tjä— nar kyrkan, och finansförmögenhet, vilken omfattar avkomstgivande egen-' dom.
Till förvaltningsförmögenheten hör i främsta rummet församlingskyrkor och domkyrkor samt kyrkogårdar och andra allmänna begravningsplatser. Med undantag för de äldre, från den katolska tiden härstammande dom-' kyrkorna, för vilka särskilda förvaltningsföreskrifter finnes meddelade i 1686 års kyrkolag, vårdas och förvaltas angiven egendom i princip av för- samlingarna enligt församlingsstyrelselagens regler. Församlingarnas hit- hörande uppgifter är närmare reglerade i ett flertal författningar bland vilka må nämnas kungörelsen den 26 november 1920 (nr 744) med före- skrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet samt lagen den 18 okto- ber 1963 (nr 537) om gravrätt och kungörelsen samma dag (nr 540) om begravningsplatser och gravar m. ,m. Det är emellertid att märka att åtski1-' liga församlingskyrkor och begravningsplatser icke utgör kyrklig jord i egentlig mening utan församlingskommunal egendom (se härom nedan), ehuru de är underkastade samma specialreglering, som enligt ovan gäl- ler för motsvarande kyrklig jord. Sådan församlingskommunal egendom, till vilken i allmänhet är att hänföra församlingskyrkor som uppförts och begravningsplatser som anlagts efter år 1817, då församling antages ha blivit egen juridisk person, faller dock icke under kyrkliga försäljnings-
lagens tillämpningsområde.1 —— Som förvaltningsförmögenhet torde även biskopsgårdarna vara att betrakta. Dessa förvaltas av stiftsnämnd enligt av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter.
Finansförmögenheten kan med hänsyn till de regler, som gäller för dess förvaltning eller för dispositionen av dess avkastning, sammanföras i följande grupper.
Prästboställena utgör den ojämförligt största och värdefullaste delen av den avkomstgivande fasta egendomen. De härrör huvudsakligen från de av församlingsprästerna (kyrkoherdar och komministrar) under äldre avlöningssystem på lön innehavda jordbruksfastigheterna. I och med 1910 års prästlönereform avskildes i regel å dessa fastigheter ett särskilt om- råde med erforderliga åbyggnader, avsett för bostad åt prästen (prästgård). Återstoden bildade Iönebostället. Såväl prästgård som löneboställe förvaltas numera av pastoratet enligt föreskrifterna i ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Tjänstebostadshyra, som församlingspräst numera har att erlägga för prästgård, tillkommer pastoratet, medan av- kastningen av löneboställe användes för avlönande av pastoratets präster och kyrkomusiker.
Kyrka jord, d. v. s. jord vars avkastning disponeras för församlingskyrkas räkning, förekommer främst i de förutvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Sådan jord förvaltas i princip enligt församlings- styrelselagens regler. I vissa starkt föråldrade författningar finnes emeller— tid heträffande kyrkojordarna i nämnda landskap åtskilliga förvaltnings- föreskrifter, vilka bl. a. reglerar utarrenderingsförfarandet.
Domkyrkornas fastigheter. Det ojämförligt största fastighetsbeståndet innehas av Lunds domkyrka. För förvaltningen av denna domkyrkas egen- dom gäller Kungl. Maj:ts stadga den 17 november 1859 med däri senare vid- tagna ändringar och tillägg. De fastigheter, som besittes av övriga äldre dom- kyrkor, förvaltas av dessa domkyrkors styrelser. Avkastningen tillfaller vederbörande domkyrka. Till domkyrkofastigheter kan även hänföras de fåtaliga domkyrkosysslomansbosfälten, som fortfarande innehas på lön av vissa sysslomän.
De ecklesiastika arrendegårdarna, vilken grupp omfattar allmänna kyrko- hemman, biskopshemman, klockarhemman och stifts prästlönefondshem- man, förvaltas av stiftsnämnderna enligt bestämmelserna i ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588). Med allmänt kyrkohemman förstås sådan fastighet, som med stöd av 1862 års prästlöneförordning
1 Jämlikt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, kyrkliga försäljningslagen, räknas till kyrklig jord — förutom prästboställen (prästgårdar och löneboställen), stifts prästlöne- fondshemman, biskopsgårdar, allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och domkyrkosysslomansboställen — den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet. — Enligt en från det ovan anförda avvikande mening skulle de efter år 1817 tillkomna församlingskyrkorna intaga samma rättsliga ställning som de äldre för— samlingskyrkorna. Med sådan uppfattning skulle även dessa nyare kyrkor med anslutande kyrkogårdar vara underkastade kyrkliga försäljningslagens bestämmelser.
frånskilts viss prästerlig tjänst och vars avkastning, från att därefter an- tingen ha tillförts en central fond (prästerskapets löneregleringsfond) eller disponerats till löneförbättring åt präst i annat pastorat, numera ingår till kyrkofonden. Biskopshemmanen leder i allmänhet sitt ursprung från den b0ställsjord, vilken före 1936 års biskopslönereform var anslagen till bisko- parnas avlöning men vars avkastning vid reformen indrogs till kyrkofon— den. Klockarhemmanen utgöres av en mindre grupp boställs- och lönings— jordar för klockarna, vilken vid avskiljande av klockarjordarna från kloc- kartjänsterna enligt 1938 års klockarboställslag behölls som »publika arren- degårdar» för att disponeras för kyrkofondens räkning. I vederlag har kyrkofonden iklätt sig ansvar för det på visst sätt fastställda kapitalvärdet för varje klockarhemman _ boställskapitalet — samt skyldighet att till vederbörande pastorat erlägga den s. k. boställsräntan, vilken bestämmes efter boställskapitalets realvärde. Stifts prästlönefondshemman benämnes sådan fastighet, som jämlikt prästlönefondslagen den 15 maj 1942 (nr 232) inköpts med (sammanskjutna) medel tillhörande prästlönefonder från två eller flera pastorat inom ett stift. Behållen avkastning tillfaller, efter fördelning enligt särskilda grunder, de pastorat som (tillskjutit köpeskil- lingen.
Såsom tidigare berörts ingår i den kyrkliga egendomen även läsa till- gångar av olika slag. Bland dessa tillgångar må nämnas prästlönefonderna, vilka huvudsakligen bildats av medel, som influtit vid försäljning av boställs- jord, samt kyrkofonden, vars kapital härrör från källor av vitt skild natur. Prästlönefond förvaltas enligt prästlönekostnadslagen den 28 juni 1951 (nr 570) av pastoratet och avkastningen användes för avlönande av pasto- ratets präster och kyrkomusiker. Jämlikt kyrkofondslagen den 30 augusti 1932 (nr 404) skall kyrkofonden användas för kyrkliga ändamål på sätt i lagen bestämmes och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel.
Ovan har lämnats några orienterande upplysningar företrädesvis om den egendom, som är att hänföra till den kyrkliga jorden. Härutöver finnes annan fast egendom, vilken på skilda sätt är knuten till den kyrkliga verk- samheten, såsom den församlingskommunala egendomen samt den fria stiftelse- och föreningsegendomen.
Till en särskild kategori av den församlingskommunala egendomen hör församlingskyrka och begravningsplats, som församling efter vunnen rätts- subjektivitet år 1817 uppfört respektive anlagt å mark, som för ändamålet inköpts eller på annat sätt med äganderätt förvärvats av församlingen. För sådana kyrkor och begravningsplatser gäller såsom ovan berörts samma specialreglering i avseende å vården och förvaltningen som för motsva- rande kyrklig jord. I den övriga församlingskommunala egendomen, vilken kan betecknas som den fria församlingsegendomen, ingår huvudsakligen småkyrkor, kapell och liknande lokaler, församlingshem, ungdomsgårdar,
sådana förutvarande skolfastigheter, som vid skolväsendets kommunalise— ring icke överlämnats till den borgerliga kommunen, och förutvarande klockarlönefastigheter, vilka enligt bestämmelserna i 1938 års klockar- boställslag med äganderätt övertagits av vederbörande församling. Dylik egendom förvaltas och disponeras enligt vanliga kommunalrättsliga prin- ciper. Församlingen har alltså att härvidlag följa föreskrifterna i försam- lingsstyrelselagen och de författningar, som eljest gäller för förvaltning och disposition av egendom i kommuns ägo.
Den fria stiftelse- och föreningsegendomen omfattar tillgångar på såväl lokalplanet som stifts- och riksplanen. I allmänhet är det fråga om egen- dom, som inköpts med anlitande av insamlade medel, eller om donationer, men egendom kan även, särskilt på lokalplanet, vara anskaffad med hjälp av skattemedel, som utdebiterats inom församlingarna. Den lokala egendomen består främst av församlingshem och småkyrkor, som äges av för ändamålet bildade stiftelser i stället för av församlingarna själva. På stiftsplanet märkes stiftsgårdar, ungdomsgårdar, folkhögskolor, sjömans- hem, av diakoniföreningar drivna vårdhem och stadsmissionernas fasta egendom. Egendomen på riksplanet utgöres huvudsakligen av utbildnings- anstalter samt sjukhus och vårdhem.
Utredningen begränsar sin framställning i det följande till att huvud- sakligen avse den kyrkliga egendomen, sådan den ovan definierats. Beträf- fande denna egendom möter en rad spörsmål av såväl principiellt som praktiskt intresse såsom om rättsgrunden för kyrkans disposition i nu- varande kyrka-statrelation av olika slag av egendom, om avveckling vid förändrade relationer av det system av rättsregler, som gäller rörande för- valtningen, dispositionen och kontrollen över egendomen, samt om rätts- enligheten av en åtgärd, varigenom kyrkan helt eller delvis frånhändes rätten till egendomen. I fråga om den fria församlings-, stiftelse- och för- eningsegendomen ter sig läget annorlunda. Denna egendom har till större delen tillkommit under senare årtionden för att tjäna skilda ändamål inom kyrkans fria verksamhet. Varken äganderätten eller förhållandena i övrigt rörande denna egendom erbjuder i nuvarande läge några problem. Därest såsom utredningen förutsätter församlingarna vid förändrade kyrka—stat- relationer består som juridiska personer, torde ej kunna ifrågasättas annat än att församlingarna får behålla äganderätten till församlingsegendomen att disponeras efter eget skön allenast med den begränsning som må följa av allmän lag och kyrkans stadgar. Icke heller beröres vid sådana ändrade relationer de fria stiftelsernas och föreningarnas rätt till sin egendom.
KAPITEL 2
Allmän his torik1
DIedeltiden
Uppkomsten av de första sockenkyrkorna i Sverige är i stor utsträckning höljd i dunkel. Sannolikt har de till övervägande del tillkommit genom de kristnade bondemenigheternas försorg. Ett icke obetydligt utrymme torde dock det s.k. privatkyrkosystemet ha ägt, särskilt inom vissa landskap. Detta system innebar, att stormän och storbönder själva lät uppföra kyrkor på sina egendomar närmast för sitt eget och sitt husfolks samt sina land- bönders bekvämlighet. Det förekom också, att konungar och biskopar lät bygga kyrkor.
Av dessa första kyrkor, vilka var enkla träbyggnader, har ingen bevarats. På 1100-talet började de ersättas av nya kyrkor, i regel av sten. Uppförandet av de nya kyrkorna blev normalt en böndernas sak. Landskapslagarna förutsatte, att initiativet togs av de jordägare, som ville bilda församling. Frågan skulle sedan enligt flertalet landskapslagar underställas biskopens prövning. Åtskilliga exempel finnes dock på att nybyggnader uppförts och bekostats av konungar, biskopar eller stormän.
När kyrkan var uppförd, skulle den vigas för sitt ändamål av biskopen. Som ett villkor för vigningen gällde enligt den kanoniska rätten, att kyrkan skulle vara utrustad med — förutom erforderliga inventarier såsom altar- tavla, klockor och mässkläder —— viss jordegendom, prästbolet eller präst— bordet. Detta var avsett för prästens underhåll. I Upplandslagen liksom i flera andra landskapslagar gavs föreskrifter om storleken av prästbolet samt om de laga hus därå, vilka skulle uppföras av bönderna.
Flera exempel finnes på att prästbolet helt eller delvis tillkommit genom donation av enskild person. I den mån sådan donation icke förelegat, har ansvaret för anskaffande av prästbolet sannolikt åvilat de bönder, vilka deltagit i beslutet om uppförandet av kyrkan.
Prästholet torde i allmänhet ha överlämnats till kyrkan genom en formell äganderättsöverlåtelse, benämnd skötning, vilken ursprungligen i regel tillgick så, att vid kyrkans invigning den som överlät jorden lade
1 Historiken grundar sig huvudsakligen på betänkanden, propositioner och författningstext, Schallings avhandling Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige, Sundbergs arbete Kyrkorätt samt uppsatser i Förvaltningsrättslig Tidskrift.
en torva av samma jord å kyrkans altare.2 Bestämmelser om skötning finnes i flertalet landskapslagar och från den katolska kyrkan framställdes krav på att sådan skulle äga rum i syfte att fastslå rättshandlingens oåterkalle- lighet.
Utöver det sålunda lagstadgade prästbolet kunde även annan jordegen— dom ha överlåtits till sockenkyrkan. Man har här som regel att skilja mellan egendom, vars avkastning disponerades för kyrkans underhåll och förskönande (kyrkojord), och sådan egendom, där avkastningen till- föll prästbordet. I landskapslagarna gavs föreskrifter härutinnan. Sålunda skulle enligt Östgötalagen all jord, som gavs på invigningsdagen, tjäna till underhåll åt sockenprästen. Den jord däremot, som gavs sedan kyrkan var invigd, kunde efter givarens bestämmande anslås antingen till prästbordet eller till prydnad för kyrkan. Dylik jord synes ofta ha skänkts till kyrkan genom testamente, vanligen med villkor om läsande av själamässor. I rätten för enskild att testamentera till kyrkan innehöll landskapslagarna vissa inskränkningar, olika i de skilda lagarna. Upplandslagen skiljer mel- lan ärvd och förvärvad jord. Av den förra kunde man med arvingarnas samtycke bortgiva hur mycket som helst. Förelåg icke sådant samtycke ägde man testamentera blott en tiondel. Beträffande äter den förvärvade jorden var testamentsrätten helt fri. Inskränkningarna var en kvarleva av den ursprungliga svenska rätten, enligt vilken jorden tillhörde ätten och ej genom en ättemedlems ensidiga förfogande kunde avhändas denna.
Allteftersom den kanoniska rätten vann tillämpning i Sverige kom socken- kyrkan att betraktas såsom juridisk person, som kunde besitta egendom och ikläda sig rättigheter och skyldigheter. Sockenkyrkan framstod som kyrkogodsets ägare. Kyrkan jämte den egentliga kyrkojorden förvaltades i regel av prästen jämte två av sockenmcnigheten utsedda kyrkvärdar (kirkioväriande). Prästbordet förvaltades av prästen ensam. Någon gång utövades förvaltningsbefogenheterna beträffande kyrkoegendomen av en patronus — ofta en storman, som svarat för kyrkans uppförande och ut- rustning med prästbol. Förvaltningen stod alltid under biskopens tillsyn. Denne måste sålunda godkänna försäljning av kyrklig jord och represen- terade understundom rättsligt jorden.
Förutom av avkastning från kyrkojorden bestod kyrkans egna inkomster under medeltiden av andel i sädestionde, av avgifter för gravplatser, klock- ringning, vigsel m.m. samt av frivilliga gåvor och offer. Inkomsterna var emellertid avsedda ej blott för kyrkobyggnadens reparation och underhåll utan även för underhållet av kyrkans inventarier, anskaffande av bröd och vin till nattvarden, kyrkans rengöring m.m. I den mån inkomsterna ej förslog härför, måste bönderna träda emellan. Enligt Upplandslagen ålåg det dessa att vid reparation av kyrkan föra fram virke därtill.
* Vid skötning enskilda emellan utbredde mottagaren sin mantel framför sig och överlåtaren lade en torva av jorden i en flik (sköt) av manteln.
Landskapslagarna förutsatte, att för varje församling (socken) fanns en präst. Redan under medeltiden förekom dock, att två eller flera för— samlingar lades under en och samma präst; de bildade därmed ett »gäll», numera pastorat. Prästens avlöning bestod i huvudsak av dels avkastning från prästbordet, dels bidrag från församlingsmedlemmarna.
Prästbordet indelades efter hand i två grupper av boställen: bostads— boställen eller sådana, som var avsedda att bebos och brukas av prästen, samt löneboställen eller sådana, vilka prästen ej själv brukade utan upplät med nyttjanderätt. Upplåtelsen skedde genom s.k. landbolega. Enligt denna skulle nyttjanderättshavaren, landbon, för sin nyttjanderätt betala, för— utom annat, dels vid tillträdet en engångsavgift kallad städja, och dels under nyttjanderättstiden en årlig avgift, avraden. Över avkomsten från boställena förfogade prästen utan sockenmännens inblandning.
Bland församlingsbidragen märkes främst tionde. Tiondeplikten om- nämnes för Sveriges vidkommande redan år 1081 i ett brev från påven Gregorius VII och synes under 1100-talet ha genomdrivits i riket. Den behandlas i landskapslagarna som självklar och ansågs såsom av Gud påbjuden genom Gamla Testamentet. Med tionde avsågs bokstavligen tion- delen av avkastningen från jordbruket och dess binäringar jakt och fiske. Därjämte förekom intill reformationen i vissa trakter en tionde av för- mögenhet den s.k. huvudtionden, som skulle utgå vid vissa särskilda till- fällen, såsom då en man ingick äktenskap eller då han tog arv efter sina föräldrar.
Den egentliga tionden var dels sädestionde eller skafttionde och dels kvicktionde. Sädestionde, till vilken räknades tionde även av ärter och bönor, skulle avsättas på åkern och i allmänhet uppdelas i tre lotter så att prästen fick en lott, den s.k. tertialtionden, medan återstående två lotter skiftades i tre delar emellan sockenkyrkan, biskopen och de fattiga. För— utom av säd skulle tionde erläggas av humle, lin, hampa, rovor och kål. Sistnämnda tionde liksom kvicktionde, vilken gavs av all ladugårdens avel, samt tionde av fiske och jakt gick som regel odelad till prästen.
Utöver tionde åtnjöt prästen åtskilliga andra bidrag av församlingsborna. Han hade sålunda rätt att upptaga avgifter, s. k. jura stolae,3 för vissa kyrk- liga förrättningar såsom jordfästning med själamässor (likstol), vigsel och kyrkotagning (efter barnsbörd) samt att uppbära offer vid kyrkliga högtider särskilt vid påsken i samband med den årliga nattvardsgången (påskpenningar). På sina håll förekom också sammanskott av födoämnen s.k. matskott.
I landskapslagarna förutsattes att för varje kyrka skulle vara anställd en person, klockaren, med uppgift att under prästen ha närmaste vård och
3 Benämningen har uppkommit därav, att prästen vid förrättningen skulle använda ämbets- skrud (stola).
tillsyn över kyrkan och dess lösa egendom, sörja för klockringningen samt i övrigt vara prästen behjälplig i olika hänseenden. I lagarna nämnes icke något därom, att klockaren skulle förses med boställe eller bostad. Redan tidigt synes dock i många församlingar boställs- eller åtminstone bostads- förmån ha beretts honom. Där klockarboställe förekom, torde det ofta ha varit fråga om en till kyrkan donerad fastighet eller en lägenhet under prästbordet, som —— utan eller vanligen mot ersättning i en eller annan form —— upplåtits till klockaren. Exempel finnes dock på att under medel— tiden jord anskaffats åt klockaren genom sockenmcnighetens försorg eller donerats till honom av enskilda. I övrigt bestod klockarens avlönings— förmåner vanligen av naturauppbörd, offer och ersättningar för utförda förrättningar.
Utöver sockenkyrkorna fanns under medeltiden andra kyrkliga institu- tioner, vilka innehade betydande jordegendom, såsom domkyrkorna, biskops- borden och klostren.
Enligt romersk—katolsk ordning var domkyrkan eller katedralkyrkan - kyrka för stiftets biskop samt i främsta rummet bestämd för biskopens och domkapitelsledamöternas (kanikernas) gudstjänsthållning och deras övriga religiösa ämbetsförrättningar. Domkyrkan var stiftets gemensamma helgedom och tillhörde ingen viss församling, ehuru den helt eller delvis kunde upplåtas för en särskild församlings gudstjänst. Domkyrkorna bygg- des större och dyrbarare än vanliga sockenkyrkor. Medel till domkyrko- byggnadernas uppförande erhölls vanligen genom konungars och enskildas gåvor och testamenten i fast och lös egendom samt genom anslag av fattig- och kyrkotionden.
Domkyrkan blev rikligt gynnad genom gåvor och testamenten och er- höll avsevärda inkomster. Av inkomsterna bestreds kostnaderna för dom— kyrkobyggnadens underhåll och prydnad, för avlöning åt vid domkyrkan tjänstgörande präster jämte andra anställda samt för domkapitlets verk- samhet, varvid ofta en del av domkyrkans gårdar anvisades till lönings— jord åt kanikerna. Vidare synes de i domkyrkostäderna inrättade dom- kyrko- eller katedralskolorna ha inrättats och lärarnas löner bestritts med domkyrkans medel.
Under medeltiden fanns i riket (utom Finland) domkyrkor i Uppsala, Linköping. Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö. I likhet med socken— kyrkorna kom dessa domkyrkor att anses såsom juridiska personer. Vården och förvaltningen av domkyrkan och dess egendom tillkom biskopen och domkapitlet. Vården om domkyrkans ekonomi handhades närmast av en sysslomän, som härför var redovisningsskyldig inför domkapitlet.
I de urkunder, varigenom jordegendom skänktes till domkyrka, förekom ofta bestämmelsen, att egendomen eller viss del därav var avsedd för biskopens underhåll, biskopsbordei. I åtskilliga fall tillföll dock egendom
biskopsbordet direkt. Detta omfattade i regel ett flertal gårdar, av vilka åtminstone någon brukade vara befäst. Till skillnad mot prästbordet i dess förhållande till sockenkyrkan uppfattades biskopsbordet såsom en från domkyrkan skild juridisk person. Detta sammanhänger därmed, att bisko- pen icke var knuten till domkyrkan på samma sätt som kyrkoherden till sockenkyrkan, utan biskopsämbetet utgjorde en fristående myndighet med egna från domkyrkan skilda uppgifter.
Förutom av inkomster i form av nyttjanderättsavgifter för den till biskopsbordet hörande jordegendomen utgjordes biskopens avlöning av biskopstionden, d. v. 5. den del av den i varje församling uppburna tionden, som var reserverad för biskopen. I sin egenskap av högste tillsyningsman över prästerskapet och förvaltare av den kyrkliga egendomen inom stiftet åtnjöt biskopen vidare åtskilliga rättigheter. Han hade sålunda rätt till gästning hos församlingsprästerna och de ecklesiastika landbönderna under sina visitationsresor eller ersättning för avlösning av gästningen samt rätt till danaarv4 efter präst och landbo samt böter (sakören), som utdömts av kyrklig myndighet. I vissa stift ägde han också taga städja av kyrkans landbor. I övrigt kunde biskoparna i de olika stiften ha inkomster av väx- lande art och ursprung såsom exempelvis i form av prebenden, d. v. 5. rätt att inneha och uppbära inkomsterna vid en kyrkoherdetjänst, då denna tjänst uppehölls av en vikarie.
Klostren hörde till de institutioner, som blev rikligast tillgodosedda genom enskildas gåvor och testamenten. De framstod också under medel- tiden som de största kyrkliga jordägarna. Klostret, vilket betraktades så- som juridisk person, förvaltades vanligen av en abbot eller en abedissa, som vid sin sida hade ett konvent. Egendomen synes i allmänhet ha stått under biskopens överinsyn.
Till såväl domkyrkorna som biskopsborden och klostren synes dona- tioner av kronojord ha varit vanliga. Biskoparna erhöll därjämte i stor utsträckning kronoförläningar, vilka icke ingick i biskopsborden i egentlig mening och för vilka de var tjänstepliktiga genom rusttjänst och skyldighet att deltaga i rådsmöten. Dessa donationer och förläningar uppfattades icke som överlåtelser utan kunde indragas i kraft av föreskriften i lands— lagen, att konungen ej fick minska kronans egendom till förfång för efter- trädaren. Sådana indragningar ägde också rum vid flera tillfällen under senmedeltiden.
En viktig del av de kyrkliga institutionernas ekonomiska förmåner under medeltiden var den skattefrihet för kyrklig egendom som steg för steg av konungarna erkänts och utvidgats, det andliga frälset. Skattefriheten avsåg närmast de »årliga laga utskylderna»; i tillfälliga skatter nödgades även kyrkan deltaga.
* Kvarlåtenskap efter person, som avlidit och icke efterlämnat laga arvinge eller testaments- tagare.
Reformationstiden
Vid Gustav Vasas tronbestigning befann sig riket till följd av de långvariga krigen i ett finansiellt nödläge. Detta förhållande jämte konungens önskan att bryta biskoparnas ekonomiska och politiska maktställning låg bakom de beslut, som år 1527 träffades å riksdagen i Västerås. Innehållet i dessa beslut är främst att finna i dels den s.k. Västerås recess, vilken utgör en ständernas överenskommelse med konungen innefattande dessa ständers förpliktelse att medverka till orons stillande i landet (första punkten), att på visst sätt upphjälpa kronans och ridderskapets ränta (andra och tredje punkterna) samt att icke motsätta sig fri evangelisk predikan (fjärde punkten), dels den s. k. Västerås ordinantia, vilken utgör en av rådet i anslutning till recessen utfärdad verkställighetsförfattning, vari föreskrif- ter gavs rörande varjehanda kyrkliga angelägenheter.
Enligt recessens andra punkt skulle kronans förminskade inkomster återupprättas med den ränta, som biskopar, domkyrkor, kaniker och kloster hade, eftersom denna ränta var »kommen från rikets inbyggare och med herrarnas stadfästelse, som då voro». Vidare skulle konungen för framtiden bestämma med hur stort följe biskoparna hade rätt att rida. Som motiv härför anfördes, att biskoparna dittills varit mäktiga, att de ofta rest sig mot landets herrar, fördrivit dem och indragit främmande herrar i riket. Vad som blev över i biskoparnas uppbörd skulle användas till ök- ning av kronans inkomster, vilket borde ske så, att biskoparna med konungen kom överens om en viss penningsumma eller taxa, som de hade att erlägga till kronan. Biskoparna skulle vidare till konungen överlämna de slott och fästen, som de hade i besittning. På samma sätt skulle förfaras med domkyrkornas och kanikernas ränta. När överenskommelse skett, vad till deras redliga uppehälle behövdes, skulle konungen taga vad som vore över. Slutligen förklarades, att konungen finge lämna förvaltningen av ränteklostren, d. v. 5. de kloster, som hade mera betydande jordegendom, åt någon »god riddersmans man», som skulle låta klosterfolket få sitt red- liga uppehälle, hålla klostret vid makt och låta överskottet komma konung- en till godo. Biskoparna finge icke befatta sig med klosterlandbönderna i fråga om gästning och saköre. Vid gästning i klostret, som icke borde ske i andra fall än vid invigning av klostersystrar, borde biskopens följe icke vara större än som »förläningsmannen» medgåve.
Bortsett från biskoparnas slott och fästen innehåller som synes recessens andra punkt icke några föreskrifter om indragning av någon kyrklig" egendom till kronan. Det är fråga endast om en beskattning av biskopars, domkyrkors, kanikers och klosters inkomster. För överskottet därav skulle sålunda penningtaxor utgöras till kronan.
l recessens tredje punkt medgav ständerna, att ridderskapet skulle
51 återfå alla de gods, som genom gåva, köp eller pant kommit under kyrkor, kloster, prebenden etc. efter konung Karl Knutssons räfst (år 1454). Dock skulle vad som köpts eller pantats lösas igen »för mer eller mindre, efter som det längre eller stäkre (kortare) haver borta varit och sig själv ej löst haver». Med det återbördade godset skulle ridderskapet »ju något behjälpas och tarva dess mindre hjälp begära av kronan och dess ytter- mera pliktiga vara att göra tjänst». Ingen skulle dock få taga sitt igen, förrän han vid tinget i laga ordning bevisat sin bördsrätt.5 Skattejord skulle däremot gå tillbaka, »huru länge hon än varit borta, undantagna prästborden i Norlanden, så mycket prästen sig redeliga av hålla kan».
Såsom tidigare nämnts gällde enligt landslagen, att konungen icke ägde minska kronans egendom till förfång för efterträdaren. Vid de räfster, som i kraft av denna bestämmelse under senmedeltiden ägde rum i av- seende å bl. a. den kyrkliga egendomen, tillämpades bestämmelsen jämväl på så sätt, att det icke ansågs tillåtligt för jordägare, som var skattskyldig till kronan, att donera denna Skattejord till kyrkliga institutioner. Genom en sådan donation skulle jorden nämligen komma in under det andliga frälset och konungen alltså gå miste om skatten. Det torde vara mot denna bakgrund man har att se den i slutet av tredje punkten intagna bestämmel- sen, att Skattejord, som kommit under kyrkan, kunde återbördas utan tids— begränsning.
Något uttryckligt beslut, enligt vilket landslagens oförytterlighetsbestäm- melse skulle tillämpas i avseende å den rena kronojorden, har icke fattats vid 1527 års riksdag. Man torde ha utgått därifrån som från en given sak. Förutsättningen för riksdagsbeslutet skulle sålunda ha varit, att först skulle kronans donationer och förläningar till de kyrkliga institutionerna återgå i kraft av landslagen, i den mån en sådan återgång icke redan skett. Av den egendom och de inkomster, som därefter återstod, skulle kronans ränta på angivet sätt upphjälpas.
Enligt ordinantian skulle biskopar, domkyrkor och kaniker till konungen överlämna förteckningar på »all deras ränta, evad det helst är, i avrad, tionde, penningar, smör, järn etc.», varefter konungen skulle bestämma »huru mycket de skola hava därav och huru mycket de skola giva honom till kronans bästa». I ordinantian föreskrives vidare bl.a., att svaga gäll skulle sammanslås, att konungen och icke biskoparna ägde uppbära böter av landbönder på kyrkans gods, att biskoparna icke finge taga arv efter präst, rätta arvingar till förfång, samt att prästerskapet icke ägde upptaga avgifter för kyrkliga förrättningar utöver kyrkobalkens bestämmelser.
Recessen med dess principinnehåll, att kronans ränta skulle förstärkas med kyrkans överflödiga inkomster, utnyttjades av Gustav Vasa under de närmaste årtiondena som en öppen fullmakt att vidtaga en genomgripande reduktion av den kyrkliga egendomen, vilken drabbade icke blott dom-
5 I egenskap av svensk frälseman deltog även konungen i den medgivna återbördningen.
kyrkorna, biskopsborden och klostren utan även lokalkyrkorna, däri inbe— gripna prästborden. Jämsides med reduktionen fortgick den protestantiska kultreformen, som i många fall jämnade vägen för konungens transaktio- ner. Reduktionen var i huvudsak fullbordad omkring år 1550. Den situation, som då förelåg, var följande. Kronoförläningar, inklusive då kända kung- liga privatdonationer till kyrkliga institutioner, var återkallade. Av den övriga fasta egendomen hade en mindre del i kraft av recessen återgått till respektive bördemän. Av återstoden hade den ojämförligt största delen, däribland all klosteregendom, kommit i kronans besittning. Vad som åter- stod av kyrklig egendom var i huvudsak församlingsprästernas bostads- boställen samt, förutom kyrkorna, kyrkogårdarna och kyrkvallarna. Ett antal stomhemman (f. d. bostadsboställen i annexförsamling) och klockar— boställen, enstaka mindre kyrkojordar och en obetydlig del av domkyrkor- nas fastigheter hade även lämnats orörda av reduktionen. Det har be- räknats att omkring 13700 hemman indragits vid reduktionen, därav cirka 6 300 hemman tillhörande lokalkyrkorna. Över den jord, som lämnats kvar i kyrklig ägo, hade konungen förvärvat den överuppsikt med därtill hörande rättigheter och skyldigheter, som tidigare tillkommit biskoparna. Därjämte hade de kyrkliga institutionerna berövats större delen av sina tidigare inkomster i övrigt. Sålunda hade biskoparnas och lokalkyrkornas _ jämte de fattigas — andelar i sädestionde indragits till kronan och förvandlats till kronotionde. Tertialtionde skulle däremot fortfarande utgå till församlingsprästerna.
De hemman, som indrogs till kronan, uppfördes i kronans register eller jordeböcker vanligen under titlar, som utmärkte deras förra natur såsom biskops—, domkyrko-, kanike-, prebende-, kyrko- och prästehemman, där- vid för varje särskilt hemman redovisades den avrad, som landbon haft att erlägga till den förre jordägaren men som efter reduktionen tillkom kronan. Kronans fiskaliska intresse föranledde dock, att den indragna jorden vanligen underkastades en uppskattning »skattläggning» med en förhöjning av den gamla avraden som följd. Den del av de indragna fastig- heterna, som konungen bördade såsom egna arvegods, bokfördes i jorde- böckerna under rubriken »arv och eget». —— I jordeböckerna infördes även kronans inkomster av skattejorden, d.v.s. den egentliga bondejorden; deras belopp blev efter hand för varje särskild fastighet fixerat genom skattläggning. Skatten knöts därvid till den fasta egendomen, den blev vad man sedermera kallade en grundskatt. De skatter, som reglerades av jorde- böckerna, jämte avraden från kronohemmanen sammanfattades under namn av årliga räntan, sedermera även kallad jordeboksräntan.
Den kyrkliga egendom, som vid reformationen icke indrogs till kronan, förblev i rättsligt hänseende orubbad. Skattefriheten bibehölls — egen- domen upptogs sålunda icke i kronans jordeböcker — men åtskilliga av de inkomster, som biskopen tidigare uppburit i sin egenskap av högste till—
syningsman över egendomen, övertogs av kronan. Egendomen kom där- igenom att i viss utsträckning jämställas med skattejorden.
Även efter reformationen tillföll jordegendom de kyrkliga institutionerna genom gåvor och testamenten av enskilda personer. Det förekom också, att jord inköptes av kyrkorna för deras egna medel.
Under 1600-talet kom de kamerala myndigheterna i riket att influeras av den kontinentala feodalrättsliga uppfattningen, att all jordäganderätt egentligen hade sin yttersta grund i ett förfogande från kronan och att ingen annan full äganderätt existerade vid sidan av kronans än ägande- rätten till frälsejord. Då denna åsikt emellertid ej kunde framföras till seger i Sverige, utformades här teorin om den delade äganderätten till fast egendom. Man ville konstruera kronans rätt till skatt och därmed sam- manhängande uppsiktsrätt såsom en överäganderätt till den skattskyldiga jorden (dominium directum), medan skattebondens rätt till sin jord, även den dock erkänd såsom äganderätt, ansågs vara av lägre rättsligt värde (dominium utile). Det låg då nära till hands att anse den kyrkliga jorden vara underkastad en liknande delad äganderätt. Visserligen utgick för den- na egendom ingen skatt till kronan, men kronan ägde dock beträffande den befogenheter, som ej alltför mycket avvek från vad som gällde i fråga om skattskyldig jord. Antydda åskådning framträdde icke blott i doktrinen utan tog sig också uttryck i författningstext. Sålunda betecknas i 1675 års privilegier för prästerskapet, femte artikeln, där fråga rör representa- tionsrätt för kyrko- och prästgårdsägor vid rättstvist, Kungl. Maj:t såsom »jordägande» i avseende å dessa ägor. Med denna teori sammanhängde i viss mån en vid 1600-talets slut framträdande presumtion, att fast egendom, som disponerades för kyrkliga ändamål, ursprungligen var under förlä- ningsrätt upplåten av kronan. Endast under förutsättning, att annat för- hållande kunde visas, var man benägen erkänna, att egendomen förvär- vats för sitt ändamål genom ett vanligt privaträttsligt fång. Ett uttryck för en dylik presumtion är de bestämmelser, som år 1724 utfärdades för upp- läggande av de nya jordeböckerna. Härtill återkommer utredningen nedan.
Genom reformationen kom sockenkyrkorna i en prekär ekonomisk ställ- ning. De hade sålunda fråntagits så gott som alla sina kyrkojordar. Kyrkor- na hade vidare berövats större delen av sina guld- och silverinventarier samt dyrbarare textilier. Härtill kom att deras andel i sädestionden indra- gits till kronan; en mindre del av den indragna tionden erhöll dock kyrkor- na såsom anslag från kronan dels såsom vinsäd för anskaffande av natt- vardsvin, dels såsom byggnadssäd till bestridande av byggnadskostnad. Kronoanslagen varierade i regel mellan 1 och 15 tunnor spannmål, i undan- tagsfall högre. I den mån vin- och byggnadssäden samt förekommande in- komster i form av gåvor, offer, böter och dylikt ej var tillräckliga för be- hovet fick de byggnadsskyldiga d.v.s. sockenborna själva tillskjuta vad
som ytterligare erfordrades. Beträffande fördelningen av kyrkobyggnads- besväret lärer intill ikraftträdandet av 1734 års lag ha gällt bestämmelsen i Upplandslagens kyrkohalk, att alla som ägde jord i socknen skulle utgöra dagsverken efter bondatal och körslor efter jordatal (d.v.s. jordens stor- lek och värde).
Såsom ovan berörts fick församlingsprästerna vid reduktionen så gott som undantagslöst behålla sina bostadsboställen. I viss utsträckning bibe- hölls de även vid sina stomhemman. Av prästj orden indrogs huvudsakligen landbohemmanen till kronan. I ett kungl. brev den 9 juli 1547 framhölls, att indragningen av landboräntorna skett endast till prästernas bekväm- lighet och landböndernas trygghet6 samt att allestädes fullt vederlag skulle utgå. Dylika vederlag utgick oftast i form av anslag av kronotionde. Stund— om anslogs avkomsten eller räntan av ett indraget hemman till den präst som tidigare uppburit densamma. Anslagen i kronotionde och hemmans— räntor gick under benämningen ständigt vederlag, vilket tillförsäkrats prästerskapet att orubbat besitta.
Efterhand kom statsmakterna att alltmer träda emellan för upprätthål- lande av den församlingsprästerliga organisationen, bl.a. genom anslag av kronans fasta egendom. Så var särskilt fallet under Karl XI:s regering, då kronan anslog ett icke obetydligt antal hemman till komministerbostäl- len. Dessa hemman var emellertid oftast små och icke sällan i dåligt skick. Bland dem förefanns sålunda åtskilliga ödeshemman och skattevrak, d. v. s. fastigheter, som övergått i kronans ägo på grund av att ägaren under ett antal år ej betalat fastighetens grundskatt. I enstaka fall anslogs också hemman till boställen eller löningsjord åt kyrkoherdar i nybildade pastorat, liksom i en del fall kronolägenheter anvisades till förbättring av bestående kyrkoherdeboställen. Anslagen kronojord uppfattades såsom förläning, vilken ej medförde äganderätt. Förläningarna ansågs kräva bekräftelse av efterföljande regenter. Dessa bekräftelser skedde i regel genom generella förklaringar, s.k. privilegier.
Efter reformationen bestämdes församlingsmedlemmarnas bidragsskyl- dighet gentemot prästen närmare genom riksdagsbeslut och kungl. förord- ningar eller resolutioner. Huvudförfattningen inom denna lagstiftning var förordningen den 8 februari 1681 »huruledes med prästerskapets uppbörd av allmogen vid trolovningar, barndop, kyrkogång, begravningar, såsom ock likstol, tionde, samt till kapellaners och klockares underhåll förhållas skall». Avsikten med förordningen var att fastställa för hela riket — med undantag för städerna —— gällande normer för bidragsskyldigheten. För
' De uppgivna skälen var: att dessa landbönder i avsaknad av kraftigt försvar blivit snart sagt av var man överfallna och så betungade med olaga gästning, skjutsfärder och andra på— lagor, att största delen av hemmanen antingen var så gott som »förlagden, obyggda och illa hävdade eller hotade att bliva det, riket till ingen ringa skada; att bönderna däröver ofta beklagat sig och själva begärt att komma under kronan igen; samt att prästerna ingen synnerlig fördel haft av samma sina bönder.
vissa delar av landet utfärdades dock inom kort särskilda undantagsför- fattningar.
I 1681 års förordning lämnades tidigare gällande grunder för avlönings- bidrag till prästen i det närmaste orubbade. Sålunda skulle till prästen utgivas dels tertialtionde, dels kvicktionde, dels smörtionde och dels i vissa trakter fisktionde. Jura stolae (se ovan s. 47) liksom påskpenningarna fast- ställdes till vissa maximibelopp. Av sistnämnda avgifter var det endast lik- stolen, som fortfarande under vissa förutsättningar utgick in natura. Det stadgades nämligen härom, att »de som hava sex kor, skola giva uti likstol och testamente uti ett för allt en ko efter hustru eller bonde»; men var antalet kor mindre, betalades i penningar från två till en daler silvermynt.
Utom angivna lönebidrag hade prästen att påräkna även en del andra inkomster och förmåner. Här åsyftas dels den årliga avgift eller person— liga skatt om två mark silvermynt, som »gångande ämbetsmän» (hant- verkare) samt alla andra på landet boende, som ej brukade någon åker eller svedjeland eller hade någon boskap, skulle erlägga för »all sin rättig— het» och dels de dagsverken, som skulle utgöras till prästen såväl av hem- mansbrukare som av torpare, inhyseshjon med flera.
Som ytterligare avlöningstillgång åtnjöt prästerna i åtskilliga fall av en- skilda donerade anslag i hemmansräntor.
I städerna _ för vilka 1681 års förordning ej gällde — ägde prästerska- pet visserligen uppbära tertialtionde av jorden samt antagligen också an- nan tionde, men dessa avgifter kunde av naturliga skäl icke bli så in- bringande. Lagstiftningen före år 1862 nämner icke något om tiondeplikt för de egentliga stadsmannanäringarna. Prästens huvudsakliga inkomst i städerna bestod i jura stolae och de frivilliga avgifter, som stadsborna erlade i form av påskpenningarna.
Såsom tidigare nämnts gällde under medeltiden den regeln, att inom varje socken eller —— då undantagsvis flera socknar bildade ett pastorat — inom sådant pastorat skulle finnas endast en präst, kyrkoherden. Sedan efter reformationen sammanläggningar av socknar till pastorat börjat ske i betydande utsträckning samt kyrkoherden ålagts ökade förpliktelser med avseende å pastoralvården, nödgades kyrkoherden efter hand skaffa sig medhjälpare, benämnda kaplaner, sedermera komministrar. 'Till en bör- jan var kaplanerna —— utom måhända i de större städerna — mera till— fälliga medhjälpare åt kyrkoherden, som själv antog dem och hos vilken de åtnjöt bostad och underhåll. Efterhand som behov av mera varaktigt biträde åt kyrkoherden uppstod, uppmuntrade regeringen anställandet av kaplaner särskilt genom att på vissa orter åt dem anslå klockares löner och boställen med förpliktelse att upprätthålla klockartjänsten. Sedermera och i synnerhet efter det genom Karl XI:s reduktion tillgången på krono- hemman blivit större anvisades såsom ovan berörts sådana hemman till
boställen åt kaplaner. Även bidrag från församlingsborna bereddes ganska tidigt kaplanerna. Detta bidrag, enligt 1681 års förordning bestående av högst en halvspann säd av varje hel eller halv gård, som från början var helt frivilligt, blev allt allmännare och kom så småningom att anses som en pålaga, vilken måste utgå så snart en kaplan var anställd inom pasto- ratet.
Vid reformationen ansågs klockaren fortfarande behövlig för de sysslor han dessförinnan haft. Han skulle nu även leda menighetens kyrkosång. Med det intresse kyrkan hade för undervisningens befrämjande fick kloc— karen också efter hand uppdraget att undervisa och lära ungdomen i sock- nen att läsa och skriva. Utöver boställs- eller bostadsförmån, där sådan förekom, utgjordes hans avlöning liksom tidigare av naturauppbörd, offer och ersättningar för utförda förrättningar. Enligt förut nämnda förord- ningen den 8 februari 1681 ägde sålunda klockaren rätt att årligen erhålla tre kappar spannmål av var bonde samt att uppbära bestämda avgifter vid vigsel, dop, kyrkogång och begravning. Spannmålslönen utgick efter matlag eller hushåll och icke efter mantal. Förordningen angick icke stä- derna, dår avlöningen berodde på överenskommelse eller församlingarnas bestämmande före klockarvalet.
I samband med reformationen indrogs till kronan huvuddelen av de fas- tigheter, som tillhörde domkyrkorna. Domkyrkornas behov av medel för underhåll tillgodosågs härefter huvudsakligen genom särskilda anslag av den till kronan indragna delen av tionde. Från början synes tiondeansla- gen, vilka i viss utsträckning torde ha utgjort ersättning för indragna fastigheter,7 ha utgått med växlande belopp alltefter behovet, men på 1570-talet skedde en reglering av anslagen på sådant sätt, att dessa fixe- rades till en eller i vissa stift två tunnor spannmål från varje socken inom stiftet, de s. k. domkyrkotunnorna. Härjämte åtnjöt vissa domkyr- kor särskilda tiondeanslag för anskaffande av vin och oblater, s. k. vin- säd. I vissa fall anslog kronan även hemman och andra fastigheter till domkyrkornas underhåll. Vid ombyggnader och mera omfattande repa- rationer vid domkyrkorna ställde ofta kronan medel till förfogande liksom de till stiften hörande församlingarna beviljade gärder och hjälper.
Efterhand blev de medeltida domkyrkorna —— sedan domkyrkoförsam- lingarnas sockenkyrkor, där sådana funnits, blivit övergivna _— upplåtna till församlingarna för deras gudstjänsthållning och kyrkliga förrättningar, varvid krav ställdes att församlingsborna skulle bidra till domkyrkornas
7 Detta framgår tydligast av Gustav Vasas brev den 29 januari 1552 för Västerås domkyrka. Enligt detta brev, varav en kopia återfunnits i tionderäkenskaperna för Siende härads prosteri efterläts domkyrkan till »reformeringh och förbätringh och uthi wedherlägningh ffor the land- boor, ssom under forzde kyrkie legat haffzr», 4 läster (192 tunnor) spannmål av tionden i Åkerbo, Snevringe, Tuhundra, Norrbo och Siende härader.
underhåll. Sålunda förklarade Kungl. Maj:t i brev den 26 november 1696 och den 30 januari 1697, vilka närmast avsåg Linköpings domkyrka men vilkas föreskrifter synes vara av mera allmän innebörd, att domkyrko- tunnorna och avkastningen av fastigheterna fick användas endast för kyr- kans utvärtes vidmakthållande, såsom till tak, murar, fönster och dörrar. Med domkyrkans inkomster i form av avgifter från församlingsborna för bänkrum och begagnande av ringklockor och andra inventarier skulle be— kostas all byggnad och målning inuti kyrkan samt avlöning till kyrkans betjäning. Emellertid synes dessa föreskrifter icke ha tillämpats utan dom- kyrkans inkomster av domkyrkotunnor och fastigheter, så långt de räckt, i regel även använts till domkyrkans inre underhåll samt till avlöning av kyrkobetjänte.
Av domkyrkomedel bestreds även efter reformationen utgifterna för domkapitlens verksamhet samt — i begränsad utsträckning —— kostnader— na för undervisningen i de i domkyrkostäderna inrättade katedralskolorna.
I enlighet med 1527 års riksdagsbeslut blev till en början av biskops- borden i allmänhet endast så mycket indraget till kronan, som medföljde biskopsslotten. Därjämte synes gästning och biskopssakören omedelbart ha indragits. För kvarstående inkomster av landboräntor och tionde fick biskoparna erlägga årliga penningsummor s. k. taxor till kronan i enlig- het med därom med konungen träffade överenskommelser.
Biskoparna fick alltså till en början i huvudsak behålla sina landbo- hemman och tionden. _— I Uppsala och Linköpings stift, vilkas biskopar lämnade landet, blev emellertid indragningen av landbohemman och i Uppsala stift även av tionde med ens fullständig. Det dröjde dock icke så länge förrän även de övriga biskoparnas landbohemman och tionden indrogs till kronan, och på 1540-talet var indragningen helt genomförd.
Med indragningen upphörde de tidigare taxorna att utgå. Till biskopar- nas aulöning anvisade konungen härefter i huvudsak till kronan indragna tionden samt hemman och lägenheter. Därvid förekom visserligen ibland, att anslag kom att bestå i sådana inkomster, som tidigare innehafts av biskoparna, men ofta anvisades andra till kronan indragna tionden och hemman.
Någon fast lönestat för biskoparna synes icke ha förekommit, utan gång på gång vidtog konungen förändringar i de anvisade inkomsterna. Det synes ha legat helt i konungens hand att bestämma såväl om anslagens storlek som om de särskilda slag av inkomster, som skulle för ändamålet användas. I ett under Västerås riksdag utfärdat öppet brev förklarade också biskoparna, att de var tillfreds med huru rika och huru fattiga konungen ville ha dem.
Biskoparnas avlöningsförmåner kom efter reformationen att huvud- sakligen bestå av de av dem bebodda boställsgårdarna, inkomst av andra
biskopsstolen anslagna fastigheter, anslag av kronotionden, fondavkast- ningar och prebenden.
Något om den kyrkliga egendomen i de med Sverige införlivade danska och norska landskapen
Den redogörelse, som lämnats ovan, har ägt avseende å de kyrkliga för- hållandena i det ursprungliga svenska riket. För de landskap, som genom fredssluten med Danmark-Norge i Brömsebro år 1645 och Roskilde år 1658 införlivades med Sverige, nämligen Jämtland, Härjedalen och Gotland re- spektive Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän har utvecklingen varit något annorlunda.
Under medeltiden utvecklade sig de kyrkliga förhållandena i såväl Dan- mark som Norge i huvudsak på enahanda sätt som i Sverige. Liksom i Sverige uppfördes sockenkyrkor och anslogs jordegendom till prästbord normalt av menigheterna, varjämte det övriga kyrkogodset huvudsakligen tillkom genom gåvor och testamenten av enskilda samt förläningar av konungar. Av kyrkornas och prästerskapets inkomster intog tionde och avkastningen av jordar och boställen den viktigaste platsen, ehuru liksom i Sverige vid sidan därav förekom andra inkomster av växlande slag.
Ett särdrag utgör omfattningen av den myndighet, som de danska bisko- parna under medeltiden hade över den kyrkliga egendomen i sina stift. Ingen sådan egendom fick utan biskopens samtycke försäljas, förpantas eller bortbytas. Till en stor del av egendomen —— företrädesvis kyrkojor- dar samt annex- och mensalhemman (löneboställen) -— hade biskopen »herligheden» (höghetsrätten) omfattande, förutom rätt och skyldighet att tala och svara för jorden, rätt att bortstädja den samt att därav ut- taga städsmålet jämte åtskilliga avgifter och tjänstbarheter såsom körslor och dagsverken. Av denna egendom uppbar kyrka och präst endast av- raden eller på det danska språket landgillet. Undantagna från biskopens »herlighed» var vanligen prästernas bostadsboställen samt den kyrkliga egendomen i socknar, till vilka konungen eller enskilda hade patronatsrått eller som lagts under kapitel, kloster och hospital.
Reformationen i Danmark-Norge, vilken inleddes genom ett riksdags— beslut i Köpenhamn år 1536, den s. k. Köpenhamns recess, fick icke till följd en så kraftig indragning av kyrkogods som i Sverige. Det var i regel endast biskoparnas och sedermera även klostrens egendomar som blev föremål för reduktion. Däremot lämnades i huvudsak den av domkyrkor och lokalkyrkor samt församlingspräster och klockare disponerade jor- den utanför reduktionen. Liksom i Sverige innebar reformationen, att biskoparnas makt minskades väsentligt och att konungen övertog en stor del av deras befogenheter, däribland deras befattning med kyrkans fasta
egendom. Kronan övertog således »herligheden» till en stor del av kyrko- godset och fick en starkare ställning till detsamma än i Sverige.
Sedan genom fredsfördragen i Roskilde år 1658 och i Köpenhamn är 1660 prästerskapet i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän tillförsäkrats sina förutvarande rättigheter enligt dansk lag och rätt, utvecklades detta närmare i Malmö recess år 1662.& I recessen erhöll biskop och präster försäkran om bibehållande av de till deras ämbeten hörande fastigheter och inkomster.
Inom kort började emellertid, efter framställningar av landskapen själva, svensk kyrkorätt att tillämpas inom dessa. Sålunda kom 1681 års ovan— nämnda löneförordning liksom 1686 års kyrkolag att från början gälla där. Viss särlagstiftning förekom dock och förekommer fortfarande om än i begränsad utsträckning beträffande förvaltningen av den kyrkliga egen- domen inom landskapen.
Tiden efter 1686 års kyrkolag
Kyrkoegendomens rättsställning i allmänhet Uppfattningen om en kronans överäganderätt till den kyrkliga egendomen kommer icke till uttryck i 1686 års kyrkolag. Fastmer tyder vissa av dennas ordalag på att domkyrkor och lokalkyrkor erkännes som särskilda rätts- subjekt. Sålunda förutsättes i kap. 24 ä 4, att domkyrka äger jord, gårdar, hus, inventarier m.m., varom biskop och konsistorium skall låta sig vårda och i 5 24 av samma kapitel ålägges kyrkoherden att ha försorg om »kyr- kans egendom i löst och fast». I kap. 26 5 5 talas vidare om »alla domkyr- kors, så ock andra kyrkors i städer och på landet fasta egendom» samt i & 6 om »kyrkans fasta jordagods».
Den ändrade ståndpunkt kyrkolagen alltså synes ha intagit ifråga om äganderätten till den kyrkliga jorden återverkade på de privilegier för prästerskapet, som utfärdades år 1723 och vilka ersatte 1675 års privilegier. Sålunda ströks det uttryck i artikel 5 av sistnämnda privilegier, där Kungl. Maj:t angavs såsom jordägande i förhållande till kyrko- och prästgårds- ågor. Vidare utbyttes i artikel 6 orden »de små kronohemman, som när vid kyrkorna äro belägne» mot »de små kyrkan tillhörige och henne närhe- lägna hemman», liksom på två andra ställen i samma artikel beteckningen krono ströks.
De kamerala myndigheterna behärskades emellertid av föreställningen, att den kyrkliga fasta egendomen i allmänhet var under förläningsrätt upplåten av kronan. Ett uttryck härför är de bestämmelser, som år 1724 utfärdades för uppläggande av de nya jordeböckerna.
” Dylik försäkran gavs ej beträffande de genom Brömsebrofreden införlivade landskapen Jämtland, Härjedalen och Gotland, varför svensk lag omedelbart kom att gälla inom dessa landskap.
Som ovan berörts upptogs de hemman, som vid Gustav Vasas reduk- tion indrogs till kronan, i jordeboken vanligen under titlar, som utmärkte deras förra natur, såsom biskops-, domkyrko-, kanike-, prebende-, kyrko- och prästehemman. Den icke reducerade jorden redovisades däremot ej. År 1685 beslöt Kungl. Maj:t, att en fullständig jordebok, upptagande alla fastigheter utan undantag, skulle upprättas för riket. Enligt det cirkulär— brev, som kammarkollegiet året därpå utfärdade, skulle i denna jordebok —— den s. k. reduktionsjordeboken —— uppföras bl. a. »alla prästgårdar, stommar, kapellans— och klockarbol med därå belägna torp». De nyinförda fastigheterna redovisades i regel endast med sina namn och utan angi- ven jordnatur.
Hos Kungl. Maj:t föreslog år 1696 kammarkollegiet och reduktions- deputerade, att de många jordebokstitlar, varunder de särskilda fastig— heterna dittills varit förda, skulle sammanföras till följande fyra titlar, nämligen kungs- och ladugårdar, kronohemman, skattehemman och frälse— hemman. Under kronotiteln skulle enligt förslaget inskrivas »alla kyrko-, kloster-, prebende-, förbrutne-, arv- och egne med desslike gods, eftersom de nu äre pure kronogods». Sist under kronotiteln skulle med mindre fak- tur införas »alla gamla ifrån publico komna präste-, kapellans och kloc- karbol, emedan de som andra kronogods stå under Eders Kungl. Maj:ts disposition, och prästerskapet eller kyrkornas betjänte, liksom andra be- tjänte, dem på lön och underhåll njuta; men de nya kapellansbol bliva som tillförene ståendes bland kronohemman eftersom kapellanerna intet hava därpå så stor frihet som på de gamla». Förslaget godkändes av Kungl. Maj:t men fullföljdes icke på grund av krigsutbrottet år 1700.
Vid 1723 års riksdag återupptogs frågan om förenkling av jordeboks- redovisningen. Det föreslogs därvid, att jordeböckerna skulle upptaga en- dast tre titlar, nämligen skatte, krono och frälse. Förslaget vann bifall av bonde- och borgarstånden, medan prästeståndet anförde betänkligheter med hänsyn till de missuppfattningar om kyrkojordens natur, som kunde bli följden därav, samt hemställde, att för den kyrkliga egendomen skulle i jordeboken införas en särskild titel: kyrkogods och hemman. Då präste- ståndets hemställan vann stöd av adeln och stånden alltså stannat i skilj- aktiga meningar, hänsköts frågan till Kungl. Maj:t. Sedan Kungl. Maj:t inhämtat utlåtande av kammarkollegiet och kammarrevisionen, vilka för— klarade sig finna den ifrågasatta fjärde titeln onödig, eftersom ifrågava- rande hemman blivit skänkta antingen av kronan eller frälseman och be- höll sin natur även i kyrkans hand, godkände Kungl. Maj:t år 1724 den föreslagna nya jordeboksmetoden, vilken trädde i tillämpning år 1725.
Den nya jordeboksmetoden ledde till att praktiskt taget all kyrklig fast egendom redovisades under kronotiteln. Undantag gjordes endast i några enstaka fall, där det vid jordebokens upprättande var känt, att jorden upp- låtits av enskild. Härigenom lades grunden till den sedermera av de kame-
rala myndigheterna tillämpade presumtionen, att äganderätten till den så- som krono upptagna jorden privaträttsligt tillkom kronan, vars fria för— foganderätt visserligen vore inskränkt genom prästerskapets privilegier. Där alltså visst kyrkligt hemman tillagts krono natur måste den, som gjorde gällande äganderätt till hemmanet, bevisa åtkomsten därtill, vilket i många fall helt enkelt var omöjligt.
Prästerskapet gjorde upprepade försök att få till stånd en rättelse av den kyrkliga jordens uppförande under kronotiteln. Redan år 1725 inkom prästerskapet i Lunds stift med en framställning att de kyrkliga hcm- manen måtte redovisas i en särskild kolumn i den nya jordeboken, så att »de all fara och äventyr för abalienationer (avyttring), åtal och varjehanda förändringar nu och i tillkommande tider må kunna säkre bliva». Fram- ställningen avslogs av Kungl. Maj:t. Vid 1751—52 års riksdag samt vid riksdagen år 1800 gjordes förnyade framställningar i ämnet, vilka även de avslogs av Kungl. Maj:t, dock med det tillägg, att prästerna kunde trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman och lägenheter genom jorde- bokens inrättande icke ombytte den natur, som efter privilegierna till- kom desamma.
Frågan om rättelse av den kyrkliga egendomens jordeboksredovisning var slutligen före vid 1823 års riksdag. I utlåtande till Kungl. Maj:t över prästeståndets framställning härom anförde kammarkollegiet bl.a. föl— jande: »Fastän prästerskapet i riket fortfore att utgöra ett särskilt riks- stånd, upphörde icke därigenom dess egenskap att vara statens ämbets— och tjänstemän. Det vore i denna senare egenskap som prästerskapet innehade och besutte icke med någon ägande- utan endast nyttjanderätt under tjänstetiden, lika som alla andra statens ämbets- och tjänstemän, de hemman och lägenheter, vilka prästerskapet såsom boställen eller till begagnande under flera andra namn blivit anslagna. Största delen därav hade kronan eller staten av sina tillgångar anordnat — _ ——. Även inom de indelta militär- och civilstaterna i riket funnes både kungsgårdar och säte- rier anslagna åtskilliga därå upptagna ämbetsmän såsom boställen och i avräkning på deras löner. Dessa hemman upptogos likväl i kronokolumnen av jordeboken, utan att någon klagan däröver blivit förd, eller saknad av de därmed förenade friheters tillgodonjutande uppstått. På samma grund som prästeståndet för detta yrkat och ännu sökte rättighet att få sina bo- ställs- och anslagshemman i en särskild jordebokskolumn uppförda, kunde förenämnda militära och civila ämbetsmän begära de dem anslagna kungs- gårdar och boställen med säterifrihet upptagna i en för dem avskild ko— lumn.» Kungl. Maj :t avslog härefter framställningen under hänvisning till de tidigare givna kungliga försäkringarna.
I sin strävan att hävda kronans intressen hade de kamerala myndighe- terna slutligen gått så långt, att de Ville giva jordeboksredovisningen fullt vitsord i fråga om jordnaturen och därmed även äganderätten utan hän-
syn till eventuell motbevisning. Belysande för denna inställning är ett be— svärsmål av år 1824, där fråga gällde den rätta naturen av kyrkoherdebo— stället Ekenäs i Stora Kils socken. Enligt ett av biskopen i Skara år 1431 utfärdat brev hade en väpnare och hans hustru till sockenkyrkan i Kil un- der prästens bord skänkt sin sätesgård Ekenäs med vissa därtill hörande landbogårdar och torp till evärdlig ägo. Gåvan hade på förekommen an- ledning blivit »gillad och stadfäst» av Gustav Vasa och senare av några andra konungar. I jordeboken var bostället upptaget såsom kronohemman. Sedan i anledning av att boställshavaren ställts till ansvar för utnyttjande av boställets skog till avsalu fråga uppstått om boställets rätta natur av krono eller frälse och denna fråga underställts kammarkollegiets pröv- ning, godkände kollegiet genom utslag år 1823 — trots de företedda dona— tionshandlingarna — boställets redovisning som krono i jordeboken. Här- över anförde såväl boställshavaren som församlingen besvär hos Kungl. Maj:t under framhållande av att bostället vore av frälse natur. Genom ut- slag år 1824 prövade Kungl. Maj:t rättvist att, med upphävande av kol— legiets utslag, förklara att kollegiet borde låta i jordeboken överföra bo- stället ifrån krono till frälse kolumn. Motiveringen härför var, att jorde— bok icke kunde äga vitsord, när däremot förekom laga bevis.
Den kamerala föreställningen, att kronan i allmänhet skulle vara ägare till eller ursprunglig upplåtare av den kyrkliga jorden, kom aldrig att slå igenom i det allmänna rättsmedvetandet. Tvärtom uttalade allmänna be— svärs— och ekonomiutskottet i anledning av en vid 1812 års riksdag i Öre- bro väckt motion om rätt för åbor å bl. a. domkyrko—, kyrko- och akademi- hemman att skatteköpa desamma, att då kyrkor och akademier tid efter annan fått sig hemman »i allmänhet förlänte dels av framlidne konungar, dels av enskilde personer till försäkrande om sådane nyttige inrättningars bestånd» följde därav, »att desse inrättningar iklätt sig samma rättighe- ter, som förre ägarne innehaft, och att desse donationer av framfarne re— genter genom de bekräftelser av sådana konungar och jämväl riksens stän- der därå sedermera tillkommit, innebär för desse inrättningar en så osvi— kelig grund för äganderätten därav i allmänhet, att sådane kronohemman i följd därav icke kunnat bliva inbegripne uti de annars generelle senare stadganden om lösen av kronojord till skatte». _ Utskottet gör alltså ingen skillnad mellan donationer av konungar och av enskilda. I båda fallen ut— går man ifrån att inrättningarna fått full äganderätt till de donerade hem- manen.
Den reaktion mot de kamerala myndigheternas inställning till frågan om äganderätten till den kyrkliga jorden, som börjat framträda, står utan tvi- vel i visst sammanhang med den nya liberala åskådning i fråga om ägande- rätt och jordbeskattning, som efter" det nya statsskickets genomförande bröt igenom i Sverige. Reaktionen ledde slutligen till att domsrätten i tvistemål, huruvida äganderätten till de i jordeboken under kronotiteln
upptagna kyrkliga hemmanen tillkom kronan eller viss kyrka, genom kungl. brev den 31 maj 1867 överflyttades från kammarkollegiet till de all- männa domstolarna. Samtidigt undanröjde Kungl. Maj:t ett antal av kol- legiet meddelade utslag, varigenom kollegiet mot vederbörande försam- lingars bestridande förklarat kronan vara ägare till vissa kyrkohemman i Skåne samt bemyndigat länsstyrelsen att antaga åbor å desamma. De all- männa domstolarna kände sig ej bundna av några regalistiska och feodala rättsprinciper och äganderättstvisterna mellan kronan och de kyrkliga in- stitutionerna kom härigenom att bedömas efter vanliga privaträttsliga grundsatser. Detta ledde till att jordeböckerna alltmer kom att sakna bevis- värde vid bedömningen. I stället för den ursprungliga presumtionsteorien, att äganderätten till den såsom krono upptagna kyrkliga jorden pri— vaträttsligt tillkom kronan, skapades efter hand en ny presumtion, som går ut på att medeltida kyrkogods, om vars uppkomst intet är känt, tillkommit på enskilt initiativ och alltså icke tillhör kronan. Belysande härför är ett rättsfall (N. J. A. 1938 s. 522) där fråga rörde inlösen jämlikt ensittarlagen av område å ett kyrkoherdeboställe av medeltida ursprung. Bostället var i jordeboken upptaget under kronotitel. Å kronojord äger en- sittarlagen icke tillämpning. Kammarkollegiet gjorde i målet gällande, att nämnda lag vore tillämplig å bostället endast för det fall sökanden kunde visa, att det blivit för sitt ändamål donerat av enskild person9 eller anskaf- fat av menighet.” Sökanden, med vilken församlingen förenat sig, hävdade att bostället tillhörde församlingen och att intet som helst bevisvärde i fråga om äganderätten kunde tillerkännas jordeboksredovisningen. Ägo— delningsrätten fann hinder mot ensittarförrättningen icke föreligga. Hov- rätten, i vars utslag högsta domstolen ej gjorde ändring, anförde att, enär bostället finge anses vara av medeltida ursprung samt vid sådant förhål- lande och då annat icke blivit av kronan visat antagas måste, att bostället icke tillhörde kronan, fastställde hovrätten det slut ägodelningsrättens ut- slag innehöll.
Församlingskyrkorna och den för dem disponerade egendomen Om byggande av kyrka stadgas i kyrkolagen kap. 27 5 1, att »när någon vill kyrka eller kapell ånyo bygga, skall det först givas Oss och sedan biskopen och konsistorium till känna». Detta stadgande, vilket alltjämt är gällande, anses vara grundläggande för Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om byggande av ny kyrka liksom om dess ombyggnad. Skyldigheten att bygga och underhålla kyrka ålåg av ålder sockenmc- nigheten och kom med menighetens så småningom skeende utveckling till kyrklig (och borgerlig) kommun att utgöra en kyrkokommunal angelä— genhet. Beträffande fördelningen av kyrkobyggnadsbesväret å sockenborna
' Se N.J.A. 1926 s. 550. 1" Se N..].A. 1914 s. 277.
gällde, såsom ovan berörts, intill ikraftträdandet av 1734 års lag bestäm- melsen i Upplandslagens kyrkobalk, att alla, som ägde jord i socknen, skulle utgöra dagsverken efter bondatal och körslor efter jordatal. I 1734 års lag reglerades besväret under BB 26 kap. med rubriken Huru allmänna hus skola byggas. Enligt 1 5 skulle sockenborna bygga och uppehålla kyrka och vad därtill hör såsom klockstapel, kyrkomur och sockenstuga, därvid byggnadsvirke, körslor och annan kostnad skulle utgöras efter hemman- talet och dagsverken efter matlagen. Efter tillkomsten av 1862 års kom- munalförfattningar togs det första steget mot en kommunalisering av kyrkobyggnadsbeväret. Genom ändring i BB 26: 1 föreskrevs sålunda att besväret, i den mån det åvilade fastighetsägarna, skulle utgå efter samma grund som kommunalutskylder och att alla fastighetsägare, som vore kom- munalskatteskyldiga, skulle deltaga däri. Dagsverksskyldigheten vilade allt- jämt på den gamla grunden, matlaget. Genom lagen den 12 juni 1885 an— gående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva utbröts bestämmelsen om kyrkobyggnadsbesväret ur BB. I lagen den 26 april 1905, sedermera ersatt av den ännu gällande lagen av den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) med samma rubrik som 1885 års lag, har fiktionen, att fastighetsägarna skulle ha ett större intresse i en kyrko- byggnad än andra församlingsbor helt övergivits och likställighet införts för alla skattskyldiga med reservation dock för prästerskapet och kyrko- betjänte samt, i 1909 års lag, även för främmande trosbekännare.
I städerna kunde bestämmelserna i Upplandslagens kyrkobalk om för- delningen av kyrkobyggnadsbesväret efter bondatal och jordatal givetvis icke direkt tillämpas utan där växte i stället upp en lokal sedvanerätt i anslutning till system, som tillämpades vid uttagande av borgerliga skatter och onera. Besväret reglerades sedermera genom bestämmelser i KRes:r på städernas besvär den 16 oktober 1723 och den 17 december 1734, enligt vilka kostnaderna för byggande och underhåll av stadskyrkor skulle utgå efter samma grund som bidragen till övriga kommunala utgifter.
Förutom den inkomst lokalkyrkorna sålunda erhöll genom församlings- bornas sammanskott för nybyggnad och underhåll utgjordes kyrkornas in- täkter i främsta rummet av den vin- och byggnadssäd, vilken under Gustav Vasas regering anslagits av kronan och som sedermera blivit kyrkorna till— försäkrad i artikeln 4 av 1723 års privilegier för prästerskapet. I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, där kyrkorna fått behålla sina medeltida jordar och sin kyrkotionde, utgick ej något sådant kronoanslag. Vidare ingick bland inkomsterna i somliga församlingar avkastning av hemman och lägenheter, som genom gåvor och testamenten tillfallit kyrkorna även- som andra gåvo- och donationsmedel. Ytterligare kunde kyrkorna erhålla inkomster genom kollekter och bänkhyror m. 111. Dessa olika kyrkomedel bildade tillsammans kyrkokassan.
Enligt kyrkolagen kap. 24 5 13 skulle kyrkans medel »till dess tarv och
tjänst allena böra bliva behållna och oförryckta», och genom åtskilliga brev efter kyrkolagens tillkomst sökte Kungl. Maj:t skapa garantier mot ett obehörigt användande av dessa medel. Sålunda förklarade Kungl. Maj:t i brev den 6 juni 1797, »att församlingarna så mycket mindre kunna äga någon rätt att efter eget behag och eget gottfinnande använda kyrkans medel, som de samma icke tillkommit endast genom församlingarnas en— skilt gjorda sammanskotter och gåvor utan även genom den vin- och byggnadssäd, Kungl. Maj:t och kronan skänkt och beställt».
Av kyrkokassans tillgångar indrogs jämlikt kungl. förordningen den 23 juli 1869 vin- och byggnadssäden till kronan mot ersättning till kyrkorna medelst statsanslag i penningar efter medelmarkegångspris. Dessa ersätt- ningar har sedermera genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 juni 1947 (nr 426) upphört att utgå. Vidare har de inom Skåne m. fl. landskap ut- gående kyrkotionde avskrivits genom kungl. förordningen den 14 oktober 1898 (nr 91).
Vid 1883 års riksdag väcktes en motion om vidgad dispositionsrätt över kyrkokassans medel. Under riksdagsbehandlingen av motionen framkom, att stor ovisshet rådde därom, i vilken utsträckning församlingarna enligt gällande författningar ägde förfoga över dessa medel. I anledning härav lämnade Kungl. Maj:t i cirkulär den 29 oktober 1886 (nr 75) en förklaring om vad som var gällande rätt i avseende å dispositionen. I cirkuläret, som alltjämt är gällande (se nedan 5. 105), uppräknades sålunda de särskilda behov och ändamål, varför församling var berättigad att utan Kungl. Maj:ts tillstånd använda kyrkokassas medel.
I sammanhang med sitt yttrande i frågan rörande avskrivning av den i Skåne m.fl. landskap utgående kyrkotionde framhöll 1898 års kyrkomöte behovet av särskilda bestämmelser rörande kyrkokassorna där i syfte att för framtiden trygga deras fortbestånd. Det hade enligt kyrkomötet näm- ligen visat sig, att dessa kyrkokassor, vilka huvudsakligen uppkommit av besparad kyrkotionde, kommit att användas för andra ändamål än så- dana, vartill de egentligen var avsedda. Med föranledande härav föreskrev Kungl. Maj:t i cirkulär den 21 november 1902 (nr 111 bih.), bland annat, att vid visitationerna noggrant skulle tillses, att icke med kyrkokassornas medel bestreds andra utgifter än sådana, som omförmäldes i cirkuläret den 29 oktober 1886, och tillika för församlingarna framhållas vikten därav, att de därefter, sedan kyrkotionden avskrivits, genom uttaxering eller på annat sätt sörjde för att medel var att tillgå, när kyrka behövde nybyggas eller undergå större reparation.
Vården och förvaltningen av kyrkokassan tillkom enligt kyrkolagen kap. 26 58 och prästerskapets privilegier artikel 23 kyrkoherden och de två kyrkvärdarna. De senares förvaltningsbefogenheter har sedermera ge- nom 1862 års kyrkostämmoförordning övergått till kyrkorådet.
Såsom ovan berörts tillfördes kyrkokassorna avkomsten av de egentliga
kyrkojordarna. Dessa var i det ursprungliga svenska riket till övervägande del obebyggda och ganska obetydliga till storlek och värde. Den ekono- miska förvaltningen av dem torde utan närmare författningsföreskrifter ha ankommit på kyrkvärdarna, sedermera enligt 1862 års kyrkostämmo- förordning på kyrkorådet. I de förutvarande danska landskapen åter hade kyrkorna i stor utsträckning fått behålla sina medeltida kyrkojordar och förvaltningen av dem gjordes därför till föremål för en ingående reglering. En bidragande orsak till denna författningsreglering torde ha varit de olika sätt, varpå kyrkojordarna var disponerade. Dels hade de upplåtits till komministrar och klockare samt övrig kyrkobetjäning till boställen eller under nyttjanderätt med eller utan årlig avgift, dels begagnades de av kyrkoherdarna under prästgårdarna, dels var de genom auktion bort- arrenderade på vissa är, dels ock hade de utan auktion upplåtits till en— skilda personer mot viss avgift. I dessa landskap tillsattes vid 1600-talets slut särskilda kyrkoinspektorer, Vilka det ålåg, bland annat, att ha vård och tillsyn över kyrkornas fasta egendom, att inför domstol bevaka kyrkor- nas rätt till egendomen samt att verkställa utarrenderingen av kyrkornas jordar. Kyrkoinspektorerna stod närmast under uppsikt av vederbörande landshövding och biskop. Genom kungl. brev år 1811 indrogs tjänsterna som kyrkoinspektorer, därvid göromålen övertogs av pastor och kyrkvär- dar, vilkas förvaltning dock reglerades av olika författningar, främst i vad avsåg formerna för utarrenderingen och för fastställande av landgille och städja. Till en del är dessa ålderdomliga författningar ännu gällande. För- valtningen ankommer dock i princip på kyrkorådet.
Tillsynen över förvaltningen av lokalkyrkas jordegendom kom efter stiftsnämndernas inrättande år 1932 att utövas av dessa. Fanns skog å egendomen åvilade tillsynen däröver enligt äldre bestämmelser domän- verket. Förvaltningen reglerades av bestämmelser i 1866, sedermera 1894 års skogsordning. Genom kungörelse den 25 maj 1962 (nr 284) har domän- verkets tillsynsbefogenheter enligt sistnämnda skogsordning överförts på stiftsnämnderna.
Församlingsprästerna och deras avlöningstillgångar
Kyrkolagen innehåller beträffande församlingsprästernas avlöningstill— gångar icke några särskilda bestämmelser, vilka i stället återfanns i 1675 års privilegier för prästerskapet. Dessa bestämmelser upprepades i 1723 års privilegier. Enligt artikel 3 skall bl. a. församlingsprästerna oförryckt njuta och behålla sina välfångna friheter, donationer och förläningar samt andra deras ämbeten tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll jämte veder— lag som lämnats. I artikel 4 förklaras vidare, att de »må oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina — — —— hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar vid deras annexer, tomter, kapellanshem- man och boställen, klockarbord, utjordar, ängetegar, torp, bergsbruk och
kvarnställeu med alla deras tillhöriga ägor och lägenheter, evad namn de ock hava kunna, som antingen urminnes hävd är på, eller av andra lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda». Tillika bekräftas prästerskapets inkomster av »all hittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter, så att de av vederbörande riktigt skola utgöras».
Kyrkoherdens löneförmåner bestod såsom tidigare av dels bostadsbostäl- let, dels avkastning av förefintliga löneboställen, dels anslag i förekom- mande fall av kronotionde och dels bidrag av församlingsborna. Försam- lingsbidragen reglerades av ovannämnda 1681 års förordning. Efterhand blev genom penningvärdets fall de i förordningen fastställda maximiav- gifterna för de prästerliga förrättningarna och för påskpenningarna otill- räckliga för prästens försörjning. För avgifterna stadgade sig därför helt naturligt på sedvanemässig väg andra belopp än de legala, och därmed inställde sig ånyo samma olägenheter, som förordningen velat avhjälpa. Dessa olägenheter sökte Kungl. Maj:t under 1700-talet och i början av 1800-talet undanröja genom anmaningar till vederbörande myndigheter att befrämja ingående av föreningar (konventioner) mellan prästerskap och församlingar, varigenom för längre eller kortare tid bestämdes hur avgifterna skulle beräknas.
Genom kyrkolagen erhöll kaplanerna ställning såsom ordinarie präster. De betraktades dock i regel alltjämt som sådana biträden åt kyrkoherden, vilkas avlöning det främst ankom på denne att svara för med sina inkoms— ter vid tjänsten. På åtskilliga håll ingicks sedermera jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär till konsistorierna den 3 juli 1829 konventioner om kaplansrättig- heterna.
Utom kaplans— eller komministertjänsterna förekom andra underord- nade, mer eller mindre permanenta prästerliga tjänster, vilkas innehavare benämndes kapellpredikanter, sockenadjunkter, kyrkoadjunkter, pastors- adjunkter och hrukspredikanter. Någon skyldighet att bidraga till av- löningen åt dessa extra ordinarie präster ålåg ej församlingarna. Det till- hörde kyrkoherden att avlöna den adjunkt, varav han hade behov. Efter hand utvecklade sig emellertid — liksom tidigare beträffande kaplaner- na —— den seden att församlingsborna bidrog även till adjunkternas under- håll, bland annat genom upptagande av offer inom församlingarna. Denna sed torde ha försvunnit, sedan jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär till konsisto- rierna den 28 augusti 1834 genom beslut å prästmöten inom de olika stiften en allmän reglering av adjunkternas lönevillkor ägt rum.
I detta sammanhang bör även något beröras den ersättning kontrakts- prostarna uppbar för sina göromål. Sådan ersättning utgjordes av den s.k. prostetunnan, Vilken utgick av kronotionden utom i de forna danska landskapen, där den utgick av kyrkans tionde eller inkomster i övrigt. Prostetunnan utgjorde i allmänhet en tunna spannmål för varje till kon— traktet hörande församling.
Sättet för prästerskapets avlöning, sådant det enligt vad ovan antytts var grundat på 1681 års förordning eller särskilda lönekonventioner, med- förde stora olägenheter och gav ständiga anledningar till misshälligheter mellan präst och församlingsbor. Missnöjet med de rådande förhållandena föranledde så småningom riksdagen att år 1857 hos Kungl. Maj:t begära ny lagstiftning i ämnet. En sådan kom också till stånd i och med utfärdan— det av förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande (w präster- skapets inkomster. Denna förordning gällde dock icke för Stockholm. Den för denna stad den 1 november 1872 utfärdade särskilda förordningen vila- de emellertid på samma grunder.
1862 års förordning avsåg icke att bryta med det tidigare gällande avlö— ningssystemet; den innebar endast ett fullföljande av samma väg som redan beträtts genom konventionerna. Man ville under mera offentliga och betryggande former åstadkomma fasta bestämmelser för avgifternas beräk- ning under en längre tid framåt. Enligt förordningen skulle länsvis utsedda löneregleringsnämnder upprätta förslag till lönereglering för inom varje pastorat anställd kyrkoherde och komminister. Löneregleringen skulle fastställas av Kungl. Maj:t för en tid av femtio år. De flesta av dessa löne- regleringsresolutioner tillkom åren 1864—1874 och utlöpte alltså åren 1914—1924. Vid uppgörande av löneregleringen skulle all tionde, vare sig tertial—, smör-, fisk— eller kviektionde, utbytas mot bestämda avgifter samt påskpenningar, jura stolae, matskott, offer, dagsverken med flera andra extra ordinarie avgifter ersättas med vissa till beloppet bestämda utskylder, att utgå icke endast av fastighetsägare utan även av församlingens övriga invånare. Dessa utskylder borde så beräknas, att all betalning till präster- skapet för särskilda förrättningar kunde upphöra. Prästerskapets löner skulle uppskattas i persedlar, i regel spannmål, och endast till en mindre del i penningar. Persedlarna utgick efter tioårig medelmarkegäng men kunde under särskilda förhållanden utgå in natura.
Bostadsbostället skulle alltjämt förvaltas och i princip även brukas av prästen. Löneboställe, som icke utan olägenhet kunde brukas i förening med bostadsboställe, skulle enligt 1862 års förordning utarrenderas genom domkapitlets och länsstyrelsens försorg.
Beträffande uppbörden av avlöningsmedlen inträdde med förordningen en förändring så till vida, att denna uppbörd skulle förmedlas genom ut- sedda förtroendemän. Men prästen var dock fortfarande den omedelbare mottagaren av lönemedlen i den mening, att om exempelvis arrendet ute- blev till följd av arrendatorns insolvens eller större eller mindre del av församlingsbornas avgifter av någon orsak icke inflöt, den uppkommande förlusten stannade på prästen och alltså minskade hans löneförmåner.
Med undantag av de av kronan på »behaglig tid» förlänade anslagen var samtliga de avlöningstillgångar, som var anvisade till prästerskapets avlö— ning, bundna vid det pastorat, inom vilket avlöningstillgången fanns eller
till vars prästerskap den eljest hörde. Denna omständighet hade efter hand medfört en betydande ojämnhet i avlöningshänseende för olika präster. Medan prästerskapet i en del pastorat var väl tillgodosett, var avlöningen i . andra klart otillräcklig. Genom 1862 års förordning togs ett första steg till en utjämning av prästlönebesväret pastoraten emellan. Enligt förord- ningen skulle nämligen vissa avlöningstillgångar, som tilldelats ett pastorat men där icke längre behövdes för prästlöneändamål, kunna överflyttas till annat pastorat för utfyllande av ett där förefintligt underskott. Förord- ningen begränsade dessa s.k. rörliga avlöningstillgångar till sådana, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hem- mansräntor11 eller på arrenden för de av kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke vore bostadsboställen.
Man hade vid avfattningen av ovannämnda stadgande i 1862 års förord- ning tänkt sig, att de tillgångar, som blev tillgängliga, skulle komma att fördelas i omedelbart sammanhang med de Kungl. Maj:ts särskilda beslut, som påkallades beträffande de då förestående nya löneregleringarna. Emel— lertid visade sig ett sådant förfaringssätt icke möjligt och behov uppkom snart nog att anordna en central uppsamling av dessa överskottsmedel. Sålunda inrättades år 1868 prästerskapets löneregleringsfond, som skulle förvaltas av statskontoret. Fondens huvudsakliga uppgift blev att genom fasta lönetillskott eller tillfälliga anslag utfylla prästerskapets löner i så— dana pastorat, där den fastställda löneregleringen icke förmådde bereda tjänstinnehavaren skälig bärgning.
Till löneregleringsfonden fördes i stor utsträckning inkomster av boställs- skog. Ursprungligen betraktades boställsskogen som avsedd att bereda till- gång dels till bränsle för prästen och hans husfolk, dels till byggnads- och annat nödigt husbehovsvirke för boställe och dels till bete för boställets kreatur. Någon erkänd rätt för prästen att genom avverkning till avsalu tillgodogöra sig skog å boställe förelåg icke. Fastmer angavs redan i den första stadgan den 20 mars 1647 om de allmänna skogarna i riket, till vilka även de ecklesiastika boställsskogarna hörde, prästens husbehov så- som uorm för hans rätt till skogen. Längre fram, i skogsordningarna den 10 december 1793 och den 1 augusti 1805, meddelades uttryckligt förbud mot avverkning till avsalu, dock att vissa undantag från förbudet gjordes. Följden blev att skogen i stor utsträckning fick ruttna ner. Den ökade betydelse landets skogstillgångar började få i mitten av 1800-talet med- förde att särskilda bestämmelser erfordrades för skötseln av boställs- skogarna samt om dispositionsrätten till avkastningen av dessa. Sådana bestämmelser meddelades i förordningen den 29 juni 1866 angående hus— hållningen med de allmänna skogarna i riket. Dessa bestämmelser innebar i huvudsak, att för varje boställsskog skulle genom skogsstatens försorg
” Jämlikt förordningen den 23 juli 1869 ang. förändring av grundräntor och kronotionde indrogs dessa tionde- och ränteanslag till statsverket, som härför lämnade ersättning i penningar efter årligt medelmarkegångspris.
uppgöras en hushållningsplan, vilken skulle fastställas av Skogsstyrelsen. Där boställes virkesavkastning i betydligare mån översteg dess behov av skogsfång, skulle skogen, efter Kungl. Maj:ts förordnande, i sin helhet eller lämplig del därav ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvalt- ning. Var boställsskogen av mindre omfång ålåg det boställshavaren d. v. s. prästen att bevaka och sköta skogen med iakttagande av vederbörligen fastställd hushållningsplan. Sedan sådan plan blivit fastställd skulle bo- ställshavaren alltid få åtnjuta så stor del av skogens avkastning, som med avseende å dittills åtnjuten rätt och boställets behov av skogsfång skäligen borde tillkomma honom. Därest skogen stod under boställshavarens egen vård, kunde han dessutom erhålla viss andel i avkastningen, vilken andel efter den större eller mindre kostnad, som vore förenad med skogens skötsel, skulle kunna bestämmas ända till halva behållna avkastningen utöver hus- behovet. Andelens storlek skulle i varje särskilt fall fastställas av Kungl. Maj:t. Den behållna skogsavkastning, som ej tillföll boställshavaren, skulle användas i överensstämmelse med 1862 års löneregleringsförordning så- som bidrag vid reglerande av prästerskapets inkomster. Denna skogsav— kastning ingick sedermera i prästerskapets löneregleringsfond. I praxis synes bestämmelserna om skogsavkastningens disposition ha tillämpats så, att fonden tillförts medel från boställen, som icke bevisligen inköpts av församling eller donerats av enskilda, medan avkastning, som uppkommit vid inköpta eller donerade boställen, disponerats för kyrkliga ändamål inom vederbörande församling och vanligen tillerkänts boställshavaren.
1866 års skogsordning efterträddes av skogsordningen den 26 januari 1894, vilken dock icke innehöll några nyheter i fråga om skötseln av de ecklesiastika skogarna och dispositionen av deras avkastning.
I samband med att ordnad hushållning infördes å de ecklesiastika skogar- na måste till förhindrande av skada en stor del sparad och fullmogen bo- ställsskog avverkas. Genom Kungl. brev den 31 mars 1876 föreskrevs att de skogsprodukter, som vid dessa engångsavverkningar blev tillgängliga, skulle utom i de fall, att bostället vore utarrenderat på sådana villkor, att arren- datorn tillförsäkrats all ordinarie eller extra ordinarie avkastning eller att virket erfordrades för boställets husbehov eller för kyrko- eller prästgårds- byggnad i församlingen, försäljas och behållningen inlevereras till en fond, benämnd de ecklesiastika boställenas skogsfond. Fonden ställdes under statskontorets förvaltning. Till fonden skulle också ingå försäljningsmedel för eld- eller stormskadad skog. Fondmedlen skulle, i den mån de icke behövdes till utgifter för skogsindelning eller skogsodling å de skogar, var— ifrån de härrörde, av Kungl. Maj:t få disponeras till bekostande av skogs- odlingsarbeten å andra ecklesiastika boställsskogar. Angivna bestämmelser i 1876 års brev var dock icke tillämpliga på boställe, som utgjorde någon viss »församlings enskilda egendom».
De åtgärder, syftande till en utjämning av prästlönerna, som vidtogs enligt 1862 års förordning, befanns snart vara otillräckliga. Lönerna var mångenstädes ytterligt små, medan på andra ställen den ekonomiska ut- vecklingen medförde, att lönerna steg långt över de avsedda beloppen. En nyreglering vid femtioårsperiodernas slut av det prästerliga avlönings- och finansieringssystemet blev därför nödvändig. Efter mångårigt förbe- redande arbete, innefattat i 1897 års prästlöneregleringskommittés betän- kanden,12 1909 års prästlöneregleringssakkunnigas betänkande samt riks- dagsförhandlingarna åren 1908, 1909 och 1910 och kyrkomötesförhand— lingarna år 1910 i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner,13 utfärdades så 1910 års komplex av författningar på det kyrkligt-ekonomiska området. Dessa författningar utgöres av lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tion- de samt om ersättning därför, lag om kyrkofond, lag om emeritilöner för präster, ecklesiastik boställsordning samt kungörelse angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar. I sina huvud- drag innebar den nya lagstiftningen följande.
Enligt lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets av- löning (nr 141 sid. 27) skulle löneregleringarna i de särskilda pastoraten fastställas av Kungl. Maj:t för en period av i regel tjugo år i sänder. Regle- ringarna föregicks av utredning angående behovet av ändring i den kyrkliga indelningen och organisationen. Enligt lagen kunde nämligen å ena sidan delning av pastorat ske eller ny prästerlig tjänst inrättas för åstadkomman- de av tillfredsställande församlingsvård, å andra sidan sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes av befintlig tjänst verkställas för beredande av full sysselsättning åt tjänstinnehavare. Beslut om dylik för- ändring fattades av Kungl. Maj:t i samband med fastställande av ny löne- reglering för pastoratet. Beslut om ändring i den kyrkliga organisationen kunde. även meddelas under löpande löneregleringsperiod.
Då Kungl. Maj:t fann viss prästerlig tjänst ej erforderlig för själavården, kunde Kungl. Maj :t likväl medgiva, att sådan tjänst bibehölls eller inrätta— des, därest församling med viss röstmajoritet beslöt att själv bestrida lönen, vilket innebar att församlingen ej för lönen kunde komma i åt- njutande av bidrag från kyrkofonden.
Varje ordinarie präst — kyrkoherde eller komminister — skulle erhålla dels kontant årslön eller s.k. reglerad lön jämte i vissa fall ålderstillägg, dels hyresfri bostad eller hyresersättning, dels i den mån sådant prövades erforderligt viss ersättning för skjuts för resor i tjänsteärenden, dels ock
1” Dessa är: I, Betänkande och förslag till förordning angående utarrendering av prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen (1899); II. Betänkande med förslag till ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor (1900); III. Betänkande och förslag beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen (1900); samt IV. Betänkande och förslag angående reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande frågor
(1903). " Prop. 1908: 84 och 88; 1909: 39 och 40 samt 1910: 85 och 163.
under viss förutsättning fri vedbrand. Den reglerade lönen skulle beräknas så att prästen bereddes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden med flera förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning åt ho- nom på grund av tjänsten åliggande förrättningar ägde rum. Lönen dela- des i grundbelopp, vilket utgjorde för kyrkoherde 4000 kronor och för komminister 2 500 kronor, och fyllnadsbelopp, som beräknades efter pasto- ratets folkmängd och areal i land samt med hänsyn till särskilda förhållan- den inom pastoratet såsom synnerligen höga levnadskostnader i orten eller prästen åliggande skyldighet att duplicera14 eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet eller för prästen eljest ökade utgifter. Lönen var för kyrkoherde och komminister maximerad till respektive 8 000 och 5 000 kronor.
Lönen kunde emellertid i vissa fall fastställas till lägre belopp än det eljest utgående såsom då präst genom donation av enskild tillförsäkrats viss förmån utöver lönen.
Lönen kunde ock bestämmas till högre belopp än enligt ovan angivna grunder, därest församling med viss röstmajoritet så beslöt och Kungl. Maj:t fastställde beslutet.
För domprostarna i Uppsala, Lund och Göteborg ävensom för kyrko- herden i domkyrkoförsamlingen i Stockholm skulle lönen utgöra 10 000 kronor, medan för övriga domprostar lönen skulle vara minst 8000 och högst 10 000 kronor.
I stället för förut utgående bidrag till prästernas avlöning skulle i pasto— rat, där ny lönereglering trätt i tillämpning, erläggas församlingsavgifter, i vilkas gäldande alla de, som inom pastoratet erlade kommunalutskylder, skulle deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders fullgörande i allmänhet stadgats, dock med lindring i skattskyldigheten för vissa främ- mande trosbekännare. Avgifterna skulle inom varje till pastoratet hörande församling debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till kyrka och skola. Härutinnan gällde enligt förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, att vad kyrkostämma beslutat uttaxera skulle delgivas vederbörande kommunalnämnd eller drätselkam- mare, vilka det ålåg att verkställa debiteringen och uppbörden. Kyrko- stämma kunde dock, om särskilda förhållanden därtill föranledde, besluta om annan ordning för upphördens verkställande.
Till bestridande av prästerskapets avlöning ägde pastoratet använda, förutom nämnda församlingsavgifter, avkastningen av sina prästlönetill- gångar. Med dessa avsågs huvudsakligen löneboställen med därtill knutna fonder av olika slag, skogsförsäljningsmedel, som med kyrkofonden som mellanhand årligen utgick med ett efter vissa grunder beräknat, av Kungl. Maj :t fastställt belopp, samt av enskilda donerade hemmansräntor, land- gillen och dylikt. För avlöningen skulle i första hand församlingsavgifter
" D.v.s. skyldighet att i förekommande fall predika i två församlingskyrkor i pastoratet.
tagas i anspråk intill en maximigräns av _ med nutida skatterättslig ter— minologi _ 30 öre för skattekrona. Först sedan avgifter inom denna gräns uttagits, fick avkastningen av prästlönetillgångarna anlitas. I den mån denna avkastning icke behövde användas — såsom i pastorat med stort skatteunderlag _ skulle den inlevereras till kyrkofonden. Förslog där— emot icke församlingsavgifterna och avkastningen av prästlönetillgångarna för gäldande av lönebeloppet, måste pastoratet utdebitera ytterligare högst 30 öre för skattekrona. Vad därutöver erfordrades, erhöll pastoratet såsom tillskott av kyrkofonden.
Vederbörande kyrkoråd uppbar lönemedlen och utanordnade dem kvar- talsvis till prästen. Denne var alltså ej längre underkastad växling i sina löneinkomster eller beroende av tiden för lönemedlens inflytande, ej heller hänvisad till att söka utfå en del av sin avlöning ur boställets avkastning.
I avseende å de extra ordinarie prästerna stadgades, att varje tjänst- görande adjunkt skulle såsom löneförmåner åtnjuta bostad och vivre _ eller gottgörelse i pengar härför _ skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarvode, ej understigande 1000 kronor, samt kostnadsersättning för resa till tjänstgöringsort. Bostad och vivre liksom skjuts i tjänste- ärenden skulle (tillhandahållas adjunkten av den präst, till vilkens biträde han var anställd eller vilkens tjänst han uppehöll. Arvodet och ersättning- en för resa till tjänstgöringsort skulle gäldas från kyrkofonden.
Därest Kungl. Maj:t fann stadigvarande behov av adjunkt föreligga, skulle ersättning för bostad och vivre ävensom adjunktsarvode åt sådan adjunkt (s.k. ständig adjunkt) gäldas på samma sätt som lön till kyrko- herde och komminister.
Närmare bestämmelser rörande de särskilda löneförmånerna meddelades sedermera i den s.k. adjunktsavlöningsförordningen av den 18 april 1914.
Genom lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför (nr 141 sid. 25) indrogs prästerskapet tillkommande tionde och andra avgifter15 av fast egendom till statsverket och avskrevs mot en på visst sätt beräknad årlig ersättning. Denna ersättning, vilken sedan indragningen blivit fullt genomförd uppgick till drygt 4,6 miljoner kronor, tillföll emellertid icke prästerna i de pastorat, från vilka tionden indrogs utan förvandlades till en för prästerskapet i dess helhet gemensam avlöningstillgång, som tillför- des kyrkofonden.
Kyrkofonden bildades den 1 januari 1914 enligt föreskrift i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond (nr 141 sid. 37).
Fonden angavs skola användas för kyrkliga ändamål enligt bestämmel- serna i nämnda lag. Den skulle förvaltas av statskontoret utan samman- blandning med andra medel. Till fonden överfördes de avlöningstillgångar
” Med dessa avsågs påskpenningar, jura stolae, matskott och andra liknande avgifter. I löneregleringsresolutionerna hade i många fall dessa avgifter sammanförts med tiondeavgifterna ien summa (visst mått spannmål), varför någon åtskillnad dem emellan icke kunde ske.
om drygt 8 miljoner kronor, som förut varit fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. I övrigt skulle till fonden överlämnas, efter Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall, dels vissa till avlöning för prästerlig tjänst avsedda fonder och andra kapitaltillgångar, och dels ersättningsmedel, som erhållits för sålt eller ut- bytt boställe, vars avkastning skulle ha ingått till prästerskapets lönereg- leringsfond.
Kyrkofondens inkomster bestod av dels årlig ersättning av statsverket för prästerskapets till statsverket indragna tionde och andra avgifter av fast egendom samt ersättning för de anslag i krono- och kyrkotionde, oin- delt spannmål och hemmansräntor, för vilka gottgörelse av statsmedel läm- nats prästerskapet, liksom för de statsanslag i penningar, som av präster— skapet åtnjutits, dels arrende av boställen, vilkas avkomst vid 1913 års slut antingen ingick till prästerskapets löneregleringsfond eller var av Kungl. Maj :t anvisad till löneförbättring för präst i annat pastorat, än det inom vilket bostället var beläget,"3 dels med vissa undantag medel, som inflöt för försåld skog från prästerskapet anslagna löneboställen, dels såsom ovan nämnts överskott å avkastningen av pastoratens prästlönetill- gångar och dels ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.
Bland kyrkofondens utgifter märktes i första hand tillskott till de pastorat, som för prästlönernas gäldande måste utdebitera högre försam— lingsavgifter än 60 öre för skattekrona. Därutöver hade kyrkofonden att dels utbetala pastorat tillkommande skogsförsäljningsmedel, dels ensam svara för vissa det ordinarie prästerskapet tillkommande förmåner (ålders- tillägg och skjutsersättning), dels likaledes ensam vidkännas såväl arvode till kontraktsprostarna som emeritilöner till präster, dels bestrida avlö- ningen till andra extra ordinarie präster än de s.k. ständiga adjunkterna, i den mån avlöningen ej skulle erläggas av adjunktstagaren, dels ock en— sam utgöra vissa andra anslag och kostnadsersättningar (anslag till extra ordinarie präst för särskild prästerlig tjänstgöring, varvid närmast avsågs stifts- och kontraktsadjunkter, kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort). Ytterligare skulle av kyrkofonden bestridas kostna- der för skogsindelning och skogsskötsel å löneboställen med vissa undantag.
Genom 1910 års system för prästlönernas finansiering gick man sålunda vidare på den redan med bildandet av prästlöneregleringsfonden, om än i mycket begränsad utsträckning, beträdda vägen att betrakta avkastning- en av de särskilda pastoratens avlöningstillgångar såsom i viss mån dispo- nibla för församlingsprästerna i hela riket; detta nu även om tillgångarna
" I brev den 12 februari 1904 hade Kungl. Maj:t anbefallt kammarkollegiet att efter hörande av domkapitlen och länsstyrelserna inkomma med yttrande över väckt fråga, om icke med hänsyn till de ändrade tidsförhållandena kunde anses lämpligt, att prästboställena i gemen _ bostadsboställen, efter avskiljande av prästgård, samt löneboställen _ där de ej var inköpta av menighet eller donerats av enskilda, jämte deras avkastning inginge bland »svenska kyrkans gemensamma avlöningstillgångar». Kollegiet avstyrkte för sin del en indragning i vad avsåg bostadsboställena, varpå frågan förföll.
var donerade av enskilda eller anskaffade av församling för avlöning av prästerskapet i visst pastorat. Till den del avkastningen icke erfordrades för betalning av prästlönerna i pastoratet enligt därom ovan angivna regler, skulle den ingå till kyrkofonden. Kyrkofondens uppgifter blev också andra och väsentligt mera omfattande än de, som åvilade prästlöneregleringsfon- den, särskilt i det avseendet, att fonden hade att utjämna skattetrycket mellan församlingarna samt att bekosta vissa för kyrkan gemensamma utgifter.
Genom tillkomsten av lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för präster (nr 141 sid. 35) ordnades i viss utsträckning de ordinarie och extra ordinarie församlingsprästernas tjänstepensionering. Tilldelandet av eme- ritilön gjordes beroende av Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall. An- talet emeritilöner var begränsat, i det att summan av de under ett år från kyrkofonden utgående emeritilönerna maximerades till 500000 kronor. Denna inskränkning upphävdes år 1937. För ordinarie tjänstinnehavare motsvarade emeritilönen för år i allmänhet 80 procent av den reglerade lönen, dock lägst 3 200 kronor för kyrkoherde och 2 000 kronor för kommi- nister. För extra ordinarie präst utgjorde emeritilönen 1500 kronor. I emeritilönen kom sedermera att ingå ett provisoriskt tilläggsbelopp, ut- görande för samtliga ifrågavarande präster 1 000 kronor för år. Å emeriti- lönen _ grundbelopp och tilläggsbelopp _ kom vidare att utgå dels s.k. reglerat dyrtidstillägg, dels kristillägg. År 1947 utbyttes emeritilönen mot s.k. nyreglerad emeritilön jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 25 augusti 1947, nr 664. Beloppen för nyreglerad hel emeritilön utgjordes därvid av de tjänstepensionsunderlag, som enligt allmänna tjänstepensions- reglementet från och med den 1 juli 1947 gällde för motsvarande statliga lönegrader. Å nyreglerad emeritilön beräknades rörligt tillägg.
Ordinarie präst var enligt emeritilönelagen skyldig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från tjänsten antingen vid uppnådd viss ålder — först 75 år, men från 1 maj 1930 70 år — eller eventuellt tidigare i följd av inträffad viss tids tj änsteoduglighet. Extra ordinarie präst skulle kunna till- delas emeritilön redan vid 60 års ålder.
Jämlikt en är 1941 vidtagen ändring i emeritilönelagen bereddes även stifts- och kontraktsadjunkter möjlighet att erhålla emeritilön ur kyrko- fonden.
I detta sammanhang må prästernas familjepensionering något beröras. Denna pensionering ombesörjdes i äldre tid i första hand genom tjänst- årsrätten eller rätten för avliden ordinarie prästs dödsbodelägare att, mot skyldighet för dödsboet att bekosta tjänstens skötande genom vikarie, be— hålla inkomsterna av tjänsten intill utgången av det ecklesiastikår (prästs fardagsår), under vilket dödsfallet ägde rum. Därpå följde nådåret eller för fattigare dödsbon ett eller flera extra nådår. På en del orter hade inrät-
tats prästänkesäten, varmed förstås ecklesiastika boställen, som anslagits till understöd åt änkor efter präster. Där avkomstberättigad änka icke fanns, gick i regel avkastningen av prästänkesätet till vederbörande tjänstinne- havare. Vidare fanns inom de särskilda stiften prästänkehjälpskassor av varierande karaktär och uppkomstsätt.
För att bereda större trygghet åt prästänkorna och _ genom avskaffan- det av de extra nådåren _ förkorta den ofta långa vakanstiden vid präst- tjänsterna inrättades år 1874 prästerskapets änke- och pupillkassa. Kassan tillfördes vid bildandet vissa under äldre tid för pensionsändamål uppsam- lade kapitaltillgångar samt tillerkändes därvid även ett års behållen inkomst av varje ordinarie prästtjänst i riket, då tjänsten första gången efter kas- sans inrättande blev ledig, samt behållen inkomst vid vakant prästtjänst. Årsinkomsterna bestod av bidrag av delägarna i kassan, ränta å kassans kapital m. m. Berättigad och förpliktigad till delaktighet i kassan var varje ordinarie och extra ordinarie präst. Från kassan utgående pensioner kom sedermera att utfyllas med pensionstillägg och dyrtidstillägg av statsmedel.
Genom familjepensionsreglementet för prästerskapet den 28 november 1941 ordnades familjepensioneringen i huvudsak efter samma principer, som gällde för statens befattningshavare. I samband därmed överfördes änke- och pupillkassans tillgångar, uppgående till drygt 30 miljoner kronor, till kyrkofonden och påfördes fonden alla kostnader för familjepensione- ringen. Den, å vilken det nya reglementet blev tillämpligt, fick avstå rätten till tjänstår och nådår samt rätten till avkomst av prästänkesäte.
I ecklesiastika boställsordningen den 9 december 1910 (nr 141 sid. 42) lämnades föreskrifter om hoställsjordens vård och förvaltning. För boställs- skogen gällde särskilda bestämmelser enligt nedan. Från bostadsbostället avskildes för prästen erforderlig bostadslägenhet med tomt och trädgård, vilken bostadslägenhet fick benämningen prästgård. Prästen kvarstod som boställshavare endast till denna prästgård. Byggnads- och underhållsskyl- digheten lades dock på pastoratet. I fråga om löneboställena, varmed avsågs icke blott tidigare löneboställen utan även de förra bostadsboställena till de delar, som återstod efter prästgårdsområdets avskiljande, föreskrev boställs- ordningen, att de skulle utarrenderas i enlighet med av Kungl. Maj :t med- delade särskilda föreskrifter. Dylika föreskrifter lämnades i arrendeförord- ningen den 15 september 1911. I boställsordningen stadgades vidare om byggnads- och underhållsskyldigheten vid löneboställe, vilken ålades arren- datorn, samt om ekonomiska besiktningar och husesyner. Den egentliga för- valtningen av boställena förlades till domkapitel och länsstyrelse.
Enligt kungörelsen den 9 december 1910 angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar (nr 141 sid. 40) ställdes skogs- och hagmarken å boställena under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Skogen fick i första hand användas till boställets husbehov
därefter i nämnd ordning till husbehovsved åt prästen samt till virke för uppförande och underhåll dels av laga hus å prästgård dels av kyrkobygg- nad. Vad av skogsavkastningen icke erfordrades för angivna ändamål skulle försäljas och försäljningsmedlen ingå till kyrkofonden, som stod kostna- derna för skogens skötsel. Av kyrkofondsmedel utanordnades härefter till vederbörande pastorat visst av Kungl. Maj:t bestämt belopp såsom avlö- ningstillgång för prästerskapet i pastoratet.
I boställsordningen gavs även bestämmelser, som förenklade försälj- ning av kyrklig jord, i det Kungl. Maj:t bemyndigades att lämna tillstånd till utbyte eller försäljning av boställe eller del därav i vissa fall. Tidigare hade på grund av de kamerala myndigheternas uppfattning, att de eckle— siastika boställena utgjorde kronojord, varå 77 & regeringsformen var till- lämplig, riksdagens samtycke inhämtats innan kyrklig jord försåldes. Även kyrkomötets medgivande hade erfordrats på grund av prästerskapets privi- legier artikel 4, vari prästerskapet tillförsäkrades att oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina hemman, prästgårdar och övrig jord. ! stället för bestämmelserna i boställsordningen gäller numera lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Genom denna lag har Kungl. Maj :t, riksdagen och kyrkomötet bemyndigat Kungl. Maj:t eller kammarkollegiet eller _ från och med den 1 januari 1964 _ veder- börande stiftsnämnd att i vissa angivna fall medgiva försäljning av kyrklig jord.
Sättet för förvaltningen och dispositionen av löneboställena enligt den nya lagstiftningen blev under de närmast följande årtiondena föremål för åtskillig kritik och en mängd framställningar och förslag framlades, syf- tande till en mer eller mindre genomgripande reform av systemet.17 F ram- för allt riktade sig denna kritik mot splittringen av förvaltningsbefogenhe- terna pä olika myndigheter, vilken försvårade boställenas skötsel, samt klu- vcnheten mellan pastorat och kyrkofond vad gällde intresset för boställs- avkastningen. Bland dessa reformförslag må här nämnas det förslag, som kyrkofondskommittén framlade i betänkande (SOU 1923: 71) och vilket i huvudsak gick ut på att en kyrkofondsstyrelse skulle inrättas, som skulle utgöra »den ekonomiska medelpunkten för de prästerliga avlöningstillgång- arnas tillgodogörande»,18 att domänintendenter skulle anställas för den ecklesiastika egendomen samt att en särskild ecklesiastik skogsbyrå skulle
" En närmare redogörelse för dessa framställningar och reformförslag har lämnats i 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas betänkande del II (SOU 1929: 40) bil. 4 s. 48 ff.
” Styrelsens huvudsakliga uppgifter skulle vara att handha vården och förvaltningen av kyrkofondens kapitaltillgångar i penningar samt av de årligen inflytande inkomsterna, att öva inseende över vården och förvaltningen av prästlönefonderna samt att vaka över att den fasta egendom, vars avkastning var anslagen till prästerskapets avlöning, förvaltades på ett i eko- nomiskt hänseende fullt tillfredsställande sätt.
inrättas inom domänstyrelsen för boställsskogen, vilken skulle inordnas i särskilda ecklesiastika revir inom domänverkets lokalförvaltning. Vidare bör omnämnas de ecklesiastika arrendesakkunnigas betänkande och förslag (SOU 1923: 12), vilket ligger till grund för följande, år 1925 vidtagna änd- ringar i bl.a. boställslagstiftningen.
Genom lag den 21 november 1925 (nr 447) om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning samt genom ny ecklesiastik arrendeförordning samma dag (nr 452) undergick sålunda jämlikt arrendesakkunnigas för- slag 1910 års boställslagstiftning en viktig reform, framför allt karakteri- serad av införandet av särskilda sakkunnigorgan, ecklesiastika boställs- nämnder, för kontroll i första rummet av boställsarrendatorns åtgöranden. Genom särskild lag samma dag, nr 448, möjliggjordes vidare län eller >>för- skott» ur kyrkofonden för boställenas bebyggande. Härjämte vidtogs ge- nom lag samma dag, nr 449, sådan ändring i gällande avlöningssystem, att ordinarie präst i nyreglerat pastorat ägde, med frånträdande av honom till- kommande skjutsersättning, uppbära fast resanslag med belopp av högst 500 kronor för år. Nämnda resanslag skulle i första hand bestridas av pas- toratet. För den händelse det fasta resanslaget skulle visa sig vara otillräck- ligt för prästens resor, hade denne möjlighet att erhålla ett tillfälligt res- anslag, vilket utgick direkt ur kyrkofonden. Härtill finge av kyrkofondens medel tagas i anspråk högst 200 000 kronor årligen. Sedermera tilldelades jämväl ständig adjunkt (kyrkoadjunkt) under vissa förutsättningar res- anslag. Vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå stift skulle vidare jämlikt lag samma den 21 november 1925, nr 455, utgå sär- skilda lönetillägg, s.k. ödebygdstillägg, om högst 1 200 kronor årligen _ år 1930 höjt till 1 400 kronor _ vilka i första hand skulle gäldas av pasto- ratet. Slutligen kunde enligt lag samma dag, nr 456, pastorat, där präst förklarats berättigad uppbära ödebygdstillägg, under vissa förutsättningar ur kyrkofonden erhålla räntefritt län eller anslag utan återbetalningsskyl- dighet för uppförande av prästgård.
De nytillkomna författningarna på boställsväsendets område innebar icke någon förenkling av det komplicerade systemet för den kyrkliga jordens förvaltning, varför kritiken emot detta fortsatte. Därvid framfördes anmärk- ningar jämväl mot sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna. Be- stämmelsen, att ett pastorat icke ägde använda avkastningen av sina bostäl- len och avlöningsfonder för bestridande av prästerskapets löner, förrän för ändamålet uttaxerats 30 öre per skattekrona, hade i vissa fall fört till obil- liga resultat. Sålunda hade med skatteunderlagets betydande tillväxt det blivit icke så sällan förekommande, att pastorat, som innehade dylika av- löningstillgångar, det oaktat nödgats täcka prästlöneutgifterna i deras hel- het med skattemedel samt inleverera hela avkastningen till kyrkofonden.
På grund av denna kritik tillkallades år 1927 särskilda sakkunniga för utredning om en genomgripande reform av lagstiftningen på förevarande
områden.19 Enligt direktiven borde utredningen särskilt inriktas på de två motsatta huvudlinjer, som erbjöd sig. Antingen kunde ifrågakomma ett fullföljande av den år 1910 delvis genomförda centraliseringen, så att löne— boställena försattes i samma ställning till kyrkofonden som statens domäner till domänfonden, eller också kunde man vidtaga långt gående åtgärder i decentraliserande syfte t.ex. genom löneboställenas >>fakultativa överläm- nande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en lång- re tidsperiod fastställt avgäldsbelopp», alltså närmast en avveckling, fastän icke fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen.
De sakkunniga, vilka benämndes 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, avgav den 31 december 1929 ett betänkande rörande nya grunder för lag- stiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen (SOU 1929: 39 och 40). De sakkunniga fann för sin del, att bibehållandet av en statlig förvaltning av löneboställena var en prak- tisk nödvändighet samt föreslog, att samtliga förvaltningsbefogenheter be- träffande boställena skulle sammanföras hos domänstyrelsen, vilken redan enligt då gällande bestämmelser handhade vården om boställsskogen. I sam- band härmed tillbakavisade de sakkunniga farhågorna för att genom en sådan anordning prästlönej orden skulle komma att i jordpolitiskt hänseende jämställas med kronodomänerna och i en framtid övertagas av staten. Det var nämligen givet, att prästlönejorden borde, såsom anvisad för ett särskilt ändamål, framgent såsom dittills hållas rättsligt avskild från annan publik egendom. Denna jords särställning borde för övrigt anses tillräckligt tryggad genom själva lagstiftningen och de garantier, som var förenade därmed. De sakkunniga föreslog vidare inrättande av en för hela riket gemensam fond, benämnd prästlönejordsfonden, som skulle konstitueras såsom ett eget rättssubjekt och till vilken skulle inlevereras köpeskillingarna för för- såld boställsjord. Fondens ändamål skulle helt begränsas till den speciella uppgiften att möjliggöra en värdebeständig placering av nämnda medel i skogsfastigheter. Alla övriga lokalt förvaltade prästlönefonder, med undan- tag av donerade penningkapital, skulle överföras till kyrkofonden, vilken skulle erhålla ställning som centralorgan för det prästerliga avlöningsvä- sendet. Till kyrkofonden skulle sålunda årligen ingå _ förutom fondens egen avkastning och ersättningarna av statsverket för indragna tionde- och övriga fastighetsavgifter _ arrenden och behållen skogsavkastning från i stort sett samtliga löneboställen samt bidrag från pastoraten i form av allmän skatt, beräknad efter visst, över hela riket lika högt belopp för skat- tekrona. Ur kyrkofonden skulle å andra sidan bestridas samtliga kostnader för prästerskapets avlöning. Som huvudargument för angivet förslag rö- rande sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna anförde de sakkun- niga, dels att den karaktär av statligt-kyrklig uppgift, som givits åt det präs-
1' Till dessa sakkunniga överlämnades kyrkofondskommitténs betänkande och förslag för att tagas i övervägande vid fullgörandet av uppdraget.
terliga löneväsendet redan genom 1862 års förordning, blivit alltmera ut- vecklad och befäst genom den år 1910 genomförda lagstiftningen, varför prästerskapets avlönande måste karakteriseras såsom en allmän-nationell angelägenhet, dels ock att genom förverkligande av detta förslag skulle ske en fullständig utjämning pastoraten emellan av prästlöneutgifterna.
De sakkunnigas förslag innebar alltså en radikal omläggning av dåvaran— de förvaltnings- och finansieringssystem. Förvaltningen av löneboställena undandrogs varje som helst inflytande från pastoratens sida och inordnades helt i den statliga egendomsförvaltningen. Avkastningen av boställena blev en inkomsttitel i en central kassa, som förvaltades av statlig myndighet. På ledande kyrkligt håll uppfattades också förslaget — sett mot bakgrunden av det under 1920—talet skärpta kyrkopolitiska läget och det starkare än tidigare framförda kravet på kyrkans skiljande från staten _ som ett all- varligt hot mot den kyrkliga egendomens fortbestånd.
I början av år 1930 framlade socialiseringsnämnden (Gustav Möller, Oscar Falkman, Henning Leo, Axel Lindblad och Rickard Sandler) i ett betänkande (SOU 1930: 8) rörande domänverkets omfattning, uppgifter och organisation förslag om förstatligande av huvuddelen av den ecklesia- stika egendomen. Förslaget sammanfattades av nämnden själv på följande sätt.
1. Den ecklesiastika fasta egendomen jämte kyrkofonden och övriga ecklesia- stika fonder förklaras utgöra statsegendom. 2. Den avkastningsbara delen av nämn- da fasta egendom, med de undantag, som nedan sägs, överföres till domänfonden och förvaltas av domänverket efter samma grunder som domänfondens övriga tillgångar. Pennin-gfonder överföras till statsverket och ingå i dess tillgångar. 3. Kyrka och församlingsbyggnad jämte kyrkogård överlämnas till respektive för- samling såsom dess egendom, med skyldighet för församlingen att draga försorg om och vårda kyrkobyggnad och kyrkogård enligt lag. 4. Prästgård överlämnas till respektive församling såsom dess egendom, med skyldighet för församlingen att tillhandahålla och vårda tjänstebostad enligt lag. Klockarboställe överlämnas till respektive församling såsom dess egendom. 5. Staten bestämmer de prästerliga befattninfgshavarnas antal och lön—er. 6. För gäldande av de prästerliga befattnings- hvava-rnas i lag fastställda löner utgår församlingsavgift med 30 öre per skattekrona efter de för kommunalutskylders utgörande gällande allmänna grunder. 7. Uppstå- ende överskott å församlingsavgifter inlevereras till statsverket.l de fall församlings- avgiften ej räcker för gäldande av lö-nebelo—ppet tillskjuter statsverket felande be-
lopp.
Förslaget om egendomens indragning till statsverket motiverades av nämn- den huvudsakligen därmed, att domänverkets förvaltning av boställssko- garna tyngdes av den mängd hänsyn, som måste tagas till skilda rättsinne- havare, vilket förhållande hindrade en rationell drift. Det första villkoret för en bättre skötsel av skogsmarken och det boställe, varav denna mark ut— gjorde en del, måste därför vara en friare disposition av egendomen och dess avkastning. En sådan ändring kunde icke ske med mindre den svä- vande frågan om äganderätten först löstes. Då denna fråga icke lät sig avgöras
på grundval av föreliggande rättsfakta, måste den lösas enbart med hänsyn till vad lämplighet och billighet krävde. Såsom pretendenter till äganderät- ten kunde enligt nämnden uppställas statskyrkan, lokalkyrkan, församlingen och staten. Vad beträffar statskyrkan saknade den såsom statsinstitution karaktären av juridisk person och kunde sålunda icke ha äganderätt till egendom. En åtgärd att göra statskyrkan till juridisk person och på den överlåta äganderätten till den ecklesiastika egendomen i landet skulle inne- bära en så genomgripande förändring av förhållandet mellan kyrka och stat och mellan den rättsligt konstruerade kyrkan och lokalförsamlingarna att den enbart av den anledningen heller icke torde kunna ifrågasättas. — Lo- kalkyrkan kunde givetvis göras till stiftelse och därmed tillerkännas rätt att inneha egendomen, men med en sådan lösning skulle de nuvarande olä- genheterna i avseende å förvaltningen endast befästas. _ Församlingarna var visserligen juridiska personer, men en överlåtelse till dem av ägande- rätten till den kyrkliga jorden skulle för all framtid låsa fast den ekono- miska olikhet dem mellan, som låg däri, att en del församlingar _ ofta på grund av en tillfällighet och utan egna åtgöranden _ hade betydande eckle- siastika jordegendomar inom sina områden, medan andra församlingar en- dast hade obetydliga eller alls inga sådana tillgångar. _ Kvar stod staten, som dels redan var ägare till en stor del av de ecklesiastika egendomarna, dels _ såsom yttersta garant för kyrkans omkostnader _ hade största in— tresset av att utvinna största möjliga avkastning. Staten torde vidare reellt om ej än formellt redan vara att anse såsom ägare till egendomen, då det var staten, som utövade högsta förvaltningen och äganderättens viktigaste funktioner.
