SOU 1968:11

Svenska kyrkan och staten : slutbetänkande

Till Statsrådet och Chefen för Utbildningsdepartementet

Den 10 januari 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att utföra en första etapp av en utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyr- kan.

Med stöd av nämnda bemyndigande till— kallade dåvarande departementschefen, statsrådet Edenman, den 27 januari 1958 såsom sakkunniga hovrättspresidenten Iwar Wieslander, sekreteraren hos Landsorgani- sationen i Sverige jur. kand. Bertil Bolin, dåvarande läroverksadjunkten numera rek- torn Olle Engström, dåvarande docenten numera ärkebiskopen Ruben Josefson och dåvarande kyrkoherden numera pastor pri— marius och domprosten, ledamoten av riks- dagens andra kammare Åke Zetterberg. Åt Wieslander uppdrogs att vara utredningens ordförande. Genom beslut den 30 novem- ber 1962 entledigade departementschefen Wieslander från uppdraget att vara ledamot och ordförande i utredningen och utsåg jäm- likt bemyndiganden den 10 januari 1958 och den 30 november 1962 justitierådet Erik Tammelin att vara ledamot i utred- ningen och att såsom ordförande leda dess arbete. Wieslander skulle dock alltjämt vara ledamot och ordförande i vad avsåg arbetet inom utredningen med att färdigställa be- tänkanden angående dels religionens bety— delse såsom samhällsfaktor, dels kyrkors och samfunds omfattning och verksamhet

i Sverige. Dessa arbetsuppgifter slutfördes med överlämnande av två betänkanden den 9 maj 1963 resp. den 12 september 1963. Sedan Zetterberg på grund av sjukdom bli- vit förhindrad att fullgöra sakkunnigupp- draget, förordnades ledamoten av andra kammaren, ombudsmannen Gunnar Gus- tafsson den 6 februari 1967 att under Zet— terbergs sjukdom vara sakkunnig i dennes ställe.

De sakkunniga har antagit benämningen 1958 års utredning kyrka—stat.

Till utredningen har av Kungl. Maj:t överlämnats

riksdagens skrivelse till Konungen den 30 maj 1956, nr 276, i anledning av väckta motioner om upphävande av 5 114 rege- ringsformen, att tagas under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag;

kyrkomötets skrivelse till Konungen den 2 oktober 1963, nr 33, angående kyrko— fondens framtida användning, att tagas i övervägande i samband med fullgörandet av det åt utredningen givna uppdraget; och

kyrkomötets skrivelse till Konungen den 4 oktober 1963, nr 43, angående inrättan- de av en riksstyrelse för kyrkan, att tagas under övervägande vid det fortsatta utred- ningsarbetet.

Tjugosjunde allmänna kyrkliga mötet har till utredningen överlämnat sitt uttalande den 15 september 1964, att sambandet mellan

dop och kyrkotillhörighet på ett bättre sätt än för närvarande borde komma till ut- tryck i den ordning, som kunde bli fast- ställd efter den pågående översynen på om- rådet.

Följande betänkanden har tidigare över- lämnats av utredningen:

I. den 9 maj 1963: Religionens betydelse som samhällsfaktor. Möjligheter och meto— der för en sociologisk undersökning (SOU 1963: 26);

II. den 12 september 1963: Kyrkor och samfund i Sverige. Omfattning och verk- samhet (SOU 1963: 39);

III. den 14 maj 1964: Religionsfrihet (SOU 1964: 13);

IV. den 19 maj 1964: Historisk över- sikt. — Kyrkobegrepp (SOU 1964: 16);

V. den 15 juni 1964: Kristendomsunder- visningen. Med särskild hänsyn till förhål- landet kyrka—stat (SOU 1964: 30);

VI. den 20 december 1965: Lagstiftning. Rättskipning (SOU 1965 : 70);

VII. den 30 mars 1967: Folkbokföring- en (SOU 1967: 16);

VIII. den 26 april 1967: De teologiska fakulteterna (SOU 1967: 17);

IX. den 31 oktober 1967: Kyrklig or- ganisation och förvaltning (SOU 1967: 45); samt

X. den 31 oktober 1967: Kyrklig egen- dom. Skattefrågor. — Prästerskapets privilegier (SOU 1967: 46).

Vid sin behandling av frågan om folk- bokföringen har utredningen samrått med centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den (CFU).

Därtill anmodad har utredningen till ve- derbörande statsråd avgivit följande remiss- yttranden:

den 27 februari 1964 över författnings- utredningens förslag till nytt statsskick, så- vitt avser 2 och 3 55 övergångsbestäm- melserna till regeringsformen (bl.a. fråga om stiftande av kyrkolag);

den 26 augusti 1966 över det av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden av- givna betänkandet rörande ny folkbokfö- ringsförordning m.m. (SOU 1966: 16);

den 20 september 1966 över kyrkobe- redskapsutredningens betänkande Kyrklig beredskap (SOU 1965 : 59);

den 15 oktober 1966 över byggnadssty- relsens och historie-, antikvitets- och vitter— hetsakademiens anslagsframställningar för budgetåret 1967/68 såvitt angår uppdelning av byggnadsstyrelseorganisationen;

den 31 januari 1967 över markpolitiska utredningens betänkande II: Statens och kyrkans marköverlåtelser (SOU 1966: 64); samt

den 19 december 1967 över en inom ecklesiastikdepartementet utarbetad prome- moria med förslag till lag om försöksverk- samhet i fråga om ordningen för den all- männa gudstjänsten.

Utredningen har vidare den 13 mars 1963 avgivit yttrande till riksdagens första lag- utskott över motioner om obligatoriskt ci- viläktenskap.

Huvudsekreterare i utredningen har, ef- ter förordnande den 12 februari 1958, varit numera första kammarens sekreterare, hov- rättsrådet K.-G. Lindelöw. Lindelöw har sedan den 18 juni 1958 samtidigt med upp- draget som sekreterare i utredningen uppe— hållit befattningen som första kammarens sekreterare.

Sekreterare i utredningen har vidare va- rit

numera försäkringsdomaren Carl Axel Petri (förordnad den 17 april 1959; entle- digad den 12 augusti 1962);

numera departementssekreteraren i ut- bildningsdepartementet Jan Mats Lindahl (förordnad den 13 juni 1960; entledigad den 1 november 1965);

numera tingsdomaren Hans B. Anders- son (förordnad den 9 februari 1961);

hovrättsassessorn Iwan Lindh (förordnad den 24, juli 1962);

numera hovrättsrådet Lars Wilhelmson (förordnad den 18 februari 1963); och

byrådirektören i kammarkollegiet Gösta Nykvist (förordnad den 29 mars 1963).

Av sekreterarna har Petri, Lindh, Ny- kvist och Wilhelmson tjänstgjort åt utred- ningen på heltid, de båda sistnämnda dock

fr.o.m. den 1 oktober 1967 på deltid, Andersson under vissa tidsperioder på hel- tid och i övrigt på deltid samt Lindahl på deltid.

Sekreterarna har medverkat i arbetet med följande betänkanden:

Andersson: betänkandena V Kristendoms- undervisningen och X Kyrklig egendom. -— Skattefrågor. —— Prästerskapets privilegier, i vad avser skattefrågor;

Lindh: betänkandena II Kyrkor och sam- fund i Sverige, i vissa delar; VI Lagstift- ning. Rättskipning; IX Kyrklig organi- sation och förvaltning, speciella delen; och XI slutbetänkandet, såvitt avser kap. 12 och 13, vari olika av utredningen uppställ- da hypotetiska lägen behandlats var för sig;

Wilhelmson: betänkandena III Religions- frihet, i den del som utgör utredningens sammanfattning och redogörelse; och IX Kyrklig organisation och förvaltning, all- männa delen;

Nykvist: betänkandet X Kyrklig egendom. — Skattefrågor. Prästerskapets privile- gier, i vad avser den kyrkliga egendomen samt prästerskapets privilegier.

Petri har biträtt utredningen i skilda frå- gor i utredningens begynnelseskede. Lin- dahl har främst sammanställt material om folkbokföringen.

Wilhelmson har under senare år före— stått utredningens kansli.

Utredningen har i sitt arbete med nedan angivna betänkanden biträtts av följande ex- perter:

numera docenten i praktisk teologi med kyrkorätt vid Lunds universitet Per-Olov Ahrén (förordnad den 17 april 1959; entle— digad den 30 november 1961): betänkandet IV, del I Historisk översikt, samt olika frågor under utredningens begynnelseskede;

församlingssekreteraren i Svenska kyr- kans centralråd för evangelisation och för- samlingsarbete Bengt Hallgren (förordnad den 9 januari 1967): betänkandet IX Kyrk- lig organisation och förvaltning, såvitt av- ser extraparokiala uppgifter;

kammarrättsrådet Erik Hedelius (förord- nad den 6 mars 1961; avliden den 28 juni

1965): betänkandet X Kyrklig egendom. — Skattefrågor. — Prästerskapets privilegier, i vad avser skattefrågor;

numera rektorn Tore Heldtander (för- ordnad den 7 december 1959): betänkandet IX Kyrklig organisation och förvaltning, i vad avser gudstjänster och kyrkliga hand- lingar m. m.;

numera kyrkoherden Henrik Ivarsson (förordnad den 14 mars 1960): betänkan- det II Kyrkor och samfund i Sverige, i vad avser Svenska kyrkan;

landskamreraren Rolf Lindqvist (förord- nad den 15 mars 1965): betänkandet X

Kyrklig egendom. Skattefrågor. Prästerskapets privilegier, i vad avser skat- tefrågor;

kammarrättsrådet numera tillika divisions- ordföranden i kammarrätten Sten von Otter (förordnad den 7 december 1959): betän- kandet VII Folkbokföringen;

numera biskopen Arne Palmqvist (för- ordnad den 30 november 1961): betänkan— dena IV, del II Kyrkobegrepp, och VIII De teologiska fakulteterna;

lektorn Sten Rodhe (förordnad den 30 augusti 1960): betänkandet V Kristendoms- undervisningen;

numera biskopen Sven Silén (förordnad den 26 september 1960): betänkandena V Kristendomsundervisningen och VIII De teologiska fakulteterna;

rektorn Erik Sjöberg (förordnad den 7 december 1959; avliden den 22 december 1963): betänkandet V Kristendomsunder- visningen;

prosten David Svenungsson (förordnad den 1 november 1965): betänkandet VII Folkbokföringen;

pastorn i Svenska Baptistsamfundet Bo Swedberg (förordnad den 1 september 1960): betänkandet II Kyrkor och samfund i Sverige, såvitt avser de fria evangeliska samfunden;

docenten i historia vid Lunds universi- tet Sture Waller (förordnad den 30 novem— ber 1961): betänkandet III Religionsfrihet; och

kammarrådet Erik Åberg (förordnad den 22 december 1960): betänkandet X Kyrklig

egendom. — Skattefrågor. — Prästerskapets privilegier, såvitt avser den kyrkliga egen- domen samt prästerskapets privilegier. Ytterligare har utredningen för visst ut- redningsarbete rörande folkbokföringen an- litat kyrkokamreraren Nils G. Hedquist. Under senare år har utredningen haft eget kansli med ett särskilt anställt kanslibiträde.

För sin undersökning av möjligheter och metoder att klarlägga religionens betydelse som samhällsfaktor har utredningen, efter att för ändamålet ha erhållit ett särskilt anslag om 90000 kronor, bildat ett sär— skilt forskningsteam bestående av dåvaran- de docenten i kyrkohistoria vid Lunds uni- versitet numera föreståndaren för Religions- sociologiska institutet i Stockholm Berndt Gustafsson, tillika ledare för teamet, pro- fessorn i sociologi vid Lunds universitet Gös- ta Carlsson, dåvarande docenten i psyko- logi vid samma universitet numera profes- sorn i praktisk pedagogik vid lärarhögsko- lan i Malmö Åke Bjerstedt och dåvarande skolpsykologen vid Lunds stads skolor nu- mera lektorn i psykologi och pedagogik vid nämnda lärarhögskola Henry Egidius.

Ytterligare ett flertal personer såväl i statlig tjänst som eljest har i olika ämnen biträtt utredningen genom att muntligen el- ler skriftligen ge de sakkunniga del av sina erfarenheter. Utredningen har vidare tagit kontakt med ett flertal andra utredningar och med skilda myndigheter.

Till följd av ordföranden Wieslanders och huvudsekreterarens engagemang i andra ut— redningsuppgifter under 1958 och 1959 kun- de arbetet i kyrka—statutredningen i full utsträckning påbörjas först mot slutet av år 1959. Arbetet har, som förutsattes redan vid utredningens tillsättande, varit mycket omfattande och tidsödande och har bl.a. krävt ett mycket stort antal sammanträden varje år.

För att kunna medhinna arbetet har ut- redningen under åren 1965 och 1966 i viss utsträckning arbetat på avdelningar.

Det uppdrag att anskaffa och samman- ställa uppgifter om relationen mellan kyrka

och stat i främmande länder, som genom direktiven ålagts utredningen, har utred— ningen sökt fullgöra, förutom genom stu- dier av tillgänglig litteratur, vid studiere- sor i Norge, Finland, Väst—Tyskland, Eng- land, Skottland och Amerikas Förenta Sta— ter. I vissa studieresor har endast en del av utredningens ledamöter deltagit.

Med anmälan att utredningen nu anser sitt arbete fullgjort i sådan omfattning att det kan utgöra grundval för utredningsar- betets fullföljande i andra former, får ut- redningen härmed vördsamt överlämna sitt slutbetänkande.

Utredningens uppdrag är sålunda slutfört.

Stockholm den 14 mars 1968

Erik T ammelin

Bertil Bolin Gunnar Gustafsson

Olle Engström Ruben Josefson

/ K.-G. Lindelöw Iwan Lindh

KAPITEL ]

Utredningens tillkomst Utredningen tillkom efter initiativ i riksda- gen. I likalydande motioner vid 1956 års riksdag, nr 163 i första kammaren av herrar Osvald (fp) och Sandler (s) samt fru Sjö- ström—Bengtson (s) och nr 214 i andra kam- maren av herr Edberg (s), hemställdes att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utred- ning om formerna för och de överblickbara följderna av ett upplösande av det organisa— toriska sambandet mellan staten och kyrkan (motionen har tryckts i andra kammaren). Motionerna remitterades till konstitutions- utskottet. Vid frågans behandling i utskot- tet deltog från första kammaren herrar Eng- lund (fp), Damström (s). Bror Nilsson (cp), Georg Pettersson (s), Weiland (fp), Ragnar Bergh (h), Fritiof Karlsson (cp), Erik Olsson (5), Sörlin (s) och Aspling (s) samt från andra kammaren herrar Hallén (s), Petters- son i Norregård (cp), von Friesen (fp), Fast (s), Norén i Nyadal (s), Håstad (h), Swed— berg (fp), Spångberg (s), Svensson i Ljungs- kile (fp) och Adamsson (s). Konstitutionsutskottet (majoriteten) hem- ställde i utlåtande nr 17 år 1956, med under- strykande av att dess uttalanden icke inne- bar något principiellt ställningstagande till frågan om kyrkans skiljande från staten, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om en allsidig och förutsättnings- lös utredning, i anslutning till vad utskottet i utlåtandet anfört, av frågan om den

Utredningens uppdrag och dess fullgörande

framtida gestaltningen av förhållandet mel- lan staten och kyrkan.

I en avslagsreservation ansåg fem leda- möter av utskottet herrar Ragnar Bergh (h), Fritiof Karlsson (cp), Bror Nilsson (cp), Pettersson i Norregård (cp) och Hå- stad (h) att utskottet bort hemställa, att motionerna ej måtte föranleda någon riks- dagens åtgärd.

Tre ledamöter av konstitutionsutskottet —- herrar Weiland (fp), von Friesen (fp) och Svensson i Ljungskile (fp) -— vilka anslöt sig till vad utskottet hemställt i utlåtandet. anförde i en reservation till utskottets moti— vering, att den föreslagna utredningen syn— tes icke böra behandla frågan om kristen- domsundervisningen i skolorna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och motivering och anhöll den 28 november 1956 i skrivelse till Konungen, nr 381, om den av utskottet föreslagna utredningen.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 10 januari 1958 tillkallade (dåvarande) stats- rådet och chefen för ecklesiastikdeparle- mentet Edenman den 27 januari 1958 fem sakkunniga för att utföra en första etapp av en utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan.

Utredningens direktiv

I direktiven för utredningen förklarade departementschefen, att han i allt väsentligt

kunde ansluta sig till de uttalanden om ut- redningens syfte och uppläggning, som gjorts i konstitutionsutskottets av riksdagen god- kända utlåtande. Det är därför vid angi- vandet av utredningsuppdraget av intresse att också utförligt återge utskottets utta- landen.

KonstituHannus—kortet, som i sitt utlåtan- de lämnade bl.a. en översiktlig redogörelse för förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan, anförde för egen del till en början följande om den utveckling som lett till nu— varande relationer kyrka—stat.

Såsom framgår av den här lämnade översik- ten, äro relationerna mellan stat och kyrka i Sverige i hög grad betingade av den historiska utveckling, som ligger bakom de nu rådande förhållandena. Ingen annan institution i da- gens samhälle sträcker sina rötter så långt bakåt i tiden som kyrkan. Reformationen in- nebar en genomgripande omvälvning i statens och kyrkans inbördes förbindelser, men där- efter har den principiella grundvalen för sam- verkan icke undergått några väsentliga föränd- ringar.

Religionsfrihetslagstiftningen år 1951 har i praktiken inneburit mindre avsteg från tidi- gare faktiskt rådande ordning än mången vän- tade. Å andra sidan uppvisar ingen epok stilla- stående relationer eller avstannad utveckling. De yttre villkoren för kyrkans verksamhet ha oavbrutet varit underkastade förändringar. Skilda åsikter om statens och kyrkans väsen, uppgifter, plikter och rättigheter ha oupphör- ligt brutit sig mot varandra. Även där ej me— ningar eller intressen stått i öppen motsättning, har en viss spänning mellan olika idéer och olika intressegrupper förekommit.

Växlingarna i det historiska skeendet hade väl, framhöll utskottet, influerat men ej varit avgörande för den kristna religionens betydelse för landet. Utskottet anförde:

Ej blott för enskildas handlande har kristen etik varit en pådrivande kraft. Också samhälle- liga strävanden och värderingar ha även på områden, där kristendomen icke allmänt er- känts såsom normgivande — utgått från en mo- raluppfattning, som direkt eller indirekt vilat på kristen grund. De värden, som kristen verk- samhet skapat åt vårt folk, utgöra en tillgång, som bör tagas väl till vara. Utskottet kan där- för icke medverka till någon åtgärd, som kan befaras skada dessa omistliga värden.

Med det anförda ville utskottet dock ej ha sagt, att förändringar i de nuvarande

relationerna mellan staten och kyrkan såvitt möjligt borde undvikas:

Dessa relationers utformning är, såsom ovan antytts, frukten av en lång utveckling. Förhål- landet mellan staten och kyrkan avspeglas i ett system av rättsregler, sammansatt av lagar och författningar från vitt skilda tider. Ej minst sistnämnda förhållande gör systemet svåröverskådligt och i många stycken dunkelt. Den långvariga kyrkliga förvaltningen genom statliga organ har lett till att gränsen mellan statens och kyrkans uppgifter och befogenheter i många fall är oklar.

Ett oavlåtligt utrednings— och reformar- bete har icke minst under de senaste hundra åren bedrivits och bedrives alltjämt inom området för kyrkans verksamhet, framhöll utskottet:

Här må erinras om att en rad offentliga ut— redningar för närvarande behandlas antingen av remissorgan eller inom Kungl. Maj:ts kansli. En del av dem äro av stor principiell och prak- tisk betydelse, andra åter gälla frågor, som mera ha karaktär av detaljproblem. Ur dessa båda kategorier må nämnas de betänkanden, som avgivits av 1946 års domkyrkosakkunniga (SOU 1949:63)_. av sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster (SOU 1950: 48), av pasto— ratsindelningssakkunniga (SOU 1953: 11), av utredningen av frågan om en omarbetning av jordfästningslagen (SOU 1955: 36), av 1951 års kyrkomöteskommitté (SOU 1955:47). av sak- kunniga för utarbetande av bihang till kyrko- handboken (SOU 1956: 12), av sakkunnig för utarbetande av förslag till vissa ändringar i kyrkohandboken (SOU 1956:22)_. av 1950 års prästvalskommitté (SOU 1956: 30) samt av 1953 års kyrkomusikersakkunniga. Därjämte äro fle- ra kommittéer sysselsatta med utredningsarbete: stiftskansliutredningen, församlingsstyrelsekom- mittén, biskopsvalskommittén och sakkunnig för översyn av gällande särskilda bestämmelser om den kyrkliga verksamheten bland den lapsk— och finsktalande befolkningen.

Utskottet underströk i fortsättningen be- hovet av att oklara förhållanden utreddes:

Vid reformarbetet på det kyrkliga området har den ovan påtalade oklarheten rörande kyr- kans och dess organs ställning i förhållande till staten varit till olägenhet. Så har varit fallet ej blott .vid diskussion av skilda detaljspörsmål utan jämväl då de grundläggande principerna för kyrkans förhållande till staten dryftats. I riksdagen och kyrkomötet ha debatter rörande dessa principer förekommit åtskilliga gånger under senare tid. I hur hög grad meningarna kunna gå isär och hur svårgenomträngd den

kyrkopolitiska och kyrkorättsliga materian kan vara illustreras av 1951 års kyrkomöteskommit- tés betänkande och de däröver avgivna remiss- yttrandena.

Det finns ingen anledning att antaga, att den offentliga debatten kommer att avstanna eller mattas. Från skilda håll framföras bestämda krav på en radikal omgestaltning av förhållan- det mellan staten och kyrkan, medan man på andra håll bestämt motsätter sig varje mera genomgripande förändring av de bestående rela- tionerna. Oavsett huruvida en upplösning av de organisatoriska banden mellan staten och kyr- kan kan vara önskvärd, är frågan av sådan vikt för hela folket och därtill av sådan svå- righetsgrad, att den är förtjänt av att förut- sättningslöst och grundligt utredas.

En invändning, att en utredning av den omfattning det här måste bli fråga om inte borde igångsättas annat än som en förbe- redelse för kyrkans skiljande från staten samt att en sådan åtgärd icke var aktuell, bemöttes av utskottet bl.a. med en hänvis- ning till att situationen nu vore gynnsam för ett objektivt utredningsarbete:

Utskottet anser (emellertid) icke den omstän- digheten, att delade meningar råda om huru- vida en skilsmässa mellan staten och kyrkan bör komma till stånd, i nuvarande läge moti- vera, att kravet på en allsidig utredning avvi- sas. De hithörande problemen äro nämligen så invecklade och ömtåliga, att deras sakliga be- handling måste gagnas av att starka menings- brytningar icke pågå samtidigt som utredning— en tillsättes och arbetar. Utskottet finner där- för, att den nuvarande lidelsefria och förstå- ende inställningen hos dem, som taga del i de- batten om staten och kyrkan, bör begagnas så— som ett gynnsamt tillfälle att bedriva ett objek— tivt och resultatrikt utredningsarbete.

Därefter angav utskottet huvudsyftet med utredningen och framhöll att den borde vara förutsättningslös:

Huvudsyftet med utredningen bör (nämligen) vara att framlägga material för en fortsatt dis- kussion av och ett framtida ställningstagande till frågan om statens och svenska kyrkans re- lationer till varandra. Därav följer, att utred- ningen, såsom redan antytts, bör vara förut- sättningslös i den meningen, att den icke en- sidigt tager sikte på vare sig fortsatt organisa- toriskt samband mellan staten och kyrkan eller upplösning av detta samband. Då utskottet här- med framhåller önskvärdheten av en utred- ning, dikteras detta av en förhoppning, att en svårbedömd sida av samhällslivet därigenom så långt som det är möjligt skall belysas och kart—

läggas. Utskottet anser sig däremot icke på det- ta stadium böra uttala sig vare sig för eller emot en upplösning.

Utskottet utvecklade i fortsättningen yt— terligare sin uppfattning om utredningsar- betets uppläggning, betonade dess betydande omfattning och angav en rad utrednings- uppgifter:

Utskottet är väl medvetet om att en utred— ning rörande statens och kyrkans inbördes för- hållande och de överblickbara konsekvenserna av en omgestaltning av detta förhållande kom- mer att bliva omfattande och mödosam. Flera av de ovan nämnda pågående eller avslutade utredningarna, särskilt 1951 års kyrkomötes- kommittés utredning. äro av den räckvidd och den principiella innebörd, att de kunna förmo- das ha betydelse för omfattningen utav den av utskottet förordade utredningen. En invente- ring av hittills gjorda undersökningar torde först böra göras. I anslutning därtill böra de principiella synpunkter på förhållandet mellan stat och kyrka, som under de senare årens de- batt framförts, redovisas och granskas.

Ovan har framhållits, att kristen etik och kristen verksamhet i väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle. Den när- mare arten av detta kristna inflytande har emel- lertid icke undersökts. Av grundläggande vikt för en utredning rörande kyrkans förhållande till staten bör det därför vara att religionens betydelse såsom samhällsfaktor klarlägges. Utom tvivel står, att kyrkans förmåga att — jämväl genom den av samhället givna auktori- teten — inverka på opinionsbildningen haft av- sevärd betydelse. Även om det här i stor ut— sträckning är fråga om företeelser i samhället. som äro svåra att avgränsa och mäta, får det likväl antagas, att en kartläggning av kristen- domens roll i det nuvarande samhället skulle under jämförelser med förhållandena i andra länder kunna föras så långt, att dess resultat skulle ha värde för den fortsatta utredningen.

Bland de detaljproblem, som komma att ak- tualiseras vid utredningen, bör först nämnas den avveckling eller omgestaltning av kyrkliga organ, som skulle bliva en följd av att de or- ganisatoriska banden mellan staten och kyrkan upplöstes. Härvid bör prövas den ställning kyrkomötet, missions-, sjömansvårds- och dia— konistyrelserna, domkapitlen, stiftsnämndema, kyrkokommunala representationer och verkstäl- lande organ, etc. intaga. I samband därmed måste undersökas i vilken utsträckning andra statliga och kommunala organ ha arbetsupp- gifter, som beröra kyrkans verksamhet.

Till de mest invecklade och svårbemästrade arbetsuppgifterna för en utredning hör utan tvivel den livligt omdebatterade frågan om rät-

ten till egendom, som användes för kyrkliga ändamål. Därvid uppstå frågor om ägande- och dispositionsrätten till kyrkobyggnader, kyrklig jord, kyrkofonden, donationer, den kyrkokommunala egendomen etc.

Kyrkans och kyrkliga myndigheters befatt- ning med civila förvaltningsuppgifter aktuali- serar frågor rörande folkbokföring, vigsel och äktenskapsregistrering, begravningsväsende m.m.

Vid utredningen böra även beaktas de pro- blem, bl. a. frågan om lön och pension åt kyrk- liga befattningshavare, som skulle uppstå, där- est sambandet mellan staten och kyrkan upp- löstes.

Som framgått av redogörelsen ovan för de vid utskottets utlåtande fogade reserva— tionerna, förelåg bland dem inom utskottet som föreslog riksdagen att hemställa om en utredning, på en punkt olika meningar, näm- ligen om utredningsarbetet borde omfatta kristendomsundervisningen i skolorna eller ej. Majoriteten anförde bl.a. härom föl- jande.

Hur än de fortsatta relationerna mellan sta— ten och kyrkan kunna komma att utformas, torde det vara uppenbart, att staten icke bör frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägen- heter. Ett problem, som sålunda bör under- sökas, är kristendomsundervisningen vid en eventuellt förändrad gestaltning av förhållan- det mellan staten och kyrkan ävensom i sam- manhang därmed lärarutbildningen samt den teologiska forskningens och de teologiska fa- kultetemas ställning.

Slutligen anförde utskottet ytterligare om utredningsarbetets betydande omfattning och dess relation till partiella reformer föl- jande.

Självfallet kan den här gjorda uppräkningen av problem icke göra anspråk på att vara full— ständig. Med den har utskottet blott velat an- tyda omfattningen av de problemkomplex, som måste utredas. Fara finnes för att de talrika detaljproblemen kunna visa sig så vidsträckta och svårutredda, att utredningen därför kan komma att taga lång tid i anspråk. Det är icke osannolikt, att utredningen åtminstone i vissa avsnitt måste begränsas till ett mera översikt- ligt framläggande av hittills vunna resultat.

Huru än utredningens omfattning begränsas, torde det sålunda komma att dröja avsevärd tid, innan dess resultat kan framläggas. Med hänsyn därtill bör dess arbete icke föranleda, att sådant utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området, som kan leda till önskvärda partiella reformer, avbrytes eller inställes.

I det anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 10 januari 1958, vari direktiven för utredningen gavs, anförde departementschefen, statsrådet Edenman, inledningsvis om uppkomsten av den nuvarande relationen kyrka—stat i vårt land:

Det nuvarande förhållandet mellan stat och kyrka i vårt land är resultatet av en lång his— torisk utveckling, som i hög grad präglats av spänning mellan motstridiga idéer, krafter och intressen. Olika åsikter om kyrkans rättsliga na- tur och dess skyldigheter och rättigheter har ständigt gjort sig gällande. Det system av rätts- regler, som närmare bestämmer kyrkans och dess organs ställning, är sammansatt av för— fattningar från vitt skilda tider; det har med fog betecknats som svåröverskådligt och i många stycken dunkelt.

Härefter berörde departementschefen den debatt som under senare år förekommit i ämnet samt refererade konstitutionsutskot- tets uttalanden om en förutsättningslös ut- redning och om utredningens omfattning och uppläggning.

Även under senare år har en livlig debatt förekommit i frågan om relationerna mellan stat och kyrka. Därvid har från flera håll rests krav på en radikal omgestaltning av gällande förhållanden, på kyrkans skiljande från staten.

Riksdagen har år 1956 i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 381) anhållit om en allsidig och för- utsättningslös utredning av frågan om den» framtida gestaltningen av förhållandet mellan- staten och svenska kyrkan. I det utskottsutlå— tande som ligger till grund för skrivelsen (KU 17) understrykes, att utredningens huvud— syfte bör vara att framlägga material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställ— ningstagande till nämnda fråga. Utredningen bör därför enligt utskottets uppfattning vara förutsättningslös i den meningen, att den icke tar sikte på vare sig fortsatt organisatoriskt samband mellan staten och kyrkan eller upp— lösning av detta samband. Då utskottet fram- håller önskvärdheten av en utredning, anges detta vara dikterat av förhoppningen, att en svårbedömd sida av samhällslivet därigenom så långt som möjligt skall belysas och kartläggas. Utskottet anser sig däremot icke böra göra nå- _ got uttalande vare sig för eller emot en upp— .. lösning.

Att en utredning rörande statens och kyr»- kans inbördes förhållande och de överblickbara konsekvenserna av en omgestaltning av detta förhållande kommer att bli omfattande och

mödosam, därom förklarar utskottet sig väl medvetet. Utskottet erinrar i anslutning härtill om att flera av de pågående eller nyligen av- slutade utredningarna på kyrkans område, sär- skilt 1951 års kyrkomöteskommittés utredning, är av den räckvidd och den principiella inne- börd, att de kan förmodas ha betydelse för om- fattningen av den nu förevarande utredningen.

Beträffande uppläggningen av den nya utred— ningen framhåller utskottet, att en inventering av hittills gjorda undersökningar först torde böra göras. I anslutning därtill bör enligt ut- skottets mening de principiella synpunkter på förhållandet mellan stat och kyrka, som fram- förts under de senare årens debatt, redovisas och granskas.

Utskottet -— som framhåller att kristen etik och kristen verksamhet i väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle — anser det vara av grundläggande vikt för utredningen, att religionens betydelse som samhällsfaktor klarlägges. Bland de detaljproblem som kommer att aktualiseras vid utredningen nämner ut- skottet först den avveckling eller omgestaltning av kyrkliga organ, som skulle bli en följd av att de organisatoriska banden mellan staten och kyrkan upplöstes.

Departementschefen citerade i fortsätt- ningen direkt vad utskottet anfört om sta- tens ansvar för religiösa angelägenheter och om olika arbetsuppgifter för utredningen:

>>Hur än de fortsatta relationerna mellan sta- ten och kyrkan kunna komma att utformas, torde det vara uppenbart, att staten icke bör frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägen- heter. Ett problem, som sålunda bör undersö- kas, är kristendomsundervisningen vid en even— tuellt förändrad gestaltning av förhållandet mellan staten och kyrkan ävensom i samman- hang därmed lärarutbildningen samt den teo- logiska forskningens och de teologiska fakul- tetemas ställning.

Till de mest invecklade och svårbemästrade arbetsuppgifterna för en utredning hör utan tvivel den livligt omdebatterade frågan om rät- ten till egendom, som användes för kyrkliga ändamål. Därvid uppstå frågor om ägande- och dispositionsrätten till kyrkobyggnader, kyrklig jord, kyrkofonden, donationer, den kyrkokommunala egendomen etc.

Kyrkans och kyrkliga myndigheters befatt- ning med civila förvaltningsuppgifter aktualise- rar frågor rörande folkbokföring, vigsel och åk- tenskapsregistrering, begravningsväsende m.m.

Vid utredningen böra även beaktas de pro- blem, bl. a. frågan om lön och pension åt kyrk- liga befattningshavare, som skulle uppstå, därest sambandet mellan staten och kyrkan upplöstes.»

I anslutning härtill fortsatte departe— mentschefen:

Utskottet framhåller, att uppräkningen av problem självfallet icke kan göra anspråk på fullständighet. Med den har utskottet blott velat antyda omfattningen av det problem- komplex som måste utredas. Fara finnes enligt. utskottets mening för att de talrika detaljpro- blemen kan visa sig så vidsträckta och svår- utredda, att utredningen därför kan komma att ta lång tid i anspråk. Utskottet anser det icke- osannolikt, att utredningen åtminstone i vissa avsnitt måste begränsas till ett mera översikt- ligt framläggande av hittills vunna resultat.

Efter att sålunda ha på skilda punkter refererat eller återgett vad konstitutionsut- skottet uttalat och riksdagen godkänt, an— förde departementschefen:

För egen del anser jag, att den av riksdagen begärda utredningen av frågan om den fram- tida gestaltningen av förhållandet mellan sta- ten och svenska kyrkan snarast möjligt bör på- börjas. Jag kan också i allt väsentligt ansluta mig till de uttalanden om utredningens syfte och uppläggning, som gjorts i konstitutionsut- skottets av riksdagen godkända utlåtande. Jag vill särskilt understryka, att denna utredning måste bli omfattande och mödosam — troligen en av de mest omfattande som på senare tid förekommit i vårt land -— och att det är att för- moda att den kommer att kräva avsevärd tid. Det är därför av stor vikt, att utredningsar- betet från början noga förberedes och plan- lägges. Redan detta är en ganska vidlyftig upp- gift. Däri bör nämligen ingå en grundläggande inventering av hittills verkställda undersök- ningar och en kartläggning av föreliggande problem och reformförslag. I detta samman- hang torde också uppgifter om förhållandet mellan kyrka och stat i främmande länder böra anskaffas och sammanställas. Vidare bör undersökas, vilka möjligheter som föreligger och vilka metoder som kan komma till an- vändning för att tillgodose önskemålet om ett klarläggande av religionens betydelse som sam- hällsfaktor. Särskilt intresse bör slutligen ägnas åt frågan, i vad mån utredningens fortsatta arbete kan begränsas till principiellt betydelse- fulla avsnitt.

Slutligen förklarade departementschefen att utredningsarbetet nu borde påbörjas med en första etapp och att Kungl. Maj:t efter dess slutförande ånyo borde pröva ärendet och besluta om det fortsatta utredningsar— betet:

Det förberedelse- och planläggningsarbete, som jag här förordat, torde lämpligen böra ut-

göra en första etapp av ifrågavarande utredning och anförtros åt en mindre grupp av sakkunniga med biträde av erforderligt antal experter på olika områden. På de sakkunniga bör ankomma att, sedan arbetet fullgjorts i sådan omfattning att det utgör en lämplig grundval för utred- ningens fullföljande i andra former, anmäla detta förhållande. Ärendet torde därefter ånyo böra prövas av Kungl. Maj:t för beslut om det fortsatta utredningsarbetet.

Förutsättningslös utredning

Såsom framgår redan av en jämförelse mel- lan motionärernas yrkande och konstitu- tionsutskottets hemställan syftade motionä- rerna längre än utskottet och riksdagen. Me- dan motionärerna avsåg ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten och kyrkan, stannade riksdagen vid att be- gära en förutsättningslös utredning rörande den framtida gestaltningen av förhållandet mellan stat och kyrka.

Motionärerna förklarade sig utgå från ett principiellt resonemang, nämligen att det ur trosfrihetens synpunkt tedde sig stötande att staten genom sin auktorisation åt en viss be- kännelseform tog ställning i så ömtåliga och djupt personliga frågor som de religiösa, att det måste vara den mogne medborgarens sak att ta ansvar i livsåskådningsfrågorna och att det vore ett demokratiskt fundamentalkrav att olika livsåskådningsriktningar blir lika ställda inför medborgarna. Till stöd för sitt yrkande om en utredning i syfte att åstad- komma en skilsmässa mellan stat och kyrka åberopade motionärerna vidare, att företrä- dare för frikyrkorna och profana humanis- ter förenades i uppfattningen att ett konse- kvent hävdande av trosfrihetens princip mås- te leda till en skilsmässa samt att även inom kyrkan själv röster hade höjts för en om- prövning av relationen till staten.

Konstitutionsutskoltet underströk i direkt anslutning till sin hemställan om utredning, att dess uttalanden inte innebar något prin- cipiellt ställningstagande till skilsmässofrå- gan. Enligt utskottets mening borde utred- ningen vara förutsättningslös i den mening- en, att den icke ensidigt tog sikte på vare sig fortsatt organisatoriskt samband mellan sta-

ten och kyrkan eller en upplösning av detta samband.

Departementschefen, som i direktiven dels erinrade om att krav även under senare år rests på kyrkans skiljande från staten, dels återgav konstitutionsutskottets uttalanden om en förutsättningslös utredning, förklara- de att han i allt väsentligt kunde ansluta sig till utskottets uttalanden om utredningens syfte och uppläggning.

Utredningens uppgift omfattar således icke att förbereda kyrkans skiljande från staten utan att förutsättningslöst och allsidigt framlägga material för ett senare ställnings- tagande i annan ordning till hur förhållan- det mellan staten och Svenska kyrkan i fram- tiden skall vara gestaltat, utan eget ställ- ningstagande för eller emot någon viss lös— ning.

Att så är fallet understrykes ytterligare av den uppdelning av utredningsarbetet i etap- per som departementschefen genom direk- tiven gjorde.

Utredning i etapper

Ehuru departementschefen i direktiven i allt väsentligt anslutit sig till konstitutionsutskot- tets uttalanden om utredningens upplägg- ning och syfte, innebar dock direktiven så till vida något nytt, att utredningsarbetet uppdelades i etapper. Den första etappen. vilken anförtroddes 1958 års utredning kyr- ka—stat, borde omfatta ett förberedelse- och planläggningsarbete för det framtida ställ- ningstagandet.

I detta förberedande och planläggande ar- bete borde enligt departementschefen ingå en grundläggande inventering av hittills verkställda undersökningar och en kartlägg- ning av föreliggande problem och reform- förslag. Särskilt intresse borde ägnas åt frå- gan, i vad mån utredningens fortsatta arbete kunde begränsas till principiellt betydelse- fulla avsnitt. Som särskilda arbetsuppgifter angav departementschefen, att uppgifter om förhållandet mellan kyrka och stat i främ- mande länder borde anskaffas och samman- ställas samt att det borde undersökas, vilka

möjligheter som föreligger och vilka meto- der som kan komma till användning för att tillgodose riksdagens önskemål om ett klar- läggande av religionens betydelse som sam- hällsfaktor.

Rörande det fortsatta utredningsarbetet uttalade departementschefen endast, att det borde ankomma på de sakkunniga att, se- dan arbetet fullgjorts i sådan omfattning att det utgjorde en lämplig grundval för utred- ningens fullföljande i andra former, anmäla detta förhållande. Ärendet torde därefter, fortsatte departementschefen, ånyo böra prö- vas av Kungl. Maj:t för beslut om det fort- satta utredningsarbetet.

Utredningens arbetsuppgifter

Departementschefen underströk i utredning- ens direktiv konstitutionsutskottets uttalan- de om att utredningen måste bli omfattande och mödosam och att den kunde komma att ta lång tid i anspråk. Utskottet gav i sitt utlåtande exempel på skilda problem av principiell och praktisk art och förklarade att de talrika detaljproblemen kunde visa sig vidsträckta och svårutredda. Fastän utred- ningen, utom detta slutbetänkande, avgivit tio särskilda betänkanden, har utredningen ändock nödgats att, såsom också departe— mentschefen förutsatte, göra vissa avgräns- ningar av sitt arbete och därvid hänvisa en del problem till särskilda, senare utred- ningar.

Att utredningsarbetet varit synnerligen omfattande och tidskrävande har flera skäl, av vilka utredningen nedan vill beröra ett par.

Den kartläggning av det nuvarande rätts— läget som ansetts erforderlig berör sålunda redan på grund av det nära organisatoriska samband, som länge förelegat mellan staten och Svenska kyrkan, en lång rad viktiga samhälleliga och kyrkliga funktioner av in- bördes vitt skilda slag, såsom skolväsendet, äktenskapsrätten, förhållandet mellan för- äldrar och barn, folkbokföringen, begrav- ningsväsendet, beskattningsrätten, ägande- rätten till kyrklig jord, kompetensregler för

statliga befattningshavare, prästernas löner och pensioner, en rad statliga och kyrkliga organs kompetens och arbetsuppgifter o. s. v. Härtill kommer, såsom också i direktiven framhållits, att de rättsregler som föreligger härstammar från vitt skilda tider och att de ofta framkommit som resultat av en spän- ning mellan motstridiga idéer, krafter och intressen.

På utredningen har vidare ankommit att göra en inventering av förut verkställda un- dersökningar. Denna genomgång har visat att framkomna reformförslag i huvudsak hänfört sig till den bestående nära relatio- nen mellan staten och kyrkan. Väl har både under senare år och tidigare i olika sam- manhang föreslagits, att det nära samban- det borde upplösas och kyrkan friställas från staten. I samband därmed har också framställts vissa allmänna förslag om hur en fri kyrkas ställning borde regleras, såsom att den kyrkliga jorden borde indragas till staten och att den kyrkliga beskattningsrät- ten borde upphöra. Emellertid har varken de rättsliga förutsättningarna för dessa för- slag eller de närmare konsekvenserna av dem för staten, kyrkan och de enskilda tidigare närmare undersökts.

Vid den genomgång av reformförslag och vid de rättsliga undersökningar som utred- ningen gjort har utredningen varit bunden av direktiven, att arbetet skulle bedrivas för- utsättningslöst utan sikte på vare sig fort- satt organisatoriskt samband mellan staten och kyrkan eller upplösning av detta sam- band. Utredningen har i enlighet härmed haft att anpassa reformförslag och under- sökningar till skilda former av sådant sam- band liksom till en skilsmässosituation. Icke minst i fråga om de grundläggande förut— sättningarna för en fri kyrka har utred- ningen på grund av arten av de reformför- slag, som ställts, måst vidga sitt arbete att omfatta, utöver en inventering av tidigare undersökningar och reformförslag, också andra tänkbara reformer som samman- hänger med att sambandet kyrka—stat upp- löses. Också de rättsliga förutsättningarna för sådana reformer har i betydande ut- sträckning måst undersökas.

Uh'edningsproblematiken Flertalet av de många spörsmål utredningen haft att behandla har ett nära samband med hur förhållandet i stort mellan staten och kyrkan är utformat. Lösningen av de skilda sakfrågorna kan således tänkas bli olika i en kyrka med nära relation till staten och i en fri kyrka. Den sammansatta problematik som ryms inom relationen kyrka—stat kan angripas från två motsatta utgångspunkter, med primär reglering av de olika sakfrågor- na var för sig eller med ett primärt val av en viss relation kyrka—stat.

Varje sakfråga eller ämnesområde kan sålunda först upptagas och behandlas för sig. Därvid kan en viss lösning väljas för den upptagna frågan med utgångspunkt allenast i de förhållanden som direkt berör frågan. På sådant sätt kan man lösa exem- pelvis frågor om folkbokföring, vigsel, be- gravningsväsende, kyrkostyrelse, församling- ens ekonomi etc. Sammanställer man sedan de skilda sakfrågorna och lösningarna därav, får man en bild också av kyrkans förhål- lande till staten i dess helhet. Det blir där- efter en bedömningsfråga hur man samman- fattande vill benämna detta förhållande, om man vill tala om en statskyrka, en fri kyrka med viss officiell status eller en helt fri kyrka. Ett sådant tillvägagångssätt är natur- ligt och ofrånkomligt, om en fortgående re- formering sker av olika sakfrågor eller äm— nesområden. Svenska kyrkans nuvarande förhållande till staten kan sägas ha histo- riskt växt fram på sådant sätt.

Vid ett motsatt förfaringssätt väljer man först en viss utformning i stort av förhållan- det kyrka—stat, t.ex. att kyrkan skall fungera som en statsfunktion, vara ett trossamfund i nära relation till staten eller som en fri kyrka stå oberoende av staten. Ett sådant val blir gärna beroende av principiella stånd- punktstaganden, därvid begrepp som reli- gionsfrihet, statens neutralitet, kyrkosynen, kyrkans frihet och statens ansvar för reli- giösa angelägenheter spelar en avgörande roll. Lösningen av skilda sakfrågor blir sedan i väsentlig mån beroende av det val som gjorts i fråga om kyrkans allmänna ställning i samhället. Att arbeta med en så-

dan utgångspunkt kan synas ligga nära till hands när man, som är förhållandet för kyrka—statutredningen, har att i ett sam- manhang utreda hur en framtida gestaltning av kyrka—statrelationen kan utformas.

I praktiken kan det förda resonemanget inte renodlas. Men ofrånkomligt är att det spelar en roll hur man nalkas problemen, eftersom detta kan komma att påverka det blivande ställningstagandet. Det ankommer inte på utredningen att ange, om relationen kyrka—stati framtiden bör gestaltas från den ena eller andra utgångspunkten. Utredning- en har att lämna material till ledning för såväl principiella ståndpunktstaganden som för att besluten skall kunna inriktas direkt på den reglering av skilda sakfrågor som finnes önskvärd. En allmänt accepterad ut- gångspunkt då man vill lägga principiella aspekter på utgestaltningen av kyrka—statre- lationen är principen om religionsfrihet, för enskilda och för samfund. För att kunna av- göra vad som strider mot religionsfriheten för ett samfund eller en enskild person är det nödvändigt att veta bl. a. hur samfun- den ser på sig själva —— vilken kyrkosyn de har och på sin relation till staten.

En annan väsentlig utgångspunkt för ett principiellt synsätt är demokratien. Denna aktualiserar frågan om bestämmanderätten i församlingar och skilda organ och är av intresse även för fördelningen av inflytan— det i kyrkliga frågor mellan lekmän och präster.

I vissa frågor kan det förefalla naturligt att främst anlägga praktiska synpunkter. Detta kan bero redan därpå att i dessa frågor principiella aspekter ej alls eller blott i ringa mån gör sig gällande. Så har för utredningen synts vara fallet exempelvis i frågan, om den lokala folkbokföringen bör kvarligga hos pastorsämbetena eller överföras till bor- gerlig myndighet. Även i fråga om begrav- ningsväsendet gör sig olika praktiska syn- punkter starkt gällande. Ofta kan princi- piella aspekter, såsom från religionsfrihets- synpunkt, vara att anlägga på vissa detaljer i ett frågekomplex, medan praktiska syn— punkter gör sig starkt gällande i andra de- lar.

Undersökningar av principiella utgångspunkter Varken religionsfrihetens, demokratiens eller kyrkosynens innebörd ligger i öppen dag. Ej heller råder en enhetlig uppfattning om vilka konsekvenser som dessa för den principiella bedömningen av kyrka—statrela- tionens utformning viktiga begrepp i sin praktiska tillämpning bör medföra. Det har för utredningen framstått som väsentligt att söka närmare klarlägga, hur religionsfrihe- ten definierats i internationella och inhemska sammanhang och om den kan sägas ha i möjlig och rimlig utsträckning genomförts i vårt land. Därvid har uppmärksamhet äg- nats såväl åt i vad mån ett statskyrkosystem är förenligt med principen, som om den har avgörande betydelse för regleringen av sär- skilda detaljproblem som sammanhänger med utformningen av relationen kyrka—stat. Fastän den religiösa situationen i vårt land vid en jämförelse med förhållandena i många andra länder framstår som ganska enhetlig, råder dock bland kyrkor och trossamfund samt grupper och enskilda olika uppfatt- ningar om vad religionen och kyrkosynen kräver av frihet gentemot staten. Även i denna del har utredningen ansett sig böra till ledning för den principiella bedömning- en göra särskilda undersökningar.

Av betydelse för ställningstagandet till hur relationen kyrka—stat bör vara utformad kan också vara den principiella uppfattning— en av staten och dess uppgifter i samhället. Det torde inte från något håll ha gjorts gällande, att staten bör ingripa i fråga om de enskilda medborgarnas religionsutövning. Men den uppfattningen kan föreligga, att staten har att taga ställning till på vilket sätt den enskildes frihet att utöva sin reli- gion bör garanteras. Olika meningar kan råda om och i vad mån staten bör ingripa reglerande i frågor av gemensamt intresse. Utredningen har ej låtit göra någon sär- skild undersökning av olika samhällsåskåd- ningar och deras konsekvenser för kyrka— statrelationen, men åtskilligt material av intresse i detta sammanhang har framkom- mit vid nyssnämnda undersökning rörande religionsfriheten och har redovisats i sam- band därmed.

Rörande debatten i religionsfrihetsfrågan har utredningen låtit göra en omfattande undersökning genom sin expert docenten Sture Waller. Hans avhandling i ämnet har med kommentarer av utredningen framlagts i utredningens betänkande III Religionsfrihet (SOU 1964: 13). Kyrkornas, främst Svenska kyrkans, syn på sig själva och sin relation till staten, har granskats med expertbiträde av forskardocenten, numera biskopen Arne Palmqvist. Resultatet återfinns i betänkandet IV Historisk översikt. —- Kyrkobegrepp (SOU 1964: 16).

Nedan i detta slutbetänkande sid. 74—87 upptar utredningen åter religionsfrihetsprob— lematiken och den därmed sammanhängande frågan om statens neutralitet i livsåskåd- ningsfrågor till en översiktlig behandling.

Den historiska utvecklingen

För förståelsen av den nuvarande relationen kyrka—stat i vårt land med dess starka be- roende av den historiska utvecklingen och traditionen har utredningen ansett det vara väsentligt att lämna en sammanfattande his- torik rörande utvecklingen av förhållandet mellan staten och kyrkan och dess beroende av olika idéer och intressen. Utredningen har därför låtit en av sina experter, docen- ten Per-Olov Ahrén, utarbeta en sådan his- torisk översikt. Denna har — jämte redogö- relsen för kyrkobegreppen — framlagts i nyssnämnda betänkande IV (SOU 1964: 16). Utredningen lämnar nedan i detta slutbe— tänkande sid. 24—40 en sammanfattning av den historiska översikten och av annat hit- hörande material som mera utförligt fram- lagts i delbetänkandena.

Utländska förhållanden

Till det material utredningen haft att an— skaffa och framlägga till ledning för den bedömning som skall följa efter det den första etappen av utredningsarbetet avslu— tats hör enligt uttryckligt angivande i direk- tiven uppgifter om förhållandet mellan kyr- ka och stat i främmande länder.

Vissa sådana uppgifter inhämtades redan

av konstitutionsutskottet och återgavs kort- fattat i dess utlåtande. Något utförligare framställningar har under senare år läm- nats i en serie böcker, »Stat och kyrka i skil- da länder», som utgivits av Svenska Pasto- ratens Riksförbund på Diakonistyrelsens bokförlag. Ytterligare, även utländsk litte— ratur har genomgåtts av utredningens sekre- tariat och expertis, se bl. a. litteraturför- teckningarna i utredningens betänkande III Religionsfrihet (SOU 1964: 13) s. 528 ff. Vid resor till Norge, Finland, Väst-Tyskland, England, Skottland och U.S.A. har utred- ningens ledamöter sammanträffat med fram- stående företrädare för såväl stat som kyrka. Tjänstemän i ledande ställning inom berör— da organ har själva och genom särskilda ex- perter lämnat uppgifter om gällande reg- ler och deras tillämpning samt aktuella re- formförslag. Representanter för skilda poli- tiska partier och åsikter inom nämnda län- der har gett sin syn på kyrka—statrelationen. Bland kyrkoledare har utredningen av na- turliga skäl främst sökt kontakt med luthers- ka präster och lekmän. Särskilt för att vinna kännedom om hur man ser på religionsfri- hetsproblematiken inom icke—lutherska kyr- kor som är företrädda även i Sverige har utredningen haft överläggningar i olika län- der också med företrädare för bl. a. den romersk-katolska kyrkan, reformerta kyrkor och mosaiska trosbekännare. Utredningen har även vinnlagt sig om att söka få sam— manträffa med företrädare för agnostiska och ateistiska grupper som engagerat sig i religionsfrihetsfrågor. Sina erfarenheter rö- rande utländska förhållanden har utredning- en i korthet redovisat i de olika delbetänkan- dena. För kännedom om utländsk rätt på skilda områden får utredningen hänvisa till dessa redogörelser. I detta slutbetänkande lämnar utredningen därjämte en kort över- sikt rörande kyrka—statrelationen i Danmark, Norge, Finland, Väst-Tyskland, Nederlän- derna, England, Skottland, Frankrike och U.S.A. (sid. 57—73).

Religionens betydelse som samhällsfaktor

Konstitutionsutskottet erinrade i sitt utlå- tande i flera sammanhang om den stora

betydelse den kristna religionen haft för vårt land. Också samhälleliga strävanden och värderingar har, framhöll utskottet, ut- gått från en moraluppfattning, som direkt eller indirekt vilat på kristen grund. Kristen etik och kristen verksamhet hade i väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle. Det vore därför av grundläggande vikt att religionens betydelse som samhälls- faktor klarlades. En kartläggning av kristen- domens roll i det nuvarande samhället bor- de enligt utskottet, även om det här vore fråga om företeelser i samhället, som vore svåra att avgränsa och mäta, kunna föras så långt att dess resultat skulle ha värde för den fortsatta utredningen.

Departementschefen uppdrog i direktiven åt utredningen att undersöka vilka möjlig- heter som föreligger och vilka metoder som kan komma till användning för att tillgodo- se önskemålet om ett klarläggande av reli- gionens betydelse som samhällsfaktor.

Att riksdagen önskat ett klarläggande av religionens betydelse som samhällsfaktor har utredningen tolkat så, att riksdagen önskat få dels en mer kvantitativ bild av de olika samfundens ställning och de religiösa bru- kens utbredning, dels en analys av den kristna religionens betydelse för samhället genom sina olika yttringar hos och sin be— tydelse för den enskilde och genom sin in- verkan på individens attityder och beteen- den i olika hänseenden som är av vikt för samhället. I sistnämnda hänseende — i fråga om analysen gjordes i direktiven i för- hållande till vad riksdagen önskat en be- gränsning av utredningens uppdrag. Utred- ningen har sålunda endast haft att under- söka vilka möjligheter SOm föreligger och vilka metoder som kan komma till använd- ning för att klarlägga religionens betydelse som samhällsfaktor. Däremot har det inte ankommit på utredningen att genomföra en undersökning enligt de metoder som kunde befinnas användbara. Utredningen har ge- nom ett särskilt forskningsteam låtit göra en metodundersökning. Med ett särskilt betänkande i ämnet — betänkande I Reli- gionens betydelse som samhällsfaktor (SOU 1963: 26) -— har utredningen redovisat

resultatet av metodundersökningen samt sin bedömning av möjligheterna att med olika metoder klarlägga religionens sam- hällsbetydelse. Därefter har i proposi- tion till riksdagen anmälts frågan, om en undersökning skulle göras enligt de i betän- kandet undersökta metoderna. Enligt pro- positionen borde undersökningen ej genom- föras inom ramen för utredningens arbete. I stället hänvisades till att forskningsmedel efter prövning i därför gällande ordning kunde användas för en undersökning. Riks- dagen godtog vad i propositionen anförts. En redogörelse för vad sålunda förekommit efter det utredningen avlämnat sitt särskilda betänkande i ämnet lämnas nedan i detta slutbetänkande (sid. 91—94).

Vad gäller omfattningen av samfundens verksamhet och de religiösa brukens utbred- ning har utredningen med biträde av sär- skilda experter, kyrkoherden Henrik Ivars- son för Svenska kyrkan och pastorn Bo Swedberg för de fria samfunden, insamlat statistiska uppgifter om medlemsantal, guds- tjänster, dop, konfirmation, vigsel, nattvard, jordfästning etc. Betydande uppmärksamhet har ägnats olika verksamhetsgrenar med ar- bete bland olika grupper av människor. Även i fråga om samfundens kyrkor och andra 10- kaler samt deras ekonomi har utredningen införskaffat uppgifter. Undersökningsresul- taten har utredningen framlagt i sitt betän- kande II Kyrkor och Samfund i Sverige. Omfattning och verksamhet (SOU 1963: 39). Huvuddelen av betänkandet upptogs natur- ligen av uppgifter om Svenska kyrkan men en fyllig framställning ägnades också de fria evangeliska samfunden. Även övriga samfund och rörelser i vårt land presentera- des liksom de religiösa programmen i radio och television. Sifferuppgifter lämnades även i en omfattande tabell-bilaga.

Särskilda ämnesområden alternativa lösningar

Förutom åt principiella aspekter och åt så- dana särskilda, i direktiven givna uppgifter som ovan berörts utländska förhållanden och religionens betydelse som samhällsfak- tor har utredningen självfallet ägnat hu-

vuddelen av arbetet åt frågor om utform- ningen av relationen kyrka—stat inom olika ämnesområden, såsom åt frågor om den kyrkliga förvaltningen genom olika organ, vilka nu ofta är gemensamma med statens, om kyrkans ekonomi, om lagstiftning och rättskipning o. s. v. Detta arbete har redovi- sats i tre delbetänkanden, nämligen betän— kandena VI Lagstiftning. — Rättskipning (SOU 1965:70), IX Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967: 45) och X Kyrklig egendom. — Skattefrågor. — Präs- terskapets privilegier (SOU 1967: 46).'

I särskilda betänkanden har utredningen behandlat frågan om kristendomsundervis- ningen med särskild hänsyn till förhållandet kyrka—stat (SOU 1964: 30) och de teologiska fakulteterna (SOU 1967: 17). Vidare har ut- redningen i annat betänkande till behand- ling upptagit frågan om folkbokföringen bör ankomma på kyrkligt eller borgerligt organ (SOU 1967: 16).

För varje sådant ämnesområde har ut- redningen i de delbetänkanden, vari områ- det behandlats, lämnat en historik, en redo- görelse för gällande rätt och en redogörelse för olika problem och reform förslag.

De olika alternativ till lösningar som ut- redningen upptager till behandling kan, som ovan berörts, bedömas från olika utgångs- punkter, såsom utifrån vad de aktuella kyr- kobegreppen kräver, från religionsfrihets- synpunkter, med utgångspunkt i ekonomiska spörsmål eller med hänsyn till olika prak- tiska synpunkter. Det framstod för utred- ningen redan från början som från arbets- synpunkt rationellt att såväl vid behandling-' en av alternativa lösningar på skilda områ- den var för sig som vid försök till en enhetlig lösning närma sig spörsmålen från huvud- sakligen fyra utgångspunkter, valda med hänsyn till berörda aspekter. Utredningen har sålunda till ledning för sitt arbete upp- ställt fyra hypotetiska lägen, betecknade A—, B-, C— och 'D-lägena.

För nämnda lägen har utredningen an- givit vissa förutsättningar. Dessa har valts så, att möjligheter skall föreligga att belysa relationerna mellan staten och Svenska kyr- kan samt olika tänkbara reformer därav och

de skilda förhållanden som påverkas av änd- ringarna.

Därvid har utredningen räknat med å ena sidan en i det väsentliga oförändrad relation mellan staten och kyrkan A—läget — och å andra sidan en från staten helt fristående kyrka utan beskattningsrätt och utan tillgång till den kyrkliga jorden D—läget. Vidare har utredningen uppställt två mellanlägen B- och C-lägena.

För A—Iäget har utredningen upptagit re- former som ej ändrar grunderna för relatio- nen mellan staten och kyrkan. Det förut- sättes att i detta läge ett nära samarbete allt- jämt förekommer mellan stat och kyrka. Detta innebär bl. a. att kyrkans religiösa verksamhet skall regleras på likartat sätt som nu sker samt att beskattningsrätten skall bestå och tillgången till kyrklig jord lämnas orubbad. Viss gemenskap mellan borgerliga och kyrkliga organ förutsättes alltjämt förekomma, särskilt på riksplanet. De reformer som i detta läge aktualiseras, inriktas emellertid i betydande utsträckning på organen.

I D-läget har utredningen förutsatt att kyrkan skall vara fri såväl i organi- satoriskt avseende som eljest, utan beskatt- ningsrätt och utan tillgång till den kyrkliga jorden; kyrkobyggnaderna med tomter för- utsättes dock kvarstå i kyrklig disposition. I ett sådant läge har spörsmålen om frihet för kyrkan och om likställighet mellan olika livsåskådningar kunnat renodlas. Detsamma gäller religionsfrihetsproblemen. Hänsyn har här icke behövt tagas till de speciella spörs- mål om kompetens och kontroll m. in. som uppkommer då någon form av särskilt stat— ligt stöd föreligger.

I B- och C-lägena förutsättes kyrkan i princip vara i organisatoriskt hänseende fri- ställd från staten. Lägena skiljer sig till en början från varandra när det gäller ekono- miska förhållanden. Detta kan emellertid få konsekvenser för andra områden, såsom statlig uppsikt och kontroll. I B-läget förut- sättes kyrkan bibehålla någon form av be- skattningsrätt eller i varje fall en förenklad form för upphörd av medlemsavgifter ge- nom statliga organ. Vidare förutsättes kyr-

kan ha kvar rätten till kyrklig jord och övrig kyrklig egendom. För C-läget utgår utred- ningen från att kyrkan liksom i B-läget har kvar rätten till den kyrkliga egendomen. Däremot förutsättes här, i motsats till vad som gäller i B-läget, att statlig medverkan vid upphörd av medlemsavgifter icke kvar- står. Vid sidan av den närmare utformningen av de ekonomiska förhållanden, som är lä- genas utgångspunkter, har undersökningen av olika konsekvenser därav varit en viktig uppgift för utredningen.

Utredningen är medveten om att med andra utgångspunkter, exempelvis om man utgår från kyrkosynen eller religionsfri- heten, anledning kan finnas att räkna med att andra förutsättningar än de nu angivna kan ifrågakomma för gestaltningen av rela- tionen kyrka—stat. Beaktande av olika aspek- ter kan vidare föranleda alternativ där för lösningen på visst område en aspekt får do- minera medan annan aspekt blir avgörande inom ett annat område.

Varken den ordning, i vilken olika lägen behandlas, eller den omfattning, i vilken redogörelser lämnats för alternativa lösning- ar av olika, med de skilda lägena förknip- pade problem, innebär att utredningen för- ordar eller avser att särskilt framhäva det ena eller andra läget eller den ena eller andra lösningen.

Slutbetänkandet

I de särskilda delbetänkanden, som utred- ningen avgivit rörande olika ämnesområ- den, har utredningen, efter sin genomgång av olika reformförslag, konsekvent sökt klarlägga vilka reformer som är att hänföra till de fyra av utredningen uppställda läge- na. Vid detta arbete har utredningen funnit att bland de problem, som utredningen haft att undersöka, vissa är för sin lösning gans- ka oberoende av vilket läge som väljes eller vilken utformning relationen kyrka—stat el- jest i stort får. I detta slutbetänkande väljer utredningen att behandla sådana frågor — ehuru de i den allmänna debatten eller i direktiven hänförts till frågor som samman-

hänger med relationen kyrka—stat eller eljest ansetts böra undersökas av utredningen — i särskilda kapitel var för sig. Sådana frågor är kristendomsundervisningen i skolorna, de teologiska fakulteterna, folkbokföringen, äktenskaps ingående och därmed samman— hängande frågor samt begravningsväsendet (kap. 7—11). Därefter behandlar utred- ningen i två följande kapitel de olika lägena och ger sammanfattande beskrivningar av dessa med sammanförande av olika ämnes- områden. Avsikten är att i sistnämnda två kapitel ge en bild av hur kyrka—statrela- tionen skulle komma att te sig i varje särskilt läge. Med hänsyn till att huvudin- tresset torde knyta sig till frågan om den hittillsvarande nära relationen mellan staten och kyrkan skall bibehållas eller ej ger utredningen därvid dock, efter att ha be- skrivit A—läget med dess fortsatta nära samband kyrka—stat (kap. 12), först en sam- lad bild av vad som är gemensamt för de fria B-, C- och D-lägena och därefter en be- skrivning av de särskilda fria lägena var för sig med huvudvikten lagd på vad som sär- skilt utmärker varje sådant läge (kap. 13). Avslutningsvis sammanfattar utredningen i ett särskilt kapitel en del synpunkter på valet mellan olika alternativ då det gäller den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan (kap. 14). I ett sista kapitel behandlar utredningen vissa frågor av särskild betydelse vid en eventuell övergång till ett fritt läge (kap. 15).

Historik

KAPITEL 2

Inledande anmärkningar Det nuvarande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan är, såsom redan i ut- redningens direktiv framhållits, resultatet av en lång historisk utveckling, som i hög grad präglats av spänning mellan motstridiga idéer, krafter och intressen. Relationen kyrka—stat sådan den framträder i dag har således icke utformats efter någon genom- gående enhetlig princip. Synsält av princi- piell natur har dock varit aktuella under olika tider och har inte varit utan betydelse för gestaltningen av förhållandet. Skilda åsikter om statens och kyrkans väsen och uppgifter och om deras skyldigheter och rättigheter gentemot varandra och emot den enskilde har oupphörligen stått mot var— andra. Men vid den konkreta utformningen av de lagar och förordningar som berört kyr- kan och dess medlemmar har liksom på de flesta andra områden i samhället — de principiella aspekterna genombrutits av praktiska krav; mäktiga krafter av politisk och annan natur har därvid spelat in.

Det svåröverskådliga system av rättsregler som nu gäller för Svenska kyrkan berör många olika rättsområden och härrör från vitt skilda tider. Redan att fastställa vad som i olika detaljer är gällande rätt är ofta förenat med betydande svårigheter. Än mer komplicerat är det att klarlägga, vilka idéer och intressen som vid en viss tidpunkt och i det särskilda fallet legat bakom en regels utformning. En närmare undersökning av

i vad mån skilda idéer och intressen spelat en roll skulle vara ytterst tidsödande och svår att genomföra. Den skulle för övrigt knappast tillföra debatten om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan vägledande riktlinjer av avgörande betydelse. Därtill är förhållandena nu alltför olikartade dem som förelegat vid tidigare reformer i kyrkans historia. Det är emellertid uppenbart att en fördjupad förståelse av den utformning av kyrka—stat- relationen som nu föreligger ej är möjlig utan att skilda lagar och författningar som reglerar relationen ställs in i sitt principiella och historiska sammanhang. En sådan för- ståelse är nödvändig som bakgrund, vare sig man vill behålla den nuvarande relatio- nen eller ändra den.

Ett omfattande historiskt material före- ligger, vilket är naturligt, eftersom kyrkans relation till staten berör så många olika rättsområden och reformerna skett succes- sivt. Icke minst under de senaste hundra åren har ett oavlåtligt utrednings- och re- formarbete ägt rum inom området för kyr- kans verksamhet. Stora omväxlingar känne- tecknar både de principiella synsätten på och den praktiska utformningen av såväl statens som kyrkans arbetsuppgifter. De grundläg- gande principerna för kyrkans förhållande till staten har därvid gång efter annan dryf- tats; de lösningar som framgått ur debatter- na har haft samband med de principiella övervägandena, om än mer eller mindre.

Bland de principer som spelat en väsent- lig roll vid utformningen av relationen kyrka—stat har utredningen haft anledning att särskilt granska principen om religions- frihet. Också för den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan måste nämligen denna princip få avgörande betydelse. Utredningen har där- för funnit anledning undersöka vad som un- der olika tider lagts och i våra dagar in- lägges i begreppet religionsfrihet liksom om religionsfriheten skall anses vara i görlig och rimlig mån genomförd i gällande rätt eller om reformer erfordras med utgångs- punkt i principen. Såsom i det föregående angivits har utredningen ägnat ett särskilt betänkande åt dessa frågor (betänkande III Religionsfrihet; SOU 1964: 13). Därefter har utredningen i sina delbetänkanden vid behandlingen av skilda rättsområden haft sin uppmärksamhet riktad på frågan hur olika reformer ter sig från religionsfrihets- synpunkt. Även i detta slutbetänkande återkommer utredningen till religionsfrihets- problematiken.

För den allmänna utvecklingen av rela- tionen kyrka—stat i vårt land har utred- ningen lämnat en sammanfattande redogö- relse genom den historiska översikt utred- ningen låtit sin expert docenten Ahrén ut- arbeta. I en sammanhängande, kortfattad framställning har Ahrén belyst utvecklingen från Ansgars ankomst till Birka år 829 el- ler 830 och landets kristnande, genom me- deltiden med utbildandet av en katolsk kyr— koprovins i Sverige, Över reformationen vid lSOO-talets början in i den lutherska en- hetskyrkans tid under 1600- och 1700—talen, till enhetskyrkans upplösning under 1800- talet med dess väckelserörelser och sam- fundsbildningar och in i våra dagars livs— åskådningsmässigt differentierade samhälle (SOU 1964: 16, sid. XI—LIII).

I denna långa utveckling kan naturligen spåras både samverkan mellan stat och kyrka och en spänning med en strävan från statens sida till kontroll över kyrkan och från kyrkans sida till frihet och egen makt- utövning. Vissa drag i utvecklingen berör nära frågor som alltjämt är aktuella, så-

som angående kyrkans organisation i stift och territoriella församlingar, utfärdandet av generella bestämmelser - »lagar» — om kyrkan, kyrkans förvaltning genom egna eller statliga organ, tillsättningen av biskopar och andra präster, den kyrkli- ga jorden, beskattningsrätten o.s.v. För rättsutveckningen i dessa olika frågor har utredningen, utom i den sammanfattande historiska översikten, lämnat redogörelser även i de särskilda delbetänkandena. Dessa redogörelser har därvid i allmänhet begrän— sats till senare års rättsutveckling men har i stället gjorts ganska fylliga. För en när- mare kännedom härom får utredningen hän- visa till delbetänkandena (se betänkandena V Kristendomsundervisningen, SOU 1964: 30, sid. 9—76; VI Lagstiftning. Rätt- skipning, SOU 1965: 70, bl. a. sid. 14— 32, 33—52, 70—73, 182—184; VII Folk- bokföringen, SOU 1967: 16, sid. 7—25; VIII De teologiska fakulteterna, SOU 1967: 17, sid. 11—31; IX Kyrklig organisation och förvaltning, SOU 1967: 45, sid. 79— 80, 204—217; samt X Kyrklig egendom. — Skattefrågor. -— Prästerskapets privile- gier, SOU 1967: 46, sid. 45—94, 241—248, 258—262 och 335—336. Även i religions- frihetsbetänkandet finns historiska över- blickar i olika frågor.

Som en allmän bakgrund till sin fram- ställning i slutbetänkandet av olika möjlig- heter till gestaltning av den framtida kyr- ka—statrelationen lämnar utredningen ne- dan en kort sammanfattning rörande rätts- utvecklingen inom några områden av cen- tral betydelse. Korta anmärkningar göres därvid om de idéer som varit principiellt vägledande. Särskilt beaktas hurusom mot- stridiga intressen från statens eller kyrkans sida påverkat utvecklingen. Huvudvikten lägges vid den kyrkliga organisationen och förvaltningen med viss organgemenskap mel— lan staten och kyrkan, lagstiftningen med växlande statligt och kyrkligt inflytande, ägande- och dispositionsrätten till den kyrk— liga jorden, beskattningsrätten samt reli- gionsfriheten men även skolväsendet, folk- bokföringen och begravningsväsendet m. m. beaktas.

Kyrkans ställning under medeltiden Sedan Ansgar kommit till Sverige som mis- sionär år 829 eller 830 stod den avgörande kampen mellan hedendom och kristendom under 1000-talet. Olov Skötkonung blev den förste kristne konungen i Sverige, men till slutlig seger korn kristendomen i vårt land först i början av 1100-talet under Inge d. ä.:s regering.

Samtidigt med att kristendomen i dess romersk—katolska form antogs av konung och folk, organiserades den kyrkliga för- valtningen från Rom. År 1104 blev Lund ärkebiskopssäte för en särskild kyrkopro- vins inom den romersk-katolska kyrkan, för Danmark, Norge och Sverige, med sex svenska biskopssäten. En egen svensk kyr- koprovins upprättades 1164 med en svensk ärkebiskop i Uppsala, vilken dock hade är- kebiskopen i Lund som primas. På det lokala planet utbildades territoriella försam- lingar. Den kristna socknen — bakom vil- ken kan ha legat en äldre indelning för bl. a. kult och rättsvård blev det om— råde, vars befolkning sökte sig till samma kyrka. Sockenindelningen torde ha varit i huvudsak genomförd vid 1300-talets bör- jan.

Med sig förde den romersk-katolska kyr- kan en internationell kanonisk rätt. Denna omfattade ingalunda blott vad vi nu beteck— nar som kyrklig rätt utan också vad som en- ligt nutida synsätt utgör borgerlig lag. Må- let för kyrkan var att bli fri från det världs- liga samhällets lagar och att bli en överna- tionell stat med egen lag, rättskipning och ekonomi. Sin kanoniska rätt sökte den ka- tolska kyrkan hävda mot den inhemska svenska rätten. Genom hela medeltiden går som en röd tråd de kyrkliga myndigheternas strävan att på alla punkter förverkliga den kanoniska rättens principer. I åtskilliga hän- seenden var kyrkan framgångsrik. Den in— hemska germanska rätten påverkades efter hand på många områden av kanonisk och romersk rätt, t. ex. i fråga om äktenskap och testamente. I landskapslagamas kyrko- balkar kan man ofta se en kompromiss mel- lan äldre svensk rätt och kanonisk rätt. Men kyrkan lyckades även i vårt land alltmer

hävda sin frihet och sin rättsordning. Me- deltidskyrkans organisation kom så att också hos oss till övervägande del bestämmas av den katolska kyrkans universella lag och ordning. På en del punkter kvarstod dock medeltiden igenom, även inom rättsområ- den som kyrkan särskilt betraktade som sina, drag av en äldre rättsordning.

För maktfördelningen kyrka—stat under medeltiden var givetvis den romersk-katols- ka kyrkans strävan att fungera som en över- nationell stat av betydelse. Sedan början av 1300-ta1et var den svenska kyrkoprovinsen och riket representerade i Rom såsom om den romersk-katolska kyrkan varit en världs- lig stat. Påvestolens inflytande i Sverige var tidvis stort.

Den inhemska relationen mellan konung- ens och biskoparnas inflytande är dock med våra dagars synsätt av större intresse. Är- kebiskopen fick tidigt en betydelsefull ställ— ning och uppträdde till försvar för kyrkans frihet i förhållande till staten. Också det av ärkebiskopen sammankallade provinsial- konsiliet, med biskoparna och representan- ter för domkapitlen och det lägre präster- skapet, kom att bli ett värn för kyrkans frihet gentemot staten. Men samtidigt med att kyrkan hävdade sin särställning kom den att stå i en nära relation till staten. Detta kom på riksplanet organisatoriskt till ut- tryck dels i att kungamakten var represen- terad vid viktiga kyrkliga provinsialkolle— gier, dels i att prästerskapet deltog i de statliga riksmöten som började hållas på 1400—talet. Ärkebiskop och biskopar tog också plats i konungens råd och spelade där ofta en mycket betydelsefull roll för rikets ledning.

För kyrkans relation till staten blev även i övrigt biskopens ställning på en rad om- råden av väsentlig betydelse, t.ex. inom rättskipningen. Enligt kanonisk rätt skulle biskopen döma ej blott i sådana kyrkliga mål som rörde rätt och falsk lära, utan domsrätten sträckte sig långt vidare. Den omfattade t. ex. brott av präst eller mot kyrkan och dess tjänare och även äkten- skapsmål. I stor utsträckning genomdrev kyrkan en sådan domsrätt också i vårt land.

Om kyrkan genom biskopen sålunda hade inflytande även över vad som numera be- traktas som statliga frågor, kom å andra sidan ett statligt inflytande över kyrkan åt- minstone till en början till synes vid tillsätt— ningen av prästerliga tjänster. Vid biskops- valen hade sålunda konungen enligt land- skapslagarna stort inflytande. Det kyrkliga inflytandet växte emellertid mot medeltidens slut, och i överensstämmelse med kanonisk rätt kom biskopen då att väljas av dom- kapitlet med bekräftelse av påven och vig- ning av ärkebiskopen.

Tillsättningen av församlingspräst blev också tidigt en skärningspunkt för in- hemsk och kanonisk rätt liksom för olika maktanspråk. Enligt landskapslagarna hade sockenmännen, om de var eniga, rätt att få den präst de ville, men enligt kanonisk rätt tillsatte biskopen präst. Småningom seg- rade den kanoniska rätten; dock torde stor- männen ha behållit sin patronatsrätt, d.v.s. rätt att tillsätta präst vid kyrka som stormannen själv uppfört och bekos- tat. Mot medeltidens slut genomdrev kronan rätt att medverka vid tillsättning av förnäm- ligare prästerliga ämbeten.

På det lokala planet spelade underhållet av sockenkyrkan och avlönandet av prästen en central roll. Utvecklingen har här bety- delse in ivåra dagar, inte minst för den kyrk- liga iordens rättsställning. Kyrkobyggnaden skulle enligt den medeltida rätten uppföras av bönderna, som också hade att bygga prästgård åt prästen. Till kyrkobyggnaden skulle läggas viss jord för kyrkans och präs- tens underhåll. Sedan ekonomin tryggats vigde biskopen kyrkan och gav bönderna en präst. Så byggdes ett omfattande kyrkligt jordinnehav upp genom tillskott av bönderna och även genom donationer, varvid den kanoniska rättens testamente blev av stor betydelse, och genom köp. Enligt romersk rätt var lokalkyrkan att anse som en juridisk person och kunde som sådan äga jord. Allt- jämt består, såsom utredningen visat i sitt ekonomibetänkande, denna jord i den mån den ej vid Gustav Vasas reduktion indragits till kronan — som kyrklig och

betraktas som ägd av lokalkyrkan såsom stiftelse.

Kyrkans ekonomi byggde utom på den kyrkliga jorden på skatt — tionde som upptogs av kyrkan till olika ändamål och efter flera olika grunder. Den romersk- katolska kyrkan hade tidigt, för att möj- liggöra sina kyrkliga och sociala uppgifter, tillgripit beskattning av kyrkans medlem- mar. Påven beskattade kyrkoprovinserna genom s.k. påvliga provisioner eller till- sättningar av ämbeten, därvid den utnämn- de hade att erlägga avgifter till påve och kuria. Dessutom uttogs den s. k. Peters- penningen, och vissa år utkrävdes för fi- nansieringen av korstågen tionde av all kyrk- lig inkomst. Även avlatshandeln blev vid slutet av medeltiden en viktig inkomstkälla för påvestolen.

Också den svenska kyrkoprovinsens eko- nomi baserades utom på gåvor och testa- menten främst på skatt, tionde. Att sådan skulle utgå betraktades i landskapslagarna som självklart och ansågs såsom av Gud påbjudet genom Gamla Testamentet. Under 1100-talet genomfördes sädes- och kvick- tionde, varigenom kyrkan fick en tiondel av avkastningen från åker resp. ladugård. Genom tionde fick kyrkan såväl försam- lings- som stiftsskatt; kvicktionden gick till prästens underhåll och sädestionden delades mellan prästen, sockenkyrkan, biskopen och de fattiga. Även av jakt och fiske ut- gavs tionde enligt olika lokala sedvänjor. En annan inkomst för prästen var avgifter vid kyrkliga förrättningar samt offer till kyrkan vid olika högtider. Viss rätt till bö- ter förelåg också.

Statsmakten utkrävde liksom kyrkan skatt av medborgarna. För kyrklig egendom gäll- de dock skattefrihet efter privilegiebrev av Sverker d.y. år 1200. Denna skattefrihet — det andliga frälset var en viktig eko- nomisk förmån för kyrkan.

Med kristendomen förändrades många hedniska bruk. Så var exempelvis fallet med sättet för de dödas omhändertagande och begravning. Vikingarna hade bränt sina

döda och gravsatt dem. Under den äldsta kristna tiden hade i romarriket, med dess förföljelse av de kristna, seden uppkommit att begrava de döda i katakomberna, som på en gång blev begravnings— och guds- tjänstlokaler. Härur uppkom sedermera bruket att begrava i kyrkor. Småningom förbehölls rätten att bli begravd i kyrkan ecklesiastika befattningshavare, och övriga jordades utanför kyrkan, på dennas gård, kyrkogården. Både kyrka och begravnings- plats helgades genom invigning. Liksom i den romerska och i den katolska rätten kom i vårt land begravningsplatserna att juridiskt få natur av helig plats, skyddad för angrepp och utmätning.

Medan i äldre tid omvårdnaden av gamla och sjuka främst var en släktens angelägen- het, upptogs under medeltiden på åtskilliga ställen i vårt land en begynnande allmän social omvårdnad i anslutning till kyrkor och kloster. Munkar och nunnor var ofta sjukvårdskunniga, och i klosterträdgårdama odlades läkande örter. Också utstötta och fredlösa tog sin tillflykt till kyrkor och kloster. Kyrkan kom på sådant sätt att spela en viktig roll för uppkomsten och ut- vecklingen av sociala funktioner som nu omhänderhaves av organ för stat och kom- mun.

Under medeltiden inrättades de första skolorna i vårt land. De var en skapelse av kyrkan. Endast ett fåtal kunde emeller- tid få undervisning i de klosterskolor, doms- skolor och stadsskolor som inrättades. Det stora flertalet fick nöja sig med den under— visning församlingsprästema och föräldrar- na kunde ge. Kyrkans undervisning var närmast en dopundervisning, avsedd att ge den undervisning i kristendom som missions- och dopbefallningen i evangeliet förutsatte.

1477 tillkom vårt första universitet, i Uppsala.

Bland de frågor som enligt nutida be- traktelsesätt är mera inomkyrkliga skall här kort beröras avvägningen av inflytande mel- lan dels central och lokal kyrkoledning, dels präster och lekmän.

Ärkebiskopen intog en ledande ställning

inom kyrkan med visitationsrätt gentemot biskoparna och med apellationsrätt från bis- kop till ärkebiskop inom rättskipningen. På motsvarande sätt spelade biskopens visita- tioner i församlingarna en betydelsefull roll för hans maktutövning gentemot församling- arna och församlingsprästema.

Lekmännens betydelse framhävdes genom rätt för bondemenigheterna att delta i val av biskop; mot medeltidens slut gick dock denna rätt förlorad. På det lokala planet gjordes en åtskillnad mellan kyrkans inre och dess yttre förvaltning. Den förra an- kom på prästen, som ensam hade ansvaret för den andliga ledningen. Den yttre för- valtningen med ansvaret för sockenkyrkan och dess ekonomi låg på sockenmännen, som ju hade att anskaffa kyrka och svara för dess och prästens underhåll; försäljning av jord krävde biskopens tillstånd. Lek- männens rätt att delta i val av präst har berörts ovan.

Den redogörelse utredningen lämnat om kyrkan under medeltiden visar hurusom re— dan tidigt en spänning förelåg mellan stat- ligt och kyrkligt inflytande. Den visar ock- så, att mycket av vad som karakteriserar den nuvarande relationen kyrka—stat har sitt ursprung redan under den äldsta kristna tiden i vårt land — så är fallet i åtskilliga frågor rörande kyrklig jord, beskattnings- rätt och skatteförmåner, organisatoriskt samband, statligt inflytande vid tillsättning av kyrkliga befattningar o. s. v.

Reformationen

Sin största betydelse hade reformationen gi- vetvis i andligt avseende. Genom den för- medlades till vårt land den lutherska for- men av kristendomen. Men reformationen innebar vidare att Sverige inte längre var en romersk-katolsk kyrkoprovins och en del av den övemationella romerska kyrkan. I stället uppkom en svensk nationalkyrka. Bakom reformationen låg bl. a. kungens Gustav Vasas önskan att slutgiltigt bryta biskoparnas politiska makt och kyr- kans ekonomiska maktställning i landet. På

grund härav är det naturligt, att reforma- tionen kom att spela en avgörande roll för den fortsatta utvecklingen av relationen kyrka—stat. Kungen utövade ett i hög grad personligt kyrkoregemente och genomförde därvid ett ökat statligt inflytande i jämfö- relse med vad som gällde under den tid då den katolska kyrkan hävdade sin frihet och sitt oberoende av de särskilda staterna och deras rättsordning. Men redan i de lutherska reformatorernas egen uppfattning om kyrkans och statens uppgifter låg, att staten tillerkändes andra och större uppgif- ter än under katolsk tid. I viss mån fanns i reformatorernas uppfattning grunden för den samverkan mellan kyrka och stat, som för lång tid framåt kom att efterträda den katolska tidens motsatsställning dem emel- lan.

Utmärkande för uppfattningen om rela- tionen kyrka—stat blev Luthers, av Me- lanchton vidareutvecklade lära om det and- liga och det världsliga regementet. Det världsliga regementet tillkom enligt denna lära överheten och hade till uppgift att ge- nom yttre maktmedel skapa lugn och ord- ning. Det andliga regementet utövades av predikoämbetet genom Ordet och utan ytt- re maktmedel. Båda regementena var in- satta av Gud, och tjänade i sina uppgif— ter hans syften. De fick emellertid inte sam- manblandas med varandra eller intränga på varandras områden. I sin uppgift att skapa lugn och ordning hade enligt regementsläran överheten, som personifierades av konung- en, plikter också gentemot kyrkan. Den skulle sålunda inskrida mot missbruk av Guds namn, hädelse och falsk lära. Över— hetens — konungens -— uppgift i kyrkan härleddes ur plikten att utföra Guds upp— drag på jorden och att såsom kyrkans främs- te medlem positivt bidraga till evangeliets predikan. Någon makt över kyrkans inre angelägenheter hade överheten som stats- funktion däremot inte.

Denna uppfattning om kyrka och över- het blev i hög grad bestämmande för den fortsatta kyrkorättsliga utvecklingen i lan— det. Redan vår första kyrkoordning efter re- formationen, av år 1571, skilde mellan

statligt och världsligt regemente. Inte minst under l600-talet präglade den lutherska en- hetskyrkan den andliga och kyrkorättsliga situationen i vårt land.

När påvens inflytande upphörde, trädde som nyss berörts konungen i hans ställe som kyrkans högsta myndighet. En annan följd av frigörelsen från den romerska kyr- kan var, att den kanoniska rätten upphör- de att gälla i vårt land. Också detta gav utrymme för ett ökat statligt inflytande. Den kanoniska rätten ersattes i viss ut- sträckning av kyrkliga stadgar och i övrigt av borgerlig lag, som visserligen i väsentlig mån var grundad på och även innehöll di- rekta hänvisningar till mosaisk lag och Gam- la Testamentet.

Störst betydelse för relationen kyrka— stat och kungens ökade inflytande politiskt och ekonomiskt fick emellertid reduktio— nen, en indragning till kronan av kyrklig jord. Till en början indrogs — i enlighet med beslut vid 1527 års riksdag i Västerås, den s.k. recessen, och den av rådet utgiv- na s.k. ordinantian — endast biskopar— nas, domkyrkomas, kanikernas och klost- rens egendom och inte den jord som var avsedd för sockenkyrkorna eller socken- prästerna. Senare utsträckte Gustav Vasa emellertid reduktionen även till sådan jord. Till kronan indrogs under 1500-talets förra hälft cirka 13 700 hemman, varav nästan hälften tillhörde sockenkyrkorna.

Även de kyrkliga skatterna — tiondena blev föremål för Gustav Vasas indrag- ning. Av sädestionden förvandlades redan 1527 biskoparnas och domkapitlens del — »stiftsskatten» — till kronotionde. På 1540-talet indrogs också huvuddelen av soc- kenkyrkornas tionde till kronan. Däremot berördes inte sockenprästernas tionde. I samband med indragningarna började kung- en också utnyttja kyrkans uppbördsorgani— sation genom att förplikta kyrkvärdarna att insamla kronans tionde i kyrkhärbärget.

Efter reformationen bestämdes försam- lingsmedlemmarnas bidragsskyldighet gent- emot prästen närmare genom riksdagsbeslut och kungl. förordningar eller resolutioner,

såsom var naturligt med den gemenskap i riksorgan som uppkom sedan påvestolen för- lorat sin makt. Avgifterna kom på så sätt att i viss mån bli betraktade som statliga pålagor. Alltjämt utgick dessa avgifter hu- vudsakligen i form av olika tionden, såsom kvicktionde, smörtionde och fisktionde. Också dagsverken och direkt i pengar an- givna skatter av hantverkare och andra fastställdes som bidrag till prästens avlö- ning.