1 en reservation tog Falkman och Lindblad avstånd bl. a. från avsnittet om den ecklesiastika jorden och betecknade majoritetens förslag att lösa äganderättsfrågan som en uppenbar konfiskation. Den jord, vars ägande- rättsnatur ej lagenligt kunde fastslås genom företeende av rättsligt bevis- material, torde i större utsträckning ha från början tillhört församlingarna, som förvärvat densamma genom donation från enskilda eller genom köp, än den tillhört staten och ställts till församlingarnas förfogande på vissa villkor. Även i detta senare fall innebar emellertid ett återtagande av egen- domen utan överenskommelse med respektive församlingar en rättskränk- ning, enär en upplåtelse ej kunde rättsligen återtagas, så länge de uppställda villkoren uppfylldes. Ett bättre utnyttjande av den kyrkliga jorden kunde uppnås utan kränkning av församlingarnas och kyrkans rätt. Reservanterna ifrågasatte därför, om icke äganderätten till åtminstone de mindre jordegen- domarna kunde övergå till församlingarna. Endast för de större egendomar- na ansågs domänverket böra ifrågakomma som förvaltare.
Den av socialiseringsnämnden framförda uppfattningen av kyrkan som en statsinstitution fick ett pregnant uttryck i riksdagsdebatten år 1930 i anledning av en kommunistisk partimotion om kyrkans skiljande från sta-
ten och om den kyrkliga egendomens övergående i statlig eller kommunal ägo. Från socialdemokratiskt håll hävdades nämligen i denna debatt, att kyrkan sedan reformationen ej existerade annat än som en gren _ ett kyr- koväsende likställt med militär- och skolväsendet _ av den statliga verk- samheten och utgjorde på intet vis något samfund eller rättssubjekt vid sidan av staten. Det var därför lika orimligt att tala om kyrkans skiljande från staten som att sätta ifråga den kyrkliga egendomens överförande i statlig eller kommunal ägo. Vad gällde sistnämnda fråga skulle, såsom formuleringen i stället löd i det socialdemokratiska partiprogrammet, den av kyrkan disponerade egendomen stanna i samhällets ägo.
Sådant var alltså läget, när i början av år 1931 prästlöneregleringssak- kunnigas betänkande efter remissbehandling anmäldes för Kungl. Maj:t. I yttrandet till statsrådsprotokollet framhöll då föredragande departements- chefen, biskopen Stadener, att betänkandet borde kompletteras med en ut- redning avseende den andra, i direktiven för de sakkunniga angivna huvud- linjen nämligen rörande åtgärder för en decentraliserad förvaltning av präst- lönejorden.
Den enligt erhållet bemyndigande tillkallade utredningen _ 1931 års prästlöneutredning — framlade härefter i ett betänkande (SOU 1931: 24) förslag till huvudgrunder för en sådan decentralisering. Utredningsmännen ansåg, att det icke överensstämde med dittills tillämpade lagstiftningsgrund- satser att indraga pastoratens prästlönetillgångar till kyrkofonden, helst som enligt en av utredningsmännen verkställd undersökning större delen av prästlönejorden antingen donerats av enskilda eller anskaffats av försam- lingarna själva. Pastoraten borde alltså bibehållas vid sina rättigheter till prästlönetillgångarna och avlöningen förbliva en angelägenhet för pastora- ten. Frågan om förvaltningen av löneboställena löstes enligt utredningsmän- nen bäst genom att den direkta förvaltningen av såväl jordbruket som sko— gen anförtroddes åt pastoraten och deras organ, främst kyrkorådet. Det syntes nämligen vara ur alla synpunkter lämpligast, att den som hade att uppbära och för sina ändamål använda avkastningen av dessa tillgångar också finge själv övertaga uppgiften att göra dem avkomstbringande. Syste- met för finansieringen av avlöningskostnaderna borde enligt utredningsmän- nen omläggas på så sätt, att avkastningen av lönetillgångarna lades »i bot- ten». Pastoraten skulle alltså äga att omedelbart taga avkastningen i an- språk för täckande av sina lönekostnader. Genom en sådan åtgärd komme alla de pastorat, vilka inlevererade sådan avkastning till kyrkofonden, att erhålla en lättnad i utdebiteringen till prästlönerna, Denna lättnad skulle huvudsakligen komma pastoraten på landsbygden till del, medan Vinsten naturligtvis bleve mindre för de större stadspastoraten, som i allmänhet in- levererade inga eller obetydliga belopp till kyrkofonden. Vidare borde en- ligt utredningsmännen utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål såsom pensionsväsendet och adjunktsinstitutionen bestridas genom utta-
gande från pastoraten av en allmän kyrkoavgift, vilken skulle årligen in- betalas till kyrkofonden med ett visst över hela riket lika högt belopp för skattekrona. En påtalad brist i det dåvarande systemet hade varit kyrkofon- dens snabba tillväxt. Fonden hade, från att vid sin tillkomst år 1914 uppgå till drygt 8 miljoner kronor, under sin tillvaro mångdubblats, så att den vid utgången av budgetåret 1929/1930 uppgick till nära 53 miljoner kronor. Utredningsmännen ansåg därför, att särskild anordning borde vidtagas för åstadkommande av jämvikt mellan kyrkofondens inkomster och utgifter. Sådan jämvikt kunde uppnås genom en viss rörlighet antingen hos försam- lingsavgifternas maximum eller hos den allmänna kyrkoavgiften eller hos bådadera.
De sålunda av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga och 1931 års präst- löneutredning framlagda förslagen jämfördes och vägdes mot varandra av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga. I betänkande den 15 oktober 1931 med förslag till prästlönelag m. m. (SOU 1931: 25) anslöt sig de sakkunniga i stort sett till prästlöneutredningens decentralisationsförslag. Efter om- arbetning i vissa avseenden lades sakkunnigförslaget till grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 187 till 1932 års riksdag. Propositionen bifölls med vissa ändringar av riksdagen (skr nr 361). Enligt riksdagens beslut skulle sålunda i varje stift finnas inrättade särskilda organ, stiftsnämnder, attjämte hoställsnämnderna handha kontrollen över pastoratens boställsförvaltning. Den sålunda bifallna propositionen godkändes därefter av 1932 års kyrko- möte (skr nr 2), varefter ny boställsordning och ny lag om kyrkofond ut— färdades den 30 augusti 1932 (nr 400 resp. nr 404).20 Författningarna gäller i sina huvuddrag fortfarande.
Problemet om den kyrkliga egendomens ställning i förvaltningshänseeude hade alltså fått sin lösning. På kyrkligt håll, där den uppfattningen alltmer gjort sig gällande att frågan om kyrkans egendomsförhållanden var avgö— rande för kyrkans frihet och framtid, framstod riksdagens bifall av propo- sitionen som en stor seger; den kyrkliga egendomen var nu i första hand underställd de lokala kyrkliga myndigheternas förvaltning, vilket förhållande ansågs utgöra en garanti för egendomens fortbestånd i kyrkans hand. På socialdemokratiskt håll, där motståndet mot den föreslagna förvaltningsre— formen var starkt, betecknades propositionen »som det mest revolutione- rande på detta område, som framträtt ända sedan reformationens dagar» i det den innebar en förvandling av kyrkan » från ett statligt kyrkoväsen eller statskyrka till en kommunalkyrka»?1
I propositionen berördes något frågan om äganderätten till prästlönejor— den, närmast med anledning av kammarkollegiets förmenande, att 1931 års prästlöneutredning till stöd för den föreslagna förvaltningsreformen ve-
20 För den som önskar en mera ingående kännedom om bakgrunden till 1932 års boställs— reform hänvisas till Clarence Nilsson, Sam Stadener som kyrkopolitiker, (1964). 21 Arthur Engberg vid remiss av propositionen till lagutskott, AK 1932 nr 25 s. 4 ff.
lat söka föra i bevis, att församlingarna eller pastoraten hade en privaträtts- lig rätt till de boställen, som användes för prästerskapets avlöning. Departe- mentschefen, som för sin del icke kunde finna att nämnda utredning upp- tagit äganderättsfrågan till behandling, anförde följande (prop. 1932: 187, s. 186).
»Av den i detta ämne verkställda utredningen synes mig med all önskvärd tyd- lighet framgå, att i regel de från medeltiden härstammande prästboställena till- kommit genom donation av en eller flera enskilda samt att avsikten med dessa donationer varit, att boställenas avkastning skulle utgöra avlöning åt den vid den särskilda lokalkyrkan anställde prästen. Huruvida dona-tionerna medfört ägande- rätt för församlingarna till de donerade boställena eller ej, är en fråga av mera teoretiskt intresse, varpå jag icke har anledning att här ingå.»
I samband med 1932 års boställsreform gjordes vissa ändringar i och tillägg till 1927 års kyrkliga försäljningslag i syfte att utvidga de förutsätt- ningar, varunder medgivande till avhändelse av kyrklig jord kunde lämnas av Kungl. Maj:t. Därvid var fråga även före om placering av försäljnings- medlen och andra kontanta avlöningstillgångar _ prästlönefonderna — i fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig va- luta. Sålunda hemställde 1932 års riksdag och kyrkomöte, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning härutinnan. Sedan dylik utredning verk- ställts, utfärdades lagen den 15 maj 1942 angående användande i vissa fall av prästlönefond m.m. (nr 232).22 Enligt lagen, som alltjämt är gällande, äger pastorat enligt Kungl. Maj:ts närmare föreskrifter (K. K. 11 dec. 1942, nr 967) taga prästlönefondsmedel i anspråk dels till värdebeständig grund- förbättring av löneboställe, dels till inköp av nytt boställe.
Jämväl avlöningssystemet enligt 1910 års prästlöneregleringslag blev ti- digt utsatt för stark kritik. Arbetet med genomförande av löneregleringarna, vari lönen bestämdes specifikt för varje tjänst efter särskilda invecklade regler, visade sig omständligt, tidsödande och kostsamt. I ovannämnda be- tänkanden av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, 1931 års prästlöne- utredning och 1931 års prästlöneregleringssakkunniga framlades även för- slag till en genomgripande revision av avlöningssystemet, men dessa förslag föranledde icke något Kungl. Maj:ts ställningstagande.
Från och med år 1936 sammanfördes bestämmelserna rörande avlöning och emeritilöner för ordinarie och extra ordinarie församlingspräster i reglementet den 15 februari 1935 för prästerskapets avlöning (nr 17). Som extra ordinarie församlingspräster upptogs i reglementet kyrkoadjunkt (ti- digare s.k. ständig adjunkt) och pastoratsadjunkt. Den sistnämndes ställ— ning inom organisationen var osäker. Han hade sålunda icke någon för viss tid eller tills vidare inrättad befattning. Därest fortsatt förordnande icke kunde beredas honom som ämbetsbiträde eller vikarie upphörde därmed
” Prop. 1942: 142; riksdagens skriv. 1942: 192; kyrkomötets skriv. 1941: 28.
hans anställning som pastoratsadjunkt, och han nödgades tillfälligt såsom extra ordinarie präst utan lön stå till stiftsledningens förfogande med skyl- dighet att när som helst mottaga nytt förordnande.
År 1946 tillkallades särskilda sakkunniga för utredning av frågan om en allmän revision av bestämmelserna om prästerskapets avlöning och vad där- med sammanhör. Dessa sakkunniga _ 1946 års prästlönekommitté _ fram- lade sina förslag i ett på två delar uppdelat betänkande, varav del I (SOU 1948: 44) innefattade principförslag till grunder för en anpassning av det prästerliga avlönings- och pensionsväsendet till det system, som gällde för de statliga befattningshavarna. Sålunda skulle lönen för prästerna utgå så- som bruttolön. För tjänstebostad, vare sig i prästgård eller i annan av ve- derbörande pastorat upplåten bostadslägenhet, skulle följaktligen prästen ha att erlägga särskild ersättning, vilken skulle uttagas genom avdrag å lönen, bostadsavdrag. Vidare föreslogs att prästerna, såväl ordinarie som icke ordinarie, skulle vara inplacerade i lönegrader. För kyrkoherde skulle in- placeringen bestämmas med ledning av den reglerade lönen och för kom- minister med hänsyn till dels dennes tjänståligganden (komminister i sär- skilt tjänstgöringsområde), dels vederbörande tjänstgöringsområdes folk- mängd. Utöver lönen skulle prästerna kunna komma i åtnjutande av ett flertal särskilda avlöningsförmåner m.m., som jämlikt statens allmänna avlöningsreglemente tillkom med dem jämförbara befattningshavare. Pen- sionsåldern för prästerna sattes generellt till 65 år.
Sedan 1948 års kyrkomöte avgivit utlåtande (nr 18) samt ett antal myn- digheter och sammanslutningar yttrat sig över betänkandet, framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 204 till 1949 års riksdag förslag angående nya grun- der för avlöningen av präster m. m. Propositionen vilade i huvudsak på kom- mitténs förslag. Med några ändringar av jämförelsevis mindre vikt bifölls propositionen av riksdagen (skr nr 399).
I betänkande del II (SOU 1950t43) framlade härefter kommittén de detalj förslag, som erfordrades för genomförande av statsmakternas princip- beslut rörande löne- och pensionsregleringen. Efter förslag av Kungl. Maj:t i propositionen nr 156 fattade 1951 års riksdag (skr nr 321) beslut i ämnet. Den nya lagstiftning, som sålunda kom till stånd, innefattas främst i lag den 29 juni 1951 angående pastorats deltagande i kostnaderna för försam- lingsprästernas avlöning (nr 570), prästlönereglemente den 29 juni 1951 (nr 577) samt tjänste- och familjepensionsreglementen för präster den 20 september 1951 (nr 667 och 668).
För de bestämmelser rörande avlönings- och pensionsförmåner åt för- samlingsprästerna, som numera gäller, lämnas en redogörelse i utredning- ens betänkande om den kyrkliga förvaltningen.
Klockarna (kyrkomusikerna) och deras avlöningstillgångar Klockarnas åliggande enligt ovan (s. 56) såsom folkundervisare, kyrko- sångare och kyrkobetjänte stadfästes genom 1686 års kyrkolag, som i kap. 24 55 31 och 32 innehöll bestämmelser härom. Efter hand som det kyrk- liga musiklivet utvecklades, uppstod emellertid vid sidan av klockarbefatt- ningarna självständiga befattningar vid kyrkorna dels som organister, dels som kyrkosångare eller kantorer. Inrättandet av dessa särskilda befattningar var emellertid frivilligt och beroende av församlingarnas egna beslut. Där särskild kyrkosångare ej var anställd, ålåg det i regel alltjämt klockaren att leda sången i kyrkan. Då folkskoleväsendet under 1800-talets förra hälft fick sin självständiga organisatoriska förvaltning, skildes klockaren _ i denna sin egenskap — helt från de med folkundervisningen förenade upp- gifterna. Efter vederbörligt tillstånd kunde dock befattningen som klockare, liksom också befattningen som organist eller kantor, vara förenad med folk- skollärartjänst. Klockar-, organist- och kantorsbefattningarna kunde även sinsemellan vara förenade. Så småningom kom flertalet av klockarens ur- sprungliga uppgifter såsom kyrkobetjänte att upphöra och överflyttas på andra (t. ex. kyrkovaktmästare och ringare) och klockaren alltmer att be- traktas som kyrkomusiker i likhet med organisten och kantorn.
Avlöningsbestämmelserna för klockarna i 1681 års förordning och andra författningar ersattes av förordningen den 2 november 1883 angående all- mänt ordnande av klockarnas löneinkomster. Enligt denna förordning skulle inom varje kyrkoförsamling verkställas reglering av klockarlönen, därvid denna borde bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen av klockarens tjänstegöromål samt beräknas så, att alla offer och avgifter för särskilda förrättningar skulle upphöra. Klockaren skulle bibehållas vid bostad och jord, som kunde vara honom på lön anslagen. Vad utöver bostadsförmånen och avkastningen av jorden erfordrades till klockarens avlöning skulle sät- tas att utgå i penningar samt sammanskjutas av församlingen efter de grun- der, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet var stadgade.
1883 års förordning avsåg endast klockarnas, ej organisternas löneför- måner. Enligt kap. 24 5 30 kyrkolagen skulle organisten uppbära särskild lön, varom han och församlingen överenskom. Sedermera bestämdes att denna lön liksom klockarlönen skulle sammanskjutas av församlingen efter de grunder, som gällde för kommunalutskylders utgörande i allmänhet (lag den 16 oktober 1908). Detsamma torde ha gällt beträffande avlöningen åt kyrkosångaren (kantorn). Vid bestämmandet av lönens storlek lärer för- samlingen ha haft full frihet.
Frågan om en reform av kyrkomusikernas anställnings-, tjänstgörings- och avlöningsförhållanden blev under 1900-talets tidigare skede föremål för omfattande utredningar. Sålunda framlade tre särskilda sakkunnigbered- ningar förslag till frågans lösning, vilka förslag dock icke ansågs kunna rea-
liseras. Ett första steg togs år 1938 genom antagandet av lagen den 9 decem- ber detta år (nr 732) angående särskilda grunder för klockar- och organist- löns bestämmande samt om dispositionen av till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångar, den s.k. klockar-boställslagen.23 Genom denna lagstiftning avvecklades det föråldrade jordavlöningssystemet för klockare och organister. Församlingarna (klockardistrikten) skulle företaga en regle- ring av befattningshavarnas löner, därvid dessa skulle sättas att helt utgå i penningar.
Enligt lagen skulle särskild uppskattning ske av avlöningstillgångarna (lönefastigheter och lönefonder) vid varje klockar- och organisttjänst. Upp- skattningen skulle beträffande lönefastighet avse densammas beräknade saluvärde vid den tid uppskattningen företogs samt värdet av den behållna årsavkastning, som fastigheten vid samma tidpunkt kunde lämna. Värdet av avlöningstillgångarna (fastigheter och fonder), det s.k. boställskapitalet, skulle på visst sätt bestämmas i areal åkerjord. Avsikten härmed var, att tillgångarnas realvärde skulle bibehållas. Årsavkastningen av tillgångarna omräknades i procent av boställskapitalet och benämndes boställsränta.
Lagen angav tre skilda dispositionssätt beträffande lönefastighet. An- tingen kunde fastigheten övertagas av den församling, varinom den var be- lägen, för att disponeras som församlingskommunal egendom eller kunde fastigheten försäljas för främjande av uppkomsten av egna hem m. 111. eller kunde fastigheten bibehållas som »publik arrendegård», klockarhemman, för att disponeras för kyrkofondens räkning. Då fastigheten övertogs av församlingen, vilket i praktiken blivit det normala fallet, liksom då fastig- heten försåldes — därvid köpeskillingen tillföll församlingen — blev för- samlingen ansvarig för boställskapitalet samt hade att årligen till avlöning åt vederbörande klockare eller organist tillskjuta så stort belopp, som mot- svarade den å boställskapitalet belöpande boställsräntan. För det fall åter fastigheten disponerades såsom klockarhemman, iklädde sig kyrkofonden ansvaret för boställskapitalet med åtföljande skyldighet att gälda boställs- räntan. _ Lönefond, som härrörde från klockarhemman, skulle tillföras kyrkofonden. Annan lönefond skulle överlämnas till den församling, inom vars område lönefastigheten var belägen.
Genom klockarboställslagen löstes icke frågan om klockarnas och orga- nisternas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden. Den innebar endast ett första steg mot ett tidsenligare avlöningssystem för dem. En genom- gripande nyorganisation av klockarinstitutionen ansågs därför påkallad och år 1942 tillkallades särskilda sakkunniga för utredning i ämnet. Dessa sakkunniga _ 1942 års kyrkomusikerutredning _ framlade sina förslag i ett på två delar uppdelat betänkande, varav del I (SOU 1945: 16) inne- höll riktlinjer och vissa preliminära förslag för en reform på området, medan del II (SOU 1946: 50) innefattade utredningens slutgiltiga förslag
" Prop. 1938: 188; Riksdagens skriv. 1938: 366; kyrkomötets skriv. 1938: 12.
samt förslag till ett antal författningar, som visat sig erforderliga för ett genomförande av reformen. Principerna för den föreslagna nyorganisatio- nen var, att de äldre klockar—, organist- och kyrkosångarbefattningarna skul- le avvecklas och ersättas med en enhetlig tjänst som kyrkomusiker, att de nya tjänstinnehavarna skulle såsom de dittillsvarande motsvarande befatt- ningshavarna vara avlönade av församlingarna samt att avlöningskostna- derna därvid skulle bestridas i nära överensstämmelse med vad som gällde beträffande avlöningen till församlingsprästerna.
På grundval i huvudsak av kyrkomusikerutredningens förslag fattade därefter statsmakterna successivt beslut om kyrkomusikerverksamheten. De grundläggande reglerna härom återfinns i lagen om kyrkomusiker den 27 juni 1947 (nr 275).24 Föreskrifter rörande organisationen har medde- lats i kyrkomusikerstadgan den 2 juni 1950 (nr 375).25 Kyrkomusikernas avlöningsförhållanden reglerades i avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385).26 I samband med förhandlingsrättsreformens genomförande från och med år 1966 har detta reglemente upphävts och er- satts med kollektivavtal.
Domkyrkorna
I det föregående (5. 48 och 56) har berörts de ekonomiska förhållandena före tillkomsten av 1686 års kyrkolag beträffande de i svenska riket redan under medeltiden förefintliga domkyrkorna i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö. För dessa domkyrkor innehåller kyrko- lagen, kap. 26, bestämmelser, vilka alltjämt är gällande. Enligt dessa be- stämmelser tillkommer värden och förvaltningen av domkyrkan och dess egendom biskopen och domkapitlet med domkyrkosysslomannen såsom närmaste förvaltare, varjämte i viktiga frågor samråd skall ske med lands- hövdingen. För underhållet av domkyrkan utgick enligt kyrkolagen anslag av domkyrkotunnor, vilken rätt stadfästes genom 1723 års privilegier för prästerskapet. I övrigt var domkyrkans ekonomi huvudsakligen grundad på dess egna tillgångar. Kyrkolagen säger sålunda ingenting om domkyrko- församlingens skyldigheter att reparera och underhålla domkyrkan utan förutsätter, att domkyrkan har egna medel därför eller av kronan beredes sådana i särskild ordning.
Vården och förvaltningen av Lunds domkyrka, vilken även den härrörde från den katolska tiden, tillkom likaså enligt kyrkolagens bestämmelser biskop, domkapitel och landshövding. I stället för domkyrkosyssloman an- ställdes dock, med hänsyn till de vidlyftiga räkenskaper och den tillsyn som domkyrkans många egendomar krävde, en kyrkoinspektor, vilken till skillnad mot sysslomannen icke var präst. Dennes uppgifter övertogs se-
" Prop. 1947: 233; Riksdagens skriv. 1947: 323; kyrkomötets skriv. 1946: 27. " Prop. 1949: 199; Rskr 327. Prop. 1950: 231; Rskr 352. " Prop. 1949: 199; Rskr 327. Prop. 1950: 234; Rskr 290.
dermera av ett domkyrkoråd. Enligt alltjämt gällande stadga från år 1859 handhar domkyrkorådet den närmaste vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och dess egendomar. Till domkyrkan utgick icke statsanslag i någon form.
Med anledning av anmärkningar, som vissa på 1690-talet tillsatta sär— skilda granskningskommissioner anfört mot bl. a. domkyrkornas medels- förvaltning, utfärdade Kungl. Maj:t »till förekommande av egenvillig dis- position med de medel och inkomster som Kungl. Maj:t förlänat» stater för flera av de äldre domkyrkorna. Beträffande exempelvis Uppsala dom- kyrka skulle enligt den år 1695 fastställda staten inkomsterna för dom- kyrkokassan utgöras av räntor av domkyrkans kapital, tomtören, frälse- ränta av viss donation, hyresmedel av domkyrkans hus, håvpenningar, domkyrkotunnor och avgifter för klockringning. Utgifterna bestod av vissa specificerade avlöningsposter till sysslomannen m. fl. samt underhållskost- nader. _ Småningom blev stater fastställda för samtliga äldre domkyrkor.
De efter reformationen tillkomna domkyrkorna i Göteborg, Härnösand, Visby och Mariestad var ursprungligen församlingskyrkor och behöll denna sin karaktär i förvaltningshänseende. Beträffande dessa domkyrkor ålåg det vederbörande församling att bestrida underhållskostnaderna i den mån utgående kronoanslag i form av domkyrkotunnor eller vin- och byggnads— säd icke förslog därför. Vad angår de jämväl efter reformationen tillkomna domkyrkorna i Karlstad och Kalmar, vilka även de ursprungligen varit för- samlingskyrkor men nybyggt-s efter det städerna blivit biskopssäten, ut- vecklade sig förhållandena så, att kyrkorna fick särskild förvaltning såsom domkyrkor och att deras underhåll huvudsakligen bestreds av kronoanslag, vad Karlstads domkyrka beträffar med bidrag dock av församlingen. För Kalmar domkyrka fastställdes särskild stat.
Förutom de årliga anslagen anvisade staten ofta vid större ombyggnader och reparationer av domkyrkorna särskilda bidrag, varjämte domkyrkorna berättigades uppbära rikskollekter och s. k. stamboksmedel. När vid 1858/59 års riksdag anslag beviljades till reparation av Västerås domkyrka uttalade ständerna (skr nr 220) beträffande domkyrkornas förhållande till staten följande: Domkyrkorna i riket, av vilka de flesta äro uppförda före reforma- tionens införande, hava av ålder utgjort föremål för statens omvårdnad, så att icke allenast till deras vidmakthållande tiondeanslag blivit anvisade, utan även, när å dem erfordrats så betydliga och kostsamma reparationer, att dessa icke kunnat med kyrkornas egna tillgångar verkställas, särskilda statsbidrag blivit för sådant ändamål av rikets ständer beviljade.
Såsom ovan berörts ålåg det icke domkyrkoförsamling att lämna bidrag till äldre domkyrkas reparation och underhåll. Efterhand restes emellertid krav på att sådan skyldighet borde åläggas församlingen. Härutinnan gjorde 1859/60 års riksdag, vid vilken fråga var före om beviljande av ytterligare statsbidrag till förenämnda reparation av Västerås domkyrka, följande
principiella uttalande (skr nr 81) : Vid beviljande av understöd av allmänna medel för Sverigesi äldre tider uppförda, storartade och genom konstminnen dyrbara domkyrkor har riksdagen ansett de dryga kostnader, som med dessa kyrkors underhåll äro förenade, icke skäligen kunna utan undantag åläggas de församlingar, åt vilka samma kyrkor blivit till begagnande upp- låtna, men å andra sidan funnit rättvist och billigt, att sådana arbeten, vilka icke avse dylika kyrkors monumentala delar utan endast vederbörande för- samlingars gagn och bekvämlighet, varda av dessa församlingar själva bekostade.
Avlöning till vaktpersonal och andra vid de äldre domkyrkorna anställda kyrkobetjänte utgick tidigare av domkyrkomedel men kom efterhand på några undantag när att bekostas av domkyrkoförsamlingarna. Av domkyrko- medel utgick vidare i vissa fall enligt stadgande i 1723 års privilegier för prästerskapet bidrag till biskopsgårdarnas underhåll. Förutsättningen där— för torde ha varit, att domkyrkans tillgångar medgav detta. Sådan bidrags- skyldighet åvilar alltjämt en del äldre domkyrkor.
Enligt kungl. förordningen den 11 februari 1687 bara med rättegång uti domkapitlen skall förhållas ålåg det de äldre domkyrkorna att svara för domkapitlens lokaler; tidigare hade det ålegat dem att bekosta även dom- kapitlens verksamhet i övrigt. I förordningen stadgades, att domkapitlet skulle sammanträda i >>ett bekvämt rum, som i domkyrkan eller något dess hus med allt nödvändigt behör därtill beredas skall». Sådan skyldighet tages fortfarande i anspråk vid dessa domkyrkor utom i Linköping, dock att stats- verket i allmänhet övertagit kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning, renhållning och möblering, varjämte statsbidrag ofta lämnats till större reparationer å lokalerna.
Genom kungl. förordningen den 23 juli 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde blev domkyrkotunnorna samt övriga till dom- kyrkorna utgående ränte- och tiondeanslag indragna till statsverket mot ersättning medelst årligt statsanslag i penningar efter medelmarkegångs- pris. Vid indragningen jämlikt kungörelsen den 30 juni 1947, nr 426, av de ersättningar för vin- och byggnadssäd och för kronotiondeanslag m. m., som utgick till kyrkor, undantogs de till domkyrkorna samt församlingskyrkorna i Kalmar och Mariestad utgående ersättningarna. Enligt föredragande depar- tementschefens uttalande (prop. 1947: 46) borde sistnämnda ersättningar i avvaktan på en reglering av domkyrkornas ekonomiska förhållanden i all- mänhet utgå på samma sätt som dittills.27
Beträffande de yngsta stiftskyrkorna — Luleå kyrka och Stockholms Storkyrka — ägde någon förändring i avseende å förvaltningen icke rum i och med att Luleå stift (år 1903) och Stockholms stift (år 1941) inrättades. Några statsanslag har icke heller utgått till dessa kyrkor, i varje fall icke
" Tillkallad utredningsman hade föreslagit, att dessa å riksstaten uppförda anslag. till dom- kyrkor i stället skulle utgå ur kyrkofonden utan ersättning från statsverket.
sedan de blivit stiftskyrkor. En av domkapitlet i Stockholm gjord framställ- ning att Kungl. Maj :t måtte förklara, att Storkyrkan skulle anses som dom- kyrka för Stockholms stift, har Kungl. Maj:t enligt beslut den 8 januari 1944 funnit ej erfordra någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Därvid åheropades föl- jande uttalande i ärendet av kammarkollegiet: »Någon tvekan om Storkyr- kans ställning av domkyrka i den mening, att däri skall förrättas för stiftet gemensamma förrättningar, synes icke föreligga. Särskild föreskrift om att Storkyrkan skall anses som dylik kyrka för stiftet torde knappast vara erforderlig.»
I detta sammanhang bör även utvecklingen av frågan om domkapitlens finansiering något beröras.
Såsom ovan angivits ålåg det ursprungligen domkyrkorna att svara för domkapitlens verksamhet. Denna skyldighet begränsades genom före- nämnda förordning den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapit- len skall förhållas till att avse tillhandahållande av lokaler åt domkapitlen. I förordningen, genom vilken domkapitlen för första gången efter reformatio- nen fick sin ställning rättsligt reglerad, bestämdes bl. a. deras sammansätt— ning och arbetsuppgifter. Föreskrift lämnades också om anställande vid vart och ett av domkapitlen av en notarie, vars löneförmåner skulle utgå dels i form av expeditionslösen, dels ock i vissa fall av kronotionde. — Med tiden tillkom andra inkomster för notarierna såsom provisioner, kollekter, bidrag ur vissa kassor och fonder m. m.
Även för avlönande av amanuenser och vaktbetjäning samt för anskaf- fande av medel till kostnaderna för skrivmateriel och expenser anlitades i huvudsak samma utvägar som i fråga om notariernas löner.
Dessa på olika sätt anskaffade medel för uppehållande av domkapitlens verksamhet blev efterhand otillräckliga, varför staten fick träda hjälpande emellan. Detta skedde första gången år 1819, då notarierna erhöll viss ersätt- ning i egenskap av sekreterare åt eforus. Denna ersättning höjdes sedan genom olika beslut av riksdagen. Vid 1847—1848 års riksdag beviljades viss ersättning åt amanuenserna. Från och med år 1864 uppfördes å riksstaten, närmast i anledning av de ökade arbetsuppgifter på undervisningens om- råde, som pålagts domkapitlen, ett anslag å 10 000 kronor att efter Kungl. Maj:ts bestämmande användas till förbättring av notariernas och amanu- ensernas avlöning samt till omkostnader för domkapitelsexpeditionerna. År 1880 sammanfördes alla från staten utgående olika anslag till ett anslag å 25 000 kronor å åttonde huvudtiteln med rubriken Domkapitlens expedi- tioner.
Vid 1902 års riksdag framlade Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen förslag om att avlöningen till domkapitelspersonalen skulle —— med smärre undantag _ bestridas av statsmedel samt att statsanslag skulle utgå till domkapitlen för skrivmateriel och expenser. Föredragande departements-
chefen framhöll därvid, sedan han redogjort för dessa myndigheters arbets- uppgifter, att det anförda syntes vara nog för att ådagalägga, att domkapit— len >>huvudsakligen äro statsinstitutioner med uppgift och plikt att vårda synnerligen maktpåliggande allmänna angelägenheter. Staten borde väl ock då tillhandahålla de för uppehållande av deras verksamhet erforderliga medel». —— Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen med vissa jämkningar i fråga om de föreslagna avlöningsbeloppen m. m.
Genom den vid 1932 års riksdag beslutade reformen rörande förvaltningen av de ecklesiastika boställena tillkom stiftsnämnderna. Dessa organ skulle få anlita domkapitlens kanslier för ärendenas beredning, uppsättning och cxpcdiering, men deras verksamhet skulle bekostas av kyrkofonden. Någon utökning av kanslipersonalen eller ändring i sättet för domkapitlens finan- siering ansågs ej påkallad. Kort efter reformens genomförande visade det sig emellertid icke möjligt för kanslierna att med tillgänglig arbetskraft fullgöra vederbörliga arbetsuppgifter och Kungl. Maj :t nödgades att gång efter annan ställa betydande belopp ur kyrkofonden till stiftsnämndernas förfogande för anställande av tillfälliga biträden och för expensutgifter.
F rägan om metoden för domkapitlens finansiering kom upp till behand- ling omedelbart efter tillkomsten av den nu gällande lagen om domkapitel den 13 november 1936 (nr 567), vilken ersatte 1687 års förordning. I proposition nr 97 till 1937 års riksdag framlade sålunda Kungl. Maj :t förslag till grunder, enligt vilka kyrkofonden borde bidraga till kostnaderna dels för den personal, som vid domkapitlens kanslier sysselsattes för stiftsnämnder- nas räkning, dels för expenser. Förslaget innebar, att all den för vederbö— rande domkapitel och stiftsnämnder erforderliga kanslipersonalen _ den skogliga personalen dock undantagen — skulle avlönas från det under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Domkapitlen: Avlöningar, och detta anslag beredas ersättning för de kostnader, som skäligen kunde anses belöpa på stiftsnämnderna, genom omföring till anslaget av medel från kyrkofonden. Ersättningen borde beräknas till hälften av förslags- anslagets slutbelopp, sedan detsamma minskats med kostnaderna för Stock- holms domkapitel, som vid sin sida ej hade någon stiftsnämnd, samt med kostnaderna för arvoden och annan ersättning åt domkapitlens ledamöter. Vidare föreslogs, att de för domkapitlen och stiftsnämnderna erforderliga expensmedlen, i den mån dessa icke avsåg kostnader för anskaffande av lokaler till stiftsjägmästarna, skulle utgå från förslagsanslaget till Domka- pitlen: Omkostnader, och att detta anslag skulle beredas ersättning från kyrkofonden med hälften av expensmedlens slutsumma, sedan densamma minskats med för Stockholms domkapitel beräknade belopp. — Riksdagen biträdde förslaget i förevarande delar.
I samband med lönereglering år 1938 för den skogliga personalen hos stiftsnämnderna skedde vissa förändringar med avseende å de nämnda för- slagsanslagen, innebärande att samtliga kostnader för domkapitlen och stiftsnämnderna skulle redovisas över riksstaten. Någon ändring i fråga om
den slutliga fördelningen av dessa kostnader mellan statsverket och kyrko- fonden ägde icke rum.
Biskoparnas löner och lönetillgångar
Genom 1723 års privilegier för prästerskapet artiklarna 3 och 4 garanterades biskop rätten att oförändrat få njuta och behålla efter gammal hävd den till hans ämbete knutna fasta egendomen samt de till ämbetet hörande inkomsterna i övrigt. Några större förändringar i biskoparnas avlönings- förhållanden ägde icke rum förrän vid 1800-talets mitt.
I syfte att vinna en jämnare fördelning av biskopslönerna fastställdes genom riksdagens beslut är 1860 vissa av Kungl. Maj :t i proposition 1859: 63 föreslagna grunder för reglering av biskoparnas inkomster. Enligt en vid propositionen fogad tablå bestod vid denna tid biskoparnas sammanlagda ärsinkomster av intäkter av prebendepastorat (74 688 r: dr), anslagen kronotionde (56 733 r: dr), avkastning av boställen och på lön anslagna hemman och lägenheter (29 568 r: dr), indelta räntor (5 892 r: dr) och slut- ligen särskilda anslag i penningar (593 r: dr). Jämlikt de fastställda grun- derna skulle biskop behålla så mycket av sina dittillsvarande inkomster, som efter vid lönereglering skedd uppskattning motsvarade ett visst lönebelopp. Lönen skulle alltså alltjämt finansieras med för ändamålet avsedda lönetill- gångar. Uppskattningen av inkomsten baserade sig på medeltalet av de nästföregående 20 årens markegång. Därest efter utredningen biskopens in— komster befanns överstiga det bestämda beloppet med så stort värde, som svarade mot avkastningen av ett eller flera med tjänsten förenade prebende— pastorat, borde samma pastorat skiljas därifrån, dock att vid varje biskops— stol ett prebendepastorat blev såsom sådant bibehållet.28 Om biskopslön skulle befinnas överskjuta det för densamma bestämda värdet med större belopp än som motsvarade inkomsten av därifrån skilda prebendepastorat, skulle Kungl. Maj:t äga bestämma, vilka inkomster som borde ytterligare skiljas från lönen. Dessa inkomster skulle ingå till statskontoret för att redovisas under namn av biskopsIöneregleringsfonden och användas till ut- fyllnad av annan biskopslön.
Biskopsgårdar och löneboställen innehades av biskoparna i regel med bostadsrätt, ehuru de med denna rätt förenade rättigheterna och skyldig- heterna ganska starkt varierade, särskilt i fråga om ansvaret för fastig- heternas bebyggelse och hävd samt utgörandet av fastighetsskatt och andra utskylder. Större delen av löneboställena skulle författningsenligt utarren- deras genom myndigheternas försorg.
Med tiden kom avkomsten av de åt biskoparna anslagna avlöningstill- gångarna att uppgå till helt andra belopp än vad vid löneregleringarna beräk- nats, därvid biskopslönerna i de olika stiften kom att avsevärt variera. För att undanröja dessa och andra med det rådande avlöningssystemet för—
F" Biskopsprebendena avvecklades sedermera efter hand. År 1916 indrogs med ett undantag (Visby) då återstående prebenden mot ersättning ur biskopslöneregleringsfonden.
bundna olägenheter tillkom förordningen den 27 november 1936 med änd- rade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispo- sitionen av därtill avsedda medel (nr 578) samt den samma dag utfär— dade förordningen angående förvaltningen av de för biskoparnas avlö- nande anslagna fastigheter (nr 579). Till grund för den nya lagstiftningen29 låg dels av särskild sakkunnig, borgmästaren T. W. Linder den 20 januari 1932 framlagd utredning med förslag rörande ändrade grunder för bisko- parnas avlöning och därmed sammanhängande frågor (SOU 1932: 17), dels ett av kammarkollegiet och statskontoret i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 december 1933 avgivet förslag i ämnet och dels en av kammarrådet T. H. Wohlin såsom sakkunnig verkställd och till Kungl. Maj:t den 15 november 1935 redovisad överarbetning av sagda förslag.
Den nya lagstiftningen innebar i huvudsak, att biskopslönereglerings— fonden samt samtliga inom stiften förvaltade, för biskoparnas avlöning avsedda fonder och kapitaltillgångar överfördes till kyrkofonden. Tillika tillfördes kyrkofonden dels ersättning av statsverket för de anslag i krono- tionde m. m., för vilka gottgörelse enligt riksstaten tillkom biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels ock avkomsten av samtliga för biskopar— nas avlönande anslagna fastigheter, dock endast i den mån fastighet eller del därav icke skulle såsom biskopsgård disponeras för tjänstebOstad åt biskop. I samband härmed övertog kyrkofonden betalningsansvaret för biskoparnas avlöning och pensionering.” Biskoparnas i penningar bestämda löner höjdes -väsentligt ; avvägningen av dessa anknöts i huvudsak till lönesättningen vid landshövdingstjänsterna. Biskop blev skyldig att mot åtnjutande av emeriti- lön avgå från tjänsten, när han fyllt 70 år; under vissa förhållanden kunde han få avgå tidigare mot erhållande av sådan lön. Innehavare av emeritilön utsågs av Kungl. Maj:t. —— Utöver lönen erhöll biskop tjänstebostad å publik fastighet, som Kungl. Maj:t anvisade. Där särskilda förhållanden föranledde därtill kunde biskop i stället tilldelas antingen förhyrd tjänstebostad eller kontant hyresersättning. I den mån ansvar för biskopsboställenas underhåll och utskylder förut ålegat biskop upphörde detta ansvar. Biskopsgårdarna skulle förvaltas av stiftsnämnden enligt de föreskrifter Kungl. Maj:t med- delade. I cirkulär den 30 april 1937 (nr 219) gavs dylika föreskrifter. Löne- boställena, för vilka benämningen biskopshemman infördes, skulle förvaltas i enlighet med de regler, som gällde för förvaltningen av allmänna kyrko- hemman, d. v. s. prästboställen vilkas avkastning ingick till kyrkofonden.
Biskoparnas avlönings- och pensionsförmåner reglerades sedermera i prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577) respektive statens allmänna tjänstepensionsreglemente den 28 maj 1959 (nr 287). Numera gäller att löneförmånernai stort regleras genom kollektivavtal.
2" Prop. 1936: 242; Rskr 352; kyrkomötets skr 23. '" Bestämmelser beträffande biskoparnas pensionering meddelades första gången genom kung. den 22 april 1927 (nr 114) ang. beredande av emeritilöner åt biskopar.
KAPITEL 3
Nuvarande förhållanden
Församlingskyrkorna och den därtill knutna egendomen
Kyrkobyggnadema För byggande av kyrka erfordras enligt kyrkolagen kap. 27 ä 1 anmälan hos Kungl. Maj:t. Sedan kyrkan uppförts skall den enligt samma lagrum invigas för sitt ändamål av biskopen eller av den präst han sätter i sitt ställe. Först härefter lärer byggnaden ha erhållit den rättsliga karaktären av kyrka, vilket innebär bl.a., att den står utanför den civila rätten; det torde sålunda vara uteslutet, att en kyrka skulle kunna tagas i mät eller avhysas från mark, som visas vara i enskild ägo.
Enligt 2 € a) lagen om församlingsstyrelse den 2 juni 1961 (nr 436) utgör anskaffande av och vård om kyrka en församlingsangelägenhet. Därmed torde i främsta rummet förstås, att församlingen har befogenhet att anslå medel till ifrågavarande ändamål. Några lagbestämmelser, som ålägger för- samling att bygga och underhålla kyrka finnes icke. Att med försam- lingsbildning följer skyldighet för församlingen att anskaffa och vårda kyr- ka torde emellertid få anses sedvanerättsligt fastslaget, och Kungl. Maj:t lärer kunna mot församlingens vilja ålägga församling att fullgöra denna skyldighet.1
Närmare bestämmelser om kyrkobyggnad samt om andra för kyrkliga ändamål avsedda byggnader m. m. finnes meddelade i 55 28—34 kungörel- sen den 26 november 1920 (nr 744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet, i den lydelse dessa paragrafer erhållit genom kungörel- serna den 2 december 1960 (nr 689) och den 9 juni 1967 (nr 331). Innan församling låter upprätta förslag till uppförande av kyrkobyggnad (kyrka, kapell för allmän gudstjänst) bör tillfälle beredas riksantikvarien att med- dela råd och anvisningar (5 28 mom. 1). Sedan förslaget upprättats, skall detsamma med tillhörande ritningar, skisser och beskrivningar samt åtföljt av situationsplan, yttrande från byggnadsnämnden och kostnadsuppgift in- givas till riksantikvarien, vilken har att med eget utlåtande överlämna hand- lingarna till Kungl. Maj:t för prövning enligt kyrkolagen (5 28 mom. 2). N är ärendets art det påkallar, åligger det riksantikvarien att inhämta yttran- de från domkapitlet, huruvida ur församlingssynpunkt eller eljest ur kyrk- lig synpunkt något är att erinra mot förslaget (& 32).
1 Schalling i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938, s. 312.
Förslag i fråga om planering och ordnande av kyrkotomt, som icke tillika skall vara begravningsplats, samt om uppförande på dylik tomt av annan byggnad än kyrkobyggnad, krematorium eller kolumbarium eller av mur, portal eller annan sådan fast egendom skall, innan det bringas till utföran- de, granskas och godkännas av riksantikvarien (g 29).
Samma bestämmelser som för nybyggnad av kyrka gäller, där inom för- samling uppkommit fråga om mera betydande till-, på- eller ombyggnad el- ler om rivning eller flyttning av kyrkobyggnad. Där förslaget avser mindre ingripande åtgärd i avseende å kyrkobyggnad, erfordras icke Kungl. Maj:ts fastställelse, utan förslaget skall godkännas av riksantikvarien. Till vanligt underhållsarbete hänförlig eller brådskande reparationsåtgärd må verk— ställas utan medgivande av riksantikvarien (& 30).
Angivna bestämmelser om kyrkobyggnad äger tillämpning ä församlings- kyrka. Hinder föreligger dock icke, att kyrkobyggnad uppföres av stiftelse, bolag eller enskild person. Sådan byggnad får icke tagas i stadigvarande bruk för sitt ändamål, med mindre Kungl. Maj:t efter hörande av riks- antikvarien giver lov därtill (& 31). För att dylik kyrka skall få karaktär av församlingskyrka erfordras, att den blivit invigd såsom församlings- kyrka i enlighet med kyrkolagens bestämmelser samt såsom sådan motta- gen av församlingen och godkänd av Kungl. Maj :t.2
Liksom för flyttning eller rivning av församlingskyrka erfordras Kungl. Maj:ts medgivande för kyrkobyggnadens eller kyrkotomtens tagande i bruk för annat än det därmed avsedda ändamålet (& 31).
I regel har varje församling sin kyrka. Av gammalt har i praxis uppställts som villkor för församlingsbildning, att den nybildade församlingen förses med församlingskyrka antingen genom uppförande av ny sådan kyrka eller genom övertagande av redan befintlig kyrkobyggnad. Fall förekommer dock, där församlingar förenat sig om en kyrka. För dylik s.k. sammanbyggnad av kyrkor, varom fråga vanligen uppkommit när någon församlingskyrka börjat förfalla och ansetts icke böra sättas i stånd, erfordras jämlikt kungö— relsen den 11 juli 1862, nr 42, vederbörande församlingars samtycke samt Kungl. Maj:ts tillstånd. Å andra sidan förekommer, att i församling finnes mer än en församlingskyrka, i vilket fall församlingen sålunda har ansvar för flera församlingskyrkors underhåll. Vid prövning av fråga om godkän- nande av viss kyrkobyggnad såsom dylik »cxtraordinär» församlingskyrka lärer — i likhet med vad fallet är, då vid prövning av ärende om ny för- samlingsbildning viss befintlig kyrka ifrågasättes till godkännande som för- samlingskyrka inom den nya församlingen —— komma under bedömande dels kyrkobyggnadens beskaffenhet och storlek, dels ock i vad mån försam- lingen till kyrkobyggnaden och tillhörande tomt förvärvat sådan stadig— varande rätt, som utgör säkerhet för byggnadens disposition för framtiden såsom församlingskyrka.
2 Jfr RÅ_ref. 15/1935.
I lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva regleras sättet för kyrkobyggnadsskyldighetens fullgörande å landsbygden. Enligt lagen skall, där icke annorlunda är särskilt förordnat, kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hör, uppehållas och byggas på deras bekostnad, vilka inom församlingen erlägger kommunalutskylder, efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet är stadgade. I lagen göres dock förbehållet, att de, vilka äger åtnjuta de genom präster- skapets privilegier förunnade förmåner, ej är skyldiga att deltaga i kostna- derna i vidsträcktare mån, än som må vara förenligt med privilegierna. Vi- dare hänvisas till vad som särskilt är stadgat angående lindring i skattskyl- digheten för den som icke tillhör Svenska kyrkan. J ämlikt lagen den 26 ok- tober 1951, nr 691, utgör skattenedsättningen för sådan person fyrtio procent.
Beträffande byggnad och underhåll av kyrka i stad gäller enligt bestäm— melserna i kungl. resolutionerna pä städernas besvär den 16 oktober 1723 och den 17 december 1734, att kostnaderna härför skall utgå efter samma grund som bidragen till övriga kommunala utgifter.
Ansvaret för uppförande och underhåll av församlingskyrkan med vad därtill hör åvilar alltså församlingen. För kostnadernas bestridande skall i första hand kyrkokassans medel tagas i anspråk, där tillgångarna så med— giver. I vissa fall äger församling rätt till skogsfång vid byggande av kyrka. , Sålunda stadgas i 55 & ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), att församling skall vara bibehållen vid förut innehavd rätt att ur löneboställes skog, i den mån den avverkningsbara virkesmängden därtill lämnar tillgång, sedan löneboställets husbehov och pastoratets behov av byggnads- och hägnadsvirke för prästgård beräknats, erhålla erforderligt virke för byggande och underhåll av kyrka. Denna rättighet skall omfatta Virke även för byggande och underhåll av kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård. Vidare gives enligt 4 & kungörelsen den 30 december 1953 (nr 739) angående kollekter församling möjlighet att erhålla riks- eller stiftskollekt till hjälp för byggande av ny kyrka eller motsvarande annan gudstjänstlokal eller kostsammare tillbyggnad eller reparation av sådan. I några fall har församling fått bidrag av statsmedel till kyrkans restaure- ring. Det har då gällt kyrkobyggnader av stort historiskt värde eller av så- dant slag, att de utgjort byggnadsminnesmärken, som det har ansetts vara ett allmänt intresse att bevara för framtiden. — I den mån kyrkokassans till- gångar och eljest tillgängliga medel icke är tillfyllest för kostnadernas be- stridande, skall uttaxering ske på de kommunalt skattskyldiga.
I 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnads- väsendet finnes bestämmelser, varigenom kyrkorna och med dem direkt sammanhörande byggnader och anläggningar tillförsäkras skydd ur kultur- historisk synpunkt. Sålunda stadgas i 5 18 att om byggnad, som står under statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvalt—
ning, på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde är att betrakta såsom minnesmärke det tillkommer den myndighet eller menighet eller annan, under vars förvaltning dylikt byggnadsverk står, att vid vården av detsamma ta särskild hänsyn till dess berörda egenskap. Enligt samma para- graf tillkommer det riksantikvarien att utfärda närmare föreskrifter och anvisningar rörande vården av byggnadsminnesmärkena. Inseendet över att dessa lämpligen underhålles och vårdas utövas av riksantikvarien. — Kyrkoruiner, ödekyrkor samt övergivna kapell och andra dylika kyrkliga byggnader är hänförliga till fasta fornlämningar, vilka åtnjuter skydd en- ligt lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.
Antalet församlingskyrkor i riket har uppskattats till cirka 2 600. I sta- tistiska centralbyråns serie Kommunernas finanser år 1964 har brandför- säkringsvärdet på kyrkorna vid nämnda års utgång upptagits till 1 937 mil- joner kronor. Av detta belopp belöpte 925 miljoner kronor på »kyrkoegen- dom» och 1 012 miljoner kronor på »församlingsegendom». Som kyrkoegen- dom har centralbyrån räknat vissa äldre kyrkor, vilka i ekonomiskt avse- ende betraktats som fristående enheter, jämförliga med t. ex. stiftelser, samt som församlingsegendom senare kyrkobyggen, vilka finansierats med skat- temedel eller genom av församlingarna upptagna län. Till kyrkobyggnader- na hänförliga skulder finnes icke särskilt redovisade.
Kyrkogårdar och övriga allmänna begravningsplatser På kyrkotomten är ofta i synnerhet på landsbygden församlingens begrav— ningsplats, kyrkogården, belägen. Den snabba utvecklingen av tätorterna har emellertid lett till att friliggande begravningsplatser blivit allt vanligare. De närmare bestämmelserna om kyrkogårdar och övriga begravningsplatser, varmed förstås de från kyrkobyggnaderna skilda gravområdena, finnes med- delade i lagen den 18 oktober 1963 (nr 537) om gravrätt m. m. samt kan- görelsen samma dag (nr 540) om begravningsplatser och gravar m.m. (be- gravningskungörelsen) .
Enligt 2 5 lagen om gravrätt åligger det församling eller, om Kungl. Maj :i för särskilt fall så förordnat, borgerlig kommun att hålla allmän begrav- ningsplats med erforderligt antal gravplatser av vedertagen typ. Härmed korresponderar församlingsstyrelselagen 2 5 a), vari anskaffande av och vård om begravningsplats angivits som en församlingsangelägenhet; detta skall dock ej gälla, därest Kungl. Maj:t för särskilt fall förordnat, att an- skaffandet och värden skall ankomma å den borgerliga kommunen. I lagen om gravrätt (3 5) stadgas vidare beträffande begravningsplats, att sådan ej må intecknas eller utmätas eller utan länsstyrelsens tillstånd överlåtas eller användas för annat ändamål. Ej heller må begravningsplats helt eller delvis nedläggas utan att länsstyrelsen förordnat därom. I samband med sådant förordnande må föreskrivas villkor för nedläggandet och för om— rådets framtida användande. Begravningsplats skall hållas i ordnat och
värdigt skick och så underhållas och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår (4 5). Om innehavare av begravningsplats underlåter att fullgöra sina ålig- ganden enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse (15 5).
Jämlikt begravningskungörelsen bör, innan förslag upprättas att anlägga eller utvidga eller eljest väsentligt ändra begravningsplats eller att å sådan plats uppföra, riva, flytta eller väsentligt ändra annan byggnad än kyrko- byggnad, tillfälle beredas riksantikvarien att meddela råd och anvisningar. Upprättat förslag skall granskas av riksantikvarien, vilken även, där för- slaget avser allmän begravningsplats, har att pröva huruvida förslaget skall godkännas. Vid ansökningshandlingarna skall fogas bl.a. uppgift rörande ägande- och dispositionsrätten till den mark, som behöver tagas i anspråk för begravningsplatsen, samt bevis att området ej besväras av inteckningar eller andra rättigheter (1 5). Det åligger riksantikvarien att i ärende, som avses i 1 &, alltefter ärendets beskaffenhet inhämta yttrande från dom- kapitlet och, därest förslaget avser anläggande eller utvidgning av begrav— ningsplats, från länsstyrelsen, som har att i ärendet höra länsläkaren eller med honom likställd stadsläkare samt länsarkitekten jämte, om så erford- ras, vägförvaltningen (2 5). Hälsovårdsnämnden har att tillse, att verk- samheten vid begravningsplats utövas på ett från hälsovårdssynpunkt till- fredsställande sätt (33 5).
Sedan allmän begravningsplats blivit iordningställd skall den före begag— nandet invigas. Något uttryckligt stadgande härom finnes ej. I 2 5 lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m.m. förutsättes dock in- vigning, då där föreskrives att avliden må gravsättas endast på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats, som blivit för sådant ändamål behöri- gen anordnad och invigd, eller på enskild begravningsplats. Invigningen för- rättas i enlighet med kyrkohandbokens föreskrifter i kap. 10 av biskopen eller den präst han därtill förordnar.
I serien Kommunernas finanser år 1964 har kyrkogårdarna — däri in- begripna övriga begravningsplatser, som anordnats av församling —- upp— tagits till ett värde vid nämnda års slut av 102 miljoner kronor. Av detta värde belöpte 18 miljoner på »kyrkoegendom» och 84 miljoner kronor på »församlingsegendom». Till kyrkogårdarna hänförliga skulder finnes icke särskilt redovisade.
Kyrkojordar
Utöver kyrkotomten kan till församlingskyrka höra även annan jord. Detta är i synnerhet förhållandet i de förutvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge, där kyrkorna i stor utsträckning fått behålla sina medeltida kyrkojordar. I det ursprungliga svenska riket är kyrkojordarna däremot till följd av Gustav Vasas reduktion fåtaliga samt ganska obetyd- liga till storlek och värde.
Enligt 43 & församlingsstyrelselagen ankommer det på kyrkorådet att självt förvalta icke blott församlingens utan även kyrkans egendom, där— ibland förekommande kyrkojordar, i den mån ej sådan förvaltning uppdra- gits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan. Uppsikten över förvalt— ningen av den ecklesiastika fasta egendomen utövas av stiftsnämnden jäm- likt 3 5 i denna myndighets instruktion den 3 december 1965 (nr 739), vari stiftsnämnden ålägges tillse att egendomen användes för sitt ändamål och verka för att den utnyttjas rationellt. Enligt övergångsstadgandena gäl- ler alltjämt, intill dess annat förordnas, bestämmelserna i 2 5 3:0) i den äldre instruktionen (SFS 1932: 425), jämlikt vilka stiftsnämnden i fråga om bl.a. kyrka tillhörig fast egendom skall pröva och avgöra en rad olika ärenden såsom frågor om nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av beteshage på skogsmark, om vissa jordupplåtelser, om användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt, om villkor för utarrendering av jord, som enligt vad författningarna stadgar skall upp- låtas under arrende, samt om optionsrätt för sådant arrende.3
Beträffande den rättsliga vården av församlingskyrkornas fasta egendom åligger det kammarkollegiet enligt dess instruktion (SFS 1965: 702) att tillse, att egendomen icke disponeras mot givna föreskrifter samt därvid i frågor, som ej avser uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning, bevaka rätten till egendomen och föra talan för denna, särskilt i sak av större bety- delse. Det bör anmärkas att angivet åliggande för kollegiet gäller icke blott församlingskyrkornas jord utan all den fasta egendom som är anslagen till kyrkligt ändamål.
Stiftsnämndens tillsyns- eller förvaltningsbefogenheter i avseende å lo- kalkyrkas fastighet var tidigare begränsade till inägojord jämte byggnader. Fanns skog å fastigheten åvilade uppsikten över kyrkorådets förvaltning av sådan kyrkskog domänverket enligt bestämmelser i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket kap. V »Om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke inne— havas med stadgad åborätt». Beträffande dylik skog ålåg det domänstyrelsen att fastställa hushållningsplan, där styrelsen med avseende å skogens om- fång och beskaffenhet prövade sådan tj änlig. Skogen kunde, om förvaltning- en av densamma inte uppdragits åt person med högre skoglig utbildning eller skogen inte sköttes nöjaktigt, av Kungl. Maj:t på framställning av domän- styrelsen ställas under vård och förvaltning av skogsstaten. Därest så inte skett, ålåg det vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötseln. På skog, som stod under skogsstatens vård och förvalt- ning, skulle all avverkning ske efter utsyning av jägmästare eller denne nn— derställd personal. Genom kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 284) med sär—
3 Angivna bestämmelser i 1932 års stiftsnämndsinstruktion torde i stor utsträckning ha upp- hört att tillämpas. Upplåtelse av lokalkyrkojord synes numera som regel ske genom vederbörande kyrkoråd, därvid arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen torde tillämpas.
skilda bestämmelser om tillsynen över skogsskötseln m.m. på församlings- kyrka tillhörig fast egendom har de åligganden, som enligt skogsordningen ankom på domänstyrelsen och denna styrelse underställd personal, från och med den 1 juli 1962 överförts på stiftsnämnden och hos denna anställd skoglig personal. Sålunda stadgas i kungörelsen, att vad i skogsordningen sägs om domänstyrelsen och skogsstaten i stället skall avse stiftsnämnden och vad om jägmästare och vederbörande skogstjänsteman sägs skall avse stiftsjägmästaren.
Såsom tidigare berörts (s. 65 f.) blev lokalkyrkornas hemman och jordar i Skåne, Halland och Blekinge tidigt föremål för en omfattande författnings- reglering. Ett flertal äldre bestämmelser är fortfarande gällande, ehuru de i stor utsträckning upphört att tillämpas i praktiken. Nämnda kyrkojordar kan uppdelas i två huvudgrupper nämligen sådana jordar, vartill kyrkorna äger en fri och obehindrad dispositionsrätt (k. br. 17/1 1823), och sådana där dispositionsrätten är inskränkt i det jordarna antingen upplåtits till prästerskapet eller innehas och brukas under visst hemman mot avgift (landgille) till kyrkorna.
Beträffande till en början de jordar, över vilka lokalkyrkorna enligt före- nämnda kungl. brev skulle äga en fri och obehindrad dispositionsrätt, finnes bestämmelser om utarrendering och förvaltning meddelade huvudsakligen i följande kungl. brev, nämligen den 17 december 1817 angående arrendeauk- tioner å kyrkohemman i Skåne, Halland och Blekinge, den 15 mars 1820 angående optionsrättens bestämmande vid kyrkohemmanens utarrenderande i Halland, den 18 juni 1823 om arrende av kyrkohemman i Skåne, den 26 april 1826 med stadganden för utarrenderande av kyrkohemmanen i Hal- land, den 16 januari 1828 angående arrendebeloppets bestämmande vid auk- tion å kyrkohemman i Malmöhus län och den 5 juni 1828 angående arrende- beloppets bestämmande vid auktioner å kyrko- och skolhemman i flera län. En viss anpassning till nyare lagstiftning har skett genom kungörelsen den 16 september 1932 (nr 431) om ändring i gällande föreskrifter rörande ut- arrendering av kyrkohemman och kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge samt genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 6 maj 1949 (nr 206) angå- ende provisoriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge.
De ovan uppräknade sex kungl. breven och kungörelsen 1932: 431 inne- håller i huvudsak följande bestämmelser. Arrendeauktion må förrättas å lämplig plats samt å tid, varom stiftsnämnden har att, efter samråd med församlingens kyrkoråd, utfärda kungörelse. Stiftsnämnden skall faststäl- la ett maximum, varöver arrendet ej får gå, och ett minimum, varunder det icke får utropas, samt pröva avgivna anbud. Tiden för arrendet skall bestämmas till trettio år. _ I praxis lär numera utarrenderingsperioden i anslutning till föreskrifterna i ecklesiastika boställsordningen fastställas till tio år. —— Förre åbon eller, om han avlidit, hans änka och arvingar
i rätt nedstigande led skall äga optionsrätt att övertaga det vid auktionen avgivna högsta arrendebudet inom en månad efter auktionen. På stifts- nämnden skall ankomma att pröva och avgöra, om åboledig fastighet icke vidare må utarrenderas utan användas till något allmänt församlingens eller kyrkans ändamål.
Enligt cirkuläret 1949: 206 skall tillsvidare vadi 14 & ecklesiastika arrende- stadgan den 29 juni 1945 (nr 588) föreskrives i fråga om byggnads- och un- derhållsskyldighet äga motsvarande tillämpning å kyrkofastigheter i ifråga— varande tre landskap, därvid vad i paragrafen sägs om stiftsnämnd i stål— let skall avse vederbörande församling. Cirkuläret innebär huvudsakligen, att nybyggnadsskyldigheten åvilar församlingen och att arrendatorn sva- rar för det normala underhållet.
Till kyrkojordar med inskränkt disposition för kyrkorna torde i främsta rummet böra hänföras de jordar, vilka upplåtits till respektive församlingars prästerskap. Beträffande dessa jordar är att skilja mellan två olika grup- per. Den ena gruppen avser sådana kyrkojordar, som enligt kungl. brev den 17 januari 1823 »antingen såsom boställen eller på lön av ålder varit präster- skapet upplåtna», vanligen om icke alltid mot någon till kyrkan utgående obetydlig avgift (landgille). Jämlikt sagda kungl. brev är dessa jordar undandragna kyrkornas fria disposition och det utgående landgillet kan icke, mot prästerskapets privilegier av år 1723, förhöjas. Uttrycket »av ålder» har här ansetts betyda, att dispositionen borde kunna härledas till- baka åtminstone till tiden före tillkomsten av nämnda privilegier. Till den andra gruppen är hänförliga de kyrkojordar, vilka upplåtits till präster- skapet för brukande mot fästa eller stådsmål (engångsavgift vid tillträdet) och landgille till kyrkan jämlikt å 13 förordningen den 16 oktober 1723 an— gående prästerskapets i Skåne uppbörd. Paragrafen har följande lydelse. »De kyrkoherdar, som ringa åkerjord kunna hava till deras prästgårdar, förunnas till understöd kyrkans enskilda jord, såvida prästen själv med egen avel den kan bruka; dock emot billig fästa och det årliga landgillet därav till kyrkan, vilket allt Kungl. Maj:t har att pröva och förordna som skäligt finnes.» Till skillnad mot den förra gruppen kyrkojordar kan här avgiften till kyrkan höjas vid den upplåtelse, som äger rum vid varje ny kyrkoherdes tillträde; kyrkoherden synes endast ha företrädesrätt att arren— dera jorden.
I förenämnda & 13 förordningen den 16 oktober 1723 stadgades vidare, att den kyrkojord, som i forna tider givits till kyrkan från hemman och som ännu innehades och brukades under samma hemman, finge av hemmans- åbon efter gamla recesserna4 innehavas och brukas emot erläggande till kyrkan av städsmål och det vanliga landgillet. Även dessa kyrkojordar kan uppdelas i två grupper nämligen sådana, där landgillet och städjan vid åbo— ombyte efter i laga ordning skedd skattläggning fastställts av kammar-
. Odense recess den 24 juni 1539 och Konung Kristian IV:s recess den 27 februari 1643.
kollegiet och därför ansetts vara oföränderliga och sådana beträffande vilka nämnda avgifter såsom icke fastställda genom skattläggning ansetts kunna höjas vid åboombyte. Beträffande båda grupperna kyrkojordar gäl- ler, att kyrkorna icke äger dispositionsrätten till dem, så länge vederbörande brukare utgör det bestämda landgillet jämte städj an.
För de kyrkojordar, vilka skall brukas under prästgårdar eller annat visst hemman och beträffande vilka landgillet och städjan enligt ovan icke är oföränderliga utan kan höjas vid åboombyte, gäller enligt Kungl. Maj:ts brev den 8 februari 1867 angående landgille och städja för vissa kyrko— lägenheter i Skåne, Halland och Blekinge samt kungörelsen den 16 septem- ber 1932 (nr 430) om viss ändring i föreskrifterna i nämnda brev, att det tillkommer vederbörande församling att bestämma beloppet av den avgift, som bör erläggas till kyrkan. Om jordens innehavare icke åtnöjes med för- samlingens beslut, skall frågan överlämnas till avgörande av stiftsnämnden.
I kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 540) angående försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge har förordnats, att till läget känd kyrkojord, som brukas under visst hemman och för vilken land- gille och städja blivit efter skattläggning bestämda, må försäljas till ägaren av det hemman med vilket brukningsrätten till jorden är förenad. Kam- markollegiet skall till vederbörande stiftsnämnd översända uppgift å dylika jordar jämte uträkning å den köpeskilling, för vilken jorden lägst må säljas. Lägsta köpeskillingen skall motsvara ett belopp, som i årlig ränta efter fyra procent avkastar en summa lika med den årliga avgälden. Sedan däref- ter stiftsnämnden inhämtat yttrande från församlingen, huruvida och till vilken köpeskilling den önskar sälja lägenheten, skall stiftsnämnden, därest församlingen ej bestritt försäljning, hembjuda jorden till hemmansäga- ren. Om hembudet antages, skall stiftsnämnden, sedan köpeskillingen er- lagts till kyrkans kassa, utfärda köpebrev för köparen.
Bland kyrkojordar, vilka mot landgille brukades under hemman, fanns emellertid många, som vartill läget okända. Landgillet utgick i sådana fall i regel med mycket obetydliga belopp, ofta endast några få ören. Vidare förekom landgille, som var skilt från äganderätten till den jord, av vilken landgillet utgick. Rätten för kyrkan till landgillets uppbärande motsvarades här alltså icke av någon äganderätt till jord. Ett sådant skiljande av land- gille- och jordäganderätten ägde rum, då kyrkornas gårdar avyttrades till bönder eller de å gårdarna boende landborna, därvid i regel gjordes för- behåll om skyldighet för den nye ägaren av jorden att svara för lika mycket i årlig avgift, som förut utgått av jorden. Därjämte hände att ägare av hemman, med bibehållande av jordäganderätwten, upplät rätt för kyrkan till viss årlig avgift, som också kallades landgille, att för all framtid utgå av hemmanet.
Enligt förordningen den 18 juni 1937 (nr 591) angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille må
landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, samt landgille, som utgår för kyrka tillhörig, inom visst hemmans ägoområde befintlig jord- lägenhet, vars läge numera icke är känt, inlösas mot ersättning av stats- medel. Sådan inlösen kan påkallas av kronan eller av ägaren till den fastig- het, varifrån avgälden utgår. Kronan skall företrädas av kammaradvokat- fiskalsämbetet, vilket det åligger att påkalla inlösen samt för sådant ända- mål från vederbörande kyrkoråd infordra uppgift å landgille, som skall inlösas. Ersättningen skall uppgå till tjugo gånger den årliga avgäldens be- lopp, om avgälden ej motsvaras av äganderätt till jord, samt eljest till tjugofem gånger nämnda belopp. Där inlösen sker av landgille, som utgår för kyrka tillhörig jord, skall äganderätten till jorden anses ha över- gått å vederbörande hemmansägare. Sådan inlösen kan ske endast med för- samlingens bifall. Inlösningsärendena handlägges i första instans av läns— styrelsen, vilken har att utbetala ersättningen till vederbörande kyrkoråd. Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, skall ersättningen fonderas och avkastningen användas till det ändamål, vartill landgillet varit ansla- get.5
I propositionen 1937: 235, som låg till grund för ovannämnda förord- ning, motiverades förslaget, att avlösningen av avgälderna skulle bestridas av statsmedel, med att dessa avgälder _ om de än hade privaträttsligt ur- sprung —— i vissa avseenden kunde jämställas med grundskatter. Efter grundskatternas avskrivning tedde sig för den enskilde avgäldsgivaren den kvarstående särskilda avgiftsplikten med avseende å ifrågavarande avgäl— der såsom en olikhet i beskattningen. En sådan uppfattning vore för- klarlig med hänsyn dels till det sätt på vilket avgifterna tidigare blivit i jordeböckerna sammanblandade med kronans räntor och dels till det för— hållandet, att grunden till den särskilda avgiftsplikten mestadels vore okänd för avgäldsgivaren. På grund av avgäldernas natur kunde givetvis viss tvekan råda rörande det befogade i en statsinlösning. Emellertid syntes staten med hänsyn till det allmänna intresse, som otvivelaktigt vore förenat med avgäldernas upphörande, icke böra undandraga sig att ekonomiskt med- verka till deras avskaffande. En viss begränsning av denna medverkan vore tänkbar. Föredragande departementschefen ansåg sig dock med hän- syn till den jämförelsevis obetydliga kostnad en fullständig statsinlösen skulle åsamka statsverket och till de fördelar ur administrativ synpunkt avgäldernas definitiva upphörande skulle medföra böra föreslå, att staten erlade hela avlösningsbeloppet.
Bland kyrkoegendomen i de sydsvenska landskapen må slutligen de s. k. halländska kyrkohemmanen något beröras. Till åtskilliga av dessa hemman ansåg sig kronan, sedan Halland blivit svenskt, ha städselrätten och där- med också äganderätten. Genom kungörelse den 11 september 1863 (nr 48
5 Förordningen avser även landgille, som varit anslaget till avlöning av prästerskap eller klockare.
s. 1) förklarades, att kronan för sin del avstod från alla anspråk på ägande- rätt till hemmanen. Vidare medgavs att hemmanen, såvida icke kyrkan kun- de styrka sin äganderätt till dem med köpe- eller donationsbrev och de ej var anslagna till prästerskapets avlöning, fick lösas till skatte av vederbörande åbo, arrendator och innehavare. Vid dylik skattelösen skulle hemmanet i stället för köpeskilling åsättas skatteköpsräntor, vilka jämte utgående landgille tillföll lokalkyrkan. Dessa avgälder har numera blivit avlösta mot ersättning till vederbörande kyrkoråd jämlikt lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen.
Enligt en undersökning, som gjorts av 1960 års ecklesiastika boställsut- redning, omfattar församlingskyrkornas jordar 639 skiften med en sam- manlagd areal av 9 145 hektar, varav 3322 hektar belöper på åker och betesmark samt 4 890 hektar på produktiv skogsmark. Av kyrkojordarna är 549 skiften med en totalareal av 4222 hektar belägna inom Lunds stift. Boställsutredningen har emellertid påpekat, att siffermaterialet är något ofullständigt. I redovisningen torde sålunda icke ingå samtliga kyrkojordar i riket, eftersom stiftsnämnderna i viss utsträckning saknade uppgifter om deras förekomst. Exempelvis innefattade redovisningen icke de halländska kyrkohemmanen. En särskild undersökning hade emellertid givit vid han— den, att det år 1963 fanns 47 hemman eller lägenheter, som tillhörde lokal- kyrkor i Halland. Den sammanlagda arealen av dessa utgjorde 234 hektar.
I kyrka—statutredningens betänkande Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39 s. 58) har värdet är 1959 av kyrkojordarna uppgivits till 20,6 miljoner kronor. Till jordarna hänförliga skulder är icke redovisade. _ Fonderade jordförsäljningsmedel uppgick till 2,4 miljoner kronor.
Den lösa egendomen
Lokalkyrkans lösa egendom utgöres i främsta rummet av kyrkokassan och kyrkoinventarierna. Därutöver kan finnas fonder av olika slag.
I kyrkokassan ingår bl. a. avkastningen från kyrka tillhörig fast egen- dom och från fonder, som bildats av försäljningsmedel för sådan egen- dom, ävensom gåvo- och donationsmedel samt kollekter och avgifter för gravplatser. Beträffande dispositionen av kyrkokassas medel finnes bestäm- melser i Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 oktober 1886, nr 75. Enligt cirkuläret erfordras icke Kungl. Maj:ts tillstånd utan äger församling själv besluta om användande av kyrkokassas medel till allt, som avser kyrkans behov och ändamål, såsom byggnad och underhåll av kyrka, torn, klockstapel, kyrko- mur, anskaffande och underhåll av altartavla, predikstol, orgel, kyrkkloc- kor, värmeapparat med flera sådana inventarier och prydnader, som är för kyrkliga förrättningar nödiga eller ägnade att göra kyrkan därtill tjän- ligare, inköp av vin med mera, som vid nattvardsgång eller andra guds-
tjänstliga handlingar erfordras, bränsle för kyrkans uppvärmning, omkost- nader för dess belysning, rengöring och brandförsäkring, anskaffande och vård av brandredskap, anläggning, vård och utvidgning av kyrkogård, upp- förande och underhåll av begravningskapell samt avlöning av kyrkvak- tare, orgeltrampare, ringare och dödgrävare ävensom utgifter vilka är med de här ovannämnda likartade.
Jämlikt praxis äger församling rätt att själv besluta om användande icke blott av kyrkokassas avkastning utan även av dess kapitaltillgångar för de i cirkuläret angivna ändamålen. Från församlingens dispositionsrätt är dock undandragna de kapitalmedel, som uppkommit vid försäljning av kyrka tillhörig fast egendom. I sistnämnda hänseende gäller enligt bestäm- melserna i 2 5 3:0) i den äldre stiftsnämndsinstruktionen (1932: 425), vilka övergångsvis alltjämt är giltiga, att det ankommer på stiftsnämnden att pröva och avgöra ärenden om användande av ersättningsmedel för kyrkas jord.
Förvaltningen av kyrkokassas medel tillkommer enligt 43 å försam- lingsstyrelselagen i princip kyrkorådet. Kyrkoräkenskaperna skall jämlikt kyrkolagen kap. 24 åå 8 och 19 vara underkastade särskild revision, utövad av biskop och prost vid installationer och visitationer. Dessa bestämmelser torde dock numera få anses vara obsoleta. Den löpande revisionen sker genom församlingens revisorer.
Kyrkokassan redovisas numera i regel icke separat i församlingarnas räkenskaper utan bildar jämte församlingskassan en enhetskassa.
Beträffande Icyrkoinventarierna innehåller kyrkolagen kap. 26 5 8 samt prästerskapets privilegier artikel 23 bestämmelser om förvarande av de- samma i kyrkokista samt om nycklar till denna. I kap. 26 ä 6 kyrkolagen stadgas vidare: »Finnes något rörligt gods kyrkan tillhörigt, såsom guld, silver, böcker, brev etc. eller något annat, som till de urgamla tiders ihåg- kommelse tjänar, det skall ingalunda till någon privat avlåtasp
Genom kungörelsen den 11 december 1942 (nr 929) angående vården av vissa kyrkliga inventarier har en komplettering skett av sistnämnda be- stämmelse i kyrkolagen. Enligt 1 5 i kungörelsen får icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd till annan överlåtas i kyrka, gravkor eller eljest i kyrkas hus eller förvaringsrum befintliga inventarier, vilka tjänar att bevara minnet av äldre tiders bruk och konstfärdighet och icke tillhör enskild person eller släkt. Samma bestämmelse gäller beträffande föremål, som uppställts på kyrkogård. I paragrafen angives såsom exempel på de inventarier, som av- ses, skrudar, rökelsekar, klenoder och kärl, brev, skrifter och böcker, altar- tavlor, bilder, kors och krucifix, dopfuntar, andra målningar och konst- arbeten, avlatsskrin, fattigbössor, ljuskronor och ljusstakar, gravstenar och andra minnesvårdar, epitafier, vapensköldar, banér, sorgfanor, vapen, rust— ningar, votivskepp och kyrkklockor. Över inventarierna skall enligt 2 & föras särskild förteckning och värden av desamma skall handhas av kyrkoherden och kyrkvärdarna. Jämlikt 4 5 får föremål, som avses i kungörelsen, ej utan
riksantikvariens samtycke repareras eller förändras eller flyttas från bygg- nad eller kyrkogård till vilken det av gammalt hör. Det sagda gäller dock icke vanlig reparationsåtgärd av obetydlig beskaffenhet.
Såsom framgår av det ovan anförda är det, förutom inventariernas histo- riska och konstnärliga värde, deras befintlighet i kyrkas hus och på kyrko- gård som är avgörande för frågan om de skall hänföras till de i kungörelsen avsedda. Äganderätten har här alltså ingen betydelse, såvida icke föremål tillhör enskild person eller släkt. Jämväl föremål, som utgör församlings- kommunal egendom, faller sålunda under kungörelsen därest de förvaras på dylik plats. —— Vården av inventarier, som icke avses i kungörelsen, an- kommer enligt 43 å församlingsstyrelselagen på kyrkorådet.
Värdet av kyrkoinventarierna lärer vara inräknat i kyrkornas brandför- säkringsvärde, vilket som tidigare nämnts enligt serien Kommunernas finanser år 1964 utgjorde 1 937 miljoner kronor.
I detta sammanhang bör även kyrkoarkiven något omnämnas. I dessa arkiv ingår bl.a. kyrkoböckerna, handlingar angående kyrka, kyrkogård och annan kyrklig jord samt protokoll med tillhörande handlingar från församlingens organ. Kyrkoarkiven har sedan äldsta tider vårdats av pastorsämbetena. De är i sin helhet hänförliga till det offentliga arkiv- väsendet och lyder under allmänna arkivstadgan den 10 november 1961 (nr 590) samt står under inspektion av landsarkiven.
Prästboställena
Såsom framgår av den allmänna historiken var i äldre tid ettvart präst-- boställe knutet till en viss församlingsprästerlig tjänst och utgjorde av— löningstillgång vid denna. Man skilde mellan bostadsboställe, som beboddes och brukades av prästen, och löneboställe, vilket prästen ej själv brukade utan upplät åt annan med nyttjanderätt mot avgäld. Från och med mitten av 1800-talet skedde emellertid utarrenderingen av löneboställes jord- bruksdel _ därest denna icke utan olägenhet kunde brukas i förening med bostadsbostället — genom domkapitlets och länsstyrelsens försorg. Större boställsskog ställdes jämlikt 1866 års skogsordning under skogs- statens omedelbara vård och förvaltning. Arrendeavgift och i viss utsträck- ning även skogsavkastning tillföll dock alltjämt prästen. Bostadsbostället förvaltades fortfarande av prästen själv. Genom 1910 års lagstiftning avskildes från bostadsbostället ett särskilt område med erforderliga åbygg- nader, avsett för bostad åt prästen (prästgård). Återstoden bildade lönebo- ställe och omhändertogs i likhet med tidigare löneboställen till förvaltning, jordbruksdelen av domkapitlet och länsstyrelsen samt skogsbruksdelen av domänverket. I och med 1932 års boställsreform lades grunden till nu be- stående ordning. Förvaltningen av prästgård samt av löneboställes jord-
bruk och skog uppdrogs då åt pastoratet under kontroll av boställsnämnd och stiftsnämnd.
De närmare föreskrifterna om boställsförvaltningen återfinnes i eckle- siastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) samt kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) med tillämpningsföreskrifter till boställsordning— en. Första kapitlet i boställsordningen innehåller vissa allmänna bestäm- melser om ecklesiastika boställen. Till sådana räknas i boställsordningen all den fasta egendom, som är avsedd till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat eller som donerats till prästänkesäte.6 Boställe, varå tjänstebostad för församlingspräst är anvisad, kallas prästgård, medan boställe, vars avkastning är avsedd till avlöning åt prästerskapet i visst pastorat eller utgör änkesäte, kallas löneboställe (1 5). Prästgård och löne- boställe skall förvaltas av pastoratet, som har att beträffande dem fullgöra de skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligger fastighets ägare (2 5).
Prästgårdama I andra kapitlet 7—20 55 boställsordningen meddelas föreskrifter om pasto- ratets skyldigheter beträffande prästgård främst i vad avser byggnadsbe- ståndet men även beträffande prästgårdsområdet. Genom lagändring den 29 maj 1964 (nr 406)7 har dessa föreskrifter bättre anknutits till bestäm- melserna i de år 1961 utfärdade författningarna rörande tjänstebostäder (se härom nedan), vilka äger tillämpning på prästs tjänstebostad i präst- gård. I detta sammanhang må påpekas att där tjänstebostad tillhandahålles i prästgård, tjänstebostaden kan omfatta endast en del av prästgården; de två begreppen är alltså icke synonyma. Enligt boställsordningen skall prästgård omfatta område av lämplig storlek, bebyggt med bostadshus samt, om så erfordras, garage (7å första st. och 8 $). Därest ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård erfordras må enligt Kungl. Maj:ts bestämman— de prästgården förläggas å boställe inom pastoratet eller ock annorstädes å område, som av pastoratet för ändamålet erbjudes (7 & tredje st.). Sådana av pastoratet anskaffade särskilda prästgårdsfastigheter har efter hand tillkommit i stort antal. Vid beslut om godkännande av sådan fastighet så— som plats för prästgård har Kungl. Maj:t regelmässigt brukat fordra, att fastigheten förvärvats av pastoratet med äganderätt och fri från alla grava- tioner. Kungl. Maj :t brukar vidare förordna om vidtagande av åtgärd för att vid lagfarandet av fastigheten anteckning skall göras därom, att fastig- heten av pastoratet förvärvats till prästgård åt vederbörande präst. Genom dylik anteckning har markerats att fastigheten är underkastad den för prästgårdar gällande lagstiftningen.
** Med änkesäte avsågs löneboställe, vars avkastning tillföll änka efter innehavare av viss prästerlig tjänst. Efter 1951 års löne— och pensionsreform för prästerskapet har änkesätena försvunnit som pensionsförmåner och de likställes numera med pastoratets övriga löneboställen. " Prop. 1964: 52.
Ofta har i samband med uppförande av en ny prästgård tillstånd med- delats till försäljning av den förutvarande prästgården enligt kyrkliga för- säljningslagen den 4 januari 1927 (nr 1). Beträffande dispositionen av där- igenom uppkommande försäljningsmedel har bestämmelsen i 6 5 andra styc- ket nämnda lag ansetts tillämplig. Enligt denna bestämmelse skall försälj— ningsmedlen fonderas för prästlöneändamål, dock med rätt för Kungl. Maj :t att dispensera härifrån. De fonderade medlen kan jämlikt lagen den 15 maj 1942, nr 232, tagas i anspråk för anskaffande av fastighet till löne- boställe. Vidkommande Kungl. Maj:ts dispensrätt brukar densamma använ- das endast då fråga är om att disponera försäljningsmedlen för anskaffande av ny prästgård. Kungl. Maj :t brukar i dylika ärenden medge, att medlen får användas som bidrag till bestridande av kostnader för anordnande av den nya prästgården enligt principen jord mot jord och byggnad mot bygg— nad. Pastoratet erhåller sålunda så stor del av kostnaden för det nya präst- gårdsområdet, som motsvarar köpeskillingen för den försålda prästgårds- jorden och så stor del av byggnadskostnaderna, som svarar mot de för— sålda byggnadernas värde.
I detta sammanhang skall något beröras frågan om dispositionen av sådana prästgårdar, som genom den från och med den 1 januari 1962 genom— förda pastoratsreformen blivit överflödiga för sitt ursprungliga ändamål. Antalet dylika prästgårdar har beräknats utgöra 323. Av dessa har ett antal försålts, andra disponerats som bostäder åt icke tjänstebostadsberättigade församlingspräster _ i allmänhet kyrkoadjunkter _ och andra uthyrts på annat sätt eller upplåtits som församlingshem, ungdomsgårdar och dylikt. Några bestämmelser i dispositionsfrågan, såvitt angår de behållna över- taliga prästgårdarna, finnes ej vare sig i boställsordningen eller i annan författning.
Flertalet prästgårdar torde ha tillkommit genom att viss del av ett äldre, för jordbruk avsett prästboställe, avskilts till prästgård. Då den prästtjänst, för vilken prästgården inrättats, sedermera indragits, har prästgårdsom- rådet ansetts återgå till det löneboställe, varifrån det avskilts. Med området har ansetts följa prästgårdsbyggnaden, vilken har karaktär av fast egen- dom och därför i äganderättshänseende icke kan skiljas från området. Även då prästgård förlagts å särskilt av pastorat eller församling för ända— målet genom utdebiterade medel anskaffat område eller då prästgård done- rats till pastorat eller församling har prästgården, när den icke vidare skall utgöra tjänstebostad, ansetts ikläda sig natur av löneboställe. I ett flertal av Kungl. Maj:t under senare år i administrativ ordning avgjorda ären- den rörande prästgård av nu förevarande slag har Kungl. Maj:t förklarat, att prästgården skall ikläda sig natur av löneboställe, men detta torde ha skett endast i syfte att konstatera ej att konstituera ett förhållande. Gången har härefter som regel varit den, att vederbörande boställsnämnd utsynat fastigheten som prästgård och insynat den som löneboställe samt verkställt
uppskattning av normalavkastningen (se härom nedan s. 144) av bostället. För pastoratet har detta bland annat inneburit, att fastighetens nettoavkast— ning, vilken då fastigheten utgjorde prästgård helt tillföll pastoratet, kom- mit att såsom lönetillgång ingå i avräkningen mellan pastoratet och kyrko- fonden.
Angiven administrativ praxis har sedermera blivit föremål för regerings- rättens prövning. I utslag den 16 februari 1965 (ref. nr 9) i mål angående besvär av Ramsbergs församlings pastorat över ett av stiftsnämnden i Väs— terås meddelat utslag rörande ekonomisk besiktning m. m. å prästgård, som förlagts å löneboställe, har regeringsrätten förklarat, att i boställs- nämnds befogenheter med avseende å prästgård icke ingår »att besluta om disposition av prästgård, vilken till följd av tjänstens indragning icke längre utgör tjänstebostad åt innehavare av befattning, för vilken prästgården enligt behörigt beslut inrättats». Utslaget ger närmast vid handen, att regeringsrätten icke delat uppfattningen att prästgård, som upphör att vara tjänstebostad, därigenom förlorar sin prästgårdsnatur och blir löneboställe. Konsekvensen härav synes bli, att man har att räkna med ett särskilt slag av prästgårdar nämligen sådana, som ej är tjänstebostäder; dessa skulle kunna betecknas som »prästgårdar i disponibilitet».
Slutligen må nämnas att fråga varit före i högsta domstolen, huruvida fastighet, som en kyrklig samfällighet (i Borås) är 1922 för egna medel inköpt till prästgård, skulle i enlighet med samfällighetens yrkande övergå till dess fria disposition sedan fastigheten icke längre behövdes för ända- målet. Rådhusrätten och vederbörande hovrätt hade funnit, att fastigheten visserligen förlorat sin karaktär av prästgård men icke sin karaktär av kyrklig jord, varför samfällighetens talan ogillats. Genom dom den 19 november 1965 (N. J. A. 1965 s. 323) fastställde högsta domstolen enhälligt det slut, vartill domstolarna kommit, med följande motivering.
»Enligt 1910 års prästlöneregleringslag ålåg det vederbörande pastorat att till- handahålla kyrkoherde och komminister fri bostad genom upplåtelse av prästgård, varom stadgades i ecklesiastik boställsordning. Enligt boställsordningen, utfärdad samma år, gällde att prästgård, om sådan icke lämpligen kunde inrättas å boställe inom pastoratet, i stället enligt Konungens bestämmande skulle förläggas till plats som av pastoratet för ändamålet erbjudits.
Pastoratets erbjudande att efter förvärv av fastigheten ställa den till förfogande såsom prästgård har lämnats till fullgörande av den skyldighet att tillhandahålla fri bostad, som sålunda författningsenligt åvilade pastoratet. Även om de förut angivna reglerna kunna anses lämna visst utrymme för pastoratets eget bestäm- mande i fall då ny prästgård skall inrättas, kan pastoratets erbjudande icke be- traktas såsom en frivillig upplåtelse, jämförlig med en donation och gällande blott så länge behov förelåge att använda fastigheten till prästgård. Pastoratet måste fastmera anses hava ställt fastigheten till förfogande för att disponeras som prästgård enligt gällande föreskrifter om användningen av sådan prästlönetill- gång. I enlighet härmed hava de inskränkningar i rätten att förfoga över fastig- heten, som följa av den särskilda lagstiftningen om kyrklig jord, blivit gällande för pastoratet och sedermera för samfälligheten.
Samfälligheten är numera icke skyldig att tillhandahålla vederbörande kom- minister fri bostad genom upplåtelse av prästgård, och fastigheten behöver alltså ej användas för sådant ändamål. Detta förhållande medför likväl icke att fastig- heten upphört att vara kyrklig jord enligt därom gällande lagstiftning. Såsom domstolarna funnit är samfälligheten följaktligen i sin dispositionsrätt över fas- tigheten alltjämt underkastad de inskränkningar, som angivas i samma lagstift- ning, och samfälligheten äger icke förfoga över fastigheten såsom kyrkokommunal egendom.»
Enligt ecklesiastika boställsordningen skall bostadshus å prästgård in- rymma bostad av storlek och beskaffenhet, som är skälig med hänsyn till tjänstinnehavarens tjänsteställning och ortens förhållanden. Vid bestäm- mande av bostadens storlek skall jämväl beaktas behovet av utrymme för prästerligt arbete inom församlingsvården samt för kyrkliga förrättningar (10 5). Å prästgård befintliga hus skall underhållas och vid behov nybyg- gas av pastoratet. Husen skall av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet (13 5). Om pastoratet i prästgård anordnat särskild lokal för pastors- expedition — denna jämte därtill anslutande arkivlokal ingår ej i präs- tens tj änstebostad — skall pastoratet bekosta möblering, uppvärmning och städning av lokalen med tillhörande utrymmen (14 5). I boställsordningen meddelas vidare bestämmelser om prästgårdsområdets iordningställande och underhåll samt om de skyldigheter, som härutinnan åvilar pastoratet (15 och 16 55). Om tjänstinnehavares skyldighet att sköta till bostaden hörande mindre trädgård hänvisas här till vad därom särskilt är stadgat. Hänvisningen avser viss bestämmelse i 1961 års bostadsordning, för vilken redogöres nedan. Därest pastoratet och tjänstinnehavare icke kan enas om vården och underhållet av prästgårdsområdet skall frågan hänskjutas till stiftsnämnden. Över nämndens beslut må klagan icke föras.
Pastoratets förvaltning av prästgård skall såsom förut nämnts stå under uppsikt av boställsnämnd och stiftsnämnd. Boställsnämndens tillsyn utövas genom ekonomisk besiktning, vilken skall äga rum vart tionde år. Vid av— och tillträde av tjänstebostad i prästgård skall hållas syn i den ordning stiftsnämnden bestämmer (33 och 34 åå). Denna syn år att jämföra med sådan besiktning av lägenhet, som förekommer på hyresmarknaden vid byte av hyresgäst. I övrigt gäller beträffande kontrollen av prästgårdarna i huvudsak samma föreskrifter som för löneboställena. För innebörden av dessa föreskrifter lämnas en redogörelse senare i detta kapitel.
I boställsordningen ges vidare bestämmelser till skydd för prästgårdar- nas kulturhistoriska och estetiska värden. Vid anordnande av ny prästgård liksom vid planläggning och utförande av arbeten berörande hus eller andra anläggningar å redan förefintlig prästgård bör städse noga beaktas vad god byggnadskultur kräver (7 5 andra st.). Boställsnämnds beslut i fråga om ny prästgårds anordnande samt beträffande sådana åtgärder å redan befintlig prästgård, vilka kan från kulturhistorisk eller estetisk syn- punkt anses vara av betydelse för prästgårdens yttre eller inre byggnads-
karaktär, skall för att vinna bindande kraft underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse (32 5 tredje st.). Enligt tillämpningsbestämmel— serna till boställsordningen (4 kap.) skall boställsnämnden, innan den beslutar i ärendet, inhämta yttrande från lånsarkitekten, vilken i förekom- mande fall har att samråda med landsantikvarien. Om sedan stiftsnämnden finner underställt beslut därtill giva anledning skall stiftsnämnden inhämta utlåtande av riksantikvarien.
Prästlönercgleringslagen av år 1910 föreskrev, att varje i vederbörande pastorat tjänstgörande ordinarie präst _ kyrkoherde eller komminister — skulle i avlöning äga åtnjuta, förutom enligt lagen bestämd lön i penningar, förmånen av hyresfri bostad. Sådan bostad skulle regelmässigt beredas be— fattningshavare genom upplåtelse till honom av prästgård, så anordnad som i ecklesiastika boställsordningen stadgades. Därest Kungl. Maj:t för visst fall funne, att på grund av särskilda omständigheter hinder mötte mot dylik upplåtelse, skulle det emellertid åligga pastoratet att, såvitt ej annan bostad varmed befattningshavare åtnöjdes av pastoratet bereddes denne, i stället betala hyresersättning till honom med belopp, som Kungl. Maj:t bestämde med hänsyn till de i orten rådande förhållandena. Den dispensrätt, som tillkom Kungl. Maj:t, torde ha varit avsedd att begagnas och i praxis också ha utövats i sådana fall, då hinder mot upplåtelse av prästgård mött av administrativa lämplighetsskäl, såsom då ändring av platsen för prästgården varit beslutad eller ifrågasatt, då fråga varit om ändring av tjänsteorganisationen och dylikt.
Enligt prästlöneregleringslagen hade alltså pastorat rätt och i princip även skyldighet att tillhandahålla kyrkoherde och komminister tjänstebostad. I motsvarande bestämmelse i 1951 års prästlönereglemente, 7 a &, gjordes emellertid nämnda rätt och skyldighet direkt beroende av ett Kungl. Maj:ts förordnande. Denna paragraf stadgade sålunda, att, där Kungl. Maj :t så förordnar, ordinarie församlingspräst av vederbörande pastorat skall till- handahållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas i boställsordningen, eller ock annan tjänstebostad, som av stiftsnämnden för ändamålet god- kännes. -— I övergångsbestämmelse till prästlönereglementet föreskrevs att, därest omedelbart före tidpunkt, då reglementet vann tillämpning å ordina- rie församlingspräst, denne åtnjöt fri tjänstebostad i prästgård eller annor- städes, skulle, om ej Kungl. Maj:t på framställning av pastoratet eller eljest annorlunda föreskrev, sådan bostad från och med angivna tidpunkt utgöra tjänstebostad åt prästen.
I propositionen 1949: 204 angående nya grunder för avlöningen av präs- ter m. m. uttalade föredragande statsrådet (s. 117) att någon tvekan icke syntes kunna råda därom, att åt såväl kyrkoherde som komminister även framgent borde beredas tjänstebostad åtminstone i samma utsträckning som det dittills befunnits nödigt att för sådana befattningshavare anordna tjänstebostad i prästgård. Ej heller syntes statsrådet anledning finnas att
frångå dittills gällande ordning, att de ordinarie församlingsprästernas tj änstebostäder regelmässigt skulle tillhandahållas av pastoratet. Att såsom 1948 års kyrkomöte ifrågasatt stadga någon generell skyldighet för pasto- rat att, om insynad prästgård ej funnes, tillhandahålla ordinarie präst annan likvärdig tjänstebostad ansåg statsrådet icke påkallat. Enligt stats- rådets mening borde pastorat icke åläggas att tillhandahålla sådan präst tjänstebostad i andra fall än då insynad prästgård funnes eller å orten saknades hyresmarknad med bostäder av sådan beskaffenhet, vilka i huvud- sak motsvarade fordringarna på prästgård.
Även vid framställningar från pastorat om tillstånd att anordna präst- gård eller motsvarande tjänstebostad har Kungl. Maj :t med stöd av det sålunda återgivna, av riksdagen godtagna uttalandet i regel tillämpat den praxis, att förordnande om tillhandahållande av prästgård eller annan tj änstebostad icke meddelas med mindre än att å orten saknas hyresmark- nad med bostäder, vilka kan uppfylla fordringarna på boningshus å präst- gård. En viss täckning för denna restriktiva praxis synes ha vunnits under behandlingen vid 1956 års riksdag av tjänstebostadsutredningens förslag i fråga om tjänstebostäder för präster genom det därvid av riksdagen bi— trädda uttalandet i propositionen 1956: 116, att stor försiktighet för fram- tiden förutsattes skola iakttagas i detta avseende utanför de egentliga lands- församlingarna.
I ovannämnda proposition 1949z204 (s. 117 f.) föreslog föredragande statsrådet, att pastorats skyldighet att anskaffa tjänstebostad skulle utvid- gas till att gälla jämväl i pastoratet tjänstgörande icke-ordinarie präst — främst kyrkoadjunkt — om uppenbara svårigheter förelåg för befattnings- havaren att själv förhyra bostad. Förslaget avvisades av riksdagen. Sam- mansatta stats- och första lagutskottet (utl. nr 2 s. 75) anförde härutinnan följande: »Det bör enligt utskottets mening icke föreligga något hinder att pastoraten träda emellan, om uppenbara svårigheter föreligga att å tjänstgöringsorten anskaffa bostad åt stadigvarande förordnad icke-ordi- narie präst. Att så sker är i pastoratets eget intresse och utskottet förut- sätter, att pastoraten i förekommande fall utnyttja föreliggande möjlig- heter att bereda bostad, exempelvis i nuvarande eller förutvarande präst— gårdar. Emellertid kan utskottet icke finna tillrådligt att stadga formlig skyldighet för pastoraten i detta hänseende. En sådan skyldighet kunde i vissa fall bli så betungande, att den framstode såsom oproportionerlig. Beträffande statsförvaltningen i övrigt förekommer i allmänhet ej heller, att icke-ordinarie befattningshavare kunna påräkna att erhålla bostad ge— nom det allmännas försorg. Utskottet får sålunda avstyrka propositionens förslag i denna del.»
Enligt numera gällande kungl. cirkulär den 17 december 1965 angående vissa bestämmelser i anledning av prästlönereglementets upphävande m. m.
8—71481 4
skall pastorat, om Kungl. Maj:t bestämmer det, tillhandahålla domprost, kyrkoherde och komminister tjänstebostad i prästgård, som sägs i boställs- ordningen, eller annan tjänstebostad som stiftsnämnden godkänner. Beslut om tillhandahållande av tjänstebostad, meddelade före den 1 januari 1966, skall alltjämt gälla. [ kungörelse den 3 december 1965 (nr 729) med vissa bestämmelser om anställning som präst har föreskrivits (9 5) att präst är skyldig att bo i anvisad bostad.
Närmare bestämmelser om tjänstebostäder har av Kungl. Maj:t med- delats i tre olika författningar, samtliga dagtecknade den 26 maj 1961, näm- ligen kungörelsen angående tjänstebostadshyra m. m. (nr 333), kungörel- sen angående bränslekostnadsgottgörelse till innehavare av vissa tjänste- bostäder (nr 334) och bostadsordningen för vissa tjänstebostäder m. m. (nr 335).
Enligt hyreskungörelsen bör såsom tjänstebostad anvisas bostad, vilken i fråga om storlek och beskaffenhet i övrigt motsvarar eller i varje fall icke avsevärt avviker från vad i orten är normalt för personer i prästens löneläge. Tjänstebostadshyran, vilken skall bestämmas av stiftsnämnden efter samråd med statens personalbostadsdelegation och hörande av präs- ten, skall motsvara vad en likvärdig bostad betingar i orten, dock att under vissa förhållanden en jämkning av hyran må ske i den omfattning, som prövas skälig. Enligt förarbetena till tjänstebostadsreformen borde den allmänna riktpunkten för hyressättningen vara den, att skyldigheten att bebo en tjänstebostad varken skulle medföra en indirekt löneförmån eller utgöra en belastning. Hyran skall erläggas månadsvis i efterskott genom avdrag å prästens avlöning.
Rätt till bränslekostnadsgottgörelse föreligger enligt kungörelsen härom i de fall, då prästen har att själv hålla bränsle och svara för uppvärm- ningen av tjänstebostaden och denna har en lägenhetsyta, som överstiger viss i tabell angiven yta. I princip är antalet kvadratmeter avvägt med be- aktande av den största lågenhetsyta efter vilken hyressättningen må ske.
Bostadsordningen innehåller främst bestämmelser som reglerar förhål- landet mellan pastoratet och prästen, såvitt gäller uppsägning, avflyttning, reparationer och fastighetens skötsel. I sistnämnda avseende stadgas, att innehavare av tjänstebostad i enfamiljshus är, om ej vederbörande myn— dighet annat medgiver, skyldig sköta till bostaden hörande mindre träd- gård samt i övrigt utföra de göromål i fråga om fastighetens skötsel, som plågar ankomma på hyresgäst i enfamiljshus i orten. Ett särskilt problem vid tillämpningen av denna bestämmelse har de ofta mycket stora präst- gårdsområdena utgjort. Enligt P. M. den 18 december 1961 från eckle- siastikdepartementets lagbyrå kunde man i vissa fall tänka sig en sådan lösning, att boställsnämnd insynade ett mindre område såsom egentlig präst- gård under prästens vård. I andra fall borde pastoratet söka träffa överens- kommelse med prästen om kostnaderna för underhållet av den del av präst-
gårdsområdet, som inte kunde betraktas som tomt i egentlig mening. I ytter- ligare andra fall borde undersökas om den för prästen onyttiga delen kunde användas för annat lämpligt ändamål, eventuellt frånsäljas. _ Jämlikt ett av lagbyrån åberopat uttalande av ordföranden i statens personalbostads- delegation hade som normal prästgårdstomt räknats med ett område av cirka 1 000 kvadratmeter.
Kostnad för tj änstebostad, som pastorat tillhandahåller församlingspräst, så ock för bränslekostnadsgottgörelse, som prästen äger erhålla, skall enligt 4 & prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570) bestridas av pasto- ratet. Tjänstebostadshyra, som församlingspräst har att erlägga för av pastoratet tillhandahållen tjänstebostad, tillkommer jämlikt samma lag— rum pastoratet. Det må anmärkas, att denna inkomst icke skall tagas i beaktande vid den avräkning mellan kyrkofonden och pastoratet, som äger rum för fastställande av pastoratets rätt till tillskott ur fonden.
] lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård regleras sättet för prästgårdsbyggnadsskyldighetens fullgörande. Enligt lagen skall i kostna- den deltaga alla de, som inom församlingen erlägger kommunalutskylder, efter de grunder som för sådana utskylders utgörande i allmänhet är stad- gade. I lagen göres dock förbehållet att de, vilka äger åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, ej är skyldiga att deltaga i kostnaderna i vidsträcktare mån. än som må vara förenligt med privile- gierna. Vidare hänvisas till vad som särskilt är stadgat angående lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör Svenska kyrkan.
Jämlikt 1 5 lagen den 21 november 1925, nr 456, i dess lydelse enligt lagen den 29 juni 1951, nr 576, må Kungl. Maj:t i de fall, då inom Härnö- sands och Luleå stift tjänlig prästgård saknas för sådan kyrkoherde eller komminister, som är stationerad å ort av utpräglad ödebygdskaraktär, med- giva att från kyrkofonden må utlämnas räntefritt lån för byggande av ny prästgård under förutsättning bland annat, att nybyggnaden med hänsyn till de ekonomiska förhållandena i pastoratet måste anses medföra oskäligt stor tunga för pastoratet och dess invånare. Där särskilda förhållanden sådant påkallar må Kungl. Maj:t enligt 2 & medgiva, att kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande må helt eller delvis bestridas av kyrko— fondens medel utan återbetalningsskyldighet för pastoratet. I propositio— nen 1925: 213 med förslag till ifrågavarande lag motiverade föredragande statsrådet (s. 20) införandet av möjligheten att lämna pastorat hjälp ur kyrkofonden därmed, att uppförande av prästgård ålåge vederbörande pas— torat, men på grund av fattigdomen i dessa ödebygder vore pastoraten. ej sällan urståndsatta att fylla sin skyldighet i detta avseende.
Antalet prästgårdar i riket har uppskattats till omkring 1 700. Antalet kyrkoherde- och komministertjänster utgjorde den 1 mars 1967 2 119. Av de ordinarie församlingsprästerna innehar alltså det övervägande flertalet
tjänstebostad i prästgård. Taxeringsvärdet å prästgårdarna var enligt serien Kommunernas finanser vid 1964 års slut 178,7 miljoner kronor.
Löneboställena
21—23 55 boställsordningen innehåller bestämmelser rörande bebyggelse och hävd å löneboställes jordbruksdel. Boställsordningen utgår beträffande bebyggelsen från förhållandena vid lagens ikraftträdande den 1 maj 1933. »Laga hus» å löneboställe är sålunda de byggnader, som enligt föreskrift, meddelad med stöd av äldre lag, skulle finnas å bostället vid nämnda tid- punkt. Då omständigheterna därtill ger anledning må ändring härutinnan ske. Bebyggelsen skall dock alltid anpassas efter boställets storlek och av- kastningsförmåga (21 5). Om pastoratet genom köp eller byte förvärvat boställe, skall såsom laga hus därå insynas förefintliga byggnader, som be- finnes erforderliga för boställets ändamålsenliga nyttjande (22 å). Pastora- tet ansvarar för ny- och ombyggnad samt underhåll av löneboställets laga hus samt för hävden av boställets åker och äng (23 5).
Enligt 24 5 första stycket boställsordningen skall pastorat, som vill å löneboställe taga i anspråk mark för begravningsplats eller andra försam— lingsändamål eller med nyttjanderätt upplåta mark för kommunala behov eller till egna hem, industri eller andra liknande ändamål, inhämta till- stånd därtill av stiftsnämnden, som tillika äger bestämma villkoren för upp— låtelsen. Gemensamt för de ändamål, som här avses, är att upplåtelsen med- för sådana förändringar av den upplåtna markens användning, att marken, praktiskt taget, icke åter kan disponeras på det tidigare sättet. I andra fall, såsom då fråga är om en mera tillfällig upplåtelse exempelvis till upplags- plats och dylikt, får pastoratet fritt verkställa upplåtelsen. För nyttjande— rättsupplåtelser enligt detta lagrum gäller bestämmelserna i 1 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom. De får alltså icke avse längre tid än på landet femtio och i stad tjugofem år. Om det upplåtna området icke är un- dantaget från boställsarrendatorns arrende, erfordras dennes samtycke till upplåtelsen. Då stiftsnämnden bestämmer villkoren för upplåtelsen skall den också fastställa avgiften för densamma. Detta gäller även för det fall, att ett enförsamlingspastorat vill taga löneboställes mark i anspråk exem- pelvis för utvidgning av kyrkogården.
Pastoratet får jämlikt 24 å andra stycket fritt taga i anspråk grus, sten, torv, lera eller därmed jämförliga naturtillgångar från löneboställe för byg- gande och underhåll av prästgård och därtill hörande väg. Givetvis gäller detta även löneboställets husbehov. Då fråga är om substansuttag eller upp- låtelse av rätt därtill för andra än nu angivna ändamål erfordras stifts- nämndens tillstånd. Stiftsnämnden må härvid föreskriva, att influten in- komst skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet.
Innan utarrendering sker av löneboställes jordbruksdel —— skogsdelen får ej utarrenderas — skall boställsnämnden enligt 25 & hålla ekonomisk be-
siktning å bostället och därvid bestämma arrendevillkoren för den nya ar- rendeperioden. Nämnden skall också pröva om vid den nya utarrenderingen arrendatorn äger rätt till förlängning av arrendeförhållandet, s.k. options- rätt. Arrendet upplåtes sedan av pastoratet, som därvid för det fall options- rätt föreligger är helt bundet av de arrendevillkor, som boställsnämnden bestämt; om optionsberättigad arrendator ej finnes kan pastoratet begära högre arrendeavgift. Därest utarrendering ej kan ske på de av boställsnämn- den fastställda villkoren har pastoratet att göra anmälan därom till stifts- nämnden.
För utarrenderingen gäller enligt 26 5, i den mån ej annat följer av bo- ställsordningen, stadgandena i 2 kap. 58—60 åå lagen om nyttjanderätt till fast egendom samt i övrigt föreskrifterna i allmän lag beträffande jordäga- res och nyttjanderättshavares rättigheter och skyldigheter, även om sådan föreskrift skulle kunnat sättas ur tillämpning genom avtal. De särskilda be- stämmelserna i boställsordningen är fåtaliga och för utarrenderingen gäller alltså i huvudsak arrendeföreskrifterna i den s. k. arrendelagen, d. v. s. 2 kap. nyttjanderättslagen.
I arrendelagen skiljes mellan jordbruksarrenden i allmänhet, för vilka gäller bestämmelserna i 1—48 åå, och de sociala arrendena, vilka i första hand regleras i 49—69 55. Sistnämnda specialreglering, vilken avser en- dast vissa uppräknade slag av jordägare (bolag, förening m.fl.) och vissa särskilda slag av arrenden (högst 50 hektar odlad jord), tillkom genom lagstiftning år 1943 i syfte att bereda en tryggare ställning åt arrendatorerna av ifrågavarande jordbruk. Medan flertalet av de allmänna bestämmelserna är dispositiva — arrendelagen bygger på den gamla regeln att förord (avtal) bryter lag — är föreskrifterna i specialregleringen med ett undantag av tvingande karaktär. Dessutom är vissa dispositiva bestämmelser i den all- männa avdelningen tvingande vid de arrenden för vilka specialregleringen är tillämplig. I övrigt föreligger avtalsfrihet även beträffande dessa sociala arrenden.
Genom ändringar i boställsordningen år 1950 har denna författning kom- mit att i huvudsak ansluta sig till 1943 års sociala arrendelagstiftning. Vissa skiljaktigheter föreligger dock. En redogörelse för dessa torde här vara av intresse för bedömning av den ställning, som hoställsarrendatorn intager i jämförelse med arrendator av jordbruk, som faller under de sociala ar— rendebestämmelserna.
En skiljaktighet innebär ovan återgiven bestämmelse i 26 5 boställsord— ningen enligt vilken samtliga tillämpliga föreskrifter i arrendelagen (d. v. s. 1—48 och 58—60 55) skall vara tvingande beträffande boställsarrendena. Ytterligare Specialregler återfinnes i 27—30 55 boställsordningen.
Utarrenderingen skall, där icke särskilda omständigheter föranleder an- nat, ske på tio år i sänder (27 5). Enligt de sociala arrendebestämmelserna är arrendetiden »minst fem år». (I de allmänna bestämmelserna i arrendela— gen stadgas endast att utarrenderingen skall ske »för viss tid».)
Boställsarrendatorn är skyldig att svara för mindre reparationer men kan i arrendekontraktet tillförbindas att svara för normalt underhåll (28 5). Vid de sociala arrendena är arrendatorns underhållsskyldighet begränsad till att avse mindre reparationer. Förbehåll i arrendeavtalet att arrendatorn skall ha en vidsträcktare underhållsskyldighet är utan verkan mot arrenda- torn. (Vid arrende i allmänhet svarar arrendatorn för normalt underhåll).
Till- och avträdessyn samt annan syn på löneboställe skall verkställas av boställsnämndens tre ledamöter (29 5). Härvid är att märka att ifrågava- rande syn icke förrättas av boställsnämnden såsom sådan, utan nämndens tre ledamöter är att anse som synemän vid syner enligt 10—13 55 arrendela- gen. Denna lags bestämmelser skall därför i tillämpliga delar följas vid synen.
Vid fem års innehav av arrendet äger boställsarrendatorn eller om han avlidit hans maka och barn optionsrätt, innebärande företrädesrätt att ånyo arrendera lönebostället på de villkor boställsnämnden fastställt. Options— rätten kan dock bringas att förfalla dels därigenom att arrendatorn påtag- ligen eftersatt sina förpliktelser såsom arrendator, dels genom ändrad dis- position av bostället (30 5). Den nya arrendeperioden skall som ovan nämnts omfatta tio år. Enligt de sociala arrendebestämmelserna innebär optionsrät- ten endast rätt till fem års förlängt arrende. Å andra sidan saknas där be- stämmelsen om fem års arrendeinnehav såsom förutsättning för options- rätten. Vid de sociala arrendena kan jordägaren bryta optionsrätten om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, om jordägaren själv eller anhörig skall bruka fastigheten samt om det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt men för jordägaren att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Enligt förarbetena till lagen skall sistnämnda bestämmelser kunna tillämpas bl. a. när en jordägare vill om- reglera sina arrendeställen i syfte att tillskapa mera bärkraftiga jordbruk. (Vid arrenden i allmänhet föreligger ej optionsrätt.)
Slutligen må anmärkas, att boställsarrendatorn icke år lagligen tillför- säkrad sådan rätt till husbehovsfiske, som enligt de sociala arrendebestäm- melserna (63 5) tillkommer arrendatorn. För boställsarrendator gäller vi- dare varken den rätt till skogsfång eller till kreatursbete å utmark tillhörig jordägaren men ej ingående i arrendet, som vid de sociala arrendena (64 5) under vissa förutsättningar tillförsäkrats arrendator.
Enligt 31 å boställsordningen skall, om vid utarrendering eller eljest pas- torat eller boställsnämnd väcker förslag beträffande ändring i löneboställes disposition, förslaget underställas stiftsnämnden. Initiativ till ändrad dis- position av boställe kan tagas även av stiftsnämnden. Fråga om sådan dis- positionsändring, som innebär att självständigt och bärkraftigt jordbruk icke längre kan bedrivas å brukningsdel, skall av stiftsnämnden underställas Kungl. Maj :ts prövning. Övriga dispositionsändringar skall avgöras av stifts- nämnden. En förutsättning för dispositionsändring får anses vara, att den
icke står i strid med 1947 års lag om uppsikt å jordbruk, varför lantbruks- nämndens yttrande brukar inhämtas i ärendet. Avser ändringen upplåtelse, som i 24 & sägs, äger ovan angivna bestämmelser icke tillämpning.
I 32—43 åå boställsordningen lämnas föreskrifter om boställsnämnden och dess uppsikt över boställsförvaltningen. Av dessa föreskrifter må föl- jande nämnas.
Boställsnämnden bestämmer om löneboställes bebyggande och övar till- syn över hävden vid ekonomisk besiktning å bostället. Sådan förrättning skall hållas minst vart femte år. I regel hålles en besiktning i samband med boställsnämndens behandling av frågan om boställets utarrendering och en mitt under arrendeperioden. Om besiktningen beslutar stiftsnämnden; den förrättas ibland av boställsnämndens ordförande ensam men kan då ej omfatta fråga om utdömande eller insyning av laga hus. Ordföranden kan anlita byggnads- eller eljest sakkunnig person att mot ersättning av pasto- ratet biträda nämnden. Boställsnämnden äger ålägga pastoratet att verk- ställa erforderlig ny- eller ombyggnad av boställets laga hus. Innan beslut härom fattas, skall tillfälle beredas pastoratet att inkomma med förslag till ritningar och arbetsbeskrivning. Föreskrives endast reparationer skall, be- roende på deras omfattning, anges om det är pastoratet eller arrendatorn, som skall utföra och bekosta arbetena. Föreskrifter om bättringar av ägor- na å bostället skall avse arrendatorn. Tid skall utsättas, inom vilken de åt- gärder, som föreskrivits av boställsnämnden, bör vara verkställda. Om före- skrivna nybyggnads— eller underhållsarbeten icke fullgjorts inom den ut— satta tiden, skall boställsnämnden därom underrätta stiftsnämnden, vilken har möjlighet att hos överexekutor påkalla, att arbetena verkställes genom dennes försorg på pastoratets respektive arrendatorns bekostnad. Medel må härvid förskotteras av kyrkofonden. —— Boställsnämnden är ej bunden av de beslut nämnden tidigare fattat utan kan, där ändrade förhållanden föran- leder därtill, annorlunda förordna. Därest boställsnämnds beslut icke är enhälligt i fråga om utförande av större ny- eller ombyggnad å boställe, skall frågan hänskjutas till stiftsnämnden för prövning och avgörande.
Av det anförda framgår, att den ekonomiska besiktningen är en förrätt- ning för kontroll av pastoratets förvaltning och i viss mån arrendatorns skötsel av bostället. Den avser däremot icke att reglera pastoratets och arren- datorns mellanhavanden. För detta ändamål finnes i stället syn och skilje- dom, varom föreskrifter lämnas i 10—13 respektive 18, 19 och 43 55 i ar- rendelagen. Synen, vilken i regel hålles särskilt, avser att fastställa i vilket skick bostället var dels vid arrendatorns tillträde dels vid hans avträde. Synemännen —— här boställsnämndens tre ledamöter —— jämför sedan de båda synehandlingarna. Har bostället försämrats under arrendetiden, blir arrendatorn ersättningsskyldig för försämringen. Är bostället vid avträdet bättre än vid tillträdet, skall pastoratet utge ersättning för förbättringen. En syn, som hållits enligt lagens regler och ej klandrats vid domstol, gäller
som fullt bevis för boställets skick vid den tidpunkt, vartill synen hänför sig. Vissa tvister mellan parterna såsom om lösen till arrendator för vissa av denne gjorda investeringar (s.k. överloppshus m.m.) å bostället måste emellertid hänskjutas till avgörande av skiljemän. Som sådana kan, om parterna är överens, utses boställsnämndens tre ledamöter. Mot skiljedomen kan talan föras efter stämning till vederbörande häradsrätt.
Såsom tidigare nämnts får löneboställes skog icke utarrenderas. För pasto- ratens förvaltning och skötsel av boställsskogen gives särskilda bestämmelser i 44—54 55 boställsordningen. Den direkta skötseln skall handhas av pasto- ratets Skogsbiträde. Denne kan _ enligt lagändring år 1942 —- orn stifts- nämnden så föreskriver vara anställd av två eller flera pastorat gemensamt. — År 1963 fanns 70 distrikt med heltidsanställda skogsbiträden. Dessa sva- rade för vården av närmare 75 % av den totala ecklesiastika skogsmarks- arealen medan för återstående del fanns 218 deltidsanställda skogsbiträden. — Skogsbiträde utses av stiftsnämnden efter av vederbörande pastorat före- taget val. Stiftsnämnden bestämmer och utbetalar hans avlöning (44 5). Kostnaderna för Skogsbiträde skall enligt ändring i kyrkofondslagen år 1963 (prop. 1963: 95) bestridas ur kyrkofonden. Skogen skall skötas efter en av stiftsnämnden upprättad och efter hörande av pastoratet fastställd skogs— hushållningsplan. Denna skall omfatta en tid av tio år men kan, om syn- nerliga skäl därför föreligger, ändras under löpande period. Hushållnings— planen skall avse att ernå möjligast jämna avkastning och bästa ekonomis— ka resultat; i fråga om ek- eller bokskog bör dock även naturskyddssyn- punkter beaktas och för skyddsskogar d. v. s. skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt, äger Kungl. Maj :t inskränka pastoratets brukningsrätt (45 och 46 55). I planen skall anges den virkes- mängd, som under giltighetstiden får uttagas (47 å). Stiftsnämnden skall, om pastoratet så begär, även låta upprätta torrläggningsplan (48 5). Om uppgörande av hushållnings- eller torrläggningsplan föranleder förrättning å marken, skall pastoratet på anmodan tillhandahålla erforderlig hantlang- ning (49 5). För det fall stiftsnämnden vid upprättande av Skogshushåll- ningsplan tillfälligt anlitar biträde, skall enligt 6 5 andra stycket 7) kyrko- fondslagen kostnaderna härför bestridas ur kyrkofonden. I sistnämnda plan äger stiftsnämnden meddela föreskrifter om skogsvårdsåtgärder och kan även eljest föreskriva dylika åtgärder i syfte att efter inträffade skador eller överavverkning återställa skogen i dess tidigare skick (50 5). Stiftsnämnden skall underrättas om fullgörandet av föreskrivna skogsvårdande åtgärder. Om dessa ej verkställts inom utsatt tid, äger nämnden hos överexekutor påkalla, att verkställigheten besörjes av denne på pastoratets bekostnad, därvid kostnaderna förskjutes av kyrkofonden (51 å). Avverkning på bostäl- les skog får ske endast efter utsyning, som pastoratets Skogsbiträde utför i enlighet med stiftsjägmästarens anvisningar. För svårföryngrad skog sker dock utsyningen, där Kungl. Maj:t på framställning av stiftsnämnden så
beslutat, av stiftsj ägmästaren eller annan hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig utbildning; för skyddsskogar finnes särskilda föreskrif- ter. Kostnader för utsyningen bestrides i dessa senare fall ur kyrkofonden men pastoratet besörjer hantlangningen (52 å). Skedd eller befarad avverk- ning i strid mot fastställd hushållningsplan kan föranleda avverkningsför- bud (53 och 54 55).
Enligt 55 & boställsordningen skall församling vara bibehållen vid förut innehavd rätt till virke in natura för vissa angivna ändamål. Dylik rätt föreligger i första hand vid byggande av och reparationer å löneboställe och prästgård. I den mån den avverkningsbara virkesmängden därtill lämnar tillgång äger församlingen även erhålla virke för byggande och underhåll av kyrka, kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård. I praxis har före— varande paragraf i regel tillämpats på så sätt, att virke till löneboställe får tagas endast från boställets egen skog, till prästgård från samtliga boställs— skogar i pastoratet och till kyrka m.m. från boställsskogarna inom veder- börande församling.
Avkastningen av löneboställes jordbruk och skog skall användas till av- löning av pastoratets präster och kyrkomusiker. För de bestämmelser, som härutinnan gäller, redogöres närmare i avsnittet om kyrkofonden.
För ny- eller ombyggnad, som pastorat ålägges att utföra å löneboställe, kan enligt 14 & kyrkofondslagen byggnadsförskott erhållas ur kyrkofonden efter prövning av statskontoret. Enahanda gäller där fråga är om kostnader för dikning, vattenavledning, invallning eller anläggande av avloppsledning, vissa vägföretag och lantmäteriförrättningar samt täckdikning eller annan grundförbättring å löneboställe. Byggnadsförskottet skall jämte ränta i första hand gottgöras kyrkofonden ur avkastningen från bostället. Föreskrifter om villkor m.m. för erhållande av dylikt förskott lämnas i 4 kap. reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik medelsförvaltning.
Löneboställena bildar den ojämförligt största och värdefullaste delen av den inkomstgivande kyrkliga jorden i riket. Av den undersökning, som gjorts av 1960 års ecklesiastika boställsutredning, och vilken ställts till kyr- ka-statutredningens förfogande, framgår att antalet löneboställen uppgår till 4 133 med en sammanlagd areal av omkring 470 000 hektar. Åker och kultiverad betesmark omfattar cirka 79 000 och den produktiva skogsmarken cirka 285 000 hektar. Som jämförelse må nämnas att enligt samma under- sökning den totala arealen av samtliga ecklesiastika jordbruks- och skogs- bruksfastigheter i riket utgör omkring 501 000 hektar, varav belöper på åker och kultiverad betesmark cirka 88 000 och på den produktiva skogsmarken cirka 302 000 hektar. Av inägojorden hänför sig alltså cirka 90 procent och av den produktiva skogsmarken 94 procent till löneboställena.
I serien Kommunernas finanser har löneboställena upptagits med ett taxeringsvärde vid 1964 års slut av 462,7 miljoner kronor. De till lönebo- ställena hänförliga skulderna har icke redovisats särskilt. Beträffande det
ekonomiska utfallet av förvaltningen av löneboställena må nämnas att enligt en av boställsutredningen gjord sammanställning avkastningen från bo- ställenas jordbruk och skog år 1963 uppgick till 48,5 miljoner medan ut- gifterna var 36,1 miljoner kronor. Nettoavkastningen utgjorde alltså 12,4 miljoner kronor. Av sammanställningen framgår vidare att inkomster från och utgifter för jordbruket var 13,0 respektive 12,0 miljoner och för skogs- bruket 35,5 respektive 15,7 miljoner kronor. I sammanställningen redovi— sades härutöver en gemensam utgiftspost å 8,4 miljoner kronor. Om denna post, som huvudsakligen utgöres av skatter, skiftas uppskattningsvis med 1/3 på jordbruket och 2/s på skogen innebär detta, att jordbruket utvisat un- derskott med 1,8 miljoner medan skogen lämnat överskott med 14,2 miljoner kronor.
Av intresse kan i detta sammanhang vara att ställa den kyrkliga fasta egendomen i relation till övrig jord i riket. Enligt vad som framgår av Sta- tistisk årsbok 1966 utgjorde år 1961 arealen åker och kultiverad betesmark — däri dock ej inräknade brukningsenheter under två hektar — i riket cirka 3 458 000 hektar. Av denna areal skulle enligt ovan på motsvarande kyrklig jord belöpa 88 000 hektar eller 2,5 procent. Samtliga skogar i riket hade år 1965 en areal av omkring 22 794000 hektar. Härav hänförde sig 301 000 hektar eller 1,3 procent till den kyrkliga skogen. Som jämförelse kan vidare nämnas att arealen av kronoskogarna under domänverket och av aktiebo- lagsskogarna uppgick till 4 289 700 respektive 5 682 000 hektar.
Prästlönefonderna
I 6 5 andra stycket kyrkliga försäljningslagen stadgas att vid utbyte eller försäljning av prästboställe, varmed enligt ovan förstås såväl prästgård som löneboställe, den behållna mellangiften eller köpeskillingen skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetill- gång för vederbörande pastorat. —— Såsom nämnts i redogörelsen för präst- gårdarna brukar Kungl. Maj:ts dispensrätt komma till användning endast då fråga är om att disponera medel, som influtit vid försäljning av präst- gård, för anskaffande av ny prästgård. _ Vidare föreskrives i 7 5 1 mom. prästlönekostnadslagen att ersättning, som till följd av expropriation eller av annan jämförlig anledning influtit för prästgård eller löneboställe, som förvaltas av pastorat, skall av pastoratet fonderas.
På dylikt sätt uppkomna fonder liksom annan för avlöning av försam- lingspräst i pastoratet avsedd fond skall enligt 7 5 2 mom. prästlönekostnads- lagen utgöra prästlönefonder för pastoratet. I begreppet annan avlöningsfond ingår bl.a. fond, vilken bildats av medel, som lämnats i ersättning för rät- ten att taga i anspråk å boställe befintlig sten-, grus-, ler- eller torvtäkt, fond, som bildats av kapitaliserad jordbruks- eller skogsavkastning eller av influtna pastoralier (inkomster), som icke erfordrats för prästens avlöning,
samt donationsfonder. Prästlönefond skall jämlikt 3 mom. samma paragraf förvaltas av pastoratet samt göras räntebärande på samma sätt som omyn— digs medel. De föreskrifter, som härutinnan gäller, är meddelade i 15 kap. 4 & föräldrabalken samt förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel. Placering av prästlönefondsmedel får i enlighet härmed ske genom inköp av vissa slag av obligationer, genom utlåning mot säkerhet av inteckning i fastighet av viss beskaffenhet inom sextio procent av fastighetens senast fastställda taxe- ringsvärde eller genom insättning i bank. Med domkapitlets medgivande kan fondens tillgångar placeras på annat sätt. En tiondel av den årliga ränteav- kastningen av fond, som utgör ersättningsmedel för jord, skall enligt före- skrift i särskild kungörelse (1942: 968) läggas till kapitalet.
Enligt bestämmelser i lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användan- de i vissa fall av prästlönefond m.m. kan fondmedel också få användas till bestridande av kostnad för nyodling, torrläggning eller annan värdebestän— dig grundförbättring av löneboställe eller till inköp av fastighet, vilken då skall förvaltas av pastoratet såsom löneboställe enligt boställsordningens föreskrifter (1 5). Fastighet, som inköpes till löneboställe, skall förvärvas och lagfaras för vederbörande pastorats räkning men med anteckning i lag- fartsprotokollet (fastighetsboken) om dels fastighetens egenskap av löne- boställe dels det eller de boställen, varifrån inköpsmedlen härrör (2 5). Lag- fart skall alltså meddelas för pastoratet även om de medel, med vilka fastig- hetsköpet finansieras, kommer från ett av kronan anslaget boställe. I förar- betena till lagen (Kungl. Maj:ts skriv. nr 16 till 1941 års kyrkomöte, s. 41) framhöll föredragande statsrådet, att någon ändring av de omvandlade avlöningstillgångarnas rättsställning icke var åsyftad. Lagfarten för pasto- ratet är alltså ej bestämmande för äganderätten.
I kungörelsen den 11 december 1942, nr 967, lämnas föreskrifter om till— lämpningen av prästlönefondslagen. Det ankommer enligt dessa föreskrifter (1 5) på stiftsnämnden att ha sin uppmärksamhet riktad på möjligheten och lämpligheten av att använda pastorats prästlönefond till grundförbätt- ring av boställe eller till inköp av fastighet samt att i förekommande fall vidtaga erforderliga åtgärder för sådan placering. Fråga om inköp av fastig- het med högre värde än 100 000 kronor (SFS 1964: 50) skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Gäller frågan köp av fastighet med lägre värde eller avser den användande av fond till grundförbättring av boställe, äger stifts» nämnden själv besluta därom. Redogörelse för beslut av sist angivet slag skall varje år insändas till ecklesiastikdepartementet, därvid ändamålet och skälen för den beslutade dispositionen skall anges.
Avkastningen av prästlönefonderna skall användas för att bestrida pasto— ratets kostnader för präst- och kyrkomusikerlönerna. Jämlikt 7 5 andra stycket kyrkofondslagen skall avkastningen beräknas till den procent av fondens kapital, som Kungl. Maj:t med hänsyn till de allmänna ränteförhål-
landena bestämmer. Procentsatsen utgör enligt kungörelsen den 19 sept. 1945, nr 633, tre procent.
Enligt uppgift i serien Kommunernas finanser år 1964 uppgick prästlöne- fondernas behållning vid nämnda års slut till 115 miljoner kronor.
Stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
Enligt prästlönefondslagen kan vidare medel tillhörande prästlönefonder från flera pastorat omhändertagas till förvaltning av stiftsnämnden och sammanföras till en särskild fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond, att användas till inköp av fastighet. Fonden utgör egen juridisk person. Den kan sålunda förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara. Representantskapet utövas av de myndigheter, d. v. s. stiftsnämnd, länsstyrelse och kammarkollegiet, som har att föra talan för övrig ecklesiastik jord (3 5). Förvärv av fastighet för medel från prästlönejordsfond skall ske för fondens räkning. Sådan fastig- het benämnes stifts prästlönefondshemman och förvaltas av stiftsnämnden i enlighet med vad som är stadgat för allmänna kyrkohemman (4 5). Härut— innan gäller bestämmelserna i stadgan den 29 juni 1945 (nr 588) angående stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastik jord (ecklesiastik arrendestadga). För arrendestadgans bestämmelser, som äger tillämpning å de s.k. eckle- siastika arrendegårdarna, till vilka _ förutom de allmänna kyrkohem— manen och stifts prästlönefondshemman _ klockarhemman och biskops- hemman är att hänföra, lämnas en redogörelse nedan i avsnittet om de ecklesiastika arrendegårdarna. Till skillnad mot övriga ecklesiastika arren- degårdar, vilkas avkastning tillföres kyrkofonden, skall den behållna av- kastningen av prästlönefondshemman tillkomma vederbörande pastorat i förhållande till storleken av de fondmedel, som från pastoratet tagits i anspråk för inköp av hemmanet. Kostnaderna för förvaltningen kan under vissa förhållanden få täckas med förskott ur kyrkofonden, att gottgöras av den avkastning, som senare inflyter från hemmanet. Pastoratets andel i hemmanets avkastning skall användas till bestridande av utgifterna för pastoratets präst- och kyrkomusikerlöner (5 5).
Därest prästlönefondshemman eller del därav försäljes, skall den behållna köpeskillingen tillföras prästlönejordsfonden och avkastningen disponeras på samma sätt som hemmanets avkastning. Försäljningsmcdlen kan an- vändas till grundförbättring av prästlönefondshemman eller löneboställe eller till fastighetsköp (6 5).
I tillämpningsföreskrifterna till prästlönefondslagen ålägges stiftsnämn- den att bevaka möjligheterna att inköpa lämpliga egendomar _ företrädes- vis skogsfastigheter _ inom stiftet till prästlönefondshemman. Fråga om sådant förvärv skall underställas Kungl. Maj:ts prövning (3 5).
Beträffande placering av stifts prästlönejordsfonds medel gäller i övrigt
samma bestämmelser som för kyrkofonden och andra fonder, som står un- der statskontorets vård och förvaltning. Härtill återkommer utredningen i avsnittet om kyrkofonden.
Enligt uppgift av 1960 års ecklesiastika boställsutredning förekom präst- lönefondshemman år 1963 endast i Skara, Växjö, Göteborgs och Karlstads stift och omfattade en sammanlagd areal av i runt tal 2 900 hektar, därav 120 hektar inägojord och 2 385 hektar produktiv skogsmark. Antalet skiften utgjorde totalt 36. l kyrka—statutredningens betänkande Kyrkor och sam- fund i Sverige (SOU 1963: 39 s. 58) har hemmanens taxeringsvärde upp- givits till 1,6 miljoner kronor.
Klockarjorden
På sätt framgår av den allmänna historiken (s. 86 f.) har jämlikt 1938 års klockarboställslag en avveckling skett av klockares och organists innehav på lön av boställsjord. I den proposition 1938: 188, varigenom förslag till lagen framlades, uppgavs antalet klockar- och organistboställen till 774. De flesta av dem var små och av förhållandevis ringa värde. Endast 474 stycken var försedda med mer eller mindre fullständig bebyggelse. I de allra flesta fallen har lönefastighet överlämnats till vederbörande församling med lika fri dispositionsrätt, som gäller beträffande församlingskommunal jord. Endast i ett fåtal fall — år 1950 tillhopa 23 _ har lönefastighet kom- mit att disponeras för kyrkofondens räkning såsom klockarhemman. I vederlag har församlingen respektive kyrkofonden iklätt sig ansvaret för det på visst sätt fastställda kapitalvärdet av fastigheten _ boställskapitalet _ samt skyldigheten att till pastoratet erlägga den s. k. boställsräntan, vilken bestämmes efter boställskapitalets realvärde. Boställsräntan skall användas till avlönande av pastoratets präster och kyrkomusiker.
Den reella, behållna avkastningen av klockarhemman ingår i kyrkofon- den. Förvaltningen av sådan fastighet omhänderhas av stiftsnämnden i en- lighet med bestämmelserna i ecklesiastika arrendestadgan. För dessa be- stämmelser redogöres nedan i avsnittet om de ecklesiastika arrendegårdarna, där uppgift även lämnas rörande antalet arrendegårdar, deras taxerings- värde m. m.
Domkyrkorna
Såsom framgår av den allmänna historiken (s. 88 ff) intager de äldre från den katolska tiden härstammande domkyrkorna i Uppsala, Linköping, Ska- ra, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund en särställning gentemot de under senare tid tillkomna domkyrkorna. För de äldre domkyrkorna finnes särskil— da förvaltningsbestämmelser meddelade i 1686 års kyrkolag. Enligt 24 kap. 4 5 skall biskoparna tillika med domkapitlen låta sig vårda om domkyrkor-
nas inkomster, inventarier, fastigheter och räkenskaper och vad helst dem angår. I 26 kap. stadgas, att vid varje domkyrka skall finnas en syssloman, tillika präst, vilken skall lämna predikobiträde när han ej hindras av sitt ämbete. Sysslomannen skall antagas av biskopen med domkapitlets vetskap och samtycke samt ställa borgen för sig på det att domkyrkan må ha en uss försäkring om skadestånd, ifall kyrkan av sysslomannens försummelse eller oriktighet tager någon skada. Han skall ha vård och tillsyn över domkyrko— byggnaden samt med några andra därtill förordnade, däribland en bygg-— nadssakkunnig, syna domkyrkans brister och upprätta förslag till deras botande. För arbetenas utförande skall landshövdingen och biskopen ujp— rätta kontrakt med hantverkare, och sysslomannen skall ha uppsikt över reparationsarbetet. Biskopen och domkapitlet skall ha tillsyn över att sysslomannen till domkapitlet inlevererar domkyrkans räkenskaper vilka där skall överses och sedan levereras till landskontoret (numera riksre— visionsverket). Domkyrkans fasta egendom skall sysslomannen och andra vederbörande vårda sig om så att den, rätt skött, vidmakthålles och skyddas. mot intrång.
Enligt dessa bestämmelser skall alltså sysslomannen under biskopens, domkapitlets och i viss grad även landshövdingens inseende ha den når— maste vården och tillsynen över domkyrkan och dess egendom. Någon annan domkyrkostyrelse känner kyrkolagen icke till. I praxis är emellertid för vissa av ifrågavarande äldre domkyrkor förvaltningen organiserad på annat sätt.
Vid domkyrkorna i Uppsala, Skara, Strängnäs och Växjö handhas fiir-- valtningen i huvudsak enligt kyrkolagens bestämmelser. I Uppsala finnes dessutom såsom rådgivande och beredande organ en domkyrkonämnd, lie-— stående av domprosten, stiftssekreteraren, två av domkapitlet valda leda- möter samt två av församlingen valda ledamöter. I Linköping förvaltas dom—- kyrkan av en domkyrkostyrelse bestående av domkapitlets ledamöter med landshövdingen som ordförande. För förvaltningen av domkyrkan i Västerås. finnes en domkyrkokommission bestående av landshövdingen, biskopen, domprosten, två lektorer, borgmästaren och två rådmän. Vid samtliga dessa domkyrkor finnes sysslomän anställda.
För vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och dess egendom gäl- ler Kungl. Maj:ts stadga den 17 november 1859 med däri senare vidtagna ändringar och tillägg. Enligt denna stadga skall den närmaste vården och förvaltningen av domkyrkan och dess egendom tillkomma domkyrkorådet. Detta utgöres av fem ledamöter, av vilka domprosten och borgmästaren i Lund är självskrivna. Av de övriga utses bland domkyrkoförsamlingens med- lemmar en av länsstyrelsen i Malmö och biskopsämbetet, en av akademiska konsistoriet och en av domkyrkoförsamlingen bland dess kyrkorådsleda- möter. Till biträde vid förvaltningen äger domkyrkorådet antaga en kamre- rare eller inspektor och en notarie samt erforderlig betjäning. På förslag;
av domkyrkorådet förordnas av länsstyrelsen och biskopsämbetet en arki- tekt.
För reglering av inkomster och utgifter för de äldre domkyrkorna finnes av Kungl. Maj:t fastställda stater. Nedan lämnas beträffande envar av dessa domkyrkor en redogörelse för innehållet i gällande stat.
För Uppsala domkyrka finnes en av Kun-gl. Maj:t den 29 juni 1966 fast-ställd stat, vilken gäller tills vidare under fem år från och med den 1 juli 1966. Staten, som balanserar på 93250 kronor, utvisar att domkyrkans årliga inkomster ut- göres av ersättning för domkyrkotunnorna 26000 kronor, behållen inkomst av domkyrkans fastigheter 19000 kronor, räntor 24 250 kronor samt diverse in- komster 24 000 kronor. Den sista pos—ten härrör huvudsakligen från domkyrkans visningskassa. På utgiftssidan upptages personvalkostnader, omkostnader för dom— kyrkan, dess inventarier och tomt, omkostnader för domkapitlets expeditionsloka- ler, underhåll och brandförsäkring av till domkyrkan upplåten del av ärkebiskops— gården samt diverse utgifter. Såsom reserverade medel — utgörande det belopp varmed domkyrkans samtliga inkomster överstiger dess samtliga utgifter — upp— tages 24 140 kronor.
Genom beslut den 19 november 1965 har Kun»gl.Maj :t fastställt stat för Linköpings domkyrka att lända till efterrättelse tills vidare under fem år från och med den 1 januari 1966. Staten balanserar på 12 400 kron-or. På inkomstsidan upptages föl- jande poster: ersättning för indragen kronotionde 8 500 kronor, ränta av domkyr- kans forna kvarn i Tannefors 500 kronor, ränta å försäljningsmedel 3 300 kronor samt diverse inkomster 100 kronor. Bland utgiftsposterna märkes underhåll av domkyrkobyggnladen och domkyrkans övrig-a fastigheter, diverse all-männa omkost— nader samt skrivmateriel och expenser för sysslomansexpeditionen. Bortsett från arbetsgivareavgift upptages i staten icke några personalkostnader. Det anmärkes dock, att domkyrkosysslomannen äger åtnjuta fri bostad i sysslomansgården. Såsom reserverade medel upptages 500 kronor.
Staten för Skara domkyrka är av Kungl. Maj :t fastställd den 5 november 1965 och gäller tills vidare under fem år från och med den 1 januari 1966. I staten, som balanserar på 26 400 kronor, är på inkomstsidan uppförda följande poster näm- ligen indelningsersättning från Skaraborgs län 7 500 kronor, ersättning för inom Älvsborgs län indragna ränte- och tiondeanslag 5 900 kronor, ersättning för indragna avgifter av domkyrkoj ord vid Skara 3 200 kronor, ersättning för indragna avgifter av stadsjord vid Skara 28 kronor, bidrag till domkyrkans underhåll av Skara församling 500 kronor, vissa hyresinkomster 5 100 kronor, ränta å försälj- ningsmedel för försålt domkyrkosysslomansboställe 4 000 kronor samt diverse 172 kronor. På utgiftssidan upptages allmänna omkostnader, underhåll och repara- tioner av domkyrkan och domkapitelhuset, räntor, amorteringar, avlöninvgar till domkyrkosyssloman och ordningsvakt i domkyrkan samt avgift för vård och förvaring av domkyrkans bibliotek. Såsom reserverade medel upptages 700 kronor.
För Strängnäs domkyrka finnes en. av Kungl. Maj:t genom beslut den 17 april 1964 fastställd stat, som gäller tills vidare under tre år från och med den 1 juli 1964. Staten balanserar på 36 635 kronor. På dess .i-nkomstsida upptages ersättning för indragen domkyrkospwannmål och vinsäd med 12 500 kronor, arrenden för två domkyrkohemman och för domkyrkosågen med tillhopa 4 870 kronor, hyror för vissa fastigheter med sammanlagt 2 865 kronor, räntor med 2 400 kronor, inkomst av viss skogsfastighet med 13 000 kronor samt diverse inkomster av tillfällig natur med 1 000 kronor. Å utgiftssidan upptages bl. a. löner till bibliotekarien, dom- kyrkosysslomannen, organisten och sångaren, klockaren, kyrkovaktmästaren samt
»domkyrkodrängen». Härjämte är upp-förda, förutom vissa belopp till underhåll och allmänna omkostnader, i staten specificerade bidrag till domkyrkans belys- ning, elektriska ringverks drift, orgels drift och domkyrkans uppvärmning med sammanlagt 800 kronor. Av formuleringen att döma synes återstående kostnader betalas av den kyrkliga samfälligheten i Strängnäs. Såsom reserverade medel upp— tages 5 060 kronor. Vidare har Kungl. Maj:t förklarat, att domkyrkosysslomannen fortfarande såsom hittills skall äga åtnjuta honom tillkommande b0ställsförmäner samt att »domkyrkodrängen» skall erhålla två famnar ved årligen.
Staten för Västerås domkyrka är fastställd genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1965 att gälla tills vidare under tre år från och med den 1 juli 1965. Enligt staten, som balanserar på 36 817 kronor, utgöres inkomsterna av ersättning av statsmedel för indragna hemmansräntor och tiondeanslag 8 700 kronor, inkomster av domkyrkans fastigheter tillhopa 25 517 kronor, ersättning av Västerås dom- kyrkoförsamling för bänkrum och klockor 2500 kronor samt diverse tillfälliga inkomster 100 kronor. Utgifterna består av avlöning till domkyrkosysslomannen, allmänna omkostnader, reparation och underhåll av domkyrkan samt underhåll av dess inventarier och fastigheter, amortering och räntor å län samt utgifter för skogarna. Såsom reserverade medel upptages 6 217 kronor.
Genom beslut den 13 maj 1966 har Kungl. Maj:t fastställt stat för Växjö dom- kyrka att gälla tills vidare under tre år från och med den 1 juli 1966. Staten balanserar på 14 900 kronor. På inkomstsidan upptages ersättning för indragen kronotionde 8 900 kronor, avgälder för två tomter samt för gamla kyrkogården 4 500 kronor, ränta å domkyrkans andel av köpeskillingen för viss lägenhet 300 kronor samt övriga ränteinkomster 1 200 kronor. Bland utgifterna märkes avlö- ningar till domkyrkosysslomannen, organisten, klockaren och vaktmästaren, under— håll av domkyrkan och dess inventarier samt allmänna omkostnader. Såsom reserverade medel upptages 2 600 kronor.
För Lunds domkyrka har Kungl. Maj:t den 25 januari 1963 fastställt stat, som gäller tills vid-are under fem år från och med den 1 samma månad. Staten balan- serar på 1 039 016 kronor. Till skillnad mot övriga äldre domkyrkor åtnjuter Lunds domkyrka icke någon ersättning av statsmedel. Dess inkomster utgöres huvudsak— ligen av arrendeavgifter och hyror från domkyrkans fastigheter samt av räntor av kapital. Sålunda upptages i staten avgifter för arrenden och övriga upplåtelser från domkyrkans lantgods med 840 000 kronor, hyror från andra fastigheter med 38 975 kronor samt räntemedel med 150 000 kronor. övriga inkomster består av pensionsavgifter från Svenska personalpensionskassan 4741 kronor, diverse in- komster av förvaltningen 5 000 kronor samt avgifter för extra belysning i kyrkan vid förrättningar och för särskild begärd ringning 300 kronor. Bland utgifterna märkes arvoden åt domkyrkokamreraren, domkyrkoarkitekten, domkyrko-rådets kontorsbiträde, klockaren, förste domkyrkovaktmästaren, vaktmästaren vid kapi- telhuset och domkyrkorådets notarie (105 612 kr), pensioner åt f. d. befattnings- havare (25140 kr), utgifter för domkyrkans lantgods (508 210 kr), omkostnader för domkyrkan (243 518 kr) och dess stadsfastigheter (36800 kr), utgifter för domkyrkorådets förvaltning (7 000 kr) samt omkostnader för gudstjänsthållningen i domkyrkan (66 400 kr). Såsom reserverade medel upptages 32 786 kronor.
Såsom framgår av staterna utgår till alla äldre domkyrkor med undantag av Lunds domkyrka vissa årliga statsanslag. Dessa anslag, som tillhopa upp- går till 81 200 kronor, utgör till största delen ersättning efter medelmarke- gångspris för kyrkorna tillkommande domkyrkotunnor och annan tionde, vilka alltsedan reformationen utgått till kyrkornas underhåll och i viss mån
kan sägas utgöra vederlag för till kronan indragna domkyrkohemman. Rätten till domkyrkotunnor och annan tionde är tillförsäkrad domkyrkorna i prästerskapets privilegier, varjämte i kyrkolagen (kap. 26 Q 3) förutsättes, att den inkomst av spannmål, som kallas domkyrkotunnan, kommer kyrkan till godo. Storleken av statsanslagen har icke bestämts med hänsyn till de olika domkyrkornas behov utan till antalet församlingar inom stiften.
En betydande inkomstpost för flertalet äldre domkyrkor är vidare avkast- ningen av fastigheter, vilka på ett eller annat sätt, huvudsakligen genom enskildas donationer eller genom kronoanslag, kommit i domkyrkornas besittning. Fastigheterna nyttiggöres ekonomiskt för kyrkornas räkning av deras styrelser, jordbruksfastigheterna genom utarrendering och bebyggda stadsfastigheter, i den mån de icke tages i anspråk för domkapitlens lokal— behov eller till bostäder åt sysslomännen, genom uthyrning. Vid dessa nyttjanderättsupplåtelser är styrelserna med undantag för domkyrkorådet i Lund icke bundna av andra föreskrifter än allmänna nyttjanderättslagens. Jämlikt kap. V i 1894 års skogsordning står emellertid skogen å domkyr— kornas fastigheter under domänstyrelsens tillsyn och kontroll. Vissa tillsyns- befogenheter i avseende å egendomen i övrigt tillkommer stiftsnämnderna.
Beträffande förvaltningen av Lunds domkyrkas fastigheter gäller sär- skilda bestämmelser i ovannämnda stadga av år 1859. Enligt denna förvaltas domkyrkans stadsfastigheter av domkyrkorådet, medan förvaltningsbefo- genheterna i avseende å jordbruksfastigheterna är uppdelade mellan stifts- nämnden och domkyrkorådet. Sålunda verkställer stiftsnämnden utarren— deringen på grundval av särskilt, efter förslag av domkyrkorådet meddelat beslut om maximi- och minimibelopp för arrendet samt prövar frågor om optionsrätt. För optionsrätt kräves fem års innehav av arrendet. Rätten förfaller dock om domkyrkan själv behöver disponera fastigheten. Arrende- tiden är bestämd till 10—20 år. Jämlikt Kungl Maj:ts cirkulär den 6 maj 1949 (nr 206) med provisoriska bestämmelser för utarrendering av bl. a. Lunds domkyrkas hemman och lägenheter åvilar nybyggnadsskyldigheten på fastighet domkyrkan, medan arrendatorn är skyldig att svara för det normala underhållet. Till- och avträdessyner skall förrättas enligt föreskrif- terna i 2 kap. nyttj anderättslagen. — I övrigt handhas förvaltningen av jord- bruksfastigheterna av domkyrkorådet.
Såvitt framgår av domkyrkornas stater är det endast domkyrkan i Skara, som erhåller bidrag från domkyrkoförsamlingen till domkyrkans underhåll, varjämte till domkyrkan i Västerås utgår ersättning från församlingen för bänkrum och klockor. Någon laglig skyldighet för församling att bidraga till underhållet av äldre domkyrka anses icke heller föreligga. Avlöningen åt de i domkyrkorna tjänstgörande befattningshavarna såsom organister, kanto- rer, klockare, vaktbetjäning, ringare och eldare bekostas huvudsakligen av församlingarna, dock att domkyrkan i Lund står huvudparten av kostna—
9—714814
derna. Enahanda är förhållandet beträffande de andra utgifter, som väsent- ligen hänför sig till församlings nyttjande av domkyrka till gudstjänstlokal, såsom kyrkans uppvärmning, belysning, renhållning m. m.
Utöver ovannämnda årliga anslag har statsmakterna ofta vid större om— byggnader och förbättringsarbeten å de äldre domkyrkorna beviljat sär- skilda anslag. Enligt de principer, som tillämpats vid bedömandet av sådana anslagsfrågor, har arbeten avseende domkyrkoförsamlingens »gagn och be- kvämlighet» ansetts böra helt bekostas av församlingen. Statsbidrag har utgått endast till kostnader för sådana arbeten, som hänför sig till dom- kyrkans »monumentala delar».
För samtliga äldre domkyrkor utom Linköpings föreligger skyldighet att tillhandahålla lokaler för domkapitlen. Denna skyldighet grundar sig på förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas. Däri stadgas nämligen, att domkapitlet skall sammanträda »uti ett bekvämt rum, som i domkyrkan eller något dess hus med allt nöd- vändigt behör därtill beredas skall». Domkapitelslokalerna liksom även lokalerna för stiftsnämnden är i dessa fall inrymda i byggnad, som tillhör domkyrkan. För stiftsnämnden i Västerås förhyr emellertid domkyrkan särskilda lokaler i annan byggnad. Någon hyresersättning till domkyrkorna utgår icke vare sig för domkapitlens eller för stiftsnämndernas lokaler. Kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning, renhållning och möble- ring bestrides i allmänhet av stats- och kyrkofondsmedel. _ I Linköping tillhandahålles domkapitlet och stiftsnämnden lokaler i ett för stiftets byggnadskassas medel uppfört hus.
De äldre domkyrkorna —— med undantag av domkyrkan i Växjö _— åligger vidare i princip skyldighet att bekosta utgifterna för byggande och under- håll av biskoparnas tjänstebostäder, biskopsgårdarna. Visserligen skulle enligt den år 1936 genomförda löneregleringen för biskoparna nämnda ut- gifter bestridas ur kyrkofonden. Men domkyrkorna befriades icke från deltagande i kostnader, som förut ålegat dem. I den mån det enligt dittills gällande bestämmelser åvilat domkyrka att deltaga i kostnad för tillhanda- hållande av tjänstebostad åt biskop kan alltså sådan skyldighet fortfarande utkrävas. Detta gäller under förutsättning, att medel för ändamålet finnes tillgängliga, vilket i regel icke torde vara fallet såvitt angår andra domkyrkor än Lunds domkyrka.
Av de yngre domkyrkorna förvaltas domkyrkorna i Göteborg, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm samt förutvarande domkyrkan i Mariestad såsom församlingskyrkor i enlighet med bestämmelserna i församlingssty— relselagen. Vid Visby och Mariestads kyrkor finnes dock sysslomän an- ställda. Dessa har emellertid icke vård om kyrkorna utan utövar endast kontroll över dispositionen samt redovisar de till kyrkorna utgående stats- anslagen. Förvaltningen av domkyrkan i Karlstad handhas av landshöv-
dingen och biskopen såsom kyrkans föreståndare med biträde av sysslo- mannen. För den förutvarande domkyrkan i Kalmar finnes inrättat ett dom- kyrkoråd, som till sitt biträde har en domkyrkosyssloman.
Med undantag av domkyrkan i Kalmar finnes icke några av Kungl. Maj:t fastställda stater för de yngre domkyrkorna. För Kalmar domkyrka har stat fastställts genom kungl. brev den 12 april 1918 att lända till efterrättel- se från och med den 1 januari 1918 och tills vidare intill dess annorlunda kunde bliva av Kungl. Maj :t förordnat.
I likhet med de äldre domkyrkorna med visst undantag åtnjuter de yngre domkyrkorna, utom kyrkorna i Luleå och Stockholm, årliga statsanslag, nämligen kyrkorna i Göteborg, Karlstad, Kalmar och Mariestad ersättning för domkyrkotunnor eller annan kronotionde, Härnösands kyrka ersättning för vin— och byggnadssäd och Visby kyrka bidrag med visst kontant belopp. Icke heller för dessa kyrkor har storleken av statsanslagen bestämts med hänsyn till de olika domkyrkornas behov. Endast beträffande Visby kyrka och möjligen även Härnösands kyrka synes någon behovsprövning ha före— gått anslagsheviljandet. —— I 1967 års statsverksproposition (bil. 10, s. 108) har ersättningarna till domkyrkor och förutvarande domkyrkor uppförts med tillhopa 120 000 kronor. Nettoutgifterna för nämnda ändamål utgjorde budgetåret 1965/66 sammanlagt 116 192 kronor. I utgifterna ingår dock even- tuellt kvarstående ersättningar av angivet slag till egentliga församlingskyr- kor eller motsvarande gottgörelse.
Utöver statsanslaget enligt ovan åtnjuter domkyrkan i Kalmar gottgörelse från Kalmar stad för avkomsten av de s.k. fortifikationsjordarna. Jämlikt riksdagens beslut hade i mitten av 1800-talet vissa Kalmar f.d. fästning tillhöriga vallar och jordlägenheter med äganderätt för evärdliga tider an- slagits och upplåtits till domkyrkan. Efter riksdagens medgivande förord- nade Kungl. Maj:t den 21 augusti 1862, att nämnda fortifikationsjordar skulle överlåtas till Kalmar stad, därvid staden skulle till domkyrkan i årlig avgäld erlägga 120 tunnor spannmål, hälften råg och hälften korn, att lösas i penningar efter årets medelmarkegångspris.
Underhållet av och övriga kostnader för Luleå kyrka och Stockholms Stor— kyrka bestrides av respektive församling. Detsamma är förhållandet med Övriga yngre domkyrkor, i den mån de årliga statsanslagen och andra even- tuellt förefintliga tillgångar icke förslår därtill. Till Visby domkyrka har vid ett par tillfällen statsbidrag lämnats till kyrkans yttre restaurering.
De yngre domkyrkorna har icke någon skyldighet att svara för lokaler åt domkapitlen, dock att det till Härnösands domkyrka av staten anvisade tiondeanslaget skall disponeras jämväl till underhåll av synodalhuset, vari lokaler för domkapitlet och stiftsnämnden är inrymda, samt till expenser för domkapitlet. Skyldighet att underhålla biskopsgård har ålegat endast Karl- stads domkyrka. För biskoparna i övriga yngre stiftsstäder har bostäder anskaffats för andra medel än domkyrkornas.
Samtliga domkyrkor och förutvarande domkyrkor torde utgöra sådan-a byggnadsminnesmärken av kulturhistoriskt värde, varom förmäles i 5 18 kungörelsen den 26 november 1920 (nr 744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (se ovan 5. 97). Inseendet över att domkyr— korna lämpligen underhälles och vårdas tillkommer sålunda riksantikvarien.
I kungörelsen den 11 december 1942, nr 929, gives föreskrifter om vården av vissa inventarier i bl. a. domkyrkorna. För dessa föreskrifter har en redo- görelse lämnats å sid. 106 i avsnittet om församlingskyrkorna.
Värdet av domkyrkorna torde, med något undantag, ingå i det för kyrkor ovan redovisade värdet 1 937 miljoner kronor. Enligt en undersökning, som kyrka—statutredningen verkställt år 1960, uppgick taxeringsvärdet av den övriga fasta egendom, som besittes av domkyrkorna, år 1959 till 23,6 miljo— ner kronor. Dylik egendom har redovisats endast för de äldre domkyrkorna. Av taxeringsvärdet belöpte hela 20 miljoner kronor på Lunds domkyrkas egendom. Till de äldre domkyrkorna och deras egendom hänförliga skulder utgjorde 6,2 miljoner kronor. Av denna skuldsurnma föll 6,1 miljoner kro- nor på Lunds domkyrka och dess egendom. Beträffande de yngre domkyr- korna redovisades en skuld endast för domkyrkobyggnaden i Karlstad å 0,4 miljoner kronor. Sammanlagda värdet av jordförsäljningsmedel, som förvaltas av de äldre domkyrkorna, utgjorde 2,4 miljoner kronor.
Stadsfastigheter besittes av samtliga äldre domkyrkor, medan jordbruks- fastigheter, domkyrkohemman, finnes endast vid Strängnäs, Västerås och Lunds domkyrkor. Enligt den undersökning, som gjorts av 1960 års eckle— siastika boställsutredning, uppgår den sammanlagda arealen av domkyrko- hemmanen till 3 354 hektar, varav 2 974 hektar belöper på Lunds domkyrkas hemman. Domkyrkosysslomansboställen finnes endast vid Strängnäs och Västerås domkyrkor. Boställenas areal utgör tillhopa 178 hektar.
Biskopsgårdarna
Vid den år 1936 genomförda löneregleringen för biskoparna skildes såsom framgår av den allmänna historiken (s. 94) de för biskoparna avsedda löne— fastigheterna från de särskilda biskopsstolarna och avkomsten tillfördes kyrkofonden, vilken övertog betalningsansvaret för biskopslönerna. Undan- tag gjordes dock för biskops boställsgård i den mån denna eller del därav i fortsättningen skulle disponeras som hyresfri tjänstebostad åt biskopen. Enligt kungörelsen den 27 november 1936 (nr 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas "avlönande anslagna fastigheter utgör sådan tjänste- bostad biskopsgård. I biskopsgården kan enligt Kungl. Maj:ts bestämmande ingå utrymmen för domkapitlets eller domkyrkans behov. Genom särskilda brev till flertalet stiftsnämnder den 9 april 1937 har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser om vad som från och medden 1 maj 1937 skall utgöra biskops-
gård och därav vara upplåtet för biskopens disposition såsom dennes tj änste- bostad.
Biskopsgård skall jämlikt ovan nämnda kungörelse förvaltas av stifts- nämnden enligt av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter. Dylika föreskrifter återfinnes i cirkuläret den 30 april 1937, nr 219, med däri genom cirkulär den 10 april 1959 vidtagna ändringar. Föreskrifterna innebär sam- manfattningsvis följande. Det ankommer på stiftsnämnden att tillse, att biskopsgård med tillhörande såväl yttre som inre anordningar och inventa- rier alltid hålles i fullgott stånd. Nämnden skall vidare ombesörja uppvärm- ningen av biskopens tjänstebostad och andra i biskopsgården befintliga loka- ler. För uppvärmningen och skötseln i övrigt av biskopsgården skall nämn- den anställa lämplig person såsom gårdskarl. När biskop avträder tjänste- bostad liksom då i annat samband fråga uppkommit om utförande av större bättrings- eller ändringsarbete å biskopsgården har stiftsnämnden att föran- stalta om besiktning av densamma. För sådan besiktning bör företrädesvis anlitas vederbörande länsarkitekt eller biträdande länsarkitekt. Å biskops- gård ifrågakommande arbeten, som är att hänföra till löpande underhåll av hus, anläggningar och inventarier, må stiftsnämnden för varje budgetår låta utföra intill en kostnad av tillhopa högst 2 000 kronor. Fråga om utfö- rande av underhållsarbeten under visst budgetår, om sammanlagda kostna- den överstiger 2 000 kronor, samt av varje slags bättrings- eller ändrings- arbete, som ej kan hänföras till löpande underhåll, skall stiftsnämnden alltid hänskjuta till Kungl. Maj :ts prövning. Vid framställningen skall, om arbe- tena föranleder kostnader, som domkyrkan i sista hand kan komma att få bestrida eller vartill för domkapitlets räkning kräves anslag å riksstaten, vara fogade yttranden av domkyrkostyrelsen och domkapitlet. Kostnaderna förskjutes i sådant fall för domkyrkans respektive för statsverkets räkning ur kyrkofonden. I den mån domkyrkan eller statsverket ej i sista hand skall svara för kostnaderna skall dessa stanna å kyrkofonden.
Närmare föreskrifter om biskop tillkommande förmån av hyresfri tj änste— bostad gives i Kungl. Maj :ts cirkulär den 17 december 1965 ang. vissa bestämmelser i anledning av prästlönereglementets upphävande m. m. Sådan bostad upplåtes i publik fastighet, som Kungl. Maj :t bestämmer. Om sär- skilda skäl föreligger må biskop i stället tilldelas förhyrd tjänstebostad eller hyresersättning. Underhåll av möbler, som anskaffats av det allmänna för representationsändamål, betalas ur kyrkofonden. I allmänhet har tre rum i biskopsgården möblerats genom det allmännas försorg. I visst fall är biskop skyldig att helt eller delvis avstå från tjänstebostaden under tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, nämligen då den oundgängligen fordras för domkapitlets eller domkyrkans behov. Där särskilda omständigheter så föranleder må biskop enligt Kungl. Maj:ts bestämmande tilldelas bidrag för underhåll av planterat område, som hör till tjänstebostaden.
För biskopen i Visby stift, som även är kyrkoherde i Visby pastorat, gäller
enligt cirkuläret den 17 december 1965 att denne skall av pastoratet till- handahållas tjänstebostad i prästgård, som sägs i ecklesiastik boställsord- ning, eller annan lämplig tjänstebostad eller hyresersättning. Genom kungl. brev den 9 april 1937 har bestämts det antal rum i tjänstebostaden, som skall förses med möblering på kyrkofondens bekostnad. För underhållet av denna möblering må stiftsnämnden enligt förut berörda cirkulär den 10 april 1959 för varje budgetår använda högst 300 kronor.
För biskops tjänstebostad gäller slutligen i tillämpliga delar bestämmel— serna i bostadsordningen den 26 maj 1961, nr 335.
Enligt den av kyrka—-statutredningen år 1960 verkställda undersökningen uppgick taxeringsvärdet å biskopsgårdarna år 1959 till 2 160 000 kronor. I detta taxeringsvärde ingår dock icke värdet av biskopsgården i Stockholms stift. Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 25 mars 1955 inköptes av kyrkofonds- medel en fastighet i Stockholm, varav en del _— de två översta våningarna _ skulle upplåtas till tjänstebostad åt biskopen och utgöra biskopsgård samt återstoden biskopshemman. Fastighetens taxeringsvärde utgör enligt inhämtad uppgift 460000 kronor, varav omkring 40 procent eller 184 000 kronor kan anses belöpa på biskopsgården. Det sammanlagda taxerings- värdet å biskopsgårdarna i riket skulle alltså uppgå till i avrundat tal 2,3 miljoner kronor.
De ecklesiastika arrendegårdarna
Ecklesiastik arrendegård benämnes sådan fastighet, som förvaltas av stifts- nämnden enligt bestämmelserna i ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588). Stadgan äger utan inskränkning tillämpning på allmän- na kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och stifts prästlöne— fondshemman. I den utsträckning Kungl. Maj :t särskilt bestämmer skall stadgan även kunna tillämpas å sådan ecklesiastik fastighet, som blott i visst hänseende skall förvaltas av stiftsnämnden (2 5). Något dylikt särskilt beslut synes Kungl. Maj:t hittills icke ha meddelat.
Med allmänna kyrkohemman förstås sådana fastigheter, som ursprung- ligen varit lokala prästlönetillgångar men vilkas avkastning numera ingår till kyrkofonden. En kortfattad redogörelse för dessa fastigheter bör här lämnas. Såsom berörts i den allmänna historiken (s. 68 f.) var i 1862 års prästlöneförordning (5 9), i syfte att åstadkomma en viss utjämning av prästlönerna i olika pastorat, intaget ett stadgande, enligt vilket de inkoms- ter, som grundade sig på bl. a. arrenden för de av kronan upplåtna stom—, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke var bostadsboställen, finge »i händelse av befogenhet» överflyttas från en till annan församling. Senare bestämdes att avkastningen av de fastigheter, som enligt förord- ningen lösgjorts från tidigare tj änstinnehavare, skulle ingå till den år 1868 inrättade prästerskapets löneregleringsfond. I ett antal fall hade emellertid
genom beslut av Kungl. Maj:t avkomsten redan blivit överflyttad till präst i annat pastorat än det, varinom bostället var beläget, och indrogs därför ej till fonden. I några fall har avkomsten efter att först ha tillförts fonden därefter anslagits till sådan annan präst.
År 1914 bildades kyrkofonden jämlikt föreskrift i 1910 års kyrkofonds- lag. Enligt 3 5 3 mom. denna lag skulle till nämnda fond ingå arrende av boställen, vilkas avkomst vid 1913 års slut antingen ingick till prästerskapets löneregleringsfond eller var av Kungl. Maj:t anvisad till löneförbättring för präst i annat pastorat än det, inom vilket bostället var beläget.
I lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932 (nr 404) i dess ursprungliga lydelse erhöll motsvarande bestämmelse ändrad avfattning i det att däri såsom förutsättning för att avkomst av boställe skulle ingå till kyrkofonden angavs att avkomsten enligt 5 9 i 1862 års förordning »rätteligen» indragits till prästerskapets löneregleringsfond eller av Kungl. Maj:t disponerats till löneförbättring åt präst i annat pastorat. Denna ändring motiverades av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga (SOU 1931: 25, s. 107) sålunda: »Momentets ordalag äro valda så, att hinder icke lägges i vägen för åter- vinning av boställe, som till äventyrs kan vara indraget till kyrkofonden utan stöd av den tidigare lagstiftningen. Enligt denna kunde nämligen endast av kronan upplåtna boställen indragas. Då det, såsom utrednings- männen visat, kan presumeras, att boställen, som tillkommit redan under medeltiden, icke upplåtits av kronan, men detta förhållande måhända icke var tillfullo insett, då indragningarna skedde, är det icke uteslutet, att miss- tag begåtts.»
Genom av högsta domstolen meddelade domar åren 1938 (N. J. A. s. 100 och A 12) och 1939 (N. J. A. 5. 253) återbördades ett antal inom Lunds stift belägna, såsom allmänna kyrkohemman disponerade fastigheter av medel- tida ursprung till de lokala prästlönetillgångarna. Enär dessa domar ansågs prejudicerande i fråga om flera av de återstående allmänna kyrkohemmanen i stiftet, hemställde kammarkollegiet och statskontoret i gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 juli 1940 om uppdrag att, sedan fråga väckts om ändrad disposition av sådant hemman, efter erforderlig utredning få under- ställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Genom beslut den 9 augusti 1940 meddelade Kungl. Maj:t det begärda uppdraget.
Till kyrkofonden hade vidare jämlikt beslut enligt ovan återgiven bestäm- melse i 1910 års kyrkofondslag i stor utsträckning indragits avkastning av boställe till synes endast på den grund, att bostället var beläget i annat pastorat än det, vars präst dittills åtnjutit avkastningen. I ett antal fall (N. J. A. 1943 s. 694 samt 1945 s. 316 och 319) har sådana allmänna kyrko— hemman av högsta domstolen tilldömts vederbörande pastorat. I det först angivna rättsfallet var fråga bl. a. om en av kronan år 1692 till komminister- boställe i Markaryds församling anslagen fastighet. Denna församling bildade då jämte Hinneryds församling ett pastorat. I samband med en är
1870 beslutad pastoratsdelning förordnades att avkomsten av bostället skulle ingå i lönen för den nyinrättade kyrkoherdetjänsten i Hinneryds för- samlings pastorat. Bostället utgjorde härefter avlöningstillgång i detta pastorat intill år 1921, då avkastningen i anslutning till ny lönereglering indrogs till kyrkofonden. — Utgången av detta mål föranledde Kungl. Maj:t den 15 juni 1944, att för andra likartade fall giva kammarkollegiet och stats- kontoret motsvarande uppdrag som det år 1940 meddelade.
Den omprövning av dispositionsrätten till de allmänna kyrkohemmanen, som alltså ägt rum, har lett till att ett stort antal av dessa återställts till pastoraten. Enligt uppgift8 hade intill år 1957 36 hemman återvunnits genom processer och 94 återställts jämlikt Kungl. Maj:ts beslut på grund av de till kammarkollegiet och statskontoret givna uppdragen. Antalet återstående allmänna kyrkohemman utgjorde vid denna tidpunkt endast 26.
Biskopshemman utgör enligt 1 5 förut nämnda förordning den 27 novem- ber 1936, nr 579, sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet, varå biskopsgård ej skall vara förlagd eller, där av lönefastigheten särskilt om- råde skall utgöra biskopsgård, övrig del av fastigheten. Biskopshemmanen bildar den största gruppen ecklesiastika arrendegårdar.
För uppkomsten av klockarhemman och stifts prästlönefondshemman har redogörelse lämnats i det föregående (5. 125 resp. 124 f.).
Beträffande stiftsnämndens förvaltning av ecklesiastik arrendegård gäller enligt ecklesiastika arrendestadgan i huvudsak följande..
Förvaltningen skall alltid inriktas på att arrendegårdens avkastningsför— måga tillgodogöres på ekonomiskt bästa sätt (3 å). Fastigheten skall upp- låtas antingen på jordbruksarrende eller på arrende såsom tomt, bostads- lägenhet eller eljest för annat ändamål än jordbruk eller genom hyresavtal (4 5 1 mom.). I vissa fall skall fråga om ändrad disposition av arrendegårds jordbruksdel underställas Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma gäller fråga om mera betydande torrläggnings- eller odlingsföretag m. m. (4 5 2 mom.). Där icke annat uttryckligen föreskrives i arrendestadgan, skall nyttjande- rättslagens bestämmelser gälla, även om de eljest genom avtal skulle kunnat sättas ur tillämpning (4 5 3 mom.). Jordbruksarrende skall upplåtas på minst tio och högst tjugo år. Vid arrende för annat ändamål än jordbruk samt vid hyra må upplåtelsetiden bestämmas efter för handen varande omständigheter, i allmänhet dock ej utöver tio år (5 5 1 mom.). Till arrende- gården hörande skog skall skötas efter hushållningsplan, som upprättas av stiftsnämnden i enlighet med de föreskrifter som härutinnan gäller beträf- fande pastoratens löneboställen (7 5). Skogsskötseln handhas under stifts— nämndens inseende av stiftsjägmästaren med biträde av den hos stiftsnämn— den anställda skogliga personalen. (8 5 ). Vid arrendegårdens utarrendering skall såsom utmark undantagas skogsmark samt vatten och övriga impedi- ment (9 å). Vidare bör undantagas stenbrott, grustag, torvmosse eller annan
9 Prawitz i Förvaltningsrättslig tidskrift 1957, s. 118.
dylik lägenhet, som lämpar sig att upplåta för självständigt utnyttjande. Detsamma gäller till arrendegård hörande strömfall eller strömfallsandel (10 å). Rättighet till jakt eller fiske, som är av sådan betydenhet att den kan ekonomiskt utnyttjas, skall även upplåtas särskilt (11 5). Stiftsnämnden svarar för ny-, till- eller ombyggnad å arrendegård, medan det normala un- derhållet åvilar arrendatorn (14 5). Det åligger vidare arrendatorn där för- hållandena ej annat föranleder, att å arrendegården hålla den kreatursstam, som stiftsnämnden prövar skäligt föreskriva (16 5 1 mom.). Då ny upp- låtelse av arrendegården skall ske, verkställer boställsnämnden arrendeupp- skattning, varefter stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen (21 å). Arrendatorn eller om han avlidit hans make och barn äger efter fem års innehav av arrendet optionsrätt till nytt arrende på de villkor som sålunda fastställts (19 5). Till- och avträdessyner förrättas enligt bestämmelserna i den allmänna arrendelagen (24 å). Arrendegård skall efter förordnande av stiftsnämnden besiktigas minst vart femte år av boställsnämndens ordfö- rande (25 å).
Inkomsterna av allmänna kyrkohemman, biskopshemman och klockar- hemman ingår enligt 3 5 andra stycket 1) kyrkofondslagen till kyrkofonden, som jämlikt 6 5 andra stycket 7) har att bestrida förvaltningskostnaderna för hemmanen. Inkomsterna från stifts prästlönefondshemman tillfaller såsom ovan berörts vederbörande pastorat i förhållande till storleken av de fondmedel, som från pastoratet tagits i anspråk för inköp av hemmanet. På motsvarande sätt sker en fördelning av utgifterna.
Enligt under hand inhämtad uppgift av 1960 års ecklesiastika boställs- utredning uppgick antalet allmänna kyrkohemman, biskopshemman och klockarhemman år 1963 till 148, varav 58 var belägna i Lunds stift. Arealen utgjorde sammanlagt 15 367 hektar, därav 3 711 hektar inägojord och 8 854 hektar produktiv skogsmark. I kyrka—statutredningens betänkande Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39 s. 119) har hemmanens taxerings- värde uppgivits till 21,1 miljoner kronor. Stifts prästlönefondshemman före- kom år 1963, såsom ovan nämnts (s. 125), endast i fyra stift och omfattade en areal av omkring 2 900 hektar. Hemmanens taxeringsvärde har i före- nämnda betänkande uppgivits till 1,6 miljoner kronor.
Försäljning av kyrklig jord
[ den allmänna historiken (s. 77) har i förbigående något berörts tillkomsten av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. Med den tidigare härskande uppfattningen att den kyrkliga jorden till övervägande del till- hörde kronan ansågs det på grund av bestämmelserna i 77 å regeringsformen erforderligt med riksdagens medgivande till försäljning av sådan jord. Efter kyrkomötets tillkomst ansågs även dess samtycke böra inhämtas. Härigenom blev försäljningsförfarandet omständligt och tidsödande.
En viss förenkling i försäljningsfrågornas behandling infördes genom 1910 års ecklesiastika boställsordning. Enligt 62 & denna lag gavs åt Kungl. Maj:t befogenhet att i vissa fall, då synnerligen starka skäl förelåg, lämna tillstånd till utbyte eller försäljning av ecklesiastik boställsj ord. Efter 1910 fanns alltså två former för försäljning av kyrklig jord, dels enligt nämnda lagrum och dels — då däri stadgade förutsättningar ej var för handen — efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte. År 1927 tillkom, med kyrkomötets samtycke, den alltjämt — efter vissa sedermera vidtagna ändringar _ gällande lagen angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (kyrkliga försäljningslagen). Genom denna lag vidgades möjligheterna att avyttra kyrklig jord så till vida, att även annan sådan jord än de i boställs- ordningen avsedda boställena kunde försäljas efter prövning av Kungl. Maj:t. I lagen infördes vidare bestämmelser, som gav ökade möjligheter till friköp av lägenhet på kyrklig jord. Fråga om tillstånd till sådant friköp skulle prövas och avgöras av kammarkollegiet. Ytterligare upptogs i lagen bestämmelse om upplåtande under tomträtt av tomt å till kyrklig jord hörande område. Genom ändringar är 1932 utvidgades lagens tillämpnings- område än mer i syfte särskilt att främja uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk och år 1938 överlämnades befogenheten att lämna tillstånd till försäljning till kammarkollegiet, dock med rätt för Kungl. Maj:t att förbehålla sig prövningen av viktigare sådana ärenden. Genom lagändring slutligen år 1963 har beslutanderätten ytterligare decentraliserats i det stiftsnämnderna tillagts befogenhet att pröva och avgöra försäljningsären- den med vissa undantag.
I kungörelsen den 29 november 1963 (nr 637) med föreskrifter rörande tillämpningen av kyrkliga försäljningslagen, med däri genom kungörelsen den 3 juni 1965, nr 293, vidtagna ändringar, gives regler om det närmare förfarandet vid handläggning av försäljningsärenden.
Försäljningslagen inledes med en definition på vad som i denna lags me- ning är att hänföra till kyrklig jord. Dit räknas sålunda enligt 1 5 dels prästgårdar och löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning, samt stifts prästlönefondshemman, dels biskopsgårdar, dels sådana boställen och andra fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden, dels fastigheter, som är anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosysslomän, dels ock den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet. Lagen är alltså tillämplig på all fast kyrkoegendom i riket, med undantag dock för de 5. k. halländska kyrkohemmanen och Vissa kyr- kolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge, för vilka särskilda försälj- ningsbestämmelser finnes meddelade (se ovan 5. 103 ff).
Enligt 2 & försäljningslagen må medgivande till utbyte9 eller försäljning
” Med utbyte avses här enligt fast praxis endast byte såsom fång, s. k. avtalsbyte. Däremot faller ägoutbyte i lagteknisk mening inte in under lagens reglering; för detta institut gäller bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad.
av kyrklig jord lämnas, då samhällelig nytta såsom tillgodoseende av bo- stadsbehovet i orten eller bildande av lämpliga jordbruk därav främjas, då kyrklig jord eljest erfordras för ändamål, som avses i 1 g lagen den 12 maj 1917 om expropriationlo eller då sådan jord på grund av särskilda omstän— digheter befinnes icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål. Vid ut- byte eller försäljning skall iakttagas, att avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning.
I 3 & försäljningslagen upptages bestämmelser, enligt vilka under vissa närmare angivna förutsättningar friköp av lägenheter å kyrklig jord kan medgivas. Förebilden till denna paragraf är hämtad från den s. k. ensittar- lagen. Anledningen till att friköpsinstitutet år 1927 upptogs i kyrkliga för- säljningslagen var bl. a. den omständigheten, att ensittarlagen —— vilken icke äger tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan —— i regel ej ansågs kunna tillämpas å den kyrkliga jorden, Vilken vid denna tid till övervägande del uppfattades som kronojord. Förutsättningarna för friköp enligt försäljningslagen är att någon, som för brukande eller bostadsända- mål innehar lägenhet å kyrklig jord, äger därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, och att icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill lägen— heten hör, för annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det all- männa försäljning anses ej böra ske. Såsom ytterligare förutsättning gäl- ler dels att boningshuset fanns uppfört den 1 januari 1926, och dels att minst en fjärdedel av det värde, som området med dårå befintliga bygg- nader äger, belöper på lägenhetshavarens byggnader. — Till skillnad mot ensittarlagen grundar försäljningslagens friköpsstadgande icke någon tvångsrätt till inlösen utan innefattar endast ett bemyndigande att med— giva försäljning.
Jämlikt 4 5 försäljningslagen må, där för särskilt fall omständigheterna föranleder därtill, medgivande lämnas till upplåtelse av kyrklig jord under tomträtt. Därvid är att märka att sådan upplåtelse numera — i överens- stämmelse med bestämmelserna om tomträtt i 4 kap. nyttjanderättslagen —— kan ske i fastighet oavsett om den utgör tomt i teknisk bemärkelse eller ej. Enligt nämnda bestämmelser må genom uppsägning från fastighetsäga- rens sida tomträtt bringas att upphöra endast vid utgången av vissa tids— perioder. Om ej längre tid överenskommes, utgör den första perioden 60 år räknat från dagen för upplåtelsen samt varje följande period 40 år från ut- gången av närmast föregående period.
Frågor om förfogande enligt ovan över kyrklig jord skall enligt 5 5 första stycket försäljningslagen prövas och avgöras av stiftsnämnden, såvitt icke på grund av stadgande i annan lag eller enligt Kungl. Maj:ts bestämmande ärendet skall avgöras av kammarkollegiet eller ankomma på Kungl. Maj:ts
1" Expropriationslagen gäller ej för kyrklig jord, som tillhör kronan.
prövning. Jämlikt tillämpningsföreskrifterna skall stiftsnämnden, om den finner att egendomen har högre värde än 50 000 kronor, med eget yttrande insända ärendet till kammarkollegiet. Stiftsnämnden må vidare, där ärende i rättsligt hänseende är av särskilt invecklad art, utan hinder av att egen- domens värde understiger angivet belopp överlämna ärendet till kollegiet. Beträffande kollegiets beslutsbehörighet är värdegränsen satt till 150 000 kronor. I ärenden angående försäljning av tomt- och exploateringsmark för bostadsändamål skall stiftsnämnden inhämta yttrande av länsbostadsnämn- den och kammarkollegiet yttrande av bostadsstyrelsen. I händelse av oenig- het i prisfrågan mellan stiftsnämnd och länsbostadsnämnd skall ärendet underställas kammarkollegiet. Om kollegiet och bostadsstyrelsen icke kan enas i en prisfråga, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. — Berör försäljningsärende jordbruksfastighet skall stiftsnämnden i ären- det samråda med lantbruksnämnden samt, om oenighet föreligger de två myndigheterna emellan, huruvida överlåtelsen bör godkännas enligt grun— derna för 1965 års jordförvärvslag,11 underställa ärendet kammarkollegiet. Kollegiet har beträffande sådan fastighet att inhämta yttrande från lant- bruksstyrelsen. Därest oenighet i angivet hänseende föreligger mellan kol- legiet och lantbruksstyrelsen, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.
De i tillämpningskungörelsen upptagna reglerna om det närmare för- farandet vid försäljning innehåller i huvudsak följande. När ansökan i för- säljningsärende inkommit till stiftsnämnden, skall nämnden snarast möj- ligt låta värdera den i ärendet avsedda egendomen. Värderingen skall ut- föras av boställsnämnden i dess helhet eller, där fråga är om exploaterings- mark av mera betydande värde, av en eller flera särskilda värderingsmän. Till förrättningen skall parterna kallas. Över värderingen skall upprättas värderingsinstrument, i vilket värderingsmannen även skall ange, om han tillstyrker ansökningen eller ej, samt de särskilda villkor han föreslår böra uppställas för bifall. Sedan handlingarna överlämnats till stiftsnämnden skall nämnden efter viss remissbehandling antingen meddela beslut i ären- det eller med eget yttrande insända ärendet till kammarkollegiet. När med- delat beslut om försäljningstillstånd vunnit laga kraft, skall stiftsnämnden sluta avtal på fastställda Villkor med köparen.
I 6 & försäljningslagen gives slutligen vissa allmänna föreskrifter rörande dispositionen av de medel, som inflyter vid utbyte eller försäljning av kyrk- lig jord. Sådana medel skall vad avser fastighet, vars avkomst ingår till
11 Enligt jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) får fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, i regel icke förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Lagens huvudsyften är att ge myndigheterna möjlighet att hindra markförvärv, som motverkar statens insatser till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, att ge skydd för etablering och vidare- utveckling av sådana jordbruks— och skogsbruksföretag, vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska riktlinjer ekonomiskt stöder, samt att ge visst företräde till förvärv av jord och skog åt företagare, som på ett från samhällets synpunkt rationellt sätt kan tillgodogöra sig jord- bruks- och skogsbruksprodukter.
kyrkofonden, inlevereras till denna fond. Medel härrörande från prästbo- ställe skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet (se ovan s. 122 f.). Avser avhändandet stifts prästlönefondshemman skall med- len tillföras prästlönejordsfonden (s. 124). Beträffande annan kyrklig jord än nu sagts gäller att mellangiften eller köpeskillingen må disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen.
Innebörden av kyrkliga försäljningslagen kan sägas vara den, att riks- dagen och kyrkomötet, vilkas samtycke tidigare ansetts erforderligt för försäljning av kyrklig jord, generellt bemyndigat Kungl. Maj:t, kammar- kollegiet och stiftsnämnderna att under vissa förutsättningar lämna med- givande till sådan försäljning. Fråga uppstår då, huruvida för försäljning- en kräves samtycke av församling eller pastorat eller i övrigt av den som förvaltar egendomen. Denna fråga har varit föremål för högsta domstolens prövning i det 5. k. Nämforsmålet (N. J. A. 1952 s. 484), därvid domstolens majoritet ansåg församlingens eller pastoratets samtycke icke vara erforder- ligt vid upplåtelse från kyrkoherdeboställe av rätt till vatten m.m., en upp- låtelse som i avseende å befogenheten att företaga densamma ansetts vara att jämställa med försäljning av boställe eller del därav. Bostället bestod av tre fastigheter, av vilka en _ Kyrkojorden 11 — antogs under medeltiden ha överlåtits till lokalkyrkan medan det beträffande de två övriga var tvek— samt, huruvida de icke under 1500-talet indragits till kronan och dåre-fter blivit med kronan bibehållen äganderätt anslagna till prästens avlöning. Enligt majoritetens mening gav i allt fall utredningen ej vid handen, att för— samlingen var ägare till någon av de i bostället ingående fastigheterna. Av domskälen må här återgivas följande.
»Enligt 26 kap. 6 % kyrkolagen må kyrkornas fasta jordagods icke föryttras utan högsta nödtorft eller nytta samt Konungens vetskap och tillåtelse. I femte punkten prästerskapets privilegier d. 16 oktober 1723 stadgas därjämte, att ingen må sälja eller till skatte köpa några *kyrko- eller hospitals-, akademi-, gymnasie- eller skolägor utan kammarkollegiets, domkapitlets samt vederbörandes vetskap och samtycke, samt att sådant sker till nytto och förbättring”. Vem som i stad- ga'ndet förstås med 'vederböraunde' har varit föremål för delade meningar. Skäl tala— för att, då fråga var om prästerligt boställe, med uttrycket avsågs boställs- havaren. I allt fall kan stadgandet icke aln-ses innefatta en allmän föreskrift att vid försäljning av sådant boställe samtycke måste inhämtas av församlingen eller pastoratet.
I lagen d. 4 januari 1927 aug. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt angivas vissa förutsätt- ningar under vilka sådan försäljning må komma till stånd. Genom lagen regler-vas icke i vilka fall för försäljning av kyrklig jord shall fordras samtycke av försa-m- ling eller pastorat. Lagen-s förarbeten giva dock vid handen, att lagstiftarna förut- satt att sådant samtycke kräves beträffande jord som av församlingen eller pasto- ratet innehaves med äganderätt. Däremot framgår ej av förarbetena, att såsom allmän regel skulle gälla att för försäljning av boställe erfordras samtycke av för- samlingen eller pastoratet. Ej heller kan en dylik regel härledas ur ecklesiastik boställsordning d. 30 aug. 1932, genom vilken författning förvaltningen av präst- gård och löneboställe anförtrotts pastoratet.
Vid n-u angivna förhållanden kan för försäljning av boställe samtycke av för- samlingen eller pastoratet anses erforderligt allenast när församlingen eller pasto— ratet innehar bostället med äganderätt eller när menigheten på grund av sär- skild omständighet — t. ex. föreskrift i donationsbrev — eljest äger utöva en ägares befogenheter med avseende å bostället.»
Högsta domstolens minoritet (två ledamöter) ansåg för sin del, att då äganderätten i vart fall till Kyrkojorden 11 fick anses tillkomma lokal- kyrkan, församlingens samtycke till upplåtelsen varit erforderlig åtminstone i vad rörde denna fastighet. Man uttalade härvid, att det i och för sig måste förefalla främmande, att Kungl. Maj:t trots äganderättsförhållandet skulle ha befogenhet att utan församlingens samtycke avhända dess kyrka sådan jord. Kyrkan var avsedd för verksamhet inom och för församlingen, och dennas medlemmar hade det omedelbara intresset av att förutsättningarna för verksamheten vidmakthölls. Enligt minoritetens uppfattning, vilken när- mare utvecklades, var vidare rättsläget före tillkomsten av 1927 års försälj- ningslag det, att kyrka tillhörig jord icke kunde försäljas utan församling- ens samtycke. Försäljningslagen utgick från föreliggande rättsläge vid la- gens tillkomst och åsyftade tydligen icke att göra någon ändring i detta läge, oavsett huru detsamma uppfattades.
I ett senare rättsfall samma år (N. J. A. 1952 s. 638) har fråga varit före, huruvida ansökan om lagfart å köpebrev, som utfärdats av stiftsnämnd jäm— likt tillämpningsföreskrifterna till kyrkliga försäljningslagen, borde förkla— ras vilande, enär sökandens rått vore tvistig. I målet hade vederbörande för- samling under åberopande av att församlingen icke godtagit det i köpehand- lingarna bestämda priset för det försålda området och att därför någon laglig försäljning ej kommit till stånd yrkat, att den för köparen meddelade lagfarten måtte undanröjas. Hovrätten prövade jämlikt 10 5 lagfartsförord- ningen lagligt att, med undanröjande av inskrivningsdomarens beslut, visa ärendet åter till inskrivningsdomaren. Högsta domstolens majoritet fast- ställde hovrättens domslut med motiveringen att församlingens påstående att dess godkännande av försäljningen erfordrades ej kunde i lagfartsären- det lämnas utan avseende och att därför köparens rätt måste anses tvistig. Domstolens minoritet (två ledamöter) ansåg att, då församlingen icke gjort sannolikt, att den med äganderätt förvärvat det boställe från vilket fastig- heten sålts eller att den på annan grund haft att med en ägares befogen- heter företräda bostället i försäljningsärendet, något hinder för meddelande av lagfart icke förelåg.
Kyrkofonden
Inledande anmärkningar Enligt 1 & gällande lag om kyrkofond den 30 augusti 1932 (nr 404) skall kyrkofonden användas för kyrkliga ändamål på sätt i lagen bestämmes och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel.
Kyrkofonden intager numera en central ställning inom området för den kyrkliga ekonomien. Från att ursprungligen ha utgjort nästan uteslutande en regulator vid utj ämning pastoraten emellan av deras kostnader för präs— ternas avlöning har den alltmer fått karaktären av en allmän lönefond för Svenska kyrkans prästerskap. Därutöver har fonden pålagts ett flertal upp- gifter för finansiering av kostnader, som endast indirekt och i en del fall, såsom beträffande kyrkomusikerna, icke alls sammanhänger med präster- skapets avlöning.
Fondens huvudsakliga uppgift är emellertid alltjämt att fungera som en utj ämningsfond för pastoraten i vad angår dessas kostnader för avlönande av präster och —— från och med den 1 januari 1952 — även kyrkomusiker. Det system efter vilket utjämningen sker är rätt komplicerat. För en rätt förståelse av redogörelsen längre fram för kyrkofondens inkomster och ut- gifter lämnas nedan en beskrivning i stora drag av systemet, därvid även vissa för detsamma grundläggande begrepp närmare definieras.
Enligt 3 g prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570) skall pasto- ratet bestrida kostnaderna för följande avlöningsförmåner, nämligen 1) församlingspräst tillkommande lön, kallortstillägg och språktillägg, 2) för- samlingspräst, vikarie för sådan präst, pastoratsadjunkt och icke prästvigt tjänstebiträde åt församlingspräst tillkommande ersättning för åkning i tjänsten och tjänsteresa inom pastoratet (prästresekungörelsen den 1 no- vember 1963, nr 617) ävensom traktamente åt församlingspräst och vikarie för sådan präst i anledning av anstånd med omstationering, samt 3) försam- lingspräst tillkommande vikariatsersättning och tjänstedubbleringsarvode (ersättning åt präst vid förordnande att vid sidan av tjänstgöring i egen befattning bestrida tjänst i närbeläget pastorat). Pastoratets utgifter under visst är för avlöningsförmåner, som avses i punkterna 1) och 2), skall ligga till grund för beräkningen av pastoratets prästlönekostnad för året, medan utgifterna under punkten 3 skall stanna å pastoratet. —— Med församlings- präst avses i nämnda 1ag (1 5 2 mom.) dels domprost, kyrkoherde, kommi- nister och kyrkoadjunkt, dels med sådan församlingspräst likställd gami- sons- och amiralitetspräst, dels ock annan icke- ordinarie präst, som innehar vikariatslöneförordnande å församlingsprästtjänst. Såsom församlingspräst anses vidare präst, vilken övergått till prästerlig övergångsbefattning och innehar förenämnt vikariatslöneförordnande.
Jämlikt bestämmelser i 9 kap. kyrkomusikerstadgan den 2 juni 1950 (nr 375) skall pastoratet bestrida kostnaderna för i stort sett samtliga de avlöningsförmåner, som utgår till organist, skolkantor, kyrkokantor, orgel- spelare och biträdande kyrkomusiker. Utgifter som pastorat sålunda har att betala utgör enligt 2 5 lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker _ med undantag av engångsavgift för pensionering samt ersättningar vid vika- riat — pastoratets kyrkomusikerlönekostnad.
Till grund för beräkningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlöne-
kostnader ligger numera icke faktiska utan uppskattade utgifter. Hur denna s. k. normallönekostnad skall beräknas regleras i kungörelsen den 25 novem- ber 1960, nr 633.
Då pastoratet skall betala sina präst— och kyrkomusikerlönekostnader skall det i första hand använda avkastningen av sina präst- och kyrkomusi- kerlönetillgångar. Prästlönetillgångar är enligt 6 & prästlönekostnadslagen löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning, prästlönefonder samt pastorats andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman. Med kyrkomusikerlönetillgångar avses enligt klockarboställslagen fastställt boställskapital (se ovan 5. 86 f. och 125).
Om präst- och kyrkomusikerlönetillgångarna i ett pastorat lämnar så stor behållen avkastning, att det blir ett överskott, sedan präst- och kyrkomusi- kerlönekostnaderna under året samt visst virkesbehov blivit täckta, skall pastoratet jämlikt 4 5 kyrkofondslagen inleverera hälften av överskottet till kyrkofonden.
I den mån avkastningen icke förslår för bestridande av angivna lönekost— nader får enligt 7 & samma lag utdebitering för ändamålet ske inom pasto- ratet intill det öretal för skattekrona, högst tjugo, som Kungl. Maj:t för varje år bestämmer. Sålunda uttaxerat belopp brukar benämnas försam- lingsavgift. Erfordras ytterligare medel till att täcka lönekostnaderna äger pastoratet härför erhålla tillskott ur kyrkofonden.
Vid beräkningen av tillskott till pastorat skall avkastningen av lönebo- ställe icke upptagas med det faktiska nettobeloppet utan med ett på förhand — i regel för en tioårsperiod — uppskattat normalavkastningsbelopp. Nor- malavkastningen skall motsvara vad pastoratet genom normal skötsel skäli- gen anses böra kunna få ut av bostället. Vad pastoratet kan utvinna utöver denna uppskattade normalavkastning tillfaller pastoratet (s. k. mer- avkastning), och systemet vilar på förutsättningen att denna vinstmöjlig- het skall främja intresset av en god boställsvård. Utvinner pastoratet mindre får det självt svara för underskottet.
Medan tillskotten till pastoraten är kyrkofondens största utgiftspost utgöres dess viktigaste inkomstkälla av den år 1932 införda s. k. allmänna kyrkoavgiften, vilken enligt 5 5 kyrkofondslagen skall uttagas av varje pasto- rat med ett av Kungl. Maj:t för varje år fastställt öretal för skattekrona, dock högst tjugo. Denna avgift avsågs ursprungligen skola täcka utgifterna för det gemensamma prästlöneväsendet (pensioner m. m.) och det räkna- des med att avgiften skulle svara för cirka 1/3 av fondens utgifter. Numera finansieras fondens utgifter i huvudsak eller till mer än 80 procent av nämnda avgift.
Vid fastställande av öretal för församlingsavgifterna och för den allmänna kyrkoavgiften skall enligt 8 & kyrkofondslagen tillses att kyrkofondens inkomster under året såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter. Genom förändring i öretalet för församlingsavgifterna påverkas utgifterna för fon-
den. Ett lägre öretal medför sålunda större tillskott och omvänt. Med avpass- ningen av den allmänna kyrkoavgiften bringas kyrkofondens inkomster och utgifter i möjligaste män att balansera. Uppkommande överskott tillföres kyrkofondens kapital och underskott täckes av detta. Mellan församlingsav- gifterna och den allmänna kyrkoavgiften råder vidare det sambandet, att öretalet för församlingsavgifterna skall bestämmas till dubbla beloppet av öretalet för kyrkoavgiften, dock högst till tjugo. Om alltså Kungl. Maj :t ett år skulle fastställa kyrkoavgiften till 9 öre per skattekrona, blev pastoraten det året berättigade till tillskott ur kyrkofonden redan efter en utdebitering av församlingsavgifter med 18 öre per skattekrona. Sedan kyrkoavgiften tillkom har densamma regelmässigt bestämts till 10 öre eller mera, och för— samlingsavgifterna sålunda utgått efter 20 öre för skattekrona.
Av vad ovan anförts har framgått dels att pastorat under vissa förutsätt- ningar äger erhålla tillskott ur kyrkofonden för gäldande av sina präst— och kyrkomusikerlönekostnader, dels att varje pastorat skall utgöra allmän kyrkoavgift till kyrkofonden och dels att pastorat ävenledes under vissa omständigheter skall till kyrkofonden inleverera hälften av den avkastning från pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar som överstiger löne- kostnaderna (s. k. överskottsmedel). Varje år måste därför en ekonomisk reglering verkställas mellan pastoraten och kyrkofonden. Denna reglering sker genom två särskilda förfaranden, nämligen dels avräkning, vid vilken bestämmes de belopp, som vederbörande pastorat skall erlägga i allmän kyrkoavgift samt, i förekommande fall, erhålla i tillskott ur kyrkofonden, dels fastställande av kyrkofonden tillkommande överskottsmedel. Bestäm- melserna om regleringen av kyrkofondens och pastoratens ekonomiska mellanhavanden återfinnes i reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik medelsförvaltning.
Kyrkofondens uppkomst och utveckling Kyrkofonden bildades år 1914 genom sammanslagning av de under stats- kontorets förvaltning stående prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. För uppkomsten av dessa fonder, vilka kan sägas utgöra kyrkofondens grundkapital, har en redogörelse lämnats i den allmänna historiken (s. 68 ff.). I prästerskapets löneregleringsfond uppsamlades de medel, utgörande dels statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor, dels avkastning av vissa av kronan upp- låtna hemman och lägenheter, som vid löneregleringarna för församlings- prästerna enligt 1862 års förordning blivit skilda från de tjänster, till vilka de tidigare varit knutna. Till fonden ingick även i stor utsträckning skogs- avkastning från boställen, som icke bevisligen inköpts av församling eller donerats av enskilda. Ur fonden betalades lönetillskott till församlings- präster, som var i behov av löneförstärkning. Till de ecklesiastika boställe- nas skogsfond inlevererades försäljningsmedel, som erhölls genom vissa
slag av extra avverkning å boställen, vilka icke tillkommit genom inköp av församling eller donation av enskild. Fondmedlen skulle disponeras till bestridande av utgifter för skogsvårdsåtgärder å boställsskog, som ej själv lämnade tillgång därtill. De belopp, som sålunda år 1914 överfördes till kyrkofonden, utgjorde tillhopa 8 140 883 kronor, därav från prästerskapets löneregleringsfond 6908 674 och från de ecklesiastika boställenas skogs— fond 1 232 209 kronor.
Beträffande kyrkofondens förvaltning stadgades i 1910 års kyrkofonds- lag (se ovan 5. 73), att fonden skulle förvaltas av statskontoret utan sam— manblandning med andra medel. Genom beslut den 19 december 1913 före- skrev Kungl. Maj:t, att fondens medel, i den mån de ej behövde anlitas för utbetalning, skulle förräntas särskilt för sig enligt bestämmelserna i kungl. brev den 31 augusti 1877 angående förvaltning av de under statskontorets vård ställda fonders och kassors medel, dock fick medel, därest så skulle befinnas fördelaktigt, i avbidan på annan placering insättas i bankinrätt- ning med av Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.
Under de närmaste årtiondena efter kyrkofondens tillkomst tillväxte fonden årligen med högst betydande belopp, så att dess kapital vid utgång- en av budgetåret 1932/33 uppgick till 57 344 642 kronor. Orsaken härtill torde främst ha varit den kraftiga stegringen av det kommunala skatte- underlaget, vilken med då gällande system för prästlönekostnadernas fi- nansiering (se ovan s. 73) bl. a. hade till följd ett minskat behov av till— skott till pastoraten ur kyrkofonden. Samtidigt redovisades en väsentlig ökning av fondens inkomster framför allt vad gällde överskottsmedel från pastoratens boställsskogar.
I saanand med 1932 års ecklesiastika boställsreform upphävdes 1910 års kyrkofondslag och ersattes med den ännu i sina huvuddrag gällande lagen om kyrkofond. Anledningen därtill var den omläggning av finansierings- metoden, som företogs i syfte bland annat att förekomma en fortsatt ka- pitalanhopning i fonden.
Under åren efter ikraftträdandet av 1932 års kyrkofondslag har kyrko- fonden tid efter annan erhållit kapitaltillskott av olika slag. Nedan följer en redogörelse för mera betydande sådana tillskott.
Sedan kyrkofonden från och med den 1 maj 1937 övertagit ansvaret för biskoparnas löner, överfördes till kyrkofonden flertalet av de fonder, som tidigare varit avsedda för biskoparnas avlönande. Det sammanlagda beloppet av sålunda överförda fonder utgjorde 1 829 067 kronor. Bland dessa mär- kes i främsta rummet biskopslöneregleringsfonden, för vars tillkomst har redogjorts ovan å sid. 93. Till denna fond ingick dels ersättning för krono- tiondespannmål, som indragits från biskopstjänsterna i Uppsala, Linkö- ping, Skara och Lund samt från förutvarande biskopstjänsten i Kalmar, dels ock inkomster i arrende- och andra nyttjanderättsavgälder och av skogs- avkastning från ett antal förutvarande löningshemman, vilka avskilts från
biskopstjänsterna i Skara och Lund. Fondens behållning uppgick till 1 210363 kronor. En annan fond av betydelse var Lunds biskops-löneme— dels besparingsfond, vilken upplagts i samband med en är 1927 beslutad omreglering av avlöningen vid biskopstjänsten i Lund. Till fonden ingick inkomster i arrende— och andra nyttjanderättsavgälder från vissa hem- mansdelar och lägenheter, som vid nämnda reglering avskilts från lönen vid biskopstjänsten. Fondens behållning var 228 631 kronor. Övriga fonder, vilkas sammanlagda behållning uppgick till 390 073 kronor, utgjordes av smärre lokala kapitaltillgångar, som huvudsakligen uppkommit vid för- säljning av biskopslönejord och vilkas avkastning förbehållits vederbörande biskop.
År 1938 överfördes till kyrkofonden dels Fryksände pastorats reglerings- fond, dels Brunskogs församlings avlöningsfond med en kapitalbehållning av 559 623 respektive 81849 tillhopa 641472 kronor. Regleringsfonden hade bildats jämlikt kungl. brev den 22 november 1877, vari förordnades att de medel, som inflöt vid försäljning av virke från skogen å det av kro- nan upplåtna pastorsbostället Stommen i Fryksände församling, skulle överlämnas till statskontoret för att där särskilt bokföras och förräntas intill dess Kungl. Maj:t framdeles kunde förordna om medlens använ— dande. I Brunskogs församlings avlöningsfond, vilken jämlikt kungl. brev den 2 juli 1875 ställts under statskontorets förvaltning, ingick arrende- och skogsförsäljningsmedel från två av kronan upplåtna boställen i för- samlingen.
I samband med att kyrkofonden år 1942 övertog ansvaret för prästernas familjepensionering överfördes till fonden prästerskapets änke- och pupill- lcassa, uppgående till 30 763 958 kronor. Såsom framgår av den allmänna historiken (s. 76) inrättades denna kassa år 1874. Kassan tillfördes vid bildandet vissa under äldre tid för pensionsändamål uppsamlade kapital- tillgångar. Den tillerkändes därvid även ett års behållen inkomst av varje ordinarie prästtjänst i riket, då tjänsten första gången efter kassans in— rättande blev ledig, samt behållen inkomst vid vakant prästtjänst. Kassan ombildades år 1926 och erhöll då ytterligare ett års behållen inkomst av varje ordinarie prästtjänst. Årsinkomsterna bestod av bidrag av kassans delägare, ränta å kassans kapital m. m.
Slutligen har kyrkofonden tillförts kapitaltillgångar i form av köpeskil- lingsmedel härrörande från allmänna kyrkohemman samt biskops- och klockarhemman. Till fonden influtna och där alltjämt —— efter avdrag av gjorda investeringar i angivna hemman — kvarstående sådana medel upp— gick den 30 juni 1965 till 3 780 064 kronor.
I en tablå å sid. 148 belyses förändringarna i kyrkofondens kapital (i 1 000 kr.) under tiden 1/7 1933—30/6 1965.
Av tablån framgår att kyrkofondens behållning under ifrågavarande tidsperiod ökat med i avrundat tal 16,7 miljoner kronor. Då emellertid
År Fondens Ökning (+) eller År Fondens Ökning (+) eller
behållning minskning (—) behållning minskning (_) 1933 57 345 1950 86 844 + 341 1934 56 518 — 827 1951 81 316 — 5 528 1935 55 516 _ 1 002 1952 80 354 _ 962 1936 52 850 — 2 666 1953 92 684 + 12 330 1937 54 358 + 1 508 1954 84 225 — 8 459 1938 54 239 — 119 1955 80 166 — 4 059 1939 55 369 + 1 130 1956 85 282 + 5 116 1940 54 271 — 1 098 1957 82 402 —— 2 880 1941 54 346 + 75 1958 79 501 — 2 901 1942 84 020 + 29 674 1959 84 194 + 4 693 1943 84 608 + 588 1960 81 959 — 2 235 1944 86 463 + 1 855 1961 76 051 —— 5 908 1945 87 184 + 721 1962 75 626 — 425 1946 86 948 — 236 1963 78 351 + 2 725 1947 87 488 + 540 1964 77 362 — 989 1948 86 389 —- 1 099 1965 73 996 — 3 366 1949 87 185 + 796 + 16 651
kyrkofonden under samma tid tillförts kapitalmedel utifrån med cirka (1,8 + 0,6 + 30,8 + 3,8 :) 37,0 miljoner kronor, skulle resultatet sålunda bli att fonden i verkligheten minskat med omkring (37,0—16,7 :) 20,3 miljoner kronor.
De för statskontoret tillämpliga föreskrifterna i fråga om förvaltningen av bl. a. kyrkofondens medel återfinnes huvudsakligen i ovannämnda kungl. brev den 31 augusti 1877. Sedermera har Kungl. Maj:t genom be- slut den 3 maj 1918 och den 13 november 1936 medgivit statskontoret vissa vidgade möjligheter till räntabel medelsplacering. Enligt gällande bestäm- melser får fondtillgångarna placeras i obligationer och statsskuldförbindel- ser samt under vissa förutsättningar i intecknings- och kommunlån.
Jämlikt kyrkofondens bokslut för budgetåret 1964/65 var fondens till- gångar sammanfattningsvis disponerade på följande sätt.
Placerade medel Obligationer ..................................................... 33 330 780 Statsskuldförbindelser ........................................... 2 634 000 Inteckningslån ................................................... 14 121 100 Kommunlån ..................................................... 3 319 532 53 405 412
Fordringar
Byggnadsförskott12 ............................................... 19 348 025 Övriga fordringar å pastoraten .................................... 98 901 Div. förskott m. m. till stiftsnämnderna ............................. 1 543 193 Övriga div. fordringar ........................................... 1 817 000 22 807 119 Summa tillgångar ........................................................ 76 212 531 Avgår skulder ........................................................... 2 216 766 Behållning .......... 73995765
1' För ny eller ombyggnad, som pastorat ålägges att utföra å löneboställe, kan enligt 14 & kyrkofondslagen byggnadsförskott erhållas ur kyrkofonden efter prövning av statskontoret (se ovan 5. 121).
Kyrkofondens inkomster
Enligt 3—5 55 lagen om kyrkofond _ i den lydelse dessa paragrafer er- hållit genom lagändring den 29 juni 1951, nr 571 _ skall till kyrkofon- den ingå dels ersättning för varje år med 5 050 737 kronor för prästerska— pets till statsverket indragna tionde m. m., dels inkomst av allmänna kyrko- hemman, klockarhemman och biskopshemman, dels ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar, dels ränta och annan vinst å andra av stats- kontoret förvaltade kapitaltillgångar, varav avkastningen enligt särskilt bestämmande skall tillföras kyrkofonden, dels överskottsmedel från pasto- raten och dels allmän kyrkoavgift.
I sammanställningen nedan redovisas inkomsterna enligt kyrkofondens bokslut för budgetåret 1964/65 i den ordning de ovan upptagits. Till vissa av posterna lämnas därefter några kommentarer.
Ersättning för tionde m.m. ............................................... 5 051 000 Inkomst av allmänna kyrkohemman, klockarhemman och biskopshemman ...... 1 858 689 Ränta å fondkapitalet .......................................... 2 680 885 Ränta å andra kapitaltillgångar .................................. 1 983 Överskottsmedel från pastoraten .......................................... 466 615 Allmän kyrkoavgift Preliminär ............................................................ 54 843 772 Slutlig ................................................................ 7 559 696 Övriga inkomster ........................................................ 3192169
Summa inkomster 75 654 809
a) Ersättning för tionde m. 111. Denna årliga ersättning från statsverket var intill år 1952 uppdelad på tre poster. Den första posten utgjordes av ersättning jämlikt 1910 års lag- stiftning med 4 627 887 kronor för prästerskapets till statsverket indragna tionde och andra avgifter av fast egendom (se ovan s. 73). Den andra posten avsåg ersättning med tillhopa 301 250 kronor för vissa tidigare av präster- skapet åtnjutna statsanslag. Dessa anslag var av olika slag och ursprung. Sålunda hade penninganslag beviljats präster i församlingar med svag eko- nomi, i allmänhet dock endast tills vidare intill dess församlingarna själva kunde svara för prästlönerna. Vidare hade utgått anslag i kronotionde och hemmansräntor, vilka anslag till stor del utgjordes av ersättningar för hem- man, som Gustav Vasa vid reformationen indragit till kronan; under namn av ständigt vederlag hade ersättningarna tillförsäkrats prästerskapet att orubbat besitta. Förutom dessa vederlag hade såväl Gustav Vasa som hans efterträdare av skilda anledningar anvisat tiondespannmål på obestämd tid för en del kyrkoherdetjänster, s. k. behaglig tids förläning eller veder— lag. I enlighet med förordningen den 23 juli 1869 angående förändring av grundräntor och kronotionde indrogs dessa räntor och tiondeanslag till statsverket mot ersättning motsvarande deras värden efter ärligt medel- markegångspris. Den tredje posten slutligen utgjordes av ersättning med
121600 kronor för de statsanslag, som före ikraftträdandet av 1936 års biskopslönereglering åtnjutits av biskopar och pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsfonden såsom gottgörelse för indragna hemmans- räntor och kronotiondeanslag. _ I 1965 års statsverksproposition (bil. 10 s. 183) har den årliga ersättningen till kyrkofonden uppförts med 5 051 000 kronor.
b) Ränta & andra kapitaltillgångar De tillgångar, som här avses, är Göteborgs stifts biskopshuskassa och repara— tionsfonden vid biskopshuset i Härnösand. Biskopshuskassan har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1819 bildats av besparade pastoralier (prästinkomster) inom stiftet, medan reparationsfonden uppkommit däri- genom, att Kungl. Maj:t genom beslut den 9 september 1819 medgivit, att räntorna å den s. k. besparingsfonden, vilken fond bildats av lönebespa— ringar å vakanta tjänster vid Härnösands gymnasium, fick användas till nödiga reparationer å biskopshuset, under villkor, att kapitalet blev oför- ryckt samt förökat med vad av räntorna kunde besparas. — I samband med att kyrkofonden enligt 1936 års lagstiftning i princip övertog kostnaderna för tillhandahållande av fri bostad åt biskoparna stadgades, att de två fon— derna skulle tillsvidare och intill dess annorledes kunde bliva bestämt för- valtas av statskontoret samt var för sig bokföras. Avkastningen skulle årligen tillföras kyrkofonden. —— Enligt från statskontoret inhämtad uppgift utgjorde behållningen den 30 juni 1965 i biskopshuskassan 57 746 och i reparationsfonden 5 525 kronor.
0) Överskottsmedel från pastoraten I 4 5 kyrkofondslagen stadgas att, därest pastorats präst- och kyrkomusiker- lönetillgångar lämnar så stor behållen och för pastoratet disponibel avkast- ning, att dårå uppkommer överskott, sedan pastoratets präst- och kyrko- musikerlönekostnader under året samt de i 55 & ecklesiastik boställsordning angivna virkesbehov (se ovan 5. 121) blivit täckta, pastoratet skall till kyrko- fonden inleverera hälften av sådant överskott.
Enligt återgivet lagrum skall alltså under vissa förutsättningar halva överskottet av nettoinkomsterna från pastoratets lönetillgångar inbetalas till kyrkofonden. Den andra hälften får pastoratet använda för andra lokala kyrkliga ändamål än löneändamål. Av förarbetena till lagen framgår att huvudmotivet för denna anordning varit intresset av att stimulera pastora- ten till god boställsförvaltning.
Kyrkofonden eventuellt tillkommande överskottsmedel fastställes jäm- likt 2 kap. ecklesiastika medelsförvaltningsreglementet av stiftsnämnden — i Stockholms stift av statskontoret — efter granskning av den s. k. över- skottsredovisning, som varje pastorat, vilket åtnjuter inkomst av präst- eller kyrkomusikerlönetillgångar, är skyldigt att årligen lämna. För ettvart
sådant pastorat skall vidare fastställas en utjämningsperiod av högst 10 år, under vilken pastoratet äger rätt att tillgodoräkna sig till kyrkofonden redan inlevererade eller eventuella framtida överskottsmedel för att täcka intill hälften av underskott, som uppkommer under ett redovisningsår av perio- den.
Antalet s. k. överskottspastorat uppgår för närvarande till cirka 30. De utgöres till största delen av skogrika pastorat i södra och mellersta Sverige, främst i Växjö och Karlstads stift.
d) Allmän kyrkoavgift
Såsom ovan berörts består huvuddelen av kyrkofondens inkomster av den på kommunalbeskattningens grund uttagna allmänna kyrkoavgiften. För budgetåret 1964/65 utgjordes sålunda inkomsterna till cirka 83 procent av nämnda avgift.
Det öretal för skattekrona _ högst 20 _ efter vilket den allmänna kyrko- avgiften skall erläggas av pastoraten, bestämmes varje år av Kungl. Maj:t efter förslag av kammarkollegiet och statskontoret. Vid avgivandet av sitt förslag för år 1966 uppgav ämbetsverken kyrkofondens inkomster, frånsett kyrkoavgiften, till 10,6 miljoner och dess utgifter, med undantag av till- skotten till pastoraten, till 47,1 miljoner kronor. Med stöd av särskilda beräk- ningar uppskattades härefter fondens utgift för tillskott till pastoraten till 24,2 miljoner kronor. Inbegripet dessa tillskott kunde kyrkofondens utgifter alltså beräknas till (47,1 + 24,2 :) 71,3 miljoner kronor, vilket belopp komme att överstiga de ovan till 10,6 milj oner kronor upptagna inkomsterna med 60,7 miljoner kronor. Fördelat på rikets skatteunderlag — efter avdrag för antalet skattekronor i vissa icke-territoriella församlingar och med beak- tande av skattelindringen för dem, som utträtt ur Svenska kyrkan _ upp- skattat till 627 miljoner skattekronor, motsvarade detta en uttaxering av allmän kyrkoavgift med 10 öre per skattekrona. _ I kungörelse den 2 september 1966, nr 499, har i och för 1966 års avräkningar mellan pastoraten och kyrkofonden öretalet för den allmänna kyrkoavgiften fastställts till angivet belopp.
e) Övriga inkomster De största posterna under denna rubrik utgör återlevererat tillskott till pastoraten enligt slutlig avräkning för år 1963 (2721 491 kr) samt pen- sionsavgifter för kantorer enligt avräkningslängd (238 739 kr).
Kyrkofondens utgifter Enligt 1 5 i 1910 års kyrkofondslag skulle kyrkofonden användas för kyrk- liga ändamål på sätt i lagen bestämdes. De utgifter, för vilkas gäldande kyrkofondsmedel enligt lagen fick tagas i anspråk, ägde alla samband med församlingsprästernas avlöning och pensionering samt prästboställenas för-
valtning. Ett undantag härutinnan gjordes dock i det lagen medgav, att ur fonden fick utgå >>anslag, som Konungen till främjande av den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt bevilja extraordinarie präst för särskild prästerlig tjänstgöring». Med stöd av detta stadgande bestreds ur kyrkofonden kostnaderna för stifts— och kontraktsadjunkternas avlö- ning."
1 nu gällande kyrkofondslag av år 1932 är bestämningen av fondens allmänna syfte densamma som i 1910 års lag; fondmedlen skall användas för i lagen närmare angivet kyrkligt ändamål. Den nya lagen rubbade icke heller den grundläggande principen enligt ovan beträffande de särskilda ändamål, som skulle tillgodoses genom kyrkofonden. De utgiftsposter, som tillkom år 1932, bestod sålunda huvudsakligen av omkostnaderna för de nyinrättade stiftsnämnderna, som skulle handha kontrollen över boställs- förvaltningen.
Småningom har utvecklingen gått i den riktningen, att kyrkofonden i allt större omfattning tagits i anspråk för utgifter, som avser icke enbart försam- lingsprästerna. Av sådana gemensamma utgifter må här nämnas följande. År 1937 övertog kyrkofonden ansvaret för biskoparnas avlöning, varjämte dåvarande Svenska kyrkans diakonistyrelse (fr.o.m. 1/1 1966 Svenska kyr- kans centralråd för evangelisation och församlingsarbete) erhöll bidrag ur fonden till avlönande av till en början fyra, numera sex prästerliga sekre— terare i styrelsen. Bidraget utgår för närvarande med hälften av stifts- adjunkts lön i Stockholm. År 1942 lades familjepensionskostnaderna för flertalet präster, jämväl sådana som icke var anställda i församlingstjånst, på kyrkofonden. Fonden påfördes vidare samma år kostnaderna för avlö- nande av kyrkoherdarna i fem av de för närvarande sju svenska utlandsför— samlingarna", för sjömansprästers verksamhet utom riket15 samt för avlö- ning av militärpastorer i försvarsväsendets fredsorganisation. Från och med år 1952 fungerar kyrkofonden som en utjämningsfond för pastoraten jäm- väl i vad avser dessas kostnader för avlönande av kyrkomusiker. Ur kyrko- fonden utgår sedan år 1954 bidrag dels till avlöningen av föreståndarna för diakonianstalterna, lekmannaskolan i Sigtuna och Stockholms stadsmission, dels till Lutherska världsförbundets svenska sektion för bestridande av dess medlemsavgift till världsförbundet. Enligt senare medgivanden gäldas slutligen av kyrkofonden dels bidrag till församlingar med kyrkomusiker på äldre stat (1960) och till utbildning av kyrkomusiker vid Sköndalsinsti— tutet (1961), dels kostnaderna för avlöningen till pastoratens skogsbiträden (1963) och utlandsförsamlingarnas kyrkomusiker (1966).
Tidigare har redogjorts för den utjämning av pastoratens lönekostnader
" För närvarande finnes inrättade 50 stiftsadjunktstjänster, varav två för finskspråkiga personer i riket, samt 3 kontraktsadjunktstjänster.
" Numera bestrides avlöningen åt samtliga utlandskyrkoherdar av kyrkofonden. ” Ur kyrkofonden utgår för närvarande till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse 17 bidrag, vart och ett på 27 100 kronor, för avlönande av präster, som är anställda i styrelsens tjänst i utlandet.
för präster och kyrkomusiker, som enligt 7 5 kyrkofondslagen skall ske genom kyrkofonden. De utgifter, som kyrkofonden härutöver skall bestrida, regleras i 6 5 samma lag. Efter åtskilliga ändringar har denna paragraf för närvarande följande lydelse. Inom parentes har angivits lagändringarnas nummer i författningssamlingen.
»Enligt vad särskilt är stadgat skola ur kyrkofonden gäldas dels jämlikt 5 & ecklesiastik boställsordning bestämda arvoden åt ledamöter i boställsnämnder (1950: 281),
dels belopp, som enligt vad Konungen jämlikt av riksdagen godkänd-a grunder förordnar skall för klockarhemman eller lönefond, vilken härrör från sådant hemman, utgöras till kyrkomusikers avlönande (1951: 571),
dels ock jämlikt Lag 21 nov. 1925 (nr 456) beviljade anslag för uppförande av prästgård—ar ino-m Härnösands och Luleå sti-ft.
Ytterligare skola, utöver vad i denna lag eljest stadgas, ur kyrkofonden utgöras: 1) Kostnad för avlöningsförmåner åt präster enligt (prästlönereglementet), i den mån kostnaden ej jämlikt prästlönekostnadslagen skall bestridas av pastorat eller jämlikt särskilt bestämmande skall bestridas i annan ordning (1951: 571);
2) kostnad för pensionsförmåner åt präster eller efterlevande till dem enligt statens alhnänna tjän-stepensionsreglemente eller äldre bestämmelser samt för försäkringsförmåner, som utgå för präster enligt reglementet angående statens grupplivförsäkrinag, ävensom avgift pastorat utgivit till församlin-gsprästs försäk— ring för allmän tilläggspension (1963: 634);
2 a) annan kostnad, enligt bestämmande av Konungen och riksdagen, för i (prästlönereglementet) avsedda präster (1955:108);
2 b) kostnad för ersättningar och traktamenten åt provpredik-anter enligt vad därom särskilrt stadgas (1959: 139);
2 c) kostnad för avlönain-gs-förmå'ner åt präst, som övergått till prästerlig överr- gå'ngsbefattning, i den mån kostnaden ej jämlikt prästlönekostnadslagen skall bestridas av pastorat (1961: 440);
3) bidrag, som av Konungen och riksdagen bestämmes, till ersättande av anslag, som av riksdagen anvisas till avlöninga-r och övriga omkostnader dels för stifts- nämndernas verksamhet, dels för religionsvård åt döva (1961: 440);
4) kostnad, som Konungen enligt av riksdagen godkända grunder bestämmer för avlönande av i särskild prästerlig verksamhet inom eller utom riket anställd präst, å vilken (prästlönereglementet eller statens allmänna avlöningsreglemente) icke äger tillämpning (1951: 571); '
5) kostnad, enligt bestämmande av Kon-ungen och riksdagen, för icke präst- vigda tjänstebiträd—en åt församlingspräster (1955:108);
6) anslag, som Konrun—gen och riksdagen finna skäligt ställa till vederbörande statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggningen av kyrkliga ärenden (1959: 139) ;
7) kostnad för förvaltningen av boställen och övriga fastigheter, varav inkoms- ten, jämlikt vad i 3 & sägs, skall ingå till kyrkofonden, ävensom kostnader för Skogsbiträde enligt 44 5 ecklesiastik boställsordning, skogsbiträde, som enligt vad Konungen därom särskilt förordnar anlitas av stiftsnämnd, samt biträde, som enligt 46 & boställsordningen anlitas av stiftsnämnd för upprättande av hushåll- ningsplan (1963: 451);
8) kostnad för försäkringsförmåner, som utgå för andra kyrkomusiker än skol- kantvorer enligt reglementet angående statens grupplivförsäkring, samt belopp som pastorat i avlöning till kyrkomusiker för av denne bestridd fyllnadstjänstgöring
såsom lärare i musik vid läroanstalt utgivit utöver vad läroanstalten haft att till avlöningen bidraga (19631634);
9) kostnad för annat, av Konungen och riksdagen särskilt angivet kyrkligt ändamål samt anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt belopp för år, vilket efter Konungen-s bestämmande må användas till kyrkliga ändamål.» (1960: 164).
Kyrkofondens utgifter har jämlikt bokslutet för budgetåret 1964/65 upp- gått till 80 460 163 kronor, vartill kommer en kapitalförlust å 82 980 kronor. Då inkomsterna enligt ovan utgjort 75 654 809 kronor föreligger alltså för detta budgetår ett underskott å 4 888 334 kronor.
Nedan redovisas i sammandrag kyrkofondens utgifter enligt förenämnda bokslut. Försök har därvid gjorts till en uppdelning av dessa utgifter på de olika regionala planen. I något fall såsom beträffande utgiftsposten för prästernas tjänste- och familjepensioner har någon sådan uppdelning emel- lertid icke varit möjlig. Eftersom posten till övervägande del avser pensions- förmåner åt församlingspräster och deras efterlevande har den helt hänförts till lokalplanet.
Lokalplanet Tillskott till pastoraten Preliminärt tillskott för 1965 ................................... 26 131 471 Slutligt tillskott för 1963 ....................................... 5 186 537 31 318 008 Återlevererad allmän kyrkoavgift ............................................ 185 969 Avlöningar m. m. Församlingspräster ............................................. 447 230 Pastoratsadjunkter ............................................. 5 768 038 Präster på äldre stat .......................................... 24 568 Präster i övergångshefattning ................................... 12 780 Predikobiträden ............................................... 75 994 Provpredikanter ............................................... 20 963 Icke prästvigda tjänstebiträden ................................. 919 938 Kyrkomusikers fyllnadstjänstgöring .............................. 58 326 Kyrkomusiker på äldre stat .................................... 110 497 Pastoratens skogsbiträden ...................................... 2 749 395 10 187 729 Pensioner m. m. Tjänste- och familjepensioner ................................... 22 677 389 Avgifter till ATP (församlingspräster, pastoratsadjunkter och skogsbi- träden) ..................................................... 4 530 853 Avgifter till SPA (kyrkomusiker) ................................ 415 675 27 623 917 Upprättande av skogshushållningsplan ....................................... 279 008 Boställsränta för klockarhemman ............................................ 92 755 Diverse utgifter ........................................................... 98 872 69 786 258 Kontraktsplanet Arvoden åt kontraktsprostar ................................................ 224 222 Stiftsplanet Avlöningar Biskopar ...................................................... 1 636 002 Stifts- och kontraktsadjunkter .................................. 1 503 594 3 139 596 Avgifter till ATP .......................................................... 159 347 Biskopsgårdar ............................................................. 486 345
Allmänna kyrka-, biskops— och klockarhemman ................................ 1 707 774
Fast. Artillerigatan 30, Stockholm (biskopsgård och biskopshemman) ............. 45 018 Stiftsnämnder ............................................................. 2 805 100 Boställsnämnder ........................................................... 340 383 Diverse utgifter ........................................................... 48 044 8 731 607 Riksplanet Löner till utlandskyrkoherdar ............................................... 441 929 Bidrag till avlöning av sjömanspräster ....................................... 329 300 Avlöningsbidrag till diakonistyrelsen m. m ..................................... 122 276 Svenska diakonsällskapet ................................................... 60 000 Militärpastorer ............................................................. 99 453 Garnisonspastorn i Boden .................................................. 33 818 Lutherska världsförbundet .................................................. 40 000 Teologiska fortbildningskurser ............................................... 19 500 Biträde inom departementet ................................................ 69 636 Personal på indragningsstat (domänverket) ................................... 384 376 Diverse utgifter ........................................................... 117 788 1 718 076
Den sålunda gjorda uppdelningen av kyrkofondens utgifter på de olika regionala planen kan sammanfattas enligt följande.
Lokalplanet .......................................... 69 786 258 kr utgörande 86,7 % Kontraktsplanet ...................................... 224 222 kr » 0,3 % Stiftsplanet .......................................... 8 731 607 kr » 10,9 % Riksplanet ........................................... 1 718 076 kr » 2.1 %
Summa 80 460 163 kr utgörande 100,0 %
KAPITEL 4
Den kyrkliga egendomens rättsliga ställning
Frågan om äganderätten till den kyrkliga egendomen i vårt land är synner- ligen invecklad. Svårigheterna ligger främst i bedömningen när egendomen i det enskilda fallet blivit kyrklig. Om detta kan klarläggas återstår att avgöra till vilket subjekt äganderätten privaträttsligt bör hänföras; ett pro- blem som ofta nog kan vara svårlöst.
Såsom framgår av den allmänna historiken (s. 63) gäller numera i rätts- praxis den presumtionen att medeltida kyrklig jord, om vars uppkomst intet är känt, tillkommit på enskilt initiativ och alltså icke upplåtits av kronan. Kronan måste alltså i en rättegång bevisa påstådd äganderätt till egendomen, vilket i regel icke torde vara möjligt. För fastighet, som tillfallit kyrkan efter reformationen, är åtkomsthandlingar ofta bevarade av vilka kan utlä— sas, huruvida fastigheten upplåtits av kronan eller ej. Finnes sådana hand- lingar ej i behåll och kan ej heller i övrigt klarhet vinnas i fråga om åtkoms- ten, lärer, såsom beträffande den medeltida kyrkliga jorden, få presumeras att fastigheten icke utgör kronoanslag. Något rättsfall, som belyser detta spörsmål, förekommer dock icke såvitt utredningen kunnat finna.
Beträffande kyrklig jord, som bevisligen upplåtits av kronan, synes den uppfattningen vara obestridd att kronan icke överlåtit äganderätten till jorden utan endast anvisat den för visst kyrkligt ändamål. Kronan är alltså fortfarande formell ägare till sådan egendom. Fråga uppstår då huruvida egendomen enligt gällande rätt kan återtagas av kronan.
I denna fråga anför Schalling i sin avhandling Den kyrkliga jordens rätts- liga ställning i Sverige (5. 229), att de av kronan anslagna boställena är att anse såsom upplåtna med besittningsrätt, vars beständighet är knuten till de prästerliga privilegierna, i den mån de äger bestånd, och upphör med dessa. Sundberg uttalar för sin del i sitt arbete Kyrkorätt (s. 293), att den upplåtna eller förlänade egendomen gått förlorad för kronan med hänsyn till samma privilegiers »förbindande bekräftelse av orubbligheten av kyrkans rätt till den förlänade egendomen». Sundberg bestrider därmed ej kronans formella äganderätt till ifrågavarande jord _ åt uppfattningen att sådan äganderätt alltjämt föreligger har han givit uttryck i andra sammanhang (a. a. s. 306 och 376) _ men anser, att privilegieskyddet för jorden alltjämt består och att detta förhållande omöjliggör kronans anspråk på egendomen.
Frågan i vad mån de för prästerskapet år 1723 utfärdade privilegierna
äger bestånd behandlas av utredningen nedan i Avdelning IIl. Såsom där påvisas är meningarna delade om privilegieskyddet för den kyrkliga jorden alltjämt gäller. Kyrkomöteskommittén har i sitt betänkande (SOU 1955: 47) funnit att så är fallet. Den anser privilegierna, i vad de avser egendomen, numera ha karaktären av en åt Svenska kyrkan given försäkran att egen- domen skall användas för kyrkliga ändamål. En ledamot har i avgiven reser- vation framfört uppfattningen att privilegieskyddet i allt väsentligt upp— hört. —— Kommitténs mening har allmänt godtagits av de kyrkliga remiss- myndigheterna, medan bl. a. kammarkollegiet samt även statskontoret och justitiekanslersämbetet anslutit sig till reservantens uppfattning.
Den av biskopsmötet samt styrelserna för Svenska pastoratens riksför- bund och Svenska prästförbundet tillsatta kyrkoorganisationskommittén har i sitt år 1965 utgivna betänkande med förslag till organisation av Svenska kyrkan efter en eventuell skilsmässa från staten, vilket betänkande dock ännu icke handlagts av biskopsmötet och nämnda styrelser, utgått ifrån att staten enligt gällande ordning icke är berättigad att återtaga de av kronan upplåtna boställena. Härvid har hänvisning skett till, förutom prästerska- pets privilegier, 5 77 regeringsformen. Enligt angivna grundlagstadgande skall kronans fasta egendom »förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver; dock att de personer och menigheter, som, efter hittills gäl- lande författningar, sådana kronans tillhörigheter nu innehava eller nyttja, må njuta laglig rätt dårå till godo».
Slutligen kan göras gällande den uppfattningen att —— oberoende av frågan om privilegieskyddet för den kyrkliga jorden kvarstår eller ej — staten enligt gällande lagstiftning icke kan återtaga de fastigheter, som tillhör kronan, så länge de kyrkliga ändamål, vartill fastigheterna anslagits, består. I stort sett samma uppfattning har framförts av kammarkollegiet, som i en är 1951 avgiven utredning med förslag till förenkling av förfarandet vid försälj- ning av kyrklig jord anfört, att kronoanslagen icke kan återtagas så länge de erfordras för de ändamål, till vilka de anvisats. Kollegiet har därvid beto- nat att ändamålsbestämningen ej får tagas alltför snävt. Ett till komminis— terboställe anvisat kronohemman får t. ex. icke återtagas, därför att kom- ministertjänsten indragits, utan det är till fyllest, att bostället fortfarande användes såsom prästlönetillgång.
Den kyrkliga jorden betraktas numera —— även på kameralt håll — såsom till övervägande del privaträttsligt tillhörig de kyrkliga rättssubjekten. Som sådana kan här huvudsakligen framträda församlingskyrkan och domkyr- kan, uppfattade som stiftelser, samt den lokala församlingenl. Gränsdrag- ningen mellan stiftelseegendom och församlingsegendom möter, som efter— följande redogörelse för församlingskyrkor och för dem disponerad egendom samt prästlönetillgångar utvisar, påtagliga praktiska svårigheter. I redo—
1 En av kammarkollegiet tidigare hävdad uppfattning —— ursprungligen framförd av Schalling —— att det enskilda, vanligen medeltida bostället utgjorde en självägande stiftelse har numera övergivits. '
görelsen har därför ett klarläggande i det avseendet kunnat ske endast i mycket allmänna drag.
I detta sammanhang må understrykas, att förfoganderätten över den kyrkliga egendomen, såsom framgår av den i det föregående lämnade redo- görelsen, i allmänhet icke är beroende av frågan vem äganderätten i privat- rättslig mening kan tänkas tillkomma.2 Ett löneboställe förvaltas sålunda av pastoratet, som tillgodogör sig boställsavkastningen för prästens avlöning, detta oavsett om bostället tillhör kronan, kyrkostiftelsen eller församlingen. Å andra sidan äger Kungl. Maj:t, kammarkollegiet eller stiftsnämnden be- sluta om boställets försäljning. Endast för det fall bostället privaträttsligt tillhör församling eller församlingen på grund av särskild omständighet —— t. ex. föreskrift i donationsbrev — äger utöva en ägares befogenheter med avseende å bostället kräves församlingens eller pastoratets medgivande till försäljningen.
Församlingskyrkor och för dem disponerad egendom samt prästlönetillgångar
I den kanoniska rätten, som under medeltiden vann insteg i Sverige, betrak- tades sockenkyrkan som ett självständigt rättssubjekt, ägande sig själv, (1. v. s. en stiftelse. Råttssubjektiviteten lärer ha uppkommit i och med att kyrkobyggnaden ställts till förfogande för sitt ändamål av sockenmännen eller den som eljest låtit uppföra byggnaden. Icke blott kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, kyrkogården, utan även kyrkojorden i egentlig mening _ d. v. s. den jord vars avkomst skulle disponeras för kyrkan —— samt den till församlingsprästens underhåll anskaffade jordegendomen, prästbordet, var knutna till lokalkyrkan som stiftelse, och detta oberoende av det sätt på vil- ket egendomen anskaffats för ändamålet. Anledningen till att kyrkostif- telsen — och icke i förekommande fall sockenmännen — innehade ägande- rätten till nämnda egendom skulle enligt en uppfattning framförd av Schal— ling i uppsatsen Sockenmenighetens utveckling till juridisk person (Stats- vetenskaplig tidskr. 1927 s. 29) och senare omfattad av kammarkollegiet (se nedan 5. 172 f.) vara, att menigheten enligt den kanoniska rättsåskådningen var tjänande i förhållande till kyrkan samt objekt, ej subjekt för den kyrk- liga verksamheten. Utan stöd aV särskild rättsregel kunde menigheten ej äga någon rätt till kyrklig egendom.
Numera torde det vara helt klarlagt, att den nordiska medeltidsrätten betraktade sockenkyrkan som en juridisk person. Vidare synes i doktrinen den uppfattningen allmänt ha godtagits, att egendom av nu ifrågavarande slag, som tillkommit under medeltiden och som icke bevisligen upplåtits av kronan, äges icke av sockenmcnigheten utan av den kyrka, till vilken egen- domen är knuten. Uppfattningen av lokalkyrkan som ägare till medeltida
* I ett följande kapitel kommer frågan om innebörden av begreppet äganderätt att upptagas till behandling.
kyrklig jord har också fått stöd i nutida svensk rättspraxis. I rättsfallet N. J. A. 1932 s. 187 förklarades sålunda vederbörande lokalkyrka vara fram- för kronan ägare till medeltida boställe. Församlingen hade yrkat, att den måtte förklaras framför kronan äga rätt till bostället. Sedan kronan uttalat, att den icke gjorde anspråk på äganderätten, vilken finge anses tillkomma lokalkyrkan eller prästbordet, anförde församlingen, att därest kyrkan kun- de anses som särskilt rättssubjekt den icke ville motsätta sig att, eventuellt, kyrkan förklarades vara ägare till bostället. Tvisten kom härefter att röra församlingens rätt till andel i boställets skogsavkastning. Även i det ovan (5. 141 f.) anförda rättsfallet N. J. A 1952 s. 484, det 5. k. Nämforsmålet, synes enighet ha rätt inom högsta domstolen om att åtminstone en av de i ifrågavarande boställe ingående fastigheterna under medeltiden överlåtits till lokalkyrkan. Domstolens minoritet uttalade till och med: »Ägande— rätten till en del av den kyrkliga jorden i landet tillkommer lokalkyrka. Så torde i icke ringa utsträckning vara fallet med medeltida kyrkogods.»
Reformationen har icke ansetts ändra lokalkyrkas rättsställning. Domsto- larna uppfattade lokalkyrkan under 1500— och 1600-talen så gott som undan- tagslöst som juridisk person och lagstiftningsarbetet intill 1686 års kyrkolag utgick från samma uppfattning. Ordalagen i kyrkolagen ger vidare klart belägg för att lokalkyrkan erkändes som särskilt rättssubjekt (se historiken s. 59). Socknen var fortfarande en menighet, d. v. s. en icke rättskapabel gemenskap, utgörande objekt för kyrkans verksamhet. Den kunde icke som sådan förvärva och äga egendom. Bortsett från kronan fanns vid denna tid icke någon annan juridisk person än lokalkyrkan, vartill äganderätten till den kyrkliga egendomen kunde hänföras. Om sålunda en fastighet donera- des av enskilda eller inköptes av sockenmännen till kyrkligt ändamål, exem— pelvis för att begagnas som boställe åt prästen, blev det lokalkyrkan, som förvärvade äganderätten. Ett exempel hårpå utgör rättsfallet N. J. A. 1931 s. 156, där frågan om äganderätten till en som boställsjord brukad utjord prövades. Enligt ett köpebrev av år 1686 hade vissa församlingar förvärvat utjorden —— därvid köpesumman betalats med såväl kyrkornas som socken- männens medel — och det var ostridigt i målet, att utjorden icke tillhörde kronan. Meningarna var däremot delade om den ägdes av församlingarna eller av församlingskyrkorna. Majoriteten i högsta domstolen fastställde hovrättens dom, enligt vilken äganderätten tillkom församlingskyrkorna. Ett justitieråd, som icke närmare motiverade sin ståndpunkt, var skiljaktig och ansåg församlingarna vara ägare _ möjligen har han haft den uppfatt- ningen, att församling vid denna tid varit juridisk person.
Såsom framgår av det ovan anförda har frågan om äganderätten till den kyrkliga jord på lokalplanet, som tillkommit under medeltiden och under de närmaste århundradena efter reformationen, numera i stort sett klarnat. Vad gäller egendom, som donerats eller anskaffats för kyrkliga ändamål under senare tid, kan äganderättsfrågan vara beroende av en lösning av frå-
gan när kyrksocknen eller församlingen3 kan antagas ha fått ställning som eget rättssubjekt. Nedan skall därför detta problem något utvecklas.