Även för den svenska kyrkans inre or- ganisation och därmed sammanhängande maktavvägning gentemot staten medförde reformationen ett väsentligt förändrat läge. Provinsialkonsilier, ärkebiskop, biskopar, domkapitel och sockenpräster fanns visser- ligen kvar, men deras inflytande blev ett annat. Provinsialkonsilier spelade väl i och för sig en viktig roll såsom ett forum för kyrkans egna ledare. Men biskoparnas ytt— re makt hade minskats redan med reduk- tionen. Också på annat sätt än ekonomiskt begränsades deras inflytande. Så t. ex. upphävdes deras domsrätt i väsentliga de- lar, och rätten att viga och tillsätta socken- präster ställdes under konungens överinseen- de. Genom ändrat förfarande vid tillsätt- ning av biskop kom likaså den statliga mak- ten att öka, i det att konungen så små- ningom erhöll ett avgörande inflytande.

Också på lokalplanet förmärktes det öka- de statliga inflytandet. Rätten att samman- slå socknar övergick från biskopen till ko- nungen, och denne ingrep också i sock- narnas gamla självstyre. Det nära organi- satoriska sambandet mellan stat och kyrka manifesterades bl. a. i att kyrkvärdarna som nyss nämnts blev utom kyrkans också kronans förtroendemän med uppgift att in- samla kronans tionde i kyrkhärbärget.

Begravningsväsendet förblev också efter reformationen en kyrklig uppgift. Reforma- tionens allmänna ovilja mot ceremonier med— förde tillfälligt — genom 1571 års kyrko- ordning förbud mot invigning av be- gravningsplats.

Också skolväsendet ankom alltjämt på

kyrkan. Nya kyrkliga skolformer tillkom latinskolor, provinsialskolor, katedral- skolor, trivialskolor och gymnasier. Allt- jämt var det dock blott ett fåtal som fick ordnad skolundervisning. De flesta fick ej annan undervisning än direkt genom präs- ten, dels genom predikan och dels på an- nat sätt för rätten att mottaga nattvarden. Så småningom utvidgades undervisningen i kristendom och särskilda katekesförhör bör- jade hållas.

Med stigande samhällsutveckling ökade behovet för kyrka och stat av uppgifter om och registrering av befolkningen. Kyrkobok— föringens första början i vårt land torde ha varit anteckningar i en dopbok av de döpta barnen. Möjligen har även tidigt förts för- teckningar över vigslar och begravningar. Först genom 1686 års kyrkolag blev det emellertid allmänt anbefallt, att prästerna skulle föra regelbundna anteckningar om sina församlingsbor.

Statens befolkningsregistrering var till en början sporadisk och avsåg utskrivning av krigsfolk. Sådan utskrivning förekom re- dan under medeltiden och utgör upprinnel- sen till mantalsskrivningen. Denna kom se- nare att tjäna även beskattningen. Sedan boskapsskatten år 1620 och mantalspenning- arna år 1634 påbjudits, har årliga mantals- skrivningar förrättats för dessa utskylders utgörande.

Mantalsskrivningen synes redan av ålder ha varit sammanhängande med och beroen- de av kyrkoskrivningen. Vid utskrivning av krigsfolk förelades sålunda prästerna att upprätta mantalslängder för män över 15 och under 60 år. Även besväret med man- talsskrivningen för skatternas utgörande åla- des prästerskapet, som ansågs ha bäst kun- skap om folkets förhållanden. 1652 över- flyttades emellertid den årliga skattskriv- ningen på särskilda mantalskommissarier. Kyrkoherdarna skulle dock alltjämt bestyr- ka längderna.

Prästerna var emellertid obenägna att tjänstgöra vid mantalsskrivningen, och ge- nom de år 1723 utfärdade privilegierna för prästerskapet vann de befrielse därifrån, ef- tersom de »sig besvärat, att de därigenom

icke allenast bliva mycket förhindrade uti sina ämbetens förrättande utan ock ofta råka uti ovänskap och vedervilja med sina åhörare och eljest dessförutan måste under tiden därvid lida hårda och vrångvisa tilltal». Kvar stod efter 1723 endast skyl- dighet att vid påfordran tillhandahålla kyr- koboken eller utdrag därav.

Avsikten med prästerskapets medverkan hade varit att vinna kontroll över att ingen undandrog sig mantalsskrivningen, Med stadgandena i prästerskapets privilegier gick åtskilligt av effektiviteten i kontrollen för- lorad. Skilda försök gjordes under bortåt ett århundrade att återvinna en effektiv kon- troll. År 1812 uppgav prästerna sitt mot- stånd och ålades därvid att förete och un- derskriva fullständig husförhörslängd.

Kyrkobokföringen är alltjämt grundval för den civila folkbokföringen såväl i dess funktion att utgöra grund för utskrivning till värnplikt och för beskattning som också för dess övriga statliga funktioner.

Vad gäller mera inomkyrkliga frågor må nämnas, att ärkebiskopens förmansställning gentemot biskoparna upphörde samt att maktavvägningen mellan biskop och försam- ling ändrades till förmån för församlingen, som fick rätt att själv kalla sin präst, dock med viss kvardröjande rätt för biskopen att utse annan präst än den församlingen valt. Nämnas må vidare, att de gamla domka- pitlen under Gustav Vasas regering succes- sivt upphörde. Under l600-talet växte se- dan en ny form av domkapitel fram, med lärarna vid stiftsstadens gymnasium som ledamöter.

Den lutherska enhetskyrkans tid

Med reformationen följde i Central- och Västeuropa efter den medeltida kyrkliga en- heten en splittring i romersk-katolsk, refor- mert och luthersk bekännelse. Religiös splittring inom ett rike kom härvid att be- traktas som något olyckligt såväl religiöst som också politiskt. Enhet i lära och cere- monier på den antagna bekännelsens grund — unitas religionis — ansågs enligt dåti— dens statsrätt tillhöra de fundament, på vil-

ka statens existens vilade. Att i vårt land trygga den lutherska enhetskyrkan mot ka- tolska återvinningsförsök framstod tidigt som en gemensam angelägenhet för stat och kyrka, för såväl präster som riksdag och överhet. Detta tog sig flerfaldiga uttryck, bl.a. i lagstiftningen, såväl i de former, under vilka sådana lagar antogs, som i de- ras innehåll.

Vid riksdagen 1544 proklamerades Sve- rige första gången officiellt som ett evange- liskt-lutherskt rike; den som stod emot den antagna läran skulle enligt riksdagens be- slut »bannlysas och hållas för en kättare och en hedning». Uppsala möte 1593 fast- ställde kyrkans bekännelseskrifter, och be- slutet undertecknades av kungen och mötes- deltagarna, »Sveriges rikes råd, biskopar, riddersmän och adel, prästerskap och köp- stadsmän». Efter 1595 sammankallades inga särskilda kyrkomöten mera, men detta upp- fattades ej som uttryck för statlig makt över kyrkan; riksdagen representerade hela enheten av kyrka och stat och kunde be- sluta i rikets andliga angelägenheter lika väl som i dess världsliga. Enligt beslut år 1604 förutsatte arvsrätt till Sveriges tron an- slutning till den augsburgska bekännelsen; inte heller skulle någon som var av annan religion kunna få något annat statligt äm— bete, och den som avföll från »vår krist- liga religion» förverkade sin egendom och skulle förvisas ur riket. I vår första re- geringsform, av år 1634, infördes tesen om religionens enhet som grund också för sta- tens. Kyrkans ställning som kyrkoprovins i den övemationella katolska kyrkan hade ut- tryckligen efterträtts av en nu också grund- lagsfäst luthersk enhetskyrka; tesen härom återkom i alla regeringsformer intill 1809.

Enheten inom riket i religiöst avseende på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund ansågs så under tiden från Uppsala möte till i varje fall mitten av 1700-talet vara av största betydelse för statens bestånd. Statsmakterna strävade följaktligen efter att trygga den lutherska enhetskyrkans existens. Ett väsentligt mål var därvid att förhindra, att — förutom katolicismen kalvinistis- ka och andra evangeliska religiösa ström—

ningar som avvek från den officiella kyrko— läran vann anhängare i riket. Vid 1700-ta- lets början hade karoliner som vänt åter från fångenskap i Ryssland och Sibirien med- fört starka intryck av pietism. Också på an- nat sätt hade pietistiska och herrnhutiska fromhetsriktningar nått vårt land. Uppfatt- ningen om kyrka och samhälle som en en- het kom i praktiken att rikta sig inte minst mot sådana inslag av evangelisk väckelse.

Vakthållningen kring enhetskyrkan tog sig uttryck ej blott i grundlag utan också i annan lagstiftning. Redan i 1686 års kyr- kolag hade sålunda stadgats att alla skulle bekänna sig till den rena evangeliska läran och enligt 1734 års allmänna Sveriges rikes lag medförde avfall från »vår rätta evan- geliska lära» uteslutning ej blott ur kyr- kans utan därmed också ur statens gemen- skap och bestraffades med landsflykt och arvlöshet. Ett annat uttryck för denna en— hetssträvan var konventikelplakatet av år 1726, som främst var riktat mot pietistiska strömningar och som förbjöd enskilda sam- mankomster för andaktsövning, husandak- ter dock undantagna. Med religionsstadgan 1735 nåddes kulmen ingrepp kunde ske inte bara mot den som aktivt utspridde vil- lomeningar utan också mot den som miss- tänktes hysa sådana. Religionsfrihet i vår tids mening förekom inte.

Emellertid medförde enhetssynen svårig- heter särskilt när det gällde att införskaffa utländsk arbetskraft, vilket för rikets bästa var önskvärt inom vissa yrkesområden. Re- dan Karl IX och Gustav II Adolf hade varit angelägna att till bergshanteringens fromma förmå vallonska smeder att flytta in i landet, och utvecklingen medförde lik- artade behov på andra områden. Jonas Al— strömer införskaffade i början på 1700-talet reformerta hantverkare till sina manufaktu- rier, och för att möjliggöra detta -— och alltså närmast av ekonomiska skäl till- erkändes dessa dissenters år 1724 en viss, begränsad religionsfrihet. År 1741 vidgades denna genom en förordning om rätt till fri religionsutövning för alla invandrade refor- merta och anglikanska trosbekännare. Un- der Gustav lII gavs genom 1781 års s.k.

toleransedikt alla invandrade utlänningar med annan kristen tro rätt att bilda för— samlingar med egna kyrkor och präster. I 1782 års judereglemente gavs liknande, men något mer begränsade rättigheter för mosaiska trosbekännare. Vid slutet av 1700- talet hade således i praktiken enhetstanken på visst sätt genombrutits. Alltjämt uppe- hölls dock kravet att svensk medborgare skulle tillhöra den lutherska enhetskyrkan. Det personella underlaget var alltså allt- jämt detsamma för stat och kyrka; med- borgare var liktydigt med kyrkomedlem.

Trots den principiella enhetstanken kom det i praktiken att stå strid om konungens makt över kyrkan, om gränsdragningen in- om enheten kyrka-stat mellan andligt och världsligt regemente. 1571 års kyrkoordning, som skilt mellan de båda regementena, hade inte konkret reglerat hur kyrkostyrelsen skulle vara ordnad. Under åren 1623—1649 fördes en häftig strid om införande av ett consistorium generale som kyrkligt central- organ och om biskoparnas ställning till det- ta organ. Olika försök hade tidigare gjorts att skapa ett centralt kyrkligt organ som kunde utöva kyrkans högsta styrelse i kunga- maktens tjänst, innan Gustav II Adolf år 1623 framlade det förslag till consistorium generale som utlöste striden. Biskoparna an- såg att förslaget gick emot principen om åtskillnad mellan andligt och världsligt re- gemente och vände sig mot det såsom ett uttryck för höjden av kungligt maktan- språk. Förslaget föll, och till enväldets in- förande på 1680-talet kom i stället riks- dagens prästestånd att i viss mån fungera som en central myndighet för kyrkliga ären- den. Som rikskonsistorium framträdde stån- det — utan officiellt erkännande från stats- makten —- som överinstans över domkapitlen i äktenskapsmål och som ett kyrkligt forum för en rad frågor, såsom angående guds— tjänstordning, kyrkobruk, undervisning och äktenskapslagstiftning. Så kom kyrkan att i praktiken under lång tid framåt få ett eget i lag ej närmare reglerat högsta organ för kyrkliga frågor. Prästeståndet blev på visst sätt en föregångare till kyrkomötet. Dess

ingripande kom att även under enhetskyr- kans tid markera en viss kyrklig självstän- dighet gentemot statsmakten. Under enväl- det upphörde visserligen, eftersom riksda- gen ej sammankallades, också prästeståndets verksamhet, men vid frihetstidens början blev ståndet ånyo i viss mån ett centralt organ för kyrkoväsendet i landet. Så sökte kyrkan, samtidigt som den i betydande mån var beroende av ändringar i statsmaktens utövande, att åt sig själv och sina egna or- gan förbehålla ett visst inflytande i de många frågor, som då alltjämt betraktades som kyrkliga.

Forskning och skolundervisning fick både statligt och kyrkligt stöd.

Gustav II Adolf återupprättade Uppsala universitet genom att till universitetet an- slå 300 av sina arvegods. Även för gymna- sier och andra sådana skolor visade han stort intresse, och ett betydande antal ka— tedralskolor tillkom.

Kort efter Skånes, Hallands och Blekinges införlivande med Sverige inrättades 1668 ett universitet i Lund.

Under början av 1600-talet förbättrades undervisningen även utanför skolorna. En del biskopar genomdrev att till klockare i församling skulle förordnas skolbildade personer, för att ungdomens katekesunder- visning skulle bli bättre. 1686 års kyrkolag gav utförliga anvisningar om katekesunder— visningen. Klockarna skulle nu bl. a. »un- dervisa barnen att läsa i bok». Viss skol- plikt infördes 1723, i det att Kungl. Maj:t efter hemställan av prästeståndet föreskrev, att om föräldrarna inte själva kunde under- visa sina barn, »så skola de vara förbund- na att hålla dem hos skolmästaren eller klockaren i socknen eller eljest var lägen- het därtill finnes». I den kyrkliga folkun- dervisningen kom i synnerhet på landsbyg- den de s.k. husförhören att spela en be- tydande roll.

1686 års kyrkolag, som tillkom under envåldstiden, gav uttryck för relationen kyrka—stat i orden om »Guds kyrka och församling, vilkens uppsikt, vård och för-

svar av Gud oss (konungen) anförtrodd är». Kyrkolagen, som alltjämt gäller i åt- skilliga avseenden, medförde en ökad stats- kyrklig inriktning av kyrkans författning med kunglig uppsikt över kyrka och präs- ter. Kungen fick ökade befogenheter vid tillsättningen av kyrkliga ämbeten, och hov- rätten blev överinstans över domkapitlet. Att kungens makt över kyrkan ökade be- rodde emellertid mindre av någon viss kyr- kopolitisk teori utan var mera ett uttryck för envåldstidens allmänna tendenser.

Gustav Vasas indragning av jord och tionden hade försvagat kyrkans ekonomi. För att upprätthålla den församlingspräster- liga organisationen kom statsmakterna un- der 1600-talet att alltmer träda ekonomiskt emellan, bl. a. genom anslag av kronans fasta egendom. Så var fallet särskilt under Karl XI:s regering, då kronan anslog ett inte obetydligt antal hemman till kommi- nisterboställen. Dessa hemman var dock of— tast små och inte sällan i dåligt skick. An- slagen kronojord uppfattades såsom förlä- ning, som ej medförde äganderätt för kyr- kan. Den förlänade jorden kom således att få en annan rättslig ställning än den jord som tillkom kyrkan genom köp, gåvor och testamenten.

När enväldet föll med Karl XII:s död 1718 trädde riksdagen i den enväldige kung- ens ställe icke blott som statens utan också som kyrkans högsta myndighet. Riksdagen stiftade lag, också om religionen, och grans- kade verksamheten bl.a. i kanslikollegium, som handlade kyrko- och skolfrågor, och i domkapitlen. Inom riksdagen hade varje stånd en röst, och beslut fattades av majo- riteten, vid upprepade tillfällen även i kyrk- liga angelägenheter mot prästeståndets me- ning. Prästeståndet kom emellertid under frihetstiden att i viss mån åter bli ett cen- tralt kyrkligt organ. Utan stöd i grundlagar- na utsände ståndet cirkulär till domkapitlen och gav däri råd och anvisningar och en normerande tolkning av kyrkliga förord- ningar.

Statskuppen 1772 med återigen ökad makt för konungen påverkade också relatio- nen kyrka—stat. En rad författningar även

i'kyrkliga angelägenheter utgavs administra- tivt utan att riksdagens och därmed prästeståndets mening inhämtades.

En särskild form av kyrklig lagstiftning var under 1600- och 1700-talen de för prästerskapet utfärdade privilegierna, de första givna av drottning Kristina år 1650. Prästernas ekonomiska förhållanden, den rena läran samt prästernas tillsättande rn. m. reglerades i privilegierna. Dessa för- nyades flera gånger och gäller delvis allt— jämt. Under 1600-talet var privilegierna en del av konungens självständiga lagstiftning men under frihetstiden krävdes samtliga stånds samtycke.

Enhetskyrkans upplösning

1809 års regeringsform innehåller ej den paragraf om religionens enhet som funnits sedan 1634. I dess ställe trädde det be- römda stadgandet i 516, att konungen bör ningens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förar- gelse åstadkommer».

Bakgrunden till grundlagsändringen inne- fattar såväl principiella som praktiska över- väganden.

Upplysningstidens tankar hade medfört en ändrad inställning till kristen bekännelse och kult. Den framväxande naturrättsliga statsuppfattningen hade förmedlat en syn på staten som en profan inrättning och på kyrkan som en förening inom densamma. Enhetssynen var sålunda principiellt genom- bruten när 1809 års regeringsform kom till. Också i praktiken hade såsom ovan redo- visats enhetssynen brutits, nämligen såvitt gällde invandrade utlänningar.

Sin principiella bakgrund hade 5 16 så— lunda i en begynnande naturrättslig uppfatt- ning av stat och kyrka och av förhållandet mellan dem. Statens existens ansågs vila på ett samhällsfördrag, en överenskommelse mellan medborgarna att bilda ett samhälle. Från samhällsfördraget härleddes överhetens myndighet över undersåtarna. Utan religi—

onens stöd och hjälp ansågs samhällsfördra- get ej kunna upprätthållas, och det låg där- för i samhällets intresse att skydda och främja religionen. Detta kunde ske bl.a. genom att en bekännelse upphöjdes till stats- religion, och så blev fallet i 1809 års rege- ringsform med Svenska kyrkans bekännelse. Samhället ansågs dock ej härmed ha rätt att söka tvinga någon till tro eller religions- utövning enligt en bestämd bekännelse; & 16 gav skydd mot sådant tvång. I den mån olika bekännelser företrädde en från samhällets synpunkt nyttig religiositet låg det i samhällets intresse att skydda dem alla. De tjänade alla samhällsfördraget och kunde därmed också påräkna skydd av sam- hället. Också i ett livsåskådningsmässigt differentierat samhälle kunde således sam- hället ge religionen stöd. Enligt naturrätts— lig uppfattning hade varje kyrkosamfund, i likhet med staten, uppkommit genom att människor förenat sig kring en gemensam trosbekännelse och utövandet av sin reli— gion. Mot samtliga dessa samfund hade staten att visa tolerans och de hade alla rätt till statens skydd.

Om spörsmålet i vilken utsträckning de nya tankegångarna om religionsfrihet av- speglades i s 16 har på en viktig punkt rått delade meningar. Skulle inte blott ut- länningar utan även svenska medborgare äga rätt att själva individuellt välja religion, även annan än Svenska kyrkans, och ut- träda ur kyrkan? Eller tillförsäkrade pa- ragrafen landets egna medborgare blott rätt att fritt få utöva sin lutherska religion utan att kunna av kyrkan tvingas exempelvis till kyrkogång och nattvardsfirande? Vilken än den rätta tolkningen av grundlagstiftarnas mening må vara medförde det nya grund— lagsstadgandet, fastän uppfattningen hos de styrande i samhället 1809 och tiden därefter var färgad av politiskt liberala strömningar, inte under 1800-talets förra hälft sådana ändringar i den allmänna lagstiftningen, att svensk medborgare gavs rätt att utträda ur kyrkan.

Förslag framlades visserligen vid olika tillfällen om vidgad religionsfrihet, men de

föranledde ej lagstiftning. Ett kommitté— förslag 1828 om ny kyrkolag med rätt att utträda ur kyrkan och med rätt för dissen— ters att bilda egna kyrkosamfund genomför— des sålunda ej. I stället riktades under 1840— och större delen av 1850-talen i rättstill- lämpningen åtgärder och i viss mån även i lagstiftningen föreskrifter mot företrädare för de nya, fria religiösa rörelser som fram- trädde under 1800-talets väckelser och som medförde nya gemenskapsbildningar och »fria» församlingar samt under seklets andra hälft fria trossamfund. Konven— tikelplakatet av år 1726 åberopades sålunda åter mot sammankomster av väckelsekarak- tär. Processer fördes mot svenska med— borgare som avföll från »den rätta läran», och domar på landsförvisning avkunnades för avfall till katolicismen och även till baptismen.

Men samtidigt som väckelserörelserna ännu vid mitten av 1800-talet blev föremål för förföljelse gav de näring åt religions- frihetsdebatten. 1858 upphävdes konven- tikelplakatet. Debatten kom under lång tid därefter främst att gälla rätten till utträde ur Svenska kyrkan. Ett till 1856—1858 års riksdag framlagt förslag till dissenterlag föll i riksdagen, under motivering bl. a. att det ej innehöll föreskrifter som förebyggde förhas- tade avfall. 1860 utfärdades emellertid en förordning angående främmande trosbekän- nare och deras religionsövning. Svensk med- borgare tilläts nu för första gången att ut- träda ur kyrkan, dock under förutsättning att han inträdde i annat kristet samfund. De tidigare efterlysta förebyggande före- skrifterna gavs nu. De innebar, att prästen skulle undervisa och förmana den avfallne, att denne om han ej lät sig bättras därav skulle varnas av domkapitlet, och att han, om han alltjämt önskade övergå till främ— mande religionssamfund, skulle personligen anmäla detta hos kyrkoherden samt att han inte ansågs skild från kyrkan förrän han upptagits i annat i riket erkänt religions- samfund, I samband med att rätt gavs att utträda ur kyrkan upphävdes straffet för avfall från kyrkans bekännelse.

Nämnda förordning av år 1860 ersattes

1873 av en ny förordning om främmande trosbekännare och deras religions'övning. Förfarin'gssättet vid utträde förenklades nå- got men innefattade alltjämt tillf'förekom- mande av förhastat utträde 'en dubbel an- mälan med två månaders mellanrum och därjämte skyldighet att uppge till vilket er— känt trossamfund övergång skulle ske. Kon- troll skedde dock ej av att inträde söktes i det uppgivna samfundet, och bestämmel- sen kringgicks emellanåt.

Frågan om det fria utträdet diskuterades sedermera åtskilliga gånger i riksdag och kyrkomöte, och i den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte gavs från kyrklig sida en motivering för att envar skulle kunna få utträda ur kyrkan.

Med 1951 års religionsfrihetslag genom- fördes slutligen rätt för svensk medborgare att fritt och omedelbart utträda ur Svenska kyrkan, utan att anmäla övergång till annat samfund.

Rätten till utträde har emellertid begag— nats endast i ringa omfattning. Enligt sam- manställning av statistiska centralbyrån med ledning av uppgifter i vallängden för 1966 års kommunala val tillhörde 98,25 pro- cent av vuxna svenska medborgare (födda 1946 och tidigare) kyrkan. Medlemmar av de fria trossamfunden kvarstår i allmänhet i Svenska kyrkan och har alltså dubbelt kyrkomedlemskap.

Den intensiva debatt som bl.a. i riks- dagen föregick reformerna om utträdesrät- ten var till största delen inspirerad från frikyrkohåll. Även frågan om statskyrko- systemet hade en naturlig grogrund hos frikyrkornas företrädare men kom att un- der lång tid stå i bakgrunden för spörsmål om konkreta friheter. Emellanåt upptogs den visserligen till debatt i samband med yrkandena om rätt till fritt utträde. Men självständigt väcktes frågan i riksdagen bortsett från en motion 1850 om avskaf- fande av statskyrkosystemet med debatt en- dast i borgarståndet och avslag även där — först i en motion vid 1909 års riksdag. Även den föll. Året innan hade Svenska Missionsförbundets ledare P.P. Waldenström

första gången motionerat i kyrkomötet om statskyrkosystemets avskaffande. Han moti- verade förslaget bl.a. med att statskon- trollen hindrade kyrkan att hävda sin egen bekännelse och att öva kyrkotukt och med att det förelåg fara för att kyrkan genom sin anknytning till staten kunde förvärlds- ligas. Från en tes som förts fram inom so- cialdemokratien om religionen som privat- sak, som staten ej kunde befatta sig med, tog Waldenström däremot avstånd.

Under 1910—talet kom frågan om kyrkans ställning i samhället och om statskyrko- systemet allt oftare upp i den allmänna de- batten. Biskopen G. Billing yttrade sig bl.a. i riksdag och kyrkomöte, under- stödd av den tongivande kyrkliga opinionen, till förmån för en moderat statskyrkoform. Andra präster uttalade sig i andra riktningar, i några fall för upphävande av det organisa- toriska sambandet mellan staten och kyrkan.

Utom hos frikyrkliga grupper vann tan- ken om statskyrkosystemets aVSkaffande ti- digt stöd inom den framväxande socialde- mokratien. Tesen om religionen som en pri- vatsak upptogs tidigt i partiprogrammet och 1920 infördes i partiprogrammet punkten: »Statskyrkan avskaffas. Av kyrkan dispo- nerade egendomar stanna i samhällets ägo». Omkring 1930 aktualiserades frågan åter i riksdagen genom några kommunistmotio- ner, men inom socialdemokratien kunde i vida kretsar iakttagas en ändrad inställning till statskyrkosystemet. Exempelvis anslöt sig nu Arthur Engberg till tanken på ett bibehållande av systemet. Även andra socialdemokrater fann det värdefullt, att staten hade ett visst inflytande i kyrkliga frågor och att kyrkan till följd av sambandet med staten knappast kunde bli en med sta- ten konkurrerande maktfaktor. Meningarna inom partiet var emellertid delade och för- slag vid partikongresserna 1928, 1936 och 1944, att programpunkten om statskyrkans avskaffande skulle strykas, vann inte bifall. Den ändringen vidtogs emellertid 1944, att formuleringen »Statskyrkan avskaffas» ut- byttes mot »Statskyrkosystemet avskaf— fas».

I riksdagen väcktes under 1950-talets bör-

jan flera gånger motioner om statskyrko- systemets avskaffande utan att föranleda åtgärd. 1956 medförde så motionsyrkanden beslut om en förutsättningslös utredning om den framtida gestaltningen av förhållandet kyrka—stat. 1960 ersattes i det socialdemo- kratiska partiprogrammet punkten om stats— kyrkosystemets avskaffande och om kyrkans egendom med punkten: »Förhållandet mel— lan stat och kyrka regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens principer. All religionsutövning på frivillighetens grund».

Under senare delen av 1950-talet och under 1960-talet har som nya inslag i de- batten förekommit uttalanden från kyrk- ligt håll med större sympati för en upp— lösning av de organisatoriska banden kyrka—stat, särskilt från gruppen Kyrklig samling. Som motiv har angivits, att kyr- kan vid en sådan ändrad ordning skulle vinna större frihet och få rätt att själv ordna sina inre angelägenheter.

De politiska ungdomsförbunden, vilka of- ta hävdat andra meningar än dem som fram- kommit i partiprogrammen, har ofta fram- ställt yrkanden om skilsmässa kyrka—stat.

Närmare redogörelser för de ståndpunk- ter som intagits av riksdag och kyrkomöte samt kommit till uttryck i politiska partiers program eller framförts inom kyrkan har lämnats i utredningens delbetänkanden III Religionsfrihet (SOU 1964:13) och IV i avdelningen Kyrkobegrepp (SOU 1964: 16). I detta slutbetänkande lämnar utredningen i kap. 5 om religionsfriheten bl. a. en kortfattad redogörelse för vissa programmå- tiska uttalanden under senare år.

Vid den nya konstitutionens antagande 1809 fick statens konfessionella ställning sitt uttryck i vissa behörighetsbestämmelser, nämligen att konung, statsråd och ämbets- män skulle tillhöra den rena evangeliska läran. Konungen förblev efter 1809 kyr- kans högsta myndighet och behöll utnäm- ningsrätten till de högsta kyrkliga ämbetena.

De kyrkliga ärendena handlades enligt den nya regeringsformen på samma sätt som andra ärenden. Någon kyrklig centralsty-

relse inrättades ej, utan den kyrkliga för- valtningen förblev decentraliserad med re- lativt stor självständighet för biskop och domkapitel. Kungl. Maj:t hade dock efter hemställan av 1853-54 års riksdag, beslutad mot prästeståndets avslag, att ta ställning till frågan om inrättandet av en central- styrelse men avslog riksdagens hemställan. Motiveringen är av intresse för bedömandet av kyrka-statrelationen både mot bakgrund av l600-talets strid om consistorium generale och i belysning av de naturrättsliga upp- fattningarna om kyrkosamfundets uppkomst och ställning. Kungl. Maj:t framhöll, att en centralisering av kyrkoärendena till en centralstyrelse skulle förändra kyrkan »till vad den icke bör vara, till allt närmare likhet med en blott statsinstitution». Så- som domkapitlen vid remiss av riksdagens hemställan framhållit byggde den nära re- lationen mellan staten och kyrkan på att kyrkan för sin inre förvaltning ägde egna oberoende organ och först i sin högsta punkt till sin styrelse sammanföll med sta- tens.

Riksdagen hade enligt 1809 års rege- ringsform i skilda hänseenden att hand- lägga kyrkliga ärenden, såsom att delta i stiftande av kyrkolag; prästeståndet hade härvid ingen särställning. Emellertid fort- satte prästeståndet även efter 1809 att till- sätta enskilda utskott för att behandla ståndets egna angelägenheter och utövade på sådant sätt till ståndsriksdagens avskaf- fande 1866 ett icke obetydligt inflytande på behandlingen av de kyrkliga ärendena.

Inte blott för religionsfriheten för dissen- ters utan också för synen på Svenska kyrkan och dess relation till staten fick de nya andliga genombrott, som efter 1700-talets pietistiska och herrnhutiska strömningar kom med 1800-talets väckelserörelser, stor be- tydelse. Med accepterande av ovan be- rörda tankegångar om trossamfunden som bildningar på grundval av, utom en gu- domlig kallelse, också att människor förenat sig kring en gemensam trosbekännelse och utövandet av sin religion ledde dessa väc- kelserörelser under 1800-talets andra hälft

till ett flertal samfundsbildningar. Samtidigt växte en politisk liberalism fram, och de fria trossamfundens medlemmar kom att i stor utsträckning ansluta sig till en liberal samhällssyn. Även denna kom att få be- tydelse för uppfattningen om relationen kyr— ka—stat.

Med framväxten av de fria trossamfunden och rätten till fritt utträde ur Svenska kyr- kan kom man alltmer att se också Svenska kyrkan som ett trossamfund och inte som en statsinstitution. Genom 1951 års reli— gionsfrihetslagstiftning har ett sådant be- traktelsesätt också formellt vunnit statsmak— ternas gillande. Därmed är icke sagt att Svenska kyrkan själv och ej heller staten ser den som i allt likställd med de fria samfunden. I vart fall företrädarna för kyrkan hävdar att kyrkan till sitt innersta väsen inte såsom de fria samfunden och deras församlingar är en sammanslutning, bildad av människor, fastän den i sin yttre gestaltning måste organisatoriskt och i andra avseenden juridiskt framträda med den för en juridisk person kännetecknande uppbygg- naden.

Under enhetskyrkans tid var som ovan nämnts stat och kyrka också i personellt hänseende ett och detsamma, eftersom varje medborgare i staten också måste vara med- lem av kyrkan. Med rätten till utträde ur kyrkan har tanken om stat och kyrka som en enhet på det sätt undandragits sin grund, att de båda storheterna ej längre har gemen- samt personellt underlag; varje medborgare är inte längre medlem av Svenska kyrkan. Redan därmed har också frågan om organ- gemenskap mellan stat och kyrka kommit i ett delvis förändrat läge. Härtill kommer, att stat och kyrka under utvecklingens gång alltmer fått var och en sina särskilda upp- gifter. För att handlägga den sekulariserade statens uppgifter utses personer med de sär- skilda kvalifikationer som erfordras därför. Vissa fostrande uppgifter framstår väl som gemensamma, men i vart fall för hand- läggning av rena trosfrågor har de statliga organen — såsom riksdagen, vald av med- borgarna i gemen — kommit att inte längre

så naturligt som tidigare framstå såsom de organ som bör äga beslutanderätten.

Förslag framkom under lSOO-talets första hälft om att inrätta ett särskilt kyrkomöte som skulle övertaga »inre»— kyrkliga frågor, främst på det liturgiska området med be— 'slutanderätt i fråga om antagande av kyrk- liga böcker, d. v. s. bibelöversättning, psalm- bok, evangeliebok, kyrkohandbok och kate- kes. 1856—58 års riksdag beslöt för sin del att ett kyrkomöte med rådgivande befogen- het skulle inrättas. Emellertid vägrade Kungl. Maj:t av formella skäl att stadfästa beslutet.

En lösning av kyrkomötesfrågan kom emellertid snart därefter till stånd i sam- band med representationsreformen, och ett kyrkomöte inrättades. Genom samman'kopp— lingen med representationsreformen kom utgångspunkten formellt att bli en annan. Kyrkomötets deltagande i kyrkolagstiftning— en kom nu att bli huvudfrågan skulle kyrkolag stiftas, utom av Kungl. Maj:t, av riksdagen eller av kyrkomötet? Kunde en riksdag, där kyrkan ej. längre var re- presenterad, såsom den förut varit med prästeståndet, över huvud framträda som representativ för kyrkan? Striden vid riks- dagarna 1862—63 och 1865—66 kom så- lunda i hög grad att gälla relationen kyrka—stat.

I proposition till riksdagen föreslogs, att riksdagen skulle äga att gemensamt med konungen stifta kyrkolag, dock att därvid erfordrades samtycke också av kyrkomötet. I en gemensam reservation till konstitutions- utskottets betänkande i ämnet av utskottets samtliga prästerliga ledamöter framfördes som motförslag, att kyrkomötet i stället för riksdagen — skulle äga att gemensamt med konungen stifta kyrkolag, dock att därvid erfordrades samtycke också av riks- dagen. Striden mildrades av justitiestats- ministern Louis de Geer, som framhöll att kyrkomötet dock även med propositio- nens förslag hade möjlighet att positivt göra sin röst hörd och att intet hindrade att redan från början till kyrkomötets avgörande överlämnades alla kyrkliga frågor, som inte var av kyrkolagsnatur. Prästeståndet gav

vika och en kyrkomötesförordning utfär- dades 1863. Genom grundlagsändring vid representationsreformen 1866 gavs så kyr- komötet den befogenhet att delta i kyrko- lagstiftningen som det alltsedan haft. Kyr- komötet övertog också prästeståndets veto- rätt i fråga om ändring och upphävande av prästerskapets privilegier.

Efter 1866 har ändringar rörande kyrko- mötet ej skett i frågor av vikt för rela- tionen kyrka—stat; antalet ledamöter har emellertid ökats och lekmannainflytandet förstärkts, och därjämte har mötet fått rätt att utse en utredningsnämnd för berednings- arbete till nästföljande kyrkomöte.

Sedan kyrkomötet alltifrån sin tillkomst haft medbestämmanderätt med konungen och riksdagen vid stiftande av kyrkolag, har fråga numera också väckts om in— förande av befogenhet för kyrkomötet att ensamt eller tillsammans med Kungl. Maj:t besluta i kyrkliga frågor av inre natur (här- om liksom i övrigt angående kyrkomötet se närmare utredningens betänkande VI, SOU 1965:70 ).

Den ändring som fick mest genomgri- pande betydelse för kyrkans förhållande till det allmänna, borgerliga samhället under lSOO-talet torde vara uppdelningen 1862 av socknen i en borgerlig kommun och en kyrklig församling. Ett stort antal arbets- uppgifter av profan natur lades på de ny- tillskapade borgerliga kommunerna. Åtskil- liga uppgifter av blandat borgerligt och kyrkligt innehåll kom härvid dock att kvar- ligga hos församlingen, såsom folkbokfö- ring, begravningsväsende och vigsel.

Redan under medeltiden hade bönderna kommit samman till en sockenstämma, och denna hade under 1600-talet och l700-talet alltmer utvecklats till ett organ för socknens samtliga angelägenheter av såväl andlig som världslig natur. Sockenstämmans verksam- het blev sedermera genom 1817 års för- ordning om sockenstämmor och kyrkoråd närmare reglerad. Från denna tidpunkt bru- kar man räkna i vart fall församlingen på landet som en fullt utbildad juridisk person.

Till sockenstämmans uppgifter, som 1817

angavs genom en uppräkning, hörde bl. a. frågor rörande folkundervisningen, byggnad och underhåll av kyrka, prästgård, skolhus, skolmästares boning, sockenstuga och fat- tigstuga, hushållning med och vård av kyr— koegendomen, avgiftens bestämmande till kyrka, skola, fattig- och hälsovård samt överenskommelser om brandstodsföreningar, väghållning, snöplogning och brobyggnad.

Det dröjde emellertid inte länge efter 1817 innan kritik framkom mot att socken- stämman, som från början varit en rent kyrklig inrättning, gjorts till organ för ett ständigt ökat antal uppgifter av borgerlig natur. Sockenstämman hade därmed blivit en omfattande kommunalstyrelse. Många präster — kyrkoherden var självskriven ord- förande i sockenstämman kände sig ock- så i hög grad betungade av sina många borgerliga bestyr och menade att de däri- genom drogs bort från sin egentliga, re- ligiösa uppgift. Förslag att dela socken— stämman i två stämmor, en för kyrkliga och en för borgerliga angelägenheter, fram- kom och genomfördes genom 1862 års kommunallagstiftning.

Kommunallagstiftningskommittén, som framlagt förslaget om delning i en borgerlig och en kyrklig kommun, framhöll skillna- den mellan borgerlig kommun och kyrko— församling. Kommunen sades sålunda till sin tillvaro vara beroende av staten, medan för- samlingen ej ens behövde vara av territoriell natur. Kommunalstämman ägde »sin grund och sitt berättigande uti själva statsförvalt— ningens behov». Kyrkostämmans tillvaro grundades däremot på den protestantiska kyrkans fordringar på lekmännens deltagan- de i vården om kyrkans angelägenheter. För att kunna utbildas var efter sin princip bor- de de skiljas från varandra.

Även den religiösa utvecklingen hade gjort uppdelningen naturlig. Stat och kyrka var som ovan nämnts inte längre samma enhet; genom 1860 års förordning om främ- mande trosbekännare och deras religions- övning gavs möjlighet till utträde ur kyrkan. För socknens del innebar detta, att den kunde inrymma personer, som inte till- hörde dess religiösa gemenskap.

Vid 1862 års boskillnad mellan kyrkligt och borgerligt angavs den borgerliga stäm- mans uppgifter som »gemensamma ord- nings- och hushållningsangelägenheter», me- dan den kyrkliga stämmans kompetensområ- de fastställdes genom en uppräkning av vad som ansågs vara av kyrklig natur. Till de kyrkliga uppgifterna hänfördes, utom frågor om gudstjänst och kyrka m. m., bl. a. folkundervisningen och dithörande anstalter samt ordnande och fördelning av begrav- ningsplatser.

Från kyrkostämmans överläggningar och beslut skulle vara uteslutna främmande re- ligionsbekännare och de som anmält sig till utträde ur kyrkan. Kyrkorådet blev kyrkostämmans förvaltande och verkstäl- lande "organ; folkundervisningen lades dock under ett särskilt Skolråd. I båda dessa råd var kyrkoherden självskriven ord- förande.

Under tiden efter 1862 har genom del- reformer vissa uppgifter överförts från den kyrkliga församlingen till den borgerliga kommunen. Sålunda blev kommunen ge- nom 1924 års barnavårdslag huvudman för barnavården.

Också skolväsendet är numera en upp- gift för det borgerliga samhället. Under 1800-talet förbättrades folkundervisningen alltmera och år 1842 utfärdades vår första folkskolestadga. Den innebar på visst sätt ett första steg mot att folkundervisningen skildes från kyrkan, men alltjämt hade kyrkans företrädare ett bestämmande infly- tande över skolan. Kyrkoherden blev själv— skriven ordförande i skolstyrelsen, prästerna hade uppsikt över religionsundervisningen och ägde rätt att medverka i den, biskopen och domkapitlet hade uppsikt över folk- skolorna, och domkapitlen fick ledningen av folkskollärarseminarierna. Religionsunder- visningen sades i folkskolestadgan uttryck- ligen vara folkskolans viktigaste ämne.

När borgerliga och kyrkliga uppgifter år 1862 skildes åt och lades under olika kom- muner, förblev som ovan nämnts folkun- dervisningen en kyrklig uppgift. Efter hand har emellertid skolväsendet överförts till kommunen med början i vissa städer och

fortsättning 1930 i de större kommuner som hade kommunal- eller stadsfullmäktige samt slutförande den 1 januari 1955, till vilken tid-punkt den obligatoriska skolan eljest var en den kyrkliga församlingens angelägenhet. Fr. o. m. den 1 juli 1958 övertogs domkapitlens tillsynsuppgifter över skolorna av länsskolnämnderna.

På det ekonomiska området har upp- fattningarna om vad som inom det kyrkliga området bör handläggas av statliga eller kyrkliga organ kommit att stå särskilt starkt mot varandra. Inte minst gäller detta frågor om den kyrkliga jorden och om prästernas löner och pensioner. Förvaltningen av jor- den lades 1932 genom den ecklesiastika bo- ställsordningen på kyrkliga organ i pastora- ten. Å andra sidan har lagstiftningen i eko- nomiska frågor kommit att behandlas som tillhörande konungens administrativa lag- stiftning och har därmed under senare tid ej underställts kyrkomötet för beslut.

Avgörande för om handläggningen lagts på statliga eller kyrkliga organ har dock i stor utsträckning varit praktiska synpunk- ter. Även principiella aspekter har emeller- tid spelat en roll och har i vart fall ibland åberopats för förslag om ändring i vad som nu är gällande rätt.

Sättet för prästerskapets avlöning ändra- des, med bibehållande av tiondebeskattning- en, redan genom en förordning 1862 som av- såg att åstadkomma större fasthet och rätt- visa. 1868 inrättades prästerskapets löne— regleringsfond, som förvaltades av statskon- toret. 1910 omreglerades så avlöningsför- hållandena i grunden. Prästerskapets tion- den indrogs till statsverket och kyrkofon- den inrättades. Varje ordinarie präst erhöll kontant årslön. I stället för förut utgående bidrag till prästernas avlöning skulle erläg- gas församlingsavgifter enligt samma grun- der som kommunalskatt, dock med lindring för vissa utanför Svenska kyrkan stående personer.

Med utvecklingen mot skilda uppgifter för kyrka och stat har följt också en av- konfessionalisering av de statliga organen.

Konungen skall enligt regeringsformen allt- jämt vara av den rena evangeliska läran, men för utnämning till övriga statliga ämbe- ten och tjänster ställes ej längre krav på viss bekännelse. Undantag stadgas nu en- dast för prästerlig befattning inom Svenska kyrkan och för befattning som medför skyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap; i senare fallet skall vid utnämningen konungen taga den hän- syn till de sökandes trosuppfattning som därav må påkallas. För avgörande av vissa kyrkliga mål och ärenden inom statligt eller kyrkligt organ gäller den jäVSregeln, att befattningshavare som ej tillhör Svenska kyrkan ej må deltaga; i fråga om stats- rådets ledamöter gäller sådant hinder endast föredraganden.

Utnämningsrätten tillkommer, såvitt gäl- ler rätten att utnämna ärkebiskop och bi- skop, alltjämt konungen, men utnämningen föregås av val och viss bundenhet före- ligger till de vid valet främst framförda. Församlingspräst väljes i allmänhet av för- samlingen; den utnämningsrätt som alltjämt föreligger är ej ett uttryck för en statlig maktutövning utan kvarstår närmast av hän- syn till den prästerliga ämbetsmannakåren.

Utredningen har utförligt behandlat ut- vecklingen inom här ovan nämnda områden i sina delbetänkanden. Sålunda har religions- frihetens framväxt skildrats i betänkande lII Religionsfrihet (SOU 1964: 13). Kyrko- mötets tillkomst och betydelse har behand— lats i betänkande Vl Lagstiftning. — Rätt- skipning (SOU 1965: 70), förvaltningsorga- men i betänkande IX Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967: 45) och ut- vecklingen inom det ekonomiska området i betänkande X Kyrklig egendom. Skat- tefrågor. — Prästerskapets privilegier (SOU 1967:46). För en närmare kännedom om den debatt som förts och de reformförslag som framkommit får utredningen hänvisa till dessa och övriga delbetänkanden.

KAPITEL 3

I förevarande kapitel lämnar utredningen till en början en sammanfattande redogörel- se för arten och omfattningen av Svenska kyrkans verksamhet. En närmare beskriv- ning härav — delvis grundad på särskilda undersökningar har utredningen lämnat i sitt delbetänkande II Kyrkor och samfund i Sverige. Omfattning och verksamhet (SOU 1963: 39).

I fortsättningen av kapitlet redogör ut- redningen för hur relationen kyrka-stat i vårt land enligt gällande ordning är ut- formad på olika områden. Därvid behand- las först den kyrkliga organisationen och förvaltningen samt därefter den kyrkliga ekonomin. Sist beröres vissa särskilda frå- gor.

Huvudvikten lägges i fråga om organi- sation och förvaltning vid ett angivande av i vilka hänseenden statliga myndigheter äger möjlighet till inflytande vid handläggningen av kyrkliga ärenden, såsom genom rätt att lagstifta om eller eljest fastställa regler för kyrklig verksamhet, besluta i kyrkliga för- valtningsärenden, utse ledamöter i kyrkliga organ och utnämna kyrkliga befattningsha- vare. För mera detaljerade uppgifter får utredningen hänvisa till sina betänkanden VI Lagstiftning Rättskipning (SOU 1965: 70) och IX Kyrklig organisation och för- valtning (SOU 1967: 45).

I avsnittet om ekonomin beröres den kyrkliga egendomen, skattefrågor och präs- terskapets privilegier. Utredningens betän-

Svenska kyrkan i dagens läge

kande X, som behandlar dessa frågor (SOU 1967: 46), ger fullständigare redogörelser i nämnda ämnen.

I fråga om kristendomsundervisningen i skolorna, de teologiska fakulteterna och folkbokföringen lämnas i detta kapitel en- dast kortfattade uppgifter. Utredningen får i dessa delar hänvisa till sina tre betänkan- den i nämnda ämnen samt till vad som åter- ges nedan i kap. 7, 8 och 9. Vad angår äktenskaps ingående och därmed samman- hängande frågor samt begravningsväsendet får utredningen främst hänvisa till redogö- relser i nyssnämnda delbetänkande IX samt till kap. 10 och 11 nedan.

Svenska kyrkans omfattning och verksamhet

Inom det mångskiftande arbete Svenska kyrkan bedriver brukar man skilja mellan legal och fri verksamhet. Att dra en klar och otvetydig gräns däremellan är emel- lertid ej lätt. Olika försök till distinktion har gjorts. Enligt en gränsdragning är den fria verksamheten sådan verksamhet som till största delen uppbäres av frivilliga, oav- lönade krafter eller bekostas genom frivil- ligt insamlade medel. Utredningen har i sitt delbetänkande II mot denna bestämning anfört, att den leder vilse och i praktiken blir svår att tillämpa. Enligt utredningens

mening bör det beaktas, att bestämda for- mer är föreskrivna för vissa av Svenska kyrkans organ och uppgifter, t. ex. för kyr- koråd och för högmässa, dop och vigsel. Om andra verksamhetsgrenar föreskrives att de bör förekomma, men formerna regleras ej legalt. Så är fallet med t.ex. söndags- skola och ungdomsarbete. Slutligen finns inom kyrkan organ och arbetsformer, som ej alls inskrivits i eller reglerats genom lag- stiftning. Sistnämnda verksamhet har utred- ningen betecknat som fri verksamhet, och organen för densamma har benämnts fria organ. Hur än gränsdragningen göres mel- lan legal och fri verksamhet är det i vart fall så, att en sektor finns där kyrkan har möjlighet att på egen hand utan statens medverkan utforma arbetet efter nya krav. Skillnaden mellan legal och fri verksamhet är därför för kyrkan av väsentlig bety- delse.

Utredningens ovannämnda undersökning— ar i delbetänkandet II som även omfat- tar de fria trossamfunden visar, att många verksamhetsformer som länge varit utmärkande för de fria samfunden numera i betydande omfattning förekommer också inom Svenska kyrkan: församlingsaftnar, fa- miljegudstjänster, de gamlas dag, föräldra- samlingar, vardagsarbete med förskoleål- derns barn, söndagsskola, juniorarbete, ung- domsarbete, sång- och musikverksamhet, sy- föreningar, studiearbete, m. m.

Samtidigt kan inom de fria samfunden märkas en utveckling, som på många om- råden medfört större likhet med vad som förut varit mera specifikt utmärkande för Svenska kyrkan. Inom en del samfund har förmärkts en ökad strävan att på olika sätt betjäna alla dem som bor inom ett visst territoriellt område. Detta har kommit till uttryck bl. a. i namngivningen av kyrkolo— kalerna, t. ex. Västerortskyrkan. En för- skjutning av tyngdpunkten i gudstjänstlivet har ägt rum till söndagens förmiddagsguds- tjänst. Efter hand har även verksamheten i övrigt stabiliserats och i ökad omfattning funnit vissa former. I sådan riktning kan ha verkat bl. a. att frikyrklig vigsel i rätts— ligt hänseende jämställts med kyrklig. Fri-

kyrklig jordfästning och frikyrkliga kristen- domsskolor eller bibelskolor för ungdom, vanligen i 12—15-årsåldern, motsvarande konfirmation, är också exempel på att de fria samfundens arbete företer likheter med Svenska kyrkans. Förståelsen har samtidigt växt inom de fria samfunden för att be— slutet att söka leva ett kristet liv kan fattas icke blott efter väckelse och omvändelse utan också genom en fostran till kristna ställningstaganden. Detta har i viss mån medfört en ändrad inriktning av verksam- heten. Också en annan arkitektonisk utform- ning av gudstjänstlokalemas yttre och av deras inredning tyder på en förändrad in- ställning i skilda hänseenden.

En viss utjämning av tidigare skillnader mellan kyrkan och de fria trossamfunden kan sålunda iakttagas; detta gäller såväl den legala som den fria verksamheten inom Svenska kyrkan.

Genom den legala verksamheten har Svenska kyrkan breda kontaktytor med svenska folket; utredningen vill här erinra om verksamhetens omfattning. De siffror ut— redningen anger grundas på uppgifter som framlagts vid de prästmöten som hållits i de olika stiften under olika år i slutet av 1950- och början av 1960-talet. Vissa förskjutningar kan ha skett, men i flertalet fall saknas anledning antaga att ändring av väsentlig betydelse inträtt.

Av rikets befolkning är omkring 98 % medlemmar i Svenska kyrkan (även övriga här angivna procenttal avjämnas till hela tal; sidhänvisningarna avser SOU 1963: 39). 86 % av samtliga barn döpes under det förs- ta levnadsåret i Svenska kyrkans ordning (sid. 35—36), 87 % av samtliga ungdomar i konfirmationsåldern konfirmeras i kyrkan (sid. 36—37), 91 % av samtliga vigslar (sid. 37) och 96 % av samtliga jordfästningar för- rättas enligt Svenska kyrkans ordning (sid. 39—40).

Den genomsnittliga besöksfrekvensen — räknad i procent av hela befolkningen —— vid de olika gudstjänsterna under en vecka har ansetts kunna anges till 5 % (sid. 34). Lägges härtill antalet besök i Söndagsskolan,

som för barnen tjänar som ersättning för högmässan, och göres vidare avdrag på grund av att ibland mer än ett besök i vec- kan gjorts av samma person, anser utred- ningen det kunna antagas, att i Svenska kyrkans gudstjänster under en vecka i ge- nomsnitt deltager minst 400 000 personer, "varav 75000 utgör barn i söndagsskola (sid. l28). De flesta av gudstjänstbesökarna kommer till kyrkan endast någon gång i månaden, varför besöksfrekvensen per må- nad räknat ligger avsevärt högre. Enligt en SIFO-undersökning från 1955—56, som ut- redningen hänvisat till, har 19 % av de till- frågade (vilka varit över 18 år) uppgivit, att de under loppet av en månad »besökt en statskyrkan (sid. 35).

Som ett försök att få jämförelsematerial till de nu redovisade siffrorna kan hänvi- sas till en analys av procenttalet för guds- tjänstbesökare och vissa jämförelser med deltagandet i andra, icke kyrkliga aktivi- teter, som gjorts i den ämbetsberättelse som biskopen i Göteborgs stift Bo Giertz fram- lagt vid prästmötet i nämnda stift år 1963. Utredningen vill understryka, att några säk- ra slutsatser av de gjorda jämförelserna ej kan dragas, eftersom undersökningarna gäll- de endast Göteborgs stad och i fråga om besökare vid idrottsevenemang, i vilken del undersökningsresultaten refereras här nedan, endast avsåg ett begränsat antal idrottsplat- ser. Otvivelaktigt växlar besöksfrekvensen såväl i fråga om gudstjänster som då det gäller idrottsevenemang i hög grad mellan olika orter i landet.

Giertz har, som nyss berörts, för staden Göteborg jämfört antalet gudstjänstbesöka- re år 1961 med bl. a. antalet besökare vid olika idrottsevenemang samma år. Han an- märker, att Göteborg såsom storstad har låg besöksfrekvens vid gudstjänster i jämförelse med stiftet och landet i övrigt (2 % hög- mässobesökare i Göteborg mot 4,3 % för stiftet). Siffran för idrott avser dem som samlades vid fotbollsmatcherna på Nya och Gamla Ullevi och på Slottsskogsvallen, vid andra tävlingar på dessa tre ställen samt vid tävlingar och matcher på de konstfrus- na isbanorna. (Såväl idrotten som kyrkan

samlade, anmärker Giertz, ytterligare besö- kare till ej redovisat antal vid andra täv- lingar resp. i söndagsskola och annan verk- samhet). Följande siffror anges Högmässobesökare ........ 542 561 Samtliga kyrkobesök under sön-

och helgdagarna ...... 723 540 Totala antalet gudstjänstbesök,

även på vardagar ........ 925 073 Idrottsbesökare ............ 787 474

Såvitt utredningen har sig bekant har någon undersökning, motsvarande den in- om Göteborgs stift verkställda, inte under de senare åren företagits på annat håll.

Det bör anmärkas, att den av Giertz gjor- da jämförelsen avser endast Svenska kyrkan och således ej beaktar gudstjänstbesök som gjorts inom frikyrkosamfunden och ej hel- ler lyssnarfrekvensen vid gudstjänster i ra- dio och television (se härom nedan).

I den fria församlingsverksamheten har i utredningens ovannämnda delbetänkande skilts mellan verksamhet som bygger på mera kontinuerligt deltagande och helt öpp- na verksamhetsformer. I det kontinuerliga arbetet söndagsskola, syföreningar, stu- diearbete (om inriktningen härav se när- mare sid. 49), ungdomsföreningar, kyrko- körer, juniorarbete m.m. har redovi- sats cirka 500 000 deltagare. En del av des- sa deltar i flera verksamhetsgrenar. Beaktas detta torde det sammanlagda antalet olika personer som deltar i berörda aktiviteter kunna anges till drygt 400 000. För de öpp- na arbetsformerna — församlingsaftnar, föräldrasamlingar, de gamlas dag och öppet ungdomsarbete — har redovisats omkring 1300 000 besök per år. Antalet frivilliga medarbetaruppdrag inom kyrkan utgjorde omkring 16 400 (uppdrag som ledare i var- dagsarbetet, söndagsskollärare, juniorledare, ungdomsledare, studieledare, medlemmar i besöksgrupper samt ledamöter i försam- lings- och småkyrkoråd). Medräknas med- lemmar i kyrkokörer, syföreningar och kyr- kobrödrakårer, stiger antalet till omkring 214000 (sid. 128—129).

Utom denna lokala verksamhet i för-

samlingarna finns en växande verksamhet i kontrakt och stift samt på riksplanet.

Omfattningen av verksamheten på kon- traktsplanet kan siffermässigt beläggas en- dast i fråga om det fria kontraktsarbetets kurser och samlingar. Dessa uppgick år 1959 till 456 och samlade 58 600 deltagare (sid. 129).

På stiftsplanet — liksom också på riks- planet — är det den fria verksamheten som i förevarande sammanhang tilldrager sig det huvudsakliga intresset. I denna verk- samhet har på stiftsplanet redovisats om- kring 280 organ, vilka år 1959 anordnade kurser och samlingar med cirka 100000 deltagare (sid. 129). Någon rättvisande bild av den fria stiftsverksamhetens omfattning erhålles emellertid ej av en sålunda angiven siffra, enär ett stort antal organ har helt andra uppgifter än att anordna kurser och samlingar. Detta gäller exempelvis organen för den inhemska sjömansvården samt folk- högskolorna, stadsmissionerna, de diakonala organen och arbetsfonderna.

De organ på riksplanet som redovisats för den fria verksamheten anordnade år 1959 339 kurser med sammanlagt 17200 deltagare. Olika utbildningsanstalter (folk- högskolor, prästgymnasier och diakonian- stalter) hade sammanlagt 1 252 elever (sid. 129). Dessa siffror speglar dock mycket ofullständigt omfattningen av verksamheten. Bland de arbetsområden som icke belyses av siffrorna må nämnas planläggning och rådgivning för den kyrkliga verksamheten, utgivning av litteratur och hjälpmedel, so- cialvård, sjömansvård och mission.

Till jämförelse kan om de fria samfunden nämnas följande angående omfattningen av deras verksamhet. Av befolkningen i dess helhet tillhör 4—5 % något av de fria sam- funden. Beaktar man att barn i allmänhet ej är medlemmar i dessa samfund och att en mera regelbunden kontakt uppehålles med åtskilliga som ej är medlemmar av samfunden kan man beräkna att inemot 10 % av befolkningen har nära kontakter med de fria samfunden. Ålders- och köns- fördelningen utvisar, att 24 % av medlem-

marna är över 65 år mot 11 % för befolk— ningen i dess helhet och att 66 % är kvinnor. För de fria samfundens del har utredningen kommit fram till att det genomsnittliga an- talet personer som under en vecka deltar i gudstjänster och möten skulle uppgå till omkring 370 000, varav cirka 145 000 i sön- dagsskola.

Ett betydelsefullt inslag i den religiösa verksamheten i vårt land utgör de religiösa program, som utsändes i den svenska radion och televisionen. Vid bedömandet av radions och televisionens betydelse i religiöst hän- seende måste beaktas, att den totala lyss- narskaran efter hand ökats väsentligt (år 1932 omkring 500000 och år 1966 om- kring 3 000 000 radiolicenser; 1959 omkring 200 000 och 1966 omkring 2 200 000 tele- visionslicenser). Under budgetåret 1965/66 var sändningstiden i radio i program 1 och 2 för gudstjänster och andra religiösa pro- gram 315 timmar och i television för reli- gion 50,4 timmar (Sveriges Radios årsbok för år 1966). Enligt undersökningar röran- de lyssnarfrekvensen, vilka undersökningar omfattat vissa såsom representativa ansed- da lyssnargrupper, har år 1942 högmässan i radio samlat 29 % och aftongudstjänsten 13 % lyssnare. 1953 var motsvarande siff- ror 29 och 17; morgonandakterna samlade då 27 % lyssnare. Enligt SIFO-undersökning- ar 1955 och 1956 var det endast 36 % av den vuxna befolkningen som icke någon gång under en månad lyssnat till radio- gudstjänsten söndag förmiddag (SOU 1963: 39, sid. 253—254).

Kyrklig organisation och förvaltning

Såsom framgår av den historik utredningen lämnat i närmast föregående kapitel har utvecklingen under de senaste hundra åren klart gått i riktning mot att kyrkliga och borgerliga uppgifter särskiljes. Skolväsendet liksom sjukvården och allmänt socialvårdan- de uppgifter betraktades sålunda tidigare som kyrkliga uppgifter, men handhas nu

sedan lång tid av det borgerliga samhället. Alltjämt utövas dock allmän förvaltning i viss mån genom kyrkliga organ. Exempel härpå är folkbokföringen och begravnings- väsendet. Å andra sidan handlägges kyrk- 'iga ärenden i stor utsträckning av statliga nyndigheter.

De organ som handlägger uppgifter som ankommer på kyrkan kan i en del fall klart betecknas som kyrkliga eller som statliga, medan i andra fall frågan om organets na- tur kan vara tveksam. Om ett organ skall sägas vara statligt eller kyrkligt bör avgöras med utgångspunkt från bl. a., om organets sammansättning och arbetsuppgifter regle- ras i kyrkolag, dvs. under medbestämman- derätt av kyrkan, eller i annan författning, om ledamöterna i organet utses av statlig eller kyrklig myndighet och om organets arbetsuppgifter är av mera statlig eller mera kyrklig natur. Med beaktande härav kan domkapitel, stiftsnämnd och boställsnämnd betecknas som blandat statliga och kyrkliga organ.

När utredningen i fortsättningen redogör för den kyrkliga förvaltningen i vårt land, uppdelas redogörelsen på tre plan, nämligen lokalplanet med församlingar och pastorat, stiftsplanet, dit även kontraktet hänföres, och riksplanet. På ettvart av dessa plan brukar man särskilja legal och fri verk- samhet samt legala och fria organ.

Lokalplanet -— församlingar och pastorat

Den 1 januari 1967 fanns inom Svenska kyrkan 2 557 territoriella och 6 icke-terri- toriella församlingar samt därjämte i 7 ut- ländska städer svenska utlandsförsamlingar, för vilka Kungl. Maj:t fastställt kyrkoord- ning.

Kompetens och organ för de territoriella församlingarna bestäms i lagen om försam- Iingsstyrelse (LFS). Denna är kommunallag och beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen utan medbestämmanderätt för kyrkomötet. Lagen gäller även för de icke-territoriella församlingarna, dock att sådan församling själv äger besluta att den ordning som tidi-

gare gällt i stället skall tillämpas. För ut- landsförsamlingarna gäller av Kungl. Maj:t utfärdade kyrkoordningar.

Ändring i rikets indelning i församlingar beslutas av Kungl. Maj:t. Fråga om ändrad indelning kan väckas av församlingen själv eller medlem därav liksom av kammarkol- legiet, länsstyrelsen eller domkapitlet. Ut- redning om ändrad indelning skall ske un- der samverkan med domkapitlet.

Medlem i Svenska kyrkan kan vara endast svensk medborgare och här i riket bosatt utlänning. Medlemskap vinnes enligt reli- gionsfrihetslagen vid födelsen av barn i äk- tenskap om båda föräldrarna och av barn utom äktenskap om modern tillhör kyrkan. Särskilda regler ges om endast den ene av föräldrarna till barn inom äktenskap tillhör kyrkan samt för vissa andra situationer.

Bestämmelser för dessa senare fall visar att dopet tillmätes viss betydelse för med- lemskapet. Den som förvärvar svenskt med- borgarskap och ej tillhör Svenska kyrkan skall sålunda — utan särskild ansökan och om han ej anmäler att han ej önskar med- lemskap — anses upptagen i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare; det kan då i allmänhet förutsättas att han är döpt. Vill annan vinna inträde i kyrkan, skall han göra ansökan därom. Visar sö- kanden att han är döpt i Svenska kyrkans ordning, skall han upptagas i kyrkan. Det- samma skall ock gälla, om sökanden er- hållit den undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga om— ständigheter bör fordras, och inför pastor avger muntlig försäkran att ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl.

I LFS anges ej vem som är medlem i församling. I stället ges regler om vem som har besvärsrätt och rösträtt, om vem som är valbar och om vem som skall erlägga församlingsskatt. Rättigheter och skyldighe- ter i församlingen för medlem av Svenska kyrkan följer genomgående bosättningen i församlingen uttryckt i kyrko- eller man- talsskrivningen. De är beroende av samma särskilda villkor som tillämpas inom den borgerliga kommunen, såsom viss ålder eller

att vederbörande ej är omyndigförklarad. Däremot påverkas de i allmänhet ej av re- ligiösa ställningstaganden eller kvalifikatio- ner.

Kyrkans öppna natur understrykes av att även icke-medlemmar i vissa fall kan ta kyrkans tjänster i anspråk. Kyrklig vigsel får ske om båda eller endera av de trolovade tillhör kyrkan. Vigselplikt föreligger för präst i enderas församling, och särskilda kvalifikationskrav för erhållande av vigsel får ej uppställas. Medling i äktenskap kan påkallas hos präst i församling där makar- na eller endera av dem är kyrkobokförd, oavsett tillhörigheten till kyrkan. Däremot föreligger ej lagfäst rätt till kyrklig jord— fästning, om den avlidne icke är medlem av kyrkan; jordfästning må dock medges om skäl finns därtill. Rätt till plats på kyrko- gård eller annan allmän begravningsplats är oberoende av kyrkotillhörighet. Vissa för- hållanden av mera religiöst betonad karak- tär, t. ex. tillträde till nattvardsbordet, beror på ställningstaganden från kyrkans sida.

Utträde ur kyrkan sker genom anmälan personligen eller ock enskilt i egenhändigt undertecknad, bevittnad handling; anmälan göres hos pastor i den församling där ve— derbörande är kyrkobokförd. För den som står under annans vårdnad och ej fyllt 18 år göres anmälan av vårdnadshavaren. Har barnet fyllt 15 år må anmälan göras en- dast om barnet självt samtyckt därtill.

Den som utträdet ur kyrkan befrias från skyldighet att erlägga den del av kyrkoskat- ten som avser rent kyrkliga ändamål, för- lorar kyrklig rösträtt och rätt att delta i kyrkliga val och är ej längre valbar till kyrk- ligt förtroendeuppdrag. Kommunal kyrk- lig besvärsrätt kvarstår däremot. Lagfäst till- gång till vissa av kyrkans tjänster upphör. Sålunda kan föräldrar som utträtt ur kyr- kan icke göra anspråk på att få sina barn döpta såvida de icke anmäler, att barnen i samband därmed skall bli medlemmar av kyrkan. Inte heller kan barnen konfirme- ras utan att konfirmanden samtidigt inträ- der i kyrkan. Såsom framgår av vad ovan nämnts förloras vid utträde den lagfästa rät- ten till kyrklig jordfästning.

Församlingens uppgifter är, liksom pasto- ratets, bestämda i lag och författning. Enligt LFS äger församling själv vårda sina ange— lägenheter såvitt inte handhavandet därav tillkommer annan. Med församlings ange- lägenheter avses frågor om

a) anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus, tjänstebo- städer och annan för kyrkligt ändamål av- sedd egendom;

b) åtgärder till främjande av gudstjänst- liv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ung- dom, ålderstigna, sjuka och andra, som är i behov av omvårdnad; samt

c) avlöningsförmåner åt präst, kyrkomu— siker och annan personal.

Härutöver hänvisar LFS till vad som är särskilt stadgat angående vissa andra, på församling ankommande angelägenheter.

Att beakta är, att Kungl. Maj:t kan för särskilt fall förordna, att anskaffande och vård av begravningsplats skall ankomma på borgerlig i stället för kyrklig kommun.

I praktiken är det ofta svårt att faststäl- la gränsen för de kyrkliga kommunernas kompetens. Bl.a. bör beaktas, att försam- ling kan verka utanför de i LFS uppdragna gränserna, om verksamheten bekostas med andra medel än skattemedel, såsom kollek- ter och donationer. Användes skattemedel gäller som huvudregel att verksamheten mås— te vara knuten till den egna församlingen. Även verksamhet, som bedrives utom den- na men fullföljer syften som ligger inom ramen för den allmänna kompetensregeln och direkt eller indirekt är till gagn för för- samlingens arbete, må dock i allmänhet främjas med utdebiterade medel.

LFS har på ett mera markant sätt än tidigare betonat de kyrkliga kommunernas och organens uppgift att utveckla och stödja den religiösa verksamheten inom försam- lingen. Sålunda anges nu direkt i lagen, att kyrkorådet skall ha omsorg om församlings- livet och verka för dess utveckling.

Församlingens organisation är uppbyggd på likartat sätt som den borgerliga kommu- nens och inrymmer beslutande och admi- nistrativa organ. Beslutanderätten utövas av

kyrkofullmäktige eller på kyrkostämma, me- dan förvaltning och verkställighet ankom- mer på kyrkoråd och övriga nämnder.

Fullmäktige och stämma väljer själv ord- förande och vice ordförande. Kyrkoherden äger alltid delta i överläggningarna.

Kyrkorådet utgör församlingens styrelse. Det skall ha omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling, leda förvalt— ningen av församlingsangelägenheterna och ha inseende över övriga nämnders verksam- het, bereda ärenden som avgöras av full- mäktige eller stämma samt handha försam- lingens drätsel.

Kyrkoherden är ledamot av kyrkorådet. Ordförande och vice ordförande utses av det beslutande organet. Tendensen till större aktivitet från kyrkorådens sida när det gäl- ler att ta ansvar för det andliga livet inom församlingen är på många håll påtaglig.

Kyrkobyggnader kan under vissa villkor upplåtas för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning, bl. a. för borgerlig begravning. Beslut härom fattas av kyrkorådet. Detta kan dock uppdraga åt kyrkoherden ensam eller åt avdelning av kyrkorådet, i vilken kyrkoherden ingår, att fatta sådant beslut. Beslutet kan överklagas till domkapitlet. Rörande kyrkas upplåtan- de för gudstjänst eller därmed jämförlig förrättning finns ej bestämmelser i lag. En- ligt sedvana och praxis tillkommer beslu- tanderätten kyrkoherden. För upplåtelse av kyrka för vigsel i annan ordning än Svenska kyrkans har biskopsmötet utfärdat vissa rikt- linjer.

I fråga om församlingens ekonomi skall här beröras endast vissa stadganden om den ekonomiska förvaltningen inom församling- arna. I övrigt hänvisas till avsnittet nedan i detta kapitel om den kyrkliga ekonomin.

LFS:s regler om drätsel och ekonomi överensstämmer i stora delar med kommu- nallagens. Syftet med reglerna har angivits vara att främja en effektiv förvaltning, un- derlätta offentlig insyn och i görlig mån låta varje generation själv bära sin ekono- miska börda för verksamheten. Regler ges bl. a. om fondbildning och lånerätt. Vad för- samlingen tillhör i fast eller lös egendom bör

enligt lagen förvaltas så, att förmögenheten ej minskas.

För det medelsbehov som ej täckes på annat sätt utdebiteras församlingsskatt. Den- na utgår i princip som allmän kommunal- skatt. Den som inte är medlem av Svenska kyrkan åtnjuter nedsättning av skatten till 60 procent av vad han som kyrkomedlem sko- lat erlägga.

Mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen skall, enligt ett genom 1961 års LFS nytillkommet stadgande, viss samver- kan äga rum i ekonomiska frågor. Innan förslaget till inkomst- och utgiftsstat uppgö— res av kyrkorådet, skall detta sålunda sam- råda med kommunens styrelse. Denna sam- verkan bör enligt förarbetena till stadgan— det vara av rådgivande och beredande natur.

Församlingarna äger som ovan nämnts att själva vårda sina angelägenheter. Viss statlig kontroll utövas dock över församling liksom över borgerlig kommun. Olika for- mer härför är underställning, besvär och effektivitetskontroll.

Underställning under Kungl. Maj:t sker i vissa fall vid beslut om bildande eller ian- språktagande av fond och vid upptagande av lån eller ingående av borgen. I vissa and- ra fall erfordras länsstyrelsens prövning.

Besvär mot kyrklig kommuns beslut får, såsom i det föregående berörts, anföras även av den som utträtt ur Svenska kyrkan. Be- svärsrätten är inskränkt till att gälla blott på de s.k. kommunala besvärsgrunderna, dvs. besvären får grundas endast på att beslutet ej tillkommit i laga ordning, att det strider mot allmän lag eller författning eller eljest överskrider de beslutandes befogenhet eller att det kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvär anföres hos länsstyrelsen, som i regel skall höra domkapitlet över besvären. Över länsstyrelsen beslut anföres besvär hos Kungl. Maj:t.

Effektivitetskontroll dvs. ingripande ej först sedan ett beslut fattats i viss angelä- genhet utan av myndighet på eget initiativ för kontroll av att åliggandena skötes på ett tillfredsställande sätt — utövas i vissa sär- skilda fall, t.ex. av riksantikvarien och, i

begränsad omfattning, av riksdagens justitie- ombudsman.

Stiftspla net

Landet är i kyrkligt avseende indelat i 13 stift. Enligt 1951 års kyrkomöteskommitté (majoriteten; SOU 1955: 47, sid. 105 ff) gäller prästerskapets privilegier som skydd för stiftsindelningen, varför förslag till änd— ring däri bör underställas kyrkomötet för godkännande.

Biskopen är chef för stiftet. Han tillsättes av konungen, som utnämner en av de tre, som vid företaget val blivit föreslagna. I va- let deltar församlingspräster, stiftsadjunkter och kontraktsadjunkter i stiftet samt särskilt utsedda elektorer för stiftets lekmän (i prin- cip samma antal som antalet röstberättigade präster) ävensom domkapitlets ledamöter. Elektorer väljes av kyrkofullmäktige (om sådana finnes). Valet sker i domkapitlet för sig och eljest kontraktsvis.

Biskop kan av domstol avsättas från sin tjänst. Överger biskop Svenska kyrkans lära, prövar regeringsrätten om han skall vara skyldig att avgå. Biskopen intar enligt kyrko- lagen en auktoritativ ställning i religiösa spörsmål samt utför prästvigning och vissa installationer, vigningar och invigningar. Han har vidare kyrkligt-administrativa upp- gifter, är preses (ordförande) i domkapitlet, förordnar kontraktsprost och i förekomman- de fall domkyrkosyssloman samt meddelar venia, d.v.s. tillstånd för icke prästvigd att predika eller förrätta vissa kyrkliga hand- lingar. Biskopen utövar vidare tillsyn över stiftets prästerskap och förrättar visitationer i församlingarna. Hittills har han sedvane- mässigt förordnats till ordförande i stifts- nämnden. Han har vidare en central ställ- ning inom det fria arbetet i stiftet.

Domkapitlet består av biskopen, som är preses (ordförande), domprosten, en vald präst och en vald lekman som representanter för stiftets präster resp. lekmän samt två av konungen efter förslag av domkapitlet för- ordnade lekmän; i Lund och Uppsala ingår också två av den teologiska fakulteten inom fakulteten valda professorer.

Domkapitlets främste tjänsteman, stifts- sekreteraren, utnämnes av Kungl. Maj:t.

Domkapitlet skall beflita sig om det kyrk- liga livets vård och förkovran och i övrigt fullgöra mångskiftande uppgifter inom stif- tet. Bl. a. är domkapitlet chefsmyndighet för stiftets prästerskap, förrättar prästexamen och tillsätter i viss utsträckning komminist- rar samt därjämte icke-ordinarie prästerliga befattningshavare, prövar frågor om skiljan- de från prästämbetet och har disciplinära befogenheter mot stiftets prästerskap.

Besvär över domkapitlets beslut anföres i allmänhet hos Kungl. Maj:t.

Kostnaderna för domkapitlets verksam- het bestrides genom statsanslag.

Stiftsnämnd finns i varje stift utom Stock- holms stift. Nämnden består av fem ledamö- ter, av vilka tre utses av konungen och två väljes av domkapitlet. Domkapitlen utser sedvanligen till ledamöter biskopen och stiftssekreteraren. Konungen utser bland le- damöterna ordförande och förordnar regel- mässigt biskopen därtill. Nämnden biträdes av domkapitlets tjänstemän men har också egen personal, såsom stiftsjägmästaren, vil- ken utnämnes av konungen.

Stiftsnämnden har bl. a. vård om och in- seende över ecklesiastik fast egendom, hand- lägger ärenden om pastoratens och kyrko- fondens ekonomiska mellanhavanden och handhar ecklesiastika medel, allt i den mån uppgifterna ej tillkommer annan.

Besvär över stiftsnämnds beslut föres i allmänhet hos Kungl. Maj:t, i vissa fall dock hos kammarkollegiet.

Kostnaderna för verksamheten bestrides genom statsanslag, men ersättning härför utgår ur kyrkofonden.

Boställsnämnd finns i boställsdistrikt, som är en del av stiftet. Nämnden består av tre ledamöter, av vilka ordföranden och ytter- ligare en ledamot utses av länsstyrelsen, van- ligen efter förslag av stiftsnämnden; som tredje ledamot utser varje pastorat en per- son.

Boställsnämnd skall meddela föreskrifter och utöva tillsyn angående prästgård och löneboställe. Vidare skall nämnden bl. a. värdera ecklesiastik jord som skall försäljas.

Vissa beslut skall underställas stiftsnämnden. Besvär över boställsnämnds beslut föres hos stiftsnämnden.

Kostnaden för boställsnämndernas verk- samhet bestrides av kyrkofondens medel.

För den fria verksamheten finns i alla stift utom Göteborgs stift ett representativt organ, bestående av lekmän och präster och benämnt stiftsmöte, stiftsstämma eller stifts— ting. I alla stift finns ett stiftsråd med för- beredande och verkställande uppgifter inom den fria verksamheten. För speciella upp- gifter finns ofta särskilda organ, av vilka en del är underställda stiftsrådet/stiftstinget och andra de centrala kyrkliga styrelserna.

De fria stiftsorganens verksamhet bekos- tas genom bidrag från olika håll, försam- lingsanslag, kollekter och i en del fall fonder, särskild s. k. »arbetsfonder». Under senare år har den fria verksamheten i ökande om- fattning bekostats genom anslag från för- samlingarna av utdebiterade medel.

Prästmöte hålles med stiftets präster vart sjätte år. Därvid framlägger biskopen en ämbetsberättelse, som brukar innehålla en redogörelse för församlingarnas tillstånd i stiftet, byggd bl. a. på statistiska undersök- ningar. En disputation hålles över en av- handling eller särskilt uppställda teser. Präst- mötet väljer prästerlig ledamot av domkapit- let.

Stiftet är uppdelat i kontrakt. I varje kon- trakt finns en kontraktsprost, förordnad av biskopen efter förslag av prästerskapet i kontraktet. Kontraktsprosten är förman för de övriga prästerna i kontraktet och bistår biskopen i hans övervakande verksamhet samt företar visitationer. Även vissa särskil- da uppgifter åvilar kontraktsprosten, såsom att vara valförrättare vid biskopsval. Fri- villigt kyrkligt arbete bedrives på många håll inom kontraktets ram.

Riksplanet

Konungen har alltsedan reformationen inne- haft de främsta maktbefogenheterna med avseende på Svenska kyrkans styrelse. Den personliga makt han utövat har växlat och

har varit beroende även av hans allmänna konstitutionella ställning. Med Kungl. Maj:t kan nu avses konungen i statsrådet eller högsta domstolen eller regeringsrätten. I Kungl. Maj:ts kansli ingår dessutom justitie- kanslern.

Konungen skall enligt grundlagen vara av den rena evangeliska läran. Endast sådan ledamot av statsrådet, som tillhör Svenska kyrkan, äger vara föredragande i kyrkliga ärenden.

Kungl. Maj:t har viktiga befogenheter i kyrkliga ärenden, såväl inom lagstiftning som förvaltning.

Kungl. Maj:t i statsrådet har sålunda att gemensamt med riksdagen och kyrkomötet stifta kyrkolag. Åtskilliga andra för kyrkan viktiga lagar, såsom församlingsstyrelsela- gen, stiftas av Kungl. Maj:t och riksdagen utan kyrkomötets medbestämmande. Admi- nistrativ lagstiftning i kyrkliga ärenden till- kommer Kungl. Maj:t ensam; bl. a. förord- nar Kungl. Maj:t om kyrkans böcker bi- belöversättning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och katekes.

I fråga om den »yttre kyrkostyrelsen» intar Kungl. Maj:t i mycket samma ställning till kyrkans organisation och förvaltning som eljest till statsförvaltningen; dock bör beak- tas att församlingarna har en vidsträckt själv- styrelse och att biskoparna och domkapitlen har viktiga befogenheter på stiftsplanet.

De ärenden som avgöres av konungen i statsrådet beredes inom de olika departe- menten liksom statliga ärenden efter en för- delning på grund av sitt sakliga innehåll. Huvudsakligen faller beredningen på justitie- och utbildningsdepartementen. Inom sist- nämnda departement handläggs kyrkliga ärenden av en särskild enhet, sakenheten för kyrkan. Vissa ärenden bereds inom finans- och civildepartementen.

De allra flesta ärenden som avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet har varit föremål för remissbehandling. De vanligaste remiss- instanserna i kyrkliga ärenden är domkapit- len, stiftsnämnderna och kammarkollegiet.

Enligt ett flertal författningar kan besvär i kyrkliga förvaltningsärenden i sista instans fullföljas hos Kungl. Maj:t. Dessa besvärs-

ärenden avgöres antingen av Kungl. Maj:t i statsrådet eller av regeringsrätten, därvid även de kyrkliga ärendena fördelas enligt gängse principer, d. v. s. så att rättsliga be- dömanden i allmänhet skall ankomma på regeringsrätten och ställningstaganden uti- från lämplighetssynpunkter skall göras i statsrådet.

Justitiekanslern har såsom konungens högste ombudsman tillsyn bl. a. över präster- skapet och andra vid kyrkliga organ anställ- da befattningshavare som är underkastade ämbetsansvar.

Riksdagen har en betydande befattning med kyrkliga ärenden. I avgörandena deltar alla riksdagsledamöter, oberoende av med- lemskap i Svenska kyrkan.

Som ovan berörts stiftar riksdagen till- sammans med Kungl. Maj:t och kyrkomö- tet kyrkolag och tillsammans med Kungl. Maj:t åtskilliga andra lagar som rör kyrkan. Av särskild betydelse är att riksdagen ge- mensamt med Kungl. Maj:t genom kom- munallagarna bestämmer »huruledes sär- skilda menigheter må för egna behov sig beskatta», däribland om församlingarna skall äga upptaga församlingsskatt. Riksda— gen beviljar vidare statsanslag, även de som kommer kyrkan till del. Genom sin justitie- ombudsman utövar riksdagen tillsyn över ämbets- och tjänstemän.

Kyrkomötet är kyrkans eget representa- tiva och beslutande organ på riksplanet. Det deltar, såsom framgått ovan, tillsammans med Kungl. Maj:t och riksdagen i stiftande av kyrkolag. Prästerskapets privilegier må ej ändras eller upphävas utan bifall av kyr- komötet. Vidare har kyrkomötet att i olika kyrkliga frågor såsom opinionsorgan ge sin mening tillkänna för Kungl. Maj:t. Ytterli- gare har kyrkomötet viss befattning med de s. k. centrala styrelserna. Det väljer sålunda medlemmar i styrelserna, mottager redovis- ning för deras förvaltning och prövar frågan om ansvarsfrihet för förvaltningen.

Karakteristiskt för den centrala kyrkliga förvaltningen genom statliga organ är, att

ett ärendes natur som kyrkligt ej är avgöran- de för vem som skall handlägga det, utan ärendena fördelas efter sitt reella innehåll. Ett stort antal centrala ämbetsverk har där- för att handlägga kyrkliga ärenden.

Bland verken och de kyrkliga ärenden de handlägger kan nämnas:

kammarkollegiet: frågor om ändring i den kyrkliga indelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen, vissa frågor rörande prästers och kyrkomusikers avlöningsförhål- landen; den kyrkliga egendomen; remisser;

statskontoret: förvaltningen av kyrkofon- den; remisser;

riksrevisionsverket: granskning av en del kyrkliga organs räkenskaper, främst dom- kapitlens och stiftsnämndernas;

statens personalpensionsverk: prästerska- pets tjänste- och familjepensionering;

kammarrätten: vissa besvärsmål; byggnadsstyrelsen: uppförande, ombygg- nad m. m. av kyrkobyggnad, allmän begrav- ningsplats m.m. (fr.o.m. 1/7 1967, i av- vaktan på slutligt ställningstagande till frå- gan om organisationen av samhällets kultur- minnesvård, ingår den kulturhistoriska by— rån, som handlägger de kyrkliga ärendena, ej längre i byggnadsstyrelsen utan i riksanti- kvarieämbetet);

riksantikvarieämbetet: se byggnadsstyrel- sen;

riksarkivet: förvarar av kyrkliga organ upprättade, äldre handlingar;

statistiska centralbyrån: statistik över de kyrkliga kommunernas befolkning, ekonomi m.m.;

centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden: centrala uppgifter inom folkbok- föringen;

skolöverstyrelsen: vissa ärenden rörande kyrkomusikerväsendet;

statens avtalsverk: kollektivavtal rörande anställnings- och arbetsvillkor för präster, kyrkomusiker, stiftskanslipersonal och pasto- ratens skogsbiträden.

Ytterligare må nämnas att vissa allmänna ärenden av synnerlig vikt för kyrkan hand- lägges av centrala ämbetsverk, t.ex. skol- överstyrelsen, som fattar beslut i fråga om kristendomsundervisningen, och universitets-

kanslersämbetet, som har att fatta vissa be- slut rörande de teologiska fakulteterna.

Ärkebiskop utnämnes av konungen bland de tre som vid företaget val uppförts på för- slag. Valet förrättas dels i Uppsala stift av en valkorporation, sammansatt liksom vid annat biskopsval, dels i övriga stift av dom- kapitlen.

Ärkebiskopen är stiftschef i Uppsala stift och fullgör där uppgifter som biskop. Han intar i övrigt ställningen som Svenska kyr- kans främste representant och är dess själv- skrivne företrädare utåt, bl. a. i internatio- nella sammanhang. Ärkebiskopens ledande ställning har kommit till uttryck bl. a. däri, att han är självskriven ordförande i kyrko- mötet, i de centrala kyrkliga styrelserna och i biskopsmötet. Därjämte är han ordförande i styrelser i olika organ för rikskyrkligt och ekonomiskt arbete. Bland biskoparna är är- kebiskopen »primus inter pares». Han kan ej ingripa i frågor som internt rör andra stift.

Biskopsmötet, vari samtliga biskopar del— tar, är varken till förekomst, sammansätt- ning eller verksamhet reglerat genom lag— stiftning. Emellertid har mötet kommit att fullgöra uppgifter som ett kyrkligt centralt organ. I biskopsmötet samråder biskoparna i frågor som är gemensamma för stiften, be- svarar remisser och utser i en del fall repre— sentanter för Svenska kyrkan, t. ex. vid in- ternationella konferenser och i samarbets— organ.

Kyrkans verksamhet är visserligen i stor utsträckning inordnad under statliga myn- digheter. Men även rent kyrkliga organ, ut- över ärkebiskopen och biskopsmötet, finns dock med uppgifter för riket i dess helhet. Sålunda finns en mängd frivilliga kyrkliga organisationer på riksplanet. Därjämte finns fyra centrala kyrkliga styrelser som intar en mellanställning mellan fria och legala organ: Svenska kyrkans centralråd för evangelisa- tion och församlingsarbete (tidigare benämnt Svenska kyrkans diakonistyrelse), Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och Svenska kyrkans diakoninämnd. För samtliga har Kungl.

Maj:t fastställt stadgarna. Ledamöterna i styrelserna utses med visst undantag för sjömansvårdsstyrelsen av kyrkomötet. Ärkebiskopen är självskriven ordförande i samtliga styrelser. I övrigt skall hälften av ledamöterna vara präster och hälften lek- män. Verksamhetsberättelse avges till kyrko- mötet, som prövar frågan om ansvarsfrihet; revisorer utses av Kungl. Maj:t.

Bland andra kyrkliga organ må nämnas Allmänna kyrkliga mötet, Stiftelsen kyrkliga arbetsfonden, Svenska pastoratens riksför- bund och Kyrkans byggnadsbyrå.

Den kyrkliga ekonomin

Den kyrkliga verksamheten finansieras hu— vudsakligen genom församlingsskatten, vari ingår den s. k. allmänna kyrkoavgiften. För- samlingsskatten är en kommunal skatt som åvilar samtliga skattskyldiga. Fysisk person som ej tillhör Svenska kyrkan erhåller dock viss skattelindring. Sådan person betalar 60 % av vad han som medlem skolat erlägga. Denna skattedel utgör ersättning för att kyr- kan handhar vissa huvudsakligen borgerliga arbetsuppgifter, som kommer även utträdda till del, nämligen folkbokföringen och be- gravningsväsendet. Den kyrkliga jorden ger ringa nettoinkomst — skogen ger ofta vinst men jordbruket i allmänhet förlust. Av öv- riga inkomstpOSter är statsbidragen av störst intresse för kyrka-statrelationen. Att beakta är också att en rad kyrkliga ärenden hand- läggs av Kungl. Maj:t och de centrala äm- betsverken och att kostnaderna härför be- lastar statsverket. Det förtjänar också på- pekas att de teologiska fakulteterna finan- sieras med statsmedel.

De totala kyrkliga inkomsterna för år 1965 (i några fall har siffror för år 1959 måst användas) uppgick till omkring 715 milj. kr. Inkomster och utgifter balanserar varandra i stort sett. Till jämförelse kan nämnas, att de borgerliga primärkommuner- nas inkomster år 1965 uppgick till 15 075 milj. kr. och att de totala inkomsterna sam- ma år i de 8 fria trossamfund, som är an-

slutna till Sveriges Frikyrkoråd, torde ha ut- gjort omkring 95 miljoner kronor (se vidare nästa sida).

] uppställningen nederst på denna sida an- ges i miljoner kronor de inkomst- och ut- giftsposter för Svenska kyrkan som för kyrka—statrelationen främst är av intresse; siffrorna avser där ej annat angives år 1965. För jämförelsens skull må nämnas att de borgerliga kommunernas utgifter år 1965 var 16 571 milj. kr., varav 4490 milj. kr. för löner och 4 425 milj. kr. för nybyggnad och underhåll av fastigheter och anläggning- ar.

I fråga om kyrkans tillgångar skiljer ut- redningen mellan förvaltningsförmögenhet och finansförmögenhet. Förvaltningsförmö- genheten tjänar kyrkan genom sitt bruks- värde men ger ej nämnvärd avkastning utan i stället avsevärda utgifter. Hit hör försam- lingskyrkor och domkyrkor, kyrkogårdar och andra allmänna begravningsplatser samt biskopsgårdar med ett sammanlagt värde som i utredningens ekonomibetänkande (SOU 1967: 46, sid. 10) angivits till 2 041,3 milj. kr. Finansförmögenheten omfattar egendom som ger avkomst: prästgårdar, löneboställen, kyrkojordar, stifts prästlöne- fondshemman, domkyrkohemman och all-

männa kyrko—, biskops- och klockarhem- man samt prästlönefonder, ytterligare vissa fonderade jordförsäljningsmedel samt kyr- kofonden, allt till ett värde enligt nyssnämn- da betänkande (sid. 11) av 1079 milj. kr. (efter viss uppräkning rn. h. t. den år 1965 genomförda allmänna höjningen av taxe- ringsnivån).

Värdet av de kyrkliga och församlings- kommunala tillgångarna har i utredningens ekonomibetänkande (SOU 1967: 46, sid. 9—10) för år 1964 angivits till 3 910,4 milj. kr., varav på lokalplanet 3 612,6 milj. kr. Skulderna har upptagits till 311,3 milj. kr. Av sistnämnda summa belöper 236,8 milj. kr. på lokalplanet. För de borgerliga primärkommunerna uppgick tillgångarna år 1964 till 27 954 och skulderna till 12 352 milj. kr.

Såsom ovan angivits torde de totala in- komsterna år 1965 i de till Sveriges Frikyr- koråd anslutna trossamfunden ha uppgått till omkring 95 miljoner kronor. De särskil- da samfundens inkomster nämnda år anges på nästa sida. I siffrorna ingår inkomsterna för dels samfundens församlingar, dels sam- funden som riksorganisationer. Eftersom i riksorganisationernas inkomster ingår medel som insamlats i församlingarna och uppta-

Inkomster: Försarnlingsskatt 428,2 milj. kr. Beräknad ungefärlig nettointåkt av den kyrkliga egendomen 25 » » Statsbidrag: '

skatteersättning enligt 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer (fr. o. m. år 1966 utgåri stället skatteutjämningsbidrag; år 1966 med 62 milj. kr.) ersättning till kyrkofonden för prästerskapets till statsverket indragna tionde m. m. anslag för domkapitlens verksamhet anslag till Sveriges kyrkliga studieförbund statsbidrag till en del sjukhus och skolor i kyrklig regi (1959) kyrkomötet, omkring vart femte år (1963) statsanslag till flertalet domkyrkor såsom ersättning för dom- kyrkotunnor m. m., som indragits till staten anslag i särskilda fall vid större ombyggnader och förbättrings- arbeten å domkyrkor

Frivilliga medel: riks-, stifts- och församlingskollekter insamlade medel, gåvor och donationer (1959)

Utgifter:

38,8 milj. kr.

5,051 milj. kr.

Löner och arvoden Anskaffning och underhåll av kyrkor, kyrkogårdar, prästgårdar, löneboställen, för—

samlingshem m.fl. lokaler

1,827 » » 2,6 » » 5,0 » » 0,55 » »

0,1 » »

1,0 » » 55 milj. kr. 23,2 » » 44,2 » » 234,8 » » l63,8 » » SOU 1968:11

gits även i deras inkomster, kan viss dubbel- föring ha skett. I anledning härav bör de ne- dan angivna beloppen minskas något. Ge- nomsnittligt sett torde emellertid denna minskning kunna bedömas böra ske med endast någon procent.

Med ovan angivna reservationer lämnas följande inkomstsiffor för 1965 :

Svenska Missionsförbundet Ca. 55,4 milj. kr. Svenska Baptistsamfundet » 14,5 » » Svenska Alliansmissionen » 6,2 » » Metodistkyrkan » 4 » » Fribaptistsamfundet » 1 » » Örebromissionen » 9,5 » » Helgelseförbundet » 4,3 » » Svenska Frälsningsarmén » 1,4 » »

Summa » 96,3 » »

Den kyrkliga egendomen

Under medeltiden erhöll kyrkan, huvudsak- ligen genom enskildas gåvor och testamen- ten samt genom sammanskott, jordegendom av betydande omfång. Endast en mindre del därav återstod sedan Gustav Vasas reduk- tion genomförts i samband med reforma- tionen. Det har beräknats att omkring 13 700 hemman indragits vid reduktionen, varav cirka 6 300 hemman tillhörde lokal- kyrkorna.

I synnerhet under slutet av 1600- och i början av 1700-talet förekom att rena kro- nohemman anvisades till kyrkliga ändamål, företrädesvis prästlön.

I fråga om sådan jord, som tillkommit kyrkan under medeltiden men om vars upp- komst intet eljest är känt, gäller numera i rättspraxis den presumtionen att jorden till- förts kyrkan på enskilt initiativ och alltså icke upplåtits av kronan. Denna kyrkliga jord anses därför privaträttsligt tillhöra kyrk- liga rättssubjekt. Har fastighet tillfallit kyr- kan efter reformationen, torde samma pre- sumtion få uppställas som i fråga om medel- tida jord; något rättsfall som visar detta har dock veterligen ej förekommit.

Beträffande den mindre del av den kyrk- liga jorden som bevisligen upplåtits av kro- nan synes den uppfattningen var obestridd, att kronan icke överlåtit äganderätten till

jorden utan endast anvisat den för kyrkligt ändamål. Frågan huruvida egendomen i sist- nämnda fall kan återtagas av kronan eller är att anse såsom upplåten med en besittnings- rätt, som med hänsyn till prästerskapets pri— vilegier är att betrakta som beständig, är föremål för delade meningar. Oberoende av om privilegieskyddet för den kyrkliga jor- den består eller ej, kan den uppfattningen hävdas, att staten enligt gällande lagstift- ning icke kan återtaga jord som anslagits av kronan så länge de kyrkliga ändamål be- står, till vilka jorden anslagits.

Ägare till annan kyrklig jord än den som anslagits av kronan kan vara antingen för- samlingskyrkor och domkyrkor, uppfattade som stiftelser, eller församlingar och pasto- rat.

Den nordiska medeltidsrätten betraktade sockenkyrkan som en juridisk person. I doktrinen synes den uppfattningen allmänt ha godtagits att icke blott kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, d.v.s. kyrkogården, utan även kyrkojorden och den till försam- lingsprästens underhåll anskaffade jordegen- domen, prästbordet, äges av den lokalkyrka vartill egendomen är knuten, under förut- sättning att den tillkommit kyrkan under medeltiden och icke bevisligen upplåtits av kronan. Denna uppfattning har även fått stöd i nutida rättspraxis. Reformationen har icke ansetts ändra lokalkyrkans rättsställ- ning. I fråga om den kyrkliga jord, som till- kommit under de närmaste århundradena efter reformationen, gäller därför samma uppfattning, d.v.s. sådan jord äges av 10- kalkyrkan, ej av församlingen. Först sedan församlingen vunnit rättslig ställning som juridisk person har den kunnat inträda som jordägare. Så blev fallet med landsbygds- församlingar 1817 och med stadsförsamling- ar i vart fall 1843. Till egendom som till- kommit efter 1817 respektive 1843 kan allt- så äganderätten tillkomma antingen lokal- kyrka eller församling.

Förfoganderätten över den kyrkliga egen- domen är i allmänhet icke beroende av frå- gan vem äganderätten i privaträttslig mening kan tänkas tillkomma. Exempelvis kan ett

löneboställe förvaltas av pastoratet, som till- godogör sig avkastningen för prästens av- löning, oavsett om bostället tillhör kronan, kyrkostiftelsen eller församlingen.

Församlingskyrkorna vårdas och förval- tas i princip av församlingarna själva. Kost- naderna bestrides, i den mån kyrkokassans tillgångar och eljest tillgängliga medel ej för- slår, genom församlingsskatten. För upp- förande samt för mera betydande till-, på- eller ombyggnad av församlingskyrka er- fordras tillstånd av Kungl. Maj:t. Utan så- dant tillstånd får kyrka ej heller rivas eller flyttas eller tagas i bruk för annat ändamål. Vidare finns bestämmelser, genom vilka kyr- korna tillförsäkras skydd från kulturhisto- risk synpunkt.

Allmän begravningsplats kyrkogård vid kyrkobyggnad eller friliggande begrav- ningsplats — skall hållas av församling eller, om Kungl. Majt för särskilt fall så förord- nar, av borgerlig kommun.

Bland den fasta egendom av olika slag som disponeras av kyrkliga subjekt må här särskilt beröras prästboställena. I och med 1910 års prästlönereforrn med övergång till kontantlönesystem avskildes i regel till präst- gård ett område med bostad för prästen. Återstoden bildade löneboställe. Såväl präst- gård som löneboställe förvaltas av pastora- tet. Förvaltningen står under kontroll av bo- ställsnämnd och stiftsnämnd. Löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan, som upprättas genom stiftsnämndens försorg. Prästgård disponeras såsom tjänstebostad åt i pastoratet anställd ordinarie präst, medan avkastningen av löneboställe användes till avlöningen av pastoratets präster och kyrko- musiker.

Försäljning av kyrklig jord kräver sam- tycke av riksdag och kyrkomöte. Dock har generellt bemyndigande genom den s. k. kyrkliga försäljningslagen givits Kungl. Maj:t, kammarkollegiet och stiftsnämnden att under vissa villkor medge försäljning. Särskilda bestämmelser gäller dock för de 5. k. halländska kyrkohemmanen och för vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. Medgivande enligt försäljningsla- gen må lämnas då samhällelig nytta såsom

tillgodoseende av bostadsbehovet i orten eller bildande av lämpliga jordbruk främjas, då kyrklig jord eljest erfordras för expropria- tionsändamål eller då sådan jord på grund av särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål. De medel, som inflyter vid försäljning av kyrklig jord, skall disponeras för tillgodo- seende av det ändamål, vartill jorden varit anslagen.

Ytterligare må här särskilt omnämnas endast äganderätten till kyrkofonden. Om- kring 14 milj. kr., som sannolikt härrör från kronoanslag, får anses tillhöra kronan som ägare. Återstoden, omkring 60 milj. kr., har övervägande kyrkligt ursprung.

Kyrkofonden intager en central ställning inom den kyrkliga ekonomin. Den förvaltas av statskontoret och användes för kyrkliga ändamål. Dess huvudsakliga uppgift är att fungera som en skatteutjämningsfond för pastoraten för avlönande av präster och kyr- komusiker. Till dessa kostnader skall pasto- rat i första hand använda avkastningen av sina präst— och kyrkomusikertillgångar. Läm- nar dessa överskott, inlevererar pastoratet hälften därav till kyrkofonden. Räcker av- kastningen ej till lönerna utdebiteras viss församlingsavgift härför. Erfordras ytterli- gare medel, erhålles tillskott ur kyrkofon- den. Dessa tillskott är kyrkofondens största utgiftspost. Fondens viktigaste inkomst är en allmän kyrkoavgift som uttages av varje pastorat med ett av Kungl. Maj:t för varje år fastställt öretal per skattekrona.

Skattefrågor Skatt som uppbäres direkt för kyrklig verk- samhet förekommer endast på lokalplanet, som församlingsskatt. Utdebiteringen upp- gick år 1966 i medeltal till 79 öre per skatte- krona, medan samma år hela den kommu- nala Utdebiteringen uppgick till i medeltal 18 kronor 29 öre per skattekrona.

Svenska kyrkan och dess församlingar är — liksom för övrigt också andra kyrkliga samt frikyrkliga och vissa andra organisa- tioner och verksamheter i stor utsträck-

ning befriade från att erlägga skatt till stat och kommun. Kommunal inkomstskatt er- lägges av Svenska kyrkans församlingar en— dast för inkomst av fastighet och av rörelse men däremot ej för inkomst av kapital. Skattskyldigheten för inkomst av fastighet är inskränkt genom att vissa fastigheter un- dantages från skatt, bl.a. kommuns bygg- nader för allmän styrelse och förvaltning, ävensom för kulturvård, sundhetsvård, re- ligionsvård eller undervisning. Även kyrko- byggnader är undantagna från skatteplikt. Från statlig inkomstskatt är Svenska kyr- kans församlingar helt befriade. Vid den statliga inkomstbeskattningen får envar göra avdrag för församlingsskatt. Statlig förmö- genhetsskatt erlägges ej av församlingar inom Svenska kyrkan. Enligt avgöranden av högsta domstolen är Svenska kyrkans cen- tralråd, missionsstyrelse och sjömansvårds— styrelse befriade från arvsskatt. Försam— lingarna har däremot att betala arvsskatt. Från gåvoskatt är befriade bl. a. kyrka samt stiftelse med huvudsakligt ändamål att främ- ja religiösa ändamål.

Flertalet av de skatteförmåner i form av skattebefrielse som sålunda tillkommer Svenska kyrkan och dess församlingar åt- njutes också av de fria samfunden. Vissa förmåner tillkommer dock endast Svenska kyrkan. Dess prästgårdar är fria från kom- munalskatt, och kyrkans församlingar be- talar ej statlig inkomstskatt för inkomst av rörelse. Medlem av Svenska kyrkan får, som nämnts ovan, vid taxering till statlig inkomst- skatt göra avdrag för församlingsskatt och icke-medlem får göra avdrag för de 60 pro- cent han betalar av församlingsskatten. För bidrag till annat trossamfund än Svenska kyrkan får avdrag icke göras. Ovannämnda befrielse för vissa kyrkliga organ från arvs— skatt saknar motsvarighet för frikyrkosam- funden.

Prästerskapets privilegier

Prästerskapets privilegier sammanfattades senast år 1723 i en privilegieurkund. För ändring eller upphävande av privilegierna

erfordras enligt regeringsformen & 114 sam- tycke av kyrkomötet.

1951 års kyrkomöteskommitté har i sitt betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter uttalat, att privilegierna, i vad de tillförsäkrar de kyrkliga tjänsteinnehavar- na särskilda ekonomiska och sociala förmå- ner, i allt väsentligt upphört att gälla. En del privilegier består emellertid enligt kyrkomö- teskommitténs utredning. Flertalet av dessa är dock i dagens samhälle av ringa värde. Den viktigaste privilegiefrågan gäller, om privilegierna, såsom kyrkomöteskommitténs majoritet funnit, skyddar Svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden och till ersätt- ning för anslag i kronotionde m. m.

Vissa särskilda frågor

Skolväsendet förblev, efter det den borgerli- ga kommunen och den kyrkliga församling- en skilts åt år 1862, i viss omfattning ända fram till mitten av 1950-talet en uppgift för församlingen. Numera är emellertid de all- männa skolorna helt lösgjorda från organisa- toriskt samband med kyrka och församling. Undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan och i religionskunskap i de gymnasiala skolorna är objektiv och syftar icke till att påverka eleverna.

Utbildningen av präster och kristendoms- lärare vid grundskolans högstadium och vid gymnasieskolorna sker vid teologiska fakul- teter vid de statliga universiteten. Även den praktiska prästutbildningen är anknuten till de teologiska fakulteterna.

Folkbokföringen sker på lokalplanet ge- nom pastorsämbetena som ombesörjer den fortlöpande lokala registreringen av befolk- ningen; i Stockholm, Göteborg och Malmö handhas berörda uppgifter dock av pastors- ämbetena och den lokala skattemyndighe- ten. I övrigt sker registreringen hos länssty- relserna och hos centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Vigsel kan vara kyrklig eller borgerlig. Om de trolovade eller en av dem tillhör

Svenska kyrkan är de berättigade till vigsel i Svenska kyrkans ordning. Präst inom Svenska kyrkan har Vigselplikt mot den som är medlem av hans församling.

Begravningsväsendet omhänderhas allt- jämt i princip av församlingarna. Allmän begravningsplats kan dock, om konungen för särskilt fall så förordnar, i stället hållas av borgerlig kommun. Så har undantagsvis skett, främst i Stockholm. Rätt till gravsätt- ning är, som ovan nämnts, ej beroende av att den avlidne tillhört Svenska kyrkan.

KAPITEL 4

Såsom framgår av utredningens i det före- gående återgivna direktiv har utredningen haft att inhämta och sammanställa upp- gifter om förhållandet kyrka—stat i andra

I.

Kyrka—statrelationen i vissa andra länder

länder. I flera av sina delbetänkanden har utredningen lämnat redogörelser för ut- ländska förhållanden på de områden som behandlats i dessa betänkandenl. Bl. a. för

Betänkandets nr; ämne

V.

VI.

VII.

VIII.

IX.

Kristendomsunder- visningen

Lagstiftning. — Rättskipning

Folkbokföringen

De teologiska fakul- teterna (Redogörel- sen har väsentligen lämnats ej för varje land utan efter viss särskild uppdelning, början sid. 33 Kyrklig organisation och förvaltning Allmänna delen

Speciella delen Bekännelsefrågor Kyrkans bekän- nelse Bekännelsekravet för innehavare av ämbeten och tjäns- ter Kyrkans böcker Extraparokiala uppgifter

Kyrklig egendom. —- Skattefrågor. _

Prästerskapets privi- legier

SOU

1964: 30

1965: 70 1967: 16

1967: 17

1967: 45

1967: 46

Dan- Nor- mark ge

105

253 42

144

322

343 351

541

366

124

249 43

139

322

343 351

540

364

Fin- land

111

242 4 1

131 218

321

343 350

540

361

Väst- Neder- tysk- län- land derna

141

164 256 44

147 221

367

122

Eng- land

130

257 43

49

152 222

369

Skott- Frank- land rike U.S.A.

135 115 96

262 43 44

268

158 161

372 373 374

att underlätta en jämförelse med de olika hypotetiska lägen utredningen uppställt har utredningen funnit det lämpligt att också i slutbetänkandet ge en kort sammanfattande skildring av kyrka—statrelationen i vissa and- ra länder. I detta kapitel redogör utredning- en för hur förhållandet mellan stat och kyrka gestaltats i våra nordiska grannländer Danmark, Norge och Finland med mer eller mindre utpräglade statskyrkosystem, Väst- Tyskland med fria kyrkor med beskattnings- rätt och kyrklig jord, England med en etab- lerad kyrka utan beskattningsrätt men med betydande jordtillgångar, Nederländerna, Skottland och Frankrike med skilsmässa kyrka—stat genomförd under relativt sen tid och med olika relationer till staten samt U.S.A., som sedan länge brukat anföras som exempel på ett land med konsekvent ge- nomförd skilsmässa. Om en jämförelse di- rekt sökes med utredningens lägen, vilka dock ej uppställts efter utländska förebilder, finner man, att de nordiska grannländerna repre- senterar utredningens A—läge, därvid Fin- land med ett ur kyrkans synpunkt friare system än vårt tilldragit sig särskilt intresse. B-läget kan sägas motsvara förhållandena i Västtyskland och C—läget såtillvida likna situationen i England som den anglikanska kyrkan icke har beskattningsrätt utan får grunda sin ekonomi på frivilliga bidrag och avkastning av kyrklig egendom. D-läget har väl haft en motsvarighet i Frankrike, men förhållandena där har nu ändrats. I U. S. A. är kyrkorna visserligen helt självständiga gentemot staten, såsom i D-läget, men de större kyrkorna har sedan länge stora eko- nomiska tillgångar i jord och eljest.

För en allmän jämförelse mellan förhål- landena i vårt och andra länder får utred- ningen hänvisa även till den sammanfattan- de redogörelse som utredningen i närmast föregående kapitel lämnat för de förhållan- den som är av särskilt intresse för kyrka— statrelationen i Sverige.

Danmark

Enligt 1953 års grundlag är den evangelisk- lutherska kyrkan Danmarks folkkyrka och

skall som sådan understödjas av staten. Den framstår som en mer utpräglad statskyrka än Svenska kyrkan men betraktas dock ej som en statsfunktion utan som ett trossam- fund.

Alltsedan reformationens genomförande 1536 utövar staten den högsta myndigheten inom kyrkan i fråga om både lagstiftning och kyrkostyrelse. Folkkyrkans författning skall enligt grundlagen regleras genom lag, och kyrklig lag beslutas av staten på sam- ma sätt som borgerlig lag. Något kyrkomöte finns ej och i den lagstiftande församlingen, folketinget, deltar vid kyrklig lagstiftning också de ledamöter som ej tillhör folkkyr— kan. Även kyrkans bekännelseskrifter kan ändras av folketinget; enligt grundlagen skall kyrkan dock vara evangelisk-luthersk. Innan beslut fattas i inre kyrkliga frågor av prin- cipiell betydelse höres emellertid regelmäs- sigt biskoparna.

Kungen skall enligt grundlagen tillhöra folkkyrkan. Han — eller regeringen — har en vidsträckt makt inom kyrkan, godkänner ritual för gudstjänst och kyrkliga förrätt- ningar och stadfäster bibelöversättning och psalmbok, beslutar om rikets kyrkliga indel- ning och inrättande av prästtjänster samt ut- nämner biskopar och församlingspräster.

Sedan 1916 handläggs kyrkoärenden i ett särskilt departement, kyrkoministeriet, skilt från undervisningsministeriet. Bestämmelse om kyrkoministerns kyrkotillhörighet sak- nas. Ministeriet är kyrkans centralstyrelse. Det förbereder lagstiftningsfrågor och kungens beslut i skilda ärenden och har den högsta tillsynen över kyrkor och prästgår— dar, kyrkliga funktionärer m. m.

Riket är indelat i stift med en biskop och en stiftsstyrelse, bestående av stiftsamtman- nen (landshövding) och biskopen. Stiftssty- relsen har bl. a. att utöva tillsyn över kyr- kor och prästgårdar, fastställa kyrkogårds- avgifter samt mottaga och fördela kyrko- skatten.

Biskop utnämnes av kungen efter före- gående, för kungen icke bindande val i för— samlingsråden och förslag av kyrkoministe- riet. Biskoparna avlönas av statsmedel. Bi- skopsmöte hålles men är ej lagstadgat. Det

tjänstgör bl. a. som remissorgan till kyrko- ministeriet.

Församlingens styrelse är ett församlings- råd, bestående av församlingens präster och ett växlande antal lekmän. Rösträtt vid val av rådets ledamöter tillkommer ej den som uppenbart har ställt sig i avgjord motsätt- ning till kyrkan genom att förneka kristen- domen.

Medlemskap i den danska folkkyrkan vin- nes genom dop; endast den som är bosatt i Danmark kan vara medlem. Utländsk med- borgare som är döpt i evangelisk-lutherskt trossamfund blir vid bosättning i Danmark automatiskt medlem i folkkyrkan, om han ej förklarar att han ej vill tillhöra kyrkan. Medlemsförteckningar saknas, men av skat- tetekniska skäl är medlemskapet antecknat i de kommunala registren. Utträde sker ge- nom skriftlig begäran eller genom anslut- ning till annat trossamfund utanför kyrkan. Dubbelt medlemskap som i Sverige kan ej förekomma. Endast medlem av folkkyrkan har rätt till kyrklig förrättning.

Församlingen är i den danska folkkyrkan visserligen territoriell men kan förete sär- präglade drag av personligt medlemskap. Medlem i en församling kan få ansluta sig till annan präst än sin egen församlings- präst. Godtar prästen detta träder han i stål- let för församlingsprästen och övertar plik- ten att utföra kyrklig förrättning för med- lemmen och utöva själavård för denne. Denna »sockenbandslösning» innebär vidare, att medlemmen kan ansluta sig till och få rösträtt i sin nya prästs församling; dock be- talar han kyrkoskatt och har rätt till grav- plats endast i den församling där han bor. Ytterligare en personlig gemenskapsbildning föreligger, om inom en församling bildas en >>va1gmenighed». Sådan kan bildas av en krets på minst 10 personer. Valgmenigheden har rätt att använda sockenkyrkan eller att bygga egen kyrka och kan välja egen präst. Såsom församling inom folkkyrkan står valg- menigheden under tillsyn av prost, biskop och kyrkoministerium. Genom sockenbands- lösning och valgmenighed kom 1800-ta1ets väckelserörelser i Danmark, i motsats till i Sverige, att stanna inom kyrkan.

Utanför folkkyrkan finns i Danmark en— dast ett litet antal friförsamlingar. Sådan för- samling har, om den är evangelisk-luthersk, en rad rättigheter framför andra främman- de trossamfund, bl. a. viss tillgång till soc- kenkyrkan.

Präst utnämns av kungen efter det för— samlingsrådet avgett förord; e. o. tjänst till- sättes dock av kyrkoministeriet och valgme- nighedspräst av församlingen; i sistnämnda fall skall dock kungen godkänna personvalet. Extra präst kan tillsättas av pastorat som då självt svarar för lönen. Prästen har viss skyldighet döpa barn; han har frihet att med församlingsrådet besluta om kollekt. Präst har vigselrätt; även borgerlig vigsel finns. Behörighet att ingå äktenskap prövas först av borgerlig myndighet. Lysning kan vara kyrklig eller borgerlig. Präst kan vägra kyrk- lig lysning och kyrklig vigsel för frånskilda.

Prästutbildningen sker i sin teoretiska del vid teologiska fakulteter vid statliga univer- sitet och i sin praktiska del vid ett särskilt pastoralseminarium under kyrkligt—statlig ledning. Kvinna har samma rätt som man till prästämbetet.

Tidigare nära samband mellan kyrka och skola upphävdes år 1929. Prästen är sedan dess ej självskriven ledamot av skolstyrelsen och utövar ej tillsyn över men har rätt åhöra kristendomsundervisningen i folkskolan. Så- dan undervisning ges i skolans samtliga klas- ser i överensstämmelse med folkkyrkans lära; för nya hjälpmedel därvid krävs samtycke av församlingsrådet. Befrielse från skolans kristendomsundervisning kan på begäran av föräldrarna ges både barn som tillhör och barn som står utanför folkkyrkan; tillhör barnet kyrkan ges befrielse om präst i folk- kyrkan åtar sig tillsyn över barnets kristen- domsundervisning. Skolans kristendomsun- dervisning meddelas av lärare som tillhör folkkyrkan eller av präst; i gymnasiet kan undervisningen meddelas även av lärare som ej tillhör kyrkan.

Mål om tjänstefel av präst kan avgöras av världslig domstol eller, på den tilltalades begäran, av en särskild kyrklig domstol, be- stående av ortens domare och prost. För andra kyrkliga funktionärer kan kyrkomi-

nisteriet förordna om prövning vid kyrklig domstol. Avgöres målet vid världslig dom- stol förordnas två andliga bisittare i rätten. Besvär över den kyrkliga domstolens beslut anföres hos en kyrklig domstol, bestående av stiftsamtmannen och biskopen med präs- terliga vittnen och sekreterare. Sista instans är högsta domstolen i sin vanliga samman- sättning, utan andliga bisittare.

Den kyrkliga ekonomien baseras numera främst på statsbidrag och rikskyrkoskatt. Den kyrkliga jorden indrogs efter reforma- tionen i viss omfattning till kronan, men in- komsterna av den jord kyrkan fick behålla spelade dock länge en avsevärd roll och var fram till början av 1900-talet jämte tionde rn. m. tillräcklig för utgiftemas bestridande. Numera utgår betydande statsbidrag till prästernas löner och pensioner. Rikskyrko- skatten utgör dock den största inkomstpos- ten. Kyrkoskatt erlägges endast av medlem i folkkyrkan, ej av den som utträtt och ej heller av juridisk person. Rikskyrkoskatten bestäms av kyrkoministeriet. Utdebitering sker genom den kommunala taxeringsmyn- digheten efter samma regler som för kom- munalskatten. Lokala avgifter för kyrkliga ändamål fastställs i församlingarna. Upp- börd sker av kommun utan ersättning; i Kö- penhamn utgår dock viss ersättning.

Begravningsväsendet är kyrkligt. Kommu- nal begravningsplats kan dock inrättas lik- som särskild begravningsplats för annat trossamfund, men kyrklig begravningsplats kan ej övertagas av kommunen. Den som ej är medlem av folkkyrkan har dock till- gång till gravkapell och bårhus samt, om kommunal begravningsplats eller begrav- ningsplats för hans trossamfund ej finns, jämväl till gravplats på kyrkogården.

Civil folkbokföring sker sedan 1924 i ett folkregister som bygger på bl. a. anmäl- ningar av präst. Inom församling föres mi- nisterialböcker.

Frågan om förhållandet mellan staten och folkkyrkan var under tiden 1928—1940 före- mål för utredning genom en särskild kom- mitté med representanter för olika kyrkliga riktningar och politiska partier. Intet av de förslag som framställdes om en framtida

ordning för relationen kyrka—stat samlade emellertid majoritet i kommittén. De olika minoritetsförslagen utgavs av trycket 1940 men har ej föranlett någon ändring i den danska kyrkans ställning.

Norge

Den evangeliskt-lutherska kyrkan i Norge in- tar en betydligt mera osjälvständig ställning till staten än Svenska kyrkan; den är en mera utpräglad statskyrka. I likhet med den danska folkkyrkan deltar den ej i kyrkolag- stiftningen och har ej eget centralt organ. Ekonomiskt är kyrkan t. o. m. mera be- roende av det allmänna än i Danmark och den saknar egen beskattningsrätt.

Enligt stadgande i grundlagen är den evangeliskt-lutherska religionen statens of- fentliga religion. Kyrkans nära beroende av staten kommer vidare till uttryck i grund- lagen genom att kyrkan där ställes direkt under kungens överinseende. Statsrådets flertal skall tillhöra kyrkan, och vid be- handling i statsrådet av frågor rörande nors- ka kyrkan äger endast de statsråd deltaga som är medlemmar av kyrkan.

Kyrkolag stiftas av stortinget och kungen samfällt. Något kyrkomöte finns ej. I stor- tinget deltager vid beslut i kyrkliga frågor även ledamöter som ej är medlemmar av kyrkan. I inre kyrkliga angelägenheter be— slutar kungen, såsom om gudstjänst och kyrkliga böcker.

Den kyrkliga förvaltningen ankommer på kungen (regeringen). I huvudsak sker ad- ministrationen genom undervisnings- och kyrkodepartementet; en stark ministerstyrel- se föreligger och flertalet förvaltningsären- den avgöres i departementet. Frågan om en särskild kyrkostyrelse har flera gånger väckts men fallit. En viss ersättning för kyrkosty- relse tillskapades 1933 genom att bispedöm- meråd inrättades i stiften, bestående av biskopen, en präst i stiftet och tre lekmän. Vidare har biskopsmötet med främst rådgi- vande uppgifter sedan 1934 en officiell ställ- ning.

Biskop utnämns av kungen efter nomi- nering av bispedömmerådet och val bland

prästerna och menighetsråden i stiftet, pros- tarna även i övriga stift, och samtliga teo- logie professorer samt efter yttrande av biskoparna.

Tillsynen inom stiftet över kyrkor och kyrkogårdar samt kyrkornas medelsför- valtning utövas av en stiftsdireksjon, som består av biskopen och fylkesmannen (lands- hövdingen) i stiftsstaden; den senare har utslagsröst.

Präst ordineras av biskop men utnämns av kungen. Han är fritagen från värnplikt, kan ej avsättas utan laga dom och åtnjuter skydd för sin ämbetsdräkt. Kvinna har rätt till prästämbetet.

I församlingen finns ett kyrkoråd (me- nighetsråd) med begränsade uppgifter. Rådet beslutar bl. a. om offer skall upptagas inom församlingen men handhar eljest ej den eko- nomiska förvaltningen utan denna sker ge- nom den borgerliga kommunen. Sockenkyr- kan är församlingens egendom och får ej avhändas. Kommunen är skyldig att under- hålla kyrkan. Räcker ej församlingskyrkans inkomst av fast egendom, ränta, avgifter för gravplatser m. m. och offer för försam- lingens utgifter, uttaxerar kommunen bris- ten. Kommunen svarar också för lön till klockare, organist och kyrkotjänare och del- vis till präst. Kommunalskatten används alltså även för kyrkliga ändamål.

Prästens lön betalas, utom genom räntor m. m. och kommunalt bidrag, dock också genom statsmedel. Av statsmedel betalas vi- dare ålders- och dyrtidstillägg, ersättning för representation och ämbetsdräkt samt viss del av kontorskostnaderna. Kyrkor och församlingar är befriade från inkomst- och förmögenhetsskatt.

Begravningsväsendet är kyrkligt. Varje församling skall ha en kyrkogård. Även den som utträtt ur kyrkan får begravas på kyr- kogården. Dissenterförsamling kan medges rätt att anlägga egen begravningsplats.

Den kyrkliga jorden lämnades i Norge vid reformationen under 1500-talet, i motsats till i Sverige och Danmark, i stort sett orörd av statlig indragning. Dock tillgodogjorde sig kungen under 1500-talet ofta kyrkornas över- skottsmedel genom lån mot obligationer.

Under 1600— och 1700-talen ökade dessa lån starkt. År 1723 inleddes därjämte en kung- lig försäljning av kyrkorna till främst privat- personer och i någon mån församlingar. Kyrkorna har sedermera återköpts av för- samlingarna. Enligt en lag 1897 skall kyrkan vara församlingens egendom och inte kunna avhändas. I slutet av 1700-talet och början av lSOO-talet förvandlades ett betydande an- tal prästgårdar till boställen för officerare och civila ämbetsmän. År 1821 beslöt stor- tinget att kyrkoegendomen skulle säljas på auktion och medlen tillföras en fond, vars avkastning skulle med 2/3 tillfalla kyrkan och med 1/3 universitetet. Försäljningen, som skedde under en depressionstid, har be- tecknats som en ekonomisk katastrof för kyrkan. Återstående prästgårdar_och löne- boställen skall enligt en lag 1955 bilda en förmögenhetsmassa under kyrkodeparte- mentets förvaltning. Departementet utarren- derar således prästgårdar; skog och skogs- mark, som tillhör prästgård, står under vård och förvaltning av statens skogsväsende. Be- slut om försäljning fattas av kungen.

Under den tyska ockupationen 1940—1945 bröts förbindelsen mellan stat och kyrka. Sedan Nasjonal Samling övertagit den poli- tiska makten, bildades en >>kirkefront>> och den 24 februari 1942 nedlade biskoparna sina statliga ämbeten men fortsatte i sina andliga funktioner. Påskdagen den 5 april 1942 tillkännagav 645 av 699 präster en mot- svarande förklaring och bröt all förbindelse med kyrkodepartementet. Biskopsmötet in- rättade i stället en »midlertidig kirkeledelse». Quislingregeringen vidtog motåtgärder, av— satte menighetsråden, införde civil folkbok- föring och förvisade i stor utsträckning präs- ter. Efter befrielsen 1945 återtog emellertid biskoparna i brev till kyrkodepartementet sina ämbeten. »Kirkeledelsen» gjordes av re- geringen till rådgivande organ för över- gångstidens kyrkliga frågor och statskyrko- systemet återupprättades. I samband här- med ställdes emellertid förslag om en friare ställning för kyrkan och om inrättande av kyrkliga organ såsom domkapitel i stiften och ett kirkeråd på riksplanet som remiss-

organ för kyrkan. Förslaget föll i stortinget 1953 efter socialdemokratiskt motstånd. Det anfördes bl. a. att kyrkan kunde bli en stat i staten och att det kyrkliga valdeltagandet var för svagt för att en topporganisation skulle kunna byggas upp. Som en eftergift medgavs dock att stiftens bispedömmeråd skulle få hålla ett gemensamt möte vart fjärde år.

För den kyrkliga situationen i Norge un- der efterkrigstiden har två strider varit av stor betydelse, nämligen dels rörande läro- auktoriteten i kyrkan, dels om kristensdoms- undervisningen.

Debatten om läroauktoriteten började med den s. k. helvetesstriden. I en radiopredikan hade den bekännelsetrogne professorn Ole Hallesby fällt ett yttrande, att en oomvänd som avled stupade >>rakt ned i helvetet». Biskopen Schjelderup tog i ett uttalande av- stånd från vad Hallesby yttrat. Hallesby gjorde då gällande, att Schjelderup genom sitt uttalande brutit med bibeln och kyrkans bekännelse. Schjelderup hänsköt i en skri- velse till kyrkodepartementet frågan till kyr- kans myndigheter. I denna strid om den kristna lärans innehåll kom frågan upp, hu- ruvida kyrkodepartementet skulle äga tolka kyrkans lära eller om läroauktoriteten till- kom kyrkans biskopar. Departementet upp- drog åt professorn i statsförfattningsrätt juris dr Frede Castberg att utreda de konstitu- tionella och övriga frågor som förelåg i ären- det. Castberg förklarade att starka skäl tala- de för att kungen ensam kunde ändra bekän- nelseskrifterna och att han därvid ej ens var rättsligt förpliktad att söka biskoparnas råa. Betänkandet utlöste en allmän och våldsam reaktion från kyrkligt håll. Biskop Eivind Berggrav förklarade att kyrkan är ett and- ligen suveränt samfund, byggt på Guds ord och gemenskapen i tron och att kyrkans liv och bekännelse inte utan vidare kan under- kastas voteringar i storting och regering. Teologie professorn Einar Molland ställde sig däremot på Castbergs sida. Statskyrkan var enligt Molland en säkerhetsventil. Den garanterade rättfärdighet vid utnämningar till ämbeten, räddade prästerna från »penge-

mas» och gav fria möjligheter att utveckla kristlig-kyrklig aktivitet. Kyrklig självstyrel- se skulle däremot föra till maktmissbruk, intrigväsen och intolerans mot minoritetens religiösa övertygelse.

I ett herdabrev 1954 förklarade biskops- mötet, att kyrkan med hänsyn till innehållet i sin bekännelse aldrig kan godtaga någon statlig läromyndighet. Statsherravälde över kyrkans bekännelse och budskap och dess inre liv kan enligt biskopsmötet tålas lika litet om det påtvingas kyrkan av en olaglig statsmakt eller det påstås vara rättsligt möj- ligt för en laglig statsmakt.

Odelstinget avvisade tanken på en debatt i stortinget om innehållet av trossatser om rent religiösa problem och konstaterade att departementet i liknande frågor i framtiden liksom hittills må »rådspörre og henholde til teologiske og geistlige vota».

I Norge har sedan länge den konfessio- nella kristendomsundervisningen som ges i de allmänna skolorna vilka inte längre står under kyrkans utan under det borger- liga samhällets vård av kyrkan betraktats som dess dopundervisning. Åren 1958—1961 kom det till strid om kristendomsundervis- ningen. I en proposition 1958 hade föresla- gits väsentliga ändringar beträffande skolans kristna grundstruktur och kristendomsäm- nets plats i skolan. Förslaget mötte stark kritik från kyrkligt håll. Biskopsmötet un- derströk i en skrivelse att kristendomsämnet stod i särklass i skolan genom att ej bara ge undervisning i allmän religionskunskap utan också förmedla den undervisning åt barnen som kyrkan och föräldrarna har förpliktat sig till vid dopet. Skulle ämnet förlora denna karaktär, medförde det en helt ny situation mellan kyrka och stat, eftersom kyrkan i så fall nödgades inrätta egen dopundervisning. De statliga myndigheterna gav vika i frågan om folkskolan skulle vara konfessionslös eller ge kyrkans döpta barn undervisning i kyrkans tro. I lagen stadgades, att skolan skall medverka till att ge eleverna en kristlig och moralisk uppfostran. Beträffande kris- tendomsämnet utsades, att målet fortfarande skall vara att barnen skall erhålla säker kun-

skap beträffande huvudinnehållet i bibel- historien, de viktigaste händelserna i kyrko- historien och den kristna barnalärdomen i enlighet med den evangelisk-lutherska tros- bekännelsen.

På andra punkter inom skolan genomför- des dock ändringar av betydelse för rela- tionen kyrka—stat. Tidigare bestämmelser om morgonandakt togs bort ur skollagen ; dock togs de — i något oklar form — i stället upp i läroplanen. Antalet kristendomstimmar re- ducerades. Prästen upphörde att vara själv- skriven ledamot av skolstyrelsen men fick rätt att närvara vid dess sammanträden och att yttra sig i fråga om kristendomsunder- visningen. Biskopen och prästen fick ej läng- re uppsikt över kristendomsundervisningen men behöll rätten att åhöra den och ge råd om den samt att yttra sig om läroböcker i ämnet.

1960 framlades en försöksplan för 9-årig skola. Också därom kom att stå strid. Sär- skilt krävdes från kyrkligt håll, att kristen- domsämnet skulle ges ökat timantal, att skol- andakten skulle återinföras och att övningar- na i modern dans skulle tagas bort. 1961 enades de politiska partierna om att öka timantalet, att ge skoldagens början en spe- cifikt kristen prägel och att låta dans utgå ur gymnastikundervisningen.

Inom den norska kyrkan har under 1900- talet förekommit åtskillig debatt angående relationen kyrka—stat, till en början närmast som en reaktion mot liberala religiösa ten- denser.

En folkomröstning om relationen mellan stat och kyrka — efter förslag från kretsar inom kyrkan om skilsmässa kyrka—stat — ägde rum är 1914 med deltagande i försam- lingarna samt i kommun- och skolstyrelser. För en fri folkkyrka röstade i församlingar- na, där deltagandet i omröstningen var lågt, 17 %, i kommunstyrelserna 9 % och i skol- styrelserna 10 %. Förslag om en fri folk- kyrka framfördes vidare i stortinget 1914, 1916 och 1919 men avslogs.

Efter andra världskrigets slut framfördes från kyrkligt håll förslag om en självstän- digare ställning i olika hänseenden för den

norska kyrkan, dock med bevarat nära sam- band kyrka—stat.

Under senare år har väckts fråga bl.a. om inrättande på riksplanet av egna kyrk- liga organ, såsom kyrkomöte och central kyrkostyrelse.

Slutligen må något nämnas om den ställ- ning andra samfund än den norska folk- kyrkan har.

Enligt en särskild dissenterlag kan offent- ligt erkända samfund bildas med annan be- kännelse än grundlagens. I sådant samfund får ej upptagas den som inte först anmält sitt utträde ur den norska kyrkan. Man kan alltså i Norge inte som i Sverige tillhöra två trossamfund samtidigt. En del religiösa sam- manslutningar arbetar emellertid som för- eningar inom kyrkan, exempelvis det norska Missionsförbundet, >>Frimisjonen».

Dissenterförsamling skall, för att komma i åtnjutande av vissa rättigheter som dissen- terlagen ger, registreras hos fylkesmannen. Präst eller föreståndare i registrerad försam- ling får rätt och plikt att föra kyrkoböcker, utfärda attester och förrätta vigsel.

1961 har framlagts ett sakkunnigförslag till lag om trossamfund, vilket dock ej lett till lagförslag till stortinget. I sakkunnigför— slaget föreslås, att alla slag av trossamfund skall få registreras hos statlig myndighet. Stat och kommun föreslås skola lämna sam- funden årliga bidrag, svarande mot andelen av statens och kommunens utgifter för stats- kyrkan. Registrerade samfund skulle också få kommunala bidrag till egna folkskolor, motsvarande kommunens utgifter för varje skolbarn. En mycket omdiskuterad fråga har gällt kravet på bekännelseplikt — i prak- tiken medlemskap i den norska kyrkan för olika kategorier lärare i kristendoms- kunskap, särskilt kommitténs förslag att slo- pa bekännelsekravet för lärare i folkskolan.

Vid remissbehandlingen har från kyrklig och teologisk sida föreslagits bl.a. att två former av medlemskap skulle föreligga, en grundad genom dop och en genom föräld- rarnas tillhörighet till kyrkan. Endast de som döptes skulle kunna konfirmeras och kunna väljas till kyrkliga uppdrag.

Finland Under inflytande bl.a. av de politiska för- hållandena i Finland efter skilsmässan från Sverige 1809 med grekisk-ortodox kejsar- makt i Ryssland har den finska lutherska kyrkan kommit att få en självständigare ställning till staten än vad förhållandet är i Sverige. Dock råder alltjämt en nära rela- tion mellan staten och kyrkan. Detta kom- mer liksom i vårt land till uttryck bl.a. i frågor om lagstiftning och högsta myndighet för kyrkan liksom i en statlig utnämningsrätt m.m.

Kyrkolag stiftas liksom i vårt land under medverkan av såväl stat som kyrka. Initia- tivrätt i fråga om lagstiftning av kyrkolags natur tillkommer dock i Finland kyrkomötet ensamt. Godkänner kyrkomötet ett inom detsamma väckt lagförslag överlämnas detta till presidenten som har vetorätt och såle- des kan förkasta eller oförändrat godtaga kyrkomötets beslut. Utnyttjar presidenten ej sitt veto (vetorätten har enligt uppgift ut- nyttjats endast en gång, nämligen mot för- slag år 1948 om upphävande av prästs skyl- dighet att viga frånskild) går förslaget till riksdagen. Även denna har endast att oför- ändrat antaga eller att helt förkasta lag- förslaget. Vid behandlingen i riksdagen del- tar endast de ledamöter, som tillhör den evangelisk-lutherska trosbekännelsen.

Kyrkomötet antager självt ny bibelöver- sättning, katekes, psalmbok jämte koraler, kyrkohandbok och mässmelodier. Ytterligare avger mötet utlåtande i frågor, som av re- geringen hänskjutes till kyrkomötet och som angår kyrkans förhållande till staten eller till andra kristna eller icke-kristna trossamfund, eller avser s.k. blandade angelägenheter, t. ex. äktenskap, ed, socialhjälp, religionsun- dervisning och skoluppfostran. Slutligen har kyrkomötet befogenheter gentemot kyrkans egna centrala förvaltande organ, nämligen biskopsmötet, förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen.

Biskopsmötet består av samtliga biskopar, fältbiskopen och en ledamot från varje dom- kapitel. Det överlägger angående stiftens gemensamma anlägenheter men äger ej fatta beslut som binder biskop eller domkapitel.

Förstärkta biskopsmötet består, utom av samtliga personer som ingår i biskopsmö- tet, av två lekmän från varje stift, utsedda av kyrkomötet och av kyrkostyrelsens leda- möter. Mötet väljer kyrkostyrelse och över- vakar dennas verksamhet, fastställer budget för kyrkans centralfond och beslutar hur mycket församling på grund av kyrkoskatt årligen skall erlägga till centralfonden m.m.

Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som ordförande och sex ecklesiastikråd; är- kebiskopen är också ordförande i biskops- mötet och förstärkta biskopsmötet. Kyrko- styrelsen är ett verkställande och i stor ut- sträckning beslutande organ och handhar den kyrkliga förvaltningen i administrativa och ekonomiska men däremot ej i andliga angelägenheter.

Den ökade grad av självstyrelse som för- stärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen in- nebär för kyrkan tillkom år 1944, då de flesta befogenheter av kyrklig art, som un- dervisningsministeriet tidigare utövat, över- fördes på kyrkliga organ. Högsta styrelsen över kyrkan tillkommer dock alltjämt rege- ringen.

Utnämning av biskop sker genom presi- denten efter föregånget val.

Medlemskap uppkommer genom dop. Barndop praktiseras allmänt; har sex veckor gått efter födelsen utan dop, skall kyrko- herden erinra barnets föräldrar därom. Ut- träde ur kyrkan sker efter ansökan. Sakens allvar skall föreläggas den utträdessökande genom att präst med förståelse och kärlek söker leda honom till kännedom om Guds ord. Vill han likväl skilja sig från kyrkan, må han ej hindras därifrån.

I fråga om den kyrkliga jorden har rätts- utvecklingen i Finland intill 1809 varit den- samma som i Sverige. Därefter har de kyrk- liga organen fått en i jämförelse med Sve- rige vidsträckt självständighet i fråga om egendomens förvaltning och disposition. Församlingarna förvaltar nu själva bostäl- lena, men beslut om försäljning skall under- ställas kyrkostyrelsen för godkännande. För- säljning av boställe får ske, om den är för- delaktig från avkastnings- eller annan syn- punkt eller ändamålsenlig för tillgodoseende

av allmänna behov. Annan kyrklig jord får ej säljas >>utan högsta nödtorft eller kyrkans synnerliga nytta».

Kyrkan har beskattningsrätt. Kyrkoskatt uttaxeras av församling och åvilar dels med- lem av finska kyrkan, dels andra juridiska personer än trossamfund men ej den som ut- trätt ur kyrkan. Den uppbäres sedan några år genom staten, mot ersättning från försam- lingarna. För annat registrerat trossamfund uppbär staten ej skatten, men samfundets uppbördslängd är exekutionstitel och dom- stolsdom erfordras alltså ej för exekution.

I skatten ingår ett visst bidrag till kyrkans centralfond. Denna fond tillföres också viss del av annan inkomst för församlingarna. Av fonden utgår efter skälighetsprövning av kyrkostyrelsen bidrag till skattetyngda för- samlingar för löner och uppförande av kyrka och andra byggnader. Fondens medel an- vänds också för vissa kyrkans gemensamma utgifter.

Befrielse gäller för samtliga trossamfund från statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. arvsskatt och gåvoskatt samt stämpelskatt vid köp av fastighet. Kommunalskatt utgår för inkomst av fastighet och rörelse.

Vissa kyrkliga utgifter bestrides med stats- medel, t. ex. biskoparnas avlöning samt av- lönings- och andra kostnader för domka- pitlen.

Västtyskland

Enligt Weimarförfattningen av år 1919, som i här aktuella delar ingår i förbundsrepubli- kens grundlag 1949, finns i Västtyskland ingen statskyrka. De olika kyrkorna i lan- det —- den romersk-katolska, de evangeliskt- lutherska och de reformerta samt motsva- righeter till olika frikyrkliga samfund hos oss står fria och lika i förhållande till staten och är underkastade statlig lagstift- ning endast i samma mån som andra orga- nisationer. Emellertid har trossamfunden — i den mån så varit fallet tidigare eller de senare har ansökt därom ställning av offentligrättsliga korporationer. Av särskilt intresse för utredningens studier av kyrka- statrelationen är, att kyrkorna i Västtysk-

land, fastän de är fria kyrkor, har »beskatt- ningsrätt» gentemot sina medlemmar.

Förhållandet kyrka—stat regleras, utom i grundlag, genom konkordat eller fördrag som slutits med olika kyrkor. Sålunda före- ligger konkordat mellan förbundsstaten (i ett fall en delstat) och påvestolen samt för- drag mellan olika delstater och inom dessa verkande lutherska och reformerta lands- kyrkor. Konkordat och fördrag anses, efter- som de utgör överenskommelser mellan stat och kyrka, vara ömsesidigt bindande och anses ej kunna ensidigt uppsägas eller änd- ras av vare sig staten eller kyrkan. Den när- mare regleringen av relationen kyrka—stat kan, såsom varande en delstatsangelägenhet, vara olika utformad i de olika staterna.

Ställningen som offentligrättslig korpora- tion ger vederbörande organisation från rättslig och annan synpunkt vissa fördelar framför andra organisationer, exempelvis vid förvärv av fast egendom och vid upp- tagande av lån i bank. Inte bara lutherska landskyrkor utan också samfund som mot- svarar våra frikyrkor är i allmänhet offent- ligrättsliga korporationer. Sådan status har också die Freireligiösen, som är en kristen- domskritisk sammanslutning.

Samfund som vunnit ställning som offent- ligrättslig korporation äger av sina med- lemmar uttaga »skatt» på grundval av de allmänna skattelängderna. Debitering och uppbörd sker genom statlig myndighet mot ersättning från samfundet. Kyrkoskatt kan förekomma i olika former, t.ex. som ett procentuellt tillägg till annan skatt —- in- komst-, förmögenhets- eller grundskatt eller som en personlig »kyrkopenning» med ett visst, vanligen lågt belopp. Vanligast är att kyrkoskatten uttages endast som ett till- lägg till inkomstskatten, ofta med åtta eller tio procent därav. De kyrkliga myndighe- terna fastställer tilläggets storlek men be- slutet skall underställas delstatsregeringen för godkännande.

Möjligheten att få beskattningsrätt har ut- nyttjats såväl av den romersk-katolska kyr- kan som av de lutherska landskyrkorna och åtminstone på vissa håll av de refor- merta kyrkorna. Däremot har de »frikyrk—

liga» evangeliska samfunden av principiella skäl ej tagit beskattningsrätten i anspråk, inte ens i de fall då de har vunnit ställ- ning av offentligrättsliga korporationer. Mosaiska församlingar har beskattningsrätt i varje fall i vissa delstater. Också die Frei- religiösen har på något håll använt sig av beskattningsrätten.

I de förmåner som kyrkorna åtnjuter i sin egenskap av offentligrättsliga korpora- tioner ingår också frihet från skatt. Skatte- befrielsen gäller utom inkomstskatt också arvsskatt och i allmänhet även fastighets- skatt.

Vissa statsbidrag utgår till kyrkorna, hu- vudsakligen såsom tillskott till prästlönerna. En mycket stor del av bidragen utgöres av ersättning för tidigare till staten indragen kyrklig egendom.

De västtyska kyrkorna bestämmer genom egna författningar som i de fall då kyr- kan är en offentligrättslig korporation får en viss offentligrättslig karaktär självstän- digt om sin organisation och förvaltning. Detta gäller även för det fall att kyrkan utnyttjar beskattningsrätten, som alltså ej medför, att från statsmaktens sida ingrepp göres i kyrkans självstyre. Utformningen av organisation och förvaltning är olika i olika kyrkor. Utredningen har i delbetänkandena lämnat en närmare redogörelse för regle- ringen inom den evangeliskt-lutherska lands- kyrkan i Hannover. Denna har egna »lag- stiftande» organ, die LandeSSynode och der Kirchensenat samt ett centralt administra- tivt'organ, das'Landeskirchenamt, och en landsbiskop. Kyrkan är indelad i ett antal »stift» (Sprengel) med en Landessuperinten- dent, som utnämns av kyrkosenaten efter landsbiskopens godkännande. Superinten- denterna och landsbiskopen bildar ett bis- kopsråd. Som rådgivare till superintenden— ten finns ett organ, bestående av präster och lekmän. Stiftet omfattar flera kyrko- kretsar med egna representativa och verk- ställande organ. En kyrkokrets består i sin tur av ett antal församlingar med organ som ungefär motsvarar kyrkostämman, kyrko- fullmäktige och kyrkoråd i Svenska kyrkan.

För valbarhet till församlings beslutande och verkställande organ uppställes vissa kva- lifikationskrav också av religiös art, näm- ligen att hålla sig till ordet och sakramen- ten och att leva ett kristet liv samt att ak- tivt medverka till främjande av kristen tro och kyrklig gemenskap och sed.

Fastän stat och kyrka är skilda samver- kar de i fråga om skolans kristendomsunder- visning. Konfessionella skolor är tillåtna och godtas av staten som statsskolor. Också i de allmänna skolorna ges utrymme åt kyrkorna för kristendomsundervisning. Denna bekos- tas av staten, men dess innehåll och syfte bestämmes helt av kyrkosamfunden. Under- visningen är kyrkligt konfessionell. Klasser- na delas därför på kristendomslektionerna vid behov efter konfession. Kristendoms- lärarna står direkt i kyrklig tjänst men be- traktas samtidigt som statstjänstemän.

För teologisk forskning samt utbildning av präster och kristendomslärare finns teo- logiska fakulteter vid såväl fria som statliga universitet.

Nederländerna

Utvecklingen av relationen kyrka—stat i Ne- derländerna har varit väsentligt annorlunda än i de nordiska länderna och präglats av dels en splittring i olika religioner, dels av kampen för landets politiska oberoende.

Den största kyrkan är Hervormde kerk som omfattar omkring 30 procent av landets befolkning. Den romersk-katolska kyrkan, som räknar omkring 40 procent av befolk- ningen, synes öka i omfattning och infly- tande. Delvis torde detta bero på att kyrkan kräver, att barn i äktenskap mellan katolsk och annan trosbekännare skall uppfostras i den katolska läran.

Också i Nederländerna hade reformatio- nen — i sin kalvinistiska form — tidigt vunnit anhängare. Nederländerna lydde under den tyske kejsaren, tillika spanske kungen, som var katolik. Denne ingrep mot reformatio- nen, och detta utlöste ett frihetskrig. Neder- länderna lösgjorde sig därvid från det habs- burgska kejsardömet och slöt sig 1579 sam- man genom fördraget i Utrecht till en re-

publik, som blev officiellt erkänd genom Westfaliska freden 1648. Kalvinisterna tog makten, men den förhärskande reformerta kyrkan, Hervormde kerk, blev trots nära relation till staten knappast en statskyrka utan snarare en frikyrka under viss stats- kontroll. Franska revolutionen medförde 1795 att staten förvandlades till en enhets- stat, Bataviska republiken, som 1805 blev kungadöme, men 1810 införlivades med Frankrike. Efter Napoleons fall blev Neder- länderna åter fria och blev då ett kunga- rike.

Med den franska ockupationen förlorade Hervormde kerk sin privilegierade ställning och alla trossamfund blev i princip likställ- da. Kyrkor och prästgårdar, utom de som vederbörande församling själv anskaffat och ägde, fördelades proportionellt mellan sam- funden. En snabb reaktion kom dock och den nya ordningen genomfördes ingalunda helt. Då Nederländerna åter blev fria stad- gades emellertid i den nya grundlagen att alla skulle få bekänna sin tro med fullstän- dig frihet och ha samma borgerliga rättig- heter med lika tillgång till ämbeten och tjänster. Med en ny kyrkoordning 1816 kom dock den reformerta kyrkan att framstå som en nationalkyrka med statligt inflytande.

1800-talet medförde i den nya fria staten en religiös strid mellan liberala och bekän- nelsetrogna kretsar. En strängt kalvinistisk grupp bröt sig ur Hervormde kerk och bil- dade fria reformerta — »gereformeerden» — församlingar. Oppositionen mot statsin- flytandet medförde vidare en regeringsför- klaring 1842, att för framtiden alla änd- ringar i kyrkoordningen borde utgå från kyrkan ensam. Påföljande år ändrades i enlighet härmed kyrkoordningen så att kyr- kans synod fick ensam rätt att stifta kyrko- lag, och 1852 upphävdes det statliga infly- tandet i kyrkostyrelsen. Den katolska kyrkan införde som en följd av den nyvunna frihe- ten för samtliga kyrkor nu snabbt stiftsindel- ning och biskopsstolar i Nederländerna. En häftig reaktion kom och regeringen utfär- dade 1853 en lag om reglering av uppsikten över de särskilda trossamfunden. Utveck- lingen mot ökad frihet fortsatte emellertid,

och 1866 avstod regeringen från allt infly- tande på förvaltningen av kyrkoegendom. 1871 avskaffades kyrkodepartementet. Skils- mässan mellan kyrka och stat var nu genom- förd.

De strider som rådde inom den reformerta kyrkan förde 1892. till att en gemensam or- ganisation av utbrutna församlingar bilda- des, Gereformeerde kerken in Nederland. I denna var varje församling en självständig bildning och församlingarna sammanslutna till ett förbund. I Hervormde kerk råder motsatt princip församlingarna är grenar av en landskyrka. Skillnaden har fått kon- sekvenser i fråga om församlingarnas eko- nomiska förhållanden vid utbrytning ur för- samling. De statliga domstolarna har ansett att vid utbrytning ur en församling inom Hervormde kerk de som bildar ny försam- ling utanför kyrkan ej har rätt till kyrko- egendomen. Vid utbrytning ur en församling inom Gereformeerde kerk har däremot ma- joriteten fått rätt till kyrkoegendomen, även om den utträtt ur kyrkan.

Kyrkornas ekonomi präglas av den histo- riska utvecklingen. Klostrens fasta egen- dom utsattes, då reformationen vann in- steg, för indragningsåtgärder. Vad som ej erfordrades för gudstjänständamål överläm- nades till städerna att användas till deras eget bästa. Kyrkornas underhållsgods be- rördes däremot ej av indragningen. Under det franska herraväldet indrogs prästlöne- godset till staten, men kyrkan fick behålla kyrkobyggnader och predikantbostäder. Ef— ter en tid fick predikanterna i ersättning av staten belopp som motsvarade deras tidi- gare underhållsgods. Alltjämt utbetalar sta— ten för varje predikantbefattning ett sådant belopp. Även till nya predikantbefattningar beviljas i regel statsbidrag. Det sagda gäller ej blott Hervormde kerk utan också andra trossamfund.

Kyrkornas medelsbehov täcks — utom ge- nom statsanslag med kollekter, insamlingar och erforderliga avgiftsuttag från medlem- marna. Uppbörden av sålunda uttaxerade medel sker ej genom staten utan direkt av samfunden och församlingarna.

Den icke indragna fasta kyrkoegendomen

står numera i omkring två tredjedelar av församlingarna under uppsikt av ett statligt uppsiktskollegium, medan kvarstående för- samlingar — vilka ej vid en allmän omröst- ning bland medlemmarna godkänt under- ställningen själva förvaltar sina tillgångar utan kontroll.

Skolväsendet är splittrat. Mot den allmän- na skolan, som under 1800-talet var en upp- gift för det borgerliga samhället och tidigt stod under inflytande av upplysningstidens idéer, framkom från kristet håll stark kritik och skolfrågan kom att spela en stor poli- tisk roll. Å ena sidan krävdes konfessionella skolor och gjordes gällande, att hela under- visningen borde genomsyras av kristendo- men. Å andra sidan försvarades de allmän- na skolorna och man menade att det är ett även kristet önskemål att barnen lär sig umgås med och respektera oliktänkande; det framhölls också från kristet håll att religionsundervisningen i den offentliga sko- lan ger tillfällen till mission. Sedan enskilda skolor tillåtits 1857 uppkom ett stort antal konfessionella skolor.

Föräldrar till barn i de konfessionella skolorna kritiserade emellertid, att de måste betala dels skatt till de offentliga skolorna, dels avgifter till de konfessionella skolorna. Småningom gavs statsanslag till de konfes- sionella skolorna, och år 1920 likställdes dessa i fråga om finansieringen med de offentliga. Även de konfessionella skolorna finansieras sålunda nu helt med allmänna medel. Mer än två tredjedelar av barnen går nu i konfessionella skolor, katolska eller reformerta.

Kristendomsundervisning meddelas även i de offentliga skolorna. Vissa veckotim- mar friställs för frivillig religionsundervis- ning. Denna är rent konfessionell och utgör en kyrklig verksamhet i skolan.

Teologiska fakulteter finns såväl vid stats- universiteten som vid det kommunala uni- versitetet i Amsterdam. Vid de förra tillsät- tes professurerna i dogmatik och etik av kyrkan men avlönas med statsmedel. I Amsterdam tillsättes även nämnda professu- rer av staden men i praktiken ej i strid mot vad kyrkan önskar.

Nederländerna har obligatoriskt civiläk— tenskap. Äktenskapet kan stadfästas och välsignas av kyrkan.

Begravningsväsendet är numera en bor- gerlig angelägenhet. Begravningsplats runt omkring kyrka har ej överförts till det all— männa utan tillhör kyrkan eller försam- lingen. Jordfästning sker inom kyrkan. Van- ligen finns på en borgerlig begravningsplats tre åtskilda områden, nämligen för pro- testanter, romerska katoliker och judar.

Folkbokföringen ombesörjes av det bor- gerliga samhället. Kyrkorna för egna an- teckningar över sina medlemmar och får härför tillgodogöra sig anteckningar i den borgerliga folkbokföringen.

I Hervormde kerk är en synod organ för kyrkan. Den sammanträder en gång årligen. En del av synoden fungerar mellan sam— manträdena som ett slags kyrkostyrelse. För- samlingarna har i enlighet med reformert uppfattning stor självständighet. Utmärkan- de är vidare att endast innehavare av kyrk- ligt ämbete herdar och lärare (predikan- ter), äldste och diakoner samt i ekonomiskt hänseende kyrkofogdarna deltar i kyrkans och församlingens ledning, såsom ledamöter i synod och kyrkoråd etc.

Medlemskap vinnes åtminstone i Her- vormde kerk och den romersk-katolska kyr- kan genom barndop. För att uttaxerade medel skall av staten godtagas som exigibla fordras emellertid, att medlemmen efter det han blivit myndig uttryckligen eller stilla- tigande erkänt medlemskapet. Som sådant erkännande har godtagits att man låtit döpa sina barn.

Kyrkotukt utövas inom Hervormde kerk med bl. a. utestängande från nattvarden och uteslutning.

England

England uppvisar religiöst en mindre en- hetlig bild än vårt land med tre ungefär jämnstarka kyrkliga grupper, anglikaner, fri- kyrkliga protestanter och romerska katoli- ker. Den anglikanska kyrkan —- the Church of England står i viss närmare relation till staten än de andra kyrkorna och brukar

betecknas som en etablerad kyrka. Regenten (drottningen) är kyrkans överhuvud. Parla- mentet har vetorätt gentemot kyrkomötets förslag till lagstiftning. Godkänner parla- mentet ett lagförslag överlämnas det till regenten för stadfästelse. Regeringen har föga befattning med kyrkliga ärenden; dock utnämner regenten högre kyrkliga ämbets- män samt präster i en del församlingar på förslag av premiärministern, och lordkans- lern utövar i flertalet fall den patronatsrätt som i åtskilliga församlingar tillkommer kronan. I övrigt utses prästerna av stiftsbis- kopen och ej genom val i församlingen. Förslagsrätt tillkommer patronus, som bl. a. är andra präster, universitet och colleges. Församling kan hos biskop eller patronus uttrycka önskemål om vad slags präst som önskas, utan angivande av namn.

Kyrkan har en egen representation i kyr- komötet, som består av tre hus, nämligen för biskoparna, prästerskapet och lekmän- nen. Två ärkebiskopar finns, i Canterbury och York. I vardera ärkebiskopens provins finns ett representativt organ i konvokatio- nen, vilket saknar lekmannarepresentanter. l stiften har däremot lekmännen företrädare i det representativa organet.

Medlemskapet är öppet. Särskilda med- lemsförteckningar finns inte. Däremot an- tecknas vilka som döps, deltar i söndags- skola, konfirmeras, vigs i kyrkans ordning och går till nattvarden inom kyrkan. Rätt att delta i möte med församlings beslutande organ och i val av funktionärer tillkommer den som är uppförd på en särskild förteck- ning, Electoral Roll; för uppförande på för- teckningen erfordras ett visst kvalificerat medlemskap, såsom att kunna betecknas som kyrkobesökare. Av omkring 27 miljoner döpta i den anglikanska kyrkan år 1958 var bortåt 3 miljoner uppförda på Electoral Rolls. Även eljest räknar man med olika kretsar av medlemmar: de döpta, de kon- firmerade och de som deltar i påskens natt- vardsfirande. För valbarhet till kyrkorådet fordras att vara aktuell kommunikant, att ha gått till nattvarden minst en gång under året.

I representativa organ tillförsäkras präs-

terskapet betydande inflytande m. a. genom indelningen i olika hus. För beslut i kyrko- mötet om kyrkliga ceremonier erfordras först beslut av biskoparna och därefter god- kännande av prästerskapet och lekmännens hus. Ekonomiska frågor avgöres genom be- slut av majoriteten av samtliga ledamöter i kyrkomötet.

I ekonomiskt hänseende är den angli- kanska kyrkan fristående från staten. Be- skattningsrätt i vanlig mening, med statlig uppbörd, föreligger ej. Vården av den kyrk- liga jorden handhas av kyrkan själv. In- komster erhålles bl.a. genom denna egen- dom. En fri och affärsmässig investerings- politik har förts. De jordbruk som hört till prästgårdarna har i stor utsträckning för- sålts, och köpeskillingarna har tillförts en central kyrklig styrelse, the Church Com- missioners for England. Tillgångama har placerats bl. a. i industriaktier. Dock är jord— innehavet alltjämt stort och the Commissio- ners är en av de största jordägarna i Eng- land. Inkomsterna av egendomen användes väsentligen till prästerskapets löner och pen- sioner.

Kyrkans inkomster genom gåvor är stor. Vissa av dessa gåvor har karaktär av med- lemsavgifter. Vanligt är att kyrkorådet till ledning för medlemmarna i församlingen uppgör en tabell över vad de anses kunna betala. En del församlingar anlitar affärs- företag som anmodar de enskilda att lämna bidrag till församlingen. Dessa företag dri- ver ofta upp församlingarnas inkomster be- tydligt.

Skattelättnad åtnjutes för periodiskt bi- drag till trossamfund, om fördraget göres oåterkalleligt för viss tid. Avtal om sådana bidrag skall gälla mer än 6 och skrives van- ligen för 7 år. Systemet för skattelättnaden har utformats i anslutning till det statliga beskattningssystem som råder, med ett slags definitiv källskatt. Det fungerar så, att avtal skrives för visst bruttobelopp, t.ex. 1000 kr. per år, därvid dock endast ett netto- belopp efter avdrag för skatt om t. ex. 30 % inbetalas till kyrkan av givaren, d. v. s. 700 kr. Givaren har med källskatten redan beta- lat in sin skatt till staten, också på gåvan

om 1 000 kr., och skatten, som skall efter- ges, d. v. s. 300 kr., utbetalas av staten direkt till kyrkan.

Den religiösa situationen med olika krist- na kyrkor vållade svårigheter, när skolväsen- det som förut varit kyrkligt i princip blev statligt, detta trots att obligatorisk kristen- domsundervisning ges i de statliga skolorna och syftet är att engagera de unga i kyrkligt liv. Undervisningen är emellertid byggd på ekumenisk grund i utformningen av läro- planerna medverkar representanter för or- tens kyrkosamfund och detta har ej över- allt godtagits, utan en rent konfessionell un- dervisning har krävts. Rent kyrkliga skolor består alltjämt vid sidan av de statliga, främst inom den romersk—katolska men ock- så inom den anglikanska kyrkan. Utveck- lingen har medfört att de kyrkliga skolorna efterhand fått ökade ekonomiska bidrag från staten.

Skottland

Den presbyterianska Church of Scotland är den ojämförligt största kyrkan i Skottland. Den romersk-katolska kyrkan är emellertid också betydande. Den anglikanska kyrkan omfattar några få procent av befolkningen. Den presbyterianska kyrkan kan karakteri- seras som en fri men av staten officiellt erkänd nationalkyrka.

Förhållandena i Skottland speglar bl.a. försöken att ena kyrkor med olika inställ- ning till staten.

Reformationen genomfördes i Skottland på 1560-talet och presbyterianska kyrkor efterträdde den romersk-katolska. Strid kom att stå mellan kungamakten och kyrkan om bl.a. biskopsämbetet, prästtillsättningen ge- nom patronatsrätt och läroauktoriteten. Också inom kyrkan rådde motsättningar och nya kyrkor bildades, såsom the United Pres- byterian Church som uppkommit genom sammanslagning av separerande kyrkor un- der 1700-talet och the Free Church of Scot- land som bildades 1843. Dessa två fria kyr- kor förenades emellertid år 1900 till the United Free Church of Scotland. Därvid ställde sig en grupp ur the Free Church,

populärt kallad »Wee Frees», utanför. I tvist med den förenade fria kyrkan inför högsta domstolen vann »Wee Frees» rätten till den gamla fria kyrkans egendom; en kunglig kommission fick emellertid i upp- drag att verkställa en skälig uppdelning av egendomen.

Under 1900-talets början gjordes flera försök att ena Church of Scotland och den förenade fria kyrkan. En svårighet var att den fria kyrkan motsatte sig allt statligt inflytande. Som ett led i arbetet att ena kyrkorna framlade Church of Scotland en ny konstitution för kyrkan och denna god- kändes 1921 av parlamentet. Härigenom gavs kyrkan en fri ställning. Sedan också frågan om statens inflytande i ekonomiskt hän- seende lösts förenades de båda kyrkorna 1929 till en skotsk nationalkyrka.

»Skilsmässan» mellan stat och kyrka var således kyrkligt motiverad. Innebörden var bl.a. att parlamentets tidigare medbestäm- manderätt i kyrklig lagstiftning upphörde. Endast om kyrkan frånträder sin natur av presbyteriansk kristen kyrka, ges möjlighe- ter för staten att ingripa i kyrkans inre ange- lägenheter. Viss officiell ställning kvarstår för den skotska kyrkan. Regenten skall vid sitt trontillträde försäkra att han skall skyd- da den presbyterianskt kristna religionen och dess kyrka. Drottningen är företrädd vid kyrkomötet och kyrkan anordnar de officiella gudstjänster som förekommer. Kyr- kan å sin sida har som nationalkyrka att »erbjuda religionens ledning åt folket i varje församling i Skottland genom ett territoriellt prästerskap».

Den skotska kyrkan företer naturligen särdrag som är presbyterianskt betingade, bl.a. med likställdhet mellan prästerna in- bördes — biskopar saknas och mellan präster och lekmannaäldste samt med en synodalt uppbyggd styrelse, med kyrkoråd, presbyterium (jfr kontrakt), provinssynod och nationalsynod eller kyrkomöte.

Kyrkorådet består av församlingsprästen som självskriven ordförande och ett antal på livstid valda äldste, som ges ett slags ämbetsordination. Församlingstukten är sträng, listor förs över de i nattvarden del-

tagande och indifferenta stryks ur förteck- ningen över nattvardsberättigade. Kvinnor kan ej bli präster men väl, sedan några år, äldste.

Medlemskapet i kyrkan är differentierat. På olika förteckningar uppföres personer, som mera regelbundet går till nattvarden, som ej går till nattvarden men deltar i för- samlingens arbete, som är döpta men ej går till nattvarden och som avförts från kom- munikantlistan utan att ha avflyttat. Endast de som regelbundet går till nattvarden äger delta i beslut om församlingens angelägen- heter. I val av präst deltar dock även de som ej går till nattvarden men som deltar i församlingens arbete.

I presbyteriet, provinssynoden och natio— nalsynoden är antalet präster och lekmän lika. Presbyteriet har tillsyn över kyrkorådet och domsrätt vid tjänstefel. Det företräder kyrkan inför världslig myndighet och är verkställande organ för provinsial- och na— tionalsynod.

Provinsialsynoden har likartade uppsikts- och domsuppgifter.

Nationalsynoden, som sammanträder en gång varje år och består av omkring 1 700 ledamöter, är kyrkans högsta beslutande or- gan med lagstiftande, förvaltande och dö— mande uppgifter. Den arbetar med en rad tillfälliga och permanenta kommittéer för olika arbetsuppgifter.

Förvaltningen av den kyrkliga egendomen har, inte minst på grund av de splittrings- och enhetsrörelser som förekommit mellan kyrkorna och församlingarna, medfört pro- blem. Genom en lag 1925 har staten erkänt all kyrklig egendom, kyrkor, prästgårdar, prästgårdsjord och centrala fonder, som kyrkans absoluta och oförytterliga egendom och för all framtid avsagt sig alla anspråk därpå. Tidigare utgående tionde fixerades samtidigt till ett bestämt belopp utan beaktande av inflationen och skall utgå som ett slags grundskatt. Denna betalas av ägare till all jord i Skottland, oavsett om ägaren är medlem av kyrkan eller ej. Den skall tillföras the General Trustees och har på så sätt, även om den i första hand skall täcka den egna församlingens prästlön, bli-

vit en kyrkans gemensamma egendom. Mot- svarande gäller om prästgårdsjorden. Nå- gon rätt till beskattning av personer har kyrkan ej. Fastän insamlingar ständigt pågår och även ett slags frivillig kyrkoskatt utgår, räcker inkomsterna dåligt till prästlönerna och kyrkan har svåra ekonomiska problem.

Prästutbildningen sker vid teologiska fa- kulteter vid de statliga universiteten. Uni- versitetens styrelse utnämner professorerna på förslag av en nämnd med lika antal representanter för universitet och kyrka. Lön utgår av universitets- och statsmedel; dock avlönas ett antal professorer, till vilka kyrkan har förslagsrätt, av kyrkan.

Skolväsendet är statligt med skilda kon- fessionella skolor för den presbyterianska majoriteten och de religiösa minoriteterna av romerska katoliker och anglikaner. Kris- tendomsundervisningens målsättning och in- nehåll bestäms av kyrkorna.

Frankrike

Total skilsmässa mellan staten och den för- härskande romersk-katolska kyrkan genom- fördes år 1905 efter starka motsättningar..

Redan vid 1789 års revolution hade kyr- kans egendom förklarats vara nationalegen- dom. Kyrkobyggnaderna samt prästgårdar m.m. hade emellertid strax därefter, 1801 och 1812, återställts. Vid skilsmässan 1905 förklarades denna egendom åter vara stats- egendom. Kyrkan kunde dock få disponera kyrkobyggnaderna på villkor att lokala kult- och gudstjänstföreningar bildades. Kyrkan vägrade bilda sådana föreningar. Småning- om kom en kompromisslösning dock till stånd med av påven godkända stiftskult- föreningar. Statliga och kommunala bidrag kan utgå för underhåll av kyrkobyggnader- na. I övrigt är kyrkan för sin ekonomi hän- visad till frivilliga gåvor samt till avgifter för kyrkliga förrättningar. '

Den spänning mellan stat och kyrka som särskilt sedan tredje republikens tillkomst 1870 varit utmärkande för Frankrike har i hög grad gällt skolan. Då skolgången i slu- tet av 1800-talet gjordes obligatorisk ansågs detta kräva en absolut religiös neutralitet. I stället för katolsk religionsundervisning

sökte man införa en allmän, religiöst neutral moralundervisning. De katolska ordnarnas skolverksamhet inskränktes och förbjöds 1904 helt. Det katolska skolväsendet levde emellertid kvar trots det statliga motståndet. Inte heller i fråga om den neutrala moral- undervisningen lyckades man genomföra sina intentioner och undervisningen mötte stora svårigheter. Numera har emellertid striden till stor del upphört och ersatts av en viss samverkan. Statsskolorna ger sålun- da nu utrymme för kyrklig kristendomsun- dervisning, meddelad av skolpräster, och de konfessionella skolorna får statsbidrag. Teologiska statsfakulteter förekommer, nämligen en romersk-katolsk och en evan- gelisk, men flertalet fakulteter är fristående.

U.S.A.

Den religiösa situationen i U. S.A. företer en stark splittring, såsom är naturligt efter- som invandringen skett från en rad olika län- der med olika kyrkor; ofta har invandrarna varit medlemmar av små fria kyrkor, som utsatts för förföljelser i hemländerna. An— talet kristna kyrkor i U. S. A. är nu om- kring 260.

De olika kyrkorna står samtliga fria från staten. Relationen kyrka—stat i U. S. A. brukar karakteriseras med tesen »a wall of separation between church and state». De engelska koloniernas utbrytning från moder- landet i slutet av 1700-talet och samgåendet i en federativ stat förutsatte bl. a., att federa- tionen ej lade band på den religiösa utveck- lingen i de olika delstaterna. I dessa var den religiösa situationen olika; i flera del- stater fanns långt in på 1800-talet statskyr- kor. Numera har tesen om skilsmässan kom- mit att få avseende ej blott på federationen utan också på delstaterna.

Beskattningsrätt för kyrkorna förekommer ej. Däremot åtnjuter kyrkorna en vidsträckt skattebefrielse. Sålunda utger de ej arvsskatt och gåvoskatt och ej heller federal inkomst- skatt ens för inkomst av rörelse. Den vik- tigaste delstatsskatten är en fastighetsskatt och från denna är kyrkorna regelmässigt befriade om egendomen användes för kyrk- liga ändamål. Redan denna sistnämnda skat-

tebefrielse har stor ekonomisk betydelse, en- ligt uppgift motsvarande 32 dollars per år och familj. Vidare gäller, att den enskilde har rätt till avdrag vid inkomstbeskatt- ningen för gåvor till religiösa ändamål med upp till 30 procent av inkomsten. Sådana gåvor har uppgivits utgå av lägre årsin- komster än 5 000 dollars med i genomsnitt 3 1/2 procent. Värdet av skattebefrielsen har uppgivits vara 41/2 miljarder dollars per år.

Principen om en »wall of separation» mellan stat och kyrka har i förening med den utpräglade religiösa splittringen på ett stort antal kyrkor och samfund medfört, att statliga skolor enligt utslag i högsta dom- stolen inte får ge någon kristendomsunder- visning. Samtidigt har emellertid en stark föräldraopinion funnits för att de unga på något sätt skall ges kristen kunskap och fostran. Kyrkorna ger undervisning i sön— dagsskolor o.dyl. men försök har också på skilda sätt gjorts att lösa problemet inom skolans ram; kristet stoff har behandlats i andra ämnen såsom historia och litteratur- historia, schematid har avsatts till kristen- domsundervisning som ges och bekostas av kyrkorna under skoltid och morgonsam- lingarna har getts kristet innehåll. Gång efter annan har detta emellertid föranlett motstånd med processer inför högsta dom- stolen om vad som är tillåtet enligt konsti- tutionen. Högsta domstolen har bl.a. för- klarat att konstitutionen ej tillåter att bl- beln används i skolorna i uppbyggelsesyfte och att kristna skolandakter hålles. Främst katolikerna men även en del protestanter är starkt kritiska mot att kristendomsunder- visning ej ges i de allmänna skolorna och har upprättat egna, kyrkliga skolor. Efter- som de olika trosbekännarna ofta inte är klart avgränsade till olika stater eller orter utan oftast bor om varandra, möter det emellertid ofta praktiska svårigheter att ord- na kyrkliga skolor. Katolikerna har länge krävt statsunderstöd till sina skolor. Visst stöd ges numera om ej direkt till undervis- ningen i de konfessionella skolorna så dock till eleverna, såsom till Skolskjutsar och skol- luncher.

Utvecklingen under de senaste två—tre

åren har uppvisat nya intressanta drag av samverkan mellan stat och kyrka på skilda områden, närmast för genomförande av det s.k. antipovertyprogrammet, men det torde ännu vara för tidigt att ange vad detta kom- mer att innebära. Betydande federala skatte- medel tillföres dock nu kyrkorna för ut- byggnad av skolor och sociala institutioner.

Även i fråga om prästutbildningen pågår en utveckling i riktning mot ett visst sam- arbete mellan stat och kyrka. Visserligen äger den teologiska utbildningen alltjämt i stor utsträckning rum vid läroanstalter som är direkt inriktade på att betjäna en bestämd konfession. Ett betydande antal romersk— katolska, episkopala och lutherska semina- rier och fakulteter drivs sålunda helt i ett visst samfunds regi; ett antal seminarier be— tjänar dock flera samfund. Vid åtskilliga statsuniversitet har emellertid under det se- naste decenniet tillkommit >>religionsdepar- tement» med teologisk undervisning. Profes- sorerna vid dessa avlönas i en del fall av kyrkosamfund, i andra med allmänna medel.

De olika kyrkorna är i allmänhet organi— serade med beslutande och förvaltande or- gan samt tjänstemän av olika slag. Lekmän— nen har ofta betydande inflytande, men prästernas ställning är dock stark.

Arbetet inom de många kyrkorna och församlingarna är ofta intensivt och om- fattar inte bara gudstjänster och kulthand- lingar utan en rad andra verksamhetsformer med stor gemenskapsbildande verkan. Sär- skilda organisationer finns för män, kvinnor och ungdom. Söndagsskolverksamheten är också intensiv. Ofta bedrives socialt arbete bland gamla, sjuka och barn. Ålderdoms- hem, sjukhus och barnhem drivs ofta i kyrklig regi. Den enskilde synes ofta ha en stark gemenskap med och bindning till sin kyrka och sin församlings medlemskrets. Det är sålunda påtagligt att kyrkan och religio- nen i USA spelar en betydande roll i sam- hällslivet och bland de enskilda människor- na. Ibland göres det gällande, att den starka kyrksamheten är att hänföra ej blott till ett direkt religiöst engagemang utan till väsent- lig del till yttre sociala sammanhang. Den starka samhörigheten mellan medlemmar i

samma församling säges stundom medföra att flertalet både religiösa och andra gemen- skapsfunktioner koncentrerats till försam- lingen och dess medlemmar med en viss isolering gentemot utomstående.

De lutherska kyrkorna, som tidigare i huvudsak representerat olika språkgrupper bland invandrarna, såsom svenska och nors- ka, har numerai betydande utsträckning gått samman. Den största svenska kyrkan i USA, Augustanasynoden, har ingått i en sådan sammanslagen kyrka, Lutheran Church in America (LCA).

LCA är indelad i synoder och dessa i för- samlingar. Såväl LCA som varje synod och församling har en egen >>konstitution», egna stadgar. Högsta >>lagstiftande» organ i LCA är ett konvent. Ledamöter i detta är dels kyrkans högsta tjänstemän, bl. a. dess presi- dent, dels representanter för församlingar och präster i varje synod med präster och lekmän enligt konstitutionen till lika antal. Synoderna motsvarar väsentligen en terri- toriell indelning av landet. Liksom kyrkan har synoden ett konvent, vilket består av en lekman från varje församling och av synodens samtliga präster. Synoden har lik- som kyrkan en president.

Medlemskap i LCA vinns genom dop; även barndop medför medlemskap. Bestäm- melser om kyrkotukt finns och kan medföra suspension eller uteslutning. Uppkommer strid inom en församling och delas denna, därvid den ena delen utträder ur kyrkan, anses den som kvarstår vara den lagliga församlingen med rätt till kyrkans egendom, oavsett vilken församling som har majorite- ten av medlemmarna.

KAPITEL 5

Såsom utredningen i det föregående fram- hållit är principen om religionsfrihet en all- mänt accepterad utgångspunkt, när man vill lägga principiella aspekter på hur kyrka—stat— relationen bör utformas för enskilda och samfund. Utredningen som ägnat ett sär- skilt betänkande, nr III: Religionsfrihet (SOU 1964: 13), åt hithörande frågor och även beaktat dessa i skilda sammanhang i andra betänkanden har funnit det naturligt att också i sitt slutbetänkande upptaga reli- gionsfrihetsproblematiken till behandling. In- ledningsvis erinrar utredningen om den si- tuation som nu råder med ett livsåskådnings- mässigt differentierat samhälle och om att religionsfrihetsbegreppet haft växlande inne- börd under olika tider. I särskilda avsnitt upptar utredningen därefter definitioner som under senare år getts av religionsfriheten och erinrar om att denna beror ej blott av stat— liga åtgärder, redovisar aktuella reformkrav, berör religionsfrihetens samband med kyrko- synen, erinrar om vissa av utredningen i religionsfrihetsbetänkandet särskilt behand- lade spörsmål, berör spörsmålet om statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor samt grans- kar statskyrkosystemets förenlighet med re- ligionsfrihetskravet och religionsfrihetens samband med kyrkornas ekonomi.