Frågan om sockenindelningens ursprung har under de senaste decennierna varit föremål för vetenskaplig forskning men kan ännu icke sägas vara tillfullo klarlagd. Enighet råder då det gäller betydelsen av själva ordet socken. Socken kommer av söka och har alltså som territoriellt begrepp betydelsen område, vars befolkning söker sig åt samma håll. Men när det sedan gäller frågan vad som ursprungligen konstituerade detta sökande skiljer sig uppfattningarna. Enligt en tidigare allmänt vedertagen mening skulle socknen vara den yngsta av de gamla menighetsbildningarna och sammanhänga med kristendomens införande på 1000- och 1100-talen. Sock- nen var alltså till sitt ursprung den menighet, som sökte sig till samma kyrka. En annan uppfattning hävdas av Gerhard Hafström i en uppsats med titeln Sockenindelningens ursprung (Festskrift till Nils Ahnlund, 1949). Hafström menar att en äldre indelning för kult, rättsvård och krigsorgani— sation varit normerande för den kyrkliga indelningen och stöder detta på en utredning av förhållandena i de gamla svealandskapen, främst Uppland. När tinget fattade beslut om kristendomens införande innebar detta enligt Hafström, att hela den gamla sveastaten blev kristen och dess indelnings- former fick kristna i stället för hedniska kultuppgifter. Hafström förnekar dock inte, att sockenindelningen i andra delar av riket, företrädesvis Väster- götland, kan ha haft kyrkligt ursprung.
I våra landskapslagar förutsattes att varje socken skulle ha sin kyrka. Byggnad och underhåll av kyrka och prästgård torde jämte vården av kyrkans övriga egendom till en början ha varit det huvudsakliga föremålet för sockenmenighetens överläggningar och beslut å sockenstämma under prästens ordförandeskap. De å sådan stämma fullmyndiga sockenmännen var jordägarna. Menighetsbesluten var i princip grundade på enhällighet.
I slutet av 1500-talet och under 1600-talet utvidgades socknens upp- gifter till att innefatta kyrkotuktens upprätthållande samt att sörja för fattigvård och i viss utsträckning även sjukvård och barnundervisning. Sockenmenigheterna började — i och med att häradstingen förlorade sin ställning som centralpunkt för häradenas förvaltningsuppgifter —— att allt- mer framträda som den kommunala självstyrelsens främsta organ. Dess organisation förblev emellertid ganska obestämd. Endast de allmänna grun- der, vilka var intagna i de under åren 1650, 1675 och 1723 utfärdade präst- privilegierna, tjänade till ledning härför. Enligt dessa (art. 23) skulle
3 Det äldsta belägget för ordet församling i territoriell betydelse återfinnes enligt Svenska Akademiens Ordbok i Gustav Vasas registratur 1546 i brev angående kyrksilver, som tillhört Mörkö kyrka. I brevet talas sålunda om »annat som i församlingen behöves och ickerrån kyrkan umbäras kan». På samma sätt talar kyrkolagen om församlingen i betydelsen av socknens in- vånare. Samtidigt brukas dock i kyrkolagen ordet församling såsom syftande på hela den sven- ska kyrkan »Guds kyrka och församling, vilkens uppsikt, vård och försvar av Gud oss (konungen) anförtrott är».
prästerskapet på landsbygden två gånger om året samt i övrigt när så på- kallades eller församlingen det begärde hålla allmänneliga sockenstämmor, »varest alla sockenmännen, utan någon entskyllan, och med all talans för- lust, om någon utan laga förfall utebliver, höra på den utsatta terminen komma tillsammans». I sockenstämman skulle rådslås och beställas om kyrkans inkomst och räkenskap ävensom »handlas om kyrkans och präst- gårdens byggnad och flera enskilda ekonomiska mål och angelägenheter, som kyrkoherden eller församlingen hava att föredraga, församlingens tarvor och beställningar angående». Med sådana enskilda mål avsågs t. ex. fattigvårds-, hälsovårds— och undervisningsfrågor samt frågor om anstäl— lande av sockenhantverkare, om hållande av sockenmagasin och om löne— avtal med prästerskapet. Beträffande vissa kyrkodisciplinära mål stadgades, att dessa skulle handläggas av kyrkoherden med några av de förnämsta i församlingen — här antydes den arbetsfördelning, som framdeles skulle uppkomma mellan stämma och kyrkoråd — samt sexmännen, vilka var utsedda av sockenstämman och fungerade som ett slags tillsynsmän över bland annat ordningen och tukten i församlingen.
På det stadium, som ovan till sina grunddrag angivits, befann sig kommu- nalväsendet på landsbygden ända in i början av 1800-talet. Från helt och hållet kyrkliga inrättningar hade sockenstämmorna så småningom utveck- lats till tämligen omfattande kommunalstyrelser. Deras form hade först bestämts av deras ursprungliga ändamål. Den hade blivit bibehållen huvud- sakligen i följd av de kyrkliga ärendenas blott successivt minskade övervikt över de icke-kyrkliga. Någon allmän kompetens att handha sockenbornas gemensamma angelägenheter hade dock sockenstämman ännu icke fått.
År 1810 tillsattes en kommitté med uppdrag att granska stadgandena angående sockenstämmor samt uppgöra förslag till en allmän författning om allt vad därtill hörde. Kommittén avgav sitt betänkande år 1815. Den förkla— rade sig anse >>varje kyrkosocken vid sockenstämma utgöra en korporation». Socknen var alltså enligt kommitté-n en juridisk person och därmed följde, att dess tillgångar i princip skulle vara skilda från medlemmarnas, icke längre föremål för dessas samäganderätt. Till stämmans handläggning skulle enligt kommitténs förslag höra mål, som rörde kyrkans vård samt socknens eller församlingens hushållning och allmänna angelägenheter. För— valtningsuppgifterna angavs härefter genom en exemplifiering. Ärendena skulle å stämman avgöras genom majoritetsbeslut. Jämte stämman skulle ivarje socken finnas ett kyrkoråd, bestående av kyrkoherden, kyrkvärdarna samt fyra till åtta andra ledamöter, vilket skulle handha kyrkodisciplinen samt vad som hörde till religionens och sedernas vård. Slutligen föreslog kommitterade bestämmelser om besvär över såväl sockenstämmans som kyrkorådets beslut. _ I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag utfärdades förordningen den 26 februari 1817 angående sockne— stämmor och kyrkoråd.
1817 års förordning gällde närmast landsbygden. I städerna hade som regel den borgerliga självstyrelsen sedan medeltiden bestående former. Sty- relsen och förvaltningen av de borgerliga angelägenheterna gestaltade sig där på helt annat sätt än på landsbygden. Åtskillnaden mellan stad och land var dock mindre framträdande när det gällde behandlingen av kyrkliga ären- den. Sålunda hölls i en del stadsförsamlingar sockenstämmor i ungefärlig överensstämmelse med förfarandet vid motsvarande stämmor å landet. Men väsentliga avvikelser från denna typ förekom och det i ganska stor omfatt- ning. Härom skriver 1858 års kommunallagskommitté i sitt den 31 oktober 1859 avgivna betänkande:
»De särskilda författningar och privilegier, efter vilkas föreskrifter städerna ända från forna tider styrdes och förvaltades och som tjänade till mönster även för de under en jämförelsevis senare tid anlagda städer, bibehöllo åt städerna de— ras gamla karaktär av stadskommuner jämte därav följande väsentliga rättigheter. Och som under de tider, om vilka nu är fråga (1500—talet), några allmänna möten till gemensamma överläggningar och rådslag mellan stadens erkänd-a medlemmar och mellan dem och dess styrelse icke vore — åtminstone icke mera allmänt -— brukliga, utan ärendena inom städerna behandlades efter andra former, till vilka bland andra även förvaltningsutskott för olika ärenden hörde, så förklaras här- igenom, varför efter reformationen, vid ordnandet inom städerna av den kyrkliga förvaltningen, icke allmänna kyrkostämm-or utan i stället utskott av församling- arna där företrädesvis tillsattes att ha'n-dhava den medverksamh—et och tillsyn över kyrkoförsamlingens egendom, som efter de nya kyrkliga grundsatserna borde äga rum. Dessa utskott benämndes kyrkoråd; och med avseende härpå är det, som uti prästerskapets privilegier av år 1723 det ännu säges, 'att i städerna, där antingen kyrkoråd eller sockenstämma hålles, förfares därmed efter vanligheten'.»
Enligt 1723 års prästprivilegier skulle man i städerna vad gällde hållande av sockenstämma förfara »efter Vänligheten» eller också på samma sätt som på landsbygden. Praxis blev synnerligen växlande. Ibland hölls socken- stämma, ibland kyrkoråd och ibland intetdera eller båda. 1817 års förord— ning genomförde icke några enhetliga bestämmelser för land och stad. Den stadgade endast, att >i de stadsförsamlingar, där sockenstämmor förut varit brukliga, må de ock på lika sätt hädanefter hållas». Bestämmelserna i 1817 års förordning om sockenstämma behövde alltså ej tillämpas i städerna och gammal praxis skulle fortfarande komma att reglera förhållandena där. Någon enhetlighet var icke att vänta. Flertalet av de borgerliga ärenden, som enligt förordningen tillhörde sockenstämman, handlades i ett stort antal städer inför magistraten. Även rent kyrkliga frågor behandlades på sina håll på detta sätt.
1817 års förordning ersattes av tre förordningar av den 29 augusti 1843, nämligen förordningen om sockenstämmor i riket, förordningen Om kyrko- råd (vilka båda författningar gällde såväl för städerna, med undantag av Stockholm, som för landet) samt förordningen om sockennämnder å landet. Den viktigaste nyheten torde vara, att reglerna om sockenstämma i princip blev obligatoriskt tillämpliga även i städerna, vilket motiverades med att
också stadsinvånare, som icke var borgare, skulle få deltaga i ärendenas behandling. Följden härav blev kompetenstvister mellan den nya kommunal- myndigheten, sockenstämman, och städernas gamla styrelse då stämman enligt förordningen slog under sig verksamheter av klart borgerlig natur. _ Enligt förordningen om kyrkoråd hade denna myndighet liksom tidi- gare huvudsakligen att sörja för kyrkotuktens upprätthållande. De nyinrättade sockennämndernas huvuduppgift var ordningens och sedlig- hetens vidmakthållande. Nämnden hade vidare inseende över den allmänna hälsovården. Därutöver kunde stämman åt nämnden uppdraga »sådana gemensamma ekonomiska angelägenheter, vilka icke tillhöra ämbets- och tjänstemäns befattning». Efter tillkomsten av 1847 års förordning angående fattigvården i riket skulle sockennämnden jämväl utgöra fattigvårdssty- relse på landet.
Genom 1862 års kommunallagar lades grunden till den nuvarande förvalt- ningsorganisationen i städerna och på landet. Genom dem skedde i princip en fullständig skilsmässa mellan de kyrkliga och borgerliga angelägen— heterna. Principen för denna skilsmässa framgår av 7 5 förordningen om kommunalstyrelse på landet, där det stadgas:
»Alla de ärenden, som enligt särskilda författningar nu äro till sockenstämmans handläggning hänvisade, ävensom de övriga angelägen-heter, vilka kommunen såsom sådan äger att vårda, skola till överläggning och beslut i kommunalstämma upptagas, dock med undantag av sådana angelägenheter, om vilka särskilt stadgas, att de till behandling å kyrkostämma skola upptagas.»
Såsom ovan berörts förklarade 1810 års sockenstämmokommitté sig anse »varje kyrkosocken vid sockenstämma utgöra en korporation», d. v. s. en juridisk person, vars egenskap som sådan beror på statlig auktorisation. Huruvida uttalandet är ett uttryck för kommitténs uppfattning, att socknen redan var en korporation eller att denna egenskap konstituerades genom den föreslagna förordningen, framgår icke klart av betänkandet. Den för- härskande uppfattningen synes dock vara, att först 1817 års förordning innebar ett erkännande av socknens rättssubjektivitet. Sålunda uttalar Sundbergi sitt arbete Kommunalrätt (Allmänna delen, s. 7) följande: »Med 1817 års förordning lämnade socknen menighetsstadiet och övergick till att bliva en fast enhet med karaktär i civilrättsligt hänseende av juridisk person, d.v.s. ett rättssubjekt, skilt från medlemmarnas, utrustat med rättskapa- citet och förmåga att, genom sina organ, företaga rättshandlingar.» I en ut- redning 1927 rörande Lunds domkyrka och domkyrkoförsamlingar (s. 10) anför Schalling: »Grundade skäl föreligga för antagandet, att genom 1817 års sockenstämmoförordning församlingen hos oss nått den utveckling, att den kan betecknas såsom juridisk person.» Vidare uttalar församlingssty- relsekommittén i sitt betänkande (SOU 1957: 15 s. 106): »Enligt förord- ningen betraktades socknen —— i motsats till vad tidigare varit fallet — som en juridisk person med egna tillgångar, skilda från medlemmarnas.» Den
meningen har dock inte saknat förespråkare att socknarna långt tidigare än under 1800-talet varit självständiga rättssubjekt. Man har då gjort gäl- lande, att praxis erkänt dem som sådana genom att sockenmännen gemen- samt innehaft egendom. Mot denna åsikt har anförts, att sockenmännens äganderätt haft karaktär av samäganderätt och icke förutsatt att någon särskild juridisk person _ socken eller församling — fanns.
Frågan när landsförsamling blev juridisk person är alltså omtvistad. Utredningen utgår enligt gängse uppfattning ifrån att detta blev fallet genom 1817 års sockenstämmoförordning. Vad angår stadsförsamling synes något enhetligt svar icke kunna givas på frågan, när densamma erhöll rättssubjek- tivitet. Städerna med sin borgerliga självstyrelse torde allmänt ha erkänts som egna rättssubjekt alltsedan sin tillkomst. Sättet för handläggning av kyrkliga ärenden därstädes var, som ovan berörts, rätt så skiftande. I den mån ej endast borgerliga utan även kyrkliga ärenden avgjordes inför stadens styrelse —— och detta var fallet beträffande ett betydande antal städer — skulle den borgerliga kommunens rättssubjektivitet kunna anses ha i sig innefattat rättssubjektivitet även för stadsförsamlingen. Beträffande de städer åter, där sockenstämmor såsom på landet hölls, torde med visst fog kunna göras gällande, att vad angår rättskapacitet nämnda förordning fick samma verkan å stadsförsamlingen som å landsförsamlingen. Hur än förhållandena i avseende å behandlingen av de ecklesiastika ärendena gestaltat sig i de skilda städerna, vanns enhetlighet genom 1843 års socken- stämmoförordning, vilken blev tillämplig för såväl land som stad. Senast genom tillkomsten av denna förordning torde varje stadsförsamling i riket få anses ha erhållit rättssubjektivitet.
I det föregående har konstaterats att församlingskyrka, som uppförts, och egendom, som förvärvats för lokala kyrkliga ändamål under tid före det församling erhöll rättssubjektivitet, i allmänhet kan antagas vara ägda av samma kyrka som stiftelse. Den omständigheten att församlingen blev eget rättssubjekt innebar icke, att församlingen därmed så att säga konsumerade det äldre rättssubjektet, kyrkostiftelsen, och övertog dess egendom, utan kyrkan och församlingen kom att stå som självständiga rättssubjekt vid sidan av varandra med möjlighet att förvärva äganderätt till ny egendom och få lagfart å sådan.
Mera tveksamt är, huruvida församlingskyrka, som uppförts sedan för- samlingen vunnit rättssubjektivitet, bör anses utgöra särskild kyrkostiftelse. Detta spörsmål torde vara av övervägande teoretiskt intresse och har prak- tisk betydelse huvudsakligen vid försäljning av del av kyrkotomten. Därest sådan församlingskyrka skulle anses utgöra särskild kyrkostiftelse, skall nämligen egendomen försäljas enligt bestämmelserna i kyrkliga försälj- ningslagen; egendomen »besittes» enligt formuleringen i 1 & denna lag av församlingskyrkan. Om däremot kyrkan ej skulle vara stiftelse, torde egen-
domen vara att betrakta icke som kyrklig utan som församlingskommunal egendom. Vidare kan spörsmålet få praktisk betydelse, då fråga är om att utvidga kyrkotomten genom att med den sammanlägga visst område. För sammanläggningen erfordras att tomten och nämnda område är i samma ägares hand. Är kyrkan stiftelse och ägare av tomten måste för samman- läggningen stiftelsen stå som förvärvare, d. v. s. förvärvet skall ske av för— samlingen för församlingskyrkans räkning. Beträffande äldre kyrkostif— telse har denna sak fått aktualitet i åtskilliga fall.
För uppfattningen att även nyuppförd kyrka är att betrakta som kyrko- stiftelse kan anföras att —- såsom ovan nämnts _ församlingskyrkan en- ligt kanonisk rätt är en stiftelse, något som också synes vara betraktelse- sättet enligt gällande kyrkolag. Den omständigheten att församlingen vun- nit rättssubjektivitet lärer i och för sig icke kunna åberopas som stöd för åsikten, att en för tiden därefter uppförd församlingskyrka ej skulle kunna betraktas som kyrkostiftelse, likaväl som de tidigare uppförda kyrkornas rättsställning blivit oberörd av församlings rättssubjektivitet. Att anse ny- uppförd kyrka vara stiftelse och ej församlingskommunal egendom synes i övrigt vara ägnat att leda till mera tillfredsställande resultat vid försam- lingsdelning. Sistberörda fråga upptages längre fram till behandling.
Till stöd för uppfattningen att nyuppförd kyrka är församlingskommu- nal egendom kan anföras att, sedan församlingen blivit eget rättssubjekt, det beträffande dylik kyrka är obehövligt och därför synes vara omotiverat med en stiftelsekonstruktion. Det förhållandet att kyrkotomten ofta nog är förvärvad av och lagfaren för församlingen kan också anses tala mot en dylik konstruktion. Härtill kommer att, även om kyrkan och tomten är att betrakta som församlingskommunal egendom, församlingens disposi- tionsrätt över egendomen dock är begränsad genom speciella författnings- bestämmelser (se härom ovan 5. 95 ff.). Intresset av att kyrkan kommer till användning för avsett ändamål är alltså tillgodosett.
Vare sig man anser nyuppförd församlingskyrka vara stiftelse eller ej måste äganderätten till prästgård och löneboställe, som efter det försam- lingen blivit särskilt rättssubjekt förvärvats av denna med utdebiterade me- del eller som donerats till församlingen, anses tillkomma församlingen, ehu- ru egendomen såsom ecklesiastik är underkastad bestämmelserna rörande dylik egendom. Motsvarande gäller då egendomen förvärvats av pastoratet. Därest den nya församlingskyrkan skulle betraktas som stiftelse, lärer den- na stiftelses egendom i allmänhet vara begränsad till sj älva kyrkobyggnaden och kyrkotomten. Där kyrkobyggnaden är uppförd å en av församlingen förvärvad tomt, vilken då väl i regel också är lagfaren för församlingen, torde stiftelsens rätt i avseende å tomten och kyrkobyggnaden få anses vara inskränkt till en bestående dispositionsrätt.
Ovan har gjorts vissa allmänna uttalanden i frågan om den formella ägan- derätten till den kyrkliga egendomen på lokalplanet. Av intresse kan då
vara att undersöka hur Kungl. Maj :t rent faktiskt och utifrån nu gällande ordning beslutit om fördelning av sådan egendom vid församlings- och pasto- ratsdelning och hur ett dylikt beslut skulle kunna uppfattas vad avser ägan- derätten till egendomen. Det må anmärkas att sistnämnda spörsmål är myc- ket svårlöst. Vid fördelning av kyrkojordar i samband med församlings- delning och av prästboställcn (prästgårdar och löneboställen) vid pastorats- delning har man icke övervägt äganderättsproblemet; det har endast varit fråga om vilken församling och vilket pastorat, som skall få disponera kyr- kojordarna respektive prästboställena för med desamma avsett ändamål. Den formella äganderätten har ansetts vara av underordnad betydelse och därför lämnats åt sidan.
Vid församlingsdelning, som i allmänhet tillgår så, att visst område ut- brytes ur församling till egen församling, förklarar Kungl. Maj :t i regel, att viss kyrka skall utgöra församlingskyrka i den nybildade församlingen. Här behandlas först det fall att denna kyrka icke utgör särskild kyrkostif— telse utan församlingskommunal egendom. I förekommande fall förordnar Kungl. Maj:t, att kyrkojord, som är belägen i den nybildade församlingen, skall övertagas av denna. Med »övertagas» lärer i och för sig endast kunna avses, vilken församling, som skall få dispositionsrätten till jorden. Är mo- derförsamlingens kyrka som kyrkostiftelse ägare till jorden, vilket som regel är förhållandet, enär kyrkojord så gott som undantagslöst tillkommit före det församling vunnit rättssubjektivitet, behåller den äganderätten därtill och beslutet avser då endast dispositionsrätten. Kungl. Maj :t lärer nämligen icke kunna förordna, att stiftelseegendom skall övergå till för— samlingskommunal egendom.
Om däremot den nya församlingskyrkan skulle — i likhet med moder- församlingens kyrka — betraktas som särskild kyrkostiftelse, torde ett Kungl. Maj:ts beslut om fördelning av den odelade församlingens kyrko- jordar få till följd en permutation, innebärande överförande jämväl av ägan— derätten.
I beslutet om församlingsdelning beröres icke prästboställena. Dessa ut- gör nämligen en tillgång för pastoratet och icke för församlingen som så- dan. Äganderätten till boställena får då anses ligga kvar hos den gamla mo- derkyrkan, därest denna såsom stiftelse är ägare till dem. Om den odelade församlingen ägt boställena, torde efter delningen boställena få anses vara ägda gemensamt av de båda delförsamlingarna, alltså en samäganderätt.
Om kronan äger boställena återverkar församlingsdelningen icke på ägan- derätten.
I beslut om pastoratsdelning bestämmes vilket pastorat, som skall över- taga prästboställena. Vi tänker oss exempelvis följande fall. A och B för- samlingars pastorat delas i A församlings pastorat och B församlings pas- torat. I ettvart av de två nybildade pastoraten finnes såväl prästgård som löneboställe. I praxis tilldelas då A pastorat de prästboställen, som är be-
lägna inom A, och B pastorat de boställen, som är belägna inom detta pas- torat. Äganderätten får anses ligga kvar hos församlingskyrkorna, om dessa såsom stiftelser är ägare till boställena, och hos församlingarna om dessa har äganderätten till samma boställen.
Prästgård kan dock i vissa fall vara ägd av pastorat såsom sådant. Så- lunda uttalar pastoratsindelningssakkunniga i sitt betänkande (SOU 1953: 11 s. 118), att »den enda grupp av fast egendom, som kan anses vara ägd av pastorat såsom sådant, torde vara särskilt anskaffade prästgårdsområden, som avses i 1932 års ecklesiastika boställsordning». Skulle i det ovan tänkta fallet det odelade pastoratet vara ägare till prästgården i A församling, lä- rer vid pastoratsdelningen äganderätten till denna prästgård övergå till A nybildade pastorat. Enligt bestämmelserna i 1919 års indelningslag om eko- nomisk uppgörelse vid kommunal och ecklesiastik indelningsändring, vilka bestämmelser i praxis analogivis tillämpats vid ändring i pastoratsindel- ning, har nämligen Kungl. Maj:t befogenhet att disponera över parternas i indelningsärendet äganderätt.
Om kronan äger boställe, rubbas icke äganderätten vid pastoratsdelning. Ovanberörda fall, då två delförsamlingar (efter församlingsdelning) ge- mensamt äger prästboställen, må något beröras. Blir vardera församlingen eget pastorat bör ett Kungl. Maj :ts beslut att boställe skall övertagas av ett- dera pastoratet — på samma skäl som anförts beträffande förenämnd pastoratsägd prästgård —— anses innefatta en äganderättsövergång. _ Om prästboställena äges av kyrkostiftelsen i moderförsamlingen, behåller denna äganderätten även om boställe är beläget i det nybildade pastoratet. Detta pastorat erhåller då endast dispositionsrätten. -—— Skulle däremot även den nya församlingskyrkan betraktas som kyrkostiftelse, torde man här —— så- som beträffande kyrkojorden vid församlingsdelning _— i beslutet kunna intolka en permutation, innebärande en fördelning äganderättsligt av bo- ställena.
I det föregående har frågan om den formella äganderätten till den kyrk- liga egendomen på lokalplanet behandlats i ett sammanhang och utan när- mare åtskillnad vad beträffar skilda slag av egendom. Nedan lämnas en redogörelse för hur denna fråga är att betrakta beträffande de olika grup- perna av sådan egendom.
Vad först angår kyrkobyggnader och kyrkotomter framgår av vad tidi- gare anförts att församlingskyrkorna som stiftelser i allmänhet anses vara ägare till de äldre kyrkorna. Detta gäller medeltida kyrkor och även kyrkor, som uppförts av församling senare men före år 1817, då församlingen an- tages ha blivit en juridisk person. Hur man skall betrakta äganderättsfrå- gan beträffande kyrka, som byggts efter år 1817, kan vara föremål för tve- kan. Det ligger nära till hands att anse församling, som uppfört kyrkan och som ekonomiskt svarar för dess underhåll, såsom ägare. Om försam-
lingen med utdebiterade medel inköpt kyrkotomten och dårå erhållit fasta eller lagfart, tyder detta givetvis på att den har äganderätten icke blott till tomten utan även till kyrkobyggnaden. Motsvarande gäller då församling erhållit kyrka med tomt såsom gåva av bolag, stiftelse eller enskild, därvid i gåvobrevet församlingen angivits som mottagare. För de fall äter den nya kyrkan uppförts på gammal kyrkotomt —— den äldre kyrkan kan exempel- vis ha brunnit ned — eller i övrigt på mark, som äges av gammal kyrkostif- telse, är äganderättsfrågan svårare att bedöma. Det kan i sådana fall må- hända göras gällande, att kyrkostiftelsen är ägare även till kyrkobyggnaden. Enligt detta synsätt skulle den omständigheten att församlingen uppfört byggnaden —— vilket utgjort en offentligrättslig skyldighet för vederbörande —— ej kunna motivera, att församlingen skall betraktas som ägare till bygg- naden och denna alltså utgöra byggnad på ofri grund.
Kyrkotomten kan i vissa fall vara anslagen av kronan och får då anses alltjämt vara ägd av denna. Så är till exempel fallet med Klara kyrka i Stockholm. I sådana fall torde det vara mest naturligt att anse kyrkostif— telsen som ägare till kyrkobyggnaden. Här skulle det alltså bli fråga om byggnad å ofri grund.
Vidare skulle möjligen för något fall en utredning giva vid handen, att församlingskyrka äges av enskild person eller stiftelse av nutida typ.
På kyrkotomten är ofta i synnerhet på landsbygden församlingens be- gravningsplats, kyrkogården, belägen. Rättsläget för kyrkogården är givet- vis detsamma som för kyrkotomten enligt ovan. Inom tätorterna har det emellertid blivit alltmer vanligt, att särskild begravningsplats anlagts. I allmänhet torde marken härför ha inköpts av och lagfarits för församlingen, som ju enligt 2 5 a) församlingsstyrelselagen i normalfallet har att svara för anskaffande av och vård om begravningsplats. Begravningsplatsen ut- gör då församlingskommunal egendom. Ibland har emellertid församlingen endast dispositionsrätten till den särskilda begravningsplatsen. Denna har sålunda anlagts å boställsmark, som för ändamålet upplåtits enligt 24 5 första stycket ecklesiastika boställsordningen (se ovan 5. 116), å stiftelse- ägd kyrkojord eller å mark, som den borgerliga kommunen ställt till för- fogande. Någon gång förekommer även att begravningsplats anlagts å jord, som av kronan donerats till stad. — I Stockholm, där begravningsväsendet i princip är en den borgerliga kommunens angelägenhet, äges de större be— gravningsplatserna av staden.
Kyrkojord, d.v.s. jord, vars avkastning skall disponeras för försam- lingskyrkan, förekommer främst i de förutvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Huvuddelen av denna jord är av medeltida ursprung och får därför anses tillhöra vederbörande församlingskyrka som stiftelse. I det ursprungliga svenska riket lärer nästan all kyrkojord härröra från tiden efter reformationen. I vissa fall har jorden inköpts för försam- lingskyrkans medel, i andra fall har donationer av enskilda förekommit.
Som regel torde församlingskyrkan få anses vara ägare även till dessa kyrko- jordar. '
Såsom i tidigare sammanhang framhållits utgör prästboställena (präst- gårdar och löneboställen) den ojämförligt största och värdefullaste delen av det ecklesiastika fastighetsbeståndet i riket. Av boställena bildar de, som härrör från medeltiden till såväl antal som värde den mest betydande grup- pen. Någon klarhet i frågan om uppkomsten av dessa boställen har i all— mänhet ej stått att vinna. Av de efter reformationen tillkomna boställena har flertalet antingen anslagits av kronan eller anskaffats av sockenmenig- het (församling) eller donerats av enskilda. I åtskilliga fall förekommer emellertid att boställe är sammansatt av hemman och lägenheter med olika ursprung eller att det under tidernas lopp tillökats genom skilda förvärv.
I syfte att få utrönt dels vilka boställen, som anslagits av kronan, dels vilka bidrag, som staten utbetalat till församlingarna för anskaffande av boställen, påbörjades år 1901 på offentligt uppdrag en utredning rörande uppkomsten m. ni. av de ecklesiastika boställena. Då utredningen år 1929 avbröts hade prästboställena i de norrländska länen samt Värmlands och Kopparbergs län undersökts. Resultatet av dessa undersökningar har av 1931 års prästlöneutredning (SOU 1931: 24 s. 36) sammanfattats i följande tablå.
Bland kronoanslagen i kolumn 1 har upptagits dels hemman och lägen- heter, som direkt upplåtits av kronan, dels boställen som helt eller till hu- vudsaklig del inköpts av statsmedel eller för vilkas förvärv kronotionde fått disponeras. Det sätt på vilket de upplåtna fastigheterna kommit under kro- nan varierar. Det kan exempelvis vara fråga om skattehemman, som läm-
Av Boställen Å församling vilkas till— Boställen . v Av (1 k t kronan fondmedel anskaffa e oms genom .av ansla a . k" t och av forsamlmg hittills höst'åln ån 3111 a enskilda eller donation outrett a en 05 a en donerade ansetts ursprung boställen sannolik 1 2 3 4 5 Värmlands län ....... 471 12 52 7 75 Kopparbergs län ..... 10 — 50 — 25 Gävleborgs län ....... 9 —- 49 12 45 Västernorrlands län . . 7 1 35 30 41 Jämtlands län ....... 5 5 20 9 33 Västerbottens län . . . . 8 3 28 1 11 Norrbottens län ...... 16 _— 19 — 11 102 21 253 59 241 __.4 312 k——_——q,——_-—/ 553
1 19 stomhemman har dessutom av redogörelsens författare ansetts anslagna av kronan, emedan de, ehuru av medeltida ursprung, antagits ha indragits till kronan samt därefter an- slagits till sitt förra ändamål. Dessa redovisas här i kol. 5.
nats öde av ägaren eller för vilka kronoskatt under visst antal år ej erlagts samt om kyrkojord, som vid reformationen indragits till kronan. Bland kro- noanslagen har också redovisats boställen, vilka upptagits på socken- och häradsallmänning samt på odisponerad (ej avvittrad) kronomark.
De boställen, som redovisats i kolumn 2, har i allmänhet helt eller delvis inköpts av medel från prästerskapets löneregleringsfond eller från lokala fonder, som sedermera uppsamlats i löneregleringsfonden (kyrkofonden). Därvid har förekommit att föreskrift meddelats, att bostället skulle anses såsom icke av menighet anskaffat eller av enskild donerat, varom anteck- ning införts i jordeboken. I ett antal fall har boställe inköpts av skogsför- säljningsmedel från boställe, som anslagits av kronan, vilka medel eljest skolat ingå i löneregleringsfonden. I kolumnen redovisade boställen torde därför i stort sett vara att likställa med kronoanslagen.
I kolumn 3 har upptagits — förutom boställen, som donerats av enskilda —— boställen, som anskaffats av sockenmcnighet (församling). Där bostäl- lena tillkommit genom menigheternas försorg kan detta ha skett på så sätt, att sockenmännen vid skifte eller eljest avsatt eller sammanskjutit jord till boställe eller att församlingen inköpt bostället. Köpeskillingen kan därvid helt eller delvis ha erlagts med utdebiterade medel. Undantagsvis har kyr- kas medel eller vederlag för kyrkojord använts för inköpet. Ibland har b0- ställe inköpts för besparade prästlönemedel —— ny prästtjänst har exempel- vis, efter Kungl. Maj:ts medgivande, vakanssatts under ett antal år —— eller för boställsavkastning, som församling under viss tid berättigats uppbära och avsätta för ändamålet. _ I denna kolumn har även redovisats boställs- gårdar och lönejordar, som inköpts och bebyggts av städerna eller upplåtits av deras donationsjord.
Beträffande de i kolumn 4 redovisade boställena har vid utredningen in- hämtats vissa mer eller mindre sannolika uppgifter, som antyder att bo— ställena eller delar av dem upplåtits av sockenmännen eller donerats av enskilda. I kolumn 5 åter har upptagits sådana boställen, beträffande vilka försök till utredning om uppkomstsättet helt misslyckats. Det torde kunna förutsättas att det stora flertalet av de boställen, som redovisats i sistnämn- da två kolumner, härrör från medeltiden.
1931 års prästlöneutredning redovisade i sitt förenämnda betänkande en undersökning, som utredningen låtit verkställa beträffande prästboställena i vissa andra län. Utredningen sammanfattar denna undersökning sålunda.
»Bostads- och Iöningsboställen för kyrkoherdar
I Södermanlands län finnas 55 boställen av icke närmare utrett men gammalt, sannolikt medeltida ursprung samt 6 veterligen donerade boställen, varav 3 här- stamma från medeltiden och 3 från nyare tiden. Några kyrkoherdeboställen, som i sin helhet upplåtits av kronan, hava icke påträffats i länet. Däremot har utrönts, att åtminstone i ett fall ett kronohemman upplåtits till förbättring av ett prästbord.
I Jönköpings län finnas 57 bostadsboställen av icke närmare utrett men gam— malt, sannolikt medeltida ursprung, ett veterligen donerat och ett av kronan upplåtet boställe. I ett stort antal fall hava bostadsboställen förbättrats genom att andra fastigheter tillagts. Det är sannolikt, att av dessa sistnämnda en del upplåtits av kronan. Andra av dem äro veterligen donerade. Troligen förekomma bland dem också äldre löningslägenheter. _— I 1660 års jordebok för länet redo— visas 35 stomhemman, därav 17 bland kronohemman, 2 bland sämjehemman, 14 bland kyrkohemman och 2 bland klosterhemman. Sen-are hava tillkommit ett skattehemman och ett under kronotitel redovisat hemman. I ett fall har utrönts, att ett under kronotitel upptaget stomhemman upplåtits av kronan. Huruvida övriga såsom kro-no redovisade stomhemman hava sådant ursprung, har måst lämnas därhän.
I Gotlands län synas samtliga 45 kyrkoherdeboställen och 47 annexhemman härstamma från gammal tid.
I Malmöhus län har undersökningen icke i mer än två fall givit anledning till antagande, att boställe eller löningshemman anslagits av kronan. Beträffande 20 lägenheter och 3 boställen har utredning icke verkställts, och frågan, huruvida bland dem finnas några av kronan upplåtna har sålunda lämnats obesvarad.
I Hallands län finnas 76 kyrkoherdeboställen och 11 mensalhemman av medel- tida ursprung. 3 hava upplåtits av danska kronan. Beträffande ytterligare 5 bo- ställen föreligga anteckningar, som tyda på kronourspru-ng. 6 stomhemman synas hava tillkommit efter reformationen men under den danska tiden. Deras ursprung har icke kunnat närmare utredas.
I Skaraborgs län synas 81 kyrkoherdeboställen vara [av gammalt ursprung. 3 boställen hava veterligen upplåtits av kronan varjämte 2 boställen sannolikt härstamma från kronan. Ursprunget till 4 under boställen inlagda hemman är okänt. Av länets stomhemman äro 68 av medeltida ursprung, 9 kunna ifrågasät- tas vara upplåtna av kronan och 7 hava veterligen anslagits av kronan.
Komministerboställen
I Södermanlands län hava 38 upplåtits av kronan, medan 17 synas hava till- kommit på amn-at sätt. Ett boställe har donerats från kronode under ständig besittningsrätt.
I Jönköpings län hava 63 upplåtits av kronan, 2 donera-ts av enskilda och 2 inköpts av socknemän—nen.
I Gotlands län äro där befintliga 9 boställen anslagna av kronan. I Malmöhus län redovisas inga komminzistuerboställen. I Hallands län äro samtliga där befintliga 16 boställen av kronorursprung. I Skaraborgs län äro 93 anslagna av kronan, medan ett boställe torde vara del av ett gammalt kyrkoherdeboställe. »
Utredningen ansåg att i här berörda sex län 237 boställen, därav 219 komministerboställen, anslagits av kronan, 728 tillkommit på annat sätt (hit har de medeltida boställena räknats), medan 66 var av så ovisst ur- sprung, att deras uppkomst icke ens med sannolikhet kunnat spåras. — om till nämnda 237 av kronan anslagna boställen lägges de kronoanslag, som upptagits i kolumnerna 1 och 2 i ovanstående tabell, blir resultatet att i de 13 län, vari undersökningar gjorts, 360 hemman och lägenheter upp—
låtits av kronan. Detta antal motsvarar cirka 20 procent av det totala an- talet boställen, som redovisats i undersökningarna.
Med utgångspunkt i de resultat, vartill utredningarna kommit och vilka givetvis icke är rättsligt bindande, har det helt allmänt antagits att om- kring en femtedel av prästboställena i riket utgör kronoanslag. Rättsfall, som klarlägger kronans rätt till sådana boställen, synes ej ha förekom— mit. Såsom ovan anförts torde emellertid den uppfattningen vara obestridd, att kronan icke överlåtit äganderätten till boställena utan endast anvisat dem för prästernas avlöning.
Frågan om prästboställenas rättsliga ställning har berörts vid förarbetena till 1932 års ecklesiastika boställsreform.
1927 års prästlöneregleringssakkunniga uttalade härom (SOU 1929: 39 s. 149 f.) att det, med hänsyn till de mångskiftande typer i vilka prästbo- ställena alltefter sättet för sin tillkomst skiljer sig, kunde fastställas att ett allmänt sorterande av boställena på olika ägandesubjekt stötte på de mest påtagliga svårigheter. Sättet för redovisningen av boställena i jorde— boken var därvid, såsom känt, icke av avgörande betydelse. Cirka 93 pro- cent av dem var fortfarande uppförda under kronotitel. De sporadiska rätte— gångar om äganderätten till särskilda boställen, som vissa församlingar un- der senare tid särskilt efter tillkomsten av 1910 års prästerliga lönelag- stiftning anhängiggjort mot kronan, hade heller icke förmått åvägabringa något allmänt klarläggande av det formellt-rättsliga problem, som här före- låg. I själva verket hade domsluten ofta icke medfört ett positivt avgöran- de av äganderättsfrågan ens i det enskilda fallet.
1931 års prästlöneutredning framhöll (SOU 1931: 24 s. 66) i samband med behandlingen av frågan om vidsträcktare försäljning av kyrklig jord, att i de yrkanden, som framställts härom, icke tillräckligt beaktats de sär- skilda pastoratens och församlingarnas rätt till boställena. Denna rätt grun— dade sig enligt utredningen dels därpå, att pastoraten själva eller någon av de i dem ingående församlingarna anskaffat boställena, eller alltså på äganderätt till dem, dels på donation av enskild, även detta en rättighet av fullt privaträttslig natur, ibland äganderätt, ibland besittningsrätt eller rätt till avkomst, dels ock slutligen, i fråga om vissa av de av kronan upp- låtna boställena, på 5 77 regeringsformen , en rätt som alltså åtnjöt grund- lagsskydd. Om samtliga boställen gällde att de var rättsligen bundna vid bestämda kyrkliga ändamål.
I sitt utlåtande över prästlöneutredningens betänkande framförde kam- markollegiet kritik mot utredningens mening, såsom den uppfattades av kollegiet, att församlingarna eller pastoraten i allmänhet var privaträtts— liga ägare av boställena. Kollegiet framhöll härvid bl. a.: Prästbolet över- läts under medeltiden till sockenkyrkan och icke till församlingen. Grun- den härför var den kanoniska rättens och de kyrkliga myndigheternas krav på att boställsjorden skulle formligen övergå från givarnas till ett kyrk-
ligt instituts. sockenkyrkans, ägo. Där sockenborna skjutit samman jor- den måste denna alltså ha upphört att vara deras tillhörighet. Det var efter medeltida åskådning ej församlingens utan kyrkans behov av präst och gudstjänst, som skulle säkerställas. Församlingen var endast den kyrk- liga verksamhetens objekt. —— Enligt kollegiets mening var den boställs- jord, som ej anvisats av kronan, på få undantag när att anse såsom stif- telseegendom under statens kontroll. Föreställningen att församlingarna som sådana var ägare torde ha mera allmänt gjort sig gällande först om- kring 1800-talets mitt och då i politiskt sammanhang. Någon inverkan på det privaträttsliga läget hade denna omständighet ej kunnat få.
I propositionen med förslag till boställsordning m. m. ( prop. 1932:187 5. 186 f.) yttrade departementschefen följande.
»Av den i detta ämne verkställda utredningen synes mig med all önskvärd tydlighet framgå, att i regel de från medeltiden härstammande prästboställena tillkommit genom donation av en eller flera enskilda samt att avsikten med dessa donationer varit, att boställenas avkastning skulle utgöra avlöning åt den vid den särskilda lokalkyrkan anställde prästen. Huruvida donationerna medfört äganderätt för församlingarna till de donerade boställena eller ej, är en fråga av mera teoretiskt intresse, varpå jag icke har anledning att här ingå _— _ —. Såvitt jag kunnat fin-na, hava icke heller utredningsmännen upptagit ägande- rättsfrågan till dryftande.
Kammarkollegiet uppfattar de medeltida boställena såsom stiftelseegendom un- der statens kontroll. Det är sannolikt, att för denna uppfattning låta sig anföra vissa grunder, men jag finner icke anledning att ingå på denna fråga i vidare mån, än att jag erinrar om det faktum, att de medeltida boställena donerats för att tjäna ändamålet, att gudstjänst samt övrig kristen kult och själavård skola komma en viss församling till del. Att församlingen tidvis uppfattats såsom blott objekt för den kyrkliga verksamheten förringar icke betydelsen av detta faktum.»
Jämväl vid förarbetena till 1942 års lag ang. användande i vissa fall av prästlönefond m. 111. har frågan om boställsjordens rättsställning varit före. I anslutning till sitt förslag att av fondmedel inköpta boställen skulle kunna lagfaras för vederbörande pastorat anförde sålunda den särskilt till— kallade utredningsmannen (kammarrådet Skoglund) följande (K. M:ts skr. nr 16 till 1941 års kyrkomöte s. 31).
»Mot pastoratens insättande såsom förvärvare av de inköpta fastigheterna kan invändas, att det är tveksamt, huruvida pastoraten kunna vara i privat- rättslig mening ägare till boställen, som under medeltiden anskaffats rav sockne- männen. I särskilda mål har nämligen domstolarna förklarat, att församling icke kunde anses hava förvärvat äganderätt till under medeltiden (troligen genom sammanskott av socknemännen) tillkommet boställe (N. J. A. 1916 not A 435 och 1932 ref. 53). I sistnämnda refererade mål förklarades vederbörande lokal- kyrka vara framför krona-n ägare till bostället. I svenska medeltidsrätten be- traktades kyrkan såsom juridisk person, och då egendom överläts till prästbord, torde kyrkan kommit att betraktas såsom ägare till prästbordet. Även om socken- kyrkan i formellt hänseende är att anse som ägare till den under medeltiden tillkomna boställsjorden, torde likväl församlingen eller numera den kyrkliga kommunen framstå såsom den egentligen berättigade med avseende å egendomen,
och sockenkyrkans ytterst av tidsförhå-llandena beroende formella äganderätt blir av underordnad betydelse.»
Äganderätten till de boställen, som härrör från medeltiden får, såsom tidigare berörts, i allmänhet anses tillkomma vederbörande församlings— kyrka som stiftelse. Till dylik stiftelseegendom torde vidare vara att hän— föra boställen, vilka anskaffats av församling eller tillkommit genom do— nation av enskild efter reformationen men före det församlingen blivit eget rättssubjekt, eller som församling efter vunnen rättssubjektivitet inköpt med medel, som influtit vid försäljning av stiftelseägd boställs— eller kyrko— jord. Därest emellertid församling under senare tid med egna medel för- värvat bostället eller erhållit detsamma genom donation lärer äganderätten ligga hos församlingen. Mera sällan torde dock boställe ha anskaffats av församling enbart med anlitande av utdebiterade medel. Ibland kan så- lunda i köpeskillingen härjämte ha ingått prästlönefondsmedel (vilka kan bestå av medel, som härrör från olika ägare) och någon gång även direkta anslag i kronotionde. Frågan om hur äganderätten i sådana fall skall be- dömas kan icke besvaras generellt. I flera fall har det vidare förekommit, att köpeskillingen delvis bestått av besparade prästlönemedel. I rättsfallet N. J. A. 1924 s. 211 ansågs församling —— efter vunnen rättssubjektivitet —— vara ägare till ett på sådant sätt anskaffat komministerboställe. Bostället hade inköpts av sockenmännen år 1847. Fasta meddelades dem påföljan- de år. Kronan hade i målet upplyst, att drygt hälften av köpeskillingen härrörde från en s. k. komministerbo-ställskassa, vilken uppkommit dels genom frivilliga sammanskott och räntor, dels genom besparingar å kom- ministerlönen, samt hävdat att bostället torde anses vara på sådant sätt tillkommet, att det borde betraktas såsom en för visst ändamål avsedd stif- telse. I vart fall kunde icke församlingen enligt kronans uppfattning an- ses som ägare till bostället.
Prästlönefonderna har såsom framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden (s. 122 ff.) uppkommit på olika sätt. Huvudsakligen är fon- derna bildade av medel, som influtit vid försäljning av boställsjord. Här- jämte ingår i fonderna medel, som lämnats i ersättning för rätten att taga i anspråk sten-, grus-, ler- eller torvtäkt å boställe. En del av fonderna kan vidare ha uppkommit av ersättningsmedel för växande skog eller ge- nom kapitalisering av behållen skogsavkastning. Ett mindre antal dona- tionsfonder torde även finnas.
Det är alltså medel av mycket skiftande slag, som ingår i prästlönefon- derna. Särskilt är att märka att skillnad icke göres vid fonderingen av köpeskilling eller annan ersättning, om boställe tillhör församlingskyrkan, församlingen eller kronan. I en och samma fond kan sålunda ingå medel, som härstammar från olika ägare. En uppdelning av äganderätten till så- dan fond torde ofta vara omöjlig att genomföra.
Såsom vidare framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden
(s. 124) kan medel tillhörande prästlönefonder i flera pastorat inom ett stift sammanföras till en särskild fond, benämnd stifts prästlönejords- fond, att användas till inköp av fastigheter. Fonden utgör egen juridisk person och inköpen sker för fondens räkning. Utåt står sålunda fonden som ägare till dessa s. k. stifts prästlönefondshemman. Dess rättsställning är emellertid synnerligen komplicerad. I fonden ingår ju medel från de olika pastoratens prästlönefonder, som i sin tur kan bestå av medel från skilda håll.
Klockarjord
De boställs— och löningsjordar, som tidigare var anvisade till avlöning åt klockare och organister, ledde vanligen sitt ursprung tillbaka till upplå- telser av mark från prästboställen eller kyrkojord. I övrigt kunde klockar- jorden i likhet med prästlönejorden ha uppkommit genom avsättning av jord vid skiften, genom församlingarnas försorg, genom enskildas dona— tioner och genom kronoanslag. Klockarjordens rättsliga ställning var så- lunda i regel densamma som prästlönejordens.
Genom 1938 års klockarboställslag har på sätt framgår av den allmänna historiken (s. 86 f.) en avveckling skett av klockarjorden. I de allra flesta fallen har boställe övertagits av vederbörande församling med äganderätt och lika fri dispositionsrätt, som gäller beträffande församlingskommunal jord. I en del fall har boställe försålts, därvid försäljningssumman tillförts församlingen som församlingskommunal fond. En mindre grupp förhål- landevis större och värdefullare boställen har behållits som publika arrende— gårdar, klockarhemman, för att disponeras för kyrkofondens räkning. I vederlag har församlingen respektive kyrkofonden iklätt sig ansvar för det på visst sätt fastställda kapitalvärdet av fastigheten _ boställskapitalet — samt skyldighet att till pastoratet erlägga den s. k. boställsräntan, vilken be- stämmes efter boställskapitalets realvärde.
I klockarjords ställe har sålunda trätt boställskapitalet. Detta bör rim- ligtvis ha samma rättsliga ställning som klockarjorden ifråga. Om försam- lingskyrkan varit ägare till klockarboställe, vilket i regel torde ha varit fallet, utgör sålunda det boställskapital, som ersatt bostället, en tillgång för samma kyrka.
Domkyrkor och för dem disponerad egendom
I likhet med flertalet församlingskyrkor får domkyrkorna betraktas som särskilda stiftelser och såsom sådana som ägare till kyrkobyggnader och kyrkotomter. Beträffande de äldre domkyrkorna, d. v. s. Uppsala, Linkö- pings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lunds domkyrkor, vilka här- rör från medeltiden, har för övrigt rättssubjektiviteten framstått än star-
kare markerad än för de vanliga församlingskyrkorna beroende bl. a. där- på, att förvaltningen av dessa domkyrkors egendom omhänderhafts av sär- skilda styrelser. Av de yngre domkyrkorna har kyrkorna i Göteborg, Härnö- sand, Luleå, Visby och Stockholm ursprungligen varit församlingskyrkor. Jämväl domkyrkan i Karlstad och förutvarande domkyrkan i Kalmar har ursprungligen utgjort församlingskyrkor. Dessa kyrkor har dock nybyggts efter det städerna blivit biskopssäten. Vad slutligen gäller förutvarande domkyrkan i Mariestad har denna byggts att begagnas till såväl domkyrka som församlingskyrka.
Såsom nämnts i redogörelsen för nuvarande förhållanden (s. 132) besit- tes stadsfastigheter av samtliga äldre domkyrkor medan jordbruksfastig- heter, domkyrkohemman, finnes endast vid Strängnäs, Västerås och Lunds domkyrkor. Lunds domkyrka har det utan jämförelse största och värde- fullaste fastighetsbeståndet. Dess rättsliga natur har ej prövats vid dom- stol men fastigheternas medeltida ursprung tyder på att man bör anse domkyrkan som ägare till åtminstone huvuddelen av dem. I 5 10 i den ännu gällande kungl. stadgan den 17 november 1859 angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och hennes egendom heter det rentav att domkyrkans övriga ej till skatte försålda hemman och lägenheter inne- havas av henne under full äganderätt. Även andra äldre domkyrkor inne- har fastigheter, som härrör från medeltiden. Vid indragning av domkyrko— godset i samband med reformationen synes nämligen en del i anslutning till domkyrkobyggnaderna belägna fastigheter såsom erforderliga för dom- kapitlet eller till bostäder åt vissa befattningshavare ha lämnats orubbade i domkyrkornas besittning. De fastigheter, som efter reformationen till- fallit domkyrkorna, torde i regel utgöras av kronoanslag och donationer av enskilda. I några fall synes fastighet ha inköpts av domkyrkans medel.
Biskopsgårdar och biskopshemm an
Vid 1936 års biskopslönereform skildes såsom nämnts i den allmänna historiken (s. 94) och i redogörelsen för nuvarande förhållanden (s. 132) de för biskoparnas avlöning anslagna fastigheterna från de särskilda biskopsstolarna. Fastighet, som tidigare utgjort bostadsboställe, anvisades härefter i allmänhet, helt eller delvis, för tjänstebostad åt biskopen, s. k. biskopsgård. I övrigt indrogs fastigheternas avkastning till kyrkofonden. Fastighet, vars avkastning tillföll denna fond, benämndes biskopshemman.
I förarbetena till 1936 års reform berördes biskopslönejordens rättsliga läge. I en är 1933 inom kammarkollegiet utarbetad promemoria, delvis återgiven i Kungl. Maj:ts proposition 1936: 242, anfördes sålunda (prop. s. 55) till stöd för framlagt förslag om indragning av jordens avkastning till kyrkofonden, att det numera efter de utredningar, som verkställts av kammarkollegiets arkiv, torde vara till fullo klarlagt att samtliga avkomst-
givande boställsfastigheter med undantag av visst hemman i Västerås stad vore anslagna av kronan. Jämväl de vederlag för kronotionde och ränte— anslag, som ingick till biskoparna eller Iönefonderna, utgjorde kronoan- slag. Vad beträffar biskopsgårdarna i städerna syntes en tillhöra veder— börande domkyrka (Västerås),4 medan biskopshuset i Karlstad var upp- fört å tomten till gamla kyrkoherdebostället i staden för medel, som an- skaffats genom sammanskott.
Vid remissbehandlingen av promemorian riktade endast biskopen och domkapitlet i Växjö kritik mot uppfattningen, att biskopsstolarnas och fondernas tillgångar i jord samt kronotionde- och ränteanslag vore anvi- sade av kronan. Domkapitlet anförde härvid bl. a. följande (prop. s. 57):
Av konung Gustav I:s brev den 2 augusti 1545 till biskoparna och domkapitlen i Strängnäs och Västerås om deras landbor m. m. framginge, att det tiondeanslag, som utginge till vardera av dessa biskopar, utgjorde vederlag för till kronan in- dragna landwbohemman, och att detta utbyte av hemman mot tiondeanslag på förekommen anledning skett efter initiativ av vederbörande biskopar själva. Detta vederlag måste innehavas av vederbörande biskopsstolar med samma rätt som de i utbyte överlämnade fastigheterna. Men att biskopshemman under Strängnäs och Västerås biskopsstolar skulle under medeltiden i allmänhet utgjorts av krono— förläningar, därom funnes ingen antydan, och detta vore icke heller antagligt. Det funnes ingen anledning antaga annat än att de nuvarande tiondeanslagen till biskoparna i Strängnäs och Västerås till större eller mindre del —— oavsett de för- ändringar eller jämkningar, som kunde hava ägt rum under senare tid —— repre- senterade just dessa tiondevederlag. Det vederlag i tionde, som år 1545 tilldelades Växjö biskopsstol, kunde icke hava tilldelats under osäkrare äganderättstitel, utan måste vara av samma valör som det vederlag, vilket biskoparna i Strängnäs och Västerås erhållit. Av den verkställda arkivutredningen fr-amginge därjämte, att även den under Växjö biskopsstol nu lydande fasta egendomen hade tillagts den- samma under ägan-derätts- eller vederlagstitel. Att det förhölle sig på liknande sätt beträffande ärkebiskopsstolen samt Linköpings och Ska—ra biskopsstolar an- såg sig domkapitlet icke hava anledning att i detta sammanhang närmare belysa. Enligt domkapitlets uppfattning inneha—des de särskilda inkomster, som lydde till envar av biskopsstolarna. icke i form av någon förläning eller på grund av utan- ordningsbeslut av kronan utan under äganderättstitel eller däremot svarande rätt.
I ett gemensamt utlåtande till Kungl. Maj:t den 23 december 1933 bemötte kammarkollegiet och statskontoret domkapitlets yttrande i denna del och anförde därvid bl.a. (prop. s. 60).
Ämbetsverken kunna icke biträda de synpunkter biskopen och domkapitlet i Växjö anlagt på frågan om de biskopliga lönetillgångarnavs natur. Gustav Vasas brev den 2 augusti 1545 visar blott att en lönereglering, väsentligen på grund av praktiska förvaltningsskäl, ägt rum för biskoparna i Strängnäs och Västerås. Nå- got belägg för teorien om ett privaträttsligt byte utgör brev-et så mycket mindre som formerna däri icke hänföra sig till ett sådant. Ämbetsverken tillåta sig erinra, att i gamla Sverige enligt Västeråsbesluten 1527 konungen hade frihet att indraga så mycket av biskopsgodset, som han prövade skäligt. Osannolikt är att kronan
* Enligt domkyrkosakkunniga av år 1946 (SOU 1949:63 s. 81) skulle äganderätten till biskops— gården i Strängnäs och möjligen biskopsgården i Västerås tillkomma domkyrkorna. ,
frivilligt skulle hava begränsat sina befogenheter genom att ingå på för all fram- tid bestående uppgörelser, där biskopen och konungen voro jämställda parter. Det är vidare känt, att ända mot slutet av 1500-talet, i vissa fall även under 1600- talet, ändringar i biskoparnas löneförmåner förekommit, där kronan än lämnade nya anslag än tog tillbaka gamla. Icke minst biskopsstolen i Växjö erbjuder ex- empel härå. Lika osannolikt synes ett byte av ovan angivna natur vara, då man betänker att i de tiondeanslag, vilka biskoparna erhöllo, ingick den från dem själva indragna, till kronotionde förvandlade biskopstionden.
Rättsfall, som klarlägger frågan om biskopsgårdars och biskopshemmans rättsställning, finnes icke. Frågan är alltså oviss. Gränsdragningen mellan den medeltida kyrkliga jorden och av kronan efter reformationen upplåten jord är ibland oklar. Fall kan sålunda förekomma där vid reformationen indragen biskopsjord efter kortare tid återställts till sitt ursprungliga ända- mål och det kan då uppstå tvekan om sådan jord är att anse som upplåten av kronan. Den förhärskandeuppfattningen torde dock vara att huvuddelen av biskopslönejorden utgör kronoanslag.
Allmänna kyrkohemman
Av redogörelsen för nuvarande'förhållanden (s. 134 ff.) framgår att med allmänt kyrkohemman förstås sådan fastighet, som med stöd av 1862 års prästlöneförordning frånskilts viss prästerlig tjänst och vars avkastning, "från att därefter antingen ha tillförts prästerskapets löneregleringsfond eller disponerats till löneförbättring åt präst i annat pastorat, numera ingår till
kyrkofonden.
Enligt 1862 års förordning skulle endast av kronan upplåtna fastigheter kunna bli föremål för angiven omdisposition. Med den tidigare uppfattning— en att boställena i regel var kronoanslag blev följden att ett förhållandevis stort antal boställen förklarades vara allmänna kyrkohemman. Härutinnan har under senare årtionden en rättelse skett i det flertalet allmänna kyrko- hemman såsom icke upplåtna av kronan återställts till pastoraten. Resten torde, möjligen med något undantag, utgöra kronoanslag.
Kyrkofonden
Enligt 1 & gällande lag om kyrkofond den 30 augusti 1932 (nr 404) skall fonden användas för kyrkliga ändamål på sätt i lagen bestämmes och för- valtas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel. I huvud— sak samma lydelse hade paragrafen i 1910 års kyrkofondslag. I propositio- nen 1910: 85 hade emellertid föreslagits ett inledande stadgande enligt vil- ket fonden skulle utgöra »en svenska kyrkans tillhörighet». Stadgandet hade följande avfattning.
»De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna avlöningsmedel, om vilka i denna lag förmäles, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet och, un-
der benämning kyrkofonden, av statskontoret, utan sammanblandning med stats- medel, förvaltas.»
I motiveringen till den föreslagna paragrafen anförde föredragande stats- rådet på förekommen anledning följande (5. 85 f.).
»Av de i ärendet hörda myndigheterna har flertalet tillstyrkt den formulering, som i det av mig nu framlagd-a förslaget upptagits.
Att ifrågavarande medel, såsom anslagna till prästerskapets avlöning äro att betrakta såsom en den svenska kyrkans tillhörighet i offentligrättslig mening torde vara otvivelaktigt. De två sakkunniga, vilka påyrkat en ändring av paragrafens ordalydelse, hava också ansett, att medlen icke böra få användas till andra ända- mål än i kyrkofondslagen bestämmes, och att de böra utan sammanblandning med statsmedel förvaltas.
Den formulering av stadgande-t, som av mig föreslås, godkändes 1908 av Riks— dagens bägge kamrar och 1909 av det särskilda utskott, som behandlade frågan. Förslagets fall vid sistnämnda Riksdag föranleddes av helt andra skäl än me- ningsskiljaktighet om förevarande paragraf.
På grund av vad sålunda förekommit finner jag icke tillräcklig anledning att nu frångå det förslag uti förevarande hänseende, som av Kungl. Maj:t förut fram- lagts.»
Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, anförde angående förslaget i denna del (utl. nr 1 s. 65).
»Bestämmelsen därom att de avlöningsmedel, om vilka i kyrkofondslagen förmäles, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet, kan l'ätteligen förstås så- som innebärande från lagstiftarens sida ett uttalande om var äganderätten till fondens medel ligger, och bestämmelsen har också sålunda förståtts. Det har synts utskottet böra undvikas att i lagförslaget bibehålla en bestämmelse, som kan giva anledning till en sådan tolkning som nyss sagts. De medel, som skol—a- överföras till kyrkofonden eller framdeles dit ingå, härflyta från källor av vitt skild natur. Det kan antagas att dit kommer att iunflyta avkomst icke blott av boställen, vilka upplåtits av kronan, utan även av sådana, som äro av enskilda donerade eller av menighet inköpta, eller av boställen, vilkas tillkomst icke kan utrönas utan föregå- ende noggrann utredning. Till kyrkofonden kommer vidare att ingå direkta skat- temedel. Utskottet anser därför orden ”skola utgöra en svenska kyrkans tillhörig- het” böra ur paragrafen utgå.
En annan sak är att det må finnas anledning att i lagen mera uttryckligt än som blir fallet, sedan de ifrågavarande orden borttagits, framhålla det syfte, kyrko- fonden är avsedd att tjäna, och på grund härav tillägga en bestämmelse av inne- håll att fond-en skall användas för kyrkliga ändamål. Det är givetvis en självklar sak att dessa medel, av vilken natur de än må vara och hos vilken än äganderät- ten till dem må ligga, ej må användas för annat ändamål än det, vartill de ur- sprungligen avsetts, det vill säga kyrkliga ändamål, men det har dock ansetts icke vara ur vägen att hava detta med klara ord utsagt redan i lagens första paragraf.»
Något rättsfall, som belyser kyrkofondens rättsliga ställning, synes icke ha förekommit. I den rättsvetenskapliga litteraturen har meningarna om fondens karaktär varit delade. Sålunda har Schalling i sin avhandling Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige (5. 230) ansett fonden utgöra ett särskilt rättssubjekt. Schalling anför därvid, att i följd av kyrkofondens
olika beståndsdelar det ju skulle kunna tänkas att fonden konstruerades såsom en för kyrkostiftelserna och kronan samfälld egendom. Delaktigheten i en sådan samfällighet vore emellertid säkerligen svår att bestämma. Med hänsyn vidare därtill att fonden uppkommit genom fallen, privilegieskyddad avkastning och årliga anslags- eller ersättningsmedel, likaledes privilegie- skyddade, samt till ändamålet med dess bildande syntes det enligt Schalling vara riktigare att uppfatta fonden »såsom en i lagstiftningsväg och med till- lämpning av kronans förvaltningsmyndighet tillskapad särskild anstalt eller stiftelse av offentlig karaktär, ägnad ett för den prästerliga organisationen gemensamt ändamål». Avhandlingen utgavs av trycket år 1920, alltså innan kyrkofonden tillförts bl.a. biskopslöneregleringsfonden. Beträffande sist- nämnda fond anför Schalling att ehuru någon tvekan syntes kunna vara motiverad i följd av de biskopliga löneanslagens karaktär av sannolikt ute— slutande kronoförläningar dess ställning dock torde kunna konstrueras på samma sätt som kyrkofondens. —— En annan mening har framförts av Sund- berg, vilken i sitt år 1948 utgivna arbete Kyrkorätt (s. 290) ansett, att kyr- kofonden äges av Svenska kyrkan såsom ett av staten erkänt yttre trossam- fund. Denna uppfattning, vilken får ses mot bakgrunden av ett i annat sam- manhang gjort uttalande, att den av kronan upplåtna eller förlänade egen- domen gått förlorad för kronan med hänsyn till de prästerliga privilegiernas förbindande bekräftelse av orubbligheten av kyrkans rätt till denna egen- dom, motiverar Sundberg, sedan han först berört den av riksdagen år 1910 gjorda ändringen i Kungl. Maj:ts förslag till kyrkofondslag på följande sätt.
»Gen-om 1910 års reform har äganderätten till lokalkyrkans kapitaltillgångar icke rubbats; en dyl-ik rubbning skulle nämligen inneburit, att rätten till egendo- men överflyttarts till någon annan, antingen svenska kyrkan eller staten. Det se- nare hade inneburit en — grundlagsstridig — konfiskation, men om någon sådan var över huvud ej fråga. Lika litet som 1862 års präs-tlöneregleringsfond blev 'statsmedel', lika litet blev detta förhållandet med kyrkofonden; däremot kunde fondens tillgångar med någon rätt betecknas såsom ”allmänna medel', lika väl som andra offentligrättsliga subjekts tillgångar stundom så av lagstiftningenvbe- teckna—ts. Icke heller har genom 1910 års reform någon överlåtelse av lokalkyr- kans egen-dom skett till svenska kyrkan såsom enhet; lokalkyrkan bibehåller fort- farande sin äganderätt. Det var allenast avkastningen av avlöningstillgångarna, sålunda rättsligen lös egendom, som tillfördes kyrkofonden. Ägare till de medel, som härigenom tillfördes kyrkofonden, måste vara denna fond. Ty vem skulle det eljest vara? Lokalkyrkans tillhörighet äro de ej längre. Och någon annan motta- gare än kyrkofonden nämna ej författningarna eller förarbetena. Kyrkofonden kan emellertid icke betraktas såsom ett självständigt rättssubjekt. Att skapa ett sådant var heller icke meningen med 1910 års reform; detta framgår av såväl propositionens som riksdagens återgivna uttalanden. Då kyrkofonden såsom vi- sats icke har egenskapen av statsmedel, kan fondens ägare, såsom pro-positionen angav och riksdagen ej bestred, icke vara någon annan än svenska kyrkan. såsom ett av staten erkänt yttre trossamfund.»
I kapitlet om nuvarande förhållanden har lämnats en redogörelse för de olika tillgångar som tillsammans bildar kyrkofondens kapital samt för upp-
komsten av dessa (5. 145 ff.). Tillgångarna kan alltefter sättet för deras uppkomst uppdelas i två huvudgrupper nämligen dels sådana, som helt eller till huvudsaklig del härrör från kronoanslag, dels sådana vilka har ett över- vägande kyrkligt ursprung.
Till den första gruppen synes vara att hänföra prästerskapets löneregle- ringsfond, de ecklesiastika boställenas skogsfond, de fonder, däribland bis- kopslöneregleringsfonden, som tidigare varit avsedda för biskoparnas av- lönande, Fryksände pastorats regleringsfond samt Brunskogs församlings avlöningsfond. Det värde, varmed dessa tillgångar ingick i kyrkofonden, utgjorde tillhopa cirka 10,5 miljoner kronor. Härtill kommer de köpeskil- lingsmedel om för närvarande cirka 3,8 miljoner kronor, som företrädesvis härrör från allmänna kyrkohemman och biskopshemman. Fastigheterna som sådana redovisas däremot icke som tillgångar å fonden.
Som tillgångar av övervägande kyrkligt ursprung torde höra betraktas prästerskapets änke- och pupillkassa om cirka 30,8 miljoner kronor samt vidare det kapitaltillskott i form av överskottsmedel —— år 1933 uppgående till 49,2 miljoner kronor — som erhölls genom överfinansieringen av kyr— kofonden (se ovan 5. 146). Då kyrkofondens kapitalbehållning per den 30 juni 1965 utgjorde cirka 74 miljoner kronor, vilket såsom tidigare påvisats innebär en minskning från år 1933 med 20,3 miljoner, och denna kapital— förlust rimligen bör drabba sagda överskottsmedel, återstår därav numera endast 28,9 miljoner kronor.
Enligt det ovanstående skulle alltså endast en mindre del av fondens till- gångar ha tillskjutits av kronans medel. Till denna del torde kronan få anses som ägare på samma sätt som då det gäller upplåten fast egendom.
För kyrkofondens inkomster i form av ersättning för prästerskapets till statsverket indragna tionde samt av allmän kyrkoavgift har i det föregående (s. 149 ff.) lämnats en redogörelse, till vilken hänvisas.
KAPITEL 5
Principiella synpunkter på frågan om den kyrkliga egendomens framtida ställning
Allmänt om äganderätt och besittningsrätt
I närmast föregående kapitel har utredningen sökt i stora drag klargöra frågan vilka som privaträttsligt kan betraktas som ägare till olika grup- per av kyrklig egendom. Av vad där anförts framgår att huvuddelen av denna egendom tillhör kyrkliga rättssubjekt. Sålunda får församlingskyr- korna som stiftelser anses ha äganderätten till större delen av dels försam- lingskyrkobyggnaderna med tomter, dels kyrkojorden, d. v. s. jord vars avkastning skall disponeras för församlingskyrkan, dels prästboställena, dels prästlönefonderna och därmed även stiftens prästlönejordsfonder och prästlönefondshemman, dels klockarhemman och det boställskapital, som trätt i klockarjords ställe. Församlingarna får anses vara ägare till sådan kyrklig egendom, som desamma efter vunnen rättssubjektivitet år 1817 anskaffat genom egna medel eller erhållit i gåva, något som gäller även av församling efter angiven tidpunkt uppförd kyrka, förutsatt att ej dylik kyrka liksom äldre kyrka skulle vara att betrakta som stiftelseegendom. Pastoraten som sådana torde ha äganderätt endast till särskilt anskaffade prästgårdar, som avses i 1932 års ecklesiastika boställsordning. Av de kyrkliga rättssubjekten får vidare de äldre domkyrkorna som särskilda kyrkostiftelser i regel anses vara ägare till den egendom, som disponeras för dessa kyrkors behov. _— Endast i mindre omfattning ligger äganderät- ten till den kyrkliga jorden hos kronan. Allmänt har antagits att omkring en femtedel av prästboställena utgör kronoanslag. Härtill kommer vä- sentligen de allmänna kyrkohemmanen samt huvuddelen av biskopsgår- darna och biskopshemmanen.
Den äganderätt, som olika rättssubjekt sålunda har till den kyrkliga jorden, skiljer sig till sina yttringar väsentligt ifrån vad som vanligen in- lägges i begreppet äganderätt. Här skall till en början detta begrepps inne- håll något beröras.
Med äganderätt till egendom avse-s i allmänhet rätten att förfoga över egendomen efter eget skön, sålunda rätt att besitta den och tillgodogöra sig dess avkastning, att pantsätta den och att avhända sig den. Ägaren har vidare rätt att utesluta andra personer från sådant förfogande över egen- domen.
I doktrinen har äganderätten beskrivits stundom som en i princip abso- lut rätt för ägaren att fritt förfoga över sin egendom — låt vara att denna rätt i skilda hänseenden kan inskränkas genom lag och sedvanerätt —— stundom, under senare tid, som en sammanfattning av alla de befogen- heter, som enligt lag och sedvanerätt tillkommer en ägare. Vare sig ägande- rätt uppfattas på det ena eller andra sättet så bestämmes den självfallet till sin innebörd av den gällande rättsordningen och förändras med denna.
Med samhällsutvecklingen och den därmed ökade statliga verksamheten har i samhällets intresse följt ett stort antal begränsningar i den privata äganderättens innehåll.1 Detta gäller särskilt i fråga om den fasta egen- domen. Dct starkaste ingreppet kan sägas vara, när ägaren tvångsvis av— händes sin egendom genom expropriation enligt expropriationslagstiftning- en eller genom förfogande eller rekvisition enligt förfogande- och rekvi— sitionslagstiftningen. Expropriation får ske endast för sådana allmännyt- tiga ändamål, som uttryckligen angivits i lagstiftningen, medan tvångsav- stående enligt förfogande- och rekvisitionslagstiftningen kan påkallas då det vid krig eller krigsfara befinnes nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvars- beredskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen. Ersättning skall utgå såväl vid expropriation som vid avstående av egen- dom enligt förenämnda krislagstiftning. Huvudprincipen för expropria- tionsersättning är att ersättningen skall uppgå till sådant belopp, att den ersättningsberättigade bibehålles vid den ekonomiska ställning som han förut haft. Sålunda skall den exproprierade egendomens värde helt er- sättas och likaså skall skada och intrång, som uppkommer genom expro- priationen, i sin helhet gottgöras. För egendom, som tages i anspråk enligt krislagstiftningen, skall ersättning utgå med belopp, som prövas skäligt. Andra inskränkningar i äganderättens innehåll kan exempelvis bestå i skyldighet för ägaren att med avseende å sin egendom vara verksam på visst sätt eller att finna sig i begränsningar i rätten att fritt förfoga över egendomen eller att eljest tåla intrång i äganderätten. Regler om sådana inskränkningar återfinnes bl. a. i byggnadslagen, naturvårdslagen och jordförvärvslagen samt i lagstiftningen rörande skogsvård, jorddelning, fiske- och jaktvård, brandskydd och hälsovård. I den nu nämnda lagstift- ningen har inskränkningarna i äganderätten i regel sin grund i hänsyn till det allmännas eller allmänhetens bästa. I motsats till vad som gäller vid expropriation och liknande förfoganden över egendom är frågan om ersätt- ning vid andra lagenliga ingrepp i enskilds äganderätt i allmänhet icke när- mare reglerad.
Vid sidan av de lagstadgade inskränkningarna i äganderätten, varå exempel ovan givits, förekommer också inskränkningar, som gäller enligt
1 Här utgås från uppfattningen av äganderätten såsom en i princip obegränsad rätt att förfoga över sin egendom. '
sedvanerätt eller med högst ofullständig reglering i lag. Här må erinras om den s. k. allemansrätten, som närmast avser rätt för envar att i viss utsträckning beträda annans mark och tillgodogöra sig naturalster där.
Äganderättens innehåll i dagens läge är utomordentligt svår att defi- niera och har här endast kunnat antydas. Trots de betydande inskränk- ningar däri, som framför allt utvecklingen på senare tid fört med sig, kvar- står dock principen om ett respekterande av äganderätten orubbad. Enligt stadgad rättsuppfattning får nämligen ingrepp i äganderätten ske endast då det kräves för att tillgodose allmänna eller enskilda intressen av stor vikt; väsentliga ingrepp i enskilds egendom får enligt den konstitutionella praxis som utvecklats icke ske utan riksdagens medverkan. Som allmän rättsprincip gäller vidare att rätt till ersättning föreligger, då ingreppet innebär avhändelse av äganderätt, såsom vid expropriation och liknande förfoganden.
Beträffande den rätt de kyrkliga ägandesubjekten — kyrkostiftelserna, församlingarna och pastoraten —— har till jorden föreligger särskilda för- hållanden. Vad till en början avser prästboställena, till vilka såsom utgö- rande den utan jämförelse största och värdefullaste delen av den kyrkliga jorden intresset i främsta rummet knyter sig, gäller sålunda i avseende å förvaltningen huvudsakligen föreskrifterna i den ecklesiastika boställs— ordningen. Enligt dessa föreskrifter skall, såsom framgår av den före— gående framställningen, prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet, som har att beträffande dem fullgöra de skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligger fastighets ägare. Å prästgård befintligt hus skall underhållas och vid behov nybyggas av pastoratet. Detta skall vidare svara för ny- och ombyggnad samt underhåll av löneboställes laga hus samt för hävden av boställets åker och äng. Förvaltningen skall stå under kontroll av boställsnämnd och stiftsnämnd. Någon principiell gränslinje mellan för- valtning och kontroll är dock icke genomförd; sålunda beslutar boställs- nämnden om erforderliga byggnadsarbeten samt fastställer vid utarrende— ring av löneboställe arrendevillkoren. Löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan, som upprättats genom stiftsnämndens försorg. Präst- gård disponeras såsom tjänstebostad åt i pastoratet anställd ordinarie präst, medan avkastningen av löneboställe användes till avlönande av pasto- ratets präster och kyrkomusiker. Vad härefter avser kyrkojordarna för- valtas desamma i princip enligt församlingsstyrelselagens regler, men fin- nes i vissa starkt föråldrade författningar åtskilliga föreskrifter, vilka bl. a. reglerar utarrenderingsförfarandet. Uppsikten över förvaltningen ut- övas närmast av stiftsnämnden, vilken även fastställer hushållningsplan för församlingskyrkornas skogar. Förvaltningen av domkyrkornas fastig— heter handhaves i regel av vederbörande domkyrkostyrelser under viss till— syn av stiftsnämnden. Skogen å dessa fastigheter står dock under domän— styrelsens tillsyn och kontroll. Avkastningen av nämnda kyrkojordar och
domkyrkofastigheter tillkommer den avkomstberättigade församlingskyr- kan respektive domkyrkan. De ecklesiastika arrendegårdarna _ allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och stifts prästlönefonds- hemman — förvaltas av stiftsnämnden och deras avkastning tillfaller, med undantag av avkastningen från de fåtaliga prästlönefondshemmanen, kyrkofonden. De närmare föreskrifterna om förvaltning av såväl jordbruk som skog å dessa arrendegårdar återfinnes i ecklesiastika arrendestadgan. Beträffande slutligen den icke avkomstbringande fasta egendomen ankom— mer det enligt församlingsstyrelselagen i princip på församlingens kyrko- råd att självt förvalta sådan kyrkans egendom på lokalplanet. Dock gäller beträffande församlingskyrkor och de domkyrkor, som har karaktär av församlingskyrkor, bl. a. att fråga om mera betydande ändring eller om rivning eller flyttning av kyrkobyggnad skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. För utvidgning eller eljest väsentlig ändring av kyrkogård och annan allmän begravningsplats samt för mera ingripande åtgärd avseende därå uppförd annan byggnad än kyrka erfordras riksantikvariens tillstånd.
För avhändelse av kyrklig jord _ här avses i främsta rummet försam- lingskyrkostiftelsernas egendom — gäller icke blott att församlingarna och pastoraten är förhindrade att utan tillstånd av Kungl. Maj:t, kammar- kollegiet eller stiftsnämnden försälja dylik jord utan även att sagda myn— digheter i den ordning kyrkliga försäljningslagen2 stadgar äger besluta om sådan försäljning utan hinder av att vederbörande församling eller pastorat motsätter sig försäljningen. Den köpeskilling, som erhålles, fonderas och ränteavkastningen disponeras, sedan en tiondel därav lagts till kapitalet, på samma sätt som avkastningen av jorden före dess försäljning.
Rätten och skyldigheten att föra talan för den kyrkliga jorden tillkom- mer i första hand stiftsnämnd och länsstyrelse samt kammarkollegiet. Kollegiet, som sedan gammalt haft att taga befattning med denna jord, skall enligt sin instruktion tillse, att egendomen icke disponeras mot givna föreskrifter samt därvid i frågor, som ej avser uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning, bevaka rätten till egendomen och föra talan för denna, särskilt i sak av större betydelse. Även pastorat anses i viss ut- sträckning äga föra talan för boställsjorden. Enligt kap. 26 Q 5 i 1686 års kyrkolag skall vidare vid tvist om återvinnande av domkyrkors och andra kyrkors fasta egendom biskopen utse sysslomannen eller vid för- fall för honom annan präst såsom fullmäktig. Denne skall biträdas i un— derrätt av länsstyrelsen och i hovrätt av advokatfiskalen. Slutligen må nämnas att enligt 5 27 regeringsformen justitiekanslern såsom Kungl. Maj:ts högste ombudsman har att föra eller låta föra Kungl. Maj:ts talan. i mål, som rör kronans rätt.
” Undantag härifrån utgör de s.k. halländska kyrkohemmanen och vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge, för vilka särskilda försäljningsbestämmelser finnes meddelade (se ovan 5. 103 ff.)
Av det ovan anförda framgår att befogenheterna att förvalta, försälja och föra talan för den kyrkliga jorden genom lagstiftning lagts i händerna ömsom på kyrkliga, ömsom på statliga organ. Till en del sammanhänger detta förhållande med att huvuddelen av denna jord betraktas såsom stif- telseegendom. För stiftelse anses vara utmärkande att egendom anslagits att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ända— mål. Grundvalen för dess rättssubjektivitet utgöres alltså av förmögen— heten såsom sådan. Intressenterna i stiftelsen eller de 5. k. destinatärerna — som sådana torde för kyrkostiftelses del församlingsmedlemmarna na— turligen kunna uppfattas — har i princip icke något rättsligt inflytande vare sig med hänsyn till stiftelses uppkomst eller upphörande eller med avseende på handhavandet av dess angelägenheter, vilka ankommer på stiftelsens styrelse. Enligt den förhärskande uppfattningen, vilken har stöd i det ovan (5. 141) anförda rättsfallet N. J. A. 1952 s. 484, det 5. k. Näm- forsmålet, är Kungl. Maj :t att anse som kyrkostiftelsernas egentliga sty- relse. Följdriktigt utgör då de befogenheter, som enligt ovan tillkommer exempelvis församling och pastorat beträffande stiftelseegendom på lokal— planet, blott en delegation från Kungl. Maj:ts sida.3
Det huvudsakliga syftet med lagstiftningen om den kyrkliga jorden är att tillvarataga intresset av att egendomen bevaras och kommer till an— vändning för det ändamål, vartill den donerats av enskilda, anskaffats av församling eller pastorat eller anslagits av kronan. Med hänsyn till denna jords faktiska ställning i olika avseenden torde man vid ett försök att all- mänt angiva i främsta rummet församlingarnas och pastoratens rätt till jorden kunna karakterisera denna rätt som en form av besittningsrätt. Med begreppet besittes i juridisk mening uttryckes det förhållandet, att en fy- sisk eller juridisk person faktiskt innehar en sak. Denne person kan an- tingen vara ägare av saken eller av annan legitim orsak ha rätt att inneha den. Om denna huvudinnebörd av begreppet besittning anknytes till den kyrkliga jorden finner man att besittningen i vissa fall framstår som in- nebärande ett åganderättsförhållande såsom beträffande församlingsägd kyrka och pastoratsägd prästgård, i andra fall som en disposition utan åganderättsförhållande såsom beträffande kyrkostiftelsernas egendom och kronoanslagen. Till besittningsbegreppet är knutna åtskilliga rättsverk- ningar av vilka här endast må nämnas besittningsskydd, d. v. s. skydd gentemot åtgärder av andra, samt rätt till avkastning av det besuttna före- målet. Vidare har besittningen såsom sådan en stor betydelse i processuellt hänseende. Besittaren får nämligen i en tvist om rätten till det besuttna föremålet i regel ställning av svarandepart och kan begära, att motparten
3 Enligt en annan uppfattning har i lagstiftningen församlingen eller pastoratet erkänts som lokalkyrkostiftelsens rätta styrelse. Den omständigheten att Kungl. Maj:t eller underordnade statliga myndigheter har vissa befogenheter med avseende å stiftelseegendomen har man ansett som en kontroll över egendomen av principiellt samma slag som stiftelsekontroll enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser.
först framlägger bevisning om sin påstådda rätt till föremålet innan be- sittaren ens behöver uppgiva på vad sätt han åtkommit detsamma. Det beror härefter på styrkan av motpartens bevisning om domstolen skall fråndöma besittaren föremålet. Med andra ord kan sägas att på besitt- ningen grundas rättslig presumtion till den besittandes förmån.
Besiuningsrättens ungefärliga ekonomiska värde för kyrkan
Enligt ovan skulle sålunda de kyrkliga organens rätt till jorden närmast kunna karakteriseras som en besittningsrätt. Nedan skall utredningen söka angiva vilket ekonomiskt värde denna besittningsrätt ungefärligen har för kyrkan.
Vid en uppskattning av detta värde måste till en början skillnad göras mellan förvaltningsförmögenhet, d. v. s. egendom, som genom sitt bruks— värde tjänar kyrkan och vilken icke lämnar någon avkastning utan tvärt- om för med sig betydande kostnader, och finansförmögenhet, d. v. s. egen- dom av vilken kyrkan har ekonomisk vinst.
Till fört/altningsförmögenhet är att hänföra kyrkobyggnader samt kyrko- gårdar och övriga begravningsplatser. Såsom förut angivits har är 1964 brandförsäkringsvärdet på kyrkorna upptagits till 1937 miljoner kronor, medan värdet av kyrkogårdarna — däri inbegripna övriga begravnings- platser — uppgivits till 102 miljoner kronor, alltså tillhopa 2 039 miljoner kronor.4
Till kyrkor och kyrkogårdar hänförliga skulder finnes icke särskilt redo- visade utan ingår i den totalsumma skulder om 236,8 miljoner kronor, som i serien Kommunernas finanser år 1964 (tabell 10) upptagits för de kyrk- liga kommunerna. Ifrågavarande fasta egendom lämnar icke någon nämn— värd penningavkastning, medan däremot utgifterna för densamma är avse- värda. Icke heller har den realisationsvärde av någon betydenhet. Som för- valtningsförmögenhet torde även böra anses biskopsgårdarna, för vilka icke några inkomster men väl utgifter finnes uppförda i kyrkofondens rä- kenskaper. Taxeringsvärdet för biskopsgårdarna har ovan upptagits till 2,3 miljoner kronor.
Övrig kyrklig jord räknas som finansförmögenhet. Värdet av denna jord kan på grundval huvudsakligen av 1964 års taxeringsvärden beräknas till omkring 708 miljoner kronor.-"'» Detta belopp fördelar sig på de olika grup— perna av egendom enligt följande:
4 I detta belopp ingår emellertid även värdet av egendom, som icke utgör kyrklig jord utan församlingskommunal egendom. I statistiska centralbyråns serie Kommunernas finanser år 1964 har värdet av »församlingsegendomen» uppskattats till 1.096 miljoner kronor, varav belöpte på kyrkobyggnaderna 1 012 och på kyrkogårdar och övriga begravningsplatser 84 miljoner kronor. 5 Som jämförelse kan nämnas att enligt det officiella trycket taxeringsvärdet å den fasta egen- domen i riket år 1964 uppgick till 133 490 miljoner kronor, varav belöpte på icke skattepliktiga fastigheter tillhöriga staten 2 925 och på sådana tillhörande kommuner m. fl. 8 167 miljoner kronor.
Kyrkojordar .......................................................... 20,6 milj. kr. Prästgårdar .......................................................... 178,7 » | Prästlöneboställen ..................................................... 462,7 » » Domkyrkohemman ..................................... . .............. 23,6 » » Ecklesiastika arrendegårdar ............................................ 22,7 » »
Vid 1965 års allmänna fastighetstaxering har emellertid taxeringsvär— dena höjts väsentligt. Enligt gjorda rekommendationer skulle den för hela riket genomsnittliga höjningen av taxeringsnivån bli för jordbruksfastig- heter 25 procent. Om detta procenttal lägges till grund för en uppräkning av taxeringsvärdena för den avkomstbringande fasta egendomen enligt ovan kan denna egendom för närvarande beräknas ha ett totalvärde av 885 mil- joner kronor.”
Skulderna på den fasta egendom, som hänför sig till lokalplanet, finnes icke särskilt redovisade. Till domkyrkohemmanen hänförliga skulder har är 1960 beräknats till cirka 6 miljoner kronor. Några nämnvärda skulder, åvilande de ecklesiastika arrendegårdarna, för vilka kyrkofonden svarar, torde icke förekomma.
Till finansförmögenheten är vidare att räkna prästlönefonderna med ett värde är 1964 av 115 miljoner kronor, fonderade jordförsäljningsmedel från kyrkojordar och domkyrkohemman om tillhopa cirka 5 miljoner kro- nor, kyrkofonden, vars behållning enligt bokslutet för budgetåret 1964/65 uppgick till icke fullt 74 miljoner kronor, samt det s. k. klockarboställs- kapitalet, om vars storlek uppgift icke finnes tillgänglig.
Med ovan angivna siffror som underlag kan värdet av den avkomst— bringande kyrkliga egendomen högst allmänt uppskattas till 1 079 miljoner kronor. Inkomster och utgifter för samt nettointäkter av denna egendom är än svårare att med någon grad av tillförlitlighet angiva. I den mån uppgifter härom kunnat erhållas framgår de av nedanstående samman- ställning (i miljoner kronor).7
Inkomster Utgifter Nettointäkter Prästlöneboställen .................... 48,5 36,1 12,48 Domkyrkohemman ................... 0,9 0,7 0,2 Ecklesiastika arrendegårdar ........... 1,9 1,7 0,2 Prästlönefonder ...................... —— —— 3,4 Kyrkofonden ........................ —— —— 2,7 Summa nettointäkter 18,9
" Saluvärdet ligger dock väsentligt högre. Enligt det officiella trycket utgjorde år 1964 det procenttal, varmed köpeskillingen å jordbruksfastigheter översteg taxeringsvärdet, i medeltal för riket 59. Med detta procenttal som grund skulle saluvärdet år 1964 av nu ifrågavarande kyrklig jord kunna uppskattas till 1 126 miljoner kronor.
7 Uppgifterna hänför sig beträffande prästlöneboställena och räntan å prästlönefonderna till år 1963, därvid är att märka att i sammanställningen upptaget netto för boställena helt faller på skogen medan jordbruket utvisar underskott, samt beträffande domkyrkohemmanen till år 1959. Vad avser arrendegårdarna och räntan å kyrkofondens kapital är uppgifterna hämtade ur kyrko- fondens bokslut för budgetåret 1964/65. 5 Uppgiften avser den vid normaluppskattning (se ovan 5. 144) beräknade nettoavkastningen. Den faktiska nettoavkastningen torde vara väsentligt högre. I sin år 1958 avgivna berättelse (5 32 s. 336) beräknade riksdagens revisorer skillnaden är 1956 mellan de faktiska och de beräknade nettointäkterna från löneboställena, den s. k. meravkastningen, till nära 5 miljoner kronor. Anledningen till differensen var huvudsakligen de kraftiga prisstegringarna under denna tid på skogsprodukterna.
Uppgifter rörande den behållna avkastningen av kyrkojordar, prästgår- dar och stifts prästlönefondshemman finnes icke tillgängliga. Icke heller föreligger uppgifter om räntan å det s. k. klockarboställskapitalet. Denna boställsränta kan dock antagas vara av förhållandevis underordnad bety- delse. Om man beträffande fastigheterna utgår ifrån en nettoavkastning som i genomsnitt motsvarar 2,5 procent av deras sammanlagda enligt ovan uppräknade taxeringsvärden, 251,1 miljoner, kan denna avkastning be- räknas till 6,3 miljoner kronor.
Med utgångspunkt i dessa siffror skulle nettoavkastningen av den kyrk- liga finansförmögenheten enligt ovan ungefärligen kunna uppskattas till cirka 25 miljoner kronor. Av denna avkastning faller huvuddelen från löne- boställen, prästlönefondshemman och prästlönefonder, d. v. 5. de s.k. präst— lönetillgångarna, med vilkas avkastning —— jämte boställsräntan —— pastora- ten skall bestrida avlöningskostnaderna för sina präster och kyrkomusiker.
Enligt den slutliga avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden för år 1964 utgjorde inkomsterna av lönetillgångarna nära 16 miljoner kronor, varav belöpte på löneboställenas normalavkastning 12,6 och på avkast- ningen från övriga tillgångar 3,4 miljoner kronor. Då avlöningskostnaderna för präster och kyrkomusiker enligt serien Kommunernas finanser år 1964 uppgick till 108,3 miljoner kronor, kan det beräknas att cirka 15 procent av kostnaderna täcktes av avkastningen från lönetillgångarna. I övrigt bestreds lönekostnaderna huvudsakligen genom församlingsavgifterna och den allmänna kyrkoavgiften. Av det anförda kan utläsas att endast en mindre del av utgifterna för kyrkliga ändamål täckes av avkastningen från den kyrkliga egendomen. Det är dock uppenbart att egendomen så- som kapitaltillgång representerar ett avsevärt värde för kyrkan och att kyrkans möjligheter att bedriva sin verksamhet skulle beskäras, därest den ginge miste om egendomen.
Den kyrkliga egendomens ställning i en fri kyrka
Såsom framgått av den tidigare framställningen har kyrka-statutredningen till ledning för sitt arbete uppställt fyra hypotetiska lägen, betecknade A-, B—, C- och D—lägena. En redogörelse för de förutsättningar, som utred- ningen uppställt för vart och ett av dessa lägen, återfinnes i den samman- fattande översikten till detta betänkande. I såväl A-läget,-vilket utgår från .att nära samband alltjämt förekommer mellan stat och kyrka, som i de fria B- och C-lägena förutsättes sålunda att tillgången till den kyrkliga egendomen lämnas orubbad, medan det i D-läget räknas med att endast kyrkobyggnaderna med tomter kvarstår i kyrklig disposition.
Förut har i flera sammanhang framhållits att större delen av den kyrk- liga egendomen' numera anses privaträttsligt tillhöra de kyrkliga rätts- subjekten kyrkostiftelserna, församlingarna och pastoraten. Endast till en
mindre del av egendomen —— cirka en femtedel — står kronan som ägare. Den tidigare rådande föreställningen att egendomen i regel utgjorde krono— förläning9 har underkänts i rättspraxis, i det högsta domstolen fastslagit grundsatsen, att medeltida kyrklig jord, om vars uppkomst intet är känt, tillkommit på enskilt initiativ och alltså icke upplåtits av kronan.
Rättsläget beträffande den kyrkliga egendomen i rådande kyrka-stat- relation synes alltså i sina huvuddrag vara klarlagd. Fråga är då om någon rätt till egendomen bör tillkomma en från staten friställd kyrka. Till en början skall några allmänna reflexioner göras.
Av den i bilaga till detta betänkande intagna redogörelsen för ekono- miska förhållanden i kyrkor och samfund i vissa främmande länder fram- går att man i de länder, där en skilsmässa mellan stat och kyrka genom— "förts, förfarit på skilda sätt med egendomen beroende på de olika speciella förutsättningarna. I en del fall har skilsmässan ägt rum i anslutning till revolutioner och i en anda av utpräglad fientlighet mot kyrkan. Skilsmäs- san har då fått en skarp och tillspetsad utformning, vilket bl. a. tagit sig det uttrycket, att kyrkoegendomen förklarats vara statsegendom. I några av dessa fall har det vidare rört sig om en skilsmässa från den katolska kyrkan, vars inflytande i politiskt och ekonomiskt hänseende staten fun- nit det med sina intressen förenligt att omintetgöra eller försvaga. I andra länder åter, där motsättningarna mellan staten och kyrkan icke varit så starka, har uppgörelsen skett i godo och kyrkan har fått behålla sin egen- dom. En särställning intar Wales, där den anglikanska statskyrkan vid skilsmässan frånhändes all den egendom, med undantag av kyrkobyggna- der och prästbostäder, som tillfallit kyrkan före år 1662, vilken egendom skiftades på universitetet och landstingen.10 Kyrkobyggnaderna och präst- bostäderna samt den kyrkoegendom, som tillförts kyrkan efter nämnda år, överlämnades till vård och förvaltning av ett representativt kyrkligt organ. — Av det anförda framgår att de sätt, på vilka frågan om den kyrkliga egendomens öde vid en skilsmässa lösts i andra länder, icke läm— nar någon säker vägledning.
Det finnes anledning förmoda, att uppgörelsen med kyrkan vid en even— tuell skilsmässa från staten sker i sådana former att kyrkan i vart fall icke frånhändes den kyrkliga egendomen. Härå tyder de uttalanden, som gjorts i den allmänna debatten under de senaste 15 åren. Utredningen hän- visar härutinnan till en promemoria rörande denna debatt, som på upp— drag av ecklesiastikdepartementet upprättats av universitetslektorn fil. dr Clarence Nilsson. Avslutningsvis anföres sålunda i promemorian att det
' Föreställningen byggde främst på den teorien, att all den kyrkliga egendomen vid reforma- tionen skulle ha indragits till kronan och sedan, till en mindre del, åter såsom förläning upplåtits till kyrkliga ändamål.
1" Motiveringen för denna åtgärd var att kyrkan i så hög grad blivit en minoritetskyrka att det framstod som en orimlighet att den skulle kunna göra anspråk på all den egend)m, som hop- bragts under medverkan av hela befolkningen.
samlade debattmaterialet —— inlägg, som gjorts i riksdagen samt från kyrk- ligt och frikyrkligt håll, samt uttalanden av olika politiska organisationer »— visar att man alltmer kommit till insikt om den kyrkliga egendomens jämförelsevis underordnade betydelse, i vad gäller den löpande finansie- ringen av en fri kyrka, samt att det nästan genomgående är så, att man särskilt beträffande egendomen —— även om man uttalar tveksamhet i fråga om äganderätten _ är angelägen om att förorda en »generös uppgörelse». Motiven härför kan enligt promemorian växla. Ofta är det väl en önskan att på denna punkt undvika att försvåra och fördröja en skilsmässolös— ning, men där kan också skymta en vilja att ge kyrkan en viss ekonomisk bas för att därigenom bl. a. slippa en eventuellt mindre tilltalande utveck- ling av en fristående kyrka. Såsom symptomatisk för en utveckling, som givit betydelsen av den kyrkliga egendomen mer måttliga proportioner och som dessutom inte velat förbinda ett skilsmässoförfarande med åtgärder, som bland annat ur rättslig synpunkt skulle kunna verka komplicerande och stötande, har i promemorian vidare framhållits den ändring i det socialdemokratiska partiprogrammet, som kom till stånd år 1960 och var— igenom den punkten ströks, som krävde att statskyrkan skulle avskaffas och den kyrkliga egendomen »stanna i samhällets ägo».
I belysning av det ovan anförda framstår en sådan lösning av egendoms- frågorna vid en skilsmässa från staten, att kyrkan frånhändes all egen- dom utom kyrkobyggnader med tomter (D-läget) som mindre sannolik. Utredningen, som självfallet icke kan göra någon slutgiltig bedömning av hur den framtida lösningen kommer att bli, skall nedan dock i korthet diskutera några av de argument, som framförts eller som skulle kunna tänkas bli framförda för en sådan lösning.
Det av vissa socialdemokrater tidigare hävdade kravet att statskyrkan skulle avskaffas och egendomen därvid stanna i samhällets ägo bottnade i uppfattningen, att kyrkan sedan reformationen ej existerade annat än som en gren —— ett kyrkoväsende likställt med militärväsendet och skol- väsendet —— av den statliga verksamheten och på intet sätt utgjorde något samfund eller rättssubjekt vid sidan av staten. Det allmänna, stat och kommun, var följdriktigt att betrakta som ägare till den kyrkliga egen— domen.
Uppfattningen av kyrkan som en statsinstitution i samma mening som andra sådana torde numera i stort sett vara övergiven. I propositionen till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag (prop. nr 100 s. 50) ut- talade sålunda föredragande departementschefen i fråga om kyrkan: »Den har icke upprättats såsom ett led i den statliga verksamheten och dess hu- vuduppgift är icke att handhava statliga angelägenheter, även om också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folkbokföring. Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet
bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala, religiösa uppgift ha de kyrk- liga myndigheterna även efter reformationen intagit en självständig ställ- ning.»
Argumenteringen till förmån för ett D-läge måste alltså ske från andra utgångspunkter. En sådan skulle kunna tänkas vara, att identitet icke skulle föreligga mellan kyrkan i dess nuvarande form och en från staten i organisatoriskt hänseende friställd kyrka och ej heller mellan olika inom- organisatoriska rättssubjekt i det gamla och det nya läget. Exempelvis skulle de nya enheter, som träder till på lokalplanet, icke vara identiska med de gamla församlingarna och pastoraten och följaktligen icke heller ha någon rätt till deras egendom, vare sig sådan kyrklig egendom, vartill församlingarna och pastoraten står som ägare, till exempel en del präst- gårdar och löneboställen, eller deras tillgångar i fast och löst över huvud taget. Det ligger då nära till hands från ett konsekvent D-läges förutsätt— ningar att överföra denna kyrkliga och församlingskommunala egendom med dess helt lokala anknytning till den borgerliga kommunen. Jämväl den besittningsrätt församlingarna och pastoraten har till kyrkostiftelsernas egendom skulle med detta betraktelsesätt gå förlorad. I sådant fall torde det med hänsyn till de vidsträckta befogenheter, som av ålder tillkommer Kungl. Maj:t i avseende å denna stiftelseegendom, icke utan fog kunna göras gällande, att äganderätten till egendomen rätteligen bör tillfalla icke den borgerliga kommunen utan kronan. Vad angår den av kronan anslagna egendomen, vartill kronan har äganderätten i behåll, är det uppenbart att denna återgår till kronans fria disposition.
Argumenteringen enligt ovan synes förutsätta, att den nuvarande kyrkan efter en skilsmässa upphör att existera. Det må i detta sammanhang fram— hållas att såväl konstitutionsutskottet i det utlåtande, som låg till grund för utredningens tillsättande, som också departementschefen i direktiven för utredningen utgår från att kyrkan väl må förändras, främst i organisato- riskt hänseende, men dock i grunden även efter en skilsmässa är samma trossamfund som förut.
De argument, som i övrigt skulle kunna tänkas bli fram-förda till stöd för ett överförande till det borgerliga samhället av den kyrkliga egendomen, eller en del därav, kan få växlande innehåll beroende på vilken kategori egendom frågan gäller.
Beträffande kronoanslagen kan sålunda göras gällande att egendomen anslagits under tid, då stat och kyrka var oskiljaktigt förenade. Efter skils— mässan från staten är läget helt förändrat; kyrkan är fri och staten har icke längre med den att skaffa. Brist i förutsättningarna för anslagen skulle alltså föreligga och egendomen därför kunna återtagas av kronan. Mot en sådan argumentation kan hävdas att kyrkans ställning till kronoanslagen är utomordentligt stark. Egendomen har anslagits icke för behaglig tid utan för all framtid. Enligt den mening, som framförts av kammarkolle-
giet (se ovan s. 157) kan egendomen icke återtagas av kronan, så länge den erfordras för de ändamål vartill den anvisats.
Kyrkostiftelsernas egendom bjuder på svårlösliga problem. Som tidigare omtalats utgöres denna egendom huvudsakligen av medeltida kyrkogods och har alltså tillkommit under tid, då kyrkan var den enda sociala insti- tutionen i riket. Egendomen kan därför antagas delvis ha donerats för att användas även till sociala ändamål. Numera är kyrkans sociala uppgifter såsom åldringsvård, fattigvård, sjukvård och skolväsen överförda på sta- ten och de borgerliga kommunerna. Det allmänna skulle därför på denna grund kunna göra anspråk på en del av egendomen. Jämväl vad avser den egendom, som under medeltiden tillförts kyrkan såsom donationer i syfte att underlätta donators egen eller närståendes frälsning, själagåvor,u skulle kyrkans rätt kunna sättas i fråga. Själamässor förekommer ju ej inom den svenska reformationskyrkan, varför brist i förutsättningen för själagåvorna skulle föreligga.12 De anförda synpunkterna beträffande kyr- kans rätt till den stiftelseegendom, varom nu är fråga, kan givetvis ha sitt berättigande. Att utskilja den egendom, som tillfallit kyrkan för sociala ändamål och för själamässor, låter sig emellertid i allmänhet icke göra. Det står vidare utom allt tvivel att huvuddelen av stiftelseegendomen anskaffats av sockenmenigheterna eller donerats av enskilda i syfte att främja kyrkans verksamhet för det religiösa och sedliga livet; ett syfte som består vid en skilsmässa från staten. Privaträttsligt får äganderätten till all ifrågavarande egendom anses ligga hos kyrkostiftelserna, vilket förhållande måste utgöra ett mycket vägande skäl för att den fria kyrkan får behålla besittningsrätten till egendomen.
Vad slutligen avser den övriga kyrkliga egendomen, d. v. s. den egendom vartill församlingarna och pastoraten nu privaträttsligt har äganderätten, lärer den fria kyrkans rätt därtill knappast på någon rättslig grund kunna
" Själagåvor finnes numera huvudsakligen i de tidigare danska landskapen, medan de i det ursprungliga Sverige i samband med Gustav Vasas reduktion antingen återbördats av donato— rernas släktingar eller indragits till kronan.
"* I ett rättsfall, N.J.A. 1929 s. 358, har spörsmålet om själagåvorna något berörts. I målet var fråga huruvida avkastningen av vissa hemman, som under 1200—talet skänkts av enskild till prästbordet i Löderup för hållande av Själamässor för donator, borde upptagas bland avlönings- tillgångarna för prästerskapet i pastoratet eller tillfalla kyrkoherden som en särskild förmån utöver lönen. Kronan anförde i målet bl. a. att då den »valuta», som donator betingat sig för donationen, icke längre kunde beredas honom vore det mer tilltalande att tänka sig att donator, som med visshet kunde antagas ha hyst ett varmt nit för kyrkan och dess tjänare, hellre såge att avkomsten av hans donation användes som avlöningstillgång för prästerskapet i det pastorat, inom vars område han under livstiden bodde, än till beredandet av en pekunjär förmån åt en viss prästerlig tjänstinnehavare. Kyrkoherden framhöll till bemötande härav att han, sedan det blivit till fullo utrönt att vid donationen var förbunden viss förpliktelse för tjänstinnehavaren, hade återupplivat pastors prestation i protestantisk anda genom att med bestridande av därför erforderliga kostnader anordna särskilda andaktsstunder i Löderups kyrka. Domkapitlet i Lund, vilket underställts anordningen, hade förklarat att domkapitlet funne hållandet av särskilda andaktsstunder i kyrkan enligt evangelisk åskådning utgöra motsvarighet till de i donations- brevet föreskrivna förpliktelserna. — Högsta domstolens majoritet ansåg att donationens syfte varit, förutom att tillförsäkra donator själamässor, att bereda kyrkoherden särskild förmån utöver lönen.
ifrågasättas. Det sagda gäller även den rent församlingskommunala egen- domen.
Ovan har utredningen vid sitt bemötande av tänkbara argument för en indragning av den kyrkliga egendomen utgått från det antagandet att större delen av befolkningen kommer att tillhöra kyrkan även efter en skilsmässa från staten. I den händelse den fria kyrkan vid skilsmässotillfället skulle beräknas komma att omfatta endast en minoritet av folket kan frågan hur man bör förfara med den kyrkliga egendomen komma i ett något annat läge. Det skulle då med visst fog kunna göras gällande, att kyrkan icke rimligen bör få komma i åtnjutande av all denna egendom. Sålunda skulle kunna ifrågasättas en indragning på grund av bristande förutsättningar i första hand av kronoanslagen och vidare av den stiftelseegendom, som tillkommit genom samverkan av hela befolkningen såsom exempelvis bo- ställe, vilket anskaffats av sockenmenighet. De donationer, som gjorts av enskilda —- här bortses från själagåvorna beträffande vilka särskilda pro- blem föreligger —— torde däremot med hänsyn till respekten för donators vilja icke böra komma i fråga till indragning. De förutsättningar, varpå dessa donationer grundats, har icke undanryckts i en situation, varom nu är fråga, utan föreligger i allt väsentligt alltjämt. Emellertid måste det framstå som en praktisk omöjlighet att särskilja dessa i regel medeltida donationer från den övriga stiftelseegendomen, vilken även den huvudsak- ligen är av medeltida ursprung. Vid sådant förhållande torde övervägande skäl tala för att kyrkan får behålla hela stiftelseegendomen. Frågan om indragning skulle då inskränkas till att i stort sett avse endast kronoansla— gen. — Ett annat problem, som bör antydas i detta sammanhang, är hur man, för det fall kyrkans medlemmar vid skilsmässotillfället utgör en majoritet av befolkningen men därefter successivt krymper till en minori- tet, bör förhålla sig beträffande kyrkans fortsatta innehav av den kyrkliga egendomen enligt förutsättningarna i B- och C-lägena. Frågan torde enligt ovan ställas på sin spets huvudsakligen vad avser kronoanslagen. Om kyr- kan vid skilsmässotillfället fått behålla besittningsrätten till kronoegen- domen torde väl något hinder principiellt icke möta mot att kronan åter- tager egendomen. Har kyrkan däremot tillförsäkrats äganderätten (se härom nedan) lärer egendomen för all framtid vara förlorad för kronan.
Den omständigheten att det i B- och C-lägena är fråga om en kyrka, som i organisatoriskt hänseende är friställd från staten, behöver icke föranleda någon förändring av den kyrkliga egendomens nuvarande ställning. Även i dessa fria lägen kan de kyrkliga organen få behålla besittningsrätten till jorden utan att frågan om äganderätten till egendomen i varje konkret fall löses.
För dessa lägen kan också tänkas den lösningen, att de kyrkliga rätts- subjekten tillförsäkras äganderätten till all den kyrkliga egendomen, alltså
även till kronoanslagen. Otvivelaktigt skulle det vara en rättsteknisk vin- ning och avsevärt bidraga till en förenkling av de nu så svårlösta problemen rörande den kyrkliga egendomen, om kyrkans besittningsrätt i dessa fria lägen till kronoegendomen konsoliderades till vanlig äganderätt. Frågan om ersättning bör utgå till staten för egendomen är beroende bl. a. av vilket värde man vill tillmäta kronans formella äganderätt till densamma. Å ena sidan kan göras gällande att med bibehållen besittningsrätt för kyrkan kro- nans äganderätt till egendomen är så gott som innehållslös och att ett av- stående därifrån alltså icke skulle innebära någon egentlig ekonomisk prestation från statens sida. Med ett sådant synsätt skulle någon ersättning icke vara påkallad. Å andra sidan kan hävdas att kronan till egendomen har en latent rätt av förmögenhetsvärde, och att avståendet därför skulle medföra ekonomisk förlust för staten, för vilken förlust ersättning bör utgå. Tänkbart är att kyrkan, huru man än ser på denna fråga, är villig att betala viss ersättning för att bli tillförsäkrad äganderätten till kronoegendomen.
I detta sammanhang skall något beröras frågan om det kapitalvärde, som kronoegendomen representerar för kyrkan. Detta värde kan icke uppskattas annat än på mycket lösliga grunder, bl. a. av det skälet, att ovisshet i så stor utsträckning råder huruvida viss kyrklig jord är kronoanslag eller ej. Om man utgår ifrån antagandena, att kronoanslagen utgör en femtedel (160 milj. kr) av prästboställena,13 att lika stor andel (23 milj. kr) av prästlönefon— derna belöper på kronan samt att kronan äger huvuddelen av biskopsgår— darna (2,3 milj. kr) och de ecklesiastika arrendegårdarna, med undantag av stifts prästlönefondshemman (21,1 milj. kr) samt en förhållandevis mindre del (14,3 milj. kr) av kyrkofondens kapitalbehållning, skulle kapital— värdet av kronoegendomen utgöra omkring 220 miljoner kronor.
Av särskilt intresse kan vara att undersöka hur en egendomsöverföring från statligt till privat ägande ägt rum i andra likartade fall.
Av kronans tidigare mycket talrika jordbruksegendomar innehades ännu i början av 1800-talet den ojämförligt största delen av bönder under 5. k. stadgad åborätt, d. v. 3. en till tiden oinskränkt ärftlig besittningsrätt. Genom skatteköpsinstitutet har numera så gott som all denna jord övergått i enskild ägo. Ordningen och sättet för dessa skatteköp regleras i en ännu gällande kungörelse den 15 december 1848. Enligt kungörelsen finge skatte- mannarätt till kronans hemman och lägenheter förvärvas av den person, som därå innehade stadgad åborätt, utan föregången värdering eller annan omgång än erläggande av den efter grundräntans kronovärde bestämda kö- peskillingen. Skatteköpeskillingen uträknades av länsstyrelsen, vilken enligt ett kungl. cirkulär den 19 augusti 1870 hade att vartannat år, särskilt för
13 Här bör emellertid erinras om att de boställen, främst komministerboställen, som anslagits av kronan, oftast var små och icke sällan" 1 dåligt skick. Deras värde torde därför vara avsevärt lägre än värdet å övriga boställen.
varje socken och tingslag, upprätta förteckningar med angivande av köpe- skilling å alla hemman och lägenheter, vilka omfattades av 1848 års kun- görelse men som ännu icke blivit skatteköpta, för att uppläsas vid kyrkorna och anslås vid tingsställena. Köpeskillingarna uppgick till mycket obetyd— liga belopp. År 1930 beräknades köpeskillingarna för då kvarstående krono- hemman utgöra i medeltal icke fullt tio kronor för varje fastighet.14 Skatteköpen har därför också stundom karakteriserats som en »gåva» från statens sida.
Emellertid kunde kronojord även utan något symboliskt vederlag övergå i enskild ägo. Detta skedde bl. a. i samband med den s. k. avvittringen, var- med förstås den genom förordning av år 1683 inledda uppdelningen av Norrlands skogar mellan kronan och enskilda. Sedan Gustav Vasa år 1542 proklamerat regalrätt till de stora ödemarkerna i norr, vilken regalrätt sedermera av Karl XI kom att betraktas som en kronans äganderätt,15 hade man ansett sig tillsvidare kunna undvara bestämda gränser mellan byarnas mark och den med regalrätt belagda marken. Behovet av gränsregle- ring hade emellertid blivit starkare, sedan kronan i syfte att främja gruv- näringen anslagit stora skogsområden till bergverken och bruken. Avvitt- ringen, vilken till sin karaktär närmast var en rågångsbestämning, fram- gick under 1800—talet över större delen av Norrland i enlighet med skilda författningar, den senaste utfärdad år 1873 för Västerbottens och Norr- bottens läns lappmarker. 1 de vanliga fall, där byamän för sitt husbehov tog virke och andra skogsprodukter var som helst, medförde avvittringen den förändringen, att den obestämda husbehovsrätten blev utbytt mot ägan— derätt till bestämda områden. Med avvittringen åsyftades vidare att mindre bärkraftiga hemman skulle av kronans marker tilldelas fyllnadsjord, vilken skulle beaktas vid följande skattläggning (ökeskatt). Vad särskilt angår Lappland skulle från kronans marker nödiga områden tilldelas såväl förut- varande, icke behörigen avvittrade hemman och nybyggen, som även de nybyggen, vilka kunde i laga ordning upplåtas vid avvittringen. De mark- områden, som vid avvittringen stannade i kronans ägo, blev antingen avsatta till kronoparker eller hänförda till 5. k. överloppsmark, avsedd att dispone- ras på annat sätt än genom ordnad Skogshushållning. Det har gjorts gällande att genom avvittringen oerhörda skogsvidder kommit att avhändas staten.
Frågan om äganderätten till häradsallmänningarna var tidigare mycket omtvistad. Av ålder hade väl den uppfattningen varit förhärskande, att dessa allmänningar tillhörde kronan. I ett utslag år 1927, där fråga gällde ensittar-
1' Kungl. Maj:ts prop. 1930: 246 s. 24. "' Det av Gustav Vasa i kungl. brev till norrlänningarna den 20 april 1542 gjorda uttalandet, att sådana ägor, som obyggda ligga, höra Gud, Konungen och Sveriges krona till, kom senare att citeras såsom grundläggande för denna regalrätt, som ibland påståtts avse hela riket med undan- tag av den odlade jorden. Att skogsregalet av Karl XI betraktas såsom en privaträttslig ägande- rätt framgår av 1683 års skogsordning, vari det heter att »varandes ofelbart Vår och Kronans rätta enskilda egendom allt vad av slika stora skogar ligger obrukat och allt vad som icke med goda skäl kan fulltygas att höra någon gård, by, socken eller härad till».
lagens tillämplighet å allmänningsjord, fann sålunda regeringsrätten ej skäl göra ändring i länsstyrelsens resolution, enligt vilken häradsallmänning såsom uppförd i jordeboken bland kronoegendomar under enskild disposi— tion fick anses tillhöra kronan, varför någon lösningsrätt till område dårå icke förelåg (R. Ä. 1927 s. 113). I ett annat mål om ensittarförrättning å allmänningsjord påföljande år (N. J. A. 1928 s. 463) intog emellertid högsta domstolen en motsatt uppfattning, i det den förklarade den omständigheten, att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde häradsallmänning, icke medföra att bestämmelserna i ensittarlagen ej skulle äga tillämpning beträffande området. Den rådande ovissheten skingrades genom lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar. I 2 & denna lag stadgades nämligen att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka är satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen. I propositionen med förslag till lagen uppfattades emellertid detta stadgande som ett konstaterande av innehållet i redan gällande rätt och motiverades vidare därmed, att ökad klarhet vunnits i äganderättsfrågan genom rättshistorisk forskning och rättspraxis (prop. 1932: 10 s. 53).
Ovan anförda exempel är numera huvudsakligen av rättshistoriskt intres— se. Ett betydligt aktuellare exempel på fall, där egendom med i allt väsentligt samma rättsliga ställning som kronoanslagen till kyrkliga ändamål frångått staten, erbjuder avvecklingen av städernas donationsjord.
I äldre tid ställde kronan i stor utsträckning mark till förfogande för att möjliggöra stadsbildningar och främja städers utveckling. Sådana jord- donationer var särskilt vanliga under 1500- och 1600—talen. Beträffande den rättstitel, varunder jorden uppläts av kronan, har man att skilja mellan donationer under äganderätt och donationer under besittnings— eller nytt- janderätt. Enligt en av kammarkollegiet på 1890-talet företagen utredning skulle cirka 80 procent av donationsjorden ha upplåtits med allenast besitt- nings- eller nyttjanderätt. Den praktiska betydelse, som denna skillnad i rättstitel ursprungligen kunde ha haft, försvann i och med tillkomsten av kungl. försäkringen den 23 februari 1789 till rikets borgerskap och stå- derna. Denna försäkran innehöll nämligen en förklaring, att de städerna donerade, förlänte och under namn av stadsjord »begrepne» ägor skulle bi- behållas orubbade vid städerna och icke förändra sin natur, i vems hand de kunde komma. Innebörden härav har allmänt ansetts vara den att kronan för all framtid frånsagt sig rätten att återtaga den donerade jorden. Kronan var emellertid fortfarande formell ägare till den jord, som upplåtits under besittnings- eller nyttjanderätt, vilket förhållande innebar att denna jord icke kunde försäljas utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Köpeskillingen till- fördes stadens donationsjordsmedelsfond, vilken förvaltades av drätselkam- maren och en av länsstyrelsen utsedd person.
På grundval av ett av 1955 års stadsutredning avgivet betänkande (SOU
1962: 9) har riksdagen år 1964 fattat beslut angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Nämnda beslut innebär, såvitt avser donationsjorden, att de allmänna donationerna, varmed förstås donationer, som gjorts till allmänt understöd åt städerna, med full äganderätt överlåtes åt städerna. Allmän donations- jord, som disponeras för statligt, ecklesiastikt16 eller annat allmänt ändamål än sådant som ankommer på städerna, skall dock undantagas och i stället återgå till kronan. Specialdestinerade donationer, d. v. s. donationer som skett för finansiering av viss verksamhet exempelvis till borgmästares och råds avlöning, återgår till kronan i samband med att staten övertager den ifrågavarande verksamheten. De medel, som avsatts till donationsjords- medelsfonder, överföres till allmän eller särskild investeringsfond hos veder- börande stad. Undantag skall dock göras för medel, som bundits vid visst icke-kommunalt ändamål, såsom prästlönefond. Avvecklingen av donations- jorden sker i den ordningen att Kungl. Maj :t träffar avtal härom med be- rörda städer.
I den proposition, som ligger till grund för riksdagens ovanberörda beslut (prop. 1964: 157), uppgavs att omkring 60 städer innehade jorddonationer från kronan samt att värdet av denna mark, inräknat tillgångarna i dona- tionsjordsmedelsfonderna, uppskattades till sammanlagt över 350 miljoner kronor. Beträffande formerna för avvecklingen av donationsjordarna disku- terades i propositionen två möjligheter. Den ena var att staten genom en lag skulle avsäga sig anspråken på dessa jordar. Den andra innebar en avveckling genom avtal mellan staten och berörda städer. Föredragande departementschefen, som stannade för detta alternativ, motiverade detta därmed, att avvecklingen förutsatte överläggningar med städerna för att närmare klarlägga förekomsten av specialdonationer och andra donationer, som skulle undantagas från överlåtelsen.