Religionsfrihet i ett livsåskådningsmässigt differentierat samhälle

Det inflytande som kristendomen utövat un- der en tusenårig utveckling i vårt land präg-

Principen om religionsfrihet

lar naturligen i mycket alltjämt vår kultur- situation samt gruppers och enskildas tän- kande och handlande. Med den lutherska enhetskyrkans upplösning har emellertid följt, att även andra livsuppfattningar än sådana som naturligt hör hemma inom Svenska kyrkan kommit att få ökad bety- delse. Sådana andra livsuppfattningar finns såväl inom som utom ramen för en kristen livsåskådning. De fria evangeliska samfun- den, som vuxit fram under i stort sett de senaste hundra åren, räknade år 1952, då religionsfrihetslagen trädde i kraft, som med- lemmar 4,7 % av befolkningen i dess helhet. I vidare mening och med beaktande av att frikyrkosamfunden i motsats till Svenska kyrkan i regel ej tillämpar barnmedlemskap kan de sägas genom sitt arbete representera inemot 10 % av befolkningen. Medlems- antalet är f.n. med en ogynnsam åldersför- delning i sjunkande. Samtidigt växer den romersk-katolska kyrkans medlemsantal, sär- skilt genom invandring från romersk-katols- ka länder. Även icke kristna religioner så- som muhammedanism och buddism är nu- mera, främst till följd av invandring, repre- senterade i vårt land. Utom religiöst grun- dade livsåskådningar finns också sådana som sätter all religion i fråga eller bekämpar den. En betydande del av befolkningen fram- står som livsåskådningsmässigt indifferent. Den situation i livsåskådningshänseende som sålunda nu gäller i vårt land gör det naturligt att frågan om religionens betydelse,

sett från statens synpunkt, fått en annan innebörd än tidigare. Under 1600- och 1700- talen ansågs enhet i religionen som väsentlig för statens möjlighet att bestå. I våra dagar lever på skilda håll i världen och även i vårt land människor tillsammans i samma stat, fastän de har olika religioner och livs- åskådningar. I stället för enhet i religionen har rätt att fritt bekänna sig till och utöva sin religion liksom att stå utanför varje religion kommit att framstå som nödvändig för att samtliga i riket bosatta skall kunna förenas i de gemensamma strävanden som kan sammanfattas i att de bildar en stat. Relationen mellan å ena sidan staten som högsta gemensamma organ för oliktänkande medborgare och å andra sidan kyrkorna som representationer för olika grupper inom sta- ten är därvid ett problem som kräver tole- rans och hänsynstagande. Vissa särskilda svårigheter föreligger, om en religion av sina bekännare kräver aktiva insatser för att vinna andra för samma tro. Kristen- domen är en sådan missionerande religion. Läromässigt fastslås sålunda, att trons ut- bredande är en kristen plikt. Visserligen kommer detta endast i begränsad omfatt- ning till uttryck i vardagslivet. Det är också att beakta att många människor, även om de kvarstår som medlemmar i Svenska kyr- kan, är religiöst indifferenta. Andra omfat- tar emellertid en kristen bekännelse med stor hängivelse. För dem kan religionen framstå som det väsentliga rättesnöret också vid konflikt mellan vad religionen bjuder och staten kräver — »man måste lyda Gud mer än människor». I religionsfrihetsdebat- ten, som ju främst gäller dem som aktivt tar ståndpunkt för eller emot en religion, kan man inte bortse från att religionsfrihet i betydelsen frihet att få gagna sin religion framstår som ett naturligt krav för den reli— giöse, men att det å andra sidan kan vara svårt för honom att medge dem som be- känner en annan religion samma frihet och därmed möjlighet att motverka hans egen religion. Inte minst den strid som i skilda länder —- även med åberopande av religions- frihetsprincipen förts mellan katolicism och protestantism ger många exempel på

ett sådant dilemma. Det vore oriktigt att för vårt lands del hävda, att inte religions- frihetskravet också hos oss stundom kommit till användning både för att befordra den egna religionen och även i syfte att mot- arbeta andra livsuppfattningar.

I religionsfrihetskravet innefattas inte bara en rätt till religion utan också en rätt att stå utanför varje religion och samfund, en rätt till frihet från religion. Även denna aspekt kan medföra svårlösta motsättningar, nämligen mellan den religiöses önskan att sprida sin religion till andra och att påverka dem till att omfatta hans bekännelse och tro samt den utanförståendes önskan att inte utsättas för påverkan och mission.

Växlande innebörd i religionsfrihetsbegreppet

Erfarenheten dokumenterad bl. a. i docen- ten Sture Wailers studier, framlagda i utred- ningens betänkande om religionsfriheten (SOU 1964: 13) — visar, att i det starkt spän- ningsladdade fältet av motstridiga idéer och intressen, uppfattningen om religionsfrihe- tens innebörd har växlat från tid till annan med de intressen vissa grupper omfattat. Kampen för religionsfrihet har till sitt väsen ofta varit en kamp för egna intressen, för eget livsrum, mot andra livsåskådningar, mot andra religioner. Inte bara religionskrig utan också politisk strid inom ett land och enskildas kamp visar detta. Under motiv att söka frihet har man ofta bekämpat andra. I protestantiska länder kan man konstatera att religionsfriheten ibland kan vara ett täckord för aktioner i syfte att undgå den fara man ansett hota från den katolska kyr- kan. Situationen i dag kan inte utan vidare sägas vara väsentligt annorlunda. Man kan inte bara utgå från att den praktiske poli- tikern eller kyrkomannen förmår böja sig till en objektiv strävan för allas frihet. I en sådan situation är det än naturligare att mången starkt upplever behovet av och strä- var efter en objektiv norm för vad religions- frihet bör innefatta. Många försök har ock- så gjorts att skapa uttryck för en princip om religionsfrihet som ger möjlighet för skilda religioner att leva sida vid sida utan

att den enskilde utsättes för tvång. En så- dan princip är dock beroende av de yttre för- hållanden under vilka den skapas och skall tillämpas. Den faktiska situationen kom- mer att prägla försöken att utforma den. Att så är fallet visar t.ex. ett studium av ar- betet inom FN att nå fram till en konven- tion om religionsfrihet. Särskilt när tillämp- ningsområdet är hela världen med skilda traditioner och förhållanden, olika religioner och politiska system, kan man ej vänta att en definition skall kunna uppställas som ger väsentlig ledning för alla förhållanden.

Utvecklingen i vårt land ger exempel på hur både kraven på religionsfrihet och reli- gionsfrihetsbegreppets innebörd förskjutits. När viss religionsfrihet först gavs, gällde den endast inflyttade utlänningar, som gavs rätt att stå utanför Svenska kyrkan. Under 1800-talets frihetssträvanden avsåg man till en början med religionsfrihet främst att konventikelplakatet med förbud mot reli- giösa sammankomster skulle upphävas. Där- efter krävdes rätt för svensk medborgare att övergå till annan religion än den lutherska. Vid mitten av l800-talet vidgades kravet att avse rätt att stå utanför alla religiösa sam- fund. Full frihet att utträda ur Svenska kyr- kan gavs med 1951 års religionsfrihetslag. Därmed ansågs av många full religionsfri- het vara genomförd i vårt land. Även stats- makterna gav utryck för en sådan uppfatt- ning. Debatten har emellertid fortgått och religionsfrihetsbegreppet har fått nya aspek- ter.

Som en bakgrund till en diskussion om religionsfriheten i vårt land finns det anled- ning att erinra om de försök som gjorts inom FN och eljest att definiera religions- friheten. Vidare bör prövas om svensk rätt och förhållandena i övrigt i vårt land över- ensstämmer med vad som krävs enligt de definitioner som föreligger. Men detta är icke tillräckligt, utan också önskemål ut- över vad som kan framgå av definitionerna kan höra ställas.

Religionsfrihetsfrågan gäller således slut- ligen ej bara att åstadkomma en definition och att granska om den uppfylles utan även att söka utröna om enskilda och samfund

på någon punkt upplever ett religiöst tvång och har ej tillgodosedda önskemål om reli— giös frihet. Där olika gruppers önskemål kommer att stå mot varandra, måste avväg- ningar göras, som så vitt möjligt tillgodoser allas intressen. Vid värderingar och ställ- ningstaganden kan därvid ofta storleken av den grupp som upplever religiös ofrihet spela in. Samhällets avgöranden måste näm- ligen ske med sedvanligt beaktande av all- männa intressen. Fastän religionsfrihetsde- batten ofta närmast tagit sikte på minori— teters önskemål är självfallet för staten ma- joritetens inställning av mycket stor bety- delse. Problemet blir således i sista hand likartat det som möter vid varje avgörande i en demokratisk stat; majoriteten beslutar under hänsynstagande till vilka önskemål minoriteterna har och till hur starkt dessa uppleves.

Definitioner

Bland de definitioner av religionsfriheten som kommit till uttryck i internationellt sammanhang tilldrar sig de särskilt intresse som ligger till grund för konventioner och förklaringar inom Förenta nationerna och Europarådet.

Förenta nationerna antog år 1948 en, vis- serligen för medlemsstaterna ej omedelbart förpliktande förklaring om de mänskliga rättigheterna. Enligt denna har envar rätt att byta religion eller tro samt att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor. För- äldrar skall ha företrädesrätt att bestämma om sina barns uppfostran. Det tillägges att i religionsfriheten, liksom i övriga mänskliga rättigheter får göras endast sådana inskränk- ningar som blivit fastställda i lag i uteslu- tande syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter samt att tillgodose det demokratiska sam- hällets rättmätiga krav på moral, allmän ord- ning och allmän välfärd.

En grundlig studie av om och i vad mån religionsfrihet föreligger i olika länder

har inom Förenta nationerna genomförts av den indiske juristen och parlamentsleda- moten Arcot Krishnaswami (se närmare SOU 1964: 13 sid. 484 ff.). På grundval av en rapport från Krishnaswami pågår inom FN sedan flera år arbete för att utarbeta en internationell konvention för undanrö- jande av alla former av religiös ofördrag- samhet. Även för en FN-deklaration i äm- net har arbete påbörjats.

I det konventionsförslag som utarbetats av FN:s kommission för de mänskliga rät- tigheterna upptas bl.a. frågan om föräld- rars ställning när det gäller barns religiösa uppfostran. Enligt den föreslagna konven- tionstexten skall ratificerande stat förbinda sig att respektera föräldrars rätt att be- stämma om minderåriga barns uppfostran i viss religion eller tro. Däri synes vara inne- fattad även en rätt för föräldrarna att an- sluta barn till religiöst samfund.

Europarådet utfärdade år 1950 en konven- tion angående skydd för de mänskliga rät- tigheterna och de grundläggande friheterna. I konventionen, som ratificerats av Sverige anges bl. a., att envar skall äga rätt till reli- gionsfrihet. Denna ges i huvudsak samma innehåll som i FN:s ovan refererade förkla- ring. Religionsfriheten innefattar sålunda en- ligt konventionen frihet att byta religion eller tro och frihet att, ensam eller i gemen- skap med andra, offentligt eller enskilt, ut- öva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iaktta- gande av religiösa sedvänjor. Friheten att utöva religion eller tro får underkastas en- dast sådana inskränkningar, som är angivna i lag och som är nödvändiga i ett demokra- tiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ord- ning, hälsovården, skyddande av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.

I ett tilläggsprotokoll år 1952 till nämnda konvention, vilket protokoll ratificerats av Sverige med vissa förbehåll, uttalas att ingen må förvägras rätten till undervisning och att staten vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning, skall respektera föräld- rarnas rätt att tillförsäkra sina barn en upp-

fostran och undervisning, som står i över- ensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Också inom internationella kyrkliga sam- arbetsorgan har stor uppmärksamhet ägnats religionsfrihetsfrågor, såsom inom Kyrkor- nas världsråd. Till detta är anslutna såväl Svenska kyrkan som direkt eller indirekt några av de fria trossamfunden i vårt land. Inom Kyrkornas världsråd har man moti- verat religionsfriheten även från religiös ut- gångspunkt, som en konsekvens av Guds skapelseverk, av hans återlösning och kal- lelse av människan samt av att Guds kärlek ges fritt och kräver ett fritt gensvar. Den religiöses dilemma har därvid dock betonats och det har framhållits, att en förhärskande kyrkas motstånd mot nya religiösa ström- ningar ej borde uppfattas enbart som be- roende på en önskan att bevara en privile- gierad monopolställning. Den kunde också bero på uppriktig omsorg om att bevara den kyrkliga enheten inom landet, på en känsla av ansvar för alla medborgare. Den kristne måste emellertid ta ansvar även för andras rättigheter och kyrkorna måste göra sin insats för att trygga religionsfriheten. Samtidigt har gentemot staten hävdats att frihet måste finnas att ge uttryck åt de kon- sekvenser den religiösa övertygelsen har med avseende på samhället och dess styrelse.

I vårt land har i motiven till 1951 års religionsfrihetslagstiftning justitieministern definierat religionsfriheten som rätt ej bara att ansluta sig till en annan religion utan även att ställa sig utanför varje religiös ge- menskap utan förlust av några medborger- liga rättigheter. Han tillade att i religions- friheten också måste ingå en rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga sammankomster utan nå- gon annan inskränkning än som gäller för varje sammankomst med hänsyn till den all- männa ordningens upprätthållande.

Enligt utredningens mening torde den be- skrivning av begreppet religionsfrihet som redovisats av statsmakterna 1951 överens-

stämma med vad som i Sverige vanligen inläggs i begreppet. Dock framföres också den meningen, att även andra moment måste innefattas i en fullständig religionsfrihet. De mera allmänna uppfattningar som därvid hävdas gäller dels att ett statskyrkosystem kränker religionsfriheten, dels att staten skall vara neutral i religiösa frågor. Även på olika särskilda punkter riktas ibland angrepp mot utformningen av gällande bestämmelser som berör Svenska kyrkan. Å andra sidan häv- das att ett statskyrkosystem av den art som föreligger i vårt land innebär att individen dels bereds tillfälle till den religiösa service han önskar utan att som villkor uppställes särskilda krav på personliga ställningstagan- den i trosfrågan, dels skyddas mot påtryck- ningar av ett slag han icke själv önskar samt att systemets förekomst på sådant sätt ger möjlighet till en vidare religionsfrihet inom samfundet än som eljest kan påräknas.

Religionsfrihet -— ej blott en fråga om statliga åtgärder

De definitioner av begreppet religionsfrihet som brukar komma till användning avser mestadels statens relationer till samfund och enskilda. De innebär att staten ej skall lägga hinder i vägen för en fri religionsutövning enskilt och gemensamt och ej heller göra medborgerliga rättigheter beroende av reli- giös tro. Men individens reella religions- frihet beror också av annat än staten, såsom av andra individer och grupper, vare sig dessa har samma eller annan inställning till religionen. Ett starkt tryck i religionsfrågor — för eller mot religion — kan utövas inom det samfund en person tillhör eller av utom- stående. Om religionsfrihet skall föreligga i reell mening måste också sådant tryck eli- mineras. Om staten skulle vara verksam härför måste det innebära att den skulle ge individer och samfund skydd mot andra per- soner och grupper. Sådana ingrepp kan gi- vetvis vara svåra att förverkliga med bibe- hållen religionsfrihet för dem mot vilka in- greppen riktas. Söker staten i religionsfrihe- tens namn ge skydd mot sådant tryck kan detta leda till inskränkning i religionsfrihe-

ten för den vars religion kräver av honom att han skall söka vinna andra för sin in- ställning. Kristendomen är en sådan missio- nerande religion. Såväl kristendomens som andra religioners historia visar att missions- nitet kunnat leda till övergrepp mot andra. Onekligen föreligger här svårigheter efter- som frihet för den ene kan innebära tvång för den andre.

Krishnaswami har framhållit att staten i religionsfrihetens namn icke blott själv bör avhålla sig från att öva religiöst tvång utan även bör sörja för en frihetsvänlig opinion inom samhället. Statsmakterna sägs sålunda av Krishnaswami skola skydda grupper och individer i deras religiösa inställning mot trycket från andra grupper och individer. Detta kan i vissa fall dock vara svårt att förverkliga. Vad gäller vårt land kan prin- ciperna om fri förenings- och församlings- rätt och om fri opinionsbildning medföra, att staten ej gärna ingriper gentemot grup- per eller enskilda inom eller utom samfund, som söker att påverka andra genom olika gemenskapsbildningar eller genom det fria ordet.

Krishnaswami har också beaktat, att kon- flikt kan uppkomma mellan vissa personers rätt att behålla sin religion och andras rätt att sprida sin. Vissa gränser måste därför finnas för religionsutövningen, men dessa kan knappast bestämmas »in abstracto». De exempel Krishnaswami ger på berättigade förbud är dock knappast av intresse i vår kulturmiljö utom det allmänt hållna uttalan- det att en på religiösa skäl grundad diskri- minering av vissa grupper ej kan tillåtas.

Konkreta ändringsförslag

Till praktiska uttryck har aktuella religions- frihetssträvanden kommit bl.a. i de punkt- program som ateist- och religionsfrihetsor- ganisationer i olika länder framlagt. I U.S.A. uppställde American Association for Ad— vancement of Atheism redan 1929 tio punk- ter med krav som enligt dess mening måste genomföras för att religionsfriheten skulle bli förverkligad. Dessa krav gällde, att kyrk- lig egendom skulle beskattas, att kaplans- institutionen, med statsanställda präster vid

kongressen och försvarsmakten samt i viss mån vid statliga sjukhus och fängelser, skulle upphävas, att lagar som begränsade ateister- nas rättigheter och stödde kristen moral skulle upphävas, att ed vid domstolar och ämbetsinstallationer skulle avskaffas, att per- soner i officiell ställning skulle upphöra att utfärda religiösa proklamationer, att devisen »in God we trust», som av föreningen be- tecknats som vidskeplig, ej längre skulle an- bringas på mynten, att Bibeln som helig bok skulle utestängas från allmänna skolor, att förbud skulle utfärdas mot att religion insmugglades i skolorna genom att ledighet gavs elever för deltagande i religionsunder- visning under skoltid, att äktenskapet skulle sekulariseras och skilsmässa beviljas på parts begäran samt att lagar mot evolutionism och födelsekontroll skulle upphävas liksom lagar om censur.

I vårt land har Förbundet för religions- frihet, vilket ej torde vara att beteckna som ett förbund endast för ateister, i en bro- schyr gjort vissa programmatiska uttalan- den, i vilka även konkreta önskemål fram- ställts om ändringar i vad som nu gäller: »Förbundet arbetar för fullständig laga lik- ställighet mellan alla religiösa samfund och sekter liksom för fritänkare; ökad tolerans och respekt för andras åskådning; kyrkans skiljande från staten; full tankefrihet ingen inskränkning i medborgarrätten för dem som lämna statskyrkan; folkbokföringens skiljande från kyrkan; obligatorisk borgerlig vigsel — religiös ceremoni därefter må vara en privat angelägenhet; aVSkaffande av mor- gonbönstvånget i skolorna och omläggning av kristendomsundervisningen, så att den blir objektiv även i praktiken.»

Även i de politiska partiernas program i vårt land har religionsfrihetsfrågor beaktats. En redogörelse för sådana programpunkter lämnas av utredningen i religionsfrihetsbe- tänkandet (SOU 1964: 13 sid. 433 ff.). Här må i korthet erinras om utvecklingen inom det socialdemokratiska partiet av program- punkten om religionsfriheten och återges några huvudpunkter ur övriga partiers pro- gram. Därjämte skall omnämnas några andra

programmatiska uttalanden, särskilt sådana som gjorts efter det utredningens religions- frihetsbetänkande överlämnades. Ytterligare uttalanden av politiska partier och förbund, rörande kyrka—statrelationen och därmed sammanhängande frågor, återges nedan i kap. 14.

Det första egentliga socialdemokratiska partiprogrammet, av år 1897, upptog punk- ten: »Religionen förklaras för privatsak. Statskyrkans och kyrkobudgetens avskaffan- de.» 1920 infördes en punkt med krav på religionsfrihet. Därjämte ströks punkten om religionen en privatsak ur programmet. Som motivering anfördes religionens samfunds- bildande betydelse. Som ny programpunkt antogs i stället: »Statskyrkan avskaffas. Av statskyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo.» Sedan ändringsmotioner till partikongressen 1936 avslagits framlades 1944 ett av partistyrelsen tillstyrkt förslag att hela programpunkten skulle utgå. Kon- gressen antog emellertid i stället ett änd- ringsförslag, varigenom första ledet i punk- ten, d.v.s. »Statskyrkan avskaffas» ersattes med »Statskyrkosystemet avskaffas». Parti- kongressen 1960 ersatte hela punkten med följande: »Förhållandet mellan stat och kyr- ka regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens principer. All religionsut- övning på frivillighetens grund.» I den över- läggning som föregick programändringen hänvisade partistyrelsens talesman till tidiga- re debatt inom partiet. Såväl motståndare som anhängare till statskyrkosystemet hade framträtt. Om religionsfrihetsprincipen före- låg däremot enighet. Från annat håll fram- hölls att man ej kunde komma ifrån något slags förhållande mellan staten och en folk- kyrka men att det fanns många former här- för. En större åtskillnad mellan kyrka och stat var att vänta även om statskyrkan ej avskaffades.

Sveriges Kristna Socialdemokraten För- bund har vid sin kongress år 1967 antagit ett religionsfrihetsprogram, i vilket man redovisar sin principiella syn på religions- friheten samt gör uttalanden bl. a. om tros- samfunden och staten. I fråga om den fram- tida relationen mellan staten och Svenska

kyrkan uttalas, att när en reglering därom skall ske, bör den genomföras på ett sådant sätt, att den av den stora del av svenska folket, som räknar Svenska kyrkan som sin kyrka, inte uppleves som ett ensidigt stat- ligt dekret. Den slutliga regleringen bör ske efter förhandlingar mellan statens organ och en demokratiskt uppbyggd representa- tion för Svenska kyrkan. En kyrklig riks- styrelse bör tillskapas så tidigt att den kan bli förhandlingspart gentemot staten. Kyr- kan bör själv få ange medlemskapets vill- kor och innebörd, och målsmannarätten att välja kyrkotillhörighet för barnen måste lämnas okränkt. Församlingarnas beskatt- ningsrätt bör upphöra. En rimlig väg kan då vara att skattemyndigheten insamlar de kyrkliga medlemsavgifterna. Att kyrkan får behålla den kyrkliga jorden anses själv- klart.

Högerpartiets principprogram av år 1956 innehåller, efter en förklaring att religions- friheten skall upprätthållas och att alla trossamfund skall äga rätt att verka efter sin egenart, följande:

»Svenska kyrkan skall som en fri folk- kyrka i samverkan med staten verka för svenska folkets kristna fostran. Svenska kyr- kans organ skall äga full bestämmanderätt över kyrkans inre liv samt ett avgörande medinflytande över utformningen av sam- bandet mellan stat och kyrka. Församlingar- nas självstyre skall bevaras.»

Sveriges konservativa Studentförbund har, i motsats till högerpartiet, i ett program år 1958 uttalat, att Svenska kyrkan organisa- toriskt bör skiljas från staten.

Centerpartiet har ej gjort några program- uttalanden som direkt avser religionsfrihets- principens tillämpning på förhållandet mel- lan kyrka och stat.

Folkpartiet har i sitt partiprogram av år 1962 uttalat, att statens förhållande till tros- samfunden skall präglas av följande huvud- principer:

>>Religionsfriheten är ett omistligt grund- värde. Trossamfunden skall äga frihet att själva bestämma villkoren för medlemskap och att forma sitt inre liv. Den enskildes rätt att själv avgöra medlemskap i trossam-

fund får icke genom tvingande lag omintet- göras.

Vårt lands historia och den rådande ge- menskapen kring etiska värden som kristen- domen främjat innebär förpliktelser för sam- hället mot trossamfunden och deras fost- rande och ungdomsvårdande insatser.»

Folkpartiets ungdomsförbund har år 1951 antagit följande programpunkt:

»De organisatoriska banden mellan stat och kyrka löses under för kyrklig verksam- het och kristet kulturliv betryggande be- tingelser.»

Vänsterpartiet Kommunisterna har i sitt år 1967 antagna program en punkt om bl. a. religionsfrihet. I programmet uttalas, att frå- gan om kyrkans skiljande från staten måste aktualiseras.

Nionde allmänna frikyrkomötet 1958 an- tog en resolution, i vilken det bl.a. hette, att statskyrkosystemet är främmande för Nya testamentets syn på den kristna för- samlingen. Mötet ville inskärpa, att ett lö— sande av banden mellan stat och kyrka bör ske på för Svenska kyrkan rimliga ekono- miska villkor och för övrigt under former, som ger såväl Svenska kyrkan som de öv- riga trossamfunden gynnsamma arbetsmöj- ligheter till gagn för den kristna trons ställ- ning i vårt land.

På initiativ av Frikyrkliga ungdomsrådet har utarbetats ett religionsfrihetsprogram, vars grundläggande principer godkänts vid Frikyrkoungdomens riksmöte i Göteborg 1966. I programmet görs uttalanden i en rad olika frågor som berör relationerna mellan staten och trossamfunden. I ett avsnitt om Svenska kyrkan och staten föreslås »att ban- den mellan Svenska kyrkan och staten löses, så att Svenska kyrkan får i princip samma ställning som övriga samfund och organi— sationer» samt »att övergångstiden göres re— lativt kort trots de omfattande tekniska pro- blemen och att stor generositet (med av- seende på den kyrkliga jorden m.m) bör visas Svenska kyrkan».

Inom Svenska kyrkan har olika meningar kommit till uttryck. Utredningen återkom- mer härtill i nästa avsnitt, om religionsfri- heten och kyrkosynen.

Religionsfriheten och kyrkosynen Som framgår av utredningens redogörelser i olika delbetänkanden och ovan i detta slutbetänkande kan religionsfrihetsbegreppet inte sägas ha en helt entydig innebörd. Reli- gionsfriheten kan knappast tillfredsställande definieras som isolerad företeelse. Dess inne- börd framkommer först när frihetskravet ställs i relation till olika konkreta förhål- landen i samhällslivet. Uppfattningen om vad religionsfriheten i en sådan situation kräver påverkas bl.a. av vilken kyrkoupp- fattning man har.

I sitt betänkande I: Religionens betydelse som samhällsfaktor (SOU 1963: 26) har ut- redningen pekat på 'möjligheten att söka klarlägga de olika inställningar, som kan finnas, genom opinionsundersökningar i an- slutning till sådana religionssociologiska un- dersökningar som föreslagits av det till ut- redningen knutna forskarteamet. Vidare har utredningen i sitt delbetänkande IV (SOU 1964:16) framlagt en expertundersökning rörande kyrkobegreppen. Däri har redovi- sats de frikyrkliga perspektiven, Frälsnings- arméns inställning, de olika aspekterna inom Svenska kyrkan, andra kyrkors uppfattningar (de grekisk-ortodoxa och romersk-katolska kyrkorna) och kristendomskritikernas syn- punkter. En kort erinran om dessa olika aspekter må här lämnas.

Från olika håll riktas kritik både mot folkkyrkoprincipen inom Svenska kyrkan och mot statskyrkosystemet. Inte minst framföres en sådan kritik inom de frikyrk— liga samfunden, såsom också framgår av vad som refererats i avsnittet ovan. Ett allt starkare intresse för en positiv samverkan mellan trossamfunden och staten har dock växt fram. Frälsningsarméns ledning har redovisat ett positivt ställningstagande för den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan.

Kristendomskritikerna har framfört be- stämda krav på delreformer och samtidigt hävdat att statskyrkoformen strider mot reli- gionsfriheten.

Inom Svenska kyrkan är flera synsätt representerade. Utredningens expert, numera biskopen Arne—Palmqvist har i nyss nämnda

delbetänkande om kyrkobegreppen skilt mellan olika religiösa riktningar: lågkyrklig- het, folkkyrklighet, gammalkyrklighet och högkyrklighet. Delvis på grundval av dessa” gruppers olika kyrkobegrepp föreligger olika synsätt också på relationen kyrka—stat. Det skulle föra alltför långt att här redovisa hur olika synsätt på denna relation är represen- terade inom de olika religiösa grupperna inom kyrkan och hur dessa fördelar sig på olika landsdelar. Utredningen får här hän- visa till nämnda delbetänkande. Men de fem modeller Palmqvist uppställt för hur man utifrån de olika kyrkobegreppen vill ge- stalta förhållandet kyrka—stat må här an- ges. Dessa är: en traditionell folkkyrka med ökad frihet, en folkkyrka i mer demokrati- serad form, en fri bekännelsemedveten folk— kyrka, en institutionellt uppbyggd konkor- datskyrka och ett frikyrkligt trossamfund.

De två förstnämnda folkkyrkomodellerna förutsätter ett bevarat nära samband mel-' lan stat och kyrka; i den tredje är folkkyr- kan friställd från staten. Också i den femte— modellen är kyrkan fri men framstår ej som en öppen folkkyrka utan har hämtat starka drag från de nuvarande frikyrkorna" med krav på personligt ställningstagande och bekännelse. Konkordatskyrkan är likaså i princip fri, men genom överenskommelse" med staten har dock ett visst samband bibehållits kyrka—stat.

Vissa av utredningen särskilt behandlade frågor

Såsom utredningen ovan berört är det ange— läget ej blott att söka analysera-vad reli-_ gionsfrihet bör innebära och undersöka i- vad mån staten genomfört religionsfriheten i sin lagstiftning. De svenska statsmakterna har vid genomförandet av'1951 års religonsl” frihetslag som ovan nämnts förklarat att- religionsfrihet därmed finge anses genom— förd i vårt land. Emellertid bör även-en- sådan lagstiftningsprodukt— granskas . dels med beaktande av om skäl framförts för. en utvidgning eller inskränkning i'den legalt fastställda religionsfriheten, dels—vi avsikt att— undersöka om tillämpningen av principen anses som tillfredsställande eller ej. Utred-'- ningen har i sitt delbetänkande om— religions-|

friheten till granskning upptagit vissa sär- skilda religionsfrihetsfrågor med utgångs- punkt från en åtskillnad mellan individens religionsfrihet i samhällslivet, trossamfun— dens religionsfrihet och individens religions- frihet inom det samfund han tillhör. I andra delbetänkanden har utredningen lagt reli- gionsfrihetsaspekter på där behandlade frå- gor.

I fråga om individens religionsfrihet i samhällslivet har utredningen tagit upp frå- gor om att den som utträtt ur kyrkan ej har rösträtt i församlingen men dock har att erlägga viss, reducerad kyrkoskatt, nämligen för de borgerliga uppgifter som åvilar kyr- kan, att religionsfriheten begränsas av stad- gandet om att vederbörande ej får störa samhällets lugn eller åstadkomma allmän förargelse, att medlemskap vinnes vid föd- seln om båda eller en av föräldrarna tillhör kyrkan, att föräldrar bestämmer över bar- nens medlemskap, att samhällets rätt enligt barnavårdslagen att ingripa mot föräldrar kan komma i konflikt med åtgärder som föräldrar på religiös grund vidtar rörande barns uppfostran rn. m., att enskild kan ut— sättas för påtryckning att utträda eller icke utträda ur Svenska kyrkan, att själavård ge- nom statlig försorg eller förmedling beredes vid krigsmakten, sjukhus, fängelser eller andra inrättningar, samt att konfessionella behörighetsvillkor stadgas för Konungen, präst i Svenska kyrkan, föredragande stats- råd och andra ämbetsmän som deltar i av- görande av vissa kyrkoärenden ävensom att vid tillsättning av befattning som medför skyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap den hänsyn skall tagas till de sökandes trosåskådning, som därav må påkallas.

Sammanfattningsvis kan beträffande des- sa särskilda frågor sägas följande. Om på viss punkt inskränkning i religionsfrihet an- ses föreligga kan den antingen undanröjas utan att detta i grund förändrar relationen kyrka—stat, alltså även i ett A-läge, eller också kvarstår inskränkningen till följd av sin beskaffenhet oavsett relationen kyrka— stat, således även efter en skilsmässa.

I avsnittet om trossamfundens religions- frihet har utredningen skilt mellan det fall att statskyrkosystem ej föreligger och det fall att sådant föreligger.

Vad angår en relation kyrka-stat utan statskyrkosystem har utredningen tagit upp frågor om prövning vid domstol av samfunds eller församlings beslut om uteslutning av medlem, om inrättande av kloster, om vill— kor rörande barns religiösa fostran m.m. vid vigsel mellan en katolik och annan, om ovan berörda villkor för fri religionsut- övning, att samhällets lugn ej störes och allmän förargelse ej åstadkommes jämte regler om församlingsfrihet m.m., om in- gripande vid extatiskt betonade religiösa möten till skydd för mental hälsa, bl.a. för barn, om byggnadsfrågor m.m., om skydd för sön— och helgdagar, och om brott mot trosfrid.

Religionsfriheten kan i en del av berörda fall ej bli helt obegränsad, fastän statskyrko- system ej föreligger. I vissa fall måste en avvägning ske mellan olika intressen och detta kan komma att medföra en inskränk- ning i religionsfriheten.

Vid sin behandling i religionsfrihetsbetän- kandet av frågan om religionsfriheten för trossamfund vid statskyrkosystem har ut- redningen särskilt beaktat att statsmakten i vårt land, under viss medverkan av kyrkan. handhar lagstiftningen i organisatoriska och andra frågor, bestämmer om prästlönereg- lering och pastoratsreglering och fastställer kyrkans böcker.

Utredningen har redovisat risken för att staten ingriper hindrande i kyrkans verk- samhet och värdet av att avgöranden i kyrk- liga förvaltningsfrågor träffas utifrån i stort sett samma värderingar som i liknande ärenden inom andra delar av samhällslivet. Statsmakterna har vid olika tillfällen gett uttryck för att statsorganen om möjligt inte skall ingripa i tvister inom kyrkan som rör kyrkans lära och ej heller i personliga reli- giösa förhållanden. Statskyrkosystemet med- för dock en begränsning i kyrkans och för- samlingarnas möjligheter att fatta beslut i organisatoriska och dylika frågor. Snabbhet och likformighet vid genomförande av kyrk-

liga reformer, såsom en pastoratsreglering, kan stundom befordras av ett statskyrko- system.

Med ett statskyrkosystem följer gärna, att religiösa inslag i offentliga sammanhang överlämnas åt statskyrkan samt att denna får åtminstone huvudansvaret för andlig vård inom krigsmakten och vid fångvårds— anstalter, sjukhus och andra offentliga in- rättningar. Emellertid har utvecklingen i vårt land visat att betydande modifikationer i dessa avseenden är möjliga. Sålunda uttas till fältpräster såväl präster inom Svenska kyrkan som pastorer från de frikyrkliga samfunden. Vidare består nämnderna för den andliga vården inom kriminalvården av präster i Svenska kyrkan och företrädare för frikyrkorna.

Även i andra delbetänkanden än det sär— skilda religionsfrihetsbetänkandet har utred- ningen som ovan berörts lagt också reli- gionsfrihetsaspekter på där behandlade frå— gor. Detta gäller bl. a. kristendomsundervis— ningen i skolorna. prästutbildningen och de teologiska fakulteterna, folkbokföringen, be— gravningsväsendet och vigseln. I samtliga dessa frågor kan utredningen hänvisa till vad som anförts i delbetänkandena och i de särskilda kapitel i detta slutbetänkande som ägnats nämnda ämnen. Sammanfattningsvis kan sägas, att utredningen funnit hithörande spörsmål av religionsfrihetsnatur kunna lö- sas oberoende av hur den framtida relatio- nen kyrka—stat utformas både med och utan statskyrkosystem.

Vad gäller individens frihet inom det tros- samfund han tillhör har på sina håll gjorts gällande, att toleransen i religiöst avseende och därmed individens frihet är mindre in- om en del fria trossamfund än inom Svens- ka kyrkan. Farhågor har också uttalats för att därest det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten skulle upplösas, detta kunde komma att leda till en inskränk- ning av friheten inom kyrkan. Det bör be- aktas att de nära relationer, som i regel be- står mellan medlemmar i ett fritt samfund väl kan te sig som ett socialt tryck och en religiös ofrihet men att de också kan upp-

levas som en stark gemenskap med stora positiva värden för den enskilde och sam- hället.

I debatten om samfundens ekonomi har stundom, bl. a. under hänvisning till förhål— landena i U.S.A., framhållits att inom fria samfund, som är beroende av ekonomiskt understöd från medlemmarnas sida, de för- mögna medlemmarna kan intaga en domi- nerande ställning, vilket kan medföra otill- fredsställande förhållanden för de mindre välsituerade medlemmarna.

I fråga om medlemmens rätt att delta i beslut inom ett samfund har uppmärksam- heten ofta riktats på fördelningen av infly— tandet mellan lekmän och präster. Inom Svenska kyrkan har utvecklingen gått i rikt— ning mot ett större lekmannainflytande. Det bör beaktas, att i flertalet kyrkor inom och utom Sverige, oavsett den formella regleringen, präster och pastorer på grund av sin ställning i regel utövar ett avsevärt inflytande. Huruvida prästernas inflytande inom Svenska kyrkan skulle öka eller mins- ka efter en skilsmässa är vanskligt att för— utse.

Statlig neutralitet i livsåskådningsfrågor

I debatten om religionsfrihet har under det senaste århundradet gång efter annan fram— förts den uppfattningen, att fullständig reli— gionsfrihet förutsätter att staten är neutral i livsåskådningsfrågor och eljest i religiöst hänseende.

Vanligen menar man med statlig neutra- litet på religionens område, att staten inte skall taga ställning i livsåskådningsfrågor utan skall förhålla sig passiv till alla uttryck för religiösa åskådningar.

I många frågor som gäller livssyn eller livsvärdering kan statsmakterna emellertid inte förhålla sig neutrala. I sitt delbetän- kande om religionsfriheten har utredningen erinrat om att demokratien bygger på att vissa allmänna etiska värderingar en värde- gemenskap — finns som grund för statens verksamhet. Staten är också verksam för att till medborgarna förmedla en demokratisk livssyn. För den fostran skolan skall ge gäl-

ler som målsättning bl.a., att eleverna skall bibringas en god uppfattning om de mora- liska normer, som måste gälla i samman- levnaden mellan människor och som bär upp rättsordningen i ett demokratiskt sam- hälle. Vissa etiska livsvärderingar ligger självfallet också bakom lagstiftningen i många frågor, t. ex. om ekonomiska förhål- landen, sociala stödåtgärder, äktenskap, brott och straff m.m. Till dessa och andra frå— gor, i vilka staten har bestämmande makt, anknyter också värderingar av religiös art. Dessa kan vara och är olika inom olika be— kännelser och samfund och bland olika in- divider. Statens ställningstaganden kommer därför att i vissa fall sammanstämma med och i andra fall att strida mot vad som hävdas från viss religiös utgångspunkt. Sta- ten kommer på grund härav icke att te sig som neutral i religiöst hänseende.

En annan fråga, som ibland avses då man talar om statens neutralitet, är om staten skall vara kyrkopolitiskt neutral, d.v.s. be- handla olika trossamfund och deras med- lemmar liksom personer som står utanför alla trossamfund, lika.

I en sådan neutralitet innefattas till en början, att medborgerliga rättigheter ej skall bero av tillhörighet till visst trossamfund eller till trossamfund över huvud; från vissa behörighetsregler för präster och vid be— handling av kyrkliga frågor kan här bortses. Att ett sådant krav i fråga om lika med— borgerliga rättigheter skall tillgodoses upp- fattas numera vanligen som självklart. I andra frågor hävdas ofta, att staten ej är kyrkopolitiskt neutral. Sålunda göres ofta gällande, att Svenska kyrkan genom sin nära relation till staten givits en särskild förmånsställning framför andra samfund. Å andra sidan framhålles ibland att kyr- kans beroende av staten är till nackdel för kyrkan och hindrar den att fullfölja sin religiösa bestämmelse. Statligt stöd liksom statlig kontroll uppfattas sålunda olika, be- roende på vilken inställning man har på grund av sin» religiösa livsuppfattning eller tro eller sin inställning till staten. Även bort— sett från själva statskyrkosystemet möter

svårigheter om man vill-behandla samfund och enskilda på ett sätt som tillgodoser önskemålen om lika behandling. Exempel härpå kan hämtas från skolans värld och från barna— och hälsovårdsområdet.

Lika behandling av enskilda grupper och samfund inrymmer sålunda åtskilliga pro- blem på skilda områden. Behandlas exem- pelvis samfund på det sättet lika, att samma förmåner erbjuds dem alla, innebär det. om de värderar förmånen olika ej att de finner sig likvärdigt behandlade. Vad ett samfund finner vara ett positivt värde kan av ett annat uppfattas som ett negativt ingrepp. Svenska förhållanden erbjuder exempel här- på såväl i vad rör totalrelationen till staten som detaljfrågor. Sålunda har inom Svenska kyrkan givits uttryck för uppskattning av det nära sambandet med staten, medan in- om frikyrkorna varje beroende av staten länge ansetts direkt strida mot en religiöst motiverad frihet. Motsvarande gäller som nämnts även i detaljfrågor, såsom rörande Kungl. Maj:ts utnämningsrätt till ämbeten inom Svenska kyrkan.

En mekanisk tillämpning av principen om lika behandling av samfunden kan alltså. leda till åtgärder som uppfattas mycket. olika och av en del betraktas som orättvisor - och diskriminering. Att utvälja de punkter där förmåner skall erbjudas eller inskränk— ning i friheten kan göras ger alltså svårig- heter, om kravet på likvärdig behandling skall upprätthållas. Man kan således ej, med utgångspunkt från vad Svenska kyrkan som majoritetskyrka önskar, erbjuda övriga grup- per motsvarande förmåner och anse att lika behandling därmed skett. Ej heller kan man ta sin utgångspunkt i vad som från frikyrk— lig eller icke-kristen utgångspunkt anses önskvärt och behandla folkkyrkan och dess medlemmar därefter.

Vad man kan eftersträva är, att de för— måner som erbjuds olika samfund och indi- vider är lika i den betydelsen att de av de olika samfunden och individerna uppfattas såsom varande lika mycket värda. Det är emellertid uppenbart, att en godtagbar ob.- jektiv norm för uppskattningen av ett .så- dant värde ej kan skapas. -

Många som kräver statlig religiös neutra- litet i betydelsen lika behandling av tros- samfund hävdar, att staten dock skall stödja religionen, enkannerligen den kristna religio- nen och vanligen denna i dess evangeliska utformning. Ofta torde de som hyser en så- dan uppfattning samtidigt önska att staten skall aktivt hindra den romersk-katolska for- men av kristendom att vinna utbredning i Sverige. Andra söker, samtidigt som de generellt hävdar att staten skall vara reli- giöst neutral, aktivt statens stöd för kultu- rella och andra åtgärder som står i strid med religiösa uppfattningar hos breda lager av medlemmarna inom trossamfunden.

I riksdagsdebatten 1951 om religionsfri— hetslagen anfördes från frikyrkligt håll, att avsikten med en skilsmässa ej var att staten skulle bli neutral i förhållande till kristen- domen utan blott i förhållandet kyrkorna emellan. Från kristet socialdemokratiskt håll framhölls att staten inte borde släppa ifrån sig omvårdnaden om det religiösa livet och lämna detta viktiga område helt åt det pri— vata initiativet. Man borde slå vakt både om religionsfriheten och om samhällets an— svar för att den religiösa livssynen tillbjudes det svenska folket.

Konstitutionsutskottet underströk 1956 när det föreslog en utredning rörande den framtida gestaltningen av relationen kyrka—- stat, att staten under inga omständigheter kunde avsäga sig allt ansvar för religiös angelägenheter. '

Vid den socialdemokratiska partikongres- sen 1960 behandlades som ovan nämnts frå- gan om staten och kyrkan. Därvid framhölls bl.a., att man ej kunde komma ifrån något slags förhållande mellan staten och enfol'k— kyrka.

Religionsfrihet och statskyrkosystem Även om religiös frihet iskilda sakfrågor skulle föreligga-för såväl samfund som 'en- skilda inom en stat. med statskyrkosystem, står ändock frågan kvar om ett statskyrko- system som sådant är förenligt med reli- gionsfriheten. Olika meningar har hävdats i denna fråga. Exempelvis för amerikansk

uppfattning av religionsfriheten har det framstått som fundamentalt icke blott att religionsutövningen skall vara fri utan också att principiell åtskillnad skall göras mellan stat och kyrka; dock har talet om en skilje- mur mellan stat och kyrka numera ofta er- satts av en förståelse för att kyrka och stat har »overlapping areas» och att ett samar- bete mellan kyrka och stat i icke oväsentlig omfattning kan förekomma och vara både acceptabelt och eftersträvansvärt.

Problemet om förhållandet mellan stat och kyrka är knappast så enkelt att avskaf- fande av statskyrkosystemet är detsamma som frånvaro av diskriminering eller om- vänt att ett statskyrkosystem medför diskri- minering. FN-experten Krishnaswami fram- håller sålunda, att det numera är diskutabelt, om ett statskyrkosystem är diskriminerande. Om flera religioner finns i ett land men alla ej är erkända av staten, behöver detta enligt Krishnaswami ej vara diskriminerande för de icke erkända religionernas medlemmar, blott dessa har fulla medborgerliga rättig- heter.

Skilsmässa är ej heller i och för sig lik- tydigt med frånvaro av diskriminering. Vis- serligen har skilsmässa historiskt sett haft till ändamål att i en viss situation tillförsäkra medlemmar av olika religioner större lik- ställighet. I praktiken kan emellertid, även om skilsmässa genomföres, lagstiftningen - som i denna liksom i andra frågor fram- kommer som ett resultat av majoritetens ställningstagande —- komma att bero av den åskådning som den mest utbredda religionen företräder. Även om staten är »religiöst neutral», med enhetliga-bestämmelser för alla trossamfund kan dess lagstiftning bli till förfång för någon religiös grupp, eftersom behoven och kraven växlar. Enhetliga stat- liga bestämmelser, t. ex. ett generellt kloster- förbud, kan kränka vissa samfunds religiösa frihet.

Skilsmässa har vidare betydelse från reli- gionsfrihetssynpunkt ej blott för jämställd- heten med tidigare fria samfund utan också för friheten för det samfund som skiljes från staten. Att beakta är dock att även en statskyrka kan dels, även formellt, ha

en viss självstyrelse. dels i praktiken, oav- sett den formella regleringen, utöva ett av- görande inflytande i kyrkliga frågor. Ett såå dant inflytande kan exempelvis grundas på att staten såsom regelmässigt sker i vårt land, till grund för sitt ställningstagande inhämtar remissyttranden av dem en fråga angår.

Skilsmässa medför ej att statens engage- mang på det religiösa området av samhälls- livet helt upphör. Individens rätt till fritt utträde kan sålunda böra regleras genom lagstiftning. Tvister mellan eller inom tros- samfund hör vidare till de frågor, i vilka staten även efter en skilsmässa måste kunna ingripa. exempelvis genom domstol på mot— svarande sätt som då det gäller andra or- ganisationer.

Man kan alltså ej enbart på grundval av det formella förhållandet mellan stat och kyrka i ett land utan vidare avgöra. om där råder religionsfrihet eller ej. Därför är det ej heller möjligt att från religionsfrihets- synpunkt formulera en allmängiltig regel rö- rande ett bestämt organisatoriskt förhållan- de mellan kyrka och stat.

I vårt land togs frågan om statskyrkosy— stemet under detta århundrade upp i riks- dagen först genom en motion 1909 av fri- kyrkoledaren P. P. Waldenström. Han mo- tiverade ett förslag om systemets avskaf- fande bl.a. med att statskontrollen hind- rade kyrkan att hävda sin egen bekännelse och att öva kyrkotukt samt att det var fara för att kyrkan kunde förvärldsligas. Däremot tog han avstånd från tanken att religionen skulle vara en privatsak, som sta- ten ej skulle befatta sig med.

Vid framläggandet av förslaget till 1951 års religionsfrihetslag berörde justitieminis— tern frågan om statskyrkosystemet. Han för— klarade, att religionsfrihet inte innebar att Svenska kyrkans särställning behövde upp- hävas. Det kunde inte med fog hävdas, att kyrkans administrativa och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande. Det var ändock möjligt att tillgodose den enskilde medborgarens reli- giösa frihet och de fria samfundens anspråk

på att fritt få utöva sin verksamhet. J ustitie- ministern upptog i sammanhanget också till bemötande ett påstående från vissa håll om att religiös verksamhet inte skulle få be— traktas som en samhällets verksamhet utan få bedrivas endast av enskilda i förhållande till de statliga organen helt självständiga sammanslutningar.

Religionsfrihet och ekonomi

Religionsfrihetsprincipen har visserligen ofta sagts ej vara utformad med tanke på eko- nomiska förhållanden. Men liksom i fråga om andra fri- och rättigheter som är ak- tuella i samhället, såsom rätten till arbete eller semester, innefattar religionsfriheten också en praktisk ekonomisk sida. Saknar samfunden ekonomiska möjligheter att be— driva sin verksamhet bland medlemmar och andra är friheten att utöva verksamheten föga värd. Uppenbart är att ekonomiska svårigheter kan spoliera ett teoretiskt väl uppbyggt religionsfrihetsprogram. Exempel härpå kan man finna på skilda håll i värl- den och på olika områden. Förhållandena inom skola och undervisning åberopas ofta som exempel. Så gör t.ex. katolikerna i U.S.A. när de gör gällande att protestantiska regeringar genom att vägra bidrag till kon— fessionella skolor tvingat katoliker, som av religiösa skäl ej godtagit de allmänna sko- lorna, att dels skattevägen betala till dessa, dels genom frivilliga medel svara för egna skolor.

De finansiella frågornas betydelse har även uppmärksammats inom Förenta na- tionerna. Krishnaswami erinrar om att dessa frågor — även om de kan sägas falla utanför religionsfrihetens område i egentlig mening — dock har utomordentligt stor betydelse, då finansiella åtgärder lätt kan missbrukas till förfång för något samfund eller dess med- lemmar. Krishnaswami pekar bl.a. på det fall att ett samfund har egna skolor som ej får statligt understöd och att dess med— lemmar därför måste underhålla två skol- system.

De finansiella frågor Krishnaswami upp—

tar må här kort beröras. Krishnaswami framhåller att vissa finansiella åtgärder kan vara diskriminerande, t.ex. en kyrkoskatt som måste betalas av alla medborgare. Så synes dock enligt Krishnaswami ej vara fal— let. om rätt till utträde finns och dissenters blott betalar sådan del av skatten som anses utgöra ersättning för borgerliga uppgifter som fullgöres av kyrkan. Att staten med- verkar till att indriva avgifter från ett sam- funds medlemmar anses ej vara något från religionsfrihetssynpunkt otillbörligt.

Att staten ger ekonomiskt understöd eller skattebefrielse endast åt visst trossamfund kan vara diskriminerande. Så är emellertid enligt Krishnaswami ej fallet, om förmåner- na utgör ersättning för indragen egendom eller bidrag till underhåll av kyrkobyggnader av historiskt eller konstnärligt värde eller ersättning för uppgifter å samhällets väg- nar, som andra samfund ej har. Däremot anser Krishnaswami att understöd åt social och annan verksamhet, som blott avser den egna organisationens medlemmar, är diskri- minerande för andra samfund som ej åt- njuter motsvarande förmåner.

Till frågan om religionsfriheten och stat- ligt ekonomiskt stöd återkommer utred- ningen i kapitel 14, där utredningen ger synpunkter för val mellan olika alternativ då det gäller den framtida relationen kyrka— stat.

Under tryckningen av detta betänkande har utredningen erfarit, att det i utredning- ens delbetänkande III Religionsfrihet (SOU 1964:13, sid. 557) berörda arbetet inom Förenta Nationerna med en konvention om avskaffande av religiös ofördragsamhet fort- skridit till viss behandling i generalförsam— lingens tredje utskott. Under hösten 1967 har utskottet sålunda behandlat rubrik, in- ledning och artikel I i ett konventionsför- slag i ämnet som framlagts av kommissio- nen för de mänskliga rättigheterna.

Generalförsamlingens tredje utskott har för sin del beslutat ändra rubriken på kon- ventionsförslaget till »Internationell kon- vention rörande avskaffande av alla former

av ofördragsamhet och diskriminering grun- dade på religion eller övertygelse».

I inledningen till kommissionens förslag, vilken är uppdelad i paragrafer, underströks vikten av att regeringar, organisationer och enskilda eftersträvar att, genom undervis— ning och annorledes, främja förståelse, tole- rans och respekt i frågor sammanhängande med religions- och trosfriheten. Efter för- slag av en grupp u-länder och mot de nordis- ka ländernas röster antog utskottet följande tillägg till nämnda text: »samt bekämpa allt utnyttjande eller missbruk av religion eller övertygelse för politiska eller andra syften oförenliga med konventionens syften och principer».

Artikel I innehåller i det av kommissio- nen framlagda förslaget fyra paragrafer, a) — (1), med vissa definitioner. Paragraf a) utsäger att uttrycket »religion eller över- tygelse» inkluderar teistiska, icke-teistiska och ateistiska åskådningar. Paragraf d) för- klarar att varken antagandet av en stats- religion, erkännandet av en religion eller trosåskådning från en stats sida eller skiljan- det av staten från kyrkan i och för sig skall betraktas som religiös ofördragsamhet eller diskriminering på grundval av religion eller övertygelse. Utskottet antog sistnämnda båda paragrafer oförändrade med bl. a. de nordiska ländernas röster.

KAPITEL 6

Möjligheter och metoder för en sociologisk undersökning rörande religionens betydelse som samhällsfaktor

Såsom utredningen i det föregående angi- vit lämnar utredningen i detta slutbetän— kande en redogörelse för vad som förekom- mit i anledning av utredningens delbetän- kande I: Religionens betydelse som sam- hällsfaktor (SOU 1963: 26), vilket varit fö— remål för behandling i riksdagen år 1965. Nedan redogöres sålunda, efter en erinran om innehållet dels i utredningens direktiv i ämnet, dels i utredningens betänkande, för vad som förekom vid riksdagsbehand- lingen. Därjämte beröres'två motioner vid 1967 års riksdag med näraliggande inne- håll. I sin redogörelse här nedan behand- lar utredningen liksom i betänkandet endast frågan, om metoder finns för en vetenskap- lig undersökning om religionens betydelse som samhällsfaktor och om en sådan under- sökning är möjlig att genomföra med me- ningsfyllt resultat. Däremot berör utred- ningen icke spörsmålet, vilken betydelse re- ligionen har som samhällsfaktor.

Direktiven

När riksdagen 1956, med godkännande av konstitutionsutskottets utlåtande i ämnet, hemställde om en utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan, framla- de den, såsom av det föregående framgår, på några punkter direkta önskemål om vad utredningsarbetet borde omfatta. Ett sådant önskemål var, att religionens betydelse som

samhällsfaktor borde klarläggas. Att så skedde fann utskottet vara av grundläggan- de vikt för utredningen. Som skäl för öns- kemålet om den särskilda undersökningen anförde utskottet, att kristen etik och kris- ten verksamhet i väsentlig mån bidragit till att forma dagens samhälle. Ej blott för enskilda har kristen etik varit en på- drivande kraft, framhöll utskottet. Också samhälliga strävanden och värderingar har -— även på områden, där kristendomen inte allmänt erkänts såsom normgivande — ut- gått från en moraluppfattning, som direkt eller indirekt vilat på kristen grund. De värden, som kristen verksamhet skapat åt vårt folk, utgör enligt utskottet en tillgång, som bör tagas väl till vara. Den närmare arten av det kristna inflytandet har emel- lertid inte undersökts. Utom tvivel står, framhöll utskottet, att kyrkans förmåga att jämväl genom den av samhället givna auktoriteten inverka på opinionsbildning— en haft avsevärd betydelse. Även om det här i stor utsträckning är fråga om före- teelser i samhället, som är svåra att av- gränsa och mäta, får det likväl enligt ut- skottet antagas, att en kartläggning av kris- tendomens roll i det nuvarande samhället skulle under jämförelser med förhållan- dena i andra länder — kunna föras så långt, att dess resultat skulle ha värde för den fortsatta utredningen. Konstitutionsutskottet utgick således från att religionen hade en väsentlig betydelse

som samhällsfaktor. Utskottets och riks- dagens — önskemål om utredning av det kristna inflytandet var vittsyftande och inne- har att arten av inflytandet skulle närmare klarläggas. .

I direktiven begränsade departementsche- fen aVSevärt utredningens uppdrag i ämnet i jämförelse med vad konstitutionsutskottet och riksdagen önskat. Enligt direktiven bor- de undersökas, vilka möjligheter som före- ligger och vilka metoder som kan komma till användning för att tillgodose önskemå- let om ett klarläggande av religionens be- tydelse som samhällsfaktor.

Det har således icke ankommit på ur- redningen att med hjälp av vetenskapliga undersökningar göra en analys av den krist- na religionens betydelse för människans at- tityder, hennes åsikter och beteenden, i skil- da hänseenden som är av vikt för samhäl- let och dess utveckling. I enlighet med di- rektiven har utredningen endast haft att undersöka, vilka metoder som möjligen är användbara för en sådan analys, d.v.s. att göra en metodundersökning.

Utredningens betänkande i ämnet

För att fullgöra sitt uppdrag att göra en metodundersökning införskaffade utredning- en redogörelser för tillgängliga, utländska undersökningar rörande religionens betydel- se i samhället och samrådde därjämte med flera av vårt lands främsta sociologer. Ut- redningen fann härvid att de forskningsre- sultat som framkommit inte gav erforder- lig vägledning för ett bedömande av vilka möjligheter och metoder som kan komma till användning för att tillgodose riksdagens önskemål. På grundval av sina studier och kontakter i ämnet fann utredningen det nödvändigt att till sig knyta experter för en ingående undersökning med viss, kom- pletterande forskning. Utredningen hem— ställde därför i skrivelse den 10 november 1959 till chefen för ecklesiastikdepartemen— tet, att medel måtte ställas till utredningens förfogande för en särskild vetenskaplig un- dersökning. Genom beslut den 27 maj 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t utredningen att

göra en sådan undersökning och anvisade för ändamålet ett belopp om högst 90000 kronor. För undersökningen bildade utred- ningen ett särskilt forskningsteam under led- ning av religionssociologen docenten Berndt Gustafsson (för utredningens kontakter och teamets sammansättning se utredningens be- tänkande i ämnet, SOU 1963: 26, sid. 8—10).

Forskningsteamet granskade en rad reli- gions-söciologiska undersökningar, prövade därvid använda metoder och utarbetade un- dersökningsinstrument, avpassade för svens- ka förhållanden, samt avgav en utförlig skriftlig rapport till utredningen.

Teamet fann i sin rapport (SOU 1963: 26; rapporten se sid. 50—52, med bilagor A 1—3 sid. 53—167), att en religionsso- ciologisk undersökning av religionens bety- delse som samhällsfaktor var möjlig. Som metoder härför rekommenderade teamet en intervjuundersökning, en attitdetudie och en innehållsanalytisk trendstudie. Tyngd- punkten låg på den föreslagna intervjuun- dersökningen. Denna-skulle utföras på ett betydande antal personer, utvalda från hela landet och på gängse sätt för att kunna representera ett genomsnitt av landets be— folkning. Undersökningen skulle" medge en bred kartläggning av religionens förekomst och yttringar i dagens samhälle. Tolkningen av undersökningsresultaten bo'rde"ske vid analyserande diskussioner i s. k.'lsyrnposier med forskare och företrädare för utredning- en. Attitydstudier skulle visa vilken inställ- ning till olika arrangemang, förknippade med kyrka—statproblemet, som finns dels i olika religiösa grupper -— högkyrkliga, lågkyrkliga, frikyrkliga och andra - dels i— olika sociala grupper. Den innehållsana- lytiska studien skulle'avse en undersökning av de motiveringar.-som anförts vitt?-iställ— ningstaganden till föreslagna samhällsrefor- mer och söka klarlägga i vad m'ån en kris- ten inställning- varit av'betydelse för ställ- ningstagandet samt sålunda belysa den krist- na etikens bidrag till formandet av dagens samhälle. — Teamet undersökte även:-andra metoder, såsom socialgeografiska och social— statistiska samt aktualgenetiska, men be-

gränsade sitt förslag, så att det ej omfat- tade dessa metoder.

Sedan utredningen inhämtat yttranden över rapporten från andra framstående svenska sociologer än de som deltagit i tea- met, avgav utredningen sitt betänkande med, utöver teamets rapport och yttrande- na däröver, en egen redogörelse och be- dömning (yttrandena återfinns i SOU 1963: 26, sid. 168—197, utredningens redogörelse sid. 12—43 och dess utlåtande sid. 44— 49).

För bedömandet av om det är möjligt att med hjälp av intervjuer göra en menings- fylld undersökning av religionens, främst kristendomens betydelse som samhällsfaktor, är det av intresse, dels till en början om man därvid kan fastställa om en person är kristen, dels vidare om det kan statistiskt klarläggas huruvida ett samband föreligger mellan den kristna inställningen hos en per- son och hans attityder och handlande i så- dant som är av betydelse för samhället, dels slutligen därjämte om religionen är orsak till handlandet, så att t. ex. ej såväl det religiösa som det sociala beteendet beror av något annat, såsom en viss psykisk utrustning.

Vad gäller nämnda tre moment av be- tydelse för värdet av en intervjuundersök- ning fann utredningen till en början att det, oavsett vilka kriterier man vill upp- ställa för att beteckna en person som kris- ten. i vart fall är möjligt att göra en kart- läggning av religionens förekomst i enskilda människors liv. En sådan kartläggning skul- le — oberoende av dess användning för en analys av religionens betydelse som sam- hällsfaktor — bidraga till en bättre känne- dom om olika religiösa aktiviteters före- komst och frekvens än den man nu har och skulle vara ett värdefullt komplement till den bild av Sveriges religiösa geografi som utredningen gett i sitt betänkande II Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 1963: 39). Av intresse för den önskade analysen ansåg utredningen vara, att en belysning skulle vinnas av de religiösa aktivitetemas förekomst hos människor med olika sociala beteenden; förekom ett statistiskt samband mellan religiösa och sociala beteenden skul-

le detta kunna påvisas. Den vetenskapliga tolkningen av om ett sådant samband är uttryck för att religionen orsakat det so- ciala beteendet, fann utredningen vara svår att göra. Även om ett orsakssammanhang måste antagas, är det icke därmed klarlagt. om det religiösa beteendet orsakat det so- ciala eller tvärtom. Utredningen fann emel- lertid, att en analys av sambandet i många fall torde kunna ge skäl för en tolkning som har en större eller mindre sannolikhet för sig. Man syntes således ibland åtminsto— ne kunna avvisa eventuellt förekommande förenklade resonemang och felslut. En del vanliga föreställningar torde således kunna påvisas vara oriktiga, andra kunde under- byggas med sannolika skäl. Det torde dock. fortsatte utredningen, icke finnas grund för att hysa alltför stora förväntningar om att kunna nå ett orsakssammanhang. Man mås- te räkna med att innebörden i påvisade samband kan bli föremål för skilda tolk- ningar. En diskussion rörande tolkningen av sambanden i särskilda symposier med fö- reträdare för skilda vetenskaper syntes dock ägnad att förebygga felslut och att ge de resultat som det med den sociologiska ve— tenskapens hjälp för närvarande är möj- ligt att nå.

Utom spörsmålet, om de religionssocio- logiska metoderna gjorde det möjligt att vetenskapligt klarlägga religionens betydelse som samhällsfaktor, upptog utredningen också frågan, om de eventuella undersök— ningsresultaten kunde ge vägledning vid ut- formandet av relationen kyrka—stat. Ut- redningen konstaterade, att den föreslagna attitydstudien skulle utvisa, hur stor del av medborgarna som önskade en viss utform- ning av relationen. Men i övrigt skulle slut- satser knappast kunna dragas av direkt be- tydelse för relationens utformning. Även om undersökningsresultaten i och för sig gav skäl för att staten borde stödja kristen verk- samhet är därmed nämligen inte sagt, fram- höll utredningen, hur ett sådant stöd eller hur kyrka—statrelationen skall utformas. I denna del anförde utredningen vidare:

Att intervjuundersökningen skulle kunna ge material som föranleder slutsatsen, att någon

viss reglering av relationen kyrka-stat skulle medföra särskilt gynnsamma betingelser för religionen eller önskvärda återverkningar i sam- hälleligt avseende får däremot anses som osannolikt.

I sammanhanget må beaktas att det är vanskligt att avgöra, om ett påvisat samband mellan den religionsform, som möter inom svenska kyrkan, och ett visst socialt beteende har sin grund i kyrkans karaktär av folkkyrka eller i utformningen av deSS relationer med staten. Av ett visst intresse kan dock vara om den genom staten garanterade tillgången till kyrkans ritual liksom även kyrkans genom relationen till staten givna auktoritet och själv- klarhet kan ha betydelse för en del männi- skor. Likaså kan en belysning av kyrkans roll inom opinionsbildningen föranleda vissa slut- satser.

Sammanfattningsvis fann utredningen, att det med de metoder teamet föreslagit är möjligt att göra en religions-sociologisk un- dersökning. vars resultat skulle vara bety- delsefulla för belysningen av de problem som rymmes inom den av konstitutionsut- skottet ställda frågan om religionens bety— delse som samhällsfaktor. Bortsett från re- sultaten av en attitydundersökning skulle dock knappast kunna dragas slutsatser av direkt betydelse för utformandet av de fram- tida relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Såsom konstitutionsutskottet anta- git kunde en undersökning emellertid kom— ma att ge ökad kunskap om den närmare arten av det kristna inflytandet i dagens samhälle.

Med dessa uttalanden rörande möjlighe— terna och metoderna att klarlägga religio- nens betydelse som samhällsfaktor hade ut— redningen fullgjort sitt uppdrag i ämnet. Utredningen gjorde därför ej något utta- lande om huruvida den av forskningsteamet föreslagna undersökningen borde genomfö- ras eller ej.

1965 års riksdagsbehandling

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet inhämtat yttrande över utredningens betän- kande från en rad myndigheter och orga-

nisationer, gav Kungl. Maj:t vid 1965 års riksdag i proposition nr 32 riksdagen till känna vad chefen för ecklesiastikdeparte- mentet anfört om den inom utredningen utförda undersökningen av möjligheterna till och metoderna för klarläggande av re- ligionens betydelse som samhällsfaktor. De- partementschefens slutsats var, att den av forskningsteamet föreslagna undersökningen inte borde genomföras inom ramen för den av riksdagen begärda utredningen om för- hållandet mellan staten och kyrkan.

I en redogörelse för de remissyttranden, som avgivits till ecklesiastikdepartementet över utredningens betänkande, framhöll de- partementschefen att så gott som alla remiss- instanser förordat att den sociologiska un- dersökningen skulle genomföras. Det fåtal instanser som avstyrkt ett genomförande av undersökningen hade i allmänhet uttalat sitt intresse för undersökningen i och för sig men ansett att den inte borde genomföras i detta sammanhang.

Vad gäller värdet av undersökningen de— lade nästan alla remissinstanser, som utta- lat sig i frågan, utredningens uppfattning att undersökningen inte kunde väntas ge direkt vägledning för det framtida gestal— tandet av förhållandet mellan staten och kyrkan men att den ändå kunde komma att ge ökad kunskap om den närmare arten av det kristna inflytandet i dagens samhälle.

Frågan om den närmare utformningen av undersökningen var föremål för ett liv- ligt intresse i remissyttrandena och flera för- slag framfördes om att undersökningen skulle vidgas att omfatta ytterligare spörs- mål utöver dem teamet slutligen stannat för. Den svenska kyrkans ställningstaganden och medverkan i frågor rörande samhällsut- vecklingen under de senaste 100 åren borde sålunda enligt socialstyrelsen utredas. En idéhistorisk-systematisk utredning av kris- tendomens betydelse för det svenska rätts- samhället föreslogs av teologiska fakulteten vid universitetet i Lund. Skolans och den religiösa fostrans betydelse hade enligt skol— överstyrelsen och humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm ej tillräckligt beaktats i den planerade undersökningen.

Statens ungdomsråd framhöll, att den unga människans relation till religionen speciellt borde beaktas.

Även en komplettering av undersökningen med ytterligare metoder utöver de av forsk- ningsteamet tillstyrkta föreslogs av några remissinstanser.

Departementschefen framhöll, att det framgin—ge av vad utredningen anfört, att en undersökning inte ansåges vara av be- tydelse för slutförandet av den pågående utredningsetappen. Han hänvisade vidare till att utredningen uttalat, att undersök— ningen ej kunde väntas ge direkt vägledning för hur förhållandet kyrka—stat skall gestal— tas i framtiden. Utredningens uppfattning att undersökningenkunde komma att ge ökad kunskap om den närmare arten av det kristna inflytandet i dagens samhälle redovisades. Vid sin'redogörelse för remiss- instansernas förordande av undersökningen framhöll departementschefen, att man hu- vudsakligen hänvisat till att det finns ett allmänt intresse av att den enskilda männi- skans relation till religionen kartlägges.

För :—egen del fann departementschefen det'med hänsyn till den första utrednings- etappens inriktning stå klart,? att en socio- logisk undersökning inte skulle tillföra denna etapp. något material av betydelse för slutförandet av det därtill hörande ut- redningsarbetet. I likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstanser fann departementschefen det vidare tvek- samt, om undersökningen skulle kunna bli av något större direkt värde för den slutliga bedömningen av frågan om förhållandet mellan staten och kyrkan. Även om han delade uppfattningen att undersökningen skulle kunna ge ökad kunskap om det kristna inflytandet i dagens samhälle, fann han dock den betydelse och det intresse undersökningen må ha i sådant hänseende knappast utgöra ett avgörande motiv för att den borde ske inom ramen för ett ut- redningsarbete, som syftar till att utgöra underlag för ett framtida ställningstagande till frågan .om förhållandet mellan staten och kyrkan. '

Med hänvisning till vad han sålunda an- fört ansåg departementschefen, att den so- ciologiska undersökningen av religionens be- tydelse som samhällsfaktor inte borde ge- nomföras inom ramen för det pågående utredningsarbetet.

Till komplettering av sitt sålunda angivna ståndpunktstagande tog departementschefen emellertid upp frågan om fortsatt forskning ändock borde komma till stånd för att när- mare belysa de förhållanden som avses med undersökningen. Ståndpunktstagandet i pro- positionen innebär inte, förklarade depar- tementschefen, att han från andra utgångs- punkter tar avstånd från sådan forskning. Från allmän synpunkt syntes det snarare vara önskvärt, att förutsättningar skapades för en sådan forskning. Om forskare önskar ägna sig åt denna forskning, fortsatte de— partementschefen, syntes det därför i den ordning som gällde härför — böra övervägas att ställa medel till förfogande ur vederbörliga anslag för forskning.

'I anledning av propositionen väcktes i andra kammaren en motion, nr 757, av herr Nelander m.fl. I motionen hemställ- des, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t ge uttryck för en önskan om att en utredning om religionens betydelse som samhällsfaktor snarast måtte komma till stånd. Motionärerna erinrade om att 1956. års riksdag uttalat önskvärdheten av en undersökning i ämnet. Även om en sådan undersökning ej kan sägas betyda något för utredningen kyrka—stat i dess nu- varande stadium, kunde den enligt motionä— rerna vid senare tidpunkt ha betydelse. I varje fall skulle den ha stort värde för att tillföra debatten kring de berörda problemen nytt material av vetenskaplig halt. Riks- dagen borde enligt motionärerna vid be- handlingen av propositionen ge uttryck för sin tidigare ståndpunkt och sin förväntan att Kungl. Maj:t, så snart de personella förutsättningarna beträffande lämpliga fors- kare föreligger, föranstaltar om enlsåd'ajn undersökning, möjligen mera koncentrerad än vad uppläggningen enligt utredningens betänkande skulle innebära.

Prop05itionen och motionen behandlades av konstitutionsutskottet i dess utlåtande nr 18 år 1965. Utskottet redogjorde för kyrka—statutredningens uttalanden och framhöll att dess bedömning delades av det alldeles övervägande antalet remissinstanser och även av departementschefen. Utskot- tet anslöt sig till departementschefens upp- fattning, att då en undersökning med den skisserade uppläggningen kunde förutses inte få större direkt värde för den slutliga bedömningen av frågekomplexet kyrka—stat, en sådan undersökning inte borde komma till stånd inom ramen för det pågående ut- redningsarbetet.

Utskottet fann att det otvivelaktigt varit av stort värde att en sådan förberedande undersökning utförts, som nu redovisats. Först därmed hade det blivit möjligt att närmare bedöma vad som kan vinnas genom forskning på området. Av de förhopp— ningar, som tidigare må ha ställts och som i viss mån kommit till uttryck i utskottets utlåtande år 1956 hade, framhöll utskottet nu. vissa visat sig kunna infrias men andra åter icke. I och för sig betydelsefulla resul- tat kan emellertid enligt utskottet förut- sättas bli vunna genom en sådan undersök- ning som utredningen skisserat, bl.a. en allmän bakgrund för överväganden rörande hithörande frågor. Utskottet ville för sin del instämma i de uttalanden som gjorts om det önskvärda i att forskning på området kommer till stånd. Härvidlag förklarade ut- skottet sig intaga samma ståndpunkt som i 1956 års utlåtande. Det ville också synas angeläget, förklarade utskottet, att det be- tydelsefulla förarbete som utförts genom ut- redningen kyrka—stat tillvaratogs. Här vore emellertid delvis en fråga om personella resurser. Utskottet anförde slutligen att det av departementschefens uttalande framgått, att intresserade forskare borde kunna på- räkna en gynnsam inställning hos vederbör- liga instanser, samt förklarade sig vilja understryka detta och betona det angelägna i att forskning på området stimulerades.

Utskottet hemställde, att riksdagen i an- ledning av propositionen och motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin

mening ge till känna vad utskottet i ut— låtandet anfört.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad ut— skottet hemställt.

Motioner vid 1967 års riksdag

Frågan om en sociologisk undersökning rörande religionens betydelse som samhälls- faktor blev år 1967 på ett begränsat område ånyo föremål för behandling i riksdagen. I de likalydande motionerna I: 662 av herr NilsaEric Gustafson och 11: 839 av herr Johansson i Skärstad m.fl., angående ung- domsvården, hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning i syfte a) att söka närmare klarlägga dagssituationen och utröna orsa- kerna till dagens läge i ungdomsvården, b) att pröva vad som kunde göras för en mer individualiserad vård av de redan miss- anpassade, och e) att söka finna vägar för en förebyggande ungdomsvård, varvid sär— skilt skulle beaktas, huruvida icke ett be— tonande av de kristna värdena skulle ha en positiv verkan.

I utlåtande över motionerna framhöll allmänna beredningsutskotlel, att enligt de begränsade vetenskapliga undersökningar som gjorts ett genomtänkt ställningstagande i livsåskådningsfrågor — med kristen eller annan betoning — syntes ha ett positivt samband med ansvars- och pliktmedve- tande. Emellertid förklarade utskottet, som inhämtat yttrande från socialstyrelsen, att det delade dennas uppfattning, att resul- tatet av aktuella utredningar och undersök- ningar borde avvaktas, innan ytterligare ut- redningar igångsattes. Utskottet förutsatte dock, att hithörande frågor komme att be- aktas vid den kommande översynen av bar- navårdslagstiftningen. Utskottet hemställde, att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en vid utskottets utlåtande fogad reser- vation anfördes, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av motionerna måt- te i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning för att söka finna vägar för en förebyggande ungdomsvård, varvid sär-

skilt borde beaktas, huruvida icke ett be- tonande av de kristna värdenaskulle ha en positiv verkan.

Vid behandlingen av utskottsutlåtandet i kamrarna åberopades bl. a. utredningens betänkande angående religionens betydelse som samhällsfaktor. Det gjordes gällande, att en begränsad undersökning av det slag som förordats i reservationen skulle ha större möjligheter att kunna genomföras nu än då utredningens undersökning var ak- tuell. Liksom vid behandlingen av utredning- ens betänkande framhölls även, att en un- dersökning av ifrågasatt slag vore en upp- gift för den religionssociologiska forsk- ningen men att den ej borde ske genom en statlig utredning.

Riksdagen lämnade i enlighet med ut- skottets (majoritetens) hemställan motio- nerna utan åtgärd.

KAPITEL 7

När konstitutionsutskottet år 1956 föreslog riksdagen att begära en utredning rörande det framtida förhållandet kyrka—stat, var, bortsett från en reservation för avslag på hela utredningsyrkandet, kristendomsunder- visningen i skoloma den enda fråga, om vilken meningarna var delade i utskottet. Oenigheten gällde, om kristendomsundervis- ningen skulle omfattas av utredningen eller ej. Majoritetens mening, som godkändes av riksdagen och kom att ingå i utredningens direktiv, uttrycktes så, att kristendomsun- dervisningen vid en eventuellt förändrad gestaltning av förhållandet mellan staten och kyrkan var ett problem som borde un- dersökas. Minoriteten ansåg att utredningen inte borde behandla frågan. Till grund för sin ståndpunkt anförde såväl majoritet som minoritet, att staten inte borde frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter, hur än de fortsatta relationerna mellan staten och kyrkan komme att utformas. Som skäl mot att utredningen skulle omfatta kristen- domsundervisningen anförde minoriteten främst, dels att staten för inte länge sedan — vid 1950 års skolreform och vid tillkoms- ten av 1951 års religionsfrihetslag — tagit ställning till kristendomsundervisningen, dels att något organisatoriskt samband mellan kyrka och skola av sådant slag, att dessa två problem måste behandlas samtidigt, nu- mera inte förelåg.

I riksdagens ståndpunktstagande — att staten ej kan frånsäga sig allt ansvar för reli-

Kristendomsundervisnin gen

giösa angelägenheter, bl.a. kristendomsun- dervisningen — torde inte ligga, att utred- ningen är förhindrad beröra, utom en even- tuellt ändrad utformning av kristendomsun- dervisningen i de allmänna skolorna, också en eventuell avveckling av denna under- visning. Upphör kristendomsundervisningen i skolorna, kan man utgå från att Svenska kyrkan och de övriga trossamfunden i riket intensifierar den undervisning de redan nu själva bedriver, i gudstjänster och möten, genom söndagsskola och ungdomsverksam- het, vid konfirmation och bibelskolor, ge— nom studieverksamhet o.s.v. Om kristen- domsundervisningen i skolorna upphör, kan staten i och för sig ikläda sig ett ansvar för den undervisning som bedrives av kyr— korna, t.ex. genom ekonomiskt stöd. Ut- redningen utgår således i fortsättningen från att den är oförhindrad diskutera även en avveckling av kristendomsundervisningen i skolorna och följderna därav.

Utredningens delbetänkande om kristendomsunder- visningen samt komplettering därav

Utredningen har för sin del kommit till den ståndpunkten, att förändringar av kristen- domsundervisningen inte kan anses vara nå- gon självklar följd, om kyrkan skiljes från staten. Skälen härför har utredningen när- mare utvecklat i sitt betänkande V: »Kris- tendomsundervisningen. Med särskild hän- syn till förhållandet kyrka—stat» (SOU

1964: 30). I betänkandet har utredningen också, dels i en historik närmare angivit hur den nuvarande ordningen i vårt land med en objektiv religionsundervisning i de allmänna skolorna vuxit fram och vilken debatt som i samband härmed förekommit (sid. 9—76), dels redogjort för gällande bestämmelser om kristendomsundervisning och morgonsam- lingar i våra skolor (sid. 77—93), dels sammanställt uppgifter om skola och kris- tendomsundervisning i ett antal andra länder (sid. 94—153), dels ock angivit hur frågan behandlats i FN och Europarådet (sid. 154—156).

Utredningens delbetänkande i ämnet av- ser tiden t.o.m. avlämnandet av gymna- sieutredningens och fackskoleutredningens betänkanden år 1963. Efter det utredning- en avgav sitt delbetänkande har frågan om kristendomsundervisningen i skolorna ånyo aktualiserats, dels vid statsmakternas beslut om de gymnasiala skolformerna 1964, dels genom 1964 års utlands- och internatskole- utrednings betänkande Skolgång borta och hemma (SOU 1966:55), dels ock genom ett av skolöverstyrelsen år 1967 till Kungl. Maj:t avgivet förslag angående översyn av läroplan för grundskolan. Till komplettering av sitt delbetänkande lämnar utredningen i detta slutbetänkande, under rubrikerna Re- ligionsundervisningen i de gymnasiala sko- lorna enligt 1964 års reform, Religionsunder- visningen för invandrade religiösa minori- teter samt Skolöverstyrelsens förslag till lä— roplansrevision för grundskolan år 1967, särskilda redogörelser för gymnasierefor- men, utlands- och internatskoleutredningens betänkande samt skolöverstyrelsens läro- plansrevision. Omfattningen av redogörel- serna har avpassats på motsvarande sätt som i delbetänkandet; redogörelserna är följakt- ligen tämligen detaljerade.

Av det material utredningen i delbetän- kandet och till komplettering därav sam- manställt i ämnet är de övemationella orga— nens ståndpunkter av särskilt intresse, dels i fråga om vilka krav som kan ställas på religionsundervisningen med utgångspunkt i principen om religionsfrihet, dels beträffan- de föräldrarnas rätt. att bestämma om sina

barns undervisning och uppfostran. Förhål- landena i andra länder än vårt visar, att frågan om kristendomsundervisningen är starkt kontroversiell och att den stundom lett till ett splittrat skolsystem. För utform- ningen av relationen kyrka—stat—skola och religionsunden'isningen i vårt land ger väl förhållandena i andra länder inte någon omedelbar ledning, men de olika lösning- ar som framkommit är inte dess mindre av intresse genom den belysning de ger den debatt som förts i vårt land och som be- rört samma problematik som förelegat i andra länder. Utredningen upptar i detta slutbetänkande problematiken kring skolan och religionsundervisningen till behandling i fem särskilda avsnitt, om statens resp. kyrkans intresse för skola och religionsun- dervisning, om religionsundervisningen från religionsfrihetssynpunkt och vid ändrad re- lation kyrka—stat samt om kyrklig under- visning vid avveckling eller ändring av de allmänna skolornas kristendomsundervis- ning.

Religionsundervisningen i de gymnasiala skolorna enligt 1964 års reform

I sitt betänkande V Kristendomsundervis- ningen (SOU 1964: 30), som överlämna- des den 15 juni 1964, redovisade utredning— en som ovan nämnts bl. a. då gällande be- stämmelser för kristendomsundervisningen i skolorna och redogjorde för debatten i ämnet fram till och med avlämnandet av gymna- sieutredningens och fackskoleutredningens betänkanden år 1963 (SOU 1963242 och 43 resp. 1963150). Efter det att nämnda betänkanden avlämnats har vid 1964 års riksdags höstsession beslutats om reforme- ring av de gymnasiala skolorna (proposi- tionen 1964: 71 och särskilda utskottets ut- låtande 1964: 1, höstsessionen).

Enligt gymnasiereformen skall nuvarande statliga och kommunala allmänna gymna— sier samt tekniska gymnasier och kommuna- la handelsgymnasier upphöra. I stället skall finnas dels en kommunal gymnasial skola, benämnd gymnasium, dels en kommunal gymnasial skola, benämnd fackskola. Båda

skall bygga på grundskolan. Gymnasiet, som är 3-årigt (utom vid den tekniska linjen, som är 4-årig med en avgångsetapp efter 3-årskursen), skall ge en vidgad och för- djupad allmän och i viss utsträckning mål- inriktad utbildning lämpad som grund för studier vid universitet och högskolor och för omedelbar yrkesutövning. Fackskolan, som är Z-årig, skall ge dels en vidgad och fördjupad allmän utbildning, dels en yrkes— inriktad utbildning. Den omdaning av det gymnasiala skolsystemet, som påbörjats med 1964 års gymnasiereform, avses skola i kom- mande etapper följas av en reformering av yrkesskolan och den gymnasiala vuxenut- bildningen.

Det nya gymnasiet och fackskolan kom— mer att få betydligt fler elever än det gam- lla gymnasiet. Vid reformens genomförande beräknades en utbyggnad skola ske under 1960-talet till en sammanlagd kapacitet, som omkring år 1970 motsvarar en intagning av 50 % av årskullen med 30 % i gymnasiet och 20 % i fackskolan.

I målsättningen för gymnasiet betonas den personlighetsutvecklande uppgiften. Gymna- siets mål är vidare att utveckla elevernas kommunikationsfärdigheter i vid mening samt att ge en vidgad och fördjupad orien- tering om samhälle, teknik, naturvetenskap och kultur. I detta syfte skall alla studie- vägar innehålla en gemensam kärna be- stående av språk, historia, samhällskunskap, religionskunskap, psykologi, matematik och naturvetenskapliga ämnen.

Kristendomskunskapen i det gamla gym- nasiet har ersatts med religionskunskap. Detta ämne är obligatoriskt och har till- delats 3 veckotimmar på de humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna och 2 veckotimmar på övriga linjer, förlagda till tredje årskursen; i första och andra samt på den tekniska linjen i fjärde årskursen före- kommer således ej undervisning i ämnet. Med det nya ämnet har följt en förskjut— ning av innehållet i riktning mot relativt större utrymme för behandling av andra religioner än kristendomen.

Fackskolans mål och innehåll har utfor- mats med åtskilliga drag gemensamma med

gymnasiet. Den skall sålunda ge en jämfö- relsevis bred grundutbildning med relativt stora inslag av allmän utbildning. Emeller— tid skall fackskolan vara klart målinriktad och snabbare än gymnasiet leda till yrkes- verksamhet eller fortsatt mera specialiserad utbildning. Den för alla linjer gemensamma kärnan av ämnen är väsentligt mindre än i gymnasiet. Religionskunskap är dock obli— gatoriskt ämne inom samtliga linjer med två veckotimmar, förlagda till andra års- kursen. Ämnet har utformats med bety- dande tonvikt på livsåskådningsfrågor.

För befrielse från undervisning i ämnet religionskunskap skall såväl på gymnasiet som i fackskolan gälla detsamma som för- ut gällt i fråga om ämnet kristendomskun- skap.

Morgonsamlingen i det gamla gymnasiet har i det nya ersatts med en gemensam samling, för information om skolans arbete och planerna härför; den gemensamma sam- lingen skall dock kunna ägnas även åt mer allmänna ämnen och frågor. Befrielse skall ej meddelas annat än med hänsyn till skäl av praktisk art. Gemensam samling skall hållas även i fackskolan.

Vid behandlingen i riksdagen av gymna- siereformen väcktes ett avsevärt antal mo- tioner som berörde skolans allmänna mål- sättning samt religionsundervisningen. Ne- dan lämnas en redogörelse för innehållet i propositionen och motionerna samt i sär- skilda utskottets utlåtande, med samman- förande av materialet till följande ämnes- områden: de gymnasiala skolornas mål och innehåll, religionsundervisningens allmänna mål och innehåll, ämnesbenämning för re- ligionsundervisningen samt utrymmet för densamma. Därefter redogör utredningen för den nya gemensamma samling som i gymnasiet ersätter den förutvarande mor- gonsamlingen.

Beträffande först gymnasiets och facksko— lans mål och innehåll uttalade särskilda ut- skottet att anledning ej fanns att göra skill— nad mellan de båda skolformernas allmänna målsättningsfrågor och den personlighetsut-

vecklande uppgiften. Med hänsyn härtill be- gränsar utredningen för enkelhetens skull sin redogörelse för vad som förekom i riks- dagen att endast avse gymnasiet. Departementschefen framhöll i proposi- tionen, att gymnasiet förutom sin spe- cifika uppgift i utbildningssystemet — har en personlighetsutvecklande uppgift, som är generell för alla skolformer för ungdom och vars betydelse understrukits genom fixering i skollagen. Gymnasieutredningens starka be- tonande av denna uppgift är enligt departe- mentschefen helt i linje med de grundläggan- de principerna för hela vårt skolväsen. Skolans personlighetsutvecklande och fostrande uppgift berördes också i ett flertal motioner. I motionerna I: 866 av herr Virgin m.fl. och II: 1064 av herr Nelander m.fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle ge till känna bl. a., att det i de gymnasiala skolornas målsättning måtte komma till uttryck att dessa skolor i likhet med grundskolan vill fostra sina elever till respekt för sanning och rätt, för människans egenvärde och människolivets okränkbarhet. I motionerna I: 854 av herr Lundström m. fl. och II: 1071 av herr Ohlin m.fl. uttalades beträffande gymnasiets per- sonlighetsfostrande uppgift bl. a., att i läro- planens målsättningsavsnitt bör komma till klart uttryck följande: »För att kunna göra en aktiv medborgarinsats krävs utveckling av de egenskaper som bär upp demokra- tins principer: tolerans, vilja till samverkan, vilja att se på människor som likaberätti- gade, respekt för sanning och rättsprinciper.» I motionerna hemställdes att riksdagen skul- le i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad sålunda anförts. Herr Dickson m.fl. hemställde i motionen II: 1046, att riksda- gen som sin mening skulle uttala, att be- greppet gudsfruktan bör upptagas bland de värden som skolan skall skänka sina elever. I motionen II: 1050 av herr Dickson m.fl. hemställdes att Kungl. Maj:t måtte beakta vad i motionen anförts om objektivitet, och i motionen II: 1051 av herr Dickson m. fl. yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle som sin mening uttala, att samma etiska målsättning skall gälla för de

gymnasiala skolorna som redan fastställts för grundskolan.

Särskilda utskottet förklarade att det an- slöt sig till och ville starkt understryka departementschefens uttalande om gymna- siets personlighetsutvecklande uppgift. Den målsättning, som i berörda hänseende år 1962 fastställdes för grundskolans del, skul- le således gälla också för gymnasiet. Ut- skottet hänvisade till att i det av Kungl. Maj:t fastställda avsnittet Mål och rikt— linjer i Läroplan för grundskolan uttalas bl. a. följande.

Skolans sociala fostran skall (därför) grund- lägga och vidareutveckla sådana egenskaper hos eleverna, som i en tid av stark utveckling kan bära upp och förstärka demokratiens principer om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan kön, nationer och folkgrupper. Att väc- ka respekt för sanning och rätt, för människans egenvärde, för människolivets okränkbarhet och därmed för rätten till personlig integritet är en huvuduppgift också för den sociala fostran, som skolans verksamhet skall omfatta.

Vad här utsäges — fortsatte utskottet skall enligt departementschefens mening, till vilken utskottet anslutit sig, gälla också för gymnasiet. Vad i grundskolans läroplan sägs om skolans etiska fostran och om objektivi— tet i undervisningen sammanfaller enligt ut- skottets mening i sak med gymnasieutred- ningens uttalanden i dessa hänseenden och bör ha giltighet även för gymnasiet. Då de önskemål som framställts i motionerna, bortsett från motionen II: 1046, i sak måste anses tillgodosedda genom departe- menstschefens av utskottet biträdda ställ— ningstagande, borde motionerna ej föran- leda åtgärd. Det i motionen II: 1046 fram- ställda förslaget angående begreppet guds- fruktan står — fortsatte utskottet — en- ligt dess mening inte i överensstämmelse med 1962 års beslut om skolans målsätt— ning, och utskottet fann ej skäl att i detta avseende tillstyrka en avvikelse för gymna- siets del utan avstyrkte motionen.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad ut- skottet förordat.