Därest det skulle anses befogat att i B- och C-lägena äganderätten till den av kronan anslagna egendomen vederlagsfritt överföres till kyrkan, synes detta kunna ske i den ordningen, att statsmakterna genom en lag avsäger sig anspråken på denna kronoegendom av vad slag den vara må. För ett sådant tillvägagångssätt talar icke minst praktiska skäl. I vissa fall kan det sålunda stöta på påtagliga svårigheter att få klarlagt om viss kyrklig jord är kronoanslag eller ej. Utredningar av denna art kan bli tidsödande och besvärliga och möjligheterna att nå ett säkert resultat ovissa. Det sagda gäller i än högre grad beträffande de fonder, främst prästlönefonderna, som härrör från den kyrkliga jorden. I en och samma prästlönefond kan sålunda
" I viss utsträckning förekommer att stads donationsjord anvisats till kyrkliga ändamål, företrädesvis till tomt för kyrkobyggnad och till ämbetsjord för stadens präster. På detta sätt disponerad stadsjord är underkastad den reglering, som i allmänhet gäller för den kyrkliga jorden. Någon förändring i fråga om dispositionen kommer avvecklingen av markens egenskap av do- nationsjord icke att medföra.
ingå medel, som tillhör olika ägare. Att avskilja vad av dessa medel tillkom- mer kronan torde ofta vara svårt, stundom omöjligt. I lagen kan måhända endast helt allmänt utsägas att kronan avsäger sig all den rätt till egen- domen den kan ha under villkor att egendomen användes för de särskilda kyrkliga ändamål, vartill den disponerats. Det kan också tänkas den möjlig- heten, att i lagen bestämmes på vilka kyrkliga rättssubjekt äganderätten skall överföras. Egendomen skulle i sådant fall kunna fördelas huvudsak- ligen på följande sätt. Till församlingskyrkan som stiftelse hänföres dels den kronojord, vilken är belägen inom församlingens område och som disponeras som prästgård eller som löneboställe eller för församlings— kyrkan såsom kyrkotomt, kyrkogård och annan begravningsplats samt kyrkojord, dels kronans andel i de fonder och kas-sor, som härrör från jorden, samt i det boställskapital, som trätt i klockarjords ställe. Till församlingskyrkan skulle även kunna hänföras inom församlingens område beläget klockarhemman, som helt eller delvis utgör kronoanslag. Såsom skäl för överförande av äganderätten till ovan angiven egendom till kyrkostiftelserna och icke till församlingarna eller pastoraten kan anföras, att kyrkostiftelserna under den tid, då jorden anslogs av kronan, utgjorde de enda erkända rättssubjekten på lokalplanet samt vidare att huvuddelen av den kyrkliga egendomen redan nu anses äganderättsligt tillhöra nämnda stiftelser. _ I de fall församlingskyrka icke utgör särskild kyrkostiftelse utan församlingskommunal egendom, kan måhända äganderätten till krono- anslagen överföras på församlingen (pastoratet). — Till de äldre domkyr- korna som stiftelser överföres den äganderätt kronan må ha till den fasta och lösa egendom, som disponeras för dessa kyrkor. —— Till Svenska kyrkan, som en efter skilsmässan från staten erkänd privatjuridisk person, över- föres slutligen äganderätten dels till den kronojord, huvudsakligen allmän- na kyrkohemman och biskopshemman, vars avkastning för närvarande in- går till kyrkofonden, dels biskopsgårdarna i den mån de utgör kronoanslag och dels kronans andel i kyrkofondens kapitaltillgångar.
Härovan har utredningen med utgångspunkt i det antagandet, att kronans äganderätt till egendom, som anslagits till kyrkliga ändamål, är så gott som innehållslös, behandlat det fall att denna egendom utan vederlag avstås till kyrkan. Emellertid kan såsom tidigare anförts det göras gällande, att kronan till egendomen har en latent rätt av förmögenhetsvärde och att av— ståendet därför skulle medföra ekonomisk förlust för staten, för vilken för- lust ersättning bör utgå. Härvid uppkommer frågan, hur en sådan ersätt- ning skall beräknas. Denna fråga torde efter särskild utredning få bli före- mål för förhandlingar mellan staten och kyrkan.
Efter ett överförande till de kyrkliga rättssubjekten av äganderätten till kronoanslagen skulle den kyrkliga egendomen vara samlad i kyrklig ägo, vilket givetvis innebär en väsentlig förenkling av de för närvarande inveck-
lade rättsförhållandena beträffande denna egendom. I den skiss till krono- egendomens fördelning på dessa rättssubjekt, som ovan tecknats och vari huvudparten av egendomen hänförts till församlingskyrkorna som stiftelser, har utredningen utgått ifrån att några ytterligare vittgående förändringar i avseende å den kyrkliga jordens rättsställning, såsom den nuvarande stif— telseegendomens överlämnande till de kyrkliga kommunerna, icke skulle behöva vidtagas i samband med kyrkans skiljande från staten. Det kan emellertid tänkas, att önskemål framkommer om en sådan, mera genom- gripande lösning av egendomsfrågorna. Fråga är då hur en sådan ägande- rättstransaktion skall kunna genomföras.
Såsom tidigare i flera sammanhang framhållits anses äganderätten till sådan medeltida kyrkoegendom på lokalplanet, om vars uppkomst intet är känt, liksom till kyrklig egendom, vilken tillkommit innan församlingen vunnit rättssubjektivitet och som icke bevisligen upplåtits av kronan, tillhöra kyrkostiftelserna. Denna av tidsförhållandena beroende stiftelsekonstruk— tion skulle kunna sägas vara ett uttryck för ett rättsligt erkännande av att egendomen skall användas för kyrkliga ändamål. Kyrkostiftelsernas ägan- derätt är endast formell, i det de kyrkliga kommunerna har besittnings- rätten till deras egendom och ekonomiskt svarar för denna. Orimlig skulle väl ej den lösningen vara att till de kyrkliga organen överlämnades ägande- rätten till den stiftelseegendom, varöver de disponerar. Det bleve visserligen med ett formellt betraktelsesätt fråga om expropriation utan vederlag, eller konfiskering. Det förutsättes emellertid att egendomen allt fortfarande skall användas uteslutande för kyrkliga ändamål. För den stora allmänheten framstår vidare otvivelaktigt församlingarna och pastoraten såsom de natur- liga ägandesubjekten. Sådan äganderättsöverlåtelse torde lämpligen böra ske lagstiftningsvägen. Rent principiellt bör visserligen äganderättsfrågor icke lösas genom lagstiftning. Några befogade intressen lärer dock icke komma att kränkas genom ett dylikt förfarande, förutsatt att genom lag— stiftningen säkerhet vinnes för att egendomen kommer att bevaras och användas för kyrkligt ändamål. Jämsides med stiftelseegendomen och efter samma grunder skulle till de kyrkliga organen överföras äganderätten till kronoegendomen.
Som en förutsättning för överförande av äganderätten till stiftelseegen— domen — liksom även till kronoegendomen — å församlingarna och pasto— raten skulle alltså gälla att genom lagstiftning förebygges, att egendomen tages i anspråk för andra än kyrkliga ändamål. Det skydd gentemot åtgär— der från nämnda organs sida, som för närvarande ligger i denna egendoms karaktär av stiftelse- respektive kronoegendom, komme därigenom att bevaras.
I det närmast föregående avsnittet har utredningen, med utgångspunkt i den för B— och C—lägena givna förutsättningen att kyrkan får behålla rätten
till all den kyrkliga egendomen, antytt några tänkbara utvägar på vilka frå- gan om äganderätten till egendomen skulle kunna lösas. En annan möjlig- het, vilken emellertid står vid sidan av angiven lägesförutsättning, är att äganderättsfrågorna prövas och avgöres av domstol i varje konkret fall, där frågan är tvistig. En sådan lösning skulle medföra en mängd besvärliga och tidsödande processer för de redan hårt belastade domstolarna. Det kan väl hållas för sannolikt att domstolarna i dessa processer tilldömer exempelvis församlingskyrkostiftelserna äganderätten till den kyrkliga egendom på lokalplanet, som tillkommit före år 1817 och till vilken kronan är ur stånd att bevisa sin äganderätt, samt de äldre domkyrkorna äganderätten till den egendom de besitter, förutsatt även här att egendomen icke bevisligen upp- låtits av kronan. En möjlig utväg för att nedbringa antalet processer skulle kunna vara att Kungl. Maj:t uppdrager åt kammarkollegiet att verkställa utredningar i äganderättsfrågorna, varpå Kungl. Maj:t i varje särskilt fall avgör om kronan skall föra talan om bättre rätt till egendomen. Anställes
ej process kunde Kungl. Maj:t _ under förutsättning av riksdagens sam- tycke — lämpligen uttryckligen förklara, att kronan avstår från eventuell äganderätt.
För det fall emellertid att, trots det sist angivna förfaringssättet, antalet processer skulle bedömas bli stort skulle man kunna tänka sig en lösning av äganderättsfrågorna genom skiljeförfarande, d. v. s. avgörande genom sär- skilda skiljemän i stället för genom domstol. Skiljeförfarandet har påtagliga fördelar framför rättegången; den är sålunda frigjord från de flesta av rättegångens betungande föreskrifter och därigenom betydligt snabbare. Om framstående jurister anlitas som skiljemän kan den ges en säkerhet som ej väsentligt understiger rättegångens. Riksdagen skulle kunna tänkas bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa skiljeavtal med ett representativt kyrk- ligt organ. Skiljemännens antal kan fastställas exempelvis till tre, av vilka Kungl. Maj :t och kyrkan vardera väljer en och de sålunda valda tillkallar den tredje, vilken fungerar som ordförande. (Ev. kan Kungl. Maj:t vilja förbehålla sig rätten att utse ordföranden.) Skiljemännen skulle gå igenom all den kyrkliga egendomen och _ där så erfordras efter partsförhandling inför nämnden — avgöra äganderättsfrågorna. Då idén med skiljemanna- förfarande är att domstolarna ej skall belastas med äganderättsfrågorna och att en snabbare handläggning av dessa skall ske, bör skiljedomen icke få klandras av missnöjd part.
Förvaltningen och dispositionen av den kyrkliga egendomen i de olika lägena A—läget
För detta läge förutsätter utredningen såsom tidigare berörts att nuvarande kyrka-statrelation i allt väsentligt består. Beträffande den kyrkliga egen- domen innebär denna förutsättning att de kyrkliga organen får behålla den
rätt de för närvarande har till egendomen. Möjligen kan —— i en situation då Svenska kyrkans ställning i samhället göres till föremål för en mera allmän omprövning _ egendomsfrågorna lösas på det sätt, att de kyrkliga enhea terna, främst församlingar och pastorat, tillförsäkras äganderätten till kronoanslagen och den stiftelseegendom, varöver de disponerar. En sådan lösning har diskuterats i den föregående framställningen. Redogörelsen i detta avsnitt inskränker sig därför till en inventering av ett antal, för för— hållandet mellan kyrkan och staten mindre betydelsefulla reformförslag, som tid efter annan framlagts. Emellertid kan, såsom utredningen närmare utvecklat i sitt betänkande rörande den kyrkliga förvaltningen, även i ett A-läge skäl måhända bedömas föreligga för en förändring av den nuvaran— de ordningen i fråga om huvudmannaskapet för begravningsplatserna, där— vid fråga kan komma att aktualiseras om ett överförande till den borgerliga kommunen av äganderätten till i bruk varande begravningsplatser, som står under kyrklig förvaltning. Denna fråga belyses i det följande, varjämte sär— skilt behandlas en av Kungl. Maj :t till utredningen den 16 februari 1966 överlämnad framställning från 1963 års kyrkomöte med begäran om utred- ning av frågan rörande kyrkofondens framtida användning.
En hel del reformförslag i avseende å den kyrkliga egendomen har sam- manförts för utredning av 1960 års ecklesiastika boställsutredning. I utred- ningens uppdrag, givet den 25 november 1960, ingår att verkställa utredning om förvaltningen av prästlöneboställena och de ecklesiastika arrendegår- darna (allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och stifts prästlönefondshemman) och tillsynen över denna förvaltning. Särskilt har understrukits vikten av att olika vägar blir undersökta att främja rationaliseringen av jordbruket så att boställskapitalet kan lämna en god avkastning. Beträffande löneboställena borde en översyn göras av det nuva- rande normaluppskattningssystemet och förslag framläggas om en sådan ändring av bestämmelserna, att det uppskattade värdet av inkomsterna från boställena bättre överensstämde med det verkliga. Utredningen borde även omfatta den egentliga kyrkojorden, därvid särskilt borde beaktas behovet av nya författningsbestämmelser, vilka borde göras enhetliga och, i den mån så var möjligt, likartade med övriga ecklesiastika förvaltningsbestäm— melser. Övriga frågor, varom utredning skulle ske, gällde formerna för förvaltningen av domkyrkornas fasta egendom, placeringen av prästlöne- fondsmedel, åtgärder för att underlätta investeringar i det ecklesiastika skogsbruket samt naturskyddet på vissa boställen.
Beträffande församlingskyrkorna har i en av departementsutredningen upprättad promemoria (stencil den 7 mars 1966) föreslagits sådan ändring av 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnads— väsendet att på byggnadsstyrelsen17 i stället för på Kungl. Maj:t skulle
" I samband med delningen den 1 juli 1967 av byggnadsstyrelsen har kulturhistoriska byrån, i vilkens arbetsuppgifter ingår handläggningen av de kyrkliga fastighetsärendena, tills vidare överförts till riksantikvarieämbetet i avvaktan på de resultat en utredning om kulturminnes- vården kan leda till (Prop. 1967: 61 och 64.).
ankomma att godkänna förslag till nybyggnad av kyrka (28 5) samt medge att kyrka, som uppförts utan att godkännande dessförinnan lämnats, får tagas i stadigvarande bruk för sitt ändamål (31 5). Även ärenden enligt 30 5 om godkännande av förslag, som avser mera betydande till-, på- eller ombyggnad eller rivning eller flyttning av kyrkobyggnad skulle avgöras av byggnadsstyrelsen i första instans. Delegering i enlighet med departe- mentsutredningens förslag förutsätter ändring av 27 kap. 1 g kyrkolagen, vari stadgas att >>när någon vill kyrka eller kapell ånyo bygga, skall det givas Oss och biskopen och konsistorium tillkänna;>>
I betänkande med förslag ang. domkyrkornas förvaltning och ekonomi (SOU 1949: 63) föreslog domkyrkosakkunniga, att de äldre domkyrkorna skulle stå under förvaltning av en särskild styrelse, benämnd domkyrko- styrelse, sammansatt på visst sätt. Domkyrkostyrelse skulle åligga att vårda och vidmakthålla domkyrkobyggnaden med vad därtill hör samt förvalta domkyrkans kapital och övriga lösa egendom. Till Lunds domkyrka hörande fast egendom skulle förvaltas av domkyrkostyrelsen medan förvaltningen av de andra domkyrkornas fastigheter skulle anförtros åt stiftsnämnden. Till bestridande av kostnaderna för underhåll av domkyrkan, för anskaff- ning och underhåll av fast inredning, inventarier m. m. samt för domkyrko- styrelsen och dess befattningshavare skulle i första hand användas dom- kyrkans egna inkomster. Om dessa inte förslog skulle domkyrkoförsam- lingen betala hälften av bristen intill ett belopp motsvarande en utdebite— ring inom domkyrkoförsamlingen av två öre per skattekrona. Vad därut— över erfordrades skulle utgå av statsmedel. Övriga kostnader såsom för domkyrkans uppvärmning, belysning och rengöring skulle bestridas av domkyrkoförsamlingen ensam. Domkyrkosakkunnigas förslag innebar vi- dare att domkyrkorna för närvarande åliggande skyldighet att tillhanda- hålla lokal för domkapitlen avvecklades (und. för Lund) och övertogs av statsverket, att den nuvarande skyldigheten för domkyrka att underhålla biskopsgård överfördes å kyrkofonden (dock ej beträffande Lund) samt att de årliga statsanslagen, utgörande ersättning för domkyrkotunnor och an- nan tionde, indrogs och utbyttes mot ett statsanslag, bestämt efter grunder, som inte på något sätt anknöt till grunderna för den tidigare ersättningen."!
Frågan om domkyrkoförvaltningens organisation förelades 1951 års kyrkomöte i form av förslag till lag om domkyrkostyrelse (skr nr 5). En- ligt lagförslaget skulle denna styrelse bestå av fem ledamöter, nämligen biskopen, domprosten samt en av domkyrkoförsamlingen och två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Styrelsen skulle bl.a. vårda och vidmakthålla domkyrkobyggnaden samt därjämte, i den mån Kungl. Maj:t så bestämde,
" I samband med indragningen år 1947 av indelningsersättningarna till församlingskyrkorna var fråga före om överflyttning på kyrkofonden utan ersättning från statsverket av statsanslagen till domkyrkorna. Föredragande dep.chefen fann sig ej beredd att förorda bifall till framlagt förslag härom. Frågan torde enligt denne böra ses i sitt samband med spörsmålet om en reglering av domkyrkornas ekonomiska förhållanden i allmänhet.
förvalta annan domkyrkans egendom. Enligt uttalande av föredragande departementschefen borde domkyrkas på landet belägna fastigheter för- valtas av vederbörande stiftsnämnd och domkyrkas i stad belägna fastig- heter av vederbörande domkyrkostyrelse. Departementschefen biträdde vad de sakkunniga föreslagit rörande avveckling av domkyrkas skyldigheter att tillhandahålla lokal m. m. åt domkapitlet och att underhålla biskopshus samt anslöt sig i princip till deras förslag om fördelningen av kostnaderna för domkyrkan. Frågan om indragning av tiondeersättningarna och deras ersättande med särskilda statsbidrag borde tills vidare anstå och upptagas först sedan sakkunnigutredningen rörande kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter avslutats. Det bleve då möjligt att närmare pröva denna frågas privilegienatur. —— Genom lagförslaget skulle upphävas bl.a. kyrko- lagens bestämmelse i 24 kap. 4 5 att det ankommer på biskopen och dom- kapitlet att vårda sig om domkyrkans inkomster m.m. Likaså skulle be— stämmelserna i 26 kap. kyrkolagen om syssloman vid domkyrka upphävas.
På förslag av kyrkolagsutskottet (bet. nr 18) förklarade sig kyrkomötet icke kunna godkänna det framlagda lagförslaget samt anhöll att Kungl. Maj:t ville utarbeta och därefter förelägga kyrkomötet nytt lagförslag. Kyr- komötets skrivelse är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Såsom tidigare nämnts har dock frågan om formerna för förvaltningen av dom-- kyrkornas fasta egendom hänskjutits till 1960 års boställsutredning.
Kostnaderna för domkapitlens verksamhet faller i princip helt på stats-- verket. Sålunda skall av statsmedel betalas arvoden m.m. till domkapitlens ledamöter, hela kostnaden för Stockholms domkapitels expedition samt, vad angår övriga domkapitels expeditioner, vilka är gemensamma för dom— kapitel och stiftsnämnd, vad av kostnaden för envar expedition kan anses belöpa på domkapitlet, approximativt beräknat till hälften av samma kost— nad. Andra hälften av kostnaden, vilken del sålunda anses belöpa på stifts— nämnden, skall — liksom övriga kostnader för stiftsnämnds verksamhet — gäldas ur kyrkofonden.
I sin berättelse över den år 1958 verkställda granskningen av statsverket föreslog riksdagens revisorer att, enär domkapitlens befattning med skol- frågor genom den nya skolstyrelsereformen upphört, hela kostnaden för domkapitlens verksamhet skulle bestridas genom bidrag ur kyrkofonden. I vart fall borde en minskning av de direkta statsanslagen för nämnda verksamhet genomföras. I anledning av detta förslag fann 1959 års riks- dag (SU 87 p. 30; Rskr 235) en översyn av finansieringsprinciperna påkal- lad. På Kungl. Maj:ts uppdrag verkställdes den begärda översynen av kam- markollegiet och statskontoret.
I den av ämbetsverken den 2 december 1959 avlämnade utredningen fann kammarkollegiet, som betraktade domkapitlen som statliga organ, anledning ej föreligga att ändra gällande finansieringsprinciper medan statskontoret, som ansåg att domkapitlens uppgifter väsentligen var att
hänföra till kapitlens ställning som kyrkliga stiftsstyrelser, hävdade att staten ej längre borde svara för deras finansiering. Föredragande departe— mentschefen, vilken förklarade sig icke kunna finna att hänsyn till kyrko- fondskapitalets tillkomst och rättsliga ställning i och för sig skulle utgöra något hinder för att låta också kostnaderna för domkapitelsverksamheten bestridas från kyrkofonden, anförde ( prop. 1960: 101 s. 62 ) följande.
»Såsom motiv för en omprövning av hittillsvarande principer har emellertid väsentligen åberopats 1958 års skolstyrelsereform, varigenom domkapitlen be- friades från befattning med skolärenden. Av utredningen framgår, att dessa ärendens andel i domkapitlens totala verksamhet redan vid tidpunkten för 1936 års riksdagsbeslut angående domkapitelsorganisationen var av mindre betydelse och därefter ytterligare minskat så, att dessa ärenden—s bortflyttande från dom— kapitlen inte kan anses nämnvärt ha påverkat omfattningen av domkapitlens arbetsuppgifter.
Någon väsentligare förändring med avseende å de allmänna uppgifter, som en- ligt 1936 års bestämmelser ålagts domkapitlen, kan sålunda 1958 års reform inte anses ha medfört.
Såsom skäl för finansiering över kyrkofonden av kostnaderna för domka- pitlen har statskontoret även anfört, att de som inte tillhör svenska kyrkan där- igenom skulle befrias från skyldigheten att genom skatt bidraga till ifrågavarande kostnader. Justitiekansle-rsämbetet har isitt utlåtande visat, att den lättnad i skatt, som skulle komma att beredas dessa personer, är så ringa att åtgärden endast skul- le kun'na tillmätas principiell betydelse.
Avgörande för frågans bedömning synes mig under sådana förhållanden vara, huruvida den omständigheten, att domkapitlen numera handlägger så gott som uteslutande ärenden rörande den kyrkliga organisationen och verksamheten — jag bortser här ifrån det fåtal ärenden, som berör folkbokföringen — bör få till följd, att domkapitlen inte vidare skall finansieras med statsmedel. Så länge de nuvarande banden mellan svenska kyrkan och staten består, synes det emel- lertid vara ofrånkomligt, att statliga myndigheter handlägger ärenden, som berör kyrkan och dess arbete. Den kyrkliga verksamheten regleras av bestämmelser, som tillkommer genom statsmakternas medverkan eller genom deras beslut, och det ankommer på Kungl. Maj :t att i sista instans avgöra frågor rörande dessa bestämmelsers tillämpning. Det kan då svårligen göras gällande, att domkapitlen, som närmast under Kungl. Maj:t har att vaka över den kyrkliga organisationen, skulle bedriva en verksamhet av sådan natur, att kostnad-erna härför icke lämp- ligen borde bestridas av statsmedel utan överföras på kyrkofonden, vilket skulle innebära en förändring från finansiering medelst statsskatt till finansiering me- delst utd-ebitering efter kyrkligt kommun-al skattegrund.
Det kan enligt min mening knappast hävdas, att det sedan 1936 års riksdags— beslut inträffat några förändringar av så avgörande slag, att frågan om finansi- eringen av domkapitelsverksamheten därigenom kan anses ha kommit i ett nytt läge. Den verkställda utredningen synes mig inte helle-r ge vid handen, att skäl skulle föreligga till ändring av gällande grunder för kostnadernas fördelning mellan statsverket och kyrkofonden.
l avvaktan på resultatet av den pågående utredningen om förhållandet mellan stat och kyrka är jag därför inte benägen att nu förorda en överflyttning av kost— naderna för domkapitlen på kyrkofonden.»
Statsutskottet (utl. 118) fann vad departementschefen anfört icke för-'
anleda någön erinran från utskottets sida, och riksdagen (skr 294) fattade beslut i överensstämmelse härmed.
Vidare må beträffande kyrkofonden antecknas att 1958 års kyrkomöte hos Kungl. Maj:t hemställt (skr nr 16) att åtgärder snarast måtte vidtagas för en värdebeständig placering av kyrkofondens kapital, därvid köp av aktier skulle utgöra den närmast till hands liggande möjligheten. Fram- ställningen-är alltjämt — förmodligen i avvaktan på boställsutredningens förslag om vidgade möjligheter att placera prästlönefondsmedel — be— roende på Kungl. Maj:ts prövning.
I sitt den 31 oktober 1966 avlämnade betänkande II »Statens och kyrkans marköverlåtelser» (SOU 1966: 64) har markpolitiska utredningen framlagt förslag med syfte att underlätta de borgerliga kommunernas förvärv av- statlig och kyrklig mark, som erfordras för samhällsbyggande. Utred- ningen utgår härvid ifrån det förhållandet, att ansvaret för samhällspla— neringen i väsentlig grad vilar på kommunerna och drar därav slutsatsen att kommunernas bedömningar bör väga tungt när det gäller att bestämma för vilka ändamål mark skall användas, oavsett om den tillhör staten, kyrkan eller någon annan. Enligt utredningens mening bör en kommun medges rätt att förvärva kyrklig jord, som behövs för samhällsbyggande inom överskådlig tid. I fråga om handläggningen av förvärvsärenden fram- håller utredningen, att man så långt som möjligt bör skapa sådana förut— sättningar att reella förhandlingar mellan parterna om pris och övriga villkor kan komma till stånd. För att detta syfte skall nås bör kommuns ställning som förhandlingspart stärkas. Vidare föreslås att expropriations- rätt införes för all kyrklig jord, alltså även för den fasta egendom som anslagits av kronan. Utredningen räknar dock med att kommuns förvärv av kyrklig jord i regel kommer att kunna äga rum utan att expropriations- rätten tages i anspråk samt framlägger med utgångspunkt bl.a. häri för- slag till vissa ändringar i tillämpningsföreskrifterna till kyrkliga försälj- ningslagen såsom att yttrande i tvistiga fall skall inhämtas av ett särskilt, av parterna obundet administrativt organ — den statskommunala mark- nämnden. Ytterligare föreslås att värdegränsen för kammarkollegiets be— slutanderätt vid försäljning av kyrklig jord till kommun för samhälls- byggnadsändamål skall höjas från nuvarande 150 000 kronor till 1 miljon kronor.
I propositionen 1967: 100 angående riktlinjer för bostadspolitiken, m.m. har föredragande departementschefen anslutit sig till utredningens all- männa överväganden enligt ovan. Beträffande frågan om vidgad expropria— tionsrätt till kyrklig jord har departementschefen uttalat, att denna fråga torde få tagas upp till prövning i j ustitiedepartementet. Vad avser förslaget Om höjning av värdegränsen för kammarkollegiet i försäljningsärenden ankomme det på Kungl. Maj:t att fatta beslut härutinnan.
I sitt betänkande rörande den kyrkliga förvaltningen (SOU 1967: 45 s. 455—465) har utredningen diskuterat frågan om överförande av huvud- mannaskapet för begravningsplatserna från den kyrkliga till den borgerliga kommunen; en åtgärd som är tänkbar redan i ett A-läge. Såsom utred- ningen framhållit torde det beträffande de i bruk varande begravnings- platserna, som står under kyrklig förvaltning, icke vara nödvändigt att söka lösa denna fråga efter några principiella riktlinjer. För valet av huvudman- naskap synes här en bedömning av vad i varje särskilt fall framstår som mest ändamålsenligt böra vara avgörande. I en del fall kan en sådan be- dömning leda till bibehållen församlingsförvaltning. I andra fall kan den praktiskt mest lämpliga lösningen vara att ställa begravningsplatsen under den borgerliga kommunens förvaltning, därvid under alla förhållanden dispositionsrätten överföres på kommunen.
Vad utredningen i förevarande betänkande har att behandla är närmast frågan i vad män och på vilket sätt äganderätten till sådan begravnings- plats, som övertages till förvaltning av den borgerliga kommunen, skall kunna överföras på kommunen för det fall en sådan äganderättsövergång skulle befinnas påkallad.
Såsom framgår av redogörelsen i kap. 4 om den kyrkliga egendomens rättsliga ställning är det ofta vanskligt att uttala sig i frågan vilket rätts— subjekt som privaträttsligt är ägare till markområde, varå anlagts begrav- ningsplats. Särskilt erbjuder gränsdragningen mellan kyrkostiftelseegen- dom och församlingsegendom påtagliga svårigheter. Rent allmänt torde härutinnan gälla att icke blott medeltida kyrkogård utan även begrav- ningsplats, som anskaffats av församling före år 1817, då församling an- tages ha blivit eget rättssubjekt, äges av församlingskyrkan som stiftelse samt att av församling därefter anskaffad begravningsplats utgör försam- lingskommunal egendom. Emellertid förekommer i åtskilliga fall att för utvidgning av den ursprungliga, församlingskyrkan tillhöriga begravnings- platsen (kyrkogården) tagits i anspråk mark, som församling efter vunnen rättssubjektivitet inköpt för ändamålet. Till skilda områden av begrav- ningsplats kan alltså finnas olika ägare. Ibland har det av församlingen förvärvade området sammanlagts med den ursprungliga begravningsplat— sen, därvid förvärvet, med hänsyn till kravet att områdena skall vara i en ägares hand, skett av församlingen för församlingskyrkans räkning. — Begravningsplats kan också helt eller delvis bestå av boställsmark, som för ändamålet upplåtits enligt 24 5 första stycket boställsordningen (se ovan 5. 116), av mark, som den borgerliga kommunen ställt till förfo- gande antingen av dess egen jord eller beträffande stad av dess dona— tionsjord, samt av anslagen kronojord.
Beträffande begravningsplats, som anlagts å mark, som utgör stiftelse- egendom, torde hinder ej möta mot att den borgerliga kommunen inköper marken enligt bestämmelserna i den kyrkliga försäljningslagen. Tillhör
marken den borgerliga kommunen återgår givetvis förfoganderätten där- över till kommunen. Vad angår begravningsplats, som anlagts på stads- do- nationsjord, är förhållandet numera det att stadens rätt till sådan mark —— utan förändring i fråga om dispositionen — återgått till kronan. Om begravningsväsendet kommunaliseras är det möjligt att kronan efterger sina anspråk på äganderätten och överlåter den till staden på sätt som enligt ovan (s. 198 f.) skett med annan donationsjord. En motsvarande äganderättsöverlätelse är tänkbar i de fall begravningsplats anlagts på vanlig kronojord. Vad slutligen avser begravningsplats eller del därav, som äges av församling, föreligger inga rättsliga hinder mot att sådan egendom överföres i den borgerliga kommunens ägo. Problemet är här i vad mån kommunen skall lämna vederlag till församlingen för den över- förda egendomen.19 Härutinnan kan olika uppfattningar göra sig gällande.
Enligt en uppfattning bör, då skyldigheten att svara för begravnings- väsendet övertages av den borgerliga kommunen, en naturlig följd härav vara att församlingen till kommunen med äganderätt överlåter sin begrav- ningsplats i befintligt skick och utan anspråk på annan ersättning än att kommunen betalar återstoden av de skulder församlingen iklätt sig för be- gravningsplatsen. Denna huvudgrundsats tillämpades exempelvis beträf- fande skolfastigheterna då folkskoleväsendet kommunaliserades. Jämlikt 22 5 lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner skulle sålunda kommunen övertaga de rättigheter församling hade till egendom och me- del, som anslagits till eller användes för folk- och fortsättningssskoleväsen- det, ävensom ikläda sig skyldighet att fullgöra de förbindelser i fråga här- om, för vilka församlingen häftade. —— Liksom skolfastigheterna före kom- munaliseringen i allmänhet uppförts med hjälp av församlingsutskylderna har kostnaderna för inköp och anläggande av begravningsplats, varom nu är fråga, i regel finansierats med uttaxerade medel. Därest kommunen skulle tvingas lösa ut dessa begravningsplatser bleve resultatet att samma kostnader ånyo finge utgå av skattemedel.
Enligt ett annat betraktelsesätt är ett vederlagsfritt överförande till den borgerliga kommunen av äganderätten till församlingsägd begravnings- plats närmast liktydigt med konfiskation av församlingens rättmätiga egen- dom. Ersättning för begravningsplatsens värde bör alltså utgå. Något fullt rättvist och tillfredsställande sätt för bestämmande av detta värde är så gott som ogörligt att finna. Det bör därför i varje enskilt fall överlämnas till de bägge kontrahenterna, kommunen och vederbörande församling, att sins emellan träffa överenskommelse om detta värde och om de villkor i övrigt som skall gälla för överlåtelsen. Kan sådan överenskommelse ej nås står expropriationsvägen alltid öppen för kommunen.
" Samma problem möter givetvis i fråga om de kostnader församling nedlagt, exempelvis för uppförande av begravningskapell, å begravningsplats, vartill församling enligt ovan endast har dispositionsrätten. . '
Såsom inledningsvis berörts har Kungl. Maj:t till utredningen för över- vägande överlämnat en framställning från 1963 års kyrkomöte med begä— ran om utredning av frågan rörande kyrkofondens framtida användning med särskilt beaktande av möjligheterna att ernå en skatteutjämning mel- lan församlingar med olika skatteunderlag.
I tre vid 1958 års kyrkomöte väckta motioner, nr 1, 16 och 31, hemställ- des att kyrkomötet ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande bidrag ur kyrkofonden dels för restaurering av kyrka, dels för ny— byggnad av kyrka och dels för uppförande av småkyrkor, Som skäl åbe— ropades i motionerna huvudsakligen de svåra problem många församlingar ställdes inför vid finansieringen av nämnda projekt.
I sitt över motionerna avgivna betänkande, nr 9, anförde kyrkomötets andra tillfälliga utskott, att utskottet ville starkt understryka angelägen- heten av de ändamål, som motionerna avsåg, samt framhålla att medels- behovet härför var av den storlek, att, därest icke vissa mindre försam- lingar skulle oskäligt betungas, åtgärder i skatteutjämnande syfte var er- forderliga. Emellertid ansåg sig utskottet icke kunna förorda en ändring av kyrkofondslagen, som skulle möjliggöra att kyrkofondens medel togs i anspråk för mera kostnadskrävande angelägenheter, som ej kunde anses vara i överensstämmelse med de ändamål, för vilka kyrkofonden tillska- pats och som kommit till uttryck i den i ordning för kyrkolag stiftade kyrkofondslagen. En dylik utvidgning av de i kyrkofondslagen särskilt angivna ändamål, till vilka kyrkofondsmedel skulle utgå, ansåg utskottet förutsätta en närmare bestämning av kyrkofondens rättsliga ställning och ett större inflytande åt kyrkomötet på användningen av kyrkofondens me- del. Det föreliggande skatteutjämningsproblemet borde enligt utskottets mening upptagas till utredning av 1958 års skatteutjämningskommitté. Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon kyrko- mötets åtgärd.
Kyrkomötet beslöt emellertid att motionerna skulle hänvisas till utred- ningsnämnden.
I sitt betänkande nr 2 till 1963 års kyrkomöte framhöll utredningsnämn- den efter en redogörelse för kyrkofondens uppkomst och utveckling att skäl onekligen kunde anföras till förmån för de av motionärerna ifråga- satta anslagen ur kyrkofonden. Sålunda hade fonden kommit att tagas i anspråk för skilda — med prästlöner ej sammanhängande — ändamål i så pass stor utsträckning, att man numera kunde tala om en viss uppluckring av den grundläggande principen för kyrkofondens användning. Ett för- verkligande av motionernas syfte var dock förenat med avsevärda svårig- heter. Först och främst kunde det enligt utredningsnämndens mening rent principiellt ifrågasättas om en sådan ändring av kyrkofondslagen nu utan vidare borde förordas, att kyrkofondens medel fick tagas i anspråk för så- dana mera kostnadskrävande angelägenheter, som ej kunde anses överens- 14—714814
stämma med det ändamål för vilket fonden tillskapats. Fonden torde i öv- rigt för närvarande icke ens helt tillgodose alla de krav, som med skäl kunde ställas på den i egenskap av prästlönebidragsfond. Ett besvärligt praktiskt problem var, framhöll utredningsnämnden vidare, fördelningen av kyrkofondsmedlen mellan församlingar av olika struktur och karaktär i övrigt såsom exempelvis en ödebygdsförsamling i Norrland, en försam- ling på Gotland, en skärgårdsförsamling och en storstadsförsamling. Utred- ningsnämnden förklarade sig slutligen vilja förorda en utredning, som i främsta rummet skulle ha till syfte att klarlägga frågan för vilka ända— mål kyrkofonden rätteligen skall användas. Vid utredningen borde lämp— ligen samräd ske med 1958 års skatteutjämningskommitté.
Utredningsnämndens betänkande behandlades vid 1963 års kyrkomöte av dettas andra tillfälliga utskott tillsammans med en i anledning av betän- kandet väckt motion, nr 14. I denna motion föreslogs att utredningen om kyrkofonden borde omfatta samtliga verksamhetsgrenar och uppgifter, som åvilar en församling enligt församlingsstyrelselagen, därvid särskilt skulle uppmärksammas lönekostnaderna för personal vid kyrka och kyrkogård. Motionärerna ansåg det vidare vara en näraliggande uppgift för kyrko- fonden att årligen lämna medel till arbetet inom kyrkan på stifts- och riks- planen. — Utskottet (bet. nr 15) ansåg behovet av skatteutjämning för församlingarna vara uppenbart samt fann det principiellt riktigt att så- dan skatteutjämning ägde rum via allmänna kyrkoavgiften, vilket skulle ge uttryck för en inbördes solidaritet inom kyrkan. Vad beträffar i motio— nen nr 14 omnämnda kostnader för personal vid kyrka och kyrkogård er- inrades att vid 1963 års riksdag väckts två likalydande motioner, 1:677 och 11:831, om utjämning genom kyrkofonden av församlingarnas kost- nader för kyrkovaktarlönerna i analogi med vad som gäller för kyrko- musikerna. Riksdagen beslöt, att motionerna för närvarande icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets betänkande utmynnade i en hemställan att. kyrkomötet med bifall till utredningsnämndens förslag och i anledning av motionen nr 14 ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hem- ställa om utredning om kyrkofondens framtida användning med särskilt beaktande av möjligheterna att ernå en skatteutjämning mellan försam- lingar med olika skatteunderlag. Kyrkomötet biföll utskottets förslag.
Över kyrkomötets framställning har utlåtanden avgivits av kammar- kollegiet och statskontoret.
Kammarkollegiet har med hänsyn till att gränserna för kyrkofondens användningsområde blivit alltmer obestämda ansett det vara av vikt att genom en utredning få klarlagt, för vilka ändamål fonden numera rätte- ligen bör få användas. Kollegiet har vidare framhållit, att kyrkofonden huvudsakligen finansieras genom den allmänna kyrkoavgiften. Det kunde därför med visst fog göras gällande, att frågeställningen numera egentli— gen borde vara: för vilka kyrkliga ändamål hör den allmänna kyrkoavgif—
ten få användas eller, med andra ord, vilken kyrklig verksamhet är av så— dan art, att den bör helt eller delvis bekostas genom utdebitering på skatte— kronorna i hela riket. Med sådan utgångspunkt skulle enligt kollegiets me— ning hinder knappast kunna anses möta mot att, om skäl härför i övrigt må befinnas föreligga, exempelvis för vinnande av ytterligare skatteutjäm- ning, något vidga fondens användningsområde.
Jämväl statskontoret har ansett utredning påkallad. De olika ställnings- taganden beträffande kyrkofonden, som härvid skulle kunna aktualiseras, har statskontoret skisserat på följande sätt.
»1. Skatteutjämningen mellan pastoraten via nuvarande avräkninrgssystem kan bringas att upphöra som en följd av den kommunala skatteutjämnin-gen och kyrkofonden bli endast en kapitalfond vars avkastning utnyttjas för begränsade ändamål av allmänt kyrkligt intresse.
2. Kyrkofonden utnyttjas som skatteutjämningsfond för församlingarna an— tingen
a) genom ett avräkningsförfarande motsvarande det som nu sker mellan pasto— raften och fonden men omfattande icke enbart präst- och kyrkomusikerlönekost- maderna utan — helt eller delvis — jämväl församlingens övriga utgifter eller
b) enbart för att bistå församlingar med hög utdebitering.
3. Nuvarande system med utjämning mellan pastoraten bibehålles men utökas med en särskild utjämning mellan församlingar med hög utdebitering. Hela frågan om fondens användning är avhängig av de beslut, som skall fattas om kyrkans ställning överhuvud. Partiella ändringar skulle i avvaktan härpå t. v. kunna tänkas som t. ex. bidrag för uppförande av kyrkor eller iordning- ställande av kyrkogårdar m. m. Möjligheter skulle även kunna skapas för pasto- rat och församlingar att utanför ramen för avräkningssystemet efter individu- ella ansökningar få upptaga lån ur kyrkofonden efter i princip lika villkor som för byggnadsförskott eller erhålla kontanta bidrag efter generellt angivna normer eller efter en prövning in casu.»
För egen del får kyrka—statutredningen anföra följande. Som framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden (s. 142 ff.) är kyrkofondens huvudsakliga uppgift att vara en fond för skatteutjäm- ning mellan pastoraten i vad angår dessas kostnader för avlönande av präster och kyrkomusiker. Om sålunda kostnaderna överstiger avkast— ningen av pastoratets präst— och kyrkomusikerlönetillgångar jämte den av Kungl. Maj :t till öretalet för skattekrona bestämda församlingsavgiften, maximerad till 20 öre för skattekrona, äger pastoratet erhålla tillskott ur kyrkofonden. Cirka 4/5 av pastoraten får sådant tillskott. Budgetåret 1964/65 uppgick tillskotten till omkring 31 milj. kr.
Angivet utjämningsförfarande är väl det man närmast har för ögonen, när man betecknar kyrkofonden som en skatteutjämningsfond. Fonden står emellertid för en hel del andra kostnader såsom för pastoratsadjunkter, pastoratens skogsbiträden, tjänste- och familjepensioner för präster och avgifter till ATP om tillhopa cirka 38 milj. kr. (se sammanställning på s. 154), vilka om kyrkofonden icke funnes skulle belasta pastoraten. Även i sådant hänseende kan väl fonden betraktas som en skatteutjämnings—
fond. — Härutöver bestrider kyrkofonden i viss mindre utsträckning ut- gifter, som är hänförliga till kyrklig verksamhet på kontrakts-, stifts— och riksplanen.
De olika funktioner kyrkofonden har att fylla och vilka i allt väsentligt hänför sig till pastoratens verksamhetsområde möjliggöres genom den på kommunalbeskattningens grund uttagna allmänna kyrkoavgiften. För bud- getåret 1964/65 utgjordes sålunda kyrkofondens inkomster till cirka 83 procent av nämnda avgift.
Då alltså den ojämförligt största delen av kyrkofondens inkomster ut- göres av allmänna kyrkoavgiften och endast en helt ringa del av avkast- ning av fondkapitalet behöver enligt utredningens mening hänsynen till detta kapitals tillkomst och rättsliga ställning i och för sig icke utgöra nå- got hinder för att kyrkofondsmedel tages i anspråk även för skatteut- jämning mellan församlingarna, för det fall och i den mån så skulle an- ses påkallat.
I ärendets tidigare skede har åberopats den då pågående utredningen av 1958 års skatteutjämningskommitté. Denna kommittés arbete är nu— mera slutfört (bet. SOU 1964:19) och statsmakterna har fattat beslut om nytt skatteutjämningssystem (kung. 3/6 1965, nr 268) att gälla från och med år 1966. Det nya systemet, som icke berör den skatteutjämning som sker via kyrkofonden, innebär i korthet, att skatteersättningen i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer jämte skattelindringsbidraget till synnerligt skattetyngda kommuner upphör och ersättes med skatteut- jämningsbidrag. Till såväl de borgerliga som de kyrkliga kommunerna (församlingar, pastorat och annan kyrklig samfällighet som äger beskatt- ningsrätt) skall bidrag utgå av statsmedel, när skattekraften, d. v. s. antalet skattekronor per invånare, understiger en vi5s nivå enligt taxeringen för bidragsåret (skatteutjämningsbidrag vid brist på skattekraft). Bidraget ut— går som tillskott på skatteunderlag upp till en total skattekraft, som va- rierar med hänsyn till kommunens geografiska läge. På samma sätt som skedde beträffande de upphörda tillskjutna skatteunderlagen i anledning av ortsavdragsreformerna erhålles de belopp, som skall utbetalas till den kyrkliga kommunen, genom att multiplicera tillskottet på skatteunderlag med den utdebiteringssats, som kommunen fastställt för bidragsåret. För pastorat eller annan kyrklig samfällighet, som omfattar två eller flera för— samlingar, skall tillskottet av skatteunderlag utgöra summan av sådana tillskott till församlingarna. Om ett pastorat har högre skattekraft än den för området gällande skattekraftsgränsen men en av församlingarna i pastoratet har lägre skattekraft och därför är berättigad till tillskott, äger pastoratet utnyttja detta tillskott vid beräkningen av sina inkomster. _— Till de kyrkliga enheterna utgår icke —— till skillnad mot vad som gäller för de borgerliga kommunerna — statligt bidrag vid hög utdebitering.
Enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1966 (tab. 16) beräknades skatte—
utjämningsbidragen till de kyrkliga kommunerna detta år uppgå till drygt 62 milj. kronor. Som jämförelse kan nämnas att år 1965 skatteersätt— ningarna till samma kommuner med anledning av ortsavdragsreformerna belöpte sig till 38,8 milj. kronor (Årsboken 1965, tab. 4). Sådana skatte- ersättningar utgick till samtliga kyrkliga kommuner i riket, vilket icke på långt när är förhållandet vad gäller skatteutjämningsbidragen.
Genom det nya statliga bidragssystemet har otvivelaktigt skett en avse- värd utjämning av skillnaderna i skattetryck mellan församlingarna, var— för angelägenheten av en allmän skatteutjämning genom kyrkofonden nu- mera minskat i styrka. Det må vidare erinras om den möjlighet försam- ling enligt församlingsstyrelselagen har att ingå i ekonomisk gemenskap — samfällighet — med annan eller andra församlingar. En sådan gemen— skap behöver icke innebära att det gamla socken- och församlingsbegrep- pet försvinner. Om denna möjlighet tillvaratages torde de ojämnheter i skattetrycket, som alltjämt kvarstår, kunna i stor utsträckning elimine- ras.20 Med hänsyn till det anförda kan det ifrågasättas om en utredning i det av kyrkomötet angivna huvudsyftet — skatteutjämning mellan för- samlingar med olika skatteunderlag — numera är påkallad. I vart fall kan en sådan tidsödande utredning icke ske genom kyrka—statutredningens försorg.
I anknytning till de ovannämnda skatteutjämningsbidragen åt de kyrk- liga kommunerna vill utredningen antyda ett spörsmål av principiellt in- tresse ur religionsfrihetssynpunkt. Eftersom dessa bidrag utgår av stats- medel deltager även den, som utträtt ur Svenska kyrkan, via statsskatten, i finansieringen av bidragen och därmed av den kyrkliga verksamheten och erhåller alltså icke den skattenedsättning med 40 procent, som han skulle ha fått om bidragen finansierats med den allmänna kyrkoavgiften. I och för sig är angivet förhållande icke något unikt. Av statsmedel be— strides sålunda sedan lång tid tillbaka utgifterna exempelvis för dom- kapitlen och kyrkomötet. Sådana utgifter är emellertid relativt obetydliga i jämförelse med skatteutjämningsbidragen, vilka enligt ovan totalt upp— går till cirka 62 milj. kronor för år. Den principiella invändning, som kan göras mot en finansiering av kyrkliga utgifter över statsbudgeten i stället för över kyrkofonden, synes därför numera ha vunnit ökad tyngd. Såsom framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden (s. 151) är den all- männa kyrkoavgiften för närvarande fastställd till 10 öre per skattekrona. Därest kyrkofonden skulle bestrida kostnaderna även för skatteutjäm- ningsbidragen skulle detta innebära en utdebitering av allmän kyrkoavgift med ytterligare 10 öre per skattekrona, varigenom öretalet komme att upp- gå till maximigränsen 20.
" Samfälligheternas antal utgjorde den 1 juli 1966 121, varav 21 nybildats sedan år 1964. Samfälligheterna omfattade totalt cirka 350 församlingar.
B- och C-lägena För dessa fria lägen har utredningen såsom framgår av den föregående framställningen förutsatt, att kyrkan under alla förhållanden får behålla besittningsrätten till den kyrkliga egendomen. Vidare har diskuterats den lösningen av egendomsfrågorna att den fria kyrkan tillförsäkras ägande- rätt till kronoanslagen, varjämte något berörts spörsmålet om överförande till de kyrkliga enheterna, främst församlingar och pastorat, av ägande- rätten till den kyrkostiftelseegendom, varöver de disponerar. En princip- lösning på sätt angivits rörande kyrkans framtida rätt till egendomen nöd- vändiggör givetvis att lagbestämmelser utfärdas, som konstituerar sådan rätt.
Rent allmänt ingår i förutsättningarna för nu ifrågavarande lägen att kyrkan efter en genomförd skilsmässa skall äga att genom sina stadgar själv bestämma om sin organisation och verksamhet och därmed även om förvaltningen och dispositionen av den kyrkliga egendomen samt om den kontroll däröver, som kan befinnas erforderlig. I princip bör sålunda alla de uppgifter i avseende å egendomen, som för närvarande handhas av Kungl. Maj:t och de centrala ämbetsverken samt av de blandat statliga och kyrkliga organen — stiftsnämnder och boställsnämnder _ övergå på helt kyrkliga organ. Det måste anses falla utanför utredningens uppdrag att mera i detalj avhandla den tänkbara utformningen av stadgarna här- utinnan. I den fortsatta framställningen utgår utredningen ifrån att kyr— kan kommer att behålla organisationen i församlingar, pastorat och stift, att kyrkomötet eller dess motsvarighet kommer att bli det beslutande or- ganet på riksplanet bl. a. i fråga om kyrkans ekonomi samt att det blir nödvändigt att inrätta en kyrklig centralstyrelse (kyrkostyrelse). Vidare antages att bestämmelserna i kyrkans stadgar rörande förvaltningen och dispositionen av egendomen, åtminstone såvitt angår tiden närmast efter skilsmässan, i görligaste mån kommer att anknyta till vad för närvarande gäller. Från dessa utgångspunkter skisseras nedan i stora drag det tänk- bara innehållet i stadgebestämmelserna. En särskild fråga, som därefter kommer att behandlas, är i vad mån till grund för dessa bestämmelser bör ligga statlig lagstiftning.
Församlingskyrkor med därtill anknutna fasta och lösa tillgångar vår- das och förvaltas av församlingarna. För uppförande, till-, på- eller om- byggnad eller större reparation av församlingskyrka erfordras samtycke av kyrkostyrelsen. Utan sådant samtycke får kyrka icke heller försäljas, rivas eller flyttas eller däri befintliga viktigare inventarier avhändas kyr- kan. Kyrkostyrelsens tillstånd kräves jämväl för försäljning av försam- lingskyrka tillhörig fast egendom (kyrkojord).
Motsvarande kontrollbestämmelser förutsättes gälla för domkyrkorna och deras egendom. Av domkyrkorna förvaltas för närvarande de yngre
kyrkorna såsom församlingskyrkor medan de äldre har egna styrelser. En enhetlig reglering av förvaltningsbefogenheterna kan synas önskvärd, så— lunda att samtliga domkyrkor förvaltas av domkyrkoförsamlingarna. Möj- ligen skulle beträffande de äldre domkyrkorna kunna ifrågakomma att låta en representant för stiftet deltaga i förvaltningsbesluten.
I den mån kyrkan behåller huvudmannaskapet för begravningsplatserna vårdas och förvaltas dessa av församlingarna. För utvidgning eller väsent- lig ändring av sådan församlingsförvaltad begravningsplats samt för över- låtelse eller användande av densamma för annat ändamål erfordras sam- tycke av kyrkostyrelsen. Det kan också tänkas att i fråga om utvidgning eller väsentlig ändring av begravningsplats prövningsrätten lägges hos stifts- myndighet.
Kostnaderna för underhåll och vård m. ni. av kyrkorna bestrides i första hand av kyrkornas egna tillgångar. Där dessa icke förslår ansvarar för- samlingarna för kostnaderna. Det kan dock bli nödvändigt att kyrkosty- relsen lämnar församlingarna ekonomisk hjälp exempelvis vid om- eller tillbyggnad eller större reparation av kyrka. Såsom framhålles i följande avsnitt om D-läget kan framför allt vad gäller de äldre domkyrkorna även ifrågakomma bidrag från staten för att säkra dessa byggnadsminnens be- stånd för framtiden. — Finansieringen av kostnaderna för underhåll och vård av de församlingsförvaltade begravningsplatserna kan tänkas ske på det sätt att de borgerliga kommunerna lämnar församlingarna anslag här- till.
Prästgårdar och löneboställen jämte därtill hörande fonder förvaltas av pastoraten. De inskränkningar i förvaltningsbefogenheterna för pastora- ten, som för närvarande föreligger enligt ecklesiastika boställsordningen, bortfaller liksom den tillsyn och kontroll, som utövas av boställsnämnder och stiftsnämnder. Sannolikt kommer dock att för försäljning eller annan avhändelse av den fasta egendomen krävas samtycke av stiftsmyndighet eller kyrkostyrelsen. — Något utrymme för boställsnämnderna skulle allt- så icke finnas i den nya organisationen. Stiftsnämnderna däremot har åt- skilliga andra uppgifter än kontrollen över den kyrkliga egendomens för- valtning på lokalplanet och frågan om dessa nämnder, omvandlade till helt kyrkliga organ, skall bestå eller ej får därför ses i ett större sammanhang. — Prästgård uthyres såsom tjänstebostad åt församlingspräst. Hyran till- kommer pastoratet, som står kostnaderna för prästgården. För det fall prästgård icke utnyttjas som tjänstebostad åt prästen kan den komma att jämställas med löneboställe. Avkastningen av löneboställen och prästlöne- fonder disponeras jämte inkomsterna i förekommande fall av pastoratets andel i stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman för bestri- dande av pastoratets prästlönekostnader. Överstiger den behållna avkast- ningen dessa kostnader behåller pastoratet överskottet. I den mån avkast- ningen icke förslår för ändamålet svarar pastoratet för vad som brister.
Såsom bidrag till att täcka lönekostnaderna kan efter kyrkomötets be- stämmande tillskott utgå ur kyrkofonden antingen efter automatiskt ver- kande regler eller efter behovsprövning.
Biskopsgårdarna, biskopshemmanen, de allmänna kyrkohemmanen, kloc- karhemmanen och stiftens prästlönefondshemman förvaltas av stiftsnämn- derna, om dessa organ behålles i den fria kyrkan, och eljest av annan stifts- myndighet. Inkomsterna av nämnda hemman, med undantag av stiftens prästlönefondshemman, ingår till kyrkofonden, som har att bestrida kost- naderna för hemmanen. Avkastningen av stifts prästlönefondshemman till— faller vederbörande pastorat i förhållande till storleken av de fondmedel, som från pastoratet tagits i anspråk för inköp av hemmanet. Tänkbart är att förvaltningen och dispositionen av de fåtaliga klockarhemmanen över- föres till vederbörande församlingar, varigenom kyrkofonden befrias från ansvaret för klockarboställskapitalet och skyldigheten att betala boställs— räntan.
Förvaltningen av kyrkofonden övertages av kyrkostyrelsen. Fonden tor— de huvudsakligen komma att finansieras av de årliga bidrag, som enligt en av kyrkomötet fastställd stat för fonden skall utgå av församlingarna eller pastoraten. Härtill kommer den årliga ersättningen av statsmedel för präs- terskapets till statsverket indragna tionde (såvida icke denna ersättning avlöses med ett engångsbelopp), räntan å fondkapitalet och inkomsten av allmänna kyrkohemman och biskopshemman. Bland de större utgifter, som kyrkofonden kan förmodas få bestrida, må nämnas kostnaderna, dels för utjämningsbidragen eller tillskotten till mindre bärkraftiga pastorat och församlingar för avlönande av präster respektive kyrkomusiker, dels för biskoparnas samt stifts—, kontrakts- och pastoratsadjunkternas löner, dels för avgifter för allmän tilläggspension åt prästerskapet, dels för dom- kapitlen och stiftsnämnderna och dels för de centrala organen.
Ovan har utredningen med den principiella utgångspunkten, att den fria kyrkan genom interna stadgar skall äga att själv bestämma om för- valtningen, dispositionen och kontrollen i avseende å den kyrkliga egen- domen, skisserat några huvudlinjer i vad gäller det sätt på vilket bestäm- melserna kan tänkas utformade i stadgarna. En särskild fråga är huru- vida dylika stadgebestämmelser utan stöd av statlig lagstiftning kan få behörig effekt. Beträffande förvaltningen och dispositionen av egendomen torde ej föreligga några särskilda problem. Härutinnan har i allt väsentligt anknutits till vad för närvarande gäller. Vad däremot avser kontrollen har vissa befogenheter tillförsäkrats kyrkostyrelsen. Det är tänkbart att en del församlingar och pastorat icke är villiga att utan vidare underkasta sig en sådan ordning utan hävdar fri förfoganderätt över egendomen in0m ramen för ändamålet med densamma. Otvivelaktigt skulle en av statsmakterna —— givetvis i samråd med kyrkan — påbjuden lösning underlätta kyrkans stadgereglering av kontrollfrågan och ge bättre effekt åt denna reglering.
I kyrkans stadgar får förutsättas ingå även bestämmelser rörande för— delningen av egendom i samband med ändrad församlings- och pastorats- indelning. Den frågan kan då ställas om till grund för dylika bestämmelser bör ligga statlig lagstiftning i syfte bl. a. att undvika en eventuell inom- kyrklig tvist om bestämmelsernas innehåll. Denna fråga, som har nära sammanhang med spörsmålet på vad sätt den kyrkliga egendomen skall anknytas till församlingarna och pastoraten i en fri kyrka, torde få bedö- mas i en andra utredningsetapp. Tillförsäkras nämnda enheter ägande- rätten till kronoanslagen och kyrkostiftelsernas egendom måste den eko- nomiska uppgörelsen vid församlings- och pastoratsdelning bli mindre komplicerad än om rättsgrunden är av nuvarande beskaffenhet, och frå- gan om behovet av statliga föreskrifter kan då vara av mindre intresse.
Enligt gällande ordning (4 & kyrkofondslagen) skall, därest nettoav- kastningen av prästlönetillgångarna (boställen och fonder) inom ett pasto- rat överstiger pastoratets kostnader för prästlönerna, pastoratet inbetala hälften av överskottet till kyrkofonden. Ovan har utredningen utgått ifrån att det föreligger ett kyrkligt önskemål att pastoraten får behålla hela över- skotten. Sålunda har 1958 års kyrkomöte gjort framställning i sådant syfte hos Kungl. Maj:t, som dock genom beslut den 22 maj 1959 funnit fram- ställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Såsom fram- går av den tidigare lämnade redogörelsen för kyrkofondens inkomster (s. 149 ff.) uppgick för budgetåret 1964/65 överskottsmedlen till 466 615 kro- nor medan kyrkofondens totala inkomster var drygt 75 miljoner kronor. Överskottsmedlen spelar alltså en obetydlig roll för kyrkofondens ekonomi. Om emellertid en skyldighet för pastoraten i den fria kyrkan att inleve- rera eventuella överskott till kyrkofonden skulle anses påkallad, torde till grund för sådan skyldighet böra ligga en statlig föreskrift härom.
Såsom framgår av det föregående gäller sålunda beträffande de förvalt- nings-, dispositions— och kontrollföreskrifter i avseende å den kyrkliga egendomen, som i B- och C-lägena skulle kunna ifrågasättas, att kyrkan kan förutsättas ge stadgebestämmelserna ett sådant innehåll, att intresset av att egendomen bevaras och användes för kyrkliga ändamål blir till— godosett. Härtill kommer det skydd för den kyrkliga egendomen, som lig- ger däri att huvuddelen av denna egendom har karaktär av stiftelseegen— dom21 och kronoegendom, samt — för det fall äganderätten till dylik stif- telse— och kronoegendom överföres till de kyrkliga organen _ i lagbestäm- melsen (se ovan s. 200) att den sålunda överförda egendomen icke får tagas i anspråk för andra än kyrkliga ändamål.
Till följd av att den särskilda statliga lagstiftningen rörande lönebostäl—
21 De särskilda kyrkostiftelserna måste för det fall icke annorlunda förordnas anses bestå som särskilda rättssubjekt även efter skilsmässan. De befogenheter, som för närvarande tillkommer Kungl. Maj:t i egenskap av styrelse för stiftelserna, övergår på de kyrkliga organen, vilka vid förvaltningen och dispositionen av stiftelseegendomen blir underkastade den kontroll som gäller för jämförliga andra stiftelser.
len (ecklesiastika boställsordningen), allmänna kyrkohemman, biskops- hemman, klockarhemman och stifts prästlönefondshemman (ecklesiastika arrendestadgan) samt övrig kyrklig jord upphäves blir det erforderligt att statsmakterna på vissa punkter meddelar bestämmelser avsedda att till— godose intressen av allmän karaktär. Sålunda får man räkna med att egen- domen underkastas de skötselföreskrifter, som gäller enligt lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk samt skogsvårdslagen den 21 maj 1948. Enligt uppsiktslagen skall lantbruksnämnderna ha tillsyn över att bruk- ningsdelar med mer än 2 hektar odlad jord icke vanhävdas. Vanhävd an- ses föreligga dels då jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, och dels då för jordbruket erforderliga byggnader bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll. Där lantbruksnämnd vid besiktning av fastighet finner vanhävd föreligga skall nämnden i första hand söka få till stånd en överenskommelse med markägaren eller arrendatorn om av- hjälpande av vanhävden. Misslyckas det eller fullgöres ej avtalet skall ärendet anmälas för länsstyrelsen, som föreskriver erforderliga åtgärder samt förelägger vite. Jämlikt skogsvårdslagen sker uppsikten över att skogsmark med dårå växande skog skötes på ett ändamålsenligt sätt ge— nom skogsvårdsstyrelserna i länen. Den direkta kontrollen utövas av hos styrelserna anställda länsjägmästare och länsskogvaktare. Såsom huvud- regel för skogsavverkningen gäller att utvecklingsbar skog icke må av— verkas annat än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamåls- enlig. I lagen lämnas vidare detaljerade bestämmelser i syfte att sörja för skogsåterväxten. Sker avverkning i strid mot lagens föreskrifter eller vid- tager markägaren icke nöjaktiga åtgärder för återväxten skall skogsvårds- styrelsen söka träffa överenskommelse med ägaren. Kan överenskommelse beträffande avverkningen icke träffas eller häller ägaren ej sådan över- enskommelse äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud. Har avverkningen skett i uppenbar strid mot lagens regler eller mot överens- kommelse eller förbud kan markägare och avverkare ådömas böter och konfiskation av det avverkade virket. I fråga om åtgärder för återväxten gäller att om överenskommelse härom ej kommer till stånd, särskild syn företages varefter nya förhandlingar vidtager. Kan överenskommelse ändå ej träffas drages saken inför domstol, som äger föreskriva bestämda åter- växtåtgärder. Verkställighet av domen sker genom skogsvårdsstyrel—sens försorg men på markägarens bekostnad.
Föreskrift torde vidare i anledning av upphävandet av boställsordningen och arrendestadgan böra meddelas därom att för utarrendering av kyrklig jord skall gälla de sociala arrendebestämmelserna i 2 kap. nyttjanderätts- lagen (se härom redogörelsen ä 3. 117 ff.), oavsett brukningsenhetens storlek.
Jämlikt boställsordningen (32 5) och dess tillämpningsföreskrifter (4 kap. 1—3 59) är prästgårdarna tillförsäkrade visst skydd i kulturhisto-
riskt och estetiskt hänseende, som vid upphävandet av nämnda lagstift- ning går förlorat. Ett icke oväsentligt skydd åt kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i såväl allmän som enskild ägo gives dock i byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan den 30 december 1959. Enligt 86 och 122 åå byggnadslagen äger länsstyrelse förordna att nybyggnad inom om— råde, som icke ingår i stadsplan eller hyggnadsplan och som befinnes böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnär- lig synpunkt värdefull bebyggelse, icke får företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Till nybyggnad är enligt 75 5 byggnadsstadgan att hänföra även väsentliga ändringar å befintlig byggnad. Vid planläggning av område skall enligt 9 & byggnadsstadgan tillses att bebyggelse med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt såvitt möjligt bevaras. Med avseende å de särskilda byggnadsföretagen finnes i 38 5 samma stadga en bestämmelse om att byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke får förvanskas vare sig genom arbeten å sj älva byggnaden eller genom bebyggelse i grann- skapet. Över iakttagandet av denna bestämmelse, som är tillämplig inom områden, där byggnadslov erfordras, tillkommer det i första hand bygg— nadsnämnden att vaka. Från skyldigheten att söka byggnadslov är endast kronan och landsting befriade. — Genom lagen om byggnadsminnen den 9 december 1960 har skydd beretts åt byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull hän- delse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig. Lagen äger icke tillämpning å kyrkliga byggnader. Vid dess tillkomst ut- talade emellertid departementschefen att även prästgårdar kunde förkla- ras för byggnadsminnen och sålunda bli delaktiga av det skydd som den nya lagen lämnar. —— Då alltså den allmänna lagstiftning, som redan har tillämpning å prästgårdar, synes giva dessa ett tillfredsställande skydd ur kulturhistorisk synpunkt lärer någon särskild statlig föreskrift härutinnan icke vara erforderlig.
De bestämmelser i byggnadslagstiftningen, som ovan återgivits, har av- seende jämväl å kyrkliga byggnader såsom församlingskyrkor och dom— kyrkor. Däremot äger såsom tidigare nämnts byggnadsminneslagen icke tillämpning å dessa. I första hand bör därför kyrkobyggnaderna under- kastas beståmmelserna i denna lag. Fråga om därutöver påkallas en stat- lig reglering i någon form av dessa byggnader behandlas nedan i avsnittet om D-låget.
Ovan har utredningen vid sitt försök att teckna en bild av hur kyrkan under de i B- och C-lägena givna förutsättningarna i sina stadgar kan tän- kas lämna föreskrifter rörande förvaltningen och dispositionen av den kyrkliga egendomen utgått ifrån att förvaltningen av denna egendom, med undantag av kyrkofonden, kommer att handhas av organ på lokal- och stiftsplanet. En sådan lösning kan emellertid även vara tänkbar att åt—
minstone en del av egendomen genom statlig lagstiftning i samband med övergången till ett fritt läge överföres till förvaltning av ett centralt kyrk- ligt organ, i första hand kyrkostyrelsen. Överföringen av förvaltningsbefo- genheterna skulle sålunda utan vidare omständigheter kunna ske beträf- fande allmänna kyrkohemman och andra fastigheter, som för närvarande faller under stiftsnämndernas direkta förvaltning. Intresset i denna fråga knyter sig emellertid i främsta rummet till löneboställena, vilka ju bildar den ojämförligt största och värdefullaste delen av kyrkans jordinnehav, samt till dem knutna fonder, prästlönefonderna. Omkring en femtedel av boställena antages tillhöra kronan. Något hinder för att dessa kronoanslag, däri inbegripet fonderna, i den utsträckning de kan identifieras understäl— les kyrkostyrelsens förvaltning lärer icke föreligga. Icke heller synes några principiella betänkligheter ur rättslig synpunkt böra möta mot att förvalt- ningen av de boställen jämte fonder, som tillhör församlingskyrkorna som stiftelser, överflyttas till kyrkostyrelsen. Äganderätten till egendomen lig- ger ju kvar hos kyrkostiftelserna och dess avkastning användes alltfort. till kyrkliga ändamål. Beträffande de boställen, till vilka församlingarna privaträttsligt är ägare, kan råda viss tvekan om desamma genom statliga föreskrifter förvaltningsmässigt kan underkastas kyrkostyrelsen och om icke ett överlämnande bör ske på frivillig väg. — Det förutsättes att i kyrkostyrelsens befogenheter även skulle ingå att i förekommande fall avyttra kyrklig jord och placera köpeskillingen liksom redan förefintliga prästlönefonder exempelvis i aktier och hyreshus. _ Den behållna av- kastningen av boställsegendomen eller av de kapitaltillgångar, som trätt i egendomens ställe, skulle tillkomma vederbörande pastorat i förhållande till värdet av de boställen och prästlönefonder inom pastoratet, som ställts under kyrkostyrelsens förvaltning.
Utredningen har här endast velat antyda möjligheten av en centralise- ring på sätt angivits av egendomsförvaltningcn. Det är givet att synner- ligen starka praktiska och ekonomiska skäl måste kunna åberopas för att man skall bryta den ordning enligt vilken boställena förvaltas av pastora- ten. Sälunda bör väl kunna påvisas att denna ordning icke visat sig lämplig för ett rationellt utnyttjande av jorden och att en centralisering av förvalt— ningen skulle medföra påtagliga ekonomiska fördelar för kyrkan. Sådana bedömningar faller emellertid utanför utredningens uppdrag.22 Därest i en andra utredningsetapp antydd omläggning av förvaltningssystemet skulle befinnas böra övervägas, torde denna fråga få bli föremål för särskild utredning.
" Såsom framgår av den i bilaga till detta betänkande intagna redogörelsen för egendomsför— hållanden m.m. i vissa främmande länder har en centralisering av egendomsförvaltningen inom the Church of England medfört att avkastningen av egendomen avsevärt kunnat höjas.
D-läget I detta läge förutsättes att den fria kyrkan får behålla besittningsrätten endast till kyrkobyggnader inklusive tomtplatser.
Vad utredningen i närmast föregående avsnitt anfört rörande vården och förvaltningen av församlingskyrkor och domkyrkor i B- och C-lägena är givetvis tillämpligt även i avseende å D-läget. Härutöver må framhål- las följande.
De allmänna intressen, som beträffande kyrkobyggnaderna kan göra sig gällande i de fria lägena, är huvudsakligen att dessa tillförsäkras ett till- fredsställande skydd ur kulturhistorisk synpunkt. För närvarande gäller i angivet hänseende, förutom de tidigare nämnda allmänna bestämmel— serna i byggnadslagstiftningen, specialregleringen i 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Enligt denna kungörelse åligger det riksantikvarien att utfärda närmare föreskrifter och anvisningar rörande vården av sådana kyrkobyggnader, som på grund av deras kulturhistoriska eller konstnärliga värde är att betrakta som bygg- nadsminnesmärken. Nämnda myndighet har också inseendet i stort över att dessa minnesmärken underhålles och vårdas. Där förslag uppkommit om ändring av sådan kyrkobyggnad skall förslaget godkännas av riksanti— kvarien innan det kommer till utförande. Förslag, som avser mera betydan- de till-, på- eller ombyggnad eller rivning eller flyttning av kyrkobyggnad, skall alltid underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Såsom tidigare framhållits bör i ett fritt läge kyrkobyggnaderna i första hand underkastas bestämmelserna i byggnadsminneslagen. Enligt denna lag må riksantikvarien förklara byggnad, som bevarar egenarten hos gång- en tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig, för bygg- nadsminne. Sådan åtgärd föranleder bland annat fastställande av skydds— föreskrifter av olika slag för byggnaden och övervakning av dessas efter- levande.
De rådgivande och övervakande funktioner, som enligt specialregle— ringen i 1920 års kungörelse handhas av riksantikvarieämbetet, synes —— så- vitt avser kyrkobyggnader, som icke fyller byggnadsminneslagens krav för att förklaras som byggnadsminnen — kunna övertagas av kyrkostyrelsen, som utrustas med sakkunskap för detta speciella ändamål. I denna över— vakning förutsättes ingå prövningsrätt i fråga om väckt förslag om till-, på- -eller ombyggnad samt försäljning, rivning eller flyttning av kyrkobyggnad. Kyrkostyrelsens tillstånd förutsättes jämväl för avhändelse av i kyrka be- fintliga viktigare inventarier.
En sådan ordning är emellertid också tänkbar i ett fritt läge att riks- antikvarieämbetet får behålla handläggningen av de ärenden enligt 1920 ;års kungörelse, varom här är fråga. Som skäl härför skulle kunna anföras
att praktiskt taget alla våra äldre kyrkor utgör omistliga kulturminnen och att därför ansvaret för vården av dessa — även för de fall de icke formellt förklaras för byggnadsminnen —— ytterst vilar på staten.
Det förhållandet att kyrkobyggnaderna underkastas bestämmelserna i byggnadsminneslagen betyder i och för sig icke att staten påtager sig nå— got ekonomiskt ansvar för vården och underhållet av kyrkobyggnad, som förklaras för byggnadsminne. Såsom nyss nämnts innebär en byggnads— minnesförklaring att skyddsföreskrifter av olika slag skall utfärdas för byggnaden. Dessa föreskrifter, vilka i görligaste mån skall utformas i sam— förstånd med byggnadens ägare, får ej ålägga denne mera omfattande skyl- digheter än som för bibehållande av byggnadens kulturhistoriska värde är oundgängligen nödvändigt. Om föreskrifterna ändock medför sådan in— skränkning i rätten att nyttja byggnaden att ägaren kan förfoga däröver endast på ett sätt, som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Med den sålunda uppställda regeln står det klart att er- sättningskrav vad gäller kyrkobyggnader endast i sällsynta undantagsfall kan komma att resas. '
Av det ovan anförda framgår att staten icke påtagit sig några nämn— värda ekonomiska förpliktelser i fråga om vården av kulturellt värde— full egendom i enskild ågo. Kostnaderna härför bestrides i allmänhet av de enskilda ägarna. Mot denna bakgrund kan det visserligen ifrågasättas om statsbidrag bör utgå särskilt för vården av kyrkor som byggnadsmin—_ nen. Vad avser församlingskyrkorna har för övrigt i rådande kyrka-stat- relation dylika bidrag förekommit endast undantagsvis. Emellertid kan i ett läge, där kyrkans nuvarande inkomstkällor till stor del bortfallit, före— ligga fara för att kyrkan icke förmår att på ett tillfredsställande sätt sörja för vården av vissa särskilt kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader. Detta gäller i all synnerhet de äldre domkyrkorna, vilka räknas till vårt lands förnämsta byggnadsminnen. Till flera av dem har ofta mycket be- tydande statsbidrag utgått vid restaureringar. Det är därför sannolikt att statsmakterna skulle vara benägna att ekonomiskt bispringa den fria kyr- kan i den omfattning, som är nödvändig för att säkra sådana byggnads—. minnens bestånd för framtiden. I dylika fall bör givetvis bestämmelser ut— färdas i samband med bidragens utgivande, vilka möjliggör kontroll över medlens användning.
S KATTEFRÅG O R
"-..l
'i i ! if)
. -r'
." gr var! m=
: ni:—?r
Kapitel 1. Kapitel 2.
Kapitel 3.
Kapitel 4.
Särskild innehållsförteckning
Avdelning I. Skatter och andra bidrag för kyrkliga ändamål
Inledning
Nuvarande förhallanden i Sverige . . A. Gällande regler om beskattning för kyrkliga ändamål. B. Medlemsavgifter 1 ideella föreningar C. Medverkan av staten vid uppbörd eller indrivning av avgifter till vissa organisationer
Den kyrkliga beskattningen i A—läget .
A. Inledande anmärkningar . . . . . . . . . . .
B. Beskattningen av fysiska personer som ej tillhör Svenska kyrkan C. Beskattningen av juridiska personer
D. Betydelsen av organisatoriska förändringar .
Skatt och andra former av bidrag i B-läget . . . . . . A. Medlemsbidrag i en fri svensk kyrka och i andra trossamfund . B. Olika former för medverkan av staten Inledande anmärkningar Medlemsavgifterna debiteras, uppbäres och indrives tillsam- mans med de allmänna skatterna . Mindre omfattande medverkan från statens sida .
C. Allmänna synpunkter på frågan om statens medverkan .
Avdelning II. Statlig och kommunal beskattning av Svenska kyrkan
Kapitel ]. Kapitel 2.
Kapitel 3.
och andra trossamfund
Inledning
Gällande lagstiftning. A. Den allmänna inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Kommunal inkomstskatt . Statlig inkomstskatt . Statlig förmögenhetsskatt . B. Arvs- och gåvobeskattningen
Betydelsen av förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan
229
234 234 250
255
263 263 263 267 269
273 273
279 279
282 297
300
317
318
318 318 323 324 325 329
vått—li
.,. |, ”'"", 1"-
nr-
A:ni-1 Hälla-duu J» hqun
'”'HV
mm .? lali "-
glpa'lnl .! Niqnil. $sum 31511an
__ m.fl
AVDELNING I
Skatter och andra bidrag för kyrkliga ändamål
1" » få. ? r. .1 3. a'la. r '-
v**r
-jr'. * ' ' ' 'H ;f- ' " lztäugimiz 33:11:qu mi rlarbléåinaal mu numid—
J' :| "i. 11
' _. ' || » _ * .s
KAPITEL 1
Inledning
Beskattningen är under nuvarande förhållanden av avgörande betydelse för Svenska kyrkans ekonomi. Kyrkans verksamhet finansieras nämligen huvudsakligen genom församlingsskatten. Denna är en kommunal skatt som åvilar samtliga skattskyldiga med allenast den modifikationen, att de fysiska personer som ej tillhör Svenska kyrkan erhåller en skattelindring, avsedd att motsvara den del av församlingsskatten som användes för ute- slutande kyrkliga ändamål.
Utredningen har tidigare (s. 11) i detta betänkande redogjort för de fyra hypotetiska lägen, betecknade A-, B-, C- och D-lägena, vilka utredning- en uppställt för att belysa olika tänkbara relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Utredningen har därvid förutsatt, att A—läget ej skulle innebära någon förändring av grunderna för relationen mellan staten och kyrkan. Bl. 3. skulle kyrkan åtnjuta beskattningsrätt eller därmed jämför- bar förmån. I B—läget skulle kyrkan däremot, liksom i C- och D-lägena, i princip vara i organisatoriskt hänseende friställd från staten. B-läget har vidare av utredningen beskrivits sålunda, att kyrkan — till skillnad från vad som förutsättes för C- och D-lägena -— skulle bibehålla någon form av beskattningsrätt eller att i varje fall en förenklad form skulle skapas för uppbärande av medlemsavgifter genom statliga organ.
Framställningen i förevarande avdelning av utredningens betänkande syftar till att belysa de förändringar av den nuvarande kyrkliga beskatt- ningsrätten som kan ifrågakomma i A- och B-lägena. Säkerligen kommer principiella och praktiska synpunkter att träda i förgrunden då det gäller att taga ställning till tänkbara reformer på detta område. Det synes till en början vara erforderligt att klarlägga vad begreppen »beskattning» och »skatt» rättsligt sett innebär.
Inom finansteorin brukar man skilja mellan två huvudtyper av offent- liga inkomster (inkomster för »det allmänna»), nämligen dels skatter, dels avgifter och priser. Skatter anses skilja sig från avgifter (t. ex. expeditions- avgifter, telefonavgifter, sjukhusavgifter) därigenom att erhållandet av motprestation inte kan av den enskilde göras till villkor för erläggande av skatt, lika litet som det allmänna kan uppställa skattens erläggande som villkor för att den enskilde skall få åtnjuta t. ex. rättsskyddl. Denna
1 Welinder: Offentlig hushållning (3 uppl. 1962) s. 43 ff., 70.
distinktion mellan skatter och avgifter upprätthålles dock inte konsekvent i lagstiftningen. Sålunda benämnes t.ex. den enskildes bidrag till folk- pensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen avgifter, ehuru erläg- gandet av avgift ej är en förutsättning för erhållandet av folkpension eller sjukpenning? »Priser» förekommer i privatekonomiska företag, vilka drives av stat och kommun, i motsats till avgifterna, vilka upptages i allmännyt- tiga företag.
Man brukar skilja mellan allmänna och speciella skatter. Med de allmän- na skatterna avser man att tillgodose för hela samhället gemensamma behov, och dessa skatter åvilar därför i princip samtliga samhällsmedlemmar, även om skattebelastningen t. ex. när det gäller konsumtionsskatter kan bli beroende av om och i vilken omfattning samhällsmedlemmarna förbrukar vissa varor. Speciella skatter åter lägges blott på vissa av samhällets med— lemmar med motivering att dessa drar speciell nytta av en verksamhet eller föranleder det allmänna särskilda kostnader3. Såsom exempel på specialskatt nämnes ofta automobilskattemedlen. Dylika skatter är emellertid inte sällan av samma art som de offentliga avgifterna.
Skatterna karakteriseras av att de utgör tvångsbidrag till en offentlig- rättslig tvångssammanslutning. Dylika sammanslutningar är staten, olika slag av borgerliga kommuner (t. ex. städer, köpingar, landskommuner och landsting) samt de kyrkliga kommunerna (församlingar och kyrkliga sam- fälligheter). Medlemskapet i staten och kommunerna är ju obligatoriskt, i fråga. om de kyrkliga kommunerna så till vida att ingen kan helt undgå den bidragsskyldighet, som är förenad med medlemskap, genom att utträda ur Svenska kyrkan. Det förekommer emellertid även andra tvångssamman- slutningar, som upptar tvångsbidrag av sina medlemmar. Dessa samman- slutningar är mer eller mindre utpräglat privaträttsliga rättssubjekt. vilka fått ett slags offentligrättslig ställning bl. a. just till följd av att staten genom lagstiftning gjort medlemskapet obligatoriskt för vissa personer. Såsom exempel på dylika sammanslutningar kan nämnas vägsamfällighet och vägförening enligt lagen om enskilda vägar. Fastighetsägare, som har nytta av enskild väg, kan tvingas deltaga i sådan samfällighet eller förening. Dessa sammanslutningar kan emellertid knappast sägas handha uppgifter som är att hänföra till offentlig förvaltning, och man brukar därför inte beteckna medlemmarnas bidrag till sammanslutningar av detta slag som skatt.
En annan ställning intog de mosaiska församlingarna före religions- frihetslagens ikraftträdande. Dessa församlingars organisation och verk- samhet reglerades av en är 1838 fastställd ordning rörande mosaiska tros- bekännare eller av särskilda församlingsordningar, fastställda av Kungl.
? Welinder: a. a. s. 46, 71 f. 3 Jfr Welinder: a.a. s. 9 samt Herlitz: Föreläsningar i förvaltningsrätt II. Den offentliga för- valtningens organisation (2 uppl. 1948) s. 312 f.
Maj:t. Medlemskapet i församlingarna var grundat på tvångstillhörighet. Medlemmarnas obligatoriska bidrag till församlingarna benämndes skatter (eller utskylder), vilket förefaller motiverat med hänsyn till att dessa församlingar kunde anses, i likhet med församlingarna inom Svenska kyrkan, handha uppgifter hänförliga till den offentliga förvaltningen.
Av vad nu sagts framgår, att man från rättslig synpunkt brukar reservera termen »skatt» för tvångsbidrag som utgår till tvångssammanslutningar vilka fullföljer offentligrättsliga uppgifter.
Skatternas karaktär av tvångsbidrag är påtaglig genom att tvångsåtgär- der enligt automatiskt verkande regler tillgripes för att taga ut obetalda skatter. När det gäller medlemsavgifter till ideella föreningar finns inte tillgång till automatiskt verkande regler av denna typ, och dessa föreningar påkallar sällan tvångsåtgärder genom domstols- och exekutionsmyndighet.
Församlingarna inom Svenska kyrkan är på nu ifrågavarande område rättsligt sett att betrakta såsom tvångssammanslutningar, i motsats till bl. a. andra trossamfund och dessas församlingar. Jämlikt religionsfrihetslagen är visserligen ingen skyldig att tillhöra vare sig Svenska kyrkan eller annat trossamfund, men den som utträder ur Svenska kyrkan undgår inte därige- nom att erlägga församlingsskatt. Den som ej tillhör Svenska kyrkan måste nämligen erlägga så stor del av församlingsskatten som anses motsvara kostnaderna för kyrkans verksamhet av borgerlig natur (framför allt folk- bokföringen och begravningsväsendet). Vidare är att märka, att juridiska personer, vilka givetvis inte är att beteckna såsom kyrkomedlemmar, alltid erlägger full församlingsskatt. På grund av skattskyldigheten har även de som ej är medlemmar av Svenska kyrkan tillerkänts rätt att anföra besvär över beslut av kyrkofullmäktige och kyrkostämma. De skulle därför, ehuru de saknar rösträtt och valbarhet i församlingen, i kommunalrättsligt hän- seende kunna betraktas som församlingsmedlemmar.
Om bidragsskyldigheten gentemot församling upphävdes för de fysiska personer, som står utanför Svenska kyrkan, och för juridiska personer, skulle församlingarna inte längre kunna betecknas som kommuner eller överhuvud såsom tvångssammanslutningar. De bidrag, som medlemmarna av Svenska kyrkan hade att utge till församlingarna, skulle till följd där— av inte från rättslig synpunkt ha karaktär av skatt.4 Dylika förändringar i fråga om bidragsskyldigheten kan ifrågakomma även i A-läget, därest staten eller de borgerliga kommunerna antingen övertar de angelägenheter av borgerlig natur, som nu ankommer på församlingarna, eller också genom särskilda bidrag till församlingarna finansierar verksamhet av sådan art. Det är därför inte ens för A-läget självklart att den kyrkliga beskattnings- rätten skall bestå, trots att Svenska kyrkan och dess församlingar i detta läge förutsättes få bibehålla sin offentligrättsliga ställning. Å andra sidan
* Det är dock möjligt att den nu rådande uppfattningen att Svenska kyrkan är en tvångs- sammanslutning kan komma att fortleva även efter en sådan förändring av rättsläget.
är det i och för sig tänkbart att bidrag till församlingarna inom Svenska kyrkan skulle kunna uttagas genom beskattning även om kyrkan skulle bli i organisatoriskt hänseende i princip friställd från staten. Därest för- samlingarna inom en fri kyrka skulle behålla de uppgifter av borgerlig na- tur, som de nu omhänderhar, och alla skattskyldiga skulle lämna bidrag därför till församlingarna, skulle det tydligen bli fråga om beskattning.
För ett läge med en fri kyrka ligger det emellertid närmare till hands att räkna med att obligatoriska bidrag utgår endast från medlemmarna och att kyrkan och dess församlingar således inte får någon beskattningsrätt i egentlig mening. B-läget skulle i sådant fall innebära, att staten genom sina organ medverkar vid uttagandet av bidrag från medlemmarna. Såsom närmare kommer att utvecklas i kapitel 4 kan ett sådant bistånd lämnas i olika former.
De praktiska möjligheterna för staten att ge bistånd är beroende av hur medlemsbidragen bestämmes. Om t. ex. bidragen i likhet med församlings— skatten utgår med viss procent av medlems beskattningsbara inkomst, är det möjligt att de av kyrkan beslutade medlemsavgifterna kan debiteras i samband med skatteuppbörden samt uppbäras och indrivas av statliga myn- digheter tillsammans med inkomstskatterna. Statens bistånd kan emeller- tid också vara mera begränsat, så att statliga myndigheter medverkar en- dast vid själva debiteringen av de av kyrkan beslutade medlemsavgifterna eller endast vid uppbörd eller indrivning av dessa avgifter.
En medverkan av statliga myndigheter vid uttagande av medlemsavgif- ter till Svenska kyrkan kan vara ägnad att inge de avgiftsskyldiga den föreställningen, att avgifterna utgör en form av skatt och att således i fråga om skyldigheten att erlägga avgift till kyrkan gäller andra rättsregler än beträffande avgiftsskyldighet gentemot andra organisationer med frivilligt medlemskap. Om avgifterna upptages på debetsedel för skatt samt upp- bäres och indrives tillsammans med skatterna kan en sådan uppfattning ligga nära till hands. Dylika missförstånd rörande avgifternas rättsliga ka- raktär skulle dock måhända kunna undanröjas genom ett tydligt angivan- de av att avgifter uttages endast på grund av medlemskap i Svenska kyr- kan och att medlemskapet är frivilligt.
Uppbörd och indrivning av medlemsavgifter i samma ordning som gäller för skatter kan emellertid tänkas utgöra en särskild påtryckning på dem som är mindre villiga att betala sina avgifter. Dessa måste nämligen i så fall räkna med att tvångsåtgärder för uttagande av avgifterna kommer att vidtagas. Om kyrkan däremot skulle bli hänvisad till att, i likhet med ford- ringsägare i allmänhet, vända sig till domstol och exekutionsmyndighet för att få oguldna avgifter indrivna, skulle det kunna tänkas att de med- lemmar, som är ovilliga att betala avgifter, underlåter att fullgöra sin be- talningsskyldighet i förhoppning om att kyrkan inte skall utnyttja sina möjligheter att på rättslig väg framtvinga betalning.
Bl. a. på grund av vad nyss anförts skulle en omfattande medverkan av staten vid uttagande av medlemsbidrag till en fri svensk kyrka innebära, att kyrkan i detta hänseende finge en förmånlig särställning i jämförelse med andra organisationer. Såsom närmare kommer att anges i det följande är det emellertid tänkbart, att även andra trossamfund, som önskar dylik medverkan, skulle kunna komma i åtnjutande därav. Det kan vidare ifråga— sättas om inte statlig medverkan borde komma även andra organisationer än trossamfund till del. Denna fråga har hittills inte aktualiserats men tor— de kunna uppkomma.
Utredningen har uppställt B—läget med tanke på Svenska kyrkan och härvid syftat till att ange ett alternativ av den beskaffenheten att kyrkans ekonomiska ställning, efter upplösning av det organisatoriska sambandet med staten, skulle kunna bli i stort sett oförändrad. För att så skall kunna bli fallet förutsättes bl.a., att antalet medlemmar i kyrkan inte blir mera avsevärt reducerat och att kyrkans nuvarande organisation och verksamhet kan i stort sett upprätthållas. Vid behandlingen av B-läget utgår utredningen. också i första hand från denna förutsättning.
KAPITEL 2
Nuvarande förhållanden i Sverige
A. Gällande regler om beskattning för kyrkliga ändamål
Skatt, som uppbäres direkt för kyrklig verksamhet, förekommer endast på lokalplanet, såsom församlingsskatt.! Sådan skatt utgöres dels till för- samlingarna, dels till pastoraten och andra kyrkliga samfälligheter.
Församlingen, som på landet i stor utsträckning motsvarar den gamla socknen, är den primära enheten för kyrklig verksamhet. Riket var den 1 mars 1967 indelat i 2 557 territoriella församlingar, varjämte fanns sex icke-territoriella (eller personella) församlingar. Församling äger såsom kyrkokommun själv vårda sina angelägenheter. Med församlings angelä- genheter avses enligt lagen om församlingsstyrelse (2 5) frågor om dels anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus, tjänstebostäder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom, dels åt- gärder till främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ungdom, ålderstigna, sjuka och and- ra, som är i behov av omvårdnad, dels avlöningsförmåner åt präst, kyrko- musiker och annan personal. I vissa fall utgör dock anskaffandet av och värden om begravningsplats en borgerlig kommunal angelägenhet. Enligt särskild lagstiftning kan även andra angelägenheter än de i församlings- styrelselagen nämnda ankomma på församling.
Pastoratet är den primära enheten för den prästerliga tjänsteorganisa- tionen och kan omfatta en eller flera församlingar. Församlings- och pas— toratsgränserna skär alltså aldrig varandra. Den 1 mars 1967 var riket in- delat i 1 136 pastorat, av vilka omkring 480 var enförsamlingspastorat. Här- till kommer de icke-territoriella församlingarna, vilka samtliga bildar eget pastorat. Flerförsamlingspastoratet utgör i kyrkokommunalt avseende en kyrklig samfällighet för handhavande av pastoratsangelägenheter (3 5 la— gen om församlingsstyrelse). På grund av särskilt förordnande kan även annan församlingsangelägenhet av ekonomisk natur anförtros åt pastoratet. Församlingar kan även eljest förenas till kyrklig samfällighet för hand- havande av en eller flera församlingsangelägenheter. Enligt församlings-
1 Före tillkomsten av 1961 års församlingsstyrelselag användes i lagstiftningen benämningen församlingsavgi/l. Andringen genomfördes på förslag av församlingsstyrelsekommittén, som uttalade att församlingsskatt vore en mera träffande benämning (SOU 1957: 15 s. 315). I pro- positionen (1961: 70 s. 191) framhöll departementschefen att ändringen endast vore av formell karaktär.
styrelselagen utgör de territoriella församlingarna i Stockholm kyrklig sam- fällighet med uppgift att handlägga vissa ekonomiska frågor samt de ter- ritoriella församlingarna i Göteborg kyrklig samfällighet med uppgift att handha alla församlingsangelägenheter av ekonomisk natur.
Församlings och kyrklig samfällighets medelsbehov täckes, i den mån behovet inte fylles på annat sätt, genom församlingsskatt (66 och 81 åå lagen om församlingsstyrelse). I nedanstående tabell anges (i miljoner kronor) inkomsterna på grund av församlingsskatt och, såsom jämförelse, primärkommunernas totala skatteinkomster i form av allmän kommunal— skatt under tioårsperioden 1956—1965.
Församlingsskatt Primärkommu— År nerna Landsbygden Städerna Hela riket Hela riket
1956 ................ 109 111 220 3 016 1957 ................ 131 134 265 3 742 1958 ................ 102 120 222 3 298 1959 ................ 109 131 240 3 574 1960 ................ 112 141 253 3 859 1961 ................ 121 151 272 4 092 1962 ................ 145 176 321 4 869 ' 1963 ................ 160 196 356 5 385 _ 1964 ................ 173 218 391 6 131 1965 ................ 190 238 428 6 940
Av den församlingsskatt, som debiterades enligt 1965 års taxering, belöpte något mera än tio procent på juridiska personer.
De nyssnämnda reglerna om vad som är att hänföra till församlings och kyrklig samfällighets angelägenheter innefattar en lokal begränsning av kompetensen, men församling och samfällighet är berättigade att ge anslag till rikskyrklig verksamhet och till verksamhet inom stiftets ram, om verk- samheten fullföljer syften, som ligger inom ramen för den allmänna kom- petensregeln och direkt eller indirekt är till gagn för församlingens arbete. Den kyrkliga verksamheten på stifts- och riksplanen finansieras visserligen till betydande del på annat sätt än genom direkta anslag från församling— arna.2 Under senare år har dock utvecklingen påtagligt gått i den riktningen att församlingsmedel mer och mer tagits i anspråk för verksamhet på stifts— planet. Indirekt tillföres verksamheten på stifts- och riksplanen betydande bidrag från pastoraten genom den s.k. allmänna kyrkoavgiften, som varje pastorat årligen har att inbetala till kyrkofonden med det öretal som Kungl. Maj :t bestämmer. Dessa medel användes huvudsakligen till avlöning av vis- sa befattningshavare och för utbildning av befattningshavare. Redogörelse för kyrkofonden lämnas i den första huvudavdelningen av detta betän— kande (s. 142 ff.).
” Redogörelse för stifts- och riksorganens finansiering lämnas i utredningens betänkande II ang. kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39) s. 86 ff och 118 ff.
I detta sammanhang må nämnas, att statliga skattemedel i viss utsträck- ning tages i anspråk för kyrkliga ändamål. På riksstaten utgår sålunda anslag till avlöningar till domkapitlens personal. De legala organ, som band- lägger kyrkliga ärenden på riksplanet, finansieras av statsmedel. Detta gäller inte endast Kungl. Maj:t, riksdagen och de centrala ämbetsverken, för vilka organ de kyrkliga ärendena i allmänhet utgör en obetydlighet, utan ocksåkyrkomötet. Vidare må erinras om de på annat ställe i detta betän- kande (s. 212 f) omförmälda skatteutjämningsbidragen, som av statsmedel utgår till inte endast borgerliga utan också kyrkliga kommuner.
Församlingsskatten utgår på grundval av den utgifts- och inkomststat som församling och kyrklig samfällighet årligen skall upprätta för näst- följande kalenderår (68 och 81 åå lagen om församlingsstyrelse). På sta- tens utgiftssida skall upptagas de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade utgifter, samt de belopp, som ytterligare anslås i samband med statens fastställande. Statens inkomstsida skall upptaga de inkomster, som kan påräknas med anledning av tidigare fattade beslut eller på annan grund, samt det belopp som ytterligare erfordras. Sättet för täckande av detta medelsbehov skall anges i staten, vilken således kommer att upptaga det belopp som skall uttagas genom beskattning.
Förslag till utgifts- och inkomststat uppgöres av, kyrkorådet (69 och 81 55 lagen om församlingsstyrelse). Innan förslaget uppgöres, skall kyrkorådet samråda ”med den borgerliga kommunens styrelse. Detta samråd har till syfte att ge möjligheter till diskussion om ekonomiska frågor som påverkar den sammanlagda utdebiteringen både omedelbart och på längre sikt. Några särskilda former för samrådet har inte föreskrivits.
Sedan förslaget till utgifts- och inkomststat varit offentligen tillgängligt, upptages förslaget i oktober månad till granskning och fastställelse av för- samlingens eller samfällighetens beslutande organ, d. v. s. av kyrkofullmäk— tige, kyrkostämma eller —— i samfällighet som saknar kyrkofullmäktige — församlingsdelegerade.3 Kyrkorådet skall därefter ge kommun, inom vilken församlingen eller samfälligheten är belägen, del av beslutet om fastställelse av staten. Kommunens styrelse underrättar sedan länsstyrelsen och veder— börande lokala skattemyndighet för utdebitering och uppbörd av försam- lingsskatt (83 och 85 55 lagen om församlingsstyrelse).
Församlingsskatten utgår såsom allmän kommunalskatt (82 5 lagen om församlingsstyrelse). Sådan skatt skall enligt 1 & kommunalskattelagen
3 Enär den som ej tillhör Svenska kyrkan inte har rösträtt å kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige samt inte är valbar till kyrkofullmäktig, kan han inte på sådan väg öva inflytande på utgifts— och inkomststaten och därmed på utdebiteringen till församlingsskatt. Rätt att anföra besvär över beslut av kyrkofullmäktige och kyrkostämma tillkommer däremot envar, som är kyrkoskriven inom församlingen, ävensom var och en som, utan att vara kyrko— skriven inom församlingen, har att till denna enligt taxering till kommunal inkomstskatt utgöra församlingsskatt (89 5 3 mom. lagen om församlingsstyrelse). Dessa bestämmelser om besvärs— rätt äger motsvarande tillämpning beträffande kyrklig samfällighet (92 & samma lag).
utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres skattskyldig enligt de grunder som anges i nämnda lag. Den allmänna kommunalskatten utgår numera, sedan den särskilda fastighetsskatten upp— hört, endast säsom en kommunal inkomstskatt, vilken beräknas på grund- val av inkomst och av garantibelopp för fastighet (2 5 kommunalskatte- lagen). Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvs- källor, vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall för allmänna avdrag och förlustavdrag, samt av garantibelopp för fastighet i kommunen utgör skattskyldigs inom kommunen taxerade in- komst (47 a & samma lag). Den beskattningsbara inkomsten fastställes för fysisk person i hemortskommunen genom att ortsavdrag och —— i före- kommande fall —— avdrag för nedsatt skatteförmåga avdrages från den taxerade inkomsten (50 5). För juridisk person utgör den taxerade inkoms- ten tillika beskattningsbar inkomst. Detsamma är i regel fallet för fysisk person såvitt angår taxering i annan kommun än hemortskommunen. För varje krona beskattningsbar inkomst påföres skattskyldig ett skatteöre såsom underlag för kommunal inkomstskatt (2 5).
Såsom närmare anges i det följande (3. 239 ff.) erhåller den som ej tillhör Svenska kyrkan viss nedsättning av församlingsskatten. Juridiska perso- ner erlägger däremot alltid full församlingsskatt.
Utdebiteringen av allmän kommunalskatt (vari församlingsskatten såle- des ingår) fastställes — i likhet med utdebiteringen av landstings- och tings- husmedel —— i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga (67 & kommunallagen). Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt, som ingår i slutlig skatt på grund av nästföljande års taxering (69 & kommunallagen). Dessa bestämmelser kan exemplifieras på följande sätt. Sedan en försam- ling hösten 1965 beräknat behovet av skattemedel för täckande av utgif- terna under år 1966, fastställes utdebiteringen av församlingsskatt i förhål— lande till de skattekronor och skatteören, som påförts de till församlingen skattskyldiga vid taxeringen 1965 (vilken taxering i regel avsett 1964 års inkomster). Enligt den sålunda fastställda utdebiteringen uttages prelimi- när skatt för inkomster under år 1966, och samma utdebitering lägges till grund för beräknandet av den församlingsskatt som skall ingå _i den slutliga skatten på grund av 1967 års taxering. .
Den genomsnittliga utdebiteringen för kyrkliga ändamål har, såsom fram- går av nedanstående tabell, ökat med omkring nio procent under det senaste decenniet. Den kyrkliga utdebiteringens relativa andel i den totala kommu- .nala utdebiteringen har emellertid väsentligt minskat. I tabellen anges den utdebitering per skattekrona som under ettvart av åren 1956—1965 i me-
deltal fastställts dels till kyrkliga kommuner dels för samtliga kommunala ändamål (inklusive kyrkliga ändamål).
Utdebitering till kyrkliga kommuner Hela den År kommunala
LandSkom' Köpingar Städer Hela riket ”tfjeb'te' muner ringen. 1956 ................ 1,00 0,78 0,59 0,73 12,60 1957 ................ 1,06 0,82 0,61 0,77 12,63 1958 ................ 1,05 0,78 0,63 0,76 14,20 1959 ................ 1,05 0,79 0,64 0,77 14,63 1960 ................ 1,07 0,79 0,65 0,79 15,00 1961 ................ 1,07 0,79 0,66 0,79 15,24 1962 ................ 1,08 0,81 0,67 0,79 15,46 1963 ................ 1,08 0,82 0,67 0,80 16,50 1964 ................ 1,09 0,84 0,67 0,80 17,25 1965 ................ 1,05 0,86 0,66 0,79 18,29
Församlingarnas fördelning efter utdebiteringen till kyrkliga kommuner för åren 1959 och 1966 framgår av nedanstående tabell.4
, Antal församlingar med vidstående utdebitering per Utdebitering kr per skattekr. skattekr.
År 1959 År 1966 0,00—0,49 ........................ 20 30 O,50——O,99 ........................ 670 627 1,00—1,49 ........................ 1 090 1 110 LÖO—1,99 ....................... 524 609 2,00—2,49 ........................ 197 156 2,50—2,99 ....................... 40 27 3,00— ........................... 7 4
Den genomsnittliga församlingsskatten för fysiska personer på grund av 1966 års taxering kan för ensamstående skattskyldig beräknas till cirka 86 kronor och för skattskyldiga makar till cirka 190 kronor.
Församling erhåller av statsverket såsom förskott det belopp som enligt ovan angivna regler beslutats till utdebitering. Förskottet utbetalas av läns- styrelsen med en sjättedel varannan månad. Beloppen utanordnas till kom— munen och avlämnas av kommunen till kyrkorådet. Vad församlingen slut- ligen äger uppbära i församlingsskatt bestämmes på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxeringen påföres de till försam- lingen skattskyldiga (84 5 lagen om församlingsstyrelse). I det ovannämnda exemplet sker alltså den slutliga regleringen på grundval av 1967 års taxe- ring. Vid denna reglering beaktas bl.a. lindringen av skattskyldigheten till församlingen för den som inte tillhör Svenska kyrkan.
Församlingen uppbär den sålunda bestämda församlingsskatten obero-
' I tabellen har medräknats Karlskrona amiralitetsförsamling men ej de fem icke-territoriella 'församlingarna'i Stockholm och Göteborg. .. ' '
ende av om skatten erlägges av de skattskyldiga. Statsverket svarar således för de förluster som uppkommer till följd av att restförd skatt inte kan indrivas.5
Vad nu sagts om församlings rätt till förskott från statsverket och om statsverkets ansvarighet gentemot församling för påförd skatt gäller i till- lämpliga delar även kyrklig samfällighet. Samma förmåner tillkommer också borgerlig primärkommun, landsting och tingshusbyggnadsskyldige.
Församlingsskatten ingår i den preliminära skatt, som enligt uppbörds- förordningen uttages av de skattskyldiga antingen såsom preliminär A-skatt genom avdrag på inkomst av tjänst eller såsom preliminär B-skatt genom direkt inbetalning av den skattskyldige. Preliminär skatt skall enligt upp- bördsförordningen uttagas med belopp som så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmö— genhetsskatt, folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsav- gift, kommunal inkomstskatt (vilken innefattar även församlingsskatt), landstingsmedel och tingshusmedel.
Önskemålet att den preliminära skatten skall så långt möjligt är mot- svara den slutliga skatten söker man såvitt angår den preliminära A-skatten förverkliga bl. a. på det sättet, att vid beräknandet av skatteavdrag tilläm- pas den tabell, som avser en sammanlagd utdebitering till kommunal in- komstskatt (inklusive församlingsskatt), landstingsmedel och tingshusme- del, vilken för skattekrona och skatteöre är lika med det belopp, som för kommunen eller kommundelen bestämts till utdebitering för inkomståret. Full överensstämmelse mellan utdebitering och skattetabell uppnås dock sällan. Detta beror bl.a. på att skattetabellerna upprättas i enlighet med vissa schablonregler i fråga om storleken av avdrag m.m. Till den bris- tande överensstämmelsen bidrar också det förhållandet att tabellerna avser utdebitering i hela krontal per skattekrona och skatteöre eller, i de tre största städerna, i femtiotal ören.
Preliminär B-skatt utgår såsom huvudregel med belopp motsvarande den slutliga skatt som påförts den skattskyldige året näst före det inkomstår preliminärskatten avser. Om den skattskyldiges inkomst kan antagas kom— ma att avvika från inkomsten vid senaste taxering, skall emellertid den pre— liminära B—skatten debiteras på grundval av preliminär taxering, som uträknas med ledning av preliminär självdeklaration. Vid denna debitering skall iakttagas bl.a., att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträknas med ledning av de belopp för skattekrona och skat- teöre, som för inkomståret bestämts för utdebitering.
Enligt gällande lag av den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldig- heten för den som icke tillhör Svenska kyrkan skall den som är för inkomst—
” Statsverkets förluster torde, enligt vad som under hand inhämtats från riksrevisionsverket. f. n. kunna beräknas till cirka 0,5 procent av debiterat belopp.
året mantalsskriven här i riket men vid ingången av inkomståret inte till- hör Svenska kyrkan erhålla nedsättning av de avgifter till Svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller betjäning, vilka utdebiteras efter de grunder som är stadgade för kommunalutskylders utgörande i all- mänhet. Den som sålunda inte tillhör Svenska kyrkan påföres ifrågava- rande avgifter efter 60 procent av det belopp för skattekrona och skatte— öre, vilket bestämts till utdebitering. De avgifter, som avses med lagen, är identiska med församlingsskatten. Lagens lydelse ger vid handen, att in— träde i eller utträde ur Svenska kyrkan inte inverkar på beskattningen för det inkomstår, under vilket inträdet eller utträdet äger rum. Enär enligt religionsfrihetslagen medlemskap i Svenska kyrkan kan ifrågakomma en— dast för fysiska personer, äger lagen om lindring i skattskyldigheten inte tillämpning på juridiska personer. Dessa erlägger därför alltid _ i den mån de är skattskyldiga enligt kommunalskattelagen —— full församlingsskatt.
Rätten till skattenedsättning för dem som ej tillhör Svenska kyrkan beaktas inte vid uttagandet av preliminär A-skatt. Vid avdrag på lön för preliminär A-skatt användes nämligen samma skattetabell för dessa perso- ner som för dem som tillhör Svenska kyrkan. Såsom förut nämnts ingår även församlingsskatten i de belopp som anges i skattetabellerna. Vid de- biteringen av preliminär B-skatt kan däremot rätten till skattenedsättning bli beaktad, enär B-skatten i regel utgår med belopp motsvarande den slut— liga skatt som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret. För de fall då preliminär B—skatt debiteras med ledning av preliminär taxering finns inte någon uttrycklig bestämmelse om huruvida det förhållandet, att den skattskyldige inte tillhör Svenska kyrkan, skall beaktas. Det torde förekomma, att detta förhållande beaktas, men den rådande uppfattningen lär vara att skyldighet härtill inte föreligger.
Oavsett hur den preliminära skatten beräknats, skall rätten till skatte— nedsättning beaktas vid debitering av slutlig skatt. Den som inte tillhör Svenska kyrkan tillgodoräknas alltså därvid vad han kan ha erlagt för myc— ket till följd av att full församlingsskatt ingått i den preliminära skatten. Detta sker i den kommun, där den skattskyldige är mantalsskriven, därige- nom att uppgift om att skattskyldig inte tillhör Svenska kyrkan är intagen i den stomme till debiteringslängd, som den lokala skattemyndigheten erhål— ler från länsbyrå för folkbokföringen. Debiteringslängderna framställes _ liksom bl.a. mantalslängderna — medelst de vid länsbyråerna för folkbok— föringen förda tryckande registren. Om en person ej tillhör Svenska kyrkan, införes på hans plåt på bestämd plats ett årtal, vilket anger att han angivet år utträtt ur Svenska kyrkan eller —— i fråga om nyfödda eller till riket in- flyttade — antecknats såsom icke tillhörande Svenska kyrkan. Skall där- emot skattskyldig beskattas till kommunal inkomstskatt inom annan kom- ”mun än den där han är mantalsskriven, framgår icke av debiteringslängden för den kommunen huruvida han tillhör Svenska kyrkan. För att i sådant
fall erhålla skattenedsättning måste han hos den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen göra anmälan om att skattenedsättning be- gäres. Om den kommun, där skatt skall utgöras, tillhör annan lokal skatte- myndighets tjänstgöringsområde, översändes anmälningen jämte yttrande till denna myndighet.
I debetsedel för slutlig skatt upptages det sammanlagda beloppet av kom- munala skatter i en gemensam post under rubriken kommunal skatt. I denna post ingår således även församlingsskatt, landstingsmedel och tings- husmedel. På debetsedeln finns uppgifter om utdebiteringen för skatte- krona dels till kommun, dels till landstinget, dels till tingslaget men inte någon uppgift om huru stor del av utdebiteringen till kommunen som belö- per på församlingsskatten. Skattskyldig kan därför inte med ledning av de- betsedeln räkna ut vilken församlingsskatt som påförts honom. När den som ej tillhör Svenska kyrkan erhållit föreskriven skattelindring, lämnas inte någon särskild upplysning härom i debetsedeln. Den skattskyldige kan dock kontrollera om hans skatt blivit nedsatt och räkna ut beloppet av skattenedsättningen genom att jämföra med huru stor kommunalskatt som skulle ha påförts honom om hela den kommunala utdebiteringen lagts till grund för debiteringen av kommunal skatt.
Spörsmålet om skattelindring för dem som ej tillhör Svenska kyrkan har vid olika tillfällen varit föremål för överväganden. Redan vid utformningen av 1860 års religionsfrihetslagstiftning ansågs, att främmande trosbekän— nare med hänsyn till religions- och samvetsfriheten borde åtnjuta viss lindring i skattskyldigheten till Svenska kyrkan. Enligt nämnda lagstift- ning var medlem av tillåtet främmande religionssamfund ej pliktig att gälda de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade avgifter till Svenska kyr— kan eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall än att sådan för- rättning blivit på hans egen begäran verkställd. Motsvarande bestämmelser upptogs i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.
Före ikraftträdandet av 1951 års religionsfrihetslag gällde en lag av år 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. Enligt denna lag skulle medlemmar av sådan i riket befintlig församling av främmande krist- na eller mosaiska trosbekännare, vilken ägde rätt till offentlig religionsöv- ning, påföras avgifter till Svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning med hälften av det belopp som eljest bort utgå. Lindring medgavs dock icke i avgifter som utgick för fastighet.
I sitt betänkande angående vidgad rätt till utträde ur Svenska kyrkan (SOU 1927: 13) upptog 1925 års religionsfrihetssakkunniga frågan om skat- telindring för dem som ej tillhörde Svenska kyrkan. De sakkunniga före- slog, att den som ville utträda ur Svenska kyrkan skulle kunna göra detta
utan att uppge något trossamfund, till vilket han ville övergå, samt att lindring i skattskyldigheten skulle beredas alla dem, som enligt de sakkun- nigas förslag kunde komma att intaga en ställning utanför statskyrkan. Nedsättning ansåg kommittén böra ske med i princip hälften av de avgifter till kyrkliga ändamål, som utgick på grundval av taxeringen till bevillning för inkomst av fast egendom, kapital eller arbete.
I fråga om skattelindring för dem som utträtt ur Svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund uttalade religionsfrihetssakkunniga, att mot en sådan utsträckning av skattskyldigheten åberopats, att man. borde söka garantier mot att bestämmelserna om rätt till utträde ur stats- kyrkan skulle utnyttjas i egennyttigt syfte. Ett sätt att förhindra utträde av ekonomiska motiv vore att låta dem, som utträdde utan att ansluta sig till annat trossamfund, erlägga vad man skulle kunna beteckna som en ersätt- ningsskatt. Härmed avsåg de sakkunniga en avgift till något annat allmänt ändamål, exempelvis undervisningsväsendet eller samhällets barnavård, med belopp motsvarande den lindring de som utträtt erhöll i de kyrkliga utskylderna. De sakkunniga ville emellertid av olika skäl inte förorda in— förande av en ersättningsskatt. En sådan skatt skulle på en omväg upphäva den skattedifferentiering som de sakkunniga ansåg vara motiverad. En er- sättningsskatt skulle vidare enligt de sakkunnigas mening i praktiken med- föra allvarliga olägenheter. De sakkunniga anförde vidare bl.a. att det kunde befaras, att en dylik ersättningsskatt kunde leda till disposition av skattemedel för tillfredsställande av behov som eljest inte skulle ha utsikt att bli tillgodosedda.
Beträffande frågan om vilka som borde erhålla skattelindring uttalade religionsfrihetssakkunniga, att man i allmänhet icke kunde ifrågasätta skat— telindring för juridiska personer, enär skattelindringen förutsattes kunna ske av skäl som närmast hade samband med vederbörandes personliga för- hållanden till statskyrkan, i främsta rummet av hänsynstagande till reli- gions- och samvetsfrihetens krav.
Religionsfrihetssakkunniga upptog också till övervägande frågan om storleken av skattelindringen för dem som utträtt ur Svenska kyrkan. De sakkunniga ansåg det vara befogat att räkna med att sådan lindring kunde vara berättigad för en relativt mindre del av avgifterna till prästerskapets avlönande med hänsyn till det omfattande arbete som följde av den präs- terna åliggande kyrkobokföringen och de övriga borgerliga bestyr som präs- terskapet fått sig anförtrodda. Större eftergift skulle enligt de sakkunnigas mening kunna äga rum å avgifter till andra kyrkliga ändamål. Av praktiska skäl finge emellertid skattelindringen angivas i ett för samtliga kyrkliga av- gifter gemensamt kvottal.
Religionsfrihetssakkunnigas förslag ledde ej till lagstiftning. Intill år 1942 ägde församlingarna att av allmänna medel få ersättning med belopp motsvarande skattelindringen för dem som utträtt ur Svenska
kyrkan. I den proposition (1942: 13), i vilken föreslogs avskaffande av för- samlings rätt till ersättning av statsmedel, uttalade vederbörande departe— mentschef bl. a., att då s.k. dissenters erlade kyrokskatt till så stor del, som ansågs motsvara deras gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verk- samhet samt kyrkans övriga inrättningar, förelåg strängt taget icke någon anledning att ersätta församlingarna av statsmedel för den genom skatte— lindringen minskade inkomsten.
Frågan om skattelindring för dem som utträtt ur Svenska kyrkan blev åter aktuell när dissenterlagskommittén utarbetade sitt betänkande med förslag till religionsfrihetslag m.m. ( SOU 1949:20 ). Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara principiellt oriktigt att av dem som utträtt ur Svenska kyrkan kräva bidrag till täckande av kostnaderna för kyrkans re- ligiösa verksamhet, därest man, såsom kommittén föreslog, genomförde rätt till fritt utträde. Ett utträde med bibehållande av samma ekonomiska för- pliktelser gentemot kyrkan kunde inte sägas vara fullt fritt.
Enligt kommittén kunde möjligen hävdas, att de som kom att intaga en ställning utanför Svenska kyrkan rätteligen borde erhålla lindring även i sin statliga beskattning, till den del denna kunde anses motsvara av staten lämnade bidrag till kyrkliga ändamål. Kommittén uttalade emellertid, att det icke vore möjligt att utröna, huru stor del av den statliga skatten som belöpte på en viss bestämd utgiftspost, samt att statsbidragen vore rela- tivt små i jämförelse med församlingarnas totala utgifter för kyrkliga än- damål.
Kommittén ansåg det vara av vikt att bestämmelserna om skattelindring utformades på sådant sätt att de inte direkt uppmuntrade till utträde av ekonomiska motiv. Ett sätt att förhindra utträde av sådana motiv vore att låta dem som utträdde utan att ansluta sig till annat trossamfund erlägga en ersättningsskatt, utgörande en avgift till något annat allmänt ändamål, exempelvis undervisningsväsendet eller samhällets barnavård, med belopp som motsvarade den lindring de erhöll i de kyrkliga utskylderna. Kommit- tén ansåg emellertid, på de skäl som åberopats av 1925 års religionsfrihets— sakkunniga, att en dylik skatteform ej borde ifrågakomma. Därjämte fram- höll kommittén, att en ersättningsskatt sannolikt skulle i många fall upp- fattas såsom ett förfarande avsett att på en omväg hålla de ur kyrkan ut- trädda bundna vid de förpliktelser mot vilka de i religionsfrihetens namn reagerade.
Beträffande frågan om vilka personer som borde åtnjuta skattelindring framhöll dissenterlagskommittén, att den föreslagna skattelindringen grun- dade sig på skäl som närmast hade samband med vederbörandes personliga förhållanden till Svenska kyrkan. Sådana skäl kunde inte åberopas beträf— fande-de juridiska personerna, varför det inte fanns anledning att i allmän- het ifrågasätta skattelindring för dessa. Skäl för skattelindring kunde dock tänkas föreligga i frågatom vissa' juridiska personer, såsom religiösa sam-.
manslutningar av personer stående utanför Svenska kyrkan samt stiftelser med ändamål att främja religiös verksamhet utom kyrkan. Enär kommittén föreslog viss utvidgning av skattefriheten för dylika rättssubjekt, ansåg kommittén emellertid ej erforderligt att föreslå särskild lindring i skatt- skyldigheten för kyrkliga ändamål.
Kommittén berörde även frågan huruvida skattelindring borde medges för oskift dödsbo efter person som icke tillhört Svenska kyrkan. Det skulle enligt kommittén kunna göras gällande att oskift dödsbo efter person, som ej tillhört Svenska kyrkan, borde erhålla lindring i den skatt som på- föres på grund av taxering året efter dödsfallet, enär den beskattade in- komsten då till större eller mindre del består av den avlidnes inkomst. Där- emot ansåg kommittén det vara svårt att försvara skattelindring för dödsbo som varit oskiftat i flera år. Kommittén föreslog att skattelindring över huvud icke skulle medges oskift dödsbo. Kommittén ansåg, att dess prin- cipiella skäl —4 alltså de som talade mot skattelindring _— vägde tyngst, och fann även böra beaktas att ett medgivande av skattelindring endast beträf— fande det första året efter dödsfallet skulle tekniskt komplicera förfarandet.
Vad angår frågan hur stor del av skatten som borde eftergivas uttalade dissenterlagskommittén, att skattelindringen för dem som ej tillhörde Svenska kyrkan borde bestämmas på sådant sätt, att den skatt dessa per- soner hade att erlägga kunde anses motsvara deras gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt av kyrkans övriga inrättningar. Kommittén ansåg det inte vara möjligt att siffermässigt beräkna exakt till hur stor del kyrkans anordningar tages i anspråk för borgerliga uppgifter eller eljest är till gagn även för dem som ej tillhör kyrkan. I fråga om präs- terskapets åligganden hade enligt kommitténs uppfattning inträtt en för- skjutning som inneburit en ökning av de borgerliga be-styren. Den nya folk— bokföringen hade medfört stora ändringar i prästerskapets tjänsteåliggan- den. Det vore emellertid svårt att säga om till följd därav arbetsbelastningen för prästerna skulle öka även på längre sikt. Kommittén ansåg anledning saknas att ifrågasätta ändring i gällande bestämmelser om skattelindringens storlek.
Dissenterlagskommittén upptog också till prövning frågan om täckandet av de skatteförluster för församlingarna som kunde uppkomma vid ett ge- nomförande av kommitténs skattelindringsförslag. Bl.a. diskuterades möj- ligheten att med anlitande av kyrkofonden kompensera församlingarna med medel som uttagits bland kyrkans kvarstående medlemmar. Kommittén ut- talade som sin mening att några principiella hinder icke borde möta mot en sådan anordning. Emellertid framhöll kommittén att uppkommande skatte- förluster vore en följd av den föreslagna lagstiftningen om fritt utträde ur Svenska kyrkan; med utgångspunkt från att denna lagstiftning vore ett allmänt intresse förordade kommittén, att församlingarna skulle kompen- seras av medel, uttagna å statsbeskattningens grund.
I åtskilliga av remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag gjordes erinringar mot de föreslagna reglerna rörande skattelindring. Från flera håll gjordes gällande att den föreslagna skattelindringens stor- lek vore oriktigt avvägd och att de borgerliga bestyren inom kyrkan vore av sådan omfattning att kostnaden för den rent religiösa verksamheten mot- svarade en avsevärt mindre andel än hälften i den kyrkliga uttaxeringen. Önskemål framställdes om en närmare utredning av denna fråga. Vidare uttalades farhågor för att ett genomförande av skattelindringsförslaget skulle medföra en tyngande ökning av arbetsuppgifterna för de av förslaget berörda myndigheterna. I åtskilliga yttranden riktades erinringar mot för— slaget att församlingarna skulle kompenseras för inkomstbortfallet genom bidrag av statsmedel.