I fråga om religionsundervisningens all- männa mål och innehåll i gymnasieterinrade

departemenschefen om ställningstagandena i motsvarande fråga i samband med grund— skolereformen år 1962 och framhöll, att där- med i vissa hänseenden viktiga utgångs- punkter erhållits också för bedömningen när det gällde gymnasiet och fackskolan. Att i dessa skolor liksom i grundskolan kristen— domen måste behandlas fann departements- chefen självfallet, men en förskjutning mot relativt sett större utrymme för behandling av andra religioner fann han angelägen.

Också i nu berörda frågor väcktes flera motioner. I motionerna I: 866 av herr Vir- gin m.fl. och II: 1064 av herr Nelander m.fl. hemställdes bl. a., att i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer och med vad som beslutats för grundskolan under- visningen i religionskunskap skulle få sin tyngdpunkt i undervisningen om kristendo- men. I motionerna I: 867 av herr Virgin m.fl. och II: 1057 av herr Heckscher m. fl. hemställdes bl. a., att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle uttala, att kurs— innehållet i religionskunskap i gymnasiet borde ändras på sätt som framgår av mo— tionerna.

Med anledning av nämnda motioner för— klarade sig särskilda utskottet vilja uttala följande.

I gymnasiets och fackskolans religionsunder- visning bör givetvis kristendomen enligt utskot- tets mening få en plats, som svarar mot dess i jämförelse med andra religioner dominerande ställning i vår kulturmiljö. I förhållande till så— väl nuvarande allmänna gymnasium som grund- skolan bör vid religionsundervisningen i det nya gymnasiet och fackskolan behandlingen av icke— kristna religioner och andra livsåskådningar få ett relativt sett större utrymme. Utskottet vill emellertid framhålla, att detta inte bör leda till någon kvantitativ uppdelning av undervisningen i dess olika moment. En sådan uppdelning är icke förenlig med den avsedda — och enligt ut- skottets mening riktiga — uppläggningen av undervisningen. Det är sålunda angeläget, att undervisningen blir väl integrerad, vilket inne- bär att praktiskt taget alla spörsmål och problem som tas upp bör ges en allsidig behandling och belysas såväl ur kristendomens som ur andra religioners och livsåskådningars synvinkel.

Utskottet ansluter sig med detta uttalande till vad departementschefen anfört och förordat be- träffande mål och innehåll för samt allmän

uppläggning av gymnasiets och fackskolans re- ligionsundervisning.

Med det anförda fann utskottet motions- yrkandena besvarade och ansåg dem därför ej böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Även i fråga om ämnesbenämningen för religionsundervisningen framkom vid riks- dagsbehandlingen olika yrkanden.

Departementschefen, som fann ett av skol- överstyrelsen framlagt förslag, nämligen re- ligions— och livsåskådningskunskap, redan av praktiska skäl olämpligt, avvisade detsamma och förklarade den av gymnasieutredning- en föreslagna benämningen religionskunskap vara både praktisk och adekvat.

I några motioner motsatte man sig att den gamla benämningen kristendomskun- skap skulle utgå. Sålunda yrkades i mo— tionerna I: 848 av herr Arvidson m.fl. och II: 1058 av herr Hedin m.fl. samt motio- nerna I: 860 av herr Erik Filip Pettersson m.fl. och II: 1056 av herr Gustafsson i Borås m.fl., att ämnesbenämningen reli— gionskunskap skulle utbytas mot benämning- en kristendomskunskap resp. kristendoms- och religionskunskap.

Utskottet fann ej anledning föreslå riks- dagen att fatta beslut i frågan men förklara- de att det delade departementschefens upp- fattning och avstyrkte motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad ut- skottet hemställt.

Stor uppmärksamhet ägnades inte bara av gymnasie- och fackskoleutredningarna utan också av remissinstanserna och depar- tementschefen liksom i riksdagen åt frågan om utrymmet för den religionsorienteran— de undervisningen. Olika meningar rådde, om ämnet skulle vara obligatoriskt, hur många veckotimmar det skulle omfatta och vilken samordning som. kunde ske med and— ra ämnen.

I motsats till utredningarnas majoriteter kom departementschefen till den slutsatsen, att ämnet religionskunskap borde vara ob- ligatoriskt även i gymnasiets tekniska och

ekonomiska linjer och fackskolans tekniska linje.

I motionen II: 1060 av herr Hermansson m.fl. föreslogs att riksdagen måtte besluta, att ämnet religionskunskap skulle ges ka- raktären av tillvalsämne på samtliga linjer inom de gymnasiala skolorna. Utskottet an- slöt sig till departementschefens förslag och riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Vad gäller timantalet på gymnasiet före- slog departementschefen, i enlighet med vad som förordats av två reservanter i gymna- sieutredningen, en utökning med en halv veckotimme. I motionerna I: 849 av herr Bengtson m.fl. och II: 1059 av herr Hed- lund m.fl. hemställdes, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära skyndsam utred- ning av möjligheterna till ytterligare för- stärkning av religionskunskapens ställning i den gymnasiala undervisningen. En ökning av timantalet föreslogs i motionerna I: 861 av herr Erik Filip Pettersson m.fl. och II: 1065 av herr Nelander m.fl. samt 12867 av herr Virgin m.fl. och 11:1057 av herr Heckscher m.fl. För gymnasiets humanis- tiska, samhällsvetenskapliga och naturveten— skapliga linjer föreslogs i de båda först- nämnda motionerna fyra och i de båda sist— nämnda motionerna fem veckotimmar. Å andra sidan föreslogs i motionen II: 1048 av fröken Bergegren och fru Hörnlund en minskning av timantalet till vad gymnasie- utredningen föreslagit.

Utskottet fann inte anledning till erinran mot det timtal departementschefen före— slagit. Det framhöll att den ökning av tim- talen, som departementschefen föreslagit i jämförelse med utredningarna, givetvis inte kunnat ske utan uppoffringar inom andra ämnesfält. Enligt utskottets mening hade de- partementschefen i denna svåra avvägnings— fråga träffat det val som med hänsyn till de många faktorer, vilka måste beaktas, var lämpligast. Utskottet fann motionsyrkandena ej böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse här- med.

Vad gäller innehållet i ämnet religions- kunskap och samordningen av stoffet med

andra ämnen anslöt sig departementschefen till gymnasieutredningens förslag om en vä— sentlig minskning av det kyrkohistoriska stoffet i ämnet religionskunskap och i stället en något vidare behandling därav inom ämnet historia än som förut varit fallet in- om sistnämnda ämne.

I motionerna I: 849 av herr Bengtson m.fl. och II: 1059 av herr Hedlund m.fl. hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att en halv veckotimme inom det för historie- undervisningen anslagna timantalet skulle ägnas åt kyrkohistoria. I motionerna 1:854 av herr Lundström m.fl. och II: 1071 av herr Ohlin m.fl. yrkades, att timantalet i historia på humanistisk och samhällsve- tenskaplig linje skulle utökas med ytterligare en halv veckotimme för att möjliggöra en utförligare behandling av 1800- och 1900- talens kyrkohistoria, innefattande bl.a. de religiösa folkrörelserna och frikyrkornas ut- veckling. kristligt sociala rörelser, religions- frihetsfrågan, missionen och den moderna ekumeniska rörelsen för kyrkornas enande.

Särskilda utskottet fann i likhet med de- partementschefen gymnasieutredningens för- slag ändamålsenligt. Den nya ämnesavgräns- ningen skulle enligt utskottets uppfattning bli till stor fördel såväl för historieämnet som för undervisningen i religionskunskap. Det utrymme som tidsmässigt anslås inom historieämnets ram borde enligt utskottet inte vara för knappt tilltaget. Någon pre— ciserad kvantitativ avgränsning mellan de olika momenten inom historieämnet varken kunde eller borde dock enligt utskottet gö- ras. Undervisningen borde nämligen lik- som inom en rad andra ämnen -— vara integrerad; de historiska händelser, företeel- ser och problem som uppmärksammas i un- dervisningen skall sålunda oftast behandlas från flera olika synpunkter, sociala, ekono- miska, kulturhistoriska och allmänhistoriska. Bland de ämnen som gymnasieutredningen föreslagit till tematiskt studium inom his- torieämnet vilket fått en i vissa fall inte bara relativ utan också absolut ökning av timtalet ingår, erinrade utskottet vi- dare, flera av dem som enligt motionerna 1:854 och II:1071 borde tagas upp till

behandling inom ämnet. Yrkandena i dessa och övriga nu berörda motioner bleve en- ligt utskottet alltså väl tillgodosedda och borde ej föranleda åtgärd.

Riksdagen lämnade i enlighet med vad utskottet föreslagit motionerna utan åtgärd.

Frågan om en gemensam samling för eleverna var liksom religionsundervisningen föremål för debatt i riksdagen vid beslutet om gymnasiereformen.

Morgonsamling, i betydande utsträckning i traditionell form av morgonandakt, före- kom i det gamla gymnasiet, men ej i det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet. ] det nya gymnasiet och fackskolan har som förut nämnts i stället införts gemensam sam- ling. Denna har ej såsom i grundskolan motiverats med behovet av en stund för inre samling, uppbyggelse och känsla av gemenskap som en utgångspunkt för dagens arbete. I stället tog departementschefen, då han i propositionen motiverade behovet av gemensam samling, sin utgångspunkt i bety- delsen av ett smidigt samarbete mellan sko- lans befattningshavare och eleverna i fråga om såväl undervisningens uppläggning sattt (let sko/sociala området i vidare mening. Elevernas aktiva medverkan i planeringen av skolans verksamhet borde ges ökat ut- rymme. Detta krävde information i olika former. Även av andra skäl är, framhöll departementschefen emellertid, en gemen- sam samling av värde.

Även om den gemensamma samlingen ak- tualiserats av behovet av information om skolans arbete och planerna härför, borde den enligt gymnasieutredningen utformas på ett allsidigt sätt och anknyta till olika sidor av skolans och samhällets liv. Den borde därför kunna utöver information och uppmärksammande av lokala traditio- ner innehålla exempelvis musikframföran- den, uppläsningar och korta anföranden. Departementschefen anslöt sig till gymna- sieutredningens förslag och framhöll, att några centralt utformade, detaljerade an— visningar tills vidare inte borde utfärdas beträffande samlingens innehåll. Han gjorde emellertid det förtydligandet, att i den mån

samlingar ägnas mer allmänna ämnen och frågor, som inte omedelbart berör skolans arbete och planerna härför, kan och bör dessa självfallet inte begränsas till vissa äm— nesområden eller generellt utesluta andra. Det enda villkor departementschefen upp- ställde var, att samlingen varken genom sitt innehåll eller sin utformning får strida mot vad som är förenligt med vissa elevers re- ligiösa uppfattning eller inställning i livs- åskådningsfrågor över huvud. Vid sådant förhållande behöver man enligt departe— mentschefens mening inte räkna med att befrielse meddelas annat än med hänsyn till skäl av praktisk art. Befrielse måste, framhöll departementschefen, i möjligaste mån undvikas, eftersom en av de gemen— samma samlingamas viktigaste uppgifter är att ge information i för skolarbetet be- tydelsefulla frågor.

Departementschefen ansåg vidare i lik- het med gymnasieutredningen, att elever, för vilka religiösa spörsmål är ett både personligt och gemensamt intresse, bör få möjlighet att inom skolan anordna religiösa samlingsstunder av frivillig karaktär.

I motionerna I: 866 av herr Virgin m.fl. och 11:1064 av herr Nelander m.fl. före- slogs ett uttalande från riksdagens sida, att skolorna skulle åläggas att anordna gemen- samma samlingar, så att varje elev får del- ta i dessa minst halva antalet veckodagar, samt att samlingarna utformas så, att de ger utrymme till variation och förnyelse och anknyter till traditionen i svensk skola.

Beträffande frekvensen av de gemensam- ma samlingarna fann särskilda utskottet det redan av praktiska skäl inte möjligt att ålägga skolorna att anordna sådana sam- lingar i den omfattning som föreslogs i mo- tionerna. Vad gäller ämnesinnehållet fann utskottet ej anledning till erinran mot vad departementschefen uttalat men ville starkt understryka motionärernas önskemål om va- riation och förnyelse. Utskottet anförde vi- dare:

Gymnasieutredningen har framhållit, att 10- kala traditioner borde kunna uppmärksammas under gemensamma samlingar, och utskottet vill tillägga att även andra företeelser, som nu och

tidigare ägnats uppmärksamhet i svensk skola, såsom aktuella händelser, högtider. märkesdagar m. m., utgör sådant som också i framtiden kan ge rika möjligheter vid utformningen av de ge— mensamma samlingarna. Härvid måste givetvis beaktas att samlingen skall vara obligatorisk och ingen elev behöva befrias.

Under hänvisning till vad utskottet så- lunda anfört fann utskottet ej anledning för riksdagen till sådant uttalande som mo- tionärerna påyrkat. Utskottet delade depar- tementschefens uppfattning om gemensam samling och om möjlighet för eleverna att inom skolan anordna religiösa samlingsstun- der av frivillig karaktär.

Riksdagen fann motionerna ej skola för- anleda någon åtgärd.

Religionsmdervisningen för invandrade religiösa minoriteter

Efter det att utredningen 1964 avlämnade sitt delbetänkande om kristendomsundervis- ningen har som ovan nämnts 1964 års ut- lands- och internatskoleutredning överläm- nat sitt betänkande Skolgång borta och hemma. Utlands- och internatskoleutredning- en har haft som huvuduppgift att utreda utlandssvenska barns skolgång och frågor om skolinackordering. Enligt sina direktiv har den emellertid också undersökt frågor om skolgången i Sverige för vissa minori- teters, däribland också religiösa minoriteters barn. Arbetet har därvid varit begränsat att gälla skolgång för barn till personer av ut- ländsk härkomst i fall då barnen är svenska medborgare eller eljest förutsättes kvarstan- na här i landet under lång tid. De resultat, vartill 1964 års utredning i denna del kom- mit, har intresse även från kyrka-statutred— ningens synpunkt. Detta beror dels på att antalet invandrare till Sverige med sådan trosbekännelse, som eljest är företrädd här blott i ringa utsträckning, varit i stigande under tiden efter andra världskriget, dels på att de problem som mera renodlat mö- ter när det gäller barn till invandrare med sådan avvikande religiös inställning i viss mån kan föreligga eller uppkomma även när det gäller barn till svenska föräldrar. Utredningen lämnar nedan en redogörelse för utvecklingen under senare år av immi—

grationen till vårt land och för problema— tiken på skolans område i fråga om invand— rade barn som tillhör religiösa minoriteter.

Invandringen till vårt land av religiösa minoriteter har som nyss berörts under se- nare år ökat starkt. Från att under 1800- talet och början av 1900-talet ha varit ett emigrationsland har Sverige sedan 1930 haft en nettoinvandring. d.v.s. antalet från ut- landet inflyttade personer har överstigit an- talet utvandrade. Invandringen har varit mycket omfattande från tiden omkring and- ra världskriget och är så alltjämt.

Under åren 1955—1964 har invandrat 250474 och utvandrat 103 758 utländska medborgare, vilket innebär ett invandrings- överskott bland utlänningar om 146 716 per— soner. Genomsnittligt har under nämnda tid per år invandrat 25 047 och utvandrat 10376 utländska medborgare med ett in- vandringsöverskott bland dem av 14672. Invandringen av äldre personer är ringa och av barn förhållandevis låg. Under åren 1955—64 har i genomsnitt per år som in- vandrade registrerats 3 159 barn i förskole- åldern och 2 213 barn i skolpliktsåldern 7—15 år.

Vid 1960 års folkräkning redovisades 299 879 personer (4,0 % av hela befolkning- en) som födda i utlandet. Antalet utländska medborgare uppgick till 190 621 (2,5 % av hela befolkningen). De mest arbetsföra åld- rarna 20—49 år är starkt överrepresentera- de, medan antalet åldringar än så länge är mycket litet. Av alla barn i åldern 0—4 år var år 1960 4,7 % utlänningar. Det bör be- aktas att de barn, som personer av utländsk härkomst, vilka naturaliserats i Sverige, fått här i landet ej är medräknade. På en del orter och i vissa län är andelen utlandsfödda personer särskilt stor, t.ex. i Borås 8,9 % och i Västmanlands län 8 %. Enligt 1964 års utredning torde man kunna räkna med att 10—15 % av samtliga barn i de yngre åldersgrupperna har en eller två föräldrar som har flyttat in till Sverige.

I religiöst hänseende utgör de inflyttade ofta minoriteter. Ett betydande antal är romersk-katolska eller mosaiska trosbekän-

nare. Antalet muhammedaner har varit myc- ket litet fram till de senaste årens inflytt- ning av sydeuropéer, bland vilka vissa är muhammedaner. Även ett mindre antal bud- dister har inflyttat.

Problematiken på skolans område när det gäller de till Sverige inflyttades barn omfat- tar två olika slag av åtgärder. Övervägas kan dels åtgärder för att underlätta barnens an- passning i det svenska skolväsendet, dels åt- gärder för att låta barnen bibehålla kontak- ten med föräldrarnas kulturella och religiösa miljö.

Särskilda åtgärder inom undervisningen kan enligt 1964 års utredning komma i fråga endast för barn tillhörande romersk-katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, de mosaiska för- samlingarna, adventistsamfundet i Sverige, Jehovas vittnen, mormonkyrkan, muhamme- danismen och buddismen.

Bland de religiösa minoriteter som er- hållit befrielse från skolans kristendomsun- dervisning är för närvarande endast romers- ka katoliker och judar så talrika, att de kun- nat driva egna grundskolor, och även för dem är detta möjligt endast i Stockholm och eventuellt i Göteborg och Malmö. I fråga om dessa skolor har 1964 års utredning upp- tagit två frågor, nämligen dels om skolplik- ten skall få fullgöras där, dels huruvida stats- bidrag skall utgå till skolorna. Enligt nämn- da utrednings mening har lagstiftningen om rätten att driva enskilda skolor och där full- göra skolplikt sådan utformning — skolplikt må fullgöras i statsunderstödd enskild skola enligt särskilt utfärdade bestämmelser och i icke statsunderstödd enskild skola om skolan godkänts för ändamålet att de religiösa minoriteternas önskemål att anordna kon— fessionella skolor kan bli tillgodosedda. Ut- redningen har därvid förutsatt, att vid pröv- ning av om skola skall godkännas, sådana avvikelser från grundskolan godtages, som erfordras för att bereda barnen särskild re- ligionsundervisning och undervisning av sär- skild betydelse för gruppen i fråga.

Beträffande statsbidrag intar utredningen den principiella ståndpunkten, att sådana ej bör utgå till konfessionella skolor (utred—

ningen behandlar endast skolor för nyin- vandrade minoriteter). Emellertid föreslår utredningen (majoriteten) dock att statsbi— drag alltjämt skall utgå till den mosaiska Hillelskolan och att statsbidrag under en försöksperiod av tre år skall ges även till S:t Eriks katolska skola i Stockholm, vilken nu ej åtnjuter statligt stöd. Det senare stats- bidraget bör förenas med en inspektions- verksamhet, som bl. a. bör syfta till att vin- na klarhet 1 frågan, om det från katolska kyrkans sida föreligger planer på att utnytt— ja denna och andra skolor i Sverige i direkt missionerande syfte eller om man driver sko- lan som en serviceåtgärd åt grupper som sökt sig till Sverige och som upplever bar- nens övergång till svensk skola som proble- matisk. Utredningen framhåller, att dess för- slag ej bör få tjäna som utgångspunkt för upprättande av nya konfessionsbundna sko- lor och att den skulle betrakta en utveck- ling mot ett kvantitativt betydande konfes— sionsskoleinslag i svenskt skolväsen som olycklig.

I sin motivering till sin principiella stånd- punkt att statsbidrag ej bör utgå till konfes- sionella skolor erinrar 1964 års utredning om att den före behandlingen av den reli— giösa problematiken, i fråga om de inflyttade språkliga minoriteternas barn, intagit den principiella ståndpunkten, att dessa barn bör undervisas tillsammans med övriga barn, och att utredningen därför inte är beredd att föreslå inrättande av nya minoritetsskolor för dessa barn. Utredningen anför vidare (SOU 1966: 55, sid. 280):

Den undervisning som inom grundskolan och gymnasiala skolor meddelas i religiösa frågor och livsåskådningsfrågor skall enligt gällande läroplaner vara neutral. De religiösa minorite- ternas barn bör därför kunna fullgöra sin skol— gång inom det allmänna skolväsendets ram utan att undervisningen som regel kan anses strida mot föräldrarnas religiösa och filosofiska över- tygelse. Därtill kommer att befrielse från under- visningen i kristendomskunskap eller religions- kunskap kan beviljas vissa religiösa minoriteter. Att Sverige anslutit sig till Europarådets ovan nämnda deklaration (avser Europarådets kon- vention 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna jämte tilläggsprotokoll 1952) innebär icke att staten iklätt sig några förpliktelser att bekosta

undervisning som föräldrarna på grund av sin religiösa eller filosofiska övertygelse kan önska anordna vid sidan av det allmänna skolväsendet.

I fråga om religionsundervisningen för barn tillhörande de religiösa minoriteterna föreslår 1964 års utredning att nuvarande bestämmelser tills vidare skall fortsätta att gälla. Därvid har utredningen — under hän- visning till arbetet inom 1958 års utredning kyrka-stat och till att frågan om religions— undervisning under de senaste åren har till- dragit sig stort intresse —4 förutsatt att hela frågan om religionsundervisningen inom en nära framtid åter kan komma att tas upp.

1964 års utredning förklarar sig vara medveten om att förhållandena inte är i allt tillfredsställande. Att inom skolans ram an- ordna särskild religionsundervisning för mo- saiska eller katolska trosbekännare är enligt utredningen praktiskt ogenomförbart. Med nuvarande spridning på olika kommuner och på olika skolor och klasser skulle så- dan undervisning inom skolan nästan inne- bära att varje sådant barn finge undervisas för sig. Även om man försökte samla elever med samma trosbekännelse i vissa klasser. skulle acceptabelt underlag erhållas endast i storstäderna. Någon ordnad religionsunder- visning för alla eller flertalet barn som för närvarande är befriade från kristendoms- undervisning kan uppenbarligen inte heller ske under den normala skoltiden. Den måste i stället dels förläggas utom schematid, dels för vissa barn ske under ferietid vid kurser eller i lägerskolor dit barn kan sammanföras från olika orter.

En ändring av nuvarande regler för be- frielse från kristendomsundervisningen med särskild religionsundervisning i dess ställe synes emellertid utredningen innebära stora svårigheter.

Vad gäller befrielse från morgonsamling- arna finner utredningen ej anledning föreslå någon ändring av de nuvarande bestämmel- serna som medger barn i religiösa minorite- ter möjlighet till befrielse från deltagande i morgonsamling, om föräldrarna begär sådan befrielse på grund av att innehållet i morgon- samlingen inte är förenligt med deras egen eller barnens religiösa uppfattning.

I fråga om den gemensamma samling som i det nya gymnasiet och i fackskolor skall er- sätta morgonsamlingen och som har ett helt annat syfte än denna finns enligt ut- redningen inte anledning befria vissa elever från deltagande annat än av praktiska skäl.

Såvitt gäller statsbidrag till Hillelskolan och S:t Eriks katolska skola har i 1964 års utredning anförts reservationer dels av leda- möterna undervisningsrådet Åke Fältheim och numera statsrådet fru Myrdal, dels av ledamoten redaktören Bengt Gustafsson.

Fältheim och Myrdal har avstyrkt stats- bidrag till S:t Eriks katolska skola och ansett att statsbidraget till Hillelskolan bör upp- höra när nuvarande elever i skolan slutat den 6-åriga grundskola, för vilken undervis- ningen nu är upplagd. De erinrar om att så- som motivering för statsbidrag till nämnda skolor anförts, att de i viss utsträckning om- händerhar barn till flyktingar och nyinvand- rade, för vilka de första åren bjuder på sär— skilda anpassningsproblem. Emellertid synes sådana barn inte utgöra skolornas hela klien- tel. Om statsbidrag beviljades med hänsyn speciellt till dessa barn och de konfessionella skolorna därmed finge möjlighet att erbjuda betydligt flera barn att få fullgöra sin skol- plikt därstädes vore detta enligt reservanter- nas mening en orimlig konsekvens. Därmed skulle, fortsätter de, en icke obetydlig risk uppstå för utvecklandet i vårt land av ett parallellskolesystem.

I den mån föräldrarna till dessa skolors elever inte åberopar ovan berörda sociala utan i stället religiösa skäl, anför reservan- terna vidare, synes utredningens principiella inställning ännu mindre kunna rubbas. Om vissa föräldrar finner den svenska skolans religionsundervisning vara så stötande att den uppfattas som ett hinder för att placera barnen där, bör utrönas huruvida skolrefor- mens krav på tolerans och objektivitet efter- levs, eller i yttersta fall, huruvida skolans undervisningsplaner eventuellt bör omprö— vas, så att än starkare garantier skapas, att alla barn som bor i Sverige må där kunna fullgöra sin skolplikt utan inkräktning på re- ligionsfrihetens principer. En sådan ompröv-

ning, tillägger reservanterna, blir törhända ändå nödvändig i vårt allt rörligare samhälle. Vid en omprövning av religionsfrihetens till- lämpning bör enligt reservanterna även ut- redas huruvida inte tillfälle till undervisning i den religion de nytillkomna barnen omfat- tar bör kunna beredas i likhet med viss kompletterande undervisning som utredning- en föreslagit för språkliga minoriteter. Ledamoten Gustafsson har i sin reserva- tion, med instämmande i Fältheims och Myrdals principiella inställning till konfes- sionsskolor, framhållit att Hillelskolan mera får ses som en minoritetsskola jämförd med exempelvis den estniska och därför även i fortsättningen bör erhålla statsbidrag.

Skolöverstyrelsens förslag till läroplansrevision för grundskolan år 1967

Skolöverstyrelsen har med skrivelse den 1 november 1967 till Kungl. Maj:t överlämnat ett förslag angående översyn av läroplan för grundskolan. Övergång till den reviderade täroplanen föreslås ske med början läsåret 1970/71 och vara helt genomförd läsåret 1972/73.

Ämnet kristendomskunskap föreslås av skolöverstyrelsen skola ingå i en grupp äm- nen under beteckningen orienteringsämnen, omfattande på lågstadiet kristendomskun- skap och hembygdskunskap, på mellansta— diet kristendomskunskap, samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap samt på högstadiet kristendomskunskap, samhälls- kunskap, historia, geografi, biologi, kemi och fysik. Undervisningen i orienterings- ämnena föreslås skola samordnas så, att ti- den för kristendomskunskap blir densamma som nu.

För låg- och mellanstadiet föreslås en för orienteringsämnena gemensam timplan. Inom ramen för denna skall läraren tillse, att varje särskilt ämne ges samma tid som nu gäller för ämnet. Denna ordning möjlig- gör att för ämnet kristendomskunskap lik- som för övriga orienteringsämnen ges dels ämnesbunden undervisning i form av kon- centrationsläsning, dels undervisning i sam- verkan med andra ämnen.

För högstadiet har likaså i timplanen redo-

visats ett gemensamt timtal för orienterings- ämnena, men för detta stadium ges alterna- tiva möjligheter att anordna undervisningen. Denna fullgöres antingen såsom ämnesbun- den undervisning med samma veckotimtal som hittills eller också enligt en ordning med motsvarande antal undervisningstimmar för stadiet som nu att enligt beslut av rektor fördelas på de olika läsåren. Denna senare ordning möjliggör, liksom på låg— och mel- lanstadiet, dels koncentrationsläsning med mera samlad undervisningstid för ämnet un- der kortare perioder, dels undervisning i samverkan med andra ämnen. Valet mellan de båda alternativa möjligheterna att anord- na undervisningen på högstadiet göres av skolans rektor.

För hela gruppen orienteringsämnen an- ges under rubriken riktlinjer bl. a. följande. En av den obligatoriska skolans uppgifter är att ge kunskaper om den omgivande verklig- heten och om människors liv och verksam- het förr och nu. - - - Denna oriente- rande undervisning avser i huvudsak en för åldersstadiet avpassad orientering i livs- åskådningsfrågor, samhällsorientering och naturorientering. En orientering i livsåskåd- ningsfrågor skall delvis ske i samband med att eleverna tillägnar sig kunskaper om kris— tendomens och andra religioners nutida livs- former, deras uppkomst och utveckling. Dit hör också undervisning om andra livsupp- fattningar och attityder inför tillvaron än de religiösa samt om nutidens etiska och religiösa grundfrågor och tankeströmning- ar. Samhällsorienteringen skall ta sikte på att för eleven levandegöra de bärande idéerna i vår demokratiska livssyn och efter hand öka hans förmåga att förstå sig själv och sin egen situation, sina medmänniskor och omvärlden och att göra en positiv insats som samhällsmedborgare. - - - Ett huvud— syfte med den orienterande undervisningen är sålunda att söka ge eleverna en fördjupad förståelse för tillvarons problem. Dess mål är att ge eleverna en sådan orientering, att de kan fungera som självständiga samhälls- medlemmar med ett intresse för omvärlden, som kan utvecklas till ett personligt engage—

mang och till en känsla av internationellt medansvar. - - - Kursplanerna söker därför anvisa stoff av den art, att det vidgar ele- vernas kulturbakgrund och är av värde för deras personlighetsutveckling. - - - Stoffurval och arbetssätt vid den orienterande under- visningen måste bestämmas med hänsyn bl. a. till elevernas utvecklingsålder, mognad och erfarenheter. Avsikten är inte i första hand att i undervisningen framlägga färdiga åsikter, fakta och resultat utan att låta ele- verna i största möjliga utsträckning skaffa sig kunskaper genom eget arbete och egna upplevelser. Skolarbetet skall alltså bygga på deras egen aktivitet. Detta blir mer och mer angeläget, allt eftersom deras personlig- hetsutveckling ställs i centrum för skolans verksamhet. Vetskapen härom måste vara bestämmande för skolarbetets utformning.

Vad gäller ämnet kristendomskunskap ut- talar skolöverstyrelsen bl.a., att under de fem år grundskolans läroplan tillämpats, vissa problem beträffande innehållet och arbetsformerna aktualiserats. Huvudsakli- gen har problemen gällt undervisningen i livsåskådningsfrågor och etik, i bibelkunskap och icke-kristna religioner samt frågor kring samverkan med andra ämnen och kring objektivitet och engagemang i undervis- ningen.

I föreslagna riktlinjer för undervisningen, uppdelade på »mål» och »huvudmoment», anges målet för ämnet kristendomskunskap sålunda:

»Undervisningen i kristendomskunskap har till uppgift att orientera eleverna om de bibliska skrifternas huvudsakliga innehåll, om kristen tro och etik och om huvuddra- gen av kristendomens historia Och samfunds- former. Den skall orientera om övriga reli— gioner, deras skrifter, tro, etik och sam- fundsformer. Den skall vidare ge kännedom om andra livsuppfattningar och attityder till tillvaron än de religiösa. Den skall ge en in- blick i nutidens etiska och religiösa grund- frågor och tankeströmningar.

Undervisningen skall vara vidsynt och objektiv i den meningen. att den meddelar sakliga kunskaper om olika tros- och livs-

åskådningars innebörd och innehåll utan att auktoritativt söka påverka eleverna att om- fatta en viss åskådning. Den bör ske på ett sådant sätt, att eleverna uppfattar frågeställ- ningarnas allvar och betydelse och så att den främjar deras personliga utveckling och bi— drar till att skapa förståelse för värdet av en personlig livsåskådning liksom förståelse och respekt för olika uppfattningar i livsåskåd- ningsfrågor.

Arbetet bör inriktas på att bibringa ele- verna sådana färdigheter, att de kan själv- ständigt förvärva kunskaper.»

Vid angivandet av huvudmomenten i äm- net krisrendomskunskap upptages för samt- liga stadier var för sig, utom studiebesök, kristendomen och övriga religioner och an- ges vad därunder skall behandlas. Därjämte upptages för låga och mellanstadiet religiösa ämnen och samlevnadsfrågor och för hög- stadiet var för sig väsentliga livsfrågor samt livsåskådningar i kamp. För momentet vä- sentliga livsfrågor anges: »Frågor kring livs- åskådning och etik med särskild tonvikt på tonårsproblem, belysta utifrån dels den krist- na tros- och livsuppfattningen, dels andra livsuppfattningar.»

För undervisningen i samhällskunskap, med vilken i objektivitetsdebatten ofta göres jämförelser med kristendomskunskapen, an- ger skolöverstyrelsen i sitt förslag som mål bl. a.: »Undervisningen skall för eleverna söka levandegöra de grundläggande idéerna i vår demokratiska livssyn och stimulera dem till egna insatser i samhällslivet och till engagemang för gemensamma problem.»

I förslaget utvecklar skolöverstyrelsen yt- terligare något vad som i förslaget till rikt- linjer för undervisningen i kristendomskun— skap angivits som mål och huvudmoment och gör därvid även jämförelser med gällan- de ordning.

Skolberedningens konstaterande, att sko- lans religionsundervisning i vår kulturmiljö i första hand måste vara en undervisning om kristendomen, äger alltjämt giltighet, anför skolöverstyrelsen. Den tilltagande interna- tionaliseringen i vårt land genom informa-

tionsflödet i massmedia, genom invandring- en och genom de allt vanligare utlandsresor- na understryker dock, framhåller styrelsen, behovet av en ökad undervisning om de icke-kristna religionerna. En sådan föränd- ring i undervisningen har i förslaget marke- rats genom att målet för och huvudmomen- ten i kristendomsämnet delvis ändrats och omdisponerats. En momentgrupp »övriga religioner» har sålunda framhävts på alla tre stadierna. Beteckningen »icke-kristna religioner» har utbytts mot »övriga reli- gioner». Vidare har uttrycket »strömningar som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga» i förslaget ersatts med »andra livs— uppfattningar och attityder till tillvaron än de religiösa». Dessa livsuppfattningar fram- träder härigenom som positiva åskådningar och inte enbart som antiåskådningar, fram- håller skolöverstyrelsen. Momentet »nuti- dens etiska och religiösa grundfrågor och tankeströmningar» avses täcka även de pro- blemställningar som avsågs med den i för- slaget ersatta formuleringen.

Vad gäller de ändringar ;” kursplanen för ämnet kristendomskunskap, som i övrigt föreslås av skolöverstyrelsen, anför denna bl. a. följande.

På lågstadiet finns i ämnet hembygds— kunskap åtskilligt konkret stoff, till vilket etikundervisningen lämpligen bör knytas. En samverkan mellan undervisningen i kristen- domskunskap och undervisningen i hem- bygdskunskap är därför naturlig och under- lättas genom att ämnena föreslås samman- förda i en ämnesgrupp. Även för lågstadie- eleverna, som genom internationaliseringen kommer i kontakt med även andra religio- ner. är det naturligt att få en orientering om dessa religioner. — För mellanstadiet fram- hålles särskilt behovet av samverkan med undervisningen i övriga orienteringsämnen och av möjlighet till koncentrationsläsning. Undervisningen i tros- och livsåskåd- ningsfrågor på högstadiet har getts en annan uppläggning än tidigare. Undervisningen av- ses i förslaget inte ge en samlad systematisk genomgång av den kristna tros- och livs- åskådningen liksom inte heller av andra livs- uppfattningar, utan de olika åskådningarna

föreslås skola tas upp för att belysa för eleverna angelägna frågor och problem. Ge- nom en sådan anknytning bör man enligt skolöverstyrelsen kunna förmedla »normer och livsideal som är av betydelse för elever- nas personliga utveckling och som fostrar till sanningssökande och livsallvar».

I fråga om befrielse från skyldighet att delta i undervisningen i kristendomskunskap bör det enligt förslaget ankomma på skol- överstyrelsen att efter samråd med bl. a. be- rörda trossamfund meddela de anvisningar, som kan visa sig erforderliga med hänsyn till att ämnet nu föreslås närmare samordnat med övriga orienteringsämnen.

Beträffande objektiviteten i undervisning- en framhåller skolöverstyrelsen att den ge- nom de föreslagna ändringarna i mål och huvudmoment velat tillgodose kraven på att undervisningen i kristendomskunskap måste bedrivas så, att den inte kommer i strid med kravet på tanke- och trosfrihet. Genom för- ändringarna i timplanerna underlättas sålun- da elevaktiverande arbetsformer, vilka enligt skolöverstyrelsens uppfattning verksamt bi- drar till att underlätta en objektiv undervis- ning. Eftersom det senaste decenniets objek- tivitetsdebatt hos många lärare skapat en osäker och ibland förvirrad inställning till undervisningen i ämnet, har skolöverstyrel- sen velat framhålla att kravet på objektivitet i detta som i andra ämnen väl låter sig före- nas med en undervisning som ger eleverna möjlighet till engagemang och inlevelse och som främjar deras personliga utveckling och kan hjälpa dem att forma sin personliga tros- och livsåskådning.

Statens intresse för skola och religionsundervisning

Att inom 1956 års konstitutionsutskott före- trädare för skilda livsåskådningar enades om ett uttalande, att staten ej kan frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter, framstår som naturligt, om man mot bak- grund av utvecklingen i vårt eget land och

förhållandena i andra länder beaktar, vilken betydelse religionen haft och har såväl för de enskilda medborgarna som för samhället. Av vad utredningen återgett ovan i sin histo- riska utblick i kap. 2 över kyrka-statrela- tionen i vårt land framgår, att man under enhetskyrkans tid på 1600- och 1700-talen betraktade enhet i religionen som nödvändig för statens bestånd. Religionskrig och natio- nella omvälvningar under samma tid visar att denna tes inte varit utan reellt underlag.

Ingår i en stat olika religiösa grupper, ger detta alltjämt på flera områden särskilda problem och leder till härav betingade lös- ningar. Vårt land med en i jämförelse med många andra länder relativt enhetlig reli- giös situation erbjuder väl ej så pregnanta exempel härpå. Erfarenheterna från en rad andra länder visar emellertid, att religiösa frågor alltjämt spelar en väsentlig roll för sammanhållning och motsättningar inom ett land. Sådana frågor framstår sålunda ibland som skiljande i inrikespolitiska frågor och har bidragit till att kristna politiska partier bildats i flera länder. Även i vårt politiska och parlamentariska liv bryter de religiösa frågorna ofta de partipolitiska grupperingar som eljest föreligger.

Inte minst skolväsendet utsättes lätt för splittringstendenser, när olika religioner är företrädda inom samma stat. Särskilt ro- mersk-katolska bekännare har i skilda län— der skapat egna skolor, i enlighet med sin syn att ej blott kristendomsundervisningen utan hela skolan skall tjäna den religiösa personlighetens utveckling. Ett exempel på hur förekomsten av olika konfessioner på- verkat stat och skola erbjuder U. S.A. När i slutet av l700-talet de brittiska kolonierna i Nordamerika med religiös förankring i olika kyrkor förenades i en fri union stadga- des sålunda, för att unionen skulle möjlig- göras, som en väsentlig del av konstitutio- nen, att unionen ej skulle ta befattning med delstaternas religiösa frågor, utan att inom ramen för unionens maktutövning skilsmäs- sa mellan stat och kyrka —— a wall of sepa- ration between church and state — skulle råda. Frågor om skola och religionsundervis- ning har härvid kommit att få en central

betydelse, såsom deras vikt för det upp- växande släktet och dess inställning till sam- hälle och religion gör naturligt. Sålunda gäl- ler i U. S. A., som en följd av skilsmässan mellan stat och kyrka och sedan denna prok- lamerats ej blott inom unionens ram utan också inom de särskilda delstaterna, att reli- gionsundervisning ej får ges i de statliga skolorna. Lokala och delstatliga försök att införa sådan undervisning har avvisats av Förenta staternas högsta domstol i dess grundlagsgivna egenskap av konstitutionens väktare. Som en följd härav har katolikerna, fastän de ofta tillhör de fattigare delarna av befolkningen med invandrare huvudsakligen från de södra delarna av Europa, i det längs- ta sökt att med frivilliga medel uppehålla egna kyrkliga skolor, trots att de har fri till- gång till och skattevägen betalar till de all- männa statliga skolorna. I åtskilliga länder. exempelvis i Nederländerna och även i U.S.A., driver också protestanterna i be- tydande utsträckning konfessionella skolor. I Nederländerna som företer ett utpräglat splittrat skolväsende, är de privata, på kon- fessionell grund byggda skolorna alltjämt starkare än de statliga.

Försök har stundom gjorts att avskaffa de konfessionella skolorna och ersätta dem med statliga. Ibland har man därvid också velat slopa all religionsundervisning, såsom i öststaterna och i Frankrike. Medan för- hållandena i flertalet öststater inte närmare studerats av utredningen, visar det material utredningen inhämtat om förhållandena i Frankrike, att de försök som där, särskilt efter skilsmässan mellan stat och kyrka i början av 1900-talet, gjorts att avskaffa de kyrkliga skolorna och kristendomsundervis- ningen, inte varit framgångsrika. Det katols- ka skolväsendet har levt kvar, och skolsitua- tionen karaktäriserades i flera decennier av strid mellan stat och kyrka. Den allmänna moralundervisning som i de statliga skolorna skulle ersätta kristendomsundervisningen har också mött stora svårigheter. Numera har emellertid situationen förändrats, och striden inom skolväsendet har efterträtts av viss samverkan mellan stat och kyrka; statssko- lorna ger utrymme för kyrklig kristendoms-

undervisning och de konfessionella skolorna får statsbidrag.

Inte minst i ett livsåskådningsmässigt differentierat samhälle är det givetvis all- mänt sett av värde, om skolundervisningen kan ges vid gemensamma allmänna skolor. För staten är det av intresse att kunna bi- bringa de unga en gemensam grundutbild- ning och fostran för deras utveckling till dugliga och ansvarskännande medborgare.

I vårt land har skolväsendet aldrig varit splittrat av religiösa skäl. Det ger nu en nio- årig gemensam grundutbildning. Denna syf- tar till att ge såväl kunskaper som också in- dividuell och social fostran. Gällande läro- planer för grundskolan inskärper att skolan genom en etisk fostran skall ge eleven en god uppfattning om de moraliska normer som måste gälla i sammanlevnaden mellan människor och som bär upp rättsordningen i ett demokratiskt samhälle. De ungas in- tresse skall väckas inför de stora och gemen- samma grundfrågor som gäller livsåskådning och samhällsuppfattning. Bl. a. genom en av saklighet präglad undervisning i kristen- domskunskap och i ämnen av samhälls- och naturorienterande slag skall skolan föra eleverna in i den omgivande verkligheten och i det förflutna, söka klargöra sambandet mellan det förflutna och det närvarande samt orientera eleverna i livsåskådningsfrå- gor.

Kyrkans intresse för skola och religionsundervisning

Om det sålunda i enlighet med vad utred- ningen ovan anfört är uppenbart att staten, när den inte kan frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter, har intresse av sko- la och kristendomsundervisning, är det ock- så tydligt, att kyrkor och trossamfund, och bland dem Svenska kyrkan, har ett religiöst motiverat intresse av att kristendomsunder- visning förekommer bland barn och ungdom och att den utformas på ett från kristen ut- gångspunkt tillfredsställande sätt. Detta in- tresse gäller inte bara de egna medlemmar- nas och deras barns religionsundervisning. Som företrädare för en missionerande reli-

gion arbetar Svenska kyrkan, liksom alla andra kristna samfund i vårt land, för att kristen undervisning skall ges övriga med- borgare och deras barn och att till dem skall förmedlas kunskap om och engagemang för kristendomen. Det kristna intresset för un- dervisning omfattar, såsom inte minst klart kommer till uttryck i den katolska kyrkans strid för egna kyrkliga skolor, hela den da— ning av personligheten som undervisningen förmedlar, således inte blott direkt kristen- domsundervisning med den religiösa påver- kan och etiska fostran som därvid kan ges. Både i Sverige och i andra länder har sålun- da skolorna först tillkommit och skolväsen- det byggts upp genom insatser av kyrkorna, som ett led i kristen missionsverksamhet. När i västerlandet staten övertagit skolvä- sendet eller en del därav har detta särskilt i länder med en majoritet av evangeliskt- lutherskt kristna och oftast med statskyrko- system kunnat ske i samförstånd med kyr- kan. Den lutherska grundsyn på människan, som tagit sig uttyck även i den uppfattning om staten, för vilken utredningen redogjort ovan i historiken, och som låtit kyrkan nära samarbeta med staten, har underlättat en sådan utveckling.

Vad gäller vårt land är värt att beakta att det så sent som 1862, när den borgerliga kommunen och den kyrkliga församlingen skildes åt, uttalades att folkundervisningen i vårt land tillhörde församlingens naturliga verksamhetsområde. Ännu bortåt hundra år framåt i tiden bestod en ordning med kyrko- herden som självskriven ordförande i skol- styrelsen, med uppsiktsplikt för prästerna över undervisningen och rätt för dem att själva medverka i religionsundervisningen, som uttryckligen betraktades som folksko- lans viktigaste ämne, och med uppsiktsrätt även för biskop och domkapitel över folk— skolan »i förening med den dem i allmänhet anförtrodda vården om undervisningsver- ken». När emellertid, efter vissa delrefor- mer tidigare, den obligatoriska skolan den 1 januari 1955 slutligen överfördes från den kyrkliga till den borgerliga kommunens verksamhetsområde och domkapitlens till- synsuppgifter över skolorna den 1 juli 1958

övertogs av borgerliga länsskolnämnder, kunde detta ske utan motstånd från kyrklig sida. En sådan ändrad ordning stod ej i och för sig i strid med den lutherska grundsynen på kyrkans och statens uppgifter. En orsak till enigheten var naturligen att företrädare för kyrkan kunde godtaga den kristendoms- undervisning som meddelas i våra skolor och som inte förändrades på grund av att skolan skildes från kyrkan.

I en del länder särskilt i icke evan- geliska länder utan statskyrkosystem — har, då skolväsendet överförts från kyrkan till staten, uppkommit strid mellan stat och kyr- ka eller sådan kunnat undvikas endast ge- nom att olika konfessionella skolor inrättats. Ett exempel på sådan strid erbjuder skils- mässan mellan kyrka och stat i Frankrike 1905. Kristendomsundervisningens ersättan- de med en allmän moralundervisning god- togs där, som ovan nämnts, inte av kyrkan, och de katolska skolorna levde kvar i strid med de statliga skolorna till dess under den nuvarande regimen förhållandena pacifice- rats. I England medförde förstatligandet av det förut kyrkliga skolväsendet också stora svårigheter och kyrkligt motstånd, trots att obligatorisk kristendomsundervisning ges i de statliga skolorna med syfte att engagera de unga i kyrkligt liv. Inte blott inom den romersk-katolska utan också inom den angli- kanska kyrkan består därför rent kyrkliga skolor vid sidan av de statliga. I det hu- vudsakligen protestantiska Skottland, där kyrka och stat liksom kyrka och skola skilts åt, har staten inrättat särskilda skolor med konfessionell undervisning för de religiösa minoriteterna av romerska katoliker och anglikaner. I Tyskland har valts en annan väg varvid det statliga skolväsendets enhet kunnat bättre bibehållas. Konfessionell kris- tendomsundervisning ges i de statliga skolor- na, och bestämmes till innehåll och syfte av kyrkosamfunden, varvid eleverna på kris- tendomslektionerna delas upp efter konfes- sion; även konfessionella skolor finns dock. I U. S. A. där enligt högsta domstolens tolk- ning av konstitutionen som ovan nämnts kristendomsundervisning ej får förekomma i de statliga skolorna, kan under sedvanlig

skoltid inläggas schemafri tid, som får ut- nyttjas av kyrkorna till religionsundervis- ning utanför skolans lokaler.

I fråga om kyrkornas intresse för skola och religionsundervisning är att beakta, ut- om att de ofta driver egna skolor, att de överallt i världen utom i Sverige fasthållit vid och genomdrivit att den undervisning som ges i skolorna också i de statliga sko— lorna skall vara konfessionellt bestämd och anpassad efter elevernas eller föräldrar— nas bekännelse; är olika kyrkor företrädda i landet kan eleverna ofta vid religionsunder— visningen uppdelas efter konfession. I vårt land är religionsundervisningen i skolorna däremot objektiv och i princip avsedd för samtliga elever, oavsett konfession.

Religionsundervisningen från religionsfrihets- synpunkt

För frågan om en eventuell ändring rörande kristendomsundervisningen i skolorna i och för sig inte endast vid en ändrad re- lation kyrka—stat utan även om det nu- varande förhållandet består är principen om religionsfrihet, liksom på andra om- råden som må beröras av kyrka—statrela- tionen, av grundläggande betydelse. Re- ligionsfriheten som sådan liksom dess be- tydelse för undervisning och uppfostran har varit föremål för betydande uppmärksamhet inom internationella organ, såsom Förenta Nationerna och Europarådet. I den mån Sverige ratificerat konventioner som dessa organ fastställt är vårt land bundet av givna principer och regler. Även i fall där så ej skett är givetvis arbetet inom dessa organ, till vilka vårt land anslutit sig, av intresse vid utformningen av våra regler. Redogörel- ser för behandlingen av religionsundervis- ningen i FN och Europarådet har getts i utredningens delbetänkanden III Religions- frihet, V Kristendomsundervisningen och IX Kyrklig organisation och förvaltning. Utredningen får här hänvisa till dessa redo- görelser (SOU 1964: 13, sid. 483 ff, SOU 1964:30, sid. 154 ff och SOU 1967: 45, sid. 18l ff).

I enlighet med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna av år 1948 äger i vårt land envar rätt till religionsfri- het. Denna rätt innefattar frihet för envar att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion el- ler tro bl.a. genom undervisning. I enlighet härmed och med Europarådets av Sverige ratificerade konvention av år 1950 om de mänskliga rättigheterna torde en fri kyrka i vårt land vara oförhindrad att starta egna skolor.

Vid en bedömning av om religionsunder- visningen i de allmänna skolorna i riket står i överensstämmelse med religionsfrihetsprin- cipen är att beakta att såväl FN-dekla- rationen som Europarådskonventionen (till- läggsprotokoll) hänvisar till föräldrarnas be- stämmanderät! över barnen. Religionsfri- hetsprincipen sådan den godtagits i interna- tionella definitioner utgår således inte från en rätt för barnen att få stå utanför re- ligiös påverkan till dess de uppnått vuxen ålder och själva kan ta ställning i livsåskåd- ningsfrågor, utan tvärtom tillförsäkras för- äldrarna — och inte staten rätt att bestämma över sina barns fostran även i religiöst hänseende. Denna rätt för föräld- rarna, eller om föräldrar saknas för annan barnets förmyndare (hos oss egentligen vård- nadshavare), avser enligt FN-deklarationen frihet »att tillförsäkra sina barn religiös el- ler moralisk undervisning i överensstämmel- se med föräldrarnas eller förmyndarnas egen övertygelse». I Europarådets konvention (tilläggsprotokoll) stadgas om statlig under- visning: »Vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera för- äldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i över- ensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse».

Vad gäller religionsundervisningen i sko- lorna är — vid bedömandet av de över- nationella reglernas betydelse för om i vårt land staten eller föräldrarna skall bestämma därom — att beakta, att vårt land vid be- slutet 1953 att ratificera Europarådskonven- tionen (tilläggsprotokollet) gjorde vissa re-

servationer, nämligen att Sverige inte kan medge föräldrar rätt att under hänvisning till sin »filosofiska övertygelse» för sina barn få befrielse från skyldigheten att delta i de— lar av de allmänna skolornas undervisning och att befrielse från skyldigheten att delta i dessa skolors kristendomsundervisning en- dast kan medges för barn med annan tros— bekännelse än Svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är an- ordnad. Motiveringen för dessa reservatio- ner är av intresse i två hänseenden. Dels fastslog vid frågans behandling i riksdagen departementschefen i propositionen, att den svenska skolundervisningen är att betrakta som en helhet, därvid han erinrade om att befrielse inte heller medges från t. ex. his— torieundervisning som strider mot föräld- rarnas övertygelse; inte endast kristendoms- undervisningen utan också annan undervis- ning framhölls alltså vara av det innehåll, att dess överensstämmelse med religionsfri- hetsprincipen är av intresse. Dels gav de- partementschefen i en förklaring angående utformningen av kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna skäl för att alla ele- ver borde ha del av denna utom då de hade annan trosbekännelse än Svenska kyr- kans och på annat sätt fick tillfredsställan- de religionsundervisning, i det han fram- höll att kristendomsundervisningen inte är avsedd att påtvinga eleverna en viss tros- lära utan att under objektiva former ge dem kunskap om de religiösa och etiska värderingar som varit bestämmande vid uppbyggandet av det svenska samhället lik- som för den västerländska kulturen över hu- vud taget.

Att även annan undervisning än i ämnet kristendoms— eller religionskunskap är av intresse från religionsfrihetssynpunkt fram- går bl.a. av läroplanen för grundskolan. Enligt den skall eleverna ej blott bibringas kunskaper utan också ges individuell och social fostran. Häri ingår en etisk fostran som skall ge eleven en god uppfattning om de moraliska normer som måste gälla i sammanlevnaden mellan människor och som bär upp rättsordningen i ett demokratiskt samhälle. Skolan skall väcka de ungas intres-

se inför de stora och gemensamma grund- frågor som gäller livsåskådning och samhäll- uppfattning. Orienteringen i liVSåskådnings- frågor skall ske genom en av saklighet präglad undervisning i kristendomskun- skap och i ämnen av samhälls- och natur- orienterande slag. Det är av intresse att jämföra denna målsättning och sättet för dess genomförande med den särskilt av ro- mersk-katolska bekännare till stöd för egna kyrkliga skolor hävdade tesen, att hela sko- lan skall tjäna utvecklingen av den kristna personligheten. Så till vida föreligger över- ensstämmelse att också hos oss hela skolan skall tjäna elevens fostran.

Uppenbart är att det i ett livsåskådnings- mässigt differentierat samhälle möter stora svårigheter att tillgodose krav som grundas på religionsfrihetsprincipen, om eleverna skall ges en likartad grundutbildning i ge- mensamma allmänna skolor. Svårigheterna understrykes av att fostran skall ges inte endast i ett ämne. Vore så fallet kunde lättare befrielse från deltagande tillgripas som en lösning, såsom nu i viss utsträckning är fallet med undervisningen i kristendoms- kunskap.

Frågan om tillämpningen av religionsfri- hetsprincipen inom skolan kan såsom fram- går av det föregående sägas gälla, om skolans fostran och religionsundervisning står i överensstämmelse med vad föräldrarna av religiösa och filosofiska skäl önskar. Därvid skall till en början beaktas, att många föräldrar är indifferenta och inte har någon bestämd mening om hur fostran skall vara beskaffad i— religiöst hänseende och hur religionsundervisningen skall bedrivas. Bland dem som har en bestämd uppfattning torde skillnad kunna göras mellan sådana för— äldrar som tillhör Svenska kyrkan, sådana som är medlemmar i andra trossamfund och sådana som står utanför alla samfund, van- ligen till följd av att de har en ateistisk inställning. Bland dem som har en mening om fostran och religionsundervisning får medlemmar av Svenska kyrkan och övriga trossamfund antagas i överensstämmelse

med allmän kristen uppfattning önska, att deras barn skall uppfostras till att omfatta kristen tro och lära. I och för sig skulle de väl därför för sina egna barn helst önska en konfessionell undervisning i skolorna. Över— allt eljest i den kristna kulturkretsen ges ju också i de allmänna skolorna, när kristen- domsundervisning förekommer i dem så- som i regel är fallet en konfessionell un— dervisning. Å andra sidan får antagas att bland dem som står utanför trossamfunden sådana finns som motsätter sig att religions— undervisning alls eller i vart fall i nuvarande omfattning meddelas i skolorna. Förbundet för religionsfrihet har dock endast framställt krav på att kristendomsundervisningen skall bli »objektiv även i praktiken».

Den nuvarande objektiva undervisningen i våra skolor framstår närmast som en kom- promiss mellan olika önskemål. Många föräldrar har accepterat undervisningen av sådana ekumeniska skäl som föranledde redan 1919 års reform med en allmänt evangelisk undervisning. En del önskar av andra skäl en gemensam objektiv och kun- skapsmeddelande undervisning i skolan att kompletteras genom samfunden med en konfessionell undervisning som syftar till kristen påverkan och samfundsmedlemskap. Den nuvarande undervisningen godtages så- lunda uttryckligen av många föräldrar.

Kvar står dock att en del föräldrar önskar en annan fostran och religionsundervisning än den som nu ges. För de föräldrar som motsätter sig den nuvarande religionsunder— visningen i skolorna och menar att den inte står i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelse tillgodo- ser inte undervisningen religionsfrihetens krav. I sådana fall uppkommer på denna grund fråga om inrättande av konfessionella skolor eller om befrielse från skolans reli— gionsundervisning. I praktiken kan det vara svårt för dessa föräldrar att sända sina barn till konfessionella skolor. Till frågan om konfessionella skolor återkommer utred- ningen i det följande. Även frågan om befrielse från skolans religionsundervisning upptar utredningen nedan.

För en samlad bedömning av om den

nuvarande religionsundervisningen objektivt sett i rimlig mån fyller krav som kan ställas från religionsfrihetssynpunkt är det nödvän— digt att granska undervisningens målsättning och innehåll. Därvid är att beakta att under- visningen har den dubbla uppgiften att med- dela kunskap och att bidraga till fostran.

Beträffande först undervisningens uppgift att meddela kunskap skall kristendomsun- dervisningen enligt kursplanerna för grund— skolan vara objektiv i den meningen, att den meddelar sakliga kunskaper om olika trosåskådningars innebörd och innehåll utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta en viss åskådning. Undervisningen skall vara präglad av vidsynthet och tolerans och bör ske på sådant sätt, att eleverna uppfattar frågeställningarnas allvar och be— tydelse, och så, att den främjar deras per- sonliga utveckling och bidrar till att skapa förståelse för värdet av en personlig livså- skådning liksom förståelse och respekt för olika uppfattningar i livsåskådningsfrågor.

Även andra livsuppfattningar än den kristna, också »de strömningar som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga», skall ha sin plats i undervisningen. Denna skall ge inblick i nutidens etiska och religiösa grundfrågor och tankeströmningar. I fråga om kristendomen skall eleverna orienteras om de bibliska skrifternas huvudsakliga innehåll, om kristen tro och etik och om huvuddragen av kristendomens historia och samfundsformer. I årskurs 9 skall ges en sammanfattande framställning såväl av den kristna tros- och livsuppfattningen som av andra livsuppfattningar. Orienteringen skall omfatta både kristendomen och andra livs- åskådningar som är aktuella i vår kultur— situation och som därför kan framträda som alternativ till kristendomen.

Utredningen är medveten om att blotta meddelandet av en kunskap kan, utan av- sikt hos skolan eller läraren, påverka eleverna. Kunskap om kristendomen och andra religioner samt deras betydelse för samhällsbildning och liv är emellertid en så väsentlig del av det västerländska kultur— arvet, att religionsfrihetsprincipen vid en rimlig tolkning ej kan få leda till att sådan

Emellertid har skolan till uppgift även att bibringa eleverna individuell och social fostran. För att fostran skall kunna utövas måste skolan söka få eleverna att tillägna sig vissa värderingar som utgör en grund för de normer som uppställs. Skolberedningen har framhållit att den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och sociala värderingarna i vårt land.

De ideal och värderingar som framställes i undervisningen skall visserligen inte auk- toritativt påtvingas eleverna, som i stället skall stimuleras till egen eftertanke och eget ställningstagande. Men det kan knap- past undvikas om skolan alltjämt skall ha kvar en fostrande uppgift, och därom torde alla vara ense — att ideal och vär- deringar, som vuxit fram jämsides med kristendomen samt överensstämmer med och burits upp av denna förmedlas till eleverna. Om detta uppfattas som en på- verkan till att omfatta också kristendomen som religion, står nu annan utväg ej till buds än befrielse från kristendomsunder— visningen. Eftersom fostran emellertid skall ges ej blott i detta utan också i andra orienteringsämnen medför befrielse ej att eleven undandrages kontakten med kristna ideal och livsvärderingar. Än mer utpräglad blir svårigheten att på en gång tillgodose önskemålet att skolan skall dels ge fostran och dels inte påverka barnen i en riktning som strider mot föräldrarnas övertygelse, om religionsundervisningen, såsom nu är aktuellt, integreras i andra ämnen. Att medge befaielse från religionsundervisningen blir ju då ännu svårare. Väl kan fostran knytas till värderingar som inte har sin grund i eller ens föreligger inom kristen- domen eller annan religion, men bland kristna föräldrar kan därvid göras gällande, att sådan fostran strider mot deras över— tygelse, för övrigt redan på den grund att värderingarna enligt deras mening måste bäras upp av kristen tro. Även de praktiska svårigheterna att genomföra en sådan under— visning och fostran i etiska frågor är stora, såsom de ovan nämnda försöken i Frank- rike visar. '

Av betydelse för frågan, om undervis- ningssituationen i religionskunskap är till- fredsställande, är som redan berörts under vilka betingelser befrielse från undervis- ningen meddelas.

Från undervisningen i kristendomskun- skap i grundskolan erhåller elev på för- äldrarnas begäran befrielse, om eleven till- hör trossamfund som fått konungens till- stånd att i skolans ställe ombesörja religions- undervisningen. Kungl. Maj:t har medgivit katolska kyrkan i Sverige samt de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö att i skolans ställe ombesörja reli- gionsundervisning på villkor bl. a. att under- visningen i huvudsak skall motsvara under- visningen i kristendomskunskap i skolorna. Den katolska och mosaiska religionsunder- visningen sker i s.k. religionsskolor an- tingen under läsåret på kvällstid och på lördagar och söndagar eller under sommar- ferierna som kurser eller lägerskolor, varvid elever samlas från olika kommuner och skolor. Statsbidrag utgår inte till denna undervisning.

Barn till andra trosbekännare än romersk- katolska och mosaiska, t. ex. muhammedan- ska, har av Kungl. Maj:t i vissa fall med- givits befrielse från kristendomsundervis- ning. Under de senaste åren har däremot ej sådana ansökningar om befrielse bifallits, som gjorts av föräldrar tillhörande frikyrko- samfund i Sverige. Skolöverstyrelsen har under senare år konsekvent hävdat, att kristendomsundervisningen så som den nu är utformad i den obligatoriska skolan inte kan vara stötande för någons religiösa upp- fattning. Med sådan motivering avslogs år 1965 en ansökan från sällskapet Vakttornet om tillstånd att i skolans ställe anordna religionsundervisning för barn till föräldrar som tillhör Jehovas vittnen.

Enligt uppgifter från skolcheferna i landet till 1964 års utlands- och internatskoleut- redning var höstterminen 1964 antalet elever som befriats från kristendomsundervisning 1 592, varav endast 29 tillhörde annan tros- bekännelse än romersk-katolsk eller mosaisk. (Enligt uppgifter som samma utredning fått från det romersk-katolska biskopsämbetet

och från de mosaiska församlingarna var antalet elever som deltog i särskild romersk- katolsk eller mosaisk religionsundervisning nära tre gånger så stort och antalet befriade mer än dubbelt så stort som enligt skol— chefemas uppgifter.)

Från kristendomsundervisningen i det gamla gymnasiet kan befrielse erhållas en- ligt samma regler som gäller för grund- skolan.

I det nya gymnasiet och i fackskolan har i stället för kristendomskunskap införts religionskunskap. Med det nya ämnet har följt en förskjutning i riktning mot relativt större utrymme för behandling av andra religioner än kristendomen. I fråga om be- frielse från undervisningen i ämnet har någon ändring ej gjorts; reglerna härom överensstämmer alltså med vad som gäller för grundskolan.

Bortser man från den aspekt av religions- friheten som ger föräldrarna rätt att be- stämma över barnens uppfostran och under- visning och betonar man i stället vikten av att barnet skall ges bästa möjligheter att — som barn eller vuxen _ finna sin egen väg i religiöst avseende, kan det ifråga- sättas, om inte religionsfriheten i många fall blir större med en objektiv undervis- ning i de allmänna skolorna än om för- äldrarna själva helt bestämmer undervis- ningens och uppfostrans inriktning. I en del fall skulle barnen därvid komma att sakna varje orientering i livsåskådningsfrågor in- nan de frigör sig från föräldrarna. I andra fall skulle barnen komma att erhålla en konfessionell undervisning med bristande orientering i annan religion eller livsåskåd- ning än föräldrarnas. För barnets möjlighet att när det når vuxen ålder själv taga ställning i livsåskådningsfrågor synes den svenska kristendomsundervisningen ha vä- sentliga fördelar.

Att en objektiv religionsundervisning ges har i allmänhet godtagits av företrädare för såväl Svenska kyrkan och de fria tros- samfunden som också grupper utanför sam- funden. Den nuvarande ordningen kan så- ledes antagas stå i överensstämmelse med

en bred opinion. Undervisningens förekomst vid de allmänna skolorna underlättar för kyrkan och övriga trossamfund att fullgöra de uppgifter de anser väsentliga. Från all- män synpunkt fyller den ett behov genom att ge eleverna kontakt med den kultur- situation som föreligger i samhället. Om undervisningen trots sin objektiva inriktning i undantagsfall av föräldrarna uppfattas så- som stridande mot deras religiösa och filo- sofiska övertygelse kan frågan lösas genom befrielse från undervisningen enligt gällande bestämmelser. I sammanhanget måste sär- skilt beaktas, att det från allmän och sam- hällelig synpunkt är betydelsefullt, att det gemensamma skolväsendet utan alltför starka inslag av enskilda skolor kan bibe- hållas. Enligt utredningens mening finns inte från religionsfrihetssynpunkt anledning att ändra gällande bestämmelser.

Religionsundervisning vid ändrad relation kyrka-stat

Utredningen har ovan funnit att från reli- gionsfrihetssynpunkt ej finns anledning att ändra bestämmelserna om den objektiva religionsundervisningen vid skolorna. Frå- gan huruvida en ändring av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan medför konsekvenser för religionsundervisningen kan emellertid ses även från andra utgångs- punkter. Till en början kan man ställa frågan, om en upplösning av sambandet mellan stat och kyrka redan av organisa- toriska skäl nödvändiggör ändringar på skolans område. Ytterligare kan frågas, om religionsundervisningen eller dess utform- ning eljest i väsentliga avseenden har sin grund i det nära sambandet mellan kyrka och stat, och vidare, om vissa motiv för en eventuell skilsmässa kyrka—stat också är relevanta för kristendomsundervisningen. Något organisatoriskt samband kyrka— stat föreligger inte längre på skolans och religionsundervisningens område. De senaste hundra årens utveckling har fört till en organisatorisk skilsmässa mellan kyrkan och

skolan. Religionsundervisningen i skolan är nu, liksom annan skolundervisning, en ange- lägenhet för det borgerliga samhället. Kyrk- liga organ och befattningshavare har, i mot- sats till vad som är fallet i andra länder med kristendomsundervisning vid allmänna skolor, inte längre någon bestämmanderätt i fråga om kristendomsundervisningen. Ej heller är skyldigheten att deltaga i denna undervisning beroende av medlemskap i Svenska kyrkan utan regleras på andra grunder.

Eftersom de organisatoriska banden mel- lan kyrkan och skolan redan är upplösta, behöver således inte ett lösande av banden mellan staten och kyrkan av organisatoriska skäl medföra några ändringar i de bestäm- melser som reglerar kristendomsundervis- ningen.

Onekligen har kristendomsundervisningen i skolorna tidigare utformats konfessionellt och varit bestämd av Svenska kyrkans be- kännelse, såsom varit naturligt, eftersom både skolundervisningen i allmänhet och kristendomsundervisningen i synnerhet varit att hänföra till kyrkans och de kyrkliga kommunernas verksamhetsområde. Emel- lertid avkonfessionaliserades kristendomsun- dervisningen redan under den tid då den alltjämt bestod som en kyrklig uppgift, näm- ligen genom 1919 års reform, då undervis- ningen i syfte att tillgodose frikyrkliga öns- kemål gjordes allmänt evangelisk. Speciellt kyrkliga synpunkter har därefter inte getts något försteg i anledning av den nära rela- tion som kvarstått mellan staten och Svenska kyrkan. Undervisningens förekomst och ut- formning har motiverats av den religiösa traditionen och miljön över huvud taget i vårt land. Eftersom religionsundervisningen har till uppgift att orientera eleverna om den kultursituation i vilken de växer upp, är det självfallet, att dess huvudinnehåll blir den kristna religionen i dess evangeliskt-luthers- ka form. Varken undervisningens förekomst eller dess omfattning är däremot numera be- roende av att Svenska kyrkan alltjämt står i ett nära organisatoriskt förhållande till sta- ten. Upplöses detta samband kan därför ej som en konsekvens därav hävdas, att kris-

tendomsundervisningen skulle avvecklas eller ändras. Uppenbart är däremot, att motiv som kan anföras för att upphäva sambandet mel— lan staten och Svenska kyrkan kan åberopas också mot kristendomsundervisningen i dess nuvarande objektiva form. Dit hör givetvis önskemål att minska kristendomens inflytan-_ de i samhället. Likaså kan motsatta önske- mål, nämligen att främja kristendomen och öka dess inflytande, ligga till grund för strä- vanden att skilja kyrkan från staten och att avveckla den objektiva kristendomsunder- visningen; diametralt motsatta uppfattningar föreligger nämligen i frågan, om den nära relationen kyrka-stat och den objektiva un- dervisningen främjar kristendomen eller ej.

Ett krav att staten skall behandla alla trossamfund i riket lika och inte ge Svenska kyrkan företräde framför andra kan likaså tänkas bli åberopat mot såväl den nära re- lationen kyrka-stat som mot kristendoms- undervisningen. Vid behandlingen av tros- samfunden och deras särart i fråga om or- ganisation och lära måste dock en avväg- ning och kvantitativ preferering göras. Syf- tet med orienteringen i livsåskådningsfrågor är ju nämligen inte endast att ge eleverna en grund för eget ställningstagande mellan olika tänkbara alternativ utan också »att föra eleverna in i den omgivande verkligheten» och »söka klargöra sambandet mellan det förflutna och det närvarande»; att Svenska kyrkan och dess lära därvid måste få en mera omfattande och ingående behandling än andra trossamfund är ofrånkomligt.

Kyrklig undervisning vid avveckling eller ändring av de allmänna skolornas kristendomsundervisning

Om kristendomsundervisningen i skolorna upphör kan det förutsättas att Svenska kyr- kan och övriga samfund ersätter den med egen undervisning. Även en väsentlig änd- ring i skolans kristendomsundervisning till omfattning eller innehåll kan få till följd att samfunden intensifierar den undervisning de redan på olika sätt bedriver. Vissa förslag i sådan riktning har för övrigt ställts även med utgångspunkt i nuvarande ordning,

t.ex. att konfirmationsundervisningen bor- de förlängas.

En kyrklig och frikyrklig kristendoms- undervisning, vare sig den helt skulle er- sätta den nuvarande objektiva undervisning- en i skolorna eller endast komplettera den- na, kan knappast tänkas bli innehållsmässigt utformad annat än som en konfessionell un- dervisning, ehuru undervisningen väl kan tänkas omfatta även andra religioner och bekännelser än den egna. Om en sådan konfessionell undervisning endast utgör ett komplement till den objektiva undervisning- en är föga att invända. Skulle den däremot helt ersätta den objektiva undervisningen i skolan är det att antaga, att ett stort antal av dem som alls får del av någon religions- undervisning går miste om väsentliga värden och kommer att sakna önskvärd orientering för att som vuxna kunna taga självständig ställning i religiösa frågor och till livsåskåd- ningsproblem. En skärpt religiös profil kan tänkas följa av en sådan utveckling. I vad mån detta för samfunden och den enskilde är en fördel eller nackdel ankommer det inte på utredningen att bedöma. För sam- manhållningen inom en stat synes en ut- präglad profilering av inställningen i reli- giösa frågor bland olika grupper i sig kunna innebära vissa risker. Det framstår således som ett statligt önskemål att även religions- undervisningen inom landet har ett visst mått av enhetlighet.

För omfattningen av en kyrklig och fri- kyrklig undervisning och sättet för dess meddelande kan olika alternativ tänkas bli aktuella. Detta gäller vare sig kyrkan star- tar egna skolor i stället för de allmänna eller även fortsättningsvis accepterar att un- dervisningen i andra ämnen än religion ges vid de allmänna skolorna och. låter sin kris- tendomsundervisning bli ett komplement till skolornas allmänna undervisning och fost- ran.

Såsom framgått av vad utredningen an- fört i det föregående förekommer det i and- ra länder, att ej blott den romersk-katolska kyrkan utan även evangeliskt-lutherska kyr- kor driver egna kyrkliga skolor. I vårt

land har under senare år frågan om kyrk- liga skolor emellanåt och i ökad omfatt- ning varit föremål för propåer. Något rätts- ligt hinder att starta enskilda _ kyrkliga eller andra — skolor föreligger i vårt land i princip ej. Att undervisningen i kristen- dom i en enskild skola göres konfessionell torde ej hindra godkännande. Skolbered- ningen framhöll, att kursinnehållet i en en- skild skola borde kunna avvika från grund- skolans, om avvikelsen föranleddes av att undervisningen byggde på annan religiös eller filosofisk övertygelse än den som lig- ger till grund för det svenska skolväsendet i allmänhet. Detta uttalande anknyter till Europarådets ovan berörda konvention an- gående skydd för de mänskliga rättigheter- na. Enligt denna torde staten vara för- hindrad att förbjuda en fri kyrka att starta egna skolor. Det är dock ett allmänt sam- hälleligt önskemål att vi ej får ett splittrat skolväsende. Staten kan därför i vart fall vilja ställa villkor för att godkänna enskilda skolor.

I ett läge där kyrkan har beskattnings- rätt kan situationen rent faktiskt komma i ett annorlunda läge. För närvarande bestäm— mer staten församlingens kompetens genom lagen om församlingsstyrelse, som är kom- munallag och alltså beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen utan kyrkomötets samtycke. Staten har uppenbarligen ett starkt intres- se av att skolväsendet ej splittras och att till följd därav motsättningar uppkommer mellan olika grupper av befolkningen. Som villkor för beskattningsrätt kan staten där- för tänkas föreskriva att kyrkan ej, vare sig med skattemedel eller andra medel, dri- ver sådan undervisning som meddelas i de allmänna skolorna. Kyrkan kan därigenom försättas i en valsituation, där den har att välja mellan beskattningsrätt och möjlighet att driva egna skolor.

I ett läge utan beskattningsrätt för kyrkan med rätt att driva egna skolor skulle stör- re ekonomiska' svårigheter föreligga för kyr- kan att starta egna skolor. Fråga uppkom- mer då om statsbidrag till kyrkliga skolor. Den i Europarådets konvention garanterade

undervisningsfriheten skulle utan sådana bi- drag kunna komma att sakna praktisk bety- delse. Vid ratificeringen av konventionen i vårt land uttalade departementschefen emel- lertid, att bestämmelsen ej tog sikte på pro- blemets ekonomiska sida och således icke pålade staten att utge bidrag till icke-stat- liga skolor. Frågan om statsbidrag till kon- fessionella skolor var föremål för debatt i samband med beslutet om grundskolans ge- nomförande. I anledning av motioner i äm- net uttalade särskilda utskottet, att frågan borde prövas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Vid 1963 års riksdag medgavs statsbidrag till den s.k. Hillel— skolan, som drives av den mosaiska för— samlingen i Stockholm.

I flera andra länder utgår t.ex. i Danmark, Frankrike, Nederländerna och England bidrag från det allmänna till trossamfundens skolor. Däremot har i U. S. A. tidigare ej utgått statsbidrag till kyrkliga skolor, som där drivits främst av katolikerna. Numera ges emellertid statligt ekonomiskt stöd till barnen i sådana skolor, t.ex. för skolresor, skollunch och läro- böcker, och även bidrag till skolbyggnader m.m. ges. Alltjämt står dock i dessa frå- gor strid mellan katoliker och protestanter, därvid de förra gör gällande att det strider mot deras religionsfrihet och medborgerliga rättigheter att de av religiösa skäl nödgas underhålla två skolsystem.

I sammanhanget kan erinras om vissa ut- talanden i den ovan i kapitlet om religions- friheten nämnda, år 1960 inom Förenta Nationerna av den indiske politikern och juristen Ascot Krishnaswami gjorda under- sökningen Study of Discrimination in the Matter of Religious Rights and Practices. Krishnaswami pekar däri bl. a. på de pro- blem som kan uppkomma, om ett sam- fund har egna skolor, som ej får under- stöd, därvid dess medlemmar måste under— hålla två skolsystem. De finansiella frågor— na säges visserligen falla utanför religions— frihetens område i egentlig mening. Sam- tidigt framhålles emellertid att de har en utomordentligt stor betydelse, eftersom fi- nansiella åtgärder lätt kan missbrukas till

förfång för något samfund eller dess med- lemmar. Staten bör, framhåller Krish- naswami, ej behandla olika samfund olika i fråga om statsunderstöd och skattebe- frielse.

I länder, där religionsundervisning ej äger rum i de allmänna skolorna, förekommer — t. ex. i U.S.A. och Frankrike att skolorna ställer särskild schematid till för- fogande för religionsundervisning som be- drives av samfunden. I en del länder får samfunden använda skolans lokaler för så- dan undervisning. Så är fallet t.ex. i Ne- derländerna och i viss utsträckning i Frank- rike. I vårt land finns ej i gällande rätt nå- got hinder mot att skolans lokaler upp- låtes för sådan verksamhet. Tvärtom gäl- ler att skolans lokaler bör upplåtas för an- nat än skolans behov, om större olägen- het ej vållas skolans verksamhet. Under nämnda villkor skall upplåtelse medges för frivillig bildningsverksamhet och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen. Ut- redningen har ej funnit anledning antaga, att ändrade relationer kyrka—stat skulle med— föra inskränkning i kyrkans möjligheter att använda skolans lokaler. Från statlig syn- punkt är uppenbarligen en lösning med viss samverkan mellan stat och kyrka av det slag som nu berörts att föredraga framför en splittring av skolväsendet med både stat- liga och kyrkliga skolor.

KAPITEL 8

De teologiska fakulteterna i vårt land är såsom anknutna till statsuniversiteten i Lund och Uppsala statliga. De bekostas med allmänna medel, och Kungl. Maj:t är deras högsta myndighet samt utnämner profes- sorer och andra högre befattningshavare. Deras huvuduppgifter är teologisk forskning samt utbildning av lärare i kristendomskun- skap och av präster.

I andra länder finns både statliga och icke-statliga teologiska fakulteter, de senare i fortsättningen benämnda fristående fakul— teter. Vidare är att beakta att präst- och lärarutbildning utomlands bedrives ibland vid universitet och ibland vid andra utbild- ningsanstalter, såsom kyrkliga präst— och lärarseminarier.

Hos oss har de teologiska fakulteterna tidigare varit lutherskt konfessionella och har organisatoriskt och ekonomiskt haft nära anknytning till Svenska kyrkan. Denna är alltjämt jämte skolväsendet den största av— nämaren till fakulteterna. I den debatt som förts om universiteten och fakulteterna har det gjorts gällande, att den teologiska forskningen skiljer sig från annan genom att ej vara vetenskapligt förutsättningslös.

Det är mot den angivna bakgrunden naturligt att konstitutionsutskottet uttryck- ligen hänfört den teologiska forskningen och lärarutbildningen samt de teologiska fakul- teternas ställning till frågor som utredningen bör undersöka; att prästutbildningen vid en ändrad relation kyrka—stat är en sådan fråga är självfallet.

De teologiska fakulteterna

Utredningen har behandlat frågan om de teologiska fakulteterna i ett särskilt delbe- tänkande. nr VIII De teologiska fakul- teterna (SOU 1967: 17). Betänkandet inne- fattar dels en redogörelse som utarbetats av utredningens expert numera biskopen Arne Palmqvist efter av utredningen givna allmänna anvisningar (sid. 7—167), dels utredningens egna synpunkter (sid. 169— 176). I den av Palmqvist utarbetade redo- görelsen ges till en början en historisk åter- blick (sid. 11—15) och lämnas uppgifter om den livliga debatt som i början av 1900-talet fördes i vårt land om den teo- logiska forskningen (sid. 15—31). De teo- logiska fakulteternas organisation efter andra världskriget utomlands (sid. 32—56) och i vårt land (sid. 56—79) skildras ut- förligt, och de svenska fakulteternas arbets- insats i forskning och utbildning under samma tid anges (sid. 80—138). I detta sammanhang redogöres även för debatten om lärarutbildningen (sid. 132—138). Vi- dare har Palmqvist behandlat det aktuella behovet av teologisk verksamhet i Sverige (sid. 139—147).

Mot en sålunda i skilda avseenden be- skriven bakgrund har Palmqvist diskuterat olika möjligheter för en framtida organisa— tion för teologisk forskning och utbildning vid statsuniversiteten dels med bibehållna självständiga fakulteter, dels med samman- hållna sektioner inom humanistiska fakul- teter, dels ock med integration av teologiska ämnen i andra fakulteter (sid. 148—155).

Slutligen har Palmqvist särskilt behandlat reformförslag beträffande de praktisk-teolo- giska övningsinstituten (sid. 156—162) och de fristående samfundsanknutna teologiska seminarierna (sid. 163—167). I sistnämnda sammanhang har frågan om seminarieut- bildning även för Svenska kyrkans del be- rörts.

I detta slutbetänkande upptar utredningen nu till en översiktlig behandling — i be- lysning av förhållandena inom och utom Sverige och med beaktande av den kritik som framkommit i vårt land — frågor som gäller om och på vad sätt en ändrad relation kyrka—stat kan komma att påverka de teologiska fakulteternas ställning, den teologiska forskningen samt prästutbild- ningen och utbildningen av ämneslärare i kristendomskunskap.

Av intresse för frågan är till en början, om i de teologiska fakulteternas nuvarande organisation finns något sådant samband med Svenska kyrkan, att organisationen måste ändras som en följd av ett eventuellt ändrat organisatoriskt förhållande kyrka— stat; motsvarande frågeställning har utred- ningen ovan upptagit vid behandlingen av kristendomsundervisningen i skolorna. Hu- vudfrågorna gäller, om de nuvarande arbets- uppgifterna för de teologiska fakulteterna — forskning, prästutbildning och ämnes- lärarutbildning kan komma att bestå _vid en väsentlig ändring av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan och i så fall, om de alltjämt bör vara anknutna till stats- universiteten eller om de bör ankomma på kyrkan själv.

De teologiska fakulteternas ställning i belysning av förhållandena utomlands

Den av Palmqvist lämnade redogörelsen visar att utomlands förekommer såväl stat- liga teologiska fakulteter och i ett fall även en kommunal fakultet (i Amsterdam), som också fristående fakulteter, i allmänhet drivna av kyrkosamfund. I vart fall- i Europa är såväl de fristående fakulteterna

som statsfakulteterna genomgående konfes- sionella, t.ex. romersk-katolska eller evan— geliskt-lutherska. Detta kommer till uttryck på olika sätt, t. ex. i en del fall genom att kyrkan utser professorer eller godkänner de utnämningar av professorer som sker genom andra organ. Även fristående fakulteter får i en del länder ekonomiskt stöd av staten. Förhållandena är olika i olika länder. I en del länder finns endast statliga teolo- giska fakulteter, i andra dock bland de länder Palmqvist undersökt blott i Belgien och U. S. A. _ endast fristående teologiska fakulteter och i åter andra länder både fria och statliga fakulteter. Av Palmqvists undersökning framgår vidare, att fakulte- ternas relation till staten ej synes bero av relationen kyrka—stat. I länder med de mest skilda relationer kyrka—stat länder med utpräglade statskyrkor likaväl som län- der med kyrkor som är helt skilda från staten förekommer sålunda att samtliga fakulteter är statliga. Å andra sidan före- kommer fristående fakulteter vid sidan av statliga fakulteter både i länder med stats- kyrka och i stater med fria kyrkor. Av större betydelse för fakulteternas ställning än relationen kyrka—stat synes ha varit, om kyrkan är katolsk eller evangelisk, ehuru ej heller kyrkans bekännelse genomgående bestämt fakulteternas ställning. Fristående fakulteter förekommer främst i katolska länder och kyrkor. Alltifrån motreforma- tionens tid har den romersk-katolska kyrkan gärna förlagt sin prästutbildning till sär- skilda kyrkliga utbildningsanstalter. Dessa dominerar alltjämt på katolskt håll, och kyrkansuteslutande rätt att ordna prästut- bildningen hävdas starkt. Störst roll för prästutbildningen spelar universiteten och statsfakulteterna i den evangeliska delen av kristenheten vilket mot den historiska bak— grunden framstår som naturligt. Det har betecknats som något av en reformatorisk princip att prästerna skall ha bedrivit uni- versitetsstudier. Dessa har förlagts till före- fintliga universitet, oberoende av om de varit statliga eller ej. Också inom Svenska kyrkan har man sedan lång tid starkt hävdat att prästerna skall ha bedrivit universitets-

studier och ställt höga krav på utbildningen. Även den praktiska prästutbildningen har i de nordiska länderna med lutherska kyrkor åtminstone delvis förlagts till universiteten. Det är att märka, att kyrkor i olika länder med sinsemellan samma eller närstående konfession inte följt en enhetlig linje i valet mellan statliga fakulteter och egen präst- utbildning. Orsakerna kan ha varit flera, ibland även ekonomiska. Ofta har de kyrko- geografiska förhållandena med flera olika kyrkor i samma land spelat in. Bl.a. på grund av att de teologiska fakulteterna — således även de statliga — genomgående varit konfessionella har minoritetskyrkor, särskilt under sin genombrottstid, ofta kom— mit att stå utan möjlighet till adekvat egen prästutbildning vid befintliga teologiska fakulteter och har därför själva måst ordna sin prästutbildning.

I vårt land har de fria evangeliska tros- samfunden alltifrån sin tillkomst varit ange- lägna att, var för sig, driva en egen pastors— utbildning. Detta framstår som naturligt då de bildats under viss motsättning till den »officiella», mer eller mindre konfessionellt bestämda teologien vid universiteten och därjämte till en början i regel ej lagt större vikt vid teoretisk utbildning utan mera vid den personliga inre kallelsen; deras pastorer har tidigare i regel ej heller haft de förkun- skaper som erfordras för universitetsstudier. En utveckling mot större krav på utbildning för pastorerna är emellertid tydlig inom de fria trossamfunden. Ett betydligt ökat antal personer med teologisk utbildning vid uni- versitet är nu i de fria trossamfundens tjänst som lärare och pastorer.

Ett genomgående drag i västerländska länder kan sägas vara, att om statliga uni- versitet förekommer och de evangeliska kyrkorna har betydande anslutning, teolo- giska fakulteter av evangelisk konfession upprättats vid de statliga universiteten. Ett undantag föreligger i U. S. A., där unionens tillkomsthistoria gjort en annan utveckling naturlig och de många olika kyrkorna där- för själva svarar för sin prästutbildning. I skilda stater och även i U. S.A. är ten- densen, att statsuniversitet som förut ej

haft utrymme för religionsvetenskap och teologi, nu bereder plats för dessa discipli- ner. Därvid upptages inte bara religions- historiska och andra med humanistiska be- släktade utan också rent teologiska ämnen. I U.S. A. har under det senaste decenniet vid åtskilliga statsuniversitet tillkommit »religionsdepartement», med undervisning i ett begränsat antal teologiska ämnen.

De teologiska fakulteterna och Svenska kyrkan

Under den lutherska enhetsstatens och den kyrkliga enhetskulturens tid i vårt land århundradena närmast efter reforma— tionen bestod ömsesidiga organisatoriska och ekonomiska band också mellan de teo- logiska fakulteterna i vårt land och kyrkan. Härigenom gavs möjlighet till ömsesidig på- verkan av forskning och utbildning. Under denna tid var fakulteterna lutherskt kon- fessionella.

Väsentliga ändringar har sedemera undan för undan skett.

Under 1900-talet har flertalet av de yttre band som funnits mellan de teologiska faku- tetema och Svenska kyrkan lösts, och i motsvarande mån har fakulteternas anknyt- ning till staten förstärkts. Sålunda har samt- liga de organisatoriska och ekonomiska anknytningsmoment genom vilka kyrkan kunnat ha inflytande i fakulteterna upp- hört, såsom möjlighet att påverka utnäm- ningar eller rätt för teologie professorer till vissa prästerliga löneanslag. Grundlags- stadgandet att endast den som bekände den rena evangeliska läran kunde utnämnas till tjänst, varmed var förenad undervis- ningsskyldighet i kristendom eller teologisk vetenskap, har ersatts av ett allmänt stad- gande, att Konungen vid utnämning till sådan tjänst skall taga den hänsyn till de sö- kandes trosåskådning som därav må påkal- las. För teologie doktorsgrad förut gällande krav på avlagt praktiskt-teologiskt prov och viss prästerlig tjänstgöring har slopats.