För ytterligare utredning av bl. a. de med skattelindringen sammanhäng- ande problemen tillkallades särskilda sakkunniga, 1950 års dissenterskat- teutredning. I sitt betänkande (SOU 1950: 41) uttalade dissenterskatteutred- ningen, att den av dissenterlagskommittén föreslagna individuella skatte- lindringen för dem som ej tillhörde Svenska kyrkan vore förenad med olä- genheter i olika hänseenden. Ett sådant system skulle sålunda medföra ett betydande merarbete för debiteringsförrättarna. Med hänsyn härtill och till att ett system med individuell skattelindring hade befarats föranleda många att lämna Svenska kyrkan av ekonomiska skäl hade dissenterskatte- utredningen ansett sig böra undersöka om inte de synpunkter, som låg till grund för skattelindringsförslaget, möjligen skulle kunna tillgodoses på annat sätt. Det syntes utredningen vara en framkomlig väg att, sedan skatt till den kyrkliga kommunen efter lika grunder påförts alla, låta de medel, vilka motsvarade vad som vid en individuell skattelindring skulle avräknas på skatten för de utanför kyrkan stående, via en särskild fond gå till övriga trossamfund och till någon del även till sociala och kulturella ändamål. Vid en reglering av denna innebörd, av dissenterskatteutredningen något oegent- ligt kallad kollektiv skatteåterbäring, skulle på grundval av uppgifter från de lokala skattemyndigheterna ifrågavarande medel inlevereras till en sär- skild fond med en av Kungl. Maj:t tillsatt styrelse, som hade att fördela medlen för därmed avsedda ändamål. Den del av dessa medel som motsva- rade utebliven individuell skattelindring för dem, vilka ej tillhörde något trossamfund, avsågs skola av fondens styrelse användas för lämnande av bidrag till sådana sociala och kulturella ändamål, som det låg i varje med— borgares intresse att stödja. Efter avskiljandet av denna sannolikt relativt obetydliga del borde återstoden fördelas mellan trossamfunden så långt möjligt i proportion till antalet medlemmar som ej tillhörde Svenska kyrkan.
Dissenterskatteutredningen behandlade också det närmare förfarandet vid en kollektiv skatteåterbäring samt framhöll, att från det administrativa arbetets synpunkt betydande fördelar skulle ernås genom att med över- givande av skattelindringssystemet låta den del av de utom kyrkan ståendes
skatt, som belöpte på rent kyrkliga uppgifter, i stället gå till trossamfunden och andra förut nämnda ändamål. Vidare framhöll utredningen att den föreslagna ordningen borde vara ägnad att i likhet med en skattelindring enligt dissenterlagskommitténs förslag undanrycka grunden för de sam- vetsbetänkligheter som hos ifrågavarande skattskyldiga kunde göras gäl- lande mot bidragsskyldighet till de rent kyrkliga ändamålen.
Dissenterskatteutredningen företog en undersökning av hur de medel, som inflöt genom den kyrkliga uttaxeringen, fördelades på uppgifter av religiös natur och på uppgifter av annan art. Dissenterskatteutredningen in- förskaffade uppgifter beträffande kyrkokassornas utgifter och inkomster enligt räkenskaperna för år 1949 i 47 landsförsamlingar och 14 stadsför- samlingar. Beträffande pastoratsutgifterna i samma församlingar grundades undersökningen på pastoratens utgifts- och inkomststater för år 1949. Till »uppgifter av rent religiös natur» hänförde utredningen kyrkans förkun- nande, själavårdande och undervisande verksamhet samt även uppgifter av- seende den kyrkliga organisationen och förvaltningen. Bland utgiftsända- målen kunde enligt utredningen urskiljas tre olika grupper, nämligen en omfattande i huvudsak rent kyrkligt betonade ändamål, en omfattande i huvudsak borgerligt betonade ändamål och en omfattande ändamål av bägge dessa slag. Till den första av dessa grupper räknade utredningen kyrkorna och församlingsvården, till den andra pastorsexpeditionerna, begravnings- platserna och diakoni eller annan hjälpverksamhet samt till den tredje församlingshem, föreningsväsende m.m. och administration.
Enligt en av dissenterskatteutredningen gjord sammanfattning hänförde sig av de redovisade kostnaderna för landsförsamlingarna 56,4 procent till rent kyrkliga ändamål och således 43,6 procent till borgerliga ändamål. Av de för stadsförsamlingarna redovisade kostnaderna belöpte 35,7 procent å de rent kyrkliga ändamålen och 64,3 procent å de borgerliga ändamålen. I Stockholm uppgick kostnaderna för de rent kyrkliga ändamålen till 46,9 procent av samtliga kostnader, medan för övriga städer med flera än 15 000 invånare kostnaderna för dessa ändamål uppgick till i genomsnitt 30,4 pro- cent. För städerna med mindre än 15 000 invånare var motsvarande tal 47,5 procent. Utredningen påpekade, att med hänsyn till att kyrkogårdsväsendet i Stockholm vore en den borgerliga kommunens angelägenhet vore det na- turligt att de rent kyrkliga ändamålens procentuella andel i utgifterna vore betydligt större för stockholmsförsamlingarna än för församlingarna i öv- riga större städer.
Ifråga om pastoratsutgifterna uttalade dissenterskatteutredningen, att .dessa utgifter inte kunde, såsom kyrkokassornas utgifter, med ledning av räkenskaperna fördelas på olika ändamål. Utredningen grundade uppdel- ningen av de pastoratsutgifter, som bestreds med uttaxerade medel, på ett bedömande av hur prästerna genomsnittligt delade sin arbetstid mellan uppgifter av religiös natur och uppgifter av annan art. Med ledning framför
allt av konferenser med prästmän i olika församlingar kom utredningen till den uppfattningen att det vore befogat att i förevarande sammanhang räkna med att prästmännens arbetstid genomsnittligt fördelade sig lika på rent kyrkliga och andra uppgifter.
Av landsförsamlingarnas totala, med skattemedel bestridda kostnader skulle enligt dissenterskatteutredningens undersökning 54 procent belöpa på rent kyrkliga ändamål och 46 procent på borgerliga ändamål. För stads- församlingarna skulle av de totala kostnaderna 40,4 procent avse rent kyrk- liga ändamål och 59,6 procent avse borgerliga ändamål. Såsom framgår av det föregående fann utredningen att betydande skiljaktigheter förelåg mel- lan större och mindre städer samt att speciella förhållanden var för handen i Stockholm på grund av att kostnaderna för kyrkogårdsväsendet där be— streds av den borgerliga kommunen.
Dissenterskatteutredningen påpekade att den fördelat kostnaderna för prästernas avlöning lika på rent kyrkliga och borgerliga ändamål, ehuru den meningen framförts, att avkastningen av de prästerliga avlöningstill- gångarna borde, med hänsyn till de omständigheter under vilka tillgångarna tillkommit, helt hänföras till den rent kyrkliga verksamheten och därför avräknas endast från utgifterna för denna verksamhet. Utredningen ansåg sig inte ha anledning att ingå på denna principiella fråga, då det i de för- samlingar, som undersökningen gällt, skulle röra sig om en obetydlig minsk— ning av de rent kyrkliga ändamålens andel i de av skattemedel bestridda utgifterna.
Under remissbehandling av dissenterskatteutredningens förslag rörande kollektiv skatteåterbäring yppades delade meningar såväl principiellt som ifråga om den tekniska utformningen. Sålunda framhölls, att den föreslagna fördelningen av fondens medel inte syntes tillgodose de anspråk, som enligt dissenterlagskommittén krävde beaktande. Det skulle nämligen kunna in- träffa att en person, som erlade hög församlingsavgift till följd av att han hade stora inkomster, tillhörde ett trossamfund som, på grund av fördel- ningen efter huvudtalet, från fonden erhöll endast en mycket obetydlig del av församlingsavgiften, medan ett följdriktigt genomförande av skatteåter- bäringstanken skulle ha lett till att ett samfund med förmögna medlemmar finge större bidrag än ett vars medlemmar levde under blygsamma villkor. Vidare uttalades, att vägande erinringar syntes kunna göras mot tanken att medborgare, som lämnat statskyrkan därför att de inte önskade stödja nå- gon religiös verksamhet, skulle tvingas att i högre grad än andra bidraga till sociala och kulturella ändamål. Från frikyrkligt håll framhölls, att de frikyrkliga samfunden grundade sin verksamhet på de egna medlemmarnas frivilliga understöd och offer, detta i enlighet med de fria samfundens hela grunduppfattning, som hävdade frivillighetens princip vad gällde såväl an- slutning som bidragsgivande. Det föreslagna förfarandet, innebärande att de av samfundens medlemmar som lämnat Svenska kyrkan i stället skulle
beskattas för det egna samfundets räkning, vore svårt att förena med de fria samfundens grundsyn.
Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag belyste svå- righeterna att ernå en rättvis skattelindring för dem som ej tillhörde Svenska kyrkan. Sålunda framhölls, att det vore vanskligt att riktigt fördela kostna- derna mellan uppgifter av speciellt kyrklig karaktär och uppgifter av bor- gerlig art. Det gjordes bl.a. gällande å ena sidan att diakoni och annan hjälpverksamhet inte borde hänföras till kyrkans borgerliga uppgifter, å andra sidan att utgifterna för kyrkobyggnaderna inte borde helt hänföras till utgifter för kyrkliga ändamål. Undersökningen ansågs vidare ha varit av ett så begränsat omfång, att det vore svårt att ur densamma draga några generella slutsatser.
I proposition (nr 175) till 1951 års riksdag uttalade departementschefen beträffande formerna för genomförande av skattelindring för dissenters, att ett system med individuell skattelindring tillgodosåg det individuella rättvisekravet men skulle medföra väsentligt ökat arbete för myndighe- terna. Den kollektiva skatteåterbäringen hade närmast administrativa för- delar. Vid övervägande av frågan om vilket system som var att föredraga hade departementschefen stannat för att förorda den individuella skatte- lindringen. Departementschefen hade därvid särskilt beaktat dels att försla- get om kollektiv skatteåterbäring av principiella skäl inte kunnat godtagas av de sammanslutningar, vilka skulle blivit berättigade till återbäring om sistnämnda förslag genomförts, dels ock att det under ärendets fortsatta be— handling visat sig möjligt att komma fram till avsevärda förenklingar beträf- fande det av dissenterskatteutredningen angivna tekniska förfaringssättet för den individuella skattelindringens genomförande.
Beträffande storleken av den individuella skattelindringen uttalade depar- tementschefen bl. a., att dissenterskatteutredningens förslag om skattelind— ring med 40 procent inte framkommit såsom resultat av en rent statistisk beräkning, grundad på i och för sig oangripliga fakta, utan byggde jämväl på åtskilliga skälighetsbedömningar. Departementschefen hade emellertid inte kunnat finna att vare sig de skäl som anförts för en högre eller de skäl som anförts för en lägre skattelindring vore av den bärkraft att utredningens enhälligt avgivna förslag borde frångås. Departementschefen anslöt sig där- för till utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta förslag att skat— telindringen borde bestämmas till 40 procent. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget i propositionen.
Vid 1961 års riksdag väcktes motioner rörande principerna för skatte- lindringen (motionerna I: 43 av herrar Wirmark och Hellebladh och II: 51 av herr Zetterberg m.fl.). Motionärerna yrkade att procenttalet för skatte— lindringen regelbundet skulle omprövas. Motionerna avslogs på hemställan av bevillningsutskottet, som ansåg att frågan var betydelselös från ekono— misk synpunkt.
Ehuru de svenska utlandsförsamlingarna inte har någon beskattnings— rätt, synes det vara lämpligt att i detta sammanhang beröra de avgifter som utgår till dessa församlingar.” Utlandsförsamlingar finns i Köpenhamn, Oslo, Helsingfors, London, Paris, Berlin och Buenos Aires. Såsom svensk utlandsförsamling räknas endast sådan församling för vilken Kungl. Maj:t fastställt kyrkoordning. Medlemskapet i utlandsförsamling är helt frivil- ligt. Person, som tillhör Svenska kyrkan, är således inte skyldig att vara medlem av utlandsförsamling på grund av att han är bosatt i ort där sådan församling finns. Enligt de fastställda kyrkoordningarna gäller i princip, att utlandsförsamling består av svenska medborgare, som tillhör Svenska kyrkan eller annat evangeliskt kyrkosamfund och hos pastor anmält sin önskan att inträda i församlingen. I regel skall medlem vara bosatt på den plats, där församlingen är belägen, eller i dess närhet. Även utländska med— borgare kan i vissa fall vinna inträde i svensk utlandsförsamling.
Utlandsförsamlingarna bedriver inte endast kyrklig utan också, i skif- tande omfattning, social verksamhet. I vissa församlingar förekommer också skolundervisning. Kyrkoherdarnas kontanta avlöningsförmäner utgår ur kyrkofonden. Till skolundervisningen utgår statsbidrag. Kostnaderna i öv- rigt för församlingarnas verksamhet bestrides med bl.a. medlemsavgifter, donationsmedel samt kollekter och andra insamlade medel.
Erläggande av årsavgift utgör enligt kyrkoordningarna en förutsättning för rösträtt på församlingsstämma. Storleken av avgifterna varierar. I fyra utlandsförsamlingar utgår avgiften med bestämt belopp. I flertalet försam- lingar sker uppbörden av årsavgifter genom församlingarnas egen försorg, i de flesta fall genom personlig påminnelse, genom annonsering i församlings- blad eller genom tillfälligt anställd inkasserare. Församlingen i Köpenhamn utgör i detta hänseende ett undantag.
Köpenhamnsförsamlingen är ett av danska staten »anerkendt trossam- fund». Den som blir medlem av svenska församlingen utträder automatiskt ur den danska folkekirken och är befriad från kyrkoskatt. Skattemyndighe— tema i Köpenhamn och kringliggande kommuner har emellertid åtagit sig att på debetsedlarna för svenska församlingens medlemmar uppföra samma belopp i kyrkoavgifter som vederbörande skulle ha betalt därest han till- hört folkekirken. De influtna medlen redovisas vid skatteårets utgång till församlingen. En förutsättning för att uppbörd skall kunna ske på detta sätt är att svenska församlingen tillämpar samma utdebitering som den som gäller för folkekirkens medlemmar. Om uttaxeringen till kyrkliga ändamål inom en kommun sänkes, sjunker avgiften till svenska församlingen, även om högre utdebitering skulle behövas för täckande av församlingens utgif- ter. Medelårsavgiften var år 1964 cirka 15 kronor i svenskt mynt.
Medlemsavgifterna till utlandsförsamlingarna är i allmänhet ganska låga,
** Redogörelsen har hämtats från betänkandet »De svenska utlandsförsamlingamas ekonomi» (SOU 1965: 15).
och inkomsterna av dessa avgifter uppgår därför i flertalet församlingar till blygsamma belopp, i varje fall om de sättes i relation till församlingarnas utgifter.
B. Medlemsavgifter i ideella föreningar
Såsom uttalats i utredningens betänkande VI angående kyrklig lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70 s. 123) är de frikyrkliga församlingarna rättsligt sett att hänföra till ideella föreningar. De rättsregler, som gäller för de ideella föreningarna, skulle i princip bli tillämpliga även beträffande en fri svensk kyrka under förutsättning att särskild lagstiftning rörande trossamfunden eller Svenska kyrkan inte kommer till stånd. Med hänsyn härtill finner utredningen det vara lämpligt att lämna en redogörelse för de regler som gäller rörande medlemsavgifter i ideella föreningar. För A-läget kan en jämförelse med medlemsavgifterna till fria samfund och andra ideella föreningar vara av intresse vid övervägande av tänkbara föränd— ringar i reglerna om skattskyldighet till Svenska kyrkan.
Flertalet ideella föreningar är för sin verksamhet beroende av ekonomiska bidrag från medlemmarna. Sådana bidrag kan vara av olika slag. Vanligast är att bidragen utgår såsom regelbundna, periodiska avgifter, avseende t. ex. är eller månad. Vissa föreningsavgifter kan äga samband med särskilda omständigheter, såsom t.ex. inträde i föreningen (inträdesavgift). Sådan insats, som medlem av ekonomisk förening är skyldig tillskjuta, kan före— komma också i ideell förening. Vidare kan förekomma tillfälliga avgifter till föreningen, d. v. s. avgifter som erlägges på grund av särskild uttaxering på medlemmarna. Sådan uttaxering kan avse t. ex. täckande av underskott i föreningen eller bestridande av kostnaderna för föreningens förvärv av viss egendom.
Medlemsavgift utgår inte alltid med samma belopp för alla medlemmar, utan avgiften kan vara på olika sätt differentierad. Möjligt är t. ex. att av- giftens storlek göres beroende av medlemmarnas inkomst- och förmögen- hetsförhållanden. Avgiften kan, såsom församlingsskatten i Svenska kyr- kans församlingar och andra kommunala skatter, utgå med en viss, på för- hand bestämd procent av medlemmarnas inkomster. Det är också tänkbart att medlemsavgiften uttages efter en progressiv skala på ungefär samma sätt som den statliga inkomstskatten. I de mosaiska församlingarna tilläm- pas i fråga om medlemsavgifterna (församlingsavgifterna) bestämmelser som till sin principiella utformning nära överensstämmer med vad som är stadgat beträffande uttagandet av kommunal inkomstskatt. Avgifterna utgår nämligen där med en viss procent av en beräknad »"skattepliktig>> inkomst. Procenttalet för utdebiteringen ävensom grunderna för beräknandet i övrigt av medlem åvilande avgift varierar inom församlingarna. Utdebiteringspro-
centen utgjorde år 1959 i Stockholmsförsamlingen 2,7, i Göteborgsförsam- lingen 3,5 och Malmöförsamlingen 4. Den »skattepliktiga» inkomsten be— stämmes i princip med utgångspunkt från medlemmens till statlig inkomst- skatt taxerade (i Stockholm beskattningsbara) inkomst med tillägg av — i förekommande fall — viss del av medlemmens förmögenhet. Från sålunda framräknad inkomst medges avdrag, bestämda med hänsyn till den avgifts- skyldiges försörjningsbörda.
Även inom vissa andra samfund, såsom romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa församlingarna, utgår regelbundna, fixerade avgifter till samfun- det. I de fria evangeliska trossamfunden förekommer däremot inte några bestämda medlemsavgifter, enär man inom dessa samfund har den princi- piella uppfattningen att den kristna församlingens arbete bör finansieras med frivilliga medel, som inflyter genom att medlemmarna offrar till för- samlingen. Medlemskapet anses inte höra vara förknippat med förpliktelser av formell och juridisk art. Religiöst och moraliskt sett är emellertid ett _ ofta betydande _ personligt ansvar av ekonomisk natur förknippat med medlemskapet. Detta ansvar tar sig uttryck i ett spontant offrande till för- samlingen, och numera tillämpas i växande omfattning även olika former av regelbundet offrande såväl till församlingen som till verksamhet på di- strikts- och riksplanen. I många församlingar förekommer »löftesoffer», innebärande att medlem i förväg åtager sig att utge visst bidrag till visst ändamål, t. ex. nybyggnad av kyrka.
Med hänsyn till vad nu sagts kan det förefalla som om den reella skill- naden mellan medlemsbidragen i de fria evangeliska samfunden och de med- lemsavgifter, som erlägges i andra samfund och föreningar, skulle vara mindre än man på grund av den principiella utgångspunkten skulle kunna förmoda. Rättsligt sett är skillnaden emellertid väsentlig. Inom de fria evangeliska samfunden är nämligen erläggandet av medlemsbidrag icke något i stadgar angivet villkor för medlemskap. Löftesoffer torde visserligen kunna uttagas på rättslig väg, men det har troligen hittills inte förekommit att tvångsåtgärder vidtagits för att utkräva dylika bidrag.
Medlemmarnas skyldighet att erlägga avgift till ideell förening har inte direkt reglerats i lag. Medan för de ekonomiska föreningarna gäller 1951 års lag om ekonomiska föreningar, saknas särskild lagstiftning om ideella för- eningar.
Ett flertal författningar är dock av betydelse för de ideella föreningarna i allmänhet eller för dylika föreningar av visst slag. Här må endast nämnas, att trossamfunden givetvis är skyldiga att i sin verksamhet iakttaga reli- gionsfrihetslagens allmänna bestämmelser, vilka i förevarande sammanhang är av särskilt intresse i fråga om rätten till utträde.
I avsaknad av särskilda bestämmelser rörande avgiftsskyldigheten måste man, när det gäller att ange vad som är gällande rätt, söka ledning i all— männa civilrättsliga grundsatser och den begränsade rättspraxis som finns
på området. I viss utsträckning måste man falla tillbaka på bl. a. reglerna inom avtalsrätten om rättshandlingars ogiltighet. Analogisk tillämpning av lagstiftning på närliggande rättsområden, särskilt lagen om ekonomiska föreningar, kan också ifrågakomma. Av olika skäl måste emellertid en ana— logisk tillämpning av lagen om ekonomiska föreningar ske med försiktighet. Det måste sålunda beaktas, att åtskilliga bestämmelser i denna lag har sin grund i det förhållandet att de ekonomiska föreningarna _ i motsats till de ideella —— bedriver ekonomisk verksamhet, vilken åsyftar att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Vidare må framhållas, att i lagen om ekonomiska föreningar i olika hänseenden upptagits tvingande regler, som ej kan åsidosättas genom bestämmelser i föreningens stadgar, beslut av föreningsstämma eller särskilda åtaganden av enskilda medlemmar. Regler vilka sålunda innebär inskränkningar i den avtalsfrihet, som eljest i princip råder inom privaträtten, kan inte utan vidare analogiskt tillämpas på rätts— områden vilka ej är särskilt reglerade genom lagstiftning.
När medlemsavgift utgår till ideell förening, innehåller föreningens stad- gar i allmänhet bestämmelser härom. Den som inträder såsom medlem i en förening är i princip skyldig att erlägga den medlemsavgift som föreskrivits i stadgarna eller fastställts genom stadgeenligt fattat beslut. Detta gäller även underårig eller eljest omyndig föreningsmedlem, under förutsättning att hans förmyndare lämnat sitt samtycke till medlemskapet.
Enligt lagen om ekonomiska föreningar (6 5) skall, om regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter till föreningen skall före— komma, föreningens stadgar angiva avgifternas belopp eller de högsta be- lopp vartill avgifterna må bestämmas. I avsaknad av särskild lagstiftning om ideella föreningar torde det inte vara möjligt att tillämpa så stränga regler i fråga om dessa föreningar. Om avgiftens belopp inte angivits i för- eningens stadgar, lär medlemmarna vara pliktiga att erlägga den medlems— avgift som beslutas av föreningsstämma (årsmöte) eller annat organ, som i stadgarna tillagts sådan befogenhet. Undantag från vad nu sagts är dock tänkbara under särskilda förhållanden. Därest sålunda beslut fattas om att medlemsavgiften skall höjas avsevärt utöver vad medlem haft anledning räkna med när han inträdde i föreningen, torde han — om han inte biträtt beslutet — kunna undgå att betala den förhöjda avgiften. I sådant fall kan han emellertid knappast göra anspråk på att kvarstå i föreningen.
Ett i stadgeenlig ordning fattat beslut om ändring av stadgarnas be— stämmelser om medlemsavgift är i princip bindande även för medlemmar som inte biträtt beslutet. Enligt lagen om ekonomiska föreningar (67 5) krävs för stadgeändring, som avser ökning av avgifter till föreningen, sär- skild kvalificerad majoritet. Att tillämpa dessa föreskrifter analogiskt på en ideell förening i strid med vad föreningens stadgar innehåller härom torde knappast vara möjligt. Under särskilda förhållanden —— t. ex. om stadgeändringen innebär en exceptionell höjning av medlemsavgiften — är
det dock möjligt, att medlem, som ej biträtt beslutet om stadgeändring, skulle anses inte vara bunden därav.
Anmärkas må att skyldighet att erlägga medlemsavgift kan föreligga även om föreningens stadgar inte innehåller någon bestämmelse därom. Sådan skyldighet kan grundas å uttrycklig utfästelse, men även utan särskild ut- fästelse torde den som vid inträdet i en förening har kännedom om att medlemsavgift regelbundet erlägges av medlemmarna vara pliktig erlägga avgift.
Medlems skyldighet att erlägga föreskrivna avgifter består till dess han utträder ur föreningen. Genom att utträda undgår han att för framtiden erlägga medlemsavgift. I förarbetena till lagen om ekonomiska föreningar uttalas, att rätten för en medlem att när som helst utträda är att anse som en av grundprinciperna för all föreningslagstiftning. Detta uttalande torde vara tillämpligt även beträffande de ideella föreningarna. Lagen om eko— nomiska föreningar (14 5) medger dock att i stadgarna bestämmes att upp- sägning till utträde inte får ske förrän efter viss tid (i allmänhet högst två år) från inträdet. Detta har motiverats med att föreningarna bör bereda-s möjlighet att i någon mån trygga sig mot de faror, som är förbundna med en plötslig nedgång av medlemsantalet. Det är nämligen av betydande in- tresse för en förening att kunna med någorlunda säkerhet beräkna sin budget för viss tid framåt.
I ekonomisk förening gäller vidare att uppsägning till utträde (samt ute- slutning) inte får effekt omedelbart, utan avgången äger rum först viss tid efter uppsägningen (eller uteslutningen), vid utgången av räkenskapsår (15 5). Dessa bestämmelser har åtminstone delvis sin grund i det förhål- landet att föreningen bedriver ekonomisk verksamhet, och tvekan kan före- ligga om vad i förevarande hänseende gäller för de ideella föreningarna. Enär rätten till utträde ur trossamfund särskilt reglerats i religionsfrihets- lagen, saknas emellertid anledning att närmare ingå på frågan huruvida det är möjligt att i stadgarna för ideella föreningar i övrigt föreskriva upp- sägningstid. Enligt religionsfrihetslagen (4 5) är ej någon skyldig att till- höra trossamfund, även om han skulle ha gjort utfästelse i detta hänse- ende. Denna bestämmelse innebär, att trossamfund inte kan uppställa så- dana bestämmelser att medlem hindras att anmäla sitt utträde; dylika bestämmelser är ogiltiga.
Även om medlem således kan genom anmälan om utträde bringa sin personliga anslutning till trossamfund att genast upphöra, är därmed inte avgjort att han genom utträdet också omedelbart befrias från alla ekono- miska förpliktelser gentemot samfundet. Frågor om medlems skyldighet att gälda avgifter har behandlats i utredningar rörande lagstiftning om ideella föreningar. Enligt ett år 1949 avgivet förslag till lag om registre- rade föreningar m. m. (SOU 1949: 17) skulle medlem i ideell förening, som var underkastad den föreslagna lagen, i regel kunna uppsäga sig till ome-
delbart utträde. Ehuru sålunda medlem skulle kunna genast frigöra sig från den personliga bundenhet, som kunde anses ligga i medlemskapet, skulle icke detsamma gälla om hans ekonomiska skyldigheter; utträdet skulle nämligen anses ske först vid räkenskapsavslutning viss tid efter upp- sägningen. Härigenom skulle föreningarnas intresse av ekonomisk stabili- tet i viss utsträckning tillgodoses. Bestämmelser i samma syfte upptogs också i tidigare avgivna förslag till lagstiftning om ideella föreningar.7
Dissenterlagskommittén föreslog däremot i sitt betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m., att den som upphört att vara medlem av tros— samfund ej skulle vara skyldig att gälda avgift som förföll till betalning efter det medlemskapet upphört. Detta förslag föranledde under remiss- behandlingen erinringar från de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka gjorde gällande att den föreslagna bestämmel— sen alldeles oberättigat rubbade stabiliteten i ett trossamfunds ekonomi. En på hösten i enlighet med vederbörande samfundsordning fastställd bud- get för påföljande år borde icke få äventyras därigenom att samfundsmed- lemmar anmälde sitt utträde ur samfundet och uraktlät att betala på grundval av denna budget redan debiterade avgifter. Den ur ett trossam— fund utträdande medlemmen borde ha laglig skyldighet att åtminstone gälda de avgifter, som debiterats för och tillika förföll till betalning under det år, under vilket medlemskapet upphörde, och borde vara skyldig därtill även om avgifterna under det året icke förföll till betalning förrän efter ut- trädet.
I propositionen (nr 100) till 1951 års riksdag med förslag till religions- frihetslag m. m. anförde föredragande departementschefen, att den i bl. a. 1949 års förslag till föreningslagstiftning redovisade allmänna ståndpunk- ten till frågan om medlems rätt att genom utträde ur ideell förening befria sig från ekonomiska skyldigheter mot föreningen torde få betraktas som ett uttryck för vad som, även utan några lagbestämmelser, följer av all- männa rättsgrundsatser. Dissenterlagskommitténs förslag i denna del syn- tes departementschefen icke stå i god överensstämmelse med gällande rätt. Enligt departementschefen torde det tvärtom få antagas, att en sådan be- stämmelse i samfundsordningen som de mosaiska församlingarna avsåg — vilken alltså gick ut på att inom rimliga gränser förplikta medlemmarna att, trots personligt utträde, alltjämt betala påförda avgifter för löpande
period —— skulle vinna stöd i rättstillämpningen. — Dessa uttalanden av departementschefen föranledde inte några erinringar av lagrådet eller riks- dagen.
'Frågan om skyldighet för medlem i ideell förening att efter avgång ur föreningen gälda medlemsavgift har vid ett tillfälle varit föremål för pröv-
7 Betänkande om ideella föreningar, avgivet år 1919 av 0. H. Arsell, och promemoria om grunderna för en lagstiftning angående ideella föreningar, avgiven år 1938 av C. Romberg (justitiedepartementets promemorior 1938:1). '
ning av högsta domstolen ( NJA 1935 s. 518 ). En till Svenska polisförbun- det ansluten lokalförening hade uteslutits ur förbundet på grund av un- derlåtenhet att erlägga beslutade årsavgifter till förbundet. Lokalförening- en ansågs skyldig att till förbundet erlägga av förbundet före uteslutningen beslutad årsavgift för det år under vilket uteslutningen skett.
Sammanfattningsvis torde rättsläget kunna karakteriseras på följande sätt. Om föreningens stadgar inte föreskriver annat, är medlem som uttrå— der pliktig att erlägga före utträdet beslutad avgift för den period under vilken utträdet sker. Genom bestämmelser i stadgarna (eller särskilt åta- gande av medlem) kan tiden för betalningsskyldighet utsträckas åtminsto- ne så långt som de mosaiska församlingarna åsyftat i sitt ovan återgivna yttrande över förslaget till religionsfrihetslag. På sådan grund kan alltså t. ex. den, som under hösten ett år utträder ur förening efter det att för- eningen fastställt budget för påföljande år, bli skyldig att erlägga med- lemsavgift för sistnämnda år.8
För indrivningen av medlemsavgifter kan förening anlita statens dö- mande och exekutiva myndigheter. Föreningen kan sålunda, efter ansökan om stämning till domstol, få medlem genom dom förpliktad att utgiva ogul- den medlemsavgift.9 Domen kan sedan verkställas av utmätningsman. Det torde emellertid vara mycket ovanligt att dylika tvångsmedel tillgripes för indrivning av medlemsavgifter till ideella föreningar. I allmänhet torde de ideella föreningarna nöja sig med att utesluta de medlemmar, som trots påminnelser underlåter att betala förfallen medlemsavgift, och avskriva sin fordran. Att så sker kan bero på att medlemsavgiften är så obetydlig, att domstolsförfarandet ter sig alltför kostsamt. Av större betydelse är må- hända, att en ideell förening anser tvångsåtgärder vara mindre väl fören- liga med syftet med föreningens verksamhet. Föreningen kan också hysa farhågor för att tillgripande av tvångsåtgärder skall menligt inverka på föreningens anseende.
Särskilt i föreningar med ett stort antal medlemmar kan det vara erfor- derligt att nedlägga ett betydande arbete på uppbörden av medlemsavgifter för att undgå att större restantier uppkommer. — För vissa slag av organi— sationer har uppbörden eller indrivningen av avgifter underlättats genom medverkan av staten. Redogörelse härför lämnas nedan i avsnitt C.
C. Medverkan av staten vid uppbörd eller indrivning av avgifter till vissa organisationer
De ideella föreningarna och andra organisationer är i allmänhet hänvisade till att själva ombesörja uppbörd och indrivning av medlemmarnas avgifter.
" Som jämförelse må nämnas, att den lagstadgade lindringen i skattskyldigheten för den som inte tillhör Svenska kyrkan inträder först fr. o. m. året efter det, under vilket utträde skett. _ Redogörelse för reglerna om lindring i skattskyldigheten har lämnats i det föregående (5. 239 ff).
” Ansökan om betalningsföreläggande erbjuder ett domstolsförfarande som —— om kravet inte bestrides — är enklare och billigare än ansökan om stämning. - »
Lagstiftningen erbjuder emellertid exempel på medverkan av staten i så— dant hänseende.
En möjlighet till medverkan av staten vid såväl uppbörd som indrivning anvisas i 1 5 andra stycket uppbördsförordningen, som stadgar att Kungl. Maj:t må, om särskilda omständigheter därtill föranleder, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som enligt förordningen anses såsom skatt.") Någon dylik föreskrift har emellertid hittills inte meddelats av Kungl. Maj:t. Såsom framgår av vad i det följande sägs om avgifterna till hushållningssällskapen anses det av statsmakterna vara angeläget att inte försvåra debiteringen av skatt genom att på debetsedel uppföra avgifter som beräknas efter annan grund än åsatt taxering.
En speciell form av statlig medverkan vid uppbärande av avgifter före- kommer genom att staten såsom arbetsgivare, i analogi med vad som tillämpas av vissa enskilda arbetsgivare, åtagit sig att verkställa avdrag på lön för avgifter till vissa organisationer. Enligt särskild författning” äger statlig myndighet åtaga sig att verkställa avdrag för fullgörande av vissa privata betalningsåtaganden av tjänsteman. Avdrag må sålunda verk- ställas för avgift till personalsammanslutning eller annan organisation, som har till uppgift att tillvarataga tjänstemännens intressen, samt för försäkringspremie och avsättning till sparkonto eller annat sparfrämjande ändamål. För att avdrag skall kunna verkställas förutsättes, förutom givet- vis medgivande av vederbörande tjänsteman, framställning av intresseorga- nisationen eller särskilt av tjänstemännen utsett ombud samt viss med- verkan av organisationen eller ombudet vid redovisningen. Efter medgivan- de av myndigheten må avdrag även göras för fullgörande av annat privat betalningsåtagande (med undantag av avbetalningsköp o.d.). En förut— sättning för att avdrag skall verkställas är att det kan ske utan behov av personalförstärkning. Den statliga myndighetens medverkan är kostnads- fri.
Medverkan av staten vid indrivningen av avgifter förekommer på det sättet, att organisations debiteringslängd, restlängd eller liknande hand- ling genom lagstiftning godkännes säsom exekutionstitel. Organisationen kan då begära utmätning hos medlem för ogulden avgift utan att medlem- men genom dom förpliktas att utge avgiften. Garantien för medlemmens rättssäkerhet ligger i dessa fall däri, att särskilda regler skall iakttagas vid upprättandet av den handling, som utgör exekutionstitel, och att debite- ringen får klandras vid domsrtol eller i administrativ ordning.
Exempel på att debiteringslängd utgör exekutionstitel erbjuder lagen
" I uppbördsförordningen förstås med skatt inte endast statlig och kommunal inkomstskatt samt statlig förmögenhetsskatt utan också vissa andra skatter samt olika slags »avgifter» (social- försäkringsavgifter m. m.). I
" Kungl. kungörelse den 29 juni 1956 (nr 300) angående statsmyndigheternas medverkan vid uppbörd av föreningsavgifter och försäkringspremier m. m.
257 den 3 september 1939 om enskilda vägar. Uttaxering av bidrag till vägsam- fällighet och vägförening sker genom en av styrelsen upprättad debite- ringslängd, som utvisar vad varje medlem har att erlägga. Oguldet belopp får utsökas som om betalningsskyldighet ålagts genom lagakraftägande dom (63 och 89 55 nämnda lag). Liknande regler gäller beträffande sådan längd som flottningsförenings styrelse i visst fall skall upprätta över ut- taxering på de flottande av föreningen ålagd ersättningsskyldighet (335 2 mom. lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled) samt beträf- fande debiteringslängd som vederbörande styrelse för vattenreglerings- företag, företag för torrläggning av mark eller stängsel- och betessamfål- lighet upprättar för uttaxering av deltagarnas bidrag (3 kap. 20 å och 7 kap. 635 vattenlagen samt 43 5 lagen den 2 juni 1935 om ägofred). Utmätning utan föregående dom kan också äga rum för riddarhuskapitationsavgift enligt riddarhusordningen den 22 juni 1866.
I tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen har meddelats sär- skilda föreskrifter rörande förfarandet hos utmätningsman vid indrivning av avgifter och andra liknande medel, som må utmätas utan föregående dom eller utslag enligt av Kungl. Maj:t för allmän kassa eller inrättning fastställt reglemente eller i övrigt gällande föreskrifter eller enligt särskilt medgivande av Kungl. Maj :*t.12 Indrivningen sker i huvudsak i samma ordning som gäller för indrivning av skatt. Nu ifrågavarande avgifter kan dock inte, såsom skatt, uttagas genom införsel i lön, såvida de inte är att hänföra till sådana »allmänna avgifter», som avses i lagen om införsel. Liksom vid indrivning av skatt utgår restavgift.
I de fall, då utmätning för medlemsavgift sålunda kan ske utan före- gående dom, har organisationen en i viss mån offentligrättslig ställning. Vad angår vägföreningar, vägsamfälligheter, flottningsföreningar, vatten- regleringsföretag, företag för torrläggning av mark samt stängsel- och betessamfälligheter kommer det offentligrättsliga inslaget till synes genom att organisationens verksamhet reglerats i lag och genom att beslut som fattats inom organisationen kan klandras vid domstol eller i administrativ ordning. Organisationen skulle enligt gängse juridisk begreppsapparat kunna betecknas som en korporalion, d. v. s. —— enligt Sundbergs defini- tion — en sammanslutning som »blivit av staten erkänd genom fast- ställelse av stadgar, genom autorisering eller annan liknande myndighets- åtgärd, varigenom dess organisation och uppgifter fixerats».13 Såsom en korporation kan också riddarhusorganisationen betraktas, enär riddar- husordningen jämlikt 375 regeringsformen fastställes av Konungen samt
12 38 5 uppbördskungörelsen den 16 oktober 1953. " Sundberg: Allmän förvaltningsrätt (1955) s. 27. — Angående begreppet korporation se vidare utredningens betänkande VI ang. lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70) s. 123 f.
17—714814
ridderskapet och adeln gemensamt. Även hushållningssällskapen brukar anses som korporationer.14
Före den år 1945 beslutade uppbördsreformen, vilken innebar bl. a. in- förande av det nuvarande källskattesystemet, uppbars riddarluzskapitations- avgifter och avgifter till hushållningssällskap i sammanhang med uppbör- den av kronoutskylder; detsamma var fallet med avgifter till vissa försäk- ringsanstalter. Numera ankommer det på vederbörande organisation att själv uppbära avgifterna. Denna ändrade ordning motiverades i proposition (nr 370) till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsförordning m.m. med att det föreslagna upphördssystemet kom att föranleda ett betydande arbete för debiterings— och uppbördsmyndigheterna, varför det var nöd- vändigt att i så stor utsträckning som möjligt förenkla detta arbete. En så- dan förenkling kunde enligt departementschefens mening ske genom att från det allmänna upphördssystemet utesluta vissa avgifter, vilka skulle kunna uppbäras i särskild ordning. Departementschefen anförde vidare:
Det bör i detta sammanhang särskilt beaktas, att uppbörden av enskilda sam— manslutningar tillkommande avgifter skulle medföra en särskild belastning till följd därav, att inflytande belopp måste tillgodoföras vederbörliga inkomsttitlar efter individuell fördelning. En summarisk fördelning å titlar i förhållande till debiterade belopp är nämligen icke möjlig, då nyssberörda sammanslutningar självfallet icke böra uppbära större belopp än som för deras räkning influtit. Å andra sidan lärer icke kunna förnekas, att en omläggning av uppbörden skulle för ifrågavarande sammanslutningar medföra vissa olägenheter. Dessa olägen- heter torde dock i allt fall vara mindre än de fördelar, som samtidigt skulle vinnas för debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Jag vill härvid särskilt framhålla, att vissa hushållningssällskap och försäkringsbolag redan nu själva handhava upp- börden av dem tillkommande avgifter.
När 1949 års uppbördssakkunniga utarbetade betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1), hemställde Hus- hållningssällskapens förbund, att de sakkunniga måtte framlägga förslag om att ledamotsavgift till hushållningssällskap skulle debiteras och ut- tagas i samhand med den allmänna uppbörden. Förbundet åberopade bl.a., att hushållningssällskapens egna uppbördsmetoder —— såsom utsändande av postförskott, direkt postgiroinbetalning samt inkassering genom lokala ombud -— hade blivit väsentligt mera kostnads— och arbetskrävande för säll- skapen än uppbörden i samband med skatteinbetalning samt att följden blivit att hushållningssällskapen fått vidkännas en betydande minskning i antalet ledamöter. Förbundet hänvisade också till att hushållningssäll- skapens verksamhet vore helt inriktad på allmänna uppgifter.
Uppbördssakkunniga ansåg sig icke kunna förorda en återgång till tidi- gare system för uppbörd av hushållningssällskapens avgifter. Enligt de sak-
" Hushållningssällskaps stadgar skulle tidigare fastställas av Kungl. Maj:t. Fr.o.m. den 1 juli 1967 har lantbruksnämnderna övertagit en del av hushållningssällskapens uppgifter, och stad- gar kan nu fastställas av lantbruksstyrelsen.
kunnigas mening ägde de skäl, som föranlett att dessa avgifter uteslöts från den allmänna uppbörden, alltjämt giltighet.
Uppbördssakkunnigas förslag lades till grund för proposition (nr 100) till 1953 års riksdag. Departementschefen uttalade i propositionen bl.a. att de lokala skattemyndigheterna och övriga av dehiterings- och upp- bördsförfarandet berörda myndigheter hade tyngande och arbetskrävande uppgifter samt att genomförande av förslag som framlades i propositionen kom att föranleda ett ökat arbete för myndigheterna. Enligt departements- chefens mening var det vid sådant förhållande desto mera angeläget att i andra hänseenden söka underlätta myndigheternas arbete och att iakt— taga återhållsamhet när det gällde att pröva förslag om utvidgning av deras uppgifter. Departementschefen ansåg sig därför inte kunna biträda det av Hushållningssällskapens förbund framställda önskemålet att uppbörden av sällskapens avgifter skulle inryckas i den allmänna uppbörden. De skäl, som vid 1945 års lagstiftning anförts till stöd för åtgärden att ställa dessa avgifter utanför den allmänna uppbörden, syntes enligt departements- chefens uppfattning i det dåvarande läget med än större kraft kunna åbe- ropas för ett bibehållande av gällande ordning på detta område. »
I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för statens medverkan vid indrivning av vissa medlemsavgifter torde böra erinras om den beskatt— ningsrätt, som före religionsfrihetslagens ikraftträdande den 1 januari 1952 tillkom de mosaiska församlingarna.15 För de mosaiska församlingar- na i Stockholm, Göteborg, Malmö, Karlstad och Norrköping gällde sär- skilda av Kungl. Maj:t fastställda församlingsordningar, medan övriga mosaiska församlingars verksamhet reglerades av en är 1838 fastställd ordning rörande vad mosaiska trosbekännare hade att iakttaga i avseende å utövningen av deras religion och bestyret inom deras församlingar. För samtliga mosaiska trosbekännare gällde Kungl. förordningen den 30 juni 1838 angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket.
I samtliga särskilt fastställda församlingsordningar, som gällde vid tiden för religionsfrihetslagens ikraftträdande, stadgades att medlem i försam- lingen var envar till mosaiska trosbekännelsen hörande svensk medborgare, som var mantalsskriven i den stad, där församlingen fanns, eller på annan svensk ort, belägen närmare till denna stad än till någon av de övriga orter i Sverige, där mosaisk församling fanns. Enligt några församlingsordningar skulle även utländsk undersåte i visst fall vara medlem i församlingen. Medlemskapet i de mosaiska församlingarna var således grundat på tvångs- tillhörighe't. Några stadganden om rätt till utträde ur församling fanns ej. Utträde ur mosaisk församling ansågs inte kunna ske på annat sätt än
"* Redogörelsen för de mosaiska församlingarnas rättsliga ställning före religionsfrihetslagen har avfattats med ledning av dissenterlagskommitténs betänkande med förslag till religions— frihetslag m. m. (SOU 1949: 20) s. 198 ff.
genom övergång i därför föreskriven ordning till Svenska kyrkan eller till annat kristet trossamfund.16 De mosaiska församlingarna skilde sig härut- innan från andra erkända församlingar av främmande trosbekännare. Ut- träde ur dessa församlingar ansågs kunna erhållas efter endast anmälan därom.
Enligt församlingsordningarna utövades församlingens beslutanderätt vid församlingsstämma (i Stockholmsförsamlingen församlingsfullmäk- tige) enligt i ordningen givna föreskrifter. Till församlingsstämmas hand- läggning hörde bl.a. frågor om fastställande av den årliga inkomst- och utgiftsstaten samt förordnande om uttaxering av det belopp, som utöver befintliga tillgångar kunde erfordras för församlingens ändamål. Trots att ett stadgande i 1838 års förordning om skyldighet för mosaiska trosbekän— nare att själva underhålla sina fattiga upphävts år 1899, nämndes i vissa därefter fastställda församlingsordningar även frågor om fattigvård bland församlingsstämmas uppgifter.
I församlingsordningarna stadgades, att församlingsmedlemmarna var, i enlighet med i ordningen fastställda grunder och efter därom i laga ord- ning fattat beslut, underkastade beskattning till bestridande av utgifter, som utöver befintliga eller beräknade inkomster erfordrades till församlingens gemensamma gagn eller dess särskilda behov. Det vid ordinarie försam- lingsstämma (i Stockholm församlingsfullmäktige) på hösten bestämda belopp, som utöver befintliga tillgångar erfordrades för församlingens behov under nästföljande år, skulle fördelas på dem som under det löpande året —— d.v.s. året näst före det är staten avsåg — var eller varit medlemmar av församlingen. Fördelningen eller debiteringen verk- ställdes av en taxeringsnämnd (taxeringskommitté). Beträffande grunder- na för fördelningen av det totala utskyldsbeloppet föreskrevs i vissa försam- lingsordningar endast, att vars och ens inkomst och förmögenhet samt för- måga att utgöra utskylder borde tagas i betraktande. Andra församlings- ordningar innehöll utförliga bestämmelser, angivande bl.a. att skatten skulle vara procentuellt lika för alla samt att taxeringen skulle ske på grundval av den skattskyldiges deklaration till statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt. Besvär över taxeringskommitténs beslut kunde föras hos en särskild prövningskommitté (prövningsnämnd). Över prövningskom- mitténs beslut fick klagan inte föras.
Tiden och sättet för utskyldernas erläggande bestämdes av församlingen eller av ett i församlingsordningen angivet organ (taxeringskommittén eller föreståndarna). I Stockholm uttogs såväl preliminär som slutlig skatt. Enligt samtliga församlingsordningar var förfallna utskylder utmätnings- gilla, om de stödde sig på lagakraftvunnen taxeringslängd.
Medlemskapet i de mosaiska församlingarna och medlemmarnas skyldig-
" Frågan om rätt till utträde ur mosaisk församling var föremål för prövning av högsta domstolen bl. a. i rättsfallet NJA 1937 s. 247.
het att bidraga till dessa församlingar diskuterades ingående under för- arbetena till religionsfrihetslagen. I sitt betänkande med förslag till reli— gionsfrihetslag m.m. (SOU 1949: 20) uttalade dissenterlagskommittén bl.a., att den särställning, som de mosaiska församlingarna erhållit genom att medlemskapet var grundat på tvångstillhörighet och församlingarna till- erkänts heskattningsrätt, otvivelaktigt berodde på historiska skäl. Med an- ledning av att mosaiska församlingen i Stockholm framställt önskemål om att, med hänsyn till de mosaiska församlingarnas speciella karaktär, utträde ur sådan församling inte skulle få ske av andra skäl än samvets— skäl, framhöll dissenterlagskommittén, att kommitténs förslag till reli- gionsfrihetslag stadgade rätt till fritt utträde ur Svenska kyrkan och andra trossamfund. Att strängare villkor skulle i detta hänseende gälla för mosaiska trosbekännare än för de till andra trossamfund anslutna fann kommittén helt uteslutet med hänsyn till religionsfrihetens krav. Kommittén kunde inte finna att vad som anförts om de mosaiska församlingarnas om- fattande uppgifter utanför det strängt konfessionella området utgjorde ett tillräckligt motiv för en särskild behandling av dessa församlingar. Efter genomförande av kommitténs förslag angående rätten till fritt utträde kun- de beskattningsrätten i och för sig inte vara av så stor ekonomisk betydelse för de mosaiska församlingarna. Då utträdet var fritt, utgjorde beskatt- ningsrätten inte någon garanti för ett bibehållande av församlingarnas skat— teunderlag. Ett bibehållande av de mosaiska församlingarnas beskattnings— rätt skulle förmodligen kunna medföra en sådan bundenhet för församling- arna, som dessa själva inte skulle anse överensstämma med sina intressen. Om de mosaiska församlingarna skulle få behålla sin beskattningsrätt, vore det nämligen enligt kommitténs mening — särskilt på grund av att dessa församlingar i stor utsträckning främjade uppgifter som låg utom det reli- giösa området —— ofrånkomligt att bestämmelser meddelades angående de ändamål, för vilka uttaxering hos medlemmarna skulle få ske.
Sammanfattningsvis anförde dissenterlagskommittén, att den inte funnit anledning att bibehålla en särskild reglering beträffande de mosaiska för- samlingarna samt att dessa församlingars beskattningsrätt och rätten till indrivning av medlemmarna påförda utskylder enligt kommitténs mening borde upphöra.
I propositionen (nr 100) till 1951 års riksdag med förslag till religions- frihetslag m.m. uttalade departementschefen (s. 124), att de mosaiska församlingarna enligt gällande bestämmelser intog, i jämförelse med andra religiösa samfund, en särställning och kunde betraktas som ett slags spe— cialkommuner. Departementschefen anförde vidare bl. a.:
Uppenbart är att denna organisation icke kan bibehållas oförändrad. Tvångs- anslutningen är icke förenlig med religionsfrihet; medlemmarna måste beredas frihet att träda ut ur församlingarna. Kommitténs förslag innebär emellertid en mera genomgripande ändring än vad som sålunda betingas av religionsfriheten.
262 Förslaget går ut på att helt upphäva de mosaiska församlingarnas reglerade, och därigenom också auktoriserade, karaktär. I det föregående har jag utvecklat skälen för att jag icke velat föreslå någon närmare reglering av religiösa organisationer i allmänhet. Dessa skäl gälla också de mosaiska församlingarna. Det är icke sakligt motiverat att dessa skola intaga någon särställning. Att likväl en viss tvekan kan inställa sig, då det gäller att upp- häva de nuvarande bestämmelserna om mosaiska församlingar, beror på att för- slaget i fråga om dem innebär en större förändring än beträffande något annat trossamfund, svenska kyrkan icke undantagen. Praktiskt sett torde dock härvid tvångstillhörighetens upphörande ha den största betydelsen. Övriga ändringar torde, ehuru principiellt väsentliga, icke praktiskt spela lika stor roll. Skatte- indrivning genom offentlig myndighet torde utan någon större svårighet kunna ersättas av en enskild indrivningsverksamhet, för vilken andra rättsliga åtgärder, bl. a. betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen, kunna i sista hand anlitas.
Departementschefen fann ej heller eljest ”tillräckligt motiverat att, ens såsom en övergång, bibehålla någon del av den statliga regleringen av de mosaiska församlingarna. På grund härav föreslogs, att vad som gällde om skyldighet att tillhöra mosaisk församling, om förpliktelse för annan än medlem att betala avgift till sådan församling, om utmätning för ut- skylder eller böter och om besvär över församlingsstämmas eller försam- lingsfullmäktiges beslut skulle upphöra att gälla. I propositionen begärdes riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om upphävande av vad som i angivna hänseenden gällde i fråga om de mosaiska församlingarna.
Sedan vederbörande utskott biträtt departementschefens uttalanden be- träffande de mosaiska församlingarna och tillstyrkt, att Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdade en författning med det innehåll som före- slagits (särskilda utskottets utl. 1951:1), biföll riksdagen utskottets hem- ställan i denna del.
KAPITEL 3
Den kyrkliga beskattningen i A-läget
A. Inledande anmärkningar
Såsom förut nämnts har utredningen avsett att för A—läget upptaga refor- mer som ej ändrar grunderna för relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Utredningen har sålunda för A-läget förutsatt bl. a. att kyrkan skall åtnjuta beskattningsrätt eller därmed jämförlig förmån. De reformer, som i detta läge kunde aktualiseras, skulle i betydande utsträckning inriktas på de kyrkliga organen.
Frågor som avser reformer rörande de kyrkliga organen behandlas av utredningen i annat sammanhang. Tydligt är emellertid att vissa reformer av sådan art skulle kunna få genomgripande betydelse för den kyrkliga beskattningen. Detta skulle framför allt bli fallet om, såsom vid olika tillfällen ifrågasatts, beslutanderätten i församlings ekonomiska ange- lägenheter överföres till den borgerliga kommunen. Även andra organisa- toriska förändringar, såsom tillskapandet av nya kyrkliga organ på riks- planet, kan aktualisera nya regler om den kyrkliga beskattningen. Oavsett vilka reformer som genomföres i fråga om de kyrkliga organen knyter sig intresset särskilt till den i den allmänna debatten uppmärksammade frågan om beskattning av dem som ej är medlemmar av Svenska kyrkan, nämligen dels fysiska personer vilka utträtt ur eller eljest står utanför Svenska kyrkan, dels juridiska personer.
B. Beskattningen av fysiska personer som ej tillhör Svenska kyrkan
Utredningen har i det föregående (s. 239 ff.) redogjort för gällande regler om skattelindring för dem som ej tillhör Svenska kyrkan, innebärande att dessa befrias från 40 procent av församlingsskatten. Att de som står utan— för Svenska kyrkan likväl har att erlägga viss församlingsskatt har, såsom förut nämnts, motiverats med att kyrkan handhar även angelägenheter av borgerlig natur, till vilka samtliga skattskyldiga bör bidraga. Det torde inte råda några delade meningar om att denna motivering i och för sig är håll- bar. Den kritik, som riktas mot gällande lagstiftning, har delvis en mera principiell innebörd.
Sålunda göres gällande, att det från religionsfrihetssynpunkt år otill-
fredsställande att den som ej tillhör Svenskan kyrkan är pliktig att bidraga till verksamhet som bedrives av kyrkan, i all synnerhet som han, i avsaknad av rösträtt och valbarhet i församlingen, saknar möjlighet att inverka på beslut om skattens storlek och om användningen av skattemedlen. Avsak- naden av rösträtt och valbarhet för personer som erlägger församlingsskatt kan därför föranleda erinringar från demokratisk synpunkt. Detta kan leda till att olika åsikter om hur förevarande regler bör vara utformade kan göra sig gällande. Det kan sålunda hävdas, att de av kyrkliga organ handhavda borgerliga angelägenheterna, särskilt folkbokföringen och begravnings- väsendet, angår inte endast medlemmarna av Svenska kyrkan utan samt- liga medborgare och därför bör överflyttas till staten eller de borgerliga kommunerna. Härigenom skulle den principiella grunden för nuvarande skattskyldighet till Svenska kyrkan bortfalla.
Ibland riktas kritiken icke mot det förhållandet, att Svenska kyrkan handhar angelägenheter av borgerlig natur, utan mot utformningen av be- stämmelserna om de enskildas bidrag till denna verksamhet. Det har sålun— da sagts, att den medgivna skattelindringen inte är riktigt avpassad efter fördelningen av församlingarnas kostnader för kyrkliga och borgerliga an— gelägenheter. Emellanåt ifrågasättes om en generell procentuell skattelind— ring överhuvudtaget kan tillgodose krav på att de som ej tillhör Svenska kyrkan inte skall behöva bidraga till kyrkans religiösa verksamhet.
De skäl, som kan tala för eller emot att de borgerliga angelägenheter som nu handhaves av församlingarna _ särskilt folkbokföringen och begrav- ningsväsendet _— överföres till borgerliga organ, behandlas av utredningen i annat sammanhang. Om staten eller de borgerliga kommunerna blir huvudmän för dessa uppgifter samt Svenska kyrkan och dess organ således får handha uteslutande kyrkliga angelägenheter, är det inte motiverat att andra än Svenska kyrkans medlemmar skall vara skyldiga att bidraga till kyrkans verksamhet. Visserligen kan hävdas att Svenska kyrkan även i sådant fall kommer att bedriva verksamhet, t. ex. genom ungdoms- vård, studieverksamhet och tillhandahållande av samlingslokaler, som bör understödjas av det allmänna. Kyrkan kommer dock i detta hänseende inte att principiellt skilja sig från många andra organisationer, vilka bedriver en i många avseenden samhällsnyttig verksamhet. Sådana organisationer kan komma i åtnjutande av särskilda bidrag från stat och kommun för dylik verksamhet.
Skulle Svenska kyrkan behålla en väsentlig del av de uppgifter av borgerlig natur, vilka den nu handhar, är därmed inte heller givet att denna verksamhet skall finansieras på samma sätt som nu sker. En möjlighet är att bidrag utgår från staten eller de borgerliga kommunerna med belopp som kan anses motsvara församlingarnas kostnader för folkbokföring, be- gravningsväsen eller andra angelägenheter av borgerlig natur som omhän- derhaves av församling. Under sådana förhållanden skulle, liksom för det
fall att ifrågavarande uppgifter övertages av staten eller den borgerliga kommunen, församlingsskatt inte behöva uttagas av dem som ej tillhör Svenska kyrkan. I själva verket skulle medlemmarnas bidrag till kyrklig verksamhet då rättsligt sett få karaktär av medlemsavgifter och inte av skatt.
Att enbart genom modifiering av gällande regler om skattelindring ernå en från ekonomisk synpunkt helt rättvis fördelning av församlingsskatten torde icke vara praktiskt genomförbart. Detta beror dels på att det är för— enat med betydande svårigheter att beräkna hur stor del av en församlings utgifter som belöper på handhavandet av uppgifter av borgerlig natur, dels ock på att det knappast torde vara möjligt att differentiera skattelindringen med hänsyn till förhållandena i varje särskild församling.
Enär utredningen enligt sina direktiv inte har att framlägga några för- slag till ny lagstiftning, har utredningen inte ansett sig ha anledning att göra någon särskild undersökning av hur de medel, som inflyter genom kyrklig uttaxering, fördelas på utgifter av olika slag. Utredningen har i det föregående redogjort för resultaten av den undersökning som företogs av 1950 års dissenterska-tteutredning. Sannolikt skulle det vara möjligt att ge- nom en mera omfattande undersökning än den dissenterskatteutredningen hade möjlighet att genomföra få en säkrare grund för bestämmandet av skattelindringens storlek. Av dissenterskatteutredningens undersöknings- resultat framgår emellertid, att förhållandena är olika i skilda försam- lingar och att ett för hela riket uträknat medeltal därför inte kan ge alla som står utanför Svenska kyrkan en fullt rättvis skattelindring. En sådan skulle kunna genomföras endast genom en långtgående differentiering så- lunda, att inom varje församling och pastorat årligen med ledning av ut- gifts- och inkomststat beräknades hur stor andel av utgifterna som belöpte på kyrkliga ändamål. En tänkbar möjlighet är också att i församlingens budget utgifterna för borgerliga och kyrkliga ändamål hålles isär och att utdebiteringen för borgerliga ändamål fastställes av församlingen efter sam- råd med den borgerliga kommunen, varefter denna utdebitering ingår i den borgerliga kommunens stat.
Om kostnaderna för församlings uppgifter av borgerlig art kunde på ett eller annat sätt fixeras, skulle man kunna tänka sig att den skatt, som erfordrades för täckande av dessa kostnader, utdebiterades med ett för en längre tidsperiod bestämt antal ören för skattekrona. Beslut om utgifter för kyrkliga ändamål skulle i så fall inte påverka skatten för dem som ej tillhör Svenska kyrkan, och kyrkomedlemmarnas bidrag till täckan- de av dessa utgifter skulle även då få karaktär av medlemsavgifter och inte av skatt.
Ehuru utredningen ej ansett sig ha anledning att mera ingående under- söka möjligheterna att, med bibehållande av nuvarande beskattningssystem, differentiera skattelindringen på ett för de skattskyldiga mera rättvist sätt,
synes det utredningen sannolikt att skattelindringen av praktiska skäl måste vara i huvudsak generell. Detta utesluter givetvis inte att man, efter nya undersökningar om kostnadsfördelningen, kan fastställa ett annat procenttal för skattelindringen än det nu gällande.
Vad som anförts i det föregående hänför sig till församlingsskatten. Invändningar kan emellertid resas även mot att medel som inflyter genom den statliga beskattningen tages i anspråk för kyrkliga ändamål. De som ej tillhör Svenska kyrkan erhåller inte någon lindring vid den statliga be- skattningen, och det är av olika skäl inte möjligt att genomföra en skatte— lindring liknande den som förekommer vid den kommunala beskattningen. Eftersom statsverkets kostnader för kyrkliga ändamål bestrides genom anslag på riksstaten, belastar dessa kostnader inte någon viss skatteform. På grund härav kan även den, som inte erlägger statlig inkomstskatt, sägas bidraga till ifrågavarande kostnader om han t. ex. endast erlägger allmän varuskatt.
Det torde vidare vara förenat med betydande svårigheter att beräkna i vilken omfattning statsmedel tages i anspråk för kyrkliga ändamål, även om det synes vara ställt utom tvivel att kostnaderna utgör endast en ringa bråkdel av samtliga statsutgifter. För de statliga organ, som handlägger kyrkliga ärenden, utgör dessa oftast en obetydlighet i jämförelse med orga- nens verksamhet i övrigt. Vissa organ med uteslutande kyrkliga uppgifter, såsom kyrkomötet och domkapitlen, finansieras dock med statsmedel. En inte obetydlig post utgör de skatteutjämningsbidrag som utgår inte endast till de borgerliga utan också till de kyrkliga kommunerna. Vidare är att märka den i en annan del av detta betänkande (s. 73) nämnda ersättningen av statsmedel för tionde som indragits till statsverket.
Delade meningar kan göra sig gällande i frågan, i vad mån medlemmarna av Svenska kyrkan bör ensamma svara för kostnaderna för de statliga organens handläggning av kyrkliga ärenden. Om ett statligt organ tar be- fattning med dylika ärenden för att det allmänna därigenom skall få till- fälle att utöva kontroll över verksamheten inom kyrkan eller förvaltningen av kyrklig egendom, kan det ifrågasättas om inte kostnaden därför bör bestridas av samtliga skattskyldiga, liksom i allmänhet är fallet när staten utövar kontroll över organisationer och enskilda. I den mån Svenska kyrkan och dess medlemmar anses böra ensamma svara för kostnaderna för handläggning av kyrkliga ärenden — vilket kan göras gällande i varje fall när det gäller kyrkliga förvaltningsuppgifter — skulle ersättning kunna utgå ur kyrkofonden. Därigenom skulle man tydligen kunna undgå att skattskyldiga, som ej är medlemmar av Svenska kyrkan, bidrar till dylika kostnader.
Såsom närmare utvecklats i utredningens betänkande angående kyrklig förvaltning är det tänkbart att reglerna om medlemskap i Svenska kyrkan
kan förändras även i ett A-läge. Utredningen har därvid uttalat bl.a., att det vid ett statskyrkosystem får anses naturligt att de grundläggande reg- lerna för medlemskapet meddelas genom någon form av statlig lagstiftning. Om skatt eller liknande bidrag skall uttagas för kyrkliga ändamål, måste även reglerna därom meddelas genom lagstiftning. Det är i och för sig möj- ligt att göra bidragsskyldigheten oberoende av medlemskapet t. ex. på det sättet, att sådan skyldighet åvilar endast dem som särskilt åtagit sig att utge bidrag oberoende av deras medlemskap i kyrkan.1 Genom en sådan kon- struktion skulle man möjligen kunna undgå de komplikationer som eljest skulle kunna uppkomma därest kyrkan skulle vilja använda sig av ett uti- från teologiska överväganden utformat medlemsbegrepp, som staten inte anser sig kunna acceptera såsom grund för bidragsskyldighet.
Att på angivet sätt helt frigöra bidragsskyldigheten från medlemskapet skulle emellertid säkerligen te sig som en egendomlig konstruktion. Man lär därför kunna utgå från att medlemskapet i princip får bli konstitueran— de för bidragsskyldigheten. Detta utesluter inte att någon kategori av med- lemmar, t. ex. barn, kan undantagas. Frågan om bidragsskyldighet för barn kan synas ha mindre betydelse, eftersom barn mera sällan har beskatt- ningsbar inkomst.
C. Beskattningen av juridiska personer
Om man hyser den uppfattningen, att det är en allmän samhällelig ange- lägenhet att vidmakthålla Svenska kyrkans verksamhet, ter det sig natur- ligt att, i likhet med dissenterlagskommittén, anse att lindring i skattskyl- digheten bör medges endast på skäl som närmast har samband med den enskildes personliga förhållanden till Svenska kyrkan och därvid i främsta rummet på ett hänsynstagande till religions- och samvetsfrihetens krav.2 Sådana skäl kan beträffande de juridiska personerna åberopas endast i undantagsfall, såsom t. ex. när det gäller fåmansbolag och vissa dödsbon.
Anser man däremot att Svenska kyrkan är ett trossamfund i den me- ningen, att dess församlingar består av enskilda personer, synes det in- konsekvent att juridiska personer skall, i likhet med medlemmarna, ge- nom församlingsskatten bidraga även till kyrkans religiösa verksamhet. Dock kan möjligen även utifrån denna uppfattning delade meningar göra sig gällande i fråga om vissa juridiska personers bidragsskyldighet. Detta sammanhänger med att begreppet juridisk person är en konstruktion som skapats med sikte närmast på andra rättsliga relationer än dem om vilka här är fråga. I vissa fall, såsom t. ex. i fråga om aktiebolag vars samtliga aktier äges av en fysisk person, skulle det kunna påstås vara orealistiskt att
1 Såsom framgår av vad utredningen inledningsvis anfört (s. 231) skulle benämningen skatt vara missvisande, om bidrag utgår endast av medlemmar eller endast av dem som på annat sätt åtagit sig att utge bidrag. 5 SOU 1949: 20 s. 333.
bestämma bidragsskyldigheten på annat sätt för den juridiska personen än för den som har ett bestämmande inflytande över den juridiska personen.
Såsom förut nämnts (s. 244) uttalade dissenterlagskommitte'n, att det med hänsyn till innehållet i bestämmelserna om beskattning av dödsbo skulle kunna göras gällande, att oskift dödsbo efter person, som ej tillhört Svenska kyrkan, borde erhålla lindring i den skatt som påföres på grund av taxe- ring året efter dödsfallet; den beskattade inkomsten består ju då till större eller mindre del av den avlidnes inkomst. Därest juridiska personer i prin- cip befrias från erläggande av församlingsskatt, skulle på motsvarande sätt kunna göras gällande att dödsbo efter person som tillhört Svenska kyr- kan ej borde befrias från erläggande av församlingsskatt vid taxeringen året efter dödsfallet. Dissenterlagskommittén stannade för att låta kom- mitténs principiella skäl _ alltså de som talade mot skattelindring — väga tyngst samt ansåg även böra beaktas, att ett medgivande av skattelindring endast beträffande det första året efter dödsfallet skulle tekniskt kompli— cera förfarandet. Dylika komplikationer skulle tydligen också inträda för den händelse dödsbon såsom huvudregel vore befriade från erläggande av församlingsskatt men undantag skulle göras för taxeringen året efter döds— fallet, därest den avlidne varit medlem av Svenska kyrkan.
En särställning när det gäller skattskyldighet till Svenska kyrkan intar religiösa sammanslutningar av personer, som står utanför Svenska kyrkan, samt stiftelser med ändamål att främja religiös verksamhet utom kyrkan. Dylika rättssubjekt åtnjuter i stor utsträckning skattefrihet, och dissenter- lagskommittén fann därför ej erforderligt att för deras vidkommande före— slå särskild lindring i skyldigheten att erlägga skatt till Svenska kyrkan.
Utredningen redogör i en annan avdelning av detta betänkande (s. 318 ff.) närmare för gällande bestämmelser om beskattningen av trossamfund. På grund av dessa bestämmelser, vilka innebär bl. a. att ovannämnda trossamfund och stiftelser vid den kommunala beskattningen ej är skatt- skyldiga för inkomst av kapital, är trossamfunden och av dessa förvaltade fonder i stor utsträckning befriade från att erlägga församlingsskatt. Skatt- skyldighet föreligger emellertid t. ex. för avkastningen av förmögenhet som placerats i hyresfastighet och för inkomst av förlag'sverksamhet. Från religionsfrihetssynpunkt kan erinringar göras mot att inkomster, vilka är avsedda att användas för religiös verksamhet utom Svenska kyrkan, be- lastas med församlingsskatt som tages i anspråk för andra än borgerliga uppgifter. Även om nuvarande regler bibehålles såtillvida oförändrade, att juridiska personer regelmässigt anses vara skyldiga att erlägga full för- samlingsskatt, torde det dock vara i princip möjligt att göra undantag för vissa rättssubjekt, så att andra trossamfund än Svenska kyrkan samt stif- telser för religiösa ändamål utom Svenska kyrkan kommer i åtnjutande av samma skattelindring som medges för fysiska personer vilka ej tillhör Svenska kyrkan.
Vad utredningen i det föregående anfört om skattskyldigheten för juri- diska personer avser skyldigheten att bidraga till Svenska kyrkans religiösa verksamhet. Givetvis bör juridiska personer i likhet med andra rättssubjekt utge bidrag till de borgerliga angelägenheter som handhaves av kyrkan.
D. Betydelsen av organisatoriska förändringar
Om beslutanderätten i församlings ekonomiska angelägenheter överföres till den borgerliga kommunen, bortfaller tydligen grunden för den kritik som nu riktas mot att de som står utanför Svenska kyrkan ej äger deltaga i beslut rörande församlings borgerliga angelägenheter. Emellertid skulle mot en sådan ordning i stället kunna invändas, att den skulle medföra att personer som ej är medlemmar av Svenska kyrkan finge deltaga i be— slut som rör uteslutande kyrkliga angelägenheter. De synpunkter som kan anföras i denna fråga redovisas utförligare i utredningens betänkande an- gående kyrklig förvaltning.
Ett överförande av beslutanderätten i församlings ekonomiska angelä— genheter till den borgerliga kommunen skulle medföra den fördelen, att man kunde få en jämnare utdebitering i kommuner med flera försam- lingar. Däremot skulle en sådan reform knappast i och för sig underlätta genomförandet av en mera rättvis beskattning av dem som står utanför Svenska kyrkan. För att så skall kunna ske förutsättes att man i samband med fastställandet av utgifts- och inkomststat kan beräkna storleken av utgifterna för rent kyrkliga ändamål och på grundval av dessa beräkningar fastställa en särskild utdebitering för dem som ej tillhör Svenska kyrkan.
En jämnare utdebitering i kommuner med flera församlingar kan också ernås genom att församlingar i större utsträckning bildar samfälligheter. Samfällighetsbildning kan i vissa fall vara önskvärd även från kyrklig syn- punkt, eftersom man därigenom kan få mera bärkraftiga enheter.
Även andra organisatoriska förändringar inom ramen för A-läget kan, såsom förut antytts, bli av betydelse för den kyrkliga beskattningen. För närvarande finansieras den kyrkliga verksamheten på stifts- och rikspla- nen på flera olika sätt: via kyrkofonden, med direkta anslag från försam- lingarna, med statsmedel och med frivilligt insamlade medel. Inrättandet av en centralstyrelse för kyrkan samt en fastare organisation även av den kyrkliga verksamheten på stiftsplanet kan föranleda att nya regler om finansieringen av verksamheten på riks- och stiftsplanen blir erforderliga. Att låta denna verksamhet vara helt beroende av frivilliga anslag från för- samlingarna eller av insamlade medel kan visa sig vara en mindre till— fredsställande lösning.
En tänkbar möjlighet är att införa någon form av stiftsskatt eller riks- skatt för täckande av kostnaderna för verksamheten på stifts- och riks-
planen. Vid stiftsskatt skulle ett beslutande organ (stiftsting eller motsva— rande) kunna besluta om beskattning av kyrkans medlemmar. Denna skatt kunde täcka inte endast kostnaderna för stiftets organ utan också stiftets bidrag till riksorganen. På motsvarande sätt skulle vid riksskatt kyrko- mötet eller någon på annat sätt sammansatt representation kunna besluta om skatt för verksamheten såväl inom den centrala kyrkoorganisationen som i de olika stiften. Det är också i och för sig tänkbart att uppbära så- väl riksskatt som stiftsskatt.
För att inte ett system med riksskatt eller stiftsskatt skulle bli alltför komplicerat från uppbördsteknisk synpunkt skulle det sannolikt bli nöd- vändigt att debitera sådan skatt efter samma grunder som gäller för för- samlingsskatten och alltså påföra de medlemmar av Svenska kyrkan, vilka har att erlägga församlingsskatt, jämväl riks- eller stiftsskatt med det an- tal ören per skattekrona, som kyrkomötet eller vederbörande stiftsorgan beslutat. Av praktiska skäl skulle det måhända vara fördelaktigt att debitera församlingsskatt samt riks- eller stiftsskatt med ett belopp enligt den sam- manlagda utdebiteringen och först vid redovisningen särskilja de olika skat— terna. En sådan debitering skulle kunna ske utan besvär för skattemyn- digheterna, om församlingen vid fastställande av utdebiteringen medräk- nade den av kyrkomötet eller vederbörande stiftsorgan bestämda utdebite- ringen samt, sedan den sammanlagda skatten redovisats till församlingen, utbetalade de belopp som belöper på riks- eller stiftsorganisationen.
Om en riksskatt skulle på angivet sätt uttagas tillsammans med försam- lingsskatten, skulle man tydligen få en motsvarighet till den allmänna kyrkoavgiften, vilken enligt kyrkofondslagen uttages av varje pastorat med ett för varje år fastställt öretal för skattekrona. Vid sådant förhållande lig- ger det nära till hands att även en riksskatt uttages via kyrkofonden så- som en avgift från varje församling med visst öretal för skattekrona. En finansiering över kyrkofonden kan framstå som naturlig med hänsyn till att verksamheten på riks- och stiftsplanen redan nu delvis upprätthålles av medel ur kyrkofonden. Om nu ifrågavarande avgifter skall inbetalas till kyrkofonden synes emellertid vara en huvudsakligen redovisningsteknisk fråga, såvida inte avgifterna skall, i likhet med den allmänna kyrkoavgif— ten, fastställas av Kungl. Maj:t. Därest beslutanderätten utövas av Kungl. Maj:t synes det nämligen inte kunna bli fråga om någon sådan beskatt- ning på riksplanet som här avses.
Att, jämte församlingsskatt och någon form av riksskatt, uttaga en sär- skild stiftsskatt skulle troligen inte vara erforderligt. Även om verksam- heten på stiftsplanet skulle ytterligare utvidgas, skulle det sannolikt vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt finansiera denna verksamhet ge— nom anslag från församlingarna eller ur de medel som inflyter genom en riksskatt. Om detta skulle visa sig icke vara till fyllest, är det i och för sig
tänkbart att man inom varje stift skulle kunna tillsammans med försam- lingsskatten uttaga en särskild avgift till stiftet.
Införandet av någon form av »riksskatt» eller »stiftsskatt» aktualiserar frågan om sammansättningen av de organ, som skulle äga rätt att utdebi- tera medel, och kompetensen för dessa organ. Kyrkomötet har för närva- rande inte några dylika uppgifter, och det är knappast tänkbart att kyrko- mötet i sin nuvarande sammansättning med bl. a. vissa självskrivna leda- möter kan få befogenhet att besluta om utdebitering. Möjligen skulle en så— dan uppgift i stället kunna anförtros åt en representation utsedd av för- samlingarna eller eljest i demokratisk ordning. Liknande synpunkter kan anföras beträffande de beslutande organen på stiftsplanet. Frågor rörande sammansättningen av ifrågavarande organ behandlas även i utredningens betänkande angående kyrklig förvaltning.3
Enär för A-läget förutsättes, att grunderna för relationen mellan staten och kyrkan ej ändras, lär man få utgå från att kompetensen inte endast för församlingarna utan också för riks— och stiftsorgan med beskattningsrätt måste regleras genom lagstiftning. Om bidrag till Svenska kyrkans verk- samhet uttages endast av kyrkans medlemmar, skulle det visserligen, så- som utredningen tidigare angivit, inte bli fråga om någon beskattning i egentlig mening, och en statlig reglering av de kyrkliga organens kompetens skulle då framstå såsom mindre påkallad än vad fallet nu är, med hänsyn till att för närvarande ingen kan, genom att utträda ur Svenska kyrkan, helt undgå att erlägga församlingsskatt. Därest lagstiftningen rörande kom- petensen upphävdes, skulle emellertid grunderna för relationen mellan sta- ten och Svenska kyrkan ändras i så hög grad, att man skulle närma sig ett B-läge med en kyrka som i organisatoriskt hänseende är i viktiga hänse- enden friställd från staten.
Mau torde därför kunna utgå från att uttagande av en riksskatt och/eller stiftsskatt i A-läget förutsätter, att i lag meddelas bestämmelser inte endast om sammansättningen av det organ, som skall besluta om utdebitering, utan också om de ändamål, för vilka skatt får utdebiteras. Om organisationen på stiftsplanet utvidgas utan att medel särskilt utdebiteras för stiftet, aktuali- seras frågan om församlingarna bör få större möjligheter att anslå medel till verksamheten på stiftsplanet eller vederbörande rikskyrkliga organ bör få kompetens att understödja sådan verksamhet.
Förändringar av den kyrkliga organisationen inom ramen för A—läget kan få till följd att frågan om användningen av statsmedel för kyrkliga ändamål kommer i ett annat läge. Inrättandet av en kyrklig centralsty— relse, finansierad med kyrkliga medel, kan sålunda medföra, att statliga organ får i huvudsak endast sådana kyrkliga uppgifter som är att hänföra
3 SOU 1967: 45 s. 278 ff., 284 ff.
till den statliga kontrollen över kyrkans verksamhet och därför kan anses höra bestridas av medel som tillskjutits av samtliga skattskyldiga. Om emellertid kyrkliga förvaltningsuppgifter även i fortsättningen skall hand- havas av statliga organ, torde det vara möjligt att låta kostnaderna därför utgå ur kyrkofonden eller av andra medel som medlemmarna av kyrkan till- skjutit för rikskyrkliga ändamål.
KAPITEL 4
Skatt och andra former av bidrag i B-läget
A. Medlemsbidrag i en fri svensk kyrka och i andra trossamfund
I princip bör givetvis en fri svensk kyrka ha rätt att, liksom andra trossam- fund, själv utforma reglerna om medlemmarnas bidrag till verksamheten. När det gäller att bedöma om staten kan och bör på ett eller annat sätt medverka vid uppbörd av medlemmarnas bidrag, är det emellertid nödvän- digt att taga ställning till hur bidragen kan utformas. Ett sådant ställnings- tagande erfordras för att det skall bli möjligt att avgöra om beskattnings- myndigheterna eller andra statliga organ överhuvud kan medverka. Bi- dragssystemets utformning är också av betydelse för bedömningen av om staten bör, utifrån de intressen staten har att bevaka, ställa sina organ till förfogande.
I detta sammanhang skall redogöras för vilka typer av bidrag från med- lemmarna som är i och för sig tänkbara. Hänsyn tages härvid inte till det förhållandet, att vissa typer av bidrag kan vara av principiella eller upp- bördstekniska skäl mindre väl förenliga med en statlig medverkan. Den tekniska utformningen av en statlig medverkan och de omständigheter av mera principiell natur, som kan tala för eller emot en sådan medverkan, upptages till behandling i följande avsnitt av detta kapitel.
Medlemmarnas bidrag till de fria trossamfunden har berörts i den i det föregående lämnade redogörelsen för medlemsavgifter i ideella föreningar (s. 250 ff.). Såsom nämnts utgår i de flesta fria evangeliska samfund i prin- cip inte några till beloppet bestämda, regelbundna avgifter vare sig från de enskilda medlemmarna till församlingarna eller från församlingarna till distrikts- eller riksorganisation. Dessa samfund baserar sin ekonomi på — förutom inkomster av annat slag — medlemsbidrag vilka från rättslig synpunkt är frivilliga. Medlemskapet anses inte höra vara förknippat med förpliktelser av formell och juridisk art. Religiöst och moraliskt sett är emellertid ett —— ofta betydande _ personligt ansvar av ekonomisk natur förknippat med medlemskapet. Detta ansvar har tagit sig uttryck i ett fri- villigt och, i varje fall i allmänhet, ej regelbundet offrande till församlingen. Numera tillämpas dock i växande omfattning olika former av regelbundet offrande såväl till församlingarna som till verksamhet på distrikts- och riks- planen. Det förekommer härvid att bidragens storlek ställes i relation till
medlemmarnas inkomst. Såsom exempel må nämnas de bidrag, som upp- bäres hos medlemmarna inom pingströrelsen och i viss mån har karaktär av tionde. Det kan emellertid knappast anses föreligga belägg för att utveck— lingen allmänt sett går i riktning mot ett system med fasta medlemsavgifter.
I vissa samfund, såsom romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa försam- lingarna och de mosaiska församlingarna, utgår regelbundna, fixerade av- gifter till samfundet. Åtminstone i de mosaiska församlingarna bestämmes dessa avgifter på liknande sätt som församlingsskatten inom Svenska kyrkan.
Man lär kunna utgå från att Svenska kyrkan, om den skiljes från staten, i stor utsträckning måste finansiera sin verksamhet genom att uttaga be— stämda, periodiska avgifter av sina medlemmar. Att uttaga dylika avgifter — med eller utan statens medverkan — synes inte strida mot den inom Svenska kyrkan rådande uppfattningen om förhållandet mellan kyrkan och dess medlemmar samt kan sägas bygga på en månghundraårig tradition alltsedan medeltidskyrkan skapade ett fast avgiftssystem genom tionden.1
Om Svenska kyrkan vill uttaga bestämda, periodiska avgifter av sina medlemmar, ligger det nära till hands att dessa avgifter bestämmes i över- ensstämmelse med vad som nu gäller för församlingsskatten. Med en sådan utformning skulle medlemsavgift alltså utgå med viss, för alla medlemmar lika stor procent av medlems till kommunal inkomstskatt beskattnings- bara inkomst.2 Från föreningsrättslig synpunkt möter det inte något hin- der att bestämma avgiften på detta sätt, och kyrkan kan, om den själv skall ombesörja debiteringen av medlemsavgifter, erhålla erforderliga upp- gifter om medlemmarnas inkomster från inkomstlängderna, vilka är all- männa handlingar.8
Det är inte otänkbart, att inom en fri kyrka kan framföras önskemål om att den avgiftspliktiga inkomsten skall bestämmas på annat sätt än med utgångspunkt från den vid inkomsttaxeringen bestämda beskattnings— bara inkomsten. Det kan sålunda tänkas att man vill beakta försörjnings— plikt mot barn. Vid inkomsttaxeringen beaktas sådan försörjningsplikt en- dast i speciella fall. Det är också tänkbart att man vid bestämmandet av medlemsavgiftens storlek vill beakta medlems förmögenhet på annat sätt än som sker vid inkomstbeskattningen, vid vilken endast avkastningen
1 Den av biskopsmötet samt styrelserna för Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet tillsatta kyrkoorganisationskommittén har i sitt år 1964 framlagda förslag till stadga för Svenska kyrkan (efter en eventuell skilsmässa från staten) upptagit ett stadgande av innebörd att församlingsmedlemmar skall vara skyldiga att till församlingen betala församlings- avgifter, vilka uttaxeras efter grunder som kyrkomötet fastställer. I motiven till stadgeförslaget uttalas bl. a., att det förefaller naturligt att en fri svensk nationalkyrka tillämpar ett system med fastställda församlingsavgifter för alla sina medlemmar. 2 I motiveringen till det förut nämnda förslaget till stadga för Svenska kyrkan räknar man med att »kyrkoskatt» (församlingsavgifter) skall beräknas på samma sätt som kommunalskatten med en viss procent på den beskattningsbara årsinkomsten. * Jämlikt 2 kap. 8 & tryckfrihetsförordningen är envar också berättigad att, mot fastställd av- gift, erhålla avskrift av allmän handling.
(i fråga om fysiska personer utöver vissa minimigränser) utgör skatteplik- tig inkomst.4 Varje modifikation som medför att den beskattningsbara in- komsten vid inkomsttaxeringen inte kan direkt läggas till grund för avgifts- dcbiteringen skulle emellertid avsevärt försvåra debiteringen, vare sig denna verkställes av kyrkans egna organ eller under medverkan av statliga myn- digheter.
En medlemsavgift, vars storlek är proportionell till medlemmarnas in- komst, kan också beräknas med utgångspunkt från den till statlig inkomst- skatt beskattningsbara inkomsten.5 Att lägga taxeringen till statlig inkomst- skatt i stället för taxeringen till kommunal inkomstskatt till grund för avgiftsdebiteringen skulle få betydelse i olika hänseenden. I fråga om be- skattningsort gäller sålunda särskilda regler enligt förordningen om stat- lig inkomstskatt. Enligt denna förordning (14 5) beskattas skattskyldigs samtliga inkomster i hemortskommunen oberoende av var förvärvskällan är belägen, medan enligt kommunalskattelagen (56—61 55) vissa förvärvs- källors belägenhet i princip är avgörande för till vilken kommun skatt skall utgöras. Detta gäller bl.a. inkomst av fastighet och rörelse, medan inkomst av tjänst och kapital alltid beskattas i hemortskommunen. Om det finns flera församlingar i en kommun, skall fysisk person beskattas i mantals- skrivningsförsamlingen för hela den inkomst, som enligt bestämmelserna om beskattningsort skall beskattas i kommunen. I fråga om beskattning av förvärvskällor i olika församlingar inom samma kommun gäller således beträffande fysiska personer en annan princip än när fråga är om förvärvs- källor i skilda kommuner.
Bland övriga skiljaktigheter mellan den kommunala och statliga inkomst- beskattningen kan nämnas det garantibelopp för fastighet (två procent av taxeringsvärdet), som fastighetens ägare jämlikt kommunalskattelagen (47 5 ) skall upptaga såsom skattepliktig inkomst inom den kommun, där fastigheten är belägen. Reglerna är utformade på sådant sätt, att beskatt- ningen av garantibelopp föranleder höjning av den taxerade inkomsten en- dast då nettointäkten av fastigheten är lägre än garantibeloppet. Så är regelmässigt fallet beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter till följd av att bruttointäkten av sådan fastighet skall upptagas till belopp motsvarande garantibeloppet."
Enligt förordningen om statlig inkomstskatt (4 5 1 mom.) _ men ej enligt kommunalskattelagen _ får från sammanlagda beloppet av den
4 Att märka är dock att förmögenhetslängd, i motsats till inkomstlängd, inte är allmän hand— ling. Debiteringslängd beträffande förmögenhetsskatt är däremot allmän handling. Den beskatt- ningsbara förmögenheten kan beräknas med ledning av debiteringslängden. Det är emellertid att märka att statlig förmögenhetsskatt uttages av fysiska personer endast om den beskattningsbara förmögenheten överstiger 100.000 kronor. 5 De mosaiska församlingarna utgår vid avgiftsdebiteringen från den till statlig inkomstskatt taxerade (i Stockholm beskattningsbara) inkomsten. ** Dock skall bruttointäkten enligt särskilda regler upptagas till högre belopp när taxerings- värdet överstiger 100.000 kronor.
skattskyldiges inkomster avdrag ske för påförda kommunalutskylder. Den- na avdragsrätt vid den statliga inkomstbeskattningen har i huvudsak an— setts betingad av den kommunala utdebiteringens skiftande höjd. Bl. a. till följd härav är skattskyldigs till statlig inkomstskatt taxerade inkomst i re- gel lägre än hans taxerade inkomst enligt kommunalskattelagen.
På grund av bestämmelserna om beskattningsort skulle det måhända; kunna synas fördelaktigare att lägga taxeringen till statlig inkomstskatt till grund för debiteringen av medlemsavgift. Medlem skulle nämligen då få erlägga avgift för all sin inkomst i den församling, där han har sitt hem- vist, medan en tillämpning av kommunalskattelagens regler om beskatt- ningsort kan medföra att medlem i vissa fall får erlägga medlemsavgift endast i annan församling än hemförsamlingen. Förslag har emellertid framlagts om att man, med bibehållande av reglerna om beskattningsort, skall debitera all kommunalskatt i hemortskommunen. Om detta förslag skulle kunna gå att genomföra, kan det bli möjligt att i medlems hemför- samling debitera medlemsavgift på grundval av den enligt kommunalskatte- lagen beskattningsbara inkomsten av förvärvskällor i skilda kommuner.
Tänkbart är vidare att beräkna en medlemsavgift, vars storlek är be- roende av medlems inkomster, på grundval av den honom debiterade stat- liga inkomstskatten. Avgiften skulle då, såsom sker i Västtyskland, kunna bestämmas till en för alla lika procent av den statliga inkomstskatten. Ge- nom att den statliga inkomstskatten är progressiv får med den nu disku- terade anordningen även medlemsavgiften progressiv karaktär. Lämplig- heten av att införa en dylik progressiv medlemsavgift kan dock ifrågasättas. I Västtyskland, där såsom nyss nämnts kyrkoskatten i likhet med den all- männa inkomstskatten är progressiv, har kritik riktats mot att progressivi- teten lett till mycket hög kyrkoskatt för större inkomster. Möjligen skulle dock dylika olägenheter kunna undgås genom att ett »tak» för avgifterna till kyrkan föreskrives, men ett sådant »tak» skulle otvivelaktigt kompli- cera avgiftsuttaget.
Ehuru det, med hänsyn till den nuvarande församlingsskattens utform- ning, kan ligga nära till hands att en fri svensk kyrka önskar uttaga en på liknande sätt bestämd medlemsavgift, bör beröras möjligheten att uttaga en enhetlig avgift, som utgår med i princip samma belopp för alla med- lemmar. Det förefaller sannolikt att en sådan avgift måste bli så låg, att den knappast kan tillgodose församlingarnas olika behov. Även om en Viss differentiering sker, så att mindre bemedlade får erlägga en lägre avgift eller helt befrias, är det möjligt, att en enhetlig avgift skulle bli alltför be- tungande för personer med lägre inkomster och att det därför kan bli er- forderligt att genomföra en mera vittgående differentiering, så att med- lemsavgiftens storlek blir, såsom angivits i det föregående, direkt beroende av inkomsten. En sålunda differentierad avgift skulle dock kunna kombi- neras med en mindre, enhetlig avgift för den händelse det skulle anses önsk-
värt att ge de medlemmar, som ej har »beskattningsbar» (avgiftsgrundande) inkomst, tillfälle att lämna bidrag till kyrkan. Såsom motivering för en så- dan enhetlig avgift har anförts, att den kyrkliga verksamheten kan anses ligga alla kyrkomedlemmar om hjärtat och att den mindre bemedlade kan vara lika benägen som en person med högre inkomster att lämna ett om än ringa bidrag. I Västtyskland förekommer allmänt att kyrkan, förutom den progressiva kyrkoskatten, utan medverkan av staten uttar en låg per- sonell skatt, Kirchgeld, som ofta uppgår till några få mark om året.
Av betydelse för bedömningen av hur debiteringen och uppbörden av medlemsavgifter skall kunna verkställas inom en fri svensk kyrka är vilka kyrkliga organ som skall fastställa och uppbära avgifterna. Såsom uttalats "[ utredningens betänkande rörande den kyrkliga förvaltningen anser sig utredningen kunna i långa stycken bygga på den nuvarande organisationens grund. I det följande utgår därför utredningen från att den nuvarande uppbyggnaden med församlingar, stift och en rikskyrklig enhet med skilda organ för olika arbetsuppgifter kommer att bibehållas.
Medel erfordras givetvis såväl för verksamheten i församlingarna och stiften som för den av kyrkan bedrivna verksamheten på riksplanet, och det är teoretiskt möjligt att på ettvart av dessa tre plan fastställes och uppbäres särskilda avgifter direkt från medlemmarna. Det torde emellertid knappast vara möjligt att rationellt uttaga tre olika avgifter var för sig, och man kan därför räkna med att någon form av samordning i fråga om avgifterna är erforderlig. En samordning kan avse endast uppbörden så- lunda att de sammanlagda avgifterna uppbäres samtidigt och därefter för- delas. En mera långtgående samordning kan ske på det sättet att avgifter— na fastställes och uppbäres på endast ett av planen, t. ex. av församlingen. Om församlingen är pliktig att bidraga till verksamheten inom stiftet och på riksplanet med belopp, som där bestämts, och församlingen således måste beakta dessa bidrag när medlemsavgiften fastställes, blir resultatet i sak detsamma som om särskilda medlemsavgifter utgått till stiften och riks— organisationen. Ett liknande system tillämpas nu i fråga om den s.k. all- männa kyrkoavgiften, som varje pastorat årligen har att inbetala till kyr- kofonden med det öretal Kungl. Maj:t bestämmer. På vissa håll förekom- mer också en särskild avgift (stiftstingsavgift) från församlingarna till verksamheten på stiftsplanet. Denna avgift är emellertid inte obligatorisk-
Enligt det förslag till stadgar för en fri svensk kyrka, som framlagts av den förut nämnda kyrkoorganisationskommittén, skulle de enskilda med-» lemmarna erlägga avgift endast till församlingarna, vilka skulle ha att själva besluta om uttaxeringen av församlingsavgift efter de grunder som kyrko— mötet fastställer. Församlingarna skulle emellertid enligt förslaget vara skyldiga att till stiftet betala stiftsavgift, vilken liksom församlingsavgiftenr skulle uttaxeras efter de grunder som kyrkomötet fastställer. Stiften skulle
sedan vara pliktiga att — likaledes enligt grunder som kyrkomötet fast- ställt — erlägga allmän kyrkoavgift till kyrkofonden. I förslaget förutsättes, att kyrkofondens medel skulle, enligt av kyrkomötet fastställd stat, an- vändas dels till verksamheten på riksplanet dels ock till avgiftsutjämning i församlingarna, pastoraten och stiften.
Inom landsomfattande organisationer av skilda slag med lokalföreningar på olika håll i landet förekommer det ofta att avgiftssystemet är utformat på ett sätt som i princip överensstämmer med det av kyrkoorganisations- kommittén föreslagna. Lokalföreningarnas bidrag till distrikts- och riks- organisationer kan dock bestämmas på olika sätt. Bidraget kan t. ex. utgå som en percapitaavgift, med visst belopp för varje lokalförening eller med viss procent av de till lokalföreningen influtna medlemsavgifterna.
När en landsomfattande organisation endast i mindre omfattning decen- traliserat sin verksamhet, förekommer ofta att medlemsavgifterna bestäm- mes av riksorganisationen och beräknas på samma sätt för alla medlem- mar, oberoende av till vilken lokalförening eller lokalavdelning dessa är anslutna. Bidrag till de lokala organisationernas verksamhet kan bestäm— mas på olika sätt, t. ex. till visst belopp för varje medlem eller lokalavdel- ning eller också, efter en mera diskretionär prövning, till det belopp som varje lokalavdelning anses behöva för sin verksamhet.
Inom vissa landsomfattande sammanslutningar förekommer inte några bestämda bidrag från de lokala föreningarna till verksamheten på distrikts- och riksplanen. Så är, som förut nämnts, fallet i åtskilliga fria samfund, där bidragen från de enskilda medlemmarna och församlingarna till di- strikts- och riksorganisationerna är i princip frivilliga.
Enär tyngdpunkten av verksamheten inom Svenska kyrkan är förlagd till församlingsplanet och församlingarna nu i kraft av sin beskattnings- rätt själva handhar sina ekonomiska angelägenheter, finns anledning räkna med att en fri kyrka skulle önska bibehålla församlingarnas självständig— het i detta hänseende åtminstone så till vida, att det får ankomma på varje församlings beslutande organ att, enligt grunder som angivits i stadgar för Svenska kyrkan och dess församlingar, bestämma medlemsavgiften till församlingen. Svenska kyrkan är nu —— trots att lagregler därom i stor ut— sträckning saknas —— tämligen fast organiserad på stifts— och riksplanen, och det är föga troligt att behovet av en fast organisation skulle anses vara mindre inom en fri kyrka. Bl. a. med hänsyn härtill förefaller det mindre sannolikt, att man inom kyrkan skulle anse det vara till fyllest att verksam- heten på stifts- och riksplanen finansieras med uteslutande frivilliga bi- drag från församlingarna eller de enskilda medlemmarna. Det synes därför ligga närmare till hands att storleken av bidragen till denna verksamhet bestämmes av stifts- och riksplanens beslutande organ eller av ettdera av dessa enligt grunder som angives i stadgarna, därvid maximering av för- samlingarnas bidrag kan föreskrivas.
Vad nu sagts utesluter inte, att det kan befinnas önskvärt att avgifterna i deras helhet beslutas och uppbäres på stifts- eller riksplanet i stället för av församlingarna. Detta kan anses påkallat med hänsyn till den pågående starka utvecklingen av Svenska kyrkans verksamhet på riks- och stifts— planen. Det kan också bl. a. av praktiska skäl anses lämpligt, att lika stor avgift uttages i hela landet eller i varje fall inom samma stift. Om beslutan— derätten förlägges till stiften, kan verksamheten i församlingarna finansie- ras genom anslag som bestämmes av stiftens beslutande organ. För att inte upphäva församlingarnas självstyrelse i ekonomiskt avseende kan i stål- let från stiften till församlingarna överlämnas vad som influtit därifrån efter avdrag för vad som behövs för stiftens egna utgifter, för avgiftsutj äm- ning och för verksamheten på riksplanet. Församlingarnas ställning kan stärkas genom att de erhåller rätt att för egen räkning upptaga andra av- gifter. En sådan anordning synes i Västtyskland ha vunnit den största an— slutningen. Detta sammanhänger med att kyrkorna där har beskattningsrätt och att det visat sig nödvändigt att tillämpa en enhetlig skattesats. Det må dock framhållas, att i Sverige ett överflyttande av beslutanderätten i fråga om avgifter till stifts— eller riksplanet skulle kunna uppfattas som en bety- dande inskränkning av församlingarnas självständighet, särskilt med hän— syn till att beskattningsrätten alltid tillkommit församlingarna.
B. Olika former för medverkan av staten
Inledande anmärkningar
När det gäller att taga ställning till frågan om statens medverkan vid ut- tagande av medlemsavgifter kan de principiella synpunkter, som anföres i ett följande avsnitt av framställningen (s. 300 ff), bli av avgörande betydel- se. Utredningen har emellertid ansett erforderligt att först, såsom en bak- grund till nämnda synpunkter, lämna en redogörelse för de olika former som är tänkbara när det gäller statlig medverkan. Denna redogörelse avser sär- skilt de uppbördstekniska förutsättningarna för sådan medverkan.
Med statlig medverkan avser utredningen i detta sammanhang inte sådan medverkan, som enligt allmänna rättsregler står till buds för alla organisa- tioner och i övrigt för envar, utan en i särskilda former anordnad medverkan som är mera omfattande och långtgående. Om en gäldenär inte frivilligt er- lägger vad borgenären har att fordra, kan borgenären vända sig till allmän domstol för att få sin fordran domfäst samt därefter med stöd av domen hos exekutionsmyndighet söka utmätning för fordringen. Om utmätningen ej ger resultat, har borgenären möjlighet att genom ett av offentlig myndighet anordnat konkursförfarande söka få betalning för sin fordran. Såsom nämnts i annat sammanhang kan förening på detta sätt uttaga medlemsavgift av sina medlemmar. För indrivning av fordringar kan således alltid påkallas medverkan av de myndigheter åt vilka dylika uppgifter anförtrotts jämlikt
lag. Myndigheternas medverkan är emellertid förenad med kostnader. Bor- genären har sålunda att erlägga vissa avgifter till statsverket. Vidare är han nödsakad antingen att själv nedlägga arbete på att föra talan vid domstol och påkalla utmätning eller också att anlita biträde av advokat eller annan. Bor- genären måste själv slutligen svara för dessa kostnader, om gäldenären inte äger tillgång till gäldande av kostnaderna.7
De möjligheter, som envar har att påkalla medverkan av statliga myndig- heter för indrivning av fordringar, skulle givetvis, utan att särskilda före- skrifter därom meddelades, stå till buds också för en fri svensk kyrka när det gäller att indriva medlemsavgifter.
Den medverkan av statliga myndigheter, som nu nämnts, avser endast indrivningen. När det gäller debiteringen och uppbördenB har en enskild fordringsägare regelmässigt inte någon möjlighet att erhålla bistånd av of- fentlig myndighet.
En medverkan av staten kan avse såväl debitering som uppbörd och indriv- ning av medlemsavgifter eller endast ett eller två av dessa tre moment. En omfattande medverkan sker om avgifterna debiteras, uppbäres och indrives tillsammans med de allmänna skatterna. Staten kan också medverka i mind— re omfattning, t. ex. på det sättet att de statliga skattemyndigheterna endast biträder med debiteringen av medlemsavgifter, vilka bestämmes på grund- val av medlemmarnas inkomst, genom att räkna ut avgifternas belopp med ledning av inkomstlängderna.
Statens medverkan kan vara av rättslig art exempelvis sålunda, att tros- samfunds restlängd över oguldna avgifter genom lagstiftning godkännes såsom exekutionstitel och utmätning således kan ske utan att fordringen blivit domfäst. I det nyssnämnda exemplet rörande biträde med debitering- en skulle statens medverkan kunna vara av såväl praktisk som ekonomisk art eller av enbart praktisk natur, beroende på om vederbörande trossam- fund skulle ersätta staten kostnader för det utförda arbetet. Medverkan kan också vara av uteslutande ekonomisk art, t. ex. i den formen att trossam-
7 Här bortses från bestämmelserna i lagen om fri rättegång, som dock ej gäller juridiska per- soner. ” Termen debitering användes i uppbördsförordningen såsom benämning på de åtgärder, ge- nom vilka skattemyndighcterna — i allmänhet på grund av taxering — med ledning av skatte- tabeller, beslut om utdebitering m. m. fastställer beloppet av skatt och vissa allmänna avgifter som skattskyldig har att erlägga. I överensstämmelse härmed avses i allmänhet med uttrycket debitering av medlemsavgift de åtgärder, genom vilka medlem påföres avgift på grundval av bestämmelser i stadgar, beslut av föreningsstämma etc. — Med uppbörd av skatt avses i upp- bördsförordningen den betalning av skatt som sker på föreskrivet sätt under uppbördstermin eller under därpå följande särskild respittid. De åtgärder som därefter vidtages, benämnes i upp- bördsförordningen indrivning. Vid indrivningen av skatt användes, om det är erforderligt, ut- mätning eller införsel i lön såsom tvångsmedel; även konkurs kan ifrågakomma. När fråga är om medlemsavgifter synes gränsdragningen mellan uppbörd och indrivning inte vara fullt klar i det allmänna språkbruket. I denna framställning avses med uppbörd av medlemsavgift icke blott de åtgärder som vidtages för att medlemmarna skall erlägga avgifter före förfallotidens utgång utan även de inkasseringsåtgärder som kan förekomma därefter utan att tvångsmedel tillgripes. Indrivningen anses ha begynt när talan om utfående av medlemsavgift väckes vid domstol. När medlemsavgift förutsättes skola uttagas i samma ordning som skatt, användes emellertid upp-
bördsförordningens terminologi.
funden erhåller avgiftsfria avskrifter av inkomstlängderna, med ledning av vilka de själva debiterar medlemsavgifter."
När utredningen i det följande redogör för olika tänkbara former av sta— tens medverkan, upptages först till behandling ett sådant omfattande bistånd som skulle innebära att medlemsavgifter uttages tillsammans med de all- männa skatterna. Även ett dylikt bistånd kan utformas på principiellt olika sätt. Det är sålunda i och för sig tänkbart, att avgifter uttages inte endast av de personer, vilka är medlemmar av Svenska kyrkan och andra trossam- fund som önskar sådant bistånd, utan också av övriga skattskyldiga. Vad som inflyter från dessa övriga skattskyldiga skulle kunna tänkas bli använt för något allmänt och från religiös synpunkt neutralt ändamål. Detta skulle in- nebära att man införde ett slags »ersättningsskatt» eller »kollektiv skatte- återbäring», varom talats i det föregående (5. 245). Enär i sådant fall ingen skulle kunna genom att utträda ur trossamfund undgå att betala avgift, skulle avgifterna i enlighet med vad förut sagts få karaktär av skatt (s. 231 ). Det rättmätiga i en dylik skatteform kan ifrågasättas, och såsom förut nämnts har förslag om införande av en sådan skatt tidigare avvisats (s. 247 f.). Om avgifterna däremot uttages endast av dem som är medlem- mar av samfund, i vilka rätt till fritt utträde föreligger, skulle det inte bli fråga om någon beskattning, även om formerna för uppbörden och indriv— ningen möjligen skulle kunna vara ägnade att inge de avgiftsskyldiga den föreställningen att medlemsavgifterna är av samma karaktär som skatterna.
Utredningen har i det föregående (5. 245 f.) redogjort för 1950 års dissen- terskatteutrednings förslag rörande ett slags ersättningsskatt (>>kollektiv skatteåterbäring»), innebärande att av alla skattskyldiga skulle uttagas en skatt som skulle fördelas sålunda, att vad som kunde anses ha influtit från medlemmar av trossamfund skulle fördelas mellan samfunden på grundval av dessas medlemsantal samt att återstoden skulle användas för sociala och kulturella ändamål. En sådan skatteform är i och för sig tänkbar även i B-läget. Eftersom möjligheterna att genomföra en dylik skatt belysts genom dissenterskatteutredningens förslag, saknar kyrka—statutredningen anled- ning att ytterligare uppehålla sig vid denna skatteform. Utredningen utgår därför i det följande från att statens medverkan skulle avse endast bidrag från medlemmar av Svenska kyrkan och eventuellt andra trossamfund samt att bidragen således rättsligt sett skulle ha karaktär av medlemsavgifter och inte av skatt.
Såsom förut anförts kan medlemsavgifterna till en fri svensk kyrka vara antingen enhetliga sålunda, att de utgår med i princip samma belopp för alla medlemmar, eller också differentierade. En kombination av enhetliga och differentierade avgifter är också tänkbar. En differentiering med hänsyn till medlemmarnas ekonomiska förhållanden kan, såsom utvecklats i det före—
” Enär inkomstlängd är allmän handling, är envar berättigad att mot stadgad expeditionsav- gift erhålla avskrift av sådan längd (2 kap. 8 5 tryckfrilietsförordningen).
gående, ske på flera olika sätt. Avgifterna kan vara proportionella eller pro- gressiva, och en debitering på grundval av taxeringen kan anknytas antingen till den beskattningsbara inkomsten enligt kommunalskattelagen eller till den beskattningsbara inkomsten enligt förordningen om statlig inkomst- skatt. För att belysa de problem, som är förenade med en statlig medverkan vid uttagande av medlemsavgifter, synes det emellertid inte vara erforderligt att behandla alla de olika, mer eller mindre realistiska alternativ som är i och för sig tänkbara när det gäller en differentiering av medlemsavgifterna.
Utredningen har med hänsyn till vad nu anförts begränsat framställningen i det följande till att avse, förutom en enhetlig avgift, en differentierad med- lemsavgift som i likhet med församlingsskatten är proportionell och debite- ras på grundval av taxeringen till kommunal inkomstskatt.
Medlemsavgifterna debiteras, uppbäres och indrives tillsammans med de allmänna skatterna
En förutsättning för att medlemsavgifterna till en fri svensk kyrka skall kunna uttagas tillsammans med skatterna är, att sättet för debitering, upp- börd och indrivning av avgifterna smidigt och enkelt infogas i det statliga upphördssystemet. Detta synes kunna ske genom att avgifterna uttages på i huvudsak samma sätt som den nuvarande församlingsskatten. Man skulle då i stora drag kunna förfara på följande sätt.
Församlingarna måste, för att kunna fastställa utdebiteringen, ha upp- gifter om avgiftsunderlaget, d.v.s. församlingsmedlemmarnas senast fast- ställda beskattningsbara inkomst. Om folkbokföringsmyndigheterna, på mot- svarande sätt som nu sker, registrerar uppgifter om vilka personer som till- hör Svenska kyrkan, torde det vara möjligt att med hjälp av datamaskinerna räkna ut avgiftsunderlaget. Sedan församlingarna fastställt utdebiteringen, lämnar de uppgift härom till skattemyndigheterna. Medlemsavgifterna utta- ges därefter preliminärt, vilket innebär bl. a., att de skattetabeller, vilka an- vändes vid verkställande av skatteavdrag hos dem som erlägger preliminär A-skatt, upprättas med utgångspunkt från att även medlemsavgift skall er- läggas. Även de som ej tillhör Svenska kyrkan blir således preliminärt på- förda medlemsavgift. I samband med debiteringen av slutlig skatt debiteras medlemsavgift dem som är medlemmar av Svenska kyrkan, medan de, som ej har att erlägga medlemsavgift, i form av överskjutande preliminärskatt kan återfå vad de erlagt för mycket. Medlemsavgiften debiteras, i motsats till församlingsskatten, särskilt, så att avgiftens belopp framgår av debet- sedeln å slutlig skatt. Det lär nämligen knappast kunna ifrågakomma att låta medlemsavgift till en fri svensk kyrka i likhet med församlingsskatten ingå i beloppet för kommunala skatter. Om medlemsavgiften inte utgår med ett enhetligt belopp, lika för alla medlemmar, bör debetsedeln vidare, på motsvarande sätt som nu sker beträffande kommunal skatt, innehålla upp— gift om vilken utdebitering för skattekrona som legat till grund för debite- ringen av medlemsavgift. —— Om vad som erlagts preliminärt i skatt och
medlemsavgift inte förslår till slutligt påförd skatt och medlemsavgift, uppbäres och indrives kvarstående belopp såsom kvarstående skatt.
Mot den nu skisserade ordningen kan emellertid invändningar resas av dem som ej är skyldiga att erlägga medlemsavgift till Svenska kyrkan. Dessa skulle för tämligen lång tid — från det löneavdrag verkställes eller prelimi- när B-skatt inbetalas till dess överskjutande preliminärskatt återbetalas —— bli undanhållna en del av sin inkomst för att möjliggöra att avgifter uttages för ändamål till vilka de inte är skyldiga att bidraga. Vid återbetalning av överskjutande belopp till dem som ej är pliktiga att betala medlemsavgift skulle någon ränta i allmänhet inte utgå, om nuvarande regler härom bibe- hålles oförändrade. Enligt gällande bestämmelser utgår nämligen —— med viss maximering —— ränta, efter fem procent, endast å den del av överskjutande preliminärskatt som överstiger 1 000 kronor (69 5 1 mom. uppbördsförord— ningen). Det kan påstås, att uttagandet av medlemsavgifter till trossamfun— den härigenom skulle i viss mån innebära ett slags beskattning. Vilken vikt som skall tillmätas dylika invändningar är beroende av bl. a. storleken av de medlemsavgifter som uttages. För jämförelse må här hänvisas till vad ovan (s. 238) uppgivits om storleken av den genomsnittliga församlingsskatten för fysiska personer. Förfarandet skulle överensstämma med nuvarande upp- bördssystem, eftersom full församlingsskatt nu uttages preliminärt av alla skattskyldiga och rätten till skattelindring för dem som ej tillhör Svenska kyrkan beaktas först vid debiteringen av slutlig skatt. Att märka är dock att medlemsavgifterna till en fri svensk kyrka kan antagas komma att upp— gå till högre belopp än den skattelindring som nu tillkommer dem som ej tillhör Svenska kyrkan. Såsom utredningen i det följande (5. 313 f.) kommer att ange skulle man genom att föreskriva ett »tak» för avgifternas storlek kunna förebygga att de preliminära avgifterna blir alltför betungande för dem som ej är medlemmar. En annan möjlighet är att jämka det prelimi- nära uttaget om detta skulle bli alltför stort. Jämlikt 45 & uppbördsförord— ningen kan lokal skattemyndighet genom jämkning föreskriva ändrade grunder för uttagande av den preliminära skatten, om bättre överensstäm- melse mellan den preliminära och den motsvarande slutliga skatten därige- nom kan antagas uppkomma.
Nu angivna olägenheter för dem som står utanför Svenska kyrkan kan undgås under förutsättning antingen att en differentiering sker sålunda, att medlemsavgifter preliminärt uttages endast av dem som tillhör Svenska kyrkan, eller också att medlemsavgifter överhuvudtaget inte uttages preli— minärt utan påföres först i samband med debiteringen av slutlig skatt. I det följande skall närmare redogöras för dessa båda alternativ. Redan här må emellertid framhållas, att det senare alternativet skulle medföra en bety- dande ökning av antalet personer som påföres kvarstående skatt och därför inte är tillrådligt. Det förra alternativet — att preliminärt uttaga medlems- avgift endast av dem som är medlemmar av Svenska kyrkan — skulle vara
besvärligt att genomföra i fråga om dem som erlägger preliminär A-skatt, eftersom man då måste ha särskilda tabeller eller särskilda kolumner i de nuvarande tabellerna för dem som är medlemmar av Svenska kyrkan.
Om medlemsavgifter skall uttagas preliminärt endast av medlemmar av Svenska kyrkan är det av praktiska skäl önskvärt _ och måhända nödvän- digt —- att avgifterna bestämmes på sådant sätt att förefintliga skattetabeller för skatteavdrag på lön kan användas. Detta synes vara möjligt om avgifter- na, i likhet med församlingsskatten och övriga kommunala skatter, utdebi- teras med visst antal kronor och ören per skattekrona. För den som skall er- lägga medlemsavgift skulle då kunna användas den skattetabell, som när- mast motsvarar den sammanlagda utdebiteringen för kommunalt ändamål och för samfundsavgift. Om utdebiteringen för kommunalt ändamål är exempelvis 18 kronor och utdebiteringen för medlemsavgift en krona, skulle således för den, som skall erlägga sådan avgift, användas tabell 19, d. v. s. samma tabell som tillämpas när den kommunala utdebiteringen är omkring 19 kronor och medlemsavgift ej uttages. Om denna metod tillämpas, skulle uttagandet av medlemsavgifter således kunna i stor utsträckning ske med utnyttjande av skattetabeller som skulle ha varit erforderliga även om så— dana avgifter inte skulle uttagas tillsammans med skatterna.
En annan möjlighet är att medlemmarna av Svenska kyrkan får särskilda slutliga debetsedlar å medlemsavgifter samtidigt med att de vanliga debet- sedlarna å preliminär skatt tillställes dem och att arbetsgivarna gör avdrag på lön även för medlemsavgifterna. Dessa avdrag skulle kunna redovisas di- rekt till kyrkan. Den nu angivna metoden skulle medföra betydande mer- arbete för arbetsgivarna och skattemyndigheterna men synes vara tekniskt genomförbar.
Att tillsammans med preliminär B-skatt debitera och uppbära medlemsav- gifter till Svenska kyrkan synes inte erbjuda så stora problem som när det gäller A-skatt, eftersom B-skatten inte uttages enligt tabell utan vid in- komstårets början debiteras med visst belopp. Enligt uppbördsförordningen (13 5) skall såsom huvudregel preliminär B-skatt utgå med belopp motsva- rande den slutliga skatt, som påförts den skattskyldige året näst före in— komståret. Vissa särskilda skatter och avgifter skall dock inte härvid med- räknas. Det bör vara möjligt att låta den preliminära debiteringen avse även den medlemsavgift som slutligt debiterats samfundsmedlem året näst före inkomståret. Denna metod medför att ändringar, som för inkomståret beslu- tats i frågan om utdebiteringen för medlemsavgift, inte blir beaktade vid den preliminära debiteringen. Detsamma gäller emellertid för närvarande beträffande den kommunala inkomstskatten.
I vissa fall debiteras B-skatt med ledning av preliminär taxering, som 10- kal skattemyndighet verkställer på grund av preliminär självdeklaration. Vid debitering av B-skatt med ledning av preliminär taxering uträknas stat-
liga och kommunala inkomstskatter, statlig förmögenhetsskatt samt social- försäkringsavgifter efter de grunder som skall tillämpas för inkomståret. Det får anses vara möjligt att på samma sätt debitera även medlemsavgifter.
Om medlemsavgifterna inte uttages preliminärt utan debiteras först isam- band med debiteringen av slutlig skatt samt därefter uppbäres och indrives i samma ordning som kvarstående skatt, skulle Svenska kyrkan och dess medlemmar kunna i väsentlig mån gå miste om de fördelar som eljest vore att vinna genom att medlemsavgifterna uttages tillsammans med skatterna. För den händelse medlemsavgiften är tämligen hög, är det tydligen för den avgiftsskyldige avsevärt mindre besvärande om han får avgiften fördelad på ett stort antal uppbördstillfällen —— varje avlöningstillfälle för den som har A-skatt och sex uppbördsterminer för den som har B-skatt — än om avgiften skall uttagas i samma ordning som kvarstående skatt, vilken upp- delas pä endast två uppbördsterminer och av den som har A-skatt erlägges genom avdrag på lön under fyra månader. Olägenheterna med den sistnämn- da metoden är särskilt påtagliga för den som påförts även kvarstående skatt.
Särskilt om medlemsavgifterna till en fri kyrka i likhet med församlings— skatten differentieras med hänsyn till medlemmarnas inkomst kan de skäl, som föranlett att källskattesystemct införts, åberopas till stöd för att även medlemsavgifterna bör uttagas preliminärt, även om skälen inte har samma styrka när det gäller medlemsavgifterna, eftersom dessa får antagas bli avsevärt lägre än de allmänna skatterna. I samband med källskattereformen uttalades sålunda bl. a. att, eftersom relativ lång tid förflöt mellan inkomst- förvärvet och skattebetalningen, det kunde inträffa, att den skattskyldiges inkomster vid den senare tidpunkten var lägre än de, på vilka skatten grun- dade sig. Under sådana förhållanden förelåg ofta stora svårigheter att med den minskade inkomsten betala den efter en högre inkomst beräknade skat— ten. Särskilda svårigheter i detta avseende uppstod vid skattskyldigs utträde ur förvärvslivet, t.ex. genom pensionering. Det gamla uppbördssystemets ringa antal uppbördstillfällen, varav följde att relativt stora belopp förföll vid varje uppbördstillfälle, samt uppbördstillfällenas ojämna fördelning under året försvårade ytterligare för de skattskyldiga att i rätt tid erlägga sina utskylder. De nämnda olägenheterna var givetvis av betydelse även för staten samt kommunerna och övriga kommunala samfälligheter, i det att de kunde föranleda en bristande effektivitet i uppbördsförfarandet med åtföl- jande minskning i första hand av de belopp, som inbetalades under upp- bördsterminer och å uppbördsstämmor, och i andra hand av de belopp, som slutligen inflöt efter indrivning. Olägenhcterna för de skattskyldiga och för det allmänna blev också allt mera accentuerade genom de direkta skatternas höjning.
För staten och arbetsgivarna skulle icke obetydliga olägenheter uppkom- ma, därest medlemsavgifterna debiterades först i samband med debiteringen
av slutlig skatt och därefter uppbars och indrevs i samma ordning som kvar- stående skatt. Källskattesystemet syftar ju till att den preliminära skatten skall för så många skattskyldiga som möjligt motsvara den slutliga skatten. Med hänsyn "till de olägenheter, som är förenade med uppbörd och indrivning av kvarstående skatt, har staten ett starkt intresse av att dylika åtgärder i största möjliga utsträckning kan undvikas. Arbetsgivarna vill givetvis helst undgå det besvär och de kostnader som är förenade med att göra löneavdrag för kvarstående skatt och därefter redovisa för dessa avdrag. Om medlems— avgifterna inte uttages preliminärt, skulle det tydligen inte kunna undgås att ett betydande antal skattskyldiga, som nu inte påföres kvarstående skatt, likväl blev föremål för samma upphörds- och indrivningsåtgärder som om kvarstående skatt påförts dem.
Om medlemsavgifterna skall, med nuvarande uppbördssystem, uttagas tillsammans med de allmänna skatterna, synes det alltså vara lämpligast att avgifterna debiteras och uttages i anslutning till den allmänna skatteupp- börden och på samma sätt som skatt och vissa allmänna avgifter.
Utredningen har i det föregående endast kortfattat angivit hur medlems— avgifter till Svenska kyrkan skulle kunna uttagas tillsammans med de all-— männa skatterna. Med hänsyn till arten av utredningens uppdrag saknar ut- redningen anledning att framlägga något detaljerat förslag i ämnet. I det följande skall därför endast belysas några av de problem som kan uppkom- ma.
För att medlemsavgifter skall kunna uttagas tillsammans med skatterna måste de lokala skattemyndigheterna ha tillgång till uppgifter om medlem-. skap i Svenska kyrkan. I det föregående har förutsatts att detta skulle kun-, na åstadkommas genom att dylika uppgifter, liksom nu sker, intages i folk-- bokföringen. Uppgifter om vilka som utträtt ur eller eljest ej tillhör Svenska kyrkan upptages nu på plåtarna till det tryckande registret hos länsbyråer— na för folkbokföringen och framgår därför av de medelst de tryckande re— gistren upprättade debetsedlarna, uppbördskorten och stommarna till de-- hiteringslängd. Vid automatisk databehandling skall på motsvarande sätt re— gistrering ske beträffande dem som ej tillhör Svenska kyrkan. I ett läge med en fri kyrka skulle vederbörande kyrkliga organ kunna till den statliga myndighet, som handhar registreringen, göra skriftlig anmälan beträffande- personer som inträtt i och utgått ur kyrkan. Den enskildes rättssäkerhet skulle kunna tryggas genom föreskrift om att anmälan om ny medlem skall vara vitsordad av medlemmen. Av liknande skäl kunde det vara be— fogat att ge den enskilde möjlighet att direkt till den statliga myndigheten anmäla sitt utträde ur kyrkan.
Om medlemsavgifter skall uttagas preliminärt endast av dem som är medlemmar av Svenska kyrkan, förutsätter den nu angivna ordningen att avgiftsskyldigheten grundas på samfundstillhörigheten någon tid före in—
gången av det år avgiften avser. De förändringar i fråga om medlemskap, som inträder efter ingången av det år, som avgiften avser, ävensom under tiden närmast dessförinnan, kan nämligen inte beaktas vid upprättandet av debetsedlar å preliminär skatt eller uppbördskort för nämnda år. Lämpligt torde vara att förhållandena den 1 november året närmast före inkomståret blir avgörande i detta hänseende, liksom fallet är t. ex. beträffande rätt mantalsskrivningsort. Med hänsyn till de regler, som enligt vad utredningen tidigare angivit får anses gälla i fråga om skyldighet att erlägga medlemsav- gift till ideell förening (s. 255), skulle Svenska kyrkan därför i sina stadgar kunna föreskriva, att medlem, som inte senast den 1 november anmält ut- träde ur kyrkan, är pliktig att erlägga avgift för hela påföljande år. Såsom förut nämnts utgör religionsfrihetslagens bestämmelser om rätt till fritt ut- träde ur trossamfund inte något hinder mot att dylik föreskrift rörande avgiftsplikt intages i stadgarna. En annan konsekvens av den nu an- givna ordningen blir att avgift kan tillsammans med skatterna uttagas av nytillkommen medlem endast under förutsättning att medlemmen inträtt i kyrkan senast den 1 november året närmast före det år avgiften avser. —— Om däremot medlemsavgift uttages preliminärt av alla skattskyldiga eller påföres först i samband med debiteringen av slutlig skatt, skulle det vara möjligt att beakta senare inträdda förändringar i fråga om medlemskapet.
Om medlemsavgifterna debiteras på grundval av taxeringen till kommunal inkomstskatt, uppkommer med nuvarande taxeringsförfarande vissa kompli- kationer på grund av de bestämmelser om beskattningsort, för vilka redo- gjorts i det föregående (5. 275). Taxeringen till kommunal inkomstskatt och debiteringen av sådan skatt sker nämligen i regel i den kommun där för- värvskällan är belägen, och endast debiteringslängden för skattskyldigs hemortskommun innehåller uppgift huruvida den skattskyldige tillhör Svenska kyrkan. Till följd härav måste enligt nu gällande bestämmelser den, som är berättigad till skattelindring på grund av att han ej tillhör Svenska kyrkan, göra särskild anmälan härom såvitt angår beskattningen inom an- nan kommun än den där han är mantalsskriven. Att uttaga medlemsavgif- ter på grund av taxering i annan kommun än mantalsskrivningskommu- nen skulle således kunna bli komplicerat, om man förutsätter att avgift endast skall erläggas av dem som i hemortskommunen anmälts såsom kyrkomedlemmar. Emellertid har, såsom tidigare antytts, framlagts förslag om att taxering till kommunal inkomstskatt och debitering av sådan skatt skall verkställas i hemortskommunen, oberoende av var förvärvskäl- lan är belägen. Om detta förslag genomföres, undanröjes nämnda komplika- tioner. Sknlle däremot nuvarande regler för taxeringen bibehållas, synes man knappast ha annan utväg än att från hemortskommunen infordra upp- gift om den skattskyldige tillhör Svenska kyrkan och sedan, om vederböran- de är medlem, debitera medlemsavgift i den kommun där han taxeras till kommunal inkomstskatt.
En förutsättning för att medlemsavgifter skall kunna debiteras tillsam- mans med de allmänna skatterna är givetvis, att de lokala skattemyndighe- terna erhåller uppgift om med vilket belopp per skattekrona utdebiteringen skall ske.10 Om avgifterna skall uttagas preliminärt, torde böra meddelas föreskrifter av enahanda innehåll som dem som gäller beträffande kom- munalskatt. Enligt kommunallagen (70 &) åligger det kommunens styrelse att, sedan kommunens utgifts- och inkomststat fastställts och beslut om ut- debitering till församling delgivits styrelsen, ofördröjligen underrätta läns- styrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet om det belopp för skatte- krona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande år. Kommuns utgifts- och inkomststat fastställes vid fullmäktigesammanträde i oktober månad (13 & kommunallagen ). — Skulle däremot medlemsavgif- terna inte uttagas preliminärt utan påföras först i samband med debite- ringen av slutlig skatt, kan uppgift till lokal skattemyndighet om utdebite- ringen lämnas betydligt senare, eftersom denna debitering inte kan påbörjas förrän inkomsttaxeringen avslutats.
Skilda synpunkter kan göra sig gällande i frågan huruvida uppgift om att medlemsavgift uttages tillsammans med preliminär skatt bör lämnas på debetsedeln. Staten skulle måhända kunna anse det vara önskvärt, att de skattskyldiga, som har att erlägga medlemsavgift, får klart för sig att icke hela det belopp, som uttages av dem, utgör skatt. Ett sådant önskemål kan tillgodoses genom att å debetsedeln för preliminär skatt anmärkes att av den skattskyldige jämväl uttages avgift till trossamfund. Dylika uppgifter kan dock te sig mindre önskvärda för den som har att erlägga A—skatt, enär arbetsgivaren därigenom får kännedom om samfundstillhörighet. Detta torde emellertid knappast kunna undgås, därest medlemsavgifter prelimi— närt uttages endast av medlemmar. Även om löneavdragen verkställes med utnyttjande av vanliga skattetabeller såsom utvecklats i det föregående, torde nämligen av valet av tabell eller tillämplig kolumn i tabellen framgå huruvida medlemsavgift uttages.
Såsom framgår av vad som anföres i det följande skulle det vara förenat med vissa fördelar om den avgiftsskyldige i samband med debiteringen av slutlig avgift kunde särskilt gottskrivas vad han preliminärt erlagt i med— lemsavgift. Detta är emellertid inte möjligt med nuvarande uppbördsteknik. Enligt uppbördsförordningen (27 5 2 mom.) skall nämligen vid debite— ringen av slutlig skatt skattskyldig gottskrivas dels debiterad preliminär B-skatt, dels sådan preliminär A-skatt, som den skattskyldiges arbetsgivare i strid mot bestämmelserna i uppbördsförordningen underlåtit att innehålla genom skatteavdrag och som till följd härav av lokal skattemyndighet fast-
1" Såsom förut nämnts (s. 282) finge utdebiteringen fastställas på grundval av de uppgifter om avgiftsunderlaget _ d.v.s. medlemmarnas till kommunal inkomstskatt beskattningsbara iu— komst — som man skulle kunna få fram med hjälp av datamaskinerna.
ställts till betalning, dels ock annan preliminär skatt, som av den skattskyldi- ge erlagts. Om den preliminära avgiften är inbakad i tabellavdrag eller ingår i debiterad preliminär B-skatt, måste gottskrivningen ske med ett klump- belopp, som avräknas från det sammanlagda beloppet av slutligt debiterad skatt, i vilket belopp ingår slutligt debiterad medlemsavgift.
Det är inte heller möjligt att vid uppbörd eller indrivning av kvarståen— de belopp utskilja vad som är skatt och vad som är medlemsavgift, varför denna uppbörd och indrivning måste avse det sammanlagda beloppet av skatt och medlemsavgift.
Indrivningen av preliminära och slutliga medlemsavgifter kan erbjuda vissa problem, därest indrivningen skall ske i samband med indrivning av skatt. Dessa problem sammanhänger med att de bestämmelser som regle- rar indrivning av skatt till sitt materiella innehåll avviker från vad som gäl- ler för indrivning av fordringar i allmänhet. Såsom framgår av redogörelse som lämnats i det föregående erfordras i allmänhet domstolsprövning för att utmätning för fordran skall kunna erhållas men godtages i vissa fall annan urkund än domstols dom såsom exekutionstitel. Detta gäller bl.a. restlängd beträffande skatt samt debiteringslängder rörande bidrag till vissa organisationer, såsom vägföreningar, torrläggningsföretag m.fl. Man har ansett, att den enskildes rättssäkerhet i dessa fall blivit tillgodosedd genom det sätt på vilket betalningsskyldigheten särskilt reglerats i lag. Därest medlemsavgifter till Svenska kyrkan debiteras och uppbäres av statliga myndigheter enligt särskilda regler, synes det inte från rättssäkerhetssyn— punkt böra möta några betänkligheter att godtaga restlängd såsom exeku- tionstitel med avseende å medlemsavgifterna.
Om skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag underlåtit att inom stadgad tid inbetala skatt, utgår restavgift, beräknad efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten, som icke erlagts (58 5 uppbörds- förordningen).u På restförd skatt uttages däremot inte, såsom på andra fordringar, någon ränta, och vid skatteindrivningen finns inte någon mot- svarighet till de rättegångskostnader, som gäldenär kan förpliktas utge vid indrivning av andra fordringar. Det förfarande, som tillämpas vid in- drivning av skatt, blir därför i regel avsevärt billigare för gäldenären än in- drivning av fordran genom vanligt domstols— och exekutionsförfarande.
Skattefordran kan uttagas exekutivt inte endast, såsom fordringar i all- mänhet, genom utmätning utan också genom införsel i lön. Jämlikt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta kan införsel erhållas för underhållsbidrag enligt giftermålsbalken och föräldrabalken ävensom för oguldna debiterade utskylder och allmänna avgifter samt för böter och viten. Bestämmelserna om införsel för utskylder och allmänna av-
" I prop. 1967: 130 föreslås, på grundval av betänkande av uppbördsutredningen (SOU 1965:23), att restavgiften skall kompletteras med en tilläggsavgitt, som skall utgå när fordran på arbets- givare för arbetstagares skatt varit obetald längre tid.
gifter äger motsvarande tillämpning i fråga om kronans fordran å belopp, som innehållits genom skatteavdrag enligt uppbördsförordningen eller ock på grund av införsel för utskylder eller allmänna avgifter och som inte er- lagts i föreskriven tid och ordning, ävensom å stadgad restavgift. Vad som avses med uttrycket »allmänna avgifter» är något oklart. Uttrycket har an- setts i förevarande sammanhang betyda sådan avgift till staten, kommun eller annat offentligt subjekt, som den enskilde på grund av en given författ- ningsbestämmelse har att erlägga för en särskild förmån eller prestation. Avgifter till enskilda kassor och inrättningar anses därför inte kunna uttagas genom införsel, även om de indrivs i samma ordning som skatt.
Beslut om införsel meddelas med avseende ä framdeles förfallande löne— poster, medan utmätning i avlöning får ske endast under förutsättning att avlöningen förfallit till betalning. Införselinstitutet är mycket effektivt, under det att utmätning i lön endast med svårighet kan praktiseras.12 Se- dan viss tid förflutit efter det fordran förfallit till betalning kan införsel inte erhållas. Denna tid har för utskylder, allmänna avgifter, böter och viten be— stämts till tre år. Om införsel beviljats för olika slag av fordringar och det belopp som —— bl. a. med hänsyn till gällande bestämmelser om existensmi- nimum —— kan innehållas inte förslår, går vad som kan innehållas i första hand till betalning av underhållsbidrag, medan böter och viten äger minsta rätt.
Om införsel skulle kunna erhållas för medlemsavgifter till Svenska kyr- kan, får fordringar å dylika avgifter en prioriterad ställning i förhållande till fordringar i allmänhet, såsom t. ex. andra organisationers fordringar å medlemsavgift. Därest medlemsavgifter till trossamfund uttages tillsam— mans med skatterna, kan en sådan prioritering undgås endast under förut-» sättning att medlemsavgifterna redovisas för sig, skilda från skatterna. Särskild redovisning synes emellertid, såsom förut angivits, vara svår att åtadkomma om preliminära medlemsavgifter skall uttagas tillsammans med preliminär skatt.
Samma problem föreligger när det gäller den förmånsrätt i konkurs, som enligt 17 kap. handelsbalken gäller för åtskilliga slag av skatter och of fentlig—— rättsliga avgifter. Jämlikt 17 kap. 12 & handelsbalken skall med förmånsrätt ur gäldenärens bo gäldas bl.a. statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets-- skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, folkpen- sionsavgifter och sjukförsäkringsavgifter ävensom kronans fordran å belopp- som innehållits genom skatteavdrag för dylika utskylder eller avgifter. Des- sa fordringar utgår med förmånsrätt endast under förutsättning att de ej innestått under längre tid än två år före konkursansökningens ingivande- Den i 17 kap. 12 å handelsbalken stadgade förmånsrätten är den sämsta som tillkommer prioriterade fordringar. Med bättre förmånsrätt utgår bl. a. åt-
” Lagberedningen har framlagt förslag till ny införsellag m. m. (SOU 1964: 57). Förslagen inne-» fattar bl. a. begränsning av möjligheterna att erhålla utmätning i avlöning.
skilliga fordringar, som på grund av inteckning, utmätning m. m. hänför sig till viss egendom, samt fordringar å arbetslön. —— På motsvarande sätt som när det gäller införsel kan prioritering av medlemsavgifterna undgås endast därest avgifterna redovisas särskilt.13
Rörande preskription gäller enligt uppbördsförordningen andra bestäm— melser än för fordringar i allmänhet. I uppbördsförordningen (71 &) stadgas nämligen att åtgärder för uttagande av skatt inte kan vidtagas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verk- ställd debitering skolat erläggas.14 Detta innefattar inte endast i fråga om tiden en avvikelse från den tioåriga preskription som gäller för fordringar i allmänhet och bl. a. för förenings fordran å medlemsavgift. Preskriptionsti- den för skatt kan nämligen inte avbrytas, varför skattefordringen är ovill- korligen preskriberad efter femårstidens utgång. Även när det gäller pre- skriptionen måste medlemsavgifter till trossamfund behandlas på samma sätt som skatterna, därest inte särskild redovisning av medlemsavgifterna anordnas.
Straffbestämmelser är i olika hänseenden knutna till skatteförfattningar— na. Det förhållandet, att medlemsavgifter till trossamfund uttages tillsam- mans med skatterna, synes emellertid inte behöva medföra att straffbestäm— melser tillämpas i fråga om medlemsavgifterna.
Enligt skattestrafflagen kan straff för falskdeklaration eller vårdslös deklaration ådömas den som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt eller i däremot svarande skriftlig försäkran lämnar oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg skatt. Lika med skatt anses i skattestrafflagen an- nan allmän avgift. Enär medlemsavgift till Svenska kyrkan i princip inte skulle vara hänförlig till skatt eller annan allmän avgift, synes skattestraff— lagen inte böra vara tillämplig på medlemsavgifterna.
I uppbördsförordningen stadgas straff bl. a. för arbetsgivare som under- låter att verkställa skatteavdrag eller inte fullgör sin skyldighet att till upp- bördsmyndighet inbetala vad som innehållits i skatteavdrag. Även om med- lemsavgifterna skulle i en post tillsammans med skatterna avdragas från anställds lön, skulle emellertid dessa straffbestämmelser inte behöva för— anleda, att arbetsgivare straffades endast av den anledningen att han för- summat att göra avdrag för medlemsavgift eller underlåtit att inbetala vad han innehållit i medlemsavgift. Avdrag på lön skulle nämligen i sådant fall aldrig avse enbart medlemsavgift. Skulle däremot särskilt avdrag verkstäl— las för medlemsavgift eller sådan avgift redovisas särskilt av arbetsgivare, är det tänkbart att arbetsgivare skulle kunna göra sig skyldig till försum- melse av angivet slag enbart i fråga om medlemsavgift. Man finge då taga under övervägande huruvida straffbestämmelserna skulle tillämpas även i sådant fall.
13 Förslag angående avskaffande av förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter överväges av lagberedningen. Ett preliminärt förslag i ämnet har varit föremål för remissbehandling. " I prop. 1967: 130 föreslås vissa ändringar i reglerna om skattepreskription.
Avräkningen mellan staten och Svenska kyrkan i fråga om medlemsav- gifterna erbjuder vissa problem. Enligt gällande regler ansvarar staten för att såväl de borgerliga kommunerna som församlingarna erhåller hela de slutligt debiterade skattebeloppen. Förlusten på grund av att restantier inte kan indrivas bäres således av staten även när det gäller kommunalutskyl— derna. Denna s.k. kommunalskattegaranti, som infördes år 1945, är för- delaktig för kommunerna men har utformats också i statens intresse. Man har nämligen funnit, att systemet medför arbetsbesparing genom att man på detta sätt undgår specifik redovisning av de skatter, vilka ingår i de vid uppbörd och indrivning influtna beloppen. Att särskilt redovisa med— lemsavgifter, som uppbäres preliminärt tillsammans med skatterna, lär såsom förut nämnts knappast vara praktiskt genomförbart. Detta behöver emellertid inte innebära, att staten nödvändigtvis skall svara för förlus- terna till följd av att resterande medlemsavgifter inte kan indrivas. Man kan nämligen tänka sig att avräkning sker på det sättet, att staten till Svenska kyrkan eller dennas församlingar överlämnar de debiterade avgifterna med avdrag med belopp motsvarande beräknad förlust på restantierna. En så— dan redovisningsmetod tillämpas för arbetsgivaravgifter till allmänna till- läggspensioneringen och har vid olika tillfällen föreslagits när det gäller de allmänna skatterna. Därvid har anvisats olika utvägar att mer eller mindre schablonmässigt beräkna avskrivningsförlusterna.15
Såsom nämnts i redogörelsen för församlingsskatten (s. 238) erhåller kommunerna av statsverket såsom förskott det belopp som beslutats till ut— debitering. Förskottet utbetalas av länsstyrelsen med en sj ättedel varannan månad. Reglering sker sedan med hänsyn till det antal skattekronor och skatteören som vid taxeringen påföres de skattskyldiga. Dessa förskott utgör i viss mån en ekonomisk belastning för statsverket, även om man bortser från statsverkets förlust till följd av att debiterad skatt inte kan till fullo in- drivas. F örskott utbetalas nämligen omkring två månader före varje upp- bördstermin för preliminär skatt, och en del av den preliminära skatten erlägges inte under uppbördsterminen utan först senare. Å andra sidan gör staten en viss räntevinst till följd av att de på grund av taxeringen de- biterade beloppen hittills i regel överstigit de belopp som beslutats till utde- bitering och utbetalats såsom förskott.
Om medlemsavgifterna till Svenska kyrkan skulle förskotteras på samma sätt som kommunalutskylderna, torde det vara möjligt att beräkna statsver- kets ränteförlust till följd därav. Statsverket skulle då kunna erhålla ersätt- ning av kyrkan för ränteförlusten. —— Det må framhållas, att en motsvaran- de räntevinst skulle uppkommit för statsverket, om preliminärt uttagna medlemsavgifter utbetalades först någon tid efter uppbördsterminen för pre- liminär skatt.
" Dessa frågor har behandlats i 1955 års stadsutrednings betänkande »Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten» (SOU 1962: 9) s. 184 ff.
Om Svenska kyrkan skulle betala ersättning till staten för kostnaderna för de statliga myndigheternas arbete med debitering, uppbörd och indriv- ning av medlemsavgifter, kan kostnaderna beräknas på olika sätt. Man kan tänka sig att de sammanlagda kostnaderna för ifrågavarande myndigheters verksamhet fördelas mellan staten och kyrkan i förhållande till storleken av debiterade skatter och avgifter. En annan möjlighet är att kyrkan be— talar de merkostnader som uppkommer till följd av att medlemsavgifterna uttages tillsammans med skatterna. Båda metoderna medför svårigheter när det gäller att bestämma kostnadernas storlek. Man övergår emellertid för närvarande till att i större utsträckning använda maskinella anord— ningar hos ifrågavarande statliga myndigheter, vilket kan underlätta en be- räkning av kostnaderna. Sannolikt skulle det vara mera förmånligt för Svenska kyrkan att betala merkostnaderna än om samtliga kostnader för- delades i proportion till debiterade belopp. Vilken metod som skulle vara fördelaktigast för kyrkan — och därmed mindre förmånlig för staten _ kan dock inte avgöras utan en ingående undersökning. Storleken av de be— lopp, som kommer att debiteras i medlemsavgift, får antagligen härvid stor betydelse. Skulle dessa belopp bli smä, kan det vara förmånligare för kyr- kan att få kostnaderna fördelade i proportion till storleken av debiterade belopp än att betala merkostnaderna. Lämpligast torde vara om _ sedan utredning gjorts om kostnaderna — ersättningens storlek kunde bestämmas genom överenskommelse mellan staten och kyrkan. Ersättningen skulle kunna bestämmas t. ex. till visst belopp för varje medlem, som erlägger sin medlemsavgift tillsammans med skatterna, eller till viss procent av det sam- manlagda belopp som debiteras i medlemsavgift. I Västtyskland beräknas ersättningen i allmänhet till fyra procent av vad som inflyter.
Rikets territoriella indelning har i olika hänseenden betydelse för debite- ringen av skatt och därmed också i fråga om debitering av medlemsavgifter som uttages tillsammans med skatt. Utredningen har i det föregående berört de problem som sammanhänger med nuvarande bestämmelser om beskatt- ningsort. Svårigheter av annan art uppkommer därest utdebiteringen för medlemsavgift skulle vara olika inom skilda delar av landet. De minsta enheterna för utdebitering av kommunalutskylder är nu städerna, köping- arna och landskommunerna eller, när kommun omfattar mer än en försam- ling eller del av kommun utgör municipalsamhälle, dessa kommunala en- heter. Municipalsamhället är en kommunbildning under avveckling. Om kyr- kan skiljes från staten, utgör församlingarna inte längre kommunala en- heter. På grund härav och till följd av pågående kommunindelningsreform skulle den kommunala utdebiteringen kunna bli enhetlig inom stora områ- den mcd ett stort antal skattskyldiga. Detta kommer att underlätta debite- ringen av skatt. Dessa fördelar skulle tydligen inte kunna vinnas, därest tillsammans med skatterna skulle uttagas medlemsavgifter till församlingar, vilka omfattade endast del av kommun och tillämpade olika utdebitering.
Om staten skall medverka, är det därför önskvärt att utdebiteringen för medlemsavgift blir densamma inom varje kommuns område. Detta kan gi- vetvis åstadkommas genom att samma utdebitering tillämpas i hela landet eller inom stiftet, vilket förutsätter att utdebiteringen fastställes på riks- eller stiftsplanet. Såsom förut framhållits finns emellertid anledning räkna med att en fri svensk kyrka skulle önska bibehålla församlingarnas själv— ständighet i förevarande hänseende åtminstone så till vida, att man ville låta varje församlings beslutande organ bestämma medlemsavgiften till församlingen.
Olika utdebitering till skilda församlingar inom samma kommun kompli- cerar under nuvarande förhållanden debiteringen av skatt. Att utdebitera särskilda medlemsavgifter till de olika församlingarna inom en fri svensk kyrka skulle knappast föranleda någon ökning av de svårigheter som nu före- ligger i detta hänseende. Man måste visserligen för den automatiska data- behandlingen ha en särskild geografisk kod för församlingarna, så att kyrkomedlemmar i varje församling kan bli föremål för särskild debitering, men en särskild kod för församlingarna måste under alla förhållanden bibe- hållas så länge församlingarna är folkbokföringsdistrikt.
Därest det skulle anses erforderligt, att utdebiteringen för medlemsavgift är enhetlig inom samma kommun, samt utdebiteringen skall beslutas på lokalplanet, måste församlingarna inom kommunen bilda något slags eko- nomisk samfällighet på liknande sätt som nu i vissa fall sker enligt lagen om församlingsstyrelse. Möjligen skulle pastoratsindelningen kunna anpas- as till kommunindelningen. Att märka är dock, att de kommuner, som bildas vid den nu pågående kommunindelningsreformen, regelmässigt är avsevärt större än de nuvarande pastoraten.16 Under alla förhållanden skulle emeller- tid debiteringen av medlemsavgifter underlättas av att utdebiteringen blev enhetlig inom varje pastorat.
Därest planerna på införande av definitiv källskatt kan realiseras, kommer detta säkerligen att medföra att förutsättningarna för uttagande av medlems— avgifter tillsammans med skatterna väsentligt förändras. Frågan om att införa definitiv källskatt för löntagare utredes för närvarande av den år 1965 tillsatta utredningen om definitiv källskatt. För denna utrednings ar- bete har inte meddelats särskilda direktiv, utan utredningen har att i före— varande hänseende fullfölja det uppdrag som år 1960 lämnades åt skatte- systemutredningen. I fråga om definitiv källskatt anfördes i direktiven för skattesystemutredningen bl. a.:
Det på längre sikt betydelsefullaste reformkravet på den direkta beskattningens område torde vara att minska skatten på mindre löneinkomster och i samband därmed förenkla skatteuppbörden. Det gamla önskemålet om en definitiv käll— skatt för lönetagare träder härvid i blickpunkten. Vissa reformer under senare år har underlättat en övergång till ett sådant system. Därjämte har vi numera erfa—
1' Antalet s. k. kommunblock är endast omkring en fjärdedel av antalet pastorat.
renheter från den sedan ingången av år 1959 tillämpade sjömansskatten. Möjlig- heterna att införa en definitiv källskatt för löntagare bör därför allvarligt prövas.
En sådan omläggning av löntagarskatten förutsätter emellertid att flera kompli- cerade frågor löses, t. ex. beskattningen av tjänsteinkomster vid sidan av det or- dinarie arbetet samt av inkomster av kapital och fastighet. Möjligheter föreligger måhända att även för inkomster av sådana slag införa någon form av källskatt. En sådan källskatt finnes redan, nämligen kupongskatten. Sambandet med reglerna för den allmänna tilläggspensioneringen och annan socialförsäkring måste beak- tas. Även frågan om kontrollen över arbetsgivarna aktualiseras i detta samman- hang. I flera främmande länder beskattas löneinkomster definitivt vid källan, och åtskilliga erfarenheter bör kunna hämtas från dessa länder.
Det viktigaste hindret för att förverkliga önskemålet om en definitiv källskatt för löntagare har hittills legat i det jämförelsevis höga skatteuttaget och variatio- nerna i marginalskatten. Skall en övergång till en definitiv källskatt för löntagare kunna förverkligas, förutsätter detta sannolikt att man genom en förskjutning mot indirekt beskattning kan skapa utrymme för en avsevärd nedpressning av nivån för de direkta skatterna. I detta sammanhang måste givetvis upptagas frågan om progressiviteten i skattesystemet i dess helhet och inom dess olika delar, bl. a. den statliga inkomstskatten. Dessa frågor får prövas närmare i ljuset av den allmänna uppläggning av skattesystemet som utredningen kan förorda.
I direktiven tillades, att de förslag, som skattesystemutredningen kunde komma att framlägga i fråga om den statliga inkomstbeskattningen, borde vara så utformade att de kunde tillämpas även beträffande den kommunala beskattningen. Redan önskemålet att göra källskatten definitiv talade för att det nuvarande sambandet mellan statlig och kommunal beskattning bi- behölls och att kvarstående olikheter i fråga om inkomstberäkning m. ni. så långt möjligt undanröjdes.
Det arbete, som bedrives av utredningen om definitiv källskatt, har ännu inte fortskridit så långt att det är möjligt att ange hur ett system med defini- tiv källskatt för löntagare kan komma att utformas, och det är därför inte möjligt att nu göra några uttalanden om huru medlemsavgifter till Svenska kyrkan skulle kunna inordnas i ett dylikt system.
I det föregående har utredningen utgått från att tillsammans med skatter— na skulle uttagas medlemsavgifter endast till Svenska kyrkan. För den hän- delse ocksä andra trossamfund och även andra organisationer skulle erhålla sådan medverkan av staten, skulle detta i hög grad komplicera uppbörds- förfarandet.
Som en första förutsättning för att det skall vara praktiskt genomförbart att uttaga avgifter till olika samfund torde böra uppställas det kravet, att avgifterna beräknas efter samma grunder, så att alla samfund antingen ut- tar enhetliga avgifter eller också, om avgifterna differentieras, lägger en på samma sätt beräknad avgiftspliktig inkomst till grund för debiteringen. Där- emot lär man knappast kunna räkna med att samfundens medelsbehov skall överensstämma på sådant sätt, att olika samfund kan tillämpa samma ut- debitering beträffande sina medlemsavgifter. Att uttaga avgifterna prelimi-
närt, tillsammans med preliminär skatt, skulle vid sådant förhållande bli besvärligt, om man inte kunde preliminärt tillämpa samma utdebitering be— träffande samtliga skattskyldiga inom församlingen eller kommunen eller åtminstone beträffande alla som hade att erlägga medlemsavgift till något samfund. En utväg är, teoretiskt sett, att uttaga preliminär avgift enligt den högsta utdebitering som beslutats av något av de berörda samfunden. Ett genomsnittligt sett bättre resultat uppnås emellertid, om utdebiteringen i det med hänsyn till medlemsantalet största samfundet tillämpas för de prelimi- nära avgifterna. — Tänkbart är också att uttaga preliminär avgift enligt en utdebitering som motsvarar ett medeltal av samfundens utdebiteringar.
Därest det inte skulle vara möjligt att, på sätt nu angivits, tillämpa samma utdebitering vid uttagandet av preliminära avgifter, är det tänkbart att man skulle kunna för varje samfund göra avdrag på lön enligt den skattetabell som närmast överensstämmer med utdebiteringen i samfundet. Om exempel- vis den kommunala utdebiteringen är 18 kronor samt utdebiteringen för medlemsavgift är två kronor i samfund A och en krona i samfund B, skulle avdrag på lön verkställas hos medlemmar av samfund A enligt tabellen för utdebitering å 20 kronor och hos medlemmar av samfund B enligt tabellen för utdebitering å 19 kronor. Uppenbart är emellertid att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att på detta sätt använda flera olika skat- tetabeller inom varje kommun eller kommundel.
Den slutliga debiteringen av medlemsavgifter i samband med debiteringen av slutlig skatt skulle bli mera komplicerad, om avgifter skulle uttagas till flera samfund med olika utdebitering. Den automatiska databehandlingen i samband med debiteringen torde visserligen i viss mån underlätta ett dylikt förfarande, men komplikationer av teknisk art kommer likväl att kvarstå. Nuvarande system för registrering av medlemskap i Svenska kyrkan skulle inte kunna tillämpas, om avgifter till flera samfund skulle uttagas tillsam- mans med skatterna. I stället för att, såsom nu sker, registrera dem som ej tillhör Svenska kyrkan, finge man införa uppgifter om samfundstillhörighet för dem som är medlemmar av samfund vilka skall ha bistånd med ut— tagande av medlemsavgifter. Det torde inte möta oöverstigliga hinder att låta dylika uppgifter ingå i automatisk databehandling.
Tekniskt sett är det på grund härav inte heller omöjligt att i samband med skatteuppbörden av en och samma person taga ut medlemsavgifter till mer än ett samfund eller en organisation. Några mera betydande svårigheter att i länsstyrelsernas personregister ange den flerfaldiga samfunds- och organi- sationstillhörigheten finns knappast. Däremot är det uppenbart att debite— ring, uppbörd och redovisning av skilda avgifter med sinsemellan olika ut- debiteringsgrund ytterligare komplicerar skatteuppbörden och vad därmed sammanhänger.
Mindre omfattande medverkan från statens sida
Om medlemmarnas bidrag till trossamfund på sätt angivits i det föregående uttages tillsammans med de allmänna skatterna, medverkar staten såväl vid debitering som vid uppbörd och indrivning. Såsom inledningsvis antytts skulle medverkan av staten i stället kunna avse endast ett eller två av dessa tre moment, så att de åtgärder som i övrigt erfordras för uttagande av med— lemsavgifter finge vidtagas av samfunden själva.
Statlig medverkan vid debiteringen och, eventuellt, även i viss mån vid uppbörden av medlemsavgifter skulle kunna anordnas genom att länssty- relsernas datasektioner på grundval av taxeringen samt uppgifter om sam- fundstillhörighet och utdebitering upprättar debiteringslängder för med- lemsavgifterna. Därest uppgift om samfundstillhörighet upptages som en kod i databehandlingen, torde det vara möjligt att verkställa sådan debite- ring utan någon större insats av personal.
Staten skulle kunna medverka även vid uppbörden så till vida, att i sam- band med debiteringen av medlemsavgifterna trycktes särskilda debetsedlar för medlemsavgifterna. I debetsedlarna skulle medlemsavgiften kunna vara fördelad på lämpligt antal uppbördsterminer, och debetsedlarna skulle kunna vara, i likhet med debetsedlar å skatt, försedda med inbetalningskort, vilka kunde användas vid betalning genom post eller bank. Möjligen skulle arbets- givare kunna åtaga sig att vid utbetalning av lön göra avdrag för medlems- avgift. Övervakningen av avgiftsbetalningen samt eventuellt erforderliga in- drivningsåtgärder finge ankomma på trossamfunden själva. _ Om ersätt- ning skulle utgå för statens kostnader för medverkan av nu angivet slag, skulle kostnaderna kunna beräknas på ungefär samma sätt som enligt vad förut anförts skulle kunna ske därest medlemsavgifterna uttages tillsam- mans med skatterna.
Skulle samfunden bli hänvisade till att själva debitera medlemsavgifter, vilkas storlek är beroende av medlemmarnas inkomster, ligger det närmast till hands att debiteringen sker på grundval av taxeringen. För detta ända- mål skulle samfunden behöva avskrifter av inkomstlängderna. Dessa är all- männa handlingar, och jämlikt 2 kap. 8 5 tryckfrihetsförordningen är envar berättigad att taga del av och mot fastställd avgift erhålla avskrift av sådan handling. Enligt gällande expeditionskungörelse17 uppgår avgiften för av- skrift eller utdrag av inkomstlängd till fyra kronor för varje uppslag. Staten skulle tydligen kunna i någon mån medverka i fråga om debiteringen av medlemsavgifter genom att ge samfunden avskrift av längderna avgiftsfritt eller till nedsatt avgift.
En statlig medverkan i begränsad omfattning vid uppbörden av medlems- avgifter till trossamfund skulle måhända också kunna ske genom att vid ut- betalning av avlöning till statstjänstemän göres avdrag för dylika avgifter.
” Kungl. kungörelse den 29 oktober .1964 (nr 618) om expeditionsavgift m. m.
Såsom förut nämnts äger enligt särskild författning18 statlig myndighet åtaga sig att verkställa avdrag för fullgörande av vissa privata betalningsåtagan— den av tjänsteman. Dessa bestämmelser avser främst avgifter till fackliga organisationer men är tillämpliga även på andra betalningsåtaganden utom avbetalningsköp o. (1. Under förutsättning av vederbörande myndighets med- givande skulle med stöd av denna författning kunna verkställas avdrag även för medlemsavgifter till trossamfund. Vissa svårigheter föreligger emeller- tid att kombinera detta avdragssystem med moderna avlöningsutbetalnings— metoder, och en medverkan i denna form endast såvitt angår statstjänste- män torde endast bli av begränsat värde.
Det förekommer inte sällan att också enskilda arbetsgivare åtar sig att göra löneavdrag för bl. a. avgifter till fackliga organisationer. Detta är emel- lertid ett resultat av långvariga förhandlingar mellan arbetsmarknadens par- ter, varvid de fackliga organisationerna ansetts intaga en sådan ställning i förhållande till företagen, att organisationernas önskemål i detta hänseende bör tillgodoses. Det är därför föga troligt att trossamfund skulle kunna för- säkra sig om arbetsgivarnas medverkan vid uppbörd av medlemsavgifter. Det förefaller inte heller sannolikt att ett trossamfund skulle kunna på ett tillfredsställande sätt lösa de problem som skulle vara förenade med ett så- dant uppbördssystem. Ett trossamfund skulle tydligen inte självt kunna skapa någon motsvarighet till de automatiskt verkande regler om verkstäl- lande av löneavdrag som blir tillämpliga därest avgifterna uttages tillsam- mans med skatterna. Ett trossamfund har inte heller samma möjligheter som skattemyndigheterna att kontrollera att avdrag verkställes och att inne- hållna belopp redovisas.
I fråga om indrivningen av medlemsavgifter till trossamfund skulle staten kunna medverka på liknande sätt som nu sker beträffande medlemsbidrag till vissa sammanslutningar. Utredningen har förut (s. 256 f.) redogjort för hurusom utmätning utan föregående dom kan ske för avgifter till vägför— eningar, vägsamfälligheter, vattenregleringsföretag och liknande samman- slutningar samt för riddarhuskapitationsavgift. Sammanslutningens rest- längd, uttaxeringslängd eller motsvarande handling utgör exekutionstitel. Den garanti för gäldenärens rättssäkerhet, som domstolsprövningen eljest utgör, ligger i nu ifrågavarande fall däri, att särskilda regler skall iakttagas vid handlingens upprättande och att debiteringen får klandras vid domstol eller i administrativ ordning. Indrivning sker i dessa fall inte, såsom när det gäller skatter, automatiskt utan först efter framställning från veder— börande sammanslutnings styrelse.
Även andra enskilda handlingar än dylika restlängder eller uttaxerings— längder utgör exekutionstitlar, så att verkställighet kan ske utan föregående dom. Införsel i avlöning, pension eller livränta kan sålunda beviljas på
" Kungl. kungörelse den 29 juni 1956 (nr 390) angående statsmyndigheternas medverkan vid uppbörd av föreningsavgifter och försäkringspremier m. m.
grund av skriftligt, bevittnat avtal om fullgörande av viss lagstadgad under- hållsskyldighet. Handräckning för återtagande av avbetalningsgods kan er- hållas på grund av skriftlig handling om avbetalningsköp. Även protokoll över offentlig auktion utgör exekutionstitel. Säkerhet för att gäldenärens rätt ej trädes för nära har man i sistnämnda fall dels däri, att fordran vid sin uppkomst fått en viss offentlighet, dels i vissa särskilda regler rörande verkställigheten. Vidare kan utlåtande av synemän eller förrättningsmän i vissa fall vara exekutionstitel. I regel har sådant utlåtande formen av proto- koll över syn eller annan förrättning. Bestämmelser av nu ifrågavarande slag återfinnes i lagen om ägofred, lagen om enskilda vägar och vattenlagen. Att man ansett sig kunna tillåta verkställighet utan föregående dom beror därpå, att handlingen är upprättad av personer, utsedda på ett sätt som kan anses säkerställa deras sakkunskap och opartiskhet. En ytterligare garanti för gäldenärens rättssäkerhet utgör det förhållandet att utlåtandet i regel kan klandras vid domstol.
Utredningen har i det föregående (s. 260) redogjort för innehållet i de före religionsfrihetslagens ikraftträdande gällande bestämmelser, enligt vilka förfallna utskylder till mosaisk församling var utmätningsgilla, om de stödde sig på lagakraftvunnen taxeringslängd.
Om trossamfunds debiteringslängd eller restlängd över oguldna medlems- avgifter genom lagstiftning godtages såsom exekutionstitel, erfordras med hänsyn till medlemmarnas rättssäkerhet särskilda bestämmelser rörande sättet för fastställande av betalningsskyldighet. Medlem bör beredas möjlig- het att erhålla rättelse i den debitering som samfundet verkställt. Detta kan ske genom att bestämmelser meddelas om att medlem äger rätt att, inom viss tid efter det han erhållit tillfälle att taga del av debiteringen, genom väckande av klandertalan vid domstol eller genom besvär till administrativ myndighet påfordra rättelse i debiteringen. Dylik talan kan föras i flertalet av de förut nämnda fall då restlängd eller motsvarande handling utgör exekutionstitel. Dessutom torde erfordras föreskrifter om hur debiteringslängden skall vara beskaffad.
Även om statliga myndigheter på sätt angivits i det föregående medverkar vid debiteringen av medlemsavgifter genom att upprätta debiteringslängd, kan debiteringslängden inte godtagas såsom exekutionstitel utan att den en- skilde beredes möjlighet att påkalla rättelse i debiteringen. I sådant fall skulle kunna anordnas ett förfarande i överensstämmelse med det som till- lämpas enligt uppbördsförordningen (84—86 55) vid sökande av rättelse i debitering av skatt.
Såsom nämnts i annat sammanhang (s. 255) förekommer det sällan att sammanslutningar, som bedriver verksamhet med ideellt syfte, anlitar tvångsmedel för att uttaga avgifter av sina medlemmar. Det skulle därför kunna ifrågasättas om ett trossamfund skulle ha någon större fördel av att dess debiteringslängd utgjorde exekutionstitel. För en organisation som är
beroende av fasta medlemsavgifter —— vilket får antagas vara fallet beträf- fande en fri svensk kyrka — är otvivelaktigt tvångsmedlen av ringa bety- delse därest uppbördsförfarandet är effektivt. För en fri svensk kyrka skulle det därför vara mest värdefullt att erhålla medverkan av staten vid uppbör— den och vid den för uppbörden erforderliga debiteringen. Skulle ett effektivt uppbördsförfarande inte kunna anordnas, kunde det emellertid av psykolo- giska skäl vara värdefullt att ha tillgång till ett mindre omständligt indriv- ningsförfarande. Ett sådant kan, även om det sällan anlitas, ha preventiv betydelse.
C. Allmänna synpunkter på frågan om statens medverkan
När utredningen i det föregående redogjort för olika former för medverkan av staten har huvudsakligen uppbördstekniska synpunkter diskuterats. I förevarande avsnitt anlägges mera principiella synpunkter på en sådan medverkan. Först anges de skiljaktigheter, som i förevarande hänseende föreligger mellan A- och B-lägena. Därefter anges de förutsättningar som anses böra föreligga för statens medverkan. Utredningen redovisar vidare argument som kan åberopas för och emot att staten medverkar vid utta- gande av medlemsavgifter till en fri svensk kyrka och eventuellt även till andra samfund och organisationer. Slutligen behandlas frågan vilken kon- troll staten kan finna erforderlig därest en sådan medverkan anses böra komma till stånd.
Här må till en början erinras om att utredningen, då den till ledning för sitt arbete uppställt de olika hypotetiska lägena, ansett sig böra medtaga ett alternativ med en från staten friställd kyrka, vars ställning i ekonomiskt avseende i stort sett skulle överensstämma med nu föreliggande förhållan- den. Detta läge — B-läget — är således, bortsett från att det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten förutsättes vara upplöst, med avseende å finansieringen att likställa med A-läget så till vida, att staten skulle, eventuellt genom automatiskt verkande regler, medverka till att kyrkan er- håller en tryggad ekonomi.
Enligt gällande lagstiftning är alla, som har beskattningsbar inkomst en- ligt kommunalskattelagen, skyldiga att, i form av församlingsskatt, utge bi- drag till församlingarna inom Svenska kyrkan. Att dessa församlingar har beskattningsrätt har sin grund i relationerna mellan staten och kyrkan men kan också ses som ett uttryck för uppfattningen att församlingarnasverk- samhet —— liksom verksamheten i de borgerliga kommunerna —— är av all- mänt samhälleligt intresse. Detta gäller inte endast församlingarnas uppgif- ter av borgerlig natur, såsom folkbokföring och begravningsväsen, utan ock- så verksamhet av uteslutande religiös art. Att så är fallet fraJngår därav att huvudregeln om full skattskyldighet gentemot församlingarna upprätthålles även i fråga om juridiska personer. Det undantag från huvudregeln som
innebär, att fysiska personer, vilka ej tillhör Svenska kyrkan, erhåller en skattelindring motsvarande den beräknade kostnaden för verksamhet av religiös art, kan visserligen uppfattas som ett avsteg från den ovan angivna principiella uppfattningen. Undantaget har emellertid närmast föranletts därav, att det ansetts vara från religionsfrihetssynpunkt stötande att perso- ner, som ej är medlemmar av Svenska kyrkan, skulle vara skyldiga att bi- draga till kyrkans religiösa verksamhet.
Om det organisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan upp— hör, kan det synas ligga närmast till hands att uttaga avgifter endast av för- samlingsmedlemmarna, så att kyrkan och dess församlingar i ekonomiskt avseende huvudsakligen blir hänvisade till bidrag från medlemmarna och eventuellt andra personer, som är villiga att understödja kyrklig verksam- het. En sådan konsekvens är näraliggande även för det fall att sambandet mellan stat och kyrka visserligen består men man anser att kyrkans verk— samhet bör finansieras av kyrkans egna medlemmar. Ett upphävande av beskattningsrätten i och för sig är emellertid inte en självklar konsekvens om kyrkan skall handha även angelägenheter av borgerlig natur. I så fall är det tänkbart, att beskattningsrätten kan bibehållas sålunda, att alla skattskyldiga erlägger församlingsskatt efter en utdebitering som motsva- rar församlingarnas kostnader för verksamhet av borgerlig natur, medan endast medlemmarna av Svenska kyrkan bidrar till den religiösa verksam- heten. Medlemmarnas bidrag skulle då rättsligt sett få karaktär av med- lemsavgifter och inte av skatt. Samma resultat uppnås om kostnaderna för de uppgifter av borgerlig natur, som handhaves av kyrkan, uttages över den borgerliga kommunens budget. Detta skulle kunna ske sålunda, att för- samlingen bestämmer hur mycket som skall utdebiteras per skattekrona för att bestrida dessa kostnader och att denna utgiftspost sedan upptages i den borgerliga kommunens stat; influtet belopp redovisas därefter till för— samlingen.
Om däremot staten eller de borgerliga kommunerna antingen övertar hu- vudmannaskapet för ifrågavarande borgerliga angelägenheter eller också genom att lämna särskilda bidrag till församlingarna övertar det ekono- miska ansvaret för dessa angelägenheter, saknas utifrån den nu angivna uppfattningen om kyrkans verksamhet anledning att bibehålla församlingar- nas beskattningsrätt.
Vad nu sagts är tillämpligt inte endast i fråga om B-läget utan också be- träffande A-läget. Såsom redan inledningsvis anförts (s. 231) är det således inte självklart att beskattningsrätten skall bibehållas ens i A-läget, medan det å andra sidan är tänkbart att även i B-läget församlingsskatt kan uttagas för att täcka kostnaderna för borgerliga angelägenheter, som handhaves av kyrkliga organ. Ehuru bidrag till den kyrkliga verksamheten kan uttagas på samma sätt i dessa båda lägen, medför de av utredningen uppställda förut- sättningarna för lägena att bidragen får något olika karaktär.
Om, såsom utredningen närmast förutsätter då det gäller A-läget, grunder- na för relationen mellan stat och kyrka ej ändras, får man räkna med att kyrkans organisation och verksamhet ävensom medlemskapet i kyrkan och sättet för uttagande av bidrag till kyrkans verksamhet liksom hittills varit fallet regleras genom lagstiftning. Och även om beskattningsrätten skulle upphävas såtillvida att endast medlemmarna har att erlägga avgift till kyr- kan, framstår det, med hänsyn till de förutsättningar utredningen uppställt för A—läget, såsom sannolikt, att avgifterna anses böra uttagas på i huvud- sak samma sätt som den nuvarande församlingsskatten, d.v.s. tillsammans med de allmänna skatterna. En sådan statlig medverkan vid uttagandet av medlemsavgifter till kyrkan är avhängig av de förutsättningar, som utred- ningen uppställt för A-läget. Att staten genom dylik medverkan eller på an— nat sätt tar ansvar för kyrkans ekonomi är, såsom framgår av en jämförelse med förhållandena i England, annars inte någon självklar följd av att ett nära samband består mellan stat och kyrka.
Medan utredningen således anser sig kunna utgå från att medlemsavgif- ter till kyrkan i A-läget uttages under medverkan av staten, ligger det i och för sig närmast till hands att en fri kyrka, om den inte på sätt ovan angivits erhåller beskattningsrätt, får i likhet med flertalet andra organisationer själv ombesörja debitering och uppbörd av medlemsavgifter samt, om den så finner påkallat, begagna sig av sin rätt att begära medverkan av domsto- lar och exekutionsmyndigheter för att indriva oguldna avgifter.
Kyrkans ekonomiska ställning är inte beroende enbart av medlemmarnas bidrag utan också bl. a. i någon mån av hur den kyrkliga jorden disponeras, vilken fråga behandlas i en annan del av detta betänkande. Vad medlemmar— nas bidrag angår är det tydligt, att ett upphävande av beskattningsrätten måste få stor betydelse oavsett om staten medverkar vid uttagande av bidra— gen. Medan alla medborgare, som har beskattningsbar inkomst, för närva- rande är pliktiga att erlägga församlingsskatt, medför ett upphävande av be- skattningsrätten att endast medlemmar blir bidragsskyldiga. Man måste där- för räkna med att en fri kyrkas ekonomiska ställning blir i viss män för- ändrad redan av den anledningen, att medlemsbidrag från juridiska perso- ner inte kan påräknas.19 Mera ovisst är i vilken utsträckning förändringar i medlemsantalet kan inträda med påföljd att den ekonomiska ställningen rubbas.
Att med någon säkerhet beräkna hur stor del av medlemmarna som skulle kvarstå om kyrkan skildes från staten förefaller vara omöjligt. Medlemsanta— let kan antagas bli beroende inte endast av de enskildas intresse för den kyrkliga verksamheten utan också bl. a. av medlemsavgifternas storlek. Vid övergången till en fri kyrka kan det få betydelse vad som kommer att gälla i fråga om medlemskapet. Denna fråga behandlas närmare i utredningens
" Något mera än tio procent av den totala församlingsskatten i riket erlägges för närvarande av juridiska personer.
betänkande angående kyrklig förvaltning (5. 198 ff.). Skall de som är med- lemmar i kyrkan före skilsmässan anses som medlemmar även i den fria kyrkan, såvida de inte själva finner anledning att utträda, kan man må- hända räkna med ett i stort sett oförändrat medlemsantal vid övergången till en fri kyrka. Skulle det däremot bli så att de kyrkomedlemmar, som inte ansöker om inträde i den fria kyrkan eller inte eljest genom en aktiv hand- ling bekräftar sitt medlemskap, anses inte längre tillhöra kyrkan såsom be- talande medlemmar, kan man säkerligen räkna med ett lägre medlemsantal än för närvarande.20
Vad angår medlemsavgifternas storlek synes det vara förenat med bety- dande svårigheter att göra några tillförlitliga beräkningar. För B-läget -— där kyrkan förutsättes få disponera över den kyrkliga jorden _ torde man visserligen kunna räkna med att inkomsterna från andra källor än med— lemsavgifter i varje fall inte skulle bli lägre än de inkomster som nu inflyter från andra håll än genom församlingsskatten. Tänkbart är att kyrkan skulle kunna erhålla frivilliga bidrag i större utsträckning än för närvarande och därför inte skulle i lika stor omfattning som nu behöva lita till obligatoriska avgifter.21 En jämförelse med nuvarande förhållanden försvåras emellertid framför allt därav att kostnaderna för den fria kyrkans verksamhet svår— ligen kan beräknas, eftersom dessa kostnader givetvis blir beroende av verk— samhetens omfattning. Dock kan vissa kostnader, såsom t. ex. för underhåll av befintliga kyrkobyggnader, komma att kvarstå även om kyrkans verk- samhet inskränkes.
Såsom förut nämnts bestrides nu vissa kostnader för kyrkans verksamhet med statsmedel. Detta gäller bl. a. kostnaderna för vissa kyrkliga organ på stifts— och riksplanen, varjämte statliga organ handhar kyrkliga angelägen- heter. Om en fri kyrka skall sj älv upprätthålla en motsvarande organisation, medför detta en kostnadsökning i jämförelse med nuvarande förhållanden.
En minskning av de nuvarande kostnaderna kan förutses, om staten eller de borgerliga kommunerna övertar huvudmannaskapet för de uppgifter av borgerlig natur — framför allt folkbokföring och begravningsväsen — som nu handhaves av kyrkliga organ. Hur stor en sådan minskning kan bli är emellertid ovisst. Även om det procenttal (60 %), med vilket de som står
2" Den förut (s. 274) nämnda kyrkoorganisationskommittén har i motiveringen till sitt förslag till stadga för en fri kyrka uttalat, att det finns vissa skäl för antagandet att medlemskapet i en fri svensk nationalkyrka skulle motsvara 85 a 90 procent av den totala befolkningen eller möjligen bli något större. — Vid en intervjuundersökning, som Svenska institutet för opinionsundersök- ningar (SIFO) publicerade hösten 1965, svarade 60 procent av de tillfrågade ja på frågan om de skulle skriva på en blankett för att tillförsäkra sig fortsatt medlemskap i Svenska kyrkan, för den händelse det skulle bli så att kyrkan skulle skiljas från staten och de som ville tillhöra kyrkan måste skriva på och posta en blankett för att begära inträde. Frågan besvarades med nej av 28 procent, medan 12 procent var tveksamma. Av samtliga tillfrågade svarade 47 procent ja på frågan om de skulle vara villiga att betala medlemsavgift för att då få vara med i kyrkan. 15 procent svarade nej på denna fråga medan 10 procent var tveksamma (28 procent besvarade såsom nämnts redan den första frågan med nej).
”1 Såsom förut (s. 238) angivits uppgick vid 1966 års taxering den genomsnittliga församlings- skatten för de skattskyldiga till cirka 86 kronor för ensamstående och cirka 190 kronor för makar.
utanför kyrkan nu har att bidraga enligt bestämmelserna om lindring i skatt- skyldigheten, skulle riktigt ange hur stor andel av församlingsskatten som belöper på kostnaderna för kyrkans uppgifter av borgerlig natur, följer inte därav, att kyrkans utgifter skulle kunna i motsvarande mån nedbringas. därest ifrågavarande uppgifter övertages av staten eller kommunerna. Om så skall kunna ske blir tydligen beroende av i vad mån kyrkans organisa- tion och omfattningen av dess verksamhet i övrigt kan anpassas till den nya situationen.
Ehuru det således är nära nog omöjligt att beräkna medlemsantalet i en fri svensk kyrka och ovisst i vilken utsträckning kyrkans nuvarande orga- nisation och verksamhet skall kunna upprätthållas, gör utredningen vid be- handlingen av B-läget det antagandet, att några mera avsevärda föränd- ringar i nu angivna hänseenden inte inträder.
En förutsättning för att medverkan av staten vid uttagande av medlems- avgifter till en fri svensk kyrka skall kunna komma i fråga är sj älvfallet, att kyrkan och dess medlemmar har behov och intresse av medverkan i detta hänseende. Såsom utredningen tidigare uttalat lär man kunna utgå från att kyrkan måste i stor utsträckning basera sin ekonomi på fasta medlemsav- gifter, vilka kan antagas inte bli obetydliga. Det är sannolikt, att kyrkan öns- kar differentiera medlemsavgifterna med hänsyn till medlemmarnas ekono- miska förhållanden på ungefär samma sätt som nu sker vid debiteringen av församlingsskatt. I enlighet med vad nyss nämnts förutsätter utredningen här, att antalet medlemmar blir betydande och att kyrkans verksamhet också blir omfattande. Därest kyrkan under dessa förutsättningar blir hän- visad till att själv ombesörja debitering, uppbörd och indrivning av med- lemsavgifter, måste den bli nödsakad att skapa en uppbördsorganisation som kan bli relativt kostnadskrävande. Det är emellertid tvivelaktigt om det skulle vara möjligt att genom en sådan organisation nå de fördelar som är förenade med att medlemsavgifterna i likhet med skatterna uppbärs vid källan.
Även om arbetsgivarna skulle vara villiga att på medlemmarnas begäran medverka genom att verkställa avdrag på lön för medlemsavgifter och där- efter redovisa vad som innehållits till något kyrkligt organ, torde det, så— som angivits i det föregående (8. 298), vara förenat med betydande svårig— heter att anordna uppbörden på detta sätt.
Kyrkans och dess medlemmars intresse av att erhålla medverkan av stat— liga myndigheter är givetvis beroende av i vad mån sådan medverkan kan ske för en kostnad som motsvarar nyttan därav. Vid bedömandet av denna fråga utgår utredningen från att kyrkan skall utge ersättning för statens medverkan med belopp som motsvarar kostnaderna för berörda statliga myndigheter. Här må dock anmärkas, att delade meningar kan göra sig gäl- lande i frågan om ersättning bör utgå.
Med hänsyn bl.a. till att skatteuppbördssystemet kan komma att för-
ändras, innan ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka kan bli aktuellt, har utredningen ansett sig inte ha anledning att göra några beräkningar av kostnaderna för olika former av medverkan av statliga myndigheter. Dylika beräkningar torde inte heller vara erforder- liga för en mera allmän bedömning av huruvida med nuvarande uppbörds- system statens medverkan skulle från kostnadssynpunkt medföra några för- delar för kyrkan och därmed också för kyrkans medlemmar. Om sådana för- delar kan vinnas är tydligen beroende av om uttagandet av medlemsavgifter kan smidigt anpassas till det statliga upphördssystemet. Därest medlemsav— gifter till en fri kyrka debiteras efter samma grunder som allmänna skatter och samma uppbördstekniska metoder kan användas, har man anledning räkna med att de sammanlagda kostnaderna skulle bli lägre än om kyrkan skulle ha en särskild uppbördsorganisation. En sådan särskild organisation kunde nämligen bli relativt kostnadskrävande. Vad nu sagts torde vara tillämpligt även för det fall att staten medverkade endast genom att ombe- sörja debiteringen av medlemsavgifter vilka bestämts på sätt ovan angivits.
Utredningen har förut (s. 293) angivit olika sätt för beräknandet av den ersättning som kyrkan skulle utge för de med statens medverkan förenade kostnaderna. Om storleken av ersättningen bestämdes i förhållande till debi- terade eller influtna belopp och medlemsavgifterna vore betydande, skulle staten säkerligen kunna uttaga full ersättning för sin medverkan. Skulle däremot medlemsavgifterna uppgå till relativt små belopp, är det sannolikt att staten med den angivna beräkningsgrunden inte skulle kunna erhålla full ersättning för sina kostnader. En tänkbar lösning är därför att kyrkan i enlighet med vissa schablonmässigt bestämda regler utger ersättning för de merkostnader som uppkommer genom att staten medverkar vid uttagandet av medlemsavgifter.
En tänkbar form för medverkan av staten är såsom förut nämnts, att kyr- kans debiteringslängder godtages såsom exekutionstitel. Om kyrkan skulle vilja vidtaga tvångsåtgärder för att få ut medlemsavgifter, skulle genom ett sådant system indrivningsförfarandet bli billigare för kyrkan, och indriv- ningen skulle i kostnadshänseende också vara till fördel för medlemmarna i fråga, enär de skulle undgå att betala rättegångskostnader.
Med hänsyn till vad ovan anförts förefaller det troligt att en fri svensk kyrka skulle ha behov och intresse av att staten medverkar med uttagande av medlemsavgifter. Det bör emellertid framhållas, att de uppställda förut- sättningarna om bibehållande av den kyrkliga verksamhetens omfattning. om medlemsantalet samt om medlemsavgiftens storlek och konstruktion måhända inte skulle bli uppfyllda. Vidare är det omöjligt att med säkerhet förutse huruvida en fri kyrka och dess medlemmar skulle önska medverkan av staten. Ett ställningstagande i denna fråga blir förmodligen beroende bl. a. av vilka krav som staten i detta sammanhang skulle anse sig behöva uppställa i fråga om kontroll av kyrkans verksamhet.
I fråga om andra trossamfund än Svenska kyrkan är det tvivelaktigt om behov och intresse föreligger av medverkan av staten med uttagande av bi- drag från medlemmarna. Utredningen har tidigare ( s. 251) redogjort för hu- rusom medlemmarna i de fria evangeliska samfunden i regel inte erlägger några fasta, periodiska medlemsavgifter utan i stället lämnar i princip fri- villiga bidrag till församlingen och samfundet. Därest denna princip upp- rätthålles även för framtiden, kan någon medverkan av staten vid uttagan- det av bidrag knappast ifrågakomma. I debatten har framförts den tanken, att statlig medverkan vid uttagande av bidrag till de fria samfunden skulle kunna anordnas sålunda, att den som vill erlägga bidrag antecknar detta i sin självdeklaration, varefter bidraget skulle kunna uppbäras i samma ord— ning som kvarstående skatt. Att på detta sätt grunda en debitering på an— teckning i deklarationen skulle emellertid stå i dålig överensstämmelse med gällande taxerings- och uppbördssystem.
Vissa fria samfund, såsom de mosaiska församlingarna och romersk- katolska kyrkan, tillämpar obligatoriska medlemsavgifter. Eventuellt skulle dessa samfund anse det fördelaktigt om staten medverkade vid uttagandet av medlemsavgifter, därest statens medverkan kunde ske för en kostnad, som står i rimlig proportion till nyttan därav. Enär de fasta kostnaderna för ett uppbördssystem, innebärande att avgifterna uttages tillsammans med skatterna, kan antagas bli tämligen stora och medlemmarna i nu ifrågava- rande samfund utgör en ganska liten del av samtliga skattskyldiga, är det möjligt att statens medverkan skulle vara ekonomiskt ofördelaktig för dessa samfund, därest de skulle ersätta staten för de med förfarandet förenade merkostnaderna. Det är sannolikt, att en fördelning av kostnaderna i förhål- lande till debiterade eller influtna skatter och medlemsavgifter skulle vara betydligt förmånligare för dessa samfund. Ehuru utredningen såsom förut nämnts inte ansett sig ha anledning att göra särskilda undersökningar rö- rande kostnaderna, finns fog för antagande att de ekonomiska förutsätt- ningarna för en mera omfattande statlig medverkan är mindre gynnsamma i fråga om dessa samfund än när det gäller en fri svensk luthersk kyrka.
Det är möjligt att en mera begränsad statlig medverkan, innebärande att skattemyndigheterna biträder med debitering av medlemsavgifter på grund- val av taxeringen, skulle kunna vara i kostnadshänseende fördelaktig för de fria trossamfund som tillämpar fasta medlemsavgifter. Beträffande en stat— lig medverkan enbart i den formen, att debiteringslängd för medlemsavgift godtages såsom exekutionstitel, torde vad förut sagts om Svenska kyrkan vara tillämpligt. .
I detta sammanhang må också nämnas, att fråga skulle kunna uppkomma om medverkan av staten vid uttagande av medlemsavgifter till agnostiska eller ateistiska organisationer liknande de tyska förbunden av »Freireligiö- sen», vilka har beskattningsrätt i någon delstat i Västtyskland.
Det kan ifrågasättas om inte också andra organisationer av ideell art har
behov och intresse av att staten medverkar vid uttagande av medlemsav- gifter.
En ytterligare förutsättning för att medverkan av staten vid uttagande av medlemsavgifter skall ifrågakomma är givetvis, att hinder inte möter från uppbördsteknisk synpunkt. Utredningen har tidigare i detta kapitel angivit vissa former av medverkan, vilka synes vara i och för sig genomförbara, och därvid också påpekat olägenheter av uppbördsteknisk art.
Att tillsammans med skatterna samtidigt av en och samma person uttaga medlemsavgifter till flera samfund och organisationer är visserligen i och för sig tekniskt möjligt men torde medföra sådana komplikationer i fråga om själva debiteringen, uppbörden och redovisningen, att förfarandet knappast kan realiseras.
Bedömningen av möjligheterna att uttaga medlemsavgifter tillsammans med skatterna försvåras av att upphördssystemet, såsom nyss anförts, kan komma att förändras innan ett upplösande av sambandet mellan stat och kyrka kan bli aktuellt. Därest vid ett framtida ställningstagande B-läget skulle befinnas utgöra en lämplig lösning i fråga om relationerna mellan stat och kyrka, måste därför under alla förhållanden i en andra utrednings— etapp den form för medverkan av staten, som eventuellt kan komma i fråga i detta hänseende, bli föremål för närmare utredning.
Med hänsyn till arten av utredningens uppdrag ankommer det inte på utredningen att avge något förslag i fråga om valet mellan de olika upp- ställda lägena. l förevarande sammanhang har utredningen därför inte att taga ställning till de skäl, som anses kunna tala för och emot att staten medverkar vid uttagande av medlemsavgifter till en fri svensk kyrka och eventuellt andra trossamfund. Utredningen inskränker sig därför till att mera kortfattat redovisa de argument, vilka framförts i den allmänna de- batten eller kan förväntas bli åberopade för och emot den form för med- verkan som skulle innebära, att medlemsavgifter debiteras, uppbäres och indrives tillsammans med de allmänna skatterna. Utredningen anser det vara motiverat att huvudsakligen uppehålla sig vid en sådan medverkan. En mindre omfattande medverkan skulle nämligen knappast kunna i sam- ma utsträckning bidraga till att kyrkans ekonomiska ställning bleve i stort sett oförändrad samt skulle inte heller kunna ge anledning till samma erin— ringar.
Utredningen anger i det följande de argument som kan tänkas åbero— pade för och emot en sådan mera omfattande medverkan av staten som nyss nämnts.
Såsom argument emot medverkan av staten skulle kunna anföras föl- jande. Att upptaga medlemsavgifter till Svenska kyrkan på skattedebetsed—
larna och uttaga avgifterna tillsammans med de allmänna skatterna skulle —— om man bortser från vissa speciella avgifter som tidigare upptagits på debetsedlarna — avvika från vad som hittills varit vedertaget. Kyrkan skulle alltjämt te sig som ett till staten knutet samfund både i den me- ningen att den skulle kunna fortsätta att förlita sig på statens stöd och så att den även i fortsättningen skulle för sin verksamhet bli i viss mån ekonomiskt beroende av staten. Kyrkan skulle komma att intaga en sär- ställning i förhållande till andra organisationer i landet, vilka hittills inte framställt önskemål om medverkan av staten vid uttagande av medlemsav- gifter. Det kan antagas att — om frågan aktualiserades —— åtminstone fler— talet organisationer skulle avböja sådan medverkan. En anledning härtill är att, om medlemsavgifter skulle uttagas tillsammans med skatterna, ve- derbörande organisation kunde bli nödsakad att underkasta sig statlig kon- troll i olika hänseenden. Detta skulle kunna medföra, att staten finge ett avsevärt inflytande över organisationens hela verksamhet. Ett sådant be- roende av staten torde organisationerna i gemen inte vara villiga att under— kasta sig. Varken staten eller organisationerna har anledning godtaga, att Svenska kyrkan skulle i detta hänseende intaga en särställning, som också skulle innebära att kyrkan reellt sett inte skulle bli en fri kyrka. Statens medverkan vid uttagande av medlemsavgift skulle kunna få till följd, att ett stort antal medlemmar erlade sina avgifter utan att personligen engagera sig i den kyrkliga verksamheten och utan att i praktiken ha tagit ställning till kyrkan och dess verksamhet. Utan medverkan av staten skulle kyrkan i större utsträckning kunna bli en levande kyrka. Bristande personligt en- gagemang från medlemmarnas sida skulle medföra ett minskat lekmanna- inflytande.
Vidare skulle såsom argument emot statlig medverkan kunna anföras, att avgifter, som uttages tillsammans med de allmänna skatterna, skulle av allmänheten kunna uppfattas som skatter och därmed såsom pålagor som samhället ålagt medborgarna, även om avgifterna rättsligt sett inte hade karaktär av skatt. Eftersom organisationer som är att hänföra till ideella föreningar sällan eller aldrig anlitar tvångsmedel för att utfå medlemsav- gifter av medlemmar som inte betalar frivilligt, skulle uppbörd och därmed automatiskt följande indrivning tillsammans med skatterna i praktiken innebära, att medlemmarna skulle vara på särskilt sätt tvingade att betala avgifterna. Statens medverkan skulle bl.a. på grund härav innebära en betydande förmån för Svenska kyrkan och de övriga samfund som finge sådan medverkan. Dessa samfund skulle bli favoriserade, eftersom vissa samfund sannolikt skulle anse sig vara av religiösa eller praktiska skäl förhindrade att anlita statens medverkan. Denna medverkan skulle där- för inte vara förenlig med krav på att staten bör vara neutral i förhållande till trossamfunden, och liknande synpunkter kan anföras när det gäller andra organisationer än religiösa samfund. — Under vissa förhållanden
skulle personer som ej är skyldiga att erlägga medlemsavgift bli under- kastade ett slags beskattning till följd av att staten medverkar vid uttagande av avgifter. Detta skulle bli fallet om, på sätt angivits i det föregående (5. 282 f.), avgift skulle preliminärt uttagas även av dem som ej är avgifts— skyldiga, så att dessa först i samband med återbetalning av överskjutande preliminärskatt skulle återfå de preliminärt avdragna avgifterna.
Till förmån för statlig medverkan skulle kunna åberopas följande argu- ment. Om kyrkan omfattar en mycket betydande del av befolkningen och har en omfattande verksamhet, kan statsmakterna anse sig ha anledning att tillmötesgå önskemål från kyrkan och dennas medlemmar om med- verkan i fråga om uppbärandet av medlemsavgifter. En sådan medverkan är särskilt motiverad om ett uttalat behov därav föreligger. På grund av det månghundraåriga organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka har staten ett ansvar för att kyrkan inte försättes i en ekonomiskt svår ställ- ning till följd av att sambandet upplöses. I debatten har också framförts den uppfattningen, att en statlig medverkan skulle kunna verksamt bidraga till större inre frihet för kyrkan då det gäller själavården och annan verk- samhet av religiös natur. Utan sådan medverkan skulle den kyrkliga verk- samheten i betydande omfattning få ägnas åt omsorger om ekonomin, vil- ket skulle inverka störande på de enskildas personliga förhållande till kyr- kan och dennas befattningshavare. Risk skulle nämligen föreligga för att ekonomiska aspekter på verksamheten skulle få alltför stor betydelse och att ekonomiskt välsituerade medlemmar skulle få ett dominerande infly— tande inom kyrkan och församlingarna. Det bör vara ett intresse även för staten att söka förhindra en sådan utveckling.
I fråga om andra intressen som staten har att beakta i förevarande sam- manhang skulle kunna argumenteras på följande sätt. När det gäller för- hållandet mellan kyrkan och dess medlemmar kan från rättslig synpunkt erinringar ej framställas mot att medlemsavgifter till kyrkan uttages till— sammans med de allmänna skatterna. En sådan medverkan skulle nämli- gen avse endast förfarandet vid uttagandet av avgifter och inte medföra, att i fråga om skyldigheten att erlägga avgift skulle gälla andra rättsregler än de som är tillämpliga för ideella föreningar i allmänhet. Om även andra trossamfund, som har behov och intresse därav, får medverkan av staten med uttagande av medlemsavgifter, uppfylles de krav som kan ställas på att staten bör behandla alla trossamfund lika. Svenska kyrkan skulle vis- serligen, om den ensam erhöll medverkan av staten, komma att intaga en särställning i förhållande till andra organisationer genom att kyrkan bleve- i viss mån beroende av staten och genom att tvångsåtgärder komme att en— ligt automatiskt verkande regler vidtagas mot medlemmar vilka inte fri— villigt erlade de avgifter som de vore skyldiga att betala. Det är emellertid inte möjligt att jämföra Svenska kyrkan med andra organisationer vare sig i fråga om relationerna till staten eller när det gäller kyrkans förhål—
lande till medlemmarna, enär en förbindelse mellan stat och kyrka inte står i strid med luthersk teologi och det inte kan sägas vara främmande för luthersk uppfattning att i viss utsträckning tillgripa tvångsåtgärder såsom sanktioner mot medlemmarna. Under alla förhållanden skulle kyrkan vid ett upplösande av det organisatoriska sambandet med staten befinna sig i en annan situation än organisationer som haft möjlighet att själva från begynnelsen skapa de ekonomiska förutsättningarna för sin verksamhet.
Såsom förut nämnts har utredningen inte att taga ställning till om en fri svensk kyrka bör erhålla statlig medverkan vid uttagande av medlemsavgif- ter, och utredningen har därför inte heller att mot varandra väga de argu- ment som återgivits i det föregående. Emellertid anser sig utredningen böra framhålla, att vissa av de anförda argumenten sannolikt kommer att till- mätas mindre betydelse vid ett ställningstagande i denna fråga. Det kan an— tagas, att av argumenten till förmån för medverkan av staten störst vikt kommer att läggas vid uppfattningen att staten har ett ansvar för att kyrkan inte försättes i en ekonomiskt svår ställning genom att sambandet mellan stat och kyrka upplöses. Det torde nämligen vara en allmän uppfattning att en skilsmässa mellan stat och kyrka inte bör medföra att kyrkan får så stora ekonomiska svårigheter, att den kommer att sakna rimliga förutsättningar att fortsätta sin verksamhet. Om dylika svårigheter kan befaras, får tagas under övervägande om svårigheterna kan undanröjas genom statlig medver- kan vid uttagande av medlemsavgifter eller på annat sätt. Det kan antagas att vid sådana överväganden avseende särskilt kommer att fästas vid _ för— utom de praktiska möjligheterna att genomföra en statlig medverkan — frågan huruvida statens medverkan är förenlig med krav på att Svenska kyrkan skall bli en verkligt fri kyrka.
Om staten medverkar vid uttagandet av medlemsavgifter, är uppenbarli- gen en statlig reglering erforderlig åtminstone i viss utsträckning. Sålunda måste det uppbördsförfarande, som skall handhavas av statliga myndigheter, regleras genom författningsbestämmelser, avseende bl. a. grunderna för de- biteringen, formerna för uppbörden och sättet för redovisning av influtna belopp. Vidare kan ställas spörsmålet om det är påkallat att staten på grund av sin medverkan meddelar allmänna föreskrifter rörande kyrkans organi— sation och dess yttre verksamhet. Därest dylika föreskrifter inte anses er- forderliga, kan det dock vara påkallat att meddela författningsbestämmel- ser avsedda att på särskilda punkter tillgodose intressen av allmän karaktär.
Utredningen har i sitt betänkande VI angående lagstiftning och rättskip— ning (SOU 1965: 70 s. 156 ff.) behandlat frågan om behov av dylika organi- sationsreglerande föreskrifter i B—läget. Därvid har uttalats bl. a., att denna fråga i icke ringa mån torde vara avhängig av vilken betydelse som inlägges i begreppet beskattningsrätt samt att, om denna rätt betraktas som en form
av statlig maktdelegation, detta torde kunna föranleda ganska långt gående krav på organisationsreglering.
Därest staten på sätt förut angivits i detta kapitel medverkade vid utta- gande av medlemsavgifter, vilkas frivillighetskaraktär tydligt angivits, skulle det emellertid rättsligt sett inte bli fråga om någon sådan maktdelegation. Statens medverkan skulle nämligen inte innebära någon utvidgning av den skyldighet att utge medlemsavgift, som kan konstitueras enligt allmänna civilrättsliga regler. Föreskrifter av den art, att det skulle bli fråga om en generell organisationsreglering. kan därför från denna utgångspunkt inte anses vara motiverade. Vad nu sagts gäller inte endast Svenska kyrkan utan också andra trossamfund som kunde komma att erhålla medverkan av staten.
Däremot kan en statlig medverkan vid uttagande av medlemsavgifter till Svenska kyrkan eller andra trossamfund ge anledning till meddelande av författningsbestämmelser, som bedömes vara erforderliga för att på sär- skilda punkter tillgodose intressen av allmän karaktär.22 Olika meningar kan göra sig gällande rörande frågan i vilken utsträckning dylika bestäm- melser är påkallade.
Frågan om statlig reglering av medlemskapet i bl. a. B-läget behandlas i utredningens betänkande angående kyrklig förvaltning ( s. 197 f.), där utred— ningen anger vilka former för reglering som är tänkbara därest staten skulle vilja öva inflytande på medlemskapet. I förevarande sammanhang inskrän- ker sig utredningen till att redogöra för vilka bestämmelser som är tänkbara på grund av att medlemsavgifter till Svenska kyrkan och eventuellt andra trossamfund uttages tillsammans med skatterna.
Om medlemsavgifterna skall uttagas tillsammans med skatterna, erford- ras viss reglering rörande formerna för inträde och utträde, i den mån dessa åtgärder är avgörande för avgiftsskyldigheten. Staten har nämligen intresse av att tillse att ingen som ej är medlem påföres medlemsavgift. Därest — såsom man får förutsätta — anmälan om inträde och utträde göres direkt till vederbörande samfund, måste bestämmelser meddelas om i vilken ord— ning samfundet skall lämna underrättelse därom till den myndighet som registrerar de uppgifter om samfundstillhörighet, vilka ligger till grund för avgiftsdebiteringen. För den enskildes rättssäkerhet kan det möjligen vara påkallat att föreskriva, att medlem som vill utträda blir fri från avgiftsskyl- dighet genom anmälan direkt till nämnda myndighet. Såsom förut nämnts (s. 287) kan under vissa förhållanden inträde eller utträde, som äger rum i slutet av ett kalenderår, av uppbördstekniska skäl inte beaktas när det gäl- ler avgiftsskyldigheten för påföljande år. För statens medverkan måste upp- ställas det villkoret, att avgiftsskyldigheten enligt samfundsstadgarna över- ensstämmer med de uppbördstekniska förutsättningarna.
En annan fråga är om staten har anledning tillse att avgiftsskyldigheten
" J fr utredningens betänkande VI ang. lagstiftning och rättskipning (SOU 1965: 70) s. 126 f.
är på det sätt konstituerande för medlemskapet, att den som genom statens medverkan erlägger medlemsavgift även får utöva de rättigheter som nor- malt tillkommer medlem. Det är tänkbart att i en fri svensk kyrka kan ak- tualiseras bestämmelser rörande kyrkodisciplin, innebärande t.ex. att för— sumlig medlem kan uteslutas från nattvarden eller förklaras förlustig röst- rätt och valbarhet.23 Liknande bestämmelser kan förekomma inom andra trossamfund. Enär medlemskapet är frivilligt och sådan medverkan som här är i fråga inte skulle medföra någon utvidgning av de skyldigheter, som en— ligt eljest gällande rättsregler kan åvila medlem i ideell förening, synes det vara svårt att finna någon motivering för att genom särskilda författnings- bestämmelser ge medlemmarna av de samfund, som erhåller statlig med- verkan, en mera tryggad ställning än den som tillkommer medlemmar av andra samfund och organisationer.
Vad nu sagts är i huvudsak tillämpligt även när det gäller den i utred- ningens betänkande angående kyrklig förvaltning (5. 180 ff.) diskuterade frågan om medlemskap för barn. Denna fråga har av naturliga skäl mindre praktisk betydelse i detta sammanhang, därest —— såsom här närmast förut- sättes — medlemsavgift uttages endast av personer som har beskattningsbar inkomst. Enligt gällande rätt föreligger inte något hinder mot att barn är avgiftsskyldiga, om förmyndaren givit sitt samtycke till medlemskapet exem- pelvis genom att framställa begäran om dop. För den händelse staten skulle vilja förhindra att avgifter uttages av barn, kan föreskrifter härom ges i de författningar som erfordras för att reglera uppbördsförfarandet. Dylika före— skrifter hindrar givetvis inte i och för sig vederbörande trossamfund att be- trakta barn som medlemmar.
Om så anses erforderligt kan i författningar rörande uppbördsförfarandet ges föreskrifter till förhindrande av att avgifter uttages av andra personer än dem som anses ha skatteförmåga.
Det kan inte komma i fråga att från juridiska personer uttaga sådana bi- drag som här är aktuella.
När medlemsavgift indrives på samma sätt som fordringar i allmänhet, ankommer det på allmän domstol att pröva skyldigheten att utge medlems- avgift. Frågor rörande skyldighet att erlägga skatt och allmän avgift prövas däremot i administrativ ordning. Även om medlemsavgifter till trossamfund uttages tillsammans med skatterna, är rättsförhållandet mellan samfundet och dess medlemmar av privaträttslig natur, och det synes därför vara lämp- ligt, att frågan huruvida medlemskap, som grundar avgiftsskyldighet, före- ligger prövas av allmän domstol. Däremot ligger det närmast till hands att frågor som rör sättet och formen för avgiftens uttagande samt avgiftens stor- lek prövas av sådana administrativa organ som har att handlägga skatte- frågor i allmänhet.
” Jfr utredningens betänkande VI ang. lagstiftning och rättskipning s. 197. ——- Något rättsligt hinder mot dylika bestämmelser kan inte anses föreligga. Jfr Linden: Förvärv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening s. 158.
Utredningen har vidare att behandla frågan om staten har anledning att begränsa samfundens kompetens när det gäller att fastställa medlemsavgif- ter. En begränsning skulle kunna ske sålunda, att staten ger vissa föreskrif- ter om för vilka ändamål medlemsavgifterna får användas, eller också på det sättet att staten maximerar avgifternas storlek genom att fastställa ett >>tak».
Enär medlemskapet i trossamfund är frivilligt synes det inte vara påkal- lat att åstadkomma någon begränsning som syftar till att skydda medlem- marna mot alltför höga avgifter. En maximering av avgifterna kan emeller— tid vara påkallad av hänsyn till tredje man. Om medlemsavgifterna skulle, såsom förut angivits (s. 282 f.), liksom skatterna preliminärt uttagas av alla skattskyldiga och reglering ske först senare, vid en slutlig debitering, kan sålunda en maximering av det preliminära uttaget möjligen vara erforderlig för att förebygga att de som ej har att slutligen erlägga avgift blir alltför betungade.
Medverkan av staten vid uttagande av medlemsavgifter skulle göra upp- börden mera effektiv såväl för Svenska kyrkan som för andra samfund som erhåller medverkan av staten. Staten kan bl.a. med hänsyn härtill vilja för- hindra, att de avgifter som uppbäres genom statens försorg användes för än— damål vilka strider mot statens intressen. Dessa intressen hänför sig när- mast till områden inom vilka trossamfund kan tänkas bedriva verksamhet som staten eller kommunerna vill förbehålla sig. Staten kan t. ex. ha intresse av att skolväsendet inte splittras genom att trossamfund startar egen under- visning, avsedd att ersätta undervisningen i de allmänna skolorna. Liknande synpunkter kan göra sig gällande inom socialvården och måhända även på andra områden.
Statens intressen i nu angivna hänseenden tillgodoses nu, såvitt angår Svenska kyrkan, genom församlingsstyrelselagcns bestämmelser om för- samlings kompetens. Den nuvarande regleringen kan motiveras bl.a. med att användande av skattemedel för andra ändamål än de i lagen angivna inte skulle tillgodose alla skattskyldigas intressen. Samma motivering skulle knappast kunna anföras i ett B-läge där endast medlemmar har att bidraga till kyrkans verksamhet. Såsom ett argument kan möjligen komma att fram- föras, att det bör vara samfundsmedlemniarnas ensak om de vill stödja verksamhet som inte står i överensstämmelse med statsmakternas intressen. Det kan också komma att ifrågasättas om det är ett allmänt intresse att trossamfunden i sin verksamhet blir beroende av staten. Omfattningen av den kontroll, som staten skulle behöva utöva över samfunden, måste bli be- roende av en avvägning mellan olika intressen. Därvid får tillses att in- skränkningar i samfundens verksamhet står i rimlig proportion till värdet av det bistånd som staten skulle ge genom att medverka vid uttagandet av medlemsavgifter.
Frågan om och i vilken omfattning kompetensreglerande föreskrifter er- fordras kan vara föremål för delade meningar redan av den anledningen att
det är ovisst huruvida Svenska kyrkan och andra samfund skulle komma att bedriva verksamhet som staten anser mindre önskvärd. Den reglering, som kan befinnas vara erforderlig, skulle såsom förut antytts kunna ske an- tingen genom att staten föreskriver, att medlemsavgifter som uttages med statens medverkan endast får användas för vissa angivna ändamål, eller också genom att ett »tak» för avgifterna fastställes. En kombination av de båda angivna metoderna är också tänkbar.
I fråga om valet mellan de nämnda metoderna för kompetensreglering kan anföras skilda synpunkter. Föreskrifter som utesluter att medlemsavgifter användes för vissa ändamål kan uppfattas Som ett mera kännbart ingripande i samfundens verksamhet och religiösa frihet än en maximering av avgifts- uttaget. Å andra sidan kan dylika föreskrifter sägas ge mera klara riktlinjer än en maximering, även om maximeringen sker med utgångspunkt från att avgifterna inte skall lämna utrymme för viss verksamhet. Om medlemsav— gift skulle utdebiteras särskilt inom varje församling eller pastorat, skulle ett generellt »tak» kunna bli för lågt med hänsyn till vissa församlingars eller pastorats utdebiteringsbehov eller för högt med hänsyn till utdebite- ringsbehovet på andra håll.
Vad nu sagts om statlig reglering gäller endast den form av statlig med- verkan som skulle innebära att avgifterna uttages tillsammans med de all- männa skatterna. Om staten medverkar t. ex. på det sättet att trossamfund får utnyttja statens maskinella utrustning för att beräkna medlemsavgifter- na på grundval av taxeringen, finns inte anledning för staten att maximera avgifterna eller meddela kompetensregler. Däremot erfordras givetvis admi— nistrativa föreskrifter rörande den ordning som skall gälla för statens med— verkan. Avgiftsreglerande föreskrifter synes ej heller vara påkallade av den anledningen att debiteringslängd godkännes såsom exekutionstitel. Däremot måste, såsom förut nämnts (s. 299), meddelas bestämmelser om hur debite- ringen skall kunna klandras vid domstol eller i administrativ ordning.
AVDELNING II
Statlig och kommunal beskattning av Svenska kyrkan och andra trossamfund
» ..-
,,n 'a' än;
År" 'in' Lilium ä', "v,; gtr-;m'ffhlgk—gtfåf 11,11 J.,];
KAPITEL 1
Inledning
Av betydelse för Svenska kyrkans och andra trossamfunds ekonomi är i vil- ken utsträckning samfunden belastas av skatt till stat och kommun. Den allmänna inkomst- och förmögenhetsbeskattningen samt arvs- och gävobe- skattningen är här särskilt av intresse. Beskattningen av samfundens med— lemmar och andra personer, som hyser intresse för verksamhet av religiös art, är också av betydelse för samfundens ekonomi så till vida, att samfun- dens möjligheter att erhålla ekonomiskt understöd för sin verksamhet på— verkas av i vad mån vid inkomstbeskattningen medges avdrag för bidrag som utgivits till trossamfund.
I förevarande avdelning av betänkandet behandlar utredningen frågan huruvida förändringar i relationerna mellan staten och Svenska kyrkan kan antagas komma att inverka på beskattningen i ovan angivna hänseenden. Av intresse är härvid särskilt de skiljaktigheter i fråga om beskattningen som nu föreligger mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund. Såsom utveck- las i det följande anser sig utredningen, med hänsyn till arten av sitt upp- drag, däremot inte ha anledning att ingå på frågan huruvida skattelättnader över huvud bör beredas trossamfunden och de personer som lämnar bidrag till samfunden.
KAPITEL 2
Gällande lagstiftning
A. Den allmänna inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
Kommunal inkomstskatt
Jämlikt 53 5 1 mom. kommunalskattelagen är vissa rättssubjekt inte skatt- skyldiga för all inkomst utan endast för inkomst av särskilt angivna för— värvskällor.
Kommuner och andra menigheter erlägger kommunal inkomstskatt en- dast för inkomst av fastighet och av rörelse (53 5 1 mom. 0). Detta stad— gande är tillämpligt på församlingarna inom Svenska kyrkan, vilka således är frikallade från skattskyldighet för inkomst av kapital.
Samma regler om skattskyldighet gäller för kyrkor, andra trossamfund än Svenska kyrkan därest de utövar kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrätt- ningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt stiftelser som har till huvudsakligt ändamål att främja vissa i lagen särskilt angivna allmännyttiga ändamål, såsom att — utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer _ främja vård och upp— fostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning och ut- bildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja veten- skaplig forskning. Detsamma gäller i fråga om sådana föreningar som —— utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen —— huvudsakligen verkar för ändamål av samma art som de nämnda stiftelserna (53 5 1 mom. e).
Med kyrka avses enligt anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen en till Svenska kyrkan hörande lokalkyrka, domkyrka e. (1. i dess egenskap av ägare till viss för Svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. För att av trossamfund utövad verksamhet skall anses som kyrklig förutsättes enligt nämnda anvisningar att samfundet disponerar kyrkolokal samt att offentlig gudstjänst där regelbundet förrättas av samfundet eller dess församlingar. Frågan om skattskyldigheten för en till visst trossamfund ansluten försam— ling skall enligt anvisningarna till kommunalskattelagen bedömas efter mot- svarande grunder som för samfundet. Vid dessa bestämmelsers tillkomst uttalades, att såsom kyrkolokal borde kunna betraktas även en profan lokal,. om denna regelbundet disponeras av ett trossamfund (särsk. utskottets uti- 1951: 2).
Innebörden av nämnda bestämmelser är något oklar såvitt angår Svenska kyrkan.! Kommunalskattelagen och anvisningarna till denna erhöll i nu ak- tuella delar sin gällande lydelse i samband med religionsfrihetslagens till— komst år 1951. Begreppet »kyrkor» förekom även dessförinnan i lagrummet och betecknade då dels sådana särskilda rättssubjekt som lokalkyrkor och domkyrkor, dels sådana trossamfund som kunde betecknas såsom kyrko- samfund, vartill ansågs böra räknas de sammanslutningar, som blivit er— kända av staten jämlikt 1873 års förordning angående främmande trosbe- kännare, samt de mosaiska församlingarna men inte t. ex. Svenska missions- förbundet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Genom 1951 års lagstiftning erhöll begreppet kyrkor en mera begränsad innebörd. Av den då införda definitionen i anvisningarna till kommunal- skattelagen framgår, att med kyrkor endast avses sådana särskilda rätts- subjekt som lokalkyrkor och domkyrkor, vilka anses vara ägare av egendom som användes i Svenska kyrkans verksamhet. Därest Svenska kyrkan skulle vara att anse som särskilt rättssubjekt, är den således inte att hän- föra till begreppet »kyrkor» i kommunalskattelagen. I den proposition, som låg till grund för 1951 års skattelagstiftning, uttalades att det inte syntes vara erforderligt att i här ifrågavarande sammanhang taga någon bestämd ståndpunkt till frågan om Svenska kyrkans rättsliga natur; gällande be— stämmelser om skattefrihet för staten hade nämligen inte ansetts tillämpliga på Svenska kyrkan och dissenterlagskommittén hade ej heller i det betän- kande, som låg till grund för den nya lagstiftningen, föreslagit att så skulle bli fallet (prop. 1951: 175 s. 45).
Förarbetena till gällande lagstiftning ger inte någon säker ledning för be- dömningen av frågan hur Svenska kyrkan och andra till Svenska kyrkan knutna organisationer och institutioner än församlingar, lokalkyrkor och domkyrkor skall beskattas. I en allmänt använd kommentar till kommunal- skattelagen uttalas beträffande kyrkofonden, att denna är att bedöma efter samma regler som gäller för staten enligt 53 ä 1 mom. b) kommunalskatte- lagen, enär kyrkofonden utgör en av statskontoret förvaltad fond, avsedd för kyrkligt ändamål, och fonden inrättats av staten.2 I samma kommentar ut- talas, att t. ex. Svenska kyrkans diakonistyrelse torde vara att hänföra under samma stadgande; härvid hänvisas till att diakonistyrelsen är ett organ in- rättat av statsmakterna. När det gäller arvsbeskattningen har, såsom anges i det följande (s. 325 f.), högsta domstolen funnit att Svenska kyrkans central- råd, missionsstyrelse och sjömansvårdsstyrelse äger åtnjuta den skattebe- frielse som tillkommer staten. Frågan huruvida dessa organ även vid till- lämpningen av kommunalskattelagen är underkastade de bestämmelser som gäller för staten må här lämnas öppen. Av förarbetena till 1951 års ändringar
1 Utredningen använder här begreppet Svenska kyrkan utan att taga ställning till om kyrkan i nuvarande läge är att anse som särskilt rättssubjekt. En fri svensk kyrka skulle otvivelaktigt in- taga en sådan ställning. ” Lundwall: Skattehandbok (5 uppl. 1961) s. 636.
i kommunalskattelagen synes i varje fall framgå, att man inte avsett att Svenska kyrkan skulle i beskattningshänseende komma i en sämre ställning än andra trossamfund.
Åtskilliga rättssubjekt bedriver verksamhet av religiös art utan att därför vara trossamfund i kommunalskattelagens mening och utan att vara så fast knutna till något trossamfund, att de för samfunden gällande beskattnings- reglerna blir tillämpliga. Dylika rättssubjekt blir skattskyldiga för all in- komst, såvida inte andra skattelindringsregler i 53 & kommunalskattelagen kan tillämpas. Av intresse är här bl.a. de förut nämnda reglerna om skatt- skyldigheten för stiftelser och föreningar, vilka fullföljer vissa särskilt an— givna allmännyttiga ändamål. Vidare är att märka, att en stiftelse med sam- ma ändamål som ett trossamfund kan bli beskattad på samma sätt som sam- fundet, även om stiftelsen intar en sådan ställning att den blir självständigt taxerad. Under förarbetena till 1951 års lagstiftning uttalades, att om till ett rättssubjekt, som självt vore berättigat att komma i åtnjutande av skattefri- het, donerats en fond, vilken tillgodosåge samma ändamål som detta rätts- subjekt eller till vilken fonds avkastning rättssubjektet hade fri disposi- tionsrätt, skattefrihet medgåves för fonden; i andra fall borde skattefrihet för fonden ej ifrågakomma (prop. 1951: 175 s. 30, 47). Samma principer till- lämpas i fråga om kommunala donationsfonder, d.v.s. kapital som enligt bestämmelse i gåvobrev eller testamente överlämnats t.ex. till församling inom Svenska kyrkan. Rättsläget torde därför i korthet kunna anges sålunda, att de för församling (och annan kommun) gällande reglerna om skattskyl- dighet tillämpas i fråga om fond som skall tillgodose ändamål vilket faller inom församlings kompetens enligt lagen om församlingsstyrelse, medan skattskyldighet föreligger för kapitalinkomst av annan fond, om fonden inte huvudsakligen tillgodoser sådant allmännyttigt ändamål som anges i 53 5 1 mom. kommunalskattelagen.
Den skattskyldighet för inkomst av fastighet, som enligt vad nu sagts åvilar bl. a. trossamfund, inskränkes av att vissa slags fastigheter är undan— tagna från skatteplikt jämlikt 5 & kommunalskattelagen. Detta gäller bl.a. statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för kultur— eller rättsvård, ordning eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning. Från skatteplikt har också undantagits byggnader tillhöriga kyrkor och trossamfund som av- ses i 53 Q 1 mom. e) kommunalskattelagen, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och föreningar som avses i nyssnämnda lagrum, därest byggnader— na är avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana, ävensom dylika institutioner tillhöriga allmänna platser. Vidare har från skatteplikt undantagits bl.a. sådana sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrko— byggnader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas, samt soldathem. Undantagna från skatteplikt är också begravningsplatser samt prästgård
321 som avses i ecklesiastik boställsordning. Bostäder för biskopar, klockare och organister torde däremot vara skattepliktiga.
Om byggnad är undantagen från skatteplikt, gäller detsamma i fråga om tomtområde som hör till byggnaden.
Därest fastighet även användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens värde. För att skatte- frihet helt eller delvis skall åtnjutas kräves, att byggnaden i väsentlig ut- sträckning nyttjas för ändamål som föranleder skattefrihet. Nyssnämnda föreskrift om skatteplikt för del av fastighetens värde avser närmast det fall att fastigheten delvis utarrenderas eller uthyres. Dylika upplåtelser föran- leder emellertid skatteplikt endast om de äger rum mera regelmässigt. Om ett missionshus eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till biografföre- ställning, samkväm e. d., är detta ej tillräcklig anledning att anse skatteplikt föreligga. Inte heller föreligger skatteplikt om uthyrning sker på sådana vill— kor, att erhållet vederlag 1 stort sett innefattar endast ersättning för de med begagnandet av lokalen förenade kostnaderna för uppvärmning, belysning m. in. men inte inbegriper någon ersättning för själva begagnandet av lokalen.
Den kommunala inkomstskatten beräknas på grundval av dels inkomst, dels garantibelopp för fastighet (2 å). Garantibeloppet beräknas till två pro- cent av taxeringsvärdet (47 5). I den mån fastighet är undantagen från skatte- plikt fastställes inte något garantibelopp, och ägare av fastighet som är un- dantagen från skatteplikt är frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastigheten genom dennas begagnande för de ändamål som föranleder un— dantaget från skatteplikt (54 å).
Avdrag för bidrag till trossamfund eller eljest till verksamhet av religiös art medges i princip inte vid beskattningen. Detsamma gäller i fråga om bi— drag till andra allmännyttiga ändamål.
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla får avräknas endast omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande (20 % kommunalskattelagen). Avdrag för periodiskt understöd medges under bl. a. den förutsättningen att understödet utgår direkt till fysisk person. Avdrag såsom för periodiskt understöd har sålunda vägrats skattskyldig som lämnat frikyrkoförsamling årligt bidrag med tiondedelen av sin inkomst (RÅ 1938: 43). Däremot har riksskattenämnden ansett avdrag kunna ske för perio- diskt understöd till missionärer _ personliga vänner till givaren — ehuru understödet, av valutatekniska skäl, utbetalats till frikyrkoförsamling för vidare befordran till missionärer i utlandet (riksskattenämndens meddelan- den 1954: 2: 6). Senare har emellertid nämnden uttalat, att för att sådana bidrag skall bli avdragsgilla i allmänhet kräves, att något slag av personligt förhållande föreligger mellan givaren och mottagaren. Särskilt om till den anställde eljest utgående löneförmåner från organisationen reducerades med
hänsyn till dylika bidrag, borde enligt nämnden i realiteten organisationen och inte den enskilde funktionären anses som mottagare av bidraget, och av- drag kunde följaktligen inte medges. Nämnden framhöll, att bidrag regel- mässigt inte kunde anses såsom för utgivarna avdragsgilla periodiska under- stöd för den händelse avlönandet av en frikyrkoförsamlings pastorer ordna- des på så sätt, att var och en av pastorerna årligen erhöll bidrag från ett an- tal församlingsmedlemmar. Regeringsrätten har ansett att avdragsrätt inte föreligger för belopp, som lämnats till frikyrklig församling för att utbetalas till vissa namngivna missionärer, när beloppet utgivits såsom ersättning för utfört arbete. Ej heller har avdrag medgivits för belopp som utgivits till pre- dikant i frikyrklig församling såsom bidrag till hans avlöning (RÅ 1963: 25).
Frågan om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för gåvor till religiösa och andra allmännyttiga ändamål har gång efter annan uppmärksammats i den allmänna debatten. Avdrag för enstaka gåvor har i princip aldrig medgivits. År 1910 medgavs genom uttrycklig lagbestämmelse rätt till avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen för periodiskt återkommande gåvor, och senare infördes sådan avdragsrätt även vid kommunalbeskattningen. I en proposi- tion år 1927 (nr 102 s. 350) uttalade departementschefen, att man vid be— stämmandet av givarens skatteförmåga inte kunde fullständigt bortse från det faktiska förhållandet att han, låt vara frivilligt, förfogade över en del av sina intäkter på sådant sätt att de inte längre stod till hans fria disposi- tion. Avdragsrätten var emellertid förenad med många förbehåll, och i ett uppmärksammat prejudikat år 1941 vägrade regeringsrätten avdrag för periodiska bidrag som utgått till allmännyttigt ändamål och uppburits av juridisk person (RÅ 1941: 5). Såsom ovan nämnts vägras numera i princip avdrag när utbetalning skett till juridisk person.
I vissa fall har genom särskild lagstiftning avdrag medgivits för gåvor till allmännyttiga ändamål och då även för enstaka gåvor. Genom beslut vid 1938—1942 års riksdagar medgavs rätt till avdrag för gåvor till luftvärnet och Sjövärnskåren. Avdragsrätten tillämpades senast vid 1943 års taxering. 1943 års riksdag bemyndigade Kungl. Maj:t att medge att skattskyldig vid taxering till statlig inkomstskatt åren 1944 och 1945 fick avdrag för pen- ninggåvor, ej understigande 1 000 kronor, till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. _ När dy- lika medgivanden lämnats har betonats, att medgivandena föranletts av sär- skilda förhållanden och vore till tiden begränsade.
'I riksdagen har vid olika tillfällen väckts motioner med yrkande om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till religiösa och eljest all- männyttiga ändamål. Vid 1966 års riksdag förekom flera motioner i ämnet, och även vid 1967 års riksdag har frågan aktualiserats (motionerna I: 101 och II: 129). Bl. a. har åberopats att humanitära, kulturella, religiösa och vetenskapliga organisationers situation under senare år försämrats genom
att det höga skattetrycket försämrat enskilda bidragsgivares möjligheter att lämna understöd. Vidare har gjorts gällande att det inte kan vara ett all- mänintresse att samhällets hela ekonomiska stöd ges i form av anslag från stat och kommun. Man har också hänvisat till att avdragsrätt införts i åt- skilliga andra länder. I vissa motioner har gjorts gällande, att rätten till av— drag för gåvor och andra bidrag till trossamfund vore en religionsfrihets- fråga, enär bidragen till Svenska kyrkan i form av församlingsskatt är av- dragsgilla i motsats till vad som gäller i fråga om bidrag till andra samfund.
De motioner som väckts i ämnet har avslagits. Härvid har i första hand åberopats, att främjande av allmännyttiga ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan, i förekommande fall, genom anslag från statens sida. Vidare har anförts, att avdragsrätt skulle medföra att gåvor från personer med stora inkomster skulle komma att i huvudsak bekostas av staten till följd av den höga marginalskatten, att det skulle vara svårt att avgränsa de ändamål, vilkas främjande genom bidrag skulle ge avdragsrätt, samt att införande av avdragsrätt skulle kunna omintetgöra planerna på att införa en definitiv källskatt.
Under budgetåren 1953/54 och 1954/55 gavs statsanslag till främjande av cancerforskningen med samma belopp som» genom frivilliga bidrag tillfördes ändamålet. Bevillningsutskottet har uttalat, att denna utväg _ det s.k. krona för krona-systemet _ vore att föredraga framför en avdragsrätt vid beskattningen (bet. 1960: 33).
I motioner vid 1961 års riksdag föreslogs ett motsvarande system för stöd— jande av religiösa m. fl. ändamål. Därvid åberopades, att i samma års stats- verksproposition föreslagits, att medel skulle på samma sätt ställas till för— förfogande för aktionen »Sverige hjälper». Motionerna avslogs.
Statlig inkomstskatt
Jämlikt 7 € förordningen om statlig inkomstskatt är bl.a. staten samt kom- muner och andra menigheter frikallade från skattskyldighet för all inkomst. Församlingarna inom Svenska kyrkan är således helt befriade från statlig inkomstskatt.
De rättssubjekt som anges i 53 Q 1 mom. e) kommunalskattelagen _ d.v.s. »kyrkor» samt vissa trossamfund, stiftelser m.fl. _ är frikallade från skattskyldighet för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse. Om något annat rättssubjekt än de nu nämnda är ägare till fastighet, som enligt förut— nämnda bestämmelser i 5 5 1 mom. kommunalskattelagen är undantagen från skatteplikt, är det frikallat från skattskyldighet för inkomst av fastig- heten genom dennas begagnande för ändamål som föranleder undantaget från skatteplikt.
När det gäller rätten till avdrag för bidrag till trossamfund är att upp— märksamma, att avdrag får ske för församlingsskatt vid den statliga beskatt- ningen. Från sammanlagda beloppet av skattskyldigs inkomster från olika
förvärvskällor får nämligen avdragas slutlig och tillkommande skatt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet (4 5 1 mom.). Beträffande bidrag i övrigt till Svenska kyrkan samt i fråga om bidrag till andra trossamfund och eljest till allmännyttiga ändamål gäller samma regler som vid den kommunala inkomstbeskattningen.
Såsom nämnts i annat sammanhang (s. 259 f.) hade de mosaiska försam- lingarna före religionsfrihetslagens ikraftträdande beskattningsrätt. Skatt till mosaisk församling ansågs inte vara avdragsgill vid den statliga inkomst- beskattningen (RÅ 1950: 7).
I det föregående (3. 322 f.) har redogj orts för de förslag som framställts rö- rande avdragsrätt för bidrag till religiösa och andra allmännyttiga ändamål. Dessa förslag har i allmänhet avsett den statliga inkomstbeskattningen och inte kommunalbeskattningen.
Statlig förmögenhetsskatt Kommunerna nämnes inte bland de rättssubjekt, vilka enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt är skyldiga att erlägga skatt för förmögenhet. Församlingarna inom Svenska kyrkan är således inte skyldiga att erlägga sådan skatt. Skattskyldiga för förmögenhet är däremot bl.a. föreningar och samfund, vilkas medlemmar inte på grund av medlemskapet äger del i för- eningens eller samfundets förmögenhet, ävensom andra stiftelser än fa- miljestiftelser, samtliga dock endast om och i den mån de är skyldiga att erlägga skatt för inkomst (6 5).
Den i fråga om föreningar och samfund angivna förutsättningen rörande medlemmarnas del i förmögenheten medför, att ekonomiska föreningar inte är skattskyldiga för förmögenhet; värdet av föreningsandelarna kommer i stället att inräknas i medlemmarnas förmögenhet. Ideell förening beskattas däremot för sin förmögenhet, eftersom medlemmarna inte äger någon andel i föreningens förmögenhet. Detta gäller även religiösa samfund. Det är emel- lertid tvivelaktigt om begreppet samfund kan anses omfatta Svenska kyrkan. Denna fråga torde dock ha mindre praktisk betydelse med hänsyn till att nu ifrågavarande rättssubjekt är skattskyldiga för förmögenhet endast om och i den mån de är skyldiga erlägga skatt för inkomst. Detta innebär att skatt- skyldighet föreligger endast för tillgångar, för vilkas avkastning skattskyl— dighet till statlig inkomstskatt föreligger. Om exempelvis ett trossamfund, som enligt vad förut sagts är skattskyldigt endast för inkomst av rörelse, äger egendom dels för fullföljande av sin religiösa verksamhet, dels för dri- vande av rörelse (t. ex. ett bokförlag), skall alltså endast den egendom, som användes i rörelsen, upptagas såsom förmögenhetstillgång.
B. Arvs- och gåvobeskattningen
Arvsskatten har enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt (arvs- skatteförordningen) formen av en arvslottsskatt, utgående på arvingars och testamentstagares särskilda lotter i dödsboet. Skattskyldig för såväl arvs— skatt som gåvoskatt är i princip den som förvärvar egendomen, d.v.s. ar- vinge, testamentstagare och gåvotagare. Arvsskatten och gåvoskatten kan sägas vara dubbelt progressiva, nämligen dels i förhållande till lottens stor- lek, dels ock i förhållande till bl.a. avtagande släktskap. I enlighet härmed fördelas de skattskyldiga på fyra klasser, envar med en progressiv skatte- skala. Av skatteskalorna är skalan i klass I den lägsta och skalan i klass IV den högsta. Såsom exempel må nämnas, att skatten på en lott om 50 000 kronor är 2 390 kronor i klass I, 9540 kronor i klass II, 10 990 kronor i klass III och 23 500 kronor i klass IV.
Till klass I hänföres make, barn och styvbarn samt avkomling till barn och styvbarn, till klass II föräldrar, syskon, syskons avkomling, barns efter- levande make samt trotjänare, till klass III vissa juridiska personer, som närmare anges i det följande, samt till klass IV rättssubjekt som ej är att hänföra till någon av övriga klasser (28 & arvsskatteförordningen).
Vissa juridiska personer är befriade från såväl arvsskatt som gåvoskatt (3 5). Dessa rättssubjekt är staten samt tre grupper av stiftelser eller sam- manslutningar, vilka fullföljer vissa angivna ändamål, nämligen dels stif- telse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar, dels stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård av behövande ålder- stigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter, dels ock akademi och sådan stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja veten- skaplig undervisning eller forskning. Skattebefrielse enligt dessa bestämmel- ser tillkommer icke sammanslutning som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen och ej heller utländsk aka- demi, stiftelse eller sammanslutning.
Begreppet staten anses omfatta även statsinstitutioner av olika slag, oav- sett om dessa uppfyller ändamål som i och för sig skulle ha föranlett skatte- frihet. Frågan om Svenska kyrkan när det gäller arvsbeskattningen skall anses som ett statsorgan och således vara fri från arvsskatt har varit före- mål för delade meningar. I gängse kommentarer till arvsskatteförordningen uttalas, att Svenska kyrkan i detta sammanhang synes böra betraktas såsom statsorgan.3 Högsta domstolen har funnit, att Svenska kyrkans centralråd,
" Eberstein: Den svenska arvslotts- och gåvobeskattningen (2 uppl. 1956) s. 30 not 2; Bralt och Fogelklou: Skatt på arv och skatt på gåva (2 uppl. 1964) s. 17.
missionsstyrelse och sjömansvårdsstyrelse i så väsentlig grad har karaktär av organ för staten att dessa organ äger åtnjuta den skattebefrielse enligt 3 5 arvsskatteförordningen som tillkommer staten.—4
Församlingarna inom Svenska kyrkan är, lika litet som andra kommuner, fria från arvsskatt. Ej heller de fria trossamfunden åtnjuter befrielse från arvsskatt. Medel som tillfaller sammanslutning, vilken ej i och för sig är fri från arvsskatt, kan emellertid bli skattefria om de genom föreskrift i testa- mente bestämts för ändamål, som angivits i förutnämnda bestämmelser om skattebefrielse, och garanti skapats för att medlen kommer att användas för sådant ändamål. I praxis har sålunda skattefrihet ansetts föreligga t. ex. för fond som skulle förvaltas av kyrkoråd i församling inom Svenska kyrkan och användas för hjälp åt sjuka och klena personer, vilka ej åtnjöt kommu— nalt understöd; fondens ändamål ansågs vara att bereda vård av behövande sjuka (NJA 1945 s. 58). Likaså har skattefrihet ansetts föreligga för egen- dom, som enligt testamente skulle bilda en stiftelse och med full äganderätt tillfalla Frälsningsarméns slumverksamhet att av denna förvaltas för att i första hand användas till vård åt reumatikersjuka; med bestämmelserna i testamentet ansågs ha åsyftats, att stiftelsen huvudsakligen skulle ha till ändamål att främja vård av behövande sjuka (NJA 1957 s. 696). Däremot har skatteplikt ansetts föreligga för fond som skulle förvaltas av kyrkorådet och vars avkastning skulle av församlingsdiakonissor utdelas åt »behövande fattiga» (NJA 1945 s. 432) samt för medel som, utan föreskrift om använd- ningen, tillfallit Frälsningsarméns slumverksamhet; slumverksamheten an- sågs inte ha till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta (NJA 1950 s. 150).
Arvsskatt utgår enligt klass III för testamentslott som tillfaller kyrka eller kommun eller stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgöran- de, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämför— liga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål (28 5 arvsskatteförord— ningen). Till samma skatteklass hänföres sammanslutning som, utan att ha till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intres- sen, huvudsakligen fullföljer något av de nyss angivna ändamålen. Vidare hänföres till klass III bl. a. registrerade understödsföreningar samt folkets— husföreningar, bygdegårdsföreningar och andra liknande sammanslutningar som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän samlings- lokal.
Församling inom Svenska kyrkan är i sin egenskap av kommun att hän- föra till skatteklass III. Även de fria trossamfunden är att hänföra till klass III, oavsett huruvida sådant samfund kan klassificeras såsom kyrka
4 Högsta domstolens beslut den 28 april 1967, nr 427-441. _ Två av de fem justitieråd, som deltog i besluten, var skiljaktiga och ansåg övervägande skäl tala för att inte anse ifrågavarande organ såsom statsorgan.
eller såsom sammanslutning som huvudsakligen fullföljer religiösa ändamål. Därest Svenska kyrkan samt till kyrkan knutna organisationer inte är att enligt arvsskatteförordningen anse som statsorgan, är de att hänföra till skatteklass III i förordningen.
Skatt enligt klass III utgår endast på testamentslotter. Samtliga de rätts- subjekt, som har att erlägga arvsskatt enligt denna skatteklass, är helt be- friade från gåvoskatt (38 å).
Skatt utgår endast om lottens värde överstiger visst belopp. Sålunda är lott, som skulle ha varit att hänföra under skatteklass III eller IV, fri från arvsskatt om värdet inte överstiger 1 000 kronor, medan gåva vars värde inte överstiger 2 000 kronor är fri från gåvoskatt (28 och 39 55).
Att allmännyttiga institutioner befriats från gåvoskatt har närmast för- anletts därav, att benägenheten att genom gåvor understödja dylika institu- tinner kunde befaras komma att minskas, om en del av gåvan tages i an- språk för gäldande av gåvoskatt. I det kommittébetänkande, som legat till grund för gällande arvsskatteförordning, uttalades att nämnda skäl inte kunde med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande i fråga om för- värv genom testamente.5 Kommittén framhöll, att i och med arvfallet inträ- der nödtvunget en äganderättsövergång och att arvlåtaren har att räkna med att kvarlåtenskapen därvid i sin helhet blir föremål för arvsbeskattning; även om arvlåtaren underlåter att fullfölja ett tilltänkt testamentariskt förord- nande, drabbas sålunda den egendom, varom fråga är, i hans arvingars hand av arvsskatt.
Vid olika tillfällen har framställts förslag om att sådana stiftelser och sammanslutningar, som jämlikt 38 & arvsskatteförordningen är befriade från gåvoskatt, skall befrias även från arvsskatt. Motioner i detta syfte väcktes senast vid 1966 års riksdag. Bl. a. har gjorts gällande, att många personer bestämmer sig för att överlämna en del av sin förmögenhet till ett allmännyttigt ändamål men av ren okunnighet om konsekvenseerna i be- skattningshänseende underlåter att genomföra gåvan i livstiden, oaktat de med rätt insikt om läget säkerligen lika gärna skulle ha fullbordat gåvan i livstiden. Vidare har framhållits, att den nuvarande regleringen medför svåra gränsdragningsproblem och att, på grund av testatorernas bristande in- sikt i skattelagstiftningen, slumpen inte sällan kommer att avgöra om en donation blir beskattad eller ej. Det har också gj orts gällande, att de restrik- tiva bestämmelserna angående skattefrihet för testamentariska förordnan- den kunde verka återhållande på viljan att i dödsrättshandlingens form do- nera till allmännyttiga skattepliktiga subjekt.
När motioner i ämnet behandlades av 1966 års riksdag hänvisade vederbö- rande utskott till att riksdagen år 1958 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt
" 1938 års arvsskattekommittés betänkande med förslag till förordning om arvs- och gåvoskatt m. m. (SOU 1939: 18) s. 121.
om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen (be- villningsutskottets bet. 1966:11). Utskottet uttalade, att den översyn som riksdagen begärt torde komma till stånd inom en inte alltför avlägsen fram- tid samt att, även om de i motionerna framförda synpunkterna i och för sig kunde anses värda beaktande, frågan inte vore av sådan angelägenhetsgrad att en utredning omedelbart borde igångsättas. Utskottet hemställde, att mo- tionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren godkände en utskotts-. reservation i vilken begärdes utredning och förslag angående ändring i arvs- skatteförordningen i syfte att från arvsskatt befria sådana stiftelser och sam- manslutningar som nu är befriade från gåvoskatt. Eftersom kamrarnas olika meningar inte ansågs kunna sammanj ämkas, hade frågan fallit.
KAPITEL 3
Betydelsen av förändrade relationer mellan staten
och Svenska kyrkan
Såsom framgår av redogörelsen i kapitel 2 gäller i vissa hänseenden andra beskattningsregler för Svenska kyrkan än för andra trossamfund. När det gäller arvsbeskattningen anses åtminstone vissa till Svenska kyrkan knutna organ såsom statsorgan och är därför, i motsats till andra trossamfund, he— friade från arvsskatt. Församlingarna inom Svenska kyrkan är däremot vid denna beskattning jämställda med de fria trossamfunden och dessas för- samlingar.
För den allmänna inkomst- och förmögenhetsbeskattningen gäller i vä- sentliga delar samma regler för församlingarna inom Svenska kyrkan som för andra trossamfund. Vid kommunalbeskattningen har Svenska kyrkan dock en förmånligare ställning genom att prästgård är undantagen från skatteplikt. En annan förmån för Svenska kyrkan består i att kyrkans för- samlingar inte såsom andra trossamfund betalar statlig inkomstskatt för in- komst av rörelse. Denna förmån har ringa praktisk betydelse eftersom för- samlingarna i regel inte driver rörelse, men frågan om beskattning av för— säljning av tomter från prästgård (såsom tomtstyckningsrörelse) har vid något tillfälle varit aktuell.
Medlem av Svenska kyrkan har en visserligen i regel ekonomiskt tämli— gen obetydlig men principiellt väsentlig förmån vid beskattningen genom att han vid taxeringen till statlig inkomstskatt får göra avdrag för hela sin församlingsskatt, medan den som ej tillhör Svenska kyrkan får avdraga en- dast den andel av församlingsskatten (60 procent), som påförts honom så- som bidrag till församlingens verksamhet av borgerlig natur, och inte någon del av bidrag som han kan ha utgivit till annat samfund.
Genom förändringar i relationerna mellan staten och Svenska kyrkan aktualiseras frågan om likställighet i beskattningshänseende mellan kyr- kan och övriga trossamfund. Åtminstone för den händelse det organisato- riska sambandet mellan stat och kyrka upplöses torde man få räkna med att samma beskattningsregler blir tillämpliga för Svenska kyrkan som för andra trossamfund. Även för A-läget, där sambandet mellan staten och kyr- kan förutsättes bestå i väsentliga delar oförändrat, kan krav på likställighet framställas.
Vad angår rätten att göra avdrag för församlingsskatt torde man vara be— rättigad antaga att avdragsrätt kommer att bibehållas så länge församlings- skatt utdebiteras för församlings uppgifter av borgerlig natur (framför allt folkbokföring och begravningsväsen) och avdrag medges för skatt till de borgerliga kommunerna. Det är emellertid inte självklart att avdrag skall medges för hela församlingsskatten. Tänkbart är att avdragsrätt skulle kunna föreligga endast i fråga om den del av församlingsskatten, som an- vändes för uppgifter av nyss angivet slag och därför erlägges av samtliga skattskyldiga. En sådan förändring i fråga om avdragsrätten torde dock knappast komma i fråga så länge inte endast medlemmarna av Svenska kyrkan utan också juridiska personer erlägger full församlingsskatt. Om avdrag inte medges för belopp som utgör bidrag till verksamhet av religiös natur, måste tydligen en uppdelning ske på debetsedlarna å slutlig skatt, så att för de skattskyldiga framgår vilka belopp som är avdragsgilla.
Om staten, på sätt angivits i föregående avdelning av betänkandet, skulle medverka vid uttagandet av avgifter till Svenska kyrkan och eventuellt andra trossamfund, utgör detta inte i och för sig något skäl för avdragsrätt för dylika avgifter. Om avdrag skall medges, torde avdragsrätten böra gälla även avgifter till samfund som inte erhåller dylik medverkan av staten.
Frågan om avdrag vid inkomsttaxeringen bör medges för avgifter och and- ra bidrag till trossamfund ävensom frågan om trossamfunden bör erhålla lindring vid beskattningen är att bedöma med hänsynstagande till olika in- tressen. Av betydelse är bl.a. statsfinansiella synpunkter samt övervägan— den huruvida och i vilken utsträckning olika allmännyttiga ändamål bör understödjas genom skattelättnader eller genom direkta bidrag från det all-' männa. När det gäller rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen kan också uppbördstekniska synpunkter vara att beakta. Enär relationerna mellan staten och Svenska kyrkan inte kan antagas inverka på denna bedömning, faller det utanför utredningens uppdrag att upptaga dessa skattelindrings- frågor till behandling.
PRÄSTER SKAPETS PRIVILE GIE R
Kapitel 1. Kapitel 2. Kapitel 3.
Kapitel 4.
Särskild innehållsförtecknjng
Inledning .
Räckvidden av prästerskapets privilegier enligt gällande rätt .
Förslag om upphävande av RF5114. . . . . . . . . .
Kyrkomöteskommitténs förslag . Riksdagens skrivelse av år 1956 . . . . . . . . . . .