Samtidigt som kyrkans möjligheter att på organisatorisk eller ekonomisk väg på- verka fakulteterna upphört, har också

fakulteternas tidigare möjligheter till in— flytande på organisatorisk väg inom kyrkan minskats. Sålunda har de teologie profes- sorernas rätt att delta i val av ärkebiskop och av biskop i Lund upphört. Kvar står dock alltjämt rätt för fakulteterna att utse vissa representanter i kyrkomötet samt i domkapitlen i Lund och Uppsala.

En eventuell ändring av det organisatoris— ka sambandet mellan staten och kyrkan be- höver alltså, i avsaknad av kyrkligt organi- satoriskt inflytande inom fakulteterna, ej få som följd någon ändring i fakulteternas egen organisation. En annan sak är att det indirekta statliga inflytandet i kyrkan genom placering av professorer i kyrkomöte och domkapitel kan böra upphöra. För bibehål- landet av gällande ordning har anförts att behov föreligger åtminstone i kyrkomötet av sådan sakkunskap som de teologiska pro- fessorerna representerar. Kyrkomötet har emellertid möjlighet att på annat sätt till- godogöra sig förefintlig teologisk sakkun- skap. Att fakulteterna skall vara represente— rade i domkapitlen i Lund och Uppsala, men inte i övriga domkapitel, synes vara en kvarleva från den tid. då ett nära samband rådde mellan fakultet och kyrka, och be- stämmelsen synes kunna upphävas även om relationen kyrka—stat ej ändras.

Samtidigt med att tidigare yttre band mellan de teologiska fakulteterna och Svens— ka kyrkan lösts, har ägt rum en avkon- fessionalisering av fakulteterna, så att des- sa framstått såsom icke heller i inre av- seende på samma sätt som tidigare bund- na till Svenska kyrkan. Härtill har medver- kat bl.a. ekumeniska strävanden och ett ökat inslag bland de teologie studerandena av personer som tillhör andra trossamfund än Svenska kyrkan. Vidare har den inom- teologiska utvecklingen lett till att man inom fakulteterna principiellt accepterat de veten- skapsbegrepp och de forskningsmetoder, som varit gängse inom övriga humanistiska vetenskaper. Programmatiskt sett framträ- der de teologiska fakulteterna nu som obundna av varje konfession och fria i för— hållande till Svenska kyrkan.

Arbetsuppgifter för teologiska fakulteter efter en skilsmässa kyrka-stat

Eftersom Svenska kyrkan är en av de störs- ta avnämarna till de teologiska fakulteterna, uppkommer naturligen frågan, om ett upp- lösande av banden mellan staten och kyrkan får till konsekvens, att de teologiska fakul- teterna skall upphöra. Som utredningen ovan berört gäller frågan efter en eventuell skilsmässa dels om tillräckliga arbetsuppgif- ter för fakulteterna finns kvar, dels om arbetsuppgifterna då är av sådan art, att fakulteterna bör vara anknutna till stats- universiteten eller ej. Utredningen behand- lar nedan spörsmålet särskilt för envar av de tre huvuduppgifterna, nämligen forsk- ning, prästutbildning och lärarutbildning.

Teologisk forskning

Forskning och utbildning hör nära samman. Genom den utbildning som knutits till uni- versiteten föres de landvinningar forsk— ningen där gör ut i det praktiska livet. Avsik- ten med forskning är i betydande utsträck- ning, att den ska ge en grundval för ut- bildningen och därigenom tjäna samhälle och enskilda. Om arbetsuppgifter för den teologiska forskningen framdeles skall före- ligga har alltså visst samband med hur ut— bildningen av präster och kristendomslärare skall vara ordnad; dessa frågor behandlar utredningen nedan. Liksom i fråga om an- nan forskning gäller om den teologiska. att nytt material ständigt tillkommer och bildar grundval för fortsatt forskning. Frå- gan kan emellertid ställas, om denna forsk— ning är en uppgift för statliga universitet el— ler en angelägenhet endast för kyrkor och trossamfund. Visserligen har knappast i den allmänna debatten gjorts gällande, att den teologiska forskningen vid statsuniversiteten borde upphöra men mot bakgrund av att i andra länder förekommer fristående fa- kulteter vill utredningen något beröra spörs- målet.

Att religionen som forskningsobjekt är av intresse även utanför kretsen av dem som ansluter sig till en religiös livsuppfattning eller en viss trosbekännelse sammanhänger med att religionen inte berör blott enskilda

individer utan också det samhälle, i vilket de ingår. Av många enskilda uppleves reli- gionen som ett livsvärde av stundom av- görande betydelse. Men den har därutöver en starkt gemenskapsbildande funktion och har lett till att kyrkor och samfund med stor anslutning bildats. Genom sitt värde för enskilda och sin inverkan på gemen- skapsbildningens område påverkar den in— ställning och attityder hos stora grupper människor och blir av betydelse för sam- hällets utveckling och förhållanden. Det är därför ett samhälleligt intresse att söka kart- lägga religionen och dess betydelse såväl för den enskilde som i olika gemenskaps- former, religiösa och allmänt samhälleliga.

Att t.ex. religions-, kyrko- och mis- sionshistoria, religionspsykologi och reli- gionssociologi, teologisk etik och religions- filosofi är teologiska forskningsgrenar av väsentlig betydelse för det allmänna är up- penbart. Med den dominerande roll kristen- domen spelat och det inflytande den allt- jämt har i vårt land är det självfallet att den kristna religionen står i centrum för svensk teologisk forskning. Också bibeln och den kristna dogmatiken och symboliken fram- står därför som angelägna forskningsobjekt. Att religionen i skilda former förekommer hos alla folk i alla delar av världen gör re- ligionsvetenskaplig forskning än mera ange- lägen i en tid som vår med ökande kontakt mellan folk och länder. För det interna— tionella samarbetet är kunskap om förhål- landena i andra länder, också om de reli- giösa förhållandena, av betydelse.

Utredningen utgår från, icke blott att den teologiska eller religionsvetenskapliga forskningen kommer att bestå i vårt land, utan också att den, även om det nära orga- nisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan upphör, kommer att bedri- vas med statligt ekonomiskt stöd vid univer— siteten. Så långt synes alltså den teologiska forskningen och statligt stöd åt densamma vara oberoende av hur relationerna kyrka- stat utformas.

Debatten om den teologiska forskningen har i vårt land gällt främst, om forskningen

bedrives vetenskapligt i den meningen att den är förutsättningslös. Det har gjorts gäl- lande att så inte är fallet, och det har sagts att teologien förutsätter Guds existens. Att de teologiska disciplinerna hålles samman i en fakultet har sagts bidraga till den påståd- da icke förutsättningslösa inställningen och även eljest vara olämplig och medföra isole- ring. För den skull har som nämnts dock ej gjorts gällande att forskningen skulle upp- höra. I stället har sådana reformer krävts att även den teologiska forskningen skulle kun- na bedrivas förutsättningslöst. Som ett me— del att vinna detta resultat har anvisats or- ganisatoriska förändringar, ibland innebä- rande att de teologiska fakulteterna skulle ersättas av sektioner inom humanistiska fakulteter, ibland att de teologiska ämnena skulle integreras i andra fakulteter. Palm— qvist har, som framgår av utredningens del- betänkande i ämnet, närmare diskuterat des— sa förslag.

Att religionen inom den teologiska forsk— ningen konfronteras med sanningsfrågan gör den väl icke i och för sig mer eller mindre förutsättningslös än annan forskning. Den dubbla lojalitet mot vetenskapen och mot de kristna trosuppfattningarna som sagts föreligga är inte heller principiellt av annan att än som, på grund av skilda livsåskåd— ningar och samhällsuppfattningar, möter inom andra ämnen, exempelvis historia, statskunskap och filosofi. Frågan om den dubbla lojaliteten framstår därför närmast som ett problem för den enskilde forskaren och mindre som ett vetenskapsorganisato- riskt problem. Givetvis är det emellertid an- geläget att icke de organisatoriska förhållan- dena bidrar till isolering från vetenskapligt synsätt och vetenskapliga metoder. Om den nuvarande ordningen med teologiska fakul- teter bör bestå eller ej beror enligt utred- ningens mening emellertid inte i första hand av hur kyrka-statrelationen utformas. Oav— sett om det nära sambandet kyrka-stat be- står eller ej, kan således fakultetsfrågan lö- sas på olika sätt. Organisationen av den teologiska forskningen och utbildning— en ser utredningen som ett rent veten- skapsorganisatoriskt spörsmål. Skulle förut—

sättningslöshet och objektivitet hindras av den nuvarande organisationen trots den pro- grammatiska konfessionslösheten hos de teo- logiska fakulteterna, kan således även i ut— redningens A-läge genomföras de ändringar som anses erforderliga.

Fastän utredningen ser frågan om den teologiska forskningens och utbildningens sammanhållande inom teologiska fakulteter som en vetenskapsorganisatorisk fråga, som inte faller inom ramen för utredningsarbetet, vill utredningen dock något beröra frågan om de teologiska fakulteternas bestånd.

För ett bibehållande av den nuvarande ordningen talar onekligen att avnämarna önskar en utbildning, för präster och lärare, i ämnen som har ett nära organiskt samman- hang. Detta inbördes sammanhang ger na- turligt underlag för sammanhållna teologiska fakulteter. I samma riktning pekar att de teologiska studierna utomlands i allmänhet sker vid sammanhållna fakulteter och att en sådan ordning hos oss därför underlättar det internationella vetenskapliga utbytet.

När man emellertid under senare år dis- kuterat att ändra nuvarande ordning har till en början föreslagits att de teologiska fakul- teterna skulle omändras till religionsveten- skapliga fakulteter. Även om därmed avses endast en namnändring skulle dock kravet på vetenskaplighet och förutsättningslöshet i forskning och undervisning markeras. Där- emot skulle namnändringen uppenbart inte befria teologien från besvärliga princip-, metod- och gränsfrågor. För den nuvarande beteckningen talar att den har internationell hävd.

Som ovan nämnts har emellertid också ifrågasatts att göra olika reella organisato— riska förändringar, nämligen att — med upplösning av de teologiska fakulteterna antingen överföra de teologiska ämnena, alltjämt sammanhållna, till sektioner inom de humanistiska fakulteterna, eller att inte- grera de teologiska ämnena i andra fakulte- ter. I sistnämnda fall kan ämnena, antingen, utan att inbördes hållas samman i en sektion, direkt ingå i andra fakulteter eller också samordnas med närliggande humanistiska

ämnen, därvid de särskilda teologiska pro- fessurerna ej skulle bestå.

Att göra teologiska sektioner inom de humanistiska fakulteterna skulle kunna mo- tiveras med att verksamhetens vetenskapliga karaktär lättare skulle kunna stärkas genom ökad insyn från och kontakt med företräda- re för andra vetenskaper. I sista hand beror givetvis dock insyn och kontakt på den en- skilde forskaren och läraren. Inte minst den institutionskaraktär, med ökad självständig- het, som varje professur alltmer får, kan möjligen medföra att sektionsalternativet inte föranleder någon större ändring i för— hållande till nuvarande ordning.

Mera radikal ter sig en omorganisation med inplacering av de teologiska professu- rerna bland de språkvetenskapliga, de histo- risk-filosofiska och de samhällsvetenskapli- ga. Härigenom, har man menat, skulle den dubbla lojaliteten mot vetenskap och tros— uppfattning lättare brytas. Det bör givetvis dock beaktas att de tvärvetenskapliga för— bindelserna, d.v.s. kontakterna över fakul- tets- och ämnesgränsema, i vår tid redan är betydande. Detta gäller även de teologiska fakulteterna. Oberoende av fakultetsgrän- serna anlitas specialister för sakkunnigupp- drag vid utnämningar och för betygsättning på akademiska avhandlingar.

En uppdelning av de nuvarande ämnena på andra, närliggande ämnen såsom Gamla Testamentets etik på semitiska språk, assyriologi, arkeologi etc. har såvitt ut- redningen kunnat finna inte föreslagits. och utredningen lämnar denna möjlighet därhän.

I sammanhanget bör beaktas, att det icke behöver vara av avgörande betydelse för kyrkans möjligheter till universitetsutbild- ning för sina präster och inte heller för ut- bildningen av kristendomslärare, vilken lös- ning som väljes. Avnämarna kan välja de ämneskombinationer som framstår som lämpliga för deras behov. Praktiska skäl synes med hänsyn till den i vart fall pro- grammatiska konfessionslöshet som präglar de teologiska fakulteterna och till att frågan om den dubbla lojaliteten dock i sista hand är den enskildes kvarstående problem — kunna tillmätas icke ringa vikt. Hur dessa

avvägningarutfaller är som utredningen ti— digare flera gånger framhållit inte en kyrka- statfråga utan ett vetenskapsorganisatoriskt problem.

Präslutbildning

Om Svenska kyrkan skiljes från staten tor— de detta inte i och för sig påverka dess öns— kan att utbildningen av prästerna skall äga rum vid universitet. Ändras kyrkans ekono- miska förutsättningar väsentligt, kan detta dock påverka kyrkans möjligheter att upp- rätthålla nuvarande krav på utbildningen. Detsamma kan bli fallet, om antalet med- lemmar i kyrkan väsentligt nedgår. Att kyr- kans prästerskap erhåller utbildning vid uni- versiteten har emellertid i vårt land en så lång tradition och står i sådan överensstäm- melse med kyrkans lutherska grundsyn att utredningen räknar med att ett fortsatt be— hov av universitetsutbildning kommer att föreligga för Svenska kyrkans präster, oav- sett hur relationen kyrka-stat i framtiden gestaltas. Härtill kommer att de nuvarande frikyrkliga samfunden i ökad utsträckning tar universitetsutbildade teologer i sin tjänst som lärare och pastorer. Om det samman— lagda behovet kommer att nödvändiggöra upprätthållandet av mer än en fakultet an- kommer inte på utredningen att bedöma och saknar för övrigt intresse från de synpunkter utredningen har att anlägga.

Att en skilsmässa kyrka-stat i och för sig skulle föranleda önskemål inom kyrkan att upprätta egna, fristående fakulteter i stället för de nuvarande statsfakulteterna finns ej anledning antaga. En annan sak är att ut- vecklingen inom teologien givetvis alltid följes med intresse inom kyrkan, såsom var fallet exempelvis då den liberala teologien växte fram och på en del håll inom kyrkan föranledde önskemål om en motsvarighet till den fria menighetsfakulteten iOslo.

Vid den kritik som från annat håll än inom kyrkan riktats mot att prästutbildning- en äger rum vid de statliga universiteten har främst gjorts gällande, att de teologiska fa- kulteternas vetenskapliga arbete skulle bli lidande på att prästutbildningen är en av

fakulteternas arbetsuppgifter. Sammankopp— ling av vetenskapligt arbete och målbestämd yrkesutbildning är emellertid ingalunda ut- märkande endast för de teologiska fakulte- terna. Allmänt sett gäller sålunda om univer- siteten, att de inte bara är institutioner för fri forskning utan också skall fylla målbe- stämda samhälleliga funktioner. Uppgiften för universiteten att ge vetenskaplig service och utbildning till skilda praktiska yrken visar en tendens att öka i omfattning och be— tydelse. Ett uttryck för de aktuella strävan- dena är t. ex. den utbildning av akademiska sekreterare som nyligen uppdragits åt uni- versiteten. Med den tendens som sålunda föreligger är det naturligt att s.k. avnämar- synpunkter synpunkter och önskemål hos dem som anställer eller eljest drar nytta av den akademiskt utbildade arbetskraften — tillmätes allt större vikt. Invändningarna att universitetens vetenskapliga arbete blir lidande på sammankopplingen med målbe— stämd utbildning får alltså på andra yrkes- områden än det prästerliga vika för uppfatt- ningen, att universiteten bör ha den dubbla uppgiften att ge möjlighet till såväl fri forsk- ning som yrkesutbildning.

Även religionsfrihetsprincipen kan tänkas bli åberopad mot att prästutbildning ges vid de statliga universiteten med det bistånd det— ta i ekonomiskt hänseende innebär för kyr- kan och samfunden. Utomlands ges emeller- tid universitetsutbildning även i länder med fria kyrkor åt deras präster. Andra yrkes— grupper får både utomlands och i Sverige utbildning vid statliga utbildningsanstalter oberoende av sin religiösa inställning, och det står dem fritt att använda sin utbildning också i en viss livsåskådnings tjänst. Det skulle också i vårt utbildningssamhälle kun- na uppfattas som naturligt, att staten till- handhölle utbildning åt präster och pastorer, till tjänst för deras kyrkor och samfund samt enskilda. För den teoretiska grundutbild- ningen svarar staten enligt vanligen tillämpa- de utbildningsprinciper inom alla olika yrken med någon omfattning. Ytterligare kan frå- gan ställas, om inte just genom att staten svarar för prästutbildningen lättare undvikes att ett av särskilda konfessionella hänsyn

begränsat synsätt gör sig alltför starkt gä]- lande; staten kan så medverka till sannings- sökande, objektivitet och tolerans i religiös och etisk fostran.

De invändningar som rests mot den nu- varande ordningen med prästutbildning vid universiteten har närmast gällt, att den prak- tiska prästutbildningen, såsom konfessionellt bestämd och direkt inriktad på att vederbö- rande skall göras lämplig att tjänstgöra inom ett särskilt trossamfund, Svenska kyrkan, be- drives i anslutning till universiteten. De teo- logiska fakultetemas beröring med de prak- tisk-teologiska övningsinstituten är visserli- gen ringa och innebär ej att kyrkan har in- flytande i fakulteten — föreståndare för- ordnas av de teologiska fakulteterna och skall vara ordinarie ledamot av fakulteten — men instituten bekostas med statsmedel.

Sambandet mellan den teoretiska och den praktiska prästutbildningen har i alla länder och konfessioner varit ett särskilt problem och kyrkorna har funnit anledning att sär- skilt hävda sitt inflytande gentemot staten vid utformningen av den praktiska delen av utbildningen. Den förlägges därför ofta till särskilda kyrkliga utbildningsinstitut. I de nordiska länderna försiggår den emellertid vid universiteten utan att kyrkan har det formella ansvaret och inflytandet.

Det är i fråga om innehållet i den praktis- ka prästutbildningen att beakta, att denna omfattar en rad ämnen, såsom psykologi och psykiatri, i vilka universitetsutbildning nu beredes andra yrkesgrupper och i vilka det kan sägas vara från allmänna och reli— gionsfrihetssynpunkter önskvärt, att utbild- ningen sker vid universiteten. I andra ämnen åter såsom liturgisk läsning och sång, orientering i kyrkliga arbetsformer, söndags— skolemetodik är det direkt kyrkliga in- slaget övervägande. Emellertid står det i överensstämmelse med den moderna univer- sitetsutbildningen, som alltmer göres mål- inriktad och anpassas till avnämamas önske- mål inom olika yrkeskategorier, att även direkt för Vissa yrken anpassad undervisning och utbildning ges. Inte heller är praktisk uppföljning av teoretisk utbildning längre

främmande för de moderna universiteten. Med den aktuella förskjutningen i universi- tetsutbildningens grundstruktur står det allt— så i överensstämmelse att praktiska övnings— kurser ges vid universiteten i omedelbar an- slutning till teoretisk utbildning. Emellertid är den verksamhet, som bedrives inom öv- ningsinstituten, otvivelaktigt konfessionellt bestämd, så till vida att den söker ge de bli- vande prästerna kunskaper och färdigheter, som gör dem skickade att bland människor inom och utom Svenska kyrkan framföra och i praktiskt arbete tillämpa det kristna budskapet i överensstämmelse med Svenska kyrkans lära.

Då staten har ansvar för en på detta sätt konfessionellt inriktad utbildning, ger den otvivelaktigt en viss religiös övertygelse sitt särskilda stöd. Utredningen har i sitt delbe— tänkande i ämnet uttalat, att detta icke kan sägas stå i överensstämmelse med en strikt neutralitetsprincip.

Inom ett A—läge, där kyrkan befinner sig i ett organisatoriskt samband med staten, kan en statlig verksamhet av detta slag må- hända anses motiverad. I alla händelser har den sin förklaring i den nära förbindelsen mellan kyrka och stat. Problemet är dock att denna praktiska utbildning för närvaran- de endast avser befattningshavare inom ett enda samfund.

I vårt land har nyligen en av biskopsmö- tet tillsatt prästutbildningskommitté föresla- git att den praktiska utbildningen, förlängd från en till två terminer, skall förläggas till två fristående pastoralinstitut. En omstän- dighet, som bidragit till dessa strävanden är otvivelaktigt avkonfessionaliseringen av de teologiska fakulteterna. Vid självständiga kyrkliga institut skulle vid undervisningen de konfessionella moment kunna infogas, som bortfallit från de teologiska fakulteternas verksamhet. Utredningen har ansett sig ej ha anledning att närmare diskutera organisa— toriska och ekonomiska problem i samband med att kyrkoanknutna praktiska övnings- institut eventuellt tillkommer. Den kan blott konstatera, att även om inom ett A—läge en statsverksamhet, som avser praktisk präster— lig utbildning, kan anses motiverad, så är en

reform, som avser att skilja övningsinstituten från statsuniversiteten, möjlig och tänkbar. Det har anförts att en sådan lösning skulle vara principiellt riktig, eftersom fakulteter- nas fria ställning i konfessionellt avseende därigenom skulle markeras. ] de övriga läge- na, då kyrkan är skild från staten, synes det naturligt att den praktiska utbildningen handhaves av kyrkan själv. Häremot skulle möjligen kunna anföras den ovan framförda synpunkten, att universiteten numera även handhar praktisk yrkesutbildning. Utbild- ningen av präster synes dock vara så speciell och vara så konfessionellt inriktad, att den näppeligen kan jämföras med den yrkesut— bildning, som eljest kan förekomma.

En helt annan fråga är om staten kan eller vill ekonomiskt stödja religiösa sam- funds övningsinstitut eller viss del av deras verksamhet. Sådan anslagsgivning får i så fall följa de normer, som allmänt godtagits. Därvid uppkommer också frågan, vad man i detta sammanhang kan inlägga i begreppet statlig neutralitet. Även om ett samhälle är livsåskådningsmässigt och religiöst differen- tierat, torde detta i allmänhet icke behöva utesluta statligt stöd åt vissa aktiviteter på detta område under förutsättning att ej där- igenom visst samfund ges företräde fram- för andra.

Utbildning av kristendomslärare

I vårt land har sedan gammalt ställts bety— dande kunskapskrav på kristendomslärarna vid de högre skolorna. I den mån kristen- domsundervisningen vid dessa skolor består, oberoende av om kyrka-statrelationen änd- ras eller ej, saknas anledning antaga att inte universitetsutbildning alltjämt skulle krävas. En del kristendomslärare avlägger nu teolo- gie kandidatexamen, andra tar akademiskt betyg i ämnet kristendomskunskap. Under— visning och examination i detta ämne äger rum vid de teologiska fakulteterna och vid Stockholms teologiska institut, men ämnet räknas till de humanistiska fakulteterna och ingår i filosofie ämbetsexamen. Ändring häri föranledes ej av en eventuell skilsmässa kyrka-stat.

Sedan i samband med 1951 års religions- frihetslagstiftning det formella konfessions- kravet på kristendomslärarna upphävts i lik- het med vad som på sätt ovan angivits sked- de för de akademiska lärarna, saknas anled- ning närmare beröra denna fråga i samband med en ändrad kyrka-statrelation.

Frågan om det kvantitativa kristendoms- lärarbehovet har utredningen ej anledning att här upptaga. I denna del får utredningen hänvisa till delbetänkandet (SOU 1967: 17, sid. 143 ff). I sammanhanget vill utredning- en endast erinra om att detta behov samman- hänger med omfattningen av den religions— undervisning som ges i högre skolformer och antalet elever som åtnjuter undervisning i sådana.

Skulle kristendomsundervisningen upphö- ra vid de allmänna skolorna har man, såsom utredningen vid behandlingen av frågan om kristendomsundervisning vid de allmänna skolorna i det föregående uttalat, att räkna med att kyrkan och trossamfunden i övrigt intensifierar sin egen undervisning. Det är givetvis svårt att göra någon prognos be- träffande vad en sådan utveckling kan med— föra i fråga om behovet av akademiskt ut- bildade kristendomslärare. Men anledning torde saknas att räkna med att behovet skul- le nedgå så, att utrymme ej längre skulle finnas för någon statlig fakultet eller eljest för universitetsutbildning i motsvarande om- fattning.

Liksom i fråga om prästutbildningen vid en fri kyrka kan naturligtvis beträffande kristendomslärarutbildningen ställas frågan, om staten skall ställa sådan till förfogande om kristendomsundervisningen upphör vid de allmänna skolorna och blir en angelägen- het för kyrka och samfund. Anser man i lik- het med konstitutionsutskottet i dess av riks- dagen godkända uttalande, att staten ej skall frånsäga sig allt ansvar för religiösa ange- lägenheter i landet, synes det emellertid vara naturligt om detta ansvar tar sig uttryck i att staten genom att tillhandahålla utbildning för kristendomslärare söker bidraga till att undervisningen såvitt möjligt även i fortsätt- ningen präglas av objektivitet och tolerans. Att så sker synes vara ett statligt intresse.

KAPITEL9 Folkbokföringen

Utredningens behandling av folkbokförings- frågorna har, i enlighet med de direktiv som givits för centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden (CFU), skett 1 Visst samråd med CFU. Eftersom det lika litet i denna som i andra frågor ankommer på utredning— en att framlägga förslag till viss lösning har folkbokföringsfrågan ej nu kunnat slutföras gemensamt med CFU. Vid den granskning av material och det angivande av tänkbara reformer som åvilar utredningen har en viss avgränsning gjorts av vad som bör framläg— gas. Endast spörsmål av mera allmänt prin- cipiell art har sålunda upptagits, däremot ej frågor av bokföringsteknisk natur liksom ej heller frågan, till vilken borgerlig myndighet en eventuell överföring av folkbokföringen bör ske samt konsekvenserna härav i kost- nadshänseende. Utredningen har utgått från att den fortsatta behandlingen bör ankomma på CFU. För sin del har utredningen fram- lagt sitt material i ämnet och sina synpunk- ter i sitt betänkande VII Folkbokföringen (SOU 1967: 16).

I nämnda betänkande, som överlämnades den 30 mars 1967, lämnade utredningen i anslutning till en redogörelse för gällande rätt även uppgifter om det förslag till ny folkbokföringsförordning som framlagts av centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den (SOU 1966: 16). Därefter har riksdagen antagit en ny folkbokföringsförordning. Ge- nom propositionen nr 88 år 1967 framlades för riksdagen förslag i ämnet. Över proposi-

tionen avgav bevillningsutskottet utlåtande nr 44 och tredje lagutskottet utlåtande nr 34. I förevarande kapitel ger utredningen först, som komplettering till sitt delbetänkan— de om folkbokföringen, en redogörelse för riksdagsbehandlingen av förslaget till ny folkbokföringsförordning. Därefter redogör utredningen för nuvarande ordning för folk- bokföringen i vårt land och utomlands samt för en av utredningen gjord stickprovsunder- sökning rörande vissa frågor som kan vara av betydelse för hur folkbokföringen för framtiden skall ordnas. Ytterligare anger utredningen skäl för och emot den nuvaran- de ordningen och anför synpunkter härpå.

1967 års ändringar i folkbokföringen

I propositionen rörande en ny folkbokfö- ringsförordning upptogs ej frågan om en eventuell överflyttning av folkbokföringen från pastorsämbetena till andra myndigheter. Förslaget om ny folkbokföringsförordning betingades i stället bl. a. av statsmakternas principbeslut år 1963 om övergång till data- maskinsystem för registrerings-, beräknings— och redovisningsarbeten inom folkbokföring, taxering och uppbörd senast vid årsskiftet 1967/68. I den nya folkbokföringsförord- ningen medtogs emellertid endast sådana grundläggande bestämmelser av huvudsak- ligen materiell innebörd som kräver ställ- ningstagande från riksdagens sida. Omorga-

nisationen och övergången till ADB-syste- met har därför i förslaget kommit till ut- tryck endast i ringa mån, eftersom de be- stämmelser som påverkas därav i huvudsak ansetts vara av den art att de bör utfärdas i administrativ ordning. De viktigaste änd- ringarna i förhållande till 1946 års folkbok— föringsförordning avser mantalsskrivnings- förfarandet, som avsevärt förenklats.

Förslaget i propositionen innebär bl.a. följande.

Kyrkobokföringen skall såsom hittills vara den primära folkbokföringen. De nu gällande reglerna om rätt kyrkobokföringsort undergår endast smärre ändringar. Grundprincipen att man skall vara mantalsskriven där man rätteli- gen skall vara kyrkobokförd den 1 november året närmast före mantalsåret bibehålls. För- enklingen av mantalsskrivningsförfarandet sker bl. a. genom att de särskilda, av enskilda per- soner avlämnade mantalsuppgifterna slopas. Den kontroll av kyrkobokföringen som man- talsuppgifterna innebär upphör sålunda. Som konsekvens av att mantalsskrivningen skall ske utan användande av mantalsuppgifter avskaffas även hyresvärds skyldighet att avlämna huvud- förteckningarna samt förskrivningsförfarandet. Även bestämmelserna om roteombud avses sko- la upphöra att gälla. Den faktiska kyrkobokfö- ringen presumeras vara riktig om inte särskild anledning till omprövning föreligger.

I syfte att förmå allmänheten att i större ut- sträckning än f.n. fullgöra den anmälnings- skyldighet, som föreligger beträffande kyrko- bokföringen, föreslås bl.a. vissa förenklingar i fråga om anmälan till pastorsämbete. Sålunda skall telefonanmälan i regel godtas. Skyldighe- ten att vid flyttning inom landet anmäla denna i utflyttningsförsamlingen slopas och flyttnings- betygen avskaffas. Införande av aviseringsplikt för postverket och andra myndigheter gentemot pastorsämbetena skall övervägas. I syfte att få en kontroll över att flyttningsanmälningar verk— ligen sker införs ovillkorlig skyldighet för fastighetsägare och innehavare av bostadslägen- het som upplåtit bostad till annan att anmäla inflyttning i bostaden (bostadsanmälan).

Mantalsskrivningen skall enligt förslaget till- gå på i huvudsak följande sätt. Till ledning för mantalsskrivningen upprättar länsstyrelsen en stomme till mantalslängd för varje församling. I denna tas upp de personer, som kan antas bli mantalsskrivna i församlingen. Ett exemplar av stommen överlämnas före den 15 januari man- talsåret till kommunen för att hållas tillgänglig till och med den 5 februari samma år. Fram- ställningar med yrkanden om någons rätta mantalsskrivningsort skall göras senast sist-

nämnda dag. Gjorda framställningar skall vara prövade senast den 1 mars, då de rättade stom- mama underskrivs av den lokala skattemyndig- heten. Längden anses därmed upprättad och justerad.

Frågan om folkbokföringen sedd från religionsfrihetssynpunkt upptog departe- mentschefen till behandling i samband med att förslag ställdes om avskaffande av de romersk-katolska församlingarnas rätt till egen folkbokföring. Sådan rätt förelåg vid tiden för propositionen för fem av de sju församlingarna i riket. Rätten var dock in- skränkt till att gälla födelsebok samt död- och begravningsbok.

CFU hade föreslagit att denna särskilda rätt till egen folkbokföring skulle upphöra. Departementschefen anförde till en början om innebörden härav och om katolska bis- kopsämbetets inställning i frågan följande.

Innebörden av CFU:s förslag är att de ka- tolska församlingarnas kyrkoböcker och de be- vis som utfärdas enligt dessa böcker förlorar officiellt vitsord. Vidare måste födelse och dödsfall anmälas till pastorsämbete i Svenska kyrkan. Ett sådant slopande har katolska bis- kopsämbetet ansett böra begränsas till den civi- la bokföringen i egentlig bemärkelse, d.v.s. flyttning, födelse, borgerlig vigsel o. d. som icke sker under kyrklig ritual. Biskopsämbetet har därvid hävdat att de katolska pastorsämbetena bör tillerkännas befogenhet att utfärda bevis med officiellt vitsord, grundade på gällande katolska kyrkoböcker. Vidare har biskopsäm- betet funnit det orimligt att katolska trosbe- kännare skall behöva vända sig till protestan- tiskt pastorsämbete för att erhålla intyg.

Vad särskilt gäller frågan om folkbokfö- ringen sedd från religionsfrihetssynpunkt an- förde departementschefen:

Hänsyn till religonsfriheten har chefen för justitiedepartementet redan vid religionsfrihets- lagens tillkomst år 1951 ansett inte höra utgöra hinder för slopandet av rätten till kyrkobokfö- ring, om sådant slopande betingas av praktiska synpunkter. I likhet med utredningen kyrka- stat anser jag att det knappast från religions- frihetssynpunkt kan hävdas att varje trossam- fund skall äga ombesörja folkbokföringen för sina medlemmar. Följaktligen har inte heller t. ex. de fria evangeliska samfunden egen kyrko— bokföring. Man bör självfallet sträva efter att åstadkomma ytterligare enhetlighet inom folk- bokföringen.

När det gäller invändningen att den personli- ga kontakten med protestantiskt pastorsämbete

skulle kännas kränkande för en katolik, vill jag erinra om att jag i det föregående tillstyrkt CFU:s förslag att slopa kravet på personlig inställelse. En anmälan kan den anmälnings- skyldige f.ö. låta ske genom det katolska pas- torsämbetets försorg och slipper då direktkon- takten med en svenska kyrkans pastorsexpedi- tion. Han kan även beställa intyg och sköta alla andra kontakter genom det katolska pastors- ämbetet. Den anmälningsskyldige bör ha i min- net att pastorsexpeditionen i detta fall agerar som folkbokföringsmyndighet och icke som kyrklig myndighet. Jag förutsätter att den som handlägger en folkbokföringsfråga på en pas- torsexpedition är medveten om detta och noga skiljer mellan sin uppgift i folkbokföringen och i den kyrkliga tjänsten.

Några betänkligheter från religionsfrihets- synpunkt ansåg departementschefen därför inte kvarstå mot förslaget att med bibehål- lande av folkbokföringen hos pastorsämbe- tena upphäva de katolska församlingarnas särskilda rätt till folkbokföring.

Vinsten av ett enhetligt folkbokförings- system underströks särskilt av departements- chefen:

I likhet med CFU och statistiska central- byrån anser jag att starka praktiska synpunk- ter, främst kravet på en fastare organisation och kontroll, talar för att all folkbokföring sker hos samma folkbokföringsmyndigheter, d.v.s. ännu så länge hos svenska kyrkans pastorsexpeditioner.

Departementschefen föreslog därför att de romersk-katolska församlingarnas rätt till egen kyrkobokföring skulle upphöra.

Departementschefen förklarade sig vara angelägen om att framhålla att romersk- katolska och andra församlingar av främ- mande trosbekännare alltjämt är oförhind- rade att fortsätta att för eget bruk föra vilka kyrkoböcker de vill och även att utfärda be- vis, låt vara att dessa bevis kommer att sak- na officiellt vitsord.

Frågan om de romersk-katolska försam- lingarnas egen kyrkobokföring berördes inte av utskotten eller i riksdagsdebatten. I enlig- het med propositionens förslag beslöt riks- dagen att de romersk-katolska församlingar- nas särskilda rätt till egen folkbokföring skulle upphöra.

Den nya folkbokföringsförordningen har trätt i kraft den 1 januari 1968; redan hös-

ten 1967 följde dock mantalsskrivningen de nya bestämmelserna.

Nuvarande ordning

Folkbokföringen sker genom kyrkobokfö- ring och mantalsskrivning samt genom regi— strering hos länsstyrelserna och hos centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU). Kyrkobokföringen innefattar en fortlöpande lokal registrering av befolkning- en och ombesörjes av pastorsämbetena. I Stockholm, Göteborg och Malmö handhas dock kyrkobokföringen av både pastorsäm— betena och den lokala skattemyndigheten. Mantalsskrivningen, som är en årlig registre- ring vid viss tidpunkt, verkställs av de lokala skattemyndigheterna i visst samarbete med pastor. Domkapitlen, kammarrätten och re- geringsrätten tar som besvärsinstanser viss befattning med folkbokföringsärenden. Domkapitlen är därjämte tillsynsmyndighet i Vissa frågor. De biträds av kyrkobokfö- ringsinspektörer, som är präster och förord- nas av Kungl. Maj:t för viss tid.

Det är således endast i fråga om primär- registreringen som kyrkan fullgör folkbok- föringsuppgifter. Utom kyrkliga organ — pastor, domkapitel och kyrkobokföringsin— spektörer — medverkar i folkbokföringen flera statliga organ.

För kyrkobokföringen är pastor beroen- de av anmälningar och underrättelser från övriga folkbokföringsmyndigheter, från all- mänheten och från en rad andra myndig- heter. Pastor har också att underrätta andra myndigheter om skilda folkbokföringsange- lägenheter. En betydande del av folkbok- föringsarbetet faller sålunda på samarbete med andra myndigheter samt med enskilda organisationer och personer. Exempelvis sker avisering till länsstyrelse, CFU, patent- och registreringsverkets namnbyrå, statistis— ka centralbyrån, domstol, barnavårdsnämnd, hälsovårdsnämnd, sjömanshus, försvarssta- bens personalavdelning och till annan för- samling. Folkbokföringen innefattar således ett vittgrenat bokföringssystem och fyller viktiga funktioner för en rad samhälleliga verksamhetsgrenar. Samtidigt fungerar bok-

föringen som Svenska kyrkans egen med- lemsbokföring.

De löpande kostnaderna för den del av folkbokföringen som ankommer på pastors- ämbetena (för personal, lokaler, inventarier, material) bestrides av pastoratet med dess olika inkomster, däribland församlingsskat- ten. Eftersom folkbokföringen avser icke blott Svenska kyrkans medlemmar utan ock- så dem som står utanför kyrkan, upptages församlingsskatten också av dessa senare, fast med nedsatt belopp (tillsammans med kostnaderna för begravningsväsendet beräk- nat till 60 procent av vad en person skolat erlägga som medlem).

Kyrkobokföringen har i Sverige liksom i andra länder sitt ursprung i prästernas an- teckningar om dop och andra kyrkliga för- rättningar och i register som, fastän i bruk tidigare, fick sin reglering i 1686 års kyrko- lag. Beträffande den utveckling som sedan ägt rum och de motstridiga intressen som förelegat får utredningen hänvisa till den redogörelse som lämnats i det särskilda folk- bokföringsbetänkandet (SOU 1967: 16 s. 7 ff). Därav framgår att pastorsämbetena tidigt tagits i anspråk för det borgerliga samhällets behov av folkregistrering och att utvecklingen sedermera medfört att detta behov blivit det dominerande. Att prästerna tidvis funnit fullgörandet av den civila för- valtningsuppgiften betungande framgår av redogörelsen. Numera är, som nedan skall ytterligare beröras, inställningen hos präster- na i allmänhet den motsatta. Man ser sålun- da positivt på folkbokföringsarbetet.

Internationella förhållanden

En redogörelse för folkbokföringen i andra länder är av intresse, dels för att visa huru- som civilregistreringen oberoende av kyrka- statrelationen nästan genomgående skötes av borgerliga organ, dels för att belysa i vad mån ett samarbete föreligger mellan kyrkliga och borgerliga organ. Den kyrkliga registre- ringen har även i andra europeiska länder än vårt varit utgångspunkt för folkbokfö- ringen. Men bortsett från Finland har den i dessa andra länder övertagits av borgerliga organ.

Svensk — och finsk — folkbokföring skiljer sig från annan genom att samtliga uppgifter beträffande en person kan erhållas hos ett enda lokalt organ som svarar för pri- märregistreringen. Eljest föres i allmänhet ett befolkningsregister och ett civilstånds- register. I en del fall lämnar kyrkoförsam- lingarna fortlöpande uppgifter till civilregist— ret. Ofta sker viss avisering från registret till kyrkoförsamling. I Danmark, Norge och Island sköter kyrkan civilståndsregistret och den borgerliga kommunen befolkningsregist- ret. Uppgifter från de kyrkligt förda böcker- na ska kostnadsfritt lämnas till det borgerli- ga registret. I Finland har varje av staten legaliserat religionssamfund egen, officiell bokföring; för den som inte tillhör något religionssamfund sker anteckningarna i ett civilregister. I England och Skottland förs lokala register av borgerliga registerförare. Uppgift om vigsel ska lämnas till dessa ock- så av präst som viger. I Frankrike förekom- mer inte någon uppgiftsskyldighet från eller till kyrkan. Inte heller i Västtyskland har kyrkan uppgiftsskyldighet till civilregistret men kyrkoförsamlingarna kan utan avgift få uppgift om inflyttade över 14 år.

Utredningens stickprovsundersökning

För sin bedömning har utredningen haft be- hov av att få uppgifter om den ungefärliga omfattningen av det folkbokföringsarbete som sker på pastorsexpeditionerna, hur ar- betet fördelas på präster och annan perso- nal, och vilka skillnader som föreligger i fråga om arbetets omfattning och personal- behovet mellan olika stora kyrkliga enheter av olika befolkningsstruktur; även lokalbe- hovet har berörts och vissa attitydfrågor har ställts. Efter samråd med CFU och statistis— ka centralbyråns utredningsinstitut samt ut- bildningsdepartementet beslöt utredningen att endast göra en stickprovsundersökning, bl. a. med hänsyn till de kostnader en större undersökning skulle draga. Av den gjorda begränsade undersökningen har utredningen dock fått en ungefärlig bild av omfattningen av kyrkans medverkan i folkbokföringsar- betet. Skall arbetet överföras från pastors-

expeditionerna till borgerlig myndighet är den gjorda undersökningen ingalunda till- räcklig, utan ingående metod- och organisa— tionsundersökningar torde då få göras lik- som kostnadsberäknin gar. Stickprovsundersökningen har omfattat 184 av de drygt 1800 kyrkobokföringsen- heter som finns och berör 273 församlingar. Fem olika typer av kyrkobokföringsenheter har undersökts, nämligen enheter dels med befolkningsmässigt övervägande agrar struk- tur och glesbygd och med mindre än resp. mer än 2000 invånare, dels med befolk— ningsmässigt blandad karaktär, dels ock av huvudsakligen tätortskaraktär och med mindre än resp. mer än 10000 invånare. I ett vart av de 13 stiften har uppgifter inhäm- tats från 3 kyrkobokföringsenheter i varje strukturgrupp (i Visby stift dock blott från 1 enhet i envar av 4 strukturgrupper). Undersökningen utvisar bl. a. följande. Lokalbehovet är bäst tillgodosett i de mind— re enheterna där pastorsexpeditionen i all- mänhet ligger i prästgården, men sämre i de stora, expanderande enheterna. Folkbokföringsarbetet utföres på lands- bygden främst av prästerna själva men i tät- orterna i betydande omfattning av kontors- personal. För antalet ärenden av olika slag, väsentligen avseende mars månad 1966, läm- nas en detaljerad sifferredovisning i det sär- skilda betänkandet om folkbokföringen. Även antalet personliga besök på expedi- tionen och antalet inkommande telefonsam- tal redovisas, med fördelning på expeditions- tid och annan tid. Arbetstidsundersökningen visar att prästernas proportionella andel i folkbokföringsarbetet minskar i relation till enheternas storlek. Antalet timmar per vecka som präst är sysselsatt med folkbokförings- arbete uppgår i medeltal för de mindre gles- bygdsenheterna till 14 och i de större tätorts- enheterna till 7. Att prästerna i de mindre enheterna i så stor utsträckning binds vid folkbokföringsarbetet beror mestadels på att skrivhjälp saknas och att prästen måste utfö- ra även det rent manuella arbetet. Omkring 4/5 av de präster som haft att besvara utredningens frågeformulär — 148 av 184 präster - har ansett att folkbokfö-

ringen har väsentlig betydelse för prästens kontakt med församlingsborna. 160 präster har ansett att nuvarande ordning bör bibe- hållas medan 23 ansett att folkbokföringen bör överlämnas till annan myndighet. Arbe- tet med folkbokföringen säges ge tillfällen till församlings- och själavård; människor kan vid besök på pastorsexpeditionen också komma in på mera personliga angelägenhe- ter. I ett par fall har framhållits att man i de större församlingarna har »passerat kontakt— gränsen». Det stora antalet besökare utgör ett hinder för en mera allmän personlig kon— takt. En del präster har framhållit att kon- torsgöromålen vid folkbokföringen är ett hinder för det pastorala arbetet, splittrar ti- den och ger endast flyktiga kontakter. Den ökade användningen av brev och telefon i folkbokföringsarbetet säges också minska kontakten. Anmärkningsvärt är att det är prästerna inte bara i de minsta utan också i de största enheterna som har mest positiv erfarenhet av folkbokföringens kontaktska— pande betydelse.

Skäl för och emot nuvarande ordning

I olika sammanhang har vissa skäl av allmän natur anförts för och emot den nuvarande ordningen med pastor inom Svenska kyrkan som folkbokföringsorgan för primärregistre- ringen på lokalplanet.

Såsom argument för att kyrkan skall ha kvar registreringen har till en början an- förts, att den nuvarande ordningen fungerat tillfredsställande. Även skäl av servicenatur har anförts — det stora antalet pastorsexpe- ditioner ger allmänheten möjlighet till nära och bekväm kontakt med fokbokförings- myndigheten. Hit hör också att kyrkans egna ministeriella anteckningar, såsom av dop, vigsel och jordfästning, har nära an- knytning till civil registrering, nämligen av namn, äktenskap och begravning, samt att allmänheten vid besök på pastorsexpeditio- nen i folkbokföringsärende också kan ordna andra angelägenheter, såsom angående kyrklig förrättning. Ytterligare har vissa rationaliseringssynpunkter framförts. Kyr- kan har själv behov av medlemsregistrering

med ministeriella anteckningar och med avi- sering t.ex. om flyttning, och för det fall folkbokföringen överflyttas till annan myn- dighet, skulle detta medföra en dubbelbok- föring och för kyrkans medlemmar däri- genom också en kostnadsökning. Slutligen har från kyrkligt håll åberopats att folkbok- föringsarbetet bidrar till att skapa kontakt mellan prästen och församlingsborna.

Mot den nuvarande ordningen har främst anförts, att det från principiell synpunkt synes vara oriktigt att ett visst trossamfund handhar folkbokföring som till sin karaktär är av borgerlig natur. Det har också gjorts gällande att frågan har beröring med reli- gionsfrihetsproblemen. Den som inte är med— lem av Svenska kyrkan kan uppleva det som otillfredsställande att behöva vända sig till kyrkans personal. Detta aktualiseras inte minst genom den pågående invandringen av mosaiska, romersk-katolska och grekisk- ortodoxa trosbekännare. En del präster — ehuru att döma av stickprovsundersökningen ett mindretal — har själva velat befrias från folkbokföringen för att därigenom kun- na frigöra tid till församlingsvårdande ar- bete.

Utredningens synpunkter Den löpande folkbokföringen på lokalplanet fyller såväl ett borgerligt som ett kyrkligt behov. För både stat och kyrka kvarstår detta behov oavsett hur relationen kyrka- stat i framtiden utformas. Utredningen har därför å ena sidan funnit överföringen av den civila bokföringen till borgerligt organ tänkbar redan i A-läget, å andra sidan ansett det möjligt att kyrkan anförtros folkbok- föringsuppgifter även i B-, C- och D-lägena. Reformer rörande folkbokföringen ändrar för övrigt enligt utredningens mening uppen- barligen icke i något väsentligt avseende det nuvarande förhållandet mellan staten och kyrkan.

Eftersom den civila registreringen är en borgerlig angelägenhet kan det emellertid från principiell synpunkt ligga närmast till hands, att den handhas av borgerliga organ. Att även medlemmar av andra trossamfund

än Svenska kyrkan och personer utan med- lemskap i trossamfund registreras genom befattningshavare hos Svenska kyrkan -— vilket förhållande i varje fall har ett visst samband med frågan om religionsfrihet måste enligt utredningen anses tala för en överföring.

Ett enhetligt folkbokföringssystem med en enhetlig organisation bör enligt utred- ningens mening under alla förhållanden krä- vas. Det finska systemet med omkring 20 bokföringsberättigade trossamfund och där- jämte ett civilregister avvisas således. Även en ordning där Svenska kyrkan handhar folkbokföringen av sina medlemmar och övriga föres i ett civilregister finner utred- ningen orealistisk.

Skall folkbokföringen bibehållas hos kyr- kan, trots de principiella synpunkter utred- ningen funnit tala däremot, synes det få bero av om vägande skäl av främst praktisk art — ekonomiska, tekniska, organisatoriska kan anföras för en sådan ordning. Av betydelse blir då samhällsekonomiska syn- punkter, allmänhetens krav på service och betydelsen av kontakt mellan kyrkans be- fattningshavare och församlingsborna.

De samhällsekonomiska aspekterna har ej belysts av utredningen. Särskild under- sökning erfordras härför och får, om en överflyttning blir aktuell, ske i ett senare skede. Servicesynpunkterna förutsättes av utredningen bli tillgodosedda även vid en överföring till borgerligt organ. För kontak- ten med församlingsborna. torde man enligt utredningen knappast tillmäta arbetet med folkbokföringen så stor betydelse, att kon- taktmöjligheten utgör ett vägande argument mot överföring till borgerlig myndighet.

Det anförda gäller redan i A-läget. I de fria lägena lärer de allmänna förutsättning- arna för att kyrkan skall bibehållas vid folk- bokföringen vara mindre än i A-läget.

Vissa särskilda reformer, som är tänkba- ra om kyrkan har kvar folkbokföringen eller hänför sig till det fall att folkbokföringen överflyttas till borgerlig myndighet må också här beröras.

Bibehålles den nuvarande ordningen ak- tualiseras frågor om finansieringen och om

rationaliseringsåtgärder. Finansieringsfrågor- nas lösning sammanhänger med om den nu- varande skattskyldigheten till Svenska kyr- kan för icke-medlem 60% av försam- lingsskatten. med rätt för församlingen att bestämma skatten skall bibehållas eller ej. Upphör denna skattskyldighet uppkom- mer frågan om församlingen skall få ersätt- ning av allmänna medel för den borgerliga registreringen. Oavsett om Skattskyldigheten upphör eller ej, kan det övervägas, om inte statsmakterna ensamma bör bestämma stor- leken av icke-medlems ekonomiska skyldig- heter gentemot församlingen på grund av folkbokföringen. Rationaliseringsåtgär- der bör ha till syfte en minskning av präs- tens arbete med folkbokföringen och över- flyttning av en del mindre kvalificerade ar- betsuppgifter till kontorspersonal. Vissa så- dana åtgärder har beslutats vid 1967 års riksdag.

Överflyttas folkbokföringen till borgerlig myndighet uppkommer frågan om vilken bokföring kyrkan behöver ha kvar för egen del. Denna fråga får i A-läget regleras med statlig medverkan men blir i de fria lägena en kyrkans egen angelägenhet. Ytterligare torde få övervägas, om — såsom är fallet i flertalet andra länder ett regelbundet utbyte av uppgifter kan ske mellan de kyrk- liga och de borgerliga bokföringsorganen. Avisering kan sålunda böra ske från präst till borgerligt organ om vigsel och jordfäst- ning och från borgerligt organ till kyrkligt t. ex. om flyttning. Ger de borgerliga bok- föringsorganen service till utomstående som nu är fallet med pastorsexpeditionerna är det naturligt att också kyrkan får ut- nyttja denna för sin medlemsregistrering.

En konsekvens av en överföring av folk- bokföringen till borgerligt organ blir i A-lä- get, att den församlingsprästerliga organisa- tionen måste överses. En minskning av an- talet präster kan komma att anses påkallad.

KAPITEL 10

I detta kapitel behandlar utredningen vissa frågor som berör äktenskapet. nämligen lysning, vigsel och medling. Lysningsför- farandet är nu anknutet till pastorsämbetet såsom folkbokföringsmyndighet och inne- fattar bl.a. kungörande i kyrkan. Frågor har väckts om lysningens överförande till borgerligt organ, om förenkling av för- farandet och om åtskillnad mellan hinders- rannsakan och kyrklig välsignelseönskan. Beträffande vigseln aktualiseras främst frå- gor om obligatoriskt civiläktenskap och om prästs Vigselplikt. Medling i äktenskap eller för vinnande av hemskillnad sker genom kyrklig eller borgerlig medlare. Förslag har framkommit om utökning av antalet borger- liga medlare, om slopande av den i lag givna behörigheten för präst i Svenska kyrkan och behörig vigselförrättare i annat trossamfund att medla samt om utvidgning av medlings- behörigheten för icke församlingsanknuten präst.

Äktenskap och religion

Den nära personliga gemenskap som äk- tenskapet är avsett att innebära har i alla tider av många människor ställts i nära samband med religiösa föreställningar. Uppfattningen om äktenskapet och dess re- ligiösa innebörd är emellertid olika i olika kulturer och religioner. Enligt romersk-ka- tolsk syn är äktenskapet ett sakrament och skall ingås inför kyrklig myndighet. Svenska

Äktenskaps ingående, m. m.

kyrkan hävdar visserligen, att äktenskapet primärt är en av Gud instiftad ordning, men regleringen av de rättsliga formerna för äktenskapet anses vara anförtrodd det bor- gerliga samhället. Kyrkans medverkan vid äktenskapets ingående anses inte vara nöd- vändig. Inom andra evangeliska samfund i vårt land torde råda en liknande upp- fattning. Inom såväl kyrkan som samfunden råder emellertid olika meningar bl.a. om på vilka grunder äktenskap bör kunna upp- lösas och till följd därav även om rätt till vigsel efter äktenskapsskillnad.

Lysning

Mot ingående av äktenskap gäller enligt svensk rätt vissa hinder, såsom att någon av de trolovade redan är gift eller ej uppnått viss ålder eller lider av viss sjukdom eller att visst nära släktskap eller svågerskap fö- religger mellan de trolovade. Efterforsk- ningen av om hinder mot äktenskap före— ligger sker genom ett lysningsförfarande. Lysningen har således ej primärt religiös innebörd utan utgör en av borgerlig lag beroende hindersrannsakan. En annan sak är att lysning kan åtföljas av en kyrklig väl- signelseönskan över de trolovade och äk- tenskapet. Efterforskningen av hinder i sam- band med lysningen sker genom dels folk— bokföringen, av vilken flertalet hinder fram- går, såsom bestående äktenskap, ålder, släkt- skap och vissa' sjukdomar, dels en skriftlig

förklaring av de trolovade att vissa hinder ej föreligger, dels ock ett publicitetsför- farande kungörandet — varigenom all- mänhetens medverkan påkallas. Lysningen har av naturliga skäl anknutits till den myndighet som handhar folkbokföringen, nämligen Svenska kyrkans pastorsämbeten. Den fullständighet och tillförlitlighet som kännetecknar den svenska folkbokföringen gör att det särskilda publicitetsförfarande, som lysning innefattar, som regel ej kan vän- tas medföra kännedom om äktenskapshinder som ej tidigare upptäckts av prästen vid hans hindersprövning. Kungörandet torde således knappast någonsin föranleda, att jäv anmäls mot äktenskapet. Däremot har lys- ningen på det sätt kommit att få en väsent- lig betydelse att olika seder anknyter till den. Av dessa är en av religiös art, i det att prästen vid lysningen i enlighet med föreskrift därom i kyrkohandboken inför församlingen uttalar en välsignelseönskan över de trolovade.

Förslag har framförts, dels att lysningen skall överföras till borgerligt organ, dels att den skall förenklas att avse kungörande i kyrkan en gång i stället för som nu tre gånger, dels ock att någon kyrklig väl- signelseönskan ej skall uttalas i fall då de trolovade ej önskar sådan. För dessa änd- ringsförslag utom förenklingen till en i stället för tre gånger har åberopats även religionsfrihetsskäl; sådana har å andra sidan åberopats även för bibehållande av församlingens rätt till bön om välsignelse över de trolovade.

Att kungörandet sker i kyrkan samman- hänger som nämnts med att hindersrannsa- kan i övrigt sker genom prästen som folk- bokföringsmyndighet. Överföres folkbokfö- ringen till civil myndighet, följer redan av det nära sambandet mellan folkbokfö- ring och hindersrannsakan att även den se- nare bör överföras till den civila folkbok- föringsmyndigheten. Om ett publicitetsför- farande alltjämt anses erforderligt bör även detta överföras dit. Kvarstår folkbokföring- en hos pastorsämbetena synes det enligt ut-

redningens mening vara svårt att finna bä- rande skäl för att överföra hindersprövning- en på annan myndighet. Det kan emellertid övervägas om lysningen i nuvarande form fyller någon uppgift eller kan slopas. Kyrko- kungörandet framstår både vid lysning och i de övriga fall det alltjämt användes som en otidsenlig form för att vinna publi- citet. Utredningen vill också hänvisa till att förfarandets överensstämmelse med re- ligionsfrihetens principer ifrågasatts. För dem som ej önskar ett tillkännagivande i kyrkan kan införas en kungörelseform med enbart anslag. Därvid kan även uttalandet av en välsignelseönskan inskränkas till att avse de fall som, utom genom anslag, till- kännages även från predikstolen och där således de trolovade ej avböjt den kyrkliga välsignelseönskan.

Vigsel Fastän uppfattningen inom Svenska kyrkan inte nödvändiggör kyrklig vigsel kom dock i vårt land även efter reformationen vigsel inom kyrkan att bli den i princip enda giltiga formen för ingående av äktenskap. Ett un- dantag gjordes dock redan 1781 genom det s.k. toleransediktet, men endast för främ- mande trosbekännare, vilka medgavs rätt att ingå äktenskap med sina religiösa ceremoni- er och under medverkan av sina präster. Ge- nom 1873 års dissenterförordning inskränk- tes emellertid den rätt att viga egna medlem- mar som sålunda tillkommit främmande trossamfund, d. v. s. annat samfund än Svenska kyrkan, vilket efter ansökan hos konungen vunnit erkännande som främman- de trossamfund. Även vigselrätten gjordes beroende av en särskild prövning av konung- en. Endast ett fåtal samfund ansökte om erkännande och ställning som främmande trossamfund. De stora frikyrkosamfunden ingav ej sådan ansökan och var följaktligen ej heller att anse som erkända främmande samfund oeh kunde därför ej heller komma i fråga för erhållande av vigselrätt.

Genom 1951 års religionsfrihetslagstift- ning vidgades vigselrätten för de fria tros- samfunden att avse varje sådant samfund,

om konungen medgett, att vigsel må för- rättas inom samfundet. På motsvarande sätt som för vigsel inom Svenska kyrkan gäller som villkor för vigsel inom annat trossam- fund, att de trolovade eller en av dem skall tillhöra samfundet.

En skillnad i fråga om vigseln före- ligger mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund på det sätt, att inom Svenska kyrkan ej blott behörighet utan även skyl- dighet att förrätta vigsel föreligger för präst inom den församling som båda eller endera av de trolovade tillhör. Inom de fria sam- funden kan, i motsats till vad som gäller för Svenska kyrkan, särskilda villkor upp- ställas för vigsel, exempelvis att vederbö- rande inte är frånskild.

Lagbestämmelserna om äktenskaps ingå- ende medelst vigsel inom Svenska kyrkan har utfärdats med kyrkomötets samtycke.

Civiläktenskap, med borgerlig vigsel som möjlig form för äktenskapets ingående, in- fördes i vårt land år 1863, då giftermål mel- lan kristen och mosaisk trosbekännare — som förut inte tillåtits blev möjligt. Sådant äktenskap skulle ingås inför borger- lig myndighet (magistrat eller kronofogde). 1908 blev den borgerliga formen utan in- skränkning tillgänglig för alla.

Borgerlig vigselförrättare — lagfaren do- mare i allmän underrätt eller den som länsstyrelsen särskilt förordnat är be- hörig att förrätta vigsel oberoende av de trolovades kyrkotillhörighet. Ett äktenskap som ingåtts genom borgerlig vigsel godta- ges inom de evangeliska samfunden.

Av samtliga äktenskap i riket ingås om- kring 94 procent genom kyrklig (inkl. fri- kyrklig) vigsel och endast 6 procent genom borgerlig vigsel. Det måste emellertid anta- gas, att den ringa anslutning den borger- liga vigseln vunnit ej direkt återspeglar upp- fattningen att äktenskapet och dess ingåen- de är av religiös natur och ej heller att den kyrkliga vigseln väljes därför att de trolovade i allt fall önskar den kyrkliga välsignelse som åtföljer denna vigsel. Tra- ditionen och den högtidliga ramen kring den kyrkliga vigseln samt den lättare till-

gången vid veckosluten till kyrklig än bor- gerlig vigselförrättare torde i många fall spela en viktig roll vid valet av vigselform.

För vigsel inom Svenska kyrkan har av gammalt och långt in i vår tid gällt vissa inskränkningar. Enligt 1686 års kyrkolag krävdes att de trolovade var döpta och hade begått nattvarden. Ännu 1908 stadga- des likartade inskränkningar, nämligen att båda de trolovade tillhörde Svenska kyr- kan och dessutom antingen begått nattvar- den eller fått konfirmationsundervisning och befunnits beredda att få tillträde till natt- varden. Sedan 1915 uppställs i vårt land ej längre krav på dop, konfirmation eller nattvard. Numera får vigsel ske inom Svens- ka kyrkan om de trolovade eller en av dem tillhör Svenska kyrkan. Andra villkor får ej ställas.

Rörande vigseln behandlar utredningen nedan frågor om dels huruvida obligato- riskt civiläktenskap bör införas, varvid kyrk- lig vigsel alltså ej skulle medföra rättslig verkan, dels, för det fall obligatoriskt ci- viläktenskap införes, vilken form som skall väljas för sådant äktenskaps ingående, näm- ligen antingen borgerlig vigsel eller ett re- gistreringsförfarande, dels huruvida vigsel- plikten för präst inom Svenska kyrkan skall kunna upphävas, dels ock om de fria tros- samfundens vigselrätt bör vidgas att avse även icke-medlemmar.

Frågan om obligatoriskt civiläktenskap har ofta sammankopplats med frågan om Vigselplikt för präst inom Svenska kyrkan. Utredningen särskiljer nedan i görlig mån de båda frågorna.

När den borgerliga formen för äkten- skaps ingående i modern tid först inför- des hos oss, fick den användas endast i fall då kyrklig vigsel ej kunde erhållas. År 1908 infördes emellertid som ovan nämnts ett verkligt fakultativt civiläktenskap, till- gängligt för alla. I samband härmed över- vägdes att införa obligatoriskt civiläkten- skap, men detta avvisades av departements- chefen under hänvisning främst till praktiska svårigheter, bl. a. att erhålla lättillgängliga borgerliga vigselförrättare.

Frågan om obligatoriskt civiläktenskap aktualiserades till en början som ett alter- nativ till införande av vigselrätt inom de fria trossamfunden. Så länge frikyrkomed— lem ej hade tillgång till laga vigsel inom eget samfund, dvs. — utom i vissa främ- mande trossamfund — intill 1952, måste den som önskade frikyrklig vigsel låta viga sig även borgerligt. I syfte att vinna lik- ställighet mellan Svenska kyrkan och de fria trossamfunden diskuterades även möj- ligheten att slopa rättsverkan av kyrklig vig- sel och alltid kräva borgerlig vigsel. I and- ra länder förekommer, att endast borgerlig vigsel tillerkännes laga verkan. Dock till- lämpas i sådana länder regelmässigt även kyrkliga vigslar, som därvid ingås vid sidan av den borgerliga och utan att ha juridisk betydelse. Som en följd av sådan dubbel vigsel har uppkommit komplikationer av skilda slag. Bland annat förekommer, att en värdeskillnad göres mellan borgerlig och kyrklig vigsel, varvid -— såsom hos oss var fallet inom de fria trossamfunden före 1952 — den kyrkliga vigseln värdemässigt sättes före den borgerliga och den senare betraktas som endast en påtvingad laga for- malitet. När möjlighet till frikyrklig vigsel med laga verkan i samband med 1951 års religionsfrihetslagstiftning gavs de fria sam- funden i allmänhet, uttalade departements- chefen, att frågan om obligatoriskt civil- äktenskap därmed syntes ha i huvudsak blott teoretiskt intresse. Frågan har emel- lertid återkommit i debatten.

Såsom argument för obligatoriskt civil- äktenskap har i första hand åberopats, att äktenskapet är en borgerlig inrättning och att det därför bör ingås genom en borger- lig akt. Häremot har invänts att en sådan uppfattning dock ej är allenarådande. Inom den romersk-katolska kyrkan råder således en motsatt uppfattning, och denna har före- trädare även inom Svenska kyrkan.

Vidare har för obligatoriskt civiläkten- skap åberopats, att den som inte är medlem i trossamfund saknar den valrätt mellan två former för äktenskaps ingående som tillkommer trossamfunds medlemmar. Att så är fallet kan emellertid enligt utred-

ningens mening ej i och för sig utgöra skäl att utesluta valfriheten för dem som nu föredrar kyrklig vigsel.

Före 1952 uppfattades av de frikyrkliga den då gällande nödvändigheten att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet till komplettering av en vigsel inom samfundet som ett tvång och en anomali och upp— hävdes därför. Att nu införa en sådan si- tuation för alla som önskar en kyrklig eller frikyrklig akt ter sig föga välgrundat.

Frågan om en viss vigselform bör god- tagas eller ej beror mera av om formen fyller en uppgift i samhället och bland de människor som berörs av formen än av om alla har tillgång till samma former. Anledningen till att samhället i vissa fall föreskriver att ett rättsförhållande, såsom ett avtal om äktenskap, skall åstadkommas i en viss form kan vara, att behov före- ligger av bevismedel för att avtalet kommit till stånd eller att man genom formen vill inskärpa vikten av avtalet och föranleda till eftertanke. Att de kyrkliga vigselför- rättarna inte skulle förrätta vigseln på så- dant sätt att därigenom till de trolovade förmedlas det allvar inför äktenskapet, som lagstiftaren velat främja, har ej gjorts gällande. Förhållandet är snarare, att den kyrkliga vigseln av många uppfattas som ett äktenskapslöfte också inför Gud och därför av mera förbindande art. Att den kyrkliga vigseln ej skulle ge lika goda bevis- medel som den borgerliga torde ej göras gällande. Den kyrkliga vigseln fyller alltså de krav som från allmänt borgerlig och rätts- lig synpunkt ställes på formen för äkten- skaps ingående.

Mot obligatoriskt civiläktenskap har vida- re av dem som önskat en kyrklig välsignelse åberopats att användningen i ett stort antal fall av två vigselakter är opraktiskt samt medför extra besvär och kostnader. Det kan också, såsom hos oss varit fallet bland de fri- kyrkliga före 1951 års reform och allt- jämt är förhållandet i andra länder, med- föra att den borgerliga akten betraktas som något onödigt och som ett irriterande på- häng och att den blir utsatt för missaktning. Om på sådant sätt medlem i trossamfund

särställes genom dubbla akter kan detta bi- draga till att kyrkan på detta område — så- som fallet är särskilt i romersk-katolska länder blir en stat i staten med egen ord- ning och egna regler. Uppställer kyrkan där- vid för vigsel särskilda kvalifikationskrav vilket den bör vara oförhindrad att göra - understryker detta ytterligare särställ— ningen för den kyrkligt vigde. Införandet av obligatoriskt civiläktenskap skulle sålunda kunna i onödan aktualisera motsättningar på religiös grund.

Om obligatoriskt civiläktenskap införes. måste avgöras vilken form som skall väljas därför. Att äktenskap nu anses ingånget först genom vigsel sammanhänger med att vigseln tillkommit som en kyrklig akt. Från juridisk och allmänt samhällelig utgångs- punkt kan väljas också annan form. För det avtal om sammanlevnad i äktenskap som vigseln innebär erfordras, som för andra avtal, att en samstämmig viljeförklaring föreligger samt av skäl för vilka tidigare redogjorts att denna kommer till uttryck i någon godtagbar form. Viljeförklaringen föreligger emellertid redan då lysning be- gäres och behöver ej av juridiska skäl upp- repas genom vigsel utan endast få uttryck i viss form. Vigseln är i och för sig en lämplig form härför. Men även andra for- mer kan tänkas. Därvid skulle kunna vinnas att det ej blir nödvändigt att upprepa vilje— förklaringen. Nära till hands ligger att begä- ran om lysning, sedan hindersrannsakan ägt rum och hinder ej funnits föreligga, anses utgöra tillräcklig grund för registrering av äktenskapet och att ett bevis därefter ut- färdas om att äktenskap föreligger. Väljes en sådan enkel form för äktenskapets in- gående, förlorar det argument i styrka, som anförts mot obligatoriskt civiläktenskap, att detta för dem som önskar en kyrklig akt nödvändiggör dubbla akter. De viktiga rättsverkningar av ekonomisk art som sam- manhänger med äktenskap kan redan nu reg- leras på ett likartat sätt, såsom vid äkten- skapsförord. Även eljest förekommer ofta att rättsverkningar som sammanhänger med avtal knytes till ett registreringsförfarande.

En sådan ordning ifrågasattes i kyrkomötet vid behandlingen av 1951 års religionsfri- hetslagstiftning och har i remissyttrande över familjerättskommitténs betänkande år 1964 förordats av Förbundet för religionsfrihet framför obligatorisk borgerlig vigsel. För- bundet anförde att en sådan ordning fram— för allt hade den fördelen att man inte av slentrian låter sig vigas av präst.

Som ovan nämnts föreligger för präst inom Svenska kyrkan men ej för vigsel- förrättare inom annat trossamfund — vigsel- plikt mot den som är medlem av hans för- samling. Vigselvägran har förekommit sär- skilt då ena kontrahenten är frånskild och andra maken alltjämt är i livet. Mot vigsel— plikten har därvid anförts att den stridit mot prästens samvets- och religionsfrihet. Vad beträffar våra nordiska grannländer med lik- artade regler i övrigt om vigsel och äkten— skap som hos oss, föreligger ej Vigselplikt i Danmark och Norge med mera utpräglat statskyrkosystem men väl i Finland med en friare kyrka. I Danmark har präst inom folkkyrkan sålunda ovillkorlig rätt att vägra viga frånskild. I andra fall, där prästen anser sig av religiösa skäl ej böra förrätta vigsel, äger han underställa biskopen frå- gan. Biskopen kan därvid, efter prövning, befria prästen från vigseln. I' Norge äger såväl präst i statskyrkan som annan kyrklig vigselförrättare, om vigseln strider mot hans samvete, vägra vigsel, om en av de trolovade är frånskild och den andra maken ännu lever. I Finland är prästs vigsel- plikt beroende av vad därom gäller inom samfundet samt vad som därom kan ha meddelats då vigselrätt gavs samfundet. Inom finska kyrkan gäller enligt kyrkolagen Vigselplikt. Kyrkomötet har visserligen år 1948 antagit ett lagförslag, enligt vilket vig- sel får vägras frånskild då andra maken är i livet, men presidenten vägrade att stad- fästa förslaget, som därmed föll.

Frågan om prästs Vigselplikt har i vårt land ställts på sin spets genom åtal inför domstol mot vigselvägrande präst för tjänste- fel; åtalet har bifallits.

Efter uppdrag av justitiedepartementet

utarbetade hovrättspresidenten Björn Kjellin år 1963 i ämnet en PM med förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 3 & giftermåls- balken. Kjellin avvisade ett förslag att över- lämna åt den enskilde prästen att från fall till fall avgöra om kyrklig vigsel skulle med- ges eller ej. I stället upptog han ett förslag som framförts av justitiekanslersämbetet i ett remissyttrande 1959. Detta innebar, att vigselskyldigheten lyftes bort från den en- skilde prästen och i stället lades på den prästerliga organisationen. Präst skulle där- vid i form av partiell tjänstebefrielse kunna få ledighet från sin tjänst i vad angick viss förrättning. Vikarie skulle vid bifall till ledighetsansökan förordnas på tjänsten i mot- svarande del. Kjellin föreslog därför att 4 kap. 3 & giftermålsbalken fick följande lydelse: »Till vigsel inom svenska kyrkan kunna de trolovade anlita den präst inom kyrkan som de själva åstunda och som där- till är villig. De äga erhålla vigsel i för- samling endera tillhör av präst som därtill förordnas.»

Att på frågan kan läggas även religions- frihetsaspekter framgår av den remissbe- handling förslaget undergått. I anledning av visst uttalande av utredningsmannen har sålunda domkapitlet i Göteborgs stift anfört, att frågan om kyrkans medverkan vid vissa vigslar får karaktären av en bekännelse- fråga.

Kyrkomötet, som synbarligen ej funnit en bekännelsefråga föreligga, har år 1963 i skrivelse till Kungl. Maj:t anmält, att kyrkomötet för sin del antagit förslag till lag om ändring av 4 kap. 3 & giftermåls- balken i enlighet med Kjellins promemoria. Inom justitiedepartementet har ställning ej ännu tagits till ändringsförslaget.

Enligt utredningens mening synes det Kjellinska förslaget vara väl ägnat att i prak- tiken undanröja konfliktsituationer. Det innefattar visserligen ej en principiell lösning av frågan om vigselskyldigheten eftersom denna står kvar, fastän den överförts på ett kollektiv. Men från de vigselsökandes syn- punkt synes förslaget ej innebära någon 0- lägenhet, och för den enskilde prästen löses samvetskonflikten. Det kan i sammanhanget

antecknas, att motsvarande rätt att komma i åtnjutande av kyrklig vigsel som tillkom— mer medlem i Svenska kyrkan icke gäller för medlem i fritt trossamfund. För att likställighet skulle föreligga skulle erfordras att motsvarande Vigselplikt ålades de fria trossamfunden. Även för medlemmar inom dessa kan givetvis föreligga samma önske- mål om frikyrklig vigsel som medfört att man hos oss för Svenska kyrkans del ej valt den i Norge och Danmark föreliggande ordningen att medge den enskilde prästen att vägra vigsel.

Vigselrätten inom fritt trossamfund är på samma sätt som inom Svenska kyrkan be- gränsad till de fall då åtminstone den ene av de trolovade tillhör samfundet. För fritt trossamfund kan detta emellertid ha större praktisk betydelse än för kyrkan. Det torde knappast förekomma att den som utträtt ur Svenska kyrkan önskar vigsel inom kyrkan. Däremot förekommer att personer som vis- serligen ej inträtt i ett fritt trossamfund men ändock står i nära relation till ett sådant önskar vigas inom samfundet. I riks- dagen har i motioner hemställts om lag- ändring för att möjliggöra sådan vigsel.

Några principiella betänkligheter av mera allvarlig art föreligger ej mot en sådan änd- ring, att redan i A-läget vigselförrättare inom annat trossamfund än Svenska kyrkan ges behörighet att viga även då ingen av de trolovade är medlem i samfundet. På en bedömning av det praktiska behov, som i sådant hänseende må göra sig gällande, sak- nar utredningen anledning ingå. En sådan ändrad ordning aktualiserar frågan om ej även präst i Svenska kyrkan bör ges en på samma sätt vidgad vigselbehörighet, obe- roende av relationen kyrka—stat.

Medling

Avsikten med medlingsförfarandet i sam- band med mål om hemskillnad är att söka förhindra förhastade skilsmässor. Medlings— institutet infördes år 1915 i samband med att makar gavs rätt att få sitt äktenskap upp— löst när de är ense därom. Tidigare hade

ingrepp mot söndring i äktenskap skett ge- nom att kyrklig myndighet varnat makarna och till 1860 även genom att domstol ådömt dern böter. Medling kan ske också i vissa fall vid tvist inom bestå- ende äktenskap, då makarna ej avser att söka hemskillnad. Medling förrättas av församlingsprästen eller borgerlig medlare eller, fr.o.m. 1952, av behörig vigsel- förrättare inom varje annat trossamfund. Medlare kan också utses för visst fall genom särskilt beslut. Utan särskilt förordnande är ej annan präst inom Svenska kyrkan än präst i församling där endera maken är kyrko- bokförd behörig förrätta medling. Icke församlingsanställd präst saknar således automatisk behörighet. För annat trossam- funds prästerskap gäller ej sådan inskränk— ning. En ytterligare skillnad mellan Svenska kyrkan och annat trossamfund ligger däri, att endast präst inom kyrkan är skyldig att medla.

Ändringsförslag har framkommit avseende dels att den borgerliga medlarkåren skulle utökas och att varje kommun skulle åläggas skyldighet utse borgerlig medlare, dels att även icke församlingsanknuten präst i Sven- ska kyrkan skulle ges behörighet medla, dels ock — i remissyttranden — att alla medlare bör utses i särskild ordning och att högst halva antalet bör få utgöras av präster och församlingsföreståndare.

Utredningen, som till närmare behand- ling upptagit endast frågan om de kyrkliga medlarnas ställning, har ansett det mest aktuella spörsmålet vara att öka möjlig— heterna att få medling av borgerlig medlare. Den faktiska begränsning som föreligger i valet mellan kyrklig och annan medlare har ansetts otillfredsställande och ägnad att inge betänkligheter från religionsfrihetssynpunkt. Från sådan synpunkt har det vidare på sina håll ansetts vara betänkligt, att präst i Sven— ska kyrkan och behörig vigselförrättare inom annat trossamfund direkt på grund av stadgande i lag äger fungera som medlare.

Om obligatoriskt civiläktenskap införes, aktualiseras frågan om den automatiska med- lingsbehörigheten för de kyrkliga och fri-

kyrkliga medlarna, men det behöver dock ej medföra en radikal ändring av dessa reg- ler. Att präst inom Svenska kyrkan nu har sådan behörighet har ansetts väsentligen vara betingat av praktiska hänsynstaganden. Från organisatorisk synpunkt vinns avse- värda fördelar genom att medling direkt i lag kan åläggas en yrkesgrupp som finns före- trädd över hela landet. Prästerskapet torde också i allmänhet ägna ett betydande in- tresse åt medlingsuppgiften. Är enskilda präster mindre lämpliga som medlare, finns möjlighet till ersättning genom borgerlig eller särskilt utsedd medlare.

Något principiellt samband mellan vigsel- form och medlingsbehörighet finns ej. Den sammankoppling som skett för vigselför- rättare inom annat trossamfund mellan vigselbehörighet och medlingsbehörighet har skett uteslutande av lämplighetshänsyn.

Införes obligatoriskt civiläktenskap måste medlingsbehörigheten inom trossamfunden dock knytas till annat än vigselbehörigheten, eftersom denna då upphör.

Oavsett om obligatoriskt civiläktenskap införes eller ej, kan detaljändringar aktuali- seras. Blir den borgerliga medlarorganisa- tionen tillfredsställande utbyggd, kan det i A-läget ifrågasättas att begränsa församlings- prästs behörighet till att avse fall då makar- na eller endera av dem tillhör kyrkan. I B-, C-, och D-lägena synes medlingsskyldig— heten för församlingspräst ej böra bestå. Vidare synes i sådant läge likställigheten mellan samfunden böra medföra å ena sidan en begränsning av medlingsbehörigheten för präst inom Svenska kyrkan, liksom i A- läget, samt å andra sidan eventuellt en vidg— ning av behörighet att gälla även icke för- samlingsanknuten präst. I de fria lägena kan en utbyggnad av den borgerliga medlings— organisationen framstå som särskilt ange- lägen, nämligen om en större del av be- folkningen i dessa lägen kommer att stå utanför Svenska kyrkan.

KAPITEL ]]

Inledande synpunkter Formerna för omhändertagandet av stoftet efter en död människa har under skilda tider och kulturer uppvisat stark påverkan av re- ligiösa föreställningar. Till stor del samman- hänger detta med tron på ett liv efter döden, och bruk och seder har delvis präglats här- av. Ceremonier och riter vid avskedet till den döde har utformats olika alltefter den- nes eller de efterlevandes religiösa synsätt. Gravplatserna har getts en symbolisk re- ligiös utformning. Präster och andra reli- giösa ledare har i dessa olika avseenden spe- lat en central roll. Där kyrkobildningar före- kommit, såsom i kristna länder, har ofta även begravningsplatserna omhänderhafts av kyrkorna eller deras församlingar. Så är allt- jämt vanligen förhållandet. Är befolkningen i ett land inte religiöst enhetlig, har de olika kyrkorna ofta anlagt egna kyrkogårdar för sina medlemmar. Kyrkogårds— och begrav- ningsväsendet företer då en splittrad bild med konfessionella begravningsplatser. Så är fallet i många västeuropeiska stater och även i U. S. A. I sistnämnda land är be- gravningsväsendet dessutom starkt kommer- sialiserat med privatägda begravningsplatser. I vårt land präglas begravningsväsendet i stort sett av enhetlighet, i det att det stora flertalet begravningsplatser äges och vårdas av Svenska kyrkans församlingar. Dock fö— rekommer även mosaiska och romersk-ka- tolska samt borgerligt kommunala begrav— ningsplatser. Att begravningsväsendet i vårt

Begravnin gsväsendet

land utvecklats på sådant sätt är naturligt med hänsyn till den starka enhetlighet i re- ligiöst hänseende som länge präglat vårt land. Det är att bemärka att väckelserö- relsernas genombrott under 1800-talet och framväxten av ett flertal evangeliska fria trossamfund inte medförde krav på särskilda begravningsplatser för medlemmarna i dessa samfund.

Samtidigt som religionen spelar stor roll för utformningen av begravningsväsendet gör sig också allmänna — statliga eller borgerliga — intressen gällande vid om- händertagandet av den dödes kvarlevor. Ett gemensamt kyrkligt och allmänt intresse är att begravningsakten utformas med den pie- tet och det allvar som aktens särskilda natur gör naturligt.

Statens ansvar är emellertid i motsats till ett samfunds generellt och avser varje med- borgare, oavsett religiös inställning. Kyrko— samfundets ansvar och intresse gäller natur- ligen i första hand dess egna medlemmar och utformningen anpassas främst efter de- ras önskemål; den förhärskande öppna folk- kyrkosynen inom Svenska kyrkan medför emellertid en beredvillighet att stå även andra än medlemmar till tjänst. Särskilda statliga intressen gäller, att begravningsplat- serna utformas på ett sätt som är betryggan— de från hälsovårdssynpunkt.

För medlemmar av Svenska kyrkan torde den nuvarande ordningen med församling- arna som huvudmän för begravningsväsen-

det, vilken har historisk hävd och fungerar tillfredsställande, framstå som naturlig. Den religiöst pluralistiska situation som, trots att nästan hela befolkningen kvarstår i kyrkan, dock kommit att i ökande omfattning sätta sin prägel på inställningen till kyrka och samhälle, gör emellertid, att i ett läge där kyrkans ställning i relation till staten i grun- den omprövas, frågan uppkommer, om bor— gerlig myndighet i stället för kyrklig bör va- ra huvudman för allmänna begravningsplat- ser, upplåtna för alla medborgare. Den allt starkare betoningen av kyrkan som ett tros- samfund och inte en statsinstitution låter också en omprövning framstå som naturlig. Ändras kyrkans relation till. staten radikalt och upphör det organisatoriska sambandet mellan dem blir de reella förutsättningarna för ett allmänt kyrkligt begravningsväsende också delvis annorlunda. Mister kyrkan dessutom sin beskattningsrätt, såsom förut- sättes i de av utredningen uppställda C- och D-lägena, ändras även de ekonomiska för- utsättningarna för den nuvarande ordning- en.

Redan av det anförda framgår, att kyr- kans framtida relation till staten inte är utan betydelse för frågan, om de allmänna begravningsplatserna framdeles skall förval— tas av församlingarna eller av ett organ för det allmänna. Utredningen har dock funnit övervägande skäl tala för att frågan om begravningsväsendet kan behandlas fri- stående, oberoende av om Svenska kyrkans framtida ställning kommer att präglas av en bestående nära relation till staten eller om kyrkan blir organisatoriskt och eljest fri- ställd i förhållande till staten. Detta sam- manhänger bl.a. med att utredningen fin- ner det möjligt å ena sidan att förvaltning- en av de allmänna begravningsplatserna överföres till den borgerliga kommunen re- dan i A-läget, å andra sidan att förvaltning- en ligger kvar hos församlingarna även om kyrkan blir organisatoriskt friställd från sta- ten. Hur än förvaltningsfrågan löses för de allmänna begravningsplatserna, förutsätter utredningen, att möjlighet alltjämt skall be- stå att anordna enskild begravningsplats. An- ledning saknas bl. a. att fråntaga de mosaiska

och romersk-katolska församlingarna rätten till egna begravningsplatser. Om Svenska kyrkan i B-, C- eller D-läget skall ha rätt att ha egna begravningsplatser är en mera öppen fråga.

Den nuvarande ordningen

I sitt delbetänkande om de kyrkliga för- valtningsfrågorna har utredningen närmare redogjort för gällande rätt också på begrav- ningsväsendets område och för olika reform- förslag som framkommit under senare tid. Här vill utredningen som en bakgrund till sitt fortsatta resonemang om begravnings- väsendet i korthet erinra om vissa förhål- landen och frågeställningar. Särskilt är det angeläget att belysa, om och i vad mån den nuvarande ordningen ger möjligheter att till- godose deras synpunkter som står utanför Svenska kyrkan och inte heller är mosaiska eller romersk-katolska trosbekännare, eller om hänsyn till dem gör en ändrad ordning önskvärd.

Omhändertagandet av den dödes stoft har, som utredningen ovan framhållit, även i vårt land haft ett nära samband med religionen och har även hos oss präglats av religiösa bruk och riter. Med kristendomen kom till vårt land seden att begrava den döde inom kyrkobyggnaden eller på kyrkans gård. Gravsättning inom kyrkobyggnaden upphör- de i stort sett i början av 1800-talet, och denna utveckling bekräftades genom förbud mot sådan gravsättning i 1874 års hälso- vårdsstadga. Allteftersom de gamla kyrko- gårdarna, belägna omkring kyrkan, blev full- belagda och inte längre kunde utökas, så- som var fallet främst i städerna, anlade församlingarna nya begravningsplatser på annan plats än i omedelbar anslutning till kyrkobyggnaderna. Alltjämt ligger dock det stora flertalet begravningsplatser i vårt land omkring församlingskyrkan. På landsbygden är detta nästan undantagslöst fallet.

Den religiösa anknytningen tar sig ut— tryck förutom i begravningsplatsernas be- lägenhet och kyrkliga förvaltning, också i att de tas i bruk först efter en särskild in- vigning, förrättad efter Svenska kyrkans ri-

tual. Önskan att »vila i vigd jord» har länge haft en stark folklig förankring. Vid be- dömandet av i vilken mån invigningen har en direkt lutherskt kyrklig innebörd kan be- märkas, att invigningen under en period efter reformationen med dess avståndstagan- de från olika ceremonier t.o.m. var för- bjuden, nämligen genom 1571 års kyrko- ordning.

Av särskilt intresse för frågan om hu- vudmannaskapet för begravningsväsendet är att man inom lutherdomen begreppsmässigt kan särskilja två olika moment i begrav- ningen: jordfästningen och gravsättningen. De religiösa momenten anknyter främst till jordfästningen. Denna är däremot av mind— re intresse från de allmänna synpunkter sta— ten företräder. Med gravsättningen är för- hållandet omvänt: till den anknyter främst allmänna intressen, att stoftet omhänderta- ges och att detta sker på ett godtagbart sätt bl.a. från hälsovårdssynpunkt. Redan detta antyder en möjlig lösning av frågan om begravningsväsendet jordfästningen förblir, i den mån sådan förekommer, en angelägenhet för kyrkor och samfund eller enskilda och organisationer, medan ansvaret för gravsättningen övertages av det all- männa.

Jordfästningen äger i allmänhet rum i kyrka eller gravkapell men anknytes ibland direkt till gravsättningen genom att hållas vid den öppna graven. Anledning saknas att antaga att den form som den döde eller de efterlevande önskat för jordfästningen skall utgöra hinder för vare sig kyrkligt eller borgerligt huvudmannaskap för begravnings- platserna. Redan i gällande lag stadgas, att den dödes önskan rörande jordfästning och gravsättning, såvitt det är möjligt, bör iakt- tagas av den som i egenskap av anhörig el- ler närstående eller eljest ombesörjer be- gravningen. Det tillägges att intet må före- komma som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

Svenska kyrkan präglas — väl till följd av den religiösa enhet som rått i vårt land och den nära anknytningen till staten samt den lutherska grundsynen _ av stor öppen- het i fråga om såväl jordfästning som grav-

sättning. Jordfästning må, även om den av- lidne inte tillhörde Svenska kyrkan, på fram- ställning av den som ombesörjer begrav— ningen, förrättas i Svenska kyrkans ord— ning, om den avlidne önskat sådan jord- fästning eller det eljest föreligger skäl där- till. Kyrka må upplåtas för jordfästning i annan ordning än Svenska kyrkans, om särskilda skäl är därtill. Klockringning vid jordfästning eller gravsättning skall, då det begäres av den som ombesörjer begravning- en, äga rum på vanligt sätt, även om jord- fästning inte förrättas i Svenska kyrkans ordning. Rätt till gravsättning på allmän be- gravningsplats är ej beroende av att den avlidne tillhört Svenska kyrkan eller visst annat trossamfund. Ej heller beror denna rätt av att jordfästning ägt rum eller, om sådan skett, att den förrättats i viss ord- ning.

Fastän de religiösa momenten i vårt land främst anknyter till jordfästningen har dock begravningsväsendet i sin helhet kommit att präglas av kristen sed. De allmänna begrav- ningsplatserna omhänderhas och förvaltas som nämnts i allmänhet av församlingarna och tages alltjämt i bruk först efter en särskild invigning, förrättad i Svenska kyr- kans ordning. Utformningen av såväl be- gravningsplatser och gravkapell som av de särskilda gravplatserna präglas i allmänhet av kristen symbolik.