Utredningen.............
335 337
348 348 350
352
..y...»—_xntv.'. .'. va.-mil ,
.l > . . - w ) ( - I .1 "nu, *»g-ulzz'rw'm'u'ug %— ::w'l
”. .?» ”i" li :n; "Juha-ahntuu ".m kl:-!WWÄ.
:.,Igt: |..1 avhämtat-Äta;- l-Aiihll—i'Jrji . emm nt. vu: --—:3i_rl'il>lä :ffl'Jå'Rf'Plllfl
. . . .mwmnin'.'f—l A lunda)
KAPITEL 1
Inledning
Privilegielagstiftningen, som i äldre tid var mycket omfattande, kan ka— rakteriseras som en särlagstiftning rörande vissa fri- och rättigheter vid sidan av den allmänna rätten. Privilegier fanns förutom för de olika sam- hällsklasserna, ständerna, även för exempelvis städer och bergslager samt individuella subjekt såsom handelskompanier. Den konstitutionella karak- tären av privilegierna var länge oklar. Under 1600-talet hade emellertid den ordningen stadgat sig att utfärdandet av privilegier hörde till konung- ens självständiga lagstiftning och att dessa måste bekräftas vid varje ny regents trontillträde. Privilegielagstiftningen förekom vidare i mycket olika former. Privilegiebrev, d. v. s. högtidliga försäkringar av rättsskapande in- nehåll, utgjorde endast en av dessa. För prästerskapets del stadfästes det första privilegiebrevet av drottning Kristina år 1650. Dessa privilegier för- nyades av Karl X Gustav är 1655 och av Karl XI år 1675 men däremot icke av Karl XII.
I 1720 års regeringsform bekräftades giltigheten av äldre privilegier och reglerades ordningen för tillkomsten av nya. I 5 49 stadgades sålunda att Kungl. Maj:t skulle låta bibehålla samtliga rikets ständer vid deras väl— fångna gamla privilegier, förmåner, rättigheter och friheter samt att inga nya privilegier angående ett helt stånd skulle få utgivas och meddelas utan samtliga ständernas vetskap, gjorda påminnelser och samtycke. Till skill- nad mot vad som gällde i fråga om allmän lag, där ständernas beslut av- gjordes enligt majoritetsprincipen, var sålunda vid privilegielagstiftning enighet nödvändig mellan alla fyra stånden. Från att ha varit en fråga, som konungen själv ägt avgöra, hade alltså denna lagstiftning blivit nära likställd med grundlagstiftning, vilken också krävde enighet mellan konung— en och alla stånden.
I enlighet med den i 1720 års regeringsform stadgade ordningen tillkom de för prästerskapet den 16 oktober 1723 utfärdade privilegierna. Deras giltighet var sålunda icke inskränkt till Fredrik I:s regeringstid utan gällde oberoende av förnyad bekräftelse vid varje tronskifte. Regeringsformen av år 1772 5 52 upprepade bestämmelsen i 1720 års regeringsform om privi— legierna och i konungaförsäkringarna av år 1751 och år 1772 5 11 tillfo- gades att inga privilegier finge vidröras och förändras »utan alla fyra rik-
sens ständers enhälliga samtycke». I 1809 års regeringsform & 114 intogs dessa bestämmelser så gott som oförändrade.
Under förarbetena till 1866 års representationsreform kom frågan om pri- vilegierna, och då särskilt prästerskapets, att spela en viss roll. I och med att de särskilda ståndens representationsrätt upphörde måste ju ordningen för stiftande, ändring och upphävande av privilegierna förändras. Frågan avgjordes slutligen på det sätt att 5 114 regeringsformen erhöll följande, alltjämt gällande lydelse:
»De forna riksstånde-ns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande gälla. Ej må ändring eller upphävande därav ske, utan genom Konungens och riksdagens sam- manstämman-de beslut och med bifall, om frågan rörer ridderskapet och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det senare av allmänt kyrkomöte.»
Enligt detta grundlagstadgande erfordras alltså för ändring eller upp- hävande av prästerskapets privilegier samtycke av det år 1863 inrättade allmänna kyrkomötet. Ordalagen i stadgandet giver vidare vid handen att man icke längre räknar med möjligheten av nya ståndsprivilegier.
Frågan om prästerskapets privilegier har utförligt behandlats av 1951 års kyrkomöteskommitté i dess är 1955 framlagda betänkande om kyrko- mötets grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955: 47). I det följande tages i allmänhet detta betänkande till utgångspunkt vid kyrka-statutred- ningens behandling av föreliggande spörsmål.
KAPITEL 2
Räckvidden av prästerskapets privilegier enligt gällande rätt
Kyrkomöteskommittén framhåller inledningsvis att prästerskapets privile- gier av år 1723 i huvudsak upptager bestämmelser till skydd för läran samt stadganden innefattande försäkran om bibehållande av prästerna vid de ekonomiska förmåner och rättigheter av skilda slag, som prästerna åt- njöt till skillnad mot flertalet andra samhällsmedlemmar. De flesta av dessa privilegier har numera upphört att gälla. Till en del har de förlorat giltig- het genom att förhållanden, till vilka ett privilegiestadgande anknutit, har försvunnit. Andra privilegier har upphävts eller ändrats genom beslut en— ligt RF & 114. Även grundlagsändringar kan ha medfört upphävande av privilegier. Slutligen förekommer enligt kommittén att privilegier faktiskt förlorat sin giltighet genom tillkomsten av ny, med privilegierna oförenlig lagstiftning, som icke varit föremål för samfällt beslut enligt HF & 114.
I den fortsatta framställningen lämnar kyrkomöteskommittén först en redogörelse (bet. SOU 1955: 47 s; 67—71) för sådana privilegier, som för- lorat giltighet utan att beslut om privilegiernas upphävande blivit träffat enligt RF & 114. Mot den uppfattning, som kommittén enhälligt framlagt i detta avsnitt, har någon kritik icke framförts av de myndigheter, som ytt- rat sig över betänkandet.
Kommittén redogör härefter för de privilegier, som den anser ha upphävts eller ändrats genom beslut enligt RF 5 114 (s. 71—100), samt för sådana privilegier, vilka enligt kommitténs mening förblivit i huvudsak oföränd- rade (s. 101—109). Under uttryckligt framhållande av frågans komplice- rade natur har kommittén nått fram till att följande privilegier fortfarande har giltighet (s. 109 f.): 1) Frihet för löneboställe, som tidigare utgjort prästgård, från deltagande i byggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Prästgårdsbyggnadsfrihet gäller även för löneboställe, som avskilts från kapellansgård. 2) Frihet för präst att för sina tjänsteinkomster deltaga i avlönande av kyrkvaktare. 3) Rätt för präst till fria gravplatser och fri klockringning i samband med begravning. 4) Bibehållande av stiftsindel- ningen. 5) Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden (rätten omfattar jämväl fonderade medel härrörande från denna jord samt boställskapital för klockarboställen) och till ersättning för anslag i kronotionde m. m.
Där dessa tillgångar fortfarande är indelade för tillgodoseende av särskilda kyrkliga behov (underhåll av domkyrkor och avlönande av domkyrkosyss— lomän) gäller privilegieskyddet till förmån för dessa behov. 6) Behörighet och skyldighet för domkapitel (numera stiftsnämnd) och länsstyrelse att i rättegång föra talan för den kyrkliga jorden. 7) Frihet för vissa eck- lesiastika boställen i städer från borgerligt besvär in natura. 8) Skyldighet för domstol att låta underrätta biskop och domkapitel om åtal mot präst. Stadgandet kan möjligen vara att iakttaga vid rannsakning av präst utan prästerlig befattning.
Härjämte erinrar kommittén om privilegiestadganden avseende friheter och förmåner, vilka antingen blivit allmänna och därmed förlorat sin ka- raktär av privilegier eller —— ehuru de alltjämt framstår som särskilda företrädesrättigheter — blivit reglerade i annan lag eller författning än 1723 års privilegieurkund; vid ändring i nuvarande förhållanden kan fråga uppkomma i vad mån dessa »latenta» privilegier kräver beaktande. Vidare anmärker kommittén att då ny lagstiftning genomförts utan iakttagande av RF 5 114 det är ovisst, vilka konsekvenser med avseende å privilegier- nas giltighet den grundlagsstridiga behandlingen kan få, därest fråga därom kommer under domstols prövning.
Kyrkomöteskommittén var emellertid icke enig. I en reservation (s. 308 f.) hävdar sålunda ledamöterna professorn Herlitz och dåvarande biskopen Hultgren att privilegieskydd föreligger jämväl med avseende å den från statsverket till kyrkofonden utgående ersättningen för indragna prästtionde och därmed jämförliga avgifter (se ovan s. 73) medan ledamoten dåva— rande kanslirådet Brolin i en mycket utförlig reservation kommer till den slutsatsen (s. 282) att av prästerskapets privilegier numera kvarstår en- dast skyddet för de förmåner, som tillförsäkrats domkyrkorna (för deras underhåll och för avlönande av syssloman). Brolin framhåller vidare att något »latent» privilegieskydd, som skulle kunna framdeles återupplivas, icke kan förekomma i annan mån än att ett privilegieskydd, som utan att ha formellt eftergivits blivit obsolet sedan den skyddade förmånen kom— mit ur bruk, möjligen skulle kunna på nytt göras gällande.
Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande i denna del har olika meningar framförts av å ena sidan kyrkliga myndigheter, vilka i all- mänhet anslutit sig till kommittémajoritetens uppfattning samt den reser- vation som avgivits av Herlitz och Hultgren, och å andra sidan justitie- kanslersämbetet, kammarkollegiet och statskontoret, som i allt väsentligt delat den inställning, åt vilken Brolin givit uttryck i sin reservation.
I det följande lämnas en sammanfattning punkt för punkt av de motive- ringar kyrkomöteskommitténs majoritet anfört till stöd för sitt ställnings— tagande enligt ovan till frågan om vilka privilegier, som fortfarande har giltighet. Härjämte redovisas sammanfattningsvis de skiljaktiga meningar, som framkommit inom kommittén och vid betänkandets remissbehandling.
1) Frihet för boställe att deltaga i prästgårds- och kyrkobyggnad Enligt lag den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård samt lag samma dag angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva skall i dessa byggnads- och underhållskostnader alla de deltaga, vilka inom församlingen erlägger kommunalutskylder, efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet är stadgade. I båda lagarna göres emellertid förbehåll att de, vilka äger åtnjuta de ge— nom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, ej är skyldiga att del— taga i kostnaderna i vidsträcktare mån än som må vara förenligt med privilegierna.
Vad först angår prästgårdsbyggnad anser kommittén (s. 101) att präster- skapet — med undantag för prästerna i Skåne — enligt artikel 4 i privile— gierna varit befriat från att för präst— och kapellansgårdar deltaga i byg- gande av prästgård. Sammanställt med 1909 års lag innebär detta privi- legium att prästerskapet skulle vara befriat från på prästgården belöpan- de kommunalutskylder för byggnadsbesväret i fråga. I praxis har denna frihet ansetts omfatta icke blott prästgård i ecklesiastika boställsordning- ens mening, bos-tadsbostället, utan även löneboställe, som tidigare utgjort bostadsboställe. Såvitt friheten gällt prästgården såsom bostad påpekar kommittén att den icke längre äger någon betydelse, sedan prästgård nu- mera är undantagen från kommunal skatteplikt.
Rättsläget när det gäller frågan om prästerskapets frihet att för präst- gårdarna deltaga i kostnaderna för kyrkobyggnad är enligt kommittén (s. 102 ff.) mera ovisst. Kommittén finner att dylik frihet föreligger enligt artikel 4 av privilegierna för de tidigare danska landskapen Skåne, Hal- land och Blekinge samt att förmånen, såsom inbegripen i den i privile- giernas artikel 3 lämnade allmänna försäkran om bibehållande av väl- fångna friheter m. m., möjligen gäller för riket i övrigt. Liksom friheten från prästgårdsbyggnad har friheten från kyrkobyggnad förlorat i bety- delse, sedan prästgårdarna fritagits från kommunal skattskyldighet, men den gäller måhända alltjämt i fråga om jord, som avskilts från prästgård och blivit lönejord.
Kommittén framhåller slutligen att de här berörda privilegierna, i kraft av vilka vissa löneboställen alltjämt skulle vara befriade från skyldigheten att deltaga i kostnaderna för prästgårds- och kyrkobyggnad, dock under alla förhållanden äger begränsad betydelse, särskilt som skattskyldighet för boställe numera åligger pastoraten själva. Frihet för pastorat att för löneboställe deltaga i sagda kostnader innebär därför endast frihet för pastoratet att erlägga skatt till sig självt.
Brolin anser att någon frihet från deltagande i vare sig prästgårds eller kyrkas byggande knappast numera kan föreligga; i varje fall bör något privilegieskydd i sådant hänseende ej längre kunna existera.
Kammarkollegiet anför i sitt remissyttrande att nämnda båda privilegier med hänsyn till att skattskyldighet för löneboställe numera icke åvilar ve— derbörande präst utan pastoratet måste anses ha förfallit.
2) Frihet för präst att deltaga i kyrkvaktares avlönande
3) Rätt för präst till fria gravplatser och fri klockringning De i punkterna 2 och 3 upptagna privilegierna omnämnes icke direkt i 1723 års privilegiebrev. Kommittén anser emellertid (s. 104 f.) att privi- legieskydd för dessa förmåner föreligger, såsom innefattade i tredje arti- kelns allmänt hållna försäkran om bibehållande av välfångna friheter m. m. Förmånen för präst av fria gravplatser och fri klockringning för sig och sina närmaste anses alltjämt gälla, ehuru inskränkt till församling där prästen tjänstgjort.
Enligt Brolin, vars principiella uppfattning varit att privilegiebegreppet i RF 5 114 icke avser andra än de i 1723 års privilegiebrev uttryckligt om- nämnda förmånerna, omfattas följaktligen nu ifrågavarande förmåner icke av något privilegieskydd.
Kammarkollegiet uttalar att dessa privilegier alltjämt torde få anses äga giltighet.
4) Bibehållande av stiftsindelningen Stadgandet i artikel 4 att biskoparna »må oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina biskopsstift» har, i vad biskoparna därigenom till- försäkrats att vara bibehållna vid de vid biskopsstolarna indelade lönetill— gångarna, förlorat betydelse genom 1936 års biskopslönereglering; genom denna skildes nämligen tillgångarna från de olika tjänsterna och biskops- lönerna kom att utgå oberoende av tillgångarnas avkastning. Fråga är om detta privilegiestadgande jämväl innefattar en försäkran om bibehål- lande av stiftsindelningen. Kommittén erinrar om (s. 105 f.) att när Luleå stift inrättades år 1903 frågan härom behandlades som en privilegiefråga, medan så icke skedde då Stockholms stift inrättades år 1941. Enligt kom- mitténs mening gäller emellertid privilegiet alltjämt som ett skydd för kyrkan i avseende på biskopsämbetet och stiftsindelningen.
Brolin anser för sin del att privilegiestadgandet i fråga helt upphävts ge- nom 1936 års biskopslönereglering; anledningen till den olika behand- lingen 1903 och 1941 berodde på att privilegiet vid förstnämnda tillfälle ännu gällde.
Justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet och statskontoret stöder Bro- lins uppfattning att något privilegieskydd för stiftsindelningen ej förelig- ger. Kollegiet framhåller att ovan återgivet privilegiestadgande uteslutan- de haft till syfte att tillförsäkra biskoparna rätt att komma i åtnjutande av de löneförmåner, som var förenade med respektive biskopsstolar. Stats-
kontoret finner det uppenbart att privilegieskyddet i detta fall icke kan ha avseende på själva den yttre indelningen i stift i annan mån än denna indelning inverkar på biskoparnas inkomster.
5) Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden m. m. Den utan jämförelse mest betydelsefulla privilegiefrågan rör om och i vad mån församlingsprästers, biskopars och klockares forna lönetillgångar åt- njuter privilegieskydd. Det gäller här frågan om artiklarna 3 och 4 i privi- legiebrevet fortfarande har giltighet i viss omfattning. I artikel 3 tillför— säkras prästerskapet om bibehållande av välfångna »donationer och för— läningar, samt andra villkor, lägenheter och ordinarie underhåll, av vad namn de vara må, som deras ämbeten tillhöra» ävensom av de vederlag prästerna åtnjuter. Denna försäkran utvecklas närmare i artikel 4. Enligt denna artikel må prästerskapet »oförändrat njuta och behålla efter gam— mal hävd sina biskopsstift, prebendesocknar och hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar vid deras annexer, tomter, kapel- lanshemman och boställe, klockarbord, utjordar, ängetegar, torp, bergs- bruk och kvarnställen, med alla deras tillhöriga ägor och lägenheter, evad namn de ock hava kunna, som antingen urminnes hävd är på, eller av andra lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda. Vilka prästgårdars bemälta ägor och tillägor prästerskapet skola till sitt underhåll skäl— och lagligen, utan andras förfång, bruka och hävda, eller hävda låta till vatten och land». Artikeln konfirmerar vidare åt prästerskapet »all härtill åtnjuten tionde, samt deras pastoralier och rättigheter, så att de skola av vederbörande rik— tigt utgöras» ävensom »vad prästerskapet härtill åtnjutit uti kyrkohär— bärgen av konungstionden, som till biskopars, superintendenters — — — kyrkoherdars och predikanters i städer och på landsbygden, samt andra kyrko- och skolbetjänters, hovpredikanters, domkyrkors, kyrkors och hos- pitals underhåll och lön förordnat är». Härjämte stadgas att »vad pen— ningränta en och annan kan vara tilldelt —— — _ den skall dem ock till- ställd bliva efter den ordning och sätt, som för detta stadgat är».
Vad till en början angår församlingsprästernas lönetillgångar blir frå- gan huruvida artiklarna 3 och 4 alltjämt äger tillämpning å dessa att be- döma främst mot bakgrunden av de genomgripande förändringar i det tidi- gare av naturahushållningen präglade avlöningssystemet för församlings- prästerna, som blev vidtagna genom 1910 års kyrkligt-ekonomiska författ- ningar. För det huvudsakliga innehållet i dessa författningar _— lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför, lag om kyrkofond, lag om emeritilöner för präster samt ecklesiastik boställsord- ning — har kyrka—statutredningen lämnat en redogörelse i den första hu— vudavdelningen i detta betänkande (s. 71 ff.). Enligt vad som framgår av redogörelsen var huvudinnebörden av denna lagstiftning följande. Lönebo—
ställena skildes från de särskilda prästerliga befattningarna. Arrendeavgif- terna uppbars av pastoraten i stället för såsom tidigare av prästerna själva. Lönerna, vars storlek fixerades i lag, kom att utgå oberoende av den av- kastning löneboställena och övriga avlöningstillgångar lämnade. I stäl— let för tionde och andra äldre avgifter för prästernas avlönande trädde skyldigheten för församlingsborna att erlägga skatt (församlingsavgifter). Prästtionde och därmed jämställda avgifter av fast egendom indrogs till statsverket och avskrevs mot en årlig ersättning av statsmedel till kyrko- fonden. Till kyrkofonden överfördes vidare — förutom prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond _ överskott å avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar, arrende av vissa av kro- nan anslagna boställen samt årlig ersättning av statsmedel för de av präs- terskapet tidigare åtnjutna, till statsverket år 1869 indragna anslagen i krono- och kyrkotionde, oindelt spannmål och hemmansräntor.
I kyrkomöteskommitténs betänkande (s. 78 ff.) lämnas en utförlig redo- görelse för vad som förekom under förarbetena till 1910 års lagstiftning. Av denna redogörelse framgår sammanfattningsvis följande.
I det förslag till tiondeavskrivningslag, som 1897 års prästlönereglerings— kommitte' framlade, fanns intaget ett särskilt förbehåll att lagens bestäm- melser om indragning av tionde mot årlig ersättning samt om sättet för ersättningens bestämmande och utgörande icke fick ändras eller upphä- vas utan kyrkomötets bifall. Nästan ordagrant likalydande stadganden att vederbörande lag ej fick ändras eller upphävas utan bifall av kyrkomöte fanns i de av kommittén utarbetade förslagen till löneregleringslag, eme- ritilönelag och kyrkofondslag.
I sitt remissutlåtande över prästlöneregleringskommitténs betänkande anmärkte länsstyrelsen i Kopparbergs län, att privilegierna icke medgav kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från privilegie- synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar de berörde privi- legierna eller ock motsätta sig detta. Att däremot i enlighet med kommit- téns förslag förändra privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring eller upphävande av vissa lagar torde, framhöll länsstyrelsen, icke kunna äga rum utan grundlagsändring.
I den proposition (nr 88) i ämnet, som förelades 1908 års riksdag, god- tog föredragande departementschefen den uppfattning varåt nämnda läns- styrelse givit uttryck. Han yttrade sålunda att den av kommittén föreslagna formen för tryggande av kyrkans medbestämmanderätt i fråga om privile- gieförmåner eller förmåner, som trätt i dessas ställe, ej var förenlig med grundlagens bestämmelser. Propositionen vann ej riksdagens bifall. Kam- rarna stannade nämligen i olika meningar beträffande kyrkomötets fram- tida medverkan i ifrågavarande lagstiftning.
När proposition i prästlönefrågan sedermera år 1909 förelades riksdagen, upptog Kungl. Maj:ts förslag icke några bestämmelser om kyrkomötets
framtida medverkan. Departementschefen uttalade i propositionen att nå- gon utsikt att vinna riksdagens bifall till ett lagförslag åsyftande att ställa under privilegieskydd prästerskapets på den ifrågasatta nya lagstiftningen grundade förmåner enligt departementschefens uppfattning icke funnes. Även sistnämnda år avslog riksdagen propositionen av skäl, som i detta sammanhang saknar intresse. När prästlöneregleringsfrågan år 1910 för tredje gången förelades riksdagen berördes i propositionen icke alls spörs- målet om kyrkomötets framtida medverkan i lagstiftningen. Riksdagen, som icke heller den närmare behandlade detta problem, biföll de framlagda lagförslagen. Även kyrkomötet godkände nämnda år desamma.
Kyrkomöteskommitténs ledamöter har varit eniga i uppfattningen att genom 1910 års lagstiftning privilegierna såsom en garanti för de särskilda befattningshavarna att vara bibehållna vid lönetillgångarna eftergivits.1 Fråga är då om och i vad mån efter denna lagstiftning någon privilegie— skyddad rätt till tillgångarna fortfarande föreligger. Härom har meningar- na varit delade.
Kommitténs majoritet anser att sådan rätt finnes beträffande dels präst- boställena (prästgårdar och löneboställen) samt fonder, som härleder sig från dessa boställen, dels de till kyrkofonden enligt ovan överförda till- gångarna — fonder, boställsavkastning samt ersättning för anslag i krono— tionde m. m. Majoriteten finner sålunda privilegierna numera ha karaktär av en åt kyrkan given försäkran att ifrågavarande egendom skall förbehål— las för kyrkliga ändamål. Vad avser prästboställena med fonder medförde 1910 års lagstiftning ingen förändring i denna egendoms karaktär av löne- tillgång för kyrkan. Då tillgångarna alltså bibehölls vid sina förutvarande ändamål, torde enligt kommitténs majoritet »pastoratens tillträdande av egendomen» icke ha inneburit något intrång i privilegierna såsom ett skydd för kyrkans rätt till denna egendom. Överförandet till kyrkofonden av vissa privilegieskyddade tillgångar ingick som ett led i den utjämning pastora- ten emellan av deras prästlönekostnader, som var ett av huvudsyftena med 1910 års lagstiftning. En sådan omfördelning anser majoriteten icke stri- dande mot privilegierna. Tillgångarna behölls för kyrkliga ändamål. Ej heller finner majoriteten det förhållandet, att dessa tillgångar kom att sam— manblandas med skattemedel, inverka på deras karaktär av privilegieskyd- dade tillgångar.
I betänkandet (s. 84 f.) har vidare diskuterats frågan huruvida indrag- ningen till statsverket år 1910 av prästtionde m. 111. mot ersättning av år- ligt statsanslag till kyrkofonden medfört att dessa tillgångars privilegie- karaktår gått förlorad. Kommitténs majoritet anser att så är förhållandet.
1 Eventuellt skulle det enligt kommittén kunna göras gällande att denna garanti i vissa hän- seenden lämnades orubbad, nämligen såvitt gällde rätten till fri bostad och husbehovsbränsle samt till avkastning av enskild donation såsom förmån utöver lönen. Dessa rättigheter har emel— lertid numera upphört, rätten till bränsle genom en med kyrkomötets samtycke år 1932 vidtagen lagändring samt rättigheterna i övrigt genom 1951 års prästlönelagstiftning.
Visserligen erbjuder denna indragning likhet med indragningen år 1869 av prästerskapets anslag i kronotionde mot gottgörelse i form av kontanta statsbidrag. 1910 års reform utgjorde emellertid en mera ingripande och betydelsefull ändring i ordningen för prästlönernas finansiering än 1869 års indragning av kronotiondeanslagen, vilken icke underställdes kyrko- mötet och som endast innebar en ändrad form för redovisningen av dessa anslag. Genom kyrkomötets godkännande av förstnämnda reform eftergav kyrkan enligt majoritetens mening privilegieskyddet för prästerskapets »tionde, pastoralier och rättigheter». Det skydd kyrkan i privilegierna åt- njutit för dessa avgifter lärer icke kunna anses överflyttat å den gottgö- relse för avgifterna, som statsverket årligen inbetalar till kyrkofonden. I en reservation hävdar ledamöterna Herlitz och Hultgren att 1910 års tiondeavskrivningslag icke innebar ett formligt upphävande av 1723 års privilegier i vad de avsåg prästtionde. Kyrkomötets godkännande av refor- men behöver enligt reservanterna icke ha innefattat mera än att kyrko- mötet godkänt förändringen beträffande utgörandet av denna inkomst för kyrkan. Därför anser de kyrkans rätt till ersättning för indraget präst- tionde jämväl omfattas av privilegierna.
Enligt ledamoten Brolin visar förhistorien till 1910 års lagstiftning att avsikten varit att privilegierna rörande församlingsprästernas lönetillgångar helt skulle upphävas av den nya ordningen. Någon kyrkans privilegieskyd- dad rätt till dessa tillgångar anser Brolin ej kunna hävdas eftersom privi- legieskyddet aldrig gällt till förmån för kyrkan som sådan utan blott till förmån för prästerskapet. Att tillgångarna ändock genom ny särskild lag— stiftning kommit att bibehållas för kyrkliga ändamål vore till ingen del sam- hörigt med privilegierna. Beträffande den till kyrkofonden ingående gott- görelsen av statsmedel för indragna äldre kronotionde m. m. gör Brolin dessutom gällande att denna gottgörelse är jämförlig med ersättningen för prästtionde, som kommitténs majoritet, enligt vad förut sagts, ej ansett privilegieskyddad och att gottgörelsen även på denna grund ej bör åtnjuta privilegieskydd.
Justitiekanslersämbetet uttalar i sitt remissutlåtande att vad som före— kom under förarbetena till 1910 års lagstiftning synes ämbetet giva vid handen, att lagstiftaren då avsåg att privilegierna i avseende å rätten till den kyrkliga jorden rn. m. icke till någon del skulle bestå. Ämbetet förkla- rar sig för sin del benäget tillerkänna denna lagstiftarens avsikt utslags— givande betydelse, även om den nya lagstiftningen i sak låter sig förena med privilegiernas innehåll. »— Kammarkollegiet framhåller att privilegi— erna till namnet är prästerskapets och att beträffande flertalet av de olika privilegierna deras innehåll och utformning icke låter kyrkan framstå som utrustad med dem. Även om enstaka privilegier kan anses slå vakt om kyrkosamfundet i dess helhet föreligger icke detta förhållande beträffande de ekonomiska privilegierna. I den mån dessa avser andra subjekt än eckle-
siastika tjänstemän avser de lokala institutioner såsom domkyrkor och vanliga lokalkyrkor samt akademier, skolor och hospital. Det självklara förhållandet att privilegierna genom att ekonomiskt och socialt trygga innehavarna av kyrkliga tjänster indirekt utgör ett skydd för de kyrkliga arbetsuppgifterna medför enligt kollegiet icke att man rättsligt sett kan betrakta Svenska kyrkan som privilegieskyddat subjekt. Föremål för pri- vilegieskydd var den rätt en var präst hade att åtnjuta avkomsten av ho- nom å lön anvisad egendom. Genom 1910 års lagstiftning har dessa för— måner försvunnit. Då privilegieskydd icke kan ges åt nya förmåner, nya objekt, följer därav att någon privilegieskyddad rätt till tillgångarna icke kan åberopas. —— Statskontoret framför en i stort sett liknande uppfatt— ning. — Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att, ehuru enligt dess mening övervägande skäl talar för att privilegierna helt upphört att gälla beträffande de numera till pastoratens och kyrkofondens förfogande stå— ende tillgångar av skilda slag vilka förut utgjort lönetillgångar för försam- lingsprästerna, hovrätten dock vill framhålla att frågan härom synes så tveksam, att den endast kan lösas genom särskild lagstiftning. _ Hovrät— ten för Övre Norrland liksom flertalet av de hörda länsstyrelserna framför däremot ej någon erinran mot kommittémajoritetens uppfattning. -— De kyrkliga remissmyndigheterna har allmänt anslutit sig till denna uppfatt-- ning samt den reservation, som avgivits av Herlitz och Hultgren.
Vad härefter avser biskoparnas lönetillgångar skildes, såsom förut nämnts, dessa vid 1936 års biskopslönereglering från de särskilda tjänster- na, därvid avkastningen tillfördes kyrkofonden. Kyrkomöteskommittén (s. 87 ff.) anför att spörsmålet om ifrågavarande tillgångars privilegie- skydd är analogt med rättsfrågan rörande 1910 års lagstiftnings inverkan på församlingsprästernas privilegier. Genom biskopslönereformen upphör- de sålunda privilegierna i vad de tillförsäkrat innehavare av biskopstjänst att vara bibehållen vid sina avlöningstillgångar. Men privilegierna såsom en ?örsäkran åt kyrkan att egendomen icke fick tagas i anspråk för annat än kyrkliga ändamål kvarstår orubbade och någon ändring därutinnan har ej heller senare ägt rum.
Brolin anser även i denna fråga att privilegierna helt upphört. Han på— pekar att biskopslönetillgångarna så gott som undantagslöst är av statligt ursprung och att därför endast avkastningen varit upplåten åt biskoparna och innefattad i privilegierna. Detta förhållande utesluter enligt hans mer ning än mer ett nuvarande privilegieskydd för dessa tillgångar.
Remissinstanserna intager i huvudsak samma ståndpunkt som i fråga om församlingsprästernas lönetillgångar.
På sätt framgår av den allmänna historiken (s. 87) i detta betänkandes första huvudavdelning har genom 1938 års klockarboställslag en avveck— ling skett av klockarjorden, vilken i regel övertagits av vederbörande för- samling, som därigenom iklätt sig ansvar för det s. k. boställskapitalet.
Kyrkomöteskommittén finner (s. 94 f.) att den nya regleringen, till vilken kyrkomötet lämnade sitt bifall såvitt privilegierna därav berördes, inne- har att privilegieskyddet eftergavs för de tillgångar — boställen, lönefon- der och försäljningsmedel —— som överlämnades till församlingarnas fria disposition. Enligt majoritetens mening överflyttades detta privilegieskydd på boställskapitalet. I den mån klockarjord bibehållits som klockarhemman för kyrkofondens räkning eller till kyrkofonden överförts lönefonder, är dessa tillgångar, anför vidare majoriteten, alltjämt bevarade för kyrkliga ändamål och privilegieskyddet för kyrkans rätt till dem gäller här oför- kränkt.
Brolin hävdar för sin del att privilegieskyddet för klockarboställena totalt eftergavs genom 1938 års lagstiftning.
Remissinstansernas inställning till detta spörsmål är densamma som i fråga om församlingsprästernas lönetillgångar.
Slutligen utgör, enligt kyrkomöteskommitténs enhälliga uppfattning, de årliga statsanslag till domkyrkorna, som fortfarande utgår såsom ersätt- ning för indragna domkyrkotunnor m. m., alltjämt privilegieskyddade till- gångar enligt artikel 4. Detsamma gäller de tillgångar, som är avdelade för avlönande av domkyrkosysslomän (ersättningar för kronotionde samt löne- fastigheter och försäljningsmedel). _— Kammarkollegiet framhåller emel- lertid att det enligt kollegiets mening icke är Svenska kyrkan utan veder- börande domkyrkor och sysslomän, som åtnjuter privilegieskyddet.
6) Rätt att föra talan för den kyrkliga jorden I artikel 5 i privilegierna omnämnes kammarkollegiet som en myndighet, utan vilkens samtycke kyrkoägor m. m. ej må säljas. I artikeln gives också regler om bevakande av kyrklig egendoms rätt genom landshövdingens och domkapitlets fullmäktige.
Kyrkomöteskommittén anser (s. 107 f.) att även om ansvaret för den rättsliga vården av den kyrkliga jorden numera är fördelat på flera händer och gränserna för de olika organens åligganden stundom är flytande torde dock domkapitel2 och länsstyrelse —— vid sidan av kammarkollegiet —— vara de myndigheter, som i främsta rummet har att tillvarataga det allmännas intressen rörande denna egendom samt att i så måtto artikel 5 i privilegi- erna fortfarande gäller.
Brolin anför att då uppdraget att föra talan för den kyrkliga jorden nu- mera närmast beror av bestämmelser i annan författning det ej vidare kan anses ha någon privilegiekaraktär.
Kammarkollegiet uttalar att då, efter vad kollegiet utvecklat, någon pri—
” Numera har, jämlikt förslag i Kungl. Maj:ts proposition nr 135 (s. 44 f.) till 1963 års riksdag, det processuella representantskapet för den kyrkliga jorden överflyttats från domkapitlet till stiftsnämnden.
vilegierad rätt till jorden numera icke synes förefinnas lärer icke heller bestämmelsen om talan för jorden kunna betraktas som ett privilegium.
Det må nämnas att högsta domstolen i beslut den 19 april 1963 (N. J. A. 1963 s. 267) i mål mellan Kopparfors AB samt Rättviks och Bingsjö- Dådrans församlingars kyrkliga samfällighet ansett att domkapitlet i arti- kel 5 av privilegierna tillförsäkrad talerätt i där avsedda rättegångar an- gående kyrkoägor alltjämt består samt funnit dom i mål, där domkapitlet ej fått tillfälle deltaga, ej bindande.
7) Frihet för vissa boställen i städer från borgerligt besvär
] artikel 7 av privilegierna frikallas viss kyrklig jord i städerna från bor— - gerligt besvär in natura såsom gästning, inkvartering, vägröjning m. m. Kommittén anser (s. 109) detta privilegium bestå i den mån kommunalt besvär fortfarande utgöres in natura. —— Brolin är även i denna fråga skilj— .aktig och menar att privilegietexten icke kan tolkas så att de nuvarande tjänstebostäderna i städerna omfattas av något privilegieskydd i angivet hänseende. — J ämväl kammarkollegiet anser att ifrågavarande privilegium upphört, eftersom det numera ankommer på pastoratet —— och icke på ve- derbörande tjänstinnehavare — att fullgöra en ägares skyldighet i avseende å sådan fastighet, för vilken privilegieskyddet skulle kunna göras gällande.
8) Skyldighet för domstol att låta underrätta biskop och domkapitel om åtal mot präst Artikel 24 innehåller ett stadgande att biskop och konsistorium skall un- derrättas om rannsakning av präst och att konsistoriefullmäktig skall förordnas att närvara vid rannsakningen. Enligt kyrkomöteskommitténs mening (s. 70) har genom senare lagstiftning detta stadgande kommit att sakna betydelse; möjligen kan det vara att iakttaga vid rannsakning av präst utan prästerlig befattning. Med anledning av kommitténs uttalande i denna del må anmärkas att enligt bestämmelserna i kungörelsen den 6 november 1964 om inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål röran- de brott av ämbetsmän m. fl. tillämpligheten av kungörelsen är begränsad till fall, då åtal mot ämbetsman avser brott mot 20 kap. 1—4 55 brotts- balken eller anledning förekommer att för annat brott döma ämbetsman- nen till suspension eller avsättning. Vid brott av lindrigare beskaffenhet föreligger alltså enligt kungörelsen icke någon underrättelseskyldighet för domstolen.
KAPITEL 3
Förslag om upphävande av RF & 114
Kyrkomöteskommitténs förslag
Kyrkomöteskommittén framhåller (s. 211 f.) att privilegierna i vad de tillförsäkrar de kyrkliga tjänstinnehavarna särskilda ekonomiska och so- ciala förmåner i allt väsentligt är upphävda. I den mån de kvarstår är det enligt kommittén uppenbart, att de inte förtjänar att omgärdas med de garantier RF & 114 lämnar. Kommittén erinrar emellertid om att privi- legierna enligt dess uppfattning är att anse som ett skydd för Svenska kyr- kans ställning i samhället och fortsätter.
»Såsom sådana fylla de alltjämt i viss utsträckning en uppgift. Orden privi- legier och privilegielagstiftning leda emellertid tanken till stånds- och klassmot- sättningar som icke längre existera. För många framstå de enbart som föråldrade kvarlevor från äldre tider. Detta är äga—at att undanskymma den betydelse RF & 114 alltjämt äger såsom ett konstitutionellt skydd för kyrkan. Det har där- för synts kommittén riktigare, att detta skydd — i den mån det bör bibehållas _— lämnas kyrkan genom bestämmelser i kyrkolag. Detta innebär icke någon ut- vidgning av det materiella kyrkolagsbegreppet. Såsom tidigare berörts (s. 117) kunna i privilegierna reglerade ämnen vara av kyrkolags natur och vid upp- hävande av privilegier, blir frågan om den legislativa naturen av de bestämmel- ser som träda i stället att bedöma efter de grunder som gälla för de skilda lag- stiftnings—områdenas bestämmande.
De alltjämt gällande privilegiestadganden vilka enligt kommitténs mening böra ersättas av kyrkolagsbestämmelser äro de vilka tillförsäkra kyrkan bibehållande av stiftsindelningen sarmt tillgodonjutandet av avkastningen från den kyrkliga jorden och från fonderade medel härrörande från denna jord.»
I sitt utkast till ny kyrkolag föreslår kommittén att denna lag i 9 kap. (5. 234) skall innehålla en lagregel, som anger vilka rikets stift är; samti- digt bör i lagen angivas att Kungl. Maj:t äger förordna om reglering av stiftsgränserna. Vidare upptages i 19 kap. (s. 241 f.) i fråga om den av- komstbringande kyrkliga jorden, med undantag av kyrkojordarna, regler rörande vilka organ, som skall förvalta egendomen, och hur dessa organ skall vara sammansatta samt angående grunderna för förvaltningens ord- nande i övrigt. Med avseende å de normer, som skall gälla för förvaltningen, föreslås kyrkolagen endast skola innehålla en allmän regel, som utsäger att förvaltningen skall avse egendomens bevarande och tillgodogörande för kyrkliga ändamål. En sådan regel skulle enligt kommittén tillgodose det
konstitutionella skydd för den kyrkliga jorden, som kyrkan för närvarande åtnjuter i privilegierna. I 21 kap. (s. 242) föreslås stadgande att kyrkofon- den skall användas för kyrkliga ändamål och att fondkapitalet ej får för- brukas. Även grunderna för användande av de lokala prästlönefonderna upptages i detta kapitel.
Övriga privilegier anser kommittén icke böra upprätthållas. Sålunda bör det nuvarande privilegieskyddet för de från statsverket till kyrkofonden och till domkyrkor utgående ersättningarna för anslag i kronotionde m. m. icke behållas genom bestämmelser av kyrkolags natur. Icke heller frågorna om det processuella representantskapet för den kyrkliga jorden eller om skyldighet för domstol att låta underrätta biskop och domkapitel om åtal mot präst funnes anledning att reglera i kyrkolag.
Därest kyrkans i RF & 114 grundade konstitutionella skydd i angiven utsträckning bevaras genom bestämmelser av kyrkolags natur, föreslår kommittén att —— genom beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte -— prästerskapets privilegier formellt upphäves.
Remissmyndigheterna har icke haft något att erinra emot att de privi- legier, som alltjämt består, blir upphävda. Beträffande frågan om och i vad mån sådana privilegier bör ersättas av regler av kyrkolags natur har meningarna varit delade.
Enligt justitiekanslersämbetet synes det principiellt sett lämpligt att er— sätta privilegieskyddet, i den mån det kvarstår, med bestämmelser i kyrko— lag. Oavsett ämbetets uppfattning att sådant skydd icke föreligger för den kyrkliga jorden förordar ämbetet att denna jords bevarande och tillgodo- görande för kyrkliga ändamål säkras genom kyrkolagsbestämmelse. Där- emot anser sig ämbetet icke böra tillstyrka någon medbestämmanderätt för kyrkomötet beträffande stiftsindelningen.
Kammarkollegiet framhåller att i regeringsformen skiljes mellan kyrko- lagsfrågor (& 87: 2) och privilegiefrågor (& 114). De förekommer där som i princip sidoordnade och artskilda. Enligt kollegiets mening synes det knappast förenligt med denna systematik att låta ett endast i privilegierna behandlat ämne hänföras under kyrkolagsbegreppet för det fall att pri- vilegieskyddet för samma ämne upphör. Kollegiet förklarar sig därför ej kunna dela kommitténs uppfattning rörande den konstitutionella möjlig— heten att överföra privilegiefrågor till kyrkolag.
Statskontoret uttalar att ämbetsverket ej kan finna skäl att såsom vill— kor för privilegiernas upphävande skall gälla att i den nya kyrkolagen föreskrifter införes, som garanterar kyrkan rätt att bibehålla stiftsindel- ningen och att tillgodonjuta avkastningen av den kyrkliga jorden. Angivna *förmåners privilegierade ställning måste nämligen enligt statskontorets me- ning ha gått förlorad. Privilegiegarantin bör därför snarast avskaffas utan .att detta upphävande sammanbindes med utformningen av den nya kyrko- lagen.
Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig vara tveksam om det lämpliga i att frågor, som berör de kyrkliga privilegierna, skulle fastslås vara av kyrko- lags natur. Även om kommitténs resonemang är logiskt och ur formella synpunkter godtagbart kan det icke helt förbises att privilegieväsen över huvud taget är föga förenligt med nutida betraktelsesätt och att det ur psykologiska synpunkter kan te sig stötande att omgärda privilegier av något slag med vad som skulle kunna uppfattas som ett förstärkt privi- legieskydd.
Svenska stadsförbundet anser att reformarbetet på ifrågavarande område bör inledas med upphävande av RF 5 114 så att varje risk undanröjes för att prästerskapets privilegier vid en blivande kyrkolagstiftning skall spela rollen av något slags bytesobjekt. .
De kyrkliga remissmyndigheterna har, i den mån de yttrat sig i denna del, i allmänhet sammankopplat frågan om privilegiernas upphävande med deras ersättande av bestämmelser av kyrkolags natur.
Riksdagens skrivelse av år 1956
I de likalydande motionerna nr 1: 30 av Carl Albert Andersson och II: 39 av Andersson i Linköping hemställdes vid 1956 års riksdag att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om upphävande av RF 5 114. Motionärerna framhöll att särskilda privilegier för vissa grup- per av medborgare är oförenliga med fullt genomförd demokrati. De me— nade att de alltjämt bestående ståndsprivilegiernas omfattning närmare borde utredas och ställde sig beträffande prästerskapets privilegier kri- tiska till vissa uttalanden i kyrkomöteskommitténs betänkande. Sålunda ifrågasatte motionärerna om inte tesen om dessa privilegier såsom tillkom— mande samtliga kyrkans medlemmar är en efterhandskonstruktion. I varje fall ansåg motionärerna det vara tveksamt, om det är riktigt och lämpligt att skapa garantier för kyrkans verksamhet genom att utnyttja det i sön- derfall varande systemet av rättsregler rörande prästerskapets privilegier. Enligt motionärernas mening borde möjlighet skapas att upphäva åter— stående ståndsprivilegier genom samstämmiga beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen utan adels- eller kyrkomötes bifall.
I anledning av dessa motioner anförde konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 13) följande.
»Ståndsprivilegierna ha utformats under helt andra samhällsförhållanden än de nu rådande. De föreställningar om olik-a medborgargruppers skyldigheter och rättigheter, som kommit till uttryck i priviluegielagstiftningen, låta sig icke för— ena med nutida uppfattning om fördelning av samhälleliga plikter och förmåner.
Väsentligen i överensstämmelse med denn-a ändrade syn på samhället har fler— talet av de forna riksstån—dens privilegier upphävts eller i vart fall förlorat prak- tisk betydelse. Så är framför allt fallet med adelns, borgerskapets och bondestån- dets privilegier. Adelsprivilegierna sakna sålunda, även där de icke formellt upp-
hävts, i stort sett reel-1 innebörd. Borgerskapets privilegier kunna knappast tän- kas få aktualitet annat än i samband med en omreglering av statens och städer- nas inbördes ekonomiska förhållande-n. Ej heller bondeståndets privilegier torde numera ha praktisk betydelse.
Även prästerskapets privilegier ha, i vad de kyrkliga tjänsteinnehavarna där- igenom tillförsäkrats särskilda ekonomiska och sociala förmåner, så gott som helt förlorat sin giltighet. I den mån de i övrigt alltjämt gälla, framstå de i väsent- liga stycken som ett skydd för svenska kyrkan. Det förhållandet, att dessa regler numera icke upp-fattas som bestämmelser, skyddande de enskilda ståndsmedlem— marn-as förmåner, torde vara den egentliga anledningen till att de i stora delar ej formligen upphävts. Häri kan man också söka förklaringen till att privilegie- skyddet alltjämt finnes inskrivet i regeringsformen.
Frågan om upphävande av 5 114 regeringsformen bör — med hänsyn till det förhållande, som råder mellan de prästerliga privilegierna och det skydd dessa åtnjuta enligt 5 114 regeringsformen —— ses i samband med det av kyrkomötes— kommittén i dess nyligen avgivna, ovan nämnda betänkande framlagda förslaget att upphäva prästerskapets återstående privilegier och att i vissa delar ersätta dem med bestänunelser av kyrkolags natur. Om prästerskapets privilegier upp- hävas, saknas tillräcklig anledning att i regeringsformen bibehålla de i dess 5 114 givna reglerna om ståwndsprivilegierna. Frågan om denna grundlagsparaigrafs upphävande bör därför enligt konstitutionsutskottets mening prövas i samband med kyrkomöteskommitténs nyss nämnda förslag.»
På utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 30 maj 1956 (nr 276) hos Kungl. Maj :t om utredning och förslag om upphävande av 5 114 RF.
Kungl. Maj:t har den 13 juni 1958 överlämnat riksdagens skrivelse till kyrka-statutredningen att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.
KAPITEL 4
Utredningen
Inledningsvis vill kyrka—statutredningen framhålla att vid bestämmandet av i vilken omfattning utredningen på grund av riksdagsskrivelsen har att behandla den däri gjorda framställningen måste beaktas, att utredningens uppdrag enligt direktiven avser förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Av den sålunda givna ramen torde följa att utredningen ej hör befatta sig med spörsmålet om upphävande av RF g 114 i vidare mån än som rör de privilegier, som tillkommer prästerskapet. Vidare är att märka att i utredningens uppdrag icke ingår att framlägga några förslag beträffande frågan hur relationerna mellan staten och kyrkan bör utformas, utan utred- ningens huvuduppgift är att förebringa material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställningstagande till denna fråga samt att för sådant ändamål göra en inventering av hittills verkställda undersökningar och kartlägga föreliggande problem och reformförslag. Till följd av denna be— gränsning i uppdraget synes det ej böra ankomma på utredningen att taga ställning till spörsmålet om RF 5 114 bör upphävas.
Enligt nämnda grundlagstadgande kräves för upphävande eller ändring av prästerskapets privilegier kyrkomötets samtycke. Såsom framgår av den föregående redogörelsen föreslår kyrkomöteskommittén att samtliga privilegier upphäves med tillämpning av denna ordning. Därvid förutsättes dock att vissa privilegier, som enligt kommittén skyddar kyrkans rätt, ersättes med bestämmelser av kyrkolags natur, varigenom kyrkomötets medbestämmanderätt i fråga om dessa privilegier bevaras.
Det tillvägagångssättet är emellertid också möjligt att man går direkt —— genom Kungl. Maj:ts och två riksdagars beslut — på ett upphävande av RF 5 114 såvitt angår prästerskapets privilegier, varefter dessa kan avveck- las utan att kyrkomötets samtycke behöver föreligga. Frågan i vilken för- fattningsmässig ordning en sådan avveckling skall ske torde kunna lösas på samma sätt som när fråga är om upphävande eller ändring av annan lagstiftning, som tillkommit före år 1809. Hänsyn får tagas till veder- börande privilegiestadgandes materiella innehåll. Om det sakligt sett rör ekonomisk-administrativ lagstiftning kan således Kungl. Maj:t själv be- sluta; anses stadgandet ha karaktär av kyrkolag får det ändras i den ord— ning som gäller härför; har det kommunallags karaktär tillkommer beslu- tanderätten Kungl. Maj:t och riksdagen o. s. v.
I det följande skall _ på grundval av kyrkomöteskommitténs uppfatt- ning om de privilegiebestämmelser, som fortfarande äger giltighet — under- sökas vilken karaktär dessa bestämmelser, bortsett från deras privilegie- natur, kan anses ha. Beträffande kyrkolagsbegreppet följes här kommit- téns tolkning enligt vilken (s. 116) som kyrkolag bör räknas för kyrkans väsen, organisation och verksamhet grundläggande bestämmelser, dock att, därest i en viss fråga det borgerliga samhällets intressen framträder med särskild styrka och därför måste tillerkännas avgörande vikt, frågan får undantagas från kyrkolagstiftningens form, även om den år av stor betydelse för kyrkan. I vissa fall får alltså göras en avvägning av det kyrk- liga intresset mot den vikt ämnet har från andra synpunkter.
1) Frihet för boställe att deltaga i prästgårds— och kyrkobyggnad Byggande och underhåll av kyrka och prästgård är en kyrkokommunal ange— lägenhet. Kyrkokommunen svarar således för kostnaderna härför. Här är alltså fråga om frihet från kyrkokommunal beskattning. I den ordnind. som gäller för stiftande eller ändring av kommunallag, skall därför prövas fråga om upphävande av dessa privilegier.
2) Frihet för präst att deltaga i kyrkvaktares avlönande Avlönande av kyrkvaktare är en kyrkokommunal angelägenhet. Spörsmålet synes vara att bedöma på samma sätt som föregående fråga. Upphävande av detta privilegium torde alltså böra prövas i den ordning, som gäller för stiftande eller ändring av kommunallag.
3) Rätt för präst till fria gravplatser och fri klockringning
Närmast ligger till hands antaga att ifrågavarande förmåner är att betrakta som ett slags löneförmåner. Godtages denna uppfattning skall alltså frågan om en avveckling av dessa förmåner behandlas som en lönefråga.
11.) Bibehållande av stiftsindelningen Detta är ett organisationsspörsmål. Sådan fråga torde i allmänhet regleras genom Konungens administrativa lagstiftning. När regleringen kräver utgifter fordras riksdagens medverkan. Det ligger nära till hands att anse att fråga om ändring i bestämmelserna om stiftsindelningen efter upphä- vande av privilegieskyddet skall avgöras i nämnda ordning. Emellertid kan ifrågasättas huruvida icke bestämmelserna bör hänföras till kyrkolag. Gällande kyrkolag innehåller visserligen ej några direkta stadganden om stiftsindelningen, men denna måste anses vara av betydelse för kyrkans organisation. Kyrkomöteskommittén anser bestämmelser av sådant slag vara att hänföra till kyrkolag.
5) Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden m. m. Enligt kyrkomöteskommittén gäller att den kyrkliga jorden, inklusive fon- derade medel härrörande från denna jord och boställskapital för klockar- boställen, på grund av privilegierna (art. 3 och 4) skall användas för kyrk- liga ändamål. Om den författningsmässiga karaktären av en sådan regel efter ett upphävande av RF 5 114 kan olika meningar råda. Enligt kom- mitténs uppfattning bör en bestämmelse av nämnda innehåll till följd av dess betydelse för kyrkan hänföras till kyrkolag. Ett godtagande av denna uppfattning skulle alltså leda till att i nyssnämnda läge upphävande eller ändring av bestämmelsen skall ske i den för kyrkolag stadgade ordningen.
Här föreligger ett från rättsliga synpunkter svårbedömt läge. Det är att märka att huvuddelen av den avkomstbringande kyrkliga jorden med till- hörande fonder är av stiftelsekaraktär och enligt villkoren för dessa stif- telser skall användas för kyrkliga ändamål. Den omständigheten att privi- legieskyddet bortfaller medför ej att tillgångarna kan disponeras för annat ändamål, utan giltigheten av stiftelsevillkoren består. Ändring därutinnan kan ej genomföras medelst kyrkolagstiftning.
Är det fråga om egendom, som anslagits av kronan, kan ifrågasättas om icke efter privilegieskyddets upphävande ändring i egendomens disposition kan vidtagas i administrativ lagstiftningsväg. Vad angår kyrklig jord, var- till den kyrkliga kommunen har äganderätten, lärer det närmast bli en kommunallagsfråga, för vilket ändamål avkastningen skall användas.
Privilegieskydd gäller vidare enligt kyrkomöteskommittén till förmån för kyrkan beträffande från statsverket till kyrkofonden samt till dom- kyrkor och domkyrkosysslomän utgående ersättningar för anslag i krono- tionde m. m. Kommittén anser detta privilegieskydd icke ha den betydelse för kyrkan att det bör bibehållas genom bestämmelser av kyrkolags natur. I legislativt hänseende torde dessa ersättningar falla under riksdagens be- skattningsmakt.
Jämväl de till kyrkofonden överförda tillgångarna i form av fonder och boställsavkastning omfattas enligt kyrkomöteskommittén av privilegie- skydd. Kommittén föreslår att detta skydd skall ersättas av bestämmelse i kyrkolag, att tillgångarna skall användas för kyrkliga ändamål och att de ej får förbrukas. Dessa tillgångar kan alltefter sättet för deras uppkomst uppdelas i två huvudgrupper nämligen dels sådana, som helt eller till hu- vudsaklig del härrör från kronoanslag och för vilka alltså torde vara att tillämpa vad ovan sagts rörande dylika anslag, dels sådana, som har ett övervägande kyrkligt ursprung och för vilka gäller vad ovan anförts rörande övrig kyrklig egendom.
6) Rätt att föra talan för den kyrkliga jorden Detta stadgande torde i legislativt hänseende höra till området för Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsmakt.
7) Frihet för vissa boställen i städer från borgerligt besvär Ifrågavarande bestämmelse torde författningsmässigt ha karaktären av kommunallag.
8) Skyldighet för domstol att låta underrätta biskop och domkapitel om åtal mot präst
Spörsmålet torde vara att bedöma på samma sätt som talerätten för den kyrkliga jorden enligt 6).
Som framgått av redogörelsen i föregående kapitel är rättsläget beträf- fande prästerskapets privilegier i hög grad oklart. Främst råder oenighet om i vilken omfattning dessa privilegier ännu består. Men även om man utgår ifrån att ett visst privilegiestadgande gäller är det många gånger svårt att klarlägga vilken innebörd det har i dagens samhälle.
Flertalet av de förmåner och rättigheter, som enligt kyrkomöteskommit- téns mening fortfarande omfattas av privilegieskydd, är numera av mycket ringa praktisk betydelse. Så är fallet med dels den skattefrihet, som boställs- jorden och prästerskapet anses i viss utsträckning åtnjuta enligt privile- gierna, dels förmånen, som avser rätt till fria gravplatser och fri klock- ringning1 för präst och hans närmaste, dels friheten för vissa boställen i städer från borgerligt besvär in natura och dels stadgandet om skyldighet för domstol att låta underrätta biskop och domkapitel om åtal mot präst. J ämväl det privilegium, som anses giva domkapitel och länsstyrelse behörig- het att föra talan för den kyrkliga jorden, torde ha tämligen liten praktisk betydelse för kyrkan.
Kyrkomöteskommittén anser vidare att privilegieskydd föreligger för stiftsindelningen. Detta privilegiums reella betydelse ligger i att kyrko- mötet garanteras medbestämmanderätt i avseende åt denna indelning, an- tingen fråga är om inrättande av nya stift, indragning av bestående eller mera betydande ändring av gränserna mellan olika stift. Det må anmärkas att något motsvarande privilegieskydd icke göres gällande för annan kyrklig indelning, t. ex. pastoratsindelningen. Här ifrågavarande privilegium har därför en ganska begränsad räckvidd.
Av de privilegier, som enligt kyrkomöteskommittén ännu gäller, återstår härefter kyrkans rätt till viss kyrklig egendom. Då kommittén använder sig av uttrycket »kyrkans rätt» avser den därmed icke att göra något ställ- ningstagande till frågan om kyrkan äger rättssubjektivitet eller om denna rätt innefattar äganderätt eller andra civilrättsligt bestämda befogenheter. Med uttrycket säger sig kommitté-n ej mena annat än att egendomen skall användas endast för kyrkliga ändamål. Påpekas må att just beträffande
1 Numera lärer vid jordfästning rätt till fri klockringning tillkomma alla församlingsbor.
denna privilegiefråga meningarna brutit sig särskilt starkt. Inom kommit- tén har avvikande mening uttalats och bland remissmyndigheterna har justitiekanslcrsämbetet, kammarkollegiet och statskontoret ansett att något privilegieskydd icke föreligger.
Fråga uppkommer då vilken praktisk betydelse —— bortsett från kyrko- mötets medbestämmanderätt enligt RF 5 114 — ifrågavarande privilegie- skydd har för kyrkan. Kan med andra ord egendomen, om den uppfatt- ningen godtages att sagda skydd gått förlorat, enligt gällande rätt tagas i anspråk för andra än kyrkliga ändamål?
Av redogörelsen i kap. 4 i den första huvudavdelningen i detta betän— kande framgår att större delen av den avkomstbringande kyrkliga jorden med därtill hörande fonder privaträttsligt anses tillhöra församlingskyr- korna som stiftelser. Enligt gällande rättsgrundsatser skall dylik stiftelse- egendom användas för det med stiftelsen avsedda syftet, alltså för kyrkliga ändamål och någon ändring därutinnan (permutation) anses ej kunna ske med mindre syftet på grund av ändrade förhållanden icke kan fullföljas eller dess fullföljande framstår som olämpligt. Oavsett privilegierna består eller ej, kan alltså ifrågavarande egendom till följd av stiftelsernas ända- målsbestämning icke disponeras för andra än kyrkliga ändamål.
Viss tvekan kan däremot råda om kyrkans rätt i ovan angiven mening till kronoanslagen och utgående ersättningar för sådana anslag samt den kyrkliga egendom, vartill församlingarna och pastoraten privaträttsligt har äganderätten, kan hävdas utan stöd av privilegierna. Beträffande krono- anslagen anför sålunda Schalling i sin avhandling Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige (5. 229) att dessa är att anse såsom upplåtna med besittningsrätt, vars beständighet är knuten till prästerskapets privile- gier, i den mån de äger bestånd och upphör med dem. Oberoende av privi— legiefrågan kan dock göras gällande att egendomen anslagits utan tids- begränsning och att det därför, så länge ändamålet består, icke torde finnas grund för kronan att återtaga egendomen. Vidkommande den kyrkliga egendom, som äges av församlingarna och pastoraten, skulle privilegie— skyddet närmast utgöra ett hinder för att denna disponerades på samma sätt som den fria församlingsegendomen. För egendomen gäller emellertid — liksom för stiftelseegendomen och kronoanslagen —— särskild lagstift- ning enligt vilken den skall vara förbehållen exklusivt kyrkliga ändamål. Det torde väl kunna ifrågasättas om den bundenhet för församling och pastorat, som följer av denna lagstiftning, upphör vid borttagande av privi— legieskyddet.
Det är uppenbart att prästerskapets privilegier vid sin tillkomst innebar ett visst stöd åt den kyrkliga verksamheten i riket. Privilegier är emellertid oförenliga med en demokratisk samhällssyn. Om staten vill' stödja Viss verksamhet bör sådant stöd lämnas i annan ordning. Enighet råder också
om att prästerskapets privilegier, i den mån de ännu äger bestånd, bör upphävas.
Som förut nämnts har kyrkomöteskommittén föreslagit att vissa av de privilegier, som enligt dess mening fortfarande gäller och är av väsentlig betydelse för kyrkan, främst de som rör skyddet för den kyrkliga jorden, i samband med upphävandet skall ersättas med bestämmelser i kyrkolag. Utredningen, som icke tar ståndpunkt i den kontroversiella frågan om den konstitutionella möjligheten att överföra privilegiefrågor till kyrkolag, har ovan påvisat att eventuellt föreliggande privilegieskydd är av begränsad praktisk betydelse för kyrkan.
I den föregående framställningen har spörsmålet om prästerskapets privi- legier behandlats med utgångspunkt i det nuvarande organisatoriska sam- bandet mellan kyrkan och staten. I ett läge med en fri kyrka finnes uppen- barligen icke utrymme för någon kyrkomötets medbestämmanderätt i privilegie- och kyrkolagsfrågor. Ett upphävande av RF 5 114 inverkar emellertid ej på giltigheten av privilegierna utan dessa måste upphävas i särskild ordning (se ovan 5. 353 ff.). I kapitel 5 i den första huvudavdel- ningen av detta betänkande har utredningen — oberoende av innebörden i möjligen ännu gällande privilegiestadganden _ närmare utvecklat de skäl, som kan åberopas för att kyrkan vid en skilsmässa från staten får behålla den rätt, som den för närvarande har till den kyrkliga egendomen.
BILAGA
Ekonomiska förhållanden i kyrkor och samfund i vissa främmande länder1
Finland
En redogörelse för den kyrkliga egendomens ställning i Finland är av betydande intresse på grund av att rättsutvecklingen där intill år 1809 varit densamma som i Sverige. Utmärkande för den utveckling, som efter nämnda år ägt rum i Fin— land, är den vidsträckta självständighet som de kyrkliga organen trots stats- kyrkosystemet erhållit bl. a. i avseende å förvaltningen och dispositionen av egen— domen. Denna självständighet är mest markerad vad gäller boställena beroende närmast därpå, att dessa kommit att betraktas såsom församlingarnas egendom.
Enligt lagen den 25 februari 1966 om de evangelisk—lutherska församlingarnas boställen och fonder samt förordningen den 22 april samma år angående verk- ställighet av denna lag ankommer det på ett församlingens organ, kyrkoförvalt— ningsnämnden, att förvalta boställena. Nämnden äger därvid bl. a. dels att fatta beslut om och låta utföra de reparationer, som befinnes nödiga, dock att ärenden, som kräver större kostnader, skall underställas kyrkofullmäktige för handlägg— ning, dels att verkställa utarrendering av boställe inom den ram, som angivits i en av kyrkofullmäktige godkänd och av domkapitlet fastställd dispositionsplan för boställsmarken. Om å boställe finnes skog har kyrkoförvaltningsnämnden an- svaret för att denna vårdas och användes enligt den av kyrkofullmäktige fast- ställda skogshushållningsplanen. Ekonomisk besiktning å boställe förrättas efter förordnande av domkapitlet av en synenämnd bestående av kontraktsprosten som ordförande samt en av domkapitlet förordnad och en av kyrkoförvaltningsnämn- . den kallad person. Besvär över synenämndens beslut anföres hos domkapitlet. Avträdessyn å boställe förrättas av en särskild synenämnd av vars ledamöter en ut- ses av kyrkoförvaltningsnämnden, en av arrendatorn och en av kontraktsprosten. Besvär över beslut, som fattats av sådan synenämnd, anföres hos ortens under- rätt.
Beträffande försäljning av beställes jord- eller vattenområde stadgas i boställs- lagen att sådan må äga rum under förutsättning att den befinnes fördelaktig ur avkastningssynpunkt eller av annan orsak eller ändamålsenlig för tillgodoseende av kolonisations- eller andra allmänna behov. Om försäljning beslutar kyrkofull- mäktige. Beslutet går via domkapitlet till kyrkostyrelsen för fastställelse.
Plats för prästgård och kantorsgård samt för pastorsexpedition, om denna för- lägges skilt från prästgården, bestämmes enligt boställslagen av kyrkofullmäktige. Beslutet skall underställas domkapitlet för prövning och fastställelse.
Boställslagen innehåller vidare bestämmelser om den kapitalfond, som i regel
1 Redogörelsen har utarbetats inom utredningens sekretariat och grundar sig på införskaffad författningstext och utländsk litteratur samt beträffande Finland, Västtyskland, England, Skott- land och USA på uppgifter, som utredningen erhållit vid de besök som gjorts i dessa länder. Vidare har beaktats redogörelser på svenska, av vilka främst må nämnas den av Svenska pasto— ratens riksförbund utgivna skriftserien Stat och kyrka i skilda länder (I—III).
skall finnas i varje församling. Till denna fond skall överföras bl. a. vid överlåtelse av fast egendom influtna medel samt av skogsförsäljning erhållen nettoinkomst, efter det därifrån avdragits den avgift, som enligt lag skall inbetalas till kyrkans centralfond. Kapitalfonden skall uppbringas till visst minimibelopp. Dess medel får användas till varjehanda kapitalutgifter såsom byggande av kyrka, försam— lingshus, prästgård och kantorsgård, anläggande av gravgård, anskaffning av orgel samt installation av uppvärmnings- och belysningsanordningar i kyrka. Om dispo- sitionen av medlen beslutar kyrkofullmäktige. Leder beslutet till underskridande av fondens minimibelopp eller gäller beslutet användningen av medlen i det fall att fonden redan understiger sagda minimibelopp skall beslutet underställas kyr- kostyrelsen för fastställelse.
Övriga bestämmelser om den kyrkliga egendomen återfinnes huvudsakligen i kyrkolagen av den 23 december 1964. På kyrkofullmäktige ankommer efter be- redning av kyrkoförvaltningsnämnden att handlägga ärenden om användningen och förvaltningen av kyrkans och församlingens egendom och andra tillgångar samt om byggande och underhåll av kyrka och övriga för församlingen behövliga byggnader och anläggningar (301 5). Kyrkofullmäktiges beslut om nybyggnad el- ler väsentlig ändring av kyrka eller klockstapel skall insändas till domkapitlet, som jämte eget utlåtande skall översända handlingarna till kyrkostyrelsen för pröv- ning. Godkännes beslutet skall ärendet underställas regeringen för prövning och fastställelse (338—339 55). Motsvarande skall i tillämpliga delar gälla om anläggan— de av begravningsplats. Beslut om byggande av jordfästningskapell skall understäl- las kyrkostyrelsens -— men ej regeringens —— prövning (342 €).
Värdeföremål, konstverk, böcker och handlingar i kyrkans arkiv och bibliotek samt fornföremål, som församling innehar, må ej försäljas eller på annat sätt överlåtas utan domkapitlets samtycke (355 5).
Beträffande annan kyrklig jord än boställen stadgas att denna ej skall dragas eller föryttras från kyrkans behov utan högsta nödtorft eller kyrkans synner- liga nytta. Förekommer sådana viktiga skäl till försäljning må kyrkofullmäktige besluta därom men beslutet skall underställas kyrkostyrelsens prövning och fast- ställelse. Vidare skall domkapitlet avgiva utlåtande i ärendet. Därest kyrkofull- mäktige i fråga om vården av den kyrkliga jorden skulle besluta sådant, som uppenbarligen länder kyrkan till skada, må kyrkoherden anmäla saken till dom- kapitlet för prövning, därvid med verkställigheten av beslutet under tiden skall anstå (356 å).
Varje församling skall ha en stadga för ekonomiförvaltningen, i vilken skall ingå bestämmelser om hur kyrkans och församlingens medel skall förvaltas och göras inkomstbringande. Stadgan antages av kyrkofullmäktige samt underställes domkapitlets prövning och fastställelse (359 5). Dessa medel och inkomster må användas endast för kyrkans och församlingens utgifter till underhåll av allt, som hör till kyrkoväsendet i församlingen (361 5).
Om tillgängliga medel ej förslår för bestridande av kostnaderna, däri inbegripna lönerna åt präst, lektor, kantor-organist och diakonissa i församlings tjänst, är församling skyldig att uttaxera kyrkoskatt. Församling skall även, i enlighet med förstärkta biskopsmötets beslut om uttaxering, inbetala visst årligt bidrag till kyrkans centralfond. Sistnämnda uttaxering är begränsad till ett visst antal penni per skatteöre. Härutöver åligger det församling att till centralfonden inleverera fem procent av sina nettoinkomster av skogsförsäljning och tre procent av sina ränteinkomster å vissa fonder (501 5).
Kyrkans centralfond, som tillskapades år 1941, har vissa likheter med den svens- ka kyrkofonden men kan i flera hänseenden icke jämföras med sistnämnda fond. Sålunda har centralfonden, vilken förvaltas av kyrkostyrelsen, icke samma do—
minerande ställning inom den kyrkliga ekonomin i Finland som kyrkofonden i Sverige. År 1963 uppgick centralfondens inkomster till 8,2 miljoner mark, varav 7,6 miljoner utgjordes av de hos församlingarna uttaxerade medlen däri inräk- nade församlingarnas avgifter för pensioner åt prästerskapet, kantor-organisterna och diakonissorna. Dess kapitaltillgångar belöpte sig samma år till 4,4 miljoner mark. Centralfondens främsta funktion är _— liksom kyrkofondens —— att bidraga till en utjämning av uttaxeringen för kyrkliga ändamål mellan olika kyrkliga kom- muner. I motsats till i Sverige, där utjämningen av pastoratens kostnader för av- lönande av präster och kyrkomusiker sker efter automatiskt verkande regler, åstad- kommes utjämningen i Finland genom att skattetyngda församlingar efter skälig- hetsprövning tilldelas bidrag till lönekostnaderna ur centralfonden (år 1963 0,7 milj. mark). I skatteutjämnande riktning verkar också de särskilda bidrag, som likaledes efter skälighetsprövning utgår ur centralfonden för uppförande av kyr- kor, församlingshus och prästgårdar samt för andra nödvändiga kyrkliga bygg- nadsföretag (år 1963 1,6 milj. mark). Om utdelning av understöden beslutar kyr- k05tyrelsen inom ramen av den utgiftsstat, som förstärkta biskopsmötet årligen fastställer för fonden. Ur centralfonden utgår vidare kostnaderna för prästerska- pets, kantor—organisternas och diakonissornas pensionering (år 1963 2,4 milj. mark) samt för avlöningen till vissa stiftspräster. Med medel ur centralfonden bestrides även kostnaderna för kyrkomötet, förstärkta biskopsmötet, biskopsmö- tet och kyrkostyrelsen (år 1963 tillhopa 0,6 milj. mark) samt vissa andra för kyrkan gemensamma utgifter.
Vissa kyrkliga utgifter bestrides med statsmedel. Som exempel härpå kan näm- nas kostnaderna för biskoparnas avlöning samt avlönings- och övriga kostnader för domkapitlen. Ett mindre bidrag (9 456 mark) av statsmedel utgår till central— fonden.
Skyldighet att erlägga kyrkoskatt åvilar medlemmar av den evangelisk-lutherska kyrkan och andra juridiska personer än religiösa samfund. Viss kritik har riktats mot att de juridiska personerna skall erlägga kyrkoskatt. Utdebiteringen till kyr- koskatt uppgår till i medeltal något över en procent av den beskattningsbara inkomsten. Skatteinkomsterna uppgick år 1961 till omkring 8 500 milj. mark i då gällande valuta.
Kyrkoskatten fastställes på grundval av budgetförslag som upprättas av kyrko- förvaltningsnämnden i församlingen. Sedan kyrkorådet avgivit yttrande över för- slaget, fastställes budgeten av kyrkofullmäktige. Det belopp, som utöver andra in- komster och i bruk taget kapital erfordras för bestridande av godkända utgifter, uppbäres såsom kyrkoskatt av dem som är skyldiga att erlägga sådana utskylder.
Kyrkofullmäktige eller, med stöd av bemyndigande i reglemente, kyrkoförvalt— ningsnämnden äger bevilja nedsättning av kyrkoskatten eller helt befria från den- na skatt, när det på grund av t. ex. sjukdom skulle vara uppenbart obilligt att in- driva skatten.
Kyrkoskatten uppbäres och indrives genom statens försorg tillsammans med övriga skatter. Skatten uppbäres preliminärt, varvid olika tabeller användes för personer som tillhör kyrkan och för dem som ej är medlemmar. Staten svarar inte för restantierna. En avräkning sker sålunda, att åtta procent av den debite- rade skatten innehålles under fem år, varefter utbetalning sker med avdrag för belopp som ej kunnat indrivas. Församlingarna betalar för indrivningen av kyr- koskatten. Ersättningen beräknas på så sätt, att sex procent av beskattningsmyn- digheternas samtliga indrivningskostnader anses belöpa på kyrkoskatten.
Avgifter till de fria samfunden uppbäres inte tillsammans med skatterna. Regi— strerat samfunds uppbördslängd är emellertid exekutionstitel, varför indrivning kan erhållas på grund av sådan längd utan att domstols dom först utverkas.
Trossamfunden är fria från statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt samt stämpelskatt vid köp av fastighet. Kommunalskatt erlägges för in- komst av fastighet och rörelse.
Norge
Utmärkande för den norska kyrkan är den osjälvständiga ställning denna har gentemot staten, vilket förhållande tar sig uttryck icke minst i fråga om förvalt- ningen och dispositionen av den kyrkliga egendomen.
Reformationen i Danmark-Norge fick icke till följd en så kraftig indragning av kyrklig egendom som i Sverige. Det var i regel endast biskoparnas och klostrens egendomar, som blev föremål för reduktion. övrig kyrklig egendom lämnades så- lunda i stort sett utanför reduktionen. Kronan övertog dock biskoparnas mycket omfattande rättigheter i avseende å denna egendom och fick därigenom en star- kare ställning till denna än i Sverige.
Den vidsträckta myndighet kronan vid reforlnationen erhöll över den oreduce— rade kyrkliga egendomen tog sig under de följande århundradena uttryck i flera radikala åtgärder beträffande egendomen. Sålunda såldes år 1723 och åren när- mast därefter de flesta sockenkyrkorna med all deras egendom och andra in- komstkällor på auktion. Köpeskillingarna tillföll statskassan. Köparna, vilka i all— mänhet var privatpersoner och endast i mindre utsträckning sockenmenigheter, blev skyldiga att svara för kyrkornas underhålls— och övriga utgifter. Om köparna eller deras arvingar icke fullgjorde sina skyldigheter förverkades egendomen till kronan. — Efterhand har samtliga privatköpta kyrkobyggnader övergått i socken— menigheternas ägo. —— År 1791 tog staten boställsjord (benefisert gods) i an- språk för utläggning av 198 officersboställen. I ersättning erhöll prästen av office- ren de vanliga årliga jordavgifterna. Under åren 1813—1827 blev vidare 103 löne- boställen utlagda till boställen åt civila ämbetsmän. Vidare förordnades genom en lag år 1821 att återstående löneboställen skulle säljas på auktion alltefter de blev åbolediga. Av försäljningsmedlen bildades en fond, Opplysningsvesenets fond, av vars avkastning två tredjedelar skulle tillfalla kyrka och prästerskap och en tredjedel universitetet. Boställets nye ägare skulle dessutom till prästen betala ett årligt vederlag för de jordavgifter, som prästen gick miste om genom försälj- ningen. Dessa jordavgifter har efterhand avlösts mot ersättning till en central fond, Jordavgiftsfonden. Prästgårdar och änkesäten berördes i princip icke av lagen, dock att där å prästgård fanns skog utöver husbehovet sådan överflödig skog skulle frånskiljas och försäljas. Köpeskillingen tillföll Opplysningsvesenets fond utan vederlag till prästen. År 1845 beslöts att änkesätena skulle säljas och att medlen skulle användas till pensioner åt prästänkor. Genom en lag är 1882 stadgades slutligen att de stora prästgårdarna genom försäljning skulle reduceras till en viss normalstorlek; försäljningsmedlen inflöt i Prästgårdsfonden.
Såsom tidigare nämnts har numera samtliga privatköpta sockenkyrkor övergått i sockenmenigheternas ägo. Enligt lagen den 3 augusti 1897 om kyrkor och kyrko- gårdar gäller den huvudregeln, att varje sockenkyrka skall vara sockenmenighe- tens egendom, som icke får avhändas. Den närmaste tillsynen över kyrkan och kyrkogården utövas av menighetsrådet (närmast motsvarande vårt kyrkoråd) un— der kontroll av stiftsdireksjonen, bestående av fylkesmannen (landshövdingen) i stiftsstaden och biskopen. För ombyggnad eller större reparation av kyrka samt för utvidgning av kyrkogård kräves samtycke av kyrko- och undervisningsdeparte- mentet. I ärendet skall riksantikvarien höras när kyrkan har antikvariskt intresse. Av sådant intresse anses en kyrka vara när den är över 90 år gammal. En kyrka
får aldrig rivas annat än genom beslut av Konungen och efter hörande av riks- antikvarien. Om ny kyrka erfordras skall denna byggas på plats och efter rit- ningar, som godkänts av Konungen. För anläggning av ny kyrkogård erfordras samtycke av departementet. Kostnaderna för underhåll, reparation samt om- och nybyggnad av kyrka liksom för underhåll, utvidgning och nyanläggning av kyrko- gård skall i första hand gäldas av sockenkyrkans inkomster. Förslår icke dessa uttaxeras bristen av den borgerliga kommunen, vilket sammanhänger med att den norska kyrkokommunen, socknen, icke har någon beskattningsrätt.
Intill år 1956, då en ny prästgårdslag trädde i kraft, ägde prästen rätt att bruka prästgården och tillgodogöra sig dess avkastning. Jämlikt den nya lagen har från prästgården avskilts viss del, i regel huvudbyggnaden med visst mindre område, till tjänstebostad åt prästen. Hyran för tjänstebostaden skall av prästen inbetalas till Opplysningsvesenets fond, vilken svarar för underhållskostnaderna och andra "utgifter för bostaden. Denna fond står även för kostnaderna för inköp eller uppfö- rande av ny tjänstebostad. Fråga om inköp eller nybyggnad avgöres av Konungen efter samtycke av Stortinget. Prästgårdarna utarrenderas av departementet, som även bestämmer arrendevillkoren. Intäkterna erlägges till förenämnda fond och disponeras i första hand för underhåll och förbättringar av tjänstebostäder och prästgårdar. Den närmaste tillsynen över egendomen utövas av ett utskott om tre personer, som väljes för en period av fyra år av kommunstyrelsen. Syn hålles vart fjärde år av utskottet under ledning av en utav departementet utsedd synemän. Kontrollen över förvaltningen åvilar departementet. Skog och skogsmark, som till- hör prästgård, står under vård och förvaltning av statens skogsväsende. Beslut om försäljning helt eller delvis av tjänstebostad och prästgård träffas av Konungen; försäljningsmedlen inflyter i Opplysningsvesenets fond.
Kostnaderna för sockenprästernas avlöning bestrides dels av avkastningen av vissa lokala kyrkliga fonder, dels genom kommunala bidrag och dels av statsme— del. Biskopars och stiftsprästers löner gäldas av fond- och statsmedel. Kommunen svarar för lön till klockare, organist och kyrkotjänare. Det är också, såsom ovan nämnts, kommunens skyldighet att svara för underhåll m.m. av kyrka och kyrko— gård.
Tidigare har berörts några centrala kyrkliga fonder, som står under departe- mentets förvaltning. Från och med år 1963 har samtliga sådana fonder uppgått i Opplysningsvesenets fond. Den årliga avkastningen av denna fond uppföres som inkomst i statsbudgeten till bestridande av utgifter för vissa kyrkliga ändamål samt för undervisning. Det har beräknats att cirka en fjärdedel av statens kost- nader för den kyrkliga verksamheten täckes av fondavkastningen.
I frågan om äganderätten till prästgårdarna har meningarna varit delade. Så- lunda gjorde professorn Fredrik Brandt i sin lärobok 1867 om norsk rättshistoria gällande att äganderätten tillkom Opplysningsvesenets fond. I en avhandling år 1896 kom professorn Absalon Taranger till det resultatet att äganderätten låg hos själva prästämbetet uppfattat som en stiftelse. Riksarkivarien Ebbe Hertzberg fann i sin avhandling år 1898 att prästgårdarna tillhörde staten. I en är 1965 utgiven skrift »Prestegard och prestelenn» har universitetslektorn Gudmund Sandvik häv- dat att staten äger icke blott prästgårdarna utan även de kyrkliga fonderna, där- ibland Opplysningsvesenets fond.
Såsom redan nämnts har den norska kyrkokommunen inte någon beskattnings- rätt. Menighetsrådet, som närmast motsvarar kyrkorådet i Sverige, framlägger bud- getförslag och gör framställning till den borgerliga kommunen om beviljande av medel. Avgörandet ligger hos kommunen, som emellertid är skyldig att bevilja medel till nödvändiga utgifter. Om kommunen inte gör detta, kan menighetsrådet klaga hos fylkesman och biskop, vilka kan ålägga kommunen att anslå medel. De
som tillhör annat samfund befrias från den del av kommunalskatten som användes för kyrkliga ändamål.
Danmark
Enligt den danska grundlagen ($ 4) är den evangelisk-lutherska kyrkan den dans— ka folkkyrkan och understödes såsom sådan av staten.
I varje kyrkosocken skall finnas ett menighetsråd, som utgör socknens styrelse. Menighetsrådet omhänderhar förvaltningen av den lokala kyrkliga egendomen un— der kontroll av provstiudvalget, vilket består av prosten som ordförande och två av menighetsråden inom prosteriet valda ledamöter (lekmän), samt stiftsövrig— heden bestående av biskopen och den av amtmännen (landshövdingarna) inom stiftet, som Konungen utsett till stiftsamtman. För vissa åtgärder beträffande den kyrkliga egendomen kräves godkännande av kyrkoministeriet såsom vid nybygg- nad eller större reparation av kyrka och prästgård, anläggning och utvidgning av kyrkogård samt försäljning av fast egendom.
Huvuddelen av sockenkyrkorna i Danmark är självägande stiftelser. Inkomsterna från kyrkan och dess egendom ingår i en kyrkokassa, som förvaltas av menig- hetsrådet och varav utgifterna för kyrkan och kyrkogården i första hand bestri— des. Där dessa inkomster ej förslår täckes bristen genom uttaxering på socknens till folkkyrkan hörande medlemmar.
För flertalet sockenpräster tillhandahåller menighetsråden tjänstebostad i präst- gård eller annorstädes. Prästen är skyldig att bebo tjänstebostaden mot en hyra, som fastställes av kyrkoministeriet med hänsyn till bostadens beskaffenhet. Tjäns— tebostadshyran användes till täckning av utgifterna för bostaden. Om prästgården är så stor att den lämpar sig för utarrendering, äger stiftsövrigheden på fram- ställning av menighetsrådet meddela tillstånd härtill. Arrendekontraktet skall godkännas av provstiudvalget. Menighetsrådet står för alla kostnader för präst— gården. Lån för nybyggnad och större reparation beviljas av kyrkoministeriet.
Sockcnprästerna avlönas — efter väsentligen samma grunder som statens tjänste- män — dels med avkastningen av förefintliga prästlönetillgångar (jord och kyrkli- ga fonder), dels med särskilt uttaxerade medel och dels med statsmedel. Enligt gällande bestämmelser svarar staten för 60 procent av prästernas grundlöner samt för hela kostnaden för dyrtidstillägg. Av prästlönetillgångarna förvaltas en del lokalt av menighetsråden och en del såsom stiftsfonder av stiftsövrighederna. Dessa stiftsfonder kan sägas vara ett slags provinsiella motsvarigheter till vår riksfond för kyrkliga ändamål, kyrkofonden. Kostnaderna för biskoparnas avlö- ning bestrides helt av statsverket. — De årliga kostnaderna för den danska folk— kyrkan kan beräknas till i runt tal 300 miljoner kronor, varav cirka 11 miljoner bestrides av kyrkans egna medel, cirka 105 miljoner genom tillskott från staten och cirka 180 miljoner genom den kyrkliga beskattningen.
Såsom nämnts i det föregående uttages särskild skatt för kyrkliga ändamål. I kyrkoskatten ingår en landskyrkoskatt och lokala kyrkliga avgifter. Landskyrko- skatten, som kan anses vara en motsvarighet till den allmänna kyrkoavgiften i Sverige, fastställes av kyrkoministeriet. De lokala kyrkliga avgifterna fastställes, efter förslag av menighetsråden, på landsbygden av provstiudvalget, i köpstäderna av stiftsövrigheden samt i Köpenhamn och Frederiksberg av kyrkoministeriet. Kyrkoskatten kan beräknas uppgå till omkring 180 miljoner kronor per år, varav ungefär 20 miljoner kronor i landskyrkoskatt.
Kyrkoskatt erlägges endast av folkkyrkans medlemmar. De som utträtt ur folk- kyrkan samt juridiska personer erlägger således inte någon kyrkoskatt. I dansk
skatterättslig litteratur framhålles att kyrkoskatten därför inte är någon skatt i egentlig mening. Medlem av valgmenighed (frivillig sammanslutning av medlem- mar av folkkyrkan för anställande av särskild präst) är i princip skattskyldig men får från kyrkoskatten avdraga erlagd avgift till valgmenigheden, vilket kan med- föra att medlem av valgmenighed blir helt befriad från att erlägga kyrkoskatt. Kyrkoskatten uppbäres och indrives tillsammans med kommunalskatten. Beslut har fattats om införande av källskatt, vilket beräknas komma att ske den 1 ja- nuari 1969. Avsikten är att även kyrkoskatten skall uppbäras såsom källskatt.
Västtyskland
De grundläggande bestämmelser, som reglerar förhållandet mellan stat och kyrka i Västtyskland, återfinnes i Weimarförfattningen år 1919, förbundsrepublikens grundlag år 1949, rikskonkordatet mellan tyska staten och påvestolen år 1933 samt fördragen mellan olika delstater och inom dessa verkande lutherska och reformerta landskyrkor.
Weimarförfattningen innehåller, såvitt här är av intresse, följande. Det finnes ingen statskyrka. Varje trossamfund äger själv ordna och förvalta sina angelägen- heter inom ramen för de för alla gällande lagarna. De samfund, vilka tidigare in- tagit ställning såsom offentligrättsliga korporationer, förblir i denna ställning. Andra trossamfund kan efter ansökan och under vissa förutsättningar vinna samma ställning. Dylika samfund äger uttaga skatt på grundval av de allmänna skattelängderna och i enlighet med de bestämmelser, som gäller för vederbörande delstat. De statsbidrag, som på grund av lag, överenskommelse eller särskilt rätts- ligt medgivande utgår till samfunden, skall avlösas genom delstaternas egen lag— stiftning, varvid dock grunderna härför fastställes av riket. Samfunden har rätt att besitta och förvalta egendom för gudstjänsts—, undervisnings- och välgörenhets- ändamål.
I förbundsrepublikens grundlag förklaras bl.a. ovan återgivna bestämmelser i Weimarförfattningen ingå som beståndsdelar av lagen.
I fördragen mellan delstaterna och de olika evangeliska kyrkorna gives i an- slutning till föreskrifterna i Weimarförfattningen och grundlagen bestämmelser rörande — förutom beskattningsrätten för kyrkorna och församlingarna — den kyrkliga egendomen och statsbidragen till kyrkorna.2 Som exempel på hur egen- :loms- och bidragsfrågorna lösts kan användas det fördrag, som år 1955 ingicks mellan Niedersachsen och de evangeliska kyrkorna inom detta land, det s.k. Loccumer Vertrag. Fördraget blev förebild för de fördrag, som under de närmast följande åren ingicks mellan respektive evangeliska kyrkor och Schleswig-Hol— stein (1957), Nordrhein-Westfalen (1958/59) och Hessen (1960).
I artikel 16 i fördraget regleras de olika statsbidragen, huvudsakligen bestående av tillskott till prästlönerna. Från och med den 1 april 1955 skall till de fördrags- slutande kyrkorna årligen utgå ett gemensamt bidrag om 7,7 miljoner DM, vilket skall anpassas efter förändringarna i statstjänstemännens löner. Det ankommer på kyrkorna att själva komma överens om fördelningen av bidraget. Anmälan om överenskommelsen skall ske till statens regering. —— Fråga om avlösning av stats- bidragen genom en engångsuppgörelse ställes på framtiden.
Enligt artikel 17 överlåter staten äganderätten till statliga byggnader och jord- egendomar, som uteslutande användes för lokalkyrkliga ändamål, till kyrkorna
= En mycket stor del av dessa statsbidrag utgöres av ersättning för tidigare till staten indragen kyrklig egendom.
eller, om en överenskommelse därom träffas mellan kyrkorna och församlingarna, till de sistnämnda. Undantag göres dock för tre i regeringspropositioncn om för— draget särskilt angivna fastigheter, beträffande vilka kyrkorna avsäger sig alla anspråk på dispositionsrätt. Kyrkorna frigör å sin sida staten från alla den åvi- lande förpliktelser i avseende å den fasta kyrkoegendomen. l ersättning betalar staten till kyrkorna ett engångsbelopp av 5,5 miljoner DM.
I artikel 18 garanteras kyrkorna, deras offentligrättsliga sammanslutningar, an- stalter och stiftelser rätten till sin egendom.
Att en organisation erkänts som offentligrättslig korporation har betydelse bl. a. på det sättet att organisationen äger, om den så önskar, uttaga skatt av sina med- lemmar. Enligt förbundsrepublikens författning ankommer det på delstaterna att lagstifta om sådan beskattning. Såväl mellan de olika delstaternas författningar rörande kyrkoskatt som mellan de skilda kyrkornas stadgor om sådan skatt finns betydande olikheter.
På grund av bestämmelserna i förbundsförfattningen har parlamenten i delsta- terna utfärdat lagar rörande den kyrkliga beskattningen. Därjämte erfordras stat- ligt godkännande av de kyrkliga stadgorna om beskattningen. På sina håll har bestämmelser om den kyrkliga beskattningen intagits i fördrag som slutits mel- lan kyrkosamfund och delstat. Så är fallet i det förut nämnda s.k. Loccumer Vertrag.
Uppbörden av kyrkoskatt är visserligen i princip en kyrkornas egen angelägen- het, men de högsta skattemyndigheterna i delstaterna kan på begäran av veder- börande kyrkliga myndigheter låta de statliga skattemyndigheterna omhänderha debitering och uppbörd av kyrkoskatt. De statliga myndigheterna erhåller ersätt- ning härför. Om ersättningens storlek måste avtal träffas med kyrkans ledning. Ersättning utgår åtminstone på något håll med fyra procent av kyrkoskatten.
Kyrkoskatt kan förekomma i olika former: a) såsom tillägg (Zuschlag) till den definitiva källskatt (Lohnsteuer), som uttages för löneinkomst, och den inkomst— skatt som uttages för annan inkomst; b) som tillägg till förmögenhetsskatten; c) som tillägg till grundskatten; (1) som »kyrkopenning» (Kirchgeld). Kyrko- skatt såsom tillågg till förmögenhetsskatten eller grundskatten förekommer endast i några landsdelar. Kirchgeld, som i regel utgår med några få mark om året, uttages endast av de evangeliska kyrkorna.
På de flesta håll utgår kyrkoskatten såsom ett tillägg till inkomstskatten. Till- läggets storlek är olika i skilda delstater men utgår ofta med åtta eller tio procent av inkomstskatten. Vederbörande kyrkliga myndigheter fastställer tilläggets stor- lek, men beslutet blir giltigt först efter godkännande av delstatsregeringen eller den statliga myndighet till vilken regeringen delegerat sin beslutanderätt. Eftersom denna kyrkoskatt utgår som ett procentuellt tillägg till inkomstskatten och denna är progressiv, kan kyrkoskatten komma att uppgå till betydande belopp.
Kyrkornas rätt att överlåta debitering och uppbörd av kyrkoskatt till de statliga skattemyndigheterna har betydelse särskilt när det gäller kyrkoskatt som utgår såsom tillägg till inkomstskatten. Denna rätt torde ha utnyttjats i samtliga delstater. När debiteringen och uppbörden övertages av de statliga myndigheterna, ålägger dessa arbetsgivarna att tillsammans med lönskatten innehålla kyrkoskatt från ka- tolska och evangeliska anställda och redovisa innehållna belopp till de statliga skattemyndigheterna. När inkomstskatt uttages efter taxering, företar de statliga myndigheterna taxering till kyrkoskatt samtidigt med att de fastställer inkomst- skatten. Betalningsterminerna för kyrkoskatten rättar sig efter förfallodagarna för inkomstskatten. Vid anstånd med betalningen av inkomstskatt kan de statliga myndigheterna också medge motsvarande anstånd med betalningen av kyrko— skatt. Redovisning av influten kyrkoskatt sker i enlighet med överenskommelser
som träffats mellan de kyrkliga myndigheterna och de statliga skattemyndighe— terna.
De lutherska landskyrkorna har allmänt utnyttjat möjligheten att få beskatt- ningsrätt. De reformerta kyrkorna har beskattningsrätt åtminstone på vissa håll. De frikyrkliga evangeliska samfunden har däremot av principiella skäl inte begärt att få beskattningsrätt, ehuru dessa samfund på många håll har ställning av offent- ligrättsliga korporationer. Mosaiska församlingar har beskattningsrätt i varje fall i vissa delstater. På visst håll i södra Tyskland har en kristendomskritisk orga— nisation, die Freireligiösen, beskattningsrätt.
Kyrkoskattens progressivitet och den allmänna förbättringen av de enskildas inkomstförhållanden har medfört en betydande ökning av de belopp som infly- ter i kyrkoskatt. Enligt uppgift i tidskriften Der Spiegel inflöt i Hessen år 1949 17,8 miljoner mark i kyrkoskatt till den evangeliska kyrkan och 7,4 miljoner mark i kyrkoskatt till katolska kyrkan, medan motsvarande belopp år 1963 uppgick till 149,1 miljoner respektive 75 miljoner.3 Viss kritik har riktats mot att kyrkorna uttar så betydande belopp i kyrkoskatt.
Skattefrihet ingår i de privilegier som kyrkorna åtnjuter i sin egenskap av offentligrättsliga korporationer. De kyrkor som har sådan ställning erlägger skatt endast för inkomst av förvärvsverksamhet som går utom ramen för förmögenhets- förvaltning.
Vad som genom testamente tillfaller kyrkor, kloster och andra som uteslutande fullföljer kyrkliga ändamål är fritt från arvsskatt. I allmänhet är kyrkorna också fria från fastighetsskatt. Detta gäller fastigheter som användes för religiös under- visning eller för kyrkans förvaltning.
Östtyskland
Gällande författning för den tyska demokratiska republiken bygger, vad avser kyr- kans förhållande till staten, i allt väsentligt på Weimarförfattningen år 1919. Tros— samfunden har sålunda såsom offentligrättsliga korporationer fått behålla den kyrkliga egendomen och staten har garanterat att egendomen skall förbli fri från statliga ingrepp. Samfunden har rätt att beskatta sina medlemmar och skall enligt författningen för detta ändamål äga tillgång till de statliga taxeringslängderna. De ersättningar, som samfunden åtnjuter för tidigare till staten indragen egendom, skall alltfort utbetalas eller avlösas mot nya prestanda, som erbjuder full ersätt- ning för de bortfallna.
England
Den engelska statskyrkan — the Church of England — har på åtskilliga områden nära förbindelser med staten. I ekonomiskt hänseende är dock kyrkan praktiskt taget helt oberoende av statligt stöd. Kyrkan saknar sålunda beskattningsrätt. Den grundar sin ekonomi i allt väsentligt på frivilliga gåvor och avgifter samt på av— kastningen av den kyrkliga egendomen. Denna egendom betraktas icke såsom en förläning av staten utan anses tillhöra församlingskyrkorna, prästborden, biskops— stolarna, katedralerna, domkapitlen och andra förekommande kyrkliga institu— tioner.
Förvaltningen av kyrkobyggnad och kyrkogård handhas av församlingens sty— relse, the Parochial Church Council. Vart femte år skall kyrkan besiktigas av en
3 Der Spiegel nr 22 år 1964. 24—714814
arkitekt, vilken upprättar en förteckning över erforderliga reparationer. Någon tid härefter inspekteras kyrkan av the Archdeacon, vilken kontrollerar att repara- tionsarbetena utförts. Kostnaderna för vården av kyrkan bestrides av församlingen med bidrag i förekommande fall av stiftets Board of Finance, som även lämnar anslag för uppförande av ny kyrka. Där fråga är om uppförande av kyrka i ny tätort kan bidrag utgå även från en central styrelse, the Church Commissioners for England.
Församlingsprästen är skyldig att bebo sin prästgård och står i princip själv kostnaderna för dess underhåll och vård. Ett kontrollorgan, Dilapidations Board, finns i varje stift. Vart femte år sker ekonomisk besiktning å prästgården, därvid en av nämnda organ utsedd person gör en beräkning av det belopp, som erfordras för att avhjälpa de påsynade bristerna. Varje år under den påföljande femårsperioden göres så avdrag med nödigt belopp på prästens avlöning. I regel förmår icke präs- terna att hålla sina ofta mycket stora och ålderdomliga prästgårdar i gott skick och erhåller därför flerstädes bidrag härtill från församlingarna. För modernise- ring eller nybyggnad av prästgård utgår anslag från the Church Commissioners. De till prästgårdarna hörande jordbruken har i stor utsträckning försålts, därvid köpeskillingarna tillförts the Commissioners. Fråga om försäljning av prästgård el- ler dess jord samt om utarrendering av jorden skall prövas av nämnda myndighet.
Med undantag huvudsakligen för kyrkor, kyrkogårdar och prästgårdar förvaltas kyrkans tillgångar i fast egendom liksom i vissa fonder av the Church Commis- sioners. År 1963 beräknades dessa tillgångar ha ett värde av drygt 300 miljoner pund. Större delen, 187,8 miljoner, var placerade i industriaktier på fondbörsen. Värdet av den fasta egendomen —— jordbruk, skog, stadsfastigheter med bostäder, butiker och kontor m.m. — uppskattades till 75,2 miljoner pund. Enligt uppgift är the Commissioners därmed en av de största »jordägarna» i England. Kapital- inkomsterna, som år 1948 då the Commissioners bildades var 7,6 miljoner pund, uppgick år 1963 till 17,2 miljoner. Denna kraftiga inkomstökning beror framför allt på den fria och affärsmässiga investeringspolitik, som the Commissioners in- fört. Huvuddelen av inkomsterna är reserverad att användas för församlingspräs- ternas avlöning och pensionering. The Commissioners bestrider omkring tre fjärde- delar av lönekostnaderna och merparten av pensionsutgifterna för dessa präster. De betalar vidare helt kostnaderna för biskoparnas löner och pensioner samt läm- nar bidrag till löner åt de präster, som tjänstgör vid domkyrkorna. Såsom tidigare nämnts anslår de också medel för modernisering eller nybyggnad av prästgård samt i vissa fall för uppförande av ny kyrka.
Användningsområdet för de tillgångar, som förvaltas av the Commissioners, är sålunda begränsat väsentligen till prästerskapets avlöning och pensionering. I övrigt finansieras kyrkans verksamhet huvudsakligen genom gåvor och insam— lingar samt avkastningen av sådana fonder, som förvaltas av församlingarna, stif- ten och andra kyrkliga institutioner. Merparten av dessa medel anskaffas genom församlingarnas styrelser. Av sålunda anskaffade medel avgår årligen en mindre del såsom bidrag (quota) till stiften. Dessa lämnar i sin tur årliga anslag till riks- kyrkan.
Church of England erhåller årligen omkring 17—18 miljoner pund _ motsva- rande ungefär en tredjedel av samtliga inkomster _ i gåvor. Vissa gåvor har i nå— gon mån karaktär av medlemsavgifter. Det är sålunda vanligt, att kyrkorådet gör upp en tabell, »the Shares scheme», över hur många andelar av församlingens ut— gifter som personer i olika inkomstlägen och med olika antal familjemedlemmar anses kunna åtaga sig. Denna tabell är avsedd endast att tjäna till ledning för för- samlingsmedlemmarna, och dessa bestämmer alltså själva hur många andelar de vill svara för. En ensam person anses ofta kunna betala ungefär två procent av sin
inkomst. De som åtar sig sådana andelar slipper sedan uppmaningar att deltaga i andra kyrkliga insamlingar men är naturligtvis oförhindrade att lämna bidrag till kollekter o. d. Andelar tecknas i allmänhet huvudsakligen av personer som har rösträtt inom församlingen, d. v. s. de som begärt att bli uppförda på »Electoral Rolls», men även andra, som visar intresse för den kyrkliga verksamheten, upp- manas deltaga.
En del församlingar anlitar affärsföretag som anmodar de enskilda att lämna bidrag till församlingen. Dessa företag kan ofta driva upp församlingarnas inkoms- ter betydligt, men avgifterna för företagens medverkan är tämligen höga. De upp- går till mellan ett och tre pund för varje ensam person eller för varje familj för tre års medverkan av företaget.
Lämnandet av bidrag till Church of England och andra trossamfund underlättas genom de skattelättnader som enligt särskilda regler åtnjutes för periodiska under- stöd. Skattelättnader medges vid oåterkalleliga utfästelser om periodiskt understöd till trossamfund samt till välgörande, vetenskapliga och konstnärliga ändamål m. m. Utfästelse ges i avtal om periodiskt understöd, »seven-year covenants». Avtalen skrivs i regel för en tid av sju år, dock högst så länge givaren och mottaga- ren lever. När det gäller understöd till församlingar göres ofta förbehåll om att avtalet upphör att gälla när givaren flyttar till annan församling.
Den statliga inkomstskatten består av en hottenskatt (income tax) och —— för inkomster över 2 000 pund _ en tilläggsskatt (surtax). Covenants till förmån för trossamfund och andra juridiska personer medför Skattelättnad endast i fråga om bottenskatten.
Bottenskatten är i princip proportionell, men till följd av att en reducerad skatte- skala tillämpas för den lägsta delen av inkomsten förtas intrycket av proportionell skatt. Nedsättningen av bottenskatten på grund av covenants restitueras inte till gi— varen utan till gåvotagaren. Den på gåvan belöpande bottenskatten avdrages från gåvan före utbetalningen till givaren. Detta sammanhänger med att man i Storbri- tannien när det gäller löner och pensioner har ett slags definitiv källskatt, benämnd Pay—As—You-Earn, vilken avser endast bottenskatten.
Skattelättnaden för covenants i fråga om bottenskatten kan exemplifieras på föl- jande sätt. Om en person utfäst sig att under sju år utge bidrag till sin församling med 1 000 kronor och bottenskatten utgör 30 procent, får han intyga att han på ett belopp av minst 1 000 kronor av sin inkomst betalat eller skall betala hottenskatt efter 30 procent och att han ifrågavarande år givit församlingen 1 000 kronor. Han betalar emellertid till församlingen endast 1 000 kronor med avdrag för botten- skatten eller således 700 kronor. Han behöver inte inbetala det avdragna skatte- beloppct till staten, eftersom han själv genom källskattesystemet betalt bottenskat— ten på sin inkomst och dubbelbeskattning inte är avsedd. I det intyg som givaren avlämnar står också att han avdragit källskatten.
Vid slutet av varje är gör församlingen upp en förteckning över belopp som erhållits på grund av covenants och bifogar givarens intyg. Papperen inges till the Inland Revenue, som till församlingen utbetalar det skattebelopp som givaren innehållit, i det anförda exemplet 300 kronor. The Inland Revenue har rätt att granska församlingens räkenskaper.
Avtalen om covenants skrivs i allmänhet på bruttosumman på sätt ovan angivits, men det förekommer att de skrivs på nettosumman, d. v. s. i det anförda exemplet 700 kronor. Så länge bottenskatten utgår med 30 procent, får församlingen 700 kronor från givaren och 300 kronor i skatterestitution eller således sammanlagt 1 000 kronor. Avtal upptagande nettobelopp medför dock en skillnad i sak för den händelse skattesatsen ändras. Sänks skattesatsen från 30 till 20 procent, utgör bruttobeloppet endast 875 kronor, eftersom detta belopp minskat med 20 procent
blir 700 kronor. Det skattebelopp som restitueras till församlingen uppgår i så fall till endast 175 kronor. Höjs skattesatsen däremot från 30 till 40 procent, får för- samlingen sammanlagt ungefär 1 167 kronor, varav 467 kronor i skatterestitution.
Avtal om covenants kan också avse varierande belopp t.ex. sålunda att givaren utfäster sig att ge en viss procent av sin inkomst. Variationerna i årsbeloppen måste emellertid bero på yttre förhållanden. Ärsbeloppet får således inte godtyck- ligt ändras av givaren, ty detta skulle medföra att avtalet i realiteten bleve åter— kalleligt.
Svårigheter kan uppkomma om givaren under ett år inte har så stor inkomst att han erlägger hottenskatt i enlighet med utfästelsen. I stället för att infordra ytter- ligare skatt från dessa givare, vilkas ekonomiska förhållanden försämrats, kan man annullera avtalet. För äkta makar beräknas inkomsten gemensamt, så att en- dera av makarna kan lämna bidrag med förutsatt Skattelättnad om båda makarna tillsammans erlagt hottenskatt för så stor summa som avtalats.
Både för personer som flyttar till annan församling och för personer som vill donera till olika välgörande ändamål kan det vara lämpligt att anlita the Charities Aid Fund of the National Council of Social Service. Avtalet om covenants skrivs då till förmån för denna organisation. Denna uppbär såväl nettobeloppet från gi- varen som skatterestitutionen samt överlämnar därefter bruttobeloppet till den församling eller organisation som givaren bestämt. Givaren har därigenom möj— lighet att så ofta han vill ändra sina bestämmelser om vem som skall ha pengarna. Detta förfarande kan också vara fördelaktigt för sådana församlingar och andra organisationer som inte känner till de tämligen invecklade bestämmelserna om covenants. Pengarna överlämnas likväl i givarens namn, varför det personliga för- hållandet bevaras. Fonden förbehåller sig rätt att ta ersättning av givarna för sitt besvär, men ofta ordnas detta så att en del av donationen ges till fonden själv.
För varje covenant betalas viss ståmpelavgift, i regel sex pence per påbörjat tiotal pund. Avgiften betalas på en gång för hela perioden. Avgiftsskyldigheten åvilar givaren, men i regel betalar församlingarna avgiften.
Skottland
I utredningens betänkande om lagstiftning och rättsskipning (SOU 1965: 70 s. 262 ff.) har lämnats en utförlig redogörelse för den historiska utveckling, som fört fram till nuvarande relation kyrka—stat i Skottland. The Church of Scotland karakteriseras i betänkandet som en fri kyrka med en viss — mera formell än reell — bindning till regenten som kyrkans överhuvud.
Såsom framgår av nämnda redogörelse lämnade år 1843 omkring en tredjedel av kyrkans präster och medlemmar the Church of Scotland och bildade the Free Church of Scotland. Denna förenades år 1900 med the United Presbyterian Church till en kyrka, benämnd the United Free Church of Scotland. År 1929 förenade sig denna kyrka med the Church of Scotland. Dessförinnan hade genom en lag, the Church of Scotland Property and Endowments Act, av år 1925 frågan om kyrkans egendom blivit löst.
Genom denna lag erkändes all kyrklig egendom, kyrkor, prästgårdar, prästgårds- jord och centrala fonder, såsom kyrkans absoluta och oförytterliga egendom, i fråga om vilken staten frånsade sig alla anspråk för framtiden. I lagen fastslås vidare skyldigheten för jordägare, oavsett denne tillhör the Church of Scotland eller ej, att till kyrkan utge en form av (till beloppet fixerat) tionde. Tiondet skulle icke såsom tidigare var fallet betalas direkt till prästen utan till the Church of Scotland General Trustees, ett centralt organ, som bildats år 1921 med uppgift att
förvalta de gemensamma fonder, vilka innehades av centrala kyrkliga organ och styrelser. Till detta förvaltningsorgan skulle vidare successivt överlämnas försam- lingskyrkor med kyrkogårdar, prästgårdar, prästgårdsjord och prästlönefonder. Avkastningen av denna egendom skulle i första hand användas för att tillgodose församlingars berättigade anspråk på tilldelning enligt beslut, som fattats av kyrkomötet eller myndighet till vilken beslutanderätten härutinnan delegerats. I den mån medel återstod sedan dessa anspråk tillgodosetts, skulle medlen ingå i en kyrkans gemensamma fond.
Efterhand har till the General Trustees överlåtits förvaltningen av den ojämför- ligt största delen av den kyrkliga egendomen. I övrigt förvaltas egendomen på skilda sätt, lokalt av församlingarna och centralt av det år 1932 bildade organet, The Church of Scotland Trust. Avkastningen av egendomen förslår emellertid icke att tillnärmelsevis täcka utgifterna för den kyrkliga verksamheten. Huvudsakligen finansieras denna verksamhet genom gåvor, kollekter och insamlingar.
Wales
Genom en lag är 1914 beslöt det engelska parlamentet att en fullständig skilsmässa mellan staten och den anglikanska kyrkan i Wales skulle genomföras. Lagen trädde emellertid i kraft först år 1920. Såvitt avser den kyrkliga egendomen innebar skilsmässan i huvudsak följande.
All kyrklig egendom överfördes till tre av kronan utsedda ombud (Commis- sioners), vilka ägde att enligt de i lagen fastställda grunderna besluta om fördel- ningen av egendomen. Jämlikt dessa grunder skulle, med undantag för kyrkobygg- nader med inventarier och prästbostäder, den egendom, som tillfallit kyrkan före år 1662, d. v. s. det år då uniformitetsakten utfärdades och gränsen mellan kyrko- medlemmarna och de frikyrkliga drogs upp, frångå kyrkan och skiftas på univer- sitetet och landstingen. Därvid skulle till universitetet överföras egendom, som tillhörde biskopsstolar, domkapitel och andra institutioner på stifts- eller rikspla- net medan övrig, till församlingarna och deras kyrkor knuten egendom skulle till- falla landstingen för att användas för välgörande ändamål. Kyrkobyggnaderna och prästbostäderna samt den egendom, som tillförts kyrkan från och med år 1662, skulle överlämnas till vård och förvaltning av ett vid skilsmässan nybildat repre- sentativt kyrkligt organ, the Representative Body of the Church in Wales. Till detta organ skulle vidare av statsmedel utgå ett belopp av 1 miljon pund för att användas till lönefyllnad åt dåvarande befattningshavare inom kyrkan, vilka ägde behålla förut åtnjutna löneförmåner.
Såsom motivering för denna reduktion, varigenom kyrkan frånhändes den ojäm- förligt största delen av sin egendom, anfördes huvudsakligen att kyrkan med tiden i så hög grad blivit en minoritetskyrka att det framstod som en orimlighet att den skulle kunna göra anspråk på all den egendom, som hopbragts under medverkan av hela befolkningen.
Frankrike
Vid 1789 års revolution hade den romersk-katolska kyrkans egendom förklarats för nationalegendom. Enligt överenskommelser med påvestolen åren 1801 och 1802 återställde emellertid staten kyrkobyggnaderna samt viss annan kyrklig egendom däribland biskops- och prästgårdar till kyrkans disposition. I övrigt avstod kyrkan från den egendom, som indragits vid revolutionen och vilken därefter i stor ut-
sträckning försålts, liksom från alla inkomster (tionde m. 111.) som av ålder tillkom— mit prästerskapet. I stället skulle biskopar och präster avlönas av statsmedel.
Motsättningarna mellan staten och kyrkan växte sig under 1800-talet allt starkare och medförde år 1905 en total skilsmässa kyrka—stat. Skilsmässan ställde kyrkan i ett allvarligt ekonomiskt läge. Statsbidragen till prästerskapets avlöning drogs så- lunda in. De kyrkobyggnader, biskops- och prästgårdar, som genom ovannämnda överenskommelser ställts till kyrkans förfogande eller som senare uppförts med statliga medel, förklarades vara statsegendom. Kyrkan kunde dock få disponera över de kyrkobyggnader, som den innehade vid skilsmässan. Emellertid uppsattes som villkor för en sådan dispositionsrätt att lokala kult— eller gudstjänstföreningar bildades och detta villkor medförde för den romerska kyrkan åtskilliga komplika- tioner enär sådana föreningar icke var förenliga med den hierarkiska ordningen inom denna kyrka. Den kyrkoförmögenhet, som samlats genom gåvor och testamen- ten och som icke hade något sammanhang med kultändamål och på denna grund kunde överföras till kultföreningar, överlämnades till offentliga, välgörande insti- tutioner.
Efterhand nåddes en kompromisslösning beträffande kultföreningarna. I stället för lokala dylika föreningar organiserades i varje stift en stiftskultförening enligt stadgar, som godkänts av påven. Sådana föreningar utgör egna rättssubjekt och är den enda organisationsform i vilken staten erkänner kyrkan. De äger rätt att be- sitta sådan egendom, som är direkt avsedd för gudstjänstbruk eller därmed sam- manhängande verksamhet såsom kyrkor, församlingslokaler och prästgårdar, att under vissa förutsättningar mottaga gåvor av enskilda samt att uppbära statliga och kommunala bidrag för underhåll av kyrkobyggnaderna. Varje stiftskultförening svarar själv för avlöningen av sitt prästerskap. Lönen är i allmänhet mycket låg och såsom löneförstärkning äger därför prästen i regel uttaga avgifter för kyrkliga förrättningar.
Sovjetunionen
I sammanhang med novemberrevolutionen år 1917 skildes den grekisk-katolska kyrkan från staten. Enligt det dekret, som utfärdades påföljande år, konfiskerades all kyrkoegendom. Kyrkan fick i fortsättningen icke besitta någon egendom. Dock kunde kyrkobyggnader med inventarier ställas till religiösa föreningars förfogande efter de lokala och centrala statsmyndigheternas beslut. Varken staten eller kom- munerna fick lämna något som helst bidrag till kyrkliga ändamål. Bidrag från all- mänheten i form av tvångsinsamlingar förbjöds. I efterföljande verkställighetsför- ordningar föreskrevs bl. a. att nyttjanderätten för de religiösa föreningarna till kyrkobyggnaderna skulle vara vederlagsfri men att föreningarna skulle betala un- derhållskostnaderna och i övrigt stå ansvaret för byggnaderna. Sedermera bestäm- des att hyresersättning skulle utgå för upplåtelsen. Kyrkor av historiskt och este- tiskt värde skulle dock icke upplåtas till föreningarna utan förvandlas till historiska museer. Kyrkor kunde också indragas för andra allmännyttiga ändamål om sär— skilda förhållanden föranledde därtill.
USA
I USA finns ett stort antal religiösa samfund. Antalet kristna kyrkor är omkring 260. De olika samfunden står fria från staten, och någon form av beskattningsrätt förekommer inte. Bidrag från enskilda till trossamfund underlättas genom att av-
drag för gåvor i stor utsträckning medges vid beskattningen. Samfunden åtnjuter i betydande omfattning skattelättnader för inkomst och förmögenhet.
Inkomstskatten är i huvudsak federal. I de skilda staterna förekommer olika slag av skatter. Den viktigaste bland dessa är ett slags egendomsskatt (real estate tax). Endast ett fåtal stater tar ut inkomstskatt. Om kommunal skatt uttages beror på ve- derbörande stats bestämmande. Dessutom förekommer omsättningsskatter m. m.
Vid inkomstbeskattningen får göras avdrag för gåvor till religiösa och välgörande ändamål. Avdraget är maximerat till 30 procent av inkomsten i fråga om gåvor till religiösa ändamål och till 25 procent när det gäller välgörande ändamål.4 De skatte- fria avdragen till religiösa och välgörande ändamål torde uppgå till sammanlagt 71/2 miljarder dollars per år, varav 41/2 miljarder beräknas belöpa på religiösa ända- mål. De som har lägre inkomst ger större andel av sin inkomst till religiösa ånda— mål än personer med högre inkomst. Sålunda ger inkomsttagare med lägre års- inkomst än 5 000 dollars i genomsnitt 31/2 procent av sin inkomst till religiösa ända— mål, medan de som har en årsinkomst av 50 000—200 000 dollars ger endast något över en procent till sådana ändamål. I fråga om gåvor till skolor, sjukhus m. m. är förhållandet det omvända. De välsituerade ger större andel av sin inkomst till dy- lika ändamål än de som har lägre inkomst.
Religiösa och välgörande organisationer är befriade från arvsskatt och gåvo- skatt. De är också befriade från federal inkomstskatt. Denna skattebefrielse är så omfattande att den avser också kyrkas inkomst av rörelse. I fråga om andra skatter synes skiljaktigheter föreligga mellan de olika staterna. När det gäller den viktigaste icke-federala skatten, real estate tax, torde kyrkorna regelmässigt vara befriade från skatt för egendom som användes för kyrkliga ändamål, medan en fördelning sker om egendomen delvis användes för andra ändamål.
Befrielsen från egendomsskatt har stor ekonomisk betydelse. I en mot skatte- befrielsen kritisk tidskriftsartikel uppges, att en familj skulle i genomsnitt betala 140 dollars mindre om året i skatt om ingen vore undantagen från egendomsskatt, samt att av detta belopp ungefär 32 dollars kan beräknas belöpa på skattebefrielse för kyrklig egendom. I samma artikel beräknas värdet av real estate i USA till 1 140 miljarder dollars, varav egendom till ett värde av 325 miljarder uppges vara undan- tagen från beskattning. Av sistnämnda belopp uppges 80 miljarder belöpa på reli- giösa organisationer och därav 45 miljarder på romerska katoliker.
4 I District of Columbia är avdraget dock maximerat till 15 procent.
1. Nordiskt institut för samhällsplanering.
2. Nordiskt samarbete inom forskningens och den högre undervisningens område.
3. Mellanriksväg Kiruna—Nordnorge.
4. Internordisk verkstäuighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn m. m.
5. Nordisk Institut for videreuddannelse i have- kunst og landskabsplanlaegning.
6. Dansk, norsk og svensk presse-s indhold at nor- disk stot.
7. Nordisk radio- och TV-konferens på Biskops
8
Arnö. . Nordiska bestämmelser för skeppsapotek.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1967
Systematisk förteckning
(siffrorna inom klammer beteckna utredningsmiss nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepsrtementet
Almmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrätt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrätterna. [4] Partiell författningsreform. [26] Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsvai. [27] Tryckfrihet och upphovsrätt. [28] Firmaskydd. [35]
Försvnndepsrtementet Tjänsteställning inom krigsmakten. Esselte. [15]
Socialdepartementet
Bårastägor. Barnavårdsmannsskap. Barnolycks- a .
Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. 1. Narkotikaproblemet. Del I. [25] 2. Narkotikspro- blemet. Del II. [41] 1964 års nykterhetsvårdsundersökning. 1. Nykter- hetsvårdens läge. Del I. [36] 2. Nykterhetsvårdens läge. Del II. Bilagor. [37] samhällets barntillsyn, barnstugor och familjedag- hem. [39]
Kommunikationsdenartementet
Länsförvaltningsutredningen. 1. Den statliga läns- förvaltningen. !. [20] 2. Den statliga länsförvalt- ningen. II. Bilagor. [21] Skatteförvaltningen. [22] Länsindeiningsutredningen. [23] Transportkostnaderna i Gotlandstrafiken. [29] Kanaltrafikutredningen. 1. Vänerns och Vätterns förbindelse med Västerhavet. [32] 2. Vänerns och Fältterns förbindelse med Västerhavet. Bilagor. 33
Flnsnsdepsrtementet
Statlig publicering. [5] Finansiella långtidsperspektiv. [6] Statskontorets programbudgetutredning. 1. Pi grambudgetering. Del I. [11] 2. Programbudge ring. Del II — Studier och försök. [12] 3. Progrst budgetering. Del III — En sammanfattning. [] Lag om skatterätt. [241 Kompensation i vissa fall för bensinskatt som lå går vid användande av motorsåg och snöskot 34]
Eekiesisstikdepsrtementet
Rikskonserter. [9] Linköpings högskola. Del I. [10] Skolans arbetstider. [14] 1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokf ringen. [16]. VIII. De teologiska fakulteterna. [] IX. Kyrklig organisation och förvaltning. [45] X. Kyrklig egendom. Skattefrågor. Prästerskape privilegier. [46] 1962 års ungdomsutredning. statens stöd till unj
|
domsverksamhet V. [19] Filmens inflytande på sin publik. [31] Jordbruksdepartementet % Den framtida jordbrukspolitiken. [7] Skoglig yrkesutbildning. II. [38] ; 1964 års naturresursutredning. 1. Utsädesbetningen effekter. Ez] 2. Miljövärdsforskning. Del I. Fors! ningsomr det. [43] Utkommer senare. 3. Miljö vårdsforskning. Del II. Organisation och resursei [44] Utkommer senare. '
Inrikesdepsrtementet
Kommunal bostadsförmedling. [1] ' Invandringen. [18 , Höga eller låga hus? [30] - Företagareföreningarnas framtids organisation ocl verksamhet. [40]