Annan huvudman än Svenska kyrkans församling Ovan har framhållits att enhetligheten i be- gravningsväsendet i vårt land särskilt vid jämförelse med länder som har en mera splittrad kyrkosituation är påfallande. Vissa avvikelser från huvudregeln, att Sven- ska kyrkans församlingar svarar för begrav- ningsplatserna och att jordfästning sker en- ligt kyrklig ritual, förekommer dock.

Utom allmänna begravningsplatser före- kommer enstaka enskilda, tillhörande an- tingen församling i annat trossamfund än Svenska kyrkan, såsom romersk-katolska och mosaiska kyrkogårdar, eller annan ju- ridisk eller enskild fysisk person. Enskild begravningsplats får anordnas först efter be-

slut av Kungl. Maj:t och på villkor som Kungl. Maj:t föreskriver.

Allmän begravningsplats kan, utom av församling, hållas av borgerlig kommun, dock endast om Konungen för särskilt fall så förordnat. Så har skett endast undan- tagsvis, bl. a. i Stockholm. Där utövar den borgerliga kommunen sedan 1924 ensam förvaltningen av de begravningsplatser, som tillhör staden eller upplåtits åt den; andra begravningsplatser i Stockholm förvaltas av församlingarna. Invigning skall ske även av begravningsplats som förvaltas av den bor- gerliga kommunen.

Begravningsplats allmän såväl som en- skild åtnjuter särskilt lagligt skydd. Så- lunda gäller att begravningsplats ej får in- tecknas eller utmätas eller utan länsstyrel- sens tillstånd överlåtas, användas för annat ändamål eller helt eller delvis nedläggas. Rätten till den särskilda gravplatsen (grav— rätten) åtnjuter vidare lagstadgat skydd mot pantsättning och utmätning. Särskilt straff- rättsligt skydd ges inte begravningsplats som sådan men väl lik, grav, kista m.m. och gravvård.

Kyrkliga och allmänna organ för begrav- ningsväsendet

Fastän församlingarna i allmänhet är huvud- män för begravningsväsendet, tillkommer beslutanderätten i fråga om begravnings- plats m.m. inte endast kyrkliga utan även statliga eller borgerligt kommunala organ. Den nära relationen mellan kyrka och stat dokumenteras här tydligt.

Gällande lagstiftning — främst 1957 års jordfästningslag, 1963 års lag om gravrätt m.m. och 1963 års begravningskungörelse — är delvis av kyrkolags, delvis av allmän natur. Jordfästningslagen har godkänts av kyrkomötet såvitt angår bestämmelser om jordfästning inom Svenska kyrkan m.m. men ej i vad gäller bl.a. rätten till grav- sättning på allmän begravningsplats. Lagen om gravrätt har utfärdats utan att kyrkomö— tets samtycke inhämtats; det samtidiga upp- hävandet av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats underställdes dock kyrkomötet.

Begravningskungörelsen har utfärdats av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Anläggande m.m. av begravningsplats sker även i de vanliga fallen, då försam- ling är huvudman, i nära samarbete med statliga organ. Yttrande över förslag som an- går begravningsplats skall sålunda inhämtas av byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd och stundom domkapitel samt, vid anläggan- de eller utvidgning, av länsstyrelse, som även hör olika sakkunniga. Granskning av förslaget sker sedan av riksantikvarien, som även ger godkännande; för enskild begrav- ningsplats träffas avgörandet dock av Kungl. Maj:t.

Invigning av allmän begravningsplats sker i kyrklig ordning men har även juridisk be- tydelse, i det att enligt jordfästningslagen gravsättning ej får ske innan invigning ägt rum. För anordnande av enskild begrav- ningsplats brukar invigning föreskrivas som villkor, dock ej för mosaisk begravnings- plats.

Tillsyn över församlings vård av begrav- ningsplats ankommer på prost, biskop och domkapitel men också på hälsovårdsnämnd och länsstyrelse. Exempelvis kan länsstyrel- se efter anmälan av prost eller biskop före— lägga församling att vid vite fullgöra skyl- dighet som angår vård av begravningsplats. Besvär anföres över kyrkoråds, kyrkogårds- nämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut i ärenden rörande gravrätt och grav- platser hos länsstyrelsen och över dess be— slut hos regeringsrätten.

Privat företagsamhet i samband med begravning

Ehuru rätt att anlägga enskild begravnings- plats redan enligt gällande lag kan, efter be- slut i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t, tillkomma även annan än trossamfund, har i vårt land knappast ifrågasatts att enskilda fysiska eller juridiska personer skulle få.,— såsom i U. S. A. — i förvärvssyfte anordna och driva begravningsplats. I vårt land har den enskilda företagsamheten, i vad gäller omhändertagandet av den döde, hittills va— rit inskränkt till att begravningsbyråer ordnat vissa omständigheter i samband med be-

gravning, t. ex. anskaffande av gravplats, kista, blommor m. m.

Vissa riktlinjer för en framtida lösning

Huvudfrågan — kyrklig eller borgerlig för- valtning

Utgångspunkten för utredningens övervä- ganden rörande huvudmannaskapet för be- gravningsväsendet är att gravplats erfordras för alla, oberoende av kyrkotillhörighet, och att vissa allmänna intressen, såsom av pietet och av hälsovård, måste tillgodoses. Detta utesluter givetvis inte att annan än organ för stat eller borgerlig kommun ombesörjer begravning och håller begravningsplats. En- skilda begravningsplatser förekommer redan nu också i vårt—land,'om än i mycket be- gränsad omfattning. I och för sig kan de allmänna intressena tillgodoses även vid ett system med privata huvudmän, såsom i U. S. A. Enligt utredningens mening saknas emellertid anledning att i vårt land räkna med att enskilda, kommersiellt drivna be- gravningsplatser skulle ersätta 'de nuvarande allmänna begravningsplatserna. ' * "Huvudfrågan — som" såledeskan avgrän— sas att icke inrymma en övergång till det system som är det ivanliga i U. S. A. —- gäl- ler, om huvudmannaskapet för de ”allmänna begravningsplatserna; med bibehållen möj— lighet att anordna enskilda begravningsplat— ser,-fskall ligga hos kyrkligt eller borgerligt organ. Det framstår" härvid som en viktig synpunkt, att en framtida ordning inte med- för en splittring av begravningsväsendet. Den enhetlighet som präglar förhållandena i vårt land på detta för enskilda och grupper starkt känsloengagerande område framstår som ett värde, vilket ej bör få gå förlorat. Så synes inte heller behöva bli fallet, vare sig huvudmannaskapet i allmänhet ligger kvar hos den kyrkliga församlingen eller överföres till den borgerliga kommunen. De särskilda svårigheter som i båda fallen mö- ter är av den art, att de bör kunna bemästras. och de bör inte tillåtas medföra en allmän splittring. Detta innebär bl. a._att en över- föring till den borgerliga kommunen under sådana omständigheter, att församlingarna

mera allmänt framställer krav på att få ha egna, konfessionella begravningsplatser, bör undvikas.

Till frågan om kyrklig eller borgerlig för- valtning återkommer utredningen, efter att ha berört vissa särskilda frågor, under rubri- ken xNärmare om huvudmannaskapet».

Vissa Särskilda frågor

Kyrkliga och allmänna synpunkter har stun— dom brutit sig vid behandlingen även av vissa detaljfrågor "angående begravningsvä- sendet.

Invigning av begravningsplats har nu en dubbel funktion, nämligen att utgöra en're— ligiös akt och att vara anknytningspunkt för det särskilda rättsskydd man velat ge begravningsplatsen för att trygga dess sär- art och framtida bestånd. Från allmän och juridisk utgångspunkt är en sådan påtaglig åtgärd som en invigning i och för sig väl ägnad att markera att skyddet inträder. Men härför är ingalunda en invigning nödvändig. Till och med blotta ianspråktagandet är till- räckligt, såsomw för övrigt framgår av att mosaiska begravningsplatser åtnjuter mot- svarande skydd utan att invigning sker av dem. Det väsentliga momentet i invigning- en är alltså det religiösa.

Frågan om invigningen skall bibehållas som obligatorisk eller ej var föremål” för debatt vid antagandet av den nya jordfäst- ningslagen 1957. Mot vad somav särskild utredningsman föreslagits uttalade departe- mentschefen därvid i propositionen att in- vigning borde ske och att detta skulle lag- fästas. Lagen utformades i enlighet härmed.

Borgerligt kommunalt huvudmannaskap för begravningsplatserna utesluter inte in- vigning. Sådan kan, med eller utan med- verkan av huvudmannen, ske. enligt kyrk- lig ritual. För det fall motstånd mot in- vigning skulle resas från personer som inte vill begravasypå en invigd kyrkogård disku- terar utredningen i förvaltningsbetänkandet möjligheten att avskilja viss del av begrav— ningsplatsen antingen sominvigd eller som icke invigd. Uppenbart är dock att vissa av de fördelar som följer av ett enhetligt huvudmannaskap. för begravningsplatserna

går förlorade vid en sådan uppdelning. Det- ta gäller mindre de förvaltningsmässiga för— delarna men däremot de psykologiska, som anknyter exempelvis till likheten inför dö— den och till sammanhållningen i familjegra- var. Från sådana utgångspunkter kan t. o. in. helt åtskilda kyrkliga och kommunala be- gravningsplatser möjligen vara att föredraga.

En särskild fråga gäller förfarandet att efter eldbegängelse utströ askan. Så får nu ske inom minneslund, som är en form av begravningsplats, eller efter tillstånd av länsstyrelsen även på plats som ej är be- gravningsplats. 1957 års kyrkomöte uttalade, att förfaringssättet stred mot kristen tradi- tion och förklarade sig utgå från att utströ- ende av aska på kyrkogård skulle komma ifråga endast när särskild del av begrav- ningsplats redan fanns ordnad för sådant ändamål. Ställes särskild begravningsplats eller del av sådan under borgerligt huvud- mannaskap, synes frågan vara på tillfreds— ställande sätt löst.

Symboler företrädesvis med kristen inne- börd förekommer nu ofta såväl på begrav- ningsplatser som i begravningskapell och även vid de särskilda gravplatserna. På kyrkligt håll föreligger önskemål, att sym- boler som verkar utmanande mot den krist— na tron inte skall godtagas, då de för de kristna skulle störa helgden på begravnings- platsen. Inom råmen för ett'tillgodoseende av pietetskravet'bör emellertid den enskilde få välja symboler. Avskiljes särskild del av en begravningsplats" som i kristen ordning invigd eller som icke invigd torde därmed även frågan 'om symbolerna lösas.

Överföres förvaltningen av i bruk varande begravningsplatser till borgerligt organ upp- kommer frågan, om de egentliga kyrko- gårdarna, där be'gravningsplatsen ligger i omedelbar anslutning till kyrkan, skall sär- behandlas. .1 sådant fall kan antingen hela kyrkogården kvarstå under kyrklig förvalt- ning eller också den del undantagas' so'm ut- gör egentlig kyrkotomt, d.v.s. utom mark varpå kyrkan är belägen, den närmast" där- 1m111 belägna delen av kyrkogården. 1 det senare fallet skulle kyrkotomten ej längre ut- göra begravningsplats och begravningar allt-

så ej vidare äga rum där. I förrafallet, då hela kyrkogården kvarstår under kyrklig förvaltning, uppkommer ett splittrat huvud— mannaskap.

De ekonomiska problem som uppkommer, om i bruk varande begravningsplatser över- föres, får lösas efter särskild utredning. Pro- blemen gäller såväl ersättning till försam- lingen för överförd -begravningsplats som underhållet av sådan. Blir alla begravnings- platser kommunala föreligger dock knappast ekonomiska underhållsproblem. För de fall att inte alla begravningsplatser göres kom- munala liksom om begravningsplatserna i allmänhet kvarstår under kyrklig förvalt- ning är de ekonomiska problemen likartade. De innefattar bl.a. den svårlösta rättvise- frågan, om de som ej godtar allmänna be- gravningsplatser utan kräver enskilda, kyrk— liga eller ej, skall betala dubbelt för grav— plats, till de allmänna begravningsplatserna genom kommunalskatten och i särskild ord- ning till den enskilda begravningsplats de använder, eller om kommunala anslag skall ges till de senare. '

Att genomföra ett borgerligt komm'unalt huvudmannaskap möter alltså onekligen en rad praktiska svårigheter, särskilt om' det ej kan ske i fullt samförstånd med Svenska kyrkan. Även ett bibehållet kyrkligt huvud-

mannaskap kan emellertid ge likartade svå-

righeter. *

Närmare om huvudmannaskapet Tidigare debatt

Frågan om begravningsväsendets överföran- de till borgerlig myndighet uppkom i vårt land först när man genöm 1862 års kommu- nallagstiftning gjorde åtskillnad mellan handhavande av borgerliga och kyrkliga uppgifter på det lokala planet. Anordnan— de och vård av begravningsplatser hänförde's därvid till kyrkliga organ. Hithörande frågor ansågs tillhöra ärenden som »t'orde befinnas vara sådana, som från kyrkan hava sin upp- rinnelse och avse församlingen såsom ett yttre kyrkosamfund».

"Frågan har efter 1862 varit föremål för flera olika utredningar. I Stockholm ställdes

vissa begravningsplatser redan 1886 under förvaltning av ett blandat borgerligt och kyrkligt organ, vilket 1924 omvandlades till uteslutande borgerligt. Kyrkofullmäktigesak- kunniga (majoriteten) ansåg 1922 att frågan om begravningsplatser principiellt var av borgerlig natur begravningsplatserna be- hövdes för alla och de allmänt hygieniska spörsmålen var av borgerlig natur. Mot en överflyttning talade enligt de sakkunniga pie— tet mot hävdvunnen ordning och praktiska svårigheter, såsom att kyrkogården i allmän- het utgjorde kyrkans tomtplats och att vår— den om denna borde förbli hos församlingen. I städer med begravningsplats utanför det planlagda området och således skild från kyrkan var det enligt de sakkunniga emel- lertid naturligt att ställa begravningsplatsen under förvaltning av den borgerliga kom— munen.

1925 års religionsfrihetssakkunniga ansåg att begravningsplats skulle kunna, efter framställning hos Kungl. Maj:t, överflyttas till den borgerliga kommunen.

I 1930 års församlingsstyrelselag bibehölls emellertid begravningsväsendet utanför Stockholm -— som en kyrklig angelägenhet.

Även i 1961 års lag om församlingssty- relse förklarades fråga om anskaffande och vård av begravningsplats vara församling- ens angelägenhet, men om Konungen för särskilt fall så förordnade skulle begrav- ningsplats dock anskaffas eller vårdas av borgerlig myndighet. Under ärendets riks- dagsbehandling hade departementschefen i propositionen förklarat, att begravningsvä- sendet inte var en enbart kyrklig uppgift. Överflyttning till den borgerliga kommunen borde dock ske endast då starka praktiska skäl förelåg. Som regel fick det anses ute- slutet att vården omen kyrkogård, på vil- ken sockenkyrkan var belägen, skulle kunna överflyttas. Konstitutionsutskottet förutsatte att möjligheten till överflyttning begagnades endast då synnerliga skäl förelåg och under iakttagande av tillbörlig pietet. Utskottet fann det uppenbart att överflyttning inte fick ske av kyrkogård omkring sockenkyr- kan. Vidare syntes det enligt utskottet na- turligt att, då fråga uppkom om överflytt-

ning, församlingens egen inställning vann beaktande; särskild föreskrift härom erford- rades ej.

Delvis ändrade grundförutsänningar

Ehuru för många enskilda människor allt- jämt råder ett nära samband mellan reli- gion och begravning, har utvecklingen ef- ter 1862 medfört en delvis ändrad syn på begravningsväsendet. Härtill har bl.a. bi- dragit att rätt införts att fritt utträda ur Svenska kyrkan utan att ingå i annat tros- samfund, och att ett antal människor nu står utanför varje trossamfund. För dessa kan det framstå som stridande mot deras grundvärderingar att nödgas bli begravda på en kyrkogård som förvaltas av Svenska kyrkan.

Även när det gäller medlemmar av Svens- ka kyrkan har staten ansvar för att be- gravningsplatsfrågorna är lösta på ett från olika synpunkter tillfredsställande sätt. Det- ta ansvar har dock hittills inte behövt akti- veras. Detta kan delvis sammanhänga med den nuvarande kyrkosituationen med nästan hela befolkningen ansluten till Svenska kyr- kan och med att relationen kyrka—stat, med delvis gemensamma organ kyrka—stat och med beskattningsrätt för kyrkan, ger tillgång till ett tillsyns- och finansierings— system som är likvärdigt med vad som skul- le ha varit för handen vid ett borgerligt- kommunalt huvudmannaskap.

Religionsfrihetsproblematiken

Frågan om begravningsväsendet bör liksom andra spörsmål som sammanhänger med kyrka-statrelationen lösas med beaktande av den religionsfrihetsproblematik som kan fö- rekomma.

För Svenska kyrkan som samfund inne- bär det enligt utredningens mening inte ett ingrepp i religionsfriheten, om begravnings- väsendet överföres från församlingarna till de borgerliga kommunerna. Religionsfri- heten för samfund innebär, enligt den defi- nition utredningen givit i sitt delbetänkande om religionsfriheten, att samfundet skall kunna fritt verka i enlighet med sin be- kännelse. Väl förekommer inom Svenska

kyrkan, att frågorna om begravningsplatser- na uppfattas såsom varande av kyrklig na- tur och att krav uppställes på att kyrkan skall få handha dessa frågor åtminstone så- vitt angår dess egna medlemmar. Men det har icke ens gjorts gällande att detta krav skulle vara grundat på kyrkans bekännelse. När det gäller huvudmannaskapet för de nuvarande begravningsplatserna kan kyrkan inte med utgångspunkt från religionsfrihe- tens principer hävda, att detta huvudman- naskap skall kvarbliva hos kyrkan. Ej heller synes dessa principer i och för sig kunna åberopas för krav att — om huvudmanna- skapet för de allmänna begravningsplatserna överföres till borgerligt organ — få anlägga enskilda begravningsplatser för endast kyr- kans medlemmar. Men givetvis kan det dock från andra utgångspunkter framstå som ett intresse för Svenska kyrkan att alltjämt få hålla begravningsplatser åtminstone för eg- na medlemmar.

För enskilda personer som inte ansluter sig till Svenska kyrkans bekännelse kan där- emot, liksom för andra samfund än Svenska kyrkan, religionsfrihetsaspekterna vara av betydelse. På samma sätt som i fråga om folkbokföringen kan således invändningar mot den nu gällande ordningen komma att göras med utgångspunkt från religionsfri- hetens krav. Bibehålles det nuvarande sys- temet, innefattar detta att en kompromiss göres mellan å ena sidan Svenska kyrkans icke på religionsfriheten grundade krav att få omhänderha begravningsväsendet för sina medlemmar samt å andra sidan krav från enskilda och grupper, som ej ansluter sig till Svenska kyrkans bekännelse, att begrav- ning av religionsfrihetsskäl ej skall behöva ske på en av kyrkan invigd och förvaltad begravningsplats.

Målsättningmi för frågans lösning

Den målsättning som bör vara vägledande vid begravningsväsendets ordnande kan där för enligt utredningens mening anges så, att — oberoende av vilken kyrka-statrela- tion som råder — huvudmannaskapet skall ordnas på ett från praktisk synpunkt så än-

damålsenligt sätt som möjligt. Härvid bör all möjlig hänsyn givetvis tagas till olika gruppers och enskildas önskemål. Den nu- varande ordningen — där Svenska kyrkan i det allt övervägande antalet fall förvaltar begravningsplatserna men främst nya be- gravningsplatser kan läggas under borgerligt huvudmannaskap står enligt utredning- ens uppfattning i stort sett i överensstäm- melse med den målsättning utredningen an- givit. I den mån detta system skall från- gås får det alltså bero av praktiska övervä- ganden. ,

En naturlig lösning kan vara att i ökad utsträckning, där så prövas lämpligt, anlägga erforderliga nya begravningsplatser i bor- gerligt kommunal regi. Upplöses det organi- satoriska sambandet mellan staten och kyr- kan förändras som ovan berörts en av de praktiska förutsättningarna för kyrkligt hu- vudmannaskap, nämligen det naturliga sam- arbetet mellan de kyrkliga och statliga or- gan som nu handlägger frågor om begrav- ningsplatser. Det är visserligen inte uteslu— tet att riksantikvarien och andra statliga eller kommunala organ deltar i eller avgör ärenden rörande begravningsplatser fastän de förvaltas av en fri kyrkas församlingar. De praktiska svårigheter som härvid upp- kommer kan lösas. Men den naturligt en— hetliga handläggning som organgemenska— pen i praktiken innebär, ändras onekligen väsentligt, om kyrkan friställes från staten. Likaså ändras en väsentlig förutsättning för det kyrkliga huvudmannaskapet, om den kyrkliga beskattningsrätten upphör. Finan- sieringen av begravningsplatserna medför för sådant fall onekligen svårhanterliga- prob- lem. Den lösning med kommunala anslag för begravningsplatserna, som utredningen diskuterat i sitt delbetänkande om den kyrka liga förvaltningen, är visserligen genomför- bar. Men frågan måste ställas, om inte en kommunal finansiering låter det framstå som naturligt, att den borgerliga kommunen själv övertar också förvaltningen. Bl.a. und-. går man då problemet med att icke-med- lemmar i kyrkan eljest saknar beslutande-. rätt i frågor för vilka de har det ekonomiska ansvaret.

Begravningsväsendet vid olika kyrka-slat— relationer Begravningsväsendet har av utredningen hänförts till frågor som kan lösas oberoende av hur relationen kyrka—stat utformas. Det- ta innebär dock inte att olika lösningar framstår som lika naturliga i alla lägen.

Vissa särskilda skäl underlättar således den nuvarande lösningen med församlingen som huvudman, om en nära relation även i fortsättningen består mellan kyrka och stat, med viss organgemenskap och med beskatt- ningsrätt. I A-läget föreligger således en be— tryggande garanti för att kyrklig förvalt- ning sker på ett från allmänna synpunkter godtagbart sätt. I viktiga hänseenden gäl- ler nämligen samma regler för församling- ens organ som för den borgerliga kommu- nens organ — organens sammansättning och befogenheter bestäms genom statlig lag- stiftning, ett likartat besvärsförfarande före— ligger och ledamöterna i organen har sam— ma ställning i ansvarshänseende. Därtill kommer att finansieringen sker på betryg- gande sätt, nämligen genom beskattning, samt att nästan hela befolkningen nu till- hör kyrkan och att man i A-läget på grund av dettas utformning ej har anledning räkna med större ändring härutinnan.

'Även i B-läget med dess beskattningsrätt kan finansieringsfrågan anses löst på ett betryggande sätt men i såväl detta läge som i C- och D-lägena är det svårare att ernå den garanti för att allmänna intressen till- godoses som A-läget erbjuder. Utredningen har dock ej funnit dessa förhållanden av- görande. Skulle allmänna begravningsplat— ser bibehållas under kyrklig förvaltning i de fria lägena med rätt för envar, oberoende av kyrkotillhörighet, till gravplats där, får man tillse att kontroll- och finansieringsfrå- gor får en godtagbar lösning; detta kan icke vara omöjligt att genomföra. '

Å andra sidan har förhållanden inträffat som redan i A—läget aktualiserar en över- flyttning av begravningsväsendet till bör— gerlig huvudman. Hit hör den .alltmer ut- präglade synen på Svenska kyrkan som' ett särskilt trossamfund; Den ökade,,befolk- ningskoncentrationen till städer och andra.

tätorter nödvändiggör i ökad omfattning an— läggande av nya begravningsplatser och ak- tualiserar lätt frågan om borgerligt huvud- mannaskap.

Såsom utredningen ovan anfört bör mål- sättningen vara att ordna huvudmannaska- pet på ett från praktisk synpunkt så ända- målsenligt sätt som möjligt. Tillämpas detta även för det fall att man intar den huvud- ståndpunkten, att huvudmannaskapet bör vara borgerligt, kan en lösning bli, att nya begravningsplatser lägges under borgerligt huvudmannaskap, medan i bruk varande begravningsplatser bibehålles under kyrkligt huvudmannaskap i avfolkningsbygder men lägges under borgerligt i tätorter. -— Under alla förhållanden lär från vissa synpunkter, exempelvis hälsovårdssynpunkter, statliga föreskrifter rörande vården av begravnings- platserna vara erforderliga.

KAPITEL 12

Inledning

I A-läget förutsättes en i det väsentliga oförändrad relation..mellan staten och kyr- kan bestå. D_et förutsättes exempelvis ”att ett, nära samarbete -— konkretiserat .bl. a. i en viss organgemenskap — alltjämt före- kommer, att församlingarnas kyrkokommu- nala karaktär består samt att kyrkans till- gång till jord_:och;annan Vegendom'lämnas orubbad. Med hänsyn till sålunda givna förutsättningar måste en beskrivning av__ A- läget, väsentligen gåut på, att. ange de för- ändringar på olika områden, vilka är tänk- bara inom ramen för ett bibehållet stats- kyrkosystem.

Den nuvarande kyrka—statrelationens in- nehåll är bestämt av de författningar,_— i'form av grundlag. civillag, kyrkolag eller författningar av annat slag — som direkt eller indirekt berör kyrkliga förhållanden. Självfallet kan på en mångfald olika punk- ter ifrågasättas ändringarav den materiel- la reglering, som därigenom åstadkommits. I de av utredningen framlagda delbetänkan- dena har sålunda tänkbara reformer redo- visats i anslutning till behandlingen av.,var- je särskilt ämnesområde. Reformer är emel- lertid tänkbara inte endast i fråga om den nuvarande materiella regleringen på olika områden utan kan också taga sikte på for- merna för regleringen, d.v.s. på tillkomst- processen för på kyrkan och dess verksam- het tillämpliga bestämmelser. Därvid "är det

Relationen kyrka—stat i ett A-läge

särskilt kyrkomötets 'deltagande i lagstift- ningsförfarandet som tilldrager sig intresse. När utredningen i det följande—belyser olika reformer, som är tänkbara inom' ra- men'för ett fortsatt statskyrkosystem,"kan av naturliga "skäl endast "reformer »av mera väsentlig betydelse" behandlas. Såvitt angår reformer som eljest'kan ifrågakommarfår utredningen hänvisa till de'olika "delbetän— kandena. Det må framhållas att vissa av de reformer, som upptages nedang'kan att- ses vara av den art eller till sina Verkningar så omfattande, att det kan ifrågasättas hu- ruvida ett genomförande av dem ligger'in- om ramen' för de förutsättningar Utredning— en uppställt för A'-läget. Det synes dock naturligt att redovisa dem i detta samman— hang. ' ' - ' " Vid den följande redovisningen av tänk- bara reformer sker en upp'spaltning- på de olika plan (lokal-, stifts- och riksplanen), som organisatoriskt kan särskiljas inom kyri- kan. Därefter upptages -'— under "rubriken »Sä-rskilda frågor» .en del- reförmer, som icke omedelbart kan hänföras till något

I bestamt plan * ' ,, . ;.—.*;.z.-

Lokalplanet

Det principiellt sett "mest betydelsefulla av de ändringsförslag, som kan tänkas aktuali— serade på detta plan, hänför sig till frågan om öierfly nande av beslutanderatten i kyrk-

liga angelägenheter av ekonomisk art till borgerlig kommun.

Motioner med syfte som nyss angivits har vid olika tillfällen väckts i riksdagen. Även i andra sammanhang har frågan diskute- rats.1 Mest uppmärksammade torde de lika- lydande motioner ha blivit, som väcktes vid 1960 års riksdag (nr I: 54 av herr Lars Larsson m.fl. och nr 11:63 av herr Thap- per m.fl.; i det följande benämnda den Thapperska motionen). I dessa hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning huruvida och i vilken omfattning ekonomiska angelägen- heter, i vad de avsåg kyrkliga ändamål, måtte kunna handläggas av organ, som ägde besluta om den- borgerliga kommunens ekonomiska angelägenheter. Det framhölls i motionen bl. a., att det ur demokratisk syn- punkt var otillfredsställande att kyrkofull- mäktigevalen omfattades med allt mindre intresse av valmanskåren. Man ifrågasatte, om inte tiden var mogen för att avskaffa kyrkofullmäktigeinstitutionen och överföra den kyrkliga förvaltningen till den borger- ligt kommunala. Utvecklingen hade medfört att kravet på en enhetlig beskattning inom kommunen hade aktualiserats. De kyrkliga frågorna skulle kunna handhas av organ, som tillsatts av stads- eller kommunalfull- mäktige. Genom en sådan ordning kunde, ansåg motionärerna, förvaltningen i kom- munerna förenklas och besparingar åstad- kommas både beträffande förvaltningsorga- nisationen och valkostnaderna. Det bör framhållas att-motionärerna med sitt för- slag inte förordat inskränkning av den kyrk- liga verksamheten, och de ekonomiska be- tingelserna för denna.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 25/1960) hänvisade konstitutionsut- skottet inledningsvis till det av 1958 års utredning kyrka—stat bedrivna arbetet. Härefter anförde utskottet:

Utskottet finner att de i motionen framlagda förslagen bör närmare övervägas. Emellertid lär inte utredningen kyrka—stat kunna undgå att ta upp spörsmålet i hela dess vidd, då utredningen enligt vad ovan berörts behandlar de kyrkliga organens ställning. Med hänsyn härtill finner utskottet att — även om det fort-

satta arbetet inom utredningen bör bli tidsö— dande den förevarande frågan inte rimligen bör utbrytas och göras till föremål för utred- ning i särskild ordning. Utskottet kan därför inte nu tillstyrka det i motionerna framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning av frågan om förut- sättningarna för ett överförande av försam- lings beslutanderätt till den borgerliga kom- munen.

I fortsättningen pekade utskottet på möj- ligheten av att genomföra vissa partiella reformer. Bland dessa nämnde utskottet så- som betydelsefull frågan om att skapa for- mer för samverkan mellan de skilda kyrk- liga och borgerliga organen i ekonomiska frågor. Utskottets utlåtande bifölls av båda kamrarna. Det kan nämnas att riksdagens önskemål om en samverkan mellan den bor- gerliga och den kyrkliga kommunen på det sätt tillgodosetts genom 1961 års försam- lingsstyrelselag att i denna införts ett stad- gande (i' 69 %) att kyrkorådet, innan för- slag till inkomst- och utgiftsstat uppgöres, skall samråda med kommunens styrelse.

Det i den Thapperska motionen inrymda förslaget innebär att den borgerliga kommu- nen skulle handha även kyrkliga angelägen- heter av ekonomisk natur. Kyrkostämma, kyrkofullmäktige och församlingsdelegerade skulle avskaffas och deras uppgifter över- föras till stads- eller kommunalfullmäktige. Kyrkofullmäktigeval eller andra val av le- damöter i kyrkliga kommuners beslutande organ skulle sålunda inte behöva hållas. Stads- eller kommunalfullmäktige fick utse ledamöter i kyrkoråd — och eventuella and- ra organ för den kyrkliga verksamheten i de olika kyrkliga enheterna inom kom- munen.

Några konsekvenser av en sålunda ifrå- gasatt ordning skall anges i det följande.

Gränserna för borgerlig och kyrklig kom- mun (pastorat) sammanfaller ofta inte och i några fall skär pastorats gränser kom- mungräns. Ett genomförande av förslaget förutsätter därför att i förekommande fall ändringar sker i den kyrkliga indelningen.

1 En närmare redogörelse för motioner m.m. återfinns i utredningens betänkande IX: Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967: 45, 5.65 ff.).

Om den borgerliga kommunens fullmäk- tige skall utse kyrkoråd och eventuella and- ra organ för kyrkliga angelägenheter, får varje representation i många fall utse flera sådana organ.2 Stadsfullmäktige i Stock- holm skulle t.ex. få utse kyrkoråd i för närvarande 27 församlingar. Om kommu- nerna kommer att omfatta fler församlingar än för närvarande, kan det — i vart fall teoretiskt — innebära att invånarna i för- samlingarna får ett mindre inflytande vid tillsättande av den egna församlingens kyr- koråd. — Endast medlem av Svenska kyr- kan äger för närvarande rösträtt vid kyrko- fullmäktigeval, äger deltaga i kyrkostämma och är valbar till kyrkofullmäktige. Mot- svarande regler kan självfallet ej tänkas be- träffande fullmäktige i den borgerliga kom- munen. Det kan knappast heller tänkas en ordning innebärande att de ledamöter av den borgerliga kommunens fullmäktige, som inte tillhör kyrkan, uteslutes från rätten att deltaga- i avgörandet av förekommande kyrkliga angelägenheter.

Vad" härefter angår kyrkorådets ställning finns två alternativ. Kyrkorådet kan sålun- da tänkas få samma ställning som kommu- nala nämnder t. ex. hälsovårdsnämnd och lönenämnd - har i förhållande till kom- munens styrelse (kommunalnämnden och drätselkammaren). Kyrkorådets verksamhet skulle i så fall bli starkt integrerad i den kommunala enheten. Ordningen skulle inne- bära att framställningar i ekonomiska frå- gor kom att prövas av kommunalnämnden (motsvarande), innan de förelades kommu- nens fullmäktige. Kyrkorådet kan emeller- tid också tänkas få samma ställning då det gäller de kyrkliga angelägenheterna, som kommanalnämnden har i fråga om de bor- gerligt-kommunala. I så fall skulle kyrko- rådet ha en ställning som motsvarar den nuvarande OCh vara direkt underställt det kommunala beslutande organet i kyrkliga angelägenheter. Sistnämnda alternativ bry- ter inte från kommunala utgångspunkter med nuvarande ordning utan innebär en organisatorisk samordning av kyrkligt- och borgerligt-kommunala angelägenheter. Det torde få förutsättas att som villkor för val-

barhet till kyrkorådet, i varje fall om detta fortfarande skulle vara församlingens styrel- se, skulle gälla tillhörighet till kyrkan och valbarhet inom den enhet, för vilken kyrko- rådet skall väljas. '

En del praktiskt-organisatoriska förenk- lingar skulle åstadkommas vid ett genomfö- rande av det nu behandlade förslagetrEn jämnare Utdebitering i kommuner med flera församlingar skulle sålunda uppnås,3 även- som en minskning av antalet organ inom kommunen. Vidare skulle en central plane- ring av de utgiftsbehov, som skall tillgodoses genom kommunal skatt, kunna ske. Kyrko- fullmäktigevalen, i vilka deltagandet är ringa, skulle kunna avskaffas liksom kyrko- stämmorna, som fortfarande finns kvar i många (mindre) församlingar. Kyrkliga samfälligheter för frågor av ekonomisk natur skulle bli obehövliga.

Å andra sidan skulle kunna hävdas att en ordning av den föreslagna arten är ägnad att fördunkla uppfattningen om kyrkan så- som ett trossamfund vilken uppfattning vun- nit ökad styrka, framför allt efter tillkoms- ten av 1951 års religionsfrihetslag. Försam- lingen skulle komma att framstå som en del av det borgerliga samhället och kyrkans offi- ciella karaktär bli mera utpräglad. Kyrkan skulle i vissa avseenden te sig som en kom- munkyrka. Den lokala anknytningen skulle vidare minska, då varje församling inte själv fick välja sitt eller sina organ. Försam- lingen som sådan skulle delvis förlora sin nu- varande särart, principiellt och ekonomiskt, och de kyrkliga frågorna bli delfrågor bland andra angelägenheter.

* En utveckling innebärande att församling och borgerlig kommun skulle arealmässigt samman- falla får bedömas som helt orealistisk. Däremot framstår det som i vart fall teoretiskt tänkbart att i varje kommun tillsättes endast ett kyrkoråd, vil- ket då fungerar som verkställighetsorgan för samtliga församlingar inom kommunen.

3 Dock torde få förutsättas att en uppdelning av kostnaderna'på borgerliga och kyrkliga upp- gifter får ske. Personer, som-inte tillhör kyrkan liksom juridiska personer, skulle vara med om att svara för kostnaderna för borgerliga uppgifter, om sådana i fortsättningen skulle åvila kyrkan. Motionärerna har inte angivit om de-tånkt sig samma eller olika skatt för kyrkomedlemmar och icke-kyrkomedlemmar, när de talat om en en— hetlig beskattning inom varje kommun; '

Såvitt angår eljest tänkbara, till lokalpla- net hänförliga reformer får utredningen hän— visa till vad som anförts i de olika delbe- tänkandena, i första hand betänkande IX '(SOU 1967: 45). Särskilt må anges att i det- ta betänkande behandlats spörsmål rörande kyrkofullmäktigevalen ä 5. 263 ff., rörande övriga kyrkliga val och utnämningar till prästerlig tjänst å s. 265 ff. samt rörande rösträtt, valbarhet och besvärsrätt ä 5. 268 ff.

Simsplanet

En fråga, som på stiftsplanet kan förväntas tilldraga sig intresse vid en sådan gestaltning av förhållandet mellan stat och kyrka att det organisatoriska sambandet mellan dem be- står, är huruvida den s. k. fria verksamheten skall" fortgå under hittillsvarande, av för- fattningsbestämmelser i stort sett obundna former eller om en »legalire'ring» "därav bör komma till stånd. '

I sitt betänkande 'Il, Kyrkor och samfund i Sverige (SOU 19632'39).”har utredningen närmare redogjort för arten och omfattning- en av den "fria verksamheten. I utredningens betänkande IX (SOU 1967: 45) har vidare berörts den orgariis'ätion — i stort sett lik- artad inom de' skilda stiften _ som "på stifts-' planet vuxit fram för ifrågavarande Verk- samhet. Av sålunda lämnade redogörelser framgår bl. a. att ett stiftsråd förekommer i samtliga stift såsom ett beredande och verk- ställande organ. I alla stift utom Göteborgs tivt organ. Detta utgöres i den mån icke under senare år en stiftstingsorganisation in- förts, vilket skett i de flesta av stiften — av stiftsmöte eller, inom detta. stiftsstämma.

I olika sammanhang har övervägts en le- galisering (d. v. 5. en författningsreglering) av sålunda framvuxna organ och deras verk- samhet. 1934 års domkapitelssakkunniga (SOU 1935: 31) behandlade frågan utifrån synpunkten att genom en legalisering mera ändamålsenliga former för val av lekmanna- ombud till kyrkomötet och för val av lek- mannarepresentanter i domkapitlet skulle kunna tillskapas. De sakkunniga ansåg sig övertygade om den-- påtagliga vinsten av en

legalisering men tvekade att direkt påyrka en sådan.

I ett år 1950 avgivet betänkande med för- slag till lag om prästmöte och stiftsmöte m.m. (SOU 1950131) framhölls bl.a. att frågan om stiftsmötenas legalisering tillhörde de mera väsentliga frågorna inom svenskt kyrkoliv samt att tendensen att till stiftsrådet knyta stiftets ungdomsarbete och övrig lik- nande verksamhet var mycket påtaglig. Det var därför enligt vederbörande utrednings- mans mening följdriktigt att lagfästa en stifts- representation; en legalisering borde dock inte ha annan innebörd än att stiftsmötet skulle vara obligatoriskt. I ett i betänkandet intaget lagförslag föreslogs bl. &. bestämmel- se att stiftsmöte med präster och valda om- bud från stiftets församlingar eller pastorat skulle hållas i regel vartannat år, dock minst vart sjätte år. Stiftsmötet skulle utse ett stifts- råd'för handhavandet av den fortlöpande verksamheten samt hade vidare att fastställa stadgar för: sig samt för stiftsrådet och där- under lydande organisationer.—--Det i an- ledning av betänkandet aktualiserade ären- det förklarades år 1956 »icke kunna för när.- varande föranleda någon Kungl. Maj:ts. åt- gård».

Under senare år har stiftsmötena 1 allmän- het-fått karaktär av kyrkllga. dagar till reli- giös uppbyggelse, vid vilka alla intresserade äger deltaga. Såsom organ för den fria verk- samheten på stiftsplanet har i stället stifts- tingen _ och stiftsråden alltmer trätt i förgrunden. Stiftstingen har i jämförelse med stiftsmötena en mera författningsmäs- sigt betonad uppbyggnad, och för deras del finns vanligen föreskrifter om stiftstingsav- gifter för församlingar, som anslutit sig till stiftstinget. Mot den angivna bakgrunden synes det naturligt att en aktuell diskussion om en legalisering av den fria stiftsverksam- heten och dess organ måste hänföra sig till frågan om lämpligheten att författningsvä- gen reglera stiftstingens — och stiftsrå- dens — förekomst och verksamhet. Den mi- nimireglering, som i förekommande fall mås- te" förutsättas, synes böra innefatta bestäm- melse om — utöver att dessa organ skall förekomma inom: varje stift församlings-

skyldighet att bidraga till kostnaderna för verksamheten och om församlings rätt att vara representerad vid stiftstinget. En mera omfattande reglering kan avse sådana frågor som organens sammansättning och kompe- tens samt sättet för utseende av ombud till stiftstinget.

För en legalisering av den fria stiftsverk- samheten kan olika argument tänkas an- förda. Av utvecklingen på området kan an- ses framgå att det finns behov av en utbyggd organisation för den fria verksamheten inom respektive stift. Nämnda verksamhet har efter hand utvidgats, något som medfört att i praktiken statens möjligheter'att ha en samlad tillsyn över kyrkans verksamhet mins- kats. Detta kan anses vara otillfredställande vid en ordning med ett statskyrkosystem: detta så mycket mera som ifrågavarande fria verksamhet till stor del bekostas av ut- debiterade medel. — Som motargument kan tänkas åberopat att det även ur samhällelig synpunkt framstår som lämpligt att låta'en naturlig och fri utveckling för den kyrkliga verksamheten fortgå; därigenom kan kyrkan på ett smidigt sätt anpassa sin verksamhet efter t. ex. skiftande förhållanden i samhäl- let.

Om en s. k. stiftsskatt skulle införas4 blir en legalisering av stiftstingen och dess upp- gifter erforderlig. En sådan reform — att in- föra utdebiteringsrätt för ett representativt organ på stiftsplanet till täckande av kost— nader för stiftsändamål — skulle i'och för sig innebära ett fullföljande av utvecklingen att den fria verksamheten på stiftsplanet i allt större utsträckning kommit att finansie- ras medelst utdebiterade medel (anslagna av församlingarna). Att frångå den nuvarande ordningen med församlingarna som de enda (inomkyrkliga) anslagsbeviljande enheterna, framstår dock för utredningen som en mind— re tänkbar reform i ett A-läge.

Slutligen må anmärkas att en legaliserad stiftstingsorganisation möjliggör en" sådan eventuellt önskvärd reform att stiftstinget fungerar som valkorporation vid utseende av vissa ledamöter i domkapitel samtombud i förstath lekmannaornbud—'— vid kyrko- möte.. _, _ ., . __. ..

Utöver frågan om legalisering av den fria stiftsverksamheten och dess organ har utred— ningen i sitt förvaltningsbetänkande (betänk- ande IX, SOU 1967145) behandlat vissa ytterligare frågor, som i ett A-läge kan få aktualitet på stiftsplanet. Sålunda har be- rörts frågan om stiftsindelningen och stifts- gränser (s. 271 f.) samt olika möjliga för- ändringar i fråga om de nuvarande legala stiftsorganens (domkapitels, stiftsnämnds och boställsnämnds) sammansättning (s. 272 f.).

Riksplanet Kyrkomötets lagstiftande befogenheter, m. m. Inledning

Kyrkomötesinstitutionen—beslöts av 1862— 1863 års riksdag, och förordning därom ut- färdades den— 16 november 1863. I samband med representationsreformen år 1866 gavs det nyinrättade kyrkomötet genom bestäm— melse i grundlag (RF & 8712) medbestäm- mande/rätt vid stiftande av» kyrkolag: »Riks— dagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av all- mänt kyrkomöte.» Vidare intogs i grundlag (RF & 114) bestämmelser om de forna riksståndens privilegier. Dessa kunde ej änd- ras eller upphävas utan genom konungens och riksdagens »sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörer ——— prästerskapets privilegier, förmåner, rättig— heter och friheter ——— av allmänt kyr- komöte». Kyrkomötets sålunda tillförsäkra- de befogenheter har därefter kvarstått oför- ändrade.

Spörsmålet om de prästerliga privilegier- nas bestånd ävensom den konstitutionella behandlingen av privilegiefrågoma har ut- redningen avhandlat i ett särskilt avsnitt i betänkandet om kyrkans ekonomiska förhål- landen (SOU 1967:46, s. 335 ff.), vartill utredningen i dettasammanhang får hänvi- sa.-.,=Den fortsatta framställningen inriktas i huvudsak _på det praktiskt mera betydelse- fulla förhållandetlom kyrkomötets medver- kan vid stiftande av kyrkolag.

1 4 Jfr härom nedan 5.- 1*85 f.

Olika meningar har rått om innebörden av kyrkomötets nuvarande medverkan vid stiftandet av kyrkolag. Å ena sidan har gjorts gällande att kyrkomötet endast har möjlighet att inlägga veto mot Kungl. Maj:ts och riks- dagens redan fattade beslut. Å andra sidan har hävdats att kyrkomötets befogenhet vid stiftande av kyrkolag är jämställd med riks- dagens. I det senare fallet skulle kyrkomö- tet också ha rätt att taga initiativ i kyrko- lagsfrågor och Kungl. Maj:t skulle kunna förelägga kyrkomötet ett kyrkolagsförslag innan det behandlas i riksdagen; fråga skulle således vara om en verklig medbestämman- derätt.

1951 års kyrkomöteskommitté (SOU 1955: 47) ansluter sig till uppfattningen att kyrkomötet är likställt med riksdagen och finner att detta stämmer med praxis. Kyrko- mötet kan således framlägga ett lagförslag och om det antages behöver det ej åter un- derställas mötet. Dock medför kyrkomötets initiativrätt ej som riksdagens någon skyldig- het för Kungl. Maj:t att till prövning upp- taga ett framlagt lagförslag. Även enligt 1954 års författningsutredning kan initiativ till stiftande av kyrkolag tagas såväl av konungen och riksdagen som av kyrkomö- tet.

Frågan om kyrkomötets lagstiftningsbefo- genheter har vid olika tillfällen ställts under debatt, och förslag har framförts om, å ena sidan, ett upphävande av den nuvarande medbestämmanderätten vid stiftande av kyrkolag och, å andra sidan, vidgade befo— genheter för kyrkomötet att på ett bestäm— mande sätt taga del i författningsregleringen på det kyrkliga området.

En ändring i endera riktningen påverkar totalrelationen kyrka—stat. Upphäves kyr- komötets medbestämmanderätt eller minskas tillämpningsområdet för densamma marke- ras det statskyrkliga draget i kyrkans ställ- ning. I den mån kyrkomötet får ökade befo- genheter i vad gäller dess medverkan i för- fattningsregleringen på det kyrkliga områ- det, t. ex. i ekonomiska frågor, betonas kyr- kans självständighet.

Förslag om upphävande av medbestäm-

manderätten väcktes vid bl. a. 1881, 1894, 1920, 1958 (A-riksdagen) och 1959 års riks- dagar. Stundom har därvid samtidigt yrkats att kyrkomötesinstitutionen som sådanskulle avskaffas. För en närmare redogörelse för sålunda framförda förslag må hänvisas till utredningens betänkande VI, om Lagstift- ning — Rättskipning (SOU 1965: 70, s. 55 ff.). Här skall endast anmärkas att de under 1950-talet väckta förslagen avvisats under hänvisning bl. a. till det pågående utred- ningsarbetet om förhållandet mellan stat och kyrka.

Frågan om vidgade befogenheter för kyr- komötet vid lagstiftning i kyrkliga angelägen- heter var aktuell redan vid kyrkomötets till— komst (se lagstiftningsbetänkandet s. 71 f.). 1 kyrkomötet har frågan därefter tagits upp i motioner vid bl. a. 1951 och 1953 års kyr- komöten. Motionen vid 1951 års kyrkomöte avsåg en omläggning av förfarandet vid stiftande av kyrkolag enligt finskt mönster, således till en ordning med en exklusiv ini- tiativrätt för kyrkomötet i kyrkolagsfrågor (rörande motionen, se nyssnämnda betänkan- de 5. 59 f.). Den vid 1953 års kyrkomöte väckta motionen innefattade yrkande om tillskapande av en ordning med ensambe- stämmanderätt för kyrkomötet i vissa frågor (rörande motionen, se lagstiftningsbetänkan- dets. 62).

Ett mera samlat bedömande av kyrko- mötets ställning i lagstiftningshänseende har gjorts av 1951 års kyrkomöteskommitté (SOU 1955: 47). Kommitténs förslag inne- bär, att förfarandet vid stiftande av kyrko- lag kvarstår oförändrat samt att för vissa kyrkliga angelägenheter en ny lagstiftnings- form med Kungl. Maj:t och kyrkomötet så- som de beslutande organen införes (rörande denna form, se vidare nedan 5. 162 f.).

Allmänna synpunkter på den nuvarande medbestämmanderättetz

Som tidigare berörts förutsättes i de av ut— redningen uppställda hypotetiska B-, C- och D—lägena att något organisatoriskt samband mellan stat och kyrka icke föreligger. Att kyrkomötet icke får någon medbestämman- derätt i fråga om den begränsade lagstift-

ning, som i dessa lägen kan komma att ha avseende å kyrkan, synes givet. De för A—lä- get gällande förutsättningarna innebär bl. a. att kyrkans organisation och verksamhet även fortsättningsvis skall till huvudsakliga delar ha en författningsmässig reglering. Frågan om och i vilken utsträckning kyrko- mötet på ett bestämmande sätt skall äga taga del i tillkomsten av denna reglering till— drager sig ett betydande intresse. Det an- kommer icke på utredningen att taga ställ- ning till den principiella frågan huruvida kyrkomötet i en med staten i organisatoriskt avseende alltfort förbunden kyrka skall bi- behållas vid sina nuvarande lagstiftningsbe- fogenheter eller icke. Däremot får det an- komma på utredningen att belysa de olika aspekter som utifrån principiella och andra utgångspunkter — kan anföras med avseende å den nuvarande medbestämman- derätten. En dylik redovisning sker nedan. I efterföljande avsnitt kommer utredningen att behandla dels sådana reformer rörande kyrkomötets befogenheter, vilka synes kunna komma i fråga vid det principiella ställnings— tagandet att medbestämmanderätten består (s. 161 ff.), dels reformer, vilka utgår från att en sådan rätt ej tillkommer kyrkomötet (s. 167 ff.).

På kyrkomötets nuvarande medbestäm- manderätt kan läggas historiska, principiella och praktiska synpunkter.

Vad gäller den historiska aspekten är blott att konstatera, att eftersom kyrkan sedan gammalt — före representationsreformen ge- nom prästeståndet — haft medbestämman- derätt vid lagstiftning rörande kyrkan, ett upphävande därav skulle kunna betraktas som ett ingrepp i kyrkans traditionella rättig- heter.

Upptagen från principiella utgångspunk- ter kan frågan om medbestämmanderätten inte renodlas från den större frågan om för- hållandet över huvud, d. v. s. totalrelationen, mellan staten och kyrkan. Särskiljande i debatten om medbestämmanderätten har också främst varit, å ena sidan uppfattning- en att kyrkan är att se som en statsinstitu- tion, såsom staten organiserad för religiös

verksamhet, och å andra sidan det betraktel- sesättet att kyrkan är ett. särskilt trossam- fund, visserligen organisatoriskt förbundet med staten men utan att— vara identiskt med denna. Ser man kyrkan som en statsinstitu— tion är det naturligt att betrakta medbe- stämmanderätten som principiellt oriktig; kyrkan bör då som andra statsinstitutioner regleras genom de vanliga lagstiftningsorga- nen. Ser man åter kyrkan som ett samfund är det lika naturligt att uppfatta medbe- stämmanderätten som rimlig och riktig. (Till frågan om medbestämmanderättens förenlighet med principerna om demokrati och parlamentarism återkommer utredning- en. se nedan 5. 159 ff.).

Frågan, om Svenska kyrkan är en stats- institution eller ej, är att bedöma utifrån den ställning lagstiftningen gett kyrkan. Otvetydigt är, att kyrkans offentligrättsliga ställning i sig rymmer såväl drag, ägnade att ge underlag för uppfattningen om kyrkan såsom en statsinstitution, som också drag som kan anses utgöra belägg för kyrkans samfundskaraktär.

Utvecklingen inom lagstiftningen efter kyrkomötets tillkomst — och särskilt under de senaste årtiondena _ torde kunna sägas ha inneburit ett starkare betonande av Svenska kyrkans ställning såsom trossam- fund. Utträde ur kyrkan är numera fritt och den som utträtt betalar församlingsskatt en- dast till den del skatten anses hänförlig till sådan verksamhet av borgerlig natur, vilken ombesörjes av kyrkliga organ. I 1951 års religionsfrihetslag betecknas kyrkan som ett trossamfund. Denna uppfattning. kom till ett pregnant uttryck under förarbetena. I anled- ning av att kammarkollegium i sitt remiss- yttrande ifrågasatt — och närmast lutat åt en sådan uppfattning huruvida icke kyr- kan var att betrakta som en statsinstitution anförde justitieministern i propositionen, att kyrkan inte är en statsinstitutioni samma mening som andra sådana, utan-hade en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutioner i allmänhet. Kyrkan är i stället enligt departementschefen en andlig gemenskap, ett trossamfund, vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess bekännel-

se. I sin centrala, religiösa uppgift, tillade departementschefen, har de kyrkliga myn- digheterna även efter reformationen intagit en självständig ställning.

Uttalandet lämnades utan erinran av riks- dagen. Kyrkomötet anslöt sig till departe- mentschefens uttalande i vad rör kyrkans rättsliga natur men drog en gräns också mellan Svenska kyrkan och övriga trossam- fund. Det betecknade kyrkan som ett tros- samfund eller en bekännelsekyrka, bestämd av en viss trosform eller bekännelse, den evangelisk-lutherska. Men detta innebar ej att en personlig bekännelse var villkor för tillhörighet till kyrkan. I kyrkomötesdebat- ten framhölls bl.a., att från yttre juridisk synpunkt, d. v. 5. med avseende på kyrkans rättsliga ställning i det mänskliga samhället, intet vore att invända mot att Svenska kyr- kan samordnades med varje annan religiös sammanslutning. Men sökte man bestämma vad'Svenska kyrkan var som kyrka, som en genuint religiös storhet, måste man föra in i bilden också »nådesamfundet eller den religiöst motiverade folkkyrkan». - ,

Kyrkans ställning som en särskild, från staten i viss mån fristående institution 'har enligt utredningens uppfattning efter hand blivitmer markerad och de samfundsmäs- siga dragen har förstärkts. Härtill har” bi— dragit såväl den fria utträdesrätten, skatte- lindringen för dissenters och religionsfriheten i allmän bemärkelse som också att kyrkans verksamhet allt mindre kommit att omfatta borgerliga uppgifter och mer och mer be- gränsats till det rent religiösa området. Upp- fattningen om Svenska kyrkan som en stats- institution och därmed om kyrkomötet som ett statsorgan torde numera ha få föresprå- kare. Allmänt torde godtagas den i 1951 års religionsfrihetslag lagfästa uppfattningen om Svenska kyrkan som ett samfund. Detta sam- fund står -— beroende på historiska och funktionella förhållanden —- i en viss, väsent- ligen genom lagstiftning bestämd relation till staten. -

Vad gäller den angivna utvecklingens återverkan på kyrkomötets medbestämman- derätt är att erinra om ett uttalande av kyrkomöteskommittén därom: Med hänvis—

ning till ovan omförmälda departements- chefsuttalande hävdar kommittén sålunda, att erkännandet av kyrkans ursprung och särart gör tesen om kyrkan såsom »staten organiserad för dess religiösa verksamhet» obrukbar såsom argument för att kyrkomö— tets deltagande i lagstiftningen skulle vara från principiell, statsrättslig synpunkt ohåll— bart. Kommittén anför därjämte, att »annat principiellt skäl mot kyrkomötets deltagande i lagstiftningen lärer icke heller kunna på- visas».

Såsom ett argument mot den nuvarande medhestämmanderätten har ibland hävdats, att denna rätt är oförenlig med själva be— greppet statskyrka. Detta begrepp får emel- lertid innehåll först genom att vissa bestäm- ningar för detsamma uppställes. En defini- tion av statskyrkobegreppet behöver inte säga något om medbestämmanderätten och synes varken utesluta eller nödvändiggöra'en sådan. Någon slutsats angående medbestäm- manderätten kan enligt utredningen mening icke dragas utifrån Svenska kyrkans ställ- ning av »statskyrka». I våra nordiska grannländer med deras »statskyrkor» är situationen helt olika i vad gäller formerna för bestämmanderättens utövande i kyrkliga angelägenheter. I Danmark och Norge sak- nas kyrkomöte, och statens egna organ sva- rar där för förekommande författningsregle- ringar.. I Finland har kyrkomötet vida mer långtgående lagstiftningsbefogenheter än i Sverige.

Vidkommande frågan om medbestämman- derätten ställd i relation till principen om religionsfrihet är att erinra därom, att ut- redningen i sitt betänkande i ämnet (SOU 1964: 13, s. 583) avgränsat religionsfriheten för en med staten förbunden kyrka till att innebära att kyrkan skall kunna verka i en- lighet med sin bekännelse och att frågor av religiös art ej bör avgöras mot kyrkans. upp-' fattning. Därmed har utredningen inte tagit ställning till formen för kyrkans inflytande." Enligt utredningens mening kan maninte från religionsfrihetssynpunkt göra gällande, att inflytandet.-måste utövas just inform av en lagfäst medbestämmanderätt för-kyrko- mötet. Utredningens uttalande innebär en-'

dast att kyrkan faktiskt bör äga utöva infly— tande på lagstiftning som enbart har avseen- de på kyrkliga förhållanden.

De synpunkter, vilka kan anläggas på frågan, huruvida kyrkomötets medbestäm- manderätt — som är ett unikt inslag i vår statsförfattning - är förenlig med principer- na om demokrati och parlamentarism, torde bäst komma till uttryck genom att här åter- ges två motsatta argumenteringslinjer för och emot medbestämmanderätten vilka förts inom utredningen och vilka båda har nämnda principfråga till utgångspunkt.

Den ena argumenteringslinjen är följande.

Uppfattningen om kyrkomötets karaktär av representation för Svenska kyrkan är obestridd. Från början har det varit en representation för kyrkan såsom »statskyrka i egentlig mening», således för en kyrka beträffande vilken de statsinstitutionsmässiga dragen övervägt. Som utredningen tidigare angivit har utvecklingen lett dithän att de samfundsmässiga inslagen i kyr- kans ställning blivit allt starkare. Därmed har det blivit naturligt att betrakta kyrkomötet som en representation för samfundet Svenska kyr- kan, således för en inom statens gränser ver- kande organisatorisk enhet.

Den medbestämmanderätt kyrkomötet äger i lagstiftningsfrågor utövas reellt sett gentemot den borgerliga lagstiftningsmakten, riksdagen (formellt sett även gentemot Kungl. Maj:t). Den nuvarande ordningen vid stiftandet av kyrkolag innebär därmed att en intresserep- sentation tillerkänts rätt att hindra genom- förandet av lagstiftningsåtgärder, som den demokratiskt valda folkrepresentationen funnit lämpliga och angelägna. Detta är uppenbar- ligen helt unikt i det svenska samhället och måste förklaras utifrån den ställning som kyrkan hade vid tiden för kyrkomötets in- rättande och det stora inflytande den då och tidigare utövade i det svenska samhället.

Även 'om således kyrkomötets medbe- stämmanderätt må låta sig historiskt förklaras, utgör detta intet skäl för att bibehålla ett mot principerna för uppbyggandet av ett demo- kratiskt statsskick så stridande inslag i statsför- fattningen. Även i deras religiösa angelägen- heter måste den i demokratisk ordning valda folkrepresentationen (riksdagen) anses kunna företräda medborgarna. Ingen annan organisa— tion i samhället äger möjlighet eller skulle komma- på tanken att begära detta att på motsvarande sätt som kyrkan hävdasina sär-

intressen i lagstiftningsprocessen. Bakom detta förhållande ligger den av författningsm- redningen klart uttryckta ståndpunkten (se SOU 1963:17, s. 54 ) att >>även det minsta steg i riktning mot att ge en intresserepresentation rätt att deltaga i de högsta statsorganens be- slutfattande innebär ett avsteg från demokratien».

Gentemot vad sålunda anförts skulle kunna tänkas åberopat det förhållandet att kyrkan så- som medlemmar räknar så gott som samtliga medborgare och att av den anledningen en med— bestämmanderätt för kyrkomötet ur principiell demokratisk synpunkt icke framstår som något helt oacceptabelt. Det förhåller sig emellertid otvivelaktigt så, att för ett betydande antal medborgare medlemsskapet i kyrkan är av väsentligen formell karaktär. Ett verkligt (aktivt) medlemsskap kan anses föreligga endast såvitt angår den minoritet av befolkningen, som deltager i Svenska kyrkans gudstjänster (och därmed jämförliga sammankomster) och/eller tager del i de kyrkliga valen. Kyrko- mötets karaktär av en representation för en viss, antalsmässigt begränsad intressegrupp framträder mot denna bakgrund helt tydligt.

I detta sammanhang bör vidare framhållas att det sätt, varpå kyrkomötet i sin nuvarande form är sammansatt, inte står i överens- stämmelse med vanliga demokratiska principer. Det förhållandet att det finns ett självskrivet ledamotsskap för biskoparna och. en lagfäst minimirepresentation för prästerskapet kan visserligen sägas återspegla den kyrkliga orga- nisationen men denna ordning är uppenbarligen helt vid sidan av vanliga regler för utseendet av representativa organ i en demokratisk be- slutsprocess. »

Med den utveckling i riktning mot att lägga hela lagstiftningsakten hos riksdagen, som under lång tid pågått och som författnings- utredningen vill kodifiera genom ett direkt grundlagsstadgande, synes det uteslutet, från parlamentariskt-demokratiska synpunkter att låta kyrkomötet behålla sin medbestämmande- rätt i lagstiftningsprocessen. Särskilt i ett läge då en genomgripande författningsreform före- står synes det berättigat att utgå från att kyrko- mötets ställning måste underordnas d_e grund- läggande författningsreglerna.

Ett upphävande av kyrkomötets medbe- stämmanderätt i ett läge med fortsatt organisa— toriskt samband mellan stat och kyrka kan icke utan vidare anses behöva föranleda till att kyrkan blir starkare bunden till staten. _Sam- hällets yttersta rätt att ingripa ivarje organisa-

tions eller förenings agerande i förhållande till samhällsintressena har alltid erkänts. I de fall ett sådant ingripande skett har detta i och för sig icke ansetts leda till en bindning eller ett beroende av staten. I princip måste det sagda ha avseende jämväl å trossamfundet Svenska kyrkan. Det bör därvid framhållas att upp- fattningen att kyrkans ställning och roll i det svenska samhället i någon väsentlig utsträckning skulle vara beroende av ett bibehållande av kyrkomötets medbestämmanderätt i fråga om viss lagstiftning, synes vara uttryck för ett allt- för formalistiskt betraktelsesätt.

Den andra argumenteringslinjen är föl- jande.

Utredningen har uppvisat att för tillkomsten av kyrkomötet den uppfattningen varit av be- tydelse, att Svenska kyrkan icke är att be- trakta som ett statsorgan. Under den senare utvecklingen har kyrkans karaktär av trossam- fund blivit alltmer markerad. Även om Svenska kyrkan icke är att betrakta som en samman- slutning eller bekännarkyrka är den dock för att använda religionsfrihetslagens be- teckning ett trossamfund och har helt andra uppgifter än ett statsorgan. Svenska kyrkan har erhållit denna ställning under en utveckling, då demokratien fått sitt genombrott i det svenska samhället. Demokratien som styrel- sesätt bygger på allmän och lika rösträtt och innebär att folkopinionen får bildas i frihet. Därför är demokratien i längden icke tänkbar utan exempelvis yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesf'rihet. Till demokratiens förutsättningar med dess hänsyn till den enskilda människans värde och dess respekt för hennes värderingar brukar man i allmänhet också räkna religions- friheten. Med hänsyn till den religionsfrihet, som det demokratiska samhället tillerkänner såväl enskilda som samfund, får det därför anses vara i full överensstämmelse med all- mänt godtagna demokratiska principer, 'att kyrkan genom sitt högsta representativa organ, kyrkomötet, äger ett avgörande inflytande, då det gäller frågor, som rör dess interna liv. Detta tager sig uttryck i kyrkomötets medbe- stämmanderätt i fråga om stiftande av kyrko- lag. I- och med att samhället utvecklats i allt mer demokratisk riktning har denna rätt kommit att respekteras i allt större utsträckning. Som ett exempel härpå kan anföras att då i RF & 28 tillträde öppnades för kvinnor till statens ämbeten och tjänster, prästämbetet undantogs och i grundlagen intogs ett moment, som gjorde frågan härom till en fråga av kyrkolags natur. När statsmakten i dess demokratiska utform-

ning och kyrkomötet stundom stannat i mot varandra stridande uppfattningar beträffande kyrkomötets kompetens, har frågan icke gällt medbestämmanderätten såsom sådan utan om- fånget av begreppet kyrkolag.

Kyrkomötets medbestämmanderätt i fråga om kyrkolagstiftning kan därför ses som ett direkt uttryck för en demokratisk samhällsupp— fattning. Ej heller står den i strid med det parlamentariska statsskick, som vuxit upp på demokratiens grund. Författningsutredningen framhåller att när ett statsskick betraktas som parlamentariskt, man därvid i första hand av- ser att allmänt framhäva den dominerande roll, som tillkommer folkrepresentationen, parla- mentet, inom detta statsskick. »Det finns här icke plats för något annat statsorgan som, när det gäller rätten att i sista hand fatta de väsent- liga politiska besluten, kan göra parlamentet rangen stridig». ( SOU 1963:17 ,s.129). Par- lamentarism innebär således en på visst sätt bestämd avvägning av skilda statsorgans kom- petens. Den berör, som författningsutred- ningen närmare utvecklar, förhållandet mel- lan riksdag och regering och mellan statschef och regering. Förekomsten av ett kyrkomöte, som tillerkänts medbestämmanderätt i en med staten organisatoriskt förbunden kyrka, synes icke på något sätt, vare sig principiellt eller praktiskt, vara att betrakta som en avvikelse från ett parlamentariskt statsskick, eftersom ett sådant statsskick innebär en reglering av för- hållandet mellan de högsta statsorganen, till vilka kyrkomötet ej är att hänföra.

Då riksdagens beslutanderätt i fråga om kyrkolag är motiverad av de organisatoriska band, som består mellan kyrka och stat, skulle denna rätt kunna begränsas till vad som är nödvändigt för att upprätthålla den organisa— toriska förbindelsen och kyrkomötets befogen- heter i motsvarande grad vidgas, utan att de för parlamentarismen grundläggande prin— ciperna därigenom skulle åsidosättas. Om parlamentarismen kräver att regeringen som statsorgan befrias från lagstiftningsmakt i' egent- lig mening, synes det ej heller strida mot ett parlamentariskt statsskick, därest kyrkomötet skulle få ensambestämmanderätt i fråga. om en del av de ämnen, där Kungl. Maj:t som ut- övare av kyrkans högsta styrelsemakt nu en— sam har att besluta. Reformer inom ramen för den nuvarande organisatoriska förbindelsen mellan stat och kyrka, syftande till ökat in- flytande för kyrkans högsta representativa or- gan, kyrkomötet, är alltså tänkbara utan att det parlamentariska statsskicket därigenom rubbas.

Författningutredningens i det föregående citerade uttalande att ett deltagande från" en

intresserepresentations sida i de högsta stats- organens beslutfattande strider mot demokratien synes icke vara tillämpligt på ett organ av kyrkomötets karaktär. Uttalandet avser organi- sationer i samhället av helt annan typ. Det är därför naturligt att författningsutredningen icke i sin behandling av staten och organisa- tionerna berör kyrkomötets ställning som lag- stiftande organ. Det torde få anses vara 0- riktigt att beteckna kyrkan som en intresse- representation i sedvanlig mening med uppgift att bevaka eller tillvarataga medlemsintressen. »Kyrkan är», som statsrådet Zetterbergipro- positionen med förslag till religionsfrihetslag m.m. framhöll, »en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess be- kännelse». Det intresse, som kyrkomötet har att värna om. är primärt knutet till kyrkans andliga uppgifter, vilka härrör just från dess bekännelse.

Om en jämförelse ändock anställes mellan Svenska kyrkan som trossamfund och intresse- organisationerna, måste den göras utom- ordentligt varsamt och förbjuder några vitt- gående slutsatser. Det kan emellertid vara av intresse att iakttaga hur den faktiska utveck- lingen i fråga om statens förhållande till organisationerna visar samma tendens som i fråga om förhållandet till Svenska kyrkan. Utvecklingen på det förstnämnda området be- skriver L. 0. Foyer så: »Om någon ge- nomgående tendens i fråga om statens rela- tioner till organisationerna kan urskiljas under det senaste decenniet, torde det kunna sägas vara att staten ytterligare erkänt organisationer- nas rätt att utvecklas och agera utan statlig inblandning» ( SOU 1961:21 ,s.74). På lik- artat sätt har, som i det föregående fram- hållits, relationerna mellan stat och kyrka ut- vecklats i riktning mot ett statens erkännande av kyrkans rätt att på ett avgörande sätt öva inflytande på dess egna inre angelägenheter.

Såvitt angår de praktiska aspekterna med avseendeå medbestämmanderätten, ma framhållas att den nuvarande ordningen innebär att vid stiftande av kyrkolag sam- stämmighet fordras mellan tre instanser — Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte mot eljest två.

Tekniskt innebär det givetvis en komplika- tion att kyrkomötets samtycke skall in- hämtas. Detsamma gäller 1 och för sig om medbestammanderatten utbytes mot en rätt

att avge utlåtande. Olägenheterna kan givet- vis minskas om t. ex. kyrkolagsbegreppet inskränkes, så att antalet ärenden blir färre. eller om tidsintervallen mellan kyrkomötena göres kortare. Materiellt kan medbestäm- manderätten, har det sagts, försvåra att angelägna reformer genomföres, Dock har kyrkomötet under tiden 1920-1963 vägrat samtycke till endast 4 av 84 lagförslag som hänskjutits till mötet; i 2 av de 4 fallen har samtycke lämnats då propositionen åter före— lagts i oförändrat skick. Dessa siffror ger i och för sig föga stöd åt tanken att re- former skulle försvåras genom den nu— varande ordningen. Det kan dock naturligt- vis göras gällande att lagstiftningsformen medför en obenägenhet från ömse håll att framlägga förslag som kan väntas möta mot- stånd.

Sammanfatmingsvis i fråga om den nu- varande medbestämmanderätten kan an— föras följande. Ytterst är denna _rätt att se som ett konkret uttryck för .den av- vägning som ansetts böra ske mellan,. å ena sidan, kyrkans strävan efter självständighet inom ramen för ett organisatoriskt samband med staten och, å andra sidan, statens intresse att såsom vid annan lagstiftning — utforma de författningsföreskrifter, ge- nom vilka organisation och verksamhet måste regleras för en kyrka i en sådan nära relation till staten som Svenska_kyr- kans. När frågan ställes, om i ett A-läge medbestämmanderätten bör bestå eller ej, måste överväganden ske -— utom med be- aktande av principer om religionsfrihet och statsskick samt historiska aspekter — främst med hänsyn till om en medbestämmanderätt allmänt sett är det bästa sättet att åstad- komma den avvägning mellan statens och kyrkans intressen som är nödvändig. Andra former för denna avvägning är tänkbara — likaväl som förskjutningar i själva av— vägningen. Hithörande spörsmål kommer att behandlas 1 de båda efterföljande avsnitten.

M edbeslammanderarren kvarstår-_ Som__ utredningen tidigare berört har ut- vecklingen lett dithän att de samfunds—

mässiga dragen i kyrkan efter hand för- stärkts. I den debatt, som under senare år förts i fråga om den framtida gestaltningen av relationerna i allmänhet mellan staten och kyrkan, har från skilda håll gjorts gällande att ett ur kyrkans synpunkt sett friare förhållande borde etableras. Även om det organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka skulle behållas i stort sett oför- ändrat (A-läget), synes det mot den an- givna bakgrunden ligga nära till hands an- taga att förhållandet mellan staten och kyr— kan ges en sådan utformning att det — to- talt sett — innebär en självständigare ställ- ning för kyrkan. Därmed skulle också staten ställas friare i religiösa frågor.

Framställningen i detta avsnitt utgår, så- som tidigare nämnts, från det faktiska förhållandet att kyrkomötet är medbe- bestämmande i fråga om stiftande av kyrko- lag. Från denna utgångspunkt kan en ut— ökad bestämmanderätt för kyrkan med avseende på regleringen av kyrkliga för- hållanden förverkligas antingen så, att nya former för utövandet av en bestämmande— rätt för kyrkomötet skapas eller också på det sättet att kyrkomötets inflytande inom lagstiftningen vidgas med bibehållande av nuvarande form för dess medverkan (ut- vidgning av kyrkolagsbegreppet). Att enligt finskt mönster ersätta den nuvarande med- bestämmanderätten med en exklusiv initia- tivrätt ser utredningen som en föga rea- listisk möjlighet (närmare härom, se SOU 1965: 70, s. 95 ff.).

Nya former för besvärnmanderättens ut- övande. Kyrkomöteskommittén har före- slagit att vid sidan av lagstiftningsformen en- ligt RF & 87: 2 — och andra redan nu före- kommande lagstiftningsformer av allmän karaktär — skall finnas en form med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som de beslutande organen. Enligt kommitténs förslag bör un- der denna nya form inrymmas dels faststäl- landet av kyrkans böcker (vilket nu formellt sker av Kungl. Maj:t i administrativ ord- ning), dels bestämmelser vilka kommittén in- tagit i ett utkast till kyrkoordning. De till kyrkoordningen hänförda bestämmelserna är

i den mån fråga icke är om tidigare oreg— lerade ämnen — väsentligen hämtade från området för Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning (RF & 89).

Kommitténs motivering för förslaget kan sammanfattningsvis uttryckas så, att kom- mittén ansett det oriktigt att frågor om for- merna för kyrkans religiösa verksamhet av- göres av Kungl. Maj:t på kyrkans vägnar; i dessa frågor bör kyrkan så långt möjligt åtnjuta samma frihet och självständighet som de fria kyrkosamfunden.

Under remissbehandlingen har ifrågava- rande förslag mottagits mycket positivt från kyrkligt håll. De icke kyrkliga remissinstan- ser, som uttalat sig rörande spörsmålet, har intagit en mera avvisande hållning. Bl.a. har framhållits att betänkligheter kan resas ur konstitutionell synpunkt mot en utvidg- ning av kyrkomötets kompetens samt att den nya lagstiftningsformen skulle ytterligare komplicera lagstiftningsförfarandet på det kyrkliga området.

Kyrkomöteskommitténs —— såsom ett mo- tiv för dess förslag om införande av en ny lagstiftningsform — gjorda uttalande om att det för modern uppfattning ter sig främman- de att frågan om formerna för kyrkans reli- giösa verksamhet på kyrkans vägnar avgöres av Kungl. Maj:t, torde få ses i belysning av kommitténs framhållande av Svenska kyr- kan som ett trossamfund. Utifrån ett dylikt ställningstagande kan självfallet synpunkter som hänför sig till trossamfundens religions- frihet åberopas som skäl för en medbestäm- manderätt från kyrkomötets sida i nu avsed- da frågor. Som utredningen framhållit i fråga om den nuvarande medbestämmande- rätten vid stiftandet av kyrkolag (se ovan s. 158) kan det dock icke utifrån religions- frihetsaspekten hävdas, att det krav på hän- synstagande till kyrkans uppfattning i reli- giösa frågor, som är att inlägga i religions- frihetsbegreppet, måste tillgodoses just på det sättet att kyrkan genom kyrkomötet äger en lagfäst medbestämmanderätt vid frågor- nas avgörande.

Såsom ett mera konkret motiv för en med— bestämmanderätt i de frågor, som närmast skulle kunna tänkas bli hänförda under den

föreslagna formen, skulle däremot kunna andragas att Kungl. Maj:t i dessa så gott som undantagslöst följer av kyrkomötet gjor- da rekommendationer; det kan anses att det föreliggande faktiska förhållandet bör åter- speglas i det formella förfarandet. Med beak- tande av den utslagsgivande betydelse kyr— komötets ställningstagande har, kan gente- mot en sådan uppfattning å andra sidan hävdas att den nuvarande ordningen för be- stämmanderättens utövande i berörda frågor rent faktiskt fungerar tillfredsställande och att den föreslagna nya formen skulle mera tillgodose ett formellt än ett reellt önskemål.

Såvitt angår de konstitutionella synpunk- ter, som må göra sig gällande i samman- hanget kan i första hand hänvisas till de all- männa synpunkter, som anförts med avseen- de å den nuvarande medbestämmanderätten (ovan 5. 159 ff.). Bedömningen av de konsti- tutionella aspekterna i förevarande samman- hang måste givetvis påverkas av det förhål- landet att kyrkomötet redan (jämlikt RF & 87: 2) tager del i lagstiftningen rörande kyrkan; även om fråga är om införande av en helt ny lagstiftningsform, skulle icke ge- nom tillskapandet av densamma något nytt organ tillerkännes en beslutande funktion i lagstiftningsprocessen.

Beträffande de synpunkter av praktisk natur — komplicering av lagstiftningsförfa- randet på det kyrkliga området vilka andragits i fråga om den föreslagna lagstift- ningsformen, synes kunna anföras att för de fall, då kyrkomötet för närvarande regel- mässigt avger yttrande, förfarandet i sig icke skulle bli mer komplicerat. Så skulle emeller- tid ske för de fall att — i de frågor, som skulle komma att falla under den nya lag- stiftningsformen — för närvarande icke kyrkomötet utan annat kyrkligt organ ut- nyttjas som remissorgan eller, något som endast undantagsvis torde förekomma, nå- got sådant organs mening över huvud icke inhämtas före en författnings utfärdande.

Ett annat sätt än det nyss behandlade — tillskapandet av en lagstiftningsform med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som de be- slutande — att bereda kyrkan den enligt

kyrkomöteskommittén önskvärda friheten och självständigheten i vad gäller frågor om formerna för kyrkans religiösa verksamhet, vore att ge kyrkomötet en viss ensambestäm- manderätt. Önskemål om en sådan ordning innefattades i en sedermera till kyrkomötes- kommittén överlämnad motion vid 1953 års kyrkomöte. Ifrågavarande motionär såg det som »både olämpligt och farligt» att kyr- kan icke hade befogenhet att genom sina egna organ bestämma i sådana ärenden som rörde t. ex. kyrkohandbok och psalmbok. Han uttalade vidare, »att under det andra religions- och trossamfund i Sverige åtnjuta full religionsfrihet, så saknar svenska kyrkan den förmånen».

Kyrkomöteskommittén har icke diskuterat en ordning med viss ensambestämmanderätt för kyrkomötet. Anledningen härtill kan an- tagas vara att kommittén ansett en dylik re- form ligga utanför dess i direktiven anvisa- de uppdrag. Uppenbart torde vara att in- förandet av en ordning med ensambestäm- manderätt för kyrkomötet ur den synpunk- ten kan anses som en mera genomgripande reform än den av kommittén föreslagna ordningen, att det skulle innebära ett brytan- de av principen om statsorganen såsom ut- övare av kyrkostyrelsen. Framhållas må ock- så den härtill anknytande synpunkten att en kyrkomötets ensambestämmanderätt torde förutsätta den organisatoriskt viktiga för- ändringen att någon form av centralstyrelse för kyrkan tillskapas (mera härom, se nedan s. 173 ff.).

Införes en ensambestämmanderätt för kyrkomötet, torde inte vid sidan därav också den av kyrkomöteskommittén föreslagna lag- stiftningsformen med Kungl. Maj:t och kyrkomötet böra förekomma; den ena for- men torde få utesluta den andra.

De skäl som kan andragas för en ordning med viss ensambestämmanderätt för kyrko- mötet torde i huvudsak vara desamma som ovan (5. 162 f.) angivits med avseende å den av kyrkomöteskommittén föreslagna nya lag- stiftningsformen (trossamfundens religions- frihet, formalisering av ett reellt rådande förhållande).

En reform i fråga om bestämmanderätten

på det kyrkliga området av det slag, som här aktualiserats, skulle emellertid på en del områden få principiellt om ock ej alltid praktiskt betydelsefulla konsekvenser såvitt angår relationen stat—kyrka. Utöver att frågan om någon form av centralstyrelse för kyrkan i sådant fall torde påkalla sin lös- ning, må härutinnan framhållas att en ord- ning med kyrkomötesbestämmelser inne- bär icke att en ny lagstiftningsform ska- pas — utan att beträffande en del av det nu- varande lagstiftningsområdet statsorganen, enkannerligen Kungl. Maj:t, undandrages allt lagfäst inflytande. Detta betyder, som ovan nämnts, ett brytande av principen om staten såsom utövare av kyrkostyrelsen. Sett ur sta- tens synpunkt medför detta att staten till en del betages den i nuvarande ordningen lig- gande möjligheten till övervakning av att kyrkan i sin verksamhet icke överskrider de gränser därför som uppställts genom den allmänna lagstiftningen rörande kyrkan. För kyrkans vidkommande skulle, såvitt kan be- dömas, en ordning med kyrkomötesbestäm- melser icke medföra några ej åsyftade verk- ningar. ' '

Som synpunkter av mindre principiell betydelse torde i fråga om en ordning med ensambestämmanderätt för kyrkomötet kunna anföras, dels att införandet av en dylik ord- ning skulle vara ägnad att åstadkomma en kanske önskad minskning av vederbörande departements arbetsbörda, dels att överföran- det av en viss bestämmanderätt till kyrko- mötet skulle kunna tänkas ligga i linje med den utveckling mot en viss delegering av departementens beslutanderätt till centrala ämbetsverk, som nu är skönjbar inom den statliga förvaltningen. Vidare bör i sam- manhanget framhållas att de invändningar av praktisk natur som framförts mot införan- det av lagstiftningsformen med Kungl. Maj:t och kyrkomötet (en komplicering av förfa- randet), åtminstone delvis gör sig gällande också beträffande en ordning med kyrko- mötesbestämmelser; i och med att man får ytterligare en form för utövandet av be- stämmanderätten i kyrkliga angelägenheter, uppkommer gränsdragningsproblem utöver de redan existerande.

Vad angår det möjliga tillämplighetsom- rådet för de båda här aktualiserade ordning- arna är att erinra om det av kyrkomöteskom— mittén upprättade utkastet till kyrkoordning (av utredningen intaget som Bilaga 2 i be— tänkandet om Lagstiftning—Rättskipning. SOU 1965: 70). Till området för Kungl. Maj:ts och kyrkomötets gemensamma be- stämmande upptages i utkastet dels bestäm- melser, vilka för närvarande är att hänföra till kyrkolag, dels bestämmelser vilka nu faller under Kungl. Maj:ts förordningsmakt enligt RF % 89. Särskilt och formellt fallande utanför kyrkoordningen anger kommittén fastställandet av kyrkans böcker. Det skedda angivandet av området för den föreslagna lagstiftningsformen är — liksom för övrigt också av kommittén framlagt ut- kast till ny kyrkolag — ett resultat av en av— vägning mellan statliga och kyrkliga intres— sen. I den mån kommittén från kyrkolags- området till kyrkoordningen överfört vissa bestämmelser har det varit fråga om ämnen beträffande vilka riksdagens intresse bedömts som ringa eller obefintligt. Omvänt har kyr- kans intresse rörande vissa ämnen inom om- rådet för Kungl. Maj:ts förordningsmakt be- dömts som så väsentligt, att ett lagfäst med- inflytande för kyrkomötet över dithörande lagstiftning framstått som naturligt.

De frågor, som skulle kunna tänkas över— lämnade åt kyrkomötets eget bestämmande. t'orde uteslutande vara att hämta från det område kyrkomöteskommittén skisserat så- som föremål för Kungl. Maj:ts och kyrko— mötets gemensamma lagstiftning. Bland dit hänförda ämnen finns å enda sidan en grupp där det religiösa momentet är helt domine- rande, och å andra sidan en grupp där det- ta moment visserligen är betydande, men där jämväl ett'visst statligt intresse kan anses föreligga. Till den förra gruppen hör fler- talet av de bestämmelser som avser guds- tjänstefirandet samt formerna för dop, kon- firmation och jordfästning ävensom vignings- och installationsakter. Dessa bestämmelser torde naturligen föras under kyrkomötets ensambestämmanderätt, om en sådan ord- ning skulle tillskapas. Lagstiftning'i ämnen tillhörande ovannämnda andra grupp tor—

de — därest ämnets art och betydenhet icke påkallar dess hänförande till kyrkolagsom- rådet — såsom nu få ankomma på Kungl. Maj:t.

Utredningen har icke ansett det lämpligt att mera i detalj undersöka det tänkbara området för å ena sidan en ordning med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som de be- slutande organen och å andra sidan en ord— ning med viss ensambestämmanderätt för kyrkomötet. Ett realiserande av någon av ordningarna måste självfallet ske på grund- val av en särskild utredning, vid vilken på ett mera inträngande sätt än kyrka—statutred- ningen — och dessförinnan kyrkomöteskom- mittén, såvitt angår den förstnämnda ord- ningen — haft anledning till får undersökas därmed förknippade problem och konse- kvenser.

Avslutningsvis i detta sammanhang må anföras följande. Båda de behandlade ord- ningarna är ägnade att bereda kyrkan ett ökat inflytande i frågor, som rör formerna för kyrkans religiösa verksamhet, och inne- bär en utvidgning av kyrkomötets nuvarande befogenheter. Den ståndpunkt, som kan ta- gas till förslag om sådan utvidgning, torde vara avhängig av vilken— uppfattning man har i fråga om kyrkomötets nuvarande be- fogenheter i lagstiftningshänseende. Har man den uppfattningen att redan den nuvarande medbestämmanderätten är oförenlig med demokratiska och parlamentariska principer, måste detta föranleda därtill, att i det här behandlade A-läget varje utvidgning av kyrkomötets befogenheter inom det om- råde, som för närvarande regleras genom lagstiftning, framstår som principiellt oaccep- tabel. Detta gäller i synnerhet införandet av den av kyrkomöteskommittén föreslagna ord- ningen med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som de i vissa ärenden beslutande organen; ett införande av denna ordning måste — ut- ifrån den angivna uppfattningen betrak- tas såsom tillskapandet av ytterligare en lagstiftningsform, som står i strid med de ifrågavarande principerna. Om, å andra si- dan, man anser att den nuvarande medbe- stämmanderätten är förenlig med principer-

na om demokrati och parlamentarism och i överensstämmelse med den religionsfrihet, som bör tillkomma en med staten i organisa- toriskt avseende förbunden kyrka, torde en sådan förstärkning av kyrkans inflytande i nuvarande lagstiftningsfrågor, som ett infö- rande av någon av de ovan behandlade for- merna för bestämmanderättens utövande skulle innebära, framstå som en både natur- lig och önskvärd utveckling.

Kyrkolagsbegrepper. — Som i annat sam-' manhang framhållits utgör förhandenvaron av en kyrkomötets medbestämmanderätt vid stiftandet av kyrkolag ett betydelsefullt in- slag i det för närvarande rådande förhål- landet mellan staten och kyrkan. En bit—. stämning av kyrkolagsbegreppet är därför av intresse, inte endast för att ange med- bestämmanderättens innehåll utan även för att ge underlag för bedömningen av rela;- tionen stat—kyrka. Av det sagda följer att mera avsevärda förändringar av vad kyrko- lagsbegreppet i nuläget kan anses omfatta får konsekvenser för totalbedömningen av ifrågavarande relation. .

Frågan om avgränsningen av kyrkolags- begreppet .fick praktisk betydelse först år 1866, då kyrkomötets medbestämmanderätt vid stiftandet av kyrkolag tillkom. Någon legal avgränsning av begreppet gjordes emel- lertid icke då och har ej heller gjorts senare. Två olika uppfattningar har gjort sig gällan- de i fråga om bestämningen av kyrkolags- begreppet. Å ena sidan har hävdats ett for- mellt lagbegrepp, av innebörd att med kyr- kolag förstås 1686 års kyrkolag med däri gjorda ändringar. Å andra sidan har kyrko- lagsbegreppet givits materiell-innebörd, dvs. innehållet i en lag eller författning skulle avgöra om den är kyrkolag eller ej.

Vad som för närvarande kan anses hän- förligt under begreppet kyrkolag i RF & 87: 2 har utförligt behandlats av kyrkomöi teskommittén, vars majoritet ansluter sig till uppfattningen om ett materiellt kyrkolags-. begrepp. Dess bestämning av kyrkolagsbe— greppet kan sammanfattas sålunda. Inne- hållsmässigt avgränsas begreppet till en bör— jan så att med kyrkolag regleras endast kyrk-

liga angelägenheter, dvs. vad som mera di- rekt hör samman med kyrkans väsen, orga- nisation och verksamhet. Hit hör frågor om kyrkans bekännelse och lära, dess ställning i samhället. dess förhållande till andra sam- hällsinstitutioner, dess åligganden gentemot det allmänna och i förhållande till den en- skilde medborgaren samt de organisatoriska och ekonomiska betingelserna för dess verk- samhet. Vidare avgränsas kyrkolagsbegrep- pet till att avse endast kyrkliga angelägen- heter av större vikt för kyrkan. Framträder emellertid i en fråga det borgerliga sam- hällets intressen med särskild styrka och måste de därför tillerkännas avgörande vikt, undantager kommittén frågan från kyrko- lagens område även om den är av stor bety- delse för kyrkan. Detta gäller särskilt då frågan berör riksdagens finansmakt. Privile- giefrågor är vidare på grund av särskilt grundlagsstadgande undantagna från RF % 87: 2. Slutligen drages en gräns mellan kyrkolag och kyrkostadgar, dvs. området för Kungl. Maj:ts ekonomiska och administrati— va lagstiftning, uteslutande efter ämnets vikt för kyrkan.

Det materiella lagbegreppet kompletteras av kyrkomöteskommittén med regeln om formell lagkraft. Lag som stiftats som kyrko- lag får enligt denna regel upphävas eller ändras endast med kyrkomötets samtycke. Dock undantager kommittén från regeln om formell Iagkraft bestämmelser som uppen- barligen inte är av kyrkolags karaktär samt lagar som är äldre än RF själv, t. ex. 1686 års kyrkolag.

Med utgångspunkt från sin bestämning av kyrkolagsbegreppet har kyrkomöteskommit- tén granskat den konstitutionella praxis som utbildats vid kyrkolagstiftningen. I åtskilliga fall har olika uppfattningar brutit sig mot varandra i fråga om lagstiftningens konstitu- tionella natur. Detta gäller särskilt den kyrk— ligt—ekonomiska lagstiftningen, främst präst- löner och kyrklig egendom. I andra fall är den konstitutiönella naturen klar, men så— dan ändring har påyrkats att'till kyrkolag skulle överföras bl. a. lagen om församlings- styrelse, som nu är kommunallag och beslu- tas av Kungl. Maj:t och riksdag, samt frågor

om indelning i församlingar och pastorat. varom Kungl. Maj:t nu förordnar. I sitt lag- stiftningsbetänkande (SOU 1965170) har utredningen närmare berört det konstitu— tionella läget, såvitt angår nämnda ämnes- områden (5. 33 ff.). samt också anlagt vissa synpunkter rörande omfattningen av kyrko- lagsbegreppet i ett sålunda beskaffat A-läge att detta begrepp kvarstår som objekt för en särskild lagstiftningsform (s. 106 ff.).

Avslutningsvis i detta sammanhang må anföras följande. Kyrkomöteskommitténs un— dersökningar rörande kyrkolagsbegreppet har varit ägnade att minska den oklarhet om innebörden av ordet kyrkolag i RF & 87: 2. som tidigare i hög grad gjort sig gällande. Även om på vissa punkter avvikande upp- fattningar anförts torde sålunda den sam- manställning kommittén uppgjort över för— fattningar, som i nuvarande läge är att anse vara av kyrkolags natur, i stort sett kunna allmänt godtagas (ifrågavarande samman- ställning finns intagen i kyrka—statutred- ningens betänkande VI, SOU 1965170. 5. 31 f.). Kvar står emellertid det ur formell synpunkt mindre lämpliga förhållande. som otvivelaktigt bidragit till svårigheterna vid tillämpningen av RF & 87: 2, nämligen att bestämmelserna av kyrkolags natur icke inne- fattas i en kodex en kyrkolag — utan är spridda i en mängd fristående författningar. Tanken på åstadkommandet av en ny kyrko- lag är gammal. Genom kyrkomöteskommit— téns undersökningar vilka utmynnat i upprättandet av ett utkast till en ny kyrko— lag (intaget som Bilaga 1 i nyssnämnda betänkande) får läget för en kodifiering av under kyrkolagsbegreppet hänförliga be- stämmelser i en ny kyrkolag bedömas som gynnsammare än tidigare. Kommitténs kodi- fieringsförslag har också vunnit gensvar hos i stort sett samtliga remissinstanser. Som kommittén understrukit (SOU 1955:47, s. 209) kan en kodifieringsutredning icke be- gränsas till en rent kodifierande verksamhet utan måste medföra även sakliga ändringar. således ändringar av själva kyrkolagsbegrep- pets innehåll. Det av kommittén upprättade utkastet, vilket utgår från ett materiellt lag-

begrepp, lämnar exempel på ändringar, vil- ka enligt vad kommitténs majoritet an- sett — därvid kan övervägas. De ovan sär- skilt omnämnda ämnesområdena (den kyrk- ligt-ekonomiska lagstiftningen, lagstiftningen om församlingsstyrelse samt om grunderna för indelningen i församlingar och pastorat) inrymmer vidare frågor, vilka vid en even- tuell kodifieringsutredning kan förtjäna sär- skild uppmärksamhet. Det må erinras om den betydelse för totalrelationen kyrka—stat som bestämningen av kyrkolagsbegreppet har. En utvidgning av detsamma innebär — åtminstone formellt sett — att kyrkan bere- des ett ökat inflytande över sina egna ange- lägenheter inom statskyrkosystemets ram. En inskränkning av kyrkolagsbegreppet innebär å andra sidan därest icke samtidigt andra kompenserande reformer genomföres att kyrkans karaktär av statskyrka förstärkes. Slutligen må beträffande det utkast till ny kyrkolag, som kyrkomöteskommittén upprät- tat. i klarhetens intresse anmärkas att det- samma utgår från att vid sidan av lagstift- ningsformen enligt RF 5 87: 2 finns en ord- ning med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som beslutande i vissa frågor (rörande denna ordning, se ovan 5. 162 f.).

Medbestämmanderätten upphävd

Utredningens behandling av ett sålunda be— skaffat A-läge att någon medbestämmande- rätt vid stiftande av kyrkolag ej längre till- kommer kyrkomötet synes lämpligen kunna ske mot bakgrund av vad författningsutred- ningen i upprättat förslag till ny regerings- form (FRF) upptagit i fråga om lagstift- ningens konstitutionella former.

Enligt FRF tillkommer det riksdagen en- sam att stifta lag (FRF 7 kap. 1 å). För— fattningsutredningen framhåller i anslutning härtill bl. 3. (SOU 1963: 17, s. 337), att den nuvarande regeringsformens konstruktion, enligt vilken en lag är resultatet av två in- bördes överensstämmande och likvärdiga be- slut, det ena fattat av regeringen och det andra av riksdagen, framstår som definitivt föråldrad och icke bör införlivas med en ny författning. En lösning, enligt vilken för ett statsrättsligt giltigt beslut i en lagfråga ford—

ras beslut av riksdagen, anser författningsut— redningen också knyta an till den praxis som utvecklat sig. I fråga om vem som skall be— sluta lag föreslår således författningsutred- ningen den genomgripande ändringen att riksdagen ensam skall stifta lag. Utredningen ger vidare en definition av och avgränsar på visst sätt begreppet lag. Sålunda reserve— rar författningsutredningen termen lag för sådan författning, som innehåller så väsent- liga rättsregler att den för sin tillkomst krä— ver riksdagsbeslut. Gällande regeringsforms olika lagkategorier på den samfällda lag- stiftningens område sammanföres således till en enda kategori (lag). Inom denna kategori anser författningsutredningen det dock »av hänsyn till lagstiftningsförfarandet» erfor- derligt att utskilja vissa särskilda grupper, nämligen grundlag, kommunallag och skatte- lag (ang. kyrkolag, se nedan).

Nu gällande regeringsform innehåller ett flertal bestämmelser som äger avseende å Svenska kyrkan. Under hänvisning till att frågan om förhållandet mellan staten och kyrkan är föremål för särskild utredning. har författningsutredningen upptagit ifråga- varande föreskrifter i övergångsbestämmel- serna till den nya regeringsformen utan and- ra ändringar än sådana av formell natur eller följdändringar. Vad särskilt angår före- skrifterna om kyrkolagstiftning har författ- ningsutredningen framhållit (se SOU 1963: 17. s. 337), att placeringen i övergångsbe- stämmelserna icke innebär något förord från utredningens sida till förmån för den ena eller den andra av de lösningar, som författ- ningsutredningen finner tänkbara såvitt rör det framtida förhållandet mellan staten och kyrkan, nämligen att de nuvarande banden i allt väsentligt upprätthålles eller att kyrkan skiljes från staten. Placeringen förklaras vara betingad uteslutande därav att det i avvak- tan på ställningstagandet till utredningsar— betet rörande förhållandet stat—kyrka an— setts riktigast att bibehålla nuvarande ord— ning för kyrkolagstiftning, ehuru denna ord— ning helt avviker från den för lagstiftning i allmänhet föreslagna och därför icke. bör inarbetas i FRF:s kapitel om lag och lag- stiftning (7 kap.). Sedan ställning tagits i

frågan om förhållandet mellan stat och kyr- ka, torde, uttalar författningsutredningen fortsättningsvis (nyssnämnda betänkande s. 487 f.), övergångsbestämmelserna angående kyrkolag och kyrkolagstiftning kunna utgå. Därest de nuvarande banden mellan stat och kyrka i allt väsentligt skulle bibehållas, bör den föreslagna regeringsformen kompletteras med bestämmelser om kyrkolagstiftning, där- vid grundsatsen att riksdagen ensam stiftar lag bör avse även kyrkolag. Skulle däremot kyrkan skiljas från staten, blir, uttalar för- fattningsutredningen vidare, den reglering i lag av kyrkans förhållanden, vilken kan vara erforderlig, icke längre av offentlig- rättslig karaktär, i varje fall icke av samma art som för närvarande. Bestämmelserna an- gående kyrkolag och kyrkolagstiftning bör då utgå.

Till författningsutredningens uttalande för det fall kyrkan skulle 'skiljas från staten (B-, C- och D-lägena) har kyrka—statut- redningen intet att tillägga. Däremot finns anledning att något uppehålla sig vid den av' författningsutredningen intagna stånd- punkten " i 'fråga om kyrkomötets medbe— stämmanderätt vid fortsatt statskyrkosystem (Å.-läget). "

(De synpunkter författningsutredningen an- föi—t'tillls'töd för sitt förslag om upphävande av regeringens medbestämmanderätt i lag- stiftningen—*har redan delvis angivits. Där- jämte hänvisar författningsutredningen till 'det-förhållandet att den föreslagna regerings- form'ei'i ej som 1809 års RF bygger på en maktbalans mellan konung och ständer. En parlamentarisk regeringsmakt säges icke kun- na'" på detta för samhällslivets gestaltning grundläggande område göra anspråk på nå'— gon från folkrepresentationen fristående och likaberättigad ställning. Såsom motivering föratt kyrkomötet vid ett fortsatt orga- nisatoriskt samband mellan staten och kyrkan — ej skulle äga deltaga i stiftandet av kyr- kolag, anger författningsutredningen (SOU 1963: 17, s. 487 f.): »Att borttaga rege— ringens medbestämmanderätt i fråga om kyrkolag och samtidigt låta kravet på kyrko- mötets samtycke kvarstå måsteienligt utred- ningens mening anses uteslutet.» '

De skäl, som författningsutredningen åbe- ropat för att regeringen icke bör äga deltaga i lagstiftningen, hänför sig uteslutande till förhållandet mellan folkrepresentationen och regeringen. De kan därför knappast i och för sig anses ha direkt avseende på frågan om fördelningen av bestämmanderätten i kyrk- liga frågor mellan statsmakten och kyrkan. Den principiella utgångspunkten, att all lag- stiftningsmakt skall tillkomma riksdagen, ute- sluter dock en medbestämmanderätt för så- väl regeringen som kyrkomötet. Beträffande de synpunkter av konstitutionell karaktär, som eljest kan vara att anlägga i fråga om kyrkomötets nuvarande medbestämmande- rätt, hänvisas till de båda argumenterings- linjer, som redovisats ovan 5. 159 ff.

Enligt författningsutredningen skulle i ett läge med fortsatt statskyrkosystem — kyrkolag bibehållas som särskilt lagbegrepp, men sådan lag stiftas av riksdagen ensam. Frågan kan ställas vad som i den angivna situationen kan motivera bibehållandet av ett särskilt kyrkolagsbegrepp. Författningsut- redningens ståndpunkt härutinnan torde få ses mot bakgrund av dess uttalande om det naturliga i »att kyrkomötet avger yttrande över förslag till kyrkolag» (SOU 1963: 17, s. 488). Under förutsättning att författnings- utredningen härmed velat ge uttryck för uppfattningen att kyrkomötet bör äga en grundlagsfäst yttranderätt kommer — på motsvarande sätt som gäller i fråga om and- ra av författningsutredningen tillämpade sär- skilda lagbeteckningar (grundlag, kommu- nallag och skattelag) — bibehållandet av kyrkolagsbegreppet i nu ifrågavarande situa- tion att betingas av förhandenvaron av sär- skilda bestämmelser rörande lagstiftningen i fråga.

Att Svenska kyrkan genom kyrkomötet på ett medbestämmande sätt deltager i stiftan- det av kyrkolag anses allmänt utgöra ett vä- sentligt drag i den nuvarande gestaltningen av" förhållandet mellan staten och kyrkan i Sverige. Därest — såsom författningsutred- ningen förordat — hela lagstiftningsmakten i fråga om kyrkolag överföres till riksdagen ensam, innebär detta en på det sätt ändrad

relation att kyrkan, såvitt angår genom lag- stiftning reglerade förhållanden, knytes när- mare till staten.

Som redan tidigare angivits har utred- ningen — jämväl i fråga om ett läge med fortsatt organisatoriskt samband funnit det kunna antagas, att förhållandet mellan stat och kyrka ges en utformning som totalt sett innebär en självständigare ställning för kyrkan. Mot denna bakgrund finns anled- ning att undersöka huruvida det förhållan- det, att riksdagen i enlighet med författ- ningsutredningens förslag övertager hela lag- stiftningsmakten kan uppvägas av andra förändringar inom det nuvarande lagstift- ningsområdet, så att kyrkan —— även om den självständigare ställningen ej kan åstadkom- mas — dock allmänt sett kan sägas stå i en relation till staten, som motsvarar det nu- varande förhållandet.

Närmast till hands för att åstadkomma den balans, som i hänseendet kan anses önsk- värd, ligger att begränsa tillämplighetsom- rådet för begreppet kyrkolag och i stället föra en del av de förhållanden, som nu kan anses hänförliga därtill, under en kyrkomö- tets självständiga bestämmanderätt. Lika- så vilket synes vara en naturlig konsek- vens i sammanhanget kunde därunder föras en betydande del av de kyrkliga ären- den, som för närvarande faller under Kungl. Maj:ts förordningsmakt jämlikt RF & 89. Författningsutredningen har ej aktualiserat dessa frågor; den synes sålunda utgå från ett oförändrat kyrkolagsbegrepp. Dess be- stämning av det allmänna lagbegreppet, att således lag utgöres av författning, som inne- håller så väsentliga rättsregler, att den bör beslutas av den lagstiftande makten, vilar på samma grund som kyrkomöteskommitténs definition av begreppet kyrkolag, sådan den återges av författningsutredningen (SOU 1963: 17, s. 328 f.), nämligen att kyrkolag skall avse'endast kyrkliga angelägenheter av större vikt för kyrkan, dock att frågor, där det borgerliga samhällets intressen framträ- der med särskild styrka, skall hänföras till annan lag. '

Under rubriken »Medbestämmanderätten kvarstår» har kyrka—statutredningen ovan

behandlat en ordning med en ensambestä— manderätt för kyrkomötet. Till de synpunk— ter av principiell och praktisk natur som därvid anförts kan här hänvisas. Såvitt an- går den innehållsmässiga sidan av ifrågava- rande ordning gör sig emellertid i detta sam- manhang helt andra aspekter gällande än de som där andragits. Frågan hur självbestäm- manderätten innehållsmässigt kan tänkas ut- formad har i det tidigare sammanhanget be- handlats med utgångspunkt från de av kyr- komöteskommittén framlagda utkasten till ny kyrkolag och till kyrkoordning. Vid upp— rättandet av dessa utkast har kommittén ut- gått från att de två formerna för bestämman- derättens utövande finns vid sidan av va— randra och att kyrkomötet deltager i stiftan- det av kyrkolag såsom medbestämmande part. Som underlag för den innehållsmässiga avgränsning, som påkallas vid en ordning där lagstiftningsmakten är överflyttad till riksdagen ensam, är berörda förslag därför ej omedelbart användbara,'ehuru de själv- fallet kan ge viss vägledning. En bestäm- ning av, å ena sidan, dels området för- riks- dagens exklusiva befogenhet att stifta lag och dels området för regeringens befogenhet att utfärda författningar för rikets styrelse och förvaltning samt, å andra sidan, om- rådet för en kyrkomötets ensambestämman- derätt, måste därför antagas komma att kräva ett omfattande utredningsarbete. Det kan dock icke ifrågakomma att påbörja ett sådant arbete förrän ställning tagits till hur förhållandet mellan stat och kyrka skall gestaltas i sina grunddrag? För sistnämnda ställningstagande torde emellertid ett angi- vande av några huvudlinjer i fråga om gränsdragningen kunna vara av värde.

Enligt den nuvarande ordningen tillkom- mer utövandet av bestämmanderätten i kyrk— liga angelägenheter i princip statens högsta beslutande organ, dock att kyrkan genom kyrkomötet äger en medbestämmanderätt i

5 Det bör erinras om att det icke ankommer på. kyrka-statutredningen att göra något ställnings- tagandet i hänseendet. Behovet av det antydda utredningsarbetet är givetvis därjämte beroende på huruvida den av författningsutredningen aktua- liserade ordningen — att riksdagen ensam skall stifta lag — anses böra genomföras.

fråga om ämnen som är att hänföra till kyr— kolag. Ordningen innebär att staten är for- mellt bestämmande oberoende av huruvida några allmänna intressen kräver tillgodo- seende eller icke. Då det gäller att bestäm- ma området för en kyrkomötets självständiga bestämmanderätt synes det vara naturligt att dit i första hand föra sådana ämnen, beträf- fande vilka något statligt intresse icke alls eller endast i ringa mån föreligger och be- träffande vilka tillika ett starkt kyrkligt in- tresse av ensambestämmanderätt finns. Detta förhållande synes vara för handen i fråga om flertalet av de föreskrifter rörande guds- tjänstfirande. dop, konfirmation, nattvard och jordfästning, som nu finns intagna i kyrkohandboken. Av enahanda natur torde sådana bestämmelser vara. som avser invig- ningsakter (invigning av kyrka m.m.) samt vignings— och installationsakter. Såvitt angår kyrkans lära skulle det kunna tänkas att det statliga intresset inskränkte sig till att kyr— kan hade en viss bekännelse, t. ex. den evangelisk—lutherska; den närmare regle- ringen i sådant hänseende skulle kunna an- förtros kyrkan själv utan att något statligt intresse därigenom åsidosattes.

Om således — i enlighet med det anför— da — inom det nuvarande området för lagstiftning i kyrkliga angelägenheter finns ämnen, som utan gensaga från statligt håll kan tänkas överlämnade åt kyrkomötets en- sambestämmande, finns å andra sidan ett antal frågor. beträffande vilka i den nu behandlade situationen bestämmanderätten naturligtvis måste tillkomma de högsta stats- organen. Hit hör utöver uppdragandet av gränserna för kyrkomötets kompetens — bl. a. angivandet av i vart fall huvudgrun- derna för den kyrkliga organisationen, för- samlingsstyrelse]agstiftningen, åtminstone hu- vuddelen av den kyrkligt-ekonomiska lag- stiftningen samt den lagstiftning, som direkt hänför sig till kyrkans eventuella omhän- derhavande av offentliga funktioner. . Av det ovan upptagna torde ha framgått, att beträffande de flesta — och mest be- tydelsefulla ämnena några större svårig- heter icke föreligger att uppdraga gränsen mellan å ena sidan området för kyrkomötes-

bestämmelser och å andra sidan området för statlig bestämmanderätt. Ämnen kvarstår emellertid vilkas hänförande till kyrkomö— tesbestämmelser kan framstå som ett kyrkligt önskemål, men beträffande vilkas innehålls- mässiga reglering ett visst statligt intresse kan anses göra sig gällande. Som exempel härvidlag må anges en sådan fråga som kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrätt- ning. Andra exempel är bibelöversättnings- frågan och psalmboksfrågan; beträffande i vart fall bibeln föreligger ett allmänkulturellt intresse, som ej är begränsat enbart till Svenska kyrkan. Hur den erforderliga kompetensbestämningen i ämnen tillhörande den här avsedda »mellangruppen» kan komma att ske, är givetvis svårt att nu göra närmare uttalanden om. Allmänt synes dock kunna sägas. att förutsättningar för ett över- lämnande till kyrkomötets ensambestäm- manderätt kan antagas föreligga i det fall att kyrkans och statens intressen samman- faller såvitt angår regleringens innehålls- mässiga utformning; föreligger i en fråga konflikt mellan statlig och kyrklig uppfatt- ning, torde det vara uppenbart att frågan icke kan undandragas statens bestämmande- rätt. Det bör framhållas, att den omständig- heten att betämmanderätten inom ett visst ämnesområde tillkommer staten givetvis icke innebär, att kyrkan måste vara betagen möj- ligheten att få kyrkliga synpunkter beakta- de vid frågans prövning. Fastmera torde det ligga i statens eget intresse att vid utövandet av bestämmanderätten hänsyn i görlig mån tages till kyrklig uppfattning.

Såsom en möjlighet att på lagstiftningens område skapa ökad frihet för kyrkan har i tidigare sammanhang berörts det av kyr- komöteskommittén aktualiserade förslaget att införa en ordning med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som de beslutande organen. En dylik ordning är givetvis tänkbar även i den här behandlade situationen, där kyr- komötets medbestämmanderätt vid stiftande av kyrkolag förutsättes upphävd. Det för— hållande att riksdagen ensam stiftar lag något som författningsutredningens förslag innebär — utesluter sålunda icke i och för

sig en ordning av angivet slag.6 Beträffan- de den ifrågavarande ordningen och de in- vändningar, som ur principiella och andra synpunkter kan göras mot densamma, må här hänvisas till den tidigare framställning- en. Såvitt angår den innehållsmässiga aspek- ten i sammanhanget blir en gränsdragning erforderlig mellan. å ena sidan. området för den ifrågavarande bestämmandeformen och, å andra sidan. dels området för riksdagens befogenhet att stifta lag. dels regeringens befogenhet att utfärda författningar. Denna gränsdragning måste i förekommande fall bli föremål för särskild utredning (jfr ovan ang. kyrkomötesbestämmelser). Det torde te sig naturligt att till området för regeringens och kyrkomötets beslutanderätt föra sådana frågor, beträffande vilka dels ett framträ- dande kyrkligt intresse av medbestämman- derätt föreligger, dels riksdagens intresse av den innehållsmässiga regleringen kan bedö- mas som ringa eller obefintligt. Vad kyr- komöteskommittén i enlighet med bl. a. sitt utkast till kyrkoordning föreslagit skola om- fattas av en gemensam beslutanderätt för Kungl. Maj:t och kyrkomötet synes kunna tjäna som en utgångspunkt vid gränsdrag- ningen. Dock bör beaktas att kyrkomötes- kommittén vid upprättandet av detta ut- kast utgått från förhandenvaron av en kyr- komötets medbestämmanderätt vid stiftande av kyrkolag. således i fråga om flertalet av de för kyrkans organisation och verksamhet grundläggande bestämmelserna. Den om- ständigheten att kyrkomötet icke har be- slutanderätt i fråga om lagstiftning och att således ordningen med regeringen och kyr- komötet som de beslutande organen förut- sättes vara den enda, enligt vilken kyrko- mötet äger utöva ett bestämmande inflytan- de. kan självfallet föranleda till att i be— gränsad utsträckning författningsbestämmel— ser, vilka finns intagna i det av kyrkomö- teskommittén upprättade utkastet till ny kyr- kolag, finnes böra omfattas av regeringens och kyrkomötets beslutanderätt.

Kyrkomötets sammansättning, m. m.

Enligt 1949 års kyrkomötesförordning består kyrkomötet av 100 ledamöter, varav 43 präs-

terliga ombud och 57 lekmannaombud. De prästerliga ombuden är dels samtliga 13 biskopar, dels två ombud från var och en av de teologiska fakulteterna och dels 26 valda ombud för stiften. De valda präster- liga ombuden utses av stiftets präster genom direkta val. Lekmannaombuden väljes ge- nom indirekta val av särskilda elektorer.

Under tiden efter ikraftträdandet av 1949 års kyrkomötesförordning har frågan om kyrkomötets sammansättning icke berörts på kyrkomöte och endast vid ett tillfälle tagits upp i riksdagen. I likalydande motioner i båda kamrarna (FK nr 108, AK nr 230) hemställdes vid 1958 års A-riksdag att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av gällande kyrkomötesförordning» avseende bl.a. an— talet lekmannaombud. Motionärerna mena- de att det med hänsyn till det växande lek- mannainflytandet i kyrkan — vilket motio— närerna fann önskvärt ur många synpunk- ter — kunde ifrågasättas, om icke antalet prästerliga ombud borde begränsas i för- hållande till lekmannarepresentationen. Un- der hänvisning bl. a. till direktiven för 1958 års utredning kyrka—stat samt de av för- samlingsstyrelsekommittén och biskopsvals- kommittén framlagda betänkandena (SOU 1957: 15 resp. 19), avvisade konstitutions- utskottet motionen (utlåtande nr 10), och riksdagen följde utskottet.

Att krav på reformer inom ifrågavaran- de område under senare år icke framställts, innebär icke att de nuvarande bestämmel- serna kan anses ur alla synpunkter invänd— ningsfria. Sålunda skulle kunna göras gäl- lande att skäl föreligger för en utökning av representationens storlek. Med hänvis— ning till ett uttalande av 1944 års kyrko— mötessakkunniga (SOU 1946: 32), nämli- gen att kyrkomötets sammansättning måste bedömas med hänsyn till, bl.a., hur den ger uttryck åt de olika meningsriktningarna och åsiktsgruppema ] det kyrkliga livet, skulle kunna hävdas att det fastställda an— talet ledamöter i kyrkomötet icke lämnar

” Med av författningsutredningen tillämpad be— greppsbestämning är här icke fråga om lagstift- ning.

utrymme för de olika åsiktsgrupperna inom kyrkan att bli på ett tillfredsställande sätt företrädda.

Vidare torde — sedan principen om den lika proportionen mellan präster och lek- män en gång brutits — alltid kunna göras gällande olika uppfattningar om lämplighe- ten av förskjutningar i ena eller andra rikt- ningen, allt beroende på i vad mån kyrko- mötets karaktär av »lärostånd» eller av en representation för Svenska kyrkans med— lemmar betonas. Utredningen saknar anled- ning att gå närmare in på denna avväg- ningsfråga. Däremot synes det vara av in- tresse att något beröra den i sammanhanget principiella frågan, huruvida det kan anses utan vidare givet att proportionen mellan de båda grupperna skall vara genom lag- stiftning fastställd. Alternativet vore att samtliga ledamöter i kyrkomötet utsågs ge- nom val, där prästerskapet icke hade nå- gon på förhand tillförsäkrad minimirepre- sentation. Mot" den nuvarande ordningen skulle kunna anföras att densamma står i strid med modern uppfattning om de prin- ciper som bör gälla i fråga om represen- tativa organs sammansättning och som bl. a. innebär, "att en organisations tjänstemän ej automatiskt skall ingå i organisationens re- presentativa församling. Såsom skäl för en lagbestämd prästerlig representation synes å andra sidan kunna åberopas att kyrkomö— tet jämlikt RF 5 114 har att taga del i lagstiftningen rörande prästerskapets privi- legier. Skulle RF & 114 upphävas (se rö- rande denna fråga utredningens betänkan- de X, SOU 1967:46, s. 335 ff.), försvin— ner dock självfallet det angivna skälet för en lagbestämd prästerlig representation. För en dylik torde ytterligare kunna anföras att det med hänsyn till den episkopalt upp_ byggda kyrkotyp, som Svenska kyrkan med dess betoning av läroståndets betydelse re- presenterar, ter sig naturligt att kyrkans prästerskap — på motsvarande sätt som gäller i andra likartade kyrkor '— har in- flytande i kyrkans representativa organ. Den synpunkten har även framförts att föreskrif- ten om ett begränsat antal prästerliga leda- möter visserligen, å ena sidan, utgör en ga-

ranti för att prästerskapet erhåller en viss representation i kyrkomötet men, å andra sidan, kan ses som en garanti jämväl för lekmannarepresentationens storlek. — Slut- ligen må i detta sammanhang anmärkas att såsom en obestridd förutsättning vid kyr- komötets inrättande gällde, att kyrkomötet skulle innesluta både en prästerlig repre- sentation och en lekmannarepresentation ävensom att kyrkomötet, eller snarare det- tas befogenheter i lagstiftningen, åtminsto- ne delvis är att se som en ersättning åt prästerskapet för förlusten av dess repre- sentationsrätt i fyrståndsriksdagen.'

I högre grad än ovan sagts beträffande den prästerliga representationen över huvud, kan det anses stå i strid med modern upp- fattning om de principer, som bör gälla i fråga om representativa organs sammansätt- ning, att i kyrkomötet ingår självskrivna ledamöter (biskoparna). I direktiven för kyr- komötessakkunniga uttalade departements- chefen, att anledning syntes saknas att göra någon rubbning av det sålunda rådande förhållandet. De sakkunniga anslöt sig till departementschefens uppfattning (SOU 1946: 32, s. 109). Biskoparnas självskriven- het synes icke ha ifrågasatts i den allmän- na debatten. Anledningen-härtill kan anta— gas vara att finna i det tidigare angivna förhållandet att Svenska kyrkan represen- terar en episkopal kyrkotyp; att vid en så- dan organisatorisk uppbyggnad biskoparna ingår i det representativa organ, som må finnas för kyrkan, kan framstå som natur- ligt. I sammanhanget må emellertid upp- märksammas den utveckling som i fråga om den fria verksamheten är i gång på stifts- planet. Den nya utbyggda frivilliga stifts- organisation (se ovan 5. 154), som efter hand införts i flertalet stift, innefattar endast undantagsvis bestämmelser om självskrivna ledamöter i stiftstinget (stiftsstämma). Ofta föreligger stadgeenligt hinder för bl. a. bis- kopen att ingå som ledamot (däremot äger han rätt deltaga i förhandlingarna).

Slutligen må här beröras den gällande bestämmelsen att såsom ledamöter i kyrko- mötet skall ingå två ombud från var och en av de teologiska fakulteterna. Beträffan-

de dessa ombud uttalade kyrkomötessak— kunniga (betänkandet s. 109), att de icke funnit anledning föreslå någon ändring i hänseendet. Frågan kan — om man utgår från uppfattningen om Svenska kyrkan så- som ett trossamfund _ ställas vad som motiverar att företrädare för statliga fakul- teter är tillförsäkrade ledamotskap i denna kyrkas representativa organ. Såsom skäl här- för har i den allmänna debatten — utöver historiska skäl — åberopats önskvärdheten att säkerställa förhandenvaron av teologisk sakkunskap inom kyrkomötet. Gentemot det— ta kan dock invändas att behovet av dylik sakkunskap kan anses tillgodosett genom de regler, som eljest gäller i fråga om kyrko— mötets sammansättning, och att det för öv- rigt kan tillgodoses genom anlitande av sär- skild expertis. Det kan i sammanhanget ock— så erinras om ett tidigare uttalande av ut- redningen (se SOU 1967:45, s. 345), näm- ligen att med beaktande av den pro— grammatiska obundenhet av varje konfes- sion, som fakulteterna företräder — ett upp— hävande av bestämmelserna om fakulteter- nas rätt att utse representanter i kyrkomö- tet (och domkapitlen i Uppsala och Lund) framstår som en naturlig reform.

Reformer som eljest kan vara tänkbara i fråga om kyrkomötet har behandlats i ut- redningens lagstiftningsbetänkande (SOU: 1965: 70). Bl.a. har frågan om sättet för utseende av lekmannaombud behandlats å s. 103 ff., om tidsintervallen mellan kyrko- mötena å s. 105 samt om interpellations- rätt för kyrkomötesledamot gentemot stats— rådets ledamöter å s. 105 f.

Frågan om centralstyrelse för kyrkan Inledning

I det föregående har under rubriken »Kyr- komötets lagstiftande befogenheter, m.m.» behandlats de principiellt mera betydelse- fulla reformer, som-i ett A-läge kan tänkas med avseende å befogenheten att utfärda generellt bindande bestämmelser i kyrkliga angelägenheter, således reformer som —

med utgångspunkt i den nuvarande ord- ningen på området tager sikte på lag- stiftningsförfarandet (därunder inbegripet Kungl. Maj:ts administrativa och ekonomis- ka lagstiftning jml. RF & 89). De regler, som gäller för utövande av bestämmanderät- ten, är ett av uttrycken för den aktuella kyrka—statrelationen. Ett annat uttryck är den ordning, som gäller i fråga om vilka organ det tillkommer att med den gene- rella regleringen som grund fatta beslut i enskilda ärenden av kyrklig natur, således den förvaltningsmässiga organisationen på det kyrkliga området. Den fråga, som på detta område är av störst principiellt in- tresse, hänför sig till behovet och lämplig- heten av en centralstyrelse för kyrkan. Den— na fråga skall belysas i förevarande avsnitt.

Som en bakgrund till behandlingen synes lämpligt att i korthet erinra om hur för- valtningen på riksplanet för närvarande är organiserad i sina huvuddrag.

Alltsedan reformationen har konungen in— nehaft de främsta maktbefogenheterna med avseende å Svenska kyrkans styrelse. Gäl— lande RF innehåller icke någon direkt be- stämmelse om konungen som kyrkans högs- te styresman; konungens befogenheter är att se som ett utflöde av den styrande makt med avseende å statsförvaltningen, som en- ligt RF 5 4 tillkommer konungen. Enligt gällande konstitutionell ordning är med »konungen» att förstå konungen i stats- rådet (Kungl. Maj:t).

Det låter sig inte göra att genom en upp— räkning ge en fullständig bild av Kungl. Maj:ts befattning med kyrkliga ärenden. Allmänt kan sägas att i den mån icke be— slutanderätten i dylika ärenden delegerats till annan myndighet, befogenheten att fatta beslut tillkommer Kungl. Maj:t. En reser- vation måste dock göras i fråga om bl. a. ämnesområden, som faller inom kyrkans s.k. fria verksamhet och där för ändamålet särskilt tillskapade organ av i huvudsak inomkyrklig natur utövar beslutanderätten.

På regeringsrätten ankommer att hand— lägga bl.a. besvärsmål om val av ombud vid kyrkomöte, om vissa kyrkokommunala

val, om beslut eller åtgärd rörande med- lemskap i kyrkan och om prästs skiljande från prästämbetet.

Riksdagens befattning med lagstiftning rörande kyrkliga angelägenheter har redan berörts. Jämväl i annat avseende ingriper riksdagen direkt reglerande i den kyrkliga verksamheten. Härmed åsyftas riksdagens anslagsbefogenhet. Riksdagen fastställer så- lunda storleken av de anslag, som på riks- staten utgår till kyrkliga ändamål, och kan i samband härmed ange villkor för den genom dessa anslag stödda verksamheten. Riksdagens medgivande fordras också för åtgärder enligt vissa författningar; vissa an- slag ur kyrkofonden förutsätter sålunda be- slut av riksdagen (6 & lagen om kyrko- fond).

När det gäller delegerade uppgifter är i första hand att erinra om den genom för- samlingsstyrelselagen tillskapade kyrkokom- munala självstyrelsen och de befogenheter, som genom bestämmelser i olika författning- ar tillförsäkrats de legala organen på stifts- planet, domkapitel och stiftsnämnder. Re- dogörelser härför har lämnats i betänkandet SOU 1967: 45.

Av intresse är däremot att beröra den delegation av beslutanderätten i kyrkliga ärenden, som skett till olika centrala äm- betsverk. Det må framhållas att ett ären- des karaktär av kyrkligt eller borgerligt i allmänhet ej varit avgörande för frågan vil- ken myndighet som skall handlägga det- samma. Kyrkoförvaltningen har setts som en del av statsförvaltningen och ärendena har fördelats efter sitt sakinnehåll.

Sedan gammalt har kammarkollegiet haft en särställning med avseende å kyrkliga ärenden. Verkets huvudsakliga ämbetsbe- fattning är att handlägga ärenden av kame- ral natur eller som angår den allmänna hushållningen ävensom frågor rörande eck- lesiastik egendom. Det har sålunda bl.a. att handlägga frågor om ändring i rikets kyrkliga indelning och om den prästerliga tjänsteorganisationen. I fråga om den kyrk- liga egendomen har kollegiet bl. a. att tillse att egendomen ej disponeras mot givna före- skrifter samt att pröva och avgöra ärenden

angående försäljning av kyrklig jord. Vidare har kollegiet bl.a. att — tillsammans med statskontoret — årligen framlägga förslag rörande storleken av den allmänna kyrko- avgiften, genom vilken kyrkofondens in- komster och utgifter balanseras. Mot kolle- giets beslut kan i allmänhet besvär föras hos Kungl. Maj:t.

Statskontoret tilldrager sig i detta sam- manhang intresse främst i dess egenskap av förvaltare av kyrkofonden.

Bland övriga centrala ämbetsverk, vars verksamhet i begränsade avseenden är av betydelse för kyrkan, må vidare nämnas riksrevisionsverket (granskar bl.a. domka- pitlens och stiftsnämndernas räkenskaper), Statens avta/sverk (förhandlingsorgan i fråga om bl.a. prästers och kyrkomusikers av- löningsförmåner), Statens persona/pensions- rerk (ärenden rörande bl. a. nyssnämnda befattningshavares tjänstepensionsförmå— ner), kammarrätten (vissa besvärsmål), riksantikvarieämbetet frågor rörande bl.a. kyrkor och begravningsplatser, riksarkivet (arkivfrågor) och Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (riksbyrå för folk— bokföringen).

De ovan nämnda organen har rent statlig karaktär. Uppgifter på riksplanet fullgöres emellertid även av organ, vars karaktär helt eller övervägande är kyrklig, nämligen ärke- biskopen, biskopsmötet och de centrala kyrkliga styrelserna. (Kyrkomötet upptages ej här enär dess befogenheter utöver att deltaga i stiftandet av kyrkolag i huvud- sak är begränsade till att i olika kyrkliga frågor såsom opinionsorgan ge sin mening tillkänna för Kungl. Maj:t. Mötets befatt- ning med de centrala kyrkliga styrelserna berörs i samband med behandlingen av dessa.)

Ehuru ärkebiskopen icke formellt tillagts ställning som Svenska kyrkans överhuvud, är det dock klart, att han i förhållande till övriga biskopar intager ställning av »primus inter pares» och såsom sådan måste betraktas som kyrkans självskrivne representant utåt. Denna hans ställning har också kommit till uttryck i kyrkans lag- fästa ordning. Ärkebiskopen är sålunda ord-

förande vid kyrkomötet och är vidare enligt de av Kungl. Maj:t fastställda stadgarna för de centrala kyrkliga styrelserna (se ne- dan) självskriven ordförande i dessa.

Biskopsmötets förekomst, sammansätt- ning och verksamhet är inte reglerad genom lagstiftning. Mötet har kommit att i viss utsträckning fungera som en Svenska kyr- kans riksstyrelse. Det har tillsatt vissa sär- skilda organ, t. ex. biskopsmötets kontakt- grupp för vissa inflyttade kristna och bis- kopsmötets utbildningsnämnd. Det utser vi- dare styrelseledamöter i ett antal organisa— tioner samt representanter för Svenska kyr- kan vid olika internationella konferenser och i Svenska ekumeniska nämnden även- som en del av ledamöterna i Lutherska Världsförbundets svenska sektion.

Beträffande de uppgifter som fullgöres av Svenska kyrkans centrala styrelser (cen- tralrådet för evangelisation och församlings- arbete, missionsstyrelsen, sjömansvårdssty- relsen och diakoninämnden) må hänvisas till i första hand utredningens förvaltningsbe- tänkande ( SOU 1967:45, s. 114 ff.). Till- synen över styrelsernas verksamhet tillkom- mer kyrkomötet, vilket utser flertalet av styrelseledamöterna och mottager redovis- ning för förvaltningen och prövar frågan om ansvarsfrihet.

Av ovanstående summariska redogörelse torde ha framgått den oenhetliga organisa- tion som Svenska kyrkan företer på riks- planet. Beträffande det ojämförligt största antalet kyrkliga ärenden gäller att de på riksplanet handläggs på motsvarande sätt som gäller för ärenden inom den allmänna statsförvaltningen. I den mån Kungl. Maj:t icke förbehållit sig beslutanderätten har de efter sakliga grunder fördelats på centrala ämbetsverk eller andra statsmyndig- heter. För uppgifter inom kyrkans s.k. fria verksamhet har framvuxit vissa centrala organ (missionsstyrelsen m.fl.), vilka ge- nom Kungl. Maj:ts fastställelse av dess stad- gar fått en fast förankring i kyrkoorganisa- tionen. Utan stöd av en motiverande stat- lig sanktion fungerar biskopsmötet med vissa självpåtagna uppgifter, hänförliga bl. a.

till det ekumeniska och internationella ar- betet.

De förslag som vid olika tillfällen väckts om inrättande av ett centralt organ för handläggning av de kyrkliga ärendena på riksplanet får ses mot bakgrund av bl.a. den splittrade organisationsbild som riks- planet sålunda företer. Rörande de ifråga- varande förslagen må hänvisas till utred- ningens förvaltningsbetänkande (SOU 1967: 45, 5.204 ff.). Endast ett aktuellt förslag, väckt vid 1963 års kyrkomöte, skall här något beröras. Kyrkomötets skrivelse i äm- net har av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen för att tagas under övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet.

I motionen anhölls att kyrkomötet skulle hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta ut- reda och för kyrkomötet framlägga förslag om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan. Som motivering anförde motionärerna bl. a. följande.

Den svenska kyrkan är i princip en stifts- kyrka med betydande självständighet för det enskilda stiftet liksom för de enskilda för— samlingarna inom detta. Denna självständig- het för de olika kyrkliga enheterna har varit en stor tillgång för kyrkan som det är alla skäl att slå vakt om. Emellertid kan man icke blunda för att självständigheten även kan medföra en försvagning när det gäller upp- trädandet utåt. Det har därför vid upprepade tillfällen varit på tal att inrätta en kyrkans riksstyrelse. Frågan behandlades senast vid 1953 års kyrkomöte. Väckt förslag att hos Kungl. Maj:t begära utredning i frågan avvi- sades främst med hänvisning till omsorgen om stiftens och församlingarnas självständig- het. Det saknades dock icke förespråkare för den meningen, att en kyrklig riksstyrelse i stället för att minska den kyrkliga självstän- digheten tvärtom skulle utgöra en effektiv mot- vikt mot det ökande trycket från den världs- liga makten. Vad som inträffat sedan den- na fråga senast behandlades i kyrkomötet och den utveckling som kan förväntas inom det kyrkliga området i framtiden gör det enligt vår uppfattning angeläget att frågan om en kyrklig riksstyrelse tages under förnyat över- vägande. — Vi vill till en början erinra om den rådande splittringen inom kyrkan. Vi tror icke denna hade behövt bli så framträdande

om mellan kyrkomötena hade fungerat ett samlande organ som i tid kunnat behandla uppkommande tvistefrågor. — Vidare vill vi erinra om det nyligen framlagda förslaget till ny grundlag. Enligt detta överföres till re- geringsformens övergångsbestämmelser icke blott alla bestämmelser om kyrkomötet utan även vad som nu finnes stadgat om att Ko- nungen och de för de kyrkliga frågorna an- svariga statsråden skall tillhöra svenska kyrkan. Tendensen att avveckla Kungl. Maj:t som kyr- kans styrelse framträder häri tydligt. — Det främsta skälet för att skapa en kyrklig riks- styrelse är emellertid den pågående utredning- en om förhållandet mellan kyrka och stat. När resultatet av denna utredning kan förvän— tas är ovisst. Likaså vad utredningens förslag kan komma att innebära. Så mycket står emellertid klart, att det kan komma att röra sig om mycket genomgripande ändringar i kyrkans ställning. Det är enligt vår uppfatt- ning angeläget, för att icke säga nödvändigt, att kyrkan i det läget äger en central styrelse, som kan tillvarataga dess intressen. Kyrko- mötet är kyrkans centrala beslutande organ. Såsom komplement till detta bör inrättas ett centralt verkställande organ. Att dröja med inrättande 'av detta organ till dess frågan om förhållandet mellan kyrka och stat står inför sitt avgörande kan icke vara lyckligt. Den centrala styrelsen bör redan dessförinnan ha fått träda i verksamhet och vinna stadga inom den nuvarande kyrkans ram.

Kyrkolagsutskottet vid 1963 års kyrko- möte angav i sitt betänkande till en början bl.a. att den förhandenvarande frågan se— nast behandlats vid 1953 års kyrkomöte samt att i ett då föreliggande betänkande av 1951 års kyrkomötes utredningsnämnd bl.a. uttalats, att skäl funnes att avvakta dels forsättningen av den organisatoriska utvecklingen inom kyrkan, dels även re- sultatet av den då pågående utredningen rörande kyrkomötets grundlagsenliga befo- genheter rn. m. ,

_Kyrkolagsutskottet anförde härefter för egen del följande. ,

De av utredningsnämnden (tillsatt av 1951 års kyrkomöte) anförda skälen mot att frågan om en riksstyrelse för kyrkan gjordes till före- mål för utredning synes icke längre vara för handen. Den organisatoriska utvecklingen-inom kyrkan har sålunda icke visat, att något re— dan existerande kyrkligt organ skulle kunna

fylla uppgiften såsom riksstyrelse. Ej heller har slutförandet av utredningen om kyrkomö- tets grundlagsenliga befogenheter lett till att frågan kommit närmare sin lösning. De skäl. som av motionärerna nu anföres för att kyrko— mötet skall taga frågan under förnyat över- vägande, finner utskottet bärkraftiga. Ut- skottet utgår ifrån att den nu arbetande ut- redningen kyrka—stat kommer att undersöka olika alternativ för ordnandet av förhållandet mellan stat och kyrka. Frågan om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan synes därvid böra undersökas. Detta gäller för det fall att det nuvarande bandet mellan stat och kyrka i hu— vudsak anses skola bestå; det bör då under- sökas om en riksstyrelse bättre skulle mot— svara kyrkans behov under de nya förhållan- den samhällsutvecklingen medfört. Det gäller även för det fall att bandet mellan stat och kyrka anses böra upplösas, varvid det bör prövas om icke en kyrkans riksstyrelse bör träda i funktion redan innan bandet med sta- ten upplöses. Utskottet finner det lämpligt. att motionen överlämnas till utredningen för beaktande under det fortsatta utredningsarbe- tet.

Kyrkomötet beslöt i enlighet med ut— skottets hemställan.

Motiveringarna för olika förslag om in- rättande av en centralstyrelse för kyrkan har växlat; i allmänhet har dock i de fall frågan väckts inom kyrkomötet — som skäl anförts att behov föreligger av ett dy- likt centralt organ för att kyrkans intressen skall bli vederbörligen tillgodosedda. Kyrkomötet har — intill år 1963 — ställt sig avvisande till förslagen. Som de vä- sentligasteskälen har åberopats, dels att existensen av ett centralt organ lätt skulle kunna medföra ett ökat statligt inflytande på kyrkan, dels att dess inrättande skulle kunna bli ett intrång i den självständighet. som tillkommer stiften och de enskilda för- samlingarna. Det synes som om kyrkomö- tet därvid närmast räknat med att en cen- tralstyrelse skulle få karaktär av ett stat— ligt organ. Med inrättande av ett sådant organ var enligt kyrkomötets mening intet att vinna för kyrkans del; risk förelåg där- emot att den organisatoriska nybildningen skulle medföra, att kyrkan mera blev att

betrakta som en statsinstitution än som ett religiöst samfund.

Den ändrade inställningen vid 1963 års kyrkomöte till det då väckta förslaget om inrättande av ett centralt organ för kyrkan synes främst ha berott på det pågående utredningsarbetet om de framtida relatio- nerna mellan kyrkan och staten. Kyrko- lagsutskottet uttalade i sitt av kyrkomötet godkända betänkande att, för det fall att det nuvarande bandet mellan stat och kyrka i huvudsak ansågs skola bestå, det borde undersökas om en riksstyrelse bättre skulle motsvara kyrkans behov under de nya för- hållanden samhällsutvecklingen medfört. Detta gällde även för det fall att bandet mellan stat och kyrka upplöstes, varvid det borde prövas om icke riksstyrelsen borde träda i funktion redan före skilsmässan. Kyrkomötet åsyftade därvid att en central styrelse skulle bli ett kyrkligt och inte ett statligt organ.

Såsom framgått av det föregående kan i ett A-läge en eventuell centralstyrelse vara av i princip statlig eller kyrklig karak- tär. Dessa båda alternativ kommer att tagas upp vart för sig i det följande. Utredningen går inte närmare in på namnfrågan utan använder sig av benämningarna statlig cen- tralstyrelse respektive kyrklig centralsty- relse.

Statlig centralstyrelse

Inrättande av en statlig centralstyrelse skulle leda till att statliga centrala myndigheters befattning med kyrkliga frågor helt eller delvis överfördes till styrelsen och sålunda koncentrerades till en myndighet. Däremot skulle näppeligen bli fråga om att till sty- relsen överföra uppgifter, vilka nu ankom- mer på organ, som är att betrakta som kyrk- liga (biskopsmötet, de centrala kyrkliga sty- relserna).

I sitt betänkande IX, SOU 1967:45, s. 225 f. har utredningen angivit de argu- ment för och emot, som synes kunna an- föras i fråga om inrättandet av en statlig centralstyrelse. I samma betänkande hårvi- dare behandlats frågan vilka förvaltnings-

uppgifter, som skulle kunna tänkas tilläggas en sådan styrelse, ävensom frågor om sam- mansättning o.dyl. (s. 226 ff.). Till den sålunda gjorda behandlingen får utredning- en här hänvisa.

Sammanfattningsvis rörande frågan om inrättande av en statlig centralstyrelse torde kunna anföras följande. Det synes antagligt att man med en dylik styrelse skulle vinna en större överskådlighet och samordning när det gäller kyrkliga frågor, som handhas av statliga organ, ävensom att en något snabbare handläggning av ärendena skulle ernås. Med inrättandet av en statlig cent- ralstyrelse skulle vidare ges möjlighet att åstadkomma en kanske ur olika synpunkter önskvärd avlastning av Kungl. Maj:ts be- fattning med kyrkliga ärenden.

Ett sammanförande av de kyrkliga ären- dena till ett organ skulle emellertid kunna skapa förutsättningar för en ökad statlig kontroll av kyrkan och dess verksamhet; en »ökad statsuppsikt» kunde bli följden. Sammanförande till ett enda organ av alla kyrkliga frågor på den statliga sidan kunde också ge intryck av att dessa frågor vore av övervägande statlig karaktär, varigenom statskyrkoinslaget kunde framträda starkare än för närvarande. En förstärkning av stats- kyrkokaraktären förordas emellertid numera relativt sällan. I vart fall på många håll inom kyrkan finns i stället en önskan att kyrkan skall erhålla en större frihet inom statskyrkosystemets ram.

Såvitt angår synpunkten om en statlig centralstyrelse såsom förutsättning för att kunna avlasta Kungl. Maj:t en del kyrk- liga förvaltningsärenden må erinras om den möjlighet som står till buds att i större ut- sträckning än för närvarande delegera Kungl. Maj:ts beslutanderätt i nämnda ärenden till myndigheter som redan nu handlägger frågor rörande kyrkan, således i första hand vissa centrala ämbetsverk, domkapitel och stiftsnämnder. En annan möjlighet är självfallet att en del upp- gifter övertages av en styrelse av kyrklig karaktär, således av en kyrklig centralsty- relse. Frågan om inrättande av en sådan, vilken fråga enligt utredningens bedöman-

de har större aktualitet än frågan om in- rättande av en statlig centralstyrelse, be- handlas i efterföljande avsnitt.

Kyrklig centralstyrelse

De argument, som med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan tänkas anförda för respektive emot inrättandet av en kyrk— lig centralstyrelse i ett A—läge, har utred- ningen angivit i sitt förenämnda betänkande IX (s. 231 f.).

Det bör framhållas att frågan om in- rättande av en kyrklig centralstyrelse inte endast är en fråga av praktisk-organisato- risk art utan är ägnad att påverka den to- tala kyrka-statrelationen. Förekomsten av en sådan styrelse skulle markera kyrkans ka- raktär av trossamfund och skulle — i vart fall om styrelsen erhöll uppgifter, vilka nu ankommer på statliga myndigheter att hand- lägga -— ge kyrkan en friare ställning inom statskyrkosystemets ram. Vidare bör här erinras om det tidigare (under rubriken Kyrkomötets lagstiftande befogenheter m.m.) anförda sambandet mellan formerna för utövandet av bestämmanderätten i kyrk- liga angelägenheter och den organisatoriska uppbyggnaden på förvaltningssidan. Utred- ningen har sålunda framhållit att ett infö- rande av en ordning med ensambestämman- derätt för kyrkomötet på vissa områden tor- de förutsätta inrättandet av ett kyrkligt centralt organ. Detta motiveras därav att det knappast kan komma i fråga att av kyrkomötet utfärdade bestämmelser på till- lämpningsstadiet är normgivande för stat- liga myndigheter (i synnerhet då icke för Kungl. Maj:t). I den mån på ett visst om- råde bestämmanderätten (d.v.s. befogen- heten att utfärda generellt bindande be- stämmelser) kan ha tillagts kyrkomötet, får därav anses följa att också tillämpningen av bestämmelserna i de konkreta fallen an- kommer på kyrkligt organ. Utöver denna mera principiella aspekt på sambandet mel- lan en ensambestämmanderätt för kyrko— mötet och förekomsten av en kyrklig cent- ralstyrelse må framhållas den praktiska syn- punkten om lämpligheten av en central- styrelse såsom bl. a. utredningsorgan i frå-

gor, som faller under ensambestämmande- rätten.

De uppgifter, som kan tänkas ankomma på en kyrklig centralstyrelse, är både sådana som i nuvarande läge fullgöres av kyrkliga och sådana som fullgöres av statliga organ.

Bland de uppgifter, som nu fullgöres av kyrkliga organ, må till en början uppmärk- sammas biskopsmötets. Som tidigare angi- vits har biskopsmötet tagit på sig åtskilliga uppgifter av rikskyrklig karaktär, särskilt frågor av mera intern kyrklig natur och frågor som rör ekumeniskt och internatio- nellt samarbete. Flertalet av de frågor. som biskopsmötet handlägger, synes vara av den art att de skulle kunna överföras till en kyrklig centralstyrelse. Undantag gäller självfallet för frågor som mera exklusivt hänför sig till biskopsämbetet.

Den verksamhet, som nu utövas av kyrko- mötets utredningsnämnd, inrymmer vidare uppgifter, som kan tänkas överförda å en kyrklig centralstyrelse. Eventuellt kan det be- finnas lämpligt att, även om en centralsty- relse inrättas, kyrkomötet dock bibehålles vid sin möjlighet att i särskilda fall till- sätta en utredningsnämnd.

De uppgifter, som för närvarande full- göres av Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. kyr- kans missionsstyrelse, sjömansvårdsstyrelse och diakoninämnd, kan i och för sig i sin helhet tänkas inordnade inom en kyrklig centralstyrelses ram. Under alla omständig— heter torde ett begränsat överförande av uppgifter aktualiseras. Såvitt angår central- rådets uppgifter må framhållas det lämp- liga i att centralstyrelsen blir det kyrkliga organ, som avger förslag om fördelning av rikskollekterna eller med ändring av vad för närvarande gäller avgör fördelningen. Vissa utredande uppgifter ävensom tillsyn över olika fonder synes vidare böra över- föras från centralrådet till en centralsty- relse.

I vad mån en kyrklig centralstyrelse kan tänkas övertaga uppgifter, vilka nu hand- has av statliga organ på riksplanet, är svårt att mera generellt uttala sig om.

Uppgifternas art och omfattning blir själv- fallet beroende av bl.a. ställningstagande rörande de fortsatta relationerna mellan kyrkan och staten inom statskyrkosystemets ram.

Det bör erinras om vad utredningen ti- digare anfört, nämligen att införandet av en ensambestämmanderätt för kyrkomötet på vissa områden naturligen ger en central- styrelse vissa utredande och verkställande uppgifter inom samma områden.

Även vissa andra uppgifter, som nu an- kommer på Kungl. Maj:t och andra stat- liga organ, torde utan olägenhet kunna över— föras till en kyrklig centralstyrelse. Som exempel härpå har tidigare angivits upp- giften att besluta om fördelningen av riks- kollekter. En särskild uppgift, som kan tän- kas tillkomma en centralstyrelse, är att mot- taga och förvalta gåvor till Svenska kyrkan. Avsaknaden av ett centralt organ medför f.n. att om egendom lämnas som gåva till Svenska kyrkan alltså inte till viss för- samling eller till visst organ, t. ex. missions- styrelsen Kungl. Maj:t får bestämma vilket organ, som skall betraktas som mot- tagare. Utan särskilt beslut skulle en cent- ralstyrelse kunna träda in som mottagare av sålunda icke specialdestinerade gåvor för kyrkliga ändamål.

Lämpligheten av att mera allmänt över- föra uppgifter, vilka innebär tillämpning av statliga bestämmelser, således uppgifter inom sådana områden på vilka bestämman- derätten även fortsättningsvis helt eller del- vis utövas av statliga organ (i form av civillag, kyrkolag eller lagstiftning jämlikt RF & 89), framstår som tveksam fram- för allt ur principiell synpunkt. Den kyrkliga centralstyrelsen får förutsättas bli ansvarig för sin förvaltning inför kyrkans represen- tativa organ (kyrkomötet) och inte inför Kungl. Majtzt. Det synes emellertid ute- slutet att tänka sig att staten skulle vara beredd att frånsäga sig all kontroll över tillämpningen av ifrågavarande statliga be- stämmelser. Denna kontroll synes lämpligen icke kunna ske på annat sätt än att cent- ralstyrelsens beslut efter besvär kunde prö— vas av statliga organ (Kungl. Maj:t i stats-

rådet, regeringsrätten eller ev. kammarrät- ten). Styrelsen skulle dock allmänt sett vara ansvarig endast inför kyrkomötet och inte inför Kungl. Maj:t eller annat statligt or— gan. Relationen mellan kyrkan och staten skulle som synes både ur praktisk och ur principiell synpunkt bli något oklar.

De betänkligheter, som sålunda kan hy- sas mot att till en kyrklig centralstyrelse överföra tillämpningen av generella bestäm- melser, givna av de högsta statsorganen, synes få vika, därest man ser det önskvärt att ge Svenska kyrkan en mycket fri ställ- ning inom statskyrkosystemets ram. Det må härvid anknytas till ett uttalande av ut- redningen i dess betänkande VI (om Lag- stiftning—Rättskipning). Efter att såsom en föga realistisk möjlighet ha avvisat en om- vandling av förfarandet vid stiftande av kyrkolag i enlighet med vad som gäller i Finland fortsätter utredningen (nämnda be- tänkande s. 99 f.): »En under senare tid inom samhällslivet skönjbar tendens att skilja ut rent kyrkliga angelägenheter från borgerliga sådana kan å andra sidan tänkas leda till en sådan gestaltning av det fram- tida förhållandet mellan stat och kyrka, som — utan att medföra ett upphävande av det organisatoriska sambandet dem emel- lan —— skulle innebära en betydligt friare ställning för kyrkan i dess förhållande till staten än förutsättningarna för det av ut- redningen uppställda hypotetiska A-läget i sig inrymmer.» Vissa drag från den finska ordningen skulle därvid, säges det vidare, kunna komma i fråga att överföra till svenska förhållanden.

Från angivna förutsättningar kan infö- rande av följande ordning diskuteras. Kyr- kan bestämmer i fråga om kyrklig indel- ning och prästerlig organisation. Ekonomisk förvaltning, som nu ankommer på statliga organ, överföres till kyrkan. Den kyrkliga centralstyrelsen handhar förvaltningen av kyrkofonden och avgör ärenden rörande kyrklig jord och annan egendom. Förslag om storleken av den allmänna kyrkoavgiften eller dess motsvarighet framlägges av cent- ralstyrelsen och beslut fattas av Kungl. Maj:t eller — vid en mycket självständig

ställning för kyrkan —— av kyrkomötet. De ärenden rörande försäljning av kyrklig jord, som nu avgöres av Kungl. Maj:t eller av kammarkollegiet, ankommer på centralsty- relsen.

En så vidsträckt beslutanderätt för en centralstyrelse, som ovan skisserats, skulle innebära en mycket fri ställning för kyr- kan inom statskyrkosystemets ram. Statens inflytande skulle tillgodoses genom att dess lagstiftningsmakt på det kyrkliga området kvarstod. Därjämte skulle — såsom tidigare berörts — en viss statlig kontroll kunna ske genom att besvär över meddelade beslut i ärenden av administrativ karaktär pröva- des av statliga organ (av Kungl. Maj:t i statsrådet eller regeringsrätten, i vissa fall kammarrätten). — Det må erinras om att i Finlands evangelisk-lutherska kyrka kyrko- styrelsen har mycket omfattande uppgifter bl.a. i frågor av ekonomisk art och att besvär över den finska kyrkostyrelsens be- slut anföres hos statliga organ.

Beträffande bl. a. huvudmannaskapet för och sammansättningen av en eventuell kyrk- lig centralstyrelse ävensom olika organisa- toriska frågor, som uppkommer i samband med inrättandet av en sådan, får utred- ningen i detta sammanhang hänvisa till vad den anfört därom i sitt betänkande IX, SOU 1967: 45 (s. 246 ff.).

Särskilda frågor

Under denna rubrik skall tagas upp vissa frågor, som inte är omedelbart hänförliga till något bestämt av de ovan behandlade planen (lokal-, stifts— och riksplanen).

Medlemskapsfrågan

Reglerna för medlemskap i organisationer i allmänhet, t. ex. ideella föreningar, be- stämmes av organisationerna själva. Några lagbestämmelser om ideella föreningar finns inte. Medlemskap i en dylik förening vinnes i allmänhet efter anmälan eller ansökan

om inträde. Emellanåt förekommer där- vid en prövning av styrelsen eller annat organisationens organ huruvida sökanden uppfyller de krav, som kan vara bestämda i stadgar eller eljest gällande. Den inträdan- de får genom medlemskapet rättigheter och skyldigheter gentemot organisationen. Med- lemskapet upphör i och med att medlemmen utträder eller uteslutes.

Då det gäller tillhörighet till kyrkan finns emellertid från religiösa utgångspunkter ett annat synsätt. Den inom Svenska kyrkan företrädda folkkyrkosynen utgår från kyr- kans erbjudande av Guds förekommande nåd till människorna och från att i princip alla människor i riket omfattas av kyrkans verksamhet. Frågeställningen inträde-utträde och den »föreningsmässiga» uppfattningen om medlemskapet framstår därför inte som adekvat ur kyrklig synpunkt. Kyrkan kan över huvud taget, hävdas det, inte jäm- föras med organisationer av föreningsmäs- sig typ, och vad som gäller i fråga om dessa behöver således ej vara modellbildande för kyrkan vare sig faktiskt eller rättsligt.

Före den 1 januari 1952 fanns inte några uttryckliga bestämmelser om medlemskap eller om inträde i Svenska kyrkan. Vid kyrkobokföringen redovisades s. k. främman- de trosbekännare särskilt. Alla andra be- traktades såsom tillhörande Svenska kyrkan. I 1951 års religionsfrihetslag infördes stad— ganden om medlemskap och om inträde liksom om utträde ur kyrkan. Att positiva bestämmelser om medlemskap infördes sam- manhängde bl. a. med att Svenska kyrkan alltmer kommit att uppfattas som ett själv- ständigt, om ock med staten organisatoriskt förbundet, trossamfund. I religionsfrihetsla- gen angavs kyrkan också uttryckligen som ett trossamfund. Vidare hade praktiska skäl exempelvis behovet av att fastställa vilka som hade rättigheter och skyldigheter gent- emot kyrkan, t. ex. rösträtt vid kyrkliga val och skyldighet att erlägga församlings- skatt talat för att, såsom i allmänhet var fallet i organisationer av olika slag, tillhörig- heten till kyrkan bestämdes genom uttryck- liga regler om medlemskap.

Enligt nu gällande bestämmelser för med- lemskap i Svenska kyrkan är inträdet be- stämt på annat sätt än som vanligen gäller i fråga om organisationer av föreningsmäs- sig typ. Av den för det övervägande antalet fall medlemskapsgrundade bestämmelsen i religionsfrihetslagen följer sålunda att barn i äktenskap vid födseln inträder i kyrkan, om båda föräldrarna eller en av dem till- hör kyrkan. Vissa undantag kan förekomma i sistnämnda fall. Barn utom äktenskap in- träder vid födseln i kyrkan, om modern tillhör kyrkan.

Vid utformningen av religionsfrihetsla- gens stadgande att barn inträder i kyrkan vid födseln, därest föräldrarna eller i vissa fall en av dem tillhör denna, beaktades re— ligiösa (teologiska) uppfattningar inom Svenska kyrkan i fråga om tillhörigheten. Det uttalades sålunda i förarbetena till la- gen bl. a. att ett ställningstagande till olika principer för reglerande av medlemskapet i kyrkan måste ske med beaktande av de förhållanden, under vilka kyrkosamfundet framvuxit och de traditioner som utbildats kring detta. En avgörande synpunkt vid behandlingen av frågan om grunderna för medlemskapet borde vara, att lagstiftningen icke mer än nödvändigt skulle ingripa i personliga religiösa förhållanden. Att för— äldrarnas förhållande till kyrkan utan nå- gon särskild åtgärd i huvudsak skulle be- stämma även barnets förhållande i detta av- seende byggde på hävdvunna grundsatser. Utgångspunkten för principen att barnen i fråga om medlemskapet borde följa för- äldrarna enligt i stort sett automatiskt ver— kande regler var, att föräldrar och barn borde utgöra en gemenskap i konfessionellt hänseende.

Ur rättslig synpunkt torde, då det gällde barn till föräldrar som båda tillhörde kyr- kan, bestämmelserna bygga på en presum- tion att sådana föräldrar önskade att deras barn skulle inträda som medlemmar av kyrkan. De fall, då den ene av föräldrar— na men ej den andra tillhörde kyrkan, an- sågs inte kunna lösas genom en regel att företräde lämnades åt den ene makens. faderns eller moderns — religiösa uppfatt-

ning, enär detta syntes icke stå i samklang med principen om makars likställighet. Det återstod att välja mellan att låta barnet inträda i kyrkan eller låta det stå utanför. Det ansågs uppenbart att i valet mellan dessa alternativ avgörande vikt måste fästas vid att den övervägande delen av befolk- ningen tillhörde kyrkan. Att i dessa fall utgå från att barnet skall inträda i kyrkan an- sågs också bäst överensstämma med kyrkans karaktär av folkkyrka. (För en fullständi- gare redogörelse av övervägandena i sam- band med ifrågavarande bestämmelsers till- komst må hänvisas till utredningens betän- kande IX, SOU 1967: 45, s. 172 ff.).

Frågan om reglerna för medlemskapet är central i samtliga de av utredningen upp- ställda hypotetiska lägena. Skilda uppfatt- ningar om den lämpligaste utformningen av dessa regler föreligger såväl när det gäller medlemskapet i kyrkan vid ett bibehållande av statskyrkosystemet (A-läget) som då frå- ga är om en fri kyrka (B-, C- och D-lägena). För utredningen knyter sig intresset i denna del huvudsakligen till frågan om och i vil- ken utsträckning staten kan ha anledning att medverka vid bestämmandet av de reg- ler som skall gälla beträffande medlemska- pet. För A-läget finns anledning att utgå från att bestämmelserna, såsom för närva- rande är fallet,. meddelas genom lagstiftning. I det följande skall anges de olika alterna- tiv, som kan tänkas ifrågakomma, såvitt an- går denna lagstiftnings materiella utform- ning.

En central och betydelsefull fråga vid bedömandet av olika alternativ rörande grunden för medlemskapet i kyrkan är om anslutning till denna endast bör få ske av personer som nått sådan ålder att de kan anses mogna att själva taga ställning till frågan om medlemskap, eller om anslutning bör kunna ske även av barn. I sistnämnda fall får barnen företrädas av sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Frågan har ut- redningen närmare behandlat i sitt betän— kande IX, SOU 1967: 45 (s.. 180 ff.), var- till här må hänvisas. Sammanfattningsvis konstateras därstädes att, de skilda synsätt,,

som gör sig gällande i hänseendet ytterst bottnar i olika uppfattningar om föräldrar- nas bestämmanderätt i fråga om barns upp— fostran m.m. samt att det såväl i Sverige som i internationellt sammanhang övervä- gande torde råda den uppfattningen, att föräldrar äger bestämma om barnens upp- fostran i religiöst avseende och att däri i allmänhet torde inbegripas en rätt att träf- fa avgörande om barnens tillhörighet till visst religiöst samfund.

I ovannämnda betänkande (s. 179 ff.) har utredningen därjämte närmare utveck— lat de synpunkter, som synes kunna anläg- gas på de olika alternativ i fråga om grun— den för medlemskap, vilka är åtminstone teoretiskt tänkbara i ett A-läge. Dessa al- ternativ har angivits enligt följande: 1. In- träde i kyrkan efter ansökan vid mogen ålder, 2. Inträde i kyrkan efter ansökan utan någon minimiålder för den inträdande, 3. Inträde i kyrkan genom dop, 4. Nuva- rande ordning samt 5. Medlemskap utan någon organisationsmässig reglering.

Som en sammanfattning av utredningens synpunkter å medlemskapsfrågan i ett A- läge torde följande kunna anföras.

Vid ett statskyrkosystem får det anses naturligt att de grundläggande reglerna för medlemskapet i kyrkan meddelas genom nå- gon form av statlig lagstiftning. Endast vid ett sådant statskyrkosystem, där kyrkan inte har beskattningsrätt såsom i England -— torde det vara tänkbart, att frågorna om medlemskapet exklusivt lämnas till kyrkans bestämmande. Stadganden som innebär skydd för den enskildes religionsfrihet, ex— empelvis föreskrift att den enskilde skall äga rätt att utan hinder utträda ur det samfund han tillhör, är dock principiellt att hänföra till området för statens bestämman- de. I andra avseenden rörande medlemskap, t.ex. vad som skall konstituera tillhörighe- ten till kyrkan, är det av hänsyn till tros- samfundens religionsfrihet naturligt att kyr— kans syn i dessa frågor beaktas. I tidigare sammanhang har utredningen beträffande trossamfundens religionsfrihet uttalat, att därmed vanligen avses att varje religiöst

samfund i princip skall kunna fritt verka i enlighet med sin bekännelse och därför bör ha full frihet att bestämma om bl. a. regler för medlemskap. I konkreta fall, t. ex. i fråga rörande regler för medlem- skap. kunde, anfördes vidare, trossamfun- dens krav på religionsfrihet komma i kon- flikt med andra väsentliga intressen, såsom den enskildes önskan att få stå utanför alla samfund. I sådana fall torde det kun- na hävdas, att den enskildes frihet måste vara det primära och att samfundets an— språk på självbestämmanderätt måste vika. I nuvarande läge har beaktandet av kyr- kans syn på medlemskapet formellt skett på det sättet att bestämmelserna om inträdet i kyrkan givits i form av kyrkolag (samstäm- mande beslut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte). Givetvis kan skilda uppfattning- ar om bestämmelsernas innehåll föreligga på statlig och på kyrklig sida. Det kan därvid å ena sidan hävdas, att det är ett tillbörligt stat— ligt intresse att reglerna om medlemskapet i den med staten förbundna kyrkan från allmän synpunkt framstår som lämpliga. Å andra sidan kan det hävdas, att den tyngst vägande synpunkten, när det gäller regler om medlemskapet, bör — med hänsyn till principen om trossamfundens religionsfrihet vara, hur kyrkans representativa organ finner dessa regler böra vara utformade för att vara förenliga med den syn på med- lemskapet, som kan anses vara grundläg- gande för kyrkan.

Skulle statens och kyrkans representativa organ eventuellt komma att i betydelsefulla avseenden ha mycket divergerande uppfatt- ningar om vad som bör vara grundläggande för medlemskapet (t. ex. föräldrarnas kyr— kotillhörighet, dop eller ansökan), behöver detta likväl inte tolkas som bristande hän- synstagande från endera partens sida till den andra partens principiella uppfattning. Det blir då närmast fråga om rimliga för- utsättningar föreligger för bibehållande av nuvarande former för samband mellan stat och kyrka. Hänsyn kan därvid komma att tagas även till andra förhållanden, som kan tala för eller emot ett sådant samband.

Mot nuvarande ordning för barns inträde

vid födseln i kyrkan har riktats stark kritik både från religiösa och allmänrättsliga syn- punkter. Nuvarande bestämmelser har allt- mer kommit att framstå som stridande mot på många håll rådande uppfattningar om hur inträdet i kyrkan bör vara bestämt. Ut— redningen bedömer läget så, att det inte längre föreligger opinionsmässiga förutsätt- ningar för bibehållande av nuvarande reg- ler om barns inträde i kyrkan vid födseln. Såsom alternativa lösningar föreligger de ovan under 1—3 samt 5 behandlade möj- ligheterna, innebärande att medlemskapet skulle grundas på ansökan vid mogen ålder (l). ansökan utan bestämd minirniålder (2), dopet (3) eller att organisationsmässig re- glering i frågan saknas (5). Bestämmelser ] överensstämmelse med alternativet 1. skul— le kunna tänkas meddelade av statsmakter- na av olika skäl, betingade främst med hänsyn till individens religionsfrihet. En lösning i enlighet med detta alternativ skul- le dock strida mot kyrkans egen syn på hithörande spörsmål och därför uppfattas som stridande mot den religionsfrihet Svens- ka kyrkan såsom trossamfund anses böra äga. Med angivna lösning beträffande grun- den för medlemskapet skulle bli fråga om en kyrka av annat slag än den nuvarande, nämligen en bekännarekyrka i stället för en bekännelsekyrka. Motsvarande synpunk- ter synes göra sig gällande i fråga om en lösning enligt alternativ 2. Alternativet 5. framstår från praktiska synpunkter knappast som tänkbart i ett A-läge. Det ligger så- lunda i ett sådant läge närmast till hands att medlemskapet förbindes med skyldig— het att till kyrkan betala avgift, som ut- tages genom statens försorg. Det måste då vara klart fastställt vilka förhållanden, som konstituerar tillhörigheten till kyrkan. Mot bakgrund av det anförda framstår alterna- tivet 3. (medlemskap genom dop) som det mest sannolika. Bestämmelser i enlighet med detta alternativ skulle komma att överens- stämma med en religiös uppfattning, som finns företrädd inom stora grupper i Svens— ka kyrkan, samt med det förhållandet att enligt kyrkans lära dopet konstituerar till- hörigheten till kyrkan och religiöst sett

grundlägger medlemskap i denna. När det gäller barns medlemskap synes vidare grun- den för den kritik, som riktas mot den nu— varande ordningen, i viss mån undanröjas vid en ordning med dopet som konstitue- rande för medlemskap; sålunda skulle för- äldrarna på ett mera direkt sätt än för närvarande tvingas att taga ställning till frågan om barnets kyrkotillhörighet.

Skulle bestämmelserna om medlemskap (inträde) i kyrkan ändras i A-läget, erford- ras uttryckligt beslut huruvida ändringen skall avse även de medlemmar, som tidigare inträtt i kyrkan men inte uppfyller kraven enligt de nya reglerna. Om dop skulle kom- ma att utgöra förutsättning för inträde i kyrkan uppstår frågan, om medlemmar som inte är döpta i fortsättningen skall vara medlemmar eller inte. Det är tänkbart, att de ändrade bestämmelserna prövas böra till- lämpas endast beträffande dem som inträ- der efter ändringen.

Avslutningsvis må anmärkas att en leda- mot av utredningen, Bertil Bolin, till ut- redningens redogörelse angående medlems- frågan fogat vissa synpunkter. Dessa finns intagna såsom särskilt yttrande i utred- ningens betänkande IX (SOU 1967: 45, s. 304 f.). Sammanfattningsvis anför Bolin, såvitt angår förhållandena i ett A-läge, att enligt hans uppfattning måste, så länge de traditionella, organisatoriska och lagstift- ningsmässiga banden mellan staten och kyr- kan finns kvar, medlemskapet i kyrkan be- stämmas utifrån allmänrättsliga och demo- kratiska utgångspunkter, vilket enligt Bolin allmänt sett innebär att individen själv av- gör om han vill påtaga sig de skyldigheter och utnyttja de rättigheter som följer av medlemskapet samt — i fråga om barn- medlemskap — att sådant, konstituerat ge- nom dop eller på annat sätt, icke bör vara tillåtet.

Skattefrågor

De nuvarande reglerna i fråga om skyldig- het för den som ej är medlem av Svenska kyrkan att utge församlingsskatt innebär att

sådan person betalar 60 % av vad han som medlem haft att erlägga. Att de som står utanför kyrkan har att betala viss försam- lingsskatt har motiverats med att kyrkan handhar även angelägenheter av borgerlig natur (i första hand uppgifter inom folk- bokföring och begravningsväsende), till vil- ka samtliga skattskyldiga bör bidraga.

Den kritik som riktas mot nuvarande ord- ning går i allmänhet ut på att det från re- ligionsfrihetssynpunkt — och även utifrån demokratisk synpunkt är otillfredsstäl- lande att den som ej tillhör kyrkan är plik- tig att bidraga till verksamhet som bedri- ves av kyrkan, i all synnerhet som han, i avsaknad av rösträtt och valbarhet i för- samlingen, saknar möjlighet att inverka på beslut om skattens storlek och om använd— ningen av skattemedlen. En sådan uppfatt- ning leder naturligen ofta till slutsatsen att ifrågavarande uppgifter av borgerlig natur bör överflyttas till staten eller de borgerliga kommunerna, varigenom grunden för nuva- rande skattskyldighet till Svenska kyrkan skulle bortfalla, Ibland riktas kritiken icke mot det förhållandet att Svenska kyrkan handhar angelägenheter av borgerlig natur, utan mot utformningen av bestämmelserna om de enskildas bidrag till denna verksam- het. Sålunda göres gällande, att den med- givna skattelindringen inte är riktigt avpas- sad efter fördelningen av församlingarnas kostnader för kyrkliga respektive borgerliga angelägenheter. Emellanåt ifrågasättes om en generell procentuell skattelindring över huvud taget kan tillgodose krav på att de som ej tillhör Svenska kyrkan inte skall be— höva bidraga till kyrkans religiösa verksam- het.

De skäl, som kan tala för eller emot att de borgerliga angelägenheter, som nu hand- has av församlingarna - särskilt folkbok- föringen och begravningsväsendet över- föres till borgerliga organ, har behandlats tidigare i detta betänkande. Skulle ett så- dant överförande ske är det självfallet icke motiverat att andra än kyrkans medlemmar skall vara skyldiga att bidraga till kyrkans verksamhet.

Skulle Svenska kyrkan behålla en väsent-

lig del av de uppgifter av borgerlig natur, vilka den nu handhar, är därmed inte gi- vet att denna verksamhet skall finansieras på samma sätt som nu sker. En möjlighet är att bidrag utgår från staten eller de bor- gerliga kommunerna med belopp, som kan anses motsvara församlingarnas kostnader för folkbokföring, begravningsväsen eller andra angelägenheter av borgerlig natur som omhänderhas av församling. Under så- dana förhållanden skulle, liksom för det fall att ifrågavarande uppgifter övertages av staten eller den borgerliga kommunen, församlingsskatt inte behöva uttagas av dem som ej tillhör Svenska kyrkan. I själva ver- ket skulle medlemmarnas bidrag till kyrklig verksamhet då rättsligt sett få karaktär av medlemsavgifter och inte av skatt.

Att enbart genom modifiering av gällande regler om skattelindring ernå en från eko- nomisk synpunkt helt rättvis fördelning av församlingsskatten torde icke vara praktiskt genomförbart. Detta beror dels på att det är förenat med betydande svårigheter att beräkna hur stor del av en församlings ut- gifter, som belöper på handhavandet av uppgifter av borgerlig natur, dels ock på att det knappast torde vara möjligt att dif- ferentiera skattelindringen med hänsyn till förhållandena i varje särskild församling. Det synes därför utredningen vara av prak- tiska skäl erforderligt att skattelindringen är av i huvudsak generell natur. Detta ute- sluter givetvis inte att man, efter nya un- dersökningar om kostnadsfördelningen, kan fastställa ett annat procenttal för skatte- lindringen än det nu gällande.

I fråga om den föreliggande skyldighe- zen för juridiska personer att utge försam— lingsskatt (full sådan skatt) torde i huvud- sak följande kunna anföras. Om man hyser den uppfattningen, att det är en allmän samhällelig angelägenhet att vidmakthålla Svenska kyrkans verksamhet, ter det sig na- turligt att anse att lindring i skattskyldig- heten bör medges endast på skäl som när- mast har samband med den enskildes per- sonliga förhållanden till Svenska kyrkan och därvid i främsta rummet på ett hänsyns-

tagande till religions- och samvetsfrihetens krav. Sådana skäl kan beträffande de ju- ridiska personerna åberopas endast i un- dantagsfall, såsom t. ex. när det gäller få— mansbolag och vissa dödsbon. Anser man däremot att Svenska kyrkans verksamhet är en angelägenhet endast för dem, som på grund av medlemskap är personligen an- knutna till kyrkan, måste det uppfattas som inkonsekvent att juridiska personer, i likhet med medlemmarna, skall genom försam- lingsskatten bidraga även till kyrkans reli- giösa verksamhet. Däremot får även utifrån denna uppfattning de juridiska personerna anses skyldiga att — i likhet med dem, som inte tillhör kyrkan genom erläggan- de av reducerad församlingsskatt bidraga till kostnaderna för de uppgifter av borger- lig natur, vilka kan komma att kvarstå hos kyrkliga organ; detta såframt icke andra fi- nansieringsmetoder kommer till användning (se härom föregående sida). Frågan om skyldigheten för de juridiska personerna att erlägga församlingsskatt utgör således ytterst en fråga om värderingar. I denna fråga har utredningen ej att taga ställning.

Tidigare i detta kapitel har diskuterats frågorna om inrättande av en centralstyrel- se för kyrkan samt en fastare organisation även av den kyrkliga verksamheten på stifts- planet. Bl. a. sådana organisatoriska föränd- ringar kan tänkas aktualisera en ändrad ordning för finansieringen av verksamheten på riks- och stiftsplanen. Frågan att införa någon form av stiftsskatt eller riksskatt kan därvid komma att övervägas. Vid stiftsskatt skulle ett beslutande organ (stiftsting eller motsvarande) kunna besluta om beskattning av kyrkans medlemmar. Denna skatt kunde täcka inte endast kostnaderna för stiftets organ utan också stiftets bidrag till riks- organen. På motsvarande sätt skulle vid riksskatt kyrkomötet eller någon på annat sätt sammansatt representation kunna beslu- ta om skatt för verksamheten såväl inom den centrala kyrkoorganisationen som i de olika stiften. Det är också i och för sig tänk- bart att uppbära såväl riksskatt som stifts- skatt.

För att inte ett system med riksskatt eller stiftsskatt skulle bli alltför komplicerat från uppbördsteknisk synpunkt skulle det sanno- likt bli nödvändigt att debitera sådan skatt efter samma grunder som gäller för för— samlingsskatten och alltså påföra de med- lemmar av Svenska kyrkan, vilka har att erlägga församlingsskatt, jämväl riks- eller stiftsskatt med det antal ören per skatte- krona, som kyrkomötet eller vederbörande stiftsorgan beslutat. Av praktiska skäl skulle det måhända vara fördelaktigt att debitera församlingsskatt samt riks- eller stiftsskatt med ett belopp enligt den sammanlagda ut- debiteringen och först vid redovisningen sär- skilja de olika skatterna.

Om en riksskatt skulle på angivet sätt ut— tagas tillsammans med församlingsskatten, skulle man tydligen få en motsvarighet till den allmänna kyrkoavgiften, vilken enligt kyrkofondslagen uttages av varje pastorat med ett för varje år fastställt öretal för skattekrona. Vid sådant förhållande ligger det nära till hands att även en riksskatt uttages via kyrkofonden såsom en avgift från varje församling med visst öretal för skattekrona. En finansiering över kyrkofon- den kan framstå som naturlig med hänsyn till att verksamheten på riks- och stifts- planen redan nu delvis upprätthålles av medel ur kyrkofonden. Om nu ifrågava- rande avgifter skall inbetalas till kyrko- fonden synes emellertid vara en huvudsak- ligen redovisningsteknisk fråga, såvida inte avgifterna skulle, i likhet med den allmänna kyrkoavgiften, fastställas av Kungl. Maj:t. Därest beslutanderätten utövades av Kungl. Maj:t bleve det dock inte fråga om någon sådan beskattning på riksplanet som här avses.

Att jämte församlingsskatt och någon form av riksskatt uttaga en särskild stifts- skatt skulle troligen inte vara erforderligt. Även om verksamheten på stiftsplanet skulle ytterligare utvidgas, skulle det sannolikt va- ra möjligt att på ett tillfredsställande sätt finansiera denna verksamhet medelst anslag från församlingarna eller ur de medel som inflyter genom en riksskatt. Om detta skulle visa sig icke vara till fyllest, är det i och

för sig tänkbart att man inom varje stift skulle kunna tillsammans med församlings- skatten uttaga en särskild avgift till stiftet.

Införandet av någon form av riksskatt eller stiftsskatt aktualiserar frågan om sam- mansättningen av de organ, som skulle äga rätt att utdebitera medel, och kompetensen för dessa organ. Kyrkomötet har för när- varande inte några dylika uppgifter, Och det är knappast tänkbart att kyrkomötet i sin nuvarande sammansättning med bl. a. vissa självskrivna ledamöter får befogenhet att besluta om utdebitering. Möjligen skulle en sådan uppgift i stället kunna anförtros åt en representation utsedd av församling- arna eller eljest i demokratisk ordning. Lik- nande synpunkter kan anföras beträffande de beslutande organen på stiftsplanet. Så- vitt angår kompetensen för eventuella riks- och stiftsorgan med beskattningsrätt får man förutsätta att denna liksom för när— varande är fallet med församlingarnas kom- petens regleras genom lagstiftning.

Frågor rörande den kyrkliga egendomen

För A-läget förutsätter utredningen att nu- varande kyrka—statrelation i allt väsentligt består. Beträffande den kyrkliga egendomen innebär denna förutsättning att de kyrkliga organen får behålla den rätt de för när- varande har till egendomen. Det sagda utesluter självfallet icke att i olika avseen- den reformer av praktiskt-organisatorisk na- tur kan tänkas vidtagna.

Det bör i sammanhanget särskilt erinras om det utredningsarbete, som för närvaran- de bedrives av 1960 års ecklesiastika bo- ställsutredning. Till denna har för utred- ning sammanförts ett antal reformförslag avseende den kyrkliga egendomen. I upp- draget ingår sålunda att verkställa utred— ning om förvaltningen av prästlöneboställe- na och de ecklesiastika arrendegårdarna (allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och stifts prästlönefonds- hemman) och tillsynen över denna för- valtning. Särskilt har understrukits vikten av att olika vägar blir undersökta att främ- ja rationaliseringen av jordbruket så att

boställskapitalet kan lämna en god avkast- ning. Beträffande löneboställena borde en översyn göras av det nuvarande normal- uppskattningssystemet och förslag framläg- gas om en sådan ändring av bestämmelser- na, att det uppskattade värdet av inkomster- na från boställena bättre överensstämde med det verkliga. Utredningen borde även om- fatta den egentliga kyrkojorden, därvid sär- skilt borde beaktas behovet av nya författ- ningsbestämmelser, vilka borde göras enhet- liga och, i den mån så var möjligt, likartade med övriga ecklesiastika förvaltningsbe- stämmelser. Övriga frågor, varom utred- ning skulle ske, gällde formerna för för- valtningen av domkyrkornas fasta egendom, placeringen av prästlönefondsmedel, åt- gärder för att underlätta investeringar i det ecklesiastika skogsbruket samt naturskyddet på vissa boställen.

En ytterligare fråga, som förtjänar att tagas upp i detta sammanhang, hänför sig till kyrkofondens framtida användning. Till kyrka—statutredningen har för övervägande överlämnats en framställning från 1963 års kyrkomöte med begäran om utredning av frågan rörande kyrkofondens framtida an- vändning med särskilt beaktande av möj- ligheterna att ernå en skatteutjämning mel- lan församlingar med olika skatteunderlag. Den problematik, som inrymmes i kyrko- mötets framställning, kan efter år 1966 vid- tagen skatteutjämningsreform anses ha kom- mit i ett väsentligt annorlunda läge. Det nya skatteutjämningssystem, som tillämpas från och med år 1966 och som grundar sig på förslag av 1958 års skatteutjämnings- kommitté, innebär i korthet att skatteersät- ningen i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer jämte skattelindrings- bidraget till synnerligt skattetyngda kommu- ner upphör och ersättes med skatteutjäm- ningsbidrag. Till såväl